Solotrumpet: Per Ivarsson

Transcription

Solotrumpet:
Per Ivarsson
Neeme Järvi 75 år!
Hon sjöng när Konserthuset invigdes 1935
Gustavo Dudamel - en bildkavalkad
1
Ansvarig utgivare
Urban Ward
redaktör
Stefan Nävermyr
skribenter
Martin Anderson, Ylva Bentancor, Rolf
Haglund, Stig Jacobsson, Katarina A
Karlsson, Mats Lidström, Jan Ling, Jon
Øyvind Ness, Stefan Nävermyr, Gunilla
Petersén, Johan Stern och Erik Wallrup
foto
Stian Andersen, Moona Björklund, Stina
Gullander, Anna Hult, George Lange, Fabian
von Lente, Bo Mathisen, Sofia Paunovic,
Henrik Tobin, Henrik Tobin, Simon van
Boxtel och Thron Ullberg
formgivning
Magdalena Nilsson
TRYCKERI
Billes Tryckeri AB
Prenumeration
Säsongens fyra nummer160 kr.
Kontakta biljettkontoret.
Prenumeration ingår för
konsertabonnenter.
KONTAKT
[email protected]
031-726 53 45
Biljettkontoret
031-726 53 10
En ny spännande
säsong!
När du läser detta är vårt nya säsongsprogram klart.
Som av en händelse finns det en artist som också
är aktuell den här konsertperioden: violinisten och
dirigenten Nikolaj Znaider. Han är Artist in Residence
2012-2013 vilket innebär at han kommer att dirigera,
spela violin och turnera med Göteborgs Symfoniker.
Redan 1998 debuterade han med Symfonikerna i
Mozarts tredje violinkonsert och sedan dess har det
blivit 27 konserter med orkestern inklusive turnéer och
gästspel vid prestigefyllda festspelen i Luzern samt i
Concertgebouw och Royal Festival Hall. 28 april hälsar
han på i Göteborgs med Oslo filharmoniker och dess
chefdirigent Jukka-Pekka Saraste.
Tiden april-maj är den mest spännande på året för
alla abonnenter: då kollar man serierna, artisterna och
musiken för att välja det abonnemang som passar bäst.
Och att köpa abonnemang är en bra affär: man sparar
lätt en tusenlapp med alla rabatter och förmåner. Allt
detta kan du läsa om i säsongsprogrammet 2012-2013.
Mycket nöje!
Stefan Nävermyr
hemsida
www.gso.se
Det är så här vi vill se honom –
rakt framifrån!
Snart är det verklighet. Nästa år kan du se Gustavo Dudamel och Göteborgs Symfoniker i
närbild på datorn hemma och i utvalda biografer. Stena bidrar med stor glädje till ett projekt
som innebär att Göteborgs Symfoniker, Sveriges Nationalorkester, via digitala utsändningar
kan nå en ny och stor publik både i Sverige och internationellt.
Facebook
www.facebook.com/GothenburgSymphony
ADRESS
Göteborgs Konserthus
Götaplatsen
412 56 Göteborg
OMslag
Per Ivarsson
Foto Anna Hult
Citatet:
”Musik är vinet som fyller tystnadens bägare”
Robert Fripp
Vi stöder kvalitet och utveckling.
3
På parkett
Sköt dina
bankärenden
när du vill.
Var du vill.
6 Solotrumpet: Per Ivarsson
10 Gustavo Dudamel – en bildkavalkad
18 Den digitala studion
20 Turnérapport från Spanien
22 Den musikaliska kroppen
6
10
18
20
22
På podiet
Dirigenter, artister och verkkommentarer. Allt om periodens konserter på sid 25-65.
28
32
44
36
42
48
4045
52
60
56
I foajén
Fråga Stefan 66 Neeme Järvi 75 år! 68 Johans fisksoppa 70 Per Högberg 72 Yvonne Qwarnström, 99 år 76
Symfonikernas vänner 79 7 frågor 80 Symfonikrysset 83 Symfonikernas uppdrag och vision 84
Året var 1984 86 Krönika av Johan Stern 88 Nytt & blandat 91
Välkommen in på närmaste SEB-kontor, ring oss
på 0771-365 365 eller besök oss på seb.se.
4
68
70
72
76
84
88
90
5
Solotrumpet:
Per Ivarsson
TEXT stefan nävermyr
H
Foto anna hult
ur övar en trumpetare in ett nytt stycke?
Han kör igenom hela fingersättningen
med handen i luften, från första noten
till den sista. Långsamt och metodiskt så att varje
ton blir rätt. Men med vänster hand.
– Då aktiveras minnesfunktionen i rätt hjärnhalva och inövningen blir mer effektiv, säger Per
Ivarsson som sedan 2011 är ny stämledare för
trumpetarna.
En trumpet håller man förstås i vänster hand
och ventilerna sköts av högerhanden. Hur Per
Ivarsson sedan överför rörelseminnet från den
ena till den andra handen är väl hans hemlighet,
som sig bör för en skicklig musiker. Men för alla
aspiranter måste vi tyvärr säga att det ingår mer i
konsten att behärska en trumpet än att vifta med
fingrarna i luften. Embouchyren, eller ”ambisen”
som man säger musiker emellan, läpparnas kontakt med munstycket, är avgörande, liksom
andningen.
– Andningen är det viktigaste. Det finns
många som använder Alexandertekniken. Jag har
sysslat mycket med yoga vilket är bra för avslappning och andningskontroll. Andas man rätt och
djupt så får man automatisk en bra hållning och
slipper spänningar i musklerna.
Lungorna är motorn, andningen tekniken och
luftströmmen verktyget.
6
– Jag sätter min tillit fullt ut på min luft, på
lufttillströmningen. Funkar det behöver man inte
bekymra sig om det övriga. Jag brukar säga till
mina elever att det inte spelar någon roll hur
högt man kan spela, bara man har en luftström
och gör sina andningsövningar. Då kommer det
andra också.
Det handlar inte bara om att samla luft och
kraft för långa och komplicerade passager, utan
också om att hitta en harmoni och avspändhet
som ger en fyllig ton och lämnar utrymme för
mjuka och nyanserade fraseringar. Allt detta
behövs för att spela Alfred Desenclos trumpetkonsert Incantation, thrène et danse, ett musikaliskt akrobatnummer av hisnande svårighetsgrad. När man hört den smattrande dansen
undrar man hur detta är möjligt – går det att
spela så? Ja, naturligtvis, men kanske först när
Desenclos skrev musiken. Man kan jämföra med
poeten T S Eliots berömda citat ”How do you
differ the dancer from the dance?” Musik och
musiker blir ett i Desenclos bravurnummer från
1953, ett mer eller mindre obligatoriskt stycke i
världens alla trumpettävlingar. Satsbeteckningarna
”åkallan” och ”sorgesång” avslöjar dock att
verket innehåller mer än krävande virtuositet.
– Det är fantastiskt vacker musik. Nu har ju jag
hört det så pass många gånger att jag hittat
7
”Eller Linzentopf med en
massa fläsk och Sauerkraut,
bland det godaste jag vet”
exempelvis kopplingen med första flöjten här,
och stråkarna där. Det ska bli mycket intressant
att jobba med orkestern i det stycket.
– Första satsen är väldigt intensiv, men sista
satsen med den långa kadensen i början kräver
rätt mycket jobb med tekniken. Det är mycket
kromatik, men inte helt kromatiskt. Det är ganska
oförutsägbart men nu kan jag konserten så väl att
jag vet vad som kommer härnäst. Många av
löpningarna har jag övat så mycket att de sitter där.
När det gäller att öva har Per Ivarsson blivit lite
mer sansad genom åren. När han började spela
trumpet på allvar för Björn Lovén i Malmö och
sedan för Reinhold Friedrich på musikhögskolan
i tyska Karlsruhe – han var bara 16 år när han
kom dit – kunde det bli 8-9 timmars övning om
dagen. Nu övar han mer effektivt.
– Tre timmar om dagen räcker. Flexibilitetsövningar är det viktigaste för mig. Att öva
trumpetkonserter har jag i stor utsträckning
slutat med.
Men han har förstås plöjt igenom några sådana,
från wienklassikern Haydn till den samtida jazzkompositören Daniel Schnyder.
– Under studieåren spelade jag en del jazz i
olika sammanhang, storband bland annat. Det
är kul men nu för tiden räcker tiden inte till.
Musiken är en ständig följeslagare, även när
han lagar middag till kompisarna.
– Stereon är på för jämnan och det är alltid
något som snurrar i CD-spelaren. Men jag
lyssnar aldrig på en skiva eller en symfoni från
början till slut – jag byter från det ena spåret till
det andra. Peter Gabriel, Bruckner, Michael
Jackson… Ett band jag alltid återkommer till är
Blood Sweat & Tears. Jag köpte min första skiva
med dom när jag var nio år och de har varit min
absoluta inspirationskälla sedan dess.
Han lagar mat på fri hand men har tagit med
sig några favoriträtter från Tyskland:
– Spetzle och Sauerbraten, fantastiskt gott.
Eller Linzentopf med en massa fläsk och
Sauerkraut, bland det godaste jag vet.
Efter sex år i Karlsruhe återvände han till
hemstaden och blev trumpetare i Malmö
symfoniorkester där han trivdes och fick rutin
som orkestermusiker. Men han lekte med tanken
att bli solotrumpetare i en renommerad orkester
och när en provspelning utlystes i Göteborg
hakade han på. Han fick jobbet och kände direkt
att orkestern passade honom.
– Jag känner mig väldigt hemma här och
stannar kvar så länge jag och orkestern vill.
– Göteborg är en fantastisk stad, förutom
fotbollslagen då. Jag är en Malmö FF-kille,
stenhårt. Där ligger Göteborgslagen i lä.
vårkonsert
stora salen 16 maj kl 18.00
8
9
Fem fantastiska år
S
å kan man kort sammanfatta Gustavo
Dudamels period som chefdirigent
för Göteborgs Symfoniker 2007-2012.
Redan vid de första repetitionerna i slutet
av juli 2005 uppstod den rätta kemin och
sedan gick det med full fart framåt. Gustavo
Dudamels musikalitet, starka engagemang
och enorma spelglädje inspirerade Göteborgs
Symfoniker till nya stordåd. Precisionen,
inspirationen och den konstnärliga utvecklingen under dessa år har uppmärksammats
av både kritiker och publik. Alla som gått på
Konserthuset någon gång de senaste åren har
sitt eget Dudamel-minne kärt bevarat: Mahlers
femma, Symphonie fantastique, Beethovens nia,
Mendelssohns ”Skotska”… Listan är lång. Det
har blivit sammanlagt 129 konserter inklusive
turnéer till Birmingham och London (Royal
Albert Hall, 2005), Paris och London (Royal
Festival Hall, 2007), Mecklenburg, Wiesbaden,
Edinburgh, London och Aldeburgh (2008),
Köln, Essen, Luxembourg, München och
Wien (Musikverein), Barcelona, Valencia, San
Sebastian och Valladolid (2008), Hamburg,
Bonn, Amsterdam (Concertgebouw) och
Bryssel (2009), Gran Canaria och Teneriffa
(2010), Oslo och Reykjavik (2011) och tidigare
i vår Lissabon, La Coruña, Oviedo, Murcia
och Madrid. Gustavo Dudamel och Göteborgs
Symfoniker har lämnat ett djupt avtryck i stora
delar av Europa.
Men resan är inte slut än, långt därifrån.
Gustavo Dudamel återkommer som orkesterns
hedersdirigent i maj nästa år med Dvoráks
Symfoni nr 9, ”Från nya världen”. Och fler
konserter är planerade.
12 april 2006.
Så här glada var dåvarande
VD:n Edward Smith och
Gustavo Dudamel när de
kunde avslöja att Göteborgs
Symfoniker fått en ny
chefdirigent från hösten
2007. Vid den extrainsatta konserten spelades
Mahlers femte symfoni och
stämningen i Göteborgs
Konserthus har väl aldrig
varit så laddad som den
kvällen. Publiken hoppade,
visslade, skrek och jublade
av glädje.
10
Foto Anna Hult
Foto Bobbo Lauhage
11
Foto Marcus Ljungström
Trängsel på Drottningtorget när Göteborgs Symfoniker fick en egen spårvagn den 3 september 2007.
Gustavo Dudamel tog en åktur runt stan tillsammans med sin fru Eloisa, och en blåsensemble från
Göteborgs Symfoniker livade upp stämningen.
Foto Måns Per Fogelberg
När kungaparet uttryckte en önskan om att få gå på konsert med Göteborgs Symfoniker och Gustavo
Dudamel ordnades givetvis detta. Efter konserten fick kungen och drottningen en pratstund med
Gustavo Dudamel och orkesterns konsertmästare Christer Thorvaldsson, som även är ledamot i
Kungliga Musikaliska Akademien.
12
Foto Anna Hult
Foto Magdalena Nilsson
En ständigt avspänd Gustavo Dudamel, här efter en ovanlig konsert i ridhuset i Mecklenburg den
8 september 2008.
Två artiga chefdirigenter: ”It’s your orchestra”, ”No, no, it’s your orchestra!” Neeme Järvi, orkesterns
chefdirigent 1982-2004, möter Gustavo Dudamel efter en konsert i Concertgebouw den 24 september 2009. Programmet var verkligen fullmatat: Beethovens första symfoni, Nielsens fjärde symfoni,
Mahlers Rückertsånger samt sånger av Sibelius med Anna Larsson som solist. Plus två extranummer:
Stenhammars Mellanspel ur Sången och Piazzollas La Muerte del Ángel.
En tjuvtitt genom tittögat i dörren till Musikverein i Wien den 24 oktober
2008. Gustavo Dudamel repeterar delar av Berlioz Symphonie fantastique
för att stämma av klangbalansen i det legendariska konserthuset.
Foto Måns Pär Fogelberg
14
15
Foto Urban Claesson
Vad har Leif ”Loket” Olsson, Håkan Hellström,
Conny Evensson, Mia Skäringer och Gustavo
Dudamel gemensamt? De har alla utsetts
till årets göteborgare. Här en glad Gustavo
Dudamel som just bestigit tronen i Nordstan
den 22 november 2010.
När några musiklärare från Hammarkullen träffade Gustavo Dudamel och pratade om det unika
musikutbildningsprojektet El Sistema i Venezuela föddes idén till något liknande i Göteborg. ”Let’s
do it!” sade Gustavo Dudamel och nu är verksamheten i full gång. Den 11 maj 2009 gjorde han och
Göteborgs Symfoniker sitt första gästspel i Hammarkullehallen.
Många minns den stora och välbesökta festivalveckan när Simón
Bolívar Youth Orchestra of Venezuela gästade Göteborg 2010.
Orkester- och kammarkonserter i Västra Götalandsregionen, seminarier och workshops samt firandet av nationaldagen den 6 juni i Slottsskogen. Dagen efter förenades ungdomsorkestern med Göteborgs
Symfoniker i ett explosivt framförande av Stravinskys Våroffer.
16
17
Foto Anna Hult
Den digitala studion
TEXT stefan nävermyr foto ida rostrup
N
u är den i gång, TV-studion där konserterna med Göteborgs Symfoniker
produceras. Den byggdes i januarimars och har provkörts under våren.
– Det är väldigt spännande. Vi är mycket
nöjda med utformningen och utrustningen
och håller som bäst på att fintrimma tekniken,
säger Måns Pär Fogelberg som är producent och
arbetsledare.
Utrustningen och instrumenten vid arbetsstationerna påminner om en cockpit med
alla reglage och blinkande lampor. Här finns
också joysticks, precis som ett TV-spel, med
vilka man styr kamerornas riktning och
zoominställning. De mest använda lägena är
förprogrammerade och kan justeras med en
knapptryckning. Sammanlagt åtta kameror kan
fjärrstyras från studion. Fem av dem är portabla,
en halvmeter höga och knappt synliga när de
placeras framför dirigenten eller intill någon av
orkestersektionerna.
Studions hjärta är en dator med väldig
hårddisk som sitter inkapslad i ett glasskåp. Den
är specialutvecklad för digital filminspelning
och den enorma datamängd som är i rörelse. Att
filma och spela in högupplöst är mer informa-
tionskrävande än det mesta. Hårddisken är på
åtta terrabyte.
Vid testkörningarna är stämningen laddad
och koncentrationen hög. Måns Pär Fogelberg
är bildproducent och klipper mellan kamerorna
samtidigt som han ger instruktioner åt Michael
Larsson som sköter kamerainställningarna.
Kristian Karlstedt och Anna Särg från notbiblioteket sitter med partituret och ger instruktioner
när det är dags att fokusera på en stämma eller
ett instrument.
– Det är en utmaning att få allt att fungera
men vi börjar bli riktigt samkörda, säger Måns
Pär Fogelberg.
I höst börjar de reguljära inspelningarna.
Veckans konserter spelas in och redigeras och
laddas sedan upp på webben. Målet är att spela
in ett tiotal konserter under säsongen. Några
konserter sänds också direkt och kan ses på
Folkets hus och ett flertal biografer i Västra
Götaland och Sverige. Förhandlingar pågår
också med olika TV-bolag om utsändning. Allt
för att så många människor som möjligt ska
kunna uppleva Göteborgs Symfoniker. Se vår
hemsida för löpande information: www.gso.se
Kristian Karlstedt, Måns Pär Fogelberg, Michael Larsson och Anna Särg.
18
19
BEETHOVEN TCHAIKOVSKY BRUCKNER SHOSTAKOVICH SAINT-SAËNS MAHLER MENDELSOHN MÁRQUEZ REVUELTAS STRAVINSKY BERNSTEIN
Göteborgs Symfoniker
Simón Bolivar Symphony Orchestra
Berlin Filharmonikerna
Wiener Filharmonikerna
Eviva Gustavo!
T
immarna innan detta nummer av Podiet gick till tryck
fick vi en direktrapport från Symfonikernas turné till
Portugal och Spanien. Konserterna i Lissabon och
La Coruña gick mycket bra med utsålda hus och ett så stort
intresse att det var biljettjakt på svarta börsen. Det moderna
konserthuset i Lissabon har i fonden ett gigantiskt fönster
ut mot naturen med grönska, träd, fåglar och fladdermöss i
blickfånget. En fin bakgrund för Also sprach Zarathustra! En
bloggrecension hittade vi som i snabböversättning berömde
Göteborgs Symfonikers precision, attacker på millisekunden,
och ett samspel på en nivå man sällan upplevt i Lissabon.
Gustavo Dudamel jämfördes både med Leonard Bernstein
och Chaplins luffarfigur (!), en stjärna med sådan utstrålning
att hans blotta närvaro förtrollar.
Konserterna i galiciska La Coruña och Oviedo gick också bra med en publik som älskade sin
”spanske” Gustavo Dudamel. Orkestern lyckades också ta sig till och från städerna trots generalstrejk
som bland annat lockade fram 800 000 demonstranter i Barcelona. Programmet med Richard Strauss
Don Juan och Also sprach Zarathustra samt Haydns Symfoni nr 103 ”Med pukslaget” har gått hem
hos den spanska publiken som inte minst uppskattade Symfonikernas känsliga spel i Haydnsymfonins
mellansatser.
DISCOVERIES
Gustavo Dudamels första ”Best Of”
Ny CD till specialpris i Göteborgs konserthus eller beställ på Bengans.se
20
Från hjärtat
ut till fingerspetsarna
Något liknande har nog aldrig setts och hörts
i Göteborgs Konserthus: ett 45 minuter långt
orkesterverk där skolbarn från Landala och
Mölndal varit med och skapat delar av musiken,
framförd av Göteborgs Symfoniker och fyra
sångare under dirigenten Andreas Lönnqvists
ledning. Drivande krafter har varit tonsättaren
Paula af Malmborg Ward och regissören Svante
Grogarn som med sina konstnärliga residens
arbetar med barn- och ungdomsproduktioner i
Konserthusets satsning GSOPULS tillsammans
med producenten Petra Kloo Vik.
– Det har varit en väldigt rolig och kreativ
process. Barnen har sina egna idéer, säger Paula
af Malmborg Ward.
En orkester är som en kropp, uppbyggd av
musiker respektive celler med olika egenskaper.
Det är temat i Den musikaliska kroppen där man
spanar efter stråkar och nerver, hjärta och pukor.
Samt kittlar nervsystemet och söker
kontakt med musikens själ.
Paula af Malmborg Ward
och musiker ur Göteborgs
Symfoniker har besökt klass
2A i Landalaskolan och klass
3 i Pepparedsskolan.
– Vi har under tre
tillfällen träffats
och pratat
om instrument, lyssnat på orkestermusik och
komponerat med såväl ”vanliga” noter som
grafiska symboler som musikerna sedan har
spelat upp. Jag har lyssnat på inspelningarna
från dessa workshops och sedan plankat och
omformat barnens skisser till två orkesterstycken: Landalaidyll och Pepparedsintermezzo
som kommer att uruppföras i Den musikaliska
kroppen.
Verket innehåller också musik av andra tonsättare, bland dem Händel, Britten, Mahler, Johann
Strauss d y och Augusta Read Thomas, en av
USA:s främsta nu levande tonsättare enligt Paula
af Malmborg Ward som arrangerat musiken och
bidragit med egna delar. Den nyskrivna samban
Kroppens orkester med text av Svante Grogarn
kröner Den musikaliska kroppen.
– Melodin till Kroppens orkester sjungs sedan
ovanpå ett tema ur Läderlappen och orkestern
går loss i en vals som växer och övergår till
finalen ur första satsen i Nielsens tredje symfoni,
samma stycke som inleder Den musikaliska
kroppen. Allt utifrån tanken att konserten
skall vara genomkomponerad, säger Paula af
Malmborg Ward.
Premiär blir det vid skolkonserterna den 2-4
maj samt vid familjekonserterna den 5 maj kl 13
och 15. Presentatör är Tobias Edvardsson.
GSOPULS
22
23
programsidorna
konsertER
DIRIGENTER, SOLISTER & VERKKOMMENTARER
26
Samtliga konserter på Konserthuset
28
Om Gustav Mahler
25, 26 & 27 april
32
Göteborgs Symfoniker & Christian Zacharias
28 april
36
Oslo Filharmoniska Orkester & Jukka-Pekka Saraste
kammarkonsert 29 april
40
Musiker ur Göteborgs Symfoniker & Bengt Forsberg
9 & 10 maj
42
Göteborgs Symfoniker & Leif Segerstam
KAMMARKONSERT 13 MAj
44
Vokalkvartetten Vox med Barbara Bonney
16 MAj
48
Vårkonsert med Miguel Harth-Bedoya
23 MAj
52
Göteborgs Symfoniker & Alexander Vedernikov
31 MAj & 1 juni
56
Göteborgs Symfoniker & Neeme Järvi
15 & 16 juni
60
Göteborgs Symfoniker & Gustavo Dudamel
KALENDARIUM
Vi står för olerna.
Familjekonserterna 5 maj samt Slottsskogsskonserten 6 juni presenteras i separata program.
Se www.gso.se för dagsaktuellt kalendarium.
STOLT SPONSOR AV GÖTEBORGS SYMFONIKER .
24
BILJETTKONTORET 031-726 53 10
BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE
kalandarium
ONSDAG 25 apr KL 19.30
TORSDAG 26 apr KL 19.30
FREdag 27 apr kl 19.00 Abonnerad av Volvo
GÖTEBORGS SYMFONIKER &
christian zacharias piano
LÖRDAG 28 apr KL 15.00
oslo filharmoniska orkester &
jukka-pekka saraste
nikolaj znaider violin
SÖNDAG 29 apr KL 18.00
Kammarkonsert
bengt forsberg, erik risberg,
hans hernqvist & martin ödlund
månDAG 30 apr KL 20.00
chalmersspexet bob – christofer columbus
arr Chalmersspexet Bob
fredAG 4 maj KL 19.30
svenska klassiker
leif ”loket” olsson möter
barbro ”lill-babs” svensson
arr Kulturbolaget & KB West
SönDAG 6 maj KL 19.30
the world famous glenn miller orchestra –
a tribute to the great big band
Glenn Miller Orchestra Scandinavia
arr GMO Musik Productions AB
söndAG 6 maj KL 18.00 Stenhammarsalen
världen i konserthuset
taximi med gäster
26
SÖNDAG 29 apr KL 18.00 Stenhammarsalen
Kammarkonsert
vokalkvartetten vox &
barbara bonney sopran
onsdAG 16 maj KL 18.00
GÖTEBORGS SYMFONIKER & miguel harth-bedoya
per ivarsson trumpet
Trevlig sommar!
