norringen 2010 - Norra Skåningar

Comments

Transcription

norringen 2010 - Norra Skåningar
NORRINGEN
2010
KAMRATFÖRENINGEN NORRA SKÅNINGAR
NORRINGEN
2010
KAMRATFÖRENINGEN NORRA SKÅNINGAR
Medlemsblad 3 - 4
REDAKTION:
Jörgen Lund (red), Claes-Göran Andersson, Roland Appelqvist,
Bertil Larsson, Bertil Magnusson, Christer Nyhlén.
ISBN 978-91-977910-0-7
GL-Tryck i Kristianstad AB 2010
Kamratföreningens ordförande
En vandringshistoria har kommit mig till
del. Föreningen ”Nordens frihet” uppvaktade jordbruksminister Axel PehrssonBramstorp under kriget för att vädja om
svensk insats till stöd för Finland.
”Och när går herrarna själva ut i kriget?”
Dåvarande riksantikvarien Curman lär
ha utbrustit:
”Men jag är en gammal man som inte
passar för krig.”
”Jo, men det skulle göra ett gott intryck
om herrarna stupade.”
V
alet i Sverige är nu över. Om man
bortser från det litet förbryllande utspelet om att USA skulle dra sig tillbaka
från alla sina utlandsbaser, så lyste frånvaron av debatt om den svenska säkerhetsoch utrikes­politiken med sin närvaro. Jo,
jag vet, vårt militära engagemang i Afghanistan råkade sent komma upp. Men i själva sak­frågan bara ytligt – det var risken för
en kommande kabinettfråga som debatte­ra­des. När denna årsskrift går i tryck lär
rege­ringen ha tagit någon slags ställning i
frågan om den närmsta framtiden för vårt
försvar.
Således utan att vi i ett demokratiskt
val har haft möjlighet att påverka. Frustrerande! Eller borde det snarare stämma
till eftertanke och självkritik?
Några av mina bästa stunder här i livet inträffade en gång i veckan under de åren
jag fick följa med Nisse Lundell och hjälpa
till på hans skogsfastighet norr om Lönsboda. De många bilresorna fram och tillbaka gav dessutom rundlig tid till att testa
och bryta åsikter i försvarsfrågan. Sådant
hade vi knappast tid med medan vi båda
fortfarande var i tjänst. Oftast slutade det
hela med att vi ganska missmodigt måste
konstatera vårt dåliga engagemang i försvarsdebatten i ett tillräckligt tidigt stadium, innan händelseutvecklingen helt hade
urartat. Vi tyckte nog att vi gjort vad som
kunde begäras åren fram till beslutet om
regementets nedläggning, men sedan gick
liksom musten ur. Tågen gick snabbt, förfärande snabbt. Det var de åren jag här i
”Norringen” citerade den finske ÖB: ”För
att öka pålitligheten förenar Försvars­
makten därför den här inriktan på utveckling med eftertanke. Försvarsmakten
förhastar sig inte.” Så – med en lätt travestering på skrönan i ingressen – borde vi
alla kanske då och nu kunna ställa oss frågan: ”Och när går herrarna själva ut i debatten?” Även om vi i vår oförmåga skulle
stupa på kuppen skulle det onekligen se en
smula snyggare ut...
(Vi i) den militära ledningen gjorde det
grundläggande misstaget att alltför länge
hänga kvar vid det ryska hotet. Även sedan Sovjetstaten hade börjat krackelera
på allvar. Det var ju så oändligt lättare att
fortsätta räkna på hans båtar, flygplan och
stridsvagnar än att ompröva själva idén
med vårt försvar. Vi skulle ha inlett en (svår
och mödosam) idédebatt om huruvida ett
fritt och bra samhälle – oavsett ak­tuell
hotbild – behöver ett försvar i sig, dettas
legitimitet och hur det borde vara beskaffat.
Istället ”förhastade” vi oss. Hela krigsorganisationen och merparten av fredsorganisationen raserades på ett fåtal år.
På ett sätt kan jag ha förståelse för detta
mot bakgrund av målet – att motivera och
säkra själva existensen av Försvarsmakten
genom olika former av utlandsuppdrag.
Men tyvärr följde många barn ut med
badvattnet, mycket av den infrastruktur som är nödvändig för att behålla och
3
vid behov utveckla ett nationellt försvar.
Territoriell samverkan, lagar och förordningar, personalförsörjningssystem, mobiliseringssystem mm. Lyckligtvis behölls
en form av värnpliktslag. Och de större
övnings- och skjutfälten. Bästa signalen
just nu är att (delar av) den territoriella
ledningsorganisationen tycks vara på väg
att byggas upp igen. Därmed förhoppningsvis också en pånyttfödelse av totalförsvarstanken. Alla vi, som planlagt, lett
och deltagit i ledningsövningar med olika
regionala staber, vet hur grundläggande
dessa var för att förankra och få förståelse
för försvaret ute i det civila samhället, hos
cheferna inom företag, media och myndigheter! Till båtnad inte bara för krigsberedskapen utan även för deras egen vanliga,
enkla krisberedskap.
En intressant iakttagelse är att den frivilliga befälsutbildningsrörelsen (numera
”Försvarsutbildarna”) mycket snart står
inför samma principiella utmaning som
den gjorde då ”Landsstormen” bildades
inför första världskriget. Att över tiden
tillhandahålla en befälskader med de mest
basala kunskaperna i taktik, truppföring
och inte minst trupputbildning, för att
inom rimlig tid kunna sätta upp nya förband när så behövs.
Med årets skrift vill redaktionen uppmärksamma 70-årsminnet av de omvälvande
händelserna i andra världskrigets inledningsskede och följderna för vår beredskap.
Vi vill också erinra om nästa år, 2011, då
vi på olika sätt kommer att celebrera vårt
regementes 200 år. Det har därför känts
angeläget att åter uppmärksamma regementets förste chef – generalen Georg Carl
von Döbeln.
Var hyggliga och lägg två datum på minnet– den 10 september och den 12 november. Då kommer vi att manifestera vårt
regemente med ett par större evenemang i
4
Kristianstad. Jag hoppas att så många Norringar som rimligen kan, närvarar vid dessa
för att öka tyngden i vårt budskap!
Våra medarbetares led har åter glesnat.
En av våra mest hängivna kamrater har
under året gått bort, mångårige ledamoten i valberedningen Bertil Fredriksson. Bertil missade aldrig ett möte eller
ett sammanträde. Hans ständigt frejdiga
humör och positiva livssyn kunde lösa
upp de mest bekymmersamma och bistra
miner. Inställningen till sitt uppdrag och
till Kamratföreningen var alltid enkel,
rak och solklar. Den kanske framgår bäst
av svaret då jag en gång dristade mig till
att fråga om han verkligen hade tillfrågat
vederbörande på förslag till val: ”Behövs
inte. Ingen kan neka till ett så fint uppdrag
i en så´n fin förening!” Jag frågade aldrig
mer. Det var lätt att vara vän och kamrat
med Bertil.
Ännu en som alla Norringar lärt känna
genom många år, Alf Lannerbäck, har
lämnat oss. Han gladde oss med inlägg
och sina unika teckningar i flera skrifter.
Vi kunde anlita honom för framtagningen
av boken ”Från Vikingahär till Pansar­
brigad” som genom hans fantasifulla,
minutiöst utförda och historiskt korrekta
scenerier fick sin alldeles särskilda karaktär. Vi är stolta och tacksamma för det
som Alf hjälpt oss att åstadkomma. Hans
mångårige vän och mentor tecknar några
minnesord längre fram i denna årsskrift.
Jag önskar att det hade varit möjligt att
i någon form samla de bidrag regementet
och vi fått genom åren i en minnesutgåva
till våra medlemmar.
Väl mött jubileumsåret 2011!
Roland Appelqvist
Ordf
IN MEMORIAM
Följande medlemmar har avlidit:
Hans-Börje Wallenholm
Bonde Bohman
Gunnar Nilsson
Arne Liljenberg
Eric Landqvist
Gunnar Herrström
Sven Sjöqvist
Göran Gustafsson
Rolf Nilsson
Rutger Genberg Britt Lindholm
Lars Celander
Ernst Lilja
Leif Helgesson Inga-Lena Wemming
Siv Fredriksson
Erik Stark
Eric Olsson
Elvir H Fäldt
Bertil Fredriksson
Jean Witting
Christer Ewe
Tage Jönsson
Alf Lannerbäck
Bertil Fredriksson
Västra Frölunda
Kristianstad
Kristianstad
Växjö
Klippan
Hässleholm
Åhus
Ramdala
Kristianstad
Anderslöv
Simrishamn
Sjöbo
Helsingborg
Kristianstad
Kristianstad
Knislinge
Kristianstad
Kristianstad
Södra Sandby
Malmö
Helsingborg
Åhus
Örkelljunga
Sandöverken
Knislinge
Frid över det ljusa minnet
av kamraterna
5
IN MEMORIAM:
Bertil Fredriksson
V
år mångårige ledamot
i valberedningen, förre
kriminalinspektören Bertil Fredriksson, Knislinge,
har lämnat våra led, 77 år
gammal. Bertil startade sin
yrkesbana i mycket unga
år som volontär vid I 6 i
Kristianstad. Att han hade
fallenheter, långt bortom
det militära, märktes tidigt. Vår sedermera kände
Lasse Holmqvist, som då
gjorde sin värnplikt vid
regementet, tog hjälp av honom vid uppsättningen av en ambitiös och hyllad revy
för personalen. En genre, som sedan kom
att engagera Bertil i många år. Hans starka känsla för sina vänner och kamrater
kanske utvecklades just de här åren.1950
års volontärer har på ett unikt sätt hållit
samman och träffats sedan dess. Ännu på
sin sista sjukbädd försökte Bertil hålla sitt
löfte om att anordna årets träff.
Efter några få år i det militära ville
Bertil vidga sina vyer och gick 1955 över
till polisväsendet. Det blev en över tio år
lång tjänstgöring i Osby och en kortare
tid i Helsingborg innan Bertil avslutade
sin poliskarriär i Kristianstad, bl a på
ekoroteln.
En utåtriktad personlighet med en
starkt positiv livssyn. En vilja att alltid
ställa upp och hjälpa till där så behövdes
eller krävdes. En boren historieberättare
med en givmild sångrepertoar. Inte märkligt att han med tiden blev något av en
6
”bygdens son”. Bertil kom
att få åtskilliga strängar på
sin lyra, bl a som mångårig
medlem i kyrkokören, som
auktionsförrättare,
som
bo­utredningsman. Många
ville ta hans tjänster i anspråk eller bara helt enkelt
ha honom med i sin kamratkrets.
I ett avseende blev det
emellertid stopp och belägg när det gällde Bertils
medverkan. Det var när
Kamratföreningen och volontärkamraterna kallade till möte. Det gav han – omvittnat – högsta prioritet!
Bertils glada humör var en tillgång i sig
vid alla våra sammankomster. Och räckte
inte det, stod han inte främmande inför
att stämma upp en munter visa för att
höja stämningen. Men bakom den lättsamma ytan avslöjade sig alltid en erfaren, kunnig och beläst kamrat med stor
empati, vars synpunkter i vardagsarbetet
ägde tyngd och allvar.
Vi är tacksamma över att få ha haft Bertil Fredriksson ibland oss under så många
år. Alla minnen är ljusa. Men därför deltar vi också i den saknad som döttrarna
Charlotte Rantzer med familj, Teckomatorp, och Lena Pannwitz, Knislinge, nu
måste känna som så svår och djup.
Ture Nordh, volontär 1950
Roland Appelqvist,
ordf Kamratföreningen Norra Skåningar
Alf Lannerbäck till minne
A
lf Lannerbäck, upp­ sträckt i sin furirs­
uniform, kan inte ha
känt sig särskilt bekväm
när han den första juli
1951 trädde in genom
porten
till
Sveriges
Krigsmakts Högborg,
Grå Huset, på Östermalmsgatan i Stockholm – startpunkten för
många lysande militära
karriärer. För Alfs del
hade den just tagit slut
på grund av en skada. Men också han
skulle komma att starta en ny inom sitt
område lysande karriär just här och just
den dagen. Han hade i en annons läst att
Arméstaben sökte en tecknare och Alf
såg en möjlighet att försörja sig på sin
medfödda talang som tecknare i kombination med den militärutbildning han
genomgått. Inom arméstaben hade man
skapat en särskild detalj för att ge arméns publikationer en modern grafisk
form. Förstlingsverket, Soldaten i fält,
väckte stort uppmärksamhet och kom
att bilda skola inom informations- och
läromedelsbranschen. Här startade Alf
nu sin karriär som illustratör och utvecklades till expert på hur livet inom
vår krigsmakt från heden tid till dagens
moderna armé, marin och flyg gestaltat
och gestaltar sig. Han brukade kalla sin
lärotid där för sin akademi innan han
efter några år startade sitt eget företag
med de mest skiftande uppdrag från
snart sagt alla samhällsområden. Han lämnar
efter sig en enorm militär- och kulturhistorisk
bilddokumentation, en
skatt som jag hoppas ska
bli väl tillvaratagen och
förvaltad.
För mig, som hans
förste chef i arméstaben
och senare nära vän, har
det varit en spännande
resa att följa den till en
början
tystlåtne,
lite
buttre och integritetskänslige Alf och
se honom fatta den tunna tuschpennan,
som nästan försvann i hans fäderneärvda smednäve, och i ena stunden forma
sirligt eleganta figurer och i nästa med
breda penseldrag mana fram bataljmålningar så verkliga att man tyckte sig
tydligt höra stridslarmet. Hans förmåga
att teckna främst människor och djur
i de mest skiftande situationer krävde
ännu en egenskap: trohet mot originalet.
Noggrann­heten under ofta krävande researcharbeten eftersattes aldrig, det fick
ta den tid som krävdes. Det var viktigare
än det ekonomiska utfallet och som den
hedersman han var vek han inte från sitt
ord. Han blev heller inte rik på sin konst.
Han var lycklig med sin vackra schäfer,
skogspromenaderna i Höga Kustenlandskapet och sitt ritbord.
Med en stillsam lite lurig humor gladde
han sina vänner med drastiska historier
om sina personliga tillkortakommanden
7
i livet. Det hände också att man kände
igen sig själv i någon av de figurer han befolkade sina bilder med.
Våra vägar kom genom åren att korsas
inom förlagsvärlden och när jag involverades i tillkomsten av Norra Skånska
Regementets historia var det naturligt
att jag bad Alf bidra med bilder. Han
blev glad för det. Han var skåning och
Norring och bidrog flitigt som alla vet i
en rad av Kamratföreningens årsböcker.
Under arbetet med hans sista Norringeverk, Från vikingahär till pansarbrigad,
drabbades han av den sjukdom som till
sist skulle ända hans liv. Han orkade inte
helt fullfölja sina intentioner, men det
blev ändå ett monument över hans gärning som Norring och bilddokumentär.
Under arbetet med denna bok kom vår
vänskap att fördjupas och den underhölls
därefter med långa telefonsamtal in i det
sista.
Jag saknar den spröda klangen av
penselns slag mot vattenglaset då du avlägsnade en droppe färg mitt under våra
långa mumlande gammelmanssamtal,
som just fade away…
Erik Kjellqvist
Några axplock från Alf Lannerbäcks karriär
• Han föddes 1929 i Varberg med flyttade tidigt till Skåne.
• 1945 tog han värvning vid I 6. Efter befordran till furir kom
han 1949 till fältpolisskolan på Svea Livgarde. Han stora
hobby var att teckna och 1951 fick han anställning på armé­
stabens bilddetalj.
• 1953 fick Alf anställning på SAS reklamavdelning och 1957
blev han egen företagare. Han fick många frilansuppdrag från
skolbokförlag och tidningar och tidskrifter som Dagens Nyheter, Forskning och Framsteg och Vi bilägare.
• Andra uppdrag var Focus illustrerade uppslagsverk och teckningar i hundträningsböcker.
• Försvaret var dock alltjämt huvudkunden och många böcker
och alster bär Alfs prägel. Sold F är nämnd men många andra
kan nämnas bl a Vintersoldat, Arméns handbok Överlevnad
och Vinterfärden.
• Talrika är de illustrationer som Alf gjort i Pennan och Svärdet, tidskrift för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.
• Alf medverkade som ovan nämnts i regementets historieverk
och i kamratföreningens årsböcker med åtskilliga illustrationer och artiklar.
• Kronan på verket blev Från vikingahär till pansarbrigad där
Alfs arbete väckt stor beundran och uppskattning/Red
8
Norringeåret som gått...
N
är nu Norringeåret för fjortonde
gången skall redovisas i den här formen skulle det vara enkelt att bara hänvisa
till tidigare med det lilla tillägget ”dra av
10 –15% på deltagarantalet”. Så enkelt
blev det inte, ty 2010 följde inte i gamla
spår. Med anpassning till den rådande
verkligheten blev året som följer:
Julvesper 9 december
Den skånskt kulna vinterkvällen lystes
upp musik i Nosaby kyrka och samvaro
på Soldathemmet. Hemvärnets Musikkår, Kristianstad under ledning av Robin
Larsson kunde efter en trevande inledning bjuda på den julmusik alla förväntade sig.
Julmöte 17 december
Den duktiga köksbrigaden, under ledning av Britt-Marie Larsson, hade förberett stora salen på Soldathemmet så att
ett sjuttiotal Norringar kunde sätta sig
till bords i hägnet av den av Uno Qvist
skänkta julgranen.
På den inledande tallriken hade cornicherna1 bytts till mera lämpliga cornichoner2 men i övrigt följdes julmenyn.
Näsby-Österlövs småscouter svarade
som vanligt för ett näpet Luciatåg som
belönades med applåder och gottepåsar.
Ett imponerande vinstbord skingrades
till mångas glädje och någons besvikelse
för det fanns ju vinster som verkligen var
eftertraktade.
1. Gardinupphängningsanordningar
2. Små inlagda gurkor
Jmf Norringen 2009 sid 10!
Packning och utskick av årsboken
18 december
Tidigt fredagsmorgon samlade ordföranden sin arbetsstyrka för att under Bertil
Larssons ledning packa 2009 års upplaga
av Norringen. Jörgen Lund hade, som han
vant oss vid, sett till att en årsbok med
god kvalitet kunde stoppas i de cirka 700
kuverten.
Med knapp men säker marginal levererades försändelserna till Posten som
därmed kunde dela ut dessa till medlemmarna precis före jul!
Stor arbetsglädje
Årsmöte 27 mars
Årsmötet, enligt ny modell, samlade
drygt 60 medlemmar på Soldathemmet.
Förutom godkännande av genomförd
verksamhet och val av funktionärer skulle revisionen av stadgarna fastställas och
jubileumsåret 2011 verksamhet diskuteras. Det hela utmynnade i att styrelsen
fick ett brett mandat att arbeta vidare
efter och följa presenterad plan.
Systrarna Larsson hade ägnat förmiddagen att ”bre mackor” och spritsa tårtor och ingen var nödbedd när bjöds till
bords. Rolf Mjärdestam berättade om
sina upplevelser som Röda Korsare i
9
Biafra på 1960-talet något som märkbart
fortfarande väckte starka känslor.
Dagens trista besked var att den fina
skylten med bland annat regementets vapen som prytt Soldathemmet sedan 1994
var stulen. ”Någon” trodde kanske att
den var av koppar!
Utflykt 25 maj
Målet för vårutflykten var Huskvarna
och Fabriksmuseet där. På museet flödade nostalgin, var och en hade minnen förknippade med olika Husqvarnaapparater
– symaskiner, gräsklippare, motorcyklar,
vapen mm. Igenkännandets glädje!
Just när vi skulle gå till bussen för vidare färd dränktes Huskvarna av årtiondets störtskur – paraplyerna fanns i bus-
Glada miner på Fabriksmuseet
Två entusiastiska guider i Kronans tjänst
10
sen!! – då tog Karin Appelqvist initiativ,
med en snabb rusch tog hon sig till bussen
samlade ihop tillgängliga paraplyer, lastad med dessa tillbaka till museets entré
– fördelade paraplyerna till den väntande
skaran och vips så kunde vi samlas i bussen någorlunda torra .
Efter lunch på Kinnarps arena,
ishockey­mästarna HV 71´s hemmaplan,
och en färd genom Småland avslutades
dagen med ett besök på Linnés Råshult.
Nationaldag – Regementets dag 6 juni
Den 6 juni ställdes Kamratföreningen
inför ett dilemma. Vi skulle vara representerade med vår fana samtidigt på Revingehed och i Kristianstad.
Nu löste det sig genom att en liten delegation med föreningsfanan ställde upp
på Revingehed och en annan med vår
svenska fana i Kristianstad. Det är olyckligt att P 7, av olika omständigheter, har
valt att kanske även fortsättningsvis lägga
sin dag på nationaldagen.
Döbelnsdagen 13 september
Som traditionen bjuder genomfördes en
minnesceremoni vid regementets gravplats.
Ordföranden påminde i ett kort anförande om Regementets och Kamratföreningens roll i dåtid och nutid och hedrade
minnet av kolleger och kamrater genom
att lägga ner en blomsteruppsats i regementes färger – rött och gult.
Efter ceremonin genomfördes ett styrelsesammanträde, som mest handlade
om det kommande året – jubileumsåret.
Höstmöte 28 oktober
På grund av förmodad högre arbetsbelastning för styrelsen inför jubileumsåret var
det tänkt att ”hoppa över” höstmötet i år.
Men medlemmarna tyckte annat och efter påtryckningar beslöt styrelsen att med
kort varsel anordna ett möte ändå.
Så i höstrusket samlades ett 60-tal Norringar för att först besöka Högskolan,
som regementet numera kallas. Christer
Ferngård, själv gammal norring, och hans
medhjälpare visade runt och berättade
om dagens verksamhet i de gamla regementsbyggnaderna.
Efter sedvanlig torsdagsmåltid skingrades vinsterna i det lika sedvanliga lotteriet.
Gunnel och Anders Bojs samt Rolf Mjärdestam
i förgrunden
Utanför filmsalen. Känns väl igen av många
Ordföranden orienterade om hur arbetet med jubileumsåret fortskred och
kunde konstatera att alla medlemmar nu
måste engagera sig för att få ut ”vårt budskap”!
Städning – med jämna mellanrum.
För att få pengar över till annan verksamhet har kommunen beslutat att dra
in städningen av Soldathemmet. Därför
har uppgiften att hålla lokalerna i städat
skick fördelats på de organisationer som
verkar i huset. Så styrelsen sitter numera
inte bara vid sammanträdesbordet utan
med jämna mellanrum klär den ut sig till
”städgummor” (lokalvårdare/städtekni­
ker) och genomför sin del av renhållningsarbetet.
Nu ser vi fram emot jubileumsåret –
Norringarna 200 år!!
Claes-Göran Andersson
Anmäl adressändring till:
Vädjan
n !!
e
r
ö
s
s
a
k
n
frå
Bertil Larsson
Gardistvägen 13
291 37 Kristianstad
044-121782
[email protected]
11
12
17 APRIL
(Busstransport)
18 SEPT
KUNGABESÖK
FESTLIGT
ARRANGEMANG
P 7 REG DAG
(Busstransport)
Endagsresa
med musikarr
JUNI-AUG
SOMMAR-UTFLYKT
JUBILEUMS-LOPP
JÄGERSRO
26 MARS
Soldathemmet
VINTERMÖTE/
ÅRSMÖTE
Stöd av
P7, Militärsällskapet
UTSTÄLLNINGAR
FÖREVISNINGAR
STADSVANDRINGAR
FÖRELÄSNINGAR
JUBILEUMSFILM
PARAD OCH KONSERT
REG HÖGTIDSDAG
m.m.
Samarrangemang med
Regionsmuseet, Filmmuseet
Artillerimuseet,
Wendes Militärhistoriska förening
”MILITÄRVECKA”
9-11 SEPT
6 JUNI
Kristianstad
NATIONALDAGSFIRANDE
14 aug
Rodatorpet
13 DEC
Soldathemmet
Bokrelease m.m.
LÖRDAG 12 NOV
KONSERTHUSET
JUBILEUMSKONSERT
7 DEC
Nosaby kyrka
VESPER
TRAD JULMÖTE
KNEKTENS DAG
VERKSAMHETSÖVERSIKT 2011
I Sverige för 200 år sedan
1808 låg det svenska riket illa till. I Europa pågick Napoleonkrigen och det gällde
att hålla sig utanför. Från 1807 var det
inte längre möjligt. Danmark fick se sin
huvudstad bombarderad av den engelska
flottan och ställde därefter upp på Napoleons sida, vilket slutade illa. Sverige,
tidigare inte direkt inbegripet i den stora
kampen på det europeiska fastlandet, fick
ett ultimatum att ansluta sig till kontinentalsystemet. Det var en märklig variant
av ekonomisk krigföring från fransk sida
för att komma åt Storbritannien. Genom
att inte köpa brittiska varor skulle landet
svältas ut!
