Jonna Nordenskiöld

Transcription

Jonna Nordenskiöld

Innehåll
Index repertoaren 2012/2013
2
Också på repertoaren
4
Planerade produktioner
5
Behovet av berättelser 6
Premiärer8
Strindbergsåret86
Marionetteatern88
Klara soppteater
89
Fri scen
90
Skärholmen92
Parkteatern93
VD/Teaterchef:
Benny Fredriksson
Redaktion:
Dramaturgiatet
Art Director:
Johan Björnsrud
Formgivning:
Denita Björnsrud
Projektledning:
Jens Backman
Korrektur:
Per »Pax« Axelsson
Tryck:
Kampanjmakarna/åtta45
© Stockholms stadsteater 2012
Stockholms stadsteater
Box 16412
103 27 Stockholm
Växel: 08–506 20 100
Pressjour: 08-506 20 220
www.stadsteatern.stockholm.se
OCKULTA DAGBOKEN..................... 9
av August Strindberg
Dramatisering och regi:
Ole Anders Tandberg
Scenografi och kostym: Maria Geber
Premiär: 15 augusti
Strindbergs Intima Teater
TOP GIRLS.................................. 11
av Caryl Churchill
Översättning: Sun Axelsson och
Stig Björkman
Regi: Olof Hanson
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Elin Hallberg
Klarascenen
FROM SAMMY WITH LOVE.............13
av Jonna Nordenskiöld
Regi: Jonna Nordenskiöld
Scenografi och kostym:
Sven Haraldsson
Urpremiär: 18 augusti
Lilla scenen
I SISTA MINUTEN....................... 15
av Carin Mannheimer
Regi: Sissela Kyle
Charles Koroly
Stora scenen
NEXT TO NORMAL........................17
av Tom Kitt och Brian Yorkey
Översättning: Calle Norlén
Regi: Lisa Ohlin
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nyberg
Premiär: 21 september
Stora scenen
MUTTER..................................... 19
av Eva Runefelt/
FOrDRINGSÄGARE
Regi: Åsa Kalmér
Scenografi och kostym: Peter Holm
Urpremiär/Premiär: 5 oktober
FÖRSTA VARNINGEN................... 21
August på Liljevalchs
Premiär: 6 oktober
Liljevalchs
NATASCHA KAMPUSCH................ 23
Förr var jag hans apelsinblomma
av Ulrika Kärnborg
Regi: Hugo Hansén
Scenografi: Sören Brunes
Urpremiär: 6 oktober
Klarascenen
MENINGEN MED LIVET............... 25
En föreställning framtagen av
ensemblen tillsammans med
föreställningens målgrupp
Regi: Carolina Frände
Jenny Kronberg
Stockholms stadsteater i
Skärholmen
MARKURELLS............................. 27
av Hjalmar Bergman
Regi: Philip Zandén
Premiär: 18 oktober
Stora scenen
ORLANDO................................... 29
av Virginia Woolf
Dramatisering: Darryl Pinckney
Översättning: Margareta Ekström
Kostym: Daniel Åkerström-Steen
Musik: Makode Aj Linde
Sverigepremiär: 9 november
Skärholmen
EVEREST....................................31
av Lotta Lotass
Gästspel från Teatr Weimar /
Helsingborgs stadsteater
Regi/video: Jörgen Dahlqvist
Musik/ljud: Kent OIofsson
Scenografi/ljus: Johan Bergman
Urpremiär på Helsingborgs
stadsteater: 14 november
Gästspel på Stockholms stadsteater:
23–25 november
Lilla scenen
PEER GYNT................................ 33
av Henrik Ibsen
Översättning: Lars Forssell
Regi: Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym: Maja Ravn
Premiär: 1 december
Klarascenen
PARIA........................................ 35
Regi: Carl Kjellgren
KRIG.......................................... 37
En pjäs om kärlek
av Kamilla Wargo Brekling
Översättning: Eva Runefelt
Regi: Kamilla Wargo Brekling
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson
Sverigepremiär: 6 december
Lilla scenen
Ömheten................................... 39
av Jonas Gardell
Klarascenen
PETER PAN och Wendy.............. 41
av J.M. Barrie
Översättning och ny version:
Anders Duus
Regi: Pia Johansson
Kostym: Astrid Ljungberg
Stora scenen
SCHULZ GOES KAFKA................. 43
av Agneta Pleijel
Regi: Marika Lagercrantz
Urpremiär: 16 december
Lilla scenen
LOTTA PÅ BRÅKMAKARGATAN...... 45
av Astrid Lindgren
Dramatisering och regi: Johanna Huss
Urpremiär: 5 januari
Bryggan
MARTYRER................................. 47
av Marius von Mayenburg
Översättning: Monica Ohlsson
Regi: Dritëro Kasapi
Skandinavienpremiär: 11 januari
Lilla scenen
ABRAHAMS BARN
av Svein Tindberg
Översättning: Sofia Fredén
Regi: Olof Hanson
Sven Haraldsson
Sverigepremiär: 13 januari
Lilla scenen
Svek
av Harold Pinter
Översättning: Carl Johan Lång
Regi: Alexander Mørk-Eidem
Christian Friedländer
Ljus: Ellen Ruge
Premiär: 25 januari
Klarascenen
DEN UNGE WERTHERS LIDANDE
av Johann Wolfgang von Goethe
Dramatisering: Andrea Koschwitz och
Jan Bosse Översättning: Ralf Parland
MENINGEN MED Döden
Regi: Nadja Hjorton
Daniel Åkerström-Steen
Urpremiär: februari
Stockholms stadsteater i Skärholmen
WEST SIDE STORY
Baserat på ett koncept av
Jerome Robbins
Manus av Arthur Laurents
Musik av Leonard Bernstein
Sångtexter av Stephen Sondheim
Översättning: Rikard Bergqvist
Regi: Ronny Danielsson
Lars Östbergh
Premiär: 7 mars
Stora scenen
Hjärtats dubbla slag
av Margareta Garpe
Regi: Margareta Garpe
Sverigepremiär: januari
Stockholms stadsteater i Skärholmen Sven Haraldsson
Urpremiär: 8 mars
Demoner
Lilla scenen
av Lars Norén
Regi: Hugo Hansén
ELSAS VÄRLD (arbetstitel)
Inspirerad av Elsa Beskows bilder
och texter
Premiär: 1 februari
Dansteater av Birgitta Egerbladh
Stora scenen
Birgitta Egerbladh
APATISKA FÖR NYBÖRJARE
Dramaturgi: Marie Persson Hedenius
av Jonas Hassen Khemiri
Peter Lundqvist
Regi: Sara Giese
Urpremiär: 30 mars
Sven Haraldsson
Klarascenen
Lilla scenen
Körsbärsträdgården
av Anton Tjechov
ETT DOCKHEM
Regi: Eirik Stubø
av Henrik Ibsen
Kari Gravklev
Regi: Ragnar Lyth
Premiär: 5 april
Sören Brunes
Stora scenen
FLICKAN FRÅN
Klarascenen
FISKFÄRSFABRIKEN
av Lars Göran Persson
Hoppet eller jag ska mÅla
Regi: Lars Göran Persson
mina naglar röda
Rickard Andersson
av Karin Thunberg Regi: Johan Huldt
Kostym: Gudrun Rösnes
Peter Holm
Musik: Daniel Bingert
Urpremiär: 13 april
Klara eftermiddag
Lilla scenen
A MIDSUMMER NIGHT’S SEX
COMEDY
av Woody Allen
I en bearbetning för scenen av
Jürgen Fischer
Översättning: Magnus Lindman
Skandinavienpremiär: våren 2013
Klarascenen
HAMLETMASKINEN
av Heiner Müller
Översättning: Lars Bjurman
Regi: Nina Holst
Sven Haraldsson
Premiär: april
Lilla scenen
MIG ÄGER INGEN
av Åsa Linderborg
Dramatisering: Emma Broström
Bearbetning och regi:
Michaela Granit
Karin Lind
Premiär: 11 maj
Lilla scenen
Jag är vinden
av Jon Fosse
Översättning: Marie Lundquist
Regi: Ole Anders Tandberg
Premiär: våren 2013
KRAPPS SISTA BAND
av Samuel Beckett
Regi: Thommy Berggren
PROD NR 1129
av Tatu Hämäläinen och
Tora von Platen
Regi: Tatu Hämäläinen
Urpremiär: våren 2013
Lögnhalsarna
Om Strindberg
av Henning Mankell
Urpremiär: spelåret 2012/2013
Klara eftermiddag
Med reservation för ändringar.