Vi ses på Götaplatsen den 18 augusti
GÖTEBORGS SYMFONIKER &
alexander vedernikov
nikita boriso-glebsky violin
torsdag 31 maj KL 19.30
fredag 1 juni KL 18.00
GÖTEBORGS SYMFONIKER & neeme järvi
Sara trobäck Hesselink violin
Per högberg viola
onsdag 6 juni KL 14.00
slottsskogen – musik i det gröna!
GÖTEBORGS SYMFONIKER,
göteborgs symfoniska kör & neeme järvi
Presentatör måns pär fogelberg
lördag 5 maj KL 13.00 & 15.00
familjekonsert
den musikaliska kroppen
göteborgs symfoniker
& andreas lönnqvist
30 april
torsdAG 10 maj KL 19.30
GÖTEBORGS SYMFONIKER & leif segerstam
4 maj
lördag 16 juni kl 15.00
GÖTEBORGS SYMFONIKER,
göteborgs symfoniska kör
& gustavo dudamel
camilla tilling sopran
Anna Larsson alt
torsdag 5 juli KL 19.30
alison krauss & union station
featuring jerry douglas
arr Kulturbolaget, KB West & Live Nation
6 maj
5 juli
27
15 & 16 juni
Den 15 & 16 juni avslutar Gustavo Dudamel säsongen och sin femåriga period som Göteborgs
Symfonikers chefdirigent med framföranden av Mahlers Symfoni nr 2, ”Uppståndelsesymfonin”.
Här får vi en inblick i Mahlers liv och skapande av musikvetaren och författaren Jan Ling.
Gustav Mahlers symfonier har något magiskt över
sig. En gång utökades antalet musiker i Göteborgs
Symfoniker just för att möjliggöra framförandet
av Mahlers mästerverk. 1944 hävdade Dmitrij
Sjostakovitj att Mahlers symfonier utgjorde höjdpunkten av konstnärligt skapande i Europa. Många håller
med honom och är beredda att utöka tidsramen till
vår tid.
När vi på Konserthuset är tryggt omgivna av
likasinnade får vi en känsla av att alla älskar Mahler.
Så är det inte, men för många av oss är Mahlers
musik nästan lika oumbärlig som livets nödtorft.
Så vad krävs för att riktigt uppskatta Mahler? Först
och främst förmågan att lyssna, inte bara höra. Det
går inte att samtidigt dammsuga, fixa kvällsdisken
eller på konsert irritera sig över grannens hostningar.
Lyssnar man koncentrerat blir de långa symfonierna
plötsligt till intensiva upplevelser, inte olikt läsningen
av Dostojevskij-romaner, en författare som Mahler
säger sig ha lärt mer av än studiet av kontrapunkt.
Med koncentrerad lyssning av Mahlers symfonier
framträder plötsligt livet självt, ja, hela den värld vi
lever i. Det kan röra sig om upplevelser av hela vår
livscykel där vi känner igen vår ungdom och – om
vi kommit upp i aktningsvärd ålder – även vårt livs
sommar och höst. Inte för att Mahler ”beskriver”
detta i stil med Richard Strauss som gärna blandade
28
in sina familjeangelägenheter i komponerandet,
utan för att Mahler skapat en musik som i sig är
bärare av budskap, utan pekpinnar. Hur sker detta?
Musikvetaren Ingmar Bengtsson (1920-1989)
använde sig av begreppet ”vokabler” för att förklara
hur utpräglade musikaliska motiv och fraser kan
framkalla associationer till känslor som i sin tur kan
leda till upplevelser av konkret slag. Dessa ”vokabler”
är dels sådana som har en lång tradition bakåt i tiden
och har använts av tonsättare alltsedan musiken
började noteras, dels sådana som Mahler gav oss
i sina sånger där de är knutna till texten med dess
innehåll. Men det finns ytterligare något som förklarar
att vi kan uppleva symfonierna som romaner. Bakom
själva konstruktionen finns ett laborerande med den
symfoniska formen mot en upplevelsehorisont som
söker sig in i människans inre på samma sätt som
August Strindberg gör i sina dramer och Sigmund
Freud i sin psykologiska vetenskap. Mahler uppvisade den djupaste förtrogenhet med den symfoniska
traditionen, där Beethoven naturligtvis spelar en
central roll, liksom romantikerna Berlioz, Liszt och
Bruckner för att bara nämna några namn. Ingenting
av allt detta var dock så betydelsefullt som Richard
Wagners mäktiga operor som hos Mahler i likhet
med Richard Strauss och en hel generation tonsättare innebar en inspirerande utgångspunkt för
29
1900-talets skapande och samtidigt något som man
måste tränga igenom och övervinna. Mahlers symfonier blev episka, musikaliska berättelser. Det kommer
inte heller som någon överraskning att Mahler liksom
Berlioz och Liszt var väl bevandrad i den klassiska
litteraturen och ägde en sagolik förmåga att uttrycka
sig i skrift.
Gustav Mahler var en komplicerad person. En
fullblodsegoist nästan i klass med Richard Wagner,
men betydligt mer sympatisk på alla plan. Hans
hustru Alma Maria Schindler, 19 år när de möttes,
var visserligen ingen duvunge, men hon fick underordna sina tonsättarambitioner för att bli mästarens
sånggudinna. Hon såg Gustavs geni och kämpade
sig igenom åren med honom, vilket vi kan läsa om i
hennes något tillrättalagda biografi om tonsättaren.
Att Mahler ställde väldiga krav på sina musiker och
sångare är omvittnat. Så här berättar hans främste
förespråkare och musikaliske uttolkare, dirigenten
Bruno Walter, i sin minnes- och vänbok om Gustav
Mahler:
”Aldrig förr hade jag sett en så intensiv människa,
aldrig hade jag anat hur ett kort, träffande yttrande,
en befallande gest, en mot målet fast riktad vilja
15 & 16 juni
kunde försätta andra människor i ångest och skräck
och tvinga till blind lydnad.”
Detta upplevde Walter när han stod och tryckte
i kulissen under en av Mahlers operarepetitioner.
När ackompanjatören inte motsvarade Mahlers krav
avfärdades han med en vink och Bruno Walter fick
inta hans plats. Walter ger även exempel på Mahlers
omtanke om musikerna, men endast utanför scenen
och orkesterpodiet. Vid själva instuderingsarbetet
gällde enbart professionella regler. Mötet med tonsättaren i Hamburg blev livsavgörande för Bruno Walter,
vars sätt ”att tolka Mahler” blev tradition. Förebilden
var förstås Mahlers eget sätt att dirigera, men kanske
utan de domptörsfasoner man kan ana sig till bakom
Walters ord.
Det dröjde lång tid innan dirigenten Mahler blev
tonsättaren Mahler i allmänt medvetande. Dirigenten
Michael Tilson Thomas berättar i en filmdokumentär
hur han som ung student på 1970-talet vallfärdade till
Mahlers grav. Den ansvarige för kyrkogården visste
knappt var den döde mästaren låg, kände visserligen till att han varit en stor dirigent, men betraktade
honom som en medioker tonsättare!
Intresset för Mahlers symfonier har sedan
1960-talet varit i ständigt växande. I dag har Mahler
den centrala ställning i konsertlivet som han säkert
önskade sig och hoppades på. Hans tid är inne. Hur
kan detta förklaras? Kanske beror det på att konsertpubliken sökte sig till ett mer tillgängligt ”modernt”
alternativ än 1960-talets seriella musik? Eller var det
så att Mahlers musik var så stark att den förr eller
senare skulle få sin rättmätiga plats? Mycket tyder på
det senare.
En av Gustav Mahlers mest långvariga och trogna
vänner var Richard Strauss. Också han kom att bli
en stor tonsättare, men med andra konstnärliga
förtecken. Både Mahler och Strauss hade ambitioner
att skapa en ny musik för en ny
tid. I denna strävan stödde de
varandra genom att framföra
eller lansera varandras verk.
Som utövande dirigent och
ordförande för det tyska tonsättarförbundet såg Strauss till att
Mahlers symfonier framfördes,
och Mahler i sin tur försökte
som operachef i Hamburg och
Wien att bana väg för Strauss operor. När censuren i
Wien vägrade ge Mahler tillstånd att framföra Strauss
Salome planerade han att göra det till en kabinettsfråga, det vill säga avgå från sin tjänst såvida inte
censurens beslut upphävdes.
Samtiden uppfattade Gustav Mahler och Richard
Strauss som ett omaka par: talade man om den ene
kom genast den andre på tapeten. De var på många
sätt varandras motsatser och därför intressanta att
ställa emot varandra. Deras personligheter framskymtar i brevväxlingen: Mahler är tveklöst mer spontan
och dramatisk medan Strauss är eftertänksam och
planerande. I verkliga livet var Strauss den mer
försiktiga – för att klara sitt skinn – medan Mahler i
sin konstnärliga hetta förtärde sig själv. Kanske hade
deras uppväxt och bakgrund viss betydelse? Richard
Strauss ungdom präglades av familjens omtanke.
Pappan var en av dåtidens främsta valthornister och
kunde med sina kontakter ge sonen musikutbildning
av högsta klass. Mahlers far var från början en judisk
gårdfarihandlare som avancerat till brännvinsförsäljare och krogägare i Kaliste, Böhmen. Av de tretton
barnen överlevde fem och familjelivet präglades av
våld och osämja. Pappan påstås ha misshandlat sin
hustru så till den grad att hon blev handikappad.
Redan efter några och tjugo år hade Gustav hunnit
fatt Richard i karriären som tonsättare och dirigent.
För Strauss var den småborgerliga säkerheten med
god ekonomi viktig och han lyckades kombinera
sin konstnärsaspiration med en kamrerarsjäl. De
förblev vänner men kom aldrig riktig nära varann.
Grundorsaken var sannolikt deras olika uppfattningar om musik som självständig konst respektive
beskrivande konst. Inte så att
någon av dem aspirerade på
att ”skildra med musik”. Nej, de
var båda i linje med Beethovens
Pastoralsymfonin där det mer
var fråga om att musikaliskt
återge känsloupplevelser än
att måla upp verklighetens
scenarier. Men sedan kommer
förhållandet till program där de
två skiljer sig radikalt: Mahler vill med tiden inte ge
några som helst anvisningar som kunde begränsa
lyssnarens upplevelse medan Strauss gick den
motsatta vägen och hamnade i musikdramatiken
där musiken underställdes en handling och en text
som ibland återspeglade hans privatliv. Här fanns en
viktig estetisk skiljelinje som skapade distans mellan
konstnärskapen.
1933 blev Mahlers musik förbjuden i Nazityskland
på grund av tonsättarens judiska härstamning.
Samma år blev Strauss mer eller mindre mot sin
vilja utsedd till president för det nationalsocialistiska
rikskammarmusikämbetet. Så olika faller ödets lotter.
Men Mahlers musik fick efter andra världskriget sin
återupprättelse och en beundrarskara mer hängiven
än de flesta. Kanske är det frågan om livsöden som
gör att vi älskar Mahlers symfonier? För här finns
sorg och glädje, det sublima och det banala - allt det
som möter oss i livets olika skeden.
Jan Li ng
30
31
25, 26 & 27 april
christian
Zacharias
onsdag 25 april KL 19.30
Torsdag 26 April kl 19.30
freDAG 27 april KL 19.00 Abonnerad av Volvo
beethoven leonoreuvertyr nr 1 8 min
pianokonsert nr 4 34 min
PAUS
beethoven symfoni nr 7 40 min
GÖTEBORGS SYMFONIKER
DIRIGENT & solist
christian zacharias piano
Konsertmästare Sara Trobäck Hesselink
Introduktion 25 april kl 18.30 av Ingrid Sturegård
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Leonoreuvertyr nr 1
Det finns många som tagit på sig uppgiften att
förklara varför Beethovens enda opera Leonore,
i bearbetad version med titeln Fidelio, blev ett
misslyckande: dålig tajming (Napoleonkrigen),
svaga melodier, hopplöst libretto, brist på skickliga
sångare … Jag tror förklaringen är enklare än så:
Beethoven saknade humor. Han hade helt enkelt
inte rätt temperament eller kynne för att skriva den
operadramatik som framförallt italienarna skapat och
som utvecklades med Mozart och senare Rossini
och de andra arvtagarna, både buffa och seria. Det
var vad publiken i det krigsdrabbade Wien ville ha.
Franska revolutions- och skräckoperor i Cherubinis
anda kändes alltför tunga i denna tid. Den romantiska känslosamheten var Beethoven främmande,
han var mer typen som revs upp av känslor när han
och världen blev ”orättvist” behandlade eller kände
sig förfördelade. Och finns det spår av humor i
Beethovens musik är den oftast av det groteska eller
ofrivilliga slaget.
När han väl accepterat att skriva en opera var
det många inblandade som skulle ha ett ord med i
laget. Teaterdirektören, regissören och dirigenten
förväntade sig säkert en uvertyr som med originalitet
och briljans inledde frihetsdramat om den politiske
fången Fidelio och hustrun Leonore som räddar
honom. Kanske var det därför Beethoven skrev hela
tre uvertyrer till operan. Vid premiären på Theater
an der Wien den 20 november 1805 spelades
Leonoreuvertyr nr 2. Uvertyr nr 3 skrevs som ett
andra försök 1806 och operan fick sin slutgiltiga
och effektiva Fideliouvertyr i samband med bearbetningen och det ”nya” uruppförandet 1814.
Leonoreuvertyr nr 1 troddes länge vara den allra
första, därav numreringen, men på 1970-talet kunde
musikvetaren Alan Tyson efter källforskning och
undersökning av vattenstämplar påvisa att den med
största säkerhet skrevs till en uppsättning i Prag
1807 som aldrig blev av. Trist! För det är ett snillrikt
stycke musik med värme, elegans och känslighet.
Och i slutdelen kan man rent av skönja den fartfyllda
glädje som blev Rossinis kännetecken.
Ste fan Näve r myr
32
Det var bara två månader sedan Christian
Zacharias senast gästade Göteborgs Symfoniker.
Programmen vid dessa besök är bra exempel på
bredden och mångsidigheten i hans repertoar . I
mars dirigerade och spelade han musik av Carl
Phillip Emmanuel Bach (1714-1788) och Bernd
Alois Zimmermann (1918-1970), verk som framfördes för första gången i Göteborg: ”En mycket
sympatisk egenskap är att Christian Zacharias
pianospel är så otroligt elastiskt. Rörelseenergin
från en fras gör liksom små luftsprång över till nästa.
Därmed blir en klaverkonsert av C P E Bach,
hur obestämbar den än är till sin karaktär,
en liten pärla där man ivrigt söker
trådar med
olika
stilistiska
tidsaspekter.”
(Håkan Dahl,
Göteborgs-Posten)
Den här gången ger han
sig i kast med välkänd kärnrepertoar,
ett Beethovenprogram med Leonoreuvertyr nr 1,
Pianokonsert nr 4 och Symfoni nr 7.
Christian Zacharias inledde sin karriär som pianist
men är sedan många år lika mycket verksam som
dirigent. Han utsågs till chefdirigent för Lausannes
kammarorkester år 2000 och blev Förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker 2002. Sedan 2009
är han också Artistic Partner hos St Paul Chamber
Orchestra i Minnesota, USA. Han debuterade som
dirigent med Orchestre de la Suisse Romande
1992 och inbjuds sedan dess in till Europas
ledande orkestrar. År 2000 dirigerade han första
gången Los Angeles Philharmonic och han debuterade med New York Philharmonic 2006. Han har
också ett långvarigt samarbete med Bambergs
symfoniker och är konstnärlig ledare för den årliga
Mozartfestivalen i Barcelona.
Som pianist har han hyllats för sina tolkningar av
Haydn, Mozart, Beethoven och Schubert liksom
den romantiska repertoaren. Förra året debuterade hen med stor framgång i Carnegie Hall. Han
är också en hängiven kammarmusiker som gärna
spelar med musiker ur Göteborgs Symfoniker, Alban
Berg-kvartetten, Leipzigkvartetten, cellisten Heinrich
Schiff och violinisten Frank Peter Zimmermann.
Bland hans många skivinspelningar finns
Schuberts pianosonater komplett, samt Beethovens
och Mozarts samtliga pianokoserter (EMI).
Tillsammans med Lausannes kammarorkester har
han spelat in symfonier och pianokonserter av
Mozart, Chopin och Schumann (MDG).
33
Pianokonsert nr 4 G-dur op 58
Allegro moderato
Andante con moto
Rondo: Vivace
Låt oss vara uppriktiga. De båda yttersatserna i
Beethovens fjärde pianokonsert har blivit styvmoderligt behandlade genom åren, åsidosatta av den
något fåfänga mellansatsen. Men vem är egentligen
förvånad? Detta märkligt dualistiska andante är i sig
så laddat och uttrycksfullt att lyssnare alltid haft svårt
att värja sig mot dess fängslande stämningar. Redan
tidigt noterade kritiker och publik denna musiks
märkliga dragningskraft. De barska stråkarna avbryter bryskt pianostämmans fria poetiska deklamation
gång på gång, men pianot vägrar gå i svaromål utan
fortsätter sin utläggning med beundransvärt tålamod.
Efter en kulminerande solokadens med halvt vansinniga drillar möts de två i något slags hoppfull resignation. Ett underbart stycke musik.
Vad gestaltar eller uttrycker denna musik?
Beethovenexperten Åke Holmquist håller en nykter
linje i den 1000-sidiga biografi som gavs ut förra året.
Han förkastar tolkningen om Orfeus möte med furierna i dödsriket eller andra litterära kopplingar: ”Den
dramatiska intensiteten och teatraliska gestaltningen
har lett till många spekulationer om ett bakomliggande program. Men något sådant existerar inte och
behövs inte heller. Det här är musik som bara är.” Men
så enkelt är det inte. Det finns i Beethovens intervall
och harmonik – tonfallet – en musikalisk gestik som
gör den ”begriplig” för lyssnarna. Därför berör den!
Redan tidigt jämförde man fjärde pianokonsertens
mellansats med 1700-talsoperans ackompanjerade
recitativ, dess arioso, där en berättande röst interfolieras med kommenterande continuo eller orkester34
25, 26 & 27 april
ackompanjemang, i sig en variant av det grekiska
dramats samspel mellan aktör och kör. Dialogen leder
till nya insikter, nytt samförstånd.
Beethoven själv gick aldrig in i liknande diskussioner utan lät musiken tala för sig själv. Den fjärde
pianokonserten var den sista där han själv spelade
solostämman, förmodligen i ett privat framförande
hemma hos furst Lobkowitz i mars 1807 och sedan
vid den offentliga premiären på Theater an der Wien
den 22 december 1808. Konsertbesökarna måste ha
skakat huvudena av förvåning när Beethoven inledde
konserten utan orkesterexposition, rakt på med
pianot och huvudtemat. Det hade aldrig tidigare skett.
I första satsen sker flera finurliga övergångar mellan
tonarterna vilket skapar en kittlande spänning och
viss oro… följt av ljuva stråkmelodier och en ständigt
omväxlande och oförutsägbar solostämma.
Finalen? Jag låter Åke Holmquist beskriva den:
”Den är ett lekfullt, virtuost rondo med ett spänstigt
och energiskt tema. I finalen, liksom i första satsen,
rör sig pianot påtagligt ofta i de högre registren, vilket
ger musiken en ljus framtoning och tydliggör det
rikhaltiga, virtuosa passageverkets motiviska anknytningar till rondots teman. I en stor coda förs denna
musik till ett strålande slut i G-dur.”
Publiken jublade i Theater an der Wien, trots att en
fyra timmar lång konsert som också omfattade både
femte och sjätte symfonierna, delar ur C-durmässan
och den för tillfället komponerade Körfantasin där
Beethoven till stora delar improviserade pianostämman. Tonsättaren och författaren Johann Friedrich
Reichardt var på plats och talade om ”en ny pianokonsert av djävulusisk svårighetsgrad som Beethoven
framförde häpnadsväckande bra i snabbast tänkbara
tempon.”
Ste fan Näve r myr
Symfoni nr 7 A-dur op 92
Poco sostenuto. Vivace
Allegretto
Presto. Assai meno presto
Allegro con brio
Hälften wienklassicist, hälften romantiker, men mest
Beethoven. Så är vi vana att se honom, men han hade
andra sidor också. I både sjätte och sjunde symfonierna träder folkloristen Beethoven fram. I den förra
skildrar han dansande bönder (tredje satsen), och
i sjunde symfonin levererar han en final uppbyggd
kring en folkdans. Naturligtvis i Beethovens egen
konstfulla och kraftfulla bearbetning – han är oerhört
drivande och stöter med kraft in ackorden i ett
accelererande tempo. Detta rastlösa, rytmiska rondo
är en av hans mest explosiva skapelser.
Symfonin inleds långsamt, med uppåtgående
rörelser (snabba mot långsamma) som kontrasteras
mot en nätt, dansant trio. Lägg märke till Beethovens
orkestrala dramaturgi när han från full orkester klär
av partituret tills bara en flöjt och en oboe återstår.
Därefter tar huvudtemat vid, som förebådar nionde
symfonins An die Freude. I det tematiska utvecklingsarbetet kan man ofta skönja den ensammes kamp
mot de många, ett ständigt återkommande tema i
Beethovens musik.
Allegrettot är definitivt symfonins pièce de
résistance. Denna variationssats måste ha framstått
som ett mycket underligt djur på Beethovens tid: en
suggestiv passacaglia vars ostinato är uppbyggt av
en daktyl (– - -) och en spondé (– –), för att använda
versmåttens termer. Denna rytmiska figur – en
lång, två korta och två långa – pulserar genom hela
satsen. Över detta väver och utvecklar Beethoven
nya stämmor som ökar i styrka och omfattning för att
mot slutet tonas ner. Svallningarna kröns av ett par
rejäla kulminationer. Detta är Bach och framtiden på
en och samma gång, den nyskapande flerstämmighet som skulle blomma ut för fullt i Beethovens sena
stråkkvartetter.
Tredje satsen är ett scherzo till allt utom namnet –
aldrig har väl skratt från bullrande män (låga stråkar)
och gäckande kvinnor (träblås) skildrats så levande
som här. Beethoven uppnår också ovanliga harmoniska effekter när han låter trumpeterna ligga på
pedaltoner över (omvänt!) melodiföringen i den övriga
orkestern.
Symfonin uruppfördes den 8 december 1813,
tillsammans med det närmast farsartade beställningsverket Wellingtons seger, inklusive kanoner, krevader
och ett fugato över God Save the King! Det råder
ingen tvekan om vilket verk som är det bättre.
Stefan Nävermyr
35
BILJETTKONTORET 031-726
031-7265310
BILJETTKONTORET
53 10
BOKA PÅ
PÅ NÄTET:
NÄTET: WWW.GSO.SE
WWW.GSO.SE
BOKA
28 april
jukka-pekka saraste
Foto Bo Mathisen
oslo filharmoniska orkester
1919 etablerades orkestern under sitt nuvarande
namn men Oslo filharmoniska orkester har anor
från 1870-talet då man samarbetade med Edvard
Grieg och Johan Svendsen. Orkestern ger årligen
60-70 konserter i Oslo konserthus varav flera sänds
av NRK, norska radion. Programmen har en hög
konstnärlig profil och presenterar många av världens
främsta dirigenter och solister. Under Mariss Jansons
tid som chefdirigent (1979-2002) fick orkestern
stort internationellt erkännande. Turnéverksamheten
från 1982 och framåt innefattar besök i Europas
största musikstäder, bland annat residensbesök i
Musikverein i Wien och flera festivalbesök i London
(BBC Proms), Edinburgh, Salzburg och Luzern samt
stora städer i Nord- och Sydamerika och Östasien.
