docnorringen 2010 - Norra Skåningar
download 
Report Transcription
norringen 2010 - Norra Skåningar
NORRINGEN 2010 KAMRATFÖRENINGEN NORRA SKÅNINGAR NORRINGEN 2010 KAMRATFÖRENINGEN NORRA SKÅNINGAR Medlemsblad 3 - 4 REDAKTION: Jörgen Lund (red), Claes-Göran Andersson, Roland Appelqvist, Bertil Larsson, Bertil Magnusson, Christer Nyhlén. ISBN 978-91-977910-0-7 GL-Tryck i Kristianstad AB 2010 Kamratföreningens ordförande En vandringshistoria har kommit mig till del. Föreningen ”Nordens frihet” uppvaktade jordbruksminister Axel PehrssonBramstorp under kriget för att vädja om svensk insats till stöd för Finland. ”Och när går herrarna själva ut i kriget?” Dåvarande riksantikvarien Curman lär ha utbrustit: ”Men jag är en gammal man som inte passar för krig.” ”Jo, men det skulle göra ett gott intryck om herrarna stupade.” V alet i Sverige är nu över. Om man bortser från det litet förbryllande utspelet om att USA skulle dra sig tillbaka från alla sina utlandsbaser, så lyste frånvaron av debatt om den svenska säkerhetsoch utrikespolitiken med sin närvaro. Jo, jag vet, vårt militära engagemang i Afghanistan råkade sent komma upp. Men i själva sakfrågan bara ytligt – det var risken för en kommande kabinettfråga som debatterades. När denna årsskrift går i tryck lär regeringen ha tagit någon slags ställning i frågan om den närmsta framtiden för vårt försvar. Således utan att vi i ett demokratiskt val har haft möjlighet att påverka. Frustrerande! Eller borde det snarare stämma till eftertanke och självkritik? Några av mina bästa stunder här i livet inträffade en gång i veckan under de åren jag fick följa med Nisse Lundell och hjälpa till på hans skogsfastighet norr om Lönsboda. De många bilresorna fram och tillbaka gav dessutom rundlig tid till att testa och bryta åsikter i försvarsfrågan. Sådant hade vi knappast tid med medan vi båda fortfarande var i tjänst. Oftast slutade det hela med att vi ganska missmodigt måste konstatera vårt dåliga engagemang i försvarsdebatten i ett tillräckligt tidigt stadium, innan händelseutvecklingen helt hade urartat. Vi tyckte nog att vi gjort vad som kunde begäras åren fram till beslutet om regementets nedläggning, men sedan gick liksom musten ur. Tågen gick snabbt, förfärande snabbt. Det var de åren jag här i ”Norringen” citerade den finske ÖB: ”För att öka pålitligheten förenar Försvars makten därför den här inriktan på utveckling med eftertanke. Försvarsmakten förhastar sig inte.” Så – med en lätt travestering på skrönan i ingressen – borde vi alla kanske då och nu kunna ställa oss frågan: ”Och när går herrarna själva ut i debatten?” Även om vi i vår oförmåga skulle stupa på kuppen skulle det onekligen se en smula snyggare ut... (Vi i) den militära ledningen gjorde det grundläggande misstaget att alltför länge hänga kvar vid det ryska hotet. Även sedan Sovjetstaten hade börjat krackelera på allvar. Det var ju så oändligt lättare att fortsätta räkna på hans båtar, flygplan och stridsvagnar än att ompröva själva idén med vårt försvar. Vi skulle ha inlett en (svår och mödosam) idédebatt om huruvida ett fritt och bra samhälle – oavsett aktuell hotbild – behöver ett försvar i sig, dettas legitimitet och hur det borde vara beskaffat. Istället ”förhastade” vi oss. Hela krigsorganisationen och merparten av fredsorganisationen raserades på ett fåtal år. På ett sätt kan jag ha förståelse för detta mot bakgrund av målet – att motivera och säkra själva existensen av Försvarsmakten genom olika former av utlandsuppdrag. Men tyvärr följde många barn ut med badvattnet, mycket av den infrastruktur som är nödvändig för att behålla och 3 vid behov utveckla ett nationellt försvar. Territoriell samverkan, lagar och förordningar, personalförsörjningssystem, mobiliseringssystem mm. Lyckligtvis behölls en form av värnpliktslag. Och de större övnings- och skjutfälten. Bästa signalen just nu är att (delar av) den territoriella ledningsorganisationen tycks vara på väg att byggas upp igen. Därmed förhoppningsvis också en pånyttfödelse av totalförsvarstanken. Alla vi, som planlagt, lett och deltagit i ledningsövningar med olika regionala staber, vet hur grundläggande dessa var för att förankra och få förståelse för försvaret ute i det civila samhället, hos cheferna inom företag, media och myndigheter! Till båtnad inte bara för krigsberedskapen utan även för deras egen vanliga, enkla krisberedskap. En intressant iakttagelse är att den frivilliga befälsutbildningsrörelsen (numera ”Försvarsutbildarna”) mycket snart står inför samma principiella utmaning som den gjorde då ”Landsstormen” bildades inför första världskriget. Att över tiden tillhandahålla en befälskader med de mest basala kunskaperna i taktik, truppföring och inte minst trupputbildning, för att inom rimlig tid kunna sätta upp nya förband när så behövs. Med årets skrift vill redaktionen uppmärksamma 70-årsminnet av de omvälvande händelserna i andra världskrigets inledningsskede och följderna för vår beredskap. Vi vill också erinra om nästa år, 2011, då vi på olika sätt kommer att celebrera vårt regementes 200 år. Det har därför känts angeläget att åter uppmärksamma regementets förste chef – generalen Georg Carl von Döbeln. Var hyggliga och lägg två datum på minnet– den 10 september och den 12 november. Då kommer vi att manifestera vårt regemente med ett par större evenemang i 4 Kristianstad. Jag hoppas att så många Norringar som rimligen kan, närvarar vid dessa för att öka tyngden i vårt budskap! Våra medarbetares led har åter glesnat. En av våra mest hängivna kamrater har under året gått bort, mångårige ledamoten i valberedningen Bertil Fredriksson. Bertil missade aldrig ett möte eller ett sammanträde. Hans ständigt frejdiga humör och positiva livssyn kunde lösa upp de mest bekymmersamma och bistra miner. Inställningen till sitt uppdrag och till Kamratföreningen var alltid enkel, rak och solklar. Den kanske framgår bäst av svaret då jag en gång dristade mig till att fråga om han verkligen hade tillfrågat vederbörande på förslag till val: ”Behövs inte. Ingen kan neka till ett så fint uppdrag i en så´n fin förening!” Jag frågade aldrig mer. Det var lätt att vara vän och kamrat med Bertil. Ännu en som alla Norringar lärt känna genom många år, Alf Lannerbäck, har lämnat oss. Han gladde oss med inlägg och sina unika teckningar i flera skrifter. Vi kunde anlita honom för framtagningen av boken ”Från Vikingahär till Pansar brigad” som genom hans fantasifulla, minutiöst utförda och historiskt korrekta scenerier fick sin alldeles särskilda karaktär. Vi är stolta och tacksamma för det som Alf hjälpt oss att åstadkomma. Hans mångårige vän och mentor tecknar några minnesord längre fram i denna årsskrift. Jag önskar att det hade varit möjligt att i någon form samla de bidrag regementet och vi fått genom åren i en minnesutgåva till våra medlemmar. Väl mött jubileumsåret 2011! Roland Appelqvist Ordf IN MEMORIAM Följande medlemmar har avlidit: Hans-Börje Wallenholm Bonde Bohman Gunnar Nilsson Arne Liljenberg Eric Landqvist Gunnar Herrström Sven Sjöqvist Göran Gustafsson Rolf Nilsson Rutger Genberg Britt Lindholm Lars Celander Ernst Lilja Leif Helgesson Inga-Lena Wemming Siv Fredriksson Erik Stark Eric Olsson Elvir H Fäldt Bertil Fredriksson Jean Witting Christer Ewe Tage Jönsson Alf Lannerbäck Bertil Fredriksson Västra Frölunda Kristianstad Kristianstad Växjö Klippan Hässleholm Åhus Ramdala Kristianstad Anderslöv Simrishamn Sjöbo Helsingborg Kristianstad Kristianstad Knislinge Kristianstad Kristianstad Södra Sandby Malmö Helsingborg Åhus Örkelljunga Sandöverken Knislinge Frid över det ljusa minnet av kamraterna 5 IN MEMORIAM: Bertil Fredriksson V år mångårige ledamot i valberedningen, förre kriminalinspektören Bertil Fredriksson, Knislinge, har lämnat våra led, 77 år gammal. Bertil startade sin yrkesbana i mycket unga år som volontär vid I 6 i Kristianstad. Att han hade fallenheter, långt bortom det militära, märktes tidigt. Vår sedermera kände Lasse Holmqvist, som då gjorde sin värnplikt vid regementet, tog hjälp av honom vid uppsättningen av en ambitiös och hyllad revy för personalen. En genre, som sedan kom att engagera Bertil i många år. Hans starka känsla för sina vänner och kamrater kanske utvecklades just de här åren.1950 års volontärer har på ett unikt sätt hållit samman och träffats sedan dess. Ännu på sin sista sjukbädd försökte Bertil hålla sitt löfte om att anordna årets träff. Efter några få år i det militära ville Bertil vidga sina vyer och gick 1955 över till polisväsendet. Det blev en över tio år lång tjänstgöring i Osby och en kortare tid i Helsingborg innan Bertil avslutade sin poliskarriär i Kristianstad, bl a på ekoroteln. En utåtriktad personlighet med en starkt positiv livssyn. En vilja att alltid ställa upp och hjälpa till där så behövdes eller krävdes. En boren historieberättare med en givmild sångrepertoar. Inte märkligt att han med tiden blev något av en 6 ”bygdens son”. Bertil kom att få åtskilliga strängar på sin lyra, bl a som mångårig medlem i kyrkokören, som auktionsförrättare, som boutredningsman. Många ville ta hans tjänster i anspråk eller bara helt enkelt ha honom med i sin kamratkrets. I ett avseende blev det emellertid stopp och belägg när det gällde Bertils medverkan. Det var när Kamratföreningen och volontärkamraterna kallade till möte. Det gav han – omvittnat – högsta prioritet! Bertils glada humör var en tillgång i sig vid alla våra sammankomster. Och räckte inte det, stod han inte främmande inför att stämma upp en munter visa för att höja stämningen. Men bakom den lättsamma ytan avslöjade sig alltid en erfaren, kunnig och beläst kamrat med stor empati, vars synpunkter i vardagsarbetet ägde tyngd och allvar. Vi är tacksamma över att få ha haft Bertil Fredriksson ibland oss under så många år. Alla minnen är ljusa. Men därför deltar vi också i den saknad som döttrarna Charlotte Rantzer med familj, Teckomatorp, och Lena Pannwitz, Knislinge, nu måste känna som så svår och djup. Ture Nordh, volontär 1950 Roland Appelqvist, ordf Kamratföreningen Norra Skåningar Alf Lannerbäck till minne A lf Lannerbäck, upp sträckt i sin furirs uniform, kan inte ha känt sig särskilt bekväm när han den första juli 1951 trädde in genom porten till Sveriges Krigsmakts Högborg, Grå Huset, på Östermalmsgatan i Stockholm – startpunkten för många lysande militära karriärer. För Alfs del hade den just tagit slut på grund av en skada. Men också han skulle komma att starta en ny inom sitt område lysande karriär just här och just den dagen. Han hade i en annons läst att Arméstaben sökte en tecknare och Alf såg en möjlighet att försörja sig på sin medfödda talang som tecknare i kombination med den militärutbildning han genomgått. Inom arméstaben hade man skapat en särskild detalj för att ge arméns publikationer en modern grafisk form. Förstlingsverket, Soldaten i fält, väckte stort uppmärksamhet och kom att bilda skola inom informations- och läromedelsbranschen. Här startade Alf nu sin karriär som illustratör och utvecklades till expert på hur livet inom vår krigsmakt från heden tid till dagens moderna armé, marin och flyg gestaltat och gestaltar sig. Han brukade kalla sin lärotid där för sin akademi innan han efter några år startade sitt eget företag med de mest skiftande uppdrag från snart sagt alla samhällsområden. Han lämnar efter sig en enorm militär- och kulturhistorisk bilddokumentation, en skatt som jag hoppas ska bli väl tillvaratagen och förvaltad. För mig, som hans förste chef i arméstaben och senare nära vän, har det varit en spännande resa att följa den till en början tystlåtne, lite buttre och integritetskänslige Alf och se honom fatta den tunna tuschpennan, som nästan försvann i hans fäderneärvda smednäve, och i ena stunden forma sirligt eleganta figurer och i nästa med breda penseldrag mana fram bataljmålningar så verkliga att man tyckte sig tydligt höra stridslarmet. Hans förmåga att teckna främst människor och djur i de mest skiftande situationer krävde ännu en egenskap: trohet mot originalet. Noggrannheten under ofta krävande researcharbeten eftersattes aldrig, det fick ta den tid som krävdes. Det var viktigare än det ekonomiska utfallet och som den hedersman han var vek han inte från sitt ord. Han blev heller inte rik på sin konst. Han var lycklig med sin vackra schäfer, skogspromenaderna i Höga Kustenlandskapet och sitt ritbord. Med en stillsam lite lurig humor gladde han sina vänner med drastiska historier om sina personliga tillkortakommanden 7 i livet. Det hände också att man kände igen sig själv i någon av de figurer han befolkade sina bilder med. Våra vägar kom genom åren att korsas inom förlagsvärlden och när jag involverades i tillkomsten av Norra Skånska Regementets historia var det naturligt att jag bad Alf bidra med bilder. Han blev glad för det. Han var skåning och Norring och bidrog flitigt som alla vet i en rad av Kamratföreningens årsböcker. Under arbetet med hans sista Norringeverk, Från vikingahär till pansarbrigad, drabbades han av den sjukdom som till sist skulle ända hans liv. Han orkade inte helt fullfölja sina intentioner, men det blev ändå ett monument över hans gärning som Norring och bilddokumentär. Under arbetet med denna bok kom vår vänskap att fördjupas och den underhölls därefter med långa telefonsamtal in i det sista. Jag saknar den spröda klangen av penselns slag mot vattenglaset då du avlägsnade en droppe färg mitt under våra långa mumlande gammelmanssamtal, som just fade away… Erik Kjellqvist Några axplock från Alf Lannerbäcks karriär • Han föddes 1929 i Varberg med flyttade tidigt till Skåne. • 1945 tog han värvning vid I 6. Efter befordran till furir kom han 1949 till fältpolisskolan på Svea Livgarde. Han stora hobby var att teckna och 1951 fick han anställning på armé stabens bilddetalj. • 1953 fick Alf anställning på SAS reklamavdelning och 1957 blev han egen företagare. Han fick många frilansuppdrag från skolbokförlag och tidningar och tidskrifter som Dagens Nyheter, Forskning och Framsteg och Vi bilägare. • Andra uppdrag var Focus illustrerade uppslagsverk och teckningar i hundträningsböcker. • Försvaret var dock alltjämt huvudkunden och många böcker och alster bär Alfs prägel. Sold F är nämnd men många andra kan nämnas bl a Vintersoldat, Arméns handbok Överlevnad och Vinterfärden. • Talrika är de illustrationer som Alf gjort i Pennan och Svärdet, tidskrift för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. • Alf medverkade som ovan nämnts i regementets historieverk och i kamratföreningens årsböcker med åtskilliga illustrationer och artiklar. • Kronan på verket blev Från vikingahär till pansarbrigad där Alfs arbete väckt stor beundran och uppskattning/Red 8 Norringeåret som gått... N är nu Norringeåret för fjortonde gången skall redovisas i den här formen skulle det vara enkelt att bara hänvisa till tidigare med det lilla tillägget ”dra av 10 –15% på deltagarantalet”. Så enkelt blev det inte, ty 2010 följde inte i gamla spår. Med anpassning till den rådande verkligheten blev året som följer: Julvesper 9 december Den skånskt kulna vinterkvällen lystes upp musik i Nosaby kyrka och samvaro på Soldathemmet. Hemvärnets Musikkår, Kristianstad under ledning av Robin Larsson kunde efter en trevande inledning bjuda på den julmusik alla förväntade sig. Julmöte 17 december Den duktiga köksbrigaden, under ledning av Britt-Marie Larsson, hade förberett stora salen på Soldathemmet så att ett sjuttiotal Norringar kunde sätta sig till bords i hägnet av den av Uno Qvist skänkta julgranen. På den inledande tallriken hade cornicherna1 bytts till mera lämpliga cornichoner2 men i övrigt följdes julmenyn. Näsby-Österlövs småscouter svarade som vanligt för ett näpet Luciatåg som belönades med applåder och gottepåsar. Ett imponerande vinstbord skingrades till mångas glädje och någons besvikelse för det fanns ju vinster som verkligen var eftertraktade. 1. Gardinupphängningsanordningar 2. Små inlagda gurkor Jmf Norringen 2009 sid 10! Packning och utskick av årsboken 18 december Tidigt fredagsmorgon samlade ordföranden sin arbetsstyrka för att under Bertil Larssons ledning packa 2009 års upplaga av Norringen. Jörgen Lund hade, som han vant oss vid, sett till att en årsbok med god kvalitet kunde stoppas i de cirka 700 kuverten. Med knapp men säker marginal levererades försändelserna till Posten som därmed kunde dela ut dessa till medlemmarna precis före jul! Stor arbetsglädje Årsmöte 27 mars Årsmötet, enligt ny modell, samlade drygt 60 medlemmar på Soldathemmet. Förutom godkännande av genomförd verksamhet och val av funktionärer skulle revisionen av stadgarna fastställas och jubileumsåret 2011 verksamhet diskuteras. Det hela utmynnade i att styrelsen fick ett brett mandat att arbeta vidare efter och följa presenterad plan. Systrarna Larsson hade ägnat förmiddagen att ”bre mackor” och spritsa tårtor och ingen var nödbedd när bjöds till bords. Rolf Mjärdestam berättade om sina upplevelser som Röda Korsare i 9 Biafra på 1960-talet något som märkbart fortfarande väckte starka känslor. Dagens trista besked var att den fina skylten med bland annat regementets vapen som prytt Soldathemmet sedan 1994 var stulen. ”Någon” trodde kanske att den var av koppar! Utflykt 25 maj Målet för vårutflykten var Huskvarna och Fabriksmuseet där. På museet flödade nostalgin, var och en hade minnen förknippade med olika Husqvarnaapparater – symaskiner, gräsklippare, motorcyklar, vapen mm. Igenkännandets glädje! Just när vi skulle gå till bussen för vidare färd dränktes Huskvarna av årtiondets störtskur – paraplyerna fanns i bus- Glada miner på Fabriksmuseet Två entusiastiska guider i Kronans tjänst 10 sen!! – då tog Karin Appelqvist initiativ, med en snabb rusch tog hon sig till bussen samlade ihop tillgängliga paraplyer, lastad med dessa tillbaka till museets entré – fördelade paraplyerna till den väntande skaran och vips så kunde vi samlas i bussen någorlunda torra . Efter lunch på Kinnarps arena, ishockeymästarna HV 71´s hemmaplan, och en färd genom Småland avslutades dagen med ett besök på Linnés Råshult. Nationaldag – Regementets dag 6 juni Den 6 juni ställdes Kamratföreningen inför ett dilemma. Vi skulle vara representerade med vår fana samtidigt på Revingehed och i Kristianstad. Nu löste det sig genom att en liten delegation med föreningsfanan ställde upp på Revingehed och en annan med vår svenska fana i Kristianstad. Det är olyckligt att P 7, av olika omständigheter, har valt att kanske även fortsättningsvis lägga sin dag på nationaldagen. Döbelnsdagen 13 september Som traditionen bjuder genomfördes en minnesceremoni vid regementets gravplats. Ordföranden påminde i ett kort anförande om Regementets och Kamratföreningens roll i dåtid och nutid och hedrade minnet av kolleger och kamrater genom att lägga ner en blomsteruppsats i regementes färger – rött och gult. Efter ceremonin genomfördes ett styrelsesammanträde, som mest handlade om det kommande året – jubileumsåret. Höstmöte 28 oktober På grund av förmodad högre arbetsbelastning för styrelsen inför jubileumsåret var det tänkt att ”hoppa över” höstmötet i år. Men medlemmarna tyckte annat och efter påtryckningar beslöt styrelsen att med kort varsel anordna ett möte ändå. Så i höstrusket samlades ett 60-tal Norringar för att först besöka Högskolan, som regementet numera kallas. Christer Ferngård, själv gammal norring, och hans medhjälpare visade runt och berättade om dagens verksamhet i de gamla regementsbyggnaderna. Efter sedvanlig torsdagsmåltid skingrades vinsterna i det lika sedvanliga lotteriet. Gunnel och Anders Bojs samt Rolf Mjärdestam i förgrunden Utanför filmsalen. Känns väl igen av många Ordföranden orienterade om hur arbetet med jubileumsåret fortskred och kunde konstatera att alla medlemmar nu måste engagera sig för att få ut ”vårt budskap”! Städning – med jämna mellanrum. För att få pengar över till annan verksamhet har kommunen beslutat att dra in städningen av Soldathemmet. Därför har uppgiften att hålla lokalerna i städat skick fördelats på de organisationer som verkar i huset. Så styrelsen sitter numera inte bara vid sammanträdesbordet utan med jämna mellanrum klär den ut sig till ”städgummor” (lokalvårdare/städtekni ker) och genomför sin del av renhållningsarbetet. Nu ser vi fram emot jubileumsåret – Norringarna 200 år!! Claes-Göran Andersson Anmäl adressändring till: Vädjan n !! e r ö s s a k n frå Bertil Larsson Gardistvägen 13 291 37 Kristianstad 044-121782 [email protected] 11 12 17 APRIL (Busstransport) 18 SEPT KUNGABESÖK FESTLIGT ARRANGEMANG P 7 REG DAG (Busstransport) Endagsresa med musikarr JUNI-AUG SOMMAR-UTFLYKT JUBILEUMS-LOPP JÄGERSRO 26 MARS Soldathemmet VINTERMÖTE/ ÅRSMÖTE Stöd av P7, Militärsällskapet UTSTÄLLNINGAR FÖREVISNINGAR STADSVANDRINGAR FÖRELÄSNINGAR JUBILEUMSFILM PARAD OCH KONSERT REG HÖGTIDSDAG m.m. Samarrangemang med Regionsmuseet, Filmmuseet Artillerimuseet, Wendes Militärhistoriska förening ”MILITÄRVECKA” 9-11 SEPT 6 JUNI Kristianstad NATIONALDAGSFIRANDE 14 aug Rodatorpet 13 DEC Soldathemmet Bokrelease m.m. LÖRDAG 12 NOV KONSERTHUSET JUBILEUMSKONSERT 7 DEC Nosaby kyrka VESPER TRAD JULMÖTE KNEKTENS DAG VERKSAMHETSÖVERSIKT 2011 I Sverige för 200 år sedan 1808 låg det svenska riket illa till. I Europa pågick Napoleonkrigen och det gällde att hålla sig utanför. Från 1807 var det inte längre möjligt. Danmark fick se sin huvudstad bombarderad av den engelska flottan och ställde därefter upp på Napoleons sida, vilket slutade illa. Sverige, tidigare inte direkt inbegripet i den stora kampen på det europeiska fastlandet, fick ett ultimatum att ansluta sig till kontinentalsystemet. Det var en märklig variant av ekonomisk krigföring från fransk sida för att komma åt Storbritannien. Genom att inte köpa brittiska varor skulle landet svältas ut! Den ryske tsaren Alexander fick till uppgift av Napoleon – de båda var just då bundsförvanter – att ta kontroll över Sverige. En rysk här föll i februari 1808 in i Finland, som sedan medeltiden varit en del av Sverige. Den svenska