Den ryske tsaren Alexander fick till
uppgift av Napoleon – de båda var just
då bundsförvanter – att ta kontroll över
Sverige. En rysk här föll i februari 1808
in i Finland, som sedan medeltiden varit
en del av Sverige. Den svenska fälttågsplanen gick ut på att retirera norrut tills
förstärkningar kommit från det svenska
moderlandet. Samtidigt skulle ryssen ha
den starka fästningen Sveaborg utanför
Helsingfors i ryggen och befinna sig i ett
läge med risk för angrepp från två håll.
Sedan Sveaborg uppgivits genom för­
räderi i maj 1808 var den ursprungliga
fälttågsplanen överspelad. Ett antal större
eller mindre slag utspelades, ofta till rysk
favör. I september 1809 avstod Sverige
från Finland i freden i Fredrikshamn. En
av dem som skiljt sig med den äran i detta bedrövliga fälttåg var Georg Carl von
Döbeln, chef för Björneborgsbrigaden.
Han blev 1812 förste chef för det nyuppsatta Norra skånska infanteriregementet.
I kriget 1808 hade efter förebild av den
franska värnpliktsarmén satts upp ett så
kallat lantvärn. Alla ogifta män mellan 20
och 25 års ålder skulle stå till tjänst och
av dessa togs 30.000 man ut för en miserabel tjänstgöring. Allt saknades – befäl,
beklädnad, beväpning. Mat fattades liksom sjukvård. Dödligheten var stor, dock
inte genom kulor och krut utan genom
vanvård. Nära en femtedel dog i dysenteri, den så kallade lantvärnssjukan. Hela
institutionen kom i vanrykte.
En följd av de bedrövliga förhållandena
under detta krig var att 1810 års riksdag
beslöt att upprätta en särskild undervisningsanstalt för utbildning av så kallade
fältläkare, varmed förstods underläkare
”för krigsbruk” med en kortare utbildning än vanliga läkare, för att avhjälpa de
värsta bristerna. Det blev Karolinska institutet, än idag existerande som ett flaggskepp för svensk medicinsk forskning och
undervisning.
Det var en turbulent tid. Den 13 mars
1809 avsattes den hårt belastade och smått
vansinnige kungen Gustaf IV Adolf genom en militärkupp och han och hans
son, kronprins Gustaf, miste sina rättigheter till den svenska tronen. På en inkallad riksdag ändrades statsskicket från
kungligt envälde till maktdelning mellan
konung och riksdag. Den nya regeringsformen från 1809 var ända fram till 1974
Europas äldsta skrivna författning.
Ny kung efter Gustaf IV Adolf blev
hans slitne och barnlöse farbror, som
kung Karl XIII. Ny kronprins blev efter en parentes med den danske prinsen
13
Christian/Karl August, som dog i ett slaganfall på Kvidinge hed i maj 1810, den
franske marskalken Bernadotte. De som
valt Bernadotte väntade sig en återerövring av Finland, men Bernadotte begrep
bättre. Sveriges chanser mot stormakten
Ryssland var små. Bättre att inrikta sig på
att ta Norge från Danmark, vilket avsevärt skulle förbättra Sveriges militärstrategiska läge.
1812 års politik kallas den nya linjen,
som via ett fälttåg i Tyskland med del­
tagande av såväl Wendes artilleriregemente som en fältbataljon ur det nyuppsatta Norra skånska infanteriregementet
berövade Danmark Norge i freden i Kiel
i januari 1814. Danmark fick i gengäld
Svenska Pommern som dock snart vandrade vidare till Preussen. Efter en kort
militärpromenad in i Norge och garnisonstjänst i Fredrikstad hemförlovades
Norringarna. Soldaterna, både de indelta
och sedermera de värnpliktiga, fick leva i
fred fram till indragningen av regementet
1994.
Emellertid hade höga vederbörande
inte tagit tillräcklig varning av motståndet mot lantvärnet. Riksdagen beslöt att
ett så kallat förstärkningsmanskap skulle
ersätta lantvärnet i händelse av krig för att
med en styrka av 50.000 man hjälpa den
indelta armén. När låtsaskriget med England bröt ut i april 1811 inkallades detta
förstärkningsmanskap, vilket föranledde
oroligheter inte minst i Skåne. Speciellt
kända är kravallerna vid Klågerup, där
kanske så många som 40 protesterande
bondsöner och drängar mejades ned av
värvade husarer. Av de överlevande dömdes 34 till döden. Tre av dödsdomarna
verkställdes.
Förstärkningsmanskapet ersattes redan vid 1812 års riksdag av beväringsinrättningen, som sakteliga utvecklades
med allt längre övningstider för de inkallade. 1901 var det dags att ersätta
denna institution med en regelrätt värnpliktsarmé. 1811 beslöts också att dittills
”oroterad” jord skulle läggas ut på rotar
och sätta upp soldater. I Skåne med all
oroterad adelsjord innebar det utrymme
för två nya regementen, Norra respektive
Södra skånska infanteriregementena. I
skrivande stund finns endast Södra skåningarna kvar. Vi hoppas att så ska förbli. Regementet har en viktig uppgift i
Sveriges försvar.
Anders Bojs
Välkommen till
NORRINGARNA
KAMRATFÖRENINGEN NORRA SKÅNINGAR
www.norringarna.se
14
Den lille mannen med band om pannan
Av Göran Andolf
Soldater!
Jag har samlat arméen, at tillkännagifva,
det en preliminair Fredsafhandling den 17
September blifvit gjord emellan Svenska
och Ryska magten. Denna fredstidning
slutar ett förhärjande krigs alla olyckor.
Den bör visserligen vara ett gladt budskap, hälst Sveriges uttömda källor icke
tillåta fortsättning af en strid, börjad af
politiskt misstag, och som i tvenne år
aftynat alla dess krafter.
Men Finland frångår Sverige; Riksgränsen blir Torneåelf!
Finnar! Med denna fred förloras tredjedelen af Svenska Kronans område; -Sverige mister för alltid den stolta Finska
nation, t kraftigaste stöd. Ej nog därmed;
Svenska arméen förlorar kärnan och
betydligaste andelen af dess krigsmagt.
Moderlandet är krossadt, försänkt i sorg
och saknad öfver oersättliga uppoffringar. Men den visa Allmagten har beslutit
våra öden; de måste således emottagas
med tålamod -- med undergifvenhet!
Soldater! Kamrater! Bröder! I som under loppet af nyss slutade krig, med så
mycken trohet och mandom, trots fiendtliga härens talrikhet och oförmodade öfversvämning med vapnens sinnliga styrka
vid Siikajoki, Revolax, Pulkila, Lappo,
Kauhajoki, Alavo, Etseri, Lappfjerd, Nummjerfvi, Juutas och Idensalmi m. m. besegrat fienden, -- I, som på egen hand återtogen halfva Finland -- I, som slutligen
öfvermannades af en mångdubbel öfverlägsen styrka att lämna Finska gränsen,
-- I hafven sedermera med ståndagtighet
stridt för moderlandets Svenska jord. -I härvarande! ären pretieuse qvarlefvor
af den stolta Finska nationen och dess
tappra krigsfolk: -- det är ock till Eder jag
bör och jag skall, med upprördt hjerta,
förkunna Konungens, Riksens Ständers,
Svenska folkets, Svenska arméens, mina
förmäns, mina medbröders, min egen -ja, allas upprigtiga tacksamhet.
Konungens Nådiga välbehag -- Riksens
Ständers ömma välvilja -- Svenska folkets
beundran -- Svenska arméens högagtning
-- mina förmäns vänskap -- mina medbröders erkänsla -- min egen tillgifvenhet
-- för Eder, är det offer som åt Eder helgas
och af mig frambäres.
Finnar! Bröder! Edra bedrifter äro stora, och den tacksamhet, jag å allas vägnar
till Eder yttrar, är i lika förhållande. Till
dennas tolkning fordrades en vältalares
hela förmåga, – men jag är soldat. -- Soldat! hvad stolt benämning? då jag har
denna titel af Eder -- för Eder -- och med
Eder. Emottagen då ett upprördt hjertas
okonstlade tankar; och I, Svenska Trupper, som vid detta sorgbundna tillfälle
ären närvarande, varen lefvande vittnen
till Svenska moderlandets oinskränkta
tacksamhet.
Förblifven allan tid Dess vänner!”
Svenskar! varen stolte öfver att hafva
sett dessa Finska lemningar! minnens
dem! högakten dem! -- Se deras aftynade
kroppar, deras bleka ansigten, -- de bära
vedermälen af deras trogna, änskönt
fruktlösa bemödander att befria sin fosterbygd under förflutna åren! Och I Fin15
nar! När I återkommen till fosterbygden,
så frambären Svenska folkets tacksamhet till Eder nation. Veten, att änskönt
I återvänden med utslitna kläder, med
genomskjutna eller afstympade lemmar,
medfören I likväl en rättskaffens krigsmannasjäls dyrbara prydnad. Fiender
med Svenska moderlandet kunnen I aldrig blifva, därom är jag förvissad; men
förblifven allan tid Dess vänner!
Skulle det nya herraväldets magt hindra
Eder önskan och viljas utöfning, så låten
med hjertats och tankens tysta språk välsignelse tilldelas moderlandet! Påminnen
Edra barn därom! Vi skola från slägte till
slägte välsigna Er -- högakta Er!
Ett beder jag Er: att när I nalkens de
ställen, hvarest vi besegrat våra fiender,
och då I där sen den usla sandhög, som
betäcker våra stupade kamrater, -- gifven
deras stoft välsignelsens suck: -- de hafva
dödt hjeltar -- och deras aska vårdas af
ärans vålnader. I kännen menniskohjertats mångfaldiga nycker, dess anlag att
hastigt välja föremål, som det tror sig
alldrig förgäta; men knappt äro några
veckor förflutna, förrän obeständigheten
gjort ett annat val. Ty tiden förändrar allt
-- med den glömmes allt. Dock försäkrar
jag Eder, att I skolen sjelfva finna det, att
krigsmannasamband, knutet vid strid -faror -- blod och död, upplöses alldrig.
Således ären I och vi förvissade om hvarandras kärlek; ty krigsmannabrödraskap
räcker lefnadens tidslängd och den tacksamhet jag Eder förkunnat och nu förkunnar, har med detta vårt samband en
oupplöslig förening.
Finnar! Bröder! Kunde dessa ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle
de strömma -- och hvarje droppa försäkra
Er om min vördnad, min vänskap!!!
16
Med dessa ord avtackade Georg Carl von
Döbeln den 8 oktober 1809 i Umeå de
svenska och finska trupperna och meddelade samtidigt att fred slutits. Talet hölls
en söndag i full storm och gjorde djupt
intryck på de närvarande. Efteråt skrev
Döbeln ner vad han sagt.
Liksom Sven Dufvas fader var Döbeln
med ”år åttiåtta ren”, i 1788-1790 års ryska krig. Där fick han den skada i pannan
som gjorde att han resten av sitt liv bar
det kända svarta pannbandet, av siden,
framtill fodrat med sämskskinn. Om skadan berättar han själv:
”Den 13 Juni 1789 kl. ½ 12 f.m. vid
Porosalmi-affairen fick jag ett musquettskott i pannan, emellan båda ögonen.
Skottet kastade mig åt sidan på händerna. Hatten är genomskuten med ett långt
hål på skygget inunder snöret omkring
kullen. Stark blödning blef genast. Jag
gick utan att vara ledd eller åtföljd, troendes att dö, oförbunden 1 ½ fjerdedels
mil [ungefär fyra kilometer], då jag där
träffade en fältskär af Björneborgs regemente, som förbant mig. Jag gick vidare
till fots; omsider vid S:t Michels klockaregård ankommer capten Weber ridande,
säger sig vara blesserad i handleden, men
det var ej så. Jag bad honom lämna mig
sin häst, det han ock gorde. Vid kyrkan
blef jag inlagd i ett hus och förbunden
af regementets fältskär Amelon. Dagen
derpå sonderades jag, och det befants att
kulan var utstudsad.”
Fastän kulan inte fanns kvar ville såret
inte läkas; benskärvor satt kvar inne i huvudet. Två år senare beslöts att Döbeln
skulle opereras. Han följde ingreppen
med en liten spegel i handen och berättar:
”Den 19 April flåddes pannan: denna
operation varade 17 minuter; pulsåderartèren öfver ögat gaf ansenligt blod; den
stillades genom svamp och hård tillbind-
ning [...] Den 21 April borrades hål i pannan öfver högra ögat. Denna operation
varade i 23 minuter. Pannbenets ojämnhet
gjorde att af nätet trådar voro qvar, oagtadt skrapning, hvilket gjorde en grufvelig
plåga, då kronan sattes. Först borrades
med spikborret, sen med kronan: benet afbröts slutligen i en cloison med tire-fonden
[...] Den 27 uttogs en stor carrierad benskifva, som kulan tvingat in uti hufvudet
[...] Den 3 Maj uppbröts och uppklipptes
benet emellan trepan och den gamla blessuren: nu blef öppningen i pannan rätt
ansenlig [...] Den 31 uttogs två benstycken
[...] En benskärfva af trepaneringen uttogs
den 9 Juni [...] Den 27 Augusti igenläkt.”
Samma nästan kusliga självkontroll
och kallblodighet visade han också omedelbart efter det han sårats, om man nu
kan tro hans egen beskrivning: ”Väntandes ej annat än döden, var min skyldighet
anmäla dem, som den dagen distinguerat
sig” och medan blodet strömmade ner på
papperet skrev han en rapport. ”Efter döden är intet och själva döden intet”, kommenterar han.
Detta hindrar inte att han i andra sammanhang kunde visa sig nog så känslosam. En besökande hävdar rentav att han
under ett häftigt åskväder fann Döbeln
”varandes orolig” samt att han dragit ner
gardinerna och tänt ljus.
I kriget 1808–1809 blev Döbeln krigshjälte. Före slaget vid Jutas låg han febersjuk, men bad, berättar Runeberg, om en
medicin
”som gör mig för i morgon sjufallt värre
Men hjelper mig idag på mina ben”.
Doktorn avbryter behandlingen och
Döbeln kan så förena sig med trupperna
och när
”Den lille mannen syns med band om
pannan
[...]
Den svartnade, i trasor klädda hären
Står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen.”
Genom segern tryggades arméns reträtt
och dikten kan ha fångat lägets allvar och
brigadchefens personliga insats. Men detaljerna är helt oriktiga.
Med anledning av upphöjelsen till friherre gjorde Döbeln upp ett nytt adelsvapen. Ursprungligen ville Döbeln överst
ha Karl XIII:s och Napoleons namn­
chiffer, därunder respektive Jämtlands
vapen, en gående älg med en varg på bakfötterna upprest mot strupen och huggen
i ryggen av en svart falk samt därintill en
liggande fransk lilja med Ludvig XVI:s
namn. I hjärtskölden ville han ha en svagt
lysande halvmåne i nedan och ett grekiskt kors samt därunder en trepaneborr,
vidare släktens svenska vapen, ett trekrenelerat fästningstorn med tre korslagda
pilar över, samt dess tyska, en på två
benknotor vilande dödskalle ur vilken
tre rosor uppspirar; rosorna var ersatta
av en blykula i pannan. Sammanställningen av Napoleons och Ludvig XVI:s
namn­chiffer ansågs ”i anseende till politiska förhållanden” mindre lämplig och
Döbeln avstod från dem och tillfogade
åtskilliga motiv, bland annat ett altare
varpå diverse föremål offras, ”de bistra
gudomligheter helgat, som presiderat vid
utdelning av den förmån och de belöningar, man aldrig erhåller”.
Döbeln föddes den 29 april 1758 på säteriet Stora Torpa i Västergötland. Hans
far, som var häradshövding, dog när han
var åtta år. Hans uppfostran blev, efter
vad han själv tyckte, dyrbar men försummad. Han prövade flera banor, studerade
till präst, blev sjökadett och praktiserade
som jurist. 1780 begav han sig till Paris för
att delta i nordamerikanska frihetskriget,
17
men hamnade vid ett värvat regemente i
Indien, där han utmärkte sig i strid. I sin
till Krigsvetenskapsakademien inlämnade, förseglade levnadsbeskrivning berättar han om de indiska dansöserna:
”Indiska seraillers lössläpte bailladeres agacerade oss Européer otroligt,
deras täckhet, uti svart glänsande fint
skinn -- deras utmärkt vackra anletsdrag,
deras lifliga ögon -- vällustiga åtbörder,
deras med guld och ädla stenar rikt utsmyckade kropp, deras dans helt nakne
med uponervänd ställning på hufvudet
stående, gorde Prinsens middagsmåltider
öfwermåttan muntra.”
Vid krigsutbrottet 1788 hade Döbeln
återvänt till Sverige. Efter kriget bodde
han på sitt indelta boställe Önne i Dalsland och deltog till en början livligt i sällskapslivet. Gården blev ett mönsterjordbruk, korna uppkallades efter damer i
bekantskapskretsen. Men av skottskadan
i huvudet hade Döbelns tungsinne och retlighet förvärrats. 1802 födde honom hans
hushållerska Christina Ullström den älskade sonen Napoleon. Till honom skrev
Döbeln 1806 från Finland bland annat:
”Min aldra käraste son! Gud välsigne
dig för alla små bref o, ritningar som Du
skickar mig; jag pussar dem, ber Gud
välsigna dig med hälsa, växt, förkofran
och beskedlighet [...] nu medan sommaren varar bör Du vara mycket ute, draga
din vagn på gården, o. gå med mamma på
gården -- när Perlan får föl, får du en liten
häst, som du får kalla hvad du vill.”
Att en general och adelsman skulle
kunna gifta sig med en klockaredotter
var vid denna tid otänkbart. Men när
Döbeln blivit friherre anhöll han -- med
stöd av tidigare prejudikat -- om att få
adoptera sin son. Detta bifölls i konselj,
men förhindrades genom det unika förhållandet att statssekreteraren vägrade
18
att kontrasignera, något som Döbeln
inte utan skäl såg som personligt intrigspel. Genom juridiska fintligheter nådde
Döbeln ändå sitt mål. Mamsell Ullström
stämde honom för brutet äktenskapslöfte
och tillerkändes hustrus lagliga rättigheter, varefter hon lade ner sin talan och
skilsmässobrev utfärdades utan att något
giftermål förekommit. I en märklig inlaga
i Stockholms Posttidningar lät Döbeln
själv offentliggöra saken.
Napoleon sändes som sjuttonåring till
krigshögskolan i Metz i Frankrike. Tillsammans med sina betydligt förmögnare
kamrater Stedingk och Fersen festade
han där på fyra månader upp fjärdedelen
av det kapital han fått med sig för tre års
utbildning.
Med sin sista hushållerska, Anna
Björk, fick Döbeln 1816 en andra son,
Léon Victor. Vid tre och ett halvt års
ålder dog denne och i ett gripande brev
skildrar Döbeln hans död och sin smärta:
Kort före sin död ville han se sin vagn, sin
blomma och sin kanariefågel. ”Ett stenkors skall uppsättas åt honom. Och jag
vill begravas bredvid,” slutar brevet.
Så blev snart fallet. Mindre än ett år
efteråt, den 16 februari 1820, dog Döbeln
och begravdes på Johannes kyrko­gård
i Stockholm. Det monument som idag
pryder hans grav reste man på årsdagen av slaget vid Jutas 1861 efter en insamling i Sverige och Fin­land.
Märkligt nog är sköldemärket på det
inte Döbelns friherrevapen utan hans vapen före upphöjelsen.
Göran Andolf, född 1939, disputerade 1972 i historia vid Uppsala universitet på avhandlingen Historien på gymnasiet. Undervisning och läroböcker
1820-1965. Han har sedan varit forskare vid universiteten i Uppsala och Göteborg samt vid Militärhögskolan i Stockholm och skrev en lärobok
för universiteten: Historien 1815-1870, 1976, ny
upplaga 1984,samt forskade i resandets och turismens historia. Sedan 1985 är han författare utan
fast tjänst. Han har medverkat i förbandshistoriker (K 3, K 4, Karlberg, Arméflyget, och i bortåt
tvåhundra längre och kortare uppsatser och an-
mälningar ägnat sig åt andra världskriget och särskilt de svenska Finlandsfrivilliga. De senaste åren
har han mest arbetet som redaktör och översättare.
Sedan ett tiotal år är han redaktör för Tidning för
svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening.
Von Döbeln, Mats Welff, med adjutant Göran Brobeck
framför vitrinskåpet på Döbelnsmässen vid regementets
175-årsjubileum.
Några artiklar som skrivits i Norringen under senare år
med anknytning till von Döbeln
1997
1999
2000
2000
2008
Händelser i Norden och Skåne vid tiden
för regementets tillkomst
Döbeln och regementet
Georg Carl von Döbeln
Det bittra avskedet
Döbeln och Christianstad
Göran Larsson
Erik Kjellqvist
Erik Kjellqvist
Erik Kjellqvist
Anders Bojs
19
Några dagar i april 1940
Utdrag ur dagbok och kommentarer av författaren
Erik Kjellqvist
Tisdagen den 9 april
”Tyska trupper har tidigt i dag på morgonen invaderat Danmark och Norge. Anmäl er omedelbart på mobiliseringsavdelningen.” Detta kärva och ödesmättade
besked lämnas utan kommentarer under
en taktikövning ute på Norra Skåningarnas övningsfält. Förlamad av chocken ser
jag i min fantasi tyska soldater på Ströget
i Köpenhamn. Jag ser våra kaserner stå i
lågor efter flyganfall. Jag ser…att nu blir
det krig eller är vi kanske redan i krig?
Varför är tyskarna inte redan här? De
kunde inte ha valt ett bättre tillfälle. Inga
krigsorganiserade förband är i tjänst.
Krigsförråden ligger väl samlade på kasernvindar och i förråd. En stuka-bombare skulle snabbt slå ut våra möjligheter
att mobilisera.
Mobiliseringsorder har ännu inte givits, får vi veta, men fältdepåerna ska
omedelbart organiseras i Näsby, Nosaby
och Fjälkestad och nu ska förbandens
krigsmateriel snarast föras ut till anvisade lokaler och läggas upp för snabb
utrustning. Allt är redan noga planlagt
och samlat i pärmar, en för varje förband.
Som ensam representant för 5. skyttekompaniet får jag uppdraget att organisera mobiliseringsdepån på patron Olins
Fröknegården i Näsby.
En av husets döttrar tar emot mig och
min pärm. Hon är ensam hemma men
tycks vara beredd på vad som väntar. Jag
känner mig skamsen, men hela nedre vå-
ningen i mangårdsbyggnaden måste snarast tömmas på allt som finns i den stora
matsalen och angränsande sällskapsrum.
Det är en överväldigande mängd tunga
gamla möbler, mattor, tavlor, foton, silver, glas, porslin, vaser och allsköns prydnadsföremål som samlats i ett välbärgat
och anrikt godsägarhem. Var och hur
gör man sig av med allt detta på några
få timmar? Utan protester och veklagan
anvisar min värdinna en tom loge. En
handfull nyinryckta som ska utbildas till
värnpliktigt underbefäl, bland dem stadens blivande revycharmör Harald Persson, anmäler sig som handräckning och
tömmer på några timmar alla rummen.
Samma febrila aktiviteter och intrång i
privata sfärer är samtidigt på gång vid
landets alla regementen och kårer.
Kl 1200 lunch på mässen. Dämpad
stämning. Frågetecknen många. Oron
påtaglig. Samling i biblioteket kring radion kl 1230. TT-nyheter om invasionen. Tyska kryssaren Blücher sänkt av
norrmännen i Oslofjorden. Uttryck för
gillande. Uppgifterna om Danmarks kapitulation och ett danskt kompani, som
flytt över Öresund och landstigit i Helsingborg, möts med en del skratt med en
antydan till hån som dock snabbt förbyts
i generad tystnad. Vi har ju själv inte ens
tillgång till våra egna tjänstevapen – vi
har inga soldater! Och - ingenting tyder
på att mobilisering beordrats. Har vi i
hemlighet kapitulerat?
Artikeln är skriven för publicering i Föreningen Gamla Christianstads årskrift 2010. Med förf. medgivande återges den
här också i Norringen för den händelse någon inte tidigare läst om upplevelsen i Kamratföreningens publikationer.
20
Onsdagen den 10 april
Kasernen döps om till I 6 Depå. Kungl.
Norra skånska infanteriregementet, fältregementet I 6, har legat förpuppat på kasernvindar och andra förråd och i mobiliseringsavdelningens pärmar. Det ska nu
utvecklas till ett stridande linjeförband
och det sker till synes under närmast
kaotiska former. Krigsförråden hissas
ner och vräks ut genom kasernvindarnas fönster och körs och dras på allt som
har hjul ut till mobiliseringsdepåerna. På
Fröknegården börjar rummen fyllas med
soldaternas många persedlar och prylar i
en bestämd ordning från inmönstringsbordet på verandan genom rummen med
utrustning ut till tälten som slagits upp på
en blöt leråker. Där ska mannarna stoppa sina civila kläder i papperssäckar som
lämnas kvar med märkning. Gud vet när
eller om de får ta dem på sig igen.
Krigsplacerade kompanichefen saknas.