Mariss Jansons efterträddes av André Previn som
Finske Jukka-Pekka
Saraste är sedan 2006
chefdirigent för Oslo
filharmoniker och sedan
2010 för WDR-orkestern
i Köln. Han har tidigare
varit chefdirigent för Finska
Radions symfoniorkester
(1987-2001) och Toronto
Symphony Orchestra (19942001). Under åren 2002-2005
var han förste gästdirigent för BBC
Symphony Orchestra. I Finland har han
etablerat sommarfestivalen Tammisaari tillsammans med Finska kammarorkestern. Han är också
musikalisk rådgivare åt symfoniorkestern i Lahtis,
där han föddes. Som gästdirigent har han bland
annat lett de stora orkestrarna i Wien, Amsterdam,
Boston och Chicago. Jukka-Pekka Saraste och
Oslofilharmonin har under sina turnéer gästspelat
på platser som Berlinfilharmonin, Barbican i London,
Musikverein i Wien samt i Paris. Bland hans inspelningar med Oslofilharmonin finns Sibelius symfonier nr 1 & 5 på DVD samt Mahlers sjätte symfoni
på CD. Han har också spelat in Mahlers nionde
symfoni med WDR-orkestern.
Foto Stina Gullander
var chefdirigent 2002-2005 och ledde orkestern på
flera turnéer i Europa och USA. Jukka-Pekka Saraste
är sedan 2006 chefdirigent med ett kontrakt som
sträcker sig till 2013.
Oslo filharmoniker har sedan 1980-talet spelat in en
rad internationellt uppmärksammade skivor, bland
annat Tjajkovskijs sex symfonier (Chandos) och
Rachmaninovs tre symfonier och fyra pianokonserter
(EMI) med Mariss Jansons och pianisten Leif Ove
Andsnes. Hittills har det blivit över 70 inspelningar,
inklusive symfonier av Brahms (1-4) och Mahler
(1, 6, 7 & 9) på Simax och solistinspelningar med
cellisten Daniel Müller-Schott, trombonisten Christian
Lindberg samt violinisterna Hilary Hahn och Frank
Peter Zimmermann.
nikolaj znaider
Foto George Lange
36
”För mig är Znaider en av de största artisterna i sin generation.”
Så skrev Gramophone i recensionen av Korngolds violinkonsert. Med sin begåvning både som solist, kammarmusiker och
dirigent framstår Nikolaj Znaider också som en av de mest
mångsidiga musikerna i sin generation. Han har under senare
år dirigerat en rad europeiska topporkestrar och blev 2008
förste gästdirigent för Svenska kammarorkestern. Som solist
bjuds han regelbundet in av dirigenter som Daniel Barenboim,
Christoph von Dohnányi, Charles Dutoit, Valerij Gergijev,
Mariss Jansons, Lorin Maazel och Zubin Mehta. Bland hans
många skivinspelningar finns Brahms och Korngolds violinkonserter med Valerij Gergijev och Wienfilharmonikerna (RCA)
samt Mendelssohns konsert med Israels filharmoniker och
Zubin Mehta samt konserter av Prokofjev och Glazunov med
Bayerska Radions symfoniorkester och Mariss Jansons.
37
lördag 28 april KL 15.00
gästspel
NESS swan’s foetus 14 min
bartók violinkonsert nr 2 40 min
PAUS
brahms symfoni nr 3 35 min
oslo filharmoniska orkester
DIRIGENT jukka-pekka saraste
nikolaj znaider violin
Konsertmästare Terje Tønnesen
Jon Øyvind Ness (f 1968)
Swan’s Foetus
Jon Øyvind Ness föddes 1968 i Bærum och växte
upp i Nord-Trøndelag. Han hör till de tonsättare som
under sin ungdom tog starka intryck av rockmusiken och valde att spela gitarr för Jan Danielsson
vid Norges musikhögskola. Vid en tidpunkt dyker
det upp en teckning där Ness hoppar och trampar
på gitarren – en symbol för en avgörande kursändring. Från denna stund blev det studier för kända
norska tonsättare som Ragnar Söderlind, Olav Anton
Thommessen och Lasse Thoresen. Ness musik
har stått på Oslofilharmonins program flera gånger
tidigare, bland annat Low Jive som också framförts i
Göteborg vid ett gästspel 2009. Oslo filharmonikers
inspelning av Low Jive och andra Nessverk vann
2009 Spellemanprisen (norsk Grammy). Tonsättaren
skriver själv om Swan’s Foetus:
Verket skrevs sedan Oslofilharmonin frågat mig
om jag hade något liggande som kunde spelas
tillsammans med Bartóks andra violinkonsert. Jag
svarade att jag kunde skriva något nytt, som ett slags
övning för ett postpunkprojekt jag gått och ruvat
på. Vintern 2010-2011 upptäckte jag Swans som
jag under alla år avvisat som något jag inte gillade
(på grund av att jag köpt fel CD…). Jag såg dem
när de framträdde på Rockefeller i Oslo förra våren
och blev fullkomligt trollbunden, även om det rent
fysiskt var en av de mest obehagliga konserter jag
38
28 april
varit på. Ljudnivån var så hög att jag närapå kräktes.
I kölvattnet av denna upplevelse började jag gräva
lite djupare i katalogen hos en närbesläktad musiker
som jag alltid gillat, Foetus. Swan’s Foetus utgår från
The Beautiful Days, Minus Something och I Love
You This Much från Swans album Soundtracks samt
For the Blind och Anything av Foetus. Mot slutet
kommer också ett parti med två olika genomgångar
av tolvtonstemat från Bartóks violinkonsert. Detta har
jag blandat med öppningsackorden från andra delen
av Våroffer (d-moll, ciss-moll och diss-moll) och en
god portion eget material. Man måste vara en nörd
för att känna igen Stravinsky eller Bartók i sammanhanget, men alla delar från Swans och Foetus är fullt
identifierbara.
Varför Swans? En slående sak med dem, särskilt
vid konsert, är deras förmåga att upprätthålla en
intensiv musikalisk situation under längre tid, ofta
i 10-15 och ibland upp till 20 minuter. I bästa fall
kunde konserten i Rockefeller jämföras med en
förlängd Bruckner-kulmination som aldrig tar slut,
något som handlar om ens egen förmåga att ta emot
information, i den måtto att man orkar höra på mer
eller mindre samma sak i 15 minuter. Rockmusiken
har förmodligen aldrig varit mäktigare för mig, som
om Bruckner hade återuppstått som postpunkMessias. Upplevelsen har varit en inspiration för
flera längre stycken jag skrivit sedan dess, bland
annat Yacky Gut Four (sour Beehives), Grinzing
och Girascope. Swan’s Foetus är inte särskilt långt,
bara 14 minuter, så jag har egentligen inte berört
det problemet i detta stycke. Här rör det sig om att
använda material från Swans och Foetus världar i ett
annat sammanhang.
Béla Bartók (1881–1945)
Violinkonsert nr 2
Allegro non troppo
Andante tranquillo
Allegro molto
Bartók skrev en violinkonsert redan 1907, dock
opublicerad under hans livstid. 30 år därefter bad
violinisten Zoltán Székely honom om en ny konsert.
Den blev en av hans tyngst vägande kompositioner,
präglad av några ord han skrev i en fransk musiktidskrift: ”Med all vår förmåga måste vi söka något
som kunde kallas genial enkelhet.” Men målet var inte
lätt att nå. Det visades av det långa kompositionsarbetet – från augusti 1937 till nyårsafton 1938
– fast stycket planerats för Baden-Badenfestivalen
1937. Först var Bartók också ovillig att skriva en
konsert. Själv tänkte han sig ett större variationsverk.
Han hade dock börjat arbeta redan i maj 1937, innan
han stack emellan med sonaten för två pianon och
slagverk. Likaså avbröt han arbetet hösten 1938
för de av Benny Goodman beställda Contrasts för
klarinett, violin och piano. Bartók var vid denna tid inte
okontroversiell. Han förbjöd sina radiokonserter att
återutsändas i Italien och Tyskland. I privatbrev hävdade han att Ungern närmade sig dessa staters ”rövaroch mördarsystem”. Han planerade att utvandra, ”bort
från detta förpestade lands grannskap”. Musiken
saknar dock alla spår av hans missmod. Som de stora
klassikerna, Beethoven och Mozart, förmådde han
höja sig över det alldagliga, som i de båda ungdomligt
friska yttersatserna, i den tredje rentav i 3/4-takt med
ett par folksångspräglade variationer. Variationerna
präglar också den utsökta mellansatsen, i den första
rentav med pukan som melodiinstrument, i nästa
med desto större klangrikedom i harpa, träblås och
celesta, varpå solisten får allt större plats – i slutet
av fjärde variationen i kanon med stråkarna – och
musiken blir till sist nästan dansant. Som så ofta i
svåra tider fyllde musiken den större uppgiften att
skänka motståndskraft, hopp och livsmod. Vid uruppförandet i Amsterdam 23 mars 1939 med Székely,
Concertgebouworkestern och Willem Mengelberg
var Bartók redan på väg utomlands för att förbereda
utvandringen till USA som skedde i oktober 1940.
Rolf Haglund
Johannes Brahms (1833-1897)
Symfoni nr 3 F-dur op 90
Allegro con brio
Andante
Poco allegretto
Allegro
Det sägs att Sixten Ehrling provade varje nytt partitur
genom att kika på de sista sidorna: ett forte, en
kulmination. Bra! Då var applåderna säkrade. Brahms
tredje symfoni platsade inte i hans repertoar, den
hör till det fåtal symfonier som slutar med en rofylld
utandning, en symfoni som inte behöver fira sin egen
avslutning. Därför spelas den inte lika ofta som sina
syskon. I Göteborgs Konserthus har den framförts 74
gånger medan de tre andra ligger kring 100-strecket
(den första i ledningen med 108 framföranden).
Det är talande att Wilhelm Stenhammar dirigerade
symfonin sex gånger åren 1913-1921 – han hade det
rätta temperamentet och känsla för musikens lyriska
kvalitéer.
Brahms tredje symfoni kan ståta med ett av de
vackraste romantiska teman som skrivits: allegrettot i c-moll som med sin lätta tretakt får strängar
att resonera hos de flesta kännande människor. I
modern tid blev det känt som tema i Ingrid Bergmanfilmen Tycker ni om Brahms… (1961) efter Françoise
Sagans novell Aimez-vous Brahms? som den mer
kärleksfullt heter i original.
Brahms tredje symfoni var naturinspirerad, han
skapade bäst med grönskan inpå knutarna. Han hade
ärvt strategin av Beethoven och andra föregångare:
arbeta som pianist, musiker och lärare höst till vår,
komponera på sommaren. För Brahms blev det en
livsstil. Mahler följde samma modell. Egentligen hade
Brahms tänkt tillbringa sommaren i Bad Ischl men
planerna ändrades när han fann avskildhet och inspiration i tyska Wiesbaden, en gammal kurort, dit han
anlänt efter en resa längs Rhen. Det är uppenbart
att Brahms skrev symfonin under lyckliga omständigheter denna sommar 1883. Var han förälskad?
Alltid i Clara Schumann. När hon spelat igenom
symfonin i versionen för två pianon skrev hon till
Brahms: ”Alla satser tycks bilda en enhet, som ett
hjärtslag.” Symfonin är en hälsning till henne och en
hyllning till hennes avlidne make Robert Schumann,
Brahms mentor och vän. Själva inledningen till
symfonin – som öppnar sig likt en vidunderlig utsikt
när man efter en lång vandring bland tallar och
granar når en hög höjd – påminner inte så lite om
inledningen till Schumanns ”Rhensymfoni” (den
tredje). Det nämnda allegrettot har också likheter
med romansen i Schumanns fjärde symfoni som
Brahms utgav i originalversion på egen bekostnad
efter tonsättarens död. Brahms kostar också på sig
en ironisk kommentar till den fortfarande pågående
fejden mellan Brahmsanhängare (traditionalister)
och wagnerianer (nytyska skolan) – tre toner i horn
och oboe i förstasatsens avslutning. Känner ni igen
det? Just det, Tristan och Isolde. Wagner hade dött i
februari samma år…
Ste fan Näve r myr
39
29 april
SÖNDAG 29 apr KL 18.00
KAMMARKONSERT Stenhammarsalen
berio linea 14 min
ravel gåsmors sagor, svit 15 min
lidström triumfmarsch 12 min
uruppförande, Göteborgs Symfonikers beställningsverk
PAUS
bartòk sonat för två pianon
och slagverk 27 min
bengt forsberg & erik risberg piano
hans hernqvist & martin ödlund slagverk
Luciano Berio (1925-2003)
Linea
Luciano Berio hör till 1900-talets främsta nyskapare, och definitivt till de mest uppmärksammade
från Italien. Med sin långa serie verk under titeln
Sequenza utforskade han de allra flesta instruments
klangliga möjligheter, även på de mest okonventionella sätt. I sina tidiga verk följde han gärna linjen
från Schönberg och Webern men han kom alltmer
att snegla på den stora musikaliska traditionen och
bearbetade många verk av Boccherini, Schubert,
Brahms och Mahler.
1973 komponerade han Linea för två pianon, vibrafon och marimba. I det här verket låter han en mycket
enkel melodi anta allt mer komplexa och varierade
former. En melodi rymmer i sig element som kan
utvecklas åt många olika håll. Ibland återkommer
melodin lätt igenkännlig, men kanske ändå sedd med
nya ögon – som en vän man inte sett på länge. Ibland
möts de fyra musikerna i samma linje (linea) med
samma melodi, ibland fjärmar de sig från varandra
och spelar helt olika motiv, vilka ändå genererats ur
samma grundmotiv.
Stig Jacobsson
Maurice Ravel (1875-1937)
Gåsmors sagor, svit
Törnrosas pavane
Tummeliten
Lilla fröken ful, Nickedockornas kejsarinna
Samtalen mellan skönheten och odjuret
Den förtrollade trädgården
Ravel skrev Gåsmors sagor 1908-1910 för sin konstnärsvän Cyprien ”Cipa” Godebskis två barn Mimmi
och Jean, sex respektive sju år gamla. Musiken
40
skulle gestalta sagorna sådana de upplevdes av ett
barns öppna, oskuldsfulla sinne och levande fantasi.
Förtrollade världar med vackra prinsessor, sällsamma
varelser och hemska djur. Ravel ägde förmågan att
som konstnär bortse från sitt eget livs bemödanden,
lyckostunder och sorger (att bli vuxen, erfaren) när
han återskapade barnets känslor och upplevelser i
denna virtuost enkla musik.
Den inledande satsen komponerades 1908, de
övriga fyra i april 1910 på önskemål av vännen och
förläggaren Jacques Durand. Denne insåg också att
styckena skulle göra sig utmärkt på scen och övertalade sedermera Ravel att göra en orkesterversion.
Den tyske slagverkaren och professorn Peter
Sadlo (f 1962) har utgått från originalet för fyrhändigt
piano och inspirerats av Ravels orkesterversion när
han gjort sitt finstämda arrangemang för två pianister
och två slagverkare.
Ravels sublima musik har en märkvärdigt suggestiv
kraft, när finalen klingat ut har man varit med om en
resa som bjudit på en rad nya upplevelser. Detta är
sentimentalitet av det sällsynt äkta slaget. Passa på
att ta den tillvara!
Ste fan Näve r myr
Mats Lidström (f 1959)
Triumfmarsch
Kompositionstitlar kan vara klurigt att finna på. Ej
så med fallet Triumfmarsch – den kom till mig på
direkten. Jag kände att jag ville skriva någonting…
ja, positivt. Något som gläder eller beskriver någons
glädje. I ett historiskt perspektiv associerar en
triumfmarsch, Marche Triomphale, Marcia Trionfale,
ofta till politik eller en armés härjningar. Ett exempel
är Brahms euforiska hyllning av Preussens krigföring
mot Frankrike 1870-1871, den efter 1900-talets
två världskrig undanstoppade och sällan framförda
Triumphlied op 55.
I mitt fall har triumfmarschen en helt annan
utgångspunkt: den söker beskriva en ung moders
glädje över sin nyfödda. Stycket är en välkomsthälsning till My. Instrumenteringen var också snabbt klar
i mitt huvud efter det jag fått förfrågan att skriva.
Slagverksarsenalen är ju enorm och representerar
många länder och traditioner, men för mig förelåg
inga ambitioner att ösa ur den meditativa eller mystiska klangvärlden med dess oändliga variation och
fascination. Jag ville ha mycket puka, för det är både
vackert att lyssna och se på, samt tuffa virveltrummor
alltsedan jag hört min son Leif dra igång på konsert.
Jag ville ha melodiinstrument som kunde matcha
pianots omfång och uttryck samt ge exekutörerna
tillräckligt med tid på varje instrument.
Hur beskriver man sin egen musik? Svårt. För en
kompositör idag handlar det om att följa hjärtat eller
trenderna. Ofta också om att uppfylla uttalade och
outtalade krav från etablissemanget. I mitt fall? Gissa.
Mats Li dström
Bela Bartók (1881-1945)
Sonat för två pianon och slagverk
Assai lento. Allegro molto
Lento, ma non troppo
Allegro non troppo
Bartóks Sonat för två pianon och slagverk beställdes av ISCM (Internationella sällskapet för samtida
musik), förmedlat av eldsjälen Paul Sacher i Basel.
Den uruppfördes på ISCM-festen i Basel den 16
januari 1938 med Bartók själv och blivande hustrun
Ditta som pianister. Det var första gången hon
framträdde utomlands. Bartók sade sig i åratal ha
planerat ett stycke för piano och slagverk men
hade skyggat för balansproblemen, tills han kom
på att använda två pianon jämte ett rätt omfattande
slagverk med tre pukor, xylofon, cymbaler, trummor,
tamtam och triangel, framförda av två spelare.
Slagverket skulle vara jämbördigt med pianostämmorna, ofta som en extra färgnyans, annars för att
förstärka nyanserna eller att föra in kontrapunktiska
motiv. Det skulle också bära fram tematiken, särskilt
pukor och xylofon. Sådana klangmixturer med pianot
hade fängslat Bartók redan i de tidiga pianokonserterna. I sonaten skulle dock alla hans tidigare
experiment överträffas med aldrig skådad akustisk
djärvhet och ytterst noggrant föreskriven anslagsteknik (i något fall rentav med klingan på en matkniv).
Slagverket ville Bartók ha uppställt mellan respektive
piano.
En långsam sats inramas av två snabba.
Öppningssatsen rör sig mellan effekterna av ett
vulkanutbrott och en livlig jaktscen. Mellansatsen är
ett utsökt prov på hans naturnära ”nattmusik”, med
en melankolisk pianomonolog medan finalen har
utpräglad dansatmosfär av folkligt slag. Bartók tänkte
sig satsen som en sammanflätning av rondo och
sonatform. Under uruppförandet av violinkonserten
hade Bartók i Paris passat på att byta förläggare
från det nazibehärskade Universal till Londonförlaget
Boosey & Hawkes som utgav sonaten 1942. När
Bartók kommit till USA omarbetade han för samma
förlag sonaten till konsert för två pianon, slagverk och
orkester. Uruppförandet av denna version i New York
1943 var sista gången han framträdde offentligt som
solist.
Rolf Haglund
ensemblen
Vid kvällens kammarkonsert medverkar tre musiker
ur Göteborgs Symfoniker. Från slagverket kommer
pukornas erfarne stämledare Hans Hernqvist och
hans nyblivne kollega Martin Ödlund, alternerande
stämledare. Erik Risberg är sedan många år orkes-
terns pianist och han har sällskap av pianisten och
mångårige duopartnern Bengt Forsberg, välkänd som
solist och kammarmusiker och sitt samarbete med
Anne Sofie von Otter.
41
onsdag 9 maj KL 19.30
Torsdag 10 maj kl 19.30
sibelius andante festivo 7 min
sjostakovitj symfoni nr 7
”leningradsymfonin” 75 min
DIRIGENT leif segerstam
Konsertmästare Per Enoksson
Konserten ges utan paus
Introduktion 10 maj kl 18.30 av Jan Alm
9 & 10 maj
ker Olin Downes föreslog att Sibelius i radio skulle
dirigera ett stycke som ”Finlands hälsning till mänskligheten” på nyåret 1939. Sibelius var en trogen
radiolyssnare och accepterade förslaget. Återigen föll
valet på Andante festivo som han den här gången
arrangerade för stråkorkester och pukor med tanken
att det skulle ”gå igenom” den tidens begränsade
sändar- och mottagarkvalitet. Efter en repetition
med Finska radions orkester sändes Andante festivo
av finsk radio och vidare via världsutställningen.
Sändningen spelades in och är den enda orkesterinspelning med Sibelius som existerar.
Ste fan Näve r myr
Få verk har ett så tydligt tema, en så direkt avsikt
som detta, tillägnat det ryska folkets kamp mot nazismen. I det fallet gjorde Sjostakovitj ingen besviken.
Leningradsymfonin fick en stor politisk betydelse och
själva framförandet arrangerades som en ideologisk
och krigsstrategisk manifestation. Efter uruppförandet i Sovjetunionen i mars 1942 skickades partituret
som mikrofilm till de allierade och framfördes både i
England och USA under sommaren samma år. Men
det mest spektakulära framförandet skedde mitt i
Leningrad av en tillfälligt sammansatt orkester bestående av ett 50-tal överlevande musiker. Konserten
sändes via högtalare till de tyska trupper som låg vid
frontlinjen.
När man lyssnar till sjunde symfonin och har en bild
Dimitrij Sjostakovitj (1906-1975)
Symfoni nr 7 C-dur op 60 ”Leningradsymfonin”
Jean Sibelius (1865-1957)
Andante festivo
Hur kom det sig att Sibelius, firad tonsättare i stora
delar av världen med fem symfonier bakom sig och
en sjätte på gång, skrev musik till ett sågverk? Det
är inte märkligt. I slutet av 1800-talet och framåt var
det vanligt att institutioner, industrier och fabriker
beställde musik till invigningar och jubiléer. Alfvén
skrev kantater till Världspostunionens halvsekeljubileum 1924 och Röda korsets 500-årsfest 1935
och Wilhelm Stenhammar till Allmänna konst- och
industriutställningen 1897. Det kunde ha blivit en
kantat av Sibelius också, i alla fall var det vad Walter
Parviainen ville ha när familjens träindustri firade 25
år. Han hade en hållhake på tonsättaren: Walters
kusin Oscar, känd konstnär, hade Sibelius haft
mången glad kväll med i Paris i början av 1900-talet.
En väntjänst slingrade man sig inte ur hur som helst.
Men en festkantat? Sibelius tvekade: han hade fullt
upp med sjätte symfonin och var knappast benägen
att slösa sina bästa idéer på tillfällighetsmusik. I
stället plockade han fram några skisser som möjligen
härrörde från början av 1900-talet och skrev ett
stycke för stråkkvartett. Det var detta stycke som en
kall decemberdag 1922 under titeln Andante festivo
fick förgylla firandet av det sågverk som honorärkonsuln Johan Parviainen 1897 anlagt på ön Säynätsalo
i sjön Päijänne i mellersta Finland och som 1914
byggts ut med en plywoodfabrik.
Versionen för stråkorkester och pukor har sin egen
historia. New York skulle vara värd för världsutställningen 1939-1940 och New York Times musikkriti42
Leningrad år 1942, mitt under andra världskriget.
Tyskarna har belägrat staden och efter misslyckandet med att erövra den militärt är nu strategin att
svälta invånarna till underkastelse.
Miljoner civila dör under kriget av matbrist och
sjukdomar i kombination med extrem kyla. Under de
värsta perioderna mister närmare 4000 människor
livet varje dag. På gatorna i Leningrad driver grupper
omkring i jakt på människor att äta för att mätta sina
svultna magar. Folket är förkrossat av personliga
förluster, sorg och frustration råder överallt.
Det var i den miljön den då 35-årige tonsättaren
Sjostakovitj skrev sin sjunde symfoni. Han sägs ha
varit en man som ständigt var rädd, något han säkert
delade med de flesta invånarna under belägringen.
Till det kom den systematiska hetsjakt på konstnärer
som pågick i Stalins Ryssland både före och efter
kriget. En känsla av att alltid vara förföljd.
Konsten förväntades stå i folkets tjänst, den var
inte ämnad för individen att uttrycka sig. En konstnär
kunde pendla från att vara regimens fiende till att
bli dess förebild, egentligen oavsett bakomliggande
mening eller politiska sympatier.
Detta drabbade även Sjostakovitj. Han skrev det
ena efter det andra regimvänliga verket i nyklassisk
stil, som av många betraktades som mindre konstnärligt intressant. Samtidigt växte en hög med mer
modernistiska verk upp i byrålådan i en förhoppning
om att dessa skulle kunna plockas fram i en annan
tid.
I Sjostakovitjs produktion finns såväl sådant som
förts in på kommunistpartiets lista över förbjudna
verk som andra, av samma parti, högt prisade verk.
Leningradsymfonin belönades med Stalinpriset.
av den situation som verket komponerades i slås man
av att den inte främst handlar om sorg och lidande,
utan om hopp. Musik har ju i många sammanhang
genom historien använts både för att vara karaktärsdanande och som ren krigsföring. Leningradsymfonin
väckte starka patriotiska känslor hos det ryska
folket, vilket påverkade kraften att orka stå emot.
Det var nog helt andra känslor som väcktes bland
de tyska soldaterna vid fronten när symfonin dånade
ut över slätterna runt det belägrade Leningrad den
där augustidagen år 1942. Nazisterna var militärt
överlägsna men kunde ändå inte inta Leningrad.
Röda armén stod emot och Hitlers planer på en stor
segerparad innan staden skulle jämnas med marken
gick om intet.
Ylva B e ntancor
leif
segerstam
Den finske dirigenten Leif Segerstam gjorde sin
första konsert med Göteborgs Symfoniker redan
1968. På programmet stod bland annat Pohjolas
dotter av Sibelius: ”Han förmådde locka fram en
frapperande orkestral kultur… men än ovanligare
var den fantasi varmed han fick det trolska i detta
nordiska partitur att tala.”
Nyligen utsågs Leif Segerstam till chefdirigent för Malmöoperan och Åbo stadsorkester.
Han gjorde sig tidigt känd som operadirigent i
Helsingfors, Stockholm och Berlin med gästspel vid
Metropolitan, La Scala, Covent Garden och andra
internationella scener. Han har varit chefdirigent för
Danska Radions symfoniorkester, Statsfilharmonin
i Rheinland-Pfalz, Finska Radions symfoniorkester, Kungliga operan i Stockholm och är chefdirigent emeritus för Helsingfors stadsorkester som
han ledde 1995-2007. Som gästdirigent har Leif
Segerstam bland annat samarbetat med Los Angeles
Philharmonic, Detroit Symphony och Chicago
Symphony. Bland hans många skivinspelningar finns
Mahlers, Sibelius och Nielsens samtliga symfonier.
Leif Segerstam är också verksam som tonsättare
med över 250 symfonier i sin verkförteckning.
43
13 maj
vokalkvartetten vox
Personlig charm och god publikkontakt är Vokalkvartetten VOX signum. Oavsett om musiken är från
1400-talet eller nutida, om det är ett visprogram eller en barnopera, om publiken är ung eller gammal
så hittar Vokalkvartetten VOX ständigt nya infallsvinklar. Med lust och mod skapar Vara Konserthus
och Västra Götalandsregionens egen vokalkvartett alltid känslorika och uttrycksfulla program.
barbara bonney
Barbara Bonney är en av de främsta lyriska sopranerna i världen. Med över 100 skivinspelningar har hon
dokumenterat sitt artisteri för kommande sångargenerationer. Hennes egna tolkningar av Mozartrollerna
Pamina och Susanna har blivit legendariska över hela världen. Nu har hon lämnat operascenerna för att ägna
sig åt romanssång, undervisning och regiuppdrag. Hon är professor på Mozarteum i Salzburg samt innehar en
gästprofessur på Royal Academy of Music i London. Hon är dessutom VOX konstnärliga coach.
magnus ricklund
Magnus Ricklund är född och uppvuxen i Norrköping. Efter högre
organist- och kantorsexamina vid Musikhögskolan i Göteborg följde
studier i romansinterpretation och kammarmusik och en inriktning
mot samspel i olika former och genrer. Denna specialisering har
gjort honom till en efterfrågad ackompanjatör till olika artister. Han
har undervisat och givit konserter i Sydafrika, Italien, Tyskland och
samtliga nordiska länder.
Sedan 1980 är han anställd som lärare i musikalisk instudering,
partiturspel och kammarmusik vid Musikhögskolan i Göteborg,
numera HSM (Högskolan för Scen och Musik). 2011 utnämndes han
till professor i musikalisk gestaltning.
44
45
13 maj
SÖNDAG 13 maj KL 18.00
KAMMARKONSERT Stenhammarsalen
GRIEG en dröm
med en vandlilje
Zur Rosenzeit
stenhammar fylgia
i skogen
sibelius flickan kom ifrån sin älsklings möte
demanten på marssnön
alfvén skogen sover
PAUS
peterson-berger stemning
i furuskogen
skogssång
”dans” ropte felen
vårsång
wikander skyn, blomman och en lärka
stenhammar till skogsstjärnan
lindblad ur drömmarne
edlund ant han dansa med mig
trad femton finnar
barbara bonney sopran
vokalkvartetten vox
magnus ricklund piano
Edvard Grieg (1843-1907) skrev omkring 130
sånger mellan 1859 och 1905. För det mesta knöt
han an till norsk folkton, men i sången Med en
vandlilje (Henrik Ibsen, op 25:4) visar han sig vara en
fullblodsromantiker i Schumanns efterföljd. Det är en
underfundig sång där också pianoackompanjemanget är väl utformat. I Sex sånger op 48 använder han
sig för ovanlighetens skull av tyskspråkiga dikter, och
även här avstår han i huvudsak från norska tonfall. En
dröm (Friedrich von Bodenstedt, op 48:6) hör ändå till
hans mest lyckade och älskade sånger, liksom Zur
Rosenzeit (I rosentiden, Johann Wolfgang von
Goethe, op 48:5) även om den inte blivit lika känd.
(1871-1927) komponerade
ett drygt 100-tal solosånger och valde sina texter
med stor omsorg. Albert Theodor Gellerstedt hör
kanske inte till de namnkunnigaste poeterna, men
han blev medlem av Svenska akademin och var en
skicklig akvarellmålare, och som arkitekt kollega
med Stenhammars far. Hans dikt I skogen hör till
Stenhammars allra tidigaste tonsättningar, skriven
av en 16-åring som gav följande kommentar: ”En av
mina bästa visor.” Fylgia (Gustaf Fröding, op 16:4)
ingår i samlingen Fyra svenska visor från 1893.
Den blickar upp mot konstens högsta ideal och har
blivit en av svensk musiks mästerligaste och mest
inspirerade sånger. Även den har en ovanligt väl
utarbetad pianostämma. A T Gellerstedt inspirerade
den tolvårige Wilhelm Stenhammar till den lysande
vokalkompositionen Till skogsstjärnan, ursprungligen
tänkt som vokalkvartett. I en långt senare kommentar
nämner tonsättaren att den var skriven för en nybildad kvartett ” bestående av mina båda systrar, min
bror Ernst och arkitekten Boberg”. Detta är verkligen
en överraskande insats av en så ung person. Ändå
var detta långt ifrån hans första komposition – den
skrev han som nioåring.
Wilhelm Stenhammar
46
(1865-1957) komponerade 93
sånger och nådde i sina opus 36 och 37 kanske
höjden av sin förmåga. Flickan kom ifrån sin älsklings
möte (Johan Ludvig Runeberg, op 37:4) är en kraftfull dikt som har sina rötter i nordisk folklore. Sibelius
bygger konsekvent upp en dramatisk stegring för
varje vers, vartefter flickan undviker moderns alltmer
närgångna frågor. När sanningen uppdagas bidrar
ett nytt musikaliskt innehåll till en storartad verkan.
Olycklig kärlek var ett älskat tema hos tidens diktare,
och även Josef Julius Wecksell har i Demanten på
marssnön (op 36:6) tangerat ämnet. Själv var han
en finsk-svensk tragisk motsvarighet till Stagnelius,
och redan på 1860-talet utvecklade Wecksell en svår
sinnessjukdom. Dikten berättar om snökristallen som
smälter när den bleka marssolen kysser den.
Jean Sibelius
(1872-1960) var en mångsidig begåvning, en känslig akvarellist, en frodig memoarberättare och en gedigen dirigent. Han komponerade ett
50-tal sånger och valde till Skogen sover en text av
amatördiktaren Ernst Thiel, vars konstsamlingar blev
Thielska galleriet på Djurgården i Stockholm. I denna
nationalromantiska samling av Sju dikter op 28 från
1908 lyfter Alfvén dikterna till angelägna mästerstycken – mest lyckad blev just Skogen sover.
Hugo Alfvén
(1867-1942) ägnade
den blandade kören stort intresse. I samlingen
Åtta körvisor op 11 (1890-1894) ingår Jens
Peter Jacobsens dikt Stemning (även tonsatt av
såväl Stenhammar som Alfvén). Här får sopranen lyfta melodin genom nästan hela stycket. I
denna samling finns också I Fyrreskoven med
text av Uppsalaprofessorskan Helena Nyblom, en
kvinna med författarambitioner som skrev på sitt
modersmål, danska. Hon målar upp skogen med en
ystert dansande bäck, kontrasterad av den allvarligt drömmande och stilla framflytande älven. Ur
Björnstjerne Björnsons skådespel En glad gut är
Wilhelm Peterson-Berger
texten till Dans! ropte felen hämtad. Torparpojken
vinner till slut sin älskade storbondedotter genom
hårt och enträget arbete. A T Gellerstedts text till
Skogssång resulterade i en fristående sång som inte
gavs ut i tryck förrän 1950. I samlingen Sex sånger
för blandad kör, utgiven 1905, men skriven redan
1894, hittar man två verk med titeln Vårsång. Här får
vi höra den andra av dessa, Det ljusnar i rymden den
klara, till tonsättarens egen text.
(1885-1955) var tonsättare,
pedagog och 1920-1952 organist i Storkyrkan i
Stockholm. Han har framförallt gjort sig känd för sina
förnämliga körkompositioner, av vilka emellertid Skyn,
blomman och en lärka (Hjalmar Gullberg), publicerad
1951, förblivit förvånansvärt okänd.
David Wikander
Adolf Fredrik Lindblad (1801-1878) var nära vän
till Felix Mendelssohn och deras brevväxling bjuder
på många spännande upplysningar. Till Thekla Knös
diktsvit Drömmarne skrev Lindblad en omväxlande
och roande musik som kom ut i tryck första gången
1859 – texten gränsar till pekoralen, men ger en
charmfull och levande bild av tidens stil.
(f 1922) från Gotland har liksom
många svenska körkomponister låtit sig inspireras
av folkmusiken. För att ha trevliga ”krumeluriga
extranummer” att ta till när han gav konserter med
sin egen vokalensemble Camerata Holmiae arrangerade han ett par gamla texter. Ant han dansa med
mig har en tydligt folklig karaktär och härstammar
från Finland (Ernst V Knape), medan texten till
Femton finnar de segla till en ö har gotländskt folkligt
ursprung.
Lars Edlund
Stig Jacobsson
47
031-7265310
BILJETTKONTORET
53 10
BOKA PÅ
PÅ NÄTET:
NÄTET: WWW.GSO.SE
WWW.GSO.SE
BOKA
16 maj
per ivarsson
Trumpetaren Per Ivarsson är sedan 2011 stämledare för trumpetarna i Göteborgs Symfoniker. Han kom
närmast från Malmö symfoniorkester dit han värvats
redan innan han tog examen vid musikhögskolan
i Karlsruhe där han studerat i sex år. Per Ivarsson
är född och uppvuxen i Malmö och började spela
trumpet när han var sex år gammal. Han studerade
senare för Björn Lovén som han sedermera blev
kollega med i Malmö symfoniorkester. Per Ivarsson
är också en hängiven kammarmusiker.
miguel harth-bedoya
Den peruanske dirigenten Miguel HarthBedoya har varit chefdirigent för orkestrar i
Nya Zeeland och Oregon, USA, och är sedan
tolv säsonger Music Director för Fort Worth
Symphony Orchestra i Texas. Han bjuds regelbundet in till ledande amerikanska orkestrar som
Philadelphiaorkestern, Chicago Symphony, och
New York Philharmonic. 1998-2004 var han
biträdande dirigent hos Los Angeles Philharmonic
dit han återvänder varje säsong. I Europa arbetar
han regelbundet med Residentieorkestern i Haag
och Helsingfors stadsorkester. Han har också
Foto Anna Hult
48
dirigerat orkestrar som London Philharmonic,
BBC Symphony, Münchens filharmoniker samt
Kungliga filharmonikerna. Miguel Harth-Bedoyas
intresse för inkakulturen har resulterat i multimediaföreställningen Caminos del Inka som bland
annat framförts av symfoniorkestrarna i Chicago
och Boston samt Residentieorkestern och
MDR-orkestern i Leipzig. Miguel Harth-Bedoya
arbetar också med operor som English National
Opera, Canadian Opera Company, Minnesota
Opera, Santa Fe Opera och Cincinnati Opera.
Foto Fabiana Van Lente
49
16 maj
vårkonsert
ravel la valse 12 min
desenclos Incantation, thrène et danse 16 min
lopez fiesta! 10 min
R strauss svit ur rosenkavaljeren 21 min
DIRIGENT Miguel Harth-bedoya
per ivarsson trumpet
Konsertmästare Sara Trobäck Hesselink
Mau r ice Rave l (1875-1937)
La valse
Wienervalsens glansdagar i slutet av 1800-talet
var rena vansinnet – helt jämförbart med dagens
klubbdansande. Att virvla runt i jättelika balsalar
med tusentals andra par var dagens stora nöje och
njutning. De unga älskade att svepas med i wienervalsen medan motståndarsidan hävdade att den var
skadlig och osedlig. Men den gick inte att stoppa –
familjen Strauss och deras efterföljare spred modet
till övriga Europa, Ryssland och USA.
Ravel var född tillräckligt tidigt för att känna till
wienervalsens härjningar. Förmodligen inspirerade denna kännedom honom när han påbörjade
orkesterstycket som var påtänkt för Djagilevs ryska
balett. Denne tackade dock nej. Den ”koreografiska
dikten” som var klar 1920 blev balett först 1929 när
dansösen Ida Rubinstein satte upp La valse. Verkets
arbetsnamn var Wien, en stad Ravel för övrigt kände
väl, men fick till slut en än mer avskalad och koncentrerad titel: La Valse, valsen. Ravel skrev i partituret:
”I gliporna mellan virvlande moln skymtar dansande
par. Molnen skingras efter hand och man kan urskilja
en enorm balsal med en virvlande folksamling.
Scenen blir gradvis allt klarare. Kandelabrarnas
lågor flammar upp vid fortissimot. Ett kejserligt hov,
omkring 1855.”
Liksom Straussvalserna har La valse en långsam
inledning, varefter den finner sin rytm och melodi och
dansar iväg i gammal god tretakt. Men där straussarna håller musiken i mjuka tyglar och försiktigt
bromsar in i slutet för att släppa av sina resenärer
gör Ravel tvärtom: valsen sväller över alla bräddar
och spränger både takt och melodi. Ravel skildrar
helt enkelt wienervalsens essens – hänförelsen och
utlevelsen. En emotionell urladdning, eller för teoretikern: musik som kommenterar sig själv. Ironikern
Ravel förnekade sig icke – vad är det för fel i att
tillfredsställa olika smaker samtidigt?
Ste fan Näve r myr
50
Alfr e d De s e nclos (1912 - 1971)
Incantation, thrène et danse för trumpet och
orkester
Incantation
Thrène
Danse
Alfred Desenclos föddes 1912 i Pontel nära
Pas-de-Calais som det sjunde av tio barn. Han blev
industridesigner för att bidra till familjens försörjning,
studerade därpå piano på konservatoriet i Roubaix,
blev kyrkomusiker i Paris och vann det ansedda
Rompriset 1942. Mest ryktbart blev hans Requiem,
särskilt efter en skandal 1999, 28 år efter Desenclos
död och helt utan hans förskyllan. En ung amerikansk
komponist, Tristan Foison, lät trycka verket som
sitt eget och gjorde succé med det vid en Capitol
Hill-konsert. Men en sångare i publiken kände igen
verket som Foison visade sig ha kopierat not för not.
Alfred Desenclos må vara okänd för många
lyssnare men hans verk är succéer inom ett något
begränsat segment av musiklivet – i de musiktävlingar som praktiskt taget varje ny stjärnsolist måste
passera i karriären. Just detta verk, Incantation,
thrène et danse, är ett bra exempel. Ofta gör det
tjänst som tävlingsstycke för trumpetare, särskilt den
nästan åtta minuter långa danssatsen. Vid Maurice
André-tävlingen i Paris, världens största trumpettävling, samlades 2006 hela 51 tävlande från 24 länder.
Efter första omgången, där de flesta valde Jolivets
Trumpetconcertino, återstod 18 tävlande. I nästa
omgång valde 12-13 Desenclos stycke. Även solister
på kontrabas, flöjt, harpa, trombone, horn och altsax
har mött Desenclos tävlingsmusik.
Trumpetstycket tar ut det yttersta av instrumentets
och trumpetarens resurser: i de låga och höga registren, i förmågan att spela starkt och svagt, i lyrisk och
teknisk briljans samt musikalitet.
15 gånger i Lima, Konserten för koto och orkester
som uruppfördes i Holland samt América Salvaje
som beställdes av utbildningsdepartementet i Peru
och uruppfördes av Perus Nationalorkester. Jimmy
Lopez har precis färdigställt ett orkesterverk beställt
av franska radion som kommer att uruppföras och
spelas in av Franska Radions nationalorkester.
Han skriver själv om kvällens verk:
”Fiesta! har hämtat inspiration från europeisk
akademisk kompositionsteknik, latinamerikansk
musik, afroperuansk musik samt vår tids popmusik. Detta är det första stycke där jag använt rena
element från populärmusiken, men det är sannerligen
inte första gången det har gjorts. Tonsättare från förr,
särskilt från barocken, skrev sviter som bestod av en
serie danser av typen allemande, gigue och sarabande. Dessa danser var populära vid de europeiska
hoven. Senare bestämde sig några tonsättare för att
ge dessa danser en mer sofistikerad utformning. Det
var också min avsikt när jag plockade upp de genrer
jag tidigare nämnt. Jag tror de har tillräcklig potential
för att berättiga vidare bearbetning, men man måste
alltid se till att bibehålla deras ursprungliga kraft.”
Fiesta! komponerades för kammarorkester på
beställning av Miguel Harth-Bedoya till 100-årsfirandet av Limas filharmoniska sällskap 2007. Versionen
för symfoniorkester uruppfördes i maj 2008 av
Miguel Harth-Bedoya och Baltimore Symphony.
Ste fan Näve r myr
R ichar d Strauss (1864-1949)
Svit ur Rosenkavaljeren
Con moto agitato
Allegro molto
Tempo di valse, assai comodo da primo
Moderato molto sostenuto
Schneller Walzer: Molto con moto
Rolf Hag lu n d
J i m my Lope z (f 1978)
Fiesta!
Trance 1
Countertime
Trance 2
Techno
Den peruanske tonsättaren Jimmy Lopez har vunnit
ett flertal internationella kompositionspris, bland
annat i Berkeley, Darmstadt och New York. Flera
av hans orkesterverk har fått stor uppmärksamhet,
däribland baletten Los Magos del Silencio som gavs
När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss
hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären
utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist,
utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst
i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att
han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring
kom över partituret till Tristan och Isolde av just
Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot.
Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett
faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild.
Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på
många sätt. Å ena sidan hade han talang för ”galen”
musik med starka inslag av ironisk humor och å
andra sidan för realism och mer eller mindre naiv
programmusik; han kunde skildra ”en tesked i toner”.
Och allt där emellan.
Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är
att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär
på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken
kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte
ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna
med något slags vansinne, som ett klingande virus.
Det var modigt komponerat i början på 1900-talet
och frågan är hur man går vidare efter en sådan
bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig?
Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens
uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. I alla fall inte på ytan.
Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla.
Librettot – som skrevs av den tyske poeten Hugo von
Hofmannsthal – var också precis den typ av berättelse man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet
samt ungdomens naivitet och styrka är bärande
element. Och allt utspelar sig i en borgerlig miljö.
Det är verkligen icke-provokativt – samtidigt
som galenskapen ligger och lurar i det fördolda.
Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen
och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne
ringar in de intriger som utspelar sig på scenen – då
anar man en underton av ironi och lust att förvränga.
Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men
själva aningen väcker just i sin otydlighet så många
målande associationer.
Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av
Richard Strauss som person är bilden av en intelligent och ganska kylig man med mycket humor. En
man som gärna raljerade med samtiden, både när
han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre
provocerande verk som Rosenkavaljeren.
Vad kan vara mer passande som beskrivning
av denna dubbelbottnade personlighet och hans
musikaliska produktion än hans egen formulering:
”Det värsta är att det är jag som har satt igång hela
eländet”.
Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren.
Strauss och hans förlag Boosey & Hawkes låg
bakom ett av dessa som förmodligen gjordes i
samarbete med den polskamerikanske dirigenten
Artur Rodzinski år 1945. Sviten spelas oftast i ett
svep men vissa av satserna har naturliga pauser.
Ylva B e ntancor
51
031-7265310
BILJETTKONTORET
53 10
BOKA PÅ
PÅ NÄTET:
NÄTET: WWW.GSO.SE
WWW.GSO.SE
BOKA
23 maj
alexander vedernikov
Ryske Alexander Vedernikov var konstnärlig ledare
och chefdirigent för Bolsjojteatern 2001-2009 och
lyfte under denna period operasällskapet till hög
konstnärlig nivå. Under hans tid som chef turnerade
Bolsjojteatern regelbundet i Europa och gästspelade bland annat i Paris, Covent Garden i London
och La Scala i Milano. Alexander Vedernikov är
Foto IMG Artists
chefdirigent för Odense symfoniorkester och operan
i Trondheim. Som gästdirigent har han de senaste
säsongerna bland annat samarbetat med London
Philharmonic Orchestra, Danska Radions symfoniorkester, BBC Symphony, National Symphony
Orchestra of Washington och Bayerska Radions
symfoniorkester.
nikita boriso-glebsky
Den ryske violinisten Nikita Boriso-Glebsky utbildades vid Tjajkovskijkonservatoriet i Moskva . Han är
Artist in Residence hos Drottning Elisabeths Kapell
under ledning av Augustin Dumay i Belgien och
”exklusiv artist” hos Moskvas filharmoniska sällskap.
Han fick sitt stora internationella genombrott 2010
då han vann både Sibeliustävlingen i Helsingsfors
och Fritz Kreisler-tävlingen i Wien. Nikita BorisoGlebsky har bland annat samarbetat med dirigenter-
na Valerij Gergijev, Christoph Poppen, Jurij Simonov
och Maxim Vengerov och framträtt med orkestrar
som Mariinskijteaterns orkester, Ryska statliga
symfoniorkestern och Nordtyska Radions filharmoniker i Hannover. Han inbjuds också regelbundet till
festivaler som Salzburgs festspel, Decembernätter
i Moskva, Beethovenfestivalen i Bonn och Stars of
the White Nights i St Petersburg.
Foto IMG Artists
52
53
031-7265310
53 10
onsdag 23 maj KL 19.30
hillborg cold heat 13 min
tjajkovskij violinkonsert 35 min
PAUS
rachmaninov symfoniska danser 36 min
DIRIGENT alexander vedernikov
nikita boriso-glebsky violin
Introduktion kl 18.30 av Erik Risberg
23 maj
inledningens fågelsång. När det avtar före basarnas
djupa ackord återigen de höga, stråkarnas extatiska
lager medan bleckblåset målar upp tunga figurer
mot horisontlinjen. Stråkarna, med anvisningen
molto espressivo, antar nu en elegisk karaktär med
basar som faller av och reducerar det storskaliga
intrycket varpå en solocello plötsligt introducerar en
kammarmusikalisk intimitet. En soloviolin stiger upp
från stråkarna och delar deras klagan varpå stycket
snabbt försvinner ur synfältet.
Marti n An de rson
Anders Hillborg (f 1954)
Cold Heat
Cold Heat beställdes gemensamt av Berlins filharmoniker, Tonhalleorkestern i Zürich och Finska Radions
symfoniorkester och uruppfördes i Berlinfilharmonin
den 12 januari 2011 av Berlins filharmoniker under
ledning av David Zinman som tillägnats verket. Det
är Anders Hillborgs första verk för Berlins filharmoniker och den första gång en svensk tonsättare fått
en beställning av orkestern under dess 130-åriga
existens. När Anders Hillborg frågade David Zinman
vilket slags stycke han hade tänkt sig fick han
följande svar: ”Det vore toppen om det blev ett riktigt
rock’n’roll-stycke utan någon långsam musik alls!”