fälttågsplanen gick ut på att retirera norrut tills förstärkningar kommit från det svenska moderlandet. Samtidigt skulle ryssen ha den starka fästningen Sveaborg utanför Helsingfors i ryggen och befinna sig i ett läge med risk för angrepp från två håll. Sedan Sveaborg uppgivits genom för räderi i maj 1808 var den ursprungliga fälttågsplanen överspelad. Ett antal större eller mindre slag utspelades, ofta till rysk favör. I september 1809 avstod Sverige från Finland i freden i Fredrikshamn. En av dem som skiljt sig med den äran i detta bedrövliga fälttåg var Georg Carl von Döbeln, chef för Björneborgsbrigaden. Han blev 1812 förste chef för det nyuppsatta Norra skånska infanteriregementet. I kriget 1808 hade efter förebild av den franska värnpliktsarmén satts upp ett så kallat lantvärn. Alla ogifta män mellan 20 och 25 års ålder skulle stå till tjänst och av dessa togs 30.000 man ut för en miserabel tjänstgöring. Allt saknades – befäl, beklädnad, beväpning. Mat fattades liksom sjukvård. Dödligheten var stor, dock inte genom kulor och krut utan genom vanvård. Nära en femtedel dog i dysenteri, den så kallade lantvärnssjukan. Hela institutionen kom i vanrykte. En följd av de bedrövliga förhållandena under detta krig var att 1810 års riksdag beslöt att upprätta en särskild undervisningsanstalt för utbildning av så kallade fältläkare, varmed förstods underläkare ”för krigsbruk” med en kortare utbildning än vanliga läkare, för att avhjälpa de värsta bristerna. Det blev Karolinska institutet, än idag existerande som ett flaggskepp för svensk medicinsk forskning och undervisning. Det var en turbulent tid. Den 13 mars 1809 avsattes den hårt belastade och smått vansinnige kungen Gustaf IV Adolf genom en militärkupp och han och hans son, kronprins Gustaf, miste sina rättigheter till den svenska tronen. På en inkallad riksdag ändrades statsskicket från kungligt envälde till maktdelning mellan konung och riksdag. Den nya regeringsformen från 1809 var ända fram till 1974 Europas äldsta skrivna författning. Ny kung efter Gustaf IV Adolf blev hans slitne och barnlöse farbror, som kung Karl XIII. Ny kronprins blev efter en parentes med den danske prinsen 13 Christian/Karl August, som dog i ett slaganfall på Kvidinge hed i maj 1810, den franske marskalken Bernadotte. De som valt Bernadotte väntade sig en återerövring av Finland, men Bernadotte begrep bättre. Sveriges chanser mot stormakten Ryssland var små. Bättre att inrikta sig på att ta Norge från Danmark, vilket avsevärt skulle förbättra Sveriges militärstrategiska läge. 1812 års politik kallas den nya linjen, som via ett fälttåg i Tyskland med del tagande av såväl Wendes artilleriregemente som en fältbataljon ur det nyuppsatta Norra skånska infanteriregementet berövade Danmark Norge i freden i Kiel i januari 1814. Danmark fick i gengäld Svenska Pommern som dock snart vandrade vidare till Preussen. Efter en kort militärpromenad in i Norge och garnisonstjänst i Fredrikstad hemförlovades Norringarna. Soldaterna, både de indelta och sedermera de värnpliktiga, fick leva i fred fram till indragningen av regementet 1994. Emellertid hade höga vederbörande inte tagit tillräcklig varning av motståndet mot lantvärnet. Riksdagen beslöt att ett så kallat förstärkningsmanskap skulle ersätta lantvärnet i händelse av krig för att med en styrka av 50.000 man hjälpa den indelta armén. När låtsaskriget med England bröt ut i april 1811 inkallades detta förstärkningsmanskap, vilket föranledde oroligheter inte minst i Skåne. Speciellt kända är kravallerna vid Klågerup, där kanske så många som 40 protesterande bondsöner och drängar mejades ned av värvade husarer. Av de överlevande dömdes 34 till döden. Tre av dödsdomarna verkställdes. Förstärkningsmanskapet ersattes redan vid 1812 års riksdag av beväringsinrättningen, som sakteliga utvecklades med allt längre övningstider för de inkallade. 1901 var det dags att ersätta denna institution med en regelrätt värnpliktsarmé. 1811 beslöts också att dittills ”oroterad” jord skulle läggas ut på rotar och sätta upp soldater. I Skåne med all oroterad adelsjord innebar det utrymme för två nya regementen, Norra respektive Södra skånska infanteriregementena. I skrivande stund finns endast Södra skåningarna kvar. Vi hoppas att så ska förbli. Regementet har en viktig uppgift i Sveriges försvar. Anders Bojs Välkommen till NORRINGARNA KAMRATFÖRENINGEN NORRA SKÅNINGAR www.norringarna.se 14 Den lille mannen med band om pannan Av Göran Andolf Soldater! Jag har samlat arméen, at tillkännagifva, det en preliminair Fredsafhandling den 17 September blifvit gjord emellan Svenska och Ryska magten. Denna fredstidning slutar ett förhärjande krigs alla olyckor. Den bör visserligen vara ett gladt budskap, hälst Sveriges uttömda källor icke tillåta fortsättning af en strid, börjad af politiskt misstag, och som i tvenne år aftynat alla dess krafter. Men Finland frångår Sverige; Riksgränsen blir Torneåelf! Finnar! Med denna fred förloras tredjedelen af Svenska Kronans område; -Sverige mister för alltid den stolta Finska nation, t kraftigaste stöd. Ej nog därmed; Svenska arméen förlorar kärnan och betydligaste andelen af dess krigsmagt. Moderlandet är krossadt, försänkt i sorg och saknad öfver oersättliga uppoffringar. Men den visa Allmagten har beslutit våra öden; de måste således emottagas med tålamod -- med undergifvenhet! Soldater! Kamrater! Bröder! I som under loppet af nyss slutade krig, med så mycken trohet och mandom, trots fiendtliga härens talrikhet och oförmodade öfversvämning med vapnens sinnliga styrka vid Siikajoki, Revolax, Pulkila, Lappo, Kauhajoki, Alavo, Etseri, Lappfjerd, Nummjerfvi, Juutas och Idensalmi m. m. besegrat fienden, -- I, som på egen hand återtogen halfva Finland -- I, som slutligen öfvermannades af en mångdubbel öfverlägsen styrka att lämna Finska gränsen, -- I hafven sedermera med ståndagtighet stridt för moderlandets Svenska jord. -I härvarande! ären pretieuse qvarlefvor af den stolta Finska nationen och dess tappra krigsfolk: -- det är ock till Eder jag bör och jag skall, med upprördt hjerta, förkunna Konungens, Riksens Ständers, Svenska folkets, Svenska arméens, mina förmäns, mina medbröders, min egen -ja, allas upprigtiga tacksamhet. Konungens Nådiga välbehag -- Riksens Ständers ömma välvilja -- Svenska folkets beundran -- Svenska arméens högagtning -- mina förmäns vänskap -- mina medbröders erkänsla -- min egen tillgifvenhet -- för Eder, är det offer som åt Eder helgas och af mig frambäres. Finnar! Bröder! Edra bedrifter äro stora, och den tacksamhet, jag å allas vägnar till Eder yttrar, är i lika förhållande. Till dennas tolkning fordrades en vältalares hela förmåga, – men jag är soldat. -- Soldat! hvad stolt benämning? då jag har denna titel af Eder -- för Eder -- och med Eder. Emottagen då ett upprördt hjertas okonstlade tankar; och I, Svenska Trupper, som vid detta sorgbundna tillfälle ären närvarande, varen lefvande vittnen till Svenska moderlandets oinskränkta tacksamhet. Förblifven allan tid Dess vänner!” Svenskar! varen stolte öfver att hafva sett dessa Finska lemningar! minnens dem! högakten dem! -- Se deras aftynade kroppar, deras bleka ansigten, -- de bära vedermälen af deras trogna, änskönt fruktlösa bemödander att befria sin fosterbygd under förflutna åren! Och I Fin15 nar! När I återkommen till fosterbygden, så frambären Svenska folkets tacksamhet till Eder nation. Veten, att änskönt I återvänden med utslitna kläder, med genomskjutna eller afstympade lemmar, medfören I likväl en rättskaffens krigsmannasjäls dyrbara prydnad. Fiender med Svenska moderlandet kunnen I aldrig blifva, därom är jag förvissad; men förblifven allan tid Dess vänner! Skulle det nya herraväldets magt hindra Eder önskan och viljas utöfning, så låten med hjertats och tankens tysta språk välsignelse tilldelas moderlandet! Påminnen Edra barn därom! Vi skola från slägte till slägte välsigna Er -- högakta Er! Ett beder jag Er: att när I nalkens de ställen, hvarest vi besegrat våra fiender, och då I där sen den usla sandhög, som betäcker våra stupade kamrater, -- gifven deras stoft välsignelsens suck: -- de hafva dödt hjeltar -- och deras aska vårdas af ärans vålnader. I kännen menniskohjertats mångfaldiga nycker, dess anlag att hastigt välja föremål, som det tror sig alldrig förgäta; men knappt äro några veckor förflutna, förrän obeständigheten gjort ett annat val. Ty tiden förändrar allt -- med den glömmes allt. Dock försäkrar jag Eder, att I skolen sjelfva finna det, att krigsmannasamband, knutet vid strid -faror -- blod och död, upplöses alldrig. Således ären I och vi förvissade om hvarandras kärlek; ty krigsmannabrödraskap räcker lefnadens tidslängd och den tacksamhet jag Eder förkunnat och nu förkunnar, har med detta vårt samband en oupplöslig förening. Finnar! Bröder! Kunde dessa ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle de strömma -- och hvarje droppa försäkra Er om min vördnad, min vänskap!!! 16 Med dessa ord avtackade Georg Carl von Döbeln den 8 oktober 1809 i Umeå de svenska och finska trupperna och meddelade samtidigt att fred slutits. Talet hölls en söndag i full storm och gjorde djupt intryck på de närvarande. Efteråt skrev Döbeln ner vad han sagt. Liksom Sven Dufvas fader var Döbeln med ”år åttiåtta ren”, i 1788-1790 års ryska krig. Där fick han den skada i pannan som gjorde att han resten av sitt liv bar det kända svarta pannbandet, av siden, framtill fodrat med sämskskinn. Om skadan berättar han själv: ”Den 13 Juni 1789 kl. ½ 12 f.m. vid Porosalmi-affairen fick jag ett musquettskott i pannan, emellan båda ögonen. Skottet kastade mig åt sidan på händerna. Hatten är genomskuten med ett långt hål på skygget inunder snöret omkring kullen. Stark blödning blef genast. Jag gick utan att vara ledd eller åtföljd, troendes att dö, oförbunden 1 ½ fjerdedels mil [ungefär fyra kilometer], då jag där träffade en fältskär af Björneborgs regemente, som förbant mig. Jag gick vidare till fots; omsider vid S:t Michels klockaregård ankommer capten Weber ridande, säger sig vara blesserad i handleden, men det var ej så. Jag bad honom lämna mig sin häst, det han ock gorde. Vid kyrkan blef jag inlagd i ett hus och förbunden af regementets fältskär Amelon. Dagen derpå sonderades jag, och det befants att kulan var utstudsad.” Fastän kulan inte fanns kvar ville såret inte läkas; benskärvor satt kvar inne i huvudet. Två år senare beslöts att Döbeln skulle opereras. Han följde ingreppen med en liten spegel i handen och berättar: ”Den 19 April flåddes pannan: denna operation varade 17 minuter; pulsåderartèren öfver ögat gaf ansenligt blod; den stillades genom svamp och hård tillbind- ning [...] Den 21 April borrades hål i pannan öfver högra ögat. Denna operation varade i 23 minuter. Pannbenets ojämnhet gjorde att af nätet trådar voro qvar, oagtadt skrapning, hvilket gjorde en grufvelig plåga, då kronan sattes. Först borrades med spikborret, sen med kronan: benet afbröts slutligen i en cloison med tire-fonden [...] Den 27 uttogs en stor carrierad benskifva, som kulan tvingat in uti hufvudet [...] Den 3 Maj uppbröts och uppklipptes benet emellan trepan och den gamla blessuren: nu blef öppningen i pannan rätt ansenlig [...] Den 31 uttogs två benstycken [...] En benskärfva af trepaneringen uttogs den 9 Juni [...] Den 27 Augusti igenläkt.” Samma nästan kusliga självkontroll och kallblodighet visade han också omedelbart efter det han sårats, om man nu kan tro hans egen beskrivning: ”Väntandes ej annat än döden, var min skyldighet anmäla dem, som den dagen distinguerat sig” och medan blodet strömmade ner på papperet skrev han en rapport. ”Efter döden är intet och själva döden intet”, kommenterar han. Detta hindrar inte att han i andra sammanhang kunde visa sig nog så känslosam. En besökande hävdar rentav att han under ett häftigt åskväder fann Döbeln ”varandes orolig” samt att han dragit ner gardinerna och tänt ljus. I kriget 1808–1809 blev Döbeln krigshjälte. Före slaget vid Jutas låg han febersjuk, men bad, berättar Runeberg, om en medicin ”som gör mig för i morgon sjufallt värre Men hjelper mig idag på mina ben”. Doktorn avbryter behandlingen och Döbeln kan så förena sig med trupperna och när ”Den lille mannen syns med band om pannan [...] Den svartnade, i trasor klädda hären Står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen.” Genom segern tryggades arméns reträtt och dikten kan ha fångat lägets allvar och brigadchefens personliga insats. Men detaljerna är helt oriktiga. Med anledning av upphöjelsen till friherre gjorde Döbeln upp ett nytt adelsvapen. Ursprungligen ville Döbeln överst ha Karl XIII:s och Napoleons namn chiffer, därunder respektive Jämtlands vapen, en gående älg med en varg på bakfötterna upprest mot strupen och huggen i ryggen av en svart falk samt därintill en liggande fransk lilja med Ludvig XVI:s namn. I hjärtskölden ville han ha en svagt lysande halvmåne i nedan och ett grekiskt kors samt därunder en trepaneborr, vidare släktens svenska vapen, ett trekrenelerat fästningstorn med tre korslagda pilar över, samt dess tyska, en på två benknotor vilande dödskalle ur vilken tre rosor uppspirar; rosorna var ersatta av en blykula i pannan. Sammanställningen av Napoleons och Ludvig XVI:s namnchiffer ansågs ”i anseende till politiska förhållanden” mindre lämplig och Döbeln avstod från dem och tillfogade åtskilliga motiv, bland annat ett altare varpå diverse föremål offras, ”de bistra gudomligheter helgat, som presiderat vid utdelning av den förmån och de belöningar, man aldrig erhåller”. Döbeln föddes den 29 april 1758 på säteriet Stora Torpa i Västergötland. Hans far, som var häradshövding, dog när han var åtta år. Hans uppfostran blev, efter vad han själv tyckte, dyrbar men försummad. Han prövade flera banor, studerade till präst, blev sjökadett och praktiserade som jurist. 1780 begav han sig till Paris för att delta i nordamerikanska frihetskriget, 17 men hamnade vid ett värvat regemente i Indien, där han utmärkte sig i strid. I sin till Krigsvetenskapsakademien inlämnade, förseglade levnadsbeskrivning berättar han om de indiska dansöserna: ”Indiska seraillers lössläpte bailladeres agacerade oss Européer otroligt, deras täckhet, uti svart glänsande fint skinn -- deras utmärkt vackra anletsdrag, deras lifliga ögon -- vällustiga åtbörder, deras med guld och ädla stenar rikt utsmyckade kropp, deras dans helt nakne med uponervänd ställning på hufvudet stående, gorde Prinsens middagsmåltider öfwermåttan muntra.” Vid krigsutbrottet 1788 hade Döbeln återvänt till Sverige. Efter kriget bodde han på sitt indelta boställe Önne i Dalsland och deltog till en början livligt i sällskapslivet. Gården blev ett mönsterjordbruk, korna uppkallades efter damer i bekantskapskretsen. Men av skottskadan i huvudet hade Döbelns tungsinne och retlighet förvärrats. 1802 födde honom hans hushållerska Christina Ullström den älskade sonen Napoleon. Till honom skrev Döbeln 1806 från Finland bland annat: ”Min aldra käraste son! Gud välsigne dig för alla små bref o, ritningar som Du skickar mig; jag pussar dem, ber Gud välsigna dig med hälsa, växt, förkofran och beskedlighet [...] nu medan sommaren varar bör Du vara mycket ute, draga din vagn på gården, o. gå med mamma på gården -- när Perlan får föl, får du en liten häst, som du får kalla hvad du vill.” Att en general och adelsman skulle kunna gifta sig med en klockaredotter var vid denna tid otänkbart. Men när Döbeln blivit friherre anhöll han -- med stöd av tidigare prejudikat -- om att få adoptera sin son. Detta bifölls i konselj, men förhindrades genom det unika förhållandet att statssekreteraren vägrade 18 att kontrasignera, något som Döbeln inte utan skäl såg som personligt intrigspel. Genom juridiska fintligheter nådde Döbeln ändå sitt mål. Mamsell Ullström stämde honom för brutet äktenskapslöfte och tillerkändes hustrus lagliga rättigheter, varefter hon lade ner sin talan och skilsmässobrev utfärdades utan att något giftermål förekommit. I en märklig inlaga i Stockholms Posttidningar lät Döbeln själv offentliggöra saken. Napoleon sändes som sjuttonåring till krigshögskolan i Metz i Frankrike. Tillsammans med sina betydligt förmögnare kamrater Stedingk och Fersen festade han där på fyra månader upp fjärdedelen av det kapital han fått med sig för tre års utbildning. Med sin sista hushållerska, Anna Björk, fick Döbeln 1816 en andra son, Léon Victor. Vid tre och ett halvt års ålder dog denne och i ett gripande brev skildrar Döbeln hans död och sin smärta: Kort före sin död ville han se sin vagn, sin blomma och sin kanariefågel. ”Ett stenkors skall uppsättas åt honom. Och jag vill begravas bredvid,” slutar brevet. Så blev snart fallet. Mindre än ett år efteråt, den 16 februari 1820, dog Döbeln och begravdes på Johannes kyrkogård i Stockholm. Det monument som idag pryder hans grav reste man på årsdagen av slaget vid Jutas 1861 efter en insamling i Sverige och Finland. Märkligt nog är sköldemärket på det inte Döbelns friherrevapen utan hans vapen före upphöjelsen. Göran Andolf, född 1939, disputerade 1972 i historia vid Uppsala universitet på avhandlingen Historien på gymnasiet. Undervisning och läroböcker 1820-1965. Han har sedan varit forskare vid universiteten i Uppsala och Göteborg samt vid Militärhögskolan i Stockholm och skrev en lärobok för universiteten: Historien 1815-1870, 1976, ny upplaga 1984,samt forskade i resandets och turismens historia. Sedan 1985 är han författare utan fast tjänst. Han har medverkat i förbandshistoriker (K 3, K 4, Karlberg, Arméflyget, och i bortåt tvåhundra längre och kortare uppsatser och an- mälningar ägnat sig åt andra världskriget och särskilt de svenska Finlandsfrivilliga. De senaste åren har han mest arbetet som redaktör och översättare. Sedan ett tiotal år är han redaktör för Tidning för svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening. Von Döbeln, Mats Welff, med adjutant Göran Brobeck framför vitrinskåpet på Döbelnsmässen vid regementets 175-årsjubileum. Några artiklar som skrivits i Norringen under senare år med anknytning till von Döbeln 1997 1999 2000 2000 2008 Händelser i Norden och Skåne vid tiden för regementets tillkomst Döbeln och regementet Georg Carl von Döbeln Det bittra avskedet Döbeln och Christianstad Göran Larsson Erik Kjellqvist Erik Kjellqvist Erik Kjellqvist Anders Bojs 19 Några dagar i april 1940 Utdrag ur dagbok och kommentarer av författaren Erik Kjellqvist Tisdagen den 9 april ”Tyska trupper har tidigt i dag på morgonen invaderat Danmark och Norge. Anmäl er omedelbart på mobiliseringsavdelningen.” Detta kärva och ödesmättade besked lämnas utan kommentarer under en taktikövning ute på Norra Skåningarnas övningsfält. Förlamad av chocken ser jag i min fantasi tyska soldater på Ströget i Köpenhamn. Jag ser våra kaserner stå i lågor efter flyganfall. Jag ser…att nu blir det krig eller är vi kanske redan i krig? Varför är tyskarna inte redan här? De kunde inte ha valt ett bättre tillfälle. Inga krigsorganiserade förband är i tjänst. Krigsförråden ligger väl samlade på kasernvindar och i förråd. En stuka-bombare skulle snabbt slå ut våra möjligheter att mobilisera. Mobiliseringsorder har ännu inte givits, får vi veta, men fältdepåerna ska omedelbart organiseras i Näsby, Nosaby och Fjälkestad och nu ska förbandens krigsmateriel snarast föras ut till anvisade lokaler och läggas upp för snabb utrustning. Allt är redan noga planlagt och samlat i pärmar, en för varje förband. Som ensam representant för 5. skyttekompaniet får jag uppdraget att organisera mobiliseringsdepån på patron Olins Fröknegården i Näsby. En av husets döttrar tar emot mig och min pärm. Hon är ensam hemma men tycks vara beredd på vad som väntar. Jag känner mig skamsen, men hela nedre vå- ningen i mangårdsbyggnaden måste snarast tömmas på allt som finns i den stora matsalen och angränsande sällskapsrum. Det är en överväldigande mängd tunga gamla möbler, mattor, tavlor, foton, silver, glas, porslin, vaser och allsköns prydnadsföremål som samlats i ett välbärgat och anrikt godsägarhem. Var och hur gör man sig av med allt detta på några få timmar? Utan protester och veklagan anvisar min värdinna en tom loge. En handfull nyinryckta som ska utbildas till värnpliktigt underbefäl, bland dem stadens blivande revycharmör Harald Persson, anmäler sig som handräckning och tömmer på några timmar alla rummen. Samma febrila aktiviteter och intrång i privata sfärer är samtidigt på gång vid landets alla regementen och kårer. Kl 1200 lunch på mässen. Dämpad stämning. Frågetecknen många. Oron påtaglig. Samling i biblioteket kring radion kl 1230. TT-nyheter om invasionen. Tyska kryssaren Blücher sänkt av norrmännen i Oslofjorden. Uttryck för gillande. Uppgifterna om Danmarks kapitulation och ett danskt kompani, som flytt över Öresund och landstigit i Helsingborg, möts med en del skratt med en antydan till hån som dock snabbt förbyts i generad tystnad. Vi har ju själv inte ens tillgång till våra egna tjänstevapen – vi har inga soldater! Och - ingenting tyder på att mobilisering beordrats. Har vi i hemlighet kapitulerat? Artikeln är skriven för publicering i Föreningen Gamla Christianstads årskrift 2010. Med förf. medgivande återges den här också i Norringen för den händelse någon inte tidigare läst om upplevelsen i Kamratföreningens publikationer. 