De första 9000 åren Rgb.pmd

Comments

Transcription

De första 9000 åren Rgb.pmd
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
PÄRLOR
FRÅN GRAVARNA VID
VRETEN. FOTO: KHODER LAAMA/ÖREBRO
LÄNS MUSEUM
De första
9000 åren
25
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Jägarna
Läsebok i lera
”Var gick vattnet?” är en fråga som arkeologer ofta får av intresserade
förbipasserande. Frågan visar att fenomenet landhöjning har slagit fast
rot i det folkliga medvetandet. Detta är ju knappast förvånande eftersom enorma vattenmassors försvinnande och uppstigande jungfrulig mark
erbjuder ett drama som dessutom kan associeras till syndaflod och en
jord renad från synder. En lika berättigad fråga i sammanhanget är naturligtvis ”När gick vattnet?”. Hela vår förhistoriska tideräkning är uppbyggd kring möjligheten att besvara denna fråga. När pionjärerna de
LITEN TIDSGUIDE
Sedan slutet av 1800-talet har förhistorien delats in i tre perioder. Treperiodsystemet utgick från tre olika material - sten, brons och järn - som
ansågs dominera perioderna. Efter hand har olika underperioder kommit till och skapat en stor flora av namn. Dessutom ska perioderna motsvara en viss tid och gränserna för dessa är en ständig källa för diskussion
och debatt. Här följer en kort guide över olika beteckningar som med
fördel kan jämföras med tidsaxeln i föregående kapitel.
Stenåldern brukar delas in i äldre och yngre stenålder som med mer
förklarande namn även kallas jägarstenålder och bondestenålder. Den
äldre stenåldern kallas ofta mesolitikum, ett internationellt mera gångbart namn. Perioden brukar i Sverige räknas från cirka 8000 f Kr till
4000 f Kr. Den långa perioden brukar ibland även delas i tidig och sen
mesolitikum, med en flytande gräns ungefär mitt under perioden. Den
yngre stenåldern kallas på motsvarande sätt neolitikum och räknas från
cirka 4000 f Kr till 1800 f Kr. Inom neolitikum finns tre underperioder:
tidig- (4000-3300 f Kr), mellan- (3300-2350 f Kr) och senneolitikum
(2350-1800 f Kr). Till perioden hör också sedan gammalt beteckningar
på flera ”kulturer”, till exempel trattbägarkulturen. När ”kulturerna”
nämns förklaras de närmare i texten. I samband med de äldre kartor,
som förekommer i avsnittet om stenåldern, används de beteckningar
som då var gällande. Där redovisas också årtal som vägledning.
Bronsåldern brukar vanligen delas in i äldre och yngre bronsålder.
Den äldre brukar räknas mellan 1800 och cirka 1000 f Kr medan den
yngre sträcker sig ungefär fram till 500 f Kr.
Järnåldern är ungefär lika lång som bronsåldern men delas in i fler
underperioder. En grov indelning som är viktig i sammanhanget är äldre
och yngre järnålder. Den äldre omfattar tiden 500 f Kr till 400 e Kr och
delas i sin tur in i förromersk (500 f Kr – år 0) och romersk (0-400 e Kr)
järnålder. Den yngre järnåldern har underperioderna folkvandringstid
(400-550 e Kr), vendeltid (550-800 e Kr) och vikingatid (800-1050
e Kr). Periodnamnen känns idag något föråldrade men används ändå
eftersom de är så etablerade.
26
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
FOTO: MAGNUS WESTERBORN
Geer och von Post lärde sig att tyda lervarvens kronologi så gav de oss ett
redskap för att enkelt läsa kulturlandskapet.
Örebro län är på så vis en utmärkt läsebok. Från det breda slättlandskapet i Närkes hjärta till barriären av skogar och berg är det inte särskilt
många mil. Ändå berättas här hela historien om landet som föds ur havet för att sedan långsamt befolkas och bebyggas. När isen motvilligt
släppte taget och retirerade norrut täckte smältvattnet nästan hela länet.
Våra högsta berg hamnade dock aldrig under vatten. Gränsen brukar
kallas högsta kustlinjen (HK). Vi hittar den i Tiveden på cirka 136 meters höjd, i Kilsbergen kring 160 meter och vid Grythyttan kring 180
meter. Tiden är ungefär 8000 f Kr.
Inlandsisen på reträtt från
Närkeslätten.
Först på plats
Människor kan ha tagit de isfria ytorna i anspråk redan då. Vi har inga
belägg men skogarna har nog en del hemligheter kvar. En av hemligheterna avslöjades för några få sedan. Länets äldsta hittills kända boplats
antas ha legat vid Flosjöhyttan vid stranden av Halvarsnoren söder om
Grythyttan. Den har daterats utifrån slagtekniken på tre kärnyxor och
en skivyxa, alla gjorda av lokal hälleflinta. En datering kring 7500 f Kr
har föreslagits. Halvarsnoren förvandlades under årtusendet från en havsvik till en insjö och stora förändringar skedde i livsbetingelserna i området.
En annan hemlighet gömdes uppe i skogarna på Käglan, Bergslagens
barriär mot norra Hjälmarbygden. Vid det gamla vargskallsberget
Kuphälla avtäcktes nyligen resterna av en ”jaktstation” från äldre stenålder. Man har återkommit till platsen vid speciella tillfällen, till exempel
när säl varit möjlig att fånga. Stationen var i bruk för över 7000 år sedan
och med dateringar koncentrerade kring 5300 f Kr är den Hjälmarbygdens äldsta undersökta plats. Kuphälla ligger 70 meter över havet
men under jägarnas tid svallade havet runt omkring. Platsen låg på en
liten ö i ytterskärgården och fast land fanns inte förrän i Kilsbergen. I
dag tillhör Kuphälla Götlunda socken och Västmanlands län, den enda
närkesocken som inte tillhör Örebro län. Den är ändå intressant ur ett
27
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
länsperspektiv eftersom liknande platser sannolikt finns på de gamla
skärgårdsöarna som nu tillhör Käglans toppar inom Örebro län.
Som kontrast till skärgårdsmiljön i Käglan kan några boplatser från
inlandet på Närkeslätten fungera. Väster om Vibysjön ligger Sågebol
som undersöktes när E20 byggdes om i början av 1990-talet. Även här
fanns en liten jaktstation och tiden är ungefär densamma som vid
Kuphälla. Den låg på en liten kulle omgiven av våtmarkerna vid Vibysjön
och är alltså ett exempel på mesolitisk närvaro i inlandet, miljöer som
bara i liten omfattning studerats inom stenåldersforskningen. Nära Sågebol ligger Västra Backa som undersöktes i samma sammanhang. Där
fanns också smärre närvaro under stenåldern men ingen närmare datering gick att få. Läget påminner om Sågebol och det är inte omöjligt att
de båda använts på samma sätt och under ungefär samma period. En
liknande, tillfälligt använd plats undersöktes vid Skävi, vid Vibysjöns
södra strand. Inga anläggningar fanns på platsen däremot många spår av
stenhantverk i kvarts och kvartsit. Utifrån slagtekniken kunde Skävi dateras till sen mesolitikum, innan 4000 f Kr.
Fynd och prickar
För att översiktligt visa utveckling och förändring under stenåldern återges fyra kartor som sammanställdes av Sune Lindqvist för nästan 100 år
sedan. Med prickar markeras samtliga fyndplatser för då kända lösfynd
från sten- och bronsåldern. Det kan tyckas passé att använda ett så pass
ålderdomligt underlag men faktum är att Lindqvists genomgång är den
enda fullständiga som gjorts för Närkes del. Strandlinjerna har förfinats
och ibland förflyttats och fler fynd har kommit till känna men hans
arbete var högklassigt för sin tid och kartornas grunddrag är fortfarande
giltiga. Som pedagogiskt hjälpmedel för att visa Urnärkes framväxt är
Lindqvists insats ännu oöverträffad. En stor nackdel i sammanhanget är
dock att den var begränsad till landskapet Närke, varför länets övriga
delar endast kommer att nämnas i texten. Slutligen, de något otidsenliga
rubrikerna är Lindqvists, men de har behållits trots att vi nu rör oss med
andra begrepp. De är svåra att byta ut och de ger en god bild av tidens
gång, från trindyxa till hällkista.
De flesta fynden är yxor vilket knappast är förvånande. Hållbart material och karaktäristiskt utseende gjorde att de tidigt kunde kännas igen
och tolkas i folkligt medvetande. Den äldre stenåldern kallades tidigare
till och med ”trindyxtid” efter den vanligaste yxtypen. Trindyxan var ett
standardredskap som skapades kring 6000 f Kr och som hade minst en
3000-årig livstid som typ. På våra breddgrader var den oftast gjord av
grönsten eller annan lokal bergart. Under yngre stenålder kom den efter
hand att ersättas av mer individuella typer, där både formgivning och
funktion var viktiga. Inom länet finns också ett fåtal fynd av en ännu
äldre typ som brukar kallas ”Lihultsyxan” efter den första fyndorten i
Skee i norra Bohuslän. Den är en långsmal grovhuggen kusin till
trindyxan.
Det finns dock skäl att diskutera hur lämpliga lösfunna fynd är för att
visa befolkningstäthet. Felkällor och störningsmoment är flera och allvarliga. Själva ordet lösfynd berättar att de är lösryckta från sitt samman28
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
hang och uppgifterna kring fyndplats är ofta inte särskilt exakta. Många
yxor har också legat i byrålådorna länge innan de hamnat hos museer
eller samlare, vilket gör att ursprungliga uppgifter kan ha förvanskats
eller glömts bort. Speciellt för just yxor är att de inom allmän folktro
ansetts ha magiska egenskaper, till exempel en förmåga att som övernaturlig åskledare avleda blixten från mänsklig boning. Av den anledningen
kan de ha färdats långa sträckor som bytes- eller handelsvara. Flera exempel finns på yxor som instoppade i grunden har kommit fram vid
rivning av äldre hus. Yxor som hittas under sådana omständigheter bör
alltså betraktas med extra misstänksamma ögon.
En annan mänsklig faktor som påverkat kartbilden är de entusiaster
ute i bygderna som aktivt letat efter och samlat in föremål, i första hand
yxor och/eller föremål av flinta. Dessa personer har naturligtvis gjort en
stor och viktig insats för fornforskningen i länet. Samtidigt som man
erkänner detta kan det inte förnekas att verksamheten satt bestående
avtryck i spridningsbilden med en viss överrepresentation för områden
inom entusiasternas aktionsradie. Ytterligare en faktor som påverkat bil-
NERIKE UNDER TRINDYXTIDEN (6 000-3000 F KR)
Hjälmaren är en stor havsvik. Norr om dagens sjö syns bara enstaka
delar av Käglan. I väster går stranden upp mot Kilsbergen, i höjd med
Järle, Kil, Latorp, Fjugesta och Edsbergs kyrka. Som öar i vattenspegeln
syns delar av Snavlundaåsen med den största ön från Hackvad upp mot
Knista. Åsryggar finns också vid Hardemo och Hallsberg längs den södra
stranden. En större halvö sticker ut mot Yxhult och strax intill ligger en
liten ö vid Kvarntorp. Därefter fortsätter stranden relativt rakt österut söder
om Sköllersta och Askers kyrkor.
Närkeslätten är alltså så gott som helt
under vatten, med undantag för smärre
öar.
Med utgångspunkt från Lindqvists
karta ser vi en tydlig centralbygd längs
havsvikens sydvästra strand. Från
Knista går en halvcirkel via Viby till
Hallsberg, i den innerskärgård som bildas av vad som idag är åsryggar. En
något glesare koncentration av fynd
syns längs Svartån upp mot Teen,
medan en tydligare koncentration finns
kring Hammar med norra Vätterns
skärgård som gemensam nämnare. En
mindre samling fynd finns även mellan sjöarna Tisaren och Sottern där
Pålsbodaåsen tidigt erbjöd en torrskodd väg och bas för mänsklig vistelse.
Fornfynd i Närke under
trindyxtiden (6000-3000 f Kr).
Sune Lindqvist 1930.
29
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Ett antal stenyxor hämtade ur
länsmuseets magasin.
FOTO: JOHANNA HAGEFALK/ÖREBRO
LÄNS MUSEUM
den är graden av jordbruksaktivitet. Närke genomgick en oerhörd uppodling från och med 1600-talet med en gigantisk topp under 1800-talet
när folkökning och sjösänkningar sporrade till stordåd. Det finns en viss
samstämmighet mellan socknar med hög uppodling, få fornlämningar
och många lösfynd. I slutänden tvingas man dock konstatera det aldrig
går att få en ”rättvis” bild. Det är dock viktigt att vara medveten om vad
som skapat dagens bilder av forntiden.
Jägare vid Vättern
Med utgångspunkt från kartan samt de få undersökningarna kan några
iakttagelser och några frågor formuleras. Den mesolitiska bygden kring
Vätterns norra spets är av stort intresse för forskningen. Vättern var redan då avsnörd från landhöjningen och såg ut ungefär som idag. Vissa
förändringar har skett genom den så kallade tippningseffekten som orsakas av att landhöjningen är större ju längre norrut man kommer i landet. För Vätterns del innebär det att strandlinjen långsamt retirerar i
norr medan Jönköpingstrakten i stället får ett högre vattenstånd. Vad
detta innebär för lokaliseringen av förhistoriska lämningar har egentligen aldrig diskuterats. Strandnära platser från mesolitikum bör alltså
återfinnas på visst avstånd från dagens strand. Effekten kan emellertid
inte jämföras med strandlinjens förskjutning inom de delar av länet som
låg vid stranden av den långsamt krympande Hjälmarhavsviken. Norra
Vätterns insjöskärgård med många små öar kan med fördel jämföras
med en liknande skärgård i vad som idag är Södertörn, söder om Stockholm. Där har många mesolitiska lämningar undersökts under senare år.
En av slutsatserna är att utveckling skett lokalt i högre grad än vad man
tidigare trott. Svensk stenåldersforskning har mest utgått från ett sydoch västsvenskt perspektiv med södra Sverige som impulsgivare och övriga Sverige som mottagare. Resultat både från Mälardalen och från
Norrland har emellertid visat att bilden är mycket förenklad. Andra kontakter och egen utveckling har spelat en stor roll. Norra Vätterbygden
har något av en nyckelposition mellan öst och väst och mellan nord och
syd. Vägen till Hjälmarhavsviken var bara några få mil och Snavlundaåsen
30
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
var raka spåret till centralbygden i Västernärke, med sin långa kust som
erbjöd god utkomst. En grundlig specialinventering inom framförallt
Hammars socken borde kunna ge resultat av riksintresse, med tanke på
de rika lösfynden från socknen.
Västernärke från sydväst
Centralbygden i Västernärke utvecklades med tre uppstigande åsryggar
som främsta bas för lokalisering. Öar blev till landbryggor som senare
blev uddar i den stora viken. Naturen var god och snart hittade människorna hit. Här ser vi början till den befolkningsmässiga övervikt som
Västernärke länge kom att ha. Bland fynden finns märkbara inslag av
flinta och västsvenska föremålsformer. Allt talar för att området befolkades från sydväst och likheterna består i själva verket under stora delar av
förhistorien. Vilken form kontakterna hade är svårt att bedöma men ett
handelsutbyte fanns uppenbarligen redan under mesolitikum. Centrala
socknar i sammanhanget är Edsberg, Viby och framförallt Hardemo under
den äldre stenåldern. Hardemo intar en särställning när det gäller antalet lösfynd, till en del beroende på den kände hembygdsforskaren Karl
Östlund som bodde i socknen under en längre tid.
En boplats – ett hem?
Ett helt annat område är de stora bergslagsskogarna som sedan länge var
avskurna från landhöjningen. De allra tidigaste lämningarna kommer
möjligen från äldre mesolitikum när havsstranden fortfarande låg nära
inom delar av området. Både fynd och enstaka undersökningar pekar
dock på att även inlandet till viss del var befolkat. Man bör egentligen
vara försiktig med begrepp som ”befolkat” och ännu mer med uttryck
som ”boplats”. Det sista antyder en central punkt, ett hem, en plats där
man bor. Föreställningen stämmer dåligt med den rörliga jägartillvaro
som antas vara periodens livsstil. Det är slående att undersökningar alltid tycks gälla till exempel jaktstationer och tillfälliga läger. Teoriernas
basboplatser lyser med sin frånvaro och frågan är om de nånsin kommer
att hittas. De kan också vara en skapelse av vårt moderna sätt att se på
tillvaron, där hemmet är basen för våra liv. Ett jagande folk kan i första
hand ha känt sin trygghet i gruppen snarare än i ett låst boende. Att
grupperna sedan kan ha återanvänt många av platserna förstärker snarast
argumentet. En grupp som rör sig mellan ett antal platser inom mer
eller mindre avgränsade revir har knappast behov av ett ”hem”, däremot
av flera lägerplatser avsedda för speciella aktiviteter.
En plats som kan belysa just frågan om stora baser eller tillfälliga
läger är Vårbogrind i Nysunds socken, nära Letälvens utflöde i Skagern.
Inte mindre än 26 yxor har vid olika tillfällen hittats inom två begränsade ytor. Inslaget av Lihults- och trindyxor visar på verksamhet under
mesolitikum. Vårbogrind kan möjligen också ha varit en mötesplats i
kontakterna mellan Västsverige och Västernärke. En helt annan typ av
lägerplatser representerar de tio ”boplatser” som registrerades vid en inventering inom skjutfältet vid Villingsberg 1993. Samtliga ligger idag
vid sjöstränder och påminner mycket om norrländska boplatsmiljöer.
31
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
FOTO: JENNY HOLM/UV BERGSLAGEN
Ingen av platserna är daterad men åtminstone en del kan ha använts när
de låg i inlandet. Beroende på datering kan naturligtvis avståndet till
havsstranden variera. Fynden dominerades av kvarts men även flinta förekom. Kvarts var sin tids universalmaterial och användes för tillverkning av de flesta redskap som behövdes. Spill från tillverkningen är det
vanligaste fyndet vid mesolitiska undersökningar. En timmas besök av
en liten grupp människor under mesolitikum kunde lämna tillräckligt
med fynd för att skapa en boplats. De nyregistrerade lägerplatserna i
Kilsbergen är sannolikt bara toppen på isberget. Därmed innebär de inte
bara ett vetenskapligt utan även ett antikvariskt problem. En grupp i
rörelse inom ett revir på några mil skapar hundratals ”boplatser”, något
som kan vara svårt att hantera för kulturmiljövården.
Skogens vita guld - råmaterial till
redskap.
Norrland möter Svealand
Längre norrut i Bergslagen finns också några platser av stort intresse,
bland annat Flosjöhyttan i Grythyttan som redan nämnts. Fler boplatser
finns i Hällefors kommun bland annat kring sjöarna Norrälgen, Sörälgen
och Halvarsnoren, varav ett tiotal är registrerade. En av dessa, vid sjön
Flaxen, undersöktes 1976 och tolkades som en säsongsboplats, vilket
kan vara lika med ett mycket kort, kanske dygnslångt besök. Ytterligare
en bygd som uppenbarligen var populär under mesolitikum fanns kring
Björkasjön öster om Lindesberg. Där har ett ganska stort antal yxor hittats, både Lihults- och trindyxor, men inga undersökningar har gjorts.
Den nuvarande Bergslagen inom Örebro län kan ses som ett nyckelområde när det gäller att förstå relationen mellan norrländsk och sydsvensk stenålder. Den biologiska norrlandsgränsen passerar genom södra
Bergslagen och Kilsbergen. Flera kulturgränser delar också länet, som
något paradoxalt genom sitt centrala läge blir ett område med många
gränser. Där gränser möts möts emellertid också människor och gränsernas land blir på så vis också en mötesplats. Möjligen kan vi se länet
som en slags tidig marknadsplats.