Han är lärare på Karlberg och det sägs
att han med sina kadetter skyddar Bromma flygfält mot befarad tysk luftlandsättning. Jag får också veta att en reservunderofficersskola förlagd på I 6 fått order
att krigsorganiseras – ett 250 man starkt
elitförband bestående av värnpliktiga furirer! Årets rekryter har börjat avrusta
för hemförlovning men håller nu också
på att krigsutrustas och organiseras till
ett skytte­förband. En pansarvärnskanon­
pluton organiseras av äldre värnpliktiga
som i dagarna kallats in för att utbildas
på det nya vapnet. De är långt ifrån att
kunna hantera kanonerna, men sänds
ändå till Öresundskusten. Man skrapar
ihop vad som finns till resurskrävande
tillfälliga provisorier, som kan komma att
inverka menligt när en mobilisering ska
genomföras.
När det börjar mörkna inser jag plötsligt att det inte finns trupp tillgänglig för
bevakning av förråden och det evakuerade godset. Jag beslutar mig för att flytta
mitt kvarter till Fröknegården och anvisas ett gästrum med utsikt över gårdsplanen. Det blir en orolig natt bl a av en
något udda anledning. Sängen är bäddad
med äkta hårdmanglade linnelakan som
glider av mig stup i kvarten, och var gång
jag reser mig för att hala upp sängkläderna tittar jag ut över gården. Det var väl
någon mening med de glatta lakanen. Jag
finner att allt är lugnt och stilla.
Torsdagen den 11 april
Allt värnpliktigt befäl och befäl i reserven
har kallats in och börjar inställa sig.
Arbetet i depån går nu raskare undan,
men kompanichefen och två plutonchefer saknas fortfarande Allmän mörkläggning beordrad. Styvt jobb med alla
de stora fönstren i mangårdsbyggnaden.
Missar lunchen och söker mig sent på
eftermiddagen till mässen. En kollega i
samma predikament som jag söker en
stunds vila i biblioteket. Vi är ensamma i
mässen. Plötsligt kommer regementschefen, Justus Holmgren, instörtande och
ropar: ”Finns det några officerare här?
Tyskarna väntas anfalla över Öresund
och kan redan nu ha gått i land i trakten
av Helsingborg. Regementet intar högsta
beredskap. Jag tar emot allt befäl fältutrustat på kaserngården kl 1900. Sprid
denna order!”
Att se vår disciplinkrävande och stramt
korrekte chef, uppenbart skakad, komma
löpande med denna ödesdigra order in i
mässen där han bara finner två ensamma
utschasade plutonchefer, fyller mig med
undran och bävan. Chefens udda beteende tyder på att han nu bedömer läget som
ytterst allvarligt. Men vad kan vi göra?
Ska regementets befälskårer möta tysken
utan soldater!?
21
Jag åker hem för att hämta mina saker
och ta farväl. Tanken att vi kanske aldrig kommer att ses igen undertrycks i
mitt ordlösa farväl av dem som står mig
närmast i livet. Tillbaka i depån tar jag
ut min fältutrustning, förser mig med en
kulsprutepistol och fyller fickor och en
tornister med ammunition.
På kaserngården kl 1900 ställer fältregementets samlade befälskårer upp
förbandsvis. Svårt att känna igen folk i
kvällsdunklet. Ansikten lyser vita under
hjälmarna. Svart med folk utanför de
stängda kaserngrindarna. Efter avlämning orienterar chefen om läget. Ännu
ingen invasion, men hoten kvarstår. Befäl
som oundgängligen behövs för att säkerställa en mobilisering avdelas. Jag tillhör
den gruppen. Övriga organiseras till en
insatsstyrka som förläggs på Livkompaniet. Marschberedskap 30 min. En luftvärnskulspruta ställs upp på kanslihusets
tak och provskjuts med en lång punkteld
som ekar ödesdigert över det mörklagda
Näsby. Strax efter hörs automatvapen
provskjutas ut i backen genom fönstren på Livkompaniet. Den ödesmättade
stämningen får ytterligare näring. Under
natten transporteras insatsstyrkan till
Eslöv.
Fredagen den 12
och lördagen den 13 april
Dagen förflyter med hårt arbete för att
få depån i ordning för inmönstring och
utrustning. Ännu ingen kompanichef utsedd och nära hälften av befälet är ute på
äventyr med den i hast organiserade insatsstyrkan. Bl a två av plutoncheferna.
Jag tjänstgör fortfarande som kompanichef i depån. Vädret råkallt och regnigt.
Tältplatserna ute på den blöta leråkern
ett problem. Måste skaffa fram massor
med halm.
22
Sent på natten kommer ordern vi väntat på: ”Organisera återstående förband.”
Expressbreven med personliga inkallelseorder, som legat färdiga på mobiliseringsavdelningen, överlämnas till Posten f v b
till de värnpliktiga som brådstörtat måste
packa sina tillhörigheter enligt anvisningarna i ordern och ge sig iväg. Första mobiliseringsdagen, den 13 april, har redan
börjat när inkallelseordern når ut. Det
berättas att de körts ut med postbil till arbetsplatserna ute i byarna. Det var bara
att ta farväl, hämta innestående lön i kassan och ge sig hem och iväg till sitt regemente. Den här gången är det inte för övning. Nu är det fråga om allvar. Det blir
många svåra avsked i hemmen runt om i
landet. För många betyder den brådskande inkallelsen umbäranden gränsande till
katastrof för familjer och anhöriga. Tågen på de sju järnvägslinjer som löper in
mot staden är överfulla. Ju närmre målet
man kommer får de påstigande klänga sig
fast i klasar på de öppna plattformarna.
I bussar transporteras de sedan ut till fördelningscentralerna. II. bataljonens folk
fördelas på Näsby skola ut till kompaniernas mobiliseringsdepåer. Fröknegården
har redan nämnts. Andra är Tvede gård
och Gamlegården som numera ligger begravda under den nya stadsdel som bär
namn efter Gamlegården. Inmönstringen
går lugnt och smidigt. De få som tagit till
flaskan får ingen publik för sina uppträdanden och hjälps av kamraterna att ta
sig runt i utrustningsspåret. Allvar och
målmedvetenhet präglar inmönstringen.
På eftermiddagen dyker Jon Liljedahl
upp och tar befälet över kompaniet. Jag
är lättad och glad över valet av chef. Han
kallas allmänt för Pajala, räknar finska
anor och är en mycket omtyckt och kunnig officer, nyss hemkommen från finskryska vinterkriget, där han deltagit som
frivillig. Utan att ha hunnit vila upp sig
från strapatserna sändes han brådskande
med ett antal kolleger till Öresunds­kusten
för att rädda mobiliseringen av landstormsstyrkorna från totalt kaos. Där nås
han av ordern att återvända till depån för
att bli chef för 5. skyttekompaniet. Totalt
utmattad går han till kojs efter en kort
briefing. Inmönstringen fortsätter och kl
2100 kan jag rapportera till bataljonsstaben att kompaniet är i det närmaste fulltaligt och utrustat. Jag kallas till Näsby
skola för orderuttagning i bataljonsstaben kl 0100.
Söndagen den 14 april
Ordern lyder i korthet att bataljonen ska
stå beredd för motortransport med kompaniernas täter vid Näsbychaussén kl
0200. Jag purrar Pajala. De sist inmönstrade stökar ännu med sin utrustning i
tälten, gruffande över mörker, blöta och
lera, när Pajala ger order om att bivacken
ska brytas och att all stridstross ska lastas på kärrorna och dras fram till Näsbychaussén för snabb omlastning till motortransport. Kompaniet står redo på utsatt
tid.
I regndimman och mörkret rör sig en
kolonn av bussar och lastbilar av aldrig
skådad längd framför våra uppspärrade
ögon. Den gör halt och vi hittar snabbt
de bilar och bussar som bär de nummer
vi har fått oss anvisade. På några få minuter embarkerar kompaniet. Pajala sjunker
ner vid sidan om mig i ”min” buss efter
att han kontrollerat ilastningen. Bussarna
rymmer vardera en pluton, d v s 40 man.
Kolonnen börjar långsamt rulla med
många stopp. Vart vet vi inte. Grabbarna
försöker göra det bekvämt för sig med
sina vapen och packningar i de trånga
sittplatserna. Jag kollar att alla har skarp
ammunition i patrongördlarna och ger or-
der om att vapnen ska dras ur. Mittgången täcks med tidningspapper och snart
ringlar långa vaselinormar ur piporna.
Alla sitter tysta och spända. En del har
lyckats somna. Andra tittar sökande ut i
mörkret. Pajala sover som en stock. I draget från den glipande dörren sitter en som
ångrar sin fylla. På motorhuven vid sidan
om den civilklädde chauffören gungar ett
antikt kopparkokkärl som han fått att äta
ur. Jag kan inte sova och förundras över
att vi redan är på väg mot något, ho vet
vad. Timmarna går. I det svaga gryningsljuset skymtar jag den närmsta bussen
gunga tio meter framför oss. Pajala vaknar och blir förskräckt när han upptäcker
de korta avstånden.
”När tyskarnas stukabombare hittar
oss i gryningen blir det ett fruktansvärt
blodbad! Vi måste öka avstånden!” Men
gryningen kom utan bombanfall. Kolonnen fortsätter att rulla på. Det står nu
klart att vi är på väg söderut mot Österlen. Höga snödrivor kantar vägen. Nästa
stopp kom ungefär kl 0700 med order
om urlastning. Ut över en stubbåker vid
Smedstorp väller en hord trötta och glosögda soldater med sina i hast hop­packade
utrustningar och oknäppta uniformer.
Plutoncheferna ser sina förband för första gången samlade i dagsljus. Ställer
upp dem i gruppkolonner och försöker
få ordning i leden. Den krigserfarne Pajala betraktar sitt kompani, 210 man enl
planerna, som ställts här för att möta en
väntad inkräktare. Kan man skicka den
här soldathopen i strid som den ser ut just
nu? Frågan står skriven i hans ansikte.
”Hör du min gosche,” säger han och
pekar på mig (han talar med lite tjocka
s-ljud), ”Vi måste snarast ta reda på vad
som finns mellan oss och stranden. Du
tar motorcykeln och åker ner mot Skillinge och rapporterar snarast vad du ser!”
23
Känslan av overklighet kommer över mig,
men jag skakar den av mig. Väljer väg på
kartan och ger föraren order. Glimminge­
hus, som en gång för hundratals år sedan
byggdes som skydd mot invaderande fiender, dyker upp till vänster om mig och här
kommer jag med min 9 mm armépistol
m/07. Landskapet ligger spöklikt tyst och
stilla. Inte ett liv syns någonstans. Längs
kusten och ute till havs syns ingenting
heller som tyder på militära aktioner.
Den landfasta isen ser ut att bryta upp.
Det är tomt och tyst överallt kan jag lät�tad rapportera.
Jag återvänder till min pluton för att
bekanta mig med den. Många av grabbarna känner jag sedan beredskapsomgången för bara några veckor sedan.
Mina lugna och sävliga österleningar har
genom någon underlig organisationsförändring ersatts med envisa och kluriga
göingar. Dom är välkomna. Kontroll av
utrustning och klädsel. Brister noteras.
Gruppcheferna beordras upprätta rullor.
Lätt exercis får igång de domnade kropp­
arna. Lång väntan i ovisshet hela dagen.
Vi får mat, men jag minns inte om det
var lottorna som utspisade oss. De hästanspända trossarna kan väl inte ha hittat oss än. Ammunitionstrossen fick vi
med oss i alla fall, för handgranater, en
urmodig modell från första världskriget,
delas ut och när jag, koncentrerad på vad
jag gör, visar hur de apteras med sprängpatron, tar plutonen tyst skydd bakom
en gärdsgård. Handgranaten har dåligt
rykte. Skruvar man toppskruven för hårt
är det ajöss, sägs det. Bäst att jag behåller
sprängpatronerna till ett skapare läge.
Mot kvällen kom order om ny nattlig motortransport, den här gången får
vi veta att vi ska tvärs över Skåne mot
Öresundskusten. På nytt dyker den enorma buss- och lastbilskolonnen upp. Re24
san blir monoton, ryckig och tröttsam
med otaliga halter. Grabbarna tåliga,
ingen klagar. Under stoppen får vi veta
att det rör sig om stora trupprörelser och
korsande trafik.
Måndagen den 15 april
Strax efter midnatt gör kolonnen en ny
halt. En motorcykelordonnans knattrar
förbi kolonnen och ropar efter kompani­
chefen. Han har muntlig order från bataljonschefen att alla mörkläggningsanordningar på bussar och bilar ska tas bort.
Krigserfarne Pajala börjar använda svordomar och ifrågasätter först ordonnansens sedan bataljonsledningens mentala
tillstånd och sänder slutligen tillbaka ordonnansen med begäran om en skriftlig
order. Det får han.
Något år efter kriget hörde jag general
Ernst af Klercker, som var fördelningschef med ansvar för skyddet av 1. armékårens uppmarsch april-maj 1940, berätta att det var en krigslist. Han ville att
kolonnerna skulle ringla som ljusormar
ner mot kustlinjen för att visa tyskarna
att nu är vi här, beredda att ta emot dem.
Fram på småtimmarna hamnar vi i
Landskrona. Får en gymnastiksal anvisad för vila under det som återstår av
natten. Grabbarna ramlar omkull där de
står och somnar med de fruktade handgranaterna som sällskap. Pajala tar sina
plutonchefer till hamnen och ger den första stridsgrupperingsordern.
Kompaniet skall försvara Landskronas
hamn. Jag får order att med min pluton
förhindra landstigning på Gråen. Pajala pekar på en grå landstrimma som
skymtar i regndimman på andra sidan av
hamnbassängen, Förbindelsen med fasta
land kommer att ordnas med den enda
större motorbåten som finns tillgänglig.
Den kommer ut med livsmedel och an-
nat underhåll. ”Blir det strid kan vi inte
hjälpa er och ni kommer inte att kunna ta
er därifrån.”
Med Pajalas kärva slutord ringande i
öronen väckte jag min pluton och med ett
litet tal satte jag dem in i vad som väntade
oss. Det hölls många mer eller mindre patetiska tal dessa dagar. Guskelov minns
jag inte vad jag sade.
Tidigt på morgonen tar vi oss dit ut
med motorbåten som bara kan ta en
grupp i taget. Regnet strilar ner. Gråen
är till större delen vattenfylld innanför en
gammal påbörjad befästningsanläggning,
som omges av en ca 2 m hög och mot sundet 800 m lång vall av sten med ett antal
redutter ut mot Öresund. Insidan av vallen består av gräsvall med ca 20° lutning.
Något mer ogästvänligt går inte att tänka
sig.
Spången krävde ca 30 tomma bensinfat
som pontoner.
Spången som döptes till Kalle får sin
bärkraft prövad.
Kalle i färdigt skick.
Under trädet skymtar bivacken.
Försvarsgrupperingen är inget problem, det finns inga alternativ att välja
mellan. Men var ska bivacken ordnas?
Det finns en holme med plan mark mitt
i vattendammen, men från den blir det
en språngmarsch på ca kilometern för att
nå ut till ställningarna. Ska vi med någon
framgång kunna lösa vår uppgift måste
det till omfattande fältarbeten. Vi måste
bygga minst åtta splitterskydd. Två per
skyttegrupp. Bivacken måste ordnas ute
på den plana holmen mitt i vattendammen
och förbindas med eldställningarna med
en ca 60 m lång spång. Beräkningar görs
av vad som behövs av virke, tomma bensinfat, spik, järntråd och tunga verktyg m
m. Första natten slår vi upp tälten intill
landningsplatsen där det lutar minst och
sätter ut en postering. Alla är dödströtta,
somnar i de mest egendomliga ställningar
och vaknar på morgonen i en tät klunga
nederst i de lutande tälten. Jag följer med
25
Åtta splitterskydd med plats för fem man i varje
grävdes och täcktes med timmer, sten och jord.
båten som kommer ut med frukosten in
till kompanichefen med mina listor.
Tisdagen den 16 april…
Inne i Landskrona är stämningen upp­
jagad. En tysk lasttramp har kommit in
i hamnen under natten och ligger förtöjd
vid kaj. Grupper av invånare betraktar
En rikstelefonlinje drogs ut och en lokallinje
till poststället.
26
båten med ursinne i blicken. Jag får arga
frågor varför vi inte hindrat den och kan
bara svara att vi inte är i krig – än.
Jag hittar Pajala i en tom lägenhet i
närheten av hamnen där han organiserat sin kompanistab och lyssnar nu på
en mängd herrar från stadens styrelser
och nämnder, som vill veta vad som ska
hända och vad de ska göra. Pajala ser inte
helt bekväm ut med att vara inofficiell
stadskommendant och försöker lugna ner
stämningen. Jag får någon minut på mig
att berätta om mina behov och visar mina
listor. Kompaniadjutanten öppnar expeditionslådan och letar i facken, får fram
blocket med rekvisitionsblanketter, som
gör det möjligt att vid krig eller krigsfara
rekvirera allt vad som kan vara till gagn
för försvaret. Pajala undertecknar ett antal in blanco och jag flyr från getingboet.
En stor trävarufirma i staden går
igenom mina listor och lovar att leverera
allt det jag önskar och skaffa fram det
de inte har. Det dröjer knappt en timme
förrän de första virkesleveranserna åker
i marken vid kajkanten som vetter mot
Gråen. Alla visar en fantastisk bered­
villighet att hjälpa till.
”Vår” motorbåt rekvireras och med
hjälp av den flottas allt som kan flyta över
till Gråen och släpas ut till holmen jag
utsett till bivackplats. Halva styrkan sätts
att gräva sig in i jordvallen bakom stenvallarna för två splitterskydd per grupp
i anslutning till eldställningarna. Den
andra halvan börjar bygga sektioner till
spången efter ett verkplan som pinnats
upp på backen. Efter hand som de blir
färdiga fästs de ihop och skjuts ut. Framemot skymningen är spången utlagd och
vi kan flytta bivacken till slät mark. Det
dröjer ytterligare någon dag innan det
tyngre arbetet med splitterskydden kan
avslutas, men då har vi också fått ut en
rikstelefonledning och en larmledning
från poststället.
Det är en glädje att se med vilken
energi och vilja fältarbetena bedrivs. Det
dova, hotfulla mullret från tyskarnas luftbro mellan Köpenhamn och Norge ligger
som en ständig ljudmatta, men det vänjer
vi oss snabbt vid och nyfikenheten på de
tyska konvojerna ute på sundet, skyddade
av örlogsfartyg, avtar efter hand. Det är
bara en av grabbarna som inte kan hålla
sin rädsla, som vi bär på allihop, för sig
själv. Han förföljer mig ständigt med frågor om vad jag tror ska ske. Vi för­söker
gemensamt lugna honom, men till sist blir
han så allmänt störande att jag tvingas få
honom hemskickad. Plutonens Landskronagrabbar kan få 2 tim permission för
att besöka släkt och vänner i staden, meddelas från kompanistaben. Ingen far i väg:
”Vi behövs bättre här” är svaren.
Vi övar och arbetar så länge det är
ljust. Medvetna om spångens bräcklighet under strid smyger vi oss ut och besätter eldställningarna varje natt i god
tid före gryningen. När vi kan se över till
Danmark och allt är lugnt går vi till vila
igen. En av mina nya göingar är en riktig skogskarl och jägare. Han har snabbt
skannat av ön, som man säger i dag, och
förser oss varje morgon med färska måsägg som förstärkning till frukosten.
En natt väcks jag av en signal från posteringen, som rapporterar ljud av köl som
skrapar mot stenar, steg av spikslagna
skor och mumlande röster framför vår
försvarslinje. Är det tysken som kommer?
Tyst larm. Grupperna smyger sig förbi
mig vid spången och jag befaller visk­
ande att eld endast får öppnas på min
order. Otvivelaktigt är det något som rör
sig därute. Något storanfall är det ju inte
fråga om, kanske ett kuppförsök att med
överraskning erövra nyckeln till hamnen
innan storanfallet inleds, eller är det bara
en spaningspatrull ute på äventyr? Då
hörs skramlet från ett vapen och dunsen
av en kropp som faller mot stenarna i
strandlinjen följt av ett innerligt, utdraget, svenskt lösenord: ”Jääävlar!”
Det visar sig att en motorbåt med bevakningspatrull, som varje natt spanar av
den grunda Lundåkrabukten söder om
Landskrona, hade fått motorstopp och
börjat driva mot Danmark i den friska
ostliga vinden. Årtullarna var odugliga
och med största möda har man lyckats
paddla sig i land på Gråen. De är glada
att de kom i land på rätt sida. Och jag är
glad att ingen i nervositet börjat skjuta.
Efter 11 dygn blir vi avlösta, lite förbryllade över att de som avlöser oss är
livgrenadjärer från Örebro. ”Ja, jävlar,
har dom börjat skicka hit folk från Samojeden?” sa nå`n. Och för mig går det
inte upp förrän någon vecka senare att 1.
armé­kåren marscherat upp i Skåne.
Nya platser, nya uppgifter väntar mig
och min pluton. Det går nära nog ett
halvt år innan vi får komma hem – den
här gången.
Norringarnas historia 1939 1940 av Erik Kjellqvist
Ett begränsat antal böcker finns kvar för försäljning.
Boken är ett unikt tidsdokument i regementets historia. Ett femtiotal i boken namngivna Norringar medverkade med brev, i intervjuer och samtal.
Behållningen av försäljningen går till tidningsfonden enligt författarens önskan.
Pris 100 kr
27
Nu var det 1940
Carl Lindholm berättar här sina personliga minnen från 1940 då han som nybliven
14-­åring ryckte in bland cirka 40 jämn­
åriga i tjänst på ett landstormskompani för
luftbe­vakning i nordligaste Norrland.
I
fästningsstaden Boden upplevdes i hög
grad det ödesdigra skeendet i de nära­
liggande broderländerna i ös­ter och väster. Svensk beredskap upp­rätthölls med
vad vi hade av försvars­kraft runt våra
gränser. Fältförband och landstormsförband hade organi­serats och intagit sina
grupperings­platser, fastställda i staber
på högre och lägre nivå. Alla gjorde sitt
bästa med de möjligheter till försvar, som
trots allt fanns kvar efter 20-talets glada
och huvudlösa nedrustning. Vi fick så
småningom tillbaka en för­svarsmakt som
gjorde skäl för nam­net.
En stor del av äran av att så skedde bör
ges denna tids befäl, officerare, under­
officerare och underbefäl, både på stat, i
reserv och i landstorm. Den insatsen bör
vi inte glömma. I min­nets ljus träder stundom fram bilder från år 1940. Ingalunda
av så särskilt märkvärdiga och ödesdigra
ting, utan tvärtom händelser vid sidan
av den stora dramatiken. Men för ”sena
tiders barn” något att erinra om.
En försommarmorgon år 1940 stod ett
fyrtiotal bodenpojkar i 14–15-års­åldern,
ett par bara 13 år, uppställda på gruppkolonner vid Boden C. Alla i uniform och
med gevär m/96. Ammunitionsgördel med
60 skarpa pa­troner. Knivbajonett med
balja. Mat­slungan över höger axel- ”över,
ge­nom, under” – och ränsel med ”per­
28
sonlig utrustning”. Rakgrejor hörde inte
dit. Truppen lämnades av, visite­rades och
beordrades invänta tåg för embarkering.
Major Dahlquist – namn får väl av­
slöjas efter sextio år – en major vid I 19 av
det välvilliga och faderliga slaget, sådana
fanns en och annan också i dessa bistra
tider, kallade till sig en av de unga krigsmännen, förmodligen därför att denne
var den till kropps­längd minste i skaran,
och frågade varthän truppen skulle transporteras. Den unge krigaren var en smula
brydd över frågan. Han intog enskild
ställ­ning med geväret vid höger fot och lät
två tankar tumla runt i skallen. Alla hade
redan vid inmönstringen noga beord­rats
att för ingen yppa vårt hög­hemliga transportmål. Alltså borde svaret vara:
– Vet inte, major.
Men som i högsta grad involverad i
organiserandet av truppen borde han väl
veta det mesta om verksamheten. Han
ville kanske kontrollera om ”sol­daten var
orienterad”. Med tämligen låg stämma,
såsom läget fordrade, ty det stod tätt med
nyfilma civila runt om, blev svaret:
– Jokkmokk, major.
Majoren log med stövlarna på och
före­föll nöjd.
Vad var nu detta för en ytterst ung­
domlig trupp i denna sommar av spän­ning
och ovisshet i Sveriges historia? Därmed
förhåller sig sålunda. Real­skolan i Boden,
stadens dåmera hög­sta läroanstalt, hade
som gymnastik­lärare majoren i, I 19 reserv Bertil Steckzen. Som de flesta lärare
hade han ett ”täcknamn”. Detta skulle
för hans del kunna skrivas Schellack.
Pouttaure garnison
sommaren 1940.
Övre raden fr.v. Backman (Chef), Frigge
och Schärling.
Nedre raden fr.v.
Lindholm och Granström. Den sjätte
deltagaren, Fällman,
var fotograf.
Det skulle kunna skriftsättas på annat
sätt också, någon närmare diskussion om
detta har väl dock inte ägt rum. Steckzén
var en hedersman, härstam­mande från en
gammal ansedd borgar­släkt i Piteå och
skötte sin tjänst i re­alskolan med kraft
och energi. Han var alltid klädd i uniform, i m/ 23 med ridbyxor och stövlar.