20 Onsdagen den 10 april Kasernen döps om till I 6 Depå. Kungl. Norra skånska infanteriregementet, fältregementet I 6, har legat förpuppat på kasernvindar och andra förråd och i mobiliseringsavdelningens pärmar. Det ska nu utvecklas till ett stridande linjeförband och det sker till synes under närmast kaotiska former. Krigsförråden hissas ner och vräks ut genom kasernvindarnas fönster och körs och dras på allt som har hjul ut till mobiliseringsdepåerna. På Fröknegården börjar rummen fyllas med soldaternas många persedlar och prylar i en bestämd ordning från inmönstringsbordet på verandan genom rummen med utrustning ut till tälten som slagits upp på en blöt leråker. Där ska mannarna stoppa sina civila kläder i papperssäckar som lämnas kvar med märkning. Gud vet när eller om de får ta dem på sig igen. Krigsplacerade kompanichefen saknas. Han är lärare på Karlberg och det sägs att han med sina kadetter skyddar Bromma flygfält mot befarad tysk luftlandsättning. Jag får också veta att en reservunderofficersskola förlagd på I 6 fått order att krigsorganiseras – ett 250 man starkt elitförband bestående av värnpliktiga furirer! Årets rekryter har börjat avrusta för hemförlovning men håller nu också på att krigsutrustas och organiseras till ett skytteförband. En pansarvärnskanon pluton organiseras av äldre värnpliktiga som i dagarna kallats in för att utbildas på det nya vapnet. De är långt ifrån att kunna hantera kanonerna, men sänds ändå till Öresundskusten. Man skrapar ihop vad som finns till resurskrävande tillfälliga provisorier, som kan komma att inverka menligt när en mobilisering ska genomföras. När det börjar mörkna inser jag plötsligt att det inte finns trupp tillgänglig för bevakning av förråden och det evakuerade godset. Jag beslutar mig för att flytta mitt kvarter till Fröknegården och anvisas ett gästrum med utsikt över gårdsplanen. Det blir en orolig natt bl a av en något udda anledning. Sängen är bäddad med äkta hårdmanglade linnelakan som glider av mig stup i kvarten, och var gång jag reser mig för att hala upp sängkläderna tittar jag ut över gården. Det var väl någon mening med de glatta lakanen. Jag finner att allt är lugnt och stilla. Torsdagen den 11 april Allt värnpliktigt befäl och befäl i reserven har kallats in och börjar inställa sig. Arbetet i depån går nu raskare undan, men kompanichefen och två plutonchefer saknas fortfarande Allmän mörkläggning beordrad. Styvt jobb med alla de stora fönstren i mangårdsbyggnaden. Missar lunchen och söker mig sent på eftermiddagen till mässen. En kollega i samma predikament som jag söker en stunds vila i biblioteket. Vi är ensamma i mässen. Plötsligt kommer regementschefen, Justus Holmgren, instörtande och ropar: ”Finns det några officerare här? Tyskarna väntas anfalla över Öresund och kan redan nu ha gått i land i trakten av Helsingborg. Regementet intar högsta beredskap. Jag tar emot allt befäl fältutrustat på kaserngården kl 1900. Sprid denna order!” Att se vår disciplinkrävande och stramt korrekte chef, uppenbart skakad, komma löpande med denna ödesdigra order in i mässen där han bara finner två ensamma utschasade plutonchefer, fyller mig med undran och bävan. Chefens udda beteende tyder på att han nu bedömer läget som ytterst allvarligt. Men vad kan vi göra? Ska regementets befälskårer möta tysken utan soldater!? 21 Jag åker hem för att hämta mina saker och ta farväl. Tanken att vi kanske aldrig kommer att ses igen undertrycks i mitt ordlösa farväl av dem som står mig närmast i livet. Tillbaka i depån tar jag ut min fältutrustning, förser mig med en kulsprutepistol och fyller fickor och en tornister med ammunition. På kaserngården kl 1900 ställer fältregementets samlade befälskårer upp förbandsvis. Svårt att känna igen folk i kvällsdunklet. Ansikten lyser vita under hjälmarna. Svart med folk utanför de stängda kaserngrindarna. Efter avlämning orienterar chefen om läget. Ännu ingen invasion, men hoten kvarstår. Befäl som oundgängligen behövs för att säkerställa en mobilisering avdelas. Jag tillhör den gruppen. Övriga organiseras till en insatsstyrka som förläggs på Livkompaniet. Marschberedskap 30 min. En luftvärnskulspruta ställs upp på kanslihusets tak och provskjuts med en lång punkteld som ekar ödesdigert över det mörklagda Näsby. Strax efter hörs automatvapen provskjutas ut i backen genom fönstren på Livkompaniet. Den ödesmättade stämningen får ytterligare näring. Under natten transporteras insatsstyrkan till Eslöv. Fredagen den 12 och lördagen den 13 april Dagen förflyter med hårt arbete för att få depån i ordning för inmönstring och utrustning. Ännu ingen kompanichef utsedd och nära hälften av befälet är ute på äventyr med den i hast organiserade insatsstyrkan. Bl a två av plutoncheferna. Jag tjänstgör fortfarande som kompanichef i depån. Vädret råkallt och regnigt. Tältplatserna ute på den blöta leråkern ett problem. Måste skaffa fram massor med halm. 22 Sent på natten kommer ordern vi väntat på: ”Organisera återstående förband.” Expressbreven med personliga inkallelseorder, som legat färdiga på mobiliseringsavdelningen, överlämnas till Posten f v b till de värnpliktiga som brådstörtat måste packa sina tillhörigheter enligt anvisningarna i ordern och ge sig iväg. Första mobiliseringsdagen, den 13 april, har redan börjat när inkallelseordern når ut. Det berättas att de körts ut med postbil till arbetsplatserna ute i byarna. Det var bara att ta farväl, hämta innestående lön i kassan och ge sig hem och iväg till sitt regemente. Den här gången är det inte för övning. Nu är det fråga om allvar. Det blir många svåra avsked i hemmen runt om i landet. För många betyder den brådskande inkallelsen umbäranden gränsande till katastrof för familjer och anhöriga. Tågen på de sju järnvägslinjer som löper in mot staden är överfulla. Ju närmre målet man kommer får de påstigande klänga sig fast i klasar på de öppna plattformarna. I bussar transporteras de sedan ut till fördelningscentralerna. II. bataljonens folk fördelas på Näsby skola ut till kompaniernas mobiliseringsdepåer. Fröknegården har redan nämnts. Andra är Tvede gård och Gamlegården som numera ligger begravda under den nya stadsdel som bär namn efter Gamlegården. Inmönstringen går lugnt och smidigt. De få som tagit till flaskan får ingen publik för sina uppträdanden och hjälps av kamraterna att ta sig runt i utrustningsspåret. Allvar och målmedvetenhet präglar inmönstringen. På eftermiddagen dyker Jon Liljedahl upp och tar befälet över kompaniet. Jag är lättad och glad över valet av chef. Han kallas allmänt för Pajala, räknar finska anor och är en mycket omtyckt och kunnig officer, nyss hemkommen från finskryska vinterkriget, där han deltagit som frivillig. Utan att ha hunnit vila upp sig från strapatserna sändes han brådskande med ett antal kolleger till Öresundskusten för att rädda mobiliseringen av landstormsstyrkorna från totalt kaos. Där nås han av ordern att återvända till depån för att bli chef för 5. skyttekompaniet. Totalt utmattad går han till kojs efter en kort briefing. Inmönstringen fortsätter och kl 2100 kan jag rapportera till bataljonsstaben att kompaniet är i det närmaste fulltaligt och utrustat. Jag kallas till Näsby skola för orderuttagning i bataljonsstaben kl 0100. Söndagen den 14 april Ordern lyder i korthet att bataljonen ska stå beredd för motortransport med kompaniernas täter vid Näsbychaussén kl 0200. Jag purrar Pajala. De sist inmönstrade stökar ännu med sin utrustning i tälten, gruffande över mörker, blöta och lera, när Pajala ger order om att bivacken ska brytas och att all stridstross ska lastas på kärrorna och dras fram till Näsbychaussén för snabb omlastning till motortransport. Kompaniet står redo på utsatt tid. I regndimman och mörkret rör sig en kolonn av bussar och lastbilar av aldrig skådad längd framför våra uppspärrade ögon. Den gör halt och vi hittar snabbt de bilar och bussar som bär de nummer vi har fått oss anvisade. På några få minuter embarkerar kompaniet. Pajala sjunker ner vid sidan om mig i ”min” buss efter att han kontrollerat ilastningen. Bussarna rymmer vardera en pluton, d v s 40 man. Kolonnen börjar långsamt rulla med många stopp. Vart vet vi inte. Grabbarna försöker göra det bekvämt för sig med sina vapen och packningar i de trånga sittplatserna. Jag kollar att alla har skarp ammunition i patrongördlarna och ger or- der om att vapnen ska dras ur. Mittgången täcks med tidningspapper och snart ringlar långa vaselinormar ur piporna. Alla sitter tysta och spända. En del har lyckats somna. Andra tittar sökande ut i mörkret. Pajala sover som en stock. I draget från den glipande dörren sitter en som ångrar sin fylla. På motorhuven vid sidan om den civilklädde chauffören gungar ett antikt kopparkokkärl som han fått att äta ur. Jag kan inte sova och förundras över att vi redan är på väg mot något, ho vet vad. Timmarna går. I det svaga gryningsljuset skymtar jag den närmsta bussen gunga tio meter framför oss. Pajala vaknar och blir förskräckt när han upptäcker de korta avstånden. ”När tyskarnas stukabombare hittar oss i gryningen blir det ett fruktansvärt blodbad! Vi måste öka avstånden!” Men gryningen kom utan bombanfall. Kolonnen fortsätter att rulla på. Det står nu klart att vi är på väg söderut mot Österlen. Höga snödrivor kantar vägen. Nästa stopp kom ungefär kl 0700 med order om urlastning. Ut över en stubbåker vid Smedstorp väller en hord trötta och glosögda soldater med sina i hast hoppackade utrustningar och oknäppta uniformer. Plutoncheferna ser sina förband för första gången samlade i dagsljus. Ställer upp dem i gruppkolonner och försöker få ordning i leden. Den krigserfarne Pajala betraktar sitt kompani, 210 man enl planerna, som ställts här för att möta en väntad inkräktare. Kan man skicka den här soldathopen i strid som den ser ut just nu? Frågan står skriven i hans ansikte. ”Hör du min gosche,” säger han och pekar på mig (han talar med lite tjocka s-ljud), ”Vi måste snarast ta reda på vad som finns mellan oss och stranden. Du tar motorcykeln och åker ner mot Skillinge och rapporterar snarast vad du ser!” 23 Känslan av overklighet kommer över mig, men jag skakar den av mig. Väljer väg på kartan och ger föraren order. Glimminge hus, som en gång för hundratals år sedan byggdes som skydd mot invaderande fiender, dyker upp till vänster om mig och här kommer jag med min 9 mm armépistol m/07. Landskapet ligger spöklikt tyst och stilla. Inte ett liv syns någonstans. Längs kusten och ute till havs syns ingenting heller som tyder på militära aktioner. Den landfasta isen ser ut att bryta upp. Det är tomt och tyst överallt kan jag lät�tad rapportera. Jag återvänder till min pluton för att bekanta mig med den. Många av grabbarna känner jag sedan beredskapsomgången för bara några veckor sedan. Mina lugna och sävliga österleningar har genom någon underlig organisationsförändring ersatts med envisa och kluriga göingar. Dom är välkomna. Kontroll av utrustning och klädsel. Brister noteras. Gruppcheferna beordras upprätta rullor. Lätt exercis får igång de domnade kropp arna. Lång väntan i ovisshet hela dagen. Vi får mat, men jag minns inte om det var lottorna som utspisade oss. De hästanspända trossarna kan väl inte ha hittat oss än. Ammunitionstrossen fick vi med oss i alla fall, för handgranater, en urmodig modell från första världskriget, delas ut och när jag, koncentrerad på vad jag gör, visar hur de apteras med sprängpatron, tar plutonen tyst skydd bakom en gärdsgård. Handgranaten har dåligt rykte. Skruvar man toppskruven för hårt är det ajöss, sägs det. Bäst att jag behåller sprängpatronerna till ett skapare läge. Mot kvällen kom order om ny nattlig motortransport, den här gången får vi veta att vi ska tvärs över Skåne mot Öresundskusten. På nytt dyker den enorma buss- och lastbilskolonnen upp. Re24 san blir monoton, ryckig och tröttsam med otaliga halter. Grabbarna tåliga, ingen klagar. Under stoppen får vi veta att det rör sig om stora trupprörelser och korsande trafik. Måndagen den 15 april Strax efter midnatt gör kolonnen en ny halt. En motorcykelordonnans knattrar förbi kolonnen och ropar efter kompani chefen. Han har muntlig order från bataljonschefen att alla mörkläggningsanordningar på bussar och bilar ska tas bort. Krigserfarne Pajala börjar använda svordomar och ifrågasätter först ordonnansens sedan bataljonsledningens mentala tillstånd och sänder slutligen tillbaka ordonnansen med begäran om en skriftlig order. Det får han. Något år efter kriget hörde jag general Ernst af Klercker, som var fördelningschef med ansvar för skyddet av 1. armékårens uppmarsch april-maj 1940, berätta att det var en krigslist. Han ville att kolonnerna skulle ringla som ljusormar ner mot kustlinjen för att visa tyskarna att nu är vi här, beredda att ta emot dem. Fram på småtimmarna hamnar vi i Landskrona. Får en gymnastiksal anvisad för vila under det som återstår av natten. Grabbarna ramlar omkull där de står och somnar med de fruktade handgranaterna som sällskap. Pajala tar sina plutonchefer till hamnen och ger den första stridsgrupperingsordern. Kompaniet skall försvara Landskronas hamn. Jag får order att med min pluton förhindra landstigning på Gråen. Pajala pekar på en grå landstrimma som skymtar i regndimman på andra sidan av hamnbassängen, Förbindelsen med fasta land kommer att ordnas med den enda större motorbåten som finns tillgänglig. Den kommer ut med livsmedel och an- nat underhåll. ”Blir det strid kan vi inte hjälpa er och ni kommer inte att kunna ta er därifrån.” Med Pajalas kärva slutord ringande i öronen väckte jag min pluton och med ett litet tal satte jag dem in i vad som väntade oss. Det hölls många mer eller mindre patetiska tal dessa dagar. Guskelov minns jag inte vad jag sade. Tidigt på morgonen tar vi oss dit ut med motorbåten som bara kan ta en grupp i taget. Regnet strilar ner. Gråen är till större delen vattenfylld innanför en gammal påbörjad befästningsanläggning, som omges av en ca 2 m hög och mot sundet 800 m lång vall av sten med ett antal redutter ut mot Öresund. Insidan av vallen består av gräsvall med ca 20° lutning. Något mer ogästvänligt går inte att tänka sig. Spången krävde ca 30 tomma bensinfat som pontoner. Spången som döptes till Kalle får sin bärkraft prövad. Kalle i färdigt skick. Under trädet skymtar bivacken. Försvarsgrupperingen är inget problem, det finns inga alternativ att välja mellan. Men var ska bivacken ordnas? Det finns en holme med plan mark mitt i vattendammen, men från den blir det en språngmarsch på ca kilometern för att nå ut till ställningarna. Ska vi med någon framgång kunna lösa vår uppgift måste det till omfattande fältarbeten. Vi måste bygga minst åtta splitterskydd. Två per skyttegrupp. Bivacken måste ordnas ute på den plana holmen mitt i vattendammen och förbindas med eldställningarna med en ca 60 m lång spång. Beräkningar görs av vad som behövs av virke, tomma bensinfat, spik, järntråd och tunga verktyg m m. Första natten slår vi upp tälten intill landningsplatsen där det lutar minst och sätter ut en postering. Alla är dödströtta, somnar i de mest egendomliga ställningar och vaknar på morgonen i en tät klunga nederst i de lutande tälten. Jag följer med 25 Åtta splitterskydd med plats för fem man i varje grävdes och täcktes med timmer, sten och jord. båten som kommer ut med frukosten in till kompanichefen med mina listor. Tisdagen den 16 april… Inne i Landskrona är stämningen upp jagad. En tysk lasttramp har kommit in i hamnen under natten och ligger förtöjd vid kaj. Grupper av invånare betraktar En rikstelefonlinje drogs ut och en lokallinje till poststället. 26 båten med ursinne i blicken. Jag får arga frågor varför vi inte hindrat den och kan bara svara att vi inte är i krig – än. Jag hittar Pajala i en tom lägenhet i närheten av hamnen där han organiserat sin kompanistab och lyssnar nu på en mängd herrar från stadens styrelser och nämnder, som vill veta vad som ska hända och vad de ska göra. Pajala ser inte helt bekväm ut med att vara inofficiell stadskommendant och försöker lugna ner stämningen. Jag får någon minut på mig att berätta om mina behov och visar mina listor. Kompaniadjutanten öppnar expeditionslådan och letar i facken, får fram blocket med rekvisitionsblanketter, som gör det möjligt att vid krig eller krigsfara rekvirera allt vad som kan vara till gagn för försvaret. Pajala undertecknar ett antal in blanco och jag flyr från getingboet. En stor trävarufirma i staden går igenom mina listor och lovar att leverera allt det jag önskar och skaffa fram det de inte har. Det dröjer knappt en timme förrän de första virkesleveranserna åker i marken vid kajkanten som vetter mot Gråen. Alla visar en fantastisk bered villighet att hjälpa till. ”Vår” motorbåt rekvireras och med hjälp av den flottas allt som kan flyta över till Gråen och släpas ut till holmen jag utsett till bivackplats. Halva styrkan sätts att gräva sig in i jordvallen bakom stenvallarna för två splitterskydd per grupp i anslutning till eldställningarna. Den andra halvan börjar bygga sektioner till spången efter ett verkplan som pinnats upp på backen. Efter hand som de blir färdiga fästs de ihop och skjuts ut. Framemot skymningen är spången utlagd och vi kan flytta bivacken till slät mark. Det dröjer ytterligare någon dag innan det tyngre arbetet med splitterskydden kan avslutas, men då har vi också fått ut en rikstelefonledning och en larmledning från poststället. Det är en glädje att se med vilken energi och vilja fältarbetena bedrivs. Det dova, hotfulla mullret från tyskarnas luftbro mellan Köpenhamn och Norge ligger som en ständig ljudmatta, men det vänjer vi oss snabbt vid och nyfikenheten på de tyska konvojerna ute på sundet, skyddade av örlogsfartyg, avtar efter hand. Det är bara en av grabbarna som inte kan hålla sin rädsla, som vi bär på allihop, för sig själv. Han förföljer mig ständigt med frågor om vad jag tror ska ske. Vi försöker gemensamt lugna honom, men till sist blir han så allmänt störande att jag tvingas få honom hemskickad. Plutonens Landskronagrabbar kan få 2 tim permission för att besöka släkt och vänner i staden, meddelas från kompanistaben. Ingen far i väg: ”Vi behövs bättre här” är svaren. Vi övar och arbetar så länge det är ljust. Medvetna om spångens bräcklighet under strid smyger vi oss ut och besätter eldställningarna varje natt i god tid före gryningen. När vi kan se över till Danmark och allt är lugnt går vi till vila igen. En av mina nya göingar är en riktig skogskarl och jägare. Han har snabbt skannat av ön, som man säger i dag, och förser oss varje morgon med färska måsägg som förstärkning till frukosten. En natt väcks jag av en signal från posteringen, som rapporterar ljud av köl som skrapar mot stenar, steg av spikslagna skor och mumlande röster framför vår försvarslinje. Är det tysken som kommer? Tyst larm. Grupperna smyger sig förbi mig vid spången och jag befaller visk ande att eld endast får öppnas på min order. Otvivelaktigt är det något som rör sig därute. Något storanfall är det ju inte fråga om, kanske ett kuppförsök att med överraskning erövra nyckeln till hamnen innan storanfallet inleds, eller är det bara en spaningspatrull ute på äventyr? Då hörs skramlet från ett vapen och dunsen av en kropp som faller mot stenarna i strandlinjen följt av ett innerligt, utdraget, svenskt lösenord: ”Jääävlar!” Det visar sig att en motorbåt med bevakningspatrull, som varje natt spanar av den grunda Lundåkrabukten söder om Landskrona, hade fått motorstopp och börjat driva mot Danmark i den friska ostliga vinden. Årtullarna var odugliga och med största möda har man lyckats paddla sig i land på Gråen. De är glada att de kom i land på rätt sida. Och jag är glad att ingen i nervositet börjat skjuta. Efter 11 dygn blir vi avlösta, lite förbryllade över att de som avlöser oss är livgrenadjärer från Örebro. ”Ja, jävlar, har dom börjat skicka hit folk från Samojeden?” sa nå`n. Och för mig går det inte upp förrän någon vecka senare att 1. armékåren marscherat upp i Skåne. Nya platser, nya uppgifter väntar mig och min pluton. Det går nära nog ett halvt år innan vi får komma hem – den här gången. Norringarnas historia 1939 1940 av Erik Kjellqvist Ett begränsat antal böcker finns kvar för försäljning. Boken är ett unikt tidsdokument i regementets historia. Ett femtiotal i boken namngivna Norringar medverkade med brev, i intervjuer och samtal. Behållningen av försäljningen går till tidningsfonden enligt författarens önskan. Pris 100 kr 27 Nu var det 1940 Carl Lindholm berättar här sina personliga minnen från 1940 då han som nybliven 14-åring ryckte in bland cirka 40 jämn åriga i tjänst på ett landstormskompani för luftbevakning i nordligaste Norrland. I fästningsstaden Boden upplevdes i hög grad det ödesdigra skeendet i de nära liggande broderländerna i öster och väster. Svensk beredskap upprätthölls med vad vi hade av försvarskraft runt våra gränser. Fältförband och landstormsförband hade organiserats och intagit sina grupperingsplatser, fastställda i staber på högre och lägre nivå. Alla gjorde sitt bästa med de möjligheter till försvar, som trots allt fanns kvar efter 20-talets glada och huvudlösa nedrustning. Vi fick så småningom tillbaka en försvarsmakt som gjorde skäl för namnet. En stor del av äran av att så skedde bör ges denna tids befäl, officerare, under officerare och underbefäl, både på stat, i reserv och i landstorm. Den insatsen bör vi inte glömma. I minnets ljus träder stundom fram bilder från år 1940. Ingalunda av så särskilt märkvärdiga och ödesdigra ting, utan tvärtom händelser vid sidan av den stora dramatiken. Men för ”sena tiders barn” något att erinra om. En försommarmorgon år 1940 stod ett fyrtiotal bodenpojkar i 14–15-årsåldern, ett par bara 13 år, uppställda på gruppkolonner vid Boden C. Alla i uniform och med gevär m/96. Ammunitionsgördel med 60 skarpa patroner. Knivbajonett med balja. Matslungan över höger axel- ”över, genom, under” – och ränsel med ”per 28 sonlig utrustning”. Rakgrejor hörde inte dit. Truppen lämnades av, visiterades och beordrades invänta tåg för embarkering. Major Dahlquist – namn får väl av slöjas efter sextio år – en major vid I 19 av det välvilliga och faderliga slaget, sådana fanns en och annan också i dessa bistra tider, kallade till sig en av de unga krigsmännen, förmodligen därför att denne var den till kroppslängd minste i skaran, och frågade varthän truppen skulle transporteras. Den unge krigaren var en smula brydd över frågan. Han intog enskild ställning med geväret vid höger fot och lät två tankar tumla runt i skallen. Alla hade redan vid inmönstringen noga beordrats att för ingen yppa vårt höghemliga transportmål. Alltså borde svaret