För aktuell spelplan se
www.stadsteatern.stockholm.se
OCKSÅ PÅ
REPERTOAREN
ALLRA KÄRASTE SYSTER
FREUDS SISTA MÖTE
RUT OCH RAGNAR
av Astrid Lindgren
Dramatisering: Jonna Nordenskiöld
av Mark St. Germain
Regi: Stina Rautelin
av Kristina Lugn
Regi: Jan-Olof Strandberg
GREGORIUS
RÖTT
av Bengt Ohlsson
Dramatisering: Erik
Uddenberg
Regi: Emma Bucht
av John Logan
Regi: Gerhard
Hoberstorfer
ANGELS IN AMERICA
I OCH II
av Tony Kushner
Regi: Eva Dahlman
STILLHETEN
JEPPE PÅ BERGET
ARSENIK OCH GAMLA
SPETSAR
av Ludvig Holberg
av Josef Kesselring
Regi: Eva Dahlman
LILLAN OCH PAPPA AUGUST
DE RÖDA SKORNA
av Margareta Sörenson
Regi: Helena Nilsson
av Carolina Frände, Mats
Kjelbye, Åsa Lindholm
DE TRE MUSKETÖRERNA
av Alexander Mørk-Eidem
efter Alexandre Dumas
roman
Regi: Alexander
Mørk-Eidem
SÅ GÅR EN DAG
av Anton Tjechov
Regi: Alexander
Mørk-Eidem
ONKEL VANJA
av Anton Tjechov
Regi: Eirik Stubø
av Rudyard Kipling
Dramatisering: Alexander
Mørk-Eidem
Regi: Alexander
Mørk-Eidem
Text av Jacques Demy
Musik av Michel Legrand
Regi: Alexander MørkEidem
Nypremiär 1 december 2013
Klarascenen
ETT DRÖMSPEL
PERSONA
Regi: Mattias Andersson
av Ingmar Bergman
Regi: Hugo Hansén
OCKSÅ
PÅ
REPER
TOAREN
av Jonas Gardell
Regi: Olof Hanson
TRIBADERNAS NATT
LYCKA
PAraplyerna i cherbourg
DJUNGELBOKEN
av Lars Norén
Regi: Eirik Stubø
av Per Olov Enquist
VIT, RIK, FRI
av Christina Ouzounidis
Regi: Christina Ouzounidis
PLANERADE
PRODUKTIONER
2013/14
SLAVISKA DANSER
av Staffan Göthe
STOCKHOLM I MITT HJÄRTA
av Sofia Fredén och Stefan Lindberg
DITT ISTANBUL
av Mia Törnqvist
OTTAR
av Gunilla Thorgren
STUNDANDE NATTEN
av Carl Henning Wijmark
Dramatisering: Ronnie Sandahl
KARL GERHARD
av Irena Kraus
ADE
PLANER 4
2013/1
5
PR
ONER
ODUKTI
Behovet av
berättelser
Vi lever i en orolig tid. Samhället är i stora
omvandlingar, präglat av ekonomiska kriser,
klimatförändringar och humanitära katastrofer. I en sådan tid är demokratin alltid skör.