Odlarna
Bönder vid sjöstranden
Ett ständigt krympande Litorinahav lämnade efter sig jungfrulig mark
som blev till bördig jord och med tiden hittade det enkla jordbruket till
Hjälmarbäckenet. Kanske hade det redan då startat i Norra Vätterbygden
där mesolitiska revir följdes av neolitiska anspråk på jorden. Här var som
sagt strandlinjen redan så gott som fast. Vissa kontaktvägar fanns åsvägen
mot Västernärke men bygden var ändå avskild mot övriga Närke. Den
sammanbindande länken var i stället Vättern som erbjöd förbindelser
med götalandskapen, där neolitiska bygder redan börjat frodas.
Längre norrut började Västernärke ta form. Drumliner och åsar skapade spänning i ett landskap präglat av rik lövskog med eken som
karaktärsträd. Här och där syntes små gläntor där framförallt ask och
alm fått lämna plats för betande djur. Människan hade mer och mer
32
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
NERIKE UNDER DÖSTIDEN (CA 3000-2500 F KR)
Hjälmaren är fortfarande en havsvik men nu har den krympt rejält. Käglan
består av flera stora öar men landkontakt finns från Fellingsbro.
Käglanhalvön ramas i norr in av en smal vik som sträcker sig upp mot
trakten av Ervalla. Större norrgående vikar syns kring Lången och
Tysslingen. En mindre vik sträcker sig även upp mot Ekers kyrka. Mitt i
huvudviken ligger en större långsträckt ö söder om Örebro med början
vid Hjälmarsnäs och slut vid en punkt mitt i mellan Gräve och Täby
kyrkor. I väster har stora landmassor frilagts och från Viby är det nu
nästan två mil till havet. En mindre vik går ned mot Kräcklinge och två
långsmala vikar flankerar Hallsbergsåsen som nu är frilagd till och med
Säbylund. Därefter fortsätter en flikig
och oregelbunden kust österut.
Kvismardalen ligger fortfarande under
vatten men kyrkplatsen i Asker är ovan
vatten.
Fyndbilden har en jämnare fördelning än på förra kartan. I norr drar
Tysslingen- och Långenvikarna till sig
mycken uppmärksamhet. Ön söder om
Örebro är rik på fynd och den inre delen av den blivande Kvismardalen har
också lockat till sig mycken verksamhet. I väster fortsätter aktiviteten kring
Edsberg och Hardemo och vi ser även
början till slättbebyggelsen i Viby.
Halvön vid Kumla som består av en
snabbt växande åsrygg är ett annat hett
område. Kring Vätterns norra spets tilltar den mänskliga närvaron.
Fornfynd i Närke under döstiden
(ca 3000-2500 f Kr).
Sune Lindqvist 1930.
övergått till jordbruk som huvudnäring och därmed också en allt större
grad av bofasthet. Havet hade flyttat sig allt längre bort och insjöarna
gav den vardagliga vattenkontakten. Men även om havet försvunnit från
synranden så liknade kartbilden knappast dagens. Även i den här delen
av Närke har många utdikningar och mindre torrläggningar gjorts i
modern tid. Tidigare sankmarker och små slättsjöar har lagts under plogen. De första bönderna hade, precis som alla sina efterträdare, problem
med vattnet. För mycket eller för litet, sällan var det lagom.
Den tätbefolkade Kumlabygden
När havsytan låg cirka 40 meter högre än idag trängde en smal liten
fjärd söderut från Stor-Mosjön, som genom ett trångt sund fortfarande
hade kontakt med Hjälmarhavsviken. Som en rest av fjärden rinner nu
33
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Hyddbotten från Bäcklunda.
FOTO: PER FALKENSTRÖM/UV BERGSLAGEN
den tämjda Kumlaån genom dalgången. Den stora långgrunda StorMosjön gav idealiska förutsättningar för en blandekonomi som tog tillvara på det bästa både från vatten och jord. Sjön var nästan delad mitt
itu av krönet på Karlslundsåsen. Snart fanns i stället Östra och Västra
Mosjön, en delning som varade ända till sjöarnas slutgiltiga utplånande
under 1800-talet. Den nyligen uppstuckna åsen huserade minst fem
boplatser under tidig neolitikum (äldre bondestenålder). Nära Bäcklunda,
söder om Mariebergs travbana, gjordes en större undersökning år 2000,
innan den så kallade Transportstaden började byggas. Två hyddbottnar
var i all sin blygsamhet rester av de äldsta husen på Karlslundsåsen, om
begreppet hus används generöst. Hyddorna byggdes ungefär 3500 f Kr.
På åkern vid Bäcklunda fanns även spår både från brons- och järnålder,
typiskt för Närkes komprimerade fornlämningsbild. Boplatsen vid
Säbylund är känd sedan gammalt medan ”Mosåsboplatsen” i utkanten
av dagens samhälle upptäcktes 1993. Bara begränsade undersökningar
har gjorts och ingen vet hur stora boplatserna ursprungligen var. Vid
Säbylund gjordes även en mindre insats 1999, när det lokala fjärrvärmenätet byggdes ut. Då hittades mest kvarts men den metod som använts
för stenhantverket gav ändå en översiktlig datering. Den lilla skalan gav
ingen möjlighet att avgöra om 1999 års boplats var en del av den tidigare Säbylundsboplatsen eller om den var en separat enhet
Samma fjärrvärmenät bidrog till att avtäcka ytterligare två boplatser.
Smedstorp i norra utkanten av Kumla hade en typisk närkeblandning
där tidigneolitikum var den första fasen. Sedan följde äldre bronsålder,
förromersk järnålder, medeltid och historisk tid, allt inom fjärrvärmeledningens smala sträckning. Den sista boplatsen i raden kallas Lövsta
och ligger inom Kumlas stadsgräns. Undersökningen gjordes i en del av
Järnvägsgatan, mellan Norrmalmsgatan och Fredsgatan. Lövsta var tidigare känt som fyndplats för ett flertal yxor av tidigneolitisk typ. I schaktet påträffades nu även keramikskärvor från perioden. Dessutom förekom andra perioder även här, främst äldre järnålder.
34
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Trattbägaren och den nya livsstilen
På samtliga platser fanns trattbägarkeramik vilket anger dateringen. Trattbägaren var en typ av keramikbehållare som användes av de tidiga bönderna. Den fick ett snabbt genomslag och i äldre litteratur ansågs den
signalera invandring av en ny folkgrupp. Senare har man mer betonat
sambandet med jordbruk och sett trattbägaren som en del i ett ”paket”
där odling och boskapsskötsel var de bärande inslagen. Behovet av hållbara kärl kom ju egentligen först när människor stannade på en plats
och behövde magasinera livsmedel och spannmål. Den nya livsstilen
kan lika gärna ha anlänt längs de gamla handelsvägarna och spritts via
vardagliga kontakter. Att sedan en viss inflyttning ägt rum är bara naturligt, inte minst med tanke på att stora markområden successivt blev torrlagda, mark som var som gjord för odling och djurhållning.
Blandekonomi i Kvismardalen
Vid havsvikens södra strand rådde stor aktivitet under tidigneolitikum,
vilket visas av många lösfynd från Mosjö, Kumla, Ekeby, Gällersta och
Sköllersta socknar. Bilden är i någon mån påverkad av alla fynd som
gjordes vid sänkningen av Hjälmaren och Kvismaren. Flera av de ledande sjösänkarna, bland annat Djurklou, var också ledande inom länets fornminnesförening och uppmuntrade insamling av föremål. Men
även med detta i minnet är tendensen klar. Här fanns fortfarande mer
eller mindre direkt havskontakt med möjlighet att kombinera jordbruk,
boskapsdrift, fiske och jakt. Området ingick i Mälarbäckenet och redan
nu grundlades sannolikt Östernärkes orientering mot Mälardalen, som
sedan kan märkas genom hela förhistorien.
Gårdarna på Käglan
En annan typ av miljö hittar vi i Käglan, under neolitikum en innerskärgård i snabb förvandling. Havsvikar grundades kvickt upp och torkade
ut, landet växte till sig och mognade. Även Käglan började få lämpliga
bondemiljöer. En av dessa låg vid Skumparberget, norr om Tjugesta i
Glanshammar. När Mälarbanan byggdes i mitten av 1990-talet undersöktes vad som kallats en ”neolitisk gårdsanläggning”. Centrum i denna
var ett cirka 75 m2 stort hus av mesulakonstruktion, det vill säga med
tak som bars upp av väggstolparna och en central rad av stolpar. Kring
huset fanns flera ytor där olika aktiviteter, bland annat yxtillverkning,
ägt rum. Bland fynden fanns naturligtvis keramik från de till synes obligatoriska trattbägarna. Gården vid Skumparberget gav oss en ovanligt
god inblick i de första böndernas vardag.
Ytterligare inblickar från neolitisk vardag gavs vid Skogsmossen i
Lillkyrka som undersöktes vid samma tillfälle och av samma anledning
som Skumparberget. Här fanns också en tidigneolitisk gårdsenhet. Inom
den märktes tre olika faser i bebyggelsen, vilket tolkades som tecken på
svedjebruk, där odling återupptagits efter ungefär 200 år, när marken
återhämtat sig. Nära gården låg ett mindre kärr, av allt att döma en offerplats. Kärret innehöll stora mängder keramik, från minst 75 olika
kärl, över 30 hela eller söndriga yxor samt ett stort antal andra fynd.
35
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
FOTO: MAGNUS WESTERBORN
Spår av en enkel plattform visade på ett slags scen för ritualer i samband
med offren
Vid Högby i Lillkyrka fanns också en mindre bosättning under
tidigneolitikum. Den undersöktes 1998 och bland fynden fanns skärvor
från trattbägare, en del flinta och hel del kvarts. Människorna vid Högby
bodde vid en smal vik på södersidan av en av de större öarna i
Käglanskärgården. Om de ägnade sig åt jordbruk bör de ha tillhört pionjärerna i trakten. Den enda indikationen på att de faktiskt gjorde så är
egentligen keramiken men erfarenheterna från andra platser talar för att
keramiken ingick i det ”paket” som redan nämnts.
Fynden lig ger i påsarna och
markeras med gul pinne i väntan
på inmätning i Högby.
I lä vid Tysslingen och Lången
Slutligen några ord om området norr om dagens Örebro. Under
tidigneolitikum hade det utvecklats till en stor halvö. Den flankerades
av de blivande sjöarna Tysslingen och Lången som ännu var smala havsvikar. Hit till gränslandet mellan Kilsbergen och havet hittade snart
stenåldersbönderna. Troligen var huvudsysslan ännu jakt och fiske, något som området passade perfekt för. De smala vikarna gav tillgång till
havet men ändå ett förstklassigt lä för havsvindarna. En tät samling lösfynd finns från halvön och mindre undersökningar som gjorts längs vägen Örebro-Nora, visar på verksamhet redan under mesolitikum, en
närvaro som ökar under nästa period. Redan tidigare har flera undersökningar gjorts vid Vallby i Kil som har kallats trattbägarkulturens sista
NERIKE UNDER
GÅNGGRIFTSTIDEN
(30 M Ö H, 2 500-2 000 F KR)
Fornfynd i Närke under gånggriftstiden
(ca 2500-2000 f Kr). Sune Lindqvist 1930.
36
Hjälmaren börjar mer och mer likna
dagens sjö. Den norra stranden är fortfarande en skärgård och kring Örebro
står vatten ännu i höjd med Karlslund
och Almby kyrka. Söder om sjön är
Kvismardalen en vik med passpunkter
vid kyrkorna i St Mellösa, Asker,
Norrbyås och Sköllersta
Vissa av de gamla populära bygderna
står sig. Edsberg, Viby, Hardemo och
Kumla-Hallsberg har även nu många
fynd. Aktiviteten verkar ha avtagit vid
Tysslingen/Lången som genom snabb
uppgrundning förvandlats till insjöar
långt från havet. Ett nytt stort expansionsområde är stränderna kring viken
i Kvismardalen där särskilt Sköllersta/
Asker och Norrbyås framträder.
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
utpost i norr. Välkänt är också Hjulberga i Eker där två boplatser undersökts vid olika tillfällen. Framförallt från Hjulberga finns ett rikt benmaterial som visar att både skogen och vattnet skattats på födoämnen.
Gropar och yxor
Vi börjar nu närma oss slutfasen av den lokala landhöjningen och därmed vattnets betydelse för valet av boplats. Här är det inte frågan om
någon direkt orsak-och-verkan relation. Det jordbrukande folket behövde
inte havskontakt och inlandet bjöd på minst lika bra livsvillkor. Den
stora viken i Kvismardalen lockade dock många inbyggare och där, liksom längs Hjälmarens norra strand, kan man anta att det dagliga brödet
till stor del varierades med byte från jakt- och fiskeexpeditioner. De som
i första hand bodde i kustmiljön brukar inom traditionell forskning kallas gropkeramiker. Som framgår av namnet har en speciell kärldekor
gett namnet. Gruppens motsvarighet i inlandet brukar kallas
stridsyxefolket efter sina elegant utformade yxor, inspirerade av kontinentens metallyxor. Förhållandet mellan grupperna har länge diskuterats bland arkeologer och ännu finns många frågetecken kvar. Problemet
är bristen på källmaterial. I länet har få av gropkeramikernas och inga
alls av stridsyxefolkets boplatser undersökts. Skillnaden mellan de båda
grupperna kanske inte är så stor. Den mest uppenbara är egentligen i
sättet att dekorera sina lerkärl, en skillnad som knappast behöver betyda
NERIKE UNDER HÄLLKISTTIDEN OCH BRONSÅLDERN (CA 2000-600 F KR)
Hjälmaren återfinns nu i stort sett
inom 1800-talets gränser. I Kvismardalen är Forn-Kvismaren fortfarande
cirka tre gånger större än den var innan
sjösänkningarna, vilket dock inte framgår av kartan. Avsnörningen från havet skedde troligen under hällkisttiden,
stenålderns slutskede.
Nu framträder en del nya bygder på
kartan. En finns kring Glanshammar/
Rinkaby, en annan kring Hemfjärdens
inre del, alltså vid dagens Örebro. I
Västernärke finns en kontinuitet inom
ungefär samma områden som förut.
Den stora magneten är emellertid bygden söder om Hjälmaren, med
Kvismaren som centralpunkt. Här syns
både en förtätning och en expansion
sedan den förra kartan.
Fornfynd i Närke under hällkisttiden och bronsåldern
(ca 2000-600 f Kr). Sune Lindqvist 1930.
37
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
att det rör sig om två separata folkgrupper. Lokalisering till kust respektive inland ryms mycket väl inom samma folkgrupp och kanske är dekoren symbolisk, skilda användningsområden i stället för skilda folkgrupper.
Den mest kända av gropkeramikernas boplatser i länet är Körartorp,
nära Frötuna i Fellingsbro. Flera mindre undersökningar har gjorts av
platsen. Den ligger nu på en sluttning mot Arbogaån men i bruk låg den
vid en havsvik. Förutom en mängd föremålsfynd fanns också ett rikt
och blandat benmaterial där både nötkreatur, älg, säl och abborre förekom, ett ”smörgåsbord” väl dukat av en vänlig natur. Nära Körartorp
ligger boplatsen Sjölunda där det gjorts en liten provundersökning. Två
boplatser är också kända söder om Hjälmaren, båda i Stora Mellösa.
Små undersökningar gjordes 1934 vid Bärstalund och Tallåsen där
keramiken bekräftade att gropkeramiker varit där.
Den första gården
Att gräva rutor gjorde man för
att kunna se hur fynden i form
av avslag och annat fördelade sig
över undersökningsytan i
Frotor p.
38
FOTO: UV UPPSALA
Jorden är ett till synes enkelt och okomplicerat ord som i själva verket är
ett av våra allra mest värdeladdade. Från den enkla torvan till det stora
godset, från den magra ofruktbara till den feta bördiga och från den lilla
trädgården till hela planeten, jorden är central i allt. Laddningen av ordet startade när människan först lärde sig att odla sin jord. Vi har redan
uppehållit oss en hel del vid vattnet, den andra komponenten i den kombination som är grunden för civilisationen. Nu är det dags att byta fokus.
Pionjärbönderna bör ha tagit upp sin första odling ungefär 4000 f Kr.
I Sydsverige brukar inledningen för trattbägarkulturen, som anses vara
den första jordbrukarkulturen, sättas till cirka 4200 f Kr. Av allt att döma
spreds sedan det nya levnadssättet snabbt, med förhistoriska mått mätt.
Den äldsta kända bondgården i länet låg vid Frotorp i Viby som bjöd på
väldränerad sandjord, tillgång till dricksvatten och närhet till fiske i
Vibysjön. Det första huset byggdes cirka 3900 f Kr och vid undersökning 1993 kunde rester av minst tre hus urskiljas. Rika fynd av keramik
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
gjordes liksom av en hel del flinta. Den importerade flintan ingick i den
neolitiska livsstilen med de nya metoderna och flintan vid Frotorp hade
utnyttjats maximalt. Trasiga redskap hade huggits och slipats om för att
ta vara på det dyrbara materialet. En följd av flintans ökade betydelse är
också att kvartsen minskar radikalt på boplatserna. Den har inte alls
samma användbarhet inom ett jordbrukssystem.
Fast eller flyttande form?
Utvecklingen fortsatte under årtusendet. Länet har dock mycket få fasta
fornlämningar innan hällkisttiden som just genom hällkistorna visar på
en långt gången bofasthet. Sannolikt har sättet att utöva jordbruk gjort
att lämningar är svåra att spåra. Svedjebruk och bruk utan trädessystem
och utan medvetenhet om gödslingens betydelse har gjort att jordarna
snabbt har utarmats. En kontinuerlig nyodling har skett samtidigt som
äldre odlingar övergivits och återlämnats till naturen. Hur länge den här
typen av rörligt och resursslösande jordbruk fortsatte är omöjligt att bedöma. En förändring kom stegvis med ökad kunskap om odlingens förutsättningar och sammanhang. Processen var säkerligen inte heller samtidig inom länet. Inom stora delar av Bergslagen verkar det som om
fångststenåldern lever kvar ända till järnåldern. Inom länets centrala delar, de som tidigt drog till sig bosättares intresse, började dock grunden
anas till landsbygdens livsstil. Tanken att jorden kan ägas och att familj
och ättlingar har rätt att ärva samma jord bör ha hävdats redan vid denna
tid, alltså före 2000 f Kr. Äganderätten har sedan skapat gårdar, byar och
gods. Denna rätt har reglerats allt mer, enligt allt mer komplicerade seder som sedan blev lagar. Det första tecknet är som sagt hällkistorna. De
är gemensamma gravar som tolkats som om de tillhört en familj eller
släkt använts under lång tid. Teorin ligger naturligtvis nära till hands
men har egentligen aldrig prövats. Möjligen spelar återigen vår tids ideal
in, med kärnfamiljer och en omhuldad hemkänsla.
Drygt 20 hällkistor har grävts ut inom länet. Oftast var det fråga om
snabbt insatta räddningsaktioner när hällkistorna upptäckts vid upprepade försök att röja bort misshagliga stenar i åkermark. Några kistor
sparades men de flesta är helt borta idag. Nästan samtliga hörde hemma
i den gamla bondbygdens centralområde. Ett undantag är Hidinge där
fyra kistor återfanns i gränszonen mot Kilsbergen. En hällkista är också
känd från Svalnäs i Bo, där en isolerad men livskraftig bygd visar en lång
varaktighet. Också i Hammar fanns flera hällkistor, en direkt och logisk
fortsättning i den bygd som alltsedan mesolitikum drog till sig människor. En av kistorna i Hidinge och de två kistorna från Yxhult i Kumla var
särskilt intressanta. De var nämligen utrustade med rundade hål inhuggna
i en av gavlarna. Seden med gavelhål hör annars hemma i götalandskapen och de två kistorna från Närke är lika med sedens nordgräns. Här
ser vi ytterligare ett exempel på landskapets kontakter söderöver.