vara: – Vet inte, major. Men som i högsta grad involverad i organiserandet av truppen borde han väl veta det mesta om verksamheten. Han ville kanske kontrollera om ”soldaten var orienterad”. Med tämligen låg stämma, såsom läget fordrade, ty det stod tätt med nyfilma civila runt om, blev svaret: – Jokkmokk, major. Majoren log med stövlarna på och föreföll nöjd. Vad var nu detta för en ytterst ung domlig trupp i denna sommar av spänning och ovisshet i Sveriges historia? Därmed förhåller sig sålunda. Realskolan i Boden, stadens dåmera högsta läroanstalt, hade som gymnastiklärare majoren i, I 19 reserv Bertil Steckzen. Som de flesta lärare hade han ett ”täcknamn”. Detta skulle för hans del kunna skrivas Schellack. Pouttaure garnison sommaren 1940. Övre raden fr.v. Backman (Chef), Frigge och Schärling. Nedre raden fr.v. Lindholm och Granström. Den sjätte deltagaren, Fällman, var fotograf. Det skulle kunna skriftsättas på annat sätt också, någon närmare diskussion om detta har väl dock inte ägt rum. Steckzén var en hedersman, härstammande från en gammal ansedd borgarsläkt i Piteå och skötte sin tjänst i realskolan med kraft och energi. Han var alltid klädd i uniform, i m/ 23 med ridbyxor och stövlar. Det bör finnas en och annan kvar, som minns gestalt, hållning och humör – och hans speciella arm- och axelrörelse för att justera kopplet i ögonblick av upprörd het. Sådana kunde även den tidens ton åringar framkalla. Majorerna Steckzén och Dahlquist bör någon gång under våren 1940 ha funnit, att landstormsmän i 40-årsåldern, inkallade för t ex luftbevakningstjänst, borde skickas hem för att idka nyttigt jordbruk samt äktenskaplig samvaro för svenska folkets fortbestånd. Tjänsten på luftbevakningsstationer kunde skötas av personal som inte var direkt lämpad för ovannämnda uppgifter. Skolpojkar som frigivna från schematvång och läxor inte borde få gå lösa under ett långt sommarlov, vore de mest lämpade som ersättning för mogna familjeförsörjare i landstorms förbanden. Så tänkte i stor enighet de två majorerna, och hos den tidens majorer övergick snabbt tanke till beslut och beslut till handling. Sålunda fick under sista veckan på vårterminen eleverna av major Steckzén besked om Sveriges behov av ung frivillig insats i Försvarsmakten. Hugade frivilliga anmälde sig i trängsel kring majorens bord, blanketter som krävde målsmans underskrift delades ut, och denna lilla juridiska formalitet var 29 snart avklarad. Sedan bar det av till I 19, där samtliga utrustades med uniform m/ 23, dock med mössa m/ 37, vapen och ammunition och vad en rätter krigsman i övrigt tillkom. Rätt utrustade ställde vi upp på kaserngården och erhöll order för morgondagens samling på Boden C. Men framför allt delgavs alla i kärva och rättframma ordalag: ”Från och med nu är ni en del av Krigsmakten och lyder under Strafflagen för Krigsmakten.” Och då visste vi, att bar vi oss riktigt illa åt, kunde vi bli arkebuserade. Det var med karska steg och med reglementsenlig hälsning medelst huvud vridning på alla som bar koppel – gevär i remmen förde vi stolt – vi marscherade envar hem till sitt för en sista civil natt. Men dock under krigslagarna! Minnesbilder som dessa, dunkla er inringar av vad som hände för nästan en mansålder sedan, måste bli tämligen fragmentariska. Episoder, korta ögonblick har fastnat i en serie snabba bildsekvenser, men sammantagna ger de kanske, om än bara glimtvis, något av tidens stämning och mentalitet. Raskt från Boden till Jokkmokk. Vår transportbefålhavare var en lovande yngling i vår ålder. Han ledde vår styrka med lugn självklarhet. Han visste hur det gick till i krigarlivet. När vi i Jokkmokk på ett led trädde in i en matsal för vår första måltid i Kronans tjänst, vände han sig om mot oss och med den erfarne soldatens säkerhet beordrade han: ”Mössan stoppas lämpligen in under vänster axelklaff.” Alla stoppade mössan lämpligen under vänster axelklaff. Efter utspisningen rättade vi in oss på gruppkolonner och marscherade iväg för avlämning till kompanichefen. Nu till en sak som slagit mig efter alla dessa år. Ingen av oss i tidig tonårsålder 30 hade militär utbildning. Först på hösten 1940 organiserades ungdomslandstorm, U 19, i Boden. Men vi kunde uppträda i sluten ordning, marschera med takt och rättning och göra den tidens gevärsrörelser. Efter marschanträde och några stegs marsch kommenderades ”i remmen gevär” och i tre tempi flög vapnet på plats. Vid ”halt” svängdes vapnet likaledes i tre moment till ”för fot gevär”. Perfekt var väl inte exercisen, men år 1940 fick en hel del godkännas. På samma vis kunde vi grupperas i skyttekolonn och skyttelinje, och vad väsentligt var – vi kunde skjuta. En orsak till vår användbarhet i militär tjänst, om än enkel sådan, var att större delen av oss var ”garnisonspojkar”. Vi hade sett och tagit till oss den tidens militära formalia, all exercis var välbekant från de många regementenas kaserngårdar, och på t ex I 19-fältet hade vi intresserat iakttagit drillen i stridsgruppering. Redan sedan 10- eller 11-årsåldern hade vi om söndagarna följt med under täv lingar på skjutbanorna och under ledning av stolta fäder fått börja skjuta skarpt. När det gällde så elementära ting som att marschera, hålla takten, rättningen – och truten, hade skolans gymnastikundervisning, också lärarinnornas i småskolan, stor förtjänst av det lyckade resultatet i denna del av kulturpåverkan. O, tempora, o, mores! Disciplin var en hederssak. Vi strävade allvarligt att ge intryck av reguljär truppavdelning. Order och anvisningar följdes ögonblickligen. De i vår skara, som erhöll befälsuppdrag för kortare eller längre tid åtlyddes utan prut. Vår kompanichef hette von Törne. Han var av samma släkt som den von Törne som Runeberg omnämner i sina Fänrikar. Bara det gav lyft åt vår soldatiska tillvaro. Han var landstormsofficer och till graden kapten. Hos denna befälsgrupp var väl inte militär fackkunskap särskilt framträdande i hanteringen av trupp, men vilja och entusiasm kunde ofta vara bärande element i daglig gärning. Det bör det ha varit hos vår kompanichef. Veckan i Jokkmokk var fylld av ambitiös och omväxlande utbildning. Det är möjligt att uti historiens ljus en del ting kan betraktas som rätt kuriösa med hänsyn till vår kommande tjänstgöring. En dag gick hela förmiddagspasset åt för en övning i skogsterräng av något fint och finurligt som vår kompanichef under sin utbildning i härföring tagit till sitt hjärta: Plutons framryckning i skydds- och sambandskedja. Det hela var rätt intressant och för den enskilde krigsmannen föga ansträngande. Två grupper breddgrupperade i skyttelinje med förkortade luckor och utan djup, en kompassförare mellan grupperna och två grupper i skyttekolonn på ett led efter kompassmannen. Det förefaller ju rätt enkelt, men en serie kommandon och kompletterande anvisningar kunde bringa slagfälts manövern upp till svindlande höjder av strategisk obegriplighet för oss gröna krigarfrön. Men solen sken och var man kände sig delaktig i något stort och märkeligt, och snart var tid för utspisning. För rättvisans skull skall emellertid framhållas, att vad vi trimmades i var i stort sett anpassat till kommande gärning. Posttjänst, det vill säga bevakning, observation och rapportering övades, och vi var ju inte de dummaste som skickats ut från Bodens samrealskola, även om lärarna därhemma, i det civila livet, hade ett och annat att säga om vad vi kunde om preussisk grammatik och hypotenusor. Vad som portionerades ut av vårt utbildnings befäl slukade vi med anmärkningvärd kunskapsaptit, och i luftbevakningstjäns ten blev vi snabbt rätt durkdrivna. Durkdrivna kanske vi var i fler hän seenden, åtminstone de äldre, de som var femtonåringar. En belysande episod. Till soldatlivet hör begreppet bondpermission, d v s nattlig vistelse utan tillstånd utom förläggningen. Vi låg förlagda en trappa upp i ett vandrarhem. Tvenne förslagna och handlingskraftiga unga män – inga namn efter elva, det vet ni välan själva ansåg sig böra representera Krigsmak ten vid en danstillställning i närheten. Ett par lakan snoddes samman, och de två klättrade med kamraters bistånd ut i den fria och ljuveliga juninatten. Framåt morgonen, i god tid före revelj, kom de tillbaka, signalerade diskret och halades tyst upp igen. Tonåringar var ju den tiden ett tämligen oskyldigt släkte, och vad de båda äventyrarna hade att förtälja mottogs med livligaste intresse. Dans med Stora Möjligheter. Det mesta karlfolket i Jokkmokk inkallat. Massor av brudar. Bara att välja. Två damer i TJUGOÅRSÅLDERN hade utvalts. Skarpingar (ett dåmera frekvent uttryck)! Hårfrisörskor med eget rum. Först kaffe. Sedan kortspel. Efter denna avslappnande sysselsättning bäddades i utdrags sofforna. Ingalunda som diskret antydan till gästerna om det lämpliga i att tacka för sig och gå hem, utan tvärtom. Tackar som bjuder. The rest was silence. Vi var alla djupt gripna och imponerade. Idag en liten tidsbild av något förgånget. Men åter till huvudspåret, utbildningen för luftbevakningstjänsten. Den bedrevs av en energisk och i detalj noggrann furir som inte lämnade något åt slumpen. Rapportering av flygföretag övades intensivt. Med de magiska orden ”Luft LC Boden” bröts pågående telefontrafik och en kodsifferserie angav vad som iakttagits i skyn ovan luftbevakningsstationen. Vi snappade raskt furirens angivelser och 31 bedömde silhuettbilden av ett flygplan, eller del därav, och den som ”fick frågan” hasplade blixtsnabbt efter ”Luftelse” sin rapportharang. Men si, det gick inte. Tebaks igen! Rapportören hade glömt något. Först skulle höger hand sträckas ut i luften och gripa en imaginär telefonlur, vänster hand skulle veva energiskt på en fiktiv apparatvev och sist skulle luren föras till mun och öra. Därefter kunde rapporten talas in med klar och tydlig röst. Inget slarv i Kronans tjänst. Efter en knapp veckas trim ansågs vi ”frontdugliga”. Vi delades in i stationsbesättningar, sex man i varje, varvid en gosse med förtroendeingivande utseende i varje grupp blev chef. Vår sexmannagrupp sändes med lastbil till en by söder om Jokkmokk, till Puottaure. Vi förlades i en bondgård, det kan ha varit i gårdens bagarstuga. Landstormsmännen hade packat och ville iväg med bilen så fort som möjligt. Överlämnandet av stationen gick därför utan onödiga choser. Postavlösning genomfördes omedel bart. Chefen pekade på mig, och jag gjorde reglementsenligt ”bajonett på”. Härvid visade det sig, att vapnet blev fem centimeter längre än pågående post. Den medföljande furiren från Jokkmokk: visade poststället. Det var inte som vi trott ett ståtligt torn, utan själva gårdsplanen. Avgående post gjorde ingen anmälan eller annan konventionell ceremoni. Han nöjde sig med att se melankolisk ut och mottog sin avlösare utan hänförelse. Den nye posten beordrades ladda, den gamle att göra patron ur. Jag slängde upp geväret med kolven mot ammunitionsgördeln, förde över säkerhetsspärren till vänster, gjorde ge svint handtagsrörelse, plockade upp ett femknippe patroner, tryckte ned i lådan, fångade upp laddramen, förde slutstyck32 et över de fem patronerna, fick loss en extra patron ur ammunitionsgördeln och petade in den i patronläget och till sist handtagsrörelse, säkring och för fot gevär. Jag var beredd att försvara postställe, förläggning och hela fosterlandet. Furiren hade betraktat mina profes sionella handgrepp och föreföll nöjd med vad han sett. Så upptäckte han landstormsmannens patron ur-aktivitet. Den innebar att patron efter patron matades ut med gevärspipan sänkt och mynningen mot furirens mage – mitt i helfiguren. Denne, som intresserat haft ögonen på mina vapenprocedurer, blev våldsamt uppskakad, när han märkte sin belägenhet som potentiell kulfångare vid ett eventuellt ”olycksfall i arbetet” och röt: – Karldjävul, (ett dåmera vanligt, numera bortlagt tilltalsord) hur håller ni geväret? Upp med mynningen! Och sedan i mer förmanande ton: – Se på den unge mannen! Han kan, han. Den unge mannen blev plötsligt en hel meter längre, när han intog positionen ”post på poststället”. Gården, som var vår förläggningsplats låg mitt i Puottaure by. Poststället erbjöd en vid utsikt över en långsträckt myr. Hela sommaren flög över myren ett par kraxande, stora korpar, som lockade tankarna under långa nattliga vaktpass till den gamle Odens Hugin och Munin. Finns myren kvar, kraxar korparnas sena ättlingar än? Eller är de borta – never more, nevermore. Vi var, som sagt sex man att dela passen dygnet runt. Chefen deltog fullt ut i vaktgöringen. En fiffig ruckning i vaktschemat gjorde, att alla fick sina tvåtimmarspass med sådan variation, att alla det norrbottniska sommardygnets timmar kunde upplevas i rik omväxling. Vi var visserligen bara en samling tonåringar, och så- danas själsliv är väl inte fullt mottagligt för subtilare stämningsmoment av este tisk eller filosofisk art, men omedvetet eller undermedvetet tog våra unga sinnen måhända emot intryck av dagar och nätter denna sommar i Puottaure. Vad vi stilla och lugnt fick till skänks av natur iakttagelser under tvåtimmarspassen har av tiden omvandlats till en skimrande skatt av minnen i vårt människoblivande. Ty tonåren, vad man än anser om dem när denna tid råder, leder dock fram till ful�lödigt människovardande. Ripeness is all. Nu till tjänsterutinen. Passavlösningar löpte reglementsenligt. Vår del av luftrummet bevakades oavlåtligt. Tyvärr hände inte så mycket. Vi hade nog tänkt oss en smula mer dramatik och spänning i vår vakttjänst. Ibland kom ett svenskt plan, inget utländskt. Tyskarna i Norge störde inte oss med överflygningar, vi låg väl för långt österut. Den under 30-talet kände ”spökflygaren” hade väl annat för sig. Allt detta gjorde oss giriga på minsta motorljud. Genom rapportering av sådana, även om vi anade att det rätt ofta var nästa bys ”gengasare’” vi anmälde, höll vi ”Else” i Klinten underrättad om att vi levde och passade vad vi skulle. För att sända in våra rapporter nytt jade vi gårdens telefon. Den stod gripbar i ett öppet fönster, och med ett par raska steg nådde vi apparaten. Hur den skulle hanteras hade vi ju omsorgsfullt lärt oss i Jokkmokk. Under hela sommaren 1940 skötte vi sex pojkar vår anförtrodda uppgift utan inblandning ”uppifrån”. Någon inspektion av verksamheten minns jag inte. Vi fick väl vår sold regelbundet, 10 riksdaler var tionde dag. Personalvård och ängsligt spörjande efter eventuella själsliga problem hos tonåringar på luftbevaknings- stationer runt om i Lappland var inte à la mode i denna kärva tidsålder. Och för oss fanns inga problem. Inom tjänstens ram levde vi ett fritt och bekymmerslöst liv. Väsentliga händelser var givetvis måltiderna; vi var ju i en ålder då enbart växandet krävde kontinuerligt näringstillskott. Gårdens husmor skötte mathållningen, och det gjorde hon med den äran. Jag vill minnas, att vi åt gott och rikligt, och för mig innebar det också mötet med riktig pitepalt – en delikatess, som mina skånska föräldrar undanhållit mig i alla år. Allt annat som hörde till ett civiliserat liv fick vi klara på egen hand. Sålunda verk ställdes då och då tvätt av klädespersedlar ute på gården vid brunnen. Där skedde också med viss regelbundenhet rundvask utan svårighet denna varma sommar. Socialt liv? Någon närmare kontakt med byns befolkning, bortsett från gårdsfolket, hade vi inte. Vi var väl för unga för att äga förmåga till otvunget kontakt skapande. Sålunda höll sig militären för sig och de civila för sig. Flickor? Det såg vi inte mycket av. Men en dag kom några sådana varelser cykelberidna från en luftbevakningsstation en halvmil längre bort. Civilklädda! Blommiga klänningar – en annan värld. Vi tog väl emot dem, visade runt i vår förläggning och försökte hålla hög svansföring. De söta flickorna, alla i gynmasieålder, måtte emellertid snart ha kommit underfund med, att vi bara var realskoleelever, klart underåriga och obrukbara för sällskapsliv i deras mening, och sedan de cyklat iväg igen, hade de också cyklat ur vårt liv. En dag kom genom den fridfulla byn ett rykte om ett flygplan, som skulle nödlandat på ett berg fem-sex kilometer från Puottaure. Det var äntligen något för oss! 33 Chefen organiserade en patrull om fyra man med sig själv som patrullchef (1 + 3) och på kolonn marscherade den lilla hären ut för att reda upp situationen, hävda svensk integritet om så krävdes och taga hand om skadade. Det var en rejält varm julidag. Himlen var molnfri, och solen skänkte generöst all den värme våra norra landamären har rätt till efter vinterbistra månader. I furuskogen kändes kåddoften intensivt. Uniformstyget fick en värme, som man skulle önska konserverad till kommande vinter. En stor del av vår framryckningsväg utgjordes av spångad myr, till synes i solskimret en led rakt in i oändligheten. Gevärsremmen brände i handen, och ammunitionsgördeln tyngde över höfterna. Men framåt tågade fyra bålda krigsmän. Så småningom nåddes det lilla berget, en tallhöjd ca 100 m hög. Vi knogade upp mellan stenbumlingarna och stod efter en stund på bergtoppen. Icke minsta spår efter flygverksamhet. I stället en vidunderlig utsikt över ett vidsträckt myrland, fridfullt, helt utan svår av krigisk aktivitet. Patrullen marscherade tillbaka igen med en erfarenhet att föra vidare i livet: tro inga rykten. Värdera en underrättelsekälla. Den i Puottaure var inte en A: l-källa. Med ett fåtal flygföretag och endast ovannämnda patrulluppdrag i vår militära vardag borde sommaren blivit markant långtråkig. Men jag kan inte minnas vår vistelse i den lilla och stilla byn som trist. Mellan vaktpassen måste vi haft fullt upp att göra. En fotboll var ständigt i rörelse, vi strövade runt byn och lånade ibland cyklar i gården för längre utflykter. En radio var igång och meddelade nyheter från stora världen, och diverse stationer sände den tidens popmusik. Sedan landstormsmännens tid fanns i förläggningen en grammofon. (Ljud34 frambringningsmaskin från stenåldern.) Denna ställdes på ett bord, vevades upp och en så kallad stenkaka, då för tiden kallad platta, lades på. Plattbäraren bragtes i snurrande rörelse, en metallarm med ett stift lades försiktigt på stenkakans yt terkant och ljuveliga toner ljöd i rummet. (Denna förklaring torde vara tillfyllest för unga läsare.) Vi hade en sådan platta. På ena sidan sjöng en smörtenor ”Ett litet värdshus i Granada, det är en plats med himmel blå”, på den andra hördes samma röst med ”I barndomens ängder, stå blomstren i ... ” (plats för gissning). Nå, radioapparaten var nog popu lärare hos oss. Med ett modernt uttryck vågar jag säga, att vi i vår lilla krets hade ”ett rikt kulturellt liv med markant intellektuellt utbyte”, man skulle kanske t o m kunna tala om ”brainstorming”. Kväll arna innebar ofta djupa diskussioner om allt mellan himmel och jord. Ämnen för ädla samtal fattades aldrig – ”aldrig tröto orden vid bivacken”. När vi efterhand somnade i våra sängar var det i tyst och envetet famlande efter nya bevis eller motbevis till följande kvälls förnyade drabbning. Vad är mer att nämna om dåtida liv i en isolerad grupp yngre tonåringar? Vi rökte inte. Jag har inget minne av fimpar och cigarrettrök. Sprit förekom inte. I Puot taure kom en gång i veckan en bil från något bryggeri i Piteå. Vi inhandlade då ett dussin snälla läskedrycker per man. De kostade väl direkt från lastbilen 13–15 öre per flaska. En sådan utsvävning tålde vår soldatlön. O, Loranga, Pommac, Citronil! Tack för den tid, då våra sinnen lyftes och svävade av lätt kolsyrad sötdricka! Nyckelordet för det jag här skrivit är kamratskap. Ingen av oss sex tonåringar skulle den gången kommit på idén att mer eller mindre högstämt ta ordet kam- ratskap i sin mun. Vi levde med en sådan självklarhet i en kamratlig gemenskap, att ingen kunde föreställa sig något annat. Jag minns ingen konflikt, ingen kris, ingen som helst osämja. Så enkelt var det sommaren 1940 i Puottaure. Någon gång i mitten av augusti var vår tjänstgöring slut. Vi transporterades till Boden och tillsammans med dem som tjänstgjort på andra platser, Tjåmotis längst i väster till exempel, lämnade vi in vår utrustning på I 19 och klädde oss i våra civila persedlar. Det kändes en smula ovant. Så hem till mor och far. Men i våra öron ringde slutorden från I 19: – Tjugofyra timmar efter utryckning står ni fortfarande under krigslagarna. Carl Lindholm f.d. reservofficer vid Norringarna Norringarnas publikationer. Namn Ansvarig Utgivningsår Anm Skåne och Regementet Eric Dahlberg 1936 Slutsåld Norringarnas traditioner och historia i sammandrag Axel Billing 1971 Slutsåld Norringarnas Mäss, En minnesskrift. Curt Hasselgren + redaktion 1983 Slutsåld Glimtar ur Norringarnas historia 1940–1976* Ingemar Lundquist 1987 Enstaka ex kvar Glimtar ur Norringarnas historia 1926–1938* Nils Sjöholm 1987 Enstaka ex kvar Nordskånes försvar under dansk tid* Gösta Johannesson 1987 *Samlingspärm till de tre ovanstående Enstaka ex kvar Enstaka ex kvar Norringarnas Historia 1939–1940 Erik Kjellqvist 1990 Enstaka ex kvar Norra Skånska Regementet 1811–1994 del 1 Redaktion 1994 Norra Skånska Regementet 1811–1994 del 2 Redaktion 1994 Hemvärnet i Kristianstads försvars- område 1940-1994 Curt Bandholtz, Bo Löfgren 1994 Norringen Årsböcker 1997–2010 Jörgen Lund + redaktion 1997–2010 Från Vikingahär till Pansarbrigad Jörgen Lund + redaktion 2005 Kamratföreningen 70 år Jörgen Lund + redaktion 2007 För beställning kontakta Bertil Larsson 044-121782 eller Claes-Göran Andersson 044-122173 35 RIPA – fåglars och flygares fält en krigsbas flyktiga tillvaro Ragnar Edström Inledning Under 1900-talet fanns minst sex flygfält inom 20 km avstånd från Kristianstad. Ett av de mest osannolika skymtar förbi som en fornlämning och ljus öppning i tallskogen norr om Ripa by. Hur kommer det sig att man anlade ett flygfält som Ripa och vilka använde det? I nordöstra delen av fältet har Kristianstad Vattenrike ordnat Utemuseum Sånnarna där det finns en del information. Sandstäppen och gräsheden vid Sånnarna var en av de sista platserna i Sverige för den ovanligt stora fågeln stortrappen, med upp till 240 cm vingbredd, som försvann från den svenska faunan på 1860-talet. Lärkor finns det ännu gott om här som gömmer sina ägg och bon för glador som cirklar i skyn. Men andra stora fåglar har flugit här. Utemuseet ger uppgifter om militärens Ripa. Krigsflygskolan från Ljungbyhed har övat här med dubbeldäckade flygplan redan fem år innan flygfältet anlades; en något förvirrande uppgift, var det möjligt? I samband med att jag studerade militärhistoria 45 – 60 poäng på Högskolan Kristianstad beslöt jag mig för att efterforska sambanden. Ripafältet 2004. (Foto: K-A OLsson) Fotot är taget från nordost. 