Arvet - Arkisto

Transcription

Arvet - Arkisto
Utställning om en ny generation
Arvet
Intervjuer
Arvet
Arbetsgrupp:
Erkki Vuonokari
Projektledare
Paula Tapiola
Intervjuer, översättning och foto
Hanna Kangassalo
Intervjuer och översättning
Kai Kangassalo
Foto och grafisk form
Markku Huovila
Utställningens namn och signumbild
Maziar Farzin
Granskning av texterna på svenska
© Sverigefinländarnas arkiv 2012
ISBN: 978-91-971351-8-4
Förord
I vandringsutställningen Arvet står sverigefinnar från andra och tredje generationen i blickfånget. Dessa generationer utgör nästan en halv miljon
av Sveriges invånare. Det centrala temat i utställningen är möjligheten att
föra över språk och kultur till framtida generationer. Utställningen berör även
sverigefinnars kulturliv, identitet, finskspråkiga förskolor, tvåspråkiga minoritetsskolor och kommunernas möjligheter att erbjuda finskspråkig service.
Utställningen är personlig: människor berättar om sitt liv med sitt rätta namn.
Personerna vi möter representerar ett flertal yrken och roller. På det sättet
speglar utställningen det sverigefinska samfundets utveckling. När hundratusentals finländare flyttade från Finland till Sverige under 1950-, 60- och
70-talen var nästan alla av dem arbetare. Numera är situationen en annan:
sverigefinnar finns inom alla yrken och i alla positioner. På det sättet bryter
utställningen med den gängse uppfattningen om att sverigefinnar enbart hör
till arbetarkollektivet.
Sverigefinnarnas historia är inte utan svärta: majoritetssamhället har under
olika tidsperioder strävat efter att assimilera sverigefinnarna. Valmöjligheterna har för många ofta varit begränsade. Många sverigefinnar har även
upplevt förödmjukelser i sin vardag. Därför härrör ett av utställningens teman
från konstnären Markku Huovilas bild Arvet, som på finska betyder ”ärren”.
Det finns många exempel på dessa ärr i utställningen men dess grundton är
ändå positiv och har blicken riktad mot nutid och framtid.
Ett innerligt tack till er alla som lät er presenteras i ord och bild. Jag skulle
våga mig påstå att ert bidrag kommer att betyda ett lyft för sverigefinnarnas
självkänsla, öka intresset för det finska språket och för sverigefinnarnas kultur.
Välkomna att bekanta er med nutida sverigefinnars liv!
Erkki Vuonokari
Projektledare
Intervjuer
Tanja Lorentzon, skådespelare
Jag har gjort min röst hörd ... 6
Familjeläger på Värmdö
Språkbad för barn och vuxna ... 7
Max Peezay, musiker
berättar Tom Pihas historia ... 8
Aino Gröndahl, juridikstuderande
Människorna pekade på oss ... 9
Tommy Myllymäki, mästerkock
Hemligheten är kryddningen ... 10
Viktor Littmarck, musiker
Den finska tangons framtid finns i Sverige ... 11
Niklas Mulari, bildkonstnär
Det är bra att känna till reglerna så att man kan bryta mot dem sedan ... 12
Mikko Viitala, mediakonsult
Mina föräldrar gjorde ett medvetet val ... 13
Laura Nordgren, mamma
Jag vill använda finska! ... 14
Katri Vähäverkkomäki, lärare
De försökte göra mig svensk ... 15
Susanna Levonen, operastjärna
Man måste äga orden ... 16
Sanna Posti-Sjöman, chefredaktör
Sheriffi är vårt gemensamma kärleksbarn ... 17
Eija Hetekivi Olsson, författare
Segregation är en stämpel, att bli sedd som sämre ... 18
Kolina van den Berg, skådespelare
Jag vill inte utarma språket ... 20
Markku Huovila, tecknare och illustratör
Ordsvängningar som passion ... 21
Isac Valtonen, tävlingsförare
tänker representera Finland i Formel 1 ... 22
Arto Pajuvirta, informatör
Den största utmaningen är att nå den andra och tredje generationen ... 23
Anneli Hulthén, kommunalråd
Jag kan inte äta blåbär utan att tänka på Finland ... 24
Hanna Leppänen Ahonen, rektor
På vilket sätt värnar vi om tvåspråkighet? ... 25
Tanja Lorentzon
skådespelare
”
Intervju: Paula Tapiola
Jag har gjort min röst hörd
Någonstans i mig så gömmer sig de finska orden. Om jag
bara hittar ingången så kommer jag höra min mun säga
ljuden och mitt öra kommer att förstå. Jag pratade flytande finska tills jag var fyra år.”
Citatet är hämtat ur Tanja Lorentzons monolog Mormors
svarta ögon. Det är en berättelse om kvinnor från tre generationer. Mormor som förlorade sin man i finska vinterkriget och blev
ensam med två barn, mamman som med sin man flyttade från
Finland till Tumba i början av 1960-talet och så Tanja själv.
Pjäsen ger en inblick i Finlands nutidshistoria och arbetskraftsinvandringens stora år. Men
framför allt handlar den om Tanjas sorg
över att hon förlorat sitt finska språk.
När pappan lämnade familjen för en
annan kvinna, började Tanjas mamma
och systrar prata svenska med varandra.
Tanja började skriva på monologen när hon skulle återvända till
sitt jobb på Dramaten efter att hon varit föräldraledig med sitt
tredje barn.
– Det handlade väldigt mycket om min egen situation. Det
kändes viktigt att spela något som var angeläget om man nu
skulle vara borta från sina barn. Jag hade inget att landa
i när jag kom tillbaka. Regissörer jag brukade jobba med
hade slutat. Och då tänkte jag att jag skriver något själv.
Och det var självklart att det var det här.
Tanja gjorde research och skrev på monologen av och
till under tre år. Hon läste om finnarnas historia i Sverige, särskilt
om arbetskraftsinvandringen, dåtida
personaltidningar och dagstidningar
samt gjorde flera intervjuer med sin
mamma och systrar.
– Jag sög i mig all information jag
kunde hitta.
Det är viktigt att påminna
svenskar om att sverigefinnarna finns,
påpekar hon. Inom kulturen har det
gjorts en del de senaste åren: Susanna
Alakoskis Svinalängorna, Anna Järvinens och Markus Krunegårds skivor,
Nanna Huolmans film Kid.
– Vi är ändå ganska få som berättar dessa berättelser. Det är en av
de sakerna som känns viktigast
– att inte låta det här försvinna ur
historieböckerna. Vi är ju en del av
Sveriges historia! säger Tanja.
Pjäsen har både inneburit ett
avslut på barndomstrauman och inte
gjort det.
– Den där känslan av att vara andra klassens medborgare, vilket
var jävligt jobbigt och gjorde mig
arg och revanschsugen när jag var
liten, den är borta. Där behöver jag
inte bevisa något. Jag har gjort min röst hörd.
– Vad jag håller på med nu, och vad jag inte är klar med, är
att ta till mig språket. Jag måste bli av med prestationsångesten som jag har. Jag vågar inte sätta ihop en mening eftersom jag är rädd för att göra fel. Jag kämpar med det, tvingar
mig själv att beställa på finska i Finland och försöker förstå
vad de säger tillbaka.
Tanja har läst 20 poäng i finska vid Stockholms universitet. Hon tänker också prata med sina tre barn om möjligheten
att få hemspråksundersvining i finska. Hennes äldsta dotter har
hon redan pratat med, men hon var inte intresserad; hon känner
sig svensk.
Tanja: Mamma! Varför har du inte lärt
oss finska?
Mamma: Jaa… det…
Tanja: Varför har du inte lärt oss finska?
Mamma: Ja… Vi slutade ju prata finska när din pappa flyttade.
Tanja: Varför?
Mamma: Jag tyckte att det var bättre
att ni lärde er bra svenska. Att ni blev
riktigt svenska.
Tanja: Jag blir kallad Finnen, Finnpajsarn, Finnjävel! Folk spelar upp fulla
finnar för mig hela tiden. Och till vilken nytta? Jag är ju inte ens en finne.
Jag är ju bara en fuskfinne.
Tanja Lorentzon
– Jag är frustrerad över att jag inte
Mormors svarta ögon
fått språket. Jag har anklagat min
Dramaten
Foto: Niklas Forsström
mamma under åren i olika åldrar.
Jag har frågat henne så många gånger. Hur kunde du? Hur kunde du?
Men med tanke på den tiden, samhället och mentaliteten, så
kan jag förstå hennes val, säger Tanja.
Tanja ville ha hemspråk, men fick det inte, eftersom familjens gemensamma språk inte var finska. Ingen finska hemma,
ingen hemspråksundervisning på skolan.
Jag kan tre meningar på finska!
Pieniä tyttöjä tulee.
Haluatko sinä mennä keinumaan och haluan piimä.
Det är mitt liv på finska.
Tre små flickor skall komma.
Tillsammans kan vi antingen gå och gunga eller äta filmjölk.
Familjeläger på Värmdö
E
Intervju: Paula Tapiola
Foto: Mirja Huusko och Paula Tapiola
Språkbad för barn och vuxna
n grupp två- till treåringar och deras mammor samlas
runt Hannele Iivonen. Barnen får välja bitar av filttyg
i två olika färger och komponera mönster av dem. Vitt
och blått är populärt, men många väljer också turkost och lila.
Genom sticka en nål genom tygbitarna får man dem att fastna i
varandra. Sedan vrider man filten runt en tvål, och Hannele tar
fram en nylonstrumpa.
– Vad är det här för något? hon frågar treårige Kalle. Vad är
det för konstigt? En strumpa!
Kalles ansikte spricker in i ett leende. Hannele tränger
tvålen in i strumpan och vrider strumpan tight runt om den. Det
är Kalles jobb att gnugga strumpan och tvålen inom den så länge
att tvålen börjar skumma genom strumpan.
Plötsligt öppnas bastudörren i närheten och tre tjejer
i tioårsålder springer ut till piren och hoppar ner i havet skrikande. Vattnet är kallt, men
snart är ett hopprally i gång.
Det är början av augusti, och
13 familjer har samlats på ett
familjeläger arrangerat av
Stockholms finska förening
i Norrnäs, Värmdö. Det är 13
vuxna och 21 barn som deltar.
De yngsta är ett och ett halvt
år, de äldsta tolv.
– Det är underbart att titta
på de här små. Var får de
all sin energi ifrån, farten
och tempot? För mig är det
viktigt att se vart och ett av
barnen som en individ. Jag
tror att barnet stärks när
hon eller han får uppmärksamhet, förklarar Hannele
Iivonen som är förskolelärare, specialiserad i musik.
Hannele pratar konsekvent finska med barnen, men kan
repetera vissa, särskilt viktiga saker på svenska så att alla verkligen förstår vad hon säger. Hon spelar och sjunger med barnen
i lägret, särskilt på förmiddagarna. På eftermiddagar är det mest
ledig tid, men oftast tillbringar man den tillsammans, spelar,
bastar och grillar.
Kalle är nästan klar med sin tvål. Filten sköljs i varmt
och kallt vatten tre gånger, så att den fastnar i tvålen och formar
sig kring den. Hannele Iivonen låter inte Kalle delta i denna fas,
eftersom vattnet är riktigt hett. Kalle och hans mamma, Wilhelmina Sehlen, får följa göromålet på avstånd.
Wilhelmina flyttade från Tammerfors till Märsta norr om
Stockholm när hon var ett och ett halvt år gammal. Hon är gift
med en svensk och har inte så många finskspråkiga vänner, så
hennes möjligheter att prata finska i vardagen är få. Hon skriver
på sin doktorsavhandling i molekylärgenetik och hoppas att bli
färdig med den inom ett par år. För henne spelade språket en stor
roll när hon bestämde sig för att delta i lägret.
– Min egen finska är inte hemskt bra. De äldre generationerna, mormor och morfar, har dött. Trots att finskan är ett
litet språk, så tycker jag att den är viktig om man får den
gratis. Jag kan ju i alla fall försöka föra den vidare till mina
barn , förklarar Wilhelmina Sehlen.
Hon försöker prata finska med Kalle och ettåriga Anna,
men familjens gemensamma språk är svenska. Så är det även i
Anne Katainens familj. Hon är född i Uppsala, och hon känner
till Norrnäs ända sedan barnsben. Hon kom hit för första gången
när hon var sju år gammal och deltog i barn- och musikläger
under flera somrar.
– Jag har riktigt trevliga minnen härifrån. Det var härligt
att simma och basta här. Dessutom är läget underbart, det
är så fint med naturen runt
omkring. Det är en tradition
som jag vill föra vidare till
mina egna barn, berättar
Anne.
Hennes söner Marcus
och Douglas Jonsson är sju
och nio år gamla. Det här är
deras andra besök på lägret.
De sitter vid ett bord och pysslar, träder pärlor på ett snöre.
Det ska bli armband. Douglas
tycker att det är både roligt
och tråkigt på läger…
– Det är tråkigt att sjunga.
Jag gillar inte att sjunga.
Men det är roligt att bada
– och att äta, berättar Douglas på svenska. Man bjuder
deltagarna på finsk mat på lägret, och idag ska det bli finsk
korvsoppa till middagen.
– Min önskan är att mina söner skulle kunna finska. Jag är
själv nöjd över att ha behållit språket och jag hoppas att
mina söner behåller den också. Det är min stora önskan. Det
handlar om traditioner, finska är mitt modersmål och mitt
känslospråk, påpekar Anne.
Barnen runt Hannele Iivonen har försvunnit till nya äventyr. En halv timme har gått, och kvar finns ett gäng mammor
som pysslar ivrigt med tvålarna. Bland dem är det självklart att
det pratas finska. På så vis är familjelägret också ett språkbad för
andra generationens sverigefinska föräldrar.
– Absolut. Det är det som är gemensamt för oss föräldrar, att
vi har ett gemensamt språk. Det för oss samman, trots att vi
har olika bakgrund och intressen. Vi delar det finska språket och de finska traditionerna med varandra, säger Anne
Katainen.
Max Peezay
musiker
Intervju: Hanna Kangassalo och Paula Tapiola
Foto: Kai Kangassalo
berättar Tom Pihas historia
M
ax Peezay, eller Tom Piha som han heter privat, orsakade stora rubriker för några år sedan när ban importerade grime-musiken från England och släppte
sin debutskiva Discokommitten. Då började han också pa allvar
berätta sin egen historia. Den om att växa upp på “berget med
fett med finnar” i en av Stockholms södra förorter.
– På åttiotalet var det sjukt mycket finnar har, fler an svenskar. I fotboll eller bandy var det alltid “finnarna mot resten”.
Tom Piha, en av rapparna Fjärde
världen och mannen bakom artistnamnet Max Peezay pratar om
Henriksdalsberg. En av få miljonprojekt i en av Sveriges rikaste
kommuner, Nacka. Där, i en ring
av höghus, ligger fritidsgården där
Tom Piha hittade musiken i slutet
av 80-talet. Det var just när hiphopen börjat sippra in i det svenska
musikmedvetandet via MTV, som
Tom blev medlem i kommitten som
chefade över gårdens discon.
– Vi spelade allt mojligt: hiphop,
techno, ballader... Det var efter det
jag började skriva, berättar han.
Discokommitten blev också
namnet på hans första platta som Max
Peezay, debutanten som redan innan
skivan slapptes 2006, hyllades av en
stor skara musikjournalister. Genren
grime, den svårdefinierade hybriden
mellan garage, techno och hiphop,
var någonting helt nytt i Sverige. Tom
hade hittat den i Englands östra förorter och inspirerats till att göra någonting liknande.
– Jag blev sa grymt imponerad. Det
kändes som hiphop men var något
helt nytt. Det hade ju inte hänt någonting inom den svenska
hiphopen på tio ar, fråga vem som helst! Jag var tvungen att
testa.
Max Peezay-skivan markerade också en ny era i Tom Pihas artisteri. Den då han började berätta om sin bakgrund. Tillsammans med Matte Fjärde världen, hade de kommit överens
om att inte prata om vilka länder de hade sina rötter i. De gillade inte blatte- och svennetänkandet” och lät de det hellre vara
osagt.
– Om man pratar om vilka länder man kommer från, kan
det bli sa att man stänger ute folk. Men nu med Max Peezay
har jag börjat berätta min historia.
Den historien handlar inte sa mycket om Finland, utan
just om förorten dar dit hans föräldrar kom som en del av arbetskraftsinvandringen. Under 80-talet befolkades Henriksdalsberg
av fler finnar än svenskar. I sport var det ”finnarna mot resten”,
som han säger. Tom gick i finsk klass och trots att pappan hade
svenska som modersmål, hade familjen finska som hemspråk.
– Pappa var musiker i Finland. Här jobbade han hela tiden,
men spelade ändå på helgerna, humppa, vilket han inte alls
tyckte om. Det var bara för extrapengarna.
Pappan som egentligen var
proggmusiker, har haft stor inverkan
på Toms karriärsval. Men kanske inte
på det mest uppenbara sättet. Han
uppmuntrade Tom att spela instrument, fiol och piano.
– Farsan försökte liksom tvinga
mig till allt.
Sa jag började med hiphop
som var den enda musikstil som han
inte tyckte var musik over huvud taget. Det var val därför jag gjorde det,
(skratt).
Har han förlåtit dig?
– Nja, det är väl snarare sa att han
bar bett mig om förlåtelse för att
han inte riktigt förstår min musik.
Nar jag var yngre frågade ban alltid vad det som gjorde hiphop till
hiphop, med tanke på att det mesta
är samplat. Det var inte så lätt att
förklara. Men det där har hjälpt
mig massor. Att jag tvingats fundera mycket over vad jag gör och se
till att det svänger sa pass mycket
att det kan bli godkänt hemma.
Tom Piha är verkligen ingen
gröngöling på den svenska musikscenen. Tillsammans med parhästen
Matte i Fjärde världen har han sedan 1998 levererat mustig hiphop till folket. Man kan nästan saga att de ar veteraner.
– Det ar fantastiskt. Det ar nu man kan man börja säga kloka
grejer. Men man får se upp så man inte blir för mycket som
en lärare för de yngre. Risken finns ju, konstaterar han.
Andå är lärare just vad han är. Vid sidan av skivbolagsjobb, inspelningar och gigs, håller han i en hiphopkurs för traktens ungar på fritidsgården. Det är på fritidsgården vi träffas,
samma gård där han DJ:ade på discon en gång i tiden. Därmed
har Tom Piha återvänt till sina rötter på fler an ett sätt. Jag frågar
honom hur det var att vaxa upp i Henriksdalsberg.
– I de rikas ögon har det här alltid varit ett dåligt ställe med
mycket kriminalitet. Det var de som skrev i tidningarna bar
och därför blev den bilden den förhärskande. Moderaterna
föreslog ju till och med att man skulle bygga en mur kring
området.
På riktigt?
– Ja, det var på 80-talet någon gång. De ville stänga in oss
(skratt).
– Men om man tanker efter ar det bar en väldigt trygg plats.
Jag skulle vilja att mina barn också växer upp här.
Aino Gröndahl
juridikstuderande
P
Människorna pekade på oss
Intervju och foto: Paula Tapiola
– Mamma föreslog att jag skulle bli advokat. Då skulle jag
kunna använda språket, argumentera och tala för mänskliga rättigheter.
Aino mamma är docent Satu Gröndahl, forskare i finskugriska språk och litteratur.
– Mamma har alltid talat varmt om minoritetsspråk. För
mig har det varit självklart att det
finns utrymme i Sverige för människor som pratar olika språk, har
olika bakgrund, kulturer och erfarenheter. Men samhället, majoriteten och normerna betyder att vissa
hamnar i sämre läge och det inte är
bra.
Aino har trivts vid juridiska
fakulteten, trots att hon uppfattar det
som en heteronormativ och konservativ miljö. Hon är specialiserad på
mänskliga rättigheter och vill hjälpa
asylsökande homo-, bi- och transpersoner.
– Tolkningen av lagen är inte som
den borde vara. Man borde höja
kompetensnivån inom Migrationsverket. Kan man till exempel avvisa en homosexuell man till Iran?
Skiljer sig situationen för homosexuella, lesbiska eller transsexuella
personer? Om myndigheterna inte
har tillräckligt med kunskap, avvisar man människor som inte borde
avvisas, påpekar Aino.
Hon har kartlagt de asylbeslut
som Migrationsverket tagit när asylsökaren har hänvisat till sin sexuella
läggning. Enligt Aino kommer Migrationsverket ofta med dåligt
underbyggda och egensinniga beslut som strider mot lagens syften.
– Jag har varit i kontakt med personer som har sökt asyl och
fått ett negativt beslut. Jag vill representera dessa människor, konstaterar Aino.
ride i Riga 2007 blev en vändpunkt i Aino Gröndahls liv.
Paraden ställdes på grund av säkerhetsskäl och deltagarna
slussades till en inhägnad park. Där bevakades de av 2000
poliser. Gröndahl uppskattar antalet paraddeltagare till högst
200 personer. Ändå började ilskna letter snabbt samla sig på andra sidan staketet.
– Människorna pekade på oss.
Några spottade. Föräldrar lyfte
sina småbarn mot staketet och varnade dem antagligen för att inte bli
som oss. Det var en chockerande
upplevelse – att vanliga människor
kunde känna en sådan enorm ilska
mot oss , säger Aino.
Ett par timmar senare beslutade polisen att tömma parken och
de närvarande fördes till bussar som
skulle ta dem ut ur staden. Då kastade någon i folkmassan ett hemgjort
sprängmedel som träffade en lett
bakom Aino. Mannen skadades, men
inte allvarligt.
– Det fick mig att tänka på att jag
snart skulle tillbaka till Uppsala,
men för de lettiska homo-, bi- och
transsexuella var det vardag. De
riskerade sina familjeband och arbetsplatser i och med att de deltog
i evenemanget och Riga ligger bara
40 minuter med flyg från Stockholm.
Händelsen fortsatte att plåga
Aino Gröndahl och hon pratade om
det en hel del med sin mamma. Hon
hade haft ett sabbatsår efter gymnasiet och nu funderade hon på vad skulle börja studera.
– Jag ville påverka i ett större sammanhang och också leva
på det jag gör. Jag är tvåspråkig och språk har alltid intresserad mig. Jag har många åsikter och man måste kunna argumentera för dem på ett logiskt sätt om folk ska lyssna och
ta en på allvar, förklarar Aino.
Tommy Myllymäki
mästerkock
Intervju: Hanna Kangassalo och Paula Tapiola
Foto: Kai Kangassalo
Hemligheten är kryddningen
A
tt han skulle bli kock bestämde han sig för under ett
sommarlov i Finland. Det blev han också. 2007 vann
Tommy Myllymäki Sveriges mest prestigefulla kocktävling och 2011 tog han silver i världsmästerskapen.
I början av 2007 arbetade han fortfarande som köksmästare på Stockholmskrogen Pontus by the Sea och drömde
om att starta sin egen restaurang.
Serveringspersonalen hade just
börjat duka upp för lunchen när vi
träffade honom där första gången.