Hällkistorna innehåller sällan rika fynd med undantag för den information som kan ges av benen. Speciella för hällkistorna är flintdolkarna,
FOTO: ÖREBRO LÄNS MUSEUMS ARKIV
Lite om hällkistor
Augusti 1936. Gunnar Ekelund
och Claes Claesson undersöker
hällkistan vid Berga i Viby.
39
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
som visar utsökt hantverkskunnande från stenålderns slutskede. I eller
nära intill hällkistorna har flintdolkar hittats i de flesta fall. Nu är det
dock så att antalet upphittade flintdolkar är avsevärt större än antalet
hällkistor. I Lindqvists sammanställning från 1912 finns 114 flintdolkar,
att jämföras med de då kända tiotalet hällkistor. Om dolkarna enbart
lagts i gravar skulle antalet förstörda hällkistor alltså vara mycket stort.
Eller fanns det även andra gravseder? En intressant socken är Glanshammar med tolv flintdolkar men inte en enda hällkista. Stor förstörelse
eller annan gravsed?
Bronsåldern
-en period som inte fanns
Plan över hällkista (nr 114) i
gravfält, 250 m SV om Berga by,
ca 100 m SSV om vägen
Östansjö-Vretstor p, Viby sn,
Närke. Uppmätt den 4-7 augusti
1936 av C. Claesson och G.
Eklund.
Det absolut vanligaste fyndet från sen stenålder/tidig bronsålder är den
enkla skafthålsyxan gjord av lokal bergart. Den ingick uppenbarligen i
standardutrustningen för gemene man och hade troligen en allsidig användning. Över tusen skafthålsyxor har hittats i länet och fyndplatserna
ger en grov bild av bebyggelsens utbredning. På Lindqvists kartor är de
allra flesta fynden sådana yxor. De bör ha funnits på i stort sett varje gård
och ger därmed en utmärkt spegel av forntida bygder.
Med skafthålsyxan har vi steglöst kommit över till bronsåldern, nästa
period i det gamla treperiodsystemet. Den första metallåldern gör en
blygsam entré och inom modern forskning som rör perioden hävdas
ofta att bronsåldern egentligen inte bör vara en egen period. Den äldre
delen är i allt väsentligt en fortsättning på senneolitikum medan den
yngre har mer gemensamt med äldre järnålder. Att bronsåldern särskildes från början var mest en följd av att indelningen helt byggde på föremål och råmaterial. De praktfulla och speciella föremålen i brons ansågs
vara av stor betydelse och har i viss mån förvridit synen på perioden.
Majoriteten av bronsålderns människor ägde förmodligen aldrig något
ting av brons och många såg kanske inte ens något under sin livstid.
Bronsföremålen var i allmänhet tillverkade på kontinenten och spelade
mest roller som statussymboler. Man brukar anta att de ingick i komplicerade handels- och byteskedjor, kanske i vissa fall också som gåvor för
att skaffa politiska fördelar. Ett mått på hur lite brons som förekom under perioden är uppgiften att cirka 50 bronsföremål är kända från Örebro län. Perioden brukar räknas mellan cirka 1800-400 f Kr, vilket innebär ett bronsföremål per 28: e år, utslaget på hela länet. Naturligtvis har
fler föremål funnits som förstörts eller försvunnit men relationen visar
ändå hur lite berättigande beteckningen egentligen har. Trots konstaterandet att bronsåldern är ett ganska onödigt begrepp kommer det av
praktiska skäl ändå att användas i fortsättningen.
Gravrösen och stensättningar
Länet innehåller inte många synliga spår från bronsåldern. Som typiska
fornlämningar brukar man ur ett riksperspektiv nämna rösen som är
större än 10 meter i diameter, hällristningar och skärvstenshögar. Rösen
40
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
LÄNS MUSEUMS ARKIV
En pil av sten i graven vid
Eldvalla. Pilen pekar mot
boplatsen.
FOTO: BERTIL WALDÉN/ÖREBRO
förekommer även under järnålder men är då oftast av blygsammare storlek. I länet finns inte mer än ungefär 25 rösen som överstiger gränsen.
Den är naturligtvis bara ett riktvärde och sannolikt finns såväl mindre
rösen från bronsålder, som större från järnålder. En del stensättningar är
också från bronsålder men utan undersökning är de svåra att skilja från
järnålderns mycket talrikare stensättningar. Kanske fanns också ännu mer
oansenliga gravar som nu är spårlöst försvunna. En stor flack stensättning undersöktes 1997, nära Eldvalla i Glanshammar. Graven innehöll
vare sig föremål eller kol för datering. Utifrån gravens utformning föreslogs en datering någonstans i skarven mellan brons- och järnålder. Ett
inslag som talade till fantasin var en invändig, triangulär stenpackning.
Den liknande en pil vars spets pekade mot en närbelägen boplatsyta.
Dateringarna stämmer inte riktigt med graven men bara en del av boplatsen undersöktes och en samtida del kan mycket väl finnas. Om tolkningen med pilen accepteras anar vi ett tidigare okänt symbolspråk gestaltat med hjälp av gravens stenar.
Länets mest imponerande röse är utan tvekan ”Habors röse” vid Segersjö i Lännäs. Från början 40 meter i diameter och 4 meter högt har det
nu minskat märkbart när den lätt åtkomliga stenen har använts till annat. En intressant trio av rösen finns i södra Fellingsbro, nära Arbogaån.
Både Habors röse vid Täljeåns utlopp i Hjälmaren och rösena längs
Arbogaån visar hur de stora anläggningarna oftast har ett strategiskt läge.
Rösena kan ses som en maktdemonstration av en lokal grupp eller ätt.
Forskningen har tidigare ofta nämnt bronsåldern som eliternas tid, där
”hövdingar” styrde i små lokala ”riken”. Rösena tillsammans med exklusiva metallföremål har varit basen för denna teori. Den bygger dock på
modeller hämtade från antropologins världsarena snarare än lokala analyser och frågan om dess lämplighet får anses obesvarad.
Två rösen i Närke pockar på uppmärksamhet av en helt annan orsak,
”Drakrösan” på Botåsen i Hackvad och röset på Lekebacken vid
Hjortsberga i Kumla. De är främst intressanta eftersom de ingår i större
järnåldersgravfält. Lekebacken är med cirka 140 registrerade gravar ett
av länets största medan Botåsen har cirka 20 gravar. Med tanke på gravtyperna så verkar båda gravfälten ha använts under en märkligt lång tid.
Rösena är av klassiskt bronsålderssnitt, båda har varsin domarring som i
Närke brukar dateras till folkvandringstid medan de högar som finns
traditionellt hör hemma i yngre järnålder. Rösena har i båda fallen en
central placering och det är fullt möjligt att de från början låg ensamma
som många andra rösen. I så fall har människor under järnåldern medvetet återvänt till symboler från en gången tid, kanske för att låta det
förflutna legitimera sin egen position. Andra exempel från yngre järnålder visar hur man medvetet tar upp gravformer som gått ur bruk flera
hundra år tidigare, framförallt olika geometriska former av stensättningar
och treuddar, i sig en geometriskt komplicerad figur.
Till sist ett exempel från Pålsbodatrakten som visar motsatsen till
Lekebacken och Botåsen. Vid Kärr, nära tätorten, ligger ett litet gravfält
med tre rösen, en kvadratisk, en rektangulär och några oregelbundna
stensättningar. Från Kärr kommer också ett av socknens två bronsfynd,
en avsatsyxa. Med stor sannolikhet är alla gravarna från bronsåldern och
därmed ett av länets mycket få gravfält från perioden.
I grönskan skymtas Drakrösan på
Botåsen i Hackvad.
41
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Andra lämningar
Den andra typiska kategorin av lämningar från bronsåldern är
hällristningarna. Att beskriva länets hällristningar är snart avklarat eftersom det inte finns några. Däremot kan man fundera varför så inte är
fallet. En fantasifull förklaring är att länet skulle sakna lämpliga bergarter för ristningar. En mer trolig orsak har med seder och traditioner att
göra. Av någon anledning är ristningsseden, som fick så starkt genomslag på vissa håll, inget som lockade innevånarna här.
Tidigare nämndes skärvstenshögarna, som främst är avfallshögar som
fått sitt namn från upphettad, söndersprucken sten. Bland stenen hittas
både ben och andra typer av fynd och högarna ger därför god information om vardagslivet. Det har också visat sig att högarna ibland innehåller människoben. Ibland ligger benen samlade och påminner om begravningar, ibland ligger de spritt och verkar mest undanstädade. Säkrast är att konstatera att vi har mycket kvar att lära om begravningsseder
under bronsåldern.
Länet har jämfört med mälarlandskapen oerhört få skärvstenshögar.
Bara ett tiotal finns i fornlämningsregistret, vilket är färre än många socknar i Uppland. En speciell närkevariant har dock börjat dyka upp vid
undersökningar under senare år. I stället för högar hittas ofta stora lager
av skärvsten gömda under dagens åkerjord. Problemet är bara att de
flesta är från yngre järnålder. Exempel finns bland annat från Odensvi i
Viby, vid en boplats nära Hallsbergs kyrka och vid Husby i Glanshammar.
Ett undantag utgör boplatsen vid Eldvalla i Glanshammar där ett drygt
50 m2 stort lager kunde dateras till äldre bronsålder. I övrigt fanns bara
en härd från perioden medan de andra lämningarna var från järnåldermedeltid.
Eldvalla visar på en trend som blivit tydlig under senare år, framförallt genom de omfattande undersökningarna som gjordes när E18/E20
byggdes om mellan Arboga och Örebro. Förutom Eldvalla fanns dateringar och en del anläggningar även vid Husby, Tidesta och Krogesta i
Glanshammar, dessutom vid Åsta i Lillkyrka och Kuphälla i Götlunda.
På samtliga platser var bronsåldern små inslag på boplatser med i huvudsak annan datering. Trots att bronsåldern är närmast osynlig så finns
den uppenbarligen, men oftast på samma platser som andra perioder.
Misstanken har funnits länge, att bilden med Närkes få fasta fornlämningar är skapad av landskapets speciella förutsättningar. Oländiga
bergsområden har inte inbjudit till bosättning, däremot den bördiga slätten. Problemet är bara att slätten ända fram till 1800-talets utdikningar
också var tämligen ogästvänlig på många håll. Sankmarker och grunda
slättsjöar fyllde kartan och både boplatser och odling var hänvisade till
begränsade ytor. Åsarna och framförallt deras sluttningar bjöd på torr
och dränerad mark. Generationer följde på generationer och äldre
bosättningar lämnade plats för nya. På så vis kom både äldre gravar och
boplatser att röjas bort på ett helt annat sätt än i mälarlandskapen. Där
spelade den pågående landhöjningen en stor roll. Efter hand frigjordes
ny bördig mark och förfädernas mark blev mindre intressant. I inlandet
Närke hade landhöjningen spelat ut sin roll redan i slutet av stenåldern.
Även vid E20-undersökningarna som främst rörde Viby socken gav
sig bronsåldern till känna på några platser, typiskt nog där gott om läm42
ningar fanns från andra perioder. Vid Frotorp vistades folk från neolitikum
till och med järnålder. Från mellersta bronsåldern hittades några härdar
och ett kulturlager. Områden med enbart härdar brukar ligga i utkanten
av boplatser och troligen låg centrum söder om vägområdet.
Situationen var likartad vid Skävi strax söder om Vibysjön. Här fanns
bevis på närvaro från mesolitikum till medeltid, en tidsrymd som omfattar minst 5000 år. Bland annat fanns ett eller möjligen två hus från
bronsåldern, de första kända från länet. Dateringarna pekar på periodens slutskede. Andra dateringar antyder att området varit bebott även
under äldre bronsålder och därmed också mer eller mindre oavbrutet
från neolitikum. Eftersom undersökningarna vid Skävi enbart gjordes
inom vägområdet kan man räkna med att stora delar av boplatsytorna
ligger kvar och att fler hus från bronsåldern finns kvar under jorden.
En färsk undersökning från Bäcklunda i Mosjö resulterade i upptäckten av ytterligare ett område med lång varaktighet. Också här är bronsåldern diffus och i skymundan av senare lämningar. Keramik från yngre
bronsåldern visar i alla fall på mänsklig närvaro. Några dateringar finns
från skarven mellan brons- och järnålder men de hör snarare hemma i
järnåldern.
FOTO: HELMUT BERGOLD/UV BERGSLAGEN
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Först kommer maskiner och
arkeologer, först därefter kommer
vägbyggarna, Skävi.
Järnålder i bondebygd
och bergslag
Under järnåldern formades grunderna för det samhälle vi möter i historieböckerna och det landskap vi ännu kan se på många platser. Dagens
jordbruksbygder befolkades allt mer och land delades mellan gårdar och
byar. Här finns en anmärkningsvärd likhet med prickkartorna från stenåldern. Områden med många lösfynd under stenåldern är också områden med många fornlämningar från järnåldern. Ett markant undantag
är Norra Vätterbygden som under alla föregående perioder varit väl representerad. Vare sig existerande gravar eller lösfynd motsvarar nu utvecklingen inom andra regioner. Det är svårt att se att bortodling kan
vara boven i dramat, eftersom nyodlingen var mer intensiv till exempel i
Västernärke. Kanske har gravseden åtminstone under äldre järnålder mer
liknat götalandskapen, där helt omarkerade gravar förekommer under
perioden.
En särskild bygd vid Viken
Ortnamnen visar på en viss utveckling men den motsvarar inte Västereller Östernärke. Kring Viken, Vätterns sista utlöpare mot norr, anas
dock en bygd som utvecklas starkt under järnåldern, med Askersunds by
som ett slags nav. Här finns ganska få bevarade gravar men uppgifter
finns om en del ovanliga inslag. Ett av dem är den förstörda domarringen på Väderkvarnsbacken som blir extra intressant eftersom den låg
på Ullavis mark. Namn som slutar på –vi brukar tyda på en forntida
kultplats. Guden Ull hör hemma i den äldre järnålderns uppsättning av
43
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
gudar som hamnar i skymundan när asatron så småningom tar över. Ett
–vi som dessutom var utrustat med en präktig domarring är inte särskilt
vanligt. Tyvärr syns idag inte mycket på platsen men den får anses högintressant. Även från Gårdsjö finns trovärdiga uppgifter om en domarring och ett gravfält, där både svärd och mynt ska ha hittats. Både Gårdsjö och Ullavi ingår nu i Askersunds stadsområde.
Ringar av annat slag var de två massiva halsringar av guld som år
1722 hittades vid Sagersta av några soldater. Med en sammanlagd vikt
av drygt 1,7 kilo var guldet från Sagersta ett av Sveriges största guldfynd.
Ringarna kom sedan på villovägar och smältes antagligen ned. De hann
i alla fall bli avbildade och kan därmed dateras. Tiden var folkvandringstid, en period när mycket guld var i omlopp. Hur de kom att hamna i
Sagersta är en annan och okänd historia.
Att området kring Viken var attraktivt under järnåldern framgår av
två gravfält från vikingatiden. Gravfältet vid Landsförsamlingens kyrka
är osynligt idag medan ett fåtal gravar finns kvar på Husabergsudde. Vid
kyrkan har vid flera tillfällen hittats fynd från förstörda gravar, bland
annat med rester av vapen. Att Askersunds första kyrka byggdes på ett
hedniskt gravfält är intressant men knappast unikt. Så är till exempel
Strängnäs domkyrka uppförd i samma läge. Det var knappast bara det
gynnsamma terrängläget som avgjorde placeringen. De kristna pionjärerna utnyttjade förmodligen folkets vana att samlas på denna plats. I
förlängningen kunde sedan segern över hedendomen befästas och dess
symboler förstöras när det nya templet byggdes. Vid Husabergsudde finns
ännu resterna av ett större gravfält. Det blev känt i slutet av 1800-talet
när en del fynd trillade fram vid grustäkt och 1916 undersöktes åtta
gravar. Bland dessa fanns en grav med vapenutrustning, en av de få som
hittats i länet.
T ECKNING: H ERMAN H OFBERG /
ÖREBRO LÄNS MUSEUMS ARKIV
Kult vid Hargeviken?
Altarstenen vid Norra Kärra.
44
Motsvarande centrala positioner har två områden i Hammar. Flera uppgifter berättar om stora men förstörda gravfält både vid Lunna och vid
Hammars kyrka. Från sandåsen vid kyrkan finns också ett stort antal
fynd från stenåldern och mycket tyder på att platsen varit mer eller mindre bebodd från mesolitikum till nutid. Även Hammars kyrka ligger
alltså på ett stort hedniskt gravfält, centralt i bygden. Vägen är sedan
kort till Lunna där gravar röjts bort ända sedan 1600-talet när åsen började tömmas på grus. Uppgifter finns från flera tillfällen då keramikurnor och brända ben dykt upp och städats undan. Flera besökare har
berättat om ett mycket stort antal bautastenar, varav de sista användes
till en stengrund för cirka 100 år sedan. Av beskrivningarna kan man
sluta sig till att gravfältet var från äldre järnålder, med blygsamma
omarkerade gravar, eller med bautastenar som minnesmärke.
Lunna ligger vid Hargeviken och där ser man konturerna av ett forntida kultcentrum för norra Vätterbygden. Grannbyarna Harge och Lunna,
har båda direkt avslöjande namn (Harg = offerplats, Lunna = lund). Vid
Harge finns rester av det så kallade Hargs altare, två bautastenar som
haft sällskap av flera. Utvalda lundar var inom den germanska världen
också plats för vissa offer. Det enkla namnet minner troligen om en
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
sådan utvald lund och närheten till Hargs altare stärker antagandet. Att
föreslå ett lokalt kultcentrum vid Harge/Lunna är knappast djärvt.
Kontakt genom vatten
FOTO: BERTIL WALDÉN/ÖREBRO
LÄNS MUSEUMS ARKIV
I sammanhang med kult och riter passar några ord om vattnets betydelse på ett annat plan än som livgivare och råvarureservoar. Med den
avgörande betydelse som vattnet har för mänskligt liv är det ganska naturligt att olika gudomar förknippats med vatten. Två tydliga bevis för
former av rituellt och/eller magiskt tänkande finns från Äverstaån i Glanshammar. Det välbekanta Hassle-fyndet från sen bronsålder har beskrivits i många sammanhang. Inslaget av import från medelhavsområdet
gör samlingen i Hassle till ett unikum inom svensk bronsålder. Efter
upptäckten 1936 har förvånansvärt lite hänt kring Hassle. Desto mer
glädjande är då Hassleprojektet som nyligen startats. Avsikten är att försöka klarlägga den lokala bakgrunden till det unika fyndet. Provundersökningar under 2001 har visat att en samtida boplats finns i åkern
nära ån. De preliminära resultaten är mycket lovande med bland annat
tjocka kulturlager och inslag av importkeramik med likvärdig datering
som fyndet.
Stor entusiasm vid skattfyndet.
Katja Waldén visar svärd nr 1.
Inom samma projekt vill man också på motsvarande sätt klarlägga
bakgrunden till det andra stora fyndet från Äverstaån. Detta mindre kända
fynd är snarast ett klassiskt vapenoffer från romersk järnålder. Mest känt
inom kategorin är Skedemosse på Öland. Fynden från Glanshammar
gjordes nära Äverstatorp vid årensningar under slutet av 1800-talet. Enligt uppgifter fanns många fler föremål som kastades vid rensningarna.
Kvar idag finns i alla fall bland annat 14 tveeggade svärd och 4 spjutspetsar, hästutrustning och ben både från häst och människa. Allt kan
vara resterna av ett forntida slag som sedan enligt tidens sed offrats till
makterna. Det kan möjligen också vara en offerplats som använts vid
flera tillfällen.
45
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
En offerplats av enklare typ upptäcktes 1906 i en mosse vid Frösvi i
Edsberg. Bevarat fanns resterna efter en ungefär 80 meter lång spång av
trä som ledde ut i mossen. Vid spångens slut fanns ett kulturlager som
innehöll brända ben från får, svin och nötkreatur samt några mindre
föremål som daterade offerplatsen till tidig vendeltid. Troligen skymtade här järnålderns vardagsriter som de utövades på de enskilda gårdarna. Ett gott förhållande till de gudar som styrde över äring och näring bör ha varit lika viktigt som att så vid rätt tid eller att skydda boskapen
från rovdjur.