36 Varför ett flygfält i Ripa? Ripa sandar var och är en utmark, en sandstäpp/gräshed utan träd. Den tallskog som finns kring flygrakan planterades i början på 1950-talet, innan dess fanns ingen skog där. Ripafältet ligger på en berggrund av kalk- och sandsten och dess jordmån består av lättdränerad sand- och grusjord. Eftersom jordmånen är mycket mager och förnan är tunn och lågavkastande kan marken bara odlas med 10–15 års mellanrum, så kallat vandrande åkerbruk, och har marginellt värde för jordbruket. Som en bonde sa ”Det växte så dåligt på sånnen att sparven fick ha madapåse med sig när han flö mellan stråna”. Området användes mest för bete, bland annat för får. De flygplan som utvecklades i början av förra seklet var små och lätta jämfört med nutida jetplan och det gick bra att starta och landa på gräsklädd mark, om den inte var för blöt så att hjulen sjönk igenom grästorven. Propellerplan har sedan flygets barndom utnyttjat mer eller mindre preparerade fält för start och landning. Vid efterforskningar har det visat sig att fälten vid Ripa använts mycket tidigt som start- och landningsbanor för flygplan, kanske redan på 1920-talet. Rinkabyfältet, intill A 3 läger och övningsplats, hade börjat användas för armén av dess flygskola för övning i landning på främmande flygfält och nödlandningar redan under senare delen av 1910-talet. Den typen av övningar behövdes för kvalitén på flygplanen och dess motorer var många gånger låg, vilket orsakade många haverier. Övning i nödlandning var alltså baserat på realiteter. På Rinkaby låg också den s.k. Flygspanarskolan 1924. Flygskolkåren hade en treveckors period med landningsövningar under 1920-talet och dåvarande flyg- läraren Nils Söderberg beskriver förberedelserna då flyglärarna gjorde intensiva fältrekognoseringar. ”… det fanns gott om lämpliga fält, ofruktbara och på sin höjd nyttjade för några betande får. Jord ägarna var aldrig svåra att komma till tals med. ” Ripa sandar ligger ca 8 km från Rinkabyfältet och användes just för dessa övningar i nödlandning. Flygskolkåren, F 5, utnyttjade dessutom 1934 Ripafältet en del av året då man sått nytt gräs på Ljungbyhedsfältet. Man arrenderade marken och hade där en tillfällig flygstation. Av tillgängliga fotografier att döma hade man inte gjort några större arbeten för att utjämna fälten. Mindre svackor och fördjupningar efter bilspår syns tydligt. Antalet flygplan som användes verkar ha varit ganska få, ca 15 stycken som Fokker S 6A, Heinkel 6A och kanske också några andra typer. Flyggeneralen Åke Sundén berättar ”jag började i flygvapnet 1934… Det fanns inte så många flygplan när jag började i juli, och jag minns att flygskolan efterhand tillfördes nya flygplan SK 11Tiger Moth. När kursen slutade hade vi fler flygplan än när vi började, något som var rätt ovanligt på den tiden”. Åke Sundén berättar vidare att eleverna på flygskolan 1934 var förlagda i en bondgård i Ripa. Flygbasen beskrev han som sandiga, några hundra meter stora ängar. I ett tält bakom flygplansparkeringen ledde den legendariske ”BockaKalle” Karlsson de mekaniker som skulle hålla planen flygfärdiga. Användningen av Ripa sandar som flygstation stöds också av en notis i KristianstadsBladet den 21 september 1934: ”Flygmissöde vid Ugerups gård. Ett arméplan demolerat vid landningsövning”. I artikeln citeras en officiell kommuniké från Flygskolkåren; planet var ett Mothflygplan med 37 dubbelkommando med en marinfänrik som elev. Flygvapnet under mellankrigstiden 1926 bildades det svenska flygvapnet som en särskild vapengren genom sammanslagning av arméns och flottans flygstyrkor. Den nya skapelsen fick stora initiala problem och omorganiserades av 1930 års flygkommission som hade en stark tro på bombflyget. Av de flottiljer som sattes upp var fyra bombflottiljer, en jaktflottilj, en arméflyg- och en marinflygflottilj samt dessutom flygkrigsskolan i Ljungbyhed. Förutom denna var endast en flottilj baserad i Sydsverige, F 6 i Karlsborg. Motivet till lokaliseringarna var grundat på två primära krigsfallsalternativ, 1- krig mot Tyskland eller 2- krig mot Sovjet unionen. Bombplansstrategin innebar att flyget skulle anfalla fiendens infrastruktur och det medförde att de egna fasta flygbaserna skulle placeras utom räckhåll för fiendens bombflyg, vilket gav till bakadragna flottiljer i Mellansverige och Norrland. I Sverige var det brist på flygfält. Mellan Malmen utanför Linköping och Bulltofta i Malmö fanns bara arméns övningsfält i Rinkaby utan hangarer samt Skillingaryds hed med hangar, men utan iordningsställt flygfält. Inom flygvapnet var man starkt medveten om behovet och bristen av bakre och främre flygbasområden. Rekognoseringar för sådana startade vintern 1938–39 med Sveriges geologiska undersökning för att finna lämpliga platser för permanenta krigsflygfält. Fälten skulle redan i fredstid förses med bomboch drivmedelsförråd, förläggningar och signalutrustning och hållas hemliga. De skulle om möjligt grupperas om tre, med 3 –10 km emellan. I april 1940 föreslog chefen för flygvapnet att för krigsfall 1, krig mot Tyskland, skulle bombförban 38 den F 1 och F 4 främre fält ligga vid Björka, Sövdeborg (två stycken), Rinkaby, Everöd och Wanneberga, alternativt Ripa, alla i Skåne. Jakt- och spaningsförbanden avsågs använda samma fält som bombplansdivisionerna. I juni 1939 beviljade riksdagen att man anlade 20 flygfält, bland dem Ripa och Everöd. Rinkaby som iordningsställts 1934 – 35 som flygfält, skulle byggas ut och förses med permanenta banor. Den tidigare militära användningen av Ripafältet måste kunna anses som en starkt vägande orsak till att Ripafältet kom med i den rekognosering 1938 –1939 som gjordes för alternativa krigsflygbaser. Ripa blir krigsflygbas I Krigsarkivet finns flygstabens tidigare hemliga arkiv. Av detta framgår att Ripa den 15 mars 1939 föreslagits som krigsflygfält med gräsbana samtidigt med Everöd och Rinkaby. Man har då uppfyllt kravet på tre flygfält i nära anslutning till varandra. Enligt ett köpekontrakt daterat den 30 oktober 1939 köper Flygförvaltningen Ripa 1:1 mm i Åhus socken av f.d. tullförvaltaren Nils Hansson och hans hustru Anna. Redan 1 november 1939 är både Ripa- och Everödfälten under byggnad samtidigt som övningsflygfältet Rinkaby är under utvidgning. De tre fälten är ”färdiga” i juni 1940, men Rinkaby hade då ”hårdgjorda startbanor under utvidgning”. Där byggdes 670 m långa banor i en trekant för att tillåta olika startriktningar eftersom dåtidens plan var känsliga för sidvindar. Den 1 augusti 1941 bedöms Ripa som användbart för att 1942 ges beteckningen ”färdigt”. 1943 antecknas Ripa som ”öppet fält” d.v.s. det är inte längre hemligt, vilket är förvånande med tanke på den ursprungliga planeringen. Av handlingarna i Krigsarkivet framgår att Ripa fått beteckning fält nr 3 och hade en basyta på 1200 ✕ 1250 m. Flygfältet anlades så att man kunde utnyttja den förhärskande vinden från västsydväst. När man byggde nya krigsflygbaser försökte man maskera dem så att de liknade en vanlig bondgård. Fälten såddes för att eftersträva det naturliga omgivande mönstret av växtlighet och odling. Vid Ripa behövde man ta bort vissa stengärdsgårdar och stenarna forslades enligt uppgift till hamnen i Åhus där de användes som utfyllnad i pirarna. För att dölja flygplanen byggdes tolv s k ladvärn, alltså maskerade hangarer som liknade vanliga lador och med portar som var 18 m breda. Genom manuella vinschar kunde långsidan hissas upp så planen kunde tas in i ladan för skydd och underhåll. Ladvärnen var uppförda i de fyra hörnen runt fältet eftersom han lärt sig behovet av utspridning genom erfarenheterna från början på andra världskriget då tyskt flyg slagit ut fiendens flygplan, som stått tätt uppställda på marken. Det förekom bland annat på Rinkaby, att man använde flygplansattrapper för att vilseleda fientligt flyg. Det är inte troligt att man gjorde det på Ripa, eftersom det skulle vara maskerat som en bondgård. Ändå finns det i ett ladvärn på Ripa material som kan använts till flygplansattrapper. Förutom ladvärnen byggdes enligt uppgifter i Krigsarkivet, en expeditionsoch en flygtjänstbarack, två förläggningsoch en förrådsbarack. På en hemlig översiktskarta finns ett barackläger utmärkt i Åhus där idrottsplatsen ligger. Detta är antingen en felaktig inritning eller ett planerat läger, för enligt intervjuer med åhusborna Tore Gerhartz och Stig Johansson fanns aldrig någon militär barack där under kriget. På kartan finns också en ring över ett hus på Lotsgatan i Åhus. Enligt uppgift av samma åhusbor skötte där flyglottor luftbevakning från ett torn i ”Kindborgska villan”. Kartan är gjord 1945 och anger inte när de olika barackerna uppfördes. Sommaren 1943 förlades basplutonen i tält i Ripa vilket tyder på att antalet baracker för förläggning då inte var tillräckligt inom basen. För att försvara flygbasen byggdes i betong tre kulsprutevärn/F för kulspruta m/36 som var placerade i ändarna av startbanan. Dessutom grävdes pjäsvärn för fyra stycken 20 mm luftvärnskanoner och – kulsprutor samt skyttevärn och skalvärn. Rester av åtskilliga värn kan ännu hittas sydost om startbanan grävda mitt i ett område med boplatser och visten där det påträffats förhistorisk keramik och flintutslag vid en arkeologisk utredning 2001. Krigsflygbasen Ripas organisation och utnyttjande. Ripa var en främre flygbas vilket innebar att inget flygförband hade det som fast stationering. Basen utnyttjades endast vid behov och då skulle det förband som lokaliserats dit medföra egen personal för att utnyttja fältet. Vid krigsutbrottet 1939 fick arméförband till uppgift att bevaka flygfältet. Ett kompani från I 6 försvarade till exempel Bulltofta. Efter hand som Ripa blev färdigt bevakades det av landstormsförband och senare av lokalförsvarsförband. 5. cykelkompaniet I/I 6 med kompaniexpedition i Nygård i Härnestad var det som låg närmast. Landstorms männen respektive lokalförsvaret var inkvarterade hos familjer på olika håll i Härnestad och Ripa. 1943 finns uppgifter att vapen, ammunition och tändmedel för förband baserade på Ripa och Everöd förvarades i Rinkaby. Drivmedel kom från Tjörnarp och Ignaberga där Esso 39 hade 5-6 m3 drivmedelsförråd. Livsmedel levererades från A3 depå i Rinkaby och från försvarsområdesmagasinet Everöd. För sjukvård var man hänvisad till lasarettet i Kristianstad. Trots att Ripa enligt rapport i Krigs arkivet var färdigt i juni 1940 och betecknades som användbart 1941 finns det inga uppgifter om att fältet brukats förrän 1942. F 3 (Malmslätt) hade då spaningsövningar med från Italien inköpta tvåmotoriga Caproniplan. Även 1943 användes Ripafältet av en Capronidivision från F 11 (Nyköping). Då utnyttjades det också för spanings-, eldlednings- och sambandsplanen Fiesler Storch från F 3 (Malmslätt). F 10 (Bulltofta) använde det för sina italienbyggda J 20 Reggianeplan när andra divisionen var förlagd där i juli och augusti 1943 och tredje divisionen under april och maj 1944. Under hela kriget utnyttjades Ripa också av F 5 Flygkrigsskolan i Ljungbyhed bland annat för nödlandningsövningar på främmande fält. Vapenmekaniker Karl-Börje Johansson, F 5, tjänstgjorde sommaren 1942 på Ripabasen och utbildades då på S 16 Caproni av personal från F 3. Sommaren 1943 var han överförd till 105. Basbataljonen, 2. kompaniet och ansvarigt befäl för den flygplatspluton om ca 25 man som underhöll flygplanen på Ripa. Han berättar att plutonen var förlagd i tält intill det tidigare brännvinsbränneriet i Ripa by. Matutspisningen skedde i ett äldre skolhus i byn och maten tillreddes av lottor. Ripafältet var inte som idag ingärdat av ett kraftigt taggtrådsstaket. Sven Nyström berättar att han som pojke tillsammans med kamraten och senare ÖB Bengt Gustavsson hade stort intresse av flygplan och hade som sport att komma så nära militärplanen som möjligt. När posterna vände ryggen till gällde det att rusa fram till planet och ta på det och sedan snabbt försvinna utan att bli upptäckta. Caproniplanen på Ripa var mycket intressanta och väl värda cykelturen från Everöd där de var bosatta. Under beredskapen, berättar Per-Axel Nilsson i Ripa, inträffade det vid flera tillfällen att traktens jordbrukare beordrades att köra ut jordbruksredskap för att blockera Everöd Ripa Rinkaby J 20 plan över Hanöbukten. Alf Lannerbäck. Detalj av teckning I Helgeåns dalgång 40 Ripafältet och förhindra landningar. Foton av Karl-Börje Johansson visar att s k spanska ryttare fanns som landningshinder i beredskap på fältet. Per-Axel berättar också att överflygningar av allierade plan satte sina spår då de ofta släppte ut stanniolremsor för att störa eventuell radar. Kanske trodde de att de fortfarande var över tyskkontrollerat territorium eller följda av radarutrustade tyska plan. Trots att det förekom åtskilliga verkliga nödlandningar i Skåne av krigförande parters flygplan finns det ingen uppgift att något landat på Ripa. Rinkaby fick däremot ta emot 18 plan 1943–45. Det kan dels ha berott på Rinkaby tidigt var en känd flygplats dels på att svensk jakt dirigerade kränkande plan till Rinkaby vars permanenta banor höll för de tunga bombplanen. F 5 fortsatte att utnyttja fältet efter kriget. Det gjorde också F 20 Flygkadettskolan i Uppsala, med J 9 Republic Severskyplan för utbildning av flygkadetter sommaren 1947. Lennart Mörck, som då var kadett, berättar att de var inlogerade i baracker som fanns på basen. Senare utnyttjade av Ripafältet Av material i Krigsarkivet från 1951 framkommer att Ripa fortfarande betecknades som övningsflygfält, liksom Rinkaby. 1953 planerade man att modernisera Everöd, att lägga ned eller sälja Ripa, men behålla Rinkaby. 1956 kom nya planer då man inom flygvapnet diskuterade att bygga ut Ripafältet till flygstråk eller annars göra det till nödlandningsstråk. Det blev dock inget av detta. Flygvapnet koncentrerade sig på Rinkaby och framför allt på att bygga ut Everöd. Under några år på 1950-talet svarade Kristianstad Flygklubb för att det flögs från Ripafältet eftersom de hade sin verksamhet förlagd dit. Därefter är det uppehåll i uppgifter om Ripa tills det dyker upp igen 1971 i samband med diskussioner om att armén skall överta Rinkaby flygfält för utvidgning av P 6 pansarövningsfält. Rinkaby används för vissa övningar av F 5. Man gjorde en kalkyl att det skulle kosta mellan 3 och 3,4 milj. kr att flytta verksamheten från Rinkaby och iståndsätta Ripa flygfält för motsvarande ändamål. Något sådant beslut togs inte av riks dagen trots att man inneslöt Rinkaby i P 6 utökade övningsfält. Jag har inte hittat någon uppgift om när man slutade att använda Ripafältet för flygning. Ripa betecknas liksom Rinkaby i ”Svenska Flygbaser” som en ”militär småflygplats” utan planerade utbyggnadsfaser efter andra världskriget. I juli 1978 övertog P6/ Fo 14 förvaltningen av Ripafältet från Flybo S/F 10, vilket bör ha medfört ett slut på flygning från fältet. Två av de äldre förläggningsbarackerna revs, medan en barack restaurerades till värmestuga. Fältet utnyttjades av P 6 för utbildning i försvar och bevakning samt för repövningsförband. Ett modernt motståndsnäste byggdes för utbildning i försvarsstrid. P 6 nedlades 1994 och därefter kom fältet inte längre att utnyttjas för militära ändamål. Ripa idag I och med omläggningen av det svenska försvaret såldes Ripafältet. En sydöstra del med tre ladvärn och baracker såldes 1990 och ett område med ladvärn väster om länsvägen 2003. Det större området med flygfältsrakan överläts 2005 till ett konsortium. Området har diskuterats för bebyggelse av ett antal hästgårdar eller som vindkraftsområde, om vilket man förhandlar i olika rättsinstanser. De tidigare ladvärnen har använts som förråd och djurstallar bland annat för får. Två har rivits efter snövintern 2009 – 2010, 41 medan andra har underhållits. En tidigare förläggningsbarack i sydosthörnet ser ut som om den bombats. Åtta skalvärn ligger uppvräkta och dolda bakom det återstående ladvärnet. En barack har flyttats till Degeberga-Widtskövle golfklubb och överlever som en del av restaurangen. Fem höga stolpar i sydöstra delen av fältet vittnar troligen om basens tidigare signalförbindelser. Två kulsprutevärn i betong finns kvar, det ena vid Utemuseum Sånnarna, det andra vid infarten till Ripa motorcrossbana. I närheten flygs det fortfarande om än i liten skala. Ripa MFK använder sedan 1969 ett fält väster om Ripafältet för flygning med modellflygplan. Fornlämning av ett flygplansvärn på Ripafältet 2009. Den inåt vinschbara väggen syns tydligt. Ladvärnet har använts som fårstall. (Foto: R. Edström) K-A Olsson har för Kristianstad Vatten rike gjort en inventering av fältet och registrerat det unika värdet i sandstäppen och gräsheden och dess vegetation av rara växter. Man har startat försök att restaurera vegetationen genom bruk enligt det ålderdomliga trädesbruket med vandrande åkrar. Söder om Utemuseum Sånnarna ligger rester av värn som på avstånd skulle kunna tas för de andra fornlämningar som Riksantikvarieämbetets karta vittnar om. 42 Varför utnyttjades inte Ripa mer och varför lades det ner? Man kan fråga sig varför Ripabasen inte användes i större utsträckning. Ripa rekognoserades som en främre krigsflygbas för lätta och medeltunga bombplan ur F 1 och F 4. Verkligheten under beredskapen innebar inget krig utan neutralitet som fordrade spanings- och jaktplan för att bevaka och värna landets gränser, inte primärt bombplan. När det blev skarpt läge i april 1940 var Ripa inte färdigbyggt, dessutom var Skånes östra och södra kuster och hamnar blockerade av packis och akuta hotet riktat mot västra kusten. För spaning över södra Östersjön, Öresund och Kattegatt beordrades då fyra B 3:or (långsamma Junkers Ju 86) från F 4 till Ljungbyhed som hade en etablerad flygvapenorganisation och lämplig position. Det krigsfall som Ripa planerats för ändrade karaktär och tyngdpunkten försköts mot syd- och västkusten, fastän neutralitetsvakten fordrade spaning över Östersjön under hela andra världskriget. Bristen på flygplan var skriande och ytterligare ett skäl att fältet bara utnyttjades tidvis. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många plan. F 10 Bulltofta kunde först hösten 1941 visa upp tre divisioner jaktplan J 8 och J 20 d v s ca 36 flygplan. De italienbyggda J 20 var av dålig kvalitet och stod ofta på marken. Det var dessutom brist på flygbränsle, vilket medförde att i april 1943 var flygtid till förfogande per officer vid F 10 högst 15 timmar per månad. Behovet av flygplat ser torde minskat i motsvarande mån. Ripa ingick i samma flygbasgrupp som Rinkaby och Everöd. Rinkaby fick permanenta banor, hangarer och baracker och var samgrupperat med A 3 övningsfält. Det var ett mycket mer användbart och attraktivt flygfält än Ripa. Everödsfältet hade fördelen att ligga vid en ort där man kunde härbärgera personalen inomhus även vintertid. På Ripabasen hade man dålig förläggningskapacitet. Omlandet bestod av Ripa och Härnestads byar som var små. I Åhus var en förstärkt lokalförsvarsbataljon grupperad, vilket knappast gav utrymme för ytterligare inlogeringar. Efter andra världskrigets slut innebar de möjliga effekterna av ett taktiskt anfall med kärnvapen mot en flygbas, nya krav på baserna. I Bas 60 systemet tvingades flygvapnet sprida flygbaserna med större mellanrum än tidigare. Ripa låg liksom Rinkaby alldeles för nära en högst trolig invasionskust, där det nya normverket föreskrev 30 km som gräns. En annan faktor som kom att begränsa möjligheterna att utnyttja Ripa var övergången till en ny flygplanstyp. ”Reaplanen” som de kallades, hade kommit i och med J 28 A Vampire togs i tjänst av flygvapnet. Detta och senare jetplan ställde helt nya krav på flygfältens storlek och utbyggnad, även om J 28 kunde använda gräsfält. Slutsatsen blir att flygvapnets strategi i det kalla kriget inte gav utrymme för Ripa annat än som övningsflygplats. Därvid kom det att konkurrera med andra tidigare baser från beredskapen som hade bättre förutsättningar att uppfylla de krav som ställdes. Ripa blev obehövligt och lades ned. Ripas tid som flygfält är definitivt över och för framtiden tycks bara den naturliga beskogningen fortsätta. Den skog som planterades för ca 60 år sedan har delvis avverkats. Den gamla startbanan håller på att växa igen då tallar sprider sig dit. Det återstår att se om myndigheterna kommer att acceptera vidkraftsbygge på fältet. Då kan återigen propellrar börja snurra på Ripafältet. Men fåglar flyger fritt! Källor: (Kraftigt nedskuret, men alla källor finns förtecknade i min uppsats) Edström, Ragnar: B-uppsats i Militärhistoria 45-60 poäng, Högskolan Kristianstad ”Svenska Flygbaser”, redaktör Lennart Anders son, Svensk Flyghistorisk Förening, Stockholm 2008 Krigsarkivet FS(H) Centralexp, beredskaps historisk, Ö 1, vol 35 m fl Dessutom ett flertal flygarbiografier och verk om flygvapnet och flygplan samt intervjuer med i artikeln namngivna personer. Författarpresentation Ragnar Edström är född 1937 i Stockholm Civilekonom och fil.mag. i historia. Tidigare reservofficer P 6. Arbetande sedan 1977 i Karpalund på Novia livsmedelsindustrier AB och andra bolag inom Svenska Unilever i olika företagsledande befattningar. Har sedan 2003 studerat historia samt militärhistoria och vid landskapsvetarlinjen på Högskolan Kristianstad. RODATORPET Vårt gamla soldattorp har fortsatt rönt stort intresse med många besökare under sommarmånaderna och vid särskilda arrangemang. Ture Nordh är Kamratföreningens representant i Stiftelsen Rodatorpet. En annan Norring Göran Wemby representerande Hemvärnet är sekreterare. Under 2011 planeras öppethållande för allmänheten lördagar och söndagar under juni, juli och augusti. Vidare planeras för ”Knektens dag” som ett led i firandet av regementets 200-års jubileum. 