Han använder ofta material från tidigare verk
som utgångspunkt för ett nytt stycke, i det här fallet
Exquisite Corpse (2002). Inledningens virvlande
träblåsfigurer över uthållna stråkackord förklarar
varför man ibland sätter etiketten ”postminimalist” på
hans musik. Effekten är däremot långtifrån minimalistisk, i stället väcker den naturbilder som man så
ofta finner i musik av tonsättare från länderna kring
Östersjön – i det här fallet fågelflockar som seglar
över vattnet. Träblåset lugnar sig så småningom
och gör halt, tre oboer återgår för en stund till en
mer konventionell, harmonisk omgivning innan det
virvlande träblåset återvänder. Stora bleckblåsackord
smyger genom lager av stråkar, med fri stråkföring,
och en minerad krasch från slagverket ger en indikation om vad som komma ska.
En dans i stora steg startar i stråkarna, våldsamt
energisk men med fel fot före och med en viss amerikansk touch, som en manisk Copland. Slagverket tar
snabbt upp dansen och skjuter stråkarna åt sidan
i ett våldsam trummande (här måste Zinman ha
gnuggat händerna av förtjusning när han först såg
partituret). Det avslutas snabbare än det börjat med
bibehållen fart i flöjter och klarinetter, ekande av
54
Pjotr Tjajkovskij (1840-1893)
Violinkonsert D-dur op 35
Allegro moderato
Canzonetta: Andante
Finale: Allegro vivacissimo
(satserna två och tre spelas i en följd)
Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij
utanför Ryssland efter en genomgripande livskris.
Han hade i djup depression ”flytt” från sin nyblivna
hustru Antonina efter en månads äktenskap.
Och åtminstone för sig själv och sina närmaste
antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin
homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade
han operan Eugen Onegin, fjärde symfonin och sin
enda violinkonsert. ”Inte förrän nu, och särskilt efter
historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att
ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag
inte är av naturen” skriver han till brodern Anatol från
Florens i februari 1878. Året innan hade han också
börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda
von Meck som beundrade honom och stöttade
honom, även med ett årligt underhåll. De träffades
aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare
hennes understöd kunde han resa och komponera.
Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid
Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med
brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som
hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna.
Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra
satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de
båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny och
använde senare ursprungsvarianten som första
satsen i Souvenir d’un lieu cher för violin och piano.
Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som
Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet,
tyckte den var för svår att spela, men den unge Adolf
Brodskij kände för en utmaning. Först i december
1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde
konserten i Wien med Hans Richter som dirigent.
Den ökände Wienkritikern Eduard Hanslick (som
Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i
Mästersångarna) menade att ”det spelas inte längre
på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den
slås gul och blå”. Andra satsen fick dock nåd för hans
skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker hade mycket positivt att säga om konserten. Det
dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod
dess storhet och införlivade den i sin repertoar.
I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med
samma vördnad som hans första pianokonsert.
Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande
virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell
konstruktion och glänsande orkestersats.
Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga
känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska musikens formschema. I första satsen presenterar
violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska
huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är
skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, finns samma slags vemodiga, folksångsliknande
melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen Onegin.
Den leder direkt över till finalsatsens medryckande
ryska folkdansteman från tidens populära zigenska stråkensembler, även här avbrutna av korta
Oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har
betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. I dag är den inte ”för svår”, men andlöst krävande
och härligt häftig.
G u n i lla Pete rsé n
Sergej Rachmaninov (1873-1943)
Symfoniska danser op 45
Non allegro
Andante con moto, tempo di valse
Lento assai. Allegro vivace
”Jag är starkt influerad av Tjajkovskij och RimskijKorsakov; men jag har aldrig – vad jag vet – imiterat
någon. När jag skriver min musik försöker jag helt
enkelt uttrycka vad som finns i mitt hjärta. Om där
finns kärlek eller bitterhet eller sorg eller religiositet,
blir dessa stämningar en del av min musik.”
Detta skrev Sergej Rachmaninov kort före sin
död 1943, tre år efter fullbordandet av Symfoniska
danser, hans sista verk överhuvudtaget efter flera års
”tystnad”. Egentligen hade Rachmaninov inte komponerat mer än fem viktiga verk sedan han lämnade
Ryssland revolutionsåret 1917 för en ambulerande
tillvaro som pianist och dirigent i Europa och USA.
Han var tvungen att försörja sin familj och det
gjorde man inte som rysk tonsättare i USA där de
flesta av hans tidigare – och nya – verk fick ett tamt
mottagande. ”Kanske känner jag att den musiken jag
skriver inte accepteras i dag. Och kanske det verkliga
skälet till att jag väljer att tolka och inte skapa musik
längre är någonting annat… För när jag lämnade
Ryssland, lämnade jag bakom mig min längtan att
komponera: när jag förlorade mitt land förlorade jag
även mig själv.”
Symfoniska danser hade funnits i Rachmaninovs
medvetande redan 1915 när han skissade musik till
en balett kallad Skyterna för gode vännen Michail
Fokin. Men Fokin ville inte koreografera den. 25 år
senare använde Rachmaninov några av sina äldre
idéer i första satsen till Symfoniska danser. Även
denna gång fanns Fokin med i bilden, de var grannar
på Long Island utanför New York och Rachmaninov
hade spelat de tre satserna för honom på piano. Men
Fokin hann avlida innan koreografin påbörjades.
Rachmaninov ville först kalla verket Fantastiska
danser och det fanns även mera programmusikaliska titlar på de tre satserna: Morgon, Skymning
och Midnatt. Men dessa togs bort inför uruppförandet 1941 med Eugene Ormandy på dirigentpulten
framför Philadelphiaorkestern.
I första satsen inleder fiolerna med jazzig
marschrytm följd av träblåsarnas livliga huvudtema.
Redan här har Rachmaninov smugit in sin ständigt
återkommande Dies irae-musik från den medeltida
dödsmässan. Satsens verkliga ”pärla” är den melodi
som spelas av altsaxofonen och som stråkarna
bygger ut till en härligt rysk folksång. Den korta
avslutningens tema har Rachmaninov hämtat från sin
första symfoni 1897 som helt sågades av kritikerna,
ett förfärligt trauma för en ung tonsättare. Här får
melodin sin revansch och lugnet är återställt.
Andra satsen är en märklig symfonisk vals som
introduceras av mässingsblåsare. Dessa återkommer
för att ”störa” varje försök till ett musikaliskt flöde,
valsrytmen bryts av långsamma, intensiva stråkavsnitt.
Man kan inte låta bli att tänka på Ravels smågalna
La valse.
Tredje satsen har liknats vid en riktig ”häxsabbat” men i den tunga inledningen finns reminiscenser av Dies irae-temat. Lugnare avsnitt bryts upp
av inledningstemat i konflikt med två hymner ur
Rachmaninovs Vesper från 1915 till en allt snabbare
och starkare avslutning.
Sist i partituret skrev Rachmaninov: ”Jag tackar
dig, Herre”. Som om han visste att detta var slutet på
hans tonsättargärning.
G u n i lla Pete rsé n
55
31 maj & 1 juni
neeme järvi
Foto Simon van Boxtel
Estländaren Neeme Järvi började sina musikstudier i Tallinn där han tog examen som slagverkare
och körledare. Han fortsatte studera dirigering vid
Leningrads konservatorium, bland annat för Jevgenij
Mravinskij och Nikolaj Rabinovitj. Under sin tidiga
karriär var han dirigent för radio- och TV-orkestern
i Estland, samt för Estlands Nationalorkester och
operan i Tallinn. 1973 vann han dirigeringstävlingen vid Santa Ceciliaakademin i Rom och 1980
emigrerade han med familjen till USA. 1982 blev
han chefdirigent för Göteborgs Symfoniker och de
kommande 22 åren nådde han och orkestern stora
framgångar efter internationella turnéer och stora
skivprojekt för BIS och Deutsche Grammophon.
Neeme Järvi har varit chefdirigent för Royal
Scottish National Orchestra, Detroit Symphony och
New Jersey Symphony. Han är chefdirigent för
Residentieorkestern i Haag och konstnärlig chef
för Estlands Nationalorkester. Hösten 2012 blir
han konstnärlig ledare för Orchestre de la Suisse
Romande. Neeme Järvi har spelat in över 450 skivor,
varav ett 100-tal med Göteborgs Symfoniker.
per högberg
Altviolinisten Per Högberg är sedan 1992 stämledare i Göteborgs Symfoniker. Han är också medlem
i Stockholms nya kammarorkester (SNYKO)
sedan 1981. Per Högberg var stämledare hos
Kungliga hovkapellet i januari-februari 2009 samt
vid Göteborgsoperan våren 2007. Tidigare var han
medlem i Radiosymfonikerna 1983-1990, i Danska
Radions symfoniorkester i Köpenhamn 1990-1992
samt i Briokvartetten 1980-1991. Han tog diplom i
kammarmusik vid Kungliga musikaliska akademin
i Stockholm 1985 och är lärare vid Högskolan för
scen och musik här i Göteborg. Vid sidan av orkesterarbetet spelar Per Högberg ofta kammarmusik
både i Sverige och utomlands.
Foto Anna Hult
56
sara trobäck hesselink
Violinisten Sara Trobäck Hesselink utsågs 2002 till
konsertmästare i Göteborgs Symfoniker och 2009
till förste konsertmästare. Efter studier i Göteborg
och London tog hon sin examen vid the Royal
Academy of Music 2001. Sara Trobäck Hesselink
har varit solist med ett flertal svenska och utländska
orkestrar och har vunnit flera violintävlingar. Hon
erhöll förstapriset vid Ljunggrenska tävlingen 2000
samt förstapris och publikens pris vid den internationella Julio Cardona-tävlingen i Portugal 2001.
År 2002 utsågs hon till årets artist av Svenska
musikfestivaler.
Sara Trobäck Hesselink är också verksam som
kammarmusiker och solist med andra orkestrar. I Trio
Poseidon spelar hon tillsammans med orkesterns
solocellist Claes Gunnarsson och pianisten Per
Lundberg. De har spelat in Beethovens trippelkonsert samt Brahms dubbelkonsert med Neeme
Järvi och Göteborgs Symfoniker (Chandos). 2008
valdes Sara Trobäck Hesselink in som ledamot i
Kungliga Musikaliska Akademien.
Foto Anna Hult
57
torsdag 31 maj KL 19.30
freDAG 1 juni KL 18.00
atterberg svit nr 3 för violin, viola
och orkester 12 min
sibelius symfoni nr 3 30 min
PAUS
atterberg symfoni nr 6
”dollarsymfonin 31 min
DIRIGENT neeme järvi
sara trobäck hesselink violin
per högberg viola
Konsertmästare Vlad Stanculeasa & Sara Trobäck Hesselink
Kurt Atterberg (1887-1974)
Svit nr 3 op 19:1
Prélude: Adagio
Pantomim: Moderato
Vision: Allegro moderato
Kurt Atterberg var en person med många järn i elden.
1912 anställdes han som ingenjör vid Patentverket,
och han skulle 1968 sluta där efter att ha avancerat
till byrådirektör. Han arbetade intensivt som musikadministratör och kan ta åt sig äran av att STIM och
Föreningen svenska tonsättare grundades. Han var
ordförande för båda institutionerna. Som tonsättare
hör han till våra mest produktiva och mångsidiga.
Dessutom var han cellist och musikkritiker och 1916
fick han kontrakt som dirigent och tonsättare vid
Kungliga dramatiska teatern – en anställning som
gav honom stor musikalisk rutin. På Intima teatern
vid Engelbrektsplan skulle man den 18 januari 1918
framföra nobelpristagaren Maurice Maeterlincks
mysteriespel Syster Beatrice. Atterberg skrev
musiken för violin, viola och orgel eftersom det inte
fanns plats för någon orkester i den lilla teaterlokalen.
Dramat utspelas i ett kloster där en nunna enleveras av sin älskade medan hon tillber en staty föreställande jungfru Maria. För att undvika skandal intar
Maria själv nunnans plats som genom ett mirakel –
och ingen i klostret märker något. Mot slutet av sitt liv
återvänder nunnan till klostret, ångerfull och döende.
Hon har insett vilken förbrytelse hon gjort sig skyldig
till och vilken gudomlig kärlek som offrats på henne.
Musiken levde kvar i Atterbergs minne och 1921
bearbetade han den på så sätt att orgeln byttes ut
mot stråkorkester och i denna form, som Svit nr 3,
har musiken blivit en av Atterbergs mest spelade
kompositioner. Det är inte så konstigt, för här har
han skapat ett mästerverk som är fyllt av lidelse
och skönhet. Prélude är en långsam sats hållen i
”någon sorts sakral stil” och liksom Pantomim (från
58
31 maj & 1 juni
pjäsens andra akt, där de båda solisterna ska skildra
nunnans och hennes älskades kärlek) är musiken
starkt dominerad av solisternas uttrycksfulla stämmor
mot stråkarnas tämligen återhållsamma och delvis
sordinerade bakgrund. Vision spelades som tredje
aktens förspel, och är en drömvals med minnen från
nunnans syndfulla leverne: vemodig, beslöjad och inte
långt från Sibelius Valse triste.
Stig Jacobsson
Jean Sibelius (1865–1957)
Symfoni nr 3 C-dur op 52
Allegro moderato
Andantino con moto, quasi allegretto
Moderato. Allegro ma non tanto
Att något händer när Jean Sibelius når fram till sin
tredje symfoni är alla överens om. Det märkliga är att
svaren på vad som händer är så olikartade. Ett förslag
är att han nu lämnar den paradoxalt nog både nationalromantiska och ryskanknutna symfoniken med
Tjajkovskij som förebild. Här tänks han helt enkelt bli
en universell tonsättare som anammar de klassiska
formerna och lämnar det exotiskt finska bakom sig.
Det man då tänker på är att Sibelius reagerar på
den gigantomani som präglade stora delar av den
europeiska musiken under tillkomstperioden
1903–1907. Mahler höll på att skriva sin åttonde
symfoni, ”De tusendes symfoni”. Richard Strauss och
Arnold Schönberg hade frossat i orkestereffekter där
klangen nästan blev ett självständigt element.
Sibelius tänkte sig istället en wienklassisk storlek på
orkestern, och det var bara ett av många tecken på
neddragning: här rådde ekonomi med temana,
klangerna och längden.
Första satsen är skriven i tydlig sonatform med en
rytmiskt attraktiv inledning som möts av ett borrande
andratema i moll, men samtidigt pågår en rad tematiska processer som löser upp de klassiska enheterna.
Genomföringen är begränsad, men innebär att en rad
överraskande harmoniska kliv tas. Reprisen andas ut i
stillhet.
Enkelhet präglar också det följande andantet (det
får inte gå för sakta: Sibelius skriver uttryckligen att
det nästan ska vara allegretto). Men här är det ändå
en utpräglad Sibelius: ett grubblande drag. Enkelhet
är inte enfald. Det finns olika förslag på hur satsen är
uppbyggd. Erik Tawaststjerna föreslår att det helt
enkelt är ett rondo, och det resonemang har mycket
som talar för sig.
Den avslutande satsen kan lika gärna uppfattas
som en sammanlänkning av två korta satser, ett
scherzo i vilket den rytmiska grodden till finalsektion
växer fram och slutar som en jublande sång.
Även om detta inte är en rent klassisk symfoni har
den sagts föregripa den kommande neoklassicismen
hos Stravinsky och Prokofjev. Det är en övertolkning,
men en sak är riktig: det är till Ryssland vi bör gå för
att förstå symfonins utformning. I Ryssland hade
nämligen tonsättare som Glazunov, jämngammal med
Sibelius, gått i samma riktning. I Glenda Dawn Goss
nya Sibeliusbiografi hävdas att symfonin mycket väl
skulle kunna vara skriven för Sant Petersburg och de
ideal som rådde där.
Det som kan utläsas av symfonin är att Sibelius
trea inte samsas speciellt väl med den tysk-österrikiska traditionen: det må vara så att de mest grundläggande delarna finns på plats men Sibelius håller på
att bryta upp strukturerna inifrån. Häri ligger det
riktigt originella i Sibelius formtänkande – och det
utmynnar i en säregen musik.
E r i k Wallr u p, m us i kkr iti ke r SvD
Kurt Atterberg (1887-1974)
Symfoni nr 6 C-dur op 31 ”Dollarsymfonin”
Moderato. Piu vivo
Adagio
Vivace
För att 1928 högtidlighålla hundraårsminnet av Franz
Schuberts död utlyste det amerikanska skivbolaget
Columbia en internationell kompositionstävling där
det gällde att fullborda “den ofullbordade”. Men eftersom uppgiften mötte massiva protester ändrades
uppgiften till att helt enkelt skriva ett orkesterverk i
Schuberts anda.
Kurt Atterberg fick höra talas om tävlingen så sent
som den 24 november 1927 och deadline var utsatt
till 31 december. Atterberg hade den här vintern ovanligt mycket att göra med konferenser inom den internationella copyrightorganisationen CISAC (vars
nuvarande ordförande är Robin Gibb från The Bee
Gees) och hade dessutom flera dirigentuppdrag på
gång. Som tur var innebar tävlingens förändrade
uppgifter också att Columbia tvingades utsträcka
tävlingstiden. Det var en världsomspännande tävling
och den skulle först avgöras regionvis. Atterbergs
symfoni var klar i början av april.
Den 1 maj kallades han till Köpenhamn för att
övervara utdelandet av den skandinaviska etappens priser – han bjöds in i egenskap av ordförande
för STIM – men valde att inte resa då han inte kände
någon längtan att “lyssna till applåder avsedda för
någon annan”. Dagen efter kunde han i morgontid-
ningarna emellertid läsa att han själv vunnit första
priset: 750 dollar. 35 tävlingsbidrag hade lämnats in,
och på andra plats placerades norrmannen Ludwig
Irgens Jensens Passacaglia. Även Peterson-Berger
hade deltagit med sin fjärde symfoni, Holmia, och han
ägnade därefter många ord till att hacka på
Atterbergs symfoni.
Så småningom ägde den internationella finalen
rum. Juryn (i vilken bland andra Carl Nielsen ingick)
valde slutligen mellan Franz Schmidts tredje symfoni,
en symfoni av polacken Czeslaw Marek och Kurt
Atterbergs sjätte symfoni – och de enades om att ge
Atterberg checken på 10 000 dollar; förstapriset. Det
är skälet till att symfonin snabbt fick tillnamnet Dollarsymfonin. För vinstpengarna köpte han en ny Ford
och satte sig för första gången i sitt liv bakom ratten.
500 verk från 26 länder hade skickats in till tävlingen.
Segern förde med sig en enorm uppmärksamhet.
Han intervjuades i internationella tidskrifter och fick
utstå både utskällningar och ironiska anmärkningar.
Han bjöds in att övervara framföranden av symfonin
över snart sagt hela världen. Uruppförandet ägde rum
den 15 oktober 1928 i Gürzenichsalen i Köln, men
redan dessförinnan hade Sir Thomas Beecham i hemlighet gjort en grammofoninspelning av symfonin.
Tonsättaren dirigerade en inspelning samma år och
1943 gav Toscanini verket, som också getts ut på skiva.
Det är en färgrann och livfull symfoni, där de för
Atterberg så typiska folkliga motiven bara återfinns i
den gripande mellansatsen. Det talades en del om att
skratta sist och bäst i samband med den här symfonin, men i ett brev till Carl Nielsen hävdar tonsättaren att han skrev första och andra satsen i djupaste
allvar, men “i sista satsen, som är i sträng rondoform,
är emellertid förhållandet annorlunda! Den börjar med
ett tema, avsiktligt trivialt – vilket jag själv redan i
satsens början är den förste att ställa i humoristisk
dager… Alltnog, mitt banala motiv försöker sig strax
på något så lärt som en fuga, efter sju mödor och åtta
besvär kommer fugan igång, men blir bara till det
yttre skenet en fuga – ett bedrägligt sken av
kunnighet och lärdom. Så långt hade jag skrivit på
denna sats, innan jag fick reda på Columbias pristävling och jag fann då, att detta skämtsamma hugskott, som skisserats utan bestämda avsikter, var just
vad jag behövde som scherzofinal för en symfoni om
jag överhuvudtaget skulle deltaga i tävlingen. Jag
tänkte nämligen på den braskande amerikanska
reklamen… och på den för en skapande konstnärs
självkänsla tämligen motbjudande invit till reaktionärt
musicerande som tävlingsbestämmelserna inneburo.”
Stig Jacobsson
59
15 & 16 juni
gustavo dudamel
Tidigare i vår var Gustavo Dudamel upptagen av ett
projekt som saknar motstycke: han dirigerade Mahlers
samtliga symfonier i både Los Angeles och Caracas
med Los Angeles Philharmonic och Simón Bolívarorkestern, samt en kombination av de båda. Bedriften
blev inte mindre av att Gustavo Dudamel dirigerade
utantill. Vid kulminationen med Mahlers åttonde
symfoni, ”De tusendes symfoni”, torde ett rekord ha
slagits med en orkester på närmare 200 personer
och en kör som uppgick till över 1200 medverkande!
De som var på plats vid finalen i Caracas vittnar om
en storslagen upplevelse. Gustavo Dudamel har
därmed ett unikt perspektiv på Mahler och hans
symfonier när han nu leder Göteborgs Symfoniker i
den andra symfonin, ”Uppståndelsesymfonin”. Det var
för övrigt med Mahler och den femte symfonin han
vid en extrainsatt konsert presenterades som
Göteborgs Symfonikers blivande chefdirigent vid sin
första konsert i Göteborg den 12 april 2006.
Efter den intensiva och framgångsrika turnén i
Portugal och Spanien med Göteborgs Symfoniker i
mars har Gustavo Dudamel också lett konserter med
Franska Radions filharmoniker, Berlins filharmoniker
och Los Angeles Philharmonic (Mozarts Don Giovanni).
I juni dirigerar han Wiens filharmoniker i
parken vid Schloss Schönbrunn.
Gustavo Dudamel är vår tids mest
uppmärksammade dirigent. Efter sin
utbildning i Venezuelas berömda musikutbildning El Sistema blev han chefdirigent för Simón Bolívar-orkestern i Caracas och fick
sitt internationella genombrott när han 2004 vann
Mahlertävlingen i dirigering i Bamberg. År 2007 blev
han chefdirigent för Göteborgs Symfoniker och 2009
för Los Angeles Philharmonic. Samma år utsågs han
till en av världens 100 mest inflytelserika personer av
Time Magazine och 2010 blev han årets göteborgare.
2011 valdes han in som ledamot av Kungliga
Musikaliska Akademien för sina ”framstående meriter
inom den musikaliska konsten” och han utsågs till
Artist of the Year av musiktidskriften Gramophones
läsare.
Gustavo Dudamel har spelat in ett flertal CD med
Simón Bolívarorkestern och Los Angeles Philharmonic
och förra året kom den första skivutgåvan med Göteborgs Symfoniker: en box på Deutsche Grammophon
med Bruckners nionde symfoni, Nielsens
symfonier nr 4 & 5 samt
Sibelius andra symfoni. För
en kort tid sedan gav DG ut
samlings-CDn Discoveries
med klassiska favoriter där
han bland annat dirigerar Simón
Bolívar-orkestern, Berlins
filharmoniker, Wiens filharmoniker
och Göteborgs Symfoniker.
Camilla Tilling
Sopranen Camilla Tilling fick
sitt internationella genombrott
i Rossinis Resan till Reims på
New York City Opera. Snart
hade hon debuterat även
på Covent Garden, festivalerna i Aix-en-Provence
och Glyndebourne samt på
La Monnaie i Bryssel och
Metropolitan i New York. Sedan
dess har hon haft stora engagemang i Europa
och USA och spelat de stora rollerna i operor av
Mozart, Verdi, Richard Strauss och andra tonsättare. Bland dirigenter hon samarbetat med finns
Antonio Pappano, James Levine, Sir Simon Rattle,
Seiji Ozawa och Sir John Eliot Gardiner. Innevarande
säsong framträder Camilla Tilling i Debussys Pelléas
och Mélisande på Teatro Real i Madrid, i Mozarts Così
fan tutte på Théâtre des Champs-Elysées i Paris och
i Strauss Rosenkavaljeren på Bayerische Staatsoper.
Hon turnerar också med Emmanuelle Haïm och Le
Concert d’Astrée i Haydns Skapelsen. Camilla Tilling
har medverkat vid ett flertal skivinspelningar, bland
annat Cherubinis Mässa i d-moll med Riccardo Muti
(EMI), Mahlers fjärde symfoni med Benjamin Zander
(Telarc), Griegs Peer Gynt med Paavo Järvi (Virgin)
och Mozarts Mässa i c-moll och Beethovens Ah!
Perfido med Paul McCreesh (DG Archiv). Hennes
solo-CD med sånger av Richard Strauss (BIS) har
hyllats av kritikerna.
anna larsson
Alten och hovsångerskan
Anna Larsson har bland annat
framträtt på Kungliga Operan,
Staatsoper Berlin, Bayerische
Staatsoper, Wiener Staatsoper
samt vid festspelen i Salzburg
och Aix-en-Provence. Bland
dirigenter hon samarbetat
med finns Claudio Abbado,
Esa-Pekka Salonen, Daniel
Barenboim, Zubin Mehta, Sir Simon Rattle och Kent
Nagano. Anna Larsson har blivit hyllad för sina
Wagnerroller, inte minst Erda i Nibelungens ring, och
för sina Mahlertolkningar. Som konsertsångerska
har hon samarbetat med världens ledande orkestrar:
Berlins filharmoniker, Los Angeles Philharmonic,
London Philharmonic, Chicago Symphony Orchestra
och Wiens filharmoniker. Anna Larsson debuterade
med Göteborgs Symfoniker 1996 och har framträtt
22 gånger med orkestern, senast i september
2009 tillsammans med Gustavo Dudamel på turné i
Europa. Anna Larsson var också solist när Gustavo
Dudamel tidigare i år gjorde Mahlers alla symfonier
i Los Angeles och Caracas. Bland hennes många
skivinspelningar finns Mahlers Symfoni nr 2 med
Valerij Gergijev (LSO), Mahlers Symfoni 3 med David
Zinman (RCA), Richard Strauss opera Daphne med
Semyon Bychkov (Decca), Händels Messias med
Nikolaus Harnoncourt och Concentus Musicus
(Deutsche Harmonia Mundi) samt Mahlers symfonier
nr 2 & 3 med Claudio Abbado (DG).
christina hörnell
2010 utsågs Christina Hörnell
till kormästare för Göteborgs
Symfoniska Kör. Hon är också
kormästare vid Kungliga Operan
i Stockholm sedan 1994. Hon
utbildades vid Musikhögskolan i
Stockholm med Eric Ericson och
Kjell Ingebretsen som lärare och
har varit verksam som sångare,
Foto Anna Hult
60
bland annat i Eric Ericsons Kammarkör. Christina
Hörnell arbetar som lärare vid dirigent- och kyrkomusikutbildningar i såväl Sverige som utomlands
och har även dirigentuppdrag hos ensembler som
Radiokören, Dalasinfoniettan och Vadstenaakademin.
1991-2007 var hon dirigent för Akademiska kören
i Stockholm och 2005 assisterande kormästare vid
festspelen i Bayreuth.
61
15 & 16 juni
lördag 16 juni KL 15.00
mahler symfoni nr 2
”uppståndelsesymfonin” 77 min
DIRIGENT gustavo dudamel
göteborgs symfoniska kör
kormästare christina hörnell
camilla tilling sopran
anna larsson alt
Gustav Mahler (1860–1911)
Symfoni nr 2 c-moll ”Uppståndelsesymfonin”
Allegro maestoso
Andante moderato
In ruhig fliessender Bewegung
Urlicht: Sehr feierlich, aber schlicht
Scherzo
Gustav Mahler komponerade gärna sina symfonier
i tvåårscykler. Under det första årets två sommarmånader, då han var ledig från sina dirigentuppdrag, gjorde han en utförlig skiss över symfonins
hela förlopp. Det följande årets sommarmånader
ägnades åt orkestrering och utarbetning till partitur.
Kompositionsprocessen verkar därför ytterst snabb
med tanke på hur omfattande verken är.
Detta gällde inte de två första symfonierna, och då rakt inte den andra symfonin,
”Uppståndelsesymfonin”. Faktum är att inledningssatsen tillkom redan 1888 medan symfonin i sin helhet
blev färdig först 1894. I ett brev beskriver Mahler
inledningen som en ”symfonisk dikt” och den bär
då titeln Totenfeier (ungefär ”begravningsrit”), men
den bevarade skissen visar att han redan tänkte sig
musiken som en del av en symfoni.
Totenfeier var också den till tyska översatta titeln
på ett epos av den polske diktaren Adam Mickiewicz,
som berättar en Werther-historia och därför också
tar upp den belägenhet Mahler befann sig i under
senare delen av 1880-talet, nämligen att vara
förälskad i en kvinna som tillhörde en annan man.
Eller kanske har Mahler velat anspela på den gamla
slaviska rit där de avlidnas själar åkallas för att de ska
uthärda skärselden.
Det var just Totenfeier Mahler hade med sig när
han sökte upp Hans von Bülow, den store dirigenten, för att förevisa honom sin musik. Bülows
kommentar var att Tristan och Isolde verkar som en
Haydnsymfoni i jämförelse. Det var inte menat som
beröm. Den avvisande hållningen gjorde att Mahler
inte kunde få den hjälp han behövde för att etablera
sig som tonsättare, och han blev dömd att bedriva
62
sitt växelbruk mellan dirigering och komposition. Men
Bülow blev ändå viktig för den kommande symfonins tillkomst ty det var under dennes begravning
Mahler fick höra en koral byggande på Klopstocks
dikt Aufersteh’n (ungefär ”att återuppstå”), och ur
den dikten hämtade Mahler två strofer för att sedan
tillfoga sex egna som underlag för den andra symfonins final.
Vid den här tiden formulerade Mahler sitt stora
projekt för framtiden. Han sysslade inte med symfoniska dikter, utan symfonier, om än sådana som
inneslöt hela Mahlers egen existens. Nyligen har den
tyske musikvetaren Hermann Danuser givit sådan
musik ett namn, nämligen världsåskådningsmusik.
Som lyssnare får man inte ett snävt musikaliskt
perspektiv, utan en hel syn på världen.
Temat för den andra symfonin är just uppståndelsen, inte Kristi uppståndelse, utan den som följer
på de yttersta dagarna. Nu står det redan klart att
det inte handlar om ett musikaliskt snapshot, utan
det handlar om mycket, mycket mer. Från början: en
begravningsmarsch. På slutet: himmelsk lycka. Men
däremellan både musikaliska idyller och narrspeglar.
Hur kan det hänga samman? Det vore helt felaktigt
att försöka hitta en berättelse, däremot går det att
se de olika satserna som olika element i en åskådning (också satta i relation till de delvis motstridiga
programmatiska kommentar Mahler lämnat efter sig).
Den inledande satsen kan beskrivas som skriven
i utvidgad sonatform. Begravningsmarschen inleder,
sedan följer ett lyriskt sidotema och därpå ett
komplex som inleds med en musikalisk korssymbol och även innehåller en anspelning på Dies iræ
(föregripande finalen). I andra halvan kommer inte
bara en utan två genomföringar som dessutom
presenterar nytt material. Återtagning och coda avslutar en sats som sänker sitt lod genom den mänskliga
existensens mörker och slutpunkt.
Även om Bülow överdrev i sin kommentar är den
första satsen högdramatisk. Mahler föreslog därför
att klivet över till den följande satsens lantliga idyll
borde göras mindre flagrant genom inte mindre än
fem minuters paus. Här får vi ett slags minnesbild av
lyckliga dagar. Det är en bekväm ländler som utkomponerats i en ABABA-form och som i den andra
B-sektionen stegras till ett utbrott.
I den tredje satsen finner vi ironikern, kanske också
cynikern Mahler. Han faller tillbaka på St Antonius
predikan för fiskarna ur Wunderhornsångerna, men
driver humorn där till en satir över mänsklig fåfänglighet. Scherzot innehåller flera skikt, men slutar ändå
kusligt: människans liv tycks vara intet värt.
Svaret på det existentiella gyckelspelet i scherzot
kommer i den följande satsen, den relativt korta
sången Urlicht (hämtad ur den folkliga diktsamlingen
Des Knaben Wunderhorn). Här ställs koralelement
och innerligt altsolo samman till ett slags enhet med
Gud, även om mittdelen innebär att en ängel dyker
upp som spärrar vägen till himlen.
Efter den kraftfulla inledningssatsen har mellansatserna pekat framåt mot finalen som är en av de
mest omfattande Mahler komponerade. Liksom i
inledningssatsen kan man återfinna ett utvidgat
sonatschema i botten, men nu går Mahler än längre i
sin utvidgning av formen. Det går att finna en exposition, en genomföring och en återtagning, men de
många skiftande stillägena och tillbakablickarna på
tidigare satser sätter en sådan uppläggning ur spel.
En ”skräckfanfar” inleder (och det går alldeles
utmärkt att höra en parallell till finalen i Beethovens
nionde symfoni) men följs av evighetsmusik.
Expositionen har av Mahler själv kallats Roparen i
öknen och skulle då motsvara profetiorna om att den
yttersta domen närmar sig. När apokalypsen kommer
sker det först som en domens dag (genomföringen),
med tillhörande skräck och ångest. Men i återtagningen, då kör och solister träder in, växlar musiken
till det som får sägas vara Mahlers egensyn på livet
efter detta: efter döden samlas alla själar i Guds
kärlek.
E r i k Wallr u p, m us i kkr iti ke r SvD
63
Tidigare framföranden
Atte r b e rg
Svit nr 3 för violin, viola och
orkester har spelats 16 gånger.
Symfoni nr 6 ”Dollarsymfonin” har
spelats nio gånger, senast med
Neeme Järvi (1990) som dirigent
och första gången med Kurt
Atterberg på Lorensbergsteatern
(1929).
Bartók
Violinkonsert nr 2 har spelats 20 gånger. Bland
solisterna: Symfonikernas konsertmästare Endre
Wolf (första gången 1950 samt 1952, 1953, 1955,
1962 & 1964), Tossy Spivakovsky (1960), György
Pauk (1965 & 1981), Manoug Parikian (1970), Silvia
Marcovici (1976) och Christian Tetzlaff (2006). Sonat
för två pianon och slagverk har spelats tre gånger.
B e ethove n
Leonoreuvertyr nr 1 har spelats
19 gånger. Pianokonsert nr 4
har spelats 65 gånger. Bland de
senaste årens solister: Christian
Zacharias (1993 & 1999 då han
spelade Beethovens samtliga
pianokonserter), Justus Frantz
(1994), Hélène Grimaud (1995),
Per Tengstrand (1998), Christian
Zacharias, Bengt-Åke Lundin
(med Estlands statliga symfoniorkester 2001) och
John Lill (2009).
Symfoni nr 7 har spelats 120 gånger. Bland
dirigenterna: Carl Nielsen (1918), Hermann
Scherchen (1922), Paul Sacher (1930), Oswald
Kabasta (1936 & 1938), Issay Dobrowen (sju gånger
1939-1948), Erich Kleiber (1950), Sir John Barbirolli
(1957), Rafael Kubelik (1960), Pierre Monteux
(1961), Sir Charles Mackerras (1964), Georg Ludwig
Jochum (1965), Zubin Mehta (med Israels filharmoniker 1975), Charles Dutoit (1977), Kurt Masur (med
Gewandhausorkestern 1988), Daniel Barenboim
(med Berlins filharmoniker 1991), Esa-Pekka
Salonen (med Radiosymfonikerna 1994) och Kent
Nagano 2003.
Listan över dirigenter som gjort Beethovens sjunde
symfoni med Göteborgs Symfoniker innehåller en
rad berömda namn, men också några som inte är så
64
kända för dagens publik. Issay Dobrowen var en rysk
dirigent av judisk härkomst som flydde från Tyskland
och var verksam i Norge och Sverige under andra
världskriget. Han var Symfonikernas chefdirigent
1941-1953. Oswald Kabasta var en internationellt
uppmärksammad österrikisk dirigent men också en
nazianhängare som efter krigsslutet blev avskedad
som chefdirigent för Münchens filharmoniker och
1946 begick självmord.
Rave l
Gåsmors sagor i version för två
pianon och slagverk framförs för
första gången. La valse har spelats
43 gånger.
B e r io
Linea framförs för första gången.
S i b e li us
Andante festivo har spelats åtta
gånger.
B rah m s
Symfoni nr 3 har spelats 78 gånger, senast 2007
med Herbert Blomstedt som dirigent.
De s e nclos
Incantation, thrène et danse spelas för första gången.
H i llborg
Cold Heat spelas för första gången.
Li dström
Triumfmarsch får härmed sitt uruppförande.
Lope z
Fiesta! spelas för första gången.
Mah le r
Symfoni nr 2 ”Uppståndelsesymfonin” har framförts sju
gånger. Dirigenter: Tor Mann
(1925); Sergiu Comissiona
(1970), Otmar Suitner (två
gånger 1988), Myung-Whun
Chung (1997), Jin Wang (med
Musikhögskolans symfoniorkester 1998) och Manfred
Honeck (1999).
N e ss
Swan’s Foetus får härmed sin Sverigepremiär.
Rach man i nov
Symfoniska danser har spelats
15 gånger inklusive en turné
till Tyskland med Neeme Järvi
1993.
Sjostakovitj
Symfoni nr sju ”Leningradsymfonin” har spelats sex
gånger. Dirigenter: Carl von Garaguly (1948), Kari
Tikka (1976), Jevgenij Svetlanov (med Sveriges
Radios symfoniorkester1978), Jurij Aronovitj (med
Kungliga filharmonikerna 1987) och Dmitrij Kitajenko
(två gånger 1993).
R Strauss
Svit ur Rosenkavaljeren har spelats tolv gånger.
Tjaj kovs kij
Violinkonserten har spelats 65
gånger, första gången 1907 med
den blott 17-årige amerikanske
violinisten Florizel von Reuter
som också bidrog med tondikten
Atala vid konserten. Florizel von
Reuter var på 1930-talet professor
vid akademin i Wien och senare
spiritist som hade ”kontakt” med avlidna musiker och
skrev flera böcker i ämnet. Det adliga ”von” lade hans
föräldrar från Iowa till för att ge extra glans åt hans
europeiska framträdanden.
Hallå där,
Christian
Zacharias
Du gör ett helt Beethovenprogram 25, 26 & 27
april?
– Ja, vi inleder med den första Leonoreuvertyren,
den svåraste. Den skiljer sig markant från de två
andra i upplägget. Ett härligt stycke med sina
skiftande linjer och växlingar mellan orkesterns
olika register.
Hur är det att både spela och dirigera fjärde
pianokonserten?
– Det är väldigt knepigt. Speciellt den andra satsen
som utgör två skilda världar. Tekniskt sett är det inte
svårt att både spela och dirigera, bara orkestern får
sina insatser, men filosofiskt är det svårt att gå in i
den poetiska solostämman och sedan plötsligt leda
orkesterns abrupta infall. Det blir nästan absurt.
Var ligger utmaningarna i sjunde symfonin?
– För det första är den ju så välkänd att det är en
utmaning att bortse från de tolkningsideal som följt
med traditionen. Sedan är den svår att balansera.
Hornen är väldigt framträdande, liksom trumpeterna, och de kan ofta skymma de andra stämmorna.
För övrigt är det bara att studera partituret och följa
Beethovens tempomarkeringar, de stämmer väldigt
bra.
Fråga Stefan
Skicka dina frågor om musik, Konserthuset, orkestern och Symfonikernas verksamhet i allmänhet
till vår redaktör Stefan Nävermyr så letar han fram svaren: [email protected]
Som gammal abonnent läste jag med
intresse Året var 1936 i Podiet nr 3 som
handlade om Symfonikernas mästerlige
konsertmästare Endre Wolf. Finns det
några inspelningar med honom?
Anne-Marie, Göteborg
Kort svar: inte många. Jag talade med vår
förre konsertmästare Christer Thorvaldsson
som hänvisade till en gammal stenkaka
med Paganinis femte Caprice i a-moll som
nämns i Shepherds och Axelrods Paganinibiografi från 1979. Svår att få tag i. Men
Endre Wolfs stereoinspelning av Brahms
violinkonsert med dirigenten Anthony
Collins som gavs ut på LP av World Record
Club 1958 finns återutgiven på det engelska
skivbolaget Beulah. Ett mycket fint
dokument av hans konst, även om orkestern inte fått all den repetitionstid som hade
behövts. Danacord har också givit ut en
dubbel-CD med alla inspelningar han
gjorde för danska etiketten Tono 1949-1951,
inklusive violinkonserter av Mozart och
Tjajkovskij. Samt Paganinis femte Caprice
med pianoackompanjemang av dåvarande
hustrun Antoinette. Förmodligen den
gamla 78-varvaren nämnd ovan!
När jag var på konsert nyligen applåderade publiken mellan satserna, vilket jag
upplevde som väldigt positivt! Skönt att
äntligen få uttrycka sin spontana glädje
och tacksamhet. När har denna nya
sedvänja uppstått?
Stig-Magnus, Göteborg
Laddad fråga som brukar dela publiken i
två läger: älskar eller avskyr. Jag bollade
den vidare till musikvetaren Anders
66
Carlsson som menar att det är svårt att
fastslå när en sedvänja överges och en ny
tar vid. För länge sedan var det inget
etikettsbrott att applådera mellan satserna
men sedan ändrades vanorna och man
skulle vänta med applåderna tills verket
var slut, ”vilket rent allmänt har varit ett
bruk som kommit mer och mer sedan den
”klassiska” konsertform vi har i dag
formades och ”stelnade” under andra
hälften av 1800-talet”, säger Anders
Carlsson. Nu verkar reglerna luckras upp.
Att visa sin uppskattning är ju aldrig fel,
men många tycker också att man ska visa
respekt för tonsättaren och dem i publiken
som vill ha en odelad upplevelse. Vad säger
ni läsare? Skicka era åsikter till oss.
Parfym kan ju vara förförisk men när
den uppträder alltför starkt i fel
sammanhang kan den bli rena plågan.
Varför inför ni inte ett parfymförbud i
Konserthuset?
Pär, Mölndal
Respekt och omtanke är den bästa
lösningen. Tänker man bara på att många
är allergiska eller upplever besvär är det
inte så svårt att avstå från parfym och
rakvatten i offentliga lokaler. Så vi passar
på att skicka en liten påminnelse till alla
som är svaga för väldoft – spara den till
privata tillfällen.
Foto Anna Hult
67
Neeme Järvi 75 år
TEXT stefan nävermyr Foto Frederick Stucker
N
är Neeme Järvi första gången
mötte Göteborgs Symfoniker
i april 1980 var han en erfaren
men i västvärlden relativt okänd dirigent
som nyss fyllt 42 år. Det slog gnistor
direkt.
Några månader senare skulle
Symfonikerna debutera i Royal
Albert Hall med litauiske Mariss
Jansons – sedermera världsberömd chefdirigent för Pittsburgh
Symphony, Oslofilharmonin,
Bayerska Radions symfoniorkester och
Concertgebouworkestern – när de
sovjetiska myndigheterna plötsligt
stoppade hans utresetillstånd.
Förfrågan gick omedelbart
till Neeme Järvi som inte var
svårövertalad… Det blev stor
succé i England och Irland och
resten är historia. Göteborgs
Symfoniker upplevde en
framgångssaga med skivinspelningar och internationella
turnéer som lade grunden
till orkesterns nuvarande
68
tätposition i svenskt och internationellt
musikliv.
Neeme Järvi har blivit äldre och har
stundtals haft en vacklande hälsa men när
jag når honom på telefon i Florida är han
precis lika entusiastisk som vanligt.
– Jag får hela tiden inbjudningar till
intressanta projekt men jag måsta tacka
nej till mycket, tiden räcker inte till. Jag är
chefdirigent för Residentieorkestern i Haag
och Estlands Nationalorkester och börjar
till hösten som chefdirigent for Orchestre
de la Suisse Romande. Det är fullt upp.
Men han hinner med ett och annat
gästspel, bland annat hos Los Angeles
Philharmonic där Symfonikernas nuvarande
chefdirigent Gustavo Dudamel är Music
Director.
– De har en stor Piatigorsky-festival
där jag ger konserter med tre av världens
finaste cellister: Mischa Maisky, Ralph
Kirshbaum och Alisa Weilerstein.
Neeme Järvi månar starkt om sina
”gamla” orkestrar. Under våren har han
konserter inbokade med Royal Scottish
National Orchestra, New Jersey Symphony
och givetvis Göteborgs Symfoniker, orkestrar han varit chefdirigent för. Dessutom
gästspel hos BBC Symphony och Spanska
Nationalorkestern. Det ser alltså inte ut
som om han dragit ner på tempot även om
hustrun Liilia säkert vaktar dörren så att han
får tid att umgås med barn och barnbarn.
Han är omåttligt stolt över dottern Maarika,
flöjtist, och dirigentsönerna Paavo och
Kristjan som byggt egna karriärer på
internationell nivå. Familjen och musiken
är definitivt det viktigaste i hans liv. Och
för övrigt?
Jag frågar vad han gör vid sidan av
musiken:
–…
Tystnaden kan skäras med kniv och
jag märker att han blir fullkomligt ställd.
Floridas varma väder, härliga stränder och
kylda drinkar kan ju locka, men de verkar
inte ligga högst på Neeme Järvis lista. Efter
några sekunder blir han talför igen:
– När jag inte repeterar, ger konserter
eller reser… då lyssnar jag på musik och
läser partitur. Det finns så mycket musik
att upptäcka, det tröttnar jag aldrig på.
Som Atterberg, hans fjärde och åttonde
symfonier med folkmusikinfluenser till
exempel, väldigt bra musik.
Kurt Atterberg, nationalromantikern
från Göteborg och en av de främsta svenska symfonikerna i början av 1900-talet, har
blivit ett gemensamt projekt för Göteborgs
Symfoniker och Neeme Järvi. Samtliga nio
symfonier ska spelas in för Chandos och
publiken får möjlighet att höra de flesta
på konsert de närmsta åren. I juni inleds
serien med nr 6, ”Dollarsymfonin”. Kanske
blir det också något Atterberg-nummer i
Slottsskogen där Neeme Järvi var med vid
den första konserten 1984 och många år
framöver, en plats han minns med glädje
när vi avslutar samtalet.
– Hälsa alla mina gamla vänner i
Göteborg, och publiken, det ska bli
väldigt roligt att ge konserter i Göteborgs
Konserthus och Slottsskogen igen där vi
delat så många fina stunder. Det kommer
att bli underbart. Vi ses!
69
sveriges
mästerkock?
TEXT stefan nävermyr Foto anna hult
D
en här gången hälsar vi på hemma hos orkesterchefen Johan Nordin
i Onsala. Hit flyttade han nyligen med hustrun Koja till en ombyggd
före detta sommarstuga från 1950-talet. 200 m till vattnet och en
härlig utsikt. Så vad passar bättre än en fisksoppa?
Johan Nordin är sedan 2011 chef för orkesterns 109 medlemmar, ett arbete
med ansvar för såväl stort som smått.
– I mitt ledarskap ser jag mig främst som en ”möjliggörare” och ”hinderröjare”.
Jag ska som chef se till att orkestern och medlemmarna får de bästa förutsättningarna för att kunna utföra sitt arbete.
Det handlar om långsiktig strategi och planering, men lika ofta om varje veckas
projekt – det vill säga konserterna – som ska förberedas, repeteras och genomföras. Här samarbetar Johan Nordin tätt med biträdande orkesterchefen Martin
Söderlund.
En chefs viktigaste uppgift? Att rekrytera rätt folk. Det anser Johan Nordin som
också är med när orkestern har provspelningar. Nyligen kom 33 högkvalificerade
musiker från hela världen för att provspela till en tjänst i violastämman.
– Det är ett mycket krävande arbete där 16 medlemmar i orkestern var med
och i två omgångar sållade antalet sökande till tio och sedan sex finalister. Det
var jag som fick ge beskeden till de provspelande och det blev både lyckotårar och
förtvivlan.
En lycklig altviolinist gick segrande ur finalen och kommer att få ett par
provveckor i vår, och ett provår om allt går väl.