Det rika Västernärke
En bygd som behöll sin popularitet är Västernärke med Snavlundaåsen
som ryggrad och central led. Trots att bortodlingen varit stor finns fortfarande många gravar kvar längs åsen. Viby med 783 och Edsberg med
430 har flest registrerade gravar i länet. Till denna förhistoriska bondbygd hör även Hackvads, Hardemo och Knista socknar och bygden som
helhet har ungefär en tredjedel av Närkes totala antal fornlämningar.
Förhållandena bör ha varit närmast perfekta för jordbruk och boskapsskötsel och både ortnamn och fördelning av fornlämningar berättar om
en bygd där jord och ägor är upptagna redan under järnåldern. Naturligtvis har förstörelsen av fornlämningar varit omfattande även här, precis som på andra håll i Närke.
Hackvad, ett exempel
Domarbacken på Bärsta mark,
Hackvad.
46
FOTO: LARS-GÖRAN KINDSTRÖM/ ÖREBRO
LÄNS MUSEUMS ARKIV
Ett typexempel på hur gravar och gravfält kan fördela sig kan vi hämta
från Hackvad. Socknens 211 registrerade gravar återfinns på 15 platser.
På de flesta av platserna finns enstaka stensättningar som är flacka och
ibland svåra att se bland natursten och grönska. Gravar av den här typen
brukar vara från äldre järnålder och vid undersökningar ge få eller inga
fynd. Gravseden under perioden var anspråkslös och innehållet inskrän-
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
ker sig ofta till några keramikskärvor och några gram brända ben. Tilläggas bör att ingen grav i Hackvad har undersökts. På sex platser finns ett
varierande antal gravar samlade i gravfält. Även här finns de flacka, oftast mer eller mindre rundade stensättningarna.
Ett undantag är Domarbacken på Bärstas mark nära kyrkan. En del
av de sammanlagt 90 gravarna har andra geometriska former där både
rektangeln, triangeln och kvadraten kan hittas. Där finns också en del
individuella finesser som mittsten, hörnstenar och markerade kantkedjor.
Även dessa typer hör hemma i den äldre järnåldern. Strax intill ligger
ännu ett gravfält, socknens enda med gravhögar, som brukar dateras till
yngre järnålder. Möjligen har de båda gravfälten en gång förenats av fler
gravar som nu odlats bort. I så fall bör detta stora gravfält ha haft en
mycket lång användningstid. Ett alternativ är naturligtvis att det yngre
har anlagts som en direkt efterträdare till det äldre och att inget avbrott
funnits. Samlingen av gravar väcker tankar eftersom Bärsta ligger centralt i socknen, nära sockenkyrkan. Kombinationen av gravar, kyrka och
centralt läge gör att man kan ana Hackvads förhistoriska centrum via
dessa gravfält.
I socknen som helhet finns elva byar med medeltida rötter och med
namn som inte motsäger ett ursprung i järnåldern. Sju av namnen har
ändelsen -sta som är mycket vanlig i Närke och antas ha varit i bruk
åtminstone under yngre järnålder. Betydelsen av -sta brukar tolkas som
ändelsen i ”bostad” alltså helt enkelt den plats där någon bor. Därför är
första delen i -stanamnen ofta ett mer eller mindre förvrängt mansnamn.
Av de elva byarna i Hackvad har åtta gravfält, endera nu existerande eller
också uppgifter om förstörda.
Den äldre järnålderns gravar ligger ofta i skogsmark i byarnas gamla
utmarker medan de yngre gravarna ligger i dagens brukade bygd. De
äldre gravarna har därigenom haft större chans att undgå förstörelse vilket i viss mån påverkar fördelningen mellan perioderna. En utveckling
kan ses där gravarna i skogen antyder bebyggelsens läge under äldre järnålder. Flyttning till mer centrala lägen kan sedan ha skett under yngre
järnålder. En annan tolkning är att bebyggelsen redan tidigare låg i centrala lägen men att sed och tradition sade att gravfälten låg på längre
avstånd från gårdarna och markerade gårdens ägor.
En Vibyrapsodi
Det finns skäl att titta lite extra på Viby, en socken som ända från stenåldern är viktig för utvecklingen inom Västernärke. Med sina 783 gravar
har socknen med Närkemått ett ovanligt stort urval av bevarade gravar.
Från Viby finns även resultat från flera moderna arkeologiska undersökningar, gjorda i anslutning till ombyggnaden av E20.
En lämplig startpunkt är Vibysjön, en pärla som idag ligger innesluten i tät strandskog och bälten av vass. Grunda slättsjöar av den här
typen har alltid varit värdefulla för människor i grannskapet, även om
vattnet varit både en välsignelse och en förbannelse. Årliga översvämningar har berikat ängsmarkerna nära sjön, men det oförutsägbara vattnet kunde också stiga vid fel tidpunkt och förstöra ett helt års arbete.
47
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Det var först med 1800-talets regleringar som vattnet åtminstone för
det mesta kunde hållas i schack.
Bygden kring Vibysjön ramas effektfullt in av den första påminnelsen om Tiveden i väster och den dramatiska förkastningsbranten i söder
där den långa Klevsbacken för resenären från skog till slätt. Landet sjunker snabbt från över 200 till cirka 60 meter över havet och ofruktbart
berg förvandlas till bördig lera, här kryddad av så kallade kambrosiluriska bergarter som gör leran extra bördig. Väster om sjön sträcker sig
Snavlundaåsen som fortsätter mot Edsberg och Knista, andra tidiga
centralområden. Slättlandskapet livas upp och får kontur av de många
drumlinerna, små limpformade höjder, en speciell gåva till trakten från
inlandsisen. Drumlinerna och åsen var utmärkt väldränerad grund för
de första bosättarna, både i livet och i döden. Åsen var även Västernärkes
bästa och mest använda väg.
Järnålder vid södra stranden
FOTO: DAN FAGERLUND/UV UPPSALA
I dag heter den viktigaste vägen E20 och i trakten av Vibysjön passeras
bland annat Frotorp, Vreten och Skävi som numera är kända namn inom
närkisk arkeologi. Frotorp har redan nämnts flera gånger, så även Skävi,
där en bosättning uppenbarligen existerade under hela järnåldern. Rester av endast sex hus återstod, vilket kan verka lite för en så lång period.
Troligen finns dock rester kvar av avsevärt fler hus, framförallt söder om
vägsträckningen, där Skävi gård ligger idag. Stora ytor med härdar i den
södra kanten av det undersökta området pekar i den riktningen. Områden med enbart härdar brukar ligga i utkanten av bebyggelsen. Undersökningen vid Skävi dominerades nu i stället av de många ugnarna för
järnframställning som låg samlade nära Vibysjöns strand. Förutom de
14 ugnarna fanns även smideshärdar och gropar efter lertäkt som spår av
järnframställningen. Två av ugnarna var i bruk redan under förromersk
järnålder medan de övriga täcker in hela den yngre järnåldern (Mer i
kapitlet ”Berget”). Produktionen har täckt gårdens behov och möjligen
även gett ett överskott till försäljning, alltså en typ av bisyssla som gav en
säkrare ekonomisk grund för gården.
Den djupare plöjningen har
skadat gravarna och lämnat
tydliga spår intill , Vreten, Viby.
48
FOTO: MAGNUS STIBEUS/UV VÄST
Besökarna på arkeologidagen i
Frotor p har lämnat odlingsområdet bakom sig och är på väg
nedför slänten till boplatsområdet.
Skävis granne i öster är Vreten, som ligger på en tydlig drumlin som
skärs av den nya europavägen. Vreten kallades ännu i slutet av 1700-talet
”oduglig backe” på en karta över ägorna. Kort tid därefter började den
stora omstöpningen av den svenska landsbygden. Vreten odlades upp
och ett stort antal misshagliga rösen avlägsnades. Snart var backen duglig och kom med tiden att ingå i moderna storskaliga åkersystem. Vad
ingen visste var att backen gömde resterna av ett stort gravfält från yngre
järnåldern. Detta avslöjades först vid den arkeologiska utredning som
gjordes inför vägbygget 1991. Så småningom kom 48 gravar att undersökas, den största enskilda undersökningen av gravar inom länet. Desto
mer beklagligt att all överbyggnad var borta och att alla gravgömmor var
mer eller mindre skadade. Gravarna gav ändå rika fynd, delvis tack vare
ursprunget i vendel-/vikingatid, när den döde fick många gravgåvor.
Åkern vid Vreten gömde också en annan överraskning, en boplats
med delvis samma datering som gravfältet. Detta är mer ovanligt än
man kanske kan tro, särskilt i samband med stora linjeprojekt som vägbyggen. De flesta dateringar kom dock från romersk järnålderfolkvandringstid, boplatsens huvudsakliga användningstid. Minst sju hus
hade funnits vid Vreten, varav tre var byggda i U-form och bildade en
gård. Husen från Vreten och Skävi var dessutom när de undersöktes de
första förhistoriska huslämningarna från länet, åtminstone där hela grundplanen var tillgänglig. Följaktligen fanns inget lokalt jämförelsematerial.
Med tanke på Närkes läge, mellan öst och väst, mellan nord och syd,
kan man inte heller okritiskt göra jämförelser vare sig med Mälardalen
eller med götalandskapen. Vi behöver egentligen ett större material men
resultaten från Viby är en god inledning. Här finns också all anledning
att påminna om undersökningarna som gjordes i norra Hjälmarbygden
när nya E18/E20 byggdes. Bygden norr om Hjälmaren har av tradition
ansetts vara mer riktad mot Mälardalen och därför bör utgrävningsresultat
från de båda närkebygderna även väga tungt i den diskussionen.
F OTO : K HODER L AAMA /
ÖREBRO LÄNS MUSEUM
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Några av de 300 pärlor som
hittades i gravarna vid Vreten,
Viby.
Vibysjön runt
Vi har nu sett hur Vibysjöns södra strand är väl befolkad redan från tidig
järnålder. Har den övriga bebyggelsen kring sjön samma djupa rötter?
Med utgångspunkt från Vreten, som är en sen utflyttning från Skävi,
kan vi snabbt röra oss medsols kring sjön och hitta en fullödig järnåldersbygd. Efter Skävi kommer Vretstorp, där den gamla byn låg kring
tingshuset, vid korsningen mellan den gamla landsvägen längs åsen och
gamla E20, alltså vid sjöns sydvästra hörn. På åsen finns här gravfältet
vid Fåfängsbacken som idag har ett 40-tal registrerade gravar. Lite längre
söderut, mitt emot skolan, ligger fyndplatsen för ett par importerade
bronskittlar av så kallad östlandstyp. Kittlarna hade använts som gravbehållare och den ena innehöll resterna av en krigargrav. Både kittlarna
och krigargraven är ovanliga inslag. På Skävis mark ligger också ett par
domarringar. Vägen norrut längs åsen passerar nu prästgården Lundby
och på dess mark, mellan vägen och sjön ligger en prydlig liten samling
gravar i sällskap med en dansbana av klart senare datum. Vid Lundby
finns en domarring, en hög, en kvadratisk och en obestämd stensätt-
49
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
ning. Kombinationen är ovanlig och ger skilda signaler ifråga om datering men möjligen har fler gravar funnits här.
Vidare mot norr kommer vi till det gamla herresätet Körtingsberg
som har sitt ursprung i byn Körtinge. Här finns inga bevarade gravar
men odlingen har här varit ovanligt intensiv och troligen har det funnits
ett eller flera gravfält även här. Nu rundar vi sjöns norra ände och kommer till kyrkplatsen där kyrkan anses ha grundlagts under 1100- eller
1200-talet. En del av en runsten har hittats på kyrkogården, vilket i sig
inte säger något om kyrkans ålder. På väg söderut igen skymtar vi Husby
nära stranden. Inte heller vid Husby finns några kända fornlämningar
men namnet i sig är en mycket stark ledtråd. Husbyarna har en grundmurad ställning inom svenska historiska vetenskaper. De förekommer i
ett ganska så regelbundet mönster över delar av landet. Enligt de flesta
forskare har husbyarna haft en central roll inom en kunglig förvaltning.
Däremot finns olika uppfattningar om systemets ålder, där allt från
folkvandringstid till 1200-tal har föreslagits. Ungefär 70 husbyar är kända
och flest har Uppland, följt av Södermanland. I Örebro län finns fyra;
förutom Viby även i Nora, Kräcklinge och Glanshammar. Vid den sistnämnda gjordes stora undersökningar 1997-98, inför bygget av den nya
E18/E20. Resultaten kom att bekräfta uppfattningen om husbyarna som
speciella platser (Mer om Glanshammar och husbyar, se sid 61). Nu har
vi snart rundat sjön och från Sjörs ska vi kasta en sista blick ut över
Vibysjön, mot den lilla ö som kallas Borgholmen. Där finns en cirka
9x9 meter stor stengrund med troligen medeltida ursprung. Enligt legenden har munkar huserat där men inga skriftliga källor stöder legenden. Grunden kan också ha haft en världslig användning, ett fast hus att
retirera till i ofärdstider. Här får vi nöja oss med spekulationer och bara
en undersökning skulle kunna ge närmare upplysningar.
Lite annat om Viby
I vår rundtur har vi bara fått se bygden kring Vibysjön men socknen har
mycket annat att bjuda på. I nordöst, nära gränsen mot Hardemo, en
annan socken rik på intressanta fornlämningar, hittar vi Närkes största
gravfält vid Nalaviberg. Här finns omkring 200 registrerade gravar. Av
dessa är 60 högar av en typ som brukar vara från yngre järnålder. Övriga
är stensättningar av mer allmän typ. Troligen har gravfältet vid Nalaviberg
anlagts redan under äldre järnålder och använts under hela den yngre,
vilket visar på en mycket lång kontinuitet. Ytterligare gravfält vid de
närbelägna Broby, Värnsta och Folkatorp visar på en tätt befolkad bygd
med en utveckling utan avbrott. Namnet Nalavi (med det senare tillägget -berg) antyder också att en lokal kultplats funnits här. Efterledet -vi
på kultplatser nämndes redan i samband med Norra Vätterbygden. I
Viby finns förutom Nalavi och Skävi (med något osäker bakgrund) även
Odensvi och möjligen även Lundby. Tillsammans med en kultplats vid
kyrkan/Husby är det lätt att ana konturerna av en ”helig geografi” som i
sig speglar ett organiserat bondesamhälle. Tre fornborgar i förkastningsbranten kompletterar vad som närmast liknar ett typsamhälle från järnåldern.
50
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Domarringar, ett diskutabelt ämne
FOTO: EMIL DAHM/ÖREBRO
LÄNS MUSEUMS ARKIV
Domarringar har nämnts flera gånger i samband med Viby. Det är nästan oundvikligt eftersom Viby är centrum för Närkes domarringar med
ungefär en fjärdedel av länets cirka 35 bevarade ringar. De finns inom
hela slättbygden men nordgränsen går i Glanshammar, strax norr om
Hjälmaren. På så vis speglas en riksbild, eftersom ytterst få domarringar
kan hittas norr om de stora sjöarna. Drygt 4000 finns registrerade i
Sverige, varav de flesta i norra Småland och Västergötland.
Få fornlämningar är så fästade i folkligt medvetande. Den tydliga
uttryckliga formen talar till fantasin. Resta, resliga stenar i cirkel antyder
en speciell mening och manar till tolkning. Den som sett flera noterar
snart att antalet stenar verkar vara av vikt, i våra trakter nästan alltid sju
eller nio. Stenarna kan också inhägna ganska stora ytor. Länets största,
med en diameter av 18 meter, finns vid de kända Norrby ringar, strax
utanför Hallsberg.
Möte med ”Samfundet för
hembygdsvård” i Örebro den 29
juni 1935. Deltagarna samlade
vid domarringen i Hjortsberga.
Ting i ring eller grav i cirkel?
Redan i vår första fornminnesinventering, prästernas ”rannsakningar”
från 1600-talet, förekommer många ”domarringar”, ”tingscirklar”,
”domstensbanor” med flera beteckningar. Uppfattningen var alltså att
stencirklarna använts för tingsändamål under forntiden. Den kom med
tiden att ifrågasättas, inte minst därför att flera ringar kunde förekomma
på samma plats, vilket rimmade illa med den bild av forntida rättskipning som fanns. En av de första tvivlade var provinsialläkaren Herman
Hofberg från Edsberg som är känd för sina stora insatser för länets förhistoria och historia. År 1868 skrev han i ”Nerikes gamla minnen” att
”våra förfäder väl slösat med att uppresa domarringar”. Han jämförde med
dåtidens härad och såg då kända 20 domarringar i förhållande till 11
härader.
51
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Med tiden kom pendeln mer och mer att svänga över mot en tolkning av domarringen som en grav bland andra. Fler och fler undersökningar gjordes, där gravfynd påträffades inom cirklarna. Många av undersökningarna gjordes i Västergötland men några även i Närke. De kom
att spela en viss roll för domarringens fortsatta öden. En nyckelperson
var K E Sahlström som gjorde nästan alla undersökningar i Västergötland. Samme Sahlström skrev 1953 artikeln ”Närkes domarringar” i ”Från
bergslag och bondebygd”. Att han då kom till slutsatsen att ”de stå där som
ett tydligt västgötskt inslag” är knappast överraskande. En jämförelse med
till exempel Östergötland visar dock att likheterna är minst lika stora i
den riktningen. Sahlström poängterar också att domarringarna är gravar, även om en del senare kan ha kommit att användas för tingsförhandlingar.
Fyra undersökningar i Närke
Vid denna tidpunkt hade också en standarddatering för domarringen
börjat förekomma i skrift. De ansågs vara från folkvandringstid, något
snävt med tanke på landets 4000 registrerade anläggningar. Fyra undersökningar från Närke hade spelat en viss roll för denna vågade riksdatering.
Den första gjordes 1907 vid Snarvi komministergård i Edsberg. Ringen
innehöll ett brandlager med bland annat bitar av en glasbägare och en
svärdsknapp, två pilspetsar och björnklor. I brandlagret stod ett hartstätat kärl med ben från samme man som bränts på bålet. Dateringen
bedömdes till sen folkvandringstid/tidig vendeltid. Det skulle sedan
komma att dröja 30 år men då undersöktes å andra sidan tre stycken
samma år. Nära Fjugesta i Knista finns en ring som tidigare restaurerats.
Fynden inskränkte sig till en skärva keramik och en del skärvsten, vilket
snarare för tankarna till en boplats. En annan undersökning rörde Vinöns enda domarring. Under en stenpackning i mitten gömdes en del
brända ben, ett järnfragment och en bit bearbetat ben med dekoration
som ansågs datera det hela till folkvandringstid. Den tredje låg på gravfältet vid Vinala i Sköllersta. Den innehöll en ovanlig gravgömma med
ett djupt nedgrävt mindre röse över en urna täckt av skärvsten. I urnan
fanns brända ben och delar av en benkam som daterade gravsättningen
till folkvandringstid.
Mer komplikationer, mer spänning
Med tiden har det emellertid visat sig att domarringarna var mycket mer
komplicerade. Undersökningar inom andra delar av landet har gett dateringar från yngre bronsålder (Bohuslän) till vikingatid (Kronobergs län).
Trots detta beskrivs de vanligen både i populär och akademisk litteratur
som gravar från folkvandringstid. Det är inte bara folkliga föreställningar
som är svåra att förändra! En del av problemet ligger i själva konstruktionen i sig. Idén att ställa stenar i cirkel är inte särskilt originell och kan
ha uppkommit flera gånger på flera platser utan att ha samma idébakgrund. Fornminnesinventeringen har också ett behov av standardisering
vilket gör att relativt olika anläggningar klumpas ihop under samma
rubrik. Det behöver inte alls vara så att många små stencirklar på ett
52
T ECKNING : H ERMAN H OFBERG /
ÖREBRO LÄNS MUSEUMS ARKIV
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Norrby stenar, som de sågs av
Herman Hofberg på 1860-talet.
gravfält vill uttrycka samma sak som till exempel de fyra ståtliga ringarna vid Norrby. De har för övrigt en mindre känd motsvarighet vid
Ånnebrunn i Viby. Där finns också fyra ringar även om läget är mindre
spektakulärt. På ytterligare två platser i Viby finns par av domarringar,
vid Kungsberg och Skävi. Inga andra anläggningar finns på någon av
platserna. Att enbart kalla dem gravar är att avskärma sig från andra
möjligheter till tolkning.
Därmed kommer vi in på en nyckelfråga i sammanhanget. När tolkningen ”grav” fastställdes som ett slags riksfunktion under slutet av 1930talet var det uppenbarligen för att hålla rågången fri från vad man ansåg
vara folklig villfarelse. I denna iver bortsåg man från möjligheten att en
anläggning kan ha haft fler innebörder än en. Att en begravning gjorts
inom stencirkeln utesluter inte på något sätt att den också kan ha varit
en samlingsplats, till exempel för lokala ting eller andra angelägenheter.
Kanske var K-A Gustawsson ganska nära sanningen när han 1933 skrev:
”En del domarringar ha dock endast haft till uppgift att vara
gravvårdar. Gränsen mellan verklig domarring och gravvård
är därför mycket svår för att icke säga omöjlig att avgöra,
om man tar i betraktande att tings- och begravningsplatser
oftast lågo på samma områden och att det ingalunda är
otänkbart att även den verkliga domarringen stundom kunnat användas som gravplats för förtjänte män.”
(Ur Stora Mellösa sockens förhistoria, 1933)
Cirkelns öppna form gör också att det är ytterst svårt att datera själva
cirkeln med hjälp av begravningen som kan ha funnits där tidigare eller
tillkommit senare. En modern läsning av äldre dokumentation visar också
att flera av de undersökta domarringarna förefaller att ha anlagts på boplatser. Att fynden sedan ändå tolkats som gravfynd kan ses i den förutfattade meningens ljus. Domarringarna kan fortfarande bjuda på många
överraskningar.
Östernärke – samma mynt, annan sida
Järnåldersbygden i Västernärke har en motsvarighet på andra sidan
Örebroåsen. Hjärtat i bygden är Kvismardalen, ett bördigt vattenland
med få motsvarigheter i Sverige. Under järnåldern var stora delar av dalgången grund sjö eller sank mark. Betesmarker och slåtterängar gav ge53
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
En bild förskräcker - det sargade
gravfältet vid Kumla by.
54
FOTO: BERTIL WALDÉN/ÖREBRO
LÄNS MUSEUMS ARKIV
neröst till den som var vän med sjön. Sjön var själv en opålitlig vän som
plötsligt flödade över och dränkte både sådd och skörd och ibland även
folk och fä. Det dröjde ända till 1800-talets storslagna torrläggningsprojekt som helt sonika utplånade hela sjön, innan lantbruk kunde bedrivas med någon större grad av förutsägbarhet. Bygden hade också andra fördelar genom vattnet. Närheten till Hjälmaren gav goda kontakter
med de folkrika bygderna i Mälardalen och sannolikt fanns tidigt ett
överskott på handeln, där framförallt hudar fann intresserade köpare.
Östernärke har inte motsvarande utbud av fasta fornlämningar om
man undantar Kumlabygden som i det här sammanhanget räknas till
området. Med Kumla som centralpunkt finns här en bygd där huvuddragen förefaller att vara klara redan under yngre järnålder. Kumla socken
har hela 12 namn som slutar på -sta, en typ av namn som brukar förknippas med perioden. Som jämförelse kan nämnas att Hallsberg, grannen i söder, bara har två. I Kumla finns också tillräckligt med bevarade
fornlämningar för att stödja ortnamnens bild. Juvelen i kronan är den
stora och välvårdade Lekebacken vid Hjortsberga som förutom ett stort
röse på toppen och en präktig domarring strax intill, även har ett stort
antal högar och stensättningar. Med sina 110 registrerade gravar tillhör
Lekebacken ett av länets största. Antalet gravar vid undersökningar visar
sig ofta vara avsevärt fler och troligen finns minst 200 gravar här. Ett lika
stort gravfält bör ha funnits vid Kumla by, där en sorglig rest idag påminner om kulturmiljövårdens villkor i ett växande samhälle. Om gravfältet finns åtskilliga uppgifter i äldre reseskildringar och topografiska
beskrivningar. Tidigt nämns också hur åsen vittjas på grus och hur
kumlaborna hittar alla möjliga fornfynd i gruset. Det dröjer ända till
1902 innan den första undersökningen och redan då var avsikten att
rädda vad som räddas kan. Liknande insatser görs 1934 och 1979 men
än idag finns en liten rest kvar. De fynd som finns från gravfältet är
främst från vikingatiden men den största delen har förstörts utan spår, så
det är troligt att Kumla bys gravfält, i likhet med Lekebacken, används
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
under flera hundra år, med en trolig start redan under äldre järnålder.
Andra exempel på rester av gravfält finns vid Älvesta och Örsta och om
Kumla inte avviker från schablonen så har även de andra byarna i socknens
centrala del haft egna gravfält.
Stora Mellösa, ett exempel
En spridningskarta över fornlämningar får onekligen ett speciellt utseende i sjösänkningsbygd. Stora Mellösa är idag en välmående jordbruksbygd, urtypen för ett landskap präglat av modern drift på bördig mark.
Det räcker med att gå 150 år tillbaks i tiden för att bilden ska förändras
helt. Den stora slättbygden i söder är då sump-, sank- och våtmark, med
fördelning beroende på årstiderna. Här lyser fornlämningarna med sin
frånvaro, förutom på den lilla moränhöjden som pekar söderut från
sockenkyrkan. Några mindre fornlämningar finns även på åsryggen som
fortsätter mot Odensbacken där resterna av ett magnifikt gravfält ligger
mitt i samhället. Men då har vi hamnat i Askers socken, så tillbaka norrut
igen.
Den förhistoriska bebyggelsen i Stora Mellösa har utvecklats mellan
Kvismardalens våtmarker och Hjälmaren. Som ett knotigt pekfinger riktat
mot Vinön ligger det breda näset från stenålderns slutskede som med
tiden blev strandbygden söder om Hjälmaren. Här radade järnålderns
gårdar och byar upp sig och koloniserade landet mellan vattnen. Socknens
centralpunkt blev tidigt ”Mellösa” som idag skulle skrivas ”Mellanängen”.
Här låg Mellösa härads tingsplats och där byggdes kyrkan under 1100talet. Mellösa var redan då en plats av betydelse att döma av de många
fornlämningar som ännu finns kring kyrkan. Trovärdiga uppgifter berättar även om mångdubbelt fler, nu förstörda gravar. Ett praktexempel
var ”Sigges hög” som uppenbarligen var mycket stor och hann beskrivas
flera gånger innan den under 1800-talet helt utplånades. Ett liknande
öde mötte domarringen strax söder om kyrkan. Idag hukar där två lutande stenar som enda påminnelse. En annan typ av sten, en runsten,
ligger inmurad i kyrkogårdsmuren och ytterligare en runsten från kyrkans närhet har hunnit försvinna sedan slutet av 1600-talet.
T ECKNING : H ERMAN H OFBERG /
ÖREBRO LÄNS MUSEUMS ARKIV
Samling på Mellanängen
Runstenen i södra kyrkogårdsmuren, Stora Mellösa.
Från sydväst till centrum
Utvecklingen i socknen i övrigt tar fart under äldre järnålder. Bevarade
gravar finns främst i den nordvästra delen, där Pålsbodaåsen bildar ryggrad. Från Norrbyås fortsätter den väster om Hjälmarsnäs och via den
långsmala Ässön delas västra Hjälmaren i Hemfjärden och Mellanfjärden.
På sjöns norra sida möter sedan udden vid Skävisund med flera bildsköna gravfält. På mellösasidan finns ingen motsvarighet. Störst är ett
gravfält med cirka 50 gravar och trolig start under äldre järnålder, även
om de flesta är från yngre tid. Gravfältet är intressant eftersom närmaste
historiskt kända by är Våtsta, som ligger en kilometer bort. Troligen
55
Bautastenar vid Skävesund
TECKNING: HERMAN HOFBERG/ÖREBRO
LÄNS MUSEUMS ARKIV
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
göms nära gravfältet en stor järnåldersgård eller –by som flyttats eller
försvunnit. Även på Ässön finns ett mindre gravfält utan någon känd
bebyggelse.
Under yngre järnåldern sprids sedan bebyggelsen inom hela socknens
centralbygd, alltså längs norra kanten av de sankmarker som fortfarande
tar upp det mesta av socknens södra halva. Undantag utgörs av moränhöjderna som nämndes ovan. Här ger ortnamnen tydliga fingervisningar
om bygdens framväxt.
Inte mindre än tio –stanamn pryder byarna längs norra kanten och
på höjderna. Mot öster och norr finns sedan övervägande yngre typer av
namn som kan tydas som utflyttningar från kärnbygden. Socknen har
ytterst få av de enkla, naturbetecknande namn, till exempel Berga och
Lunda, som brukar ges en hög ålder.
En tur i norra Kvismardalen
Den mäktiga
Röhammar.
56
treudden
i
TECKNING: RICKARD DYBECK/ÖREBRO
LÄNS MUSEUMS ARKIV
Den som idag åker från Örebrohållet kan se åt höger vid vägkorsningen
mot Norrbyås. Där skymtar på avstånd två gravfält vid Bärsta som är
järnålders-Mellösas sista utpost mot väster. Om resenären sedan följer
vägen genom kyrkbyn, numera tätorten, och fortsätter till Odensbacken
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
har denne väl täckt in järnåldersbygden. Den som vill se resten kan svänga
mot Segersjö och sedan ta vänster tillbaka mot tätorten. På höger hand
syns snart Bondevrak, Åsby och Bittinge med existerande eller förstörda
gravar. Slutligen rekommenderas ett stopp vid Röhammar, strax efter
tätorten, där Närkes största treudd finns. En plats att uppmärksamma är
också Rynninge, nära stranden av Mellanfjärden. Här gjordes redan 1830
fyndet av länets enda båtgrav. I ”lemningarne af ett skeppsvrak” hittades
bland annat ett svärd och flera spjut- och pilspetsar. Idag finns bara en
spjutspets och en spännbuckla kvar. Spetsen och bucklan pekar på att
både kvinna och man följt båten på den sista färden.
Segersjö och Tuna
FOTO: NILS GILLGREN/ÖREBRO
LÄNS MUSEUMS ARKIV
Den som skriver om järnålderns Östernärke kan knappast undvika Segersjö. Med sitt läge som lås för Täljeåns utflöde i Hjälmaren har platsen
tidigt uppmärksammats. Habors röse, störst i Närke, har redan nämnts.
Miljön har få motsvarigheter i länet med röset, två domarringar, flera
mindre gravfält, en offerkälla som förvandlats till brunn och till slut
Närkes största gravhög. Att detta 36 meter stora och 3,6 meter höga
monument låg oupptäckt ända till 1970 kan tyckas märkligt. Förklaringen ligger även här i närkingens förkärlek för att återanvända eller ta
bort fornlämningar. Högen fick länge husera en väderkvarn och utseendet förrycktes av en uppfartsväg till kvarnen och en del andra ingrepp.
Förutom vad som finns vid Segersjö idag, berättar äldre källor både om
en kungsgård och om ett kapell. Strax intill ligger Tunäs som på 1300talet skrevs ”Tuna näs”. Tuna skulle i det här fallet vara ett äldre namn på
godset Segersjö. Namnet har precis som Husby en särställning inom
svensk förhistoria. Forskarna är ense om detta men uppfattningarna om
tunaorternas funktion och ålder varierar. En allmän åsikt är dock att de
ingått i ett större administrativt system, som stödjepunkter för en centralmakt. Åldern kan minst sättas till yngre järnålder med möjliga rötter
ändå tidigare. I länet finns bara ett annat säkert belagt Tuna. Det låg i
Ödeby, på den stora ön i Väringen och kom senare att byta namn till
Kägleholm. De båda Tuna är nyckelpunkter för den vill förstå utvecklingen inom Närke under yngre järnålder.
Habors röse vid Segersjö.
57
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Sköllersta
En annan plats av stort intresse i sammanhanget är Kånsta i Sköllersta
där två stora gravhögar idag flankerar Norrköpingsvägen. Högarna är 13
respektive 21 meter stora och enligt traditionen uppförda över kungar.
Så är emellertid många stora högar i landet. De få som undersökts har
knappast haft ett kungligt innehåll och högarna bör nog snarare ses som
uttryck för ställningen hos en hel bygd snarare än en enskild person. I
fallet Kånsta passar de utmärkt in i den kompakta järnåldersmiljön i
norra Sköllersta. Likheterna är stora med centrala Stora Mellösa och även
Sköllerstas slättbygd ingår i Kvismardalen. Både fornlämningarna och
ortnamnen är av samma typ men Sköllerstabygden är mer kompakt, där
den tränger ihop sig nedanför förkastningsbranten, ett resultat av våldsamma rörelser i jordskorpan för 250 miljoner år sedan.
Odens backe
Ett säreget gravfält ligger i centrala Odensbacken och har till och med
fått ge namn åt orten. Gravfältet är idag starkt reducerat och sargat men
enligt äldre uppgifter fanns gravar på en 400 meter lång sträcka. I blickpunkten syns drygt 40 bautastenar, ställda i fyra rader, ibland tolkade
som rester av förstörda domarringar eller skeppssättningar. Inga trovärdiga äldre källor nämner vare sig det ena eller det andra. Utan klarläggande undersökningar måste den nuvarande uppställningen accepteras,
även om viss restaurering under 1800-talet kan ha förvanskat situationen. Odensbacken är unikt inom länet och vissa motsvarigheter finns
bara på några platser i södra Sverige. För drygt hundra år sedan utgrävdes
34 av gravarna (dock inte i närheten av stenraderna) och de visade sig
vara från slutet av järnåldern. Några var skelettgravar i träkistor och en
innehöll ett tyskt mynt från 1000-talet. Dateringen för hela gravfältet
täcker troligen stora delar av järnåldern.
Norrbyås och Närboarna
Gravfältet i Odensbacken ligger på en mindre moränrygg som delas av
Täljeån och det var troligen mötet mellan två kommunikationsleder som
bestämt gravfältets läge om man utgår från att vissa större gravfält också
fungerade som hållpunkter och mötesplatser. Två liknande skärningspunkter finns i Kvismardalen. Den ena är Segersjö och den andra är Öby
kulle i Norrbyås, också den bekant för sina fornlämningar. Kullen på
gården Öns ägor hyser vad som antagits vara en borglämning och där
Magnus Ladulås ska ha utfärdat ett brev 1276. Själva lämningen är inte
undersökt men i närområdet har delar av hästutrustning från äldre medeltid hittats. Platser med strategisk betydelse från medeltid har ofta tagits i bruk redan under järnåldern och om borgteorin har fog för sig
fanns ett närbeläget gravfält som passar in i bilden. Gravfältet som var
hårt åtgånget av en väg och pågående grustäkt avlägsnades till stor del
vid en seminariegrävning 1982. De 17 gravar som då undersöktes var
från vendel- och vikingatid. Någon rapport har dock ännu inte publicerats. Detta är desto mer beklagligt med tanke på att gravfältet vid Ön
58
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
dessutom vore ett utmärkt jämförelsematerial för det förstörda gravfältet
vid Vreten i Viby. Resultaten från de två skulle kunna belysa den gamla
frågan om likheter och skillnader mellan Väster- och Östernärke. En
kuriosafråga i sammanhanget är också den ibland lanserade teorin att
landskapet Närke skulle fått sitt namn från Norrbyås som ibland skrivits
Närboas. När skulle vara ett äldre namn på Kvismaren och närbor följaktligen de som bodde vid denna sjö. Via likheten med de angränsande
Öster- och Västerrekarne i Södermanland har ett Närrek konstruerats,
för att tillsammans med de båda andra bilda ett Storrek, ett slags eget
litet Mittens rike i Svealand. Teorin är egentligen mest en lärd konstruktion men av stort intresse för den som funderar över Närkes identitet.
I ett län annars fattigt på fornlämningar är fornborgarna ett undantag.
Vi känner till 37 registrerade fornborgar med god spridning, åtminstone
inom närkedelen. De förekommer i två huvudstråk, längs Kilsbergsranden
och längs förkastningsbranten i söder, där slätten raskt övergår i höglänt
skogsterräng, ett förebud om den stora Tylöskogen. Mindre koncentrationer finns även i norra Vätterbygden och i Fellingsbro. Länets största
och även mest kända fornborg är sannolikt Tarsta borg i Sköllersta. Drygt
20 000 m2 inhägnas av en 310 meter lång vall, allt med strålande utsikt
över Närkeslätten. Strax intill Tarsta finns den mycket mindre Åmhälla
borg som många anser har använts i samband med Tarstaborgen. Omtalade är också de tolv borgarna i Kilsbergen som med sin relativt regelbundna spridning lockat till tolkningar om en organisation inom samhället på hög nivå.
T ECKNING : H ERMAN H OFBERG /
ÖREBRO LÄNS MUSEUMS ARKIV
Fornborgen, ett annat diskutabelt ämne
Plan över Tarsta fornborg.
Rövare eller ett enat folk?
När pionjären Herman Hofberg 1868 gav ut en sammanställning av
”Nerikes gamla minnen” kände han till hälften av dagens fornborgar.
Hofberg jämförde dem med medeltidens rovriddarborgar och kallade
dem ”formliga röfvarenästen”, tillhåll för personer som måste ”likt örnar,
bygga sina bon på de otillgängligaste ställen”. Hofberg tillhörde en minoritet och den gällande tolkningen såg snarare anläggningarna som platser
att fly till vid yttre hot mot för bygdernas folk. Borgarna sågs ofta som
kuggar i system, vilket outtalat förutsatte enade bygder av landskapsstorlek redan under folkvandringstid som var en standarddatering. Man
ser en klar tendens här. Enade ärliga medborgare i gemensamt försvar
mot en obestämd yttre fiende, gärna ett vandrande folk. Mycket sällan
diskuterades om borgarna i stället visade på interna motsättningar, det
vill säga som lämningar av lokala uppgörelser om makt och inflytande i
järnålderns samhälle. Sällan ifrågasattes heller borgarnas funktion, murarna var ämnade som skydd och borgarna var att likna vid fästningar.
Däremot gjordes en indelning i aktivitetsborgar och tillflyktsborgar där
skillnaden främst var vistelsens längd. Ibland förekom också termerna
offensiva och defensiva borgar där framförallt borgarnas läge inom bygden var avgörande.
59
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Dessa snäva definitioner har länge varit svåra att förena med verkligheten. Ett problem är, liksom i fallet med domarringarna, att ett begrepp har sträckts ut för att täcka många typer av anläggningar. Den
som tittar lite närmare på svenska fornborgar hittar snart stora variationer och enda gemensamma nämnaren verkar vara stenmurar i otillgängliga lägen. Ett bra exempel finns i Ödeby vid Väringen, gränssjö mellan
landskapen Närke och Västmanland. Där finns två närbelägna anläggningar, båda registrerade som fornborgar. ”Rövarborgen” på fastlandet
är ett imponerande bygge i klassisk stil, på en brant bergknalle och med
rejäla murar. Den andra, enbart känd som RAÄ 1, ligger nära sundet på
den stora Ön, som bland annat rymmer Kägleholms slottsruin. Denna
”fornborg” ligger på en obetydlig, stenbunden kulle och omges av något
som möjligen kan kallas en gles inhägnad av sten. De två anläggningarna i Ödeby illustrerar väl problemet med en definition som ansträngts
till det yttersta och som egentligen överlevt sig själv.
Något om dateringar
Stegfotografering pågår. Arbetsbild från undersökningarna av
Kollerborg, Stora Mellösa.
60
FOTO: OLLE LORIN/ÖREBRO
LÄNS MUSEUMS ARKIV
Relativt sett få arkeologiska undersökningar har gjorts i fornborgar. En
orsak är deras ofta besvärliga terrängläge, en annan är storleken som gör
att totalundersökningar skulle bli både långvariga och kostsamma. Läget gör också att de nästan aldrig är hotade av exploateringar och följaktligen inte heller undersöks av den orsaken. En del undersökningar har
dock gjorts och en mycket mer komplex bild har växt fram. Dateringarna sträcker sig nu från mitten av bronsåldern till vikingatiden. Ironiskt i
sammanhanget är att inga fornborgar har kunnat beläggas under vikingatiden, den period som i folkliga tolkningar oftast kopplas till borgarna.
En enda undersökning har gjorts inom en av länets fornborgar. Den
gjordes 1992 och var av mindre art. Syftet var dels att få en datering för
uppförandet, dels att söka efter en förklaring till att stenen inom delar av
murverket var starkt förglasad, något som bara kan ske vid höga temperaturer. Borgen i fråga var Kollerborg i Stora Mellösa som ligger nära
den södra Hjälmarstranden. Dateringen kunde sättas till 700-talet, alltså
den senare delen av vendeltiden. Förglasningen antogs vara en effekt av
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
bränning, kanske av ett träverk som ska ha utgjort befästningens övre
del.
Resultaten från Kollerborg är viktiga för diskussionen kring just den
anläggningen. Vi bör emellertid akta oss för att dra allt för långtgående
slutsatser både om Kollerborgs väsen och Närkes fornborgar i allmänhet. Erfarenheten har visat att mer material ger fler frågor, att det till
synes enkla blir mer komplicerat och att arkeologi är svårare än det ser
ut.
Norra Hjälmarbygden
–samma sjö, annan sida
Den tredje av Närkes centralbygder under järnåldern var landet närmast
norr om Hjälmaren. Till skillnad från den södra stranden var gränsen
mellan sjö och land omärklig och innan sjösänkningarna var översvämningar legio, men samtidigt gav strandängarna frodigt bete och rika höskördar. Med andra ord syns många likheter med Kvismardalen. Bygden
i norr hade dock mindre utrymme eftersom alla socknarna hade den
vresiga Käglan i ryggen. Den bördiga remsan blir aldrig mer än några
kilometer bred men utmarkerna i norr hade ju också ett värde, som bete,
som bränsle och som allmän resurs. Bland fornlämningarna ser vi mest
yngre järnålder. Blandningen är något avvikande vilket gör att bygden
mer än övriga Närke liknar Mälardalen. Sex stora treuddar, många runstenar och en skeppssättning brukar nämnas som exempel. På flera håll
har detta satts i samband med en expansion av en tänkt sveastat. Utan
att behöva tillgripa denna osäkra statsbildning kan man ändå se en tydlig orientering österut, en intresseriktning som består långt fram i historisk tid. Glanshammars härad tillhör under perioder Arboga län och
böndernas affärer tar oftast vägen via Arboga och vidare mot Stockholm.
Glanshammar, ett exempel
Glanshammar är mycket uppenbart bygdens centrum. Socknen är störst
och folkrikast, med tidiga centrala uppgifter som till exempel tinget.
Kyrkbyn, numera samhället Glanshammar, är byggd mitt i ett forntida
område med många spännande inslag. Kyrkan i sig är en av de äldsta i
länet, att döma av två exklusiva fynd. Två ekplankor med runslingor av
samma typ som 1000-talets runstenar hittades inbyggda i en fönstersmyg vid en renovering. Dessutom finns delar av en ”Eskilstunakista”,
byggd av stenhällar och utrustad med gavlar dekorerade i samma 1000talsstil. Slutligen finns ytterligare sex stenar dekorerade i runstil vid kyrkan. Dagens kyrkobyggnad har gått igenom många ombyggnader men
en del stildrag daterar den till 1100-talet, vilket bör innebära att en första kyrka av trä relativt snart ersattes av en större stenkyrka.
Längs åsen, norrut
För ett snabbt tvärsnitt av Glanshammars socken finns två vägar att välja.
Den som vill gå torrskodd väljer den klassiska åsvägen medan den som
61
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
FOTO: JOHANNA HAGEFALK/
ÖREBRO LÄNS MUSEUM
vill ha ett annat perspektiv väljer socknens pulsåder Äverstaån. För att ge
en allsidig bild ska vi pröva båda, med start vid Hjälmaren. Åsvägen får
en mäktig inledning med den fascinerande samlingen av gravfält vid
Skävesund som ligger strax norr om sundet mot Ässön. Drygt 140 gravar är registrerade men troligen är det verkliga antalet avsevärt högre,
med både äldre och yngre järnålder representerade. Skävesunds signatur
är den triangel av höga resta stenar som står centralt inom området.
Uppdelningen i tre gravfält är troligen sentida, skapad av grustäkt och
annat markbruk. Bilden är typisk, för på den fortsatta färden längs åsen
passerar vi både skadade gravfält och platser som enligt äldre uppgifter
haft gravar och gravfält. En grusås är begärlig för många och forngravar
har inte hindrat folk från att förse sig. I stort sett efter hela vägen upp till
kyrkbyn har gravar och gravfält med jämna mellanrum prytt landskapet. De spektakulära gravarna vid korsningen mellan gamla landsvägen
och Fellingsbrovägen är en effektfull avslutning på en intensiv järnåldersbygd. Den stiliga skeppssättningen och de stora högarna är förmodligen
rester av ett betydligt större gravfält. Efter denna höjdpunkt tunnar beståndet ut rejält även om bygden säkerligen var bebodd under perioden.
Flera uppgifter berättar om försvunna gravar och ortnamnen ger samma
budskap. Vår färd längs åsen avslutas i Tjugesta med slaggfynd från
vikingatiden, där senare silverbrytning kom att bli en lokal specialitet av
stor betydelse.
Närbild av en spännbuckla som
hittades vid Äverstaån, Glanshammar.
Längs ån, söderut
Hassleskatten från Äverstaån.
62
FOTO: BERTIL WALDÉN/ÖREBRO
LÄNS MUSEUM
När det blivit dags att vända söderut igen har vi flyttat oss en halv kilometer västerut för att följa Äverstaåns dalgång. Från källflödena i södra
Käglan har den växt till en rejäl å när den passerar Skogsberg, länets
äldsta släktgård. En liten skylt informerar om att Hassleskatten hittades
här 1936 (se kapitlet Vattnet). Vid Hassle och Berga finns gravar som
antyder äldre järnålder, vilket stämmer bra med namnet Berga som anses
tillhöra de äldsta av våra ortnamn. Därefter följer snart Äversta som idag
saknar kända fornlämningar, men delar av en runsten har hittats på går-
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
den. I ån nedanför hittades vapenoffret, det andra av de berömda fynden från Äverstaån. Därefter följer vi åns stora vänstersväng och anar vid
Valla ett gravfält från yngre järnålder. Strax får ån ett tillskott från ett
biflöde och fortsätter med ökad kraft förbi Storsicke, vackert beläget i
höjdläge ovanför den här djupt nedskurna ån. Från gården finns lösfynd
både från sten- och bronsålder och säkerligen var platsen bebodd även
under järnålder även om synliga tecken saknas idag. På gränsen mot
nästa gård, som är Husby, ligger dock resterna av ett gravfält med högar
och dess tillhörighet är en öppen fråga. Ytterligare ett gravfält ligger som
en ö i åkern norr om Koffsta på östra sidan ån och nedanför Koffsta
finns uppgifter om en äldre hamn i åkanten. Ån skulle då alltså ha varit
farbar från Hjälmaren till denna punkt vilket inte är orimligt om man
ser till situationen innan sänkningen av Hjälmaren som naturligtvis hade
stor betydelse även för åns lopp.
Nu är vi framme vid Husby, den sista gården väster om ån innan den
förenas med Hjälmaren. Det finns all anledning att uppehålla sig en
stund vid Husby. Som redan nämnts har husbyarna en speciell ställning
inom svensk historisk forskning. Husby i Glanshammar ligger i den
nordvästra utkanten av husbyarnas utbredningsområde och hade länge
varit en tämligen anonym medlem av gruppen. Detta ändrades med de
stora undersökningar som gjordes här 1997-98. Resultaten visar på en
omfattande bosättning, enligt dateringarna grundlagd under
folkvandringstid. Den kan dock vara äldre, eftersom inte hela boplatsen
undersöktes. Delar av den ligger kvar norr om nya E18/E20, orsaken till
undersökningen. Från och med sen folkvandringstid sker sedan en imponerande utveckling. Senast vid början av 600-talet byggs ett cirka 300
m2 stort hus på en höjd nära ån. Stora markarbeten görs för att jämna ut
höjden som till slut närmast liknar en limpa. Kring huset byggs en palissad. Väster om höjden byggs ytterligare ett stort hus med liknande grundplan.
FOTO: KENNETH ANDERSSON/
UV BERGSLAGEN
Husby – husen på höjden
Rester av en mäktig byggnad i
Husby, kring vilken det sjöd av
aktiviteter.
Husby - hantverket
Hur länge husen står kvar på höjden vet vi inte men troligen finns ett
samband med det myckna och avancerade hantverket vid Husby från
och med 600-talet. Dåtidens hantverkare sysslade bland annat med bronsgjutning, horn- och benhantverk och kvalificerat smide. Hanteringen
av järn har innefattat samtliga led. En ugn för järnframställning hittades
i sluttningen ned mot ån och flera ässjor och två smedjor fanns inom
området. Dateringarna är dock inte helt samtida utan visar snarare på en
lång tradition av högklassig hantering av järn. I hantverksområdet hittades också de omtalade guldgubbarna, det första fyndet av denna typ från
Närke. Gubbarna är ytterst små och präglade på guldbleck, stora som ett
barns lillfingernagel. De ger speciella signaler eftersom de bara brukar
hittas i miljöer som anses ha hög status och med ovanliga fynd. Det
originella med gubbarna från Husby var att de hittades i kulturlagret i
hantverksområdet där övriga fynd mest var metallskrot från återvinn63
Guldgubbar!
FOTO: PER TORGÉN/ÖREBRO
LÄNS MUSEUM
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
ingen av förbrukade föremål. Det verkar som om guldblecket var avsett
för samma öde, vilket i sig skulle betyda att Husbyhantverkarna även
behärskade guldsmide.
FOTO: TOMAS EKMAN/
UV BERGSLAGEN
Husby – gravarna
Två begravningar i Husby.
Husby saknade länge ett gravfält men även denna brist kunde, åtminstone delvis, avhjälpas vid undersökningen. Ett mindre gravfält med jordbegravningar hittades på den södra delen av de stora husens höjd. De 13
gravarna var grunda och så anpassade till naturen att skeletten ibland
tycktes inklämda i skrevor i berggrunden. Inga gravgåvor hade lagts med
de döda som dessutom låg i öst-västlig riktning. Allt tydde på en kristen
gravsed och två 14 C-dateringar förankrade gravfältet i 1000-talet, alltså
snarast en period när kristen– och hedendom existerade sida vid sida.
Dateringen är intressant av flera skäl, varav ett är att inga egentliga boplatslämningar finns från senare än 800-talet. Däremot är hantverket i full
gång och troligen har själva gården redan under vikingatiden flyttat upp
till dagens bytomt. En annan aspekt på dateringen är att den grovt sett
sammanfaller med bygget av den första kyrkan i Glanshammar. Med
sockenkyrkorna kom också snart slutet för de gamla gårdsgravfälten eftersom de döda skulle vila i vigd jord inom kyrkans hägn. Gravarna från
Husby är sannolikt från denna övergångsperiod innan kyrkan ännu etablerats i Glanshammar.
Husby och Rinkaby
Liksom Husby har Rinkaby en speciell klang inom forskarvärlden. Även
rinkabyarna antas ha haft en särskild funktion. En rinker anses ha varit
en krigare av viss rang och lokal befattningshavare underställd en central
makt, som kan kallas kungadöme, även om storleken och varaktigheten
är okänd. Husbys närmaste granne västerut är kyrkbyn i Rinkaby socken.
Den som kastar en titt på den första häradskartan över Glanshammars
64
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
härad, som är från 1688, ser snabbt hur Husby i det närmaste omges av
vatten och sankmark. Tillträde till ”Husbyhalvön” går via Rinkaby där
den urgamla landsvägen Ramstigen passerar. Norr om Husby ligger sedan passagen över Äverstaån, på samma plats som dagens bro. Kring
kyrkbyn finns inga fornlämningar men kanske byggdes den första kyrkan, från 1100-talet, på ett äldre gravfält, liksom på flera andra platser i
länet?
Kägleholm och Tuna
ÖREBRO
LÄNS MUSEUMS ARKIV
Innan vi lämnar Norra Hjälmarbygden ska vi ta en sväng norrut, till
Ödeby, en liten socken på Käglan. En stor del av socknen består av Ön,
som ligger i södra delen av Väringen. På ön ligger i dag resterna av
Kägleholm, Magnus Gabriel de la Gardies storslagna barockslott som
förstördes vid eldsvåda 1712. Långt dessförinnan fanns här en gård som
hette Tuna. Platser som heter Tuna är liksom Husby viktiga genom sin
regelbundna spridning och höga ålder. De anses också ha ingått i ett
kungligt system för kontroll och skatteinsamling. Ungefär 100 tunaorter finns i Sverige, de flesta i Mälardalen. Ödeby ligger längst västerut
av alla. Inte helt säkra uppgifter berättar om att Närkes lagman Gudmar
Månsson hade en av sina gårdar här. Det skulle då vara 1200-tal och att
hans namn överlevt beror främst på hans sonhustru, Birgitta Birgersdotter, mer känd som ”den heliga”. Tuna är tillsammans med nuvarande
Tunäs nära Segersjö, länets enda tunaorter. Tuna i Ödeby kan antas ha
varit motiverat av järnhanteringen i den begynnande Bergslagen. Ön
ligger strategiskt, en bra omlastningsplats för foror från Bergslagen som
via Väringens utlopp Arbogaån kan komma ut i Mälaren. Tuna var därmed också en utmärkt plats för insamling av olika typer av avgifter; skatter, tullar eller möjligen beskyddaravgifter. I närområdet har också funnits en ganska omfattande produktion av järn. Tre stora lokaler med
slaggvarp (slagghögar) finns i Ödeby. Av betydelse är möjligen att ingen
av dem finns på själva ön, men däremot i nära anslutning. Ett stort antal
gravar och gravfält visar också att järnålder-tidig medeltid på Ön är en
utomordentligt intressant period.
Kägleholms slott enligt Suecia
Antiqua.
65
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Fellingsbro – Mälardalens sista utpost
Närbild på den metallförsedda
avslutningen på svärdsslidan,
Fellingsbro.
FOTO: JOHANNA HAGEFALK/ÖREBRO
LÄNS MUSEUM
Fellingsbro hör till landskapet Västmanland och fornlämningsbilden har
klara likheter med situationen längre österut. Västmanlands järnåldersbygder följer i stort sett Mälarens norra stränder och Fellingsbro räknas
geografiskt till det inre Mälarbäckenet. Ändå finns inte det inslag av
östliga fornlämningar som utmärker Norra Hjälmarbygden. Socknen
saknar såväl stora treuddar som skeppssättningar och runstenar. I stället
finns här ett demokratiskt gravskick om uttrycket tillåts. Här finns nästan bara runda stensättningar och högar. Även Fellingsbro har dock varit
utsatt för en mycket stor bortodling och dagens läge ger bara en glimt av
järnålderns mönster. Många ortnamn tyder på en grundläggning under
järnålder utan att spår finns av gravfält. Situationen är på så vis likartad
med många andra socknar i länet.
Det är framförallt slättbygden i söder som varit väl befolkad, åtminstone under yngre järnålder. Här har sannolikt Arbogaån spelat en avgörande roll. Norra Fellingsbro är av bergslagskaraktär med få fasta fornlämningar. Ett markant undantag är ”Dansarkullen” i Grönbo, nära gränsen mot Linde och Ramsbergs socknar. Kullen, av allt att döma en gravhög, är en 30 meter stor hög med upp till 4,5 meters bevarad höjd. Dess
isolerade läge i bergslagsskogarna är något av ett mysterium. Dansarkullen är en verklig kontrast mot den i övrigt till synes jämlika
Fellingsbrobygden.
Järnålder i Bergslagen
Vår kunskap om vad som händer i länets norra del under järnåldern är
mycket ofullständig. Bristen på registrerade fornlämningar är skriande,
särskilt med tanke på att bortodlingen knappast kan ha haft samma
omfattning här som i till exempel slättbygden. Här har också mycket få
66
FOTO: PER TORGÉN/ÖREBRO
arkeologiska undersökningar gjorts. Det är möjligt att gravar, som är
den främsta grunden för arkeologiska bedömningar av bebyggelsen, här
ser helt annorlunda ut och att vi ännu inte lärt oss läsa av dem i landskapet.
Trots allt finns naturligtvis tecken på liv i Bergslagen även under järnåldern. Att området skulle varit helt avfolkat under en så lång period är
föga troligt. Mest omtalat och mest komplext är ett område vid Råsvalslund, mellan Guldsmedshyttan och sjön Råsvalen. Förutom över 30 gravar, både högar och stensättningar, finns här också både husgrunder och
odlingsterrasser, allt med trolig datering till yngre järnålder. Gården vid
Råsvalen har få motsvarigheter i länet och är ännu så länge unik i Bergslagen. Längre norrut i sjösystemen finns en del gravar som visar på bosättning kring Stjärnfors i Ljusnarsberg. Det är tydligt att sjöarna har
styrt lokaliseringen av bebyggelsen. Även vid Torrvarpen och Sörälgen i
Grythyttan och vid Grängen i Hjulsjö finns anläggningar som visar på
mänsklig närvaro. En bevisföring av annat slag är ett pollendiagram som
visar att odling finns inom Hällefors kommun redan före Kristi födelse,
trots att fasta fornlämningar saknas helt. Sannolikt har vi ännu bara sett
början på det intressanta forskningsområde som heter ”Järnålder i Bergslagen”.
LÄNS MUSEUM
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Bergslagen.
Agrar arkeologi
Frågan om jorden och dess odling hör ihop med frågan om ägande och
förvaltande av samma jord. Ett bofast boende baserat på jordbruk och
boskapsskötsel förutsätter långsiktig planering och ansvarstagande. En
allmän uppfattning är att dessa grundläggande problem redan i jordbrukets barndom löstes med familjen och släkten som minsta enhet. Egentligen har vi ganska dimmiga begrepp om hur både familjeliv såg ut och
hur stark släktkänslan var. Delvis är bilden färgad av den moderna
kärnfamiljens ideal, förstärkt med ett par åldrade släktingar. De familjer
som möter oss både i populära och vetenskapliga böcker är till lika delar
skapad av svensk standardfamilj och exempel hämtade från antropologins
så kallade primitiva folk. Vi kan egentligen bara utgå från de modeller
som finns, men vi bör tänka på att de bara är modeller.
Agrar arkeologi är en forskningsgren som vuxit sig allt starkare under
senare år. Grenen sysslar i första hand med undersökningar av äldre
odlingslandskap. Om förhistoriska gravar har vi länge samlat på oss kunskap och boplatserna har avlockats allt fler av sina hemligheter. Men
kulturmiljövården har under senare år höjt blicken från enstaka objekt
till hela landskapet. Den agrara arkeologin är viktig eftersom mönster i
landskapet också i viss mån speglar de mönster som styr mänskliga relationer.
Agrara lämningar är ofta diskreta och svåra att urskilja för den som
inte har ett tränat öga. De har skapat problem även för personal från
Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering. När inventeringen senast reviderades i Närke, vilket skedde 1980-82, gjordes en särskild satsning just på agrara lämningar. Förutom själva inventeringen gjordes en
del mindre provundersökningar, vilket gav en kvalitativ förbättring av
67
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
resultaten. Insatsen gav ett bra facit och underlaget från Närke är därför
bättre än på många andra håll. Här finns också en rik bas av kunskap
genom de omfattande arbeten som gjorts av kulturgeografer, arbete som
också ingår i grunden för den agrarhistoriska arkeologin (Mer om detta
i Ulf Janssons Örebro län. Ett län med många landskap).
Rösen och åkrar
Utvecklingen och det nuvarande tillståndet för den arkeologiska sidan
av Närkes agrarhistoria finns beskrivet i en nyligen utgiven artikel av Alf
Ericsson. Där görs bland annat ett försök att sortera i den ibland vildvuxna floran av termer. I likhet med många grenar av vetenskapen är
terminologin ett bekymmer. Att kalla saker vid dess rätta namn är viktigt men ofta svårt. Fornminnesinventeringen jobbar över hela landet
och för att ge jämförbara resultat bör ett röse i Lappland se likadant ut
som ett i Skåne. I verkligheten kan de emellertid se ut på väldigt många
sätt och de regionala skillnaderna är stora. Ericsson utgår från parcellerna, de odlade ytor som är åkerbrukets minsta enhet. En god men något
komprimerad bild av vad agrarhistorikerna studerar i landskapet ges av
Ericssons fem kategorier:
Utan synliga parceller
1. Röjningsröseområden
2. Röjningsröseområden med stenvallar
Oregelbundna parceller
3. Oregelbundna åkerytor med olika typer av begränsningar
Regelbundna parceller
4. Bandformiga tegar, plana eller svagt välvda
5. Bandformiga tegar, välvda/ryggade
FOTO: ANN LINDQVIST/
UV BERGSLAGEN
Långa tider, många rösen
Nytt och gammalt i Täby.
68
Av kategorierna är den första, röjningsröseområdena, vanligast. De bjuder på flera komplikationer. Dateringen är en, eftersom metoden att
rensa en yta från sten, träd och buskar för att sedan odla där en period,
tillhör jordbrukets grunder. Den har alltså använts under mycket lång
tid med samma resultat, samlingar av större och mindre rösen i terrängen.
Områdena kan ibland täcka stora ytor. Ett exempel är Örebro-Bofors
flygplats i Täby socken som huvudsakligen ligger på byn Råbergas gamla
utmark. Hundratals röjningsrösen med dateringar från vikingatid till
modern tid har funnits här. De kommer troligen från kortvariga odlingar, kanske ett alternativ i kristider. Ett liknande område gav sig till
känna vid den arkeologiska utredning som gjordes inom projekteringen
av ny sträckning för E18 mellan Örebro och Lekhyttan. Norr om Lanna,
vid gränsen mellan Vintrosa och Hidinge socknar, karterades närmare
100 små och stora rösen. Förutom rösena finns flera murar och enklare
rader av sten. Troligen rör det sig även här om en mycket lång tidspe-
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
riod. En tumregel är att de äldre rösena ofta är mera nedsjunkna i marken och därför ibland också svårare att se.
Röjning eller begravning?
FOTO: MAGNUS WESTERBORN
Ett särskilt problem, eller kanske snarare möjlighet, med röjningsrösena
är deras likhet med förhistoriska gravar. Likheten har många gånger varit besvärlig för antikvarisk personal eftersom typen av fornlämning oftast måste bestämmas utifrån vad ögat ser. Vad som blivit alltmer tydligt
är att svaret på frågan inte behöver vara antingen/eller utan även kan
vara både/och. Precis som skärvstenshögarna från en tidigare period kan
även röjningsrösen innehålla både fynd och ben, ibland även
människoben. De ”enkla” röjningsrösena blir mångtydiga och också en
mycket mer aktiv del, inte bara i det dåtida utan även i det nutida
kulturlandskapet. Att lägga människoben i ett utvalt röse kan ha varit ett
sätt att befästa unionen mellan jord och brukare. Vi får utgå från att
denna och andra riter skedde inom en världsbild vitt skild från vår. Med
denna kunskap i ryggen kan vi se Närkes alltför få gravar utifrån nya
perspektiv. Om gränsen mellan odling och begravning är så flytande kan
många av de saknade gravarna finnas bland länets mängd av röjningsrösen.
Ett exempel kan hämtas från undersökningen vid Slätten i Rinkaby. Där
fanns en blandning av gravar, odlingsrösen och boplatsrester. På ytan
syntes ingen skillnad mellan gravar och rösen. Saken blev knappast enklare av att vissa gravar kan vara helt utan fynd. Skillnaden blir därmed
hårfin mellan de båda kategorierna och kanske speglar det en aspekt av
det ursprungliga synsättet.
Vid Slätten blandades gravar,
odlingsrösen, boplatser, ritning,
mätning, grävning och mobiltelefoner.
Från hackhem till torp
Hackhem är ett gammalt närkiskt uttryck som kan gälla både människor och deras skapelser, som i det här fallet är små hopkastade stenrösen
som ofta ligger i skogsmark. Kring ”hackhemarna” finns gamla sägner
knutna om ett särskilt småväxt folk som i tidernas begynnelse kom vand-
69
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
rande till Närke. Sägnernas hackhemar har kommit närmare verkligheten genom ett tålmodigt arbete bedrivet av Kåre Schortz och Karl Axel
Strid. De har under ett antal år fingranskat ett område mellan Hjälmaren och de utdikade Östra Mosjön och Kvismaren, huvudsakligen inom
socknarna Almby, Norrbyås och Gällersta. Arbetet har spritt ljus över
flera frågor kring hur landskapet brukades under äldre järnålder. Deras
arbete visar hur viktigt det är att i detalj studera den här typen av landskap. Gravar och röjningsrösen förekommer i samma sammanhang och
ofta i samma lägen. Små odlingsytor avgränsade av stenmurar och ibland på terrasseringar antyder ett mycket begränsat jordbruk. Schortz
och Strid anser att basen måste ha varit boskapsskötsel, framförallt med
får och getter, med tanke på den magra jordmånen. De ser det finmaskiga
mönstret av små odlingar, stenmurar och många platser med få gravar
som en bygd av ensamgårdar. Fram stiger bilden av den äldre järnålderns
utmarksbrukare, som i likhet med en sentida torpare försöker locka fram
näring ur en mager torva.
Åkerformernas betydelse
Fornåkrarna böljar i Hästhagen.
70
FOTO: HARALD RYDBERG/ÖREBRO
LÄNS MUSEUMS ARKIV
Av Ericssons övriga kategorier (se sidan 68) handlar tre om åkerytornas
form. Den viktigaste skillnaden mot röjningsröseområdena är naturligtvis att här har själva odlingsytan bevarade former. När det gäller de oregelbundna ytorna i kategori 3, syns begränsningar som terrasskanter eller hak, som bör vara ett resultat av att jorden bearbetats med årder. Den
här typen av åkerytor är vanlig i gränszonen mellan slätt- och skogsbygd.
De ger även en information om samhället eftersom den här typen av
åkrar tillhört ensamgårdar vars odlingsytor inte behövt anpassas efter
andras. Motsvarande ytor som i stället berättar om byarnas in i detalj
reglerade liv tillhör kategorierna 4 och 5. Byarnas långsmala åkertegar
var fördelade enligt gårdarnas hemmanstal, alltså deras andel i byns ägor.
För att få största möjliga rättvisa i fråga om bördighet och markslag
delades samtliga ägor enligt invecklad sedvana.
Båda kategorierna har brukats med plog. Den ryggade åkerns speciella form är skapad genom att plogtiltorna medvetet har vänts mot teg-
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
ens mitt, vilket med tiden har skapat relativt stora nivåskillnader på tegarna. Ett utmärkt och välvårdat exempel på denna typ av åkrar finns vid
Hästhagen i utkanten av Örebro. Skälet till denna speciella teknik kan
diskuteras men det är intressant att metoden är typisk för Västsverige
och även här ser vi en närhet mellan Närke och götalandskapen.
Två platser i Viby
FOTO: JOHANNA HAGEFALK/ÖREBRO
LÄNS MUSEUM
Frotorp uppmärksammades vid E20-bygget genom Viby i början av
1990-talet och har redan nämnts flera gånger. Ytterligare ett inslag på
denna innehållsrika plats var terrasserad åkermark belamrad med
överplöjda röjningsrösen. Åkrarna låg nedanför en drumlin och hade
bevarats genom successiv jordflykt från drumlinens topp. De äldre åkrarna hade med tiden att täckts över och överlevde på så vis även det
moderna jordbruket Åkrarna saknade tydliga begränsningar men terrasserna hade delvis stensatta kanter. De blev daterade till äldre järnålder
och är därmed länets äldsta kända åkermark, passande för en bondebygd
med traditioner. Annars finns få agrara lämningar från äldre järnålder i
Närke. Troligen är orsaken densamma som skapat bristen på fornlämningar av annat slag. Relativt begränsade ytor har ansetts lämpliga
för odling och återanvänts i betydligt högre grad än på andra håll. De
äldre formerna har utplånats av modernare jordbruk och bortodlingen
har alltså drabbat även jordbrukets lämningar.
Falla undersöktes inför samma vägbygge men är exempel på en helt
annan typ av övergiven odlingsmark. Falla odlades upp vid 1500-talets
slut och var en ensam gård i gränszonen mellan Vibyslätten och Tivedens
utlöpare mot norr. Falla övergavs redan under 1700-talet och existerade
bara i ungefär 200 år. Till skillnad från de flesta andra ödegårdar har
Falla i stort sett undgått sentida åverkan. Därför kunde undersökningen
klarlägga inte bara bebyggelsen, utan även inägorna som karterades. En
slutsats som kunde dras var att en medeltida uppodling skedde innan
gården byggdes upp. Äldre skattelängder visar också på en föregångare i
form av en kronoutjord. Vid den tidigare odlingen har sedan den nya
gården byggts upp vid 1500-talets slut.
Vibybrakteaten, en guldklenod
från folkvandringstiden.
71
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
På häradsallmänningen nära Falla hittades 1938 en guldbrakteat, ett
mynt/medaljong från folkvandringstid. En mindre undersökning gjordes men inget annat fanns på fyndplatsen. Vi kan utgå från att brakteaten
inte har något med det senare Falla att göra. I Närke finns bara en liknande, från Mariedamm i Lerbäck. Det kan tyckas märkligt att två sådana guldfynd hittas i Tivedens och Tylöskogens utkanter. I det här fallet får frågan hänga kvar i luften.
Arkeologi + historia
= Historisk arkeologi
Denna rubrik rymmer en framåt och livaktig gren inom arkeologin. Den
har dessutom kommit att bli något av en regional specialitet. Här spelade utbyggnaden av E18/E20 en stor roll genom att många objekt fanns
längs vägen. Den historiska arkeologin kallades förr ibland ”efterreformatorisk”, ett otympligt ord som dock tydligare säger vad det rör
sig om. Ämnesområdet sysslar med alla typer av lämningar från tiden
efter medeltiden, det vill säga efter cirka 1550. Det är först under senare
år som de gjorts till föremål för arkeologiska undersökningar. Tidigare
ansågs de skriftliga källorna ge tillräcklig information. Alltmer har det
dock visat sig att dokumenten ger en bild medan utgrävningen ger en
annan. Egentligen är detta inte märkligt, eftersom de flesta skriftliga
källor har skrivits med en särskild avsikt och ofta har med myndighetsutövning att göra. De uttrycker intentioner men verkligheten kan ofta
bli en annan. Det är den som kan fångas upp i undersökningsschaktet.
De två bilderna behöver inte innebära någon motsättning, tvärtom kompletterar de ofta varandra och en mer mångfasetterad bild.
FOTO: MAGNUS WESTERBORN
Rinkaby - kungsladugården, avelsgården och gården som inte fanns
I förgrunden syns en syllstensrad
som en del av kungsladugården.
72
Till exemplen från undersökningarna längs E18/E20 hör Ulriksberg i
Rinkaby. Här finns ett ganska rikt källmaterial och en karta över gårdens
byggnader från 1692. Gården har kallats kungsladugård men var snarare
en avelsgård, det vill säga en slags kunglig ranch som skulle hjälpa upp
kronans finanser. Ulriksberg byggdes upp efter reduktionen och stod
klart i början av 1690-talet. Snart övergick den i andra än kungliga händer och kom senare att ingå i Myrös ägor. Utgrävningen som gjordes
1998 berörde de äldsta ekonomibyggnaderna och undersökningen gav
en inblick i den lokala ekonomin. Den kunde också så vissa tvivel angående kartans likhet med verkligheten. Det kan nämligen ifrågasättas om
ett av de tre hus som redovisas på kartan verkligen kom att byggas! Troligen ritades kartan innan allt var klart och kom att avbilda en avsikt
snarare än en faktisk situation.
Från Rinkaby finns också ett exempel av helt annat slag. I närheten av
Hagabytorp under Esplunda undersöktes lämningarna av en gård som
är osynlig i de skriftliga källorna. Förutom husgrunder kunde även brunnar och åkerytor urskiljas. Till gården hörde en smedja som av allt att
döma haft en ganska stor omsättning, så stor att det förefaller som om
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
smidet var huvudsysslan, medan jordbruket bara var ett bidrag till försörjningen. Den namnlösa gården återfinns bara på en karta från 1760,
vare sig tidigare eller senare. Dateringen på gården är i första hand 1700tal. Exemplet visar hur uppenbarligen en hel gård i princip kan uppstå,
existera och sedan försvinna obemärkt.
Vid Eldvalla i Glanshammar uppmärksammades ett soldattorp. Där
kombinerades insatserna på fältet med en genomgång av olika skriftliga
källor som utfördes av historikern Sören Klingnéus vid Örebro Universitet (som för övrigt gjorde en liknande analys av Ulriksberg). Kombinationen gav en bred och mångsidig bild av villkoren för soldaterna med
nummer 47 i Örebro kompani som bodde vid Eldvalla från 1684 till
1902. Protokollen från olika torpsyner, alltså besiktningar av torpets skick,
kunde jämföras med resultaten från undersökningen och skapa en bild
av torpet som en ständigt pågående process, snarare än en statisk byggnad.
Temat soldattorp skulle visa sig återkomma på ett mer oväntat sätt i
Kärsta som ligger i grannsocknen Lillkyrka. Där undersöktes ett äldre
stenhus, allmänt känt som ”sockenmagasinet”. Magasinen var en slags
lokal bank där utsäde och spannmål skulle lagras under goda år för att
sedan komma till pass när tiderna blev sämre. Systemet byggdes på kunglig
order ut under 1700-talet och magasinen lades i allmänhet intill sockenkyrkan, så också i Lillkyrka. Sockenmagasinet i Kärsta var därför något
av en gåta. Undersökningen som gjordes inuti huset kunde mest konstatera att det var väl urstädat. En datering kunde dock föreslås till 1700talet, vilket stämmer väl med den byggnadstekniska datering som gjordes av byggnadsantikvarier. Efter undersökningen gjordes en grundlig
genomgång av diverse skriftliga källor som bjöd på en del överraskningar.
Mantalslängder visade att huset under perioder använts som bostad och
bland dessa återfanns soldater. Torpsynprotokollen kunde sedan visa att
en av Kärstas två soldater bott i detta soldattorp av sten från 1765 till
1820, när det dömdes ut och ett nytt torp fick byggas. Att det faktiskt
rör sig om just detta hus bevisades av resultaten från utgrävningarna som
hade klarlagt att grunden reparerats genom att stenarna i ett hörn bytts
ut. Detta nämns i ett av protokollen, ett bra bevis på att arkeologi och
dokument kan komplettera varandra till bådas fördel.
FOTO: TOMAS EKMAN/
UV BERGSLAGEN
Soldat i trä, soldat i sten
”Sockenmagasinet” i Kärsta före
flytt.
Vid undersökningarna i Kärsta uppmärksammades också begreppet
”Malmen”, en plats utanför den ordinarie byn, där en brokig skara människor bodde, de som inte platsade inom byn. Vid Kärsta hade tyvärr
lämningarna i stort sett förintats av ett provbrott för marmor. Vid grannbyn Åsta blev utdelningen bättre. På Åstamalmen undersöktes lämningarna av bebyggelse från 1600-talet som enligt en karta från perioden utgjordes av backstugor. Ordet förmedlar bilden av armod och elände med
krokiga människor boende i jordkulor. Återigen kunde arkeologin medverka till att göra bilden med mångfasetterad. Backstugan vid Åsta var
FOTO: MAGNUS WESTERBORN
Sol över backstugan
På hackbordet går man igenom
jordmassorna i jakten på fynd.
73
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
en enkelstuga, den vanligaste husformen på landsbygden. Fynden visade
på en relativt god standard som inte avvek från vad som kan förväntas i
ett vanligt bondhushåll. Husbonden på Åstamalmen var antagligen en
hantverkare, men specialiteten framgick inte av undersökningen. Hantverkaren var ofta en mångsysslare som också hade ett litet jordbruk för
försörjningens skull och med sin breda försörjningsbas kunde han leva
ett ganska drägligt liv.
Smide i skog, smide vid sjö
Nu flyttar vi snabbt åter till Viby i Västernärke. Undersökningen av ödegården Falla har nämnts tidigare. Den gårdsenhet som undersöktes var i
bruk ungefär 200 år, med början i slutet av 1500-talet. Ett av de viktigaste inslagen var en smedja. Fynden visade att smedjan troligen använts
för smide till avsalu. Smidet var en viktig binäring för denna gård i marginalen, eller var det till och med så att jordbruket var binäringen? Vid
Falla fanns en viss aktivitet redan under medeltiden, även om den inte
avsatte någon bebyggelse. Efter de 200 åren övergavs Falla och platsen
låg sedan öde. Därför fanns en rik information att hämta. Förutom undersökningen av själva gårdstomten karterades också inägorna och resultaten som helhet ger mycket goda möjligheter att rekonstruera livet på
en 1600- eller 1700-talsgård på gränsen mellan skog och bygd.
Även i Skävi undersöktes en smedja. Den låg vid Vibysjöns strand, i
samma område som blästerugnarna från yngre järnålder. En annan lämning på samma plats tolkades som resterna efter en tvättstuga eller möjligen en bastu. Både smedjan och tvättstugan/bastun hanterade öppen
eld och placerades därför på betryggande avstånd från Skävi by. Smedjan
är ett bra bidrag till den ganska omfattande kunskapsbank som finns i
länet i fråga om tidiga smedjor.
Ur bergets djup
Berget och dess underjordiska rikedomar är den egentliga grunden för
den särskilda livsform som kombinationen av bergslag och bondebygd
utgör. Få, om ens några områden i Sverige, har en sådan närhet mellan
två näringsfång som så bra kompletterar varandra. Att produktionen av
järn började tidigt inom länet är då bara följdriktigt. Introduktionen
sker dock i slättbygden och det dröjer innan fokus flyttas till Bergslagen,
åtminstone att döma av vad vi vet nu.
Pionjärer
Inom landet tas de första trevande stegen mot framställning av järn redan under yngre bronsålder. Det dröjde sedan några hundra år innan
blästbruket börjar få en mer allmän spridning i bygderna. Förhistorisk
järnhantering har gått under olika namn. Idag brukar man använda uttrycket blästbruk, istället för de tidigare primitiv eller lågteknisk järnframställning. I Närke finns en mycket tidig datering och några få date74
FOTO: ÖREBRO
LÄNS MUSEUMS ARKIV
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
FOTO: PER HANSSON/ÖREBRO
ringar från förromersk järnålder, alltså århundradena innan Kristi födelse. Den stora expansionen kommer sedan under romersk järnålder.
Under senare år har ett stort antal platser undersökts och daterats, delvis
inom de stora vägprojekten E20 och E18/E20. Pionjärarbetet gjordes
emellertid av Pär Hansson som redan 1969 undersökte Finnbäcken på
Hardemo häradsallmänning. Fyra stenramsugnar med datering till förromersk järnålder blev ett lämpligt startskott. När den typen av ugnar
hittas idag återstår oftast bara en stenfodrad grop som utgjort ugnens
undre del. Övriga delar var uppbyggda ovan marknivå och är sedan länge
borta.