Han såg trött ut.
Några månader hade passerat sedan han blev utsedd till
Årets Kock efter en rafflande final på Grand Hotell i Stockholm.
Utnämningen gjorde hans redan
långa arbetsdagar längre än vanligt. Utöver kökspassen på restaurangen hade han specialuppdrag,
lagade mat i radio och träffade
journalister. Ofta jobbade han
16 timmar eller mer, sex dagar i
veckan. Den sjunde dagen läste
han recept och antecknade idéer.
– Man orkar så länge det är kul.
Visst är jag lite trött på morgonen men det tar sig under dagen, sa han.
Efter restaurangskolan i
hemstaden Katrineholm flyttade
Tommy till Stockholm där han
först gjorde arbetspraktik på en
fin restaurang. Då var han nitton.
Efter det följde några år av kockande på olika inrättningar i Stockholm och på Öland.
– Att flytta hit var som att börja på högskolan, säger han.
Det var mycket jobb och dåligt betalt, men efter några år
kunde jag börja kräva lite mer. Det viktiga var att jag lärde
mig mycket.
– När man är tjugo kan man ha jättebra fantasi men man vet
inte hur man ska få det att hamna på tallriken. Men när man
jobbar några år lär man sig av andra kockar, man testar
olika tekniker och till sist kan man det.
De första kockarna han inspirerade av var kvinnorna i
hans familj. Hans mamma jobbade långa pass på Eriksson, liksom många andra finländare i Katrineholm, men såg alltid till att
det fanns hemlagad mat på bordet. Ofta hängde han också i köket hos sin moster som brukade ta hand om honom på eftermid-
dagarna. Somrarna spenderande han i Lestijärvi i Finland och då
hjälpte han mormor med den traditionella finska husmanskosten. Karelsk stek, kött och potatis, olika soppor…
– Och nävgröt! Det kan jag fortfarande inte laga själv. Det är
kornmjöl och vatten som kokas ihop till en gegga som man
äter med fläsk och smör. Det är en jättegammal traditionell
maträtt som finnarna tog med
sig till Värmland, berättar han.
Men den som fick honom
att bestämma sig för kockyrket
var inte mormor utan en några år
äldre kusin.
– Vi brukade fiska ihop på somrarna. Jag var väl tolv år när
han sa att han skulle söka till en
kockutbildning och då kände
jag att jag också ville göra det.
Han brukade alltid laga till fisken vid fått, och jag såg på och
lärde mig hur man gjorde.
Enligt Tommy är förutsättningen för att bli en bra kock är att
verkligen gilla mat. Det gör han
och listan på hans favoriträtter är
alldeles för lång för att skrivas ut
här. Det mesta är gott om det bara
är väl tillagat och ordentligt kryddat.
– Många undrar varför restaurangmat smakar så bra. Hemligheten är kryddningen. Man
ska salta och peppra ordentligt,
tipsar han.
Fyra år senare, hösten
2011, har Tommy fortfarande
långa arbetsdagar. Han äger två restauranger: Julita Wärdshus
på den sörmländska landsbygden och Bistro Stortorget i Katrineholm. Det var tidigare ett hamburgarställe.
– Jag har vunnit tävlingar och gjort matprogram i tv, men
för det tycker jag inte att alla restauranger behöver vara så
fina. Stortorget är ett ställe dit man kan komma när man
känner för det. Man kan ta en öl eller en kaffe om man vill.
Det är en enkel restaurang.
– Julita Wärdshus är däremot finare. Det ligger mitt i ett
vackert landskap och en viktig del av konceptet är de lokala
råvarorna. På menyn finns det såväl lokalt fiskad gös som
griskött från närbelägna gårdar. Huvudrätterna kostar lite
under 300 kronor.
Förutom att han driver två restauranger håller Tommy
10
som bäst på att planera upp en ny meny åt ett ishockeylag i
HV71. Han drömmer om att ta sig ett ordentligt sommarlov i
vinter. Lediga dagar har varit en sällsynt lyx under de senaste
åren. Hela 2010 gick till att förbereda sig för VM. Han tränade
4000 timmar. Silvermedaljen fick han för en förrätt av hafskräfta, grillat lamm med spenat, getost, rödbetor och tryffel samt en
efterrätt av morot med havtorn, fem kryddor och vit choklad.
Viktor Littmarck
musiker
Den finska tangons framtid finns i Sverige
Intervju: Paula Tapiola
Foto: Månskensorkestern
Hösten 2011 arrangeras dock endast en Tangopalatsi, i decem– Den finska tangons framtid finns i Sverige , påstår Viktor
ber. Orkesterns solist Darya Pakarinen har flyttar till Växjö och
Littmarck, 29 år och grundare av Månskensorkestern. Bantvå av musikerna har fått barn, så orkestern lever i en slags överdet är främst känd för de Tangopalatsi-kvällar som
gångsperiod.
arrangeras på Södra Teatern i Stockholm.
Viktor har dock gott om framOrkestern har två sverigefintidsplaner.
Orkestern kan kanske
ska och tre svenska medlemmar. De
spela
mer
med
gästande solistartister.
spelar finska tango- och schlagerlåLittmarck
har
fört
prelimnära samtal
tar från 1940- och 1950-talen som
om
en
gemensam
turné
med den finsjungs på finska av solisten Darya
ska
tangokungen
Saska
Saarikoski
Pakarinen. På Tangopalatsi trängs
kommande
sommar.
Dessutom
ger
trendmedvetna, svenska 20-åringar
orkester
ut
sin
första
skiva
hösten
med finländare som flyttade hit un2011.
der de stora invandringsåren i slutet
Låtarna spelades in av hela
av 1960-talet och början av 1970-taorkestern
samtidigt och på en gång
let.
för
att
likna
en live -spelning. Band– Jag tror att alla tycker det är kul
ningen
gjordes
analogiskt.
med en blandad publik. Det är gan–
Ljudet
och
det
analoga soundet
ska ovanligt, det finns så mycket
passar
oss
riktigt
bra.
ålderssegregation. Vi tycker att det
Musikernas rötter finns inom
är lika kul att se 20-åringar som
indie-musiken,
men Littmarck be75-åringar i publiken.
tonar
att
Månskensorkestern
spelar
– Den finska musiken, den är sorgtango
traditionellt,
med
en
retrostil.
lig och på allvar. Det är inte så
Utvecklingen av tango- och schlagervanligt inom den svenska undermusiken i Finland har inte påverkat
hållningskulturen, säger Viktor
orkestern.
som tror att detta är hemligheten
– Den finska tangon har förlorat
bakom succén.
sina rötter. Den liknar pop, rock
– Dessutom handlar det om dans.
och disco. Vi spelar traditionell,
Vår idé utgår ifrån att sprida dansenkel och gammaldags tango här i
kultur inom Stockholms klubbSverige, säger han.
scen. Det finns danskultur i Sveri– Vi var på tangomarknaden i Seige, men jag gillar inte den svenska
Månskensorkestern. Viktor Littmark den tredje från höger.
näjoki för ett par år sedan, och de
dansmusiken.
orkestrar som deltog var fruktansLedstjärnorna för Tangovärt
dåliga.
Hela
evenemanget
var mest tråkigt. Det vore kul
palatsi är ”att älska, lida och glömma”, med andra ord – den
att
åka
dit
med
en
tiomannaorkester
och visa finländare hur
underbart olyckliga kärleken. Tangopalatsi marknadsförs som
tango
kan
låta.
Sveriges enda tangoklubb och förutom musiken bjuder man på
dansklasser och tangokaraoke under kvällarna.
11
Niklas Mulari
bildkonstnär
Det är bra att känna till reglerna så att
man kan bryta mot dem sedan
K
Intervju: Hanna Kangassalo och Paula Tapiola
Foto: Kai Kangassalo
– Men det stämmer inte, säger Niklas. Det finns inga ghetton
onstnären Niklas Mulari målar spontant utan att på föri Sverige och att det var mycket kriminalitet var inget jag
hand veta var det ska leda. När han jobbar lyssnar han
märkte av. Det var bra att växa upp där, det var nära till
på jazz, klassisk, eller elektronisk musik, och precis som
skogen och det fanns mycket att göra.
en elektromusiker ”samplar” han idéer från andras konstverk.
Många finländare bodde i Skiftinge och Niklas gick i en
– Jag kan titta på något konstverk och se en detalj som jag
finsk skola. Alla var inte så vänligt inställda till de finska barnen,
vill låna. Men det kan även vara från tidningar och musik.
men kommentarer som ”finnjävel” gjorde att han och bara blev
Det är svårt att säga varifrån var alla idéer och inspiration
ännu finskare, mer finsk än någon
kommer, allt man är med om samsom bor i Finland.
las ju i ens ryggsäck.
– Nu för tiden är det inte riktigt
Regnet duggar tätt från de
så, jag behöver inte hävda mig
mörkgrå molnen utanför Niklas Mupå samma sätt. Jag känner mig
laris ateljé. Den ligger högst uppe
nog lika svensk som finsk, säger
i en av Eskilstunas gamla industrihan.
byggnader och där inne är det betydVad ”finskhet” och ”svenskligt mer färggrant. Stora målningar
het” egentligen står för är heller
med klara, sprakande kulörer i mointe självklart. Men envisheten,
diga kombinationer står lutade mot
den som gjorde att Niklas under
väggarna. ”Glad konst” kanske man
skoltiden orkade med tre träningsskulle kunna säga, men det är inte
pass på en dag – först fotboll, sedan
hela sanningen.
boxning och slutligen innebandy
– Oftast förknippas färger med
– ser han som ett finskt drag. Han
glädje. Men det är även det mottror också att det är envisheten som
satta, något tungt och sorgligt.
gjort att han ”bara kört på” i konstvärlden, trots att det aldrig
Fast det kanske man inte ser vid första anblicken, säger Nikuppmuntrats i den arbetarklassmiljö som han kommer ifrån.
las.
– Man skulle skaffa ett traditionellt jobb och försörjning, det
På köksbordet i den angränsade tvårumslägenheten har
var det som var grejen, säger han.
han dukat fram finsk brödost och espresso, något som han uppHans föräldrar tyckte visserligen att han skulle göra det
täckt smakar väldigt gott ihop.
han ville med sitt liv, men det har dröjt länge innan barndomsNiklas delar upp sin tid mellan Sverige, Finland och
kompisarna förstått vad han håller
Norge. Hösten 2011 har han sin föpå med.
delsestad Eskilstuna som bas. Sam– De kunde fråga när jag skulle
tidigt är han konstnärlig ledare för
lägga av med den där konsten.
Nordiska Konstskolan i Karleby
Men nu när det visat sig att det
och tävlar om ett stort konstuppgår ganska bra verkar de faktiskt
drag i Norge. 2010 blev han utsedd
lite stolta över mig. De kanske
till årets Sörmlandskonstnär av
inte förstår sig på min konst, men
Konstfrämjandet i Eskisltuna med
de har respekt för det jag gör.
motiveringen: ”Mulari målar är
Att han började med konst
intuitivt och spontant och improvivar mest en slump. En kompis som
sationen spelar en stor roll i arbete.
skulle söka till en folkhögskola fick
Han hämtar inspiration från allt
syn på några teckningar som Niklas
han finner visuellt intressant och
ritat och frågade om han inte skulle
hans målningar kan beskrivas som
hänga på. ”Tja, varför inte”, svaabstrakt expressionistiska, med vis- Niklas Mularis verk på väggen av Arkivhuset i Eskilstuna
rade han. Skolan gav en bra grund
sa figurativa element.”
att stå på, där fick man prova på massor av olika tekniker och
Niklas växte upp i vad han beskriver som en typisk förstudera färglära.
ort, färglös och trist till utseendet, med hus som mest såg ut som
– Det är bra att känna till reglerna så att man kan bryta mot
lådtravar. Skiftinge, som området heter, har länge dragits med
dem sedan, konstaterar han.
ett ghettorykte.