Det bör finnas en och annan kvar, som
minns gestalt, hållning och humör – och
hans speci­ella arm- och axelrörelse för att
jus­tera kopplet i ögonblick av upprörd­
het. Sådana kunde även den tidens ton­
åringar framkalla.
Majorerna Steckzén och Dahlquist
bör någon gång under våren 1940 ha funnit, att landstormsmän i 40-års­åldern,
inkallade för t ex luftbevak­ningstjänst,
borde skickas hem för att idka nyttigt
jordbruk samt äktenskap­lig samvaro för
svenska folkets fort­bestånd. Tjänsten på
luftbevaknings­stationer kunde skötas av
personal som inte var direkt lämpad för
ovan­nämnda uppgifter. Skolpojkar som
frigivna från schematvång och läxor inte
borde få gå lösa under ett långt sommarlov, vore de mest lämpade som ersättning
för mogna familjeför­sörjare i landstorms­
förbanden.
Så tänkte i stor enighet de två majorerna, och hos den tidens majorer övergick snabbt tanke till beslut och beslut
till handling. Sålunda fick un­der sista
veckan på vårterminen ele­verna av major Steckzén besked om Sveriges behov
av ung frivillig insats i Försvarsmakten.
Hugade frivilliga anmälde sig i trängsel kring majorens bord, blanketter som
krävde målsmans underskrift delades ut,
och denna lilla juridiska formalitet var
29
snart avklarad. Sedan bar det av till I 19,
där samt­liga utrustades med uniform m/
23, dock med mössa m/ 37, vapen och
ammunition och vad en rätter krigs­man
i övrigt tillkom. Rätt utrustade ställde vi
upp på kaserngården och erhöll order för
morgondagens sam­ling på Boden C. Men
framför allt delgavs alla i kärva och rättframma ordalag:
”Från och med nu är ni en del av Krigsmakten och lyder under Straff­lagen för
Krigsmakten.” Och då vis­ste vi, att bar
vi oss riktigt illa åt, kunde vi bli arkebuserade.
Det var med karska steg och med reglementsenlig hälsning medelst hu­vud­
vridning på alla som bar koppel­ – gevär
i remmen förde vi stolt – vi marscherade
envar hem till sitt för en sista civil natt.
Men dock under krigs­lagarna!
Minnesbilder som dessa, dunkla er­
inringar av vad som hände för nästan en
mansålder sedan, måste bli tämli­gen fragmentariska. Episoder, korta ögonblick
har fastnat i en serie snabba bildsekvenser, men sammantagna ger de kanske, om
än bara glimtvis, nå­got av tidens stämning och mentali­tet. Raskt från Boden till
Jokkmokk. Vår transportbefålhavare var
en lo­vande yngling i vår ålder. Han ledde
vår styrka med lugn självklarhet. Han visste hur det gick till i krigarlivet. När vi i
Jokkmokk på ett led trädde in i en matsal för vår första måltid i Kronans tjänst,
vände han sig om mot oss och med den
erfarne soldatens säkerhet beordrade han:
”Mössan stoppas lämpligen in un­der
vänster axelklaff.” Alla stoppade mössan
lämpligen under vänster ax­elklaff. Efter
utspisningen rättade vi in oss på gruppkolonner och marsche­rade iväg för avlämning till kompani­chefen.
Nu till en sak som slagit mig efter alla
dessa år. Ingen av oss i tidig tonårsålder
30
hade militär utbildning. Först på hösten
1940 organiserades ungdomslandstorm,
U 19, i Boden. Men vi kunde uppträda i
sluten ord­ning, marschera med takt och
rättning och göra den tidens gevärsrörelser. Efter marschanträde och några stegs­
marsch kommenderades ”i remmen gevär” och i tre tempi flög vapnet på plats.
Vid ”halt” svängdes vapnet li­kaledes i tre
moment till ”för fot ge­vär”. Perfekt var
väl inte exercisen, men år 1940 fick en hel
del godkän­nas. På samma vis kunde vi
gruppe­ras i skyttekolonn och skyttelinje,
och vad väsentligt var – vi kunde skjuta.
En orsak till vår användbarhet i mi­litär
tjänst, om än enkel sådan, var att större
delen av oss var ”garnisons­pojkar”. Vi
hade sett och tagit till oss den tidens militära formalia, all exer­cis var välbekant
från de många regementenas kaserngårdar, och på t ex I 19-fältet hade vi intresserat iakt­tagit drillen i stridsgruppering.
Redan sedan 10- eller 11-årsåldern hade
vi om söndagarna följt med under täv­
lingar på skjutbanorna och under led­ning
av stolta fäder fått börja skjuta skarpt.
När det gällde så elementära ting som att
marschera, hålla takten, rättningen – och
truten, hade skolans gymnastikundervisning, också lä­rarinnornas i småskolan,
stor förtjänst av det lyckade resultatet
i denna del av kulturpåverkan. O, tempora, o, mo­res! Disciplin var en hederssak. Vi strävade allvarligt att ge intryck
av reguljär truppavdelning. Order och
anvisningar följdes ögonblickligen. De i
vår skara, som erhöll befälsupp­drag för
kortare eller längre tid åtlyd­des utan prut.
Vår kompanichef hette von Törne. Han
var av samma släkt som den von Törne
som Runeberg omnämner i sina Fänrikar.
Bara det gav lyft åt vår sol­datiska tillvaro.
Han var landstorms­officer och till graden
kapten. Hos denna befälsgrupp var väl
inte mili­tär fackkunskap särskilt framträdande i hanteringen av trupp, men vilja
och entusiasm kunde ofta vara bärande
element i daglig gärning. Det bör det ha
varit hos vår kompanichef.
Veckan i Jokkmokk var fylld av ambitiös och omväxlande utbildning. Det är
möjligt att uti historiens ljus en del ting
kan betraktas som rätt ku­riösa med hänsyn till vår kommande tjänstgöring. En
dag gick hela för­middagspasset åt för en
övning i skogsterräng av något fint och
finur­ligt som vår kompanichef under sin
utbildning i härföring tagit till sitt hjärta:
Plutons framryckning i skydds­- och sambandskedja. Det hela var rätt intressant
och för den enskilde krigs­mannen föga
ansträngande. Två grup­per breddgrupperade i skyttelinje med förkortade luckor
och utan djup, en kompassförare mellan
grupperna och två grupper i skyttekolonn
på ett led efter kompassmannen.
Det förefaller ju rätt enkelt, men en
serie kommandon och kompletterande
anvisningar kunde bringa slagfälts­
manövern upp till svindlande höjder av
strategisk obegriplighet för oss gröna
krigarfrön. Men solen sken och var man
kände sig delaktig i något stort och märkeligt, och snart var tid för utspisning.
För rättvisans skull skall emeller­tid
framhållas, att vad vi trimmades i var i
stort sett anpassat till kommande gärning.
Posttjänst, det vill säga be­vakning, observation och rapportering övades, och vi var
ju inte de dummaste som skickats ut från
Bodens sam­realskola, även om lärarna
därhemma, i det civila livet, hade ett och
annat att säga om vad vi kunde om preussisk grammatik och hypotenusor. Vad
som portionerades ut av vårt utbildnings­
befäl slukade vi med anmärkningvärd
kunskaps­aptit, och i luftbevaknings­tjäns­
ten blev vi snabbt rätt durkdrivna.
Durkdrivna kanske vi var i fler hän­
seenden, åtminstone de äldre, de som var
femtonåringar. En belysande episod. Till
soldatlivet hör begreppet bondpermission, d v s nattlig vistelse utan tillstånd utom
förläggningen. Vi låg förlagda en trappa
upp i ett vand­rarhem. Tvenne förslagna
och hand­lingskraftiga unga män – inga
namn efter elva, det vet ni välan själva
­ansåg sig böra representera Krigsmak­
ten vid en danstillställning i närheten.
Ett par lakan snoddes samman, och de
två klättrade med kamraters bistånd ut i
den fria och ljuveliga juni­natten. Framåt
morgonen, i god tid före re­velj, kom de
tillbaka, signalerade dis­kret och halades
tyst upp igen. Tonår­ingar var ju den tiden
ett tämligen oskyldigt släkte, och vad de
båda äventyrarna hade att förtälja mottogs med livligaste intresse.
Dans med Stora Möjligheter. Det mesta karlfolket i Jokkmokk inkallat. Massor av brudar. Bara att välja. Två damer
i TJUGOÅRSÅLDERN hade utvalts.
Skarpingar (ett dåmera frek­vent uttryck)!
Hårfrisörskor med eget rum. Först kaffe.
Sedan kortspel. Ef­ter denna avslappnande sysselsättning bäddades i utdrags­
sofforna. Ingalunda som diskret antydan
till gästerna om det lämpliga i att tacka
för sig och gå hem, utan tvärtom. Tackar
som bju­der. The rest was silence. Vi var
alla djupt gripna och imponerade. Idag
en liten tidsbild av något förgånget.
Men åter till huvudspåret, utbild­ningen
för luftbevakningstjänsten. Den bedrevs
av en energisk och i de­talj noggrann furir som inte lämnade något åt slumpen.
Rapportering av flygföretag övades intensivt. Med de magiska orden ”Luft LC
Boden” bröts pågående telefontrafik och
en kod­sifferserie angav vad som iakttagits i skyn ovan luftbevakningsstationen.
Vi snappade raskt furirens angivelser och
31
bedömde silhuettbilden av ett flyg­plan,
eller del därav, och den som ”fick frågan”
hasplade blixtsnabbt efter ”Luftelse” sin
rapportharang. Men si, det gick inte. Tebaks igen! Rapportören hade glömt något. Först skulle höger hand sträckas ut
i luften och gripa en imaginär telefonlur,
vän­ster hand skulle veva energiskt på en
fiktiv apparatvev och sist skulle lu­ren föras till mun och öra. Därefter kunde rapporten talas in med klar och tydlig röst.
Inget slarv i Kronans tjänst.
Efter en knapp veckas trim ansågs vi
”frontdugliga”. Vi delades in i stationsbesättningar, sex man i varje, ­varvid en
gosse med förtroendeingi­vande utseende
i varje grupp blev chef. Vår sexmannagrupp sändes med lastbil till en by söder
om Jokkmokk, till Puottaure. Vi förlades
i en bond­gård, det kan ha varit i gårdens
ba­garstuga. Landstormsmännen hade
packat och ville iväg med bilen så fort
som möjligt. Överlämnandet av sta­tionen
gick därför utan onödiga cho­ser.
Postavlösning genomfördes ome­del­
bart. Chefen pekade på mig, och jag
gjorde reglementsenligt ”bajonett på”.
Härvid visade det sig, att vapnet blev fem
centimeter längre än pågående post. Den
medföljande furiren från Jokkmokk: visade poststället. Det var inte som vi trott
ett ståtligt torn, utan själva gårdsplanen.
Avgående post gjorde ingen anmälan eller an­nan konventionell ceremoni. Han
nöjde sig med att se melankolisk ut och
mottog sin avlösare utan hänfö­relse. Den
nye posten beordrades ladda, den gamle
att göra patron ur.
Jag slängde upp geväret med kol­ven
mot ammunitionsgördeln, förde över
säkerhetsspärren till vänster, gjorde ge­
svint handtagsrörelse, plockade upp ett
femknippe patroner, tryckte ned i lådan,
fångade upp ladd­ramen, förde slutstyck32
et över de fem patronerna, fick loss en
extra patron ur ammunitionsgördeln och
petade in den i patronläget och till sist
handtags­rörelse, säkring och för fot gevär. Jag var beredd att försvara postställe,
för­läggning och hela fosterlandet.
Furiren hade betraktat mina profes­
sionella handgrepp och föreföll nöjd med
vad han sett. Så upptäckte han landstormsmannens patron ur-aktivi­tet. Den
innebar att patron efter pa­tron matades
ut med gevärspipan sänkt och mynningen mot furirens mage – mitt i helfiguren.
Denne, som intresserat haft ögonen på
mina va­penprocedurer, blev våldsamt
uppska­kad, när han märkte sin belägenhet som potentiell kulfångare vid ett
even­tuellt ”olycksfall i arbetet” och röt:
– Karldjävul, (ett dåmera vanligt, numera bortlagt tilltalsord) hur håller ni geväret? Upp med mynningen! Och sedan i
mer förmanande ton:
– Se på den unge mannen! Han kan,
han. Den unge mannen blev plötsligt en
hel meter längre, när han intog po­sitionen
”post på poststället”.
Gården, som var vår förläggnings­plats
låg mitt i Puottaure by. Poststället erbjöd
en vid utsikt över en lång­sträckt myr.
Hela sommaren flög över myren ett par
kraxande, stora korpar, som lockade
tank­arna under långa nattliga vaktpass
till den gamle Odens Hugin och Munin.
Finns myren kvar, kraxar korparnas sena
ättlingar än? Eller är de borta – never­
more, never­more.
Vi var, som sagt sex man att dela passen
dygnet runt. Chefen deltog fullt ut i vaktgöringen. En fiffig ruck­ning i vaktschemat
gjorde, att alla fick sina tvåtimmarspass
med sådan varia­tion, att alla det norrbottniska som­mardygnets timmar kunde
upplevas i rik omväxling. Vi var visserligen bara en samling tonåringar, och så-
danas själsliv är väl inte fullt mottagligt
för subtilare stämningsmoment av este­
tisk eller filosofisk art, men omed­­ve­tet
eller undermedvetet tog våra unga sinnen måhända emot intryck av da­gar och
nätter denna sommar i Puot­taure. Vad vi
stilla och lugnt fick till skänks av natur­
iakttagelser under två­timmarspassen har
av tiden omvand­lats till en skimrande
skatt av minnen i vårt människoblivande.
Ty tonåren, vad man än anser om dem när
denna tid råder, leder dock fram till ful�lödigt människo­vardande. Ripeness is all.
Nu till tjänsterutinen. Passavlös­ningar
löpte reglementsenligt. Vår del av luftrummet bevakades oavlåtligt. Tyvärr hände inte så mycket. Vi hade nog tänkt oss
en smula mer dramatik och spänning i vår
vakttjänst.
Ibland kom ett svenskt plan, inget utländskt. Tyskarna i Norge störde inte oss
med överflygningar, vi låg väl för långt
österut. Den under 30-talet kän­de ”spökflygaren” hade väl annat för sig. Allt detta
gjorde oss giriga på minsta motorljud.
Genom rapporte­ring av sådana, även om
vi anade att det rätt ofta var nästa bys
”gengasare’” vi anmälde, höll vi ”Else” i
Klinten underrättad om att vi levde och
pas­sade vad vi skulle.
För att sända in våra rapporter nytt­
jade vi gårdens telefon. Den stod grip­bar
i ett öppet fönster, och med ett par raska
steg nådde vi apparaten. Hur den skulle
hanteras hade vi ju omsorgs­fullt lärt oss
i Jokkmokk.
Under hela sommaren 1940 skötte vi
sex pojkar vår anförtrodda uppgift utan
inblandning ”uppifrån”. Någon inspektion av verksamheten minns jag inte. Vi
fick väl vår sold regelbundet, 10 riksdaler
var tionde dag. Personal­vård och ängsligt
spörjande efter eventuella själsliga problem hos ton­åringar på luftbevaknings-
stationer runt om i Lappland var inte à la
mode i denna kärva tidsålder.
Och för oss fanns inga problem. Inom
tjänstens ram levde vi ett fritt och bekymmerslöst liv. Väsentliga händelser var givetvis måltiderna; vi var ju i en ålder då
enbart växandet krävde kontinuerligt näringstillskott.
Gårdens husmor skötte mathåll­ningen,
och det gjorde hon med den äran. Jag vill
minnas, att vi åt gott och rikligt, och för
mig innebar det också mötet med riktig
pitepalt – en delika­tess, som mina skånska föräldrar undanhållit mig i alla år.
Allt annat som hörde till ett civiliserat liv
fick vi klara på egen hand. Sålunda verk­
ställdes då och då tvätt av klädesper­sedlar
ute på gården vid brunnen. Där skedde
också med viss regelbunden­het rundvask
utan svårighet denna varma sommar.
Socialt liv? Någon närmare kontakt
med byns befolkning, bortsett från gårdsfolket, hade vi inte. Vi var väl för unga
för att äga förmåga till otvunget kontakt­
skapande. Sålunda höll sig militären för
sig och de civila för sig.
Flickor? Det såg vi inte mycket av. Men
en dag kom några sådana varel­ser cykelberidna från en luftbevak­ningsstation en
halvmil längre bort. Civilklädda! Blommiga klänningar – ­en annan värld. Vi tog
väl emot dem, visade runt i vår förläggning och för­sökte hålla hög svansföring.
De söta flickorna, alla i gynmasieålder,
måtte emellertid snart ha kommit underfund med, att vi bara var realskole­elever,
klart underåriga och obrukbara för sällskapsliv i deras mening, och se­dan de
cyklat iväg igen, hade de också cyklat ur
vårt liv.
En dag kom genom den fridfulla byn
ett rykte om ett flygplan, som skulle nödlandat på ett berg fem-sex kilometer från
Puottaure. Det var änt­ligen något för oss!
33
Chefen organise­rade en patrull om fyra
man med sig själv som patrullchef (1 + 3)
och på kolonn marscherade den lilla hären ut för att reda upp situationen, hävda
svensk integritet om så krävdes och taga
hand om skadade.
Det var en rejält varm julidag. Him­len
var molnfri, och solen skänkte generöst
all den värme våra norra lan­damären
har rätt till efter vinterbistra månader. I
furuskogen kändes kåd­doften intensivt.
Uniformstyget fick en värme, som man
skulle önska kon­serverad till kommande
vinter. En stor del av vår framryckningsväg utgjor­des av spångad myr, till synes i
sol­skimret en led rakt in i oändligheten.
Gevärsremmen brände i handen, och ammunitionsgördeln tyngde över höf­terna.
Men framåt tågade fyra bålda krigsmän.
Så småningom nåddes det lilla ber­get,
en tallhöjd ca 100 m hög. Vi kno­gade upp
mellan stenbumlingarna och stod efter en
stund på bergtoppen. Icke minsta spår efter flygverksamhet. I stället en vidunderlig
utsikt över ett vidsträckt myrland, fridfullt, helt utan svår av krigisk aktivitet. Patrullen marscherade tillbaka igen med en
er­farenhet att föra vidare i livet: tro inga
rykten. Värdera en underrättelse­källa.
Den i Puottaure var inte en A: l-källa.
Med ett fåtal flygföretag och endast
ovannämnda patrulluppdrag i vår militära vardag borde sommaren blivit markant långtråkig. Men jag kan inte minnas
vår vistelse i den lilla och stilla byn som
trist. Mellan vaktpassen mås­te vi haft
fullt upp att göra. En fotboll var ständigt
i rörelse, vi strövade runt byn och lånade
ibland cyklar i gården för längre utflykter. En radio var igång och meddelade
nyheter från stora värl­den, och diverse
stationer sände den tidens popmusik.
Sedan landstormsmännens tid fanns
i förläggningen en grammofon. (Ljud34
frambringningsmaskin från stenåldern.)
Denna ställdes på ett bord, vevades upp
och en så kallad stenkaka, då för tiden
kallad platta, lades på. Plattbäraren bragtes i snur­rande rörelse, en metallarm med
ett stift lades försiktigt på stenkakans yt­
terkant och ljuveliga toner ljöd i rum­met.
(Denna förklaring torde vara till­fyllest
för unga läsare.) Vi hade en så­dan platta.
På ena sidan sjöng en smör­tenor ”Ett litet
värdshus i Granada, det är en plats med
himmel blå”, på den andra hördes samma röst med ”I barn­domens ängder, stå
blomstren i ... ” (plats för gissning).
Nå, radioapparaten var nog popu­
lärare hos oss. Med ett modernt ut­tryck
vågar jag säga, att vi i vår lilla krets hade
”ett rikt kulturellt liv med markant intellektuellt utbyte”, man skulle kanske t o m
kunna tala om ”brainstorming”. Kväll­
arna innebar ofta djupa diskussioner om
allt mel­lan himmel och jord. Ämnen för
ädla samtal fattades aldrig – ”aldrig tröto
orden vid bivacken”. När vi efterhand
somnade i våra sängar var det i tyst och
envetet famlande efter nya bevis eller
motbevis till följande kvälls för­nyade
drabbning.
Vad är mer att nämna om dåtida liv i en
isolerad grupp yngre tonåringar? Vi rökte
inte. Jag har inget minne av fimpar och
cigarrettrök. Sprit före­kom inte. I Puot­
taure kom en gång i veckan en bil från
något bryggeri i Piteå. Vi inhandlade då
ett dussin snälla läskedrycker per man. De
kos­tade väl direkt från lastbilen 13–15 öre
per flaska. En sådan utsvävning tålde vår
soldatlön. O, Loranga, Pommac, Citronil!
Tack för den tid, då våra sin­nen lyftes och
svävade av lätt kolsy­rad sötdricka!
Nyckelordet för det jag här skrivit är
kamratskap. Ingen av oss sex ton­åringar
skulle den gången kommit på idén att
mer eller mindre högstämt ta ordet kam-
ratskap i sin mun. Vi levde med en sådan
självklarhet i en kam­ratlig gemenskap,
att ingen kunde fö­reställa sig något annat. Jag minns ingen konflikt, ingen kris,
ingen som helst osämja. Så enkelt var det
som­maren 1940 i Puottaure.
Någon gång i mitten av augusti var vår
tjänstgöring slut. Vi transportera­des till
Boden och tillsammans med dem som
tjänstgjort på andra platser, Tjåmotis
längst i väster till exempel, lämnade vi in
vår utrustning på I 19 och klädde oss i
våra civila persedlar. Det kändes en smula ovant. Så hem till mor och far. Men i
våra öron ring­de slutorden från I 19:
– Tjugofyra timmar efter utryck­ning
står ni fortfarande under krigs­lagarna.
Carl Lindholm
f.d. reservofficer vid Norringarna
Norringarnas publikationer.
Namn
Ansvarig
Utgivningsår
Anm
Skåne och Regementet
Eric Dahlberg
1936
Slutsåld
Norringarnas traditioner och
historia i sammandrag
Axel Billing
1971
Slutsåld
Norringarnas Mäss, En minnesskrift.
Curt Hasselgren
+ redaktion
1983
Slutsåld
Glimtar ur Norringarnas historia
1940–1976*
Ingemar Lundquist
1987
Enstaka ex kvar
Glimtar ur Norringarnas historia
1926–1938*
Nils Sjöholm
1987
Enstaka ex kvar
Nordskånes försvar under dansk tid* Gösta Johannesson
1987
*Samlingspärm till de tre ovanstående
Enstaka ex kvar
Enstaka ex kvar
Norringarnas Historia 1939–1940
Erik Kjellqvist
1990
Enstaka ex kvar
Norra Skånska Regementet
1811–1994 del 1
Redaktion
1994
Norra Skånska Regementet
1811–1994 del 2
Redaktion
1994
Hemvärnet i Kristianstads försvars-
område 1940-1994
Curt Bandholtz,
Bo Löfgren
1994
Norringen Årsböcker 1997–2010
Jörgen Lund + redaktion
1997–2010
Från Vikingahär till Pansarbrigad
Jörgen Lund + redaktion
2005
Kamratföreningen 70 år
Jörgen Lund + redaktion
2007
För beställning kontakta Bertil Larsson 044-121782 eller Claes-Göran Andersson 044-122173
35
RIPA – fåglars och flygares fält
en krigsbas flyktiga tillvaro
Ragnar Edström
Inledning
Under 1900-talet fanns minst sex flygfält
inom 20 km avstånd från Kristianstad.
Ett av de mest osannolika skymtar förbi
som en fornlämning och ljus öppning i
tallskogen norr om Ripa by. Hur kommer
det sig att man anlade ett flygfält som
Ripa och vilka använde det? I nordöstra
delen av fältet har Kristianstad Vattenrike ordnat Utemuseum Sånnarna där det
finns en del information. Sandstäppen
och gräsheden vid Sånnarna var en av de
sista platserna i Sverige för den ovanligt
stora fågeln stortrappen, med upp till
240 cm vingbredd, som försvann från den
svenska faunan på 1860-talet. Lärkor
finns det ännu gott om här som gömmer
sina ägg och bon för glador som cirklar
i skyn. Men andra stora fåglar har flugit
här. Utemuseet ger uppgifter om militärens Ripa. Krigsflygskolan från Ljungbyhed har övat här med dubbeldäckade
flygplan redan fem år innan flygfältet anlades; en något förvirrande uppgift, var
det möjligt? I samband med att jag studerade militärhistoria 45 – 60 poäng på
Högskolan Kristianstad beslöt jag mig
för att efterforska sambanden.
Ripafältet 2004. (Foto: K-A OLsson) Fotot är taget från nordost.
36
Varför ett flygfält i Ripa?
Ripa sandar var och är en utmark, en
sandstäpp/gräshed utan träd. Den tallskog som finns kring flygrakan planterades i början på 1950-talet, innan dess
fanns ingen skog där. Ripafältet ligger
på en berggrund av kalk- och sandsten
och dess jordmån består av lättdränerad
sand- och grusjord. Eftersom jordmånen är mycket mager och förnan är tunn
och lågavkastande kan marken bara odlas med 10–15 års mellanrum, så kallat
vandrande åkerbruk, och har marginellt
värde för jordbruket. Som en bonde sa
”Det växte så dåligt på sånnen att sparven fick ha madapåse med sig när han flö
mellan stråna”. Området användes mest
för bete, bland annat för får. De flygplan
som utvecklades i början av förra seklet
var små och lätta jämfört med nutida
jetplan och det gick bra att starta och
landa på gräsklädd mark, om den inte
var för blöt så att hjulen sjönk igenom
grästorven. Propellerplan har sedan flygets barndom utnyttjat mer eller mindre
preparerade fält för start och landning.
Vid efterforskningar har det visat sig att
fälten vid Ripa använts mycket tidigt
som start- och landningsbanor för flygplan, kanske redan på 1920-talet. Rinkabyfältet, intill A 3 läger och övningsplats,
hade börjat användas för armén av dess
flygskola för övning i landning på främmande flygfält och nödlandningar redan
under senare delen av 1910-talet. Den typen av övningar behövdes för kvalitén på
flygplanen och dess motorer var många
gånger låg, vilket orsakade många haverier. Övning i nödlandning var alltså baserat på realiteter.
På Rinkaby låg också den s.k. Flygspanarskolan 1924. Flygskolkåren hade en
treveckors period med landningsövningar under 1920-talet och dåvarande flyg-
läraren Nils Söderberg beskriver förberedelserna då flyglärarna gjorde intensiva
fältrekognoseringar. ”… det fanns gott
om lämpliga fält, ofruktbara och på sin
höjd nyttjade för några betande får. Jord­
ägarna var aldrig svåra att komma till tals
med. ” Ripa sandar ligger ca 8 km från
Rinkabyfältet och användes just för dessa
övningar i nödlandning. Flygskolkåren,
F 5, utnyttjade dessutom 1934 Ripafältet en del av året då man sått nytt gräs
på Ljungbyhedsfältet. Man arrenderade
marken och hade där en tillfällig flygstation. Av tillgängliga fotografier att döma
hade man inte gjort några större arbeten
för att utjämna fälten. Mindre svackor
och fördjupningar efter bilspår syns
tydligt. Antalet flygplan som användes
verkar ha varit ganska få, ca 15 stycken
som Fokker S 6A, Heinkel 6A och kanske
också några andra typer. Flyggeneralen
Åke Sundén berättar ”jag började i flygvapnet 1934… Det fanns inte så många
flygplan när jag började i juli, och jag
minns att flygskolan efterhand tillfördes
nya flygplan SK 11Tiger Moth. När kursen slutade hade vi fler flygplan än när vi
började, något som var rätt ovanligt på
den tiden”.
Åke Sundén berättar vidare att eleverna på flygskolan 1934 var förlagda i en
bondgård i Ripa. Flygbasen beskrev han
som sandiga, några hundra meter stora
ängar. I ett tält bakom flygplansparkeringen ledde den legendariske ”BockaKalle” Karlsson de mekaniker som skulle
hålla planen flygfärdiga. Användningen
av Ripa sandar som flygstation stöds också av en notis i KristianstadsBladet den
21 september 1934: ”Flygmissöde vid
Ugerups gård. Ett arméplan demolerat
vid landningsövning”. I artikeln citeras
en officiell kommuniké från Flygskolkåren; planet var ett Mothflygplan med
37
dubbelkommando med en marinfänrik
som elev.
Flygvapnet under mellankrigstiden
1926 bildades det svenska flygvapnet som
en särskild vapengren genom sammanslagning av arméns och flottans flygstyrkor. Den nya skapelsen fick stora initiala
problem och omorganiserades av 1930
års flygkommission som hade en stark tro
på bombflyget. Av de flottiljer som sattes
upp var fyra bombflottiljer, en jaktflottilj,
en arméflyg- och en marinflygflottilj samt
dessutom flygkrigsskolan i Ljungbyhed.
Förutom denna var endast en flottilj baserad i Sydsverige, F 6 i Karlsborg. Motivet till lokaliseringarna var grundat på
två primära krigsfallsalternativ, 1- krig
mot Tyskland eller 2- krig mot Sovjet­
unionen. Bombplansstrategin innebar att
flyget skulle anfalla fiendens infrastruktur och det medförde att de egna fasta
flygbaserna skulle placeras utom räckhåll för fiendens bombflyg, vilket gav till­
bakadragna flottiljer i Mellansverige och
Norrland. I Sverige var det brist på flygfält. Mellan Malmen utanför Linköping
och Bulltofta i Malmö fanns bara arméns
övningsfält i Rinkaby utan hangarer samt
Skillingaryds hed med hangar, men utan
iordningsställt flygfält. Inom flygvapnet
var man starkt medveten om behovet och
bristen av bakre och främre flygbasområden. Rekognoseringar för sådana startade
vintern 1938–39 med Sveriges geologiska
undersökning för att finna lämpliga platser för permanenta krigsflygfält. Fälten
skulle redan i fredstid förses med bomboch drivmedelsförråd, förläggningar och
signalutrustning och hållas hemliga. De
skulle om möjligt grupperas om tre, med
3 –10 km emellan. I april 1940 föreslog
chefen för flygvapnet att för krigsfall 1,
krig mot Tyskland, skulle bombförban­
38
den F 1 och F 4 främre fält ligga vid
Björka, Sövdeborg (två stycken), Rinkaby, Everöd och Wanneberga, alternativt
Ripa, alla i Skåne. Jakt- och spaningsförbanden avsågs använda samma fält som
bombplansdivisionerna. I juni 1939 beviljade riksdagen att man anlade 20 flygfält,
bland dem Ripa och Everöd. Rinka­by
som iordningsställts 1934 – 35 som flyg­fält, skulle byggas ut och förses med permanenta banor. Den tidigare militära
användningen av Ripafältet måste kunna
anses som en starkt vägande orsak till att
Ripafältet kom med i den rekognosering
1938 –1939 som gjordes för alternativa
krigsflygbaser.
Ripa blir krigsflygbas
I Krigsarkivet finns flygstabens tidigare
hemliga arkiv. Av detta framgår att Ripa
den 15 mars 1939 föreslagits som krigsflygfält med gräsbana samtidigt med
Everöd och Rinkaby. Man har då uppfyllt
kravet på tre flygfält i nära anslutning till
varandra. Enligt ett köpekontrakt daterat
den 30 oktober 1939 köper Flygförvaltningen Ripa 1:1 mm i Åhus socken av f.d.
tullförvaltaren Nils Hansson och hans
hustru Anna. Redan 1 november 1939 är
både Ripa- och Everödfälten under byggnad samtidigt som övningsflygfältet Rinkaby är under utvidgning. De tre fälten är
”färdiga” i juni 1940, men Rinkaby hade
då ”hårdgjorda startbanor under utvidgning”. Där byggdes 670 m långa banor i
en trekant för att tillåta olika startriktningar eftersom dåtidens plan var känsliga för sidvindar. Den 1 augusti 1941 bedöms Ripa som användbart för att 1942
ges beteckningen ”färdigt”. 1943 antecknas Ripa som ”öppet fält” d.v.s. det är inte
längre hemligt, vilket är förvånande med
tanke på den ursprungliga planeringen.
Av handlingarna i Krigsarkivet framgår
att Ripa fått beteckning fält nr 3 och hade
en basyta på 1200 ✕ 1250 m. Flygfältet anlades så att man kunde utnyttja den förhärskande vinden från västsydväst. När
man byggde nya krigsflygbaser försökte
man maskera dem så att de liknade en
vanlig bondgård. Fälten såddes för att
eftersträva det naturliga omgivande
mönstret av växtlighet och odling. Vid
Ripa behövde man ta bort vissa stengärdsgårdar och stenarna forslades enligt
uppgift till hamnen i Åhus där de användes som utfyllnad i pirarna. För att dölja
flygplanen byggdes tolv s k ladvärn, alltså
maskerade hangarer som liknade vanliga lador och med portar som var 18 m
breda. Genom manuella vinschar kunde
lång­sidan hissas upp så planen kunde tas
in i ladan för skydd och underhåll. Ladvärnen var uppförda i de fyra hörnen
runt fältet eftersom han lärt sig behovet
av utspridning genom erfarenheterna
från början på andra världskriget då
tyskt flyg slagit ut fiendens flygplan, som
stått tätt uppställda på marken. Det förekom bland annat på Rinkaby, att man använde flygplansattrapper för att vilseleda
fientligt flyg. Det är inte troligt att man
gjorde det på Ripa, eftersom det skulle
vara maskerat som en bondgård. Ändå
finns det i ett ladvärn på Ripa material
som kan använts till flygplansattrapper.
Förutom ladvärnen byggdes enligt
uppgifter i Krigsarkivet, en expeditionsoch en flygtjänstbarack, två förläggningsoch en förrådsbarack. På en hemlig översiktskarta finns ett barackläger utmärkt
i Åhus där idrottsplatsen ligger. Detta
är antingen en felaktig inritning eller ett
planerat läger, för enligt intervjuer med
åhusborna Tore Gerhartz och Stig Johansson fanns aldrig någon militär barack där under kriget. På kartan finns
också en ring över ett hus på Lotsgatan
i Åhus. Enligt uppgift av samma åhusbor
skötte där flyglottor luftbevakning från
ett torn i ”Kindborgska villan”. Kartan
är gjord 1945 och anger inte när de olika
barackerna uppfördes. Sommaren 1943
förlades basplutonen i tält i Ripa vilket
tyder på att antalet baracker för förläggning då inte var tillräckligt inom basen.
För att försvara flygbasen byggdes i betong tre kulsprutevärn/F för kulspruta
m/36 som var placerade i ändarna av
startbanan. Dessutom grävdes pjäsvärn
för fyra stycken 20 mm luftvärnskanoner och – kulsprutor samt skyttevärn och
skalvärn. Rester av åtskilliga värn kan
ännu hittas sydost om startbanan grävda mitt i ett område med boplatser och
visten där det påträffats förhistorisk keramik och flintutslag vid en arkeologisk
utredning 2001.
Krigsflygbasen Ripas organisation
och utnyttjande.
Ripa var en främre flygbas vilket innebar
att inget flygförband hade det som fast
stationering. Basen utnyttjades endast
vid behov och då skulle det förband som
lokaliserats dit medföra egen personal för
att utnyttja fältet. Vid krigsutbrottet 1939
fick arméförband till uppgift att bevaka
flygfältet. Ett kompani från I 6 försvarade
till exempel Bulltofta. Efter hand som
Ripa blev färdigt bevakades det av landstormsförband och senare av lokalförsvarsförband. 5. cykelkompaniet I/I 6 med
kompaniexpedition i Nygård i Härnestad
var det som låg närmast. Landstorms­
männen respektive lokalförsvaret var
inkvarterade hos familjer på olika håll i
Härnestad och Ripa. 1943 finns uppgifter att vapen, ammunition och tändmedel
för förband baserade på Ripa och Everöd
förvarades i Rinkaby. Drivmedel kom
från Tjörnarp och Ignaberga där Esso
39
hade 5-6 m3 drivmedelsförråd. Livsmedel
levererades från A3 depå i Rinkaby och
från försvarsområdesmagasinet Everöd.
För sjukvård var man hänvisad till lasarettet i Kristianstad.
Trots att Ripa enligt rapport i Krigs­
arkivet var färdigt i juni 1940 och betecknades som användbart 1941 finns
det inga uppgifter om att fältet brukats
förrän 1942. F 3 (Malmslätt) hade då spaningsövningar med från Italien inköpta
tvåmotoriga Caproniplan. Även 1943 användes Ripafältet av en Capronidivision
från F 11 (Nyköping). Då utnyttjades det
också för spanings-, eldlednings- och
sambandsplanen Fiesler Storch från F 3
(Malmslätt). F 10 (Bulltofta) använde det
för sina italienbyggda J 20 Reggianeplan
när andra divisionen var förlagd där i juli
och augusti 1943 och tredje divisionen
under april och maj 1944. Under hela kriget utnyttjades Ripa också av F 5 Flygkrigsskolan i Ljungbyhed bland annat
för nödlandningsövningar på främmande
fält.
Vapenmekaniker Karl-Börje Johansson, F 5, tjänstgjorde sommaren 1942 på
Ripabasen och utbildades då på S 16
Caproni av personal från F 3. Sommaren 1943 var han överförd till 105. Basbataljonen, 2. kompaniet och ansvarigt
befäl för den flygplatspluton om ca 25
man som underhöll flygplanen på Ripa.
Han berättar att plutonen var förlagd i
tält intill det tidigare brännvinsbränneriet i Ripa by. Mat­utspisningen skedde i
ett äldre skolhus i byn och maten tillreddes av lottor. Ripafältet var inte som idag
ingärdat av ett kraftigt taggtrådsstaket.
Sven Nyström berättar att han som pojke
tillsammans med kamraten och senare
ÖB Bengt Gustavsson hade stort intresse
av flygplan och hade som sport att komma så nära militärplanen som möjligt.
När posterna vände ryggen till gällde det
att rusa fram till planet och ta på det och
sedan snabbt försvinna utan att bli upptäckta. Caproniplanen på Ripa var mycket intressanta och väl värda cykel­turen
från Everöd där de var bosatta. Under
beredskapen, berättar Per-Axel Nilsson
i Ripa, inträffade det vid flera tillfällen
att traktens jordbrukare beordrades att
köra ut jordbruksredskap för att blockera
Everöd
Ripa
Rinkaby
J 20 plan över Hanöbukten. Alf Lannerbäck. Detalj av teckning I Helgeåns dalgång
40
Ripafältet och förhindra landningar. Foton av Karl-Börje Johansson visar att s k
spanska ryttare fanns som landningshinder i beredskap på fältet. Per-Axel berättar också att överflygningar av allierade
plan satte sina spår då de ofta släppte ut
stanniolremsor för att störa eventuell radar. Kanske trodde de att de fortfarande
var över tyskkontrollerat territorium eller
följda av radarutrustade tyska plan. Trots
att det förekom åtskilliga verkliga nödlandningar i Skåne av krigförande parters
flygplan finns det ingen uppgift att något
landat på Ripa. Rinkaby fick däremot
ta emot 18 plan 1943–45. Det kan dels
ha berott på Rinkaby tidigt var en känd
flygplats dels på att svensk jakt dirigerade
kränkande plan till Rinkaby vars permanenta banor höll för de tunga bombplanen. F 5 fortsatte att utnyttja fältet efter
kriget. Det gjorde också F 20 Flygkadettskolan i Uppsala, med J 9 Republic Severskyplan för utbildning av flygkadetter
sommaren 1947. Lennart Mörck, som då
var kadett, berättar att de var inlogerade
i baracker som fanns på basen.
Senare utnyttjade av Ripafältet
Av material i Krigsarkivet från 1951 framkommer att Ripa fortfarande betecknades som övningsflygfält, liksom Rinkaby.
1953 planerade man att modernisera
Everöd, att lägga ned eller sälja Ripa,
men behålla Rinkaby. 1956 kom nya planer då man inom flygvapnet diskuterade
att bygga ut Ripafältet till flygstråk eller
annars göra det till nödlandningsstråk.
Det blev dock inget av detta. Flygvapnet koncentrerade sig på Rinkaby och
framför allt på att bygga ut Everöd. Under några år på 1950-talet svarade Kristianstad Flygklubb för att det flögs från
Ripafältet eftersom de hade sin verksamhet förlagd dit. Därefter är det uppehåll i
uppgifter om Ripa tills det dyker upp igen
1971 i samband med diskussioner om att
armén skall överta Rinkaby flygfält för
utvidgning av P 6 pansarövningsfält. Rinkaby används för vissa övningar av F 5.
Man gjorde en kalkyl att det skulle kosta
mellan 3 och 3,4 milj. kr att flytta verksamheten från Rinkaby och iståndsätta
Ripa flygfält för motsvarande ändamål.
Något sådant beslut togs inte av riks­
dagen trots att man inneslöt Rinkaby i
P 6 utökade övningsfält. Jag har inte hittat någon uppgift om när man slutade
att använda Ripafältet för flygning. Ripa
betecknas liksom Rinkaby i ”Svenska
Flygbaser” som en ”militär småflygplats”
utan planerade utbyggnadsfaser efter andra världskriget. I juli 1978 övertog P6/
Fo 14 förvaltningen av Ripafältet från
Flybo S/F 10, vilket bör ha medfört ett
slut på flygning från fältet. Två av de äldre förläggningsbarackerna revs, medan en
barack restaurerades till värmestuga. Fältet utnyttjades av P 6 för utbildning i försvar och bevakning samt för repövningsförband. Ett modernt motståndsnäste
byggdes för utbildning i försvarsstrid. P 6
nedlades 1994 och därefter kom fältet inte
längre att utnyttjas för militära ändamål.
Ripa idag
I och med omläggningen av det svenska
försvaret såldes Ripafältet. En sydöstra
del med tre ladvärn och baracker såldes
1990 och ett område med ladvärn väster
om länsvägen 2003. Det större området
med flygfältsrakan överläts 2005 till ett
konsortium. Området har diskuterats för
bebyggelse av ett antal hästgårdar eller
som vindkraftsområde, om vilket man
förhandlar i olika rättsinstanser. De tidigare ladvärnen har använts som förråd
och djurstallar bland annat för får. Två
har rivits efter snövintern 2009 – 2010,
41
medan andra har underhållits. En tidigare förläggningsbarack i sydosthörnet ser
ut som om den bombats. Åtta skalvärn
ligger uppvräkta och dolda bakom det
återstående ladvärnet. En barack har flyttats till Degeberga-Widtskövle golfklubb
och överlever som en del av restaurangen.
Fem höga stolpar i sydöstra delen av fältet vittnar troligen om basens tidigare signalförbindelser. Två kulsprutevärn i betong finns kvar, det ena vid Ute­museum
Sånnarna, det andra vid infarten till Ripa
motorcrossbana. I närheten flygs det fortfarande om än i liten skala. Ripa MFK
använder sedan 1969 ett fält väster om
Ripafältet för flygning med modellflygplan.
Fornlämning av ett flygplansvärn på Ripafältet
2009. Den inåt vinschbara väggen syns tydligt. Ladvärnet har använts som fårstall. (Foto: R. Edström)
K-A Olsson har för Kristianstad Vatten­
rike gjort en inventering av fältet och registrerat det unika värdet i sandstäppen
och gräsheden och dess vegetation av
rara växter. Man har startat försök att
restaurera vegetationen genom bruk enligt det ålderdomliga trädesbruket med
vandrande åkrar. Söder om Utemuseum
Sånnarna ligger rester av värn som på avstånd skulle kunna tas för de andra fornlämningar som Riksantikvarieämbetets
karta vittnar om.
42
Varför utnyttjades inte Ripa mer
och varför lades det ner?
Man kan fråga sig varför Ripabasen inte
användes i större utsträckning. Ripa rekognoserades som en främre krigsflygbas
för lätta och medeltunga bombplan ur
F 1 och F 4. Verkligheten under beredskapen innebar inget krig utan neutralitet som fordrade spanings- och jaktplan
för att bevaka och värna landets gränser, inte primärt bombplan. När det blev
skarpt läge i april 1940 var Ripa inte färdigbyggt, dessutom var Skånes östra och
södra kuster och hamnar blockerade av
packis och akuta hotet riktat mot västra
kusten. För spaning över södra Östersjön, Öresund och Kattegatt beordrades då fyra B 3:or (långsamma Junkers
Ju 86) från F 4 till Ljungbyhed som hade
en etablerad flygvapenorganisation och
lämplig position. Det krigsfall som Ripa
planerats för ändrade karaktär och tyngd­punkten försköts mot syd- och västkusten, fastän neutralitetsvakten fordrade
spaning över Östersjön under hela andra
världskriget. Bristen på flygplan var skriande och ytterligare ett skäl att fältet bara
utnyttjades tidvis. Det fanns helt enkelt
inte tillräckligt många plan. F 10 Bulltofta kunde först hösten 1941 visa upp tre
divisioner jaktplan J 8 och J 20 d v s ca 36
flygplan. De italienbyggda J 20 var av dålig kvalitet och stod ofta på marken. Det
var dessutom brist på flygbränsle, vilket
medförde att i april 1943 var flygtid till
förfogande per officer vid F 10 högst 15
timmar per månad. Behovet av flygplat­
s­er torde minskat i motsvarande mån.
Ripa ingick i samma flygbasgrupp som
Rinkaby och Everöd. Rinkaby fick permanenta banor, hangarer och baracker och
var samgrupperat med A 3 övningsfält.
Det var ett mycket mer användbart och
attraktivt flygfält än Ripa. Everödsfältet
hade fördelen att ligga vid en ort där man
kunde härbärgera personalen inomhus
även vintertid. På Ripabasen hade man
dålig förläggningskapacitet. Omlandet
bestod av Ripa och Härnestads byar som
var små. I Åhus var en förstärkt lokalförsvarsbataljon grupperad, vilket knappast
gav utrymme för ytterligare inlogeringar.
Efter andra världskrigets slut innebar de
möjliga effekterna av ett taktiskt anfall
med kärnvapen mot en flygbas, nya krav
på baserna. I Bas 60 systemet tvingades
flygvapnet sprida flygbaserna med större
mellanrum än tidigare. Ripa låg liksom
Rinkaby alldeles för nära en högst trolig
invasionskust, där det nya normverket
föreskrev 30 km som gräns. En annan
faktor som kom att begränsa möjligheterna att utnyttja Ripa var övergången till
en ny flygplanstyp. ”Reaplanen” som de
kallades, hade kommit i och med J 28 A
Vampire togs i tjänst av flygvapnet. Detta
och senare jetplan ställde helt nya krav på
flygfältens storlek och utbyggnad, även
om J 28 kunde använda gräsfält.
Slutsatsen blir att flygvapnets strategi i det kalla kriget inte gav utrymme
för Ripa annat än som övningsflygplats.
Därvid kom det att konkurrera med andra tidigare baser från beredskapen som
hade bättre förutsättningar att uppfylla
de krav som ställdes. Ripa blev obehövligt och lades ned. Ripas tid som flygfält
är definitivt över och för framtiden tycks
bara den naturliga beskogningen fortsätta. Den skog som planterades för ca 60
år sedan har delvis avverkats. Den gamla
startbanan håller på att växa igen då tallar sprider sig dit. Det återstår att se om
myndigheterna kommer att acceptera
vidkraftsbygge på fältet. Då kan återigen
propellrar börja snurra på Ripafältet.
Men fåglar flyger fritt!
Källor: (Kraftigt nedskuret, men alla källor finns
förtecknade i min uppsats)
Edström, Ragnar: B-uppsats i Militärhistoria
45-60 poäng, Högskolan Kristianstad
”Svenska Flygbaser”, redaktör Lennart Anders son, Svensk Flyghistorisk Förening, Stockholm
2008
Krigsarkivet FS(H) Centralexp, beredskaps historisk, Ö 1, vol 35 m fl
Dessutom ett flertal flygarbiografier och verk om
flygvapnet och flygplan samt intervjuer med i
artikeln namngivna personer.
Författarpresentation
Ragnar Edström är född 1937 i Stockholm
Civilekonom och fil.mag. i historia. Tidigare reservofficer P 6. Arbetande sedan 1977 i Karpalund
på Novia livsmedelsindustrier AB och andra bolag inom Svenska Unilever i olika företagsledande
befattningar. Har sedan 2003 studerat historia
samt militärhistoria och vid landskapsvetarlinjen
på Högskolan Kristianstad.
RODATORPET
Vårt gamla soldattorp har fortsatt rönt stort intresse med många besökare
under sommarmånaderna och vid särskilda arrangemang.
Ture Nordh är Kamratföreningens representant i Stiftelsen Rodatorpet.
En annan Norring Göran Wemby representerande Hemvärnet är sekreterare.
Under 2011 planeras öppethållande för allmänheten
lördagar och söndagar under juni, juli och augusti.
Vidare planeras för ”Knektens dag”
som ett led i firandet av regementets 200-års jubileum.
43
ARTILLERIMUSEET I KRISTIANSTAD
ingående i ”Sveriges Militärhistoriska arv”
S
venskarna har genom alla år på ett
tydligt och beslutsamt sätt visat vilja
för att försvara sitt land. Man har offrat sig, antingen ingått i försvaret genom
värnplikt eller anställning eller på andra
sätt. Alla har fått betala via skatterna.
Försvarets utrustning har till stor del
kunnat framställas inom landet tack vare
goda tekniska kunskaper och god företagaranda. Vi har försökt klara oss själva
och inte bli beroende av stormakter. Våra
produkter har dessutom visat sig vara internationellt gångbara.
Här kan bara nämnas en rad företag: Bofors, Finspång, Åker, Stavsjö,
Saab, Kockum, Förenade Fabriksverken,
Erics­son, Hägglunds, Volvo, Scania och
många andra.
Försvarets historiska utveckling får
inte glömmas bort. Många gamla garnisoner har lagts ned, inte minst de senaste
20 åren. Orter med försvarsanknytning i
många hundra år har tömts.
År 2005 gav regeringen, via Kulturdepartementet, ett uppdrag till museiledningarna för de stora försvarsmuseerna
och Fortverket att komma med konkreta
förslag avseende bevarandet av valda delar av försvarets kulturarv. Nedläggningar och organisationsändringar hade inneburit att gamla miljöer och samlingar och
traditioner riskerades att bli skingrade.
De insåg, efter påtryckningar, att mycket
av svensk historia riskerades att komma i
glömska. Vi fick ett besök av den utredningsgrupp, med namnet ”Försvar i förvar” som satts igång.
44
ÖB ville också bli kvitt alla museer och
överlämna ansvaret till en annan myndighet.. Det fanns på ett stort antal museer
och i samlingar av olika slag, med ”föremål” som var deponerade och/eller hade
tillkommit på ”andra sätt”, bestående av
försvarsmateriel, inkl vapen och fordon.
Armémuseum hette till 1932 Artillerimuseum. Ett nytt svenskt artillerimuseum
hade diskuterats på 1980-talet men utan
resultat. På Wendes artilleriregemente ville vi visa utvecklingen inom truppslaget
artilleriet. Något Wendesmuseum hade
inte funnits och ansågs inte heller nu särskilt givande. Kanske var innerstaden en
form av minnesplats med alla byggnader
med historisk anknytning till regementet.
Vi började därför under slutet av 1980-talet att samla in föremål som skulle representera funktionen indirekt eld. Lokaler
fick vi låna. Vi hade goda förbindelser
på materielverket, i försvarsmakten och i
museivärlden. En förening, Wendes Militärhistoriska Förening bildades.
Vår äldsta lastfordon, Volvo m/1942, 112DT,
bensin och gengasdriven
Samlingarna i N Åsum befanns av
utredarna vara den enda samlingen för
truppslaget artilleri i landet, värt namnet. Vi föreslogs också bli knutna till
Armémuseum som ”magasin” för deras
artillerisamlingar. Vår förening förslogs
bli en så kallad stödförening till ett nytt
artilleri­museum.
Den 1 dec 2007 fattade den nya regeringen det formella beslutet avseende 23
platser. ÖB överförde medel till Kulturdepartementet. För oss ett otroligt beslut,
en utveckling vi aldrig ens vågat hoppas på. Hyrorna betalda och visst årligt
driftsstöd. Våra samlingar klassades som
nationellt viktiga. Museet kan inte läggas
ned, men kan flyttas, om det inte hanteras
rätt.
Resultatet av utredningarna döptes till
Sveriges militärhistoriska arv, SMHA tillhörande kulturdepartementet och som
en del av Statens Försvarshistoriska Museer. Beslutet avsåg totalt 23 platser med
ett kansli i Stockholm. Kanslichef blev
Christian Braunstein, bland annat f d
Norring. Internationellt intresse finns för
vår lösning. Fler länder är i samma läge.
Vi kan grovt dela upp landets försvarshistoriska museer på följande sätt:
1 Centrala: Armémuseum i Stockholm,
Flygvapenmuseum i Linköping och
Marinmuseum i Karlskrona.
2 Fyra med nationella statliga samlingar:
Artillerimuseet i N Åsum , luftvärnssamlingarna i Halmstad,. fordon av alla
slag i Strängnäs samt rörligt kustartilleri på Aspö vid Karlskrona. Dessa blev
statsanknutna som ”magasin” till de tre
centrala. Detta för att få fler samlingar
visningsbara för allmänheten.
3 Övriga 19 av de 23 (Skillingaryd. Karls­
borg, Boden, Aeroseum, Maritiman i
Göteborg etc) får hjälp med statliga bi-
En udda kanon i samlingarna, 10,5 cm salvkanon
m/46 med 18 rekylfria eldrör
drag. Dessa museer kan också ha regionalt eller kommunalt stöd alternativt
stiftelseanknytning.
4 Andra museer, ca 40, vilka inte fick vara
med i SMHA, kan ha stöd av kommuner, föreningar eller stiftelser men får
inget statligt stöd. I Skåne: Hässleholm,
Ängelholm, Ystad och Ljungbyhed.
5 Privata försvarsmuseer, några finns.
Nästan alla de f d försvarsanknutna före­
målen tillhör numera Statens Försvarshistoriska Museum. Vapen, fordon och
unika föremål (samlingar) kommer att
vara deponerade. Resten avses att efterhand skänkas till respektive museum.
Artillerimuseet blev formellt verklighet från 1.januari 2008 där Statens Försvarshistoriska Museer lämnar stöd och
överför delar av sina samlingar så att även
dessa nu kan visas. Mycket återstår att
göra – men samlingarna är visningsbara.
Artillerimuseet kan också klassas som ett
teknikmuseum där utvecklingen kan följas inom många områden.
Större samlingar på museet är:
• Artilleripjäser – med många delområden, från slutet av 1700-talet till våra
dagar.
45
stärkts i byggnaderna, stora investeringar
görs avseende larm, lås, dörrar m m. Vi
har ordnat utställningssalar, affär, parkering, lekplats, handikappanpassning.
Fler byggnader skall bli klara till 2011.
Stora delar av samlingarna som visas
gäller även för andra truppslag. Alla kan
finna intressanta utställningar. Till pansarbrigaden hörde ett väl integrerat artilleri, så knytningen är stark till Norringarna.
Stora kanoner och fordon; 15,5 cm bandkanon,
stormartillerivagn m/43 och ebpv 3022
m. fl. fordon
• Pansarvärn (utom vapen på strids­
fordon vilka finns i Strängnäs).
• Granatkastare, alla typer.
• Ammunition från alla tider.
• Terräng- och bandfordon samt standardfordon med knytning till artilleriet, ända från 1940.
• Radio för fältbruk, hela utvecklingen
sedan 1928.
• Telefoni för fältbruk- telefoner,
sedan1880-talet.
• Instrument - med många delområden
som eldledning, radar, väder, ljud- och
fältmätning etc.
• Uniformer.
• Ett stort referensbibliotek och arkiv
för forskning (klart 2011).
Också hantverket på ett regemente kan
visas – sadelmakeri, smedja, hovslageri,
sjukvård etc
Vårt kommunala stöd består idag av
viss hjälp med marknadsföring. Detta kan
komma att utvidgas till exempel avseende
lokaler. Vi samarbetar med Regionmuseet
och naturligtvis med Norringarna.
Samlingarna finns i gamla häradshövdingebostället , inne på f d A 3 område,
vilket förvaltas av Fortverket (infart från
vägen mot Köpinge). Säkerheten har
46
Museets mål:
- Rädda och samla in föremål, få kronologin klar för ca 200 år.
- Göra oss mer kända.
- Kunna visa upp ett intressant och familjevänligt museum.
- Visa den historiska utvecklingen under
viktiga tidsperioder. Vi har valt Napoleonkrigen (med viss lokal anknytning
till von Döbeln och von Cardell), beredskapen och kalla kriget. Här är vi
ännu bara i början.
- Visa upp den tekniska utvecklingen under 200 år.
- Kunna sätta upp årliga specialutställningar.
- Bli störst i Norden avseende artillerisystemet samlat på en och samma plats.
Med våra uppvisningsdelar vill vi kunna
skjuta saluter och ha råd att köra med
vårt Ridande batteri och deras sex-spann.
Salut skjuts till exempel vid doktorspromotionerna i Lund.
Officiell invigning av museet ägde rum
i maj 2009. Arbetet, förutom en kvartstjänst på Armémuseum, är hittills helt
ideellt. Ca 25 pers jobbar minst en dag
i veckan med nedgång på vintern. Vår
hemsida www.artillerimuseet.se ger information om öppethållning och om samlingarna. Välkomna på besök.
Leif Mårtensson
47
OMLT – Sveriges nya bidrag för att
förbättra säkerhetssituationen i Afghanistan
S
verige har en lång tradition av säker hetsfrämjande arbete i andra länder.
Ett arbete som många förknippar med
FN och inom ramen för det som ofta
uttrycks såsom fredsbevarande insatser.
Att uppträda på annan nations mark är
som sagt något som vi svenska officerare
och soldater gjort i större eller mindre
omfattning ända sedan 50-talet. Den
gemensamma nämnaren för många av
tidigare insatser är att de varit just fredsbevarande, dvs. i grunden har det funnits
en vädjan från berörda stater att få hjälp
och stöd med att säkerställa att gjorda
överenskommelser för fred eller vapenvila efter­levs och därmed har förmågan
till strid främst handlat om egenskydd.
Förband tillhörande de olika nationernas
stridande enheter har dessutom varit relativt enkla att identifiera då dessa oftast
uppträtt på ett sätt som vi förknippar
med det militära, dvs. kända formationer
används och deras fordon och övrig utrustning är enhetlig och för oss av känd
sort.
Efterhand som konflikter i slutet på
80-talet blev allt mer inomstatliga, dvs.
nationer som tidigare var skapade via
pennstreck på en karta och därmed innehållande ett antal olika etniska grupper,
föll isär och dessutom på ett ganska våldsamt sätt, innebar att den fredsbevarande
FN-soldaten inte längre var det som efterfrågades. Att separera olika militära
falanger ställer helt andra krav på militär förmåga. Alternativet blev att främst
48
nyttja den organisation som haft den
största militära kapaciteten sedan andra
världskriget, dvs. NATO. När väl de olika militära falangerna var neutraliserade
övergick uppgiften mer mot att skydda
befolkning, dvs. politiskt var det viktigt
att skapa fungerande multi­etniska samhällen. Soldaternas uppgifter blev härmed något mera polisiära, dvs. det viktiga
var att skydda befolkning från övergrepp
från den rivaliserande etniska motparten.
Var står vi då dag? Några gemensamma
nämnare med det som nämnts tidigare är
svårt att finna förutom på en punkt, nämligen soldaten och hans/hennes förmåga
att bibehålla sitt stridsvärde. Oavsett viken uppgift soldaten löser så sker det ofta
under längre tider och dessutom under
ganska fältmässiga förhållanden. Finns
ytterligare en sak som är signifikativt för
just soldaten, nämligen ovisshet och rädsla. Oavsett konflikt och dess karaktär så
är det soldaten som står längst ut på linan
och därmed den som möter det fysiska
hotet, vad det nu än består av.
I Afghanstan befinner sig soldaten i ett
land som inte är i krig med någon annan
nation. Ej heller är nationen splittrad på
grund av inre etniska motsättningar, dvs.
det finns bara en armé vilken dessutom
är under den nationella ledningens kontroll. Soldaten har alltså hamnat i en situation där han/hon inte står mellan två
olika stridande parter och inte heller har
att agera polis för att förhindra etniskt
relaterade överfall (begränsad etnisk resning). Soldater och officerare vid OMTL
(operational mentoring liaison team) befinner sig bokstavligen mitt i den nationella afghanska armén och dess militära
operation för att bekämpa upprorsmän.
Jag anger alltså två helt nya företeelser för
Sveriges försvarsmakt utomlands, dvs.
för det första deltar vi aktivt för att stödja
en militär part, dvs. inte någon internationell organisation utan en nations egen
försvarsmakt i deras säkerhetsarbete och
för det andra mot en motståndare som vi
inte har mött i Sverige sedan kriget mot
snapphanarna för ca trehundrafemtio år
sedan. En motståndare som inte uppträder i militära formationer och dessutom
inte heller utrustad och klädd som en
soldat. Den som angriper den nationella
afghanska armén och de som då finns i
dess närhet gör det på ett sätt som vi mili­
tärer beskriver som gerillakrigföring. En
variant av krigföring som vi svenskar,
som sagt har begränsad erfarenhet av.
Övlt Tony Petersson tillsammans med sin counterpart Övlt Naqibullah som är chef för 2.Kandak
(bataljon) vid 1.Brigaden tillhörande 209.Kåren
Vad förväntas då svenska officerare och
soldater bidra med till dem afghanska
arméstridskrafterna? OMLT översätts
något slarvigt såsom ”utbildnings- och
samverkansgrupper”, dvs. är lätt att få ett
intryck av att det hela handlar om att stå
på ett ”regemente” och utbilda förband
som vi är vana vid här hemma i Sverige
och då dessutom när så behövs svara för
samverkan syftande till att utbildningen
sker enligt dem direktiv som finns angivna för produktionen av dessa afghanska
soldater. Verkligheten är något helt annat, dvs. bara en sådan sak som utbildning är något som dem afghanska officerarna själva svarar för. Tyngdpunkten för
den verksamhet som OMLT utför är det
som sker inom ramen för militära operationer, dvs. när egen afghansk bataljon
löser militär uppgift så finns vi där för att
ta ansvar för tre saker, nämligen att viktigast av allt vara länken till de exklusiva
resurser som finns vid ISAF (understöd
från flygplan, sjukvårdstransport via helikopter) när så behövs, för det andra att
säkerställa samverkan mot övriga ISAF
enheter i området och för det tredje agera såsom mentor, dvs. med min kunskap
och erfarenhet från vilka förmågor ISAF
har och hur dessa på bästa sätt kan nyttjas för att stödja aktuell chef i hans beslutsfattning.
När förbandet inte befinner sig under någon militär operation finns det möjlighet
till att diskutera utbildningsfrågor och
ge vår syn på hur man bäst utbildar och
leder militära förband. Gäller dock inte
att förglömma den erfarenhet som finns
inom den afghanska armén är gedigen
med anledning av alla de olika former av
krig som landet befunnit sig i de senaste
årtiondena. Stor del av officers­kadern har
nämligen ett förflutet i det som var den
49
är viktigare än allt annat, nämligen bli
accepterad. Du måste visa dig värd din
counterparts respekt innan han släpper in
dig på livet och därmed beredd att lyssna
på vad du har att säga. Något som bara
kan uppnås genom att leva med sin counterpart i vått och torrt.
Afghanska soldater med modern minsökarutrustning samt nyligen tillförda M16
afghanska armén under tiden för Sovjetunionens styre dessutom, vilket många
av dessa talar om, sin tid på motståndarsidan.
En dimension av mitt arbete som är lite
besvärlig att förklara är rollen som katalysator för att få fart på den utveckling
som sker inom armén och då främst via
den helt enorma materieltillförsel som
sker över tiden. Genom att vara på plats
kan jag via min erfarenhet hjälpa till att
skapa struktur i införandearbetet men
också vara en ”sensor” med rapportskyldighet till dem som tillför all materiel och
dessutom har att ansvara för utbildning
på densamma. Genom att identifiera
behov kan även resurser tillföras för att
säkerställa att utvecklingen går framåt.
Att vara en ”sensor” är också en form
av garanti för dem som tillför system att
korruption hålls utanför i den mån det är
möjligt. Som ett exempel när det gäller
stora materielprojekt är att idag har inga
soldater vid afghanska armén AK47 som
sitt eldhandvapen, de har amerikanska
M16.
Att då lyckas i rollen som officer och
soldat vid OMLT finns det en sak som
50
Afghanska armén har egna helikoptrar för både
understöd och som i denna bild för transport. Här
syns en helikopter med uppgift hämta förnödenheter för vidare transport till del av egen bataljon som
sedan ett par månader är grupperad i ett svårtillgängligt område, både sett till terräng och hotbild.
Att då bo ute i fält utan ballistisk skydd
eller tillgång till någon insatsstyrka i närheten om något skulle hända och att dessutom befinna sig sida vid sida med afghanerna under deras militära operationer,
kan kanske anses vara en riskfylld verksamhet. Är alltid svårt att jämföra risker
men en av mina viktigaste erfarenheter är
att skydd är så mycket mer än sådant som
fysiskt stoppar kulor. Att uppträda nära
afghanerna innebar nämligen att jag fick
tillgång till deras känsla och förmåga att
läsa, dvs. känna av att något inte följde
normalbilden och därmed undvika att
hamna i en efterhandssituation. Likaså
var soldaternas mod och förmåga att besvara fientlig eldgivning en viktig del av
vårt skydd.
Största hotet mot afghanska (och utländska) soldater är IED, dvs. vägbomber som främst
utlöses via fjärrkontroll
En fråga som jag får relativt ofta är då,
för att göra en koppling till senast politiska överenskommelsen mellan våra svenska riksdagspartier, om dem afghanska
säkerhetsstyrkorna är mogna att ta över
säkerheten från 2014? Ingen enkel fråga
att svara på men vägen till framgång ligger helt klart i att vara där för att stödja
dem i sin egen utveckling även om detta
innebär att vi till del gör det som en stridande enhet. Är ju lite det som konceptet
går ut på, dvs. genom att vi är där och
dessutom visar oss vara värda att etablera
ett förtroende för, uppnår vi en oerhört
viktig effekt, nämligen ökat självförtroende hos förbandet som därmed blir
aktivare i sina säkerhetsoperationer som
i sin tur för dem ännu ett steg närmre
slutmålet, nämligen att själva överta an-
svaret för egen säkerhet. Min bedömning är att afghanska armén kommer att
vara väl rustad för ett övertagande under
2014 dock kan dem inte göra detta på
egen hand. Nyckeln till framgång består
i mångt och mycket av att polisväsendet,
som tillsammans med afghanska armén
står för fundament inom dem afghan­
ska säkerhetsstyrkorna, tar ett rejält kliv
framåt i sin utveckling. Idag är tyvärr
denna komponent varken trovärdig, lojal
eller kompetent i sin yrkesutövning. Detta är något som är väl känt inom både
NATO och världssamfundet i övrigt, dvs.
utmaningen ligger nu inte bara i att finna
OMLT till afghanska armén utan även
POMLT (police operational mentoring
liaison team) till ett stort antal behövande ”polisdistrikt”. Under tiden arbete
pågår med att finna dessa POMLT är det
främst amerikanska soldater som agerar
mentorer för polisen. I denna utveckling
har nu Sverige också valt att dra sitt strå
till stacken, varvid Försvarsmakten från
och med nu inte bara skickar mentorer
till en afghansk skyttebataljon, utan även
sänder militärpoliser för att agera mentorer till polisen.
Tony Peterson
Chef OMLT KANDAK
(bataljon) FS18
(november 2009 – juni 2010)
Anmäl adressändring till:
Vädjan
!!
n
e
r
ö
s
s
a
k
från
Bertil Larsson
Gardistvägen 13
291 37 Kristianstad
044-121782
[email protected]
51
Från I 6 till P 6 – Förhistoria
En personlig betraktelse
1963 var ett märkesår i Norra skånska
regementets knappt 200-åriga historia,
regementet omorganiserades från cykel­
infanteri- till pansarregemente med ut­
bild­ningsansvar för PB 26 Kristianstads­
brigaden. Hur nytt var då det med pansar?
Det var väldigt mycket nytt för oss, som
var under utbildning till befäl åren före
det omvälvande datumet 1 april 1963.
Plutonchefsskolan
Utbildningen för ”Grp K” skyttetjänst
var helt inriktad på traditionell infanteritjänstanfall och försvar till fots, förflyttning på cykel eller i bästa (värsta) fall
cykeltolkning.
Det gick nästan ett år innan vi fordons­
transporterades, då som larmstyrka på
ett lastbilsflak till Åhus.
Pansarbekämpning övades med pansarskott eller minor, granatgeväret var
förbehållet närpansarvärnsavdelningen.
Endast vid ett par tillfällen kom vi i
Första bekantskapen med en stridsvagn.
P 2;s Centurion, strv 81
52
KP-bil med monterad ksp m/39
för följeinfanteriet.
kontakt med pansar i form av stridsvagnar eller pansarskyttefordon.
På Ravlunda visade P 2 upp sina stridsvagnar Strv 81, som vi fick klättra på, åka
med och se skjuta. Stridsvagnsgrupp­
chefens instruktion innan vi fick komma
upp på vagnen: ”ni måste skrapa av era
kängor så ni inte drar upp smuts på vagnen” retade oss och lade grunden till en
viss negativ inställning till ”dragoner”.
Vi fick också bekanta oss med KPbilen den tidens ”pansarskyttefordon”
det så kallade följeinfanteriet i vissa brigader transporteras uppsuttet i dessa.
Vår nästa skarpa bekantskap med
stridvagnar var under slutövningarna
i södra Skåne. Just i tjällossningen, på
grusvägar, skulle vi framrycka på cykel
efter ett förkompani från P 2. I nästan en
decimeters ävja var det inte lätt att hålla
anbefalld marschhastighet.
Under övningens slutskede skulle vi
anfalla till fots med understöd av stridsvagnar, just när dessa passerade våra formeringar sköt man loss sina bränslesläp,
vilket skapade stor förvirring i våra led.
Infanteriets kadettskola
På kadettskolan i Ulriksdal kunde vi
snabbt konstatera, att vi i jämförelse med
övriga kadetter, var oerhört väl skolade
i praktiska göromål. Vi betraktades av
kompanichefen kapten Orvar Nilsson
som lärjungar till hans stridskamrat från
Finland – Richard Nilsson – det vill säga
en kvalitetsstämpel.
Vår enda kontakt med pansar under
skoltiden var några dagars samövningar
med kollegorna från Pansarkadettskolan
i Enköping. Några djupare intryck satte
inte dessa övningar. Vi fick klättra och
åka och öva lite samverkan med en stridsvagn 74 pluton.
”Sommarloven” under studierna
på Försvarets läroverk.
Som elev på Försvarets läroverk fick man
göra trupptjänst under perioden maj-september hemma på ”roten”.
Det innebar oftast att man tjänstgjorde
som instruktör under de inledande skedena
av grundutbildningen. Det var rakt igenom
infanteritjänst och vi skämtade om målsättningen ”Ag – hacka – uppsikt vänster”
eller ”Kpist – spade – uppsikt bakåt”!
Först sommaren 1962 fick vi en för­
aning om vad som komma skulle. Jag
pla­cerades på 4.kompaniet som skulle
utbildas till ”pansarjägarkompani” något
helt oprövat. De värnpliktiga var av hög
kvalitet, många med idrottsliga meriter
och flera av dom hade sökt jägartjänst i
Karlsborg eller Kiruna. Utbildningen var
inriktad på motoriserad spaningstjänst
och kompaniet kom att bilda stommen i
26.pansarspaningskompaniet som under
ledning av löjtnant Bertil Kleberg gick i
elden under AFÖ 64.
Karlberg
När officerskursen 1962-63 började ansågs vi vara ”supertofsar” av våra kollegor i pansaruniform. Några lägre stående
varelser än cykelinfanterister fanns inte i
deras värld!
P 2:arna Ulf Wikman, Lars-Erik Bergh,
Berne Gustavsson och Lennart Fors häcklade oss föga storsint.
Under kursens gång övade vi bara vid
ett tillfälle med pansar. En pluton stridsvagn 74 från P 1 i Enköping hade ställts
Vem kunde ana att det rymdes flera kommande ”pansarbefäl” bland dessa typiska infanterister
bl a 1: pansarbataljonschef och 2: pansarbrigadchef.
53
till övningsledningen förfogande och en
del pansarkadetter fick tillfälle att öva
truppföring på dessa. I övrigt var det väldigt lite pansar i såväl den teoretiska som
praktiska utbildningen.
Fram mot årsskiftet började ”putsrumsryktet” att löpa ”ett flertal infanteriregementen skulle omorganiseras till
pansarregementen och I 6 var ett av dem”.
Så småningom kom besked – vi skulle bli
pansarkadetter den 1 april. Datumet föranledde många ”lustiga” anspeglingar
från våra vänner dragonerna.
Vi förberedde oss minutiöst – från
Kristianstad skickade förrådsförman
Kle­mark baskrar och nya truppslags­be­
teckningar. Baskrarna preparerades en­
ligt konstens alla regler och på morgonuppställningen den förste april kunde vi,
tillsammans med kadetterna från I 7, I 10
och I 18, stoltsera i svarta baskrar.
54
Någon praktisk förändring i övrigt
märktes inte. När det var dags att dela
ut motorcyklar fick vi till exempel tjeckiska Jawa 250 cc medan de ”gamla” pansarkadetterna fick ut engelska Triumph
500 cc.
Under sommaren fick vi rapporter
från Kristianstad att omskolningen hade
påbörjats och vi gick i viss spänning om
till vad vi skulle utbildas. Stridsvagn eller
pansarskytte?? I augusti kom beskedet att
vi alla sex Christer Ewe, Per Malmrup,
Jan Johansson, Lars-Gösta Hultberg,
Lars Magnusson och undertecknad skulle utbilda varsin pansarspaningspluton
och tidigast våren 1964 påbörja omskolning till pansarskytte!!
Claes-Göran Andersson
(Grp K 1957-58, InfKS 1958-59,
FL 1959-62, OK 63-63)
Det är frågan om förbandsnedläggningar som skapar mest debatt
Illustration: Försvarsmakten
Försvarsmakten 2010
55
HÄSTKAPPLÖPNINGAR
på Rinkabyfältet
Sedan 2005 har det på Jägersros galopp
ridits om Norra skånska regementets
vandringspris.
Regementet hade en gång många hästar i sin organisation. På 1960-talet fanns
ett fåtal i stallarna på Östra kasern. Den
siste regementschefen som hästledes inspekterade övningarna på Näsby fält var
överste Alsterlund.
På 40- och 50-talen genomfördes kapplöpningar på Rinkaby.
Programmet nedan har ställts till förfogande av dåvarande överfuriren Gösta
Andersson T 4 som tävlade bl a i ett lopp
mot blivande olympiamästaren Hans von
Blixen Finecke.
Kanske var det mest prestigefyllda loppet Hanaskog-löpningen för officerare i
Kristianstads garnison.
Prissumman totalt var 200 kr varav
1956 genomfördes Ryttarolympiaden i
Stockholm. På grund av komplicerade
regler för införsel av djur till Australien,
där olympiaden skulle genomföras i
Melbourne, uppdrogs det åt Sverige att
anordna det som kom att kallas Ryttar­
olympiaden.
I den mest krävande grenen av ridsport
– fälttävlan – blev det svensk guldmedalj
genom sergeant Petrus Kastenman på
hästen Illuster. Tävlingen genomfördes
i regn och rusk och många ekipage gick
omkull och otäcka bilder av vurporna kablades ut över världen.
56
75 kr till segraren. För Norringarna red
löjtnanterna Rune Wrangdahl, Rune Danielsson och Arne Tollstam. Hur det gick
är förborgat.
Med detta i minnet var det med viss
skräckblandad förtjusning pluton­chef­
s­koleeleverna, korpralerna, på 3. komp
1958 fick veta att de skulle agera hinderdomare under terrängritten då armémästerskapen i fälttävlan till häst skulle genomföras på Rinkaby.
Efter en kort instruktion i hur en hinderdomare skall agera fördelades skolan
på de olika hindern.
Bildkavalkad från Armémästerskapen på Rinkaby 1958
☞
Olympiamästaren sergeant Petrus
Kastenman på Illuster...
...fick se sig slagen av rustmästare
Lindbäck på Armagnac
Olika hinder hade byggts upp ute
på Rinkabyfältet och stilarna för
att ta sig över var högst varierande.
Över stock och sten”
”Lastbilshindret” förorsakade
få problem….
”Mjölkakannorna”
kände hästarna igen!
men ”Nedförsbacken” krävde offer.
Hinder 22 över Rörsbäcken påminde
om det hinder som krävde flest offer
under Ryttarolympiaden.
57
Avrapportering från lokalombudet
i Stockholm
S
om framgår av tidigare ”Norringar”
avrapporterar jag med ”brutet” verksamhetsår vad som sker inom Skånska
regementens kamratförening i Stockholm
(SRKS; min egen förkortning). Det innebär från och med den 1 november år ett till
och med den 31 oktober år två. De flesta
programpunkterna är sig ganska lika år
från år varför jag i princip rapporterar enbart vad som ägt rum
Gåsamiddag
Tisdagen den 10 november 2009 genomfördes årets gåsamiddag. Plats för middagen var som vanligt Kavallerimässen
på Livgardeskasernen på Lidingövägen
(före detta K 1). Mellan klockan 18.30
och 19.30 var det samling varpå den traditionella gåsamiddagen tog sin början.
36 medlemmar och gäster deltog. Av olika skäl har lokalombudet och ”fotografen” ännu inte dristat sig till att deltaga
för att avsmaka de skånska delikatesserna. Men … .
Adventsmottagning på Karlbergs slott
År 2009 ägde den rum söndagen den 6
december klockan 14.00. Den inleddes
med glögg med tillbehör varpå intogs
kaffe med dopp, allt under kamratliga
och trevliga former Ordföranden i SRKS,
Nils Rosenqvist, tilldelade på uppdrag av
ordföranden i Kamratföreningen Norra
Skåningar, Roland Appelqvist, lokalombudet Knut Björkenstam Norringarnas hedersnål, en hedersbevisning som
denne varmt tackade för. Samtidigt fick
58
Knut Björkenstam flankerad av Nils Rosenqvist och
Agneta Björkenstam. Foto: Solveig Lagersvärd med
lokalombudets kamera.
”fotografen”, Agneta Björkenstam, ett
hedersomnämnande. Enbart tio personer
ställde upp i år, ett riktigt bottenrekord.
Årsmöte med Nylänningar 2010
Nylands Brigads Gilles Sverigeavdelning
brukar hålla sitt årsmöte i februari och
alltid på Karlbergs slott. Så skedde även
i år, nämligen lördagen den 13 februari
med samling klockan 13.00. I år hade
bortåt 40 personer infunnit sig, något fler
än normalt. Under 2009 har gillesavdelningen fått 20 nya medlemmar.
Efter det att Nylands Brigads förbandsmarsch spelats förklarade ordföranden Kurt Antskog årsmötet öppnat
och hälsade de närvarande välkomna till
en hoppeligen givande eftermiddag.
Årsmötets olika punkter klubbades
snabbt igenom. Därefter framförde Norringarnas lokalombud en hälsning från
kamraterna i föreningen och överlämnade ett exemplar av dess årsskrift för
2009, något som tacksamt uppskattades.
Även den finske försvarsattachén, översten Harri Niskanen, som deltog, erhöll
årsskriften och dessutom ”Från vikingahär till pansarbrigad” något som denne
varmt tackade för.
Efter mötesförhandlingarna bjöds
på förfriskningar. Därefter informerade överste Niskanen om den nordiska
stridsgruppen (NBG 11), gemensam sjö­
övervakning i Östersjön och nordiskt
försvarssamarbete. En inspelad radio­
intervju med den svenske frivillige i vinter- och fortsättningskriget John Gustafsson, Boden, spelades upp och slutligen en
finsk film från 1963 som skildrade en dag
på Nylands brigad i Dragsvik. Ännu ett
trevligt årsmöte var tillända.
närvarande varmt välkomna. Efter några
korta inledande minnesord lade han ner
en krans prydd med band i de svenska
och finska färgerna varpå följde en tyst
minut. Staketet som omgärdar graven
har under 2009 renoverats och gör nu ett
prydligt intryck.
Så var det dags för den korta förflyttningen till Drottninghuset alldeles intill
kyrkogården. Genom de rätta ”förbindelserna” kan Döbelnförbundet sedan
tio år tillbaka samlas där för gemensam
samvaro vid en kopp kaffe med dopp. I
anslutning härtill informerades om och
kring aktiviteter med anknytning till
von Döbeln och förbundet som bär hans
namn. Inte minst talades om de aktiviteter som med anledning av märkesåret
2009 hade genomförts på olika platser i
Sverige: Ladugårdsgärde i Stockholm,
Lokalombudet omgiven av översten Niskanen
och ordföranden Kurt Antskog.
Foto: Agneta Björkenstam.
Till generalen
Georg Carl von Döbelns minne
Årligen på Georg Carl von Döbelns
dödsdag den 16 februari samlas i regi av
Döbelnförbundet dess medlemmar och
andra intresserade vid generalens grav
på Johannes kyrkogård i Stockholm för
att hedra minnet av en av den svenska
arméns större personligheter. Så skedde
även i år.
Bortåt 40 personer hade kommit samman då förbundets vice ordförande Carl
von Döbeln klockan 13.00 hälsade de
Graven med den nedlagda kransen.
Foto: Agneta Björkenstam.
59
Carl von Döbeln talar vid graven. I förgrunden
Elisabeth Goldstein. Foto: Agneta Björkenstam.
Grisslehamn, Umeå, Sävar och Ratan,
Härnösand och i Bleckåsen nära Alsen
i Jämtland. Lokalombudet i Stockholm
framförde nu för sjätte året i rad de sedvanliga hälsningarna från kamraterna
i Kristianstad och överlämnade till förbundets vice ordförande ett exemplar
av Norringen 2009. Detta uppskattades
liksom att Kamratföreningen Norra Skåningar åter igen låter sig representeras
vid sammankomsten.
Årsmöte med Skånska regementens
kamratförening i Stockholm
Tisdagen den 15 april 2010 genomfördes
årsmöte med den för fyra år sedan bildade kamratföreningen i Stockholm, gemensam för Norringar, Södra skåningar,
Skånska dragoner och Wendister. I år
hade 21 personer, medlemmar och gäster,
infunnit sig. Militärsällskapets lokaler
visade sig vara dubbelbokade varför vi,
60
som var få, fick hålla till i en provisoriskt
inrättad möteslokal en trappa ner. Efter
så kallat mingel förklarade ordföranden
Nils Rosenqvist klockan 18.30 årsmötet
öppnat.
De olika punkterna enligt dagordningen gicks snabbt igenom. Årsavgiften för
2011 blev oförändrad 100 kronor. Fortfarande är antalet Norringar i för­eningen
ytterligt få. Förutom lokalombudet med
”fotograf ” deltog förre regements­chefen
Curt Hasselgren. Det finnas ju fler Norringar i Stockholm med omnejd. Jag
uppmanar nu dessa att gå in i den gemensamma föreningen som nu har 95
medlemmar. Kontakta ordföranden Nils
Rosenqvist 08-661 05 44 eller sekreteraren Göran Paulsson 08-744 07 35. ”Gör
det nu!” som Gästrikebrigadens valspråk
en gång löd. (Förlåt alla Norringar – men
nu uttalade jag mig som Hälsingeofficer).
Efter årsmötet var det meningen att
Lars Hammarlund, tidigare chef för Södra skåningarna, skulle tala över ämnet
Markstridskrafternas utveckling. Så blev
det nu inte utan i stället var det en annan före detta Södra skåning, nämligen
chefen för Livgardesgruppen, överstelöjtnanten Jan Forsberg, som fick hoppa in.
Han talade om moderniseringen av den
ryska krigsmakten (mindre och vassare)
och dagens svenska försvarsmakt med
tonvikt på armén (mindre och mindre).
Den informationen var inte särskilt uppbygglig. Jan Forsberg var mycket personlig i sina synpunkter på och tankar kring
ut(av?)vecklingen, något som verkligen
uppskattades. Som tack erhöll han en
flaska att dela med sin hustru.
Kvällen avrundades så med en god middag med alla tillbehör. Lokal­ombudet
överlämnade tvenne exemplar av Norringen 2009 samt – förlåt igen! – Hälsingarnas kamratförenings årsskrift Bocken
för 2009 och föreningens minnesskrift
med anledning av att Hälsingarnas kaserner blev hundra år 2009.
Nationaldagen 2010
och Georg Carl von Döbeln
Även i samband med årets högtidlighållande av den 6 juni hade von Döbeln fått
permission från sin grav på Johannes
kyrko­gård för att på Kungl. Slottet inför
en stor publik berätta om sitt första möte
med den svenske kronprinsen Karl Johan
gestaltad av förste slottsuppsyningsman
Morgan Gerle. Generalens roll kreerades
som vanligt av pastorn i Hovförsamlingen
Erland Ros. En sextett ur Marinens musikkår medverkade med musik från tiden.
Bland annat spelades Karl Johans favoritmarsch Kungl. Svea livgardes marsch,
med koppling till von Döbeln Björneborgarnas marsch samt Folksång 1818 med
text av H. A. Kullberg och musik av E.
Du Puy där texten så lyder:
Carl Johan vår kung
Han kom som från höjden
O sjungom i fröjden
Bå´ gammal och ung!
Han tryggade tronen
Upplyfte nationen
Det gjorde vår kung.
Repris: Han tryggade tronen … .
år sedan marskalk Bernadotte valdes
till svensk tronföljare inleddes det hela
med Bernadotte möter Döbeln. Ett möte
i fantasin. Allt vad som där sades mellan
Bernadotte (Morgan Gerle) och Döbeln
var autentiskt. Texten var sammanställd
av Erland Ros. Ett helt fantastiskt ”skådespel”. Därefter skedde rundvandring
med uppehåll vid tre gravar med anknytning till såväl Bernadottes era som
Döbeln själv. Innan de församlade, uppskattningsvis mellan 150 och 200 personer, lämnade den senares grav trädde lokalombudet fram, talade kortfattat och
framförde en hälsning från Norringarna
till deras förste chef samt överlämnade
ett exemplar av Norringen 2009, något
som högeligen uppskattades av mot­
tagaren. På en förfrågan om medlemskap
i kamratföreningen Norra Skåningar blev
svaret omgående jakande. Allt avslutades så traditionsenligt med korum enligt
gammal god sed. Efteråt gavs möjlighet
för intagande av kaffe med dopp i närbelägen lokal. Övriga medverkande un-
Utöver kronprinsen och generalen deltog
ett antal soldater i uniformer från tiden.
Med Georg Carl von Döbeln
som guide på Johannes kyrkogård
För åttonde året i rad genomfördes söndagen den 29 augusti på Johannes kyrkogård i Stockholm en rundvandring med
generalen von Döbeln i skepnad av Erland Ros, komminister och pastor i Hovförsamlingen. Då det i år är två hundra
Bernadotte med trupp ur Andra livgardet.
Foto: Agneta Björkenstam.
61
der rundvandringen var sextetten Stockholms Fröjder, som spelade musik med
anknytning till de två huvudpersonerna,
samt en mindre trupp ur Andra livgardet
i tidstrogna uniformer. Förslag: bjöd in
Erland Ros som von Döbeln till jubileet
nästa år. Det skulle säkerligen bli en fullträff. – I stället för att dricka kaffe gick
lokalombudet och ”fotografen” hem och
intog en liten supé i form av Tant Gerds
smörgås (se Norringen 2008) med därtill
anpassade drycker.
Högtidlighållande av general Georg Carl
von Döbelns minne
Rubricerat, som numera är en tradition, ägde rum torsdagen den 7 oktober
klockan 13.00 vid von Döbelns grav på
Johannes kyrkogård i Stockholm. Det
är ett samarrangemang av Hallänningar
och Nylänningar i Stockholm. I år deltog
sju personer. Efter nedläggning av blommor på graven deklamerades Runebergs
Döbeln vid Juutas. Därefter gick alla till
en närliggande ölpub för att idka kamratlig samvaro.
General von Döbeln och den nyvalde tronföljaren
talar med varandra. Foto: Agneta Björkenstam.
Erland Ros – von Döbeln – och lokalombudet.
Foto: Agneta Björkenstam.
62
Höstmöte med Nylands Brigads Gilles
Sverigeavdelning
Nylänningarnas höstmöte ägde i år rum
lördagen den 16 oktober med början
klockan 13.00 i samlingssalen på Karlbergs slott. 26 medlemmar, gäster och
anförvanter hade mött upp, färre än normalt
Efter att ordföranden klarat av en del
föreningsangelägenheter vidtog programmets huvudpunkt, nämligen ett
föredrag av redaktören och författaren
Eric Björklund. Denne talade över ämnet När Finlands sak var vår kopplat till
egna publikationer, nämligen Kvarkentrafiken, Bataljon Sederholm. Petsamotrafiken och Tysketrafiken. Ett intressant och
fängslande föredrag. Därefter följde förtäring och lotteri. Det senare innebar en
bokvinst för ”fotografen” lokalombudets
hustru Agneta.
Generalen talar om sig och sin grav. I bakgrunden skymtar musiken. Foto: Agneta Björkenstam.
Årsmötet 2010
Styrelsen har efter årsmötet följande sammansättning:
Roland Appelqvist
Claes-Göran Andersson
Bertil Larsson
Ture Nordh
Christer Nyhlén
Jörgen Lund
Karl-Gustav Karlsson
Lars Möller
Ove Johansson
Peter Ranvert
Tommy Stjernqvist
ordförande
vice ordförande
kassaförvaltare
vice kassaförvaltare
traditionsbevarare
sekreterare/redaktör
vice sekreterare
ledamot
ledamot
ledamot
ledamot
tillika AU
tillika AU
tillika AU
adjungerad AU
adjungerad AU
adjungerad AU
Styrelsen adjungerade till sitt arbete.
Knut Björkenstam (repr för ärenden i Stockholmsområdet).
Leif Dahlqvist och John Nilsson revisorer.
Johnny Oddstig och Lars-Henning Strand revisorssuppleanter.
Tommy Paulsson (sammankallande), Bertil Fredriksson och Anita Lund
är föreningens valberedning inför årsmötet 2011.
63
Stridsvagn S till P 6 skulle ha förändrat
Norringarnas historia
Av Christer Nyhlén
Stridsvagn 103 med Rönnebergs kompaniskylt blev aldrig verklighet för Norringarna.
1950-talet var ett förändringens årtionde
när det gällde rörligheten hos den svenska
armén och naturligtvis var denna förändring ett resultat av händelserna i Ungern
och Mellersta Östern 1956. Åtskilliga
ryska stridsvagnar hade rullat in i Budapest och krossat det tappra ungerska
folkets uppror. Engelska stridsvagnar
hade landsatts i Alexandria och israeliska
pansarförband drabbade samman med
egyptiska förband i Sinaiöknen. Dessa
händelser kom självklart att påverka innehållet i 1958 års försvarsbeslut på så sätt
att arméns pansarbrigader skulle utökas
från sex till åtta och dessutom få en ny
64
organisation. Detta innebar att fler stridsvagnar måste tillföras, men också att en
ny stridsvagn måste införskaffas. Denna
stridsvagn Ny, som den benämndes inledningsvis, hade valts ut i konkurrens med
den amerikanska M60 Patton och den
västtyska Leopard I. Intressant i detta
sammanhang är naturligtvis frågan varför
man inte fortsatte att satsa på den engelska Centurionvagnen som man vid tiden
för 1958 års försvarbeslut trots allt hade
köpt in till ett antal av inte mindre än 240
och som framför allt hade visat sig vara
en utmärkt stridsvagn i de flesta sammanhang.
Processen att i Sverige skapa en ny stridsvagn som på sikt skulle ersätta Centurionerna hade startat redan 1956 då överingenjören Sven Berge presenterade ett
förslag till en ny stridsvagn med en revolutionerande grundkonstruktion. Stridsvagn S hade nu sett dagens ljus och i För­
svarsbeslut 58 hade chefen för armén,
generallöjtnant Thord Bonde, understrukit det hela genom att besluta om utveckling av denna nya stridsvagn. Ett beslut
som efter en omfattande försöksperiod
mynnar ut i att armén 1960 beställer 10
försöksvagnar hos Bofors och dessa försöksvagnar kommer att levereras för
truppförsök i slutet av 1963.
Förutsättningen att man överhuvudtaget
skulle kunna följa Försvarsbeslut 58 och
utöka från sex till åtta pansarbrigader var
att Norringarnas IB 26 och IB 1 i Solna
alternativt att Norringarnas IB 26 och
IB 37 skulle omorganiseras till pansarbrigader. Norringarna skulle alltså sätta
upp och få ansvaret för två pansarbrigader, tala om att tanken är svindlande. Vad
skulle inte detta ha fått för betydelse under 1970- och 1980-talet för P 6:s utveckling? Emellertid står det redan våren 1959
klart att ekonomin inom armén knappast
skulle medge uppsättandet av den åttonde pansarbrigaden och avvägningen blev
då att den sjunde pansarbrigaden skulle
placeras i Skåne. I november månad 1959
kan man utläsa ur ett hemligt PM från
en ÖB-föredragning att generalen Gustaf
Åkerman ansåg att ”…den fortsatta planeringen av den sjunde pansarbrigadens lokalisering inriktades på I 6…”. När även
miliärbefälhavaren i I.Milot, generalen
Viking Tamm, i sin dagbok den 8 mars
1961 antecknar: ”…Jag skrev under förs­
ta delen av I 6-utredningen och förordar
att I 6 blir pansarregemente…”, så kunde
Norringarnas omorganisationen till pansarregemente starta på allvar.
Sommaren 1961 säger arméstabens organisationsavdelning (Ast/Org 5/7 1961 nr
H 67:30) att IB 37 ska bli PB 37 och utrustas med stridsvagn 74 från mitten av
1960-talet. IB 26 ska bli PB 26 och från
1966 utrustas med stridsvagn S. P 6 skulle
alltså få ansvaret för TVÅ pansarbrigader och redan 1968 skulle PB 37 byta sina
stridsvagn 74 mot den nya S-vagnen.
Från 1968 skulle
norringarna ha
utbildnings- och
mobiliseringsansvar för två
pansarbrigader
utrustade med då
hypermoderna
stridsvagnen S,
sedermera benämnd stridsvagn
103.
På hösten 1961 försvinner även den sjunde pansarbrigaden på grund av att stridsfordonen knappast skulle räcka till att
fylla upp sju pansarbrigader. Nu handlar
kampen istället om vilket regemente som
ska omorganiseras till pansarregemente,
I 15 i Borås eller I 6 i Kristianstad?
Förmodligen ansåg många inom pansartrupperna att det självklara valet borde vara Boråsinfanteristerna eftersom de
från 1949 haft ansvaret för PB 5 tillsammans med Skaraborgs Pansarregemente
(P 4). Detta blev icke fallet utan Norringarna kom nu att tåga in i pansartrupperna som Norra Skånska Regementet P 6.
Frågan är nu hur Norringarnas historia
skulle ha förändrats om arméstabens organisationsavdelning med majoren Ove
65
Ljung i spetsen hade fått sin skrivelse
från den 5 juli 1961 att vinna laga kraft?
Den historiska utvecklingen hade då påverkats av att P 2, P 4 och P 7 aldrig hade
tilldelats stridsvagn 103, eftersom de 290
stridsvagn 103 som tillverkades skulle ha
tillförts P 6:s båda pansarbrigader, pansarbrigaden i Strängnäs (P 10) och de
båda stridsvagnsbataljonerna i Boden.
När de 290 stridsvagn 103 var fördelade
fanns det nämligen inga stridsvagn 103
kvar att tillföra brigaderna hos Södra
Skåningarna, Skånska Dragonerna eller
Skaraborgarna. Dessa brigader skulle enligt arméstaben fortsätta med Centurionerna. Kontrafaktisk historia är alltid intressant då ordet OM är det som styr och
förklarar utvecklingen. Alltså kan man
ställa frågan: Hade Norringarnas historia förändrats OM arméstabens planering
vunnit laga kraft och P 6 hade tillförts
stridsvagn 103 som enda förband i Skåne?
Stridsvagn 103 på pansarövningsfältet i Rinkaby 1982...
66
OM KRIGET KOMMER
av Knut Björkenstam
D
en första måndagen i månaden
klockan 15.00 ljuder sirenerna från
hustaken i de svenska tätorterna. Det är
larmsignalen Viktigt meddelande som hörs
under sju sekunder med 14 sekunders
tyst­nad, därefter sju sekunders signal och
så vidare under minst två minuter. Det är
säkerligen inte alla svenskar som vet vad
signalen innebär och den historiska bakgrunden med ursprung i en helt annan
och annorlunda tid.
Under andra världskrigets beredskapsår framstod det klart och tydligt att försvaret av vårt land inte bara var en fråga
för Krigsmakten utan för hela samhället.
Den civila delen av befolkningen måste
kunna skyddas mot flygbombardemang
och våra större städer kunna utrymmas.
För detta fanns ingenting planlagt i fredstid. Sirener för flyglarm monterades på
hustaken för att varna inför befarade flyganfall. Befolkningen skulle då snarast ta
skydd i de skyddsrum som fanns i hyreshusens förstärkta källare eller i offentliga
skyddsrum antingen insprängda i berg
eller av enklare beskaffenhet. Sirenerna
kom att i folkmun kallas ”Hesa Fredrik”.
Efter världskrigets slut gällde det att ta
tillvara de erfarenheter som gjorts. Det
svenska försvaret kom nu att bli ett total­
försvar omfattande hela samhället. Nya
myndigheter tillkom såsom Civilförsvarsstyrelsen, Överstyrelsen för ekonomiskt för­svar samt Beredskapsnämnden
för psy­ko­logiskt försvar. För att utbilda
hög­re chefer inom det civila och militära
samhället till bland annat samverkan in-
rättades år 1951 Försvarshögskolan på
initiativ av dåvarande ÖB, generalen Nils
Swedlund, som börjat sin officerskarriär
vid Hälsingarna.
För att informera befolkningen om
vad som gällde vid beredskapshöjningar
och krig utarbetades foldern Om kriget
kommer. Den gavs ut i olika reviderade
upplagor under flera decennier. I telefonkatalogen infördes särskilda informationssidor med utdrag ur foldern. Bland
annat betydelsen av olika larmsignaler.
Och så devisen Varje meddelande om att
motståndet skall upphöra är falskt. Denna
skarpa formulering kom så småningom
att ”mildras” till Alla uppgifter om att mobiliseringen skall upphöra är falska.
I den upplaga som kom ut i början av
1960-talet efter Kuba- och Berlinkriserna
var förordet Till Sveriges medborgare ”givet å Stockholms slott” undertecknat av
konungen och statsministern. Där stod
67
bland annat: ”Sveriges medborgare uppmanas att noga ta del av innehållet i denna skrift. Tänk efter hur Du själv och Din
familj ska handla – om kriget kommer.”
Och till slut: ”Varje meddelande om att
motståndet skall upphöra är falskt”.
En viktig signal var beredskapslarm.
Den innebar att nu kunde det bli krig och
att allmän mobilisering påbjöds. Signalen
ljöd under 30 sekunder med paus under
15 sekunder något som upprepades under
fem minuter.
Den första måndagen i månaden klockan 15.00 testades rikets sirener genom att
signalen flyglarm gavs. Den bestod av korta signaler under en minut. Faran över var
en lång signal som slutade efter 30 à 40
sekunder.
I alla fastigheter såväl flerfamiljs som
enfamiljs fanns anslag uppsatta som visade hur utrymning skulle gå till. Planer
fanns uppgjorda på vilket sätt transporter
till inkvarteringsorterna skulle ske samt
var och hur inkvartering skulle äga rum.
Även det ekonomiska som psykologiska
försvaret berördes men inte i särdeles stor
omfattning.
I broschyren Om kriget kommer utgiven
1989 av Styrelsen för psykologiskt försvar
står i inledningen bland annat: ”Om någon
angriper Sverige, måste vi försvara oss på
alla sätt. Då måste alla som bor i Sverige
hjälpa till. Både svenskar och invandrare.
Som soldater i det militära försvaret eller
genom att ställa upp i det civila försvaret.
Eller helt enkelt genom att stanna på jobbet
om vi behövs bäst där”. Sedan finns angivet
hur människor skall förhålla sig vid olika
slag av larm, hur skyddsrum skall användas, hur andningsskydd skall användas,
hur förfara vid insats av kärnvapen, biologiska och kemiska stridsmedel, vad olika
pliktlagar innebär för den enskilde och så
vidare. Totalt omfattar broschyren 31 sidor
68
vilket är ungefär hälften av vad den från
början omfattade.
I och med det kalla krigets upphörande
omkring år 1990 gavs inte längre någon
”krigsbroschyr” ut. I stället gav Överstyrelsen för civil beredskap ut en broschyr
benämnd Hushållsberedskap. Den är helt
inriktad på hur man skall handla vid en
kris under fredsförhållanden. Det här
med krig berörs inte alls. Även Civilförsvarsförbundet gav ut ett litet häfte Fickminne som också det anger vad man skall
tänka på inför och under en kris i fred
men berör även förhållanden vid mobilisering, utrymning och krig.
Den organisation för samordning av
samhällets militära och civila resurser,
totalförsvaret, som byggdes upp efter
andra världskrigets slut har efter hand
som åren gått efter 1990 helt raserats.
Ingen­ting finns kvar utan nu måste man
börja om från början för att kunna möta
hot av främst annan karaktär än gårdagens. Våra politiker har ju fastslagit att
något militärt hot inte föreligger inom
de närmaste tio åren. Något som de med
emfas upprepat sedan slutet av 1990talet. Det hade kanske inte varit så dumt
att ha kvar något av den militära och
civila territoriella indelningen, militär-,
civil- och försvarsområden, kanske inte
minst den senare. Genom ofta förekommande övningar lärde man känna var­
andra och skapade samverkanskanaler
samt övade olika tänkbara scenarier inte
bara av krigskaraktär. Tänk bara på civil­
försvarets organisation såväl regionalt
som lokalt med inte minst de betydelsefulla räddningskårerna. Allt behövde inte
ha skrotats i optimismens tecken. Eller?
Nåväl. Som en reminiscens från förr så
hör vi alltfort den första måndagen i månaden ”Hesa Fredrik” ljuda i form av signalen Viktigt meddelande.
NYTT OM NORRINGAR
50 ÅR
01-08 Johan Linderoth
02-01 Rolf Tufvesson
02-05 Kent Jonasson
03-31 Jonas Fröberg
05-01 Britt-Marie Lindau
05-15 Arne Svensson
06-13 Peter Enarsson
08-12 Lars Hansson-Gladh
10-30 Evert Håkansson
11-07 Mikael Andersson
12-06 Patrik Forsell
12-15 Hans-Erik Olsson
12-17 Lars-Inge Andersson
60 ÅR
01-30 Alve Bengtsson
01-30 Tommy Thomsson
02-10 Lars-Henning Persson
02-17 Bertil Håkansson
02-25 Ronnie Åbrandt
03-17 Gun Nilsson
03-20 Rolf Svensson
04-03 Bo Ahlberg
04-15 Kenneth Hartman
04-19 Kurt-Anders Petersson
04-19 Alf Jonasson
04-27 Jan Jönsson
04-30 Kjell Klemark
05-02 Alve Svensson
05-09 Jan Kvernby
06-25 Uno Petersson
06-29 Bengt Mohlin
08-19 Lars-Stellan Jönsson
10-06 Göran Arlefalk
10-17 Erling Schmidt
12-12 Paul Frisk
12-31 Peter Ranvert
70 ÅR
02-19 Alf Borgström
03-22 Hans Egelborg
03-24 Kjell Gustafsson
04-05 Agne Petersson
04-22 Gun Nilsson
04-24 Bo Huldt
04-24 Göran Brobeck
05-13 Åke Petersson
05-21 Gunnel Bojs
06-08 Sten Ekstrand
06-20 Ulf Gustafsson
08-01 Bengt Göransson
08-09 Rolf Olsson
08-29 Kjell-Åke Jönsson
09-10 Ing-Britt Hambre
09-24 Ulla von Rosen
09-26 Leif Jönsson
09-26 Thore Kull
09-27 Kjell Jönsson
09-27 Anders Bojs
09-29 Hayo Hirsch
10-04 Jan Jönsson
10-30 Bo Karlsson
11-09 Johnny Haak
12-02 Siv Ädel
75 ÅR
01-23 Gösta Johnsson
02-03 Nils-Olof Gard
02-14 Bengt Clausen
03-07 Greta Lilja
04-02 Ulla Nilsson
04-19 Curt Johnsson
05-26 Lars Rylander
06-01 Arne Bengtsson
06-13 Åke Bengtsson
06-18 Birgitta Magnusson
69
75 ÅR forts.
06-19 Lennart Persson
06-26 Kjell Nilsson
06-30 Stellan Hellberg
07-03 Jan-Erik Back
07-06 Maj-Britt Sehlin
07-07 Hans Axelsson
07-16 Ann Malmquist
07-18 Eivor Petersson
08-01 Marianne Andersson
08-14 Bengt Thulin
08-21 Lennart Lannerbäck
08-22 Ingrid Kleberg
09-01 Boo Holmberg
09-10 Jörgen Persson
09-11 Göran Svensson
09-18 Ingegärd Elofsson
10-08 Lennart Ohlsson
10-13 Hans Hansson
10-22 Gert Larsson
11-08 Lars-Erik Bergh
12-31 Rolf Tinder
80 ÅR
01-06 Sven Ahlstedt
01-10 Arne Dahlman
01-15 Arne Larsson
01-19 Bengt Lindqvist
01-23 Ingvar Persson
02-02 Ethel Wesström
02-06 Lennart Englund
03-02 Bodil Björk
03-13 Sten Persson
03-23 Elsie Fridlund
03-25 Börje Karlstedt
03-31 Erik Larsson
04-05 Lars Wemming
04-18 Sven-Erik Pettersson
07-05 Ingmar Nordström
07-07 Gösta Svendenius
07-12 Åke Olsson
07-25 Lars-Erik Widman
07-30 Per-Åke Fredlund
08-04 Carl-Gösta Avenstam
70
80 ÅR forts.
08-19 Christina Engström
09-08 Helmer Malm
09-08 Göte Persson
09-20 Olle Wannehag
09-25 Per-Olof Hallqvist
09-29 Marianne Möller
10-09 Ingmar Björnsson
11-14 Harry Thomasson
12-05 Bo Hellström
12-09 Lars Möller
85 ÅR
02-11 Karl Axel Leonartsson
03-05 Bertil Ohlsson
03-11 Ann-Britt Erdling
03-14 Egon Helgesson
04-02 Carl Lindholm
04-26 Millan Hyllander
05-29 Ove Berndtsson
06-05 Stig Björk
07-28 Bror Evert Linde
08-01 Ella Johansson
08-08 Marianne Karlsson
08-14 Göthe Freidner
08-17 Evert Grahn
09-12 Rolf Olsson
10-07 Karl Glemark
11-14 Åke Nilsson
11-25 Elsy Nissen
12-07 Kjell-Åke Löfgren
12-22 Gustaf Mattisson
90 ÅR
08-04 Ingemar Lundquist
11-05 Gösta Linderoth
11-09 Margit Dragg
95 år
07-12 Gulli Jacobsson
08-03 Stig Colliander
TIDNINGSFONDEN
Ännu ett år har vi glädjen att redovisa en
lång lista av ädla givare. ETT STORT
TACK TILL ER ALLA. Tack vare Edra
bidrag har ni nu denna årsskrift i Er hand.
De influtna bidragen, stora som små, redovisas här i den ordning de influtit under
tiden 2009-11-01–2010-10-31.
Hans-Arne Carlsson Osby, Åke Persson Danmark, Stig Engvall Stockholm,
Gunni Andersson Kristianstad, Siv Lundell Kristianstad, Karl-Gustav Karlsson
Hanaskog, Gunnel Bojs Kristianstad,
Kerstin Larsson Vinslöv, Frosten Begander Knislinge, Åke Rosberg Hörby,
Ann-Marith och Jan Andersson Kristianstad, Torgny Bergstrand Helsingborg, Christer Weidenmark Visseltofta,
Thomas Engström Kristianstad, Agneta och Carl-Johan Nilsson Åhus, Uno
Petersson Bromölla, Rune Johansson
Kristianstad, Lars-Gösta Hultberg Helsingborg, Bengt Lindqvist Helsingborg,
Roy Alnebeck Åhus, Per-Olof Hallqvist
Lund, Erik Stark Kristianstad, Gunnar Nettrup Löddeköpinge, Bengt Kittel
Sundbyberg, N Gustav Wennberg Kristianstad, Lars Samuelsson Önnestad,
Kjell-Åke Jönsson Helsingborg, Bertil
Svensson Kristianstad, Arne Bengtsson
Oxie, Ingemar Lundquist Kristianstad,
Nils G Litby Kristianstad, Per Svensson Bankeryd, Tommy Höppner Gualöv,
Lars-Erik Josefsson Bjärnum, Tommy
Eriksson Kristianstad, Ewa och Bertil
Håkansson Åhus, Kjell Klemark Fjälkinge, Jörgen Stålhammar Kristianstad,
Inger och Ture Nordh Kristianstad, Bo
Hellström Markaryd, Greta Andersson
Kristianstad, Carl-Bertil Eiman Helsingborg, Lars-Henning Persson Kristianstad, Sjunne Johansson Kristianstad,
Carl-Gösta Avenstam Lilla Edet, Carl
Lindholm Simrishamn, Knut Björkenstam Stockholm, Leif-Inge Nordström
Tollarp, Bertil Andersson Tyringe, Rolf
Tinder Göteborg, Lars Bohman Tollarp,
Anders H O Jönsson Kristianstad, Bertil
Ingelsson Upplands Väsby, Ulla och Gert
Forsberg Kristianstad, Rolf Norrman
Kristianstad, Kurt Nilsson Västervik,
Sven Åke Svensson Kristianstad, Anders
Fjelkner Åhus, Leif G Nilsson Fjälkinge,
Karl-Erik Jonsson Eksjö, Per Wickström
Lund, Mårten Ohlsson Kristianstad, Håkan Klagsmark Kristianstad, Ingrid och
Lennart Ohlsson Kristianstad, Ingegärd
Elofsson Kristianstad, Håkan Waernulf
Åhus, Henry Malmgren Kristianstad,
Lennart Nordblad Åhus, Leif Jönsson
Täby, Arne Jönsson Årsta, Leif Persson
Bandhagen, Kjell Gustafsson Malmö,
Martina Cullin Kalmar, Ann Malmquist
Kristianstad, Per-Uno Ottosson Örkelljunga, Jonny Björck Ystad, Carl-Erik
Phil Bromölla, Hans Hansson Eslöv, Bo
Karlsson Ljungbyhed, Åke Wessberg
Kristianstad, Rolf Olsson Hjärup, Sylve
Svensson Tyringe, Göran Jeppsson Klågerup, Barbara och Herman Westrup
Åhus, Thore Skärhed Lönsboda, Mi­
kael Rubin Trelleborg, Ingmar Björnsson
Täby, Hayo Hirsch Karlshamn, Eric Zätterström Österrike, Ernie Elofsson Vetlanda, Björn Ljungberg Kristianstad, PerOlof Wilhelmsson Färlöv, Sven Giselsson
71
Ronneby, Britta och Bertil Hierner Bjuv,
Yvonne och Leif-Åke Nilsson Lund, Leif
Almquist Enköping, Karl Axel Leonartsson Limhamn, Harry Thomasson Markaryd, Gunnar Warnegård Torsås, Göran
Anderberg Kristianstad, Maria Karlstedt Kristianstad, Leif Dahlqvist Åhus,
Lars-Göran Lang Gualöv, Tore Liljegren
Åkersberga, Mats Johnsson Vinslöv, Marianne Karlsson Karlhamn, Lars Sköld
Täby, Lars Möller Kristianstad, Åke Lerenius Skanör, Karl Rosenqvist Malmö,
Ingrid och Karl-Erik Silhag Kristianstad,
Göran Flyckt Åhus, Christer Ewe Åhus,
Karl-Gustaf Thorsén Köpingebro, Bo
Jönsson Kristianstad, Lars-Erik Widman
Linköping, Bengt Borggren Ängelholm,
Christina Engström Åhus, Malte Johansson Malmö, Arne Månsson Halmstad,
Carl Björeman Stockholm, Jan-Tore
Ståhl Höllviken, Göthe Freidner Helsingborg, Bertil Svensson Vinslöv, Bertil
Ohlsson Tjörnarp, Lisbeth och Lars Ask
Lund, Åke Ingelmo Älta, Bo Steén Halmstad, Per Persson Fjälkinge, Hans Mossberg Tollarp, Ulf Larewall Simrishamn,
Boo Nelson Åhus, Ann Malmquist Kristianstad, Evy och Lennart Junehagen
Tyringe, Marie Louise Colliander Kristianstad, Christer Voelkerling Göteborg,
Kaj Lodin Halmstad, Kerstin och Erik
Rittbo Hörby, Bertil Westergren Kristianstad, Signe och Harald Persson Fjälkinge, Gösta Johnsson Helsingborg, Ulla
och Lennart Persson Färlöv, Miranda
och Pär-Gunnar Nordgren Kristianstad,
Åke Knutsson Tollarp, Leif Hallberg Vellinge, Karl Glemark Kristianstad, Tycho
Böös Ystad, Bo Bengtsson Åhus, Margaretha Waernulf Åhus, Sven Ahlstedt Staffanstorp, Ann-Marie Andersson Bräkne
Hoby, Lennart Larsson Bräkne Hoby,
Gunnar Sjunnesson Örkelljunga, Ingrid
och Kjell-Lave Svensson Åhus, Inga72
Lena och Lars Wemming Kristianstad,
Mats Ström Haverdal, Britt Ekstrand
Fjälkinge, Anna.Lisa och Sture Stark
Kristianstad, Arne Dahlman Skanör,
Göran Brobeck Kristianstad, Marianne
Stenberg Kristianstad, Karl-Erik Malmberg Helsingborg, Bo Lundh Tormestorp, Åke Bengtsson Kristianstad, Roland Persson Bromölla, Rikard Lahger
Kristianstad, Rolf Kronbeck Ängelholm,
Jan Jönsson Rydebäck, Christer Berglund
Uppsala, Göran Olsson Kristianstad,
Millan och Kjell Hyllander Vinslöv, Kaj
Klemark Kungsbacka, Per Gustafsson
Önnestad, Erik Ekelund Helsingborg,
Göte Persson Kristianstad, May-Inger
Bidsell Kristianstad, Rolf Norrman
Kristianstad, Bengt Mohlin Tollarp, Gun
Nilsson Malmö, Lars Erlandsson Uppsala, Margaretha Hansson Kristianstad,
Knut Ottosson Starfelt Ängelholm, PerLennart Karlsson Visby, Per Malmrup
Ramlösa, Kaj Sjösten Halmstad, Hans
Truedsson Råå, Lena och Hans-Evert
Friberg Kristianstad, John Erik Johansson Åhus, Christer Lundh Malmö, LarsHenning Strand Broby, Jan Brandborn
Borlänge, Bodil och Sven Augustsson
Kristianstad, Claes Dahlqvist Kristianstad, Erik Kjellqvist Degeberga, CarlFredrik Glimberg Kristianstad, Ulla och
Jan Nilsson Kristianstad, Johan Nilsson Vinslöv, Lennart Nilsson Skövde,
Kent Helgesson Enköping, Hans-Ingvar
Hansson Huddinge, Torsten Brandt
Kristianstad, Siv Lundell Kristianstad,
Henry Barholt Farsta, Ingmar Nordström Växjö, Sven-Erik Pettersson Ängelholm, Bo Lönnblad Vällingby, Kerstin
och Nils Hägg Kristianstad, Tord Jönsson Kristianstad, Ulla Johansson Kristianstad, Tore Leijon Malmö, Gunvor
Tillman Färlöv, Björn Almqvist Malmö,
Bo Olsson Halmstad, Lennart Kjell Vej-
bystrand, Gösta Karlsson Vinslöv, Mats
Persson Kristianstad, Göran Larsson
Lund, Christer Mjömark Kristianstad,
Sven Ingvar-Nilsson Tidaholm, Göran
Lilja Kristianstad, Christer Nyhlén Kristianstad, Gulli Jacobsson Kristianstad,
Siv och Hasse Björnsson Kristianstad,
Britt och Bengt Landin Kristianstad, Birgit och Sven Almén Kalmar, Ola Hallberg
Vellinge, Ulla von Rosen Kristianstad,
Nils Raustorp Lund, Jan Jonsson Färlöv,
Lennart Nyman Kristianstad, Åke Ingelmo Älta, Inger och Ture Nordh Kristianstad, Kjell Bengtsson Kristianstad, Bo
Sjöbring Bromölla, Harry Thomasson
Markaryd, Bertil Fredriksson Knislinge,
Lars Åkesson Karlskrona, Peter Ranvert
Kristianstad, Bengt Lönnblad Gustavsberg, Magnus Ugge Hässleholm, Roland
Appelqvist Kristianstad, Nils-Arne Bidsell Kristianstad, Birgit och Sven Almén
Kalmar, Leif Dahlqvist Åhus, John Erik
Kittel Kristianstad, Holger Ståhle Varnhem, Hans-Arne Carlsson Osby, Lennart
Renbjer Spånga, Bertil Elvefors Arild,
Karl-Erik Jonsson Eksjö, Per-Olof Hallqvist Lund, Göran Lilja Kristianstad,
Torgny Bergstrand Helsingborg, Christer
Voelkerling Göteborg, Mårten Ohlsson
Kristianstad, Gunnar Warnegård Torsås,
Ulla och Jan Nilsson Kristianstad, Björn
Almqvist Malmö, Lennart Nilsson
Skövde, Carl-Gustav Gunnarsson Lund,
Lars Sköld Täby, Ingrid och Bertil Kleberg Kristianstad, Bengt A Andersson
Helsingborg, Kurt Nilsson Västervik,
Anne-Marie och Tommy Carlqvist Kristianstad, Kjell Jönsson Helsingborg, Leif
Almquist Enköping, Jan-Tore Ståhl Höllviken, Sven Ingvar-Nilsson Tidaholm,
Arne Jönsson Årsta, Knut Ottosson Starfelt Ängelholm, Mats-Erik Nilsson Knislinge, Gunnar Nettrup Löddeköpinge,
Stig H Engvall Stockholm, Thore Skär-
hed Lönsboda, Kjell Klemark Fjälkinge,
Henry Barholt Farsta, Tore Liljegren
Åkersberga, Bo Hellström Markaryd,
Gustaf Mattisson Söderfors, Karl Rosenquist Malmö, Arne Dahlman Skanör,
Sten Krondell Rydebäck, Ewa och Göran
Wemby Villands Vånga, Jan Bergström
Brösarp, Malte Johansson Malmö, KjellÅke Jönsson Helsingborg, Jan Jönsson
Rydebäck, Carl Björeman Stockholm,
Marianne Karlsson Karlshamn, Per Åke
Fredlund Sösdala, Kerstin Larsson Vinslöv, Elsie Fridlundh Åhus, Åke Wessberg Kristianstad, Lars Erik Svensson
Kristianstad, Sven Gustafsson Kristianstad, Göthe Freidner Helsingborg, Hayo
Hirsch Karlshamn, Bertil Svensson Vinslöv, Lennart Nordblad Åhus, Jonny Oddstig Åhus, Göran Flyckt Åhus, Viveka
Fjelkner Åhus, Bodil och Sven Augustsson Kristianstad, Lars Åkesson Karlskrona, Kerstin och Erik Rittbo Hörby, Peter
Karlsson Kristianstad, Gösta Johnsson
Helsingborg, Ulla och Lennart Persson
Färlöv, Bengt L Andersson Lund, PärGunnar Nordgren Kristianstad, Gunni
Andersson Kristianstad, Ingrid och Lennart Ohlsson Kristianstad, Gunnar Sjunnesson Örkelljunga, Erik Ekelund Helsingborg, Britt Ekstrand Fjälkinge, Tore
Leijon Malmö, Nils Raustorp Lund,
Helmer Malm Degeberga, Bo Jönsson
Kristianstad, Jonny Björck Ystad, Håkan Klagsmark Kristianstad, Siv Lundell
Kristianstad, Åke Knutsson Tollarp, Bo
Karlsson Ljungbyhed, Leif-Inge Nordström Tollarp, Rolf Lindén Sölvesborg,
Lennart Larsson Bräkne-Hoby, Yvonne
och Leif Åke Nilsson Lund, Ulla von Rosen Kristianstad, Bertil Svensson Kristianstad, Uno Petersson Bromölla, Per
Åke Anderberg Åhus, Madeleiné Schultz
Helgesson Åhus, Inger och Bertil Larsson
Kristianstad, Kaj Klemark Kungsbacka,
73
Lars Svensson Kristianstad, Per-Lennart
Karlsson Visby, Stig Avenstam och Agneta Eriksson Fjälkinge, Bo Lundh Tormestorp, Bengt Kittel Sundbyberg, KarlErik Malmberg Helsingborg, Kerstin och
Per-Olof Wilhelmsson Färlöv, Kjell Hyllander Vinslöv, Rolf Tinder Göteborg,
Roland Persson Bromölla, Ingrid och
74
Karl-Erik Silhag Kristianstad, Gunilla
och Jan Appelqvist Åhus, Ewa och Bertil
Håkansson Åhus, Tommy Höppner Bromölla, Lars-Gösta Hultberg Råå, Lars
Erlandsson Uppsala, Margaretha Hansson Kristianstad, Hans Sjunnesson Kristianstad, Lena och Evert Friberg Kristianstad.
Innehåll
Kamratföreningens ordförande............................................. 3
In memoriam........................................................................ 5
In memoriam Bertil Fredriksson........................................... 6
Alf Lannerbäck till minne.................................................... 7
Norringeåret som gått........................................................... 9
Verksamhetsöversikt 2011................................................... 12
I Sverige för 200 år sedan.................................................... 13
Den lille mannen med band om pannan............................. 15
Några dagar i april 1940..................................................... 20
Nu var det 1940.................................................................. 28
Norringarnas publikationer................................................ 35
Ripa – fåglars och flygares fält............................................ 36
Artillerimuseet i Kristianstad.............................................. 44
1950 års volontärer............................................................. 47
OMLT – Sveriges nya bidrag i Afghanistan........................ 48
Från I 6 till P 6 – Förhistoria.............................................. 52
Försvarsmakten 2010.......................................................... 55
Hästkapplöpningar på Rinkabyfältet.................................. 56
Avrapportering från Lokalombudet i Stockholm................ 58
Årsmötet 2010.................................................................... 63
Stridsvagn S till P 6............................................................. 64
Om kriget kommer.............................................................. 67
Nytt om Norringar............................................................. 69
Tidningsfonden................................................................... 71
Innehåll............................................................................... 75
Annonser............................................................................ 76
75
Von Döbeln. Mönstring 1812.
Luftskyddets dag i juli 1939 på Näsby fält.
Boken finns alltjämt till salu. Pris 200 kr (inkl porto)
Kontakta Jörgen Lund
Tel 044-705 87 • epost [email protected]
76
ARTILLERIMUSEET
Kristianstad
Museet för svenska
artillerisystemet från
1790 – ca 2000 samt
specialutställningar
Normalt öppet tisdagar 13 –15, apr – okt
Öppettider:
se hemsida
www.artillerimuseet.se
och söndagar
sommartid
13 –16.
Se särskilt på hemsida www.artillerimuseet.se
Beläget 500 m söder N Åsums kyrka,
Beläget 500 m söder N Åsum kyrka,
skylt Museum
skylt Museum.
77
Nyhet!
Fråga oss om förmånskund
www. LF. se/Kristianstad
78
För livets alla skeden...
Vi vill vara en vän för livet. Både i med- och motgång.
Därför har vi egna specialister inom företag, aktiehandel,
juridik, försäkring och Private Banking som kan hjälpa dig
genom livets alla skeden.
Välkommen till en bank för livet!
044- 18 26 00 > [email protected] > sparbanken1826.se
79
Vi trycker små och stora upplagor,
tidskrifter och informationsblad.
Vi står gärna till förfogande som
Er totalleverantör. Det vi själva
inte kan trycka eller producera
ordnar vi genom vårt stora nätverk.
Grunden till ett långvarigt
samarbete tror vi är
•
•
•
•
Bra kvalitet
Rimliga priser
Lyhörd inställning
Flexibilitet
i Kristianstad AB
80
Flexibilitet är vår styrka
Box 5047, 291 05 Kristianstad
Tel 044-10 07 77 • Fax 044-21 22 00
[email protected] • www.gl-tryck.com
Besöksadress: Västra Fäladsgatan 4