Hansson fick senare liknande dateringar vid Smedsgården vid Berga,
också i Hardemo. Samme man publicerade 1989 en avhandling vars
huvudtema var förhistorisk järnproduktion i Närke. Där redovisas ett
stort antal dateringar från ett stort antal platser. I vissa fall kan omständigheterna kring provtagningen diskuteras och nästan alla har karaktären av stickprov eftersom egentliga undersökningar bara gjorts vid Finnbäcken och Smedsgården. Men ändå ger provserien klara besked om att
framställning av järn pågått i länet sedan äldsta järnålder.
LÄNS MUSEUMS ARKIV
Pär Hansson friläg ger en av
ugnarna i Finnbäcken.
En av ugnarna i Finnbäcken.
Allmän produktion i Viby
E20-undersökningarna i Viby förstärkte bilden av Västernärke som en
region med tidig och med tiden stor produktion av järn. På fyra platser
hittades blästugnar och vid Skävi inte mindre än 14 stycken. Dessutom
undersöktes många andra anläggningar med anknytning till produktionen, däribland 15 smideshärdar. Blästugn är ett samlingsnamn för olika
75
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
typer av ugnar som använts för framställning av järn. Två av ugnarna vid
Skävi var från förromersk järnålder och samtida med ugnarna från Hardemo. Övriga Skäviugnar täckte in i princip hela den yngre järnåldern
med en topp i aktiviteterna under vendeltid. Skävigrävningen var värdefull av flera skäl, inte minst därför att de stora ytorna gjorde att vi här får
en inblick i hur produktionen av järn fördelades i rummet. För en gångs
skull kunde även producenternas boplats undersökas. Exemplen från Viby
visar konturerna av en produktion närmast på gårdsnivå, men det finns
anledning att vara försiktig med slutsatserna. Materialet är fortfarande
litet och tidsspannet stort, över 1000 år.
Vid Sågebol väster om Vibysjön fanns en blästugn som bjöd på en
överraskning. Dateringen visade sig höra hemma i yngre bronsålder, under
perioden 1000-800 f Kr. Därmed är ugnen från Sågebol Närkes äldsta
och en av de äldsta daterade ugnarna i Sverige. Tre andra blästugnar från
Sågebol fick dateringar från romersk järnålder till vendeltid. Indikationerna tydde på en småskalig produktion på husbehovsnivå. Även vid granngården Västra Backa fanns resterna av en blästugn, tyvärr mycket illa
åtgången. Den kunde i alla fall dateras, till förromersk järnålder alltså
ungefär samtida med Hardemodateringarna. Den fjärde platsen i Viby
var Vreten där gravar och boplats kompletterades av två blästugnar.
Dateringarna var vitt skilda, romersk järnålder respektive vikingatid.
Stomskil och Husby – två motpoler
Arkeologerna br yter sten och
stubb för att kunna undersöka
förindustriella lämningar i
Stomskil.
76
FOTO: MAGNUS WESTERBORN
På liknande sätt skulle undersökningarna för ny väg komma att sprida
ljus även över järnets första tid i Norra Hjälmarbygden. Här var dock
nedslagen färre och av något annan karaktär. På den flitigt utnyttjade
lokalen Slätten i Rinkaby kom även en del slagg och fragment av ugnsväggar, vilket visar att produktion ägt rum i närområdet. En renodlad
förindustriell lämning fanns i Stomskil, på Käglan i Lillkyrka. Den hade
varit i bruk under romersk järnålder och bland annat kunde en blästugn,
ett slagglager och ett antal kolningsgropar undersökas. Däremot vet vi
inte om en boplats fanns i närområdet eller om lokalen var enbart för
järnproduktion i utmarken, ett slags säterdrift med annat motiv. En ännu
mer renodlad produktionslokal fanns i skogen söder om Torpstång i
Götlunda. Det främsta inslaget var ett stort antal kolningsgropar som
alltså använts för att framställa träkol. Behovet av träkol var enormt inom
järnframställning och cirka 100 kg kol behövdes för att framställa ett
kilo järn. Slutligen då åter till Husby i Glanshammar. Dateringarna härifrån visade att hantering av järn pågått vid Husby från och med 600talet och fram till tidig medeltid. Som nämnts tidigare fanns spår av
samtliga led inom järnhanteringen, från framställning till avslutande
smide. Järnet i Husby var i själva verket en av hörnpelarna för gårdens
välstånd.
Spännande nyheter från Bergslagen
FOTO: HELMUT BERGOLD/
UV BERGSLAGEN
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
Kolningsgroparna i Tor pstång
var noga rensade på sitt innehåll.
I bildens mitt, under torvkanten,
syns en svag mörkfärgning som
är resterna av kolningsgropen. En
mindre välrensad kolningsgrop
hade lämnat tydligare spår.
Relativt färska inventeringsfynd från Hällefors kommun visar att järnålderns blästbruk kan vara av hög ålder även i Bergslagen. Sammanlagt
sexton fyndplatser för slagg från blästbruk har registrerats. Av dessa ligger sex i Grythyttan, vid sjöarna Torrvarpen och Sörälgen. Sörälgen är
gränssjö mot Hällefors och vid dess norra del, samt vid Norrälgen finns
ytterligare nio liknande lokaler. En mindre serie av 14C-dateringar har
nyligen gjorts. Resultaten är smått sensationella. De visar att järnframställning skett redan vid övergången mellan brons- och järnålder.
Ett flertal blästplatser finns också från grannsocknen Hjulsjö, varav tre
ligger vid sjön Lilla Grängen. En av dem har 14C-daterats till vikingatid.
De många nya lokalerna visar på en tidigare okänd potential inom den
norra länsdelen. En brasklapp, ingen av fyndplatserna har ännu undersökts. Vi vet alltså egentligen inte mycket om platsernas karaktär, men
slaggen är ändå vittnesbörd i sig. Även från Grimsö i södra Ramsberg
finns nya rön som visar tidig produktion. Råvaran är ”rödjord”, där järnockra fällts ut i marken som då håller hög järnhalt. Inom ett liknande
område vid Riddarhyttan, på andra sidan gränsen till Västmanlands län,
har ett flertal undersökningar gjorts. Resultaten visar att produktion pågått
mellan 400 f Kr och 200 e Kr. Tidsspannet vid Grimsö är ungefär detsamma.
Från blästugn till masugn
Relationen mellan den tidiga produktionen, baserad på blästbruk, och
den senare masugnsproduktionen är en av de stora frågorna inom ämnesområdet. De två har olika råvara, olika teknologi och förefaller att
ske inom olika områden, men slutresultatet är ändå i grunden detsamma.
Finns här en kontinuitet, är det slättlandets järnexperter som drar in i
bergslagsskogarna för att bli storproducenter eller är det nya befolkningsgrupper som hittar en nisch? Här är naturligtvis platser som Råsvalslund
och Tuna i Ödeby av utomordentligt intresse. De kan vara nyckellokaler
i förändringen från bondebygd till bergslag. De många nyupptäckterna
och dateringarna från det egentliga Bergslagen är emellertid bevis för en
mänsklig verksamhet av långt större dignitet än vad som tidigare var
känt. Frågan om järnproduktionen blir här underställd den mer gene77
En husgrunds syllstenar sticker
upp ur den barrbeklädda marken.
FOTO: MARTIN EDLUND/ÖREBRO
LÄNS MUSEUM
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
rella frågan om Bergslagens tidiga bebyggande. Att området varit nästan
obefolkat till medeltid är knappast en hållbar åsikt idag. Kanske är en
del av problemet att vi inte riktigt vet vad vi letar efter. Eftersom nästan
inga arkeologiska undersökningar gjorts vet vi inte heller hur det ser ut
under ytan. Som tidigare nämnts är Bergslagens förhistoria en av de
mest spännande forskningsuppgifterna i länet.
Bergslagens födelse
LÄNS MUSEUM
En diskussion har sedan länge funnits om hur gammal Bergslagen är.
Diskussionen har tagit flera vägar eftersom begreppet Bergslagen i sig
har flera betydelser. Ursprunget täcker sannolikt en samling män som
gemensamt ägnar sig åt att omvandla malm till järn. Begreppet kom
senare att användas om ett geografiskt område med oklar utsträckning
vars gemensamma nämnare var att här fanns ett antal ”bergslag”. Till
frågan hör i högsta grad även teknologin, det vill säga masugnsprocessen.
Masugnen möjliggjorde en avsevärt större produktion än blästbruket
och råvaran var bergmalm, i stället för till exempel myrmalm eller rödjord. Nyligen gjorda experiment visar emellertid att även blästugnar kan
använda bergmalm och en datering från Uppland visar att så skett under
romersk järnålder. Än så länge rör det sig om enstaka indikationer och
framtiden får utvisa betydelsen av dessa.
FOTO: MARTIN EDLUND/ÖREBRO
Moshyttan
Ett av schakten vid Oxhyttebäcken.
78
Bergslagens ålder har oftast diskuterats utifrån ganska få skriftliga källor.
Källäget har klarnat betydligt under senare år inte minst genom att ”Atlas över Sveriges bergslag” har hunnit ge ut flera delar som berör länet,
bland annat Lerbäcks bergslag, Lekebergslagen och Noraskogs bergslag.
Örebro Läns företagsarkiv har också gjort en inventering och en sammanställning av allt tillgängligt arkivmaterial. Därmed över till de mer
handfasta källorna. Under senare år har även en del provundersökningar
genomförts för att på arkeologisk väg försöka datera när masugnarna
infördes och därmed indirekt även Bergslagens födelse. En drivande kraft
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
FOTO: PER TORGÉN/ÖREBRO
LÄNS MUSEUM
i detta arbete är Allan Wetterholm som här spelat samma roll som Pär
Hansson inom forskningen kring blästbruket. På Wetterholms initiativ
gjordes en mindre provundersökning vid Moshyttan i Järnboås socken.
Inom den bevarade hyttplatsen togs prover för datering ur bottenskiktet
på en slaggvarp. Två prover har värden som pekar mot vikingatid, eller
möjligen övergången till medeltid. I vilket fall som helst är dateringarna
uppseendeväckande. Flera dateringar från blästbruk är yngre och
Moshyttan visar att de båda metoderna kan ha existerat samtidigt. Liknande indikationer finns för övrigt från Lerbäcks bergslag. Helt nyligen
har också mindre undersökningar gjorts vid Alntorpshyttan och hyttan
vid Oxhyttebäcken, båda i närheten av Nora. Ännu är resultaten preliminära men det finns anledning att hålla ögonen öppna.
Allan Wetterholm besöker
undersökningen vid Alntor ps
hytta.
Staden som arkeologisk arena
Örebro
Tidigare arkeologiska insatser inom Örebro stad sammanfattades 1978 i
en större rapport som ingick i projektet ”Medeltidsstaden” som drevs av
Riksantikvarieämbetet. Relativt få utgrävningar hade då gjorts i staden.
Dessa, tillsammans med skriftliga källor och diverse lösfynd samt spridda
iakttagelser, låg till grund för den bild som presenterades i rapporten.
Det medeltida Örebro låg samlat längs åsen, där Drottninggatan-Storgatan utgjorde längdaxeln och den böljande Svartån skapade en breddimension. Passagen där Svartån bröt igenom grusåsen låg bakom stadens uppkomst. Platser där två kommunikationsleder möts drar gärna
till sig bebyggelse. Slottet och Nikolaikyrkan, båda med rötter i tidig
medeltid, var navet som den lilla staden roterade kring.
Bromsgården och kulturlagren
Samma år som ”Medeltidsstaden” gav ut sin Örebrovolym gjordes den
hittills största och mest informativa undersökningen inom staden. Den
79
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
En tydlig lagerföljd.
FOTO: ESTRID ESBJÖRNSON/ÖREBRO
LÄNS MUSEUM
utspelades i kvarteret Bromsgården, där affärscentrum längs Köpmangatan nu breder ut sig. Byggnadsrester och fynd ifrån kvarteret speglade
både enskilda personers vardag och överhetens närvaro. Bland de uppmärksammade resultaten kan nämnas beviset för att mynt präglats i
Örebro redan under 1200-talet. En annan viktig observation var att största
delen av den medeltida bebyggelsen här låg på utfylld mark. Åssluttningen
hade jämnats ut med sand och lera. Detta gjorde att kraven på lokalisering till åsen inte var lika uppenbara. Utfyllnaden gjorde att kulturlagren
var bättre bevarade än vad man trott var möjligt i Örebro, eftersom leran
bevarar fukt och därmed också konserverar fynd, konstruktioner och
lager. Lagren är de samlade, komprimerade resterna av århundraden av
mänsklig verksamhet Kulturlagren är oerhört viktiga inom stadsarkeologin. De kan vara upp till flera meter tjocka och kan liknas vid ett arkiv.
I botten ligger det äldsta skedet, sedan följer lager på lager ända upp till
nutid. Detta låter ju idealiskt men lagren är ofta utschaktade eller mycket
störda av källare, ledningar, kablar, stolpar och liknande. En till synes
märklig effekt av den stora stadsbranden 1854 var dock att skyddet blev
avsevärt bättre för de äldre kulturlagren. Brand- och rivningsmassor har
använts för att jämna ut längs åsryggen och därmed kommit att skydda
en del äldre lager. Mot lagren finns dock ett ständigt hot. När mindre
ingrepp som till exempel en kabeldragning görs, skadas inte bara området för kabelschaktet. Också omkringliggande kulturlager berörs, genom att syre kommer in och balansen rubbas i de tidigare slutna lagren.
Tryckeriet och årsringarna
Några år efter Bromsgården gjordes ett sensationellt fynd vid en mindre
undersökning inne på Rådhusets gård. Resterna av vikingatida gravar
80
flyttade i all hast den lokala historien ungefär 300 år bakåt i tiden. De
säger ju egentligen ingenting om dåtida bebyggelse, men visar ändå att
åtminstone en boplats fanns redan då. Hur utvecklingen såg ut därefter
kan enbart framtida arkeologiska utgrävningar ge svar på. De skriftliga
källorna är stumma fram till 1202 när Örebro nämns första gången.
Även under resten av medeltiden är källor som klargör stadens framväxt
få och motsägelsefulla. De relativt få undersökningar som gjorts har gett
vissa glimtar men mycket är ännu ogjort. Bromsgården och det angränsande kvarteret Tryckeriet har gett den kvalitativt bästa informationen.
Där har bebyggelse funnits från och med 1200-talets mitt. Från Tryckeriet kommer emellertid en mycket intressant datering gjord med dendrokronologi, det vill säga årsringsdatering av trä. Den gjordes på timmer som återanvänts i bebyggelse från slutet av 1300-talet. Två dateringar var från timmer, där träden fällts under 1150-talet. Någon typ av
byggnader fanns alltså här redan vid 1100-talets mitt. De har sedan funnits kvar och kunnat återanvändas över 200 år senare. I den östra delen
av Tryckeriet, längs Kungsgatan, gjordes en mindre undersökning 1999.
Den visade att bebyggelsen här tidigast etablerades vid slutet av 1500talet. Den här delen av kvarteret ligger nedanför den egentliga åsen och
här var förmodligen ganska blött, eftersom utfyllnad och dränering gjorts
med risbäddar och sten. Troligen har bebyggelsen växt successivt från
Köpmangatan och den östra delen kan inledningsvis ha varit bakgårdar
och trädgårdar.
FOTO: HELMUT BERGOLD/
UV BERGSLAGEN
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
En vardagsbild från undersökningarna i kvarteret Tryckeriet år 1999.
Askersund
Merkurius och Elefanten
Trettondagen 1989 brann ett av stadens äldsta hus som hade stått ända
sedan den stora stadsbranden 1776. Huset låg vid torget och har nu
ersatts av ett liknande hus. Innan det byggdes gjordes en arkeologisk
undersökning, känd under kvartersnamnet Merkurius. Den visade ett
äldsta skede med två hus från 1600-talets första hälft, alltså grovt sett
samtida med stadsrättigheterna. Husen låg riktade mot Sundsbrogatan
som avgränsar torget söderut. Under andra halvan av 1600-talet flyttades husen ett stycke längre in på tomten, möjligen efter en breddning av
FOTO: KHODER LAAMA/
ÖREBRO LÄNS MUSEUM
En central fråga för den som ägnar sig åt arkeologi i Askersund är naturligtvis: Vad fanns innan staden officiellt grundades 1643? Att marknader ibland hölls där är en sak, en annan är om där verkligen fanns fast
bebyggelse. Ett problem är att när Askersund nämns i skriftliga källor
kan det lika gärna gälla Askersunds by, som idag ligger strax utanför
staden. Där hölls ting redan under 1300-talet och byn var ett slags centrum för Sundbo härad. Om platsen för dagens stad vet vi ingenting
innan staden fick sina rättigheter. Med tanke på läget vid sundet och
närheten till landsförsamlingens kyrka vore det märkligt om inte någon
typ av bebyggelse funnits. Frågor som den här har fått en viss belysning
genom tre arkeologiska undersökningar som gjorts i staden under 1990talet.
Slaktavfall kan berätta om hur
man hade det i kvarteret. Finns
det avfall från nödslakt eller bara
köttfattiga djurdelar (framdelar)
har nog inte livet varit lätt.
81
D E F Ö R S T A 9 0 0 0 Å R E N
gatan. Orsaken till breddningen kan vara att staden reglerats enligt den
stadsplan som fastställdes 1643. Sannolikt är i alla fall att husen byggts
ungefär vid tiden för stadsrättigheterna. Inga spår fanns av äldre bebyggelse. Samma svar gavs vid en liten undersökning som gjordes vid
Väderkvarnsgatan, inom kvarteret Elefanten. Även där verkade det som
om en liten reglering hade gjorts vid samma tillfälle.
FOTO: TOMAS EKMAN/
UV BERGSLAGEN
Sjötullen och stadsbranden
Vårmarknaden i Askersund
medan arkeologerna undersöker
kvarteret Sjötullen. Det enda
som syns av arkeologisk aktivitet
är jordhögen innanför stängslet.
Den tredje undersökningen gjordes 1997 nere vid hamnen, i kvarteret
Sjötullen. Större delen av tomten var utschaktad, eftersom
Centralföreningens silo tidigare stått här. Trots allt hittades en del av en
husgrund längst upp på tomten, intill Storgatan. Ner mot hamnen låg
resterna av en brygga, en kavelbro och syllar från två sjöbodar, typiska
fynd från en tomt nära vattnet. Undersökningen förde med sig ett par
oväntade bieffekter. Vid genomgång av kartor och skriftliga källor visade det sig att tomten stod obebyggd hela tiden från stadsbranden till
1934 när silon byggdes. Detta får betraktas som något ovanligt med
tanke på läget. En annan intressant slutsats var att branden 1776 gjorde
att stadens sociala karta ritades om. Vad som innan branden var kvarter
där rådmän, borgare och hantverkare blandades blev efter branden en
stad där borgare och rådmän köpte in alla tomter i anslutning till torget.
Hantverkare och andra fick hålla till godo med de mindre attraktiva
tomterna på avstånd från torget.
Nora och Lindesberg
Länets båda bergslagsstäder fick sina stadsrättigheter 1643, samma år
som Askersund. Även för Nora och Lindesberg är frågan: Vad fanns här
innan 1643? Beläggen är bättre än för Askersund och båda städerna har
centralt belägna kyrkor som markerar ett bygdecentrum. Städerna har
också en liknande bakgrund, som marknads- och handelsplatser, där
bergsmännens järn mötte slättböndernas produkter. Från arkeologisk
synpunkt är alltså både Nora och Lindesberg av intresse. De kan bland
annat ge mycken information om framväxten av tidiga centralorter inom
Bergslagen men naturligtvis även om orternas interna utveckling. De
arkeologiska insatser som har gjorts är ännu så länge mycket blygsamma
och begränsade. Städerna har en ännu inte infriad potential.
82