12
Mikko Viitala
mediakonsult
Mina föräldrar gjorde ett medvetet val
Intervju och foto: Paula Tapiola
M
ikko Viitala är en kvart sen till intervjun och pratar i
sin mobil när han anländer. Han arbetar som mediakonsult i den globala PR-byrån Cohn & Wolfe. Företaget anställer ca 1000 personer i Europa, Mellanöstern, Afrika,
Asien och Nordamerika.
Mikko, som är andra generationens sverigefinländare,
poängterar att tvåspråkighet har
gett honom konkret nytta inom
arbetslivet. Dessutom står den
finska arbetsmarknaden öppen
för honom.
– Det är mycket handel mellan
Sverige och Finland. Vår PRbyrå har representation i båda
länderna, och det är bra för
oss att kunna säga att vi har en
finskspråkig medarbetare. Det
ger mervärde, säger Mikko.
– Som sverigefinländare är jag
annorlunda på ett bra sätt. Jag
kan se saker ur ett annat perspektiv och jämföra vad som
skiljer sig mellan Sverige och
Finland.
Lotta Weckstöm som har
studerat finskheten i Sverige ur
den andra generationens perspektiv, har konstaterat att byggstenarna i en sverigefinländsk identitet
förutom språket är erfarenheten
av att vara annorlunda. Man bygger upp sin finskhet genom att
jämföra den med svenskheten.
– Jag känner mig inte som
svensk, och samtidigt är jag ju det. Men vad är svenskhet
idag? Sverige är mitt hemland, men Finland är mitt fosterland, säger Mikko som är född och uppvuxen i Järfälla norr
om Stockholm.
Han stannade hemma med sin mamma tills han var fyra,
gick sedan hos en finskspråkig dagmamma, på en finskspråkig
förskola och en finskspråkig klass vid Aspenäs skola.
– Vi hade en jäkligt bra lärare som upprätthöll ordning och
disciplin och gav mycket läxor. Jag minns hur jag kunde
gå längs skolans korridor och passera den svenskspråkiga
A- klassen, där de krigade med papperstussar och bråkade,
samma sak i B-klassen, men i den finskspråkiga C-klassen
lyssnade man på klassisk musik och alla satt tysta och arbetade.
För Mikko var övergången till ett svenskt högstadium
lätt. Han slutade samtidigt med finskan, för skolan erbjöd hemspråksundervisningen på samma tid som bild. Medvetenheten
om finskans betydelse har växt fram först senare.
– Jag har tänkt mycket på
det ända sedan universitetet.
Då blev jag medveten om att
jag kunde ha nytta av finskan – även i karriären.
Mikko har använt finskan som ett aktivt arbetsspråk.
Han pluggade först media och
kommunikationsvetenskap på
Stockholms universitet och sedan journalistik i Uppsala.
Samtidigt skrev han
artiklar till tidningen Ruotsin
Sanomat. Efter studierna fick
han jobb på Sveriges radios
finskspråkiga redaktion Sisuradio och Sveriges Televisions
Finska redaktion.
– Till en början fick jag
kämpa med språket. Jag
blev dock förvånad över hur
mycket jag kunde. Jag hade
orden inom mig. Det var en
bra utmaning. Man måste
vårda sitt språk. Många av
mina kompisar kan prata
finska, men det är få som
kan skriva på finska, konstaterar Mikko.
Mikko är gift med finska Jenni och tillsammans har
de barnen Elias, 4 år, och Linnea, 8 månader. Föräldraskapet har
ökat medvetenheten av språkets betydelse ännu mer.
– Det sägs ofta att tvåspråkiga barn får ett språk gratis. Det
stämmer inte, man får inget gratis. Mina föräldrar gjorde
ett medvetet val att prata finska med sina barn och låta oss
gå i finskspråkig skola, mot samhällets rekommendationer.
De vågade ta det beslutet.
Även Mikko och Jenni pratar finska med sina barn, men
Elias går på ett svenskspråkigt dagis. Det finns inget finskspråkigt dagis i Älvsjö.
– Vi får kämpa för språket. Det är mest svenskspråkiga barn
i huset, och Elias pratar svenska med dem på gården. Jag tar
in honom ibland bara för att prata finska med honom. Elias
växlar mellan språken i ett nafs.
13
Laura Nordgren
mamma
L
Jag vill använda finska!
Intervju och foto: Paula Tapiola
aura Nordgrens dotter Ursula skjuter ifrån med foten för
att sätta gunghästen i rörelse. Hon befinner sig finska förskolan vid Slussen i Stockholm. Den lilla flickans blonda, självlockiga hår gungar snart i takten med hästen, fortare och
fortare, samtidigt som hon på felfri finska berättar att hennes
favoritmat är blodpudding.
Fyraåriga Ursula Nordgren är tredje generationens sverigefinländare. Hennes mamma Laura pratade finska i sitt barndomshem, men med Ursulas pappa
pratar hon svenska. Det var nära att
Laura förlorade sin finska helt och
hållet.
– Jag vet att min finska inte är så
bra. Men den behöver varken vara
bättre eller sämre än så här. Mina
rötter är finska, men jag känner
mig ganska svensk, eftersom jag
har bott här hela mitt liv. Självklart
är min identitet inte alltid den samma, jag utvecklas ju, säger Laura
och skrattar litet.
Laura föddes i Norrtälje 1975
och växte upp i Gamleby i norra Småland. Hon studerade i Uppsala och bor
för tillfället i Stockholm. Laura fick
hemspråk i skolan en timme i veckan
fram till högstadiet. Hennes familj
hade dock inga kontakter med andra
finska invandrare och hon hade inga
finskspråkiga vänner när hon växte
upp.
– Den sociala biten med finländare
saknades språkligt. När jag började plugga i Uppsala 1994, började
jag förlora min finska. Jag pratade
fortfarande finska med mamma,
men när jag var i Finland, sade min kusin att jag börjat
prata dålig finska.
När hon pratade med sin familj var det lätt att ersätta finska ord med svenska. Hon var dock hela tiden intresserad av det
finska språket och den finska kulturen. Intresset ledde henne två
gånger till Karelen där hon letade efter familjens rötter med sin
mormor på en gruppresa.
-– Jag förstod inte allt. Deras språk var så mångsidigt. Men
det var roligt att lyssna på. De brydde sig inte så hemskt
mycket över om jag förstod eller inte. Det viktigaste var berättandet i sig.
Lauras mormor hade flyttat från byn Kaukola till Karleby-trakten i Österbotten fem år före kriget bröt ut, men saknaden
efter Karelen fanns kvar. I Kaukola hittade Laura och hennes
mormor trapporna till affären som familjen en gång ägt och bastuns grundstenar.
När Lauras första dotter Nico föddes 2005, hade hon redan kommit till rätta med sin språksituation och identitet. Det
kändes naturligt att prata finska med dottern.
– Jag vet vad jag inte kan. Jag kan inte flytande finska. Mitt
språk är inte hemskt bra, men jag kan inte… Jag vill ändå
använda finska. Jag säger fel, men
bryr mig inte om det. Jag lär mig
hela tiden, säger Laura.
Även Nico har gått på den
finskspråkiga förskolan på Urvädergränd nära Slussen. Laura berättar:
– Det är kul. De blandar språken
helt vilt och tillåts göra det. Det finns
inga rätt eller fel när man pratar.
De är tredje generationens finländare i Sverige, och till största delen
svenska, men de har kvar språket.
De kan prata med våra släktingar
utan att någon behöver hjälpa till.
Avdelningschefen för den
finskspråkiga förskolan Varpu Furu
anser att förskolan är ultimat för barn
från tvåspråkiga familjer. Tvåspråkighet är dock inget man får gratis i förskolan. Det krävs samarbete mellan
förskolan och föräldrarna om man ska
bevara och utveckla barnens språk.
– Vi arbetar utifrån principen en
vuxen, ett språk. Vi pratar inget
annat språk än finska med barnen.
Samtidigt anser vi att alla språk är
lika värda, och barnen tillåts prata
vilket språk som helst, förklarar
Furu.
– Att barnet pratar är viktigare än vad barnet pratar. Språken utvecklas genom samtal. Om barnet pratar svenska, repeterar vi hennes ord på finska. Ibland är allt vi behöver
säga ”mitä” (vad) och barnet växlar automatiskt till finska.
Även Lauras svenska man uppmuntrar barnen till att
prata finska. Han försöker även läsa finska böcker för dem. Nu
är det bara dottern Ursula kvar på dagis, Nico har börjat skolan
– en svenskspråkig – nära hemmet.
– Det var ett svårt beslut. Det hade varit kul om Nico kunnat
gå den sverigefinska skolan vid fridhemsplan, men det var
kompisarna som avgjorde. Kompisar är så viktiga vid den
åldern, och Nico fick tre nya första skoldagen!
14
Katri Vähäverkkomäki
Lärare
”
De försökte göra mig svensk
Intervju och foto: Paula Tapiola
Var borde jag vara?”, frågar en elev läraren Katri Vähäverkkomäki på Sverigefinska skolan i Upplands Väsby. En
del av lärare är sjuka, en del är på dagstur i Stockholm,
så elevernas scheman är delvis omplanerade. Katri Vähäverkkomäki visar alla till sina klassrum, ger eleverna uppgifter och
ser till att de sätter igång.
Här finns 70 elever i grundskolan och 45 i förskolan. När Katri
Vähäverkkomäki började för tio år
sedan, var det dubbelt så många barn.
Nu finns det fler elevplatser än elever
i kommunen och konkurrensen mellan skolorna är stenhård. Katri anser
att alla föräldrar inte förstår värdet av
tvåspråkighet.
– Föräldrar tror att det räcker med
att man prata finska hemma. Skolan väljer de snarare utifrån vilken
skola som har fräschaste lokaler
och snyggast gård, inte vilka som
erbjuder ett tvåspråkighetsperspektiv, säger hon.
Den sverigefinska skolan i
Upplands Väsby eftersträvar en aktiv
tvåspråkighet. En del av ämnesundervisningen ges på finska, en del på
svenska. Eleverna pratar mest svenska med varandra under rasterna, men växlar språket till finska
med läraren.
– De flesta eleverna är sverigefinländare i tredje eller fjärde
generation. Det är lättare för dem att prata svenska. Men
det beror också på klassen och vilka som går i den. I vissa
klasser har vi barn som har flyttat hit från Finland och som
enbart pratar finska hemma, i andra klasser har vi mest
barn vars ena förälder är finsk och den andra svensk och de
pratar ofta mer svenska hemma.
Katri är själv andra generationens sverigefinländare,
född 1979 i Gustavsberg söder om Stockholm, uppväxt i Hallstavik, nära Norrtälje. Hon har lagt märke till att barnens identitet har förändrats.
– Dessa barn – de är inte finska eller svenska, de är sverigefinska. De blandar in en del svenska ord i sin finska, när de
går till centrum säger de går ”centrumiin” (det svenska ordet centrum med en finsk ändelse). I Finland kan de märka
att man inte förstår allt som sägs. Det är som med finlandssvenskarna, man är en grupp med ett eget språk och kultur.
– Vi har varit så rotlösa: finnar här, svennar i Finland. Men
nu har sverigefinskheten utvecklats och vi kan säga att vi är
sverigefinländare. Det passar i alla fall in på mig. Jag kan ta
de bästa bitarna av båda kulturerna.
Katri berättar att det fanns gott om fördomar mot finska
invandrarbarn i Hallstavik i slutet av 1980-talet och på 1990-talet. Hon gick i finska klassen under hela lågstadiet och fortsatte
att läsa finska på svenska högstadiet och gymnasiet.
– De ropade finnjävel efter oss, kastade grus och spottade
på oss. Sedan, på högstadiet, satt vi plötsligt i samma klass
– han som hade spottat på mig och
jag, berättar Katri.
– Jag har alltid varit en tuffing, så
jag brydde mig inte. Naturligtvis
fanns det de som slutade prata finska. För mig har det varit tvärtom.
När någon har skällt på mig, har jag
bara blivit ännu mer finsk.
Situationen förbättrades för de
finska barnen i slutet av 1990-talen
när Hallstavik började ta emot flyktingar från Jugoslaviens krig. Finländare som nordbor fick högre status,
medan jugoslaver fick bära stämpeln
som svartskallar. Katri gick gymnasiet
i Norrtälje och där fanns det alla slags
människor med olika etnisk bakgrund.
– Där stack man inte längre ut från
mängden. Det var snarare så att
folk började säga till mig att jag var
svensk eftersom jag bodde i Sverige.
De kunde inte acceptera att jag var finsk och försökte göra
mig svensk i stället.
Katri är den första i sin familj som har ett akademisk
examen. Hennes pappa jobbade som sopåkare och lastbilsförare,
mamma inom äldrevården. Själv pluggade hon vid Södertörns
högskola i Stockholm. Valet föll på Södertörn eftersom skolan
hade en mångkulturell inriktning. Sitt examensarbete skrev hon
om attityder mot det finska språket och i samband med arbetet
kom hon i kontakt med Sverigefinska skolan i Upplands Väsby.
Nu går hennes egna barn, som är tre och sju år gamla,
i Sverigefinska förskolan och grundskolan. Båda barnen har
svenskspråkiga pappor, men de uppskattar barnens tvåspråkighet. Upplands Väsby gick med i finskans förvaltningsområde i
januari 2010 och man satsar på det finska språket i kommunen.
– Det är fint att finskan förstärks inom förvaltningsområdet.
Även de som inte ansett att det finska språket är viktigt borde börja tänka om och ge barn möjlighet att lära sig finska!
– Det har varit tufft att som finsk bo i Sverige, men nu ser
jag det som något positivt. I början kände jag mig oönskad
och som en sämre människa. Nu känner jag mig sedd och
uppskattad av samhället för det jag kan. Det har varit en fin
resa. Jag har fått högre status.
15
Susanna Levonen
operastjärna
Man måste äga orden
Intervju: Hanna Kangassalo och Paula Tapiola
A
tt sjunga opera är inte bara att sjunga. En stor del av sin
arbetstid sitter sopranen Susanna Levonen och översätter sångtexter med hjälp av språklexikon.
– Det tar lång tid, men man måste äga orden.
Hon har sjungit på tyska, italienska, ryska och tolv språk
till. Susanna Levonen är operasångerska på Norrlands-Operan i
Umeå. Med hennes jobb är det en stor tillgång att vara tvåspråkig.
– Det är lättare att förstå hur språk är uppbyggda när man
har två stycken att jämföra med, säger hon.
Susanna föddes i Tammerfors i Finland men flyttade ett
år gammal till Sverige tillsammans med sina föräldrar. Hon är
uppvuxen i Stockholmsförorterna Märsta och Akalla, men sedan
några år tillbaka bor hon i Umeå.
I arbetsrummet i den tjusiga vindsvåningen i närheten
av Umeälven, står en
synth med hörlurar och
travar av noter. Här sitter hon ofta och översätter de verk som hon ska
framföra på scenen. Det
räcker inte med att ha en
stor röst, man måste veta
vad man sjunger så att
det låter äkta. När ordboken inte räcker till tar
hon hjälp av någon som
behärskar språket. Känner hon ingen sådan letar
hon upp någon som gör
det.
Carmen
Norrlandsoperan
– En gång åkte jag till
Foto: Andreas Nilsson
Rinkeby och frågade
mig fram tills jag hittade en person som kunde
Azerbadjans turkiska. Kvinnan jag hittade blev jätteglad
och hjälpte mig med kärlekssången jag skulle framföra, berättar hon.
Förutom en rad operaroller har Susanna spelat mycket
konsertmusik. Tillsammans med en pianist har hon rest runt och
sjungit finsk musik.
– Jag har alltid känt mig som en ambassadör för finskheten,
säger hon.
Att översätta sånger gjorde Susanna redan långt innan
hon visste att hon skulle bli sångerska. Genom köksfönstret i
Märsta kunde hennes mamma till sin stora förvåning höra gårdens barn sjunga finska barnsånger. Susanna hade översatt sångerna och lärt ut dem till sina svenska kompisar.
Hon hade mycket väl kunnat bli ambassadör på riktigt.
Att hon i stället blev sångerska, kanske man kan tacka hennes
mamma för. Hon hade också en bakgrund inom musiken och
det var hon som övertalade dottern till att gå med i församling-
ens kör på högstadiet. Men det skulle dröja mycket längre innan
Susanna bestämde sig för sången. Hon var ganska blyg på den
tiden, ingen som ställde sig på en scen hur som helst.
– Jag hade aldrig någonsin kunnat tänka mig att jag skulle
bli sångerska, jag kunde inte ens fantisera om det! säger
hon.
Men när en musiklärare på högstadiet lyssnat på hennes
röst föreslog han att hon borde ta lektioner. Och så träffade hon
Dora Lindgren, en före detta operasångerska som sadlat om till
pedagog.
– Jaa, du har fint material, jag vill ta mig an dig, sa den
gamla damen och så var saken biff.
Susannas mamma lyckades skrapa ihop tillräckligt med
pengar för att kunna betala för privatlektionerna och Susanna
själv hjälpte ibland till med hushållsarbetet hos Dora för att kunna fortsätta.
I gymnasiet gick
hon en ekonomisk linje
men sjöng alltjämt. Och
året efter jobbade hon
på ett franskt läkemedelsföretag. Då siktade
hon på att läsa vidare på
universitetet och kanske
bli diplomat.
Samtidigt hade
hennes röst fortsatt att
utvecklas och många sa
till henne att hon borde
satsa på sången. Nu eller
aldrig, tänkte hon och
sökte sig till en musikfolkhögskola. Därifrån
har resan gått rakt uppåt. Efter folkhögskolan
kom hon in på Kungliga musikhögskolan och därefter läste hon
vidare på Göteborgs musikkonservatorium. Ett utbytesår spenderade hon i Helsingfors på Sibeliusakademin.
– Det var roligt, där fick jag chansen att testa hur finsk jag
är egentligen. Jag hade en så tydlig finsk identitet hemifrån.
Jag har alltid tänkt att Sverige är mitt hemland, men att är
helt finsk. Nu visade det sig att det kanske inte var så enkelt.
Jag märkte att jag ändå var ganska svensk och att båda kulturerna hade sina för- och nackdelar. Jag har alltid tyckt om
den finska rättframheten. I Sverige är man kanske lite mer
finkänslig och det är också ganska bra!
De senaste årens stora utmaning har dock varit mammarollen. Susanna Levonen födde sitt första barn i juni 2007.
Barnets pappa är violinist i Norrlandsoperans symfoniorkester.
Susanna hade redan innan barnets födsel berättat att det skulle
lära sig finska.
– Tvåspråkigheten är en stor rikedom. Oavsett vad man vill
16
syssla med i livet har man nytta av det.
I dag är Johannes fyra år gammal och hans mamma kan
konstatera att hon var en aning optimistisk vad gäller språkinlärningen. När Johannes var en bebis pratade hon alltid finska med
honom och sjöng endast finska vaggvisor för honom. Men när
Johannes började prata, blev läget ett annat.
– Jag är en social person och jag ville dela den här erfarenheten med min man. Johannes svenska utvecklades snabbare än finskan och blev starkare. Jag var inte tillräckligt
konsekvent och vi började tappa finskan. Och ju mindre vi
pratade, ju svårare blev det förstås, förklarar Susanna.
Nu har hon bestämt sig. Det gäller bara att börja om igen.
Susanna hoppas kunna förmedla en bra grund för finskan, även
om språket blir lite svagare än svenskan. Då har han större chanser att bygga på sitt språk i vuxen ålder.
– När Johannes var riktigt liten kunde jag inte ana att det
skulle bli ett så pass tungt projekt. Nu vet jag det. Jag pratar
finska så mycket jag kan och Johannes får finskundervisning på förskolan en gång i veckan. Ju mer han lär sig ju
lättare kommer det att bli. Och jag vet att det är värt det.
Sanna Posti-Sjöman
chefredaktör
S
Sheriffi är vårt gemensamma kärleksbarn
Intervju: Paula Tapiola
Foto: Sheriffi
– Ingen av oss får betalt. Jag har inte fått en ända krona
under dessa två år. Man ger inte ut en kulturskrift för pengarnas skull. Vi har alla andra jobb, och Sheriffi är vårt gemensamma kärleksbarn.
Utmaningen i den närmsta
framtiden är att balansera resurserna, arbetsbördan och tryckoch leveranskostnaderna samt
utöka det elektroniska utbudet.
– Vi funderar på att ge ut
dubbla nummer, alltså vår sommar och höst -vinternummer. Sheriffi skulle kunna bli
en dubbelt så tjock publikation
som man har på fikabordet.
Läsaren skulle fortfarande få
fyra nummer, men komprimerat till två papperstidskrifter.
Sanna är noga med att
poängtera att man inte tänker
sluta med pappersformatet. I och
med de besparingar man skulle
nå med dubbla nummer, skulle
man kunna satsa pengar till att
förbättra Sheriffis hemsida och
utnyttja sociala medier.
Varje nummer av Sheriffi
har ett tema som bestäms av hela
redaktionen. Tidigare teman har
bland annat varit stil, mord, mumin, foto, litteratur och Aki Kaurismäki. Målet är att skriva om
både ”hög- och lågkultur” inom
temat och lyfta fram hajpade
men även smala ämnen.
– Vår linje har från början varit att vi skriver om det som
vi tycker är relevant när tidskriften går i tryck. Vi vill inte
minska spektrumet.
verigefinsk, finsk och finlandssvensk kultur på två språk,
lovas det på framsidan av tidskriften Sheriffi som ges ut
av den göteborgska kulturföreningen med samma namn.
Definitionen är bred, men enligt chefredaktören Sanna Posti
Sjöman den enda möjliga.
– Den sverigefinska kulturens
levnadsutrymme är så litet,
vår nisch så specifik, att om
vi skulle börja smalna av den
för mycket, hamnar vi i marginalen och då skulle tidskriften
inte överleva. De som vill läsa
om den sverigefinska kulturen är få – än så länge, säger
Sanna.
– Vår tanke är ändå att detta
är en tidskrift som mina brorsbarn och andra barn kommer
att läsa när de växer upp och
blir vuxna. Vi har hela tiden
sett det här som ett evighetsprojekt.
Det första numret av Sheriffi kom ut i september 2009.
Två år senare är antalet prenumeranter och lösnummersläsare
runt sex hundra och upplagan
varierar mellan 1000 och 1500
ex. Tidskriften säljs i Pressbyråer i Sverige och i Akademiska
bokhandeln i Finland.
Ekonomiskt är man beroende av stöd från Kulturrådet
och bidrag från fonder såsom
Kulturfonden för Sverige och Finland. Redaktionen består av en
kärna av sex personer och tidskriften har omkring femton egna
skribenter, fotografer och illustratörer. Arbetet är än så länge helt
ideellt.
17
Eija Hetekivi Olsson
författare
”
Segregation är en stämpel,
att bli sedd som sämre
Intervju: Paula Tapiola
Eija Hetekivi Olsson, Ingenbarnsland, Bookwell AB, Finland 2012.
CP-klasserna skilje sig från de andra klasserna genom att
alla pratade finska, hade finska fröknar och finska föräldrar som hade flyttat från finska Finland till svenska Sverige och fött sina finska ungar.”
alltid törstat efter kunskap och velat bli behandlad rättvist och
med respekt, en sort jämlikhetsdrivkraft.
– Jag tror att alla har den drivkraften . Jag tänker bara
på alla barn som går in i skolsystemet. De har en jättelust
att lära, och vill gärna veta mer och är sugna på att samarbeta. De har en lust som skolsystemet successivt i många fall
lyckas släcka innan barnen går ut nionde klass.
– Min starka drivkraft har hängt med. Jag har inte tillåtit
skolan att släcka den. Det har varit ett krig att behålla den
och att inte låta den gå förlorad längs vägen i utbildningssystemet i Sverige.
Orden tillhör Miira, huvudpersonen i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland. Miira bor i Gårdsten, en förort till
Göteborg, har finska invandrarföräldrar, mamma som är städare
och pappa som är Volvoarbetare, pratar finska hemma och går i
finska klasser under hela grundskolan på 1980-talet. Precis som
Eija Hetekivi Olsson själv har gjort.
I romanen skriver
hon att Miira inte är en
frivillig finne. Vill hon
vara svensk?
– Jag har inte tolkat
att hon vill vara svensk,
utan att hon inte vill bli
segregerad eller kategoriserad. Det kan
jag känna med, själva
känslan att bli segregerad och isolerad i en
grupp. Jag placerades i
en hemspråksklass när
jag började i grundskolan.
– Så trots att jag är
född och uppvuxen här
i Sverige, fick jag lära
mig sämre svenska än
elever som gick i andra
klasser.
Segregation
skapar frustration och främlingskänslor. Det är en stämpel,
att bli sedd som sämre.
Eija är noga med att poängtera att underläget hon beskriver
handlar mer om klass än om etnicitet. Gårdsten byggdes för arbetarklassen och där fanns på 1980-talet stora sociala problem,
alkohol- och drogmissbruk, misshandel och fattigdom. Men hon
anser också att klassfrågan och språkfrågan i kombination kan
vara farlig.
”Som proffs skulle hon
inte vara sämre. Då skulle hon veta mer. Det var
det som drev henne, det
som var viljapluggadelen, viljan att veta. Och
då skulle folk ta det hon
sa på allvar. Hon skulle
förändra dem och sig
själv. Fylla luckorna i
hjärnan. Vara kunnig, ha
specialkunskaper.”
Foto: Ola Kjelbye
Eija sökte till NO-programmet i gymnasiet.
Hon höll ut i två veckor.
Den andra veckan skolkade hon. Sedan hoppade hon av.
– Det var klasskrock
och kulturkrock. Språket var en stor anledning, en stor kontrast. Jag kände mig
nästan nollspråkig. Jag hade dålig finska, en förortsslangfinska som var begränsad och villkorad. Och det var det
svenska språket med. Det var ett väldigt fattigt språk jag
hade på den tiden. Ordförrådet
var väldigt litet.
– Hur är det meningen att barn
som är födda och uppvuxna i förorter, har sämre språkliga förutsättningar och kanske saknar
studievanor hemifrån, ska klara
övergången till högre studier?
»Ja ska bli pilot, va ska du bli?« sa han […]
»Coolt«, sa hon, »… ööh … ja ska bli statsminister.«
Det var det hon kunde komma på när hon hade snabbräknat
bort allt det hon inte skulle bli. Trappstädare. Skolstädare.
Skräpplockare. Barnskötare. Busschaufför. Diskare. Jehovas
vittne. Volvoarbetare. Pundare. Dansbandsdyrkare. Heltidsfyllo. Halvtidsfyllo. Socialfall och psykfall.
”Det stod Sfi och Fi i för många
rutor. Svenska för invandrare och
finska. Ämnen på finska. Till och
med i rutorna där det stod MA och
NO, matematik och naturorienterade ämnen, stod det Fi. Det be-
Bokens Miira vill bort från de finska klasserna, hon vill bort
från Gårdsten, hon vill bli något. Eija Hetekivi Olsson själv har
18
tydde att hon måste läsa högstadiematten och NO:n på finska.
Hur fan ska jag då kunna plugga till hjärnkirurg, frågade hon
schemat, om jag inte vet vad hjärndelarna heter på svenska eller med hjälp av svenska smartböcker kan räkna ut var jag ska
såga? Och vad ska jag kalla patienterna för, om jag ändå lyckas?
Perkele, saatana och vittu? Hon kunde döpa sig själv till Sirkka
Städarelainen nu på en gång. Sirkka Ilina Städarelainen.”
Efter att Eija hade hoppat av skolan blev hon städare . Hon jobbade som trappstädare och restaurangbiträde innan hon sökte
sig till Komvux där hon pluggade i fyra år och sedan fortsatte
hon med sex års studier på universitetet. Hon har utbildat sig till
gymnasielärare i samhällskunskap och historia.
– Det är först efter den bildningsresan jag kan sätta mig
själv i ett sammanhang och också vara kritisk och ifrågasättande. Det kan vara väldigt svårt när man är inne i systemet,
eller när man inte har någon kontrast, någonting att jämföra
med.
– Å andra sidan, de språkliga svårigheterna och flerspråkigheten har eggat fantasin och fött ett språkintresse. Det
har tillsammans med lusten att lära utvecklat och stimulerat
min kreativitet. Jag har kunnat konstruera egna ord vilket
jag kanske inte hade gjort på samma sätt om jag inte hade
gått i hemspråksklass.
”Nu visste hon att det var hon som höll på att segla ifrån Vera
och hela det här stället. Härifrån till tjottahejti. Det hade varit
hon hela tiden. … Men seglandet gick för långsamt och svajade
för mycket. Hon fick lust att springa utan att stanna.”
– Det här med att springa ifrån, viljan att komma bort…
Alltså jag bokstavligen sprang. Jag blickade bara framåt
och hade ett enormt kunskapsunderskott och kunskapssug.
Det var egentligen inte förrän efter min studietid som jag
stannade upp och kunde använda de redskap jag fått genom
min bildningsresa till att blicka tillbaka.
– Jag upplevde det som väldigt stimulerande men också
smärtsamt att med hjälp av teoretiska redskap och vidgade
perspektiv kunna sätta mig själv och andra i sammanhang
och ekonomiska samhällssystem. Att förstå och kunna förklara sociala fenomen i tid och rum.
Tillbakablickandet har också betytt ett försök att återerövra finskan.
– Det sitter, men det tar ett tag att återerövra, konstaterar
hon.
Och så påpekar hon att ämnena som finns i boken inte
bara tillhör1980-talet. Samhällsklyftorna och segregationen har
ökat. Dessutom finns det inte längre enbart hemspråksklasser i
grundskolan utan hela skolor som har en språklig eller etnisk
profil.
– Har man akademiskt utbildade föräldrar, har det rätt bra
ställt och bor i ett mer välbärgat område, kan hemspråksklassen lyfta eleven. Men om man har arbetarklassföräldrar,
bor i ett mindre välbärgat område, en förort där det kanske
finns många störande element, kan effekten vara den motsatta, att det inte alls lyfter eleven utan sänker den och skiktar ännu mer. Var finns de ifrågasättande rösterna som inte
är främlingsfientliga?
19
Kolina van den Berg
skådespelare
N
Intervju: Paula Tapiola
Foto: Kai Kangassalo
Jag vill inte utarma språket
de. Det tycker jag är ett himla bra sätt att lära sig.
Nya Finska Teaterns chef Irma Kario håller med.
Hon är stolt över att Nya Finska Teatern använder en ren
och nyanserad finska.
– Det finns många lustiga ord i Mamma ska räddas. De
är nästan som musik. Jag tror inte att småbarn behöver
förstå alla ord när de låter roliga, tror Irma.
ya Finska Teaterns (Uusi Teatteri) Kolina van den
Berg repeterar en ny pjäs i sitt hem i Riddarhyttan i
nordvästra Västmanland. Hon bor med sin man i en
före detta Konsumbyggnad och tycker att det är skönt med
så mycket plats.
Kolina är klädd i en lång klänning i olika bruna
nyanser och med jättestora kuddar i höfthöjd. Det är klänningen som är utgångspunkten för pjäsen “Mamma ska räddas”. Ur den kläcks landskap,
äventyr och överraskningar.
Klänningen kom först, sedan
manuset.
Händelserna i Mamma
ska räddas rullar igång när
pjäsens flicka blir på dåligt
humör.
Ooooh för det här dåliga humöret.
Trassel
krassel
svartmolnsprassel...
Mamma!
Hjälp...
Nu har jag det dåliga humöret
i huvudet! Ta bort det dåliga
humöret!
Mammaaa! Ho hoo...
Pjäsens mamma kan inte
trösta flickan, eftersom hon
har fastnat i det Blå fotot, och
inte kan komma loss. Flickan
bestämmer sig för att rädda
mamman från Det Blå. Det leder henne till dammen, öknen,
havet och berget. På alla dessa
platser träffar hon djur, människor och varelser som hjälper henne på olika sätt – några
helt omedvetet.
Kolina är född och uppvuxen i Finland och har även
studerat där. Hon tror dock att ord som ”söherömustapilvisäkkärät” (svartmolnsprassel) funkar med sverigefinska
barn. Hon har aldrig upplevt att barn inte skulle förstå språket i föreställningarna.
– Jag spelar också på ett sätt som gör att alla kan förstå. De barn som har bra finska kan njuta av språkets
rikedom. Jag vill inte utarma språket. De barn som har
ett svagare språk kan ändå förstå budskapet genom mitt
skådespeleri, tror Kolina.
– På teater kan man göra språket spännande och levan-
Fiskaren:
Det var då ena fasligt trassliga nät.
Vem har näten så där trasslat till?
Säkert trasselodjuret, som
illa vill!
På det ska jag raskt fjälla
gumpen, med småfisk göda,
får växa i sumpen...
Berättaren:
Men flickan ropade inifrån
nätet:
Flickan:
Nåd! Jag har en mamma
som måste räddas. Jag har
inte tid att växa.
Titta här.
– Barn reagerar rakare
än vuxna på det de ser.
Vuxna vågar inte delta på
samma sätt, de svarar inte
på mina frågor. Barn skriker och svarar även om jag
Hoikkala–Kautto–Mansikka
inte frågar. Därför måste
Mamma ska räddas
jag bygga upp pjäsen så
Uusi Teatteri
att den andas. Barnens
rop ska inte vara ett störningsmoment, utan en del av föreställningen, förklarar
Kolina.
Ibland förändrar hon detaljer medan hon spelar. Det
Blå i Mamma ska räddas, till exempel, kan vara ganska
skrämmande och då kan Kolina ta bort lite av det läskiga.
– Man känner av hur barnen reagerar. Det är inte meningen att någon blir så rädd att den måste gå mitt i
föreställningen. Såna saker måste jag tänka på. Men
samtidigt är det därför barn är en så underbar publik.
De deltar. Ibland när jag spelar för vuxna, kan jag börja
undra, om det verkligen sitter någon i publiken. Alla är
så tysta. Jag får energi av barnen och vi utbyter energin
hela tiden.