Och hur gick det med Johan Nordins fisksoppa? Höga poäng av samtliga
domare. Men om han platsar i Sveriges mästerkock är en annan femma. ”Fryst
vit fisk”?
johans fisksoppa
Lägg buljongtärningen i vatten och koka upp. Börja med lite vatten så att
soppan blir mustig, späd vid behov.
Skär purjolöken i skivor och lägg i grytan.
Moroten därefter i skivor. Låt det puttra några minuter.
Skär den knappt tinade fisken i lagom stora tärningar och lägg i grytan.
Rör ned crème fraiche och låt puttra.
Hälften av tomaterna skärs itu och resten läggs i hela för att få både klot
och ”ögon”.
Champinjonerna läggs i hela eller i bitar om de är stora.
Sist i med räkorna som bara ska värmas upp så de inte blir sega.
Musslor kan också tas med.
Smaka av med salt och vitpeppar.
1 paket fryst vit fisk 400 g
3-4 laxbitar
1 fiskbuljongtärning
1 purjolök
champinjoner, rikligt
1 ask körsbärstomater
1 stor morot
2 burkar smaksatt crème fraiche t ex saffran/tomat
och franska örter
räkor
salt och vitpeppar
70
71
Viola, altfiol, Bratsche –
kärt barn har många namn
V
Foto anna hult
iolan är ett instrument med en underbar
ton, lite dov och beslöjad, med violinens
tre lägre strängar och en fjärde ytterligare ett trappsteg ned.
– En av anledningarna till att jag föll för
instrumentet är dess speciella klang. Jag tycker
om soundet, det har jag alltid gjort. Det ligger
mycket nära den talade rösten, säger Per
Högberg som är stämledare för violasektionen i
Göteborgs Symfoniker. I maj och juni framträder
han som solist med orkestern.
Violan kommer från en annan instrumentfamilj än violinen, och en med äldre anor. Det var
på den tiden när stråkinstrument som spelades
upprätt och mot benet fick tillnamnet ”gamba”
(ben), och de som hölls i armen ”braccia” (arm).
Det senare namnet har violan behållit på tyska
där den kallas Bratsche, och görs så även i andra
språk kolleger emellan. I början av 1600-talet
kunde violan vara orkesterns centrala stråkinstrument, ”violino ordinario”, medan violinen
betecknades ”violino piccolo”. Det mindre
instrumentets briljans gjorde att det efter hand
tog över rollen som melodiförande instrument
medan violan fick nya uppgifter. Speltekniken
skiljer också.
– Det kräver en delvis annan teknik, framförallt med stråken.
Violan har en viktig funktion i orkestern.
Tillsammans med andraviolinerna drar altvioli-
72
nerna ett tungt harmoniskt lass med sina mellanstämmor som idogt och målmedvetet bygger det
musikaliska verkets bärande struktur.
– Man kan säga att vi är ett slags harmoniskt
skelett.
Per Högberg trivs utmärkt som orkestermusiker. Han älskar att spela verk som Stravinskys
Petrusjka, Messiaens Turangalîlasymfoni eller
John Adams Kammarsymfoni. Och Nielsens och
Sibelius symfonier. Musik som ställer krav och
erbjuder utmaningar, och kanske skänker en och
annan skön belöning. Men då måste man satsa
allt.
– För mig är yrket egentligen en fråga om liv
och död. Jag måste ha det engagemanget annars
kan jag inte prestera. Tekniken är nödvändig
men uttrycket är det viktigaste i vår konst.
Per Högberg minns än i dag när han som ung
musiker satt i Radiosymfonikerna och hörde Ida
Haendel spela den långsamma satsen i Sibelius
violinkonsert.
– Det var så fantastiskt att jag inte kunde hålla
tillbaks tårarna. Jag tyckte det var lite genant
och försökte vända mig bort, men sedan såg jag
att min ärrade kollega också grät. Det är dom
fantastiska ögonblicken man ser fram emot som
musiker, och man vet aldrig när dom kommer.
Kammarmusik skattar han högt: att spela
kvartett är något speciellt. Han och kamraterna i
Briokvartetten var den första ensemble som tog
73
diplom i kammarmusik på musikaliska akademin i Stockholm och de spelade tillsammans i
tolv år. Något han ibland kan sakna.
– Det är en fantastisk musikform, jag tycker
fortfarande det är den ultimata ensemblen.
Där har violan sin givna roll, men som soloinstrument är den mer anonym. För tonsättarna
har det alltid varit enklare att skriva violinkonserter än violakonserter: en violin skär igenom
orkesterväven lättare än violan. Men det finns
trots allt en rad fina violakonserter som exponerar instrumentets mystiska och diskreta kvaliteter: Berlioz Harold i Italien, Hindemiths Der
Schwanendreher (den musikaliska gestaltningen
av en svan som steks på spett) och Waltons
violakonsert. Instrumentet förekommer också i
många parfigurationer: som ena halvan i Mozarts
musikaliska kärleksduett i Sinfonia concertante för violin och viola, som Sancho Panza till
cellons Don Quixote i Richard Strauss symfoniska dikt, eller som älskaren mot nunnan Beatrice
i Kurt Atterbergs Svit för violin, viola och stråkar
(se sid 58). Per Högberg spelade i Don Quixote
2010 och kommer nu att spela Atterbergs svit.
74
– Den stötte jag första gången på när jag
gick på ackis i Stockholm. Den har en speciell
charm. Jag ser mycket fram emot att få göra den
med Sara Trobäck Hesselink och Neeme Järvi.
Med honom blir det alltid spännande, säger Per
Högberg.
Viola är det instrument i orkestern som kan
variera mest i storlek – från en något större violin
till en rejäl sak som kräver långa armar och stora
händer.
– Spelar man i orkester är det mer bekvämt
och praktiskt med ett inte alltför stort
instrument.
Klangskillnaden mellan instrumenten är också
större än övriga stråkinstrument, från ljus till en
mycket dov och mörk klangfärg.
Att hitta en fin viola kan vara svårare än att
hitta en fin violin, de gamla instrumentmakarna byggde helt enkelt fler violiner än övriga
stråkinstrument. Per Högberg hade världens tur.
Han har en gammal italienare han fick tag i hos
en skånsk musiklärare som förvärvat den från en
granne som fått den från en samlare.
Det är en Pietro Palotta från 1808 som klingar
mycket fint.
Ett instrument att behålla för livet?
– Jag är väldigt nöjd, det har en ljus och fin
klang som jag trivs med.
För att få ljud i en viola behövs också en stråke.
– Den har stor betydelse för klangen, det kan
skilja enormt mellan olika stråkar.
Äldre franska stråkar står högt i kurs men är
svåra att få tag i. För fem år sedan lånade han en
stråke av en vän i Danmark. Efter fem minuter
vände han sig till kollegan:
– ”Om du någonsin funderar på att sälja den så
köper jag!” Nyligen fick jag chansen vilket gjorde
mig lycklig. Det är en stråke tillverkad omkring
1910 av Victor Fetique och det är en fröjd att
spela med den. Den ger en bra klang och har en
härlig balans som hjälper spelet!
Vill man höra en viola i all sin prakt blir
det alltså tillfälle när Per Högberg spelar Kurt
Atterbergs Svit för violin, viola och orkester
tillsammans med orkesterns konsertmästare Sara
Trobäck Hesselink den 31 maj och 1 juni. Och
har ni inte möjlighet att gå på konserten finns det
fler chanser: musiken spelas in för utgivning på
skivbolaget Chandos.
Volvo Trucks
Renault Trucks
TOMORROW’S WORLD
Mack Trucks
UD Trucks
Buses
On land, at sea and in the air, the demands of global commercial
transportation will continue to challenge both business and society.
Construction
Equipment
You can be sure one company with a long-term commitment to
quality, safety and environmental care has the vision to deliver
– Volvo Group.
Volvo Penta
Find out more on www.volvogroup.com
Financial Services
Volvo Aero
75
Yvonne Qwarnström, 99 år
TEXT katarina a Karlsson
Y
foto lina ikse
vonne Qwarnströms systerdotter öppnar
dörren när jag och fotografen Lina Ikse
ringer på. Kaffekopparna är framdukade
på det runda, vita bordet och Yvonne väntar
på oss. Hon är lite tveksam först. Vem är vem?
Med vem ska hon prata? Och fotografering får
det absolut inte bli. Men det tar inte lång stund
förrän vi är inne i ett samtal där Yvonne minns
längre tillbaks än någon av oss kan, kanske
någonsin kommer att kunna? För 1935 var
Yvonne en av dem som sjöng vid invigningen
av det nya Konserthuset. Hon minns tillfället
mycket väl.
– Det var underbart roligt! Vi skulle ha vita
klänningar, annars var det alltid svart. Mamma
hade sytt min, den var utsökt. Innan vi gick in
på scenen hörde vi sorlet från salongen och då
kändes det allt lite fladdrigt. Men sen, när vi gick
in i ordentliga rader, ordentligt skulle det vara, då
var det bara roligt. Hela salen var full av honoratiores, det var vita skjortbröst så långt man kunde
se. De flesta hade ju frack. Vi sjöng Sången av
Stenhammar. Om det gick bra? Inte gick det åt
helsike i alla fall. Det gjorde det aldrig. Inte en
enda gång. Efteråt var det middag på Börsen för
de finare besökarna, vi som var lite lägre stående
fick supé och dans på Valand. Jag blev uppvaktad
av en trevlig kontrabasist hela kvällen.
I fem år sjöng Yvonne i konserthuskören och
hon minns tiden med glädje.
– Tor Mann, han var jättetrevlig, han skojade
på alla repetitioner. Sen var det en holländare
som hette Mengelberg, han pratade sig igenom
alla repetitioner. Men det gick bra ändå. Och så
var det den här underbare dirigenten, vad hette
han nu? Vi sjöng Brahms Ein deutsches Requiem
och det liksom lyste om honom. Jag har börjat
glömma lite. Det retar mig! säger Yvonne och
bankar försiktigt en ådrad knytnäve i bordet.
76
För Yvonne har det alltid varit självklart att
hålla på med musik, det gjorde hela familjen.
Morbror Oscar spelade i symfoniorkestern,
Yvonne började sjunga i kyrkan redan när
hon var sex-sju år. Hon kan inte peka ut några
höjdpunkter, det verkar som om allt som
hade med musik att göra var en enda räcka av
höjdpunkter.
– Det bästa var att man fick vara med, blev
antagen! Musiken har varit det bästa i mitt liv,
den klassiska musiken. Inte pop, det har jag
aldrig tyckt om.
Antagningsprovet bestod i att sjunga skalor
och sjunga från bladet. En sopran, som Yvonne,
behövde inte ha något högt c, det räckte med a.
– Min röst var rak och klar, inga biljud, säger
Yvonne.
Vid flera tillfällen fick hon uppleva att stå på
samma scen som de riktigt stora sångarna; Jussi
Björling, Birgit Nilsson, Hjördis Schymberg och
Einar Beyron.
Den sistnämnde var rätt pigg på flickor, får vi
veta, men han prioriterade inte körens damer.
– Nej, vi var nog för lågt stående, det var inte
oss han var ute efter.
77
Apropå flörtande kommer vi in på Sigurd
Björling som förstärkte kören ibland.
– Han var en riktig flörtis, ja till den milda
grad! Men å vad han var duktig! Han ställde sig
inpå en. Kanske var jag hans typ?
Yvonne var dock inte lika lockad av honom.
– Jag stack!
När vi pratar om vilken musik Yvonne tyckte
bäst om att sjunga räknar hon upp Bachs
h-mollmässa, Beethovens Missa Solemnis,
Brahms och Mozarts rekvier. Minnena är många.
Två romanskonserter minns hon också med
särskild glädje.
– En var med Elisabeth Schwarzkopf och den
andra med Dietrich Fischer-Diskau. I två timmar
sjöng dom för ett fullsatt konserthus. Dom stod
precis blickstilla, det var inget hejsan. Men när de
öppnade munnen...
Yvonne går fortfarande på konserthuset
ibland, när systerdottern kan följa med.
– Det verkar vara större krav på kören idag,
tycker hon. Och musikerna också. Man måste
vara så jäkla begåvad för att komma nånstans!
Som Dudamel, han är en käck kille och väldigt
duktig dirigent, tar sig an barn.
Är publiken annorlunda idag?
– Kanske att man är mera klädd i jeans och
ulltröjor. Så var det inte förr, då var det ju något
att gå på konsert! Och jag tycker att de skulle
göra fler körverk.
När Yvonne hade sjungit fem år i konserthuskören flyttade hon till Stockholm för att jobba på
78
bank. Men även där gick hon med i konserthusets kör där hon fick sina bästa vänner, vänner
för livet.
Någon hade sagt att en sopran bör pensionera
sig vid 53, så då slutade Yvonne. Men på banken
fortsatte sjungandet och numera blir det kanske
en och annan snapsvisa och så sjunger hon i
badrummet förstås.
– Jag har haft ett bra liv, ett trevligt liv med
mycket roligt. En bra man fick jag också efter
tio års jagande. Ja, egentligen var det väl så att vi
väntade med att gifta oss tills vi fick en bostad
och det var ju så ont om bostäder under kriget.
Han var nio år yngre än jag var, men han dog
före mig ändå.
I sommar fyller Yvonne 100 år.
– Tror du jag kan önska mig ett kort i födelsedagspresent, till orkesterns konserter?
Jag säger att det tror jag säkert, och förfrågan
till Konserthusets ledning är härmed framförd.
Lina plockar fram sin kamera och det går
bra trots tidigare protester. Vi är så betagna av
Yvonne och hennes minnen att vi nästan inte kan
slita oss, och hon verkar lika förtjust hon, över att
återuppleva äldre tider.
När jag står i tamburen och snör på mig
kängorna knackar Yvonne mig på ryggen.
– Bruno Walter! Det var Bruno Walter han
hette, den underbare dirigenten. Hans ansikte
lyste som förklarat, det sken om honom! Och det
var Brahms Ein deutsches Requiem vi sjöng!
Vännerna väntar på dig
H
är är Götaplatsens egen hejarklack,
Göteborgs Symfonikers trofasta
supporterklubb som följer sitt favoritlag
i vått och torrt. Vill du få ytterligare inblickar i
orkesterns och musikens underbara värld och
samtidigt lära känna några av ortens trevligaste
och mest musikintresserade människor – gå med
i Göteborgs Symfonikers vänner.
– Vår huvuduppgift är att stödja orkesterns
arbete både när det gäller publik och konserttillfällen. Det märks bland annat de lördagsförmiddagar när vi arrangerar Fikastråket, kaffe,
smörgås och kammarmusik med musiker ur
Göteborgs Symfoniker, och när vi delar ut våra
årliga stipendier till musiker i orkestern, säger
styrelseledamoten Peter Schéle.
Vänföreningen bildades 1985 och har under
åren varit en aktiv stödorganisation som månar
både om orkestern och sina medlemmar. En stor
insats gjordes av föreningsmedlemmen Gunnel
Kahlefeldt som guidat tusentals människor i
Konserthuset och arrangerat träffar där vänföreningens medlemmar mött berömda solister
och dirigenter. Hon har numera trappat ned
och överlåtit en del av det publika arbetet till
Peter Schéle som har erfarenhet från liknande
uppdrag hos Kungliga Filharmonikerna där han
arbetade under många år (och dessförinnan hos
Göteborgs Symfoniker som marknadschef).
– Vi anordnar flera träffar per säsong med
föredrag av orkesterns kontrabasist Jan Alm,
en inspirerande och oerhört musikkunnig
föredragshållare, samt forskaren och författaren
Jan Ling som gärna delar med sig av sin rika
kunskap. Vi arrangerar även årliga resor. I augusti går färden till operafestspelen i Glyndebourne
söder om London, säger Peter Schéle.
Stämningen är kamratlig och avspänd på
träffarna som ofta ger upphov till spännande
diskussioner om musik och artister. Inte sällan
råder det delade meningar!
Enligt stadgarna ska föreningen ” stödja
Göteborgs Symfoniker i deras verksamhet såväl ekonomiskt som opinionsmässigt”.
Vänföreningens bidrag har under åren möjliggjort flera prominenta artistbesök och vissa
inspelningsprojekt. En stor del av medlen
kommer från föreningens generösa företagsmedlemmar. Men kärnan i föreningen är alla
enskilda, musikälskande medlemmar som sätter
Göteborgs Symfoniker före det mesta, klubbens
tvättäkta supporters.
www.gsvanner.se
79
7
frågor
En snabbpresentation av medarbetare på podiet eller
kontoret som alla arbetar för att du ska få en så bra
konsertupplevelse som möjligt. Den här gången tar vi
pulsen på Pontus Westman, podietekniker som ser till
att violinerna inte sitter för långt bak och att dirigenten
har rätt partitur på notstället.
Hemlig last
Om jag är på ett antikvariat och ser en roman om
kommissarie Maigret av Georges
Simenon som jag inte har, så köper
jag den. Helst ska den vara i
Delfinserien. Jag slukar den
innan helgen är slut
och avrundar gärna
med 200 gram
Marabou schweizernöt.
Hobby
Mitt band Lady Banana. Vi skriver musik, spelar
själva in den och försöker göra en video till varje låt.
I sommar åker vi förhoppningsvis till Frankrike och
spelar.
Ibland är det bra om det inte hörs
Min oas
Dirty Records på Andra Långgatan går jag till så
fort jag får chansen. Jag samlar lite på vinylsinglar
och på ”Dirty” kan jag även dricka fantastiskt kaffe.
Maskindelar ska inte höras.
Förutom energieffektiva kullager, tätningar och
smörjsystem har SKF ett stort sortiment av
instrument för att bland annat upptäcka maskinljud
och vibrationer. Så idag bidrar våra tusentals
produkter och tjänster till en bättre miljö, inte bara
genom bättre hushållning med naturens resurser,
utan även genom minskat buller.
Att minska friktion har varit vårt mål ända sedan
starten 1907. Att det sen i sin tur minskar oljud,
det bjuder vi på.
Favoritmusik
Just nu, så är det fransk garagerock, Bo Diddley,
och Sjostakovitj som gäller. Gärna elfte och tolfte
symfonierna.
Mitt livs överraskning
När min bror ringde i somras och frågade om jag ville
segla runt Spetsbergen blev jag faktiskt stum. En veckas
betänketid fick jag. Jag är inte mycket för naturen
annars, men kunde inte låta bli. Det var en fantastisk
resa.
Mitt tips
Vara Konserthus är definitivt värt ett besök. Klangen är
lite annorlunda och det ligger ju faktiskt bara en timme
bort. Man hinner tillbaka till Göteborg före kl 23.
The Power of Knowledge Engineering
Äter helst
Hasselbackspotatis, pistagenötter och råbiff på
Restaurang Stearin.
pausfika för två
eller middag för
1200 personer
Läs mer om vårt arbete på
www.skf.com
Foto: Anna Hult
Kaffe och kaka? Inga problem. Trerätters till festkvällen? Det fixar vi.
Middagsbokning till abonnemangets alla konserter? Då får du vara
ute i god tid för antalet platser är begränsat! Kontakta oss så ordnar
vi lösningen just för dig, från en till 1200 personer.
VÄLKOMMEN TILL RÖRELSEFRIHETEN.
Symfonikrysset 4
VINN EN HELKVÄLL på konserthuset!
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
Kommande Artist in Residence i Göteborg
Här firas helgdag med musik
Klopstock skrev om den, Mahler komponerade
Han har snart tre orkestrar
Räddade Fidelio ur fängelset
5
Barbara
All heder åt honom
Gillar surkål
7
Har fått en ny stråke
1
2
3
4
6
8
9
Ledtrådar hittar du i detta magasin.
Skicka in rätt ord (den grå lodräta raden) senast den 25 juni till [email protected] eller
till Podiet, Göteborgs Konserthus, 412 56 Göteborg.
Vinnaren får två biljetter till en valfri konsert med Göteborgs Symfoniker och en
trerätters middag för två i restaurangen.
Säg farväl till begränsningarna och välkommen till
rörelsefriheten. Med nya Volvo V60 Sportswagon
kommer du förmodligen hitta på lite mer, lite oftare.
I Symfonikrysset nr 2 var Bronfman den rätta lösningen. Det kunde Mona Sandqvist i Göteborg som
härmed får biljetter och middag som pris. Grattis!
KLART FÖR SÄNDNING
Nu är allting riggat: tre fasta kameror i Stora salen,
fem mobila, samt ljud- och bild-mixer med stora
bildskärmar i det nybyggda kontrollrummet. Omkring
sex konserter kommer att läggas ut på webben säsongen 2012-2013 och tre-fyra konserter sänds live
på biografer i Göteborg, Västra Götaland och övriga
Sverige. Se www.gso.se under hösten!
Håll dig uppdaterad:
www.facebook.com/GothenburgSymphony
www.youtube.com/Nationalorkestern
Eller gå in på vår hemsida www.gso.se
och klicka dig vidare.
www.twitter.com/gbgsymfoniker
www.blogg.gso.se
www.spotify.com
Nya Volvo V60 Sportswagon. Nu även med DRIVe.
NYA VOLVO V60 KOSTAR FR ÅN CA 23490 0:- (T3) - 3970 0 0:- (T6 AWD) E XKL LOK AL UTRUSTNING . BR ÄNSLEFÖRBRUKNING BL ANDAD KÖRNING 4, 5 L - 10, 2 L /10 0 KM .
KOLDIOXIDUTSL ÄPP CO2 G/KM 119 G (DRIV-E) - 237G (T6 AWD). MIL JÖKL ASS EURO5. BILEN PÅ BILDEN ÄR E X TR AUTRUSTAD. NÄR DU KÖPER EN NY VOLVO INGÅR
VALLTID VOLVO ASSISTANS SAMT VAGNSK AE- OCH ROSTSK YDDSGAR ANTI . W W W.VOLVOCARS . SE
82
Volvo. for life
83
Vägen till toppen
foto michael Larsson
Göteborgs Symfoniker AB drivs med utgångspunkt från ett uppdrag av
verksamhetens ägare och huvudman, Västra Götalandsregionen. Här intill
kan du läsa uppdraget för 2012-2014.
E
Orkesterns uppdrag från regionen
Göteborgs Symfoniker, Sveriges Nationalorkester,
bidrar till regionens attraktivitet och spelar
en viktig roll i den regionala utvecklingen.
Orkestern har stark internationell lyskraft och
har som ambition att inom tio år positionera sig
som en av världens främsta. Kvalitetsutveckling
och fördjupad kunskap inom området ska
uppnås i internationell konkurrens och genom
medvetna satsningar ska nya scener erövras som
regelbundet återkommande spelplatser.
Som en av regionens framgångsrika musikinstitutioner ska Göteborgs Symfoniker under
uppdragsperioden särskilt utveckla barn- och
ungdomsverksamheten samt genom nya
84
konsertformer möjliggöra för fler människor att
möta den klassiska musiken. Under uppdragsperioden ska nya kontaktytor utvecklas regionalt,
nationellt och internationellt.
Symfonikerna har till sitt förfogande ett unikt
hus med många möjligheter till möten och
upplevelser och ska under uppdragsperioden ta
initiativ till nyskapande samarbetsprojekt och
partnerskap på musikområdet. Målgrupper för
samverkan är kultur- och musikskolor, konsertarrangörer och det fria musiklivet. Arbetet med
jämställdhet och mångfald inom scenkonstområdet är fortsatt prioriterat.
tt mål är att nå nya publikgrupper. Hur
gör vi det, Helena Wessman, VD och
konstnärlig chef?
– På många olika sätt. Våra After Workkonserter med musik och mat lockar människor
som aldrig har varit i Konserthuset tidigare.
Jag gick runt senast och talade med folk som
tycker det är ett perfekt koncept – lagom
lång konsert och avslappad stämning. Våra
Popicalkonserter där musiker ur Göteborgs
Symfoniker möter aktuella popartister drar en
ny publik som också letar sig in till våra vanliga
konserter. Utomhuskonserterna i Slottsskogen
och på Götaplatsen är också väldigt viktiga. På
sportlovet nästa år kommer orkestern att bilda
ensembler som åker ut och spelar på nya ställen
i regionen. Här får alla människor chansen att
uppleva Göteborgs Symfoniker och vi välkomnar
dem till nya upplevelser i Göteborgs Konserthus.
Vår ambassadörsverksamhet har även den blivit
en stor framgång – nybörjare får möjlighet att
testa vårt provabonnemang och se verksamheten
bakom kulisserna.
Du började själv spela tidigt och månar om de
yngre?
– Vår barn- och ungdomsverksamhet är en
dörröppnare för de unga. Särskilt samarbetet
med El Sistema Göteborg som vi gav konserter med nyligen i Konserthuset. Våra musiker
åker ut till Hammarkullen och Hisingen varje
månad och träffar och spelar med barnen.
Sedan har vi konstnärliga residens för barn och
ungdom, tonsättaren Paula af Malmborg Ward
och regissören Svante Grogarn som skapar nya
konsertproduktioner där de unga är involverade,
och står i begrepp att starta ett mentorprogram
som vänder sig till ungdomsorkestrar inom
kulturskolan.
Göteborgs Symfoniker ska också bli tillgängliga
för alla som inte har möjlighet att ta sig till
Konserthuset?
– Det digitala Konserthuset kommer förhoppningsvis att nå många nya grupper! Vi har med
hjälp av en donation från Stena byggt en helt ny
TV-studio och kommer framöver att sända våra
konserter på nätet och digitala biografer. De som
är ute och surfar kommer förhoppningsvis att
hitta Göteborgs Symfoniker och kanske få en
musikalisk kick: ”Oj vad häftigt, det vill jag höra
live!”
I uppdraget liksom i företagets vision är
ambitionen att Göteborgs Symfoniker fram till
2020 ska positionera sig som en av världens
främsta orkestrar. Kan du utveckla det?
– Att ha en världsorkester i en region som
Västra Götaland sätter oss på kartan. Där
handlar det om attraktionskraft och vår ambition
att ge publiken den absolut högsta kvalitén. För
vår egen del gäller det att ha högt ställda mål för
att orkestern ska känna sig motiverad i utvecklingen. Om vi slår oss till ro börjar vi genast
backa, man måste alltid försöka bli bättre. Vägen
dit är att samarbeta med de bästa dirigenterna
och solisterna i slagkraftiga program, det är
kärnan. Turnéverksamheten är också viktig, att
vi syns och hörs på de viktiga internationella
scenerna. Liksom skivinspelningsprojekt som ger
eko i världen. Allt detta tillsammans kan få oss
att förverkliga vårt mål.
85
D
et var en gång… Göteborgs Symfonikers
moderna framgångssaga började för omkring
30 år sedan med en ambitiös orkester, en
initiativrik chef och en entusiastisk chefdirigent.
Sponsorpengar från Volvo, 20 nya musiker, skivinspelningar för BIS, utlandsturnéer och – Slottsskogen!
Vilken genial idé, att ge konsert i stans gröna oas.
Dåvarande chefen Björn Simensen har berättat hur han
ruvat på idén och på söndagarna
letade efter en lämplig plats.
Trädgårdsföreningen bedömdes
som för liten men Slottsskogen, ja
Slottsskogen borde räcka till.
Meteorologer menade att risken för
regn var minst i början av juni så då
siktade man in sig på den veckan.
Till konserten behövdes en
konferencier, en presentatör som var välkänd och
kunde skapa god kontakt med publiken. Diskussionens
vågor gick säkert höga när man pratade namn:
göteborgare eller göteborgska, populär, käck – och inte
minst musikalisk. Vem kan passa? Valet föll på Stefan
Ljungqvist. Den fryntlige trubaduren och operasångaren med sonor stämma och brett register var som
klippt och skuren för uppgiften. Han glänste vid denna
tid som ”komiskt ankare” i Hagge Geigerts revyer på
Lisebergsteatern och blev i samma veva rikskänd som
den tafflige polisen Evald Larsson i de omåttligt
populära TV-serierna Polisen i Strömstad.
Vädrets makter höll i sig när orkestern äntrade
podiet framför Björngårdsvillan söndagen den 3 juni.
På programmet stod bland annat musik ur Sound of
Music, eller ”sund av musik” som Stefan Ljungqvist
vitsade till det. Efter allsången tillade han: ”Nu kan ni
gå hem och skryta med att ni debuterat med Göteborgs
Symfoniker!”
GP var på plats liksom GT, och i kvällstidningen
intervjuade Tore Lund en av alla besökare i det stora
folkhavet. Mats Annelund var där med familjen:
”Vi brukar inte ha tid att se
Symfonikerna i Konserthuset men
när de spelar här tog vi tillfället i
akt. Och så gick det ju lätt att ta
med sig barnen.”
När Stefan Ljungqvist frågade
publiken om inte Slottsskogskonserten kunde bli en tradition
kom en varm, spontan applåd.
Han fick rätt. Göteborgs Symfoniker har gjort sammanlagt 26 konserter i Slottsskogen. 2008 blev Slottsskogskonserten en del av nationaldagsfirandet vilket betyder
att den sedan dess äger rum den 6 juni varje år. Bara tre
gånger har konserterna ställts in: 1985, 1992 och 1993.
Neeme Järvi har dirigerat tio av konserterna, inklusive
premiären 1984. Då ledde han Göteborgs Symfoniker i
ledmotivet från TV-serien Onedinlinjen och Duke
Ellingtons Solitude, och ackompanjerade publiken i
Den blomstertid nu kommer. ”Slottsskogen är den
bästa konsertsal jag vet” har Neeme Järvi sagt. Och om
vädrets makter står bi kan han och orkestern säkert
räkna med mångdubbelt fler besökare än de 6000
personer som var med första gången 1984.
Året var
1984
MUSIK I DET GRÖNa!
slottsskogen
6 juni kl 14.00
86
87
”Med passionerad övertygelse
Det är konsert. Ljuset i salongen dämpas och publiksorlet tystnar. Alla väntar spänt på en dirigents entré.
Applåder, dirigenten hälsar i hand med konsertmästaren som om de aldrig träffats förut…
Så långt är de flesta konsertupplevelser sig ganska
lika, men sedan, när lungor fylls och läppar formas,
tagel stryker sträng, metaller och exotiska träslag
förenas i en filharmonisk svängning, skiljer sig konserterna åt. För vem bestämmer vilka noter som står på
notställen? Göteborgs Symfonikers repertoar bestäms
till stor del av programutskottet. Att sammanställa
orkesterns val av dirigenter, solister och repertoar är
en oerhört fascinerande uppgift och kan liknas vid ett
enormt pussel, där varje bit ska passa ur en rad olika
perspektiv. Vår publik ska först och främst bjudas på
en formidabel konsertupplevelse. Sedan ska orkestern
hållas i trim med en konstnärligt utmanande repertoar.
Abonnemangsserier skall vara omfångsrika oavsett om
de är stora eller små. Vi ska ha tonvikt på den nordiska
repertoaren, göra nyskapande produktioner för barn
och unga och aktivt leta efter framstående kvinnliga tonsättare och dirigenter. Nya verk ska beställas,
inspelningar och turnéprogram planeras. Våra mest
eftertraktade solister och dirigenter måste bokas med
tre års framförhållning om ens det räcker. Ibland krävs
snabba beslut där magkänslan säger att vi måste våga
chansa, som 2005, då en okänd Gustavo Dudamel
ersatte Neeme Järvi på Symfonikernas Promskonsert i
Royal Albert Hall.
Men vad gör ett bra konsertprogram? Som metafor
kan man använda en utsökt middag för våra öron. Det
krävs fina råvaror, variation och spännande kombinationer. Allt omsorgsfullt serverat med en passionerad
övertygelse och ett kärleksfullt handlag. Vilka verkkombinationer som passar är förstås högst personligt men
det får inte vara grädde i allt: senromantiker som
Rachmaninov, Wagner, Strauss, Elgar, Alfvén mår bäst
i samspel med något syrligt, kryddstarkt eller renande;
varför inte Saariaho, Haydn, Stravinsky eller Adès?
Några få tonsättare, bland dem Mozart, klarar sig i
sällskap med vem som helst. Den engelske dirigenten
88
Andrew Manzes första besök hos Symfonikerna fokuserade på Johannes Brahms utan att vi spelade något
originalverk av honom! Konserten inleddes med Elegy
for Brahms av Hubert Parry, fortsatte med Mozarts
Pianokonsert nr 17 med Brahms egna solokadenser.
Huvudnummer var Schönbergs färgrika orkestrering
av Brahms pianokvartett i g-moll som även spelades i
original som bonus efter orkesterkonsertens slut. Ett
genialt program, både originellt och variationsrikt med
enastående verk.
Allt som oftast bestäms programmet utifrån en rad
pragmatiska förutsättningar. Vi kanske tänker oss en
sångsolist med barockarior före paus och ber dirigenten X att göra ett neoklassiskt verk, till exempel Mathis
der Maler av Hindemith.
– Nej, jag vill absolut göra Tjajkovskijs fjärde, det gör
jag alltid första gången jag gästar en ny orkester, säger
dirigenten.
Eller en stjärnsolist som den aktuella säsongen bara
spelar Brahms violinkonsert. Ibland finns utommusikaliska argument: en konsert kan ha ett speciellt tema
såsom en stad, ett år, randiga djur eller ett transportmedel och ibland hamnar diskussionen på det som inte är
musiken: pausen. Hur viktig är den? Ska vi ha ett kort
stycke på 10-15 minuter och sedan paus före Mahlers
sjätte symfoni eller Brahms Ein deutsches Requiem?
Ska vi uppmärksamma födelse- eller dödsår? ”Jag ser
att Gesualdo varit död i 400 år, borde vi inte spela
något?” ”Nej, låt oss vänta tills vi gör en temakonsert
om passionsmördare…”
Turnéprogrammen ska representera vår konstnärliga
särart och kvalité. Vi vill gärna vid sidan av den ofta
efterfrågade internationella repertoaren resa med något
nordiskt verk och gärna en svensk solist. Repertoaren
är oerhört rik. Den rymmer flera gyllene tidsåldrar och
man upptäcker ständigt fantastisk musik att programsätta bortom standardrepertoarens mest spelade verk.
Om man själv vill botanisera i Göteborgs Symfonikers
arkiv www.gso.se/historik finner man att djärva blandningar var vanligare i orkesterns tidigaste period. Man
började ofta med symfonin, till exempel Sibelius tvåa
och kärleksfullt handlag”
och slutade med ett par uvertyrer eller en stärkande
marsch och däremellan kunde det vara flera solister i
kortare soloverk. I dag skulle ett sådant programförslag
generera åtskilliga mejl och telefonsamtal. Samtidigt lär
det oss att konsertformen hela tiden ska utvecklas.
En vän till mig argumenterade för att solokonserten
alltid borde komma sist.
Anledningen var något udda. Han var en hårt
arbetande man som älskade att gå på konsert men
somnade nästan ofelbart någonstans i uvertyrens
sidotema och vaknade upp först efter att solisten fick
stående ovationer och blommor… Vid våra livliga
sammanträden har det någon gång diskuterats om att
kunna erbjuda sovkonserter med kudde (!) för trötta
åhörare. En tidigare VD var oerhört fäst vid idén om
en doftkonsert. Tänk er en svavelosande häxsabbat i
Berlioz Symphonie fantastique eller söta, orientaliska
dofter i Rimskij-Korsakovs Scheherazade! Som tur är
kan ju våra öron registrera allt detta; det må vara en
soluppgångs värmande strålar i Strauss Alpsymfoni
eller ett stilla sommarregn ur Alfvéns Bergakungen.
Det är faktiskt helt i sin ordning att någon gång slumra
in också för att vila intrycken. Men om man har
problem med snarkning kanske man bör undvika ett
framförande av John Cages klassiska 4’33* – om man
inte vill debutera som solist förstås!
Johan Stern
Programsättningens riktlinjer stakas ut av programkollegiet (ett 30-tal medlemmar från orkester och
administration) och orkesterns konstnärliga råd.
Detaljplaneringsarbetet görs i stor utsträckning av
programutskottet som består av Helena Wessman,
VD och konstnärlig chef, Sten Cranner, planeringschef, Karin Tufvesson Hjörne, konstnärlig rådgivare,
Tuula Fleivik, altviolinist, Johan Stern, cellist, Charles
DeRamus, kontrabasist och Stefan Nävermyr, redaktör.
Chefdirigenten har också ett betydande inflytande,
särskilt när det gäller de egna programmen.
*4’33 är ett smått legendariskt stycke av John Cage där
musikern enligt instruktionerna ska sitta overksam
under styckets tre satser. Tanken är att omgivande miljöljud ska bilda stycket, även om många uppfattar det som
fyra och en halv minuts tystnad.
89
Nytt & blandat
Skivbiblioteket klappat och klart
1984 kunde en
fullpris-CD kosta
199 kr eller mer.
Idag kan man få en
box med 50 CD för
700-800 kr. Snacka
om prisvärt. Jag kan
inte tänka mig en
bättre introduktion
till klassisk musik än
The Decca Sound, det
engelska skivbolagets
tjocka box med mer
än 55 års högklassiga
inspelningar. Redan
när Decca gjorde sina
första kommersiella
stereoinspelningar 1954
låg man i främsta ledet
vad klang och ljudkvalitet beträffar. En av de
första som hoppade på stereotåget var dirigenten Ernest Ansermet, schweizaren som var vän
med och i flera fall uruppförde verk av Debussy,
Stravinsky, de Falla och Ravel. Hans legendariska
inspelningar av Debussys La mer finns med,
liksom orkesterverk av de Falla. Andra berömda
Decca-artister som Vladimir Ashkenazy
(Rachmaninovs tredje pianokonsert), Charles
Dutoit (orkestermusik av Ravel), Herbert von
Karajan (Holsts Planeterna med Wiens filharmoniker) är självklart med. Det bästa med en sådan
här box är inte alla legendariska inspelningar
man känner igen, utan upptäckterna man får på
köpet. Boxen innehåller musik från barocken –
Bach med Münchinger – till modernister som
Ives och Varèse med Zubin Mehta. Sångarna
går inte av för hackor: Renée Fleming, Dame
Joan Sutherland, Cecilia Bartoli, José Carreras,
Placido Domingo och Luciano Pavarotti. Allt i
Deccas berömda sound, kanske bäst representerat i Mahlers åttonde symfoni med Sir Georg
Solti och Chicago Symphony inspelad av Deccas
dåvarande chefstekniker, ljudgeniet Kenneth
Wilkinson. Dra upp volymen på stereoanläggningen och njut!
Ett utmärkt komplement till Decca-boxen är
Mercury Living Presence, också det en rejäl låda
med 50 CD från det amerikanska skivbolaget
som med producenten Wilma Cozart Fine och
äkta maken och inspelningsteknikern Robert
Fine skapade några av de mest häpnadsväckande
och kraftfulla inspelningarna av orkestermusik under 1950- och 1960-talen. Inte alltid lika
kända orkestrar och dirigenter som Decca men
profiler som gjorde några av epokens finaste LP:
Rachmaninovs tredje pianokonsert med Byron
Janis, Tjajkovskijs Nötknäpparen och Stravinskys
Eldfågeln med Antal Doráti och London
Symphony, samme dirigent och Minneapolis
Symphony i Tjajkovskijs 1812-uvertyr komplett
med kyrkklockor och kanoner (!) samt
Henryk Szeryng i Brahms, Mendelssohns och
Schumanns violinkonserter. Ej att förglömma:
Osipovs statliga ryska balalajkaorkester i ett
knippe folksånger inklusive Natt i Moskva
där knäppta balalajkor i alla storlekar får hela
rummet att vibrera. Här kan man verkligen tala
om närvarokänsla, den kvalitet som fick Mercury
att kalla sin klassikerserie Living Presence.
Stefan Nävermyr
Ny samlingsskiva med Dudamel
På Gustavo Dudamels nya CD Discoveries medverkar några av världens
finaste orkestrar: Wiens filharmoniker, Berlins filharmoniker… och
Göteborgs Symfoniker. Gustavo har valt scherzot ur Bruckners nionde
symfoni – tio minuter rå energi – som hämtats från den trippelbox
med Göteborgs Symfoniker som Deutsche Grammophon gav ut förra
året. Discoveries innehåller även klassiska highlights som Beethovens
femma, Saint-Saëns backanal ur Simson och Delila, Tjajkovskijs trepak
ur Nötknäpparen samt adagiettot ur Mahlers femte symfoni.
90
Kulturnämndens nye
ordföranden
Västra Götalandsregionens
kulturnämnd har fått en ny
ordförande: Alex Bergström
(S) från Falköping. Han ersätter Anneli Stark (intervjuad
i Podiet nr 1) som avgick i
januari då hennes arvoden för
politiska uppdrag var för höga
för att tillåta den visstidspension hon erhöll. Hon valde då
att avsäga sig uppdraget som
ordförande för kulturnämnden.
Alex Bergström har tidigare
suttit i styrelsen för Film i Väst
och har bland annat uppdrag
i kollektivtrafiknämnden och
styrgrupper för IT-verksamhet.
Han är också ledamot i
regionstyrelsen.
Ett klick så är det klart
I Podiet nr 1 tipsade vi om
sajter där man kan köpa och
ladda ner klassiska inspelningar
av högsta kvalitet. Vi missade en
av de viktigare:
www.eclassical.com
Det är en svensk hemsida,
ja, närmare än så: göteborgsk.
Företagets VD George Olvik
hälsar att eclassical kan erbjuda
ett stort antal 24-bitsinspelningar, studiokvalitet med
väsentligt högre upplösning
än CD-formatet. Här finns
utgåvor från skivbolag som
BBC Legends, BIS, Chandos,
Collins Classics, cpo, Delos,
Glossa, Intim musik, Naxos och
Pentatone (nya flerkanalsinspelningar samt klassiska Philipsutgåvor i surround sound).
Göteborgs Symfoniker finns
representerade på 57 inspelningar. Villkoren är generösa: är
man inte nöjd med sitt köp får
man pengarna tillbaka.
Vi gick ändå till finalen
Som vi berättade i förra Podiet
nominerades skivbolaget Chandos
och ljudteknikern Torbjörn
Samuelsson till en Grammy i
kategorin ”Best Engineered Album”
för sin inspelning av Weinbergs
tredje symfoni och fjärde sviten
ur baletten Guldnyckeln med
Göteborgs Symfoniker. Grammytrofén gick inte till Göteborg utan
till den amerikanska inspelningen
av Robert Aldridges opera Elmer
Gantry som också vann pris för
bästa operainspelning. Grammy
är ju en i grunden amerikansk
utmärkelse så valet är föga överraskande. Men all heder till Torbjörn
Samuelsson vars inspelning valdes
ut som en av de fem bästa i världen!
Ett givet köp för
alla som ännu inte
skaffat CD:n. Finns
på biljettkontoret.
En flytande orkester
Den 3 juni kommer London
Philharmonic Orchestra att spela
på en pråm i Themsen. Konserten
ges med anledning av drottningens
diamantjubileum – hon har suttit
60 år vid rodret. Man räknar med
att upp till 1000 båtar kommer att
ansluta till festligheterna.
91
violin 1
Nicola Boruvka
Yury Efimov
Mats Enoksson
Helena Frankmar
Bengt Gustafsson
Annika Hjelm
Cecilia Hultkrantz
Michael Karlsson
Helena Kollback Heuman
Bertil Lindh
LOtte Lybeck Pehrsson
Hans Malm
Ann-Christin Raschdorf
Kristina Ryberg
Ingrid Sjönnemo
violin 2
Marja Inkinen engström*
terje skomedal*
Åsa Rudner**
Lars Alexandersson
Maria Andersson
Per-Olof Appelin
Pernilla Carlzon
Catherine Claesson
Jan Engdahl
Leonard Haight
Annica Kroon
Jan Lindahl
Elin Stjärna
Ingrid Sturegård
Thord Svedlund
vakant
vakant
sveriges nationalorkester
chefdirigent
gustavo dudamel
förste
gästdirigent
Christian Zacharias
chefdirigent
emeritus
neeme järvi
92
förste
KONSERTMÄSTARE
Per Enoksson
Sara Trobäck Hesselink
alternerande
förste KONSERTMÄSTARE
Vlad stanculeasa
andre
KONSERTMÄSTARE
vakant
viola
Per Högberg*
Lars Mårtensson*
Tuula Fleivik**
Susanne Brunström
Karin Claesson
Nils Edin
Henrik Edström
Björn Johannesson
Magnus Lundén
Kejo Millholm
Bo Olsson
EllInor Rossing
vakant
cello
Ernst Simon
Glaser solocellist
Claes Gunnarsson
solocellist
Johan Stern*
Pia Enblom
Paula Gustafsson apola
Erik Hammarberg
oscar kleväng
Karin Knutson
petra lundin
Anders Robertson
Gregor Wybraniec
VAKANT
kontrabas
Hans Adler*
Bo Eklund*
Jan Alm**
Charles DeRamus
Jennifer Downing Olsson
Marc Grue
Erik Mofjell
Ida Rostrup
Jenny Ryderberg
flöjt
Anders Jonhäll*
Håvard Lysebo**
tina ljungkvist
Kenneth Wihlborg
(även piccolaflöjt)
oboe
Mårten Larsson*
carolina grinne**
Niklas Wallin**
engelskt horn
Björn Bohlin (även oboe)
klarinett
Urban Claesson*
Selena Markson Adler**
(även essklarinett)
Henrik Nordqvist
Ragnar Arnberg
(även basklarinett)
fagott
Arne Nilsson*
Anders Engström**
emily hultmark
Christer Nyström
(även kontrafagott)
horn
Lisa Ford*
vakant**
Kristina Borg
Dick Gustavsson
Ingrid Kornfält Wallin
Krister Petersson
trumpet
Bengt Danielsson*
per ivarsson*
Paul Spjuth**
Börje Westerlund**
trombone
Lars -Göran dimle*
Ingemar Roos**
vakant
bastrombone
Jens Kristian Søgaard
tuba
Morten Agerup
harpa
Masayo Matsuo
piano/celesta
Erik Risberg
pukor
Hans Hernqvist*
martiN ödlund**
slagverk
Roger Carlsson*
Fredrik Björlin**
Kenneth Franzén
*stämledare
**alternerande stämledare
Göteborgs Symfoniker tillämpar
rotation inom stråkstämmorna
tredje
KONSERTMÄSTARE
Vakant
93
Nästa nummer av Podiet
kommer i augusti.
tack till alla
som gör det möjligt:
för ste h uvu ds p on sor
för ste d onator
ravel på franska
Pianisten Hélène Grimaud återvänder
till Göteborg med ett specialnummer
ur repertoaren: Ravels Pianokonsert i G-dur.
h uvu ds p on sor e r
Dirigent och solist: nikolaj znaider
Den danske musikern dirigerar Mahlers första symfoni
och är solist i Nielsens violinkonsert.
ett flammande sken
Vi samtalar med orkesterns solocellist Ernst Simon Glaser
inför framförandet av Tommie Haglunds cellokonsert Flaminis Aura.
back to back
Pianisterna Jan Lundgren och Bengt Hallberg
inleder säsongens jazzserie.
94
s p on sor e r
forti s s i mo
Concordia Maritime AB · Göteborgs Hamn AB · Göteborg & Co
forte
AB Gullringsbo Egendomar · Castellum AB · Higabgruppen · Prové AB · Salinity Holding AB
m e z zo forte
Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB · Elite Park Avenue Hotel · Handelsbanken · Älvstranden Utveckling AB
Erséus Arkitekter AB · Billes Tryckeri AB · Akzo Nobel · White Arkitekter AB · Sjätte AP-fonden · Lanark AB
Göteborgs Symfoniker – en del av
DEN SOM SE R FR A M ÅT M Å ST E OC K SÅ B L I C K A BA K ÅT
I Västra Götaland har ett gott liv många uttryck. Vår uppgift är både hälso- och sjukvård
och hållbar regional utveckling. Men också att bygga broar. Idag är Västra Götaland en
stark tillväxtregion. Vi bygger framtiden både på historiska arv och på nutidens kreativa
gestaltning. Genom såväl bronsålderns hällristningar som audiovisuell spetskompetens.
Därför är vi lika stolta över världsarvet i Tanum som världsstjärnorna i Trollhättan.
Tillsammans bidrar de till det goda livet.
www.vgregion.se
96

Solotrumpet: Per Ivarsson

Transcription

Similar documents

ROMANTIKENS RODRIGO

20-40% - Göteborgs Symfoniker

Välkommen - Glastonbury Abbey

Kvällens program - Malmö Symfoniorkester

Programtidning - Sveriges Radio

Allan Pettersson Performances