43 ARTILLERIMUSEET I KRISTIANSTAD ingående i ”Sveriges Militärhistoriska arv” S venskarna har genom alla år på ett tydligt och beslutsamt sätt visat vilja för att försvara sitt land. Man har offrat sig, antingen ingått i försvaret genom värnplikt eller anställning eller på andra sätt. Alla har fått betala via skatterna. Försvarets utrustning har till stor del kunnat framställas inom landet tack vare goda tekniska kunskaper och god företagaranda. Vi har försökt klara oss själva och inte bli beroende av stormakter. Våra produkter har dessutom visat sig vara internationellt gångbara. Här kan bara nämnas en rad företag: Bofors, Finspång, Åker, Stavsjö, Saab, Kockum, Förenade Fabriksverken, Ericsson, Hägglunds, Volvo, Scania och många andra. Försvarets historiska utveckling får inte glömmas bort. Många gamla garnisoner har lagts ned, inte minst de senaste 20 åren. Orter med försvarsanknytning i många hundra år har tömts. År 2005 gav regeringen, via Kulturdepartementet, ett uppdrag till museiledningarna för de stora försvarsmuseerna och Fortverket att komma med konkreta förslag avseende bevarandet av valda delar av försvarets kulturarv. Nedläggningar och organisationsändringar hade inneburit att gamla miljöer och samlingar och traditioner riskerades att bli skingrade. De insåg, efter påtryckningar, att mycket av svensk historia riskerades att komma i glömska. Vi fick ett besök av den utredningsgrupp, med namnet ”Försvar i förvar” som satts igång. 44 ÖB ville också bli kvitt alla museer och överlämna ansvaret till en annan myndighet.. Det fanns på ett stort antal museer och i samlingar av olika slag, med ”föremål” som var deponerade och/eller hade tillkommit på ”andra sätt”, bestående av försvarsmateriel, inkl vapen och fordon. Armémuseum hette till 1932 Artillerimuseum. Ett nytt svenskt artillerimuseum hade diskuterats på 1980-talet men utan resultat. På Wendes artilleriregemente ville vi visa utvecklingen inom truppslaget artilleriet. Något Wendesmuseum hade inte funnits och ansågs inte heller nu särskilt givande. Kanske var innerstaden en form av minnesplats med alla byggnader med historisk anknytning till regementet. Vi började därför under slutet av 1980-talet att samla in föremål som skulle representera funktionen indirekt eld. Lokaler fick vi låna. Vi hade goda förbindelser på materielverket, i försvarsmakten och i museivärlden. En förening, Wendes Militärhistoriska Förening bildades. Vår äldsta lastfordon, Volvo m/1942, 112DT, bensin och gengasdriven Samlingarna i N Åsum befanns av utredarna vara den enda samlingen för truppslaget artilleri i landet, värt namnet. Vi föreslogs också bli knutna till Armémuseum som ”magasin” för deras artillerisamlingar. Vår förening förslogs bli en så kallad stödförening till ett nytt artillerimuseum. Den 1 dec 2007 fattade den nya regeringen det formella beslutet avseende 23 platser. ÖB överförde medel till Kulturdepartementet. För oss ett otroligt beslut, en utveckling vi aldrig ens vågat hoppas på. Hyrorna betalda och visst årligt driftsstöd. Våra samlingar klassades som nationellt viktiga. Museet kan inte läggas ned, men kan flyttas, om det inte hanteras rätt. Resultatet av utredningarna döptes till Sveriges militärhistoriska arv, SMHA tillhörande kulturdepartementet och som en del av Statens Försvarshistoriska Museer. Beslutet avsåg totalt 23 platser med ett kansli i Stockholm. Kanslichef blev Christian Braunstein, bland annat f d Norring. Internationellt intresse finns för vår lösning. Fler länder är i samma läge. Vi kan grovt dela upp landets försvarshistoriska museer på följande sätt: 1 Centrala: Armémuseum i Stockholm, Flygvapenmuseum i Linköping och Marinmuseum i Karlskrona. 2 Fyra med nationella statliga samlingar: Artillerimuseet i N Åsum , luftvärnssamlingarna i Halmstad,. fordon av alla slag i Strängnäs samt rörligt kustartilleri på Aspö vid Karlskrona. Dessa blev statsanknutna som ”magasin” till de tre centrala. Detta för att få fler samlingar visningsbara för allmänheten. 3 Övriga 19 av de 23 (Skillingaryd. Karls borg, Boden, Aeroseum, Maritiman i Göteborg etc) får hjälp med statliga bi- En udda kanon i samlingarna, 10,5 cm salvkanon m/46 med 18 rekylfria eldrör drag. Dessa museer kan också ha regionalt eller kommunalt stöd alternativt stiftelseanknytning. 4 Andra museer, ca 40, vilka inte fick vara med i SMHA, kan ha stöd av kommuner, föreningar eller stiftelser men får inget statligt stöd. I Skåne: Hässleholm, Ängelholm, Ystad och Ljungbyhed. 5 Privata försvarsmuseer, några finns. Nästan alla de f d försvarsanknutna före målen tillhör numera Statens Försvarshistoriska Museum. Vapen, fordon och unika föremål (samlingar) kommer att vara deponerade. Resten avses att efterhand skänkas till respektive museum. Artillerimuseet blev formellt verklighet från 1.januari 2008 där Statens Försvarshistoriska Museer lämnar stöd och överför delar av sina samlingar så att även dessa nu kan visas. Mycket återstår att göra – men samlingarna är visningsbara. Artillerimuseet kan också klassas som ett teknikmuseum där utvecklingen kan följas inom många områden. Större samlingar på museet är: • Artilleripjäser – med många delområden, från slutet av 1700-talet till våra dagar. 45 stärkts i byggnaderna, stora investeringar görs avseende larm, lås, dörrar m m. Vi har ordnat utställningssalar, affär, parkering, lekplats, handikappanpassning. Fler byggnader skall bli klara till 2011. Stora delar av samlingarna som visas gäller även för andra truppslag. Alla kan finna intressanta utställningar. Till pansarbrigaden hörde ett väl integrerat artilleri, så knytningen är stark till Norringarna. Stora kanoner och fordon; 15,5 cm bandkanon, stormartillerivagn m/43 och ebpv 3022 m. fl. fordon • Pansarvärn (utom vapen på strids fordon vilka finns i Strängnäs). • Granatkastare, alla typer. • Ammunition från alla tider. • Terräng- och bandfordon samt standardfordon med knytning till artilleriet, ända från 1940. • Radio för fältbruk, hela utvecklingen sedan 1928. • Telefoni för fältbruk- telefoner, sedan1880-talet. • Instrument - med många delområden som eldledning, radar, väder, ljud- och fältmätning etc. • Uniformer. • Ett stort referensbibliotek och arkiv för forskning (klart 2011). Också hantverket på ett regemente kan visas – sadelmakeri, smedja, hovslageri, sjukvård etc Vårt kommunala stöd består idag av viss hjälp med marknadsföring. Detta kan komma att utvidgas till exempel avseende lokaler. Vi samarbetar med Regionmuseet och naturligtvis med Norringarna. Samlingarna finns i gamla häradshövdingebostället , inne på f d A 3 område, vilket förvaltas av Fortverket (infart från vägen mot Köpinge). Säkerheten har 46 Museets mål: - Rädda och samla in föremål, få kronologin klar för ca 200 år. - Göra oss mer kända. - Kunna visa upp ett intressant och familjevänligt museum. - Visa den historiska utvecklingen under viktiga tidsperioder. Vi har valt Napoleonkrigen (med viss lokal anknytning till von Döbeln och von Cardell), beredskapen och kalla kriget. Här är vi ännu bara i början. - Visa upp den tekniska utvecklingen under 200 år. - Kunna sätta upp årliga specialutställningar. - Bli störst i Norden avseende artillerisystemet samlat på en och samma plats. Med våra uppvisningsdelar vill vi kunna skjuta saluter och ha råd att köra med vårt Ridande batteri och deras sex-spann. Salut skjuts till exempel vid doktorspromotionerna i Lund. Officiell invigning av museet ägde rum i maj 2009. Arbetet, förutom en kvartstjänst på Armémuseum, är hittills helt ideellt. Ca 25 pers jobbar minst en dag i veckan med nedgång på vintern. Vår hemsida www.artillerimuseet.se ger information om öppethållning och om samlingarna. Välkomna på besök. Leif Mårtensson 47 OMLT – Sveriges nya bidrag för att förbättra säkerhetssituationen i Afghanistan S verige har en lång tradition av säker hetsfrämjande arbete i andra länder. Ett arbete som många förknippar med FN och inom ramen för det som ofta uttrycks såsom fredsbevarande insatser. Att uppträda på annan nations mark är som sagt något som vi svenska officerare och soldater gjort i större eller mindre omfattning ända sedan 50-talet. Den gemensamma nämnaren för många av tidigare insatser är att de varit just fredsbevarande, dvs. i grunden har det funnits en vädjan från berörda stater att få hjälp och stöd med att säkerställa att gjorda överenskommelser för fred eller vapenvila efterlevs och därmed har förmågan till strid främst handlat om egenskydd. Förband tillhörande de olika nationernas stridande enheter har dessutom varit relativt enkla att identifiera då dessa oftast uppträtt på ett sätt som vi förknippar med det militära, dvs. kända formationer används och deras fordon och övrig utrustning är enhetlig och för oss av känd sort. Efterhand som konflikter i slutet på 80-talet blev allt mer inomstatliga, dvs. nationer som tidigare var skapade via pennstreck på en karta och därmed innehållande ett antal olika etniska grupper, föll isär och dessutom på ett ganska våldsamt sätt, innebar att den fredsbevarande FN-soldaten inte längre var det som efterfrågades. Att separera olika militära falanger ställer helt andra krav på militär förmåga. Alternativet blev att främst 48 nyttja den organisation som haft den största militära kapaciteten sedan andra världskriget, dvs. NATO. När väl de olika militära falangerna var neutraliserade övergick uppgiften mer mot att skydda befolkning, dvs. politiskt var det viktigt att skapa fungerande multietniska samhällen. Soldaternas uppgifter blev härmed något mera polisiära, dvs. det viktiga var att skydda befolkning från övergrepp från den rivaliserande etniska motparten. Var står vi då dag? Några gemensamma nämnare med det som nämnts tidigare är svårt att finna förutom på en punkt, nämligen soldaten och hans/hennes förmåga att bibehålla sitt stridsvärde. Oavsett viken uppgift soldaten löser så sker det ofta under längre tider och dessutom under ganska fältmässiga förhållanden. Finns ytterligare en sak som är signifikativt för just soldaten, nämligen ovisshet och rädsla. Oavsett konflikt och dess karaktär så är det soldaten som står längst ut på linan och därmed den som möter det fysiska hotet, vad det nu än består av. I Afghanstan befinner sig soldaten i ett land som inte är i krig med någon annan nation. Ej heller är nationen splittrad på grund av inre etniska motsättningar, dvs. det finns bara en armé vilken dessutom är under den nationella ledningens kontroll. Soldaten har alltså hamnat i en situation där han/hon inte står mellan två olika stridande parter och inte heller har att agera polis för att förhindra etniskt relaterade överfall (begränsad etnisk resning). Soldater och officerare vid OMTL (operational mentoring liaison team) befinner sig bokstavligen mitt i den nationella afghanska armén och dess militära operation för att bekämpa upprorsmän. Jag anger alltså två helt nya företeelser för Sveriges försvarsmakt utomlands, dvs. för det första deltar vi aktivt för att stödja en militär part, dvs. inte någon internationell organisation utan en nations egen försvarsmakt i deras säkerhetsarbete och för det andra mot en motståndare som vi inte har mött i Sverige sedan kriget mot snapphanarna för ca trehundrafemtio år sedan. En motståndare som inte uppträder i militära formationer och dessutom inte heller utrustad och klädd som en soldat. Den som angriper den nationella afghanska armén och de som då finns i dess närhet gör det på ett sätt som vi mili tärer beskriver som gerillakrigföring. En variant av krigföring som vi svenskar, som sagt har begränsad erfarenhet av. Övlt Tony Petersson tillsammans med sin counterpart Övlt Naqibullah som är chef för 2.Kandak (bataljon) vid 1.Brigaden tillhörande 209.Kåren Vad förväntas då svenska officerare och soldater bidra med till dem afghanska arméstridskrafterna? OMLT översätts något slarvigt såsom ”utbildnings- och samverkansgrupper”, dvs. är lätt att få ett intryck av att det hela handlar om att stå på ett ”regemente” och utbilda förband som vi är vana vid här hemma i Sverige och då dessutom när så behövs svara för samverkan syftande till att utbildningen sker enligt dem direktiv som finns angivna för produktionen av dessa afghanska soldater. Verkligheten är något helt annat, dvs. bara en sådan sak som utbildning är något som dem afghanska officerarna själva svarar för. Tyngdpunkten för den verksamhet som OMLT utför är det som sker inom ramen för militära operationer, dvs. när egen afghansk bataljon löser militär uppgift så finns vi där för att ta ansvar för tre saker, nämligen att viktigast av allt vara länken till de exklusiva resurser som finns vid ISAF (understöd från flygplan, sjukvårdstransport via helikopter) när så behövs, för det andra att säkerställa samverkan mot övriga ISAF enheter i området och för det tredje agera såsom mentor, dvs. med min kunskap och erfarenhet från vilka förmågor ISAF har och hur dessa på bästa sätt kan nyttjas för att stödja aktuell chef i hans beslutsfattning. När förbandet inte befinner sig under någon militär operation finns det möjlighet till att diskutera utbildningsfrågor och ge vår syn på hur man bäst utbildar och leder militära förband. Gäller dock inte att förglömma den erfarenhet som finns inom den afghanska armén är gedigen med anledning av alla de olika former av krig som landet befunnit sig i de senaste årtiondena. Stor del av officerskadern har nämligen ett förflutet i det som var den 49 är viktigare än allt annat, nämligen bli accepterad. Du måste visa dig värd din counterparts respekt innan han släpper in dig på livet och därmed beredd att lyssna på vad du har att säga. Något som bara kan uppnås genom att leva med sin counterpart i vått och torrt. Afghanska soldater med modern minsökarutrustning samt nyligen tillförda M16 afghanska armén under tiden för Sovjetunionens styre dessutom, vilket många av dessa talar om, sin tid på motståndarsidan. En dimension av mitt arbete som är lite besvärlig att förklara är rollen som katalysator för att få fart på den utveckling som sker inom armén och då främst via den helt enorma materieltillförsel som sker över tiden. Genom att vara på plats kan jag via min erfarenhet hjälpa till att skapa struktur i införandearbetet men också vara en ”sensor” med rapportskyldighet till dem som tillför all materiel och dessutom har att ansvara för utbildning på densamma. Genom att identifiera behov kan även resurser tillföras för att säkerställa att utvecklingen går framåt. Att vara en ”sensor” är också en form av garanti för dem som tillför system att korruption hålls utanför i den mån det är möjligt. Som ett exempel när det gäller stora materielprojekt är att idag har inga soldater vid afghanska armén AK47 som sitt eldhandvapen, de har amerikanska M16. Att då lyckas i rollen som officer och soldat vid OMLT finns det en sak som 50 Afghanska armén har egna helikoptrar för både understöd och som i denna bild för transport. Här syns en helikopter med uppgift hämta förnödenheter för vidare transport till del av egen bataljon som sedan ett par månader är grupperad i ett svårtillgängligt område, både sett till terräng och hotbild. Att då bo ute i fält utan ballistisk skydd eller tillgång till någon insatsstyrka i närheten om något skulle hända och att dessutom befinna sig sida vid sida med afghanerna under deras militära operationer, kan kanske anses vara en riskfylld verksamhet. Är alltid svårt att jämföra risker men en av mina viktigaste erfarenheter är att skydd är så mycket mer än sådant som fysiskt stoppar kulor. Att uppträda nära afghanerna innebar nämligen att jag fick tillgång till deras känsla och förmåga att läsa, dvs. känna av att något inte följde normalbilden och därmed undvika att hamna i en efterhandssituation. Likaså var soldaternas mod och förmåga att besvara fientlig eldgivning en viktig del av vårt skydd. Största hotet mot afghanska (och utländska) soldater är IED, dvs. vägbomber som främst utlöses via fjärrkontroll En fråga som jag får relativt ofta är då, för att göra en koppling till senast politiska överenskommelsen mellan våra svenska riksdagspartier, om dem afghanska säkerhetsstyrkorna är mogna att ta över säkerheten från 2014? Ingen enkel fråga att svara på men vägen till framgång ligger helt klart i att vara där för att stödja dem i sin egen utveckling även om detta innebär att vi till del gör det som en stridande enhet. Är ju lite det som konceptet går ut på, dvs. genom att vi är där och dessutom visar oss vara värda att etablera ett förtroende för, uppnår vi en oerhört viktig effekt, nämligen ökat självförtroende hos förbandet som därmed blir aktivare i sina säkerhetsoperationer som i sin tur för dem ännu ett steg närmre slutmålet, nämligen att själva överta an- svaret för egen säkerhet. Min bedömning är att afghanska armén kommer att vara väl rustad för ett övertagande under 2014 dock kan dem inte göra detta på egen hand. Nyckeln till framgång består i mångt och mycket av att polisväsendet, som tillsammans med afghanska armén står för fundament inom dem afghan ska säkerhetsstyrkorna, tar ett rejält kliv framåt i sin utveckling. Idag är tyvärr denna komponent varken trovärdig, lojal eller kompetent i sin yrkesutövning. Detta är något som är väl känt inom både NATO och världssamfundet i övrigt, dvs. utmaningen ligger nu inte bara i att finna OMLT till afghanska armén utan även POMLT (police operational mentoring liaison team) till ett stort antal behövande ”polisdistrikt”. Under tiden arbete pågår med att finna dessa POMLT är det främst amerikanska soldater som agerar mentorer för polisen. I denna utveckling har nu Sverige också valt att dra sitt strå till stacken, varvid Försvarsmakten från och med nu inte bara skickar mentorer till en afghansk skyttebataljon, utan även sänder militärpoliser för att agera mentorer till polisen. Tony Peterson Chef OMLT KANDAK (bataljon) FS18 (november 2009 – juni 2010) Anmäl adressändring till: Vädjan !! n e r ö s s a k från Bertil Larsson Gardistvägen 13 291 37 Kristianstad 044-121782 [email protected] 51 Från I 6 till P 6 – Förhistoria En personlig betraktelse 1963 var ett märkesår i Norra skånska regementets knappt 200-åriga historia, regementet omorganiserades från cykel infanteri- till pansarregemente med ut bildningsansvar för PB 26 Kristianstads brigaden. Hur nytt var då det med pansar? Det var väldigt mycket nytt för oss, som var under utbildning till befäl åren före det omvälvande datumet 1 april 1963. Plutonchefsskolan Utbildningen för ”Grp K” skyttetjänst var helt inriktad på traditionell infanteritjänstanfall och försvar till fots, förflyttning på cykel eller i bästa (värsta) fall cykeltolkning. Det gick nästan ett år innan vi fordons transporterades, då som larmstyrka på ett lastbilsflak till Åhus. Pansarbekämpning övades med pansarskott eller minor, granatgeväret var förbehållet närpansarvärnsavdelningen. Endast vid ett par tillfällen kom vi i Första bekantskapen med en stridsvagn. P 2;s Centurion, strv 81 52 KP-bil med monterad ksp m/39 för följeinfanteriet. kontakt med pansar i form av stridsvagnar eller pansarskyttefordon. På Ravlunda visade P 2 upp sina stridsvagnar Strv 81, som vi fick klättra på, åka med och se skjuta. Stridsvagnsgrupp chefens instruktion innan vi fick komma upp på vagnen: ”ni måste skrapa av era kängor så ni inte drar upp smuts på vagnen” retade oss och lade grunden till en viss negativ inställning till ”dragoner”. Vi fick också bekanta oss med KPbilen den tidens ”pansarskyttefordon” det så kallade följeinfanteriet i vissa brigader transporteras uppsuttet i dessa. Vår nästa skarpa bekantskap med stridvagnar var under slutövningarna i södra Skåne. Just i tjällossningen, på grusvägar, skulle vi framrycka på cykel efter ett förkompani från P 2. I nästan en decimeters ävja var det inte lätt att hålla anbefalld marschhastighet. Under övningens slutskede skulle vi anfalla till fots med understöd av stridsvagnar, just när dessa passerade våra formeringar sköt man loss sina bränslesläp, vilket skapade stor förvirring i våra led. Infanteriets kadettskola På kadettskolan i Ulriksdal kunde vi snabbt konstatera, att vi i jämförelse med övriga kadetter, var oerhört väl skolade i praktiska göromål. Vi betraktades av kompanichefen kapten Orvar Nilsson som lärjungar till hans stridskamrat från Finland – Richard Nilsson – det vill säga en kvalitetsstämpel. Vår enda kontakt med pansar under skoltiden var några dagars samövningar med kollegorna från Pansarkadettskolan i Enköping. Några djupare intryck satte inte dessa övningar. Vi fick klättra och åka och öva lite samverkan med en stridsvagn 74 pluton. ”Sommarloven” under studierna på Försvarets läroverk. Som elev på Försvarets läroverk fick man göra trupptjänst under perioden maj-september hemma på ”roten”. Det innebar oftast att man tjänstgjorde som instruktör under de inledande skedena av grundutbildningen. Det var rakt igenom infanteritjänst och vi skämtade om målsättningen ”Ag – hacka – uppsikt vänster” eller ”Kpist – spade – uppsikt bakåt”! Först sommaren 1962 fick vi en för aning om vad som komma skulle. Jag placerades på 4.kompaniet som skulle utbildas till ”pansarjägarkompani” något helt oprövat. De värnpliktiga var av hög kvalitet, många med idrottsliga meriter och flera av dom hade sökt jägartjänst i Karlsborg eller Kiruna. Utbildningen var inriktad på motoriserad spaningstjänst och kompaniet kom att bilda stommen i 26.pansarspaningskompaniet som under ledning av löjtnant Bertil Kleberg gick i elden under AFÖ 64. Karlberg När officerskursen 1962-63 började ansågs vi vara ”supertofsar” av våra kollegor i pansaruniform. Några lägre stående varelser än cykelinfanterister fanns inte i deras värld! P 2:arna Ulf Wikman, Lars-Erik Bergh, Berne Gustavsson och Lennart Fors häcklade oss föga storsint. Under kursens gång övade vi bara vid ett tillfälle med pansar. En pluton stridsvagn 74 från P 1 i Enköping hade ställts Vem kunde ana att det rymdes flera kommande ”pansarbefäl” bland dessa typiska infanterister bl a 1: pansarbataljonschef och 2: pansarbrigadchef. 53 till övningsledningen förfogande och en del pansarkadetter fick tillfälle att öva truppföring på dessa. I övrigt var det väldigt lite pansar i såväl den teoretiska som praktiska utbildningen. Fram mot årsskiftet började ”putsrumsryktet” att löpa ”ett flertal infanteriregementen skulle omorganiseras till pansarregementen och I 6 var ett av dem”. Så småningom kom besked – vi skulle bli pansarkadetter den 1 april. Datumet föranledde många ”lustiga” anspeglingar från våra vänner dragonerna. Vi förberedde oss minutiöst – från Kristianstad skickade förrådsförman Klemark baskrar och nya truppslagsbe teckningar. Baskrarna preparerades en ligt konstens alla regler och på morgonuppställningen den förste april kunde vi, tillsammans med kadetterna från I 7, I 10 och I 18, stoltsera i svarta baskrar. 54 Någon praktisk förändring i övrigt märktes inte. När det var dags att dela ut motorcyklar fick vi till exempel tjeckiska Jawa 250 cc medan de ”gamla” pansarkadetterna fick ut engelska Triumph 500 cc. Under sommaren fick vi rapporter från Kristianstad att omskolningen hade påbörjats och vi gick i viss spänning om till vad vi skulle utbildas. Stridsvagn eller pansarskytte?? I augusti kom beskedet att vi alla sex Christer Ewe, Per Malmrup, Jan Johansson, Lars-Gösta Hultberg, Lars Magnusson och undertecknad skulle utbilda varsin pansarspaningspluton och tidigast våren 1964 påbörja omskolning till pansarskytte!! Claes-Göran Andersson (Grp K 1957-58, InfKS 1958-59, FL 1959-62, OK 63-63) Det är frågan om förbandsnedläggningar som skapar mest debatt Illustration: Försvarsmakten Försvarsmakten 2010 55 HÄSTKAPPLÖPNINGAR på Rinkabyfältet Sedan 2005 har det på Jägersros galopp ridits om Norra skånska regementets vandringspris. Regementet hade en gång många hästar i sin organisation. På 1960-talet fanns ett fåtal i stallarna på Östra kasern. Den siste regementschefen som hästledes inspekterade övningarna på Näsby fält var överste Alsterlund. På 40- och 50-talen genomfördes kapplöpningar på Rinkaby. Programmet nedan har ställts till förfogande av dåvarande överfuriren Gösta Andersson T 4 som tävlade bl a i ett lopp mot blivande olympiamästaren Hans von Blixen Finecke. Kanske var det mest prestigefyllda loppet Hanaskog-löpningen för officerare i Kristianstads garnison. Prissumman totalt var 200 kr varav 1956 genomfördes Ryttarolympiaden i Stockholm. På grund av komplicerade regler för införsel av djur till Australien, där olympiaden skulle genomföras i Melbourne, uppdrogs det åt Sverige att anordna det som kom att kallas Ryttar olympiaden. I den mest krävande grenen av ridsport – fälttävlan – blev det svensk guldmedalj genom sergeant Petrus Kastenman på hästen Illuster. Tävlingen genomfördes i regn och rusk och många ekipage gick omkull och otäcka bilder av vurporna kablades ut över världen. 56 75 kr till segraren. För Norringarna red löjtnanterna Rune Wrangdahl, Rune Danielsson och Arne Tollstam. Hur det gick är förborgat. Med detta i minnet var det med viss skräckblandad förtjusning plutonchef skoleeleverna, korpralerna, på 3. komp 1958 fick veta att de skulle agera hinderdomare under terrängritten då armémästerskapen i fälttävlan till häst skulle genomföras på Rinkaby. Efter en kort instruktion i hur en hinderdomare skall agera fördelades skolan på de olika hindern. Bildkavalkad från Armémästerskapen på Rinkaby 1958 ☞ Olympiamästaren sergeant Petrus Kastenman på Illuster... ...fick se sig slagen av rustmästare Lindbäck på Armagnac Olika hinder hade byggts upp ute på Rinkabyfältet och stilarna för att ta sig över var högst varierande. Över stock och sten” ”Lastbilshindret” förorsakade få problem…. ”Mjölkakannorna” kände hästarna igen! men ”Nedförsbacken” krävde offer. Hinder 22 över Rörsbäcken påminde om det hinder som krävde flest offer under Ryttarolympiaden. 57 Avrapportering från lokalombudet i Stockholm S om framgår av tidigare ”Norringar” avrapporterar jag med ”brutet” verksamhetsår vad som sker inom Skånska regementens kamratförening i Stockholm (SRKS; min egen förkortning). Det innebär från och med den 1 november år ett till och med den 31 oktober år två. De flesta programpunkterna är sig ganska lika år från år varför jag i princip rapporterar enbart vad som ägt rum Gåsamiddag Tisdagen den 10 november 2009 genomfördes årets gåsamiddag. Plats för middagen var som vanligt Kavallerimässen på Livgardeskasernen på Lidingövägen (före detta K 1). Mellan klockan 18.30 och 19.30 var det samling varpå den traditionella gåsamiddagen tog sin början. 36 medlemmar och gäster deltog. Av olika skäl har lokalombudet och ”fotografen” ännu inte dristat sig till att deltaga för att avsmaka de skånska delikatesserna. Men … . Adventsmottagning på Karlbergs slott År 2009 ägde den rum söndagen den 6 december klockan 14.00. Den inleddes med glögg med tillbehör varpå intogs kaffe med dopp, allt under kamratliga och trevliga former Ordföranden i SRKS, Nils Rosenqvist, tilldelade på uppdrag av ordföranden i Kamratföreningen Norra Skåningar, Roland Appelqvist, lokalombudet Knut Björkenstam Norringarnas hedersnål, en hedersbevisning som denne varmt tackade för. Samtidigt fick 58 Knut Björkenstam flankerad av Nils Rosenqvist och Agneta Björkenstam. Foto: Solveig Lagersvärd med lokalombudets kamera. ”fotografen”, Agneta Björkenstam, ett hedersomnämnande. Enbart tio personer ställde upp i år, ett riktigt bottenrekord. Årsmöte med Nylänningar 2010 Nylands Brigads Gilles Sverigeavdelning brukar hålla sitt årsmöte i februari och alltid på Karlbergs slott. Så skedde även i år, nämligen lördagen den 13 februari med samling klockan 13.00. I år hade bortåt 40 personer infunnit sig, något fler än normalt. Under 2009 har gillesavdelningen fått 20 nya medlemmar. Efter det att Nylands Brigads förbandsmarsch spelats förklarade ordföranden Kurt Antskog årsmötet öppnat och hälsade de närvarande välkomna till en hoppeligen givande eftermiddag. Årsmötets olika punkter klubbades snabbt igenom. Därefter framförde Norringarnas lokalombud en hälsning från kamraterna i föreningen och överlämnade ett exemplar av dess årsskrift för 2009, något som tacksamt uppskattades. Även den finske försvarsattachén, översten Harri Niskanen, som deltog, erhöll årsskriften och dessutom ”Från vikingahär till pansarbrigad” något som denne varmt tackade för. Efter mötesförhandlingarna bjöds på förfriskningar. Därefter informerade överste Niskanen om den nordiska stridsgruppen (NBG 11), gemensam sjö övervakning i Östersjön och nordiskt försvarssamarbete. En inspelad radio intervju med den svenske frivillige i vinter- och fortsättningskriget John Gustafsson, Boden, spelades upp och slutligen en finsk film från 1963 som skildrade en dag på Nylands brigad i Dragsvik. Ännu ett trevligt årsmöte var tillända. närvarande varmt välkomna. Efter några korta inledande minnesord lade han ner en krans prydd med band i de svenska och finska färgerna varpå följde en tyst minut. Staketet som omgärdar graven har under 2009 renoverats och gör nu ett prydligt intryck. Så var det dags för den korta förflyttningen till Drottninghuset alldeles intill kyrkogården. Genom de rätta ”förbindelserna” kan Döbelnförbundet sedan tio år tillbaka samlas där för gemensam samvaro vid en kopp kaffe med dopp. I anslutning härtill informerades om och kring aktiviteter med anknytning till von Döbeln och förbundet som bär hans namn. Inte minst talades om de aktiviteter som med anledning av märkesåret 2009 hade genomförts på olika platser i Sverige: Ladugårdsgärde i Stockholm, Lokalombudet omgiven av översten Niskanen och ordföranden Kurt Antskog. Foto: Agneta Björkenstam. Till generalen Georg Carl von Döbelns minne Årligen på Georg Carl von Döbelns dödsdag den 16 februari samlas i regi av Döbelnförbundet dess medlemmar och andra intresserade vid generalens grav på Johannes kyrkogård i Stockholm för att hedra minnet av en av den svenska arméns större personligheter. Så skedde även i år. Bortåt 40 personer hade kommit samman då förbundets vice ordförande Carl von Döbeln klockan 13.00 hälsade de Graven med den nedlagda kransen. Foto: Agneta Björkenstam. 59 Carl von Döbeln talar vid graven. I förgrunden Elisabeth Goldstein. Foto: Agneta Björkenstam. Grisslehamn, Umeå, Sävar och Ratan, Härnösand och i Bleckåsen nära Alsen i Jämtland. Lokalombudet i Stockholm framförde nu för sjätte året i rad de sedvanliga hälsningarna från kamraterna i Kristianstad och överlämnade till förbundets vice ordförande ett exemplar av Norringen 2009. Detta uppskattades liksom att Kamratföreningen Norra Skåningar åter igen låter sig representeras vid sammankomsten. Årsmöte med Skånska regementens kamratförening i Stockholm Tisdagen den 15 april 2010 genomfördes årsmöte med den för fyra år sedan bildade kamratföreningen i Stockholm, gemensam för Norringar, Södra skåningar, Skånska dragoner och Wendister. I år hade 21 personer, medlemmar och gäster, infunnit sig. Militärsällskapets lokaler visade sig vara dubbelbokade varför vi, 60 som var få, fick hålla till i en provisoriskt inrättad möteslokal en trappa ner. Efter så kallat mingel förklarade ordföranden Nils Rosenqvist klockan 18.30 årsmötet öppnat. De olika punkterna enligt dagordningen gicks snabbt igenom. Årsavgiften för 2011 blev oförändrad 100 kronor. Fortfarande är antalet Norringar i föreningen ytterligt få. Förutom lokalombudet med ”fotograf ” deltog förre regementschefen Curt Hasselgren. Det finnas ju fler Norringar i Stockholm med omnejd. Jag uppmanar nu dessa att gå in i den gemensamma föreningen som nu har 95 medlemmar. Kontakta ordföranden Nils Rosenqvist 08-661 05 44 eller sekreteraren Göran Paulsson 08-744 07 35. ”Gör det nu!” som Gästrikebrigadens valspråk en gång löd. (Förlåt alla Norringar – men nu uttalade jag mig som Hälsingeofficer). Efter årsmötet var det meningen att Lars Hammarlund, tidigare chef för Södra skåningarna, skulle tala över ämnet Markstridskrafternas utveckling. Så blev det nu inte utan i stället var det en annan före detta Södra skåning, nämligen chefen för Livgardesgruppen, överstelöjtnanten Jan Forsberg, som fick hoppa in. Han talade om moderniseringen av den ryska krigsmakten (mindre och vassare) och dagens svenska försvarsmakt med tonvikt på armén (mindre och mindre). Den informationen var inte särskilt uppbygglig. Jan Forsberg var mycket personlig i sina synpunkter på och tankar kring ut(av?)vecklingen, något som verkligen uppskattades. Som tack erhöll han en flaska att dela med sin hustru. Kvällen avrundades så med en god middag med alla tillbehör. Lokalombudet överlämnade tvenne exemplar av Norringen 2009 samt – förlåt igen! – Hälsingarnas kamratförenings årsskrift Bocken för 2009 och föreningens minnesskrift med anledning av att Hälsingarnas kaserner blev hundra år 2009. Nationaldagen 2010 och Georg Carl von Döbeln Även i samband med årets högtidlighållande av den 6 juni hade von Döbeln fått permission från sin grav på Johannes kyrkogård för att på Kungl. Slottet inför en stor publik berätta om sitt första möte med den svenske kronprinsen Karl Johan gestaltad av förste slottsuppsyningsman Morgan Gerle. Generalens roll kreerades som vanligt av pastorn i Hovförsamlingen Erland Ros. En sextett ur Marinens musikkår medverkade med musik från tiden. Bland annat spelades Karl Johans favoritmarsch Kungl. Svea livgardes marsch, med koppling till von Döbeln Björneborgarnas marsch samt Folksång 1818 med text av H. A. Kullberg och musik av E. Du Puy där texten så lyder: Carl Johan vår kung Han kom som från höjden O sjungom i fröjden Bå´ gammal och ung! Han tryggade tronen Upplyfte nationen Det gjorde vår kung. Repris: Han tryggade tronen … . år sedan marskalk Bernadotte valdes till svensk tronföljare inleddes det hela med Bernadotte möter Döbeln. Ett möte i fantasin. Allt vad som där sades mellan Bernadotte (Morgan Gerle) och Döbeln var autentiskt. Texten var sammanställd av Erland Ros. Ett helt fantastiskt ”skådespel”. Därefter skedde rundvandring med uppehåll vid tre gravar med anknytning till såväl Bernadottes era som Döbeln själv. Innan de församlade, uppskattningsvis mellan 150 och 200 personer, lämnade den senares grav trädde lokalombudet fram, talade kortfattat och framförde en hälsning från Norringarna till deras förste chef samt överlämnade ett exemplar av Norringen 2009, något som högeligen uppskattades av mot tagaren. På en förfrågan om medlemskap i kamratföreningen Norra Skåningar blev svaret omgående jakande. Allt avslutades så traditionsenligt med korum enligt gammal god sed. Efteråt gavs möjlighet för intagande av kaffe med dopp i närbelägen lokal. Övriga medverkande un- Utöver kronprinsen och generalen deltog ett antal soldater i uniformer från tiden. Med Georg Carl von Döbeln som guide på Johannes kyrkogård För åttonde året i rad genomfördes söndagen den 29 augusti på Johannes kyrkogård i Stockholm en rundvandring med generalen von Döbeln i skepnad av Erland Ros, komminister och pastor i Hovförsamlingen. Då det i år är två hundra Bernadotte med trupp ur Andra livgardet. Foto: Agneta Björkenstam. 61 der rundvandringen var sextetten Stockholms Fröjder, som spelade musik med anknytning till de två huvudpersonerna, samt en mindre trupp ur Andra livgardet i tidstrogna uniformer. Förslag: bjöd in Erland Ros som von Döbeln till jubileet nästa år. Det skulle säkerligen bli en fullträff. – I stället för att dricka kaffe gick lokalombudet och ”fotografen” hem och intog en liten supé i form av Tant Gerds smörgås (se Norringen 2008) med därtill anpassade drycker. Högtidlighållande av general Georg Carl von Döbelns minne Rubricerat, som numera är en tradition, ägde rum torsdagen den 7 oktober klockan 13.00 vid von Döbelns grav på Johannes kyrkogård i Stockholm. Det är ett samarrangemang av Hallänningar och Nylänningar i Stockholm. I år deltog sju personer. Efter nedläggning av blommor på graven deklamerades Runebergs Döbeln vid Juutas. Därefter gick alla till en närliggande ölpub för att idka kamratlig samvaro. General von Döbeln och den nyvalde tronföljaren talar med varandra. Foto: Agneta Björkenstam. Erland Ros – von Döbeln – och lokalombudet. Foto: Agneta Björkenstam. 62 Höstmöte med Nylands Brigads Gilles Sverigeavdelning Nylänningarnas höstmöte ägde i år rum lördagen den 16 oktober med början klockan 13.00 i samlingssalen på Karlbergs slott. 26 medlemmar, gäster och anförvanter hade mött upp, färre än normalt Efter att ordföranden klarat av en del föreningsangelägenheter vidtog programmets huvudpunkt, nämligen ett föredrag av redaktören och författaren Eric Björklund. Denne talade över ämnet När Finlands sak var vår kopplat till egna publikationer, nämligen Kvarkentrafiken, Bataljon Sederholm. Petsamotrafiken och Tysketrafiken. Ett intressant och fängslande föredrag. Därefter följde förtäring och lotteri. Det senare innebar en bokvinst för ”fotografen” lokalombudets hustru Agneta. Generalen talar om sig och sin grav. I bakgrunden skymtar musiken. Foto: Agneta Björkenstam. Årsmötet 2010 Styrelsen har efter årsmötet följande sammansättning: Roland Appelqvist Claes-Göran Andersson Bertil Larsson Ture Nordh Christer Nyhlén Jörgen Lund Karl-Gustav Karlsson Lars Möller Ove Johansson Peter Ranvert Tommy Stjernqvist ordförande vice ordförande kassaförvaltare vice kassaförvaltare traditionsbevarare sekreterare/redaktör vice sekreterare ledamot ledamot ledamot ledamot tillika AU tillika AU tillika AU adjungerad AU adjungerad AU adjungerad AU Styrelsen adjungerade till sitt arbete. Knut Björkenstam (repr för ärenden i Stockholmsområdet). Leif Dahlqvist och John Nilsson revisorer. Johnny Oddstig och Lars-Henning Strand revisorssuppleanter. Tommy Paulsson (sammankallande), Bertil Fredriksson och Anita Lund är föreningens valberedning inför årsmötet 2011. 63 Stridsvagn S till P 6 skulle ha förändrat Norringarnas historia Av Christer Nyhlén Stridsvagn 103 med Rönnebergs kompaniskylt blev aldrig verklighet för Norringarna. 1950-talet var ett förändringens årtionde när det gällde rörligheten hos den svenska armén och naturligtvis var denna förändring ett resultat av händelserna i Ungern och Mellersta Östern 1956. Åtskilliga ryska stridsvagnar hade rullat in i Budapest och krossat det tappra ungerska folkets uppror. Engelska stridsvagnar hade landsatts i Alexandria och israeliska pansarförband drabbade samman med egyptiska förband i Sinaiöknen. Dessa händelser kom självklart att påverka innehållet i 1958 års försvarsbeslut på så sätt att arméns pansarbrigader skulle utökas från sex till åtta och dessutom få en ny 64 organisation. Detta innebar att fler stridsvagnar måste tillföras, men också att en ny stridsvagn måste införskaffas. Denna stridsvagn Ny, som den benämndes inledningsvis, hade valts ut i konkurrens med den amerikanska M60 Patton och den västtyska Leopard I. Intressant i detta sammanhang är naturligtvis frågan varför man inte fortsatte att satsa på den engelska Centurionvagnen som man vid tiden för 1958 års försvarbeslut trots allt hade köpt in till ett antal av inte mindre än 240 och som framför allt hade visat sig vara en utmärkt stridsvagn i de flesta sammanhang. Processen att i Sverige skapa en ny stridsvagn som på sikt skulle ersätta Centurionerna hade startat redan 1956 då överingenjören Sven Berge presenterade ett förslag till en ny stridsvagn med en revolutionerande grundkonstruktion. Stridsvagn S hade nu sett dagens ljus och i För svarsbeslut 58 hade chefen för armén, generallöjtnant Thord Bonde, understrukit det hela genom att besluta om utveckling av denna nya stridsvagn. Ett beslut som efter en omfattande försöksperiod mynnar ut i att armén 1960 beställer 10 försöksvagnar hos Bofors och dessa försöksvagnar kommer att levereras för truppförsök i slutet av 1963. Förutsättningen att man överhuvudtaget skulle kunna följa Försvarsbeslut 58 och utöka från sex till åtta pansarbrigader var att Norringarnas IB 26 och IB 1 i Solna alternativt att Norringarnas IB 26 och IB 37 skulle omorganiseras till pansarbrigader. Norringarna skulle alltså sätta upp och få ansvaret för två pansarbrigader, tala om att tanken är svindlande. Vad skulle inte detta ha fått för betydelse under 1970- och 1980-talet för P 6:s utveckling? Emellertid står det redan våren 1959 klart att ekonomin inom armén knappast skulle medge uppsättandet av den åttonde pansarbrigaden och avvägningen blev då att den sjunde pansarbrigaden skulle placeras i Skåne. I november månad 1959 kan man utläsa ur ett hemligt PM från en ÖB-föredragning att generalen Gustaf Åkerman ansåg att ”…den fortsatta planeringen av den sjunde pansarbrigadens lokalisering inriktades på I 6…”. När även miliärbefälhavaren i I.Milot, generalen Viking Tamm, i sin dagbok den 8 mars 1961 antecknar: ”…Jag skrev under förs ta delen av I 6-utredningen och förordar att I 6 blir pansarregemente…”, så kunde Norringarnas omorganisationen till pansarregemente starta på allvar. Sommaren 1961 säger arméstabens organisationsavdelning (Ast/Org 5/7 1961 nr H 67:30) att IB 37 ska bli PB 37 och utrustas med stridsvagn 74 från mitten av 1960-talet. IB 26 ska bli PB 26 och från 1966 utrustas med stridsvagn S. P 6 skulle alltså få ansvaret för TVÅ pansarbrigader och redan 1968 skulle PB 37 byta sina stridsvagn 74 mot den nya S-vagnen. Från 1968 skulle norringarna ha utbildnings- och mobiliseringsansvar för två pansarbrigader utrustade med då hypermoderna stridsvagnen S, sedermera benämnd stridsvagn 103. På hösten 1961 försvinner även den sjunde pansarbrigaden på grund av att stridsfordonen knappast skulle räcka till att fylla upp sju pansarbrigader. Nu handlar kampen istället om vilket regemente som ska omorganiseras till pansarregemente, I 15 i Borås eller I 6 i Kristianstad? Förmodligen ansåg många inom pansartrupperna att det självklara valet borde vara Boråsinfanteristerna eftersom de från 1949 haft ansvaret för PB 5 tillsammans med Skaraborgs Pansarregemente (P 4). Detta blev icke fallet utan Norringarna kom nu att tåga in i pansartrupperna som Norra Skånska Regementet P 6. Frågan är nu hur Norringarnas historia skulle ha förändrats om arméstabens organisationsavdelning med majoren Ove 65 Ljung i spetsen hade fått sin skrivelse från den 5 juli 1961 att vinna laga kraft? Den historiska utvecklingen hade då påverkats av att P 2, P 4 och P 7 aldrig hade tilldelats stridsvagn 103, eftersom de 290 stridsvagn 103 som tillverkades skulle ha tillförts P 6:s båda pansarbrigader, pansarbrigaden i Strängnäs (P 10) och de båda stridsvagnsbataljonerna i Boden. När de 290 stridsvagn 103 var fördelade fanns det nämligen inga stridsvagn 103 kvar att tillföra brigaderna hos Södra Skåningarna, Skånska Dragonerna eller Skaraborgarna. Dessa brigader skulle enligt arméstaben fortsätta med Centurionerna. Kontrafaktisk historia är alltid intressant då ordet OM är det som styr och förklarar utvecklingen. Alltså kan man ställa frågan: Hade Norringarnas historia förändrats OM arméstabens planering vunnit laga kraft och P 6 hade tillförts stridsvagn 103 som enda förband i Skåne? Stridsvagn 103 på pansarövningsfältet i Rinkaby 1982... 66 OM KRIGET KOMMER av Knut Björkenstam D en första måndagen i månaden klockan 15.00 ljuder sirenerna från hustaken i de svenska tätorterna. Det är larmsignalen Viktigt meddelande som hörs under sju sekunder med 14 sekunders tystnad, därefter sju sekunders signal och så vidare under minst två minuter. Det är säkerligen inte alla svenskar som vet vad signalen innebär och den historiska bakgrunden med ursprung i en helt annan och annorlunda tid. Under andra världskrigets beredskapsår framstod det klart och tydligt att försvaret av vårt land inte bara var en fråga för Krigsmakten utan för hela samhället. Den civila delen av befolkningen måste kunna skyddas mot flygbombardemang och våra större städer kunna utrymmas. För detta fanns ingenting planlagt i fredstid. Sirener för flyglarm monterades på hustaken för att varna inför befarade flyganfall. Befolkningen skulle då snarast ta skydd i de skyddsrum som fanns i hyreshusens förstärkta källare eller i offentliga skyddsrum antingen insprängda i berg eller av enklare beskaffenhet. Sirenerna kom att i folkmun kallas ”Hesa Fredrik”. Efter världskrigets slut gällde det att ta tillvara de erfarenheter som gjorts. Det svenska försvaret kom nu att bli ett total försvar omfattande hela samhället. Nya myndigheter tillkom såsom Civilförsvarsstyrelsen, Överstyrelsen för ekonomiskt försvar samt Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. För att utbilda högre chefer inom det civila och militära samhället till bland annat samverkan in- rättades år 1951 Försvarshögskolan på initiativ av dåvarande ÖB, generalen Nils Swedlund, som börjat sin officerskarriär vid Hälsingarna. För att informera befolkningen om vad som gällde vid beredskapshöjningar och krig utarbetades foldern Om kriget kommer. Den gavs ut i olika reviderade upplagor under flera decennier. I telefonkatalogen infördes särskilda informationssidor med utdrag ur foldern. Bland annat betydelsen av olika larmsignaler. Och så devisen Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt. Denna skarpa formulering kom så småningom att ”mildras” till Alla uppgifter om att mobiliseringen skall upphöra är falska. I den upplaga som kom ut i början av 1960-talet efter Kuba- och Berlinkriserna var förordet Till Sveriges medborgare ”givet å Stockholms slott” undertecknat av konungen och statsministern. Där stod 67 bland annat: ”Sveriges medborgare uppmanas att noga ta del av innehållet i denna skrift. Tänk efter hur Du själv och Din familj ska handla – om kriget kommer.” Och till slut: ”Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt”. En viktig signal var beredskapslarm. Den innebar att nu kunde det bli krig och att allmän mobilisering påbjöds. Signalen ljöd under 30 sekunder med paus under 15 sekunder något som upprepades under fem minuter. Den första måndagen i månaden klockan 15.00 testades rikets sirener genom att signalen flyglarm gavs. Den bestod av korta signaler under en minut. Faran över var en lång signal som slutade efter 30 à 40 sekunder. I alla fastigheter såväl flerfamiljs som enfamiljs fanns anslag uppsatta som visade hur utrymning skulle gå till. Planer fanns uppgjorda på vilket sätt transporter till inkvarteringsorterna skulle ske samt var och hur inkvartering skulle äga rum. Även det ekonomiska som psykologiska försvaret berördes men inte i särdeles stor omfattning. I broschyren Om kriget kommer utgiven 1989 av Styrelsen för psykologiskt försvar står i inledningen bland annat: ”Om någon angriper Sverige, måste vi försvara oss på alla sätt. Då måste alla som bor i Sverige hjälpa till. Både svenskar och invandrare. Som soldater i det militära försvaret eller genom att ställa upp i det civila försvaret. Eller helt enkelt genom att stanna på jobbet om vi behövs bäst där”. Sedan finns angivet hur människor skall förhålla sig vid olika slag av larm, hur skyddsrum skall användas, hur andningsskydd skall användas, hur förfara vid insats av kärnvapen, biologiska och kemiska stridsmedel, vad olika pliktlagar innebär för den enskilde och så vidare. Totalt omfattar broschyren 31 sidor 68 vilket är ungefär hälften av vad den från början omfattade. I och med det kalla krigets upphörande omkring år 1990 gavs inte längre någon ”krigsbroschyr” ut. I stället gav Överstyrelsen för civil beredskap ut en broschyr benämnd Hushållsberedskap. Den är helt inriktad på hur man skall handla vid en kris under fredsförhållanden. Det här med krig berörs inte alls. Även Civilförsvarsförbundet gav ut ett litet häfte Fickminne som också det anger vad man skall tänka på inför och under en kris i fred men berör även förhållanden vid mobilisering, utrymning och krig. Den organisation för samordning av samhällets militära och civila resurser, totalförsvaret, som byggdes upp efter andra världskrigets slut har efter hand som åren gått efter 1990 helt raserats. Ingenting finns kvar utan nu måste man börja om från början för att kunna möta hot av främst annan karaktär än gårdagens. Våra politiker har ju fastslagit att något militärt hot inte föreligger inom de närmaste tio åren. Något som de med emfas upprepat sedan slutet av 1990talet. Det hade kanske inte varit så dumt att ha kvar något av den militära och civila territoriella indelningen, militär-, civil- och försvarsområden, kanske inte minst den senare. Genom ofta förekommande övningar lärde man känna var andra och skapade samverkanskanaler samt övade olika tänkbara scenarier inte bara av krigskaraktär. Tänk bara på civil försvarets organisation såväl regionalt som lokalt med inte minst de betydelsefulla räddningskårerna. Allt behövde inte ha skrotats i optimismens tecken. Eller? Nåväl. Som en reminiscens från förr så hör vi alltfort den första måndagen i månaden ”Hesa Fredrik” ljuda i form av signalen Viktigt meddelande. NYTT OM NORRINGAR 50 ÅR 01-08 Johan Linderoth 02-01 Rolf Tufvesson 02-05 Kent Jonasson 03-31 Jonas Fröberg 05-01 Britt-Marie Lindau 05-15 Arne Svensson 06-13 Peter Enarsson 08-12 Lars Hansson-Gladh 10-30 Evert Håkansson 11-07 Mikael Andersson 12-06 Patrik Forsell 12-15 Hans-Erik Olsson 12-17 Lars-Inge Andersson 60 ÅR 01-30 Alve Bengtsson 01-30 Tommy Thomsson 02-10 Lars-Henning Persson 02-17 Bertil Håkansson 02-25 Ronnie Åbrandt 03-17 Gun Nilsson 03-20 Rolf Svensson 04-03 Bo Ahlberg 04-15 Kenneth Hartman 04-19 Kurt-Anders Petersson 04-19 Alf Jonasson 04-27 Jan Jönsson 04-30 Kjell Klemark 05-02 Alve Svensson 05-09 Jan Kvernby 06-25 Uno Petersson 06-29 Bengt Mohlin 08-19 Lars-Stellan Jönsson 10-06 Göran Arlefalk 10-17 Erling Schmidt 12-12 Paul Frisk 12-31 Peter Ranvert 70 ÅR 02-19 Alf Borgström 03-22 Hans Egelborg 03-24 Kjell Gustafsson 04-05 Agne Petersson 04-22 Gun Nilsson 04-24 Bo Huldt 04-24 Göran Brobeck 05-13 Åke Petersson 05-21 Gunnel Bojs 06-08 Sten Ekstrand 06-20 Ulf Gustafsson 08-01 Bengt Göransson 08-09 Rolf Olsson 08-29 Kjell-Åke Jönsson 09-10 Ing-Britt Hambre 09-24 Ulla von Rosen 09-26 Leif Jönsson 09-26 Thore Kull 09-27 Kjell Jönsson 09-27 Anders Bojs 09-29 Hayo Hirsch 10-04 Jan Jönsson 10-30 Bo Karlsson 11-09 Johnny Haak 12-02 Siv Ädel 75 ÅR 01-23 Gösta Johnsson 02-03 Nils-Olof Gard 02-14 Bengt Clausen 03-07 Greta Lilja 04-02 Ulla Nilsson 04-19 Curt Johnsson 05-26 Lars Rylander 06-01 Arne Bengtsson 06-13 Åke Bengtsson 06-18 Birgitta Magnusson 69 75 ÅR forts. 06-19 Lennart Persson 06-26 Kjell Nilsson 06-30 Stellan Hellberg 07-03 Jan-Erik Back 07-06 Maj-Britt Sehlin 07-07 Hans Axelsson 07-16 Ann Malmquist 07-18 Eivor Petersson 08-01 Marianne Andersson 08-14 Bengt Thulin 08-21 Lennart Lannerbäck 08-22 Ingrid Kleberg 09-01 Boo Holmberg 09-10 Jörgen Persson 09-11 Göran Svensson 09-18 Ingegärd Elofsson 10-08 Lennart Ohlsson 10-13 Hans Hansson 10-22 Gert Larsson 11-08 Lars-Erik Bergh 12-31 Rolf Tinder 80 ÅR 01-06 Sven Ahlstedt 01-10 Arne Dahlman 01-15 Arne Larsson 01-19 Bengt Lindqvist 01-23 Ingvar Persson 02-02 Ethel Wesström 02-06 Lennart Englund 03-02 Bodil Björk 03-13 Sten Persson 03-23 Elsie Fridlund 03-25 Börje Karlstedt 03-31 Erik Larsson 04-05 Lars Wemming 04-18 Sven-Erik Pettersson 07-05 Ingmar Nordström 07-07 Gösta Svendenius 07-12 Åke Olsson 07-25 Lars-Erik Widman 07-30 Per-Åke Fredlund 08-04 Carl-Gösta Avenstam 70 80 ÅR forts. 08-19 Christina Engström 09-08 Helmer Malm 09-08 Göte Persson 09-20 Olle Wannehag 09-25 Per-Olof Hallqvist 09-29 Marianne Möller 10-09 Ingmar Björnsson 11-14 Harry Thomasson 12-05 Bo Hellström 12-09 Lars Möller 85 ÅR 02-11 Karl Axel Leonartsson 03-05 Bertil Ohlsson 03-11 Ann-Britt Erdling 03-14 Egon Helgesson 04-02 Carl Lindholm 04-26 Millan Hyllander 05-29 Ove Berndtsson 06-05 Stig Björk 07-28 Bror Evert Linde 08-01 Ella Johansson 08-08 Marianne Karlsson 08-14 Göthe Freidner 08-17 Evert Grahn 09-12 Rolf Olsson 10-07 Karl Glemark 11-14 Åke Nilsson 11-25 Elsy Nissen 12-07 Kjell-Åke Löfgren 12-22 Gustaf Mattisson 90 ÅR 08-04 Ingemar Lundquist 11-05 Gösta Linderoth 11-09 Margit Dragg 95 år 07-12 Gulli Jacobsson 08-03 Stig Colliander TIDNINGSFONDEN Ännu ett år har vi glädjen att redovisa en lång lista av ädla givare. ETT STORT TACK TILL ER ALLA. Tack vare Edra bidrag har ni nu denna årsskrift i Er hand. De influtna bidragen, stora som små, redovisas här i den ordning de influtit under tiden 2009-11-01–2010-10-31. Hans-Arne Carlsson Osby, Åke Persson Danmark, Stig Engvall Stockholm, Gunni Andersson Kristianstad, Siv Lundell Kristianstad, Karl-Gustav Karlsson Hanaskog, Gunnel Bojs Kristianstad, Kerstin Larsson Vinslöv, Frosten Begander Knislinge, Åke Rosberg Hörby, Ann-Marith och Jan Andersson Kristianstad, Torgny Bergstrand Helsingborg, Christer Weidenmark Visseltofta, Thomas Engström Kristianstad, Agneta och Carl-Johan Nilsson Åhus, Uno Petersson Bromölla, Rune Johansson Kristianstad, Lars-Gösta Hultberg Helsingborg, Bengt Lindqvist Helsingborg, Roy Alnebeck Åhus, Per-Olof Hallqvist Lund, Erik Stark Kristianstad, Gunnar Nettrup Löddeköpinge, Bengt Kittel Sundbyberg, N Gustav Wennberg Kristianstad, Lars Samuelsson Önnestad, Kjell-Åke Jönsson Helsingborg, Bertil Svensson Kristianstad, Arne Bengtsson Oxie, Ingemar Lundquist Kristianstad, Nils G Litby Kristianstad, Per Svensson Bankeryd, Tommy Höppner Gualöv, Lars-Erik Josefsson Bjärnum, Tommy Eriksson Kristianstad, Ewa och Bertil Håkansson Åhus, Kjell Klemark Fjälkinge, Jörgen Stålhammar Kristianstad, Inger och Ture Nordh Kristianstad, Bo Hellström Markaryd, Greta Andersson Kristianstad, Carl-Bertil Eiman Helsingborg, Lars-Henning Persson Kristianstad, Sjunne Johansson Kristianstad, Carl-Gösta Avenstam Lilla Edet, Carl Lindholm Simrishamn, Knut Björkenstam Stockholm, Leif-Inge Nordström Tollarp, Bertil Andersson Tyringe, Rolf Tinder Göteborg, Lars Bohman Tollarp, Anders H O Jönsson Kristianstad, Bertil Ingelsson Upplands Väsby, Ulla och Gert Forsberg Kristianstad, Rolf Norrman Kristianstad, Kurt Nilsson Västervik, Sven Åke Svensson Kristianstad, Anders Fjelkner Åhus, Leif G Nilsson Fjälkinge, Karl-Erik Jonsson Eksjö, Per Wickström Lund, Mårten Ohlsson Kristianstad, Håkan Klagsmark Kristianstad, Ingrid och Lennart Ohlsson Kristianstad, Ingegärd Elofsson Kristianstad, Håkan Waernulf Åhus, Henry Malmgren Kristianstad, Lennart Nordblad Åhus, Leif Jönsson Täby, Arne Jönsson Årsta, Leif Persson Bandhagen, Kjell Gustafsson Malmö, Martina Cullin Kalmar, Ann Malmquist Kristianstad, Per-Uno Ottosson Örkelljunga, Jonny Björck Ystad, Carl-Erik Phil Bromölla, Hans Hansson Eslöv, Bo Karlsson Ljungbyhed, Åke Wessberg Kristianstad, Rolf Olsson Hjärup, Sylve Svensson Tyringe, Göran Jeppsson Klågerup, Barbara och Herman Westrup Åhus, Thore Skärhed Lönsboda, Mi kael Rubin Trelleborg, Ingmar Björnsson Täby, Hayo Hirsch Karlshamn, Eric Zätterström Österrike, Ernie Elofsson Vetlanda, Björn Ljungberg Kristianstad, PerOlof Wilhelmsson Färlöv, Sven Giselsson 71 Ronneby, Britta och Bertil Hierner Bjuv, Yvonne och Leif-Åke Nilsson Lund, Leif Almquist Enköping, Karl Axel Leonartsson Limhamn, Harry Thomasson Markaryd, Gunnar Warnegård Torsås, Göran Anderberg Kristianstad, Maria Karlstedt Kristianstad, Leif Dahlqvist Åhus, Lars-Göran Lang Gualöv, Tore Liljegren Åkersberga, Mats Johnsson Vinslöv, Marianne Karlsson Karlhamn, Lars Sköld Täby, Lars Möller Kristianstad, Åke Lerenius Skanör, Karl Rosenqvist Malmö, Ingrid och Karl-Erik Silhag Kristianstad, Göran Flyckt Åhus, Christer Ewe Åhus, Karl-Gustaf Thorsén Köpingebro, Bo Jönsson Kristianstad, Lars-Erik Widman Linköping, Bengt Borggren Ängelholm, Christina Engström Åhus, Malte Johansson Malmö, Arne Månsson Halmstad, Carl Björeman Stockholm, Jan-Tore Ståhl Höllviken, Göthe Freidner Helsingborg, Bertil Svensson Vinslöv, Bertil Ohlsson Tjörnarp, Lisbeth och Lars Ask Lund, Åke Ingelmo Älta, Bo Steén Halmstad, Per Persson Fjälkinge, Hans Mossberg Tollarp, Ulf Larewall Simrishamn, Boo Nelson Åhus, Ann Malmquist Kristianstad, Evy och Lennart Junehagen Tyringe, Marie Louise Colliander Kristianstad, Christer Voelkerling Göteborg, Kaj Lodin Halmstad, Kerstin och Erik Rittbo Hörby, Bertil Westergren Kristianstad, Signe och Harald Persson Fjälkinge, Gösta Johnsson Helsingborg, Ulla och Lennart Persson Färlöv, Miranda och Pär-Gunnar Nordgren Kristianstad, Åke Knutsson Tollarp, Leif Hallberg Vellinge, Karl Glemark Kristianstad, Tycho Böös Ystad, Bo Bengtsson Åhus, Margaretha Waernulf Åhus, Sven Ahlstedt Staffanstorp, Ann-Marie Andersson Bräkne Hoby, Lennart Larsson Bräkne Hoby, Gunnar Sjunnesson Örkelljunga, Ingrid och Kjell-Lave Svensson Åhus, Inga72 Lena och Lars Wemming Kristianstad, Mats Ström Haverdal, Britt Ekstrand Fjälkinge, Anna.Lisa och Sture Stark Kristianstad, Arne Dahlman Skanör, Göran Brobeck Kristianstad, Marianne Stenberg Kristianstad, Karl-Erik Malmberg Helsingborg, Bo Lundh Tormestorp, Åke Bengtsson Kristianstad, Roland Persson Bromölla, Rikard Lahger Kristianstad, Rolf Kronbeck Ängelholm, Jan Jönsson Rydebäck, Christer Berglund Uppsala, Göran Olsson Kristianstad, Millan och Kjell Hyllander Vinslöv, Kaj Klemark Kungsbacka, Per Gustafsson Önnestad, Erik Ekelund Helsingborg, Göte Persson Kristianstad, May-Inger Bidsell Kristianstad, Rolf Norrman Kristianstad, Bengt Mohlin Tollarp, Gun Nilsson Malmö, Lars Erlandsson Uppsala, Margaretha Hansson Kristianstad, Knut Ottosson Starfelt Ängelholm, PerLennart Karlsson Visby, Per Malmrup Ramlösa, Kaj Sjösten Halmstad, Hans Truedsson Råå, Lena och Hans-Evert Friberg Kristianstad, John Erik Johansson Åhus, Christer Lundh Malmö, LarsHenning Strand Broby, Jan Brandborn Borlänge, Bodil och Sven Augustsson Kristianstad, Claes Dahlqvist Kristianstad, Erik Kjellqvist Degeberga, CarlFredrik Glimberg Kristianstad, Ulla och Jan Nilsson Kristianstad, Johan Nilsson Vinslöv, Lennart Nilsson Skövde, Kent Helgesson Enköping, Hans-Ingvar Hansson Huddinge, Torsten Brandt Kristianstad, Siv Lundell Kristianstad, Henry Barholt Farsta, Ingmar Nordström Växjö, Sven-Erik Pettersson Ängelholm, Bo Lönnblad Vällingby, Kerstin och Nils Hägg Kristianstad, Tord Jönsson Kristianstad, Ulla Johansson Kristianstad, Tore Leijon Malmö, Gunvor Tillman Färlöv, Björn Almqvist Malmö, Bo Olsson Halmstad, Lennart Kjell Vej- bystrand, Gösta Karlsson Vinslöv, Mats Persson Kristianstad, Göran Larsson Lund, Christer Mjömark Kristianstad, Sven Ingvar-Nilsson Tidaholm, Göran Lilja Kristianstad, Christer Nyhlén Kristianstad, Gulli Jacobsson Kristianstad, Siv och Hasse Björnsson Kristianstad, Britt och Bengt Landin Kristianstad, Birgit och Sven Almén Kalmar, Ola Hallberg Vellinge, Ulla von Rosen Kristianstad, Nils Raustorp Lund, Jan Jonsson Färlöv, Lennart Nyman Kristianstad, Åke Ingelmo Älta, Inger och Ture Nordh Kristianstad, Kjell Bengtsson Kristianstad, Bo Sjöbring Bromölla, Harry Thomasson Markaryd, Bertil Fredriksson Knislinge, Lars Åkesson Karlskrona, Peter Ranvert Kristianstad, Bengt Lönnblad Gustavsberg, Magnus Ugge Hässleholm, Roland Appelqvist Kristianstad, Nils-Arne Bidsell Kristianstad, Birgit och Sven Almén Kalmar, Leif Dahlqvist Åhus, John Erik Kittel Kristianstad, Holger Ståhle Varnhem, Hans-Arne Carlsson Osby, Lennart Renbjer Spånga, Bertil Elvefors Arild, Karl-Erik Jonsson Eksjö, Per-Olof Hallqvist Lund, Göran Lilja Kristianstad, Torgny Bergstrand Helsingborg, Christer Voelkerling Göteborg, Mårten Ohlsson Kristianstad, Gunnar Warnegård Torsås, Ulla och Jan Nilsson Kristianstad, Björn Almqvist Malmö, Lennart Nilsson Skövde, Carl-Gustav Gunnarsson Lund, Lars Sköld Täby, Ingrid och Bertil Kleberg Kristianstad, Bengt A Andersson Helsingborg, Kurt Nilsson Västervik, Anne-Marie och Tommy Carlqvist Kristianstad, Kjell Jönsson Helsingborg, Leif Almquist Enköping, Jan-Tore Ståhl Höllviken, Sven Ingvar-Nilsson Tidaholm, Arne Jönsson Årsta, Knut Ottosson Starfelt Ängelholm, Mats-Erik Nilsson Knislinge, Gunnar Nettrup Löddeköpinge, Stig H Engvall Stockholm, Thore Skär- hed Lönsboda, Kjell Klemark Fjälkinge, Henry Barholt Farsta, Tore Liljegren Åkersberga, Bo Hellström Markaryd, Gustaf Mattisson Söderfors, Karl Rosenquist Malmö, Arne Dahlman Skanör, Sten Krondell Rydebäck, Ewa och Göran Wemby Villands Vånga, Jan Bergström Brösarp, Malte Johansson Malmö, KjellÅke Jönsson Helsingborg, Jan Jönsson Rydebäck, Carl Björeman Stockholm, Marianne Karlsson Karlshamn, Per Åke Fredlund Sösdala, Kerstin Larsson Vinslöv, Elsie Fridlundh Åhus, Åke Wessberg Kristianstad, Lars Erik Svensson Kristianstad, Sven Gustafsson Kristianstad, Göthe Freidner Helsingborg, Hayo Hirsch Karlshamn, Bertil Svensson Vinslöv, Lennart Nordblad Åhus, Jonny Oddstig Åhus, Göran Flyckt Åhus, Viveka Fjelkner Åhus, Bodil och Sven Augustsson Kristianstad, Lars Åkesson Karlskrona, Kerstin och Erik Rittbo Hörby, Peter Karlsson Kristianstad, Gösta Johnsson Helsingborg, Ulla och Lennart Persson Färlöv, Bengt L Andersson Lund, PärGunnar Nordgren Kristianstad, Gunni Andersson Kristianstad, Ingrid och Lennart Ohlsson Kristianstad, Gunnar Sjunnesson Örkelljunga, Erik Ekelund Helsingborg, Britt Ekstrand Fjälkinge, Tore Leijon Malmö, Nils Raustorp Lund, Helmer Malm Degeberga, Bo Jönsson Kristianstad, Jonny Björck Ystad, Håkan Klagsmark Kristianstad, Siv Lundell Kristianstad, Åke Knutsson Tollarp, Bo Karlsson Ljungbyhed, Leif-Inge Nordström Tollarp, Rolf Lindén Sölvesborg, Lennart Larsson Bräkne-Hoby, Yvonne och Leif Åke Nilsson Lund, Ulla von Rosen Kristianstad, Bertil Svensson Kristianstad, Uno Petersson Bromölla, Per Åke Anderberg Åhus, Madeleiné Schultz Helgesson Åhus, Inger och Bertil Larsson Kristianstad, Kaj Klemark Kungsbacka, 73 Lars Svensson Kristianstad, Per-Lennart Karlsson Visby, Stig Avenstam och Agneta Eriksson Fjälkinge, Bo Lundh Tormestorp, Bengt Kittel Sundbyberg, KarlErik Malmberg Helsingborg, Kerstin och Per-Olof Wilhelmsson Färlöv, Kjell Hyllander Vinslöv, Rolf Tinder Göteborg, Roland Persson Bromölla, Ingrid och 74 Karl-Erik Silhag Kristianstad, Gunilla och Jan Appelqvist Åhus, Ewa och Bertil Håkansson Åhus, Tommy Höppner Bromölla, Lars-Gösta Hultberg Råå, Lars Erlandsson Uppsala, Margaretha Hansson Kristianstad, Hans Sjunnesson Kristianstad, Lena och Evert Friberg Kristianstad. Innehåll Kamratföreningens ordförande............................................. 3 In memoriam........................................................................ 5 In memoriam Bertil Fredriksson........................................... 6 Alf Lannerbäck till minne.................................................... 7 Norringeåret som gått........................................................... 9 Verksamhetsöversikt 2011................................................... 12 I Sverige för 200 år sedan.................................................... 13 Den lille mannen med band om pannan............................. 15 Några dagar i april 1940..................................................... 20 Nu var det 1940.................................................................. 28 Norringarnas publikationer................................................ 35 Ripa – fåglars och flygares fält............................................ 36 Artillerimuseet i Kristianstad.............................................. 44 1950 års volontärer............................................................. 47 OMLT – Sveriges nya bidrag i Afghanistan........................ 48 Från I 6 till P 6 – Förhistoria.............................................. 52 Försvarsmakten 2010.......................................................... 55 Hästkapplöpningar på Rinkabyfältet.................................. 56 Avrapportering från Lokalombudet i Stockholm................ 58 Årsmötet 2010.................................................................... 63 Stridsvagn S till P 6............................................................. 64 Om kriget kommer.............................................................. 67 Nytt om Norringar............................................................. 69 Tidningsfonden................................................................... 71 Innehåll............................................................................... 75 Annonser............................................................................ 76 75 Von Döbeln. Mönstring 1812. Luftskyddets dag i juli 1939 på Näsby fält. Boken finns alltjämt till salu. Pris 200 kr (inkl porto) Kontakta Jörgen Lund Tel 044-705 87 • epost [email protected] 76 ARTILLERIMUSEET Kristianstad Museet för svenska artillerisystemet från 1790 – ca 2000 samt specialutställningar Normalt öppet tisdagar 13 –15, apr – okt Öppettider: se hemsida www.artillerimuseet.se och söndagar sommartid 13 –16. Se särskilt på hemsida www.artillerimuseet.se Beläget 500 m söder N Åsums kyrka, Beläget 500 m söder N Åsum kyrka, skylt Museum skylt Museum. 77 Nyhet! Fråga oss om förmånskund www. LF. se/Kristianstad 78 För livets alla skeden... Vi vill vara en vän för livet. Både i med- och motgång. Därför har vi egna specialister inom företag, aktiehandel, juridik, försäkring och Private Banking som kan hjälpa dig genom livets alla skeden. Välkommen till en bank för livet! 044- 18 26 00 > [email protected] > sparbanken1826.se 79 Vi trycker små och stora upplagor, tidskrifter och informationsblad. Vi står gärna till förfogande som Er totalleverantör. Det vi själva inte kan trycka eller producera ordnar vi genom vårt stora nätverk. Grunden till ett långvarigt samarbete tror vi är • • • • Bra kvalitet Rimliga priser Lyhörd inställning Flexibilitet i Kristianstad AB 80 Flexibilitet är vår styrka Box 5047, 291 05 Kristianstad Tel 044-10 07 77 • Fax 044-21 22 00 [email protected] • www.gl-tryck.com Besöksadress: Västra Fäladsgatan 4