20
Markku Huovila
tecknare och illustratör
M
Ordsvängningar som passion
Intervju och foto: Paula Tapiola
Är jag då en av konstnärerna? Eller en vanlig människa?
funderar han.
Sina rötter har han i Myllykoski, en bruksort i Kymmenedalen. I Markkus barndom jobbade ”alla” på fabriken. Men
Markku blev ändå lärare och det var läraryrket som förde honom
till Sverige som 30-åring. Han blev anställd som finsklärare i
Borlänge 1976. Med sig hade han, förutom engelskan, sin skolsvenska.
– Där fick jag uppleva riktig rasism. Man hatade finnar. Så
fort jag öppnade munnen, förändrades folks
attityder och minspel.
Många
finska
immigranter isolerade
sig helt i sin egen språkgrupp, men för sina barn
poängterade man vikten
av att smälta in och prata
svenska.
– Det fanns föräldrar
som pratade svenska
med sina barn, trots
att de inte kunde språket. Barnen sattes i finskundervisning bara
för att de skulle kunna
prata med sina moroch farföräldrar på
loven. Men inte lärde
de sig något, suckar
Markku.
Markkus egna barn är sju och tio år gamla. De har gått på
finskspråkig förskola och går nu på en svenskfinsk skola.
– Det är toppen. Mina barn och många av deras klasskompisar pratar finska flytande. De har ingen accent som avslöjar
att de bor i Sverige.
Markku poängterar framförallt förskolans betydelse i
språkutvecklingen. Utan den får barnet ingen bra startgrop för
sin språkinlärning.
Markku tycker mycket om att leka med ord och testar
sina ordvrängningar på sina egna barn och deras vänner – med
varierande resultat. Barnen är först fundersamma, ”kan man
verkligen säga så där”, men efter en stund kan de hitta på något
liknande själva. Dottern Alma uppfinner ofta nya ordvitsar.
– Det är glädjande. Om man bara kan uttrycka det mest
nödvändiga, det man måste kunna för att hålla sig vid liv, så
är språket på väg mot sin död. Så länge man kan uttrycka
sig kreativt och med humor, rör man sig framåt.
arkku Huovilas stora passion är att teckna karikatyrer.
Intresset vaknade till liv redan under skoltiden, men
han bestämde sig ändå för att läsa till lärare och arbetade sedan på olika nivåer, från lågstadiet till medborgarskolan.
När stämningen i lärarrummet blev alltför tryckande sökte han
in till Nyckelvik, en konstskola på Lidingö. 35 år gammal började han försörja sig som tecknare.
– Jag ville inte se världen så som den såg ut, utan vrida den
till något annat. Världen är för vacker så som den visar sig.
Om man skruvar till
den visar den sitt rätta
ansikte. En karikatyr
är ofta mer rättvisande
än ett fotografi. Ett fotografi kan man nämligen manipulera, medan
en karikatyr visar på
de viktigaste egenskaperna.
Markkus karikatyrer har publicerats i
nästan alla finskspråkiga
tidningar i Sverige, men
också i finska och svenska publikationer. Han
tecknar sina skämtteckningar på två språk.
– Det spelar ingen roll
vilket språk det handlar om. Om man gör ett
språk till sitt, så kan man
knåda det till olika former. Med rätt blick kan man se flera betydelser och möjligheter i ett och samma ord.
Markku Huovila är bland annat känd för sina hängmattor.
I en bild ligger en man i en hängmatta och säger: ”Minulla on
– kuinka sen nyt sanoisin – riippumaton identiteetti”. Man skulle
kunna översätta det till: ”Jag känner mig oberoende – eller hur
ska man säga – oavhängig”.
Själv äger Markku ingen hängmatta.
– Jag är oavhängig en hängmatta. Jag har ingen. Jag har
bara tagit till mig vad en hängmatta representerar: jag har
liksom inte fötterna på jorden någonstans. Det har bara blivit så.
Han känner sig som en eremit säger han, ingen verkar till
fullo förstå sig på yrket som tvåspråkig karikatyrtecknare. Han
upplever också att hans tecknar-, illustratör-, och konstnärskollegor befinner sig i en helt annan värld.
– Jag har mer gemensamt med vanliga människor med hederliga jobb, sådana som inte slösar tid på att göra bilder.
21
Isac Valtonen
tävlingsförare
I
tänker representera Finland i Formel 1
Intervju och porträtt: Paula Tapiola
Tävlingsbilder: Bilsport Rally&Racing / Thomas Lindberg
kille när jag låg etta. Det var så, säger Isac, tittar på mamma
och nickar till henne som att hon skulle tvivla på sonens berättelse.
År 2012 går Isac över till att tävla i
internationell KF3-klass. Han ska tävla tio
gånger utomlands, mest i Italien. Målet är en
plats i EM. Men hur går det med språket i
internationella sammanhang?
– Jag kan väldigt bra engelska! Jag har
lärt mig det bra nu, säger Isac.
Mamma Sanne Valtonen tror att Isacs
tvåspråkighet ligger bakom att engelskan
kommit så lätt. Pappa Kalle pratar finska
med Isac, mamma Sanne svenska. Sina första ord sade han på finska. Nu när mamma är
på plats byts konversationsspråket gång på
gång obemärkt till svenska.
Varje internationell tävlingsresa tar
ungefär en vecka. Det är pappa som följer
med Isac, är hans personliga tränare och mekaniker. Hobbyn är kostnadskrävande, varje
resa kostar ca 30 000 kronor. Isac har ett par
sponsorer, men föräldrarna pungar ut med
det mesta. Det är egenföretagarpappan som får slita.
Isac har precis fått ett stipendium från Robert Essebros
minnesfond som kommer att täcka 1,5 tävlingsresor. Fondens
uppgift är att stödja karting-sporten, och så här skrev juryn om
Isac:
”Med stöd från familjen och sitt synsätt att en eventuell motgång
bara är något som ska besegras
har han mognat som förare och
radat upp framgångarna. Nästa
år tar han steget upp till KF3 och
med ny kart utlovas ny fart och siktet är inställt mot toppen.”
Mamma Sanne påpekar att
karting är som ett jobb för Isac.
Säsongen börjar med träningsläger
i januari, och de sista tävlingarna
körs i november. Isac får fortsätta
köra på det villkor att han sköter
skolan. Den är viktigast. Skolans
rektor har också varit flexibel och
Isac får vara borta från skolan för
tävlingarna så länge han klarar
sina läxor och prov.
– En racing-kille får offra mycket, men det är Isac som har
valt och det är han som väljer även i framtiden. Han vill
fortsätta, och han är duktig och ambitiös och strävar framåt.
Han vill bli någonting, säger Sanne Valtonen.
sac Valtonen ser ut som en helt vanlig sjätteklassare där han
sitter hemma i köket i Olofstorp nära Göteborg, med lite
rufsigt hår och munnen i en gäspning. Det är svårt att föreställa sig honom bakom ratten, gasande i
130 kilometer i timmen på en go kart-bana
i Italien, Belgien eller Frankrike. Men det
just där och på träningen han befinner sig
den största delen av sin fritid.
Isac blev biten av go kart -flugan redan för
sex år sedan, när han satte sig bakom ratten
för förstå gången som 6-åring.
– Jag tyckte om det. Jag började köra,
säger han kort och gott.
– Jag gillar farten och den spänning den
ger. Inte bilar så mycket egentligen.
Hobbyn har gått i arv från fadern till
sonen. Pappa Kalle Valtonen körde karting
under sin tid och blev som bäst trea i EMtävlingar.
Isac har en treårsplan som leder till
att han går över till formelklasserna. Slutligen är målet att köra formel ett och givetvis
bli världsmästare.
– Jag vill helst representera Finland, säger Isac trots att han
är född och uppvuxen i Sverige. Både hans mor- och farföräldrar var dock finländare, vilket gör Isac till en tredje
generationens sverigefinne.
– Du är svensk medborgare, flikar mamma Sanne Valtonen
in.
– Men då byter jag medborgarskap!
Varför Isac vill representera Finland kan han inte riktigt
förklara, men han gillar Finland.
Saken är biff.
Isacs bästa tävlingsminne
är från året 2010 då han vann sin
första stora internationella tävling,
Viking Trophy, i Lidköping. Under två dagar kör man tidkörning,
två kvalheat och en prefinal. Isacs
tävling började inte på bästa möjliga sätt.
– I början var det torrt, jag klantade mig och gick det inte så bra.
Men sedan så kom regnet före finalen, och då gick det jättebra. Jag var på andra plats inför
finalen, men jag tog ledningen redan i starten och så vann
jag, berättar Isac.
– Jag kunde ha vunnit i år igen, men jag blev utputtad av en
22
Arto Pajuvirta
informatör
”
Den största utmaningen är att nå
den andra och tredje generationen
Intervju och foto: Paula Tapiola
De första månaderna i jobbet besökte jag olika föreningar och möten och presenterade mig själv och kommunens minoritetsarbete. Många sade då, att det är ju
bra att Västerås har gått med i finskans förvaltningsområde,
men att det hände 30 år för sent. De som inte är dementa
har inget särskilt stort
behov av att använda det
finska språket”, berättar
Arto Pajuvirta.
Han tillträdde tjänsten som Våsterås finskspråkiga informatör i oktober
2010. Västerås gick med i
finskans förvaltningsområde i maj samma år. Staden är
Sveriges sjätte största och en
av sju har en finsk bakgrund.
Antalet sverigefinländare i
första, andra och tredje generation är 17500.
– Enligt den finska föreningen Katajaiset är de den
största föreningen i sitt
slag i Sverige. Deras medlemsantal är 500–600, och
de har i princip haft samma medlemmar i flera decennier.
Sammanlagt når stadens finska föreningar kanske ett tusental medlemmar. Det är en massa som står utanför och som
man borde få intresserad av det finska språket.
Hans största utmaning är att nå den andra och tredje
generationen. Staden och Västmanlands landsting planerar ett
samarbete inom mödravårds- och barnavårdscentraler.
– Det är en utmärkt kanal, en neutral plattform. Annars kan
identifikationen skapa problem, vissa känner sig svenska,
andra känner sig sverigefinska. Inom MV och BV kränker
man inte någons integritet, man erbjuder helt enkelt information om tvåspråkighet. Om att det är lätt för barn att lära
sig två språk.
Så sent som på 1980- och 1990-talen kunde personalen
inom MV och BV varna föräldrar från att prata finska med sina
barn. Arto har egna erfarenheter av detta.
– Det är den huvudsakliga anledningen till att mina barn inte
kan finska. Mathias är född 1980, och då fanns det ett starkt
vetenskapligt läger som påstod att man genom hemspråksundervisning reproducerar invandrare”, berättar Arto.
– De sade att barn lär sig sämre svenska. Att de aldrig kommer att kunna skaffa sig en akademisk utbildning och att de
blir tvungna att jobba inom invandraryrken.
var man beredd att riskera att ditt barn skulle hamna i ett
sämre läge?
I dag är läget annorlunda. Västmanlands landsting står
i begrepp att dela ut Sverigefinska delegationens broschyr Ditt
barn har rätt till det finska språket!
Där kan man läsa om
att nyckeln till tvåspråkigheten ligger i att man använder
språken hemma, och att inlärningen av finska får stöd
i förskolan och grundskolan. Den kommunala förskolan S:ta Gertrud och den
privata Nasse erbjuder helt
eller delvis finskspråkig förskoleverksamhet i Västerås.
Finskspråkig undervisning
erbjuds upp till tredje klass.
– Vi måste erbjuda den
här möjligheten! Västerås stad vill utveckla den
finskspråkiga förskolan
och då behöver vi nå föräldrar som vill använda
rätten till det finska språket. Erbjudandet gäller även de barn som inte har finska
som hemspråk. Det är kulturhistoriskt viktigt att det finska
språket bevaras i Sverige.
Förvaltningsområde:
Förvaltningsområdet för det finska språket grundades år 2000.
Från början ingick Kiruna, Gällivare, Pajala, Övertorneå och
Haparanda.
Förvaltningskommunerna binder sig till att erbjuda finskspråkig
förskoleverksamhet och finskspråkig äldrevård. Dessutom får
sverigefinländare använda finska i sina kontakter med kommunen.
På hösten 2011 ingår sammanlagt 32 kommuner i finskt förvaltningsområde. Det täcker ca 40 procent av alla sverigefinländare. Förvaltningsområdet har utvidgats i januari och maj 2010,
och i februari 2011.
Den svenska staten ger ca 80 miljoner kronor i stöd till förvaltningskommunerna årligen. Stödet är baserat på antalet kommuninvånare. De största förvaltningskommunerna är Stockholm, Göteborg, Uppsala och Västerås. Västerås får årligen
2,25 miljoner kronor i stöd för minoritetsarbetet från staten.
Förvaltningskommunerna samarbetar med kommunens sverigefinländare. I Västerås samarbetar man med S:ta Gertruds
skola, Finska Föreningen Katajaiset, kulturföreningen VÄSKY,
syn- och hörselskadades förening FHH, finska PRO och ålderdomshemmet Mälarhemmet.
– En förälders första fråga var då: ska stanna här eller flyttar vi tillbaka till Finland? Om man tänkte flytta, var det
bättre att prata finska med barnen. Om man tänkte stanna,
23
Anneli Hulthén
kommunalråd
Jag kan inte äta blåbär utan att tänka på Finland
K
Intervju och foto: Paula Tapiola
– Det finns säkert fall där en finsk sjuksköterska tar hand
om en turkisk vårdtagare och tvärtom. Våra stadsdelar
måste börja koordinera sina insatser.
Annelis egen mamma är 75 år gammal, och hon har märkt
att mamman börjar göra språkfel som hon inte gjort på flera år.
Hennes uttal har blivit sämre, hon har sämre läsförståelse och
stavar fel ibland.
– Hon blandar inte ihop språken,
men kan till exempel översätta
finska ordspråk direkt till svenska
och det blir ofta helt obegripligt.
Mamma Auli kom till Sverige som krigsbarn. Hon var äldst av
sju syskon och alla flickor skickades från hemstaden Uleåborg till
Sverige medan alla fyra pojkar fick
stanna hemma. Flickorna hamnade
i Alingsåstrakten och placerades alla
i olika hem.
– Jag tror att det var väldigt
smärtsamt för henne. Hon var så
liten och ändå hade hon ett stort
ansvar över sina syskon som det
äldsta barnet. Hon såg en del som
ett barn inte ska behöva se. Självklart har det påverkat henne.
– Hon återvände till Finland efter
kriget men hade svårt med finskan när hon kom tillbaka. Åren
som krigsbarn skapade ett avbrott
i den språkliga utvecklingen. Hon
har alltid haft svårt att stava på
svenska också, berättar Anneli.
Hon är fåordig när hon berättar om sin mamma. Hon medger också att hon aldrig riktigt våga
fråga varför familjen enbart skickade flickorna till Sverige. Men
pojkarna ansågs nog värda mer på den tiden, tror hon.
– Vi pratade inte finska hemma. Min yngre bror fick hemspråksundervisning men jag tror inte att han lärde sig så
mycket. Min egen dotter blev nyfiken på finskan när hon var
12, men hennes kunskaper förblev ytliga.
– När jag var mindre brukade vi åka till Finland om somrarna. Min mormor och mina morbröder bodde där, morbröderna bor kvar. Jag påminns av språket under besöken. Jag
behärskar det inte, men jag kan förstå delar av diskussioner
och enstaka ord.
Ett ord som hör till Finland är blåbär.
– Jag kan inte äta blåbär utan att tänka på Finland.
För Anneli är Finland smaker och dofter. Det är surdegsbröd, blåbärssoppa och kålrotslåda. Det är mormors hus en bit
från Uleåborg, jordkällaren, färsk komjölk, en gammaldags livsstil, ett kargt, öppet landskap och annorlunda skogsmarker. Det
är barndom.
nappar man in sökorden Anneli Hulthén på sökmotorn
Google, får man över hundra tusen träffar. Lägger man
till sökordet finska, får man fortfarande över 6000 träffar, men det handlar mest om representation, inte om Hulthéns
privatliv. Hon har dock hälften av sina rötter i Finland. Hennes
mamma är från Uleåborgtrakten.
Anneli Hulthén är känd framför allt för sin långa politiska karriär. Hon gick med i SSU
som tonåring år 1976.
– Socialdemokraterna hade förlorat sitt första val på länge. Det
blev ett uppvaknande. Vad ska
hända nu? Intresset för politiken
har jag ärvt hemifrån. Min pappa
var väldigt politisk, men låg längre vänsterut än jag. Han pratade
väldigt mycket politik. Farfar var
fackligt aktiv. Mamma har inte
pratat om sina åsikter på samma
sätt.
Anneli valdes in i riksdagen
år 1986, som 26-åring. Hon satt i
utrikes-, grundlags-, näringslivs-,
trafik- och jordbruksutskotten. År
1995 valdes hon in i EU-parlamentet och år 2008 blev hon vald till
kommunalråd i Göteborg.
Nu arbetar hon i stadshuset
vid Gustaf Adolfs torg, med anor
från 1749, och kan blicka ut över
torget genom sina fönster. Annelis
bakgrund är dock enkel. Familjen
bodde i en lägenhet utan dusch i
Masthugget, nära Götaälven och
hamnen. Under hennes tidiga barndom tillhörde de arbetarklassen. Pappan jobbade på varvet, mamman bland annat som vårdoch butiksbiträde.
Göteborg gick in i det finska språkets förvaltningsområde i februari 2011.
– Jag kände mig väldigt kluven. I och med att jag representerar den andra generationen, kan jag tycka att vi borde
klara oss på svenska. Å andra sidan, när vi nu bestämt oss
för att gå med, tycker jag att det är bra, särskilt för de äldre
generationerna som kan gå tillbaka till sitt modersmål. Förvaltningsområdet kan underlätta för dem med kontakter
med myndigheterna, säger Hulthén.
Hon tillägger att rättigheterna även för andra stora språkgrupper än finska borde stärkas.
– All kommunal information borde ges ut på två språk. Behovet för finskspråkig hemtjänst och äldrevård kommer säkert att öka. Vi har pratat om det i åratal, men problemet är
att staden inte har någon centralorganisation för detta utan
alla stadsdelnämnder arbetar oberoende av varandra.
24
Hanna Leppänen Ahonen
rektor
H
På vilket sätt värnar vi om tvåspråkighet?
anna Leppänen Ahonen, den nya rektorn på Sverigefinska skolan i Göteborg, har röjt undan både
små och stora problem från sitt bord under sin första termin. Vinterstormen har precis fått golvbrunnarna att
svämma över i källaren och samtidigt orsakat ett strömavbrott. Man har tvingats att stänga förskolan. Som tur är har
de större barnen jullov. Rektorn har dock fått avbryta sin
egen semester för att ta hand om krisen.
– Hela hösten har varit väldigt utmanande. Den förra
rektorn arbetade halvtid, så jag har fått göra desto mer
under den här hösten. Allt grundläggande är ju i sin
ordning, men det är
mycket som måste
uppdateras innan vi
kan börja utveckla
verksamheten vidare,
säger hon.
Hon
nämner
städningen och behovet
av mer utrymme som
exempel. Det är både
fritidsgård,
förskola
och låg-, mellan- och
högstadium som ingår
i verksamheten, så rektorn har fått sätta in sig
i mycket, trots att hon
känner till skolan sedan
tidigare. Hon jobbade
nämligen här som lärare i början av 1990talet.
– Vår personal är helt fantastisk. De satsar verkligen på
eleverna. Det är därför verksamheten rullar på så bra
som den gör, trots att vi har snäva ramar ekonomiskt.
Resurserna är begränsade, och ändå borde vi utvecklas
hela tiden.
Det finns ett 50-tal barn i förskolan, och tiotals i kön.
Man planerar att öppna en ny avdelning. Skolan har redan
fått tillstånd till det och det finns tillgängliga utrymmen i
skolbyggnaden för den nya avdelningen. Förhoppningen är
att kunna starta verksamheten redan under våren 2012. Hanna tror att det faktum att Göteborg blivit en del av det finska
förvaltningsområdet har gjort det lättare att sköta ärendet
med kommunen.
– Jag märker att kommunen har blivit mer samarbetsvillig. Man börjar förstå betydelsen av finskspråkig förskole- och grundskoleverksamhet. Dessutom underlättar
det ju för kommunen att vi finns. De behöver inte leta
efter en samarbetspartner, de kan förhandla med oss på
en gång.
Göteborgs kommun har även blivit bättre på att informera om den finskspråkiga service som finns i kommu-
Intervju och foto: Paula Tapiola
nen i och med att man gått in i förvaltningsområdet. En
projektledare är anlitad för att reda ut bredden av finskspråkig service och behovet av den. Dessutom söker man en
finskspråkig informatör.
– Det finns en länk på kommunens hemsida till skolans
hemsida. Det går att hitta oss där. Det är ett stort steg,
säger Hanna nöjt.
Det finns 90 elever i grundskolan, 25 av dessa på
högstadiet. Lärarna är tio stycken. Hanna påpekar att antalet
lärare är stort sett till antalet elever. Trots det är hon orolig
över om lärarna räcker till. Högstadiet är resurskrävande.
Alla ämnen måste finnas i schemat och alla
lärare måste vara kompetenta.
– Jag tänker kartlägga situationen i
skolorna i närheten
och kolla om vi skulle kunna samarbeta
med dem. Vi skulle
kanske kunna dela på
lärare. Jag kan ha någon anställd hos mig
som jobbar 80 procent och skulle kunna
arbeta 20 hos någon
annan och tvärtom.
Å andra sidan kan
det bli ett hot mot
tvåspråkigheten.
Tvåspråkigheten är ju den största frågan i en tvåspråkig skola.
– På vilket sätt arbetar vi för tvåspråkigheten? Måste vi
lära alla ämnen på två språk? Här har man ju valt att ge
undervisning på finska om läromaterial är på svenska
och tvärtom. Då blandar man språk. Det här är en diskussion som ännu är ganska ny.
Vad tror hon då, kan skolan erbjuda barnen en levande tvåspråkighet?
– De barn som har goda läskunskaper och har en rik
finska hemma, har även en starkare tvåspråkighet. De
flesta har dock en starkare svenska än finska.
Hanna är mest orolig över de elever som har läsoch skrivsvårigheter, vilket kan ha lett till ytliga kunskaper
i svenska. För dessa är det svårt att klara av övergången från
mellanstadiet till högstadiet och vidare till gymnasiet. Det
syns också i skolans resultat. De är överlag goda, men en
del av eleverna når inte de nationella målen i alla ämnen.
Den nya rektorn har alltså flera utmaningar framför
sig. Hon tänker lösa dem med hjälp av sin egen tvåspråkiga bakgrund och sina lärarstudier från både Finland och
Sverige.
25

Similar documents

Tio sätt att stärka barn och unga

Tio sätt att stärka barn och unga Barnkonventionen ger minoritets- och urfolksbarn specifika rättigheter. Barn som tillhör nationella minoriteter och urfolket samerna är fortfarande marginaliserade i många sammanhang. Deras rättigh...

More information