Skillnaderna mellan människor ökar. Mellan
dem som har och dem som inte har, mellan dem som anses värdefulla och dem som
tvärtom inte anses ha något värde alls. Det
är också en tid av aldrig sinande information – något som öppnat upp för nya vägar
till demokrati, men som också innebär att
mängder av information tas emot och sänds
iväg, oreflekterat. Vi lever i en ständigt växande marknad av snabba budskap där gränserna delvis är på väg att suddas ut mellan
privat och offentligt, sant och falskt, fakta
och fiktion. Där yta inte sällan bedöms som
innehåll. I förlängningen riskerar vår medmänsklighet att urholkas.
Teaterkonstens högsta uppgift är att vara humanismens budbärare. Att inte komma med
enkla sanningar utan komplicera och fördjupa – att visa hela människan. Det handlar om
en livshållning, om att förmedla verktyg som
gör det möjligt att komma bakom fasaderna
och se sin nästa som en medmänniska. Människan är inte, hon blir till i relationer med
andra människor. Det är teater som kärlekshandling. Att göra berättelser tillgängliga
om dem som misstänkliggjorts,
diskriminerats och ansetts onormala, om dem som utsatts för
övergrepp och fråntagits sina
mänskliga rättigheter – om dem
som ansetts värdelösa. Men
även om dem som försöker få
ihop sina vardagsliv i en turbulent värld.
Därför behöver teatern ordet.
Det är tillsammans med författarna, med dem som formulerar sig och sätter ord på det obeskrivliga, som vi reflekterar
och försöker förklara och förstå världen. Detta är vårt demokratiska ansvar. Kristina Lugn
skrev en gång att »teatrarna i större utsträckning än några andra institutioner och grupper
i vårt samhälle värnar om litteraturen. Teatern
är en av de få platser där vi fortfarande verkställer och erfar språkets makt att frigöra
känslan och därmed också tanken.«
Med repertoaren under spelåret 2012/2013
hoppas vi frigöra många tankar. Här finns
pjäser som väcker hopp, som provocerar
och manar till förändring. Och samtidigt sådana som påminner om fantasins kraft, som
tröstar och lockar till skratt. I sann humanistisk anda behöver vi hela spektrat.
Välkomna till ett nytt spelår!
Benny Fredriksson
VD/Teaterchef
Foto: MAGNUS WESTER © STRINDBERGSMUSEET
Ockulta dagboken
August Strindberg
I dramatisering av Ole Anders Tandberg
av
»Kärleken är synd; därför äro kärlekskval det största helvete som
finns. Världen är sålunda till endast genom en synd om den ens är
till – ty den är endast en drömbild, ett fantom vars tillintetgörande är
askesens uppgift. (Därför mitt Drömspel en bild av livet.) Men denna
uppgift råkar i strid med kärleksdriften, och slutsumman är ett oupphörligt vacklande mellan vällusttummel och botgörarkval!«
August Strindberg i Ockulta dagboken
Ockulta dagboken
Ole Anders Tandberg
Maria Geber
Strindbergs Intima
Teater
Dramatikern, regissören och scenografen Ole Anders Tandberg,
född 1959, är från Norge men bofast i Sverige sedan 1987, då han i
samband med regiutbildningen på Dramatiska institutet flyttade hit.
Han har genom åren dramatiserat ett flertal romaner, bl.a. av norska
författarna Kjell Askildsen, Tarjei Vesaas och Tor Ulven. När han
skriver arbetar han intuitivt, samtidigt som där i bakhuvudet finns en
tanke på gestaltning – det är mycket genom textarbetet han regimässigt formar föreställningen. Ett genomgående tema såväl i hans föreställningar som i dramatiseringarna har varit livets förgänglighet: Det
varar bara några sekunder i ett kosmiskt perspektiv. Å ena sidan är
det mirakulöst att vi lever och tänker i egna små (eller gigantiska) universum. Å andra sidan skapar insikten en oro, en rädsla för meningslöshet. Människan är en skröplig varelse. Temat är i allra högsta grad
aktuellt även när det gäller Ockulta dagboken, där Tandberg valt att
skildra en splittrad August Strindberg – uppdelad på fem skådespelare – i existentiell panik. I dramatiseringen ingår även kortare utdrag
ur Röda rummet (1879), En dåres försvarstal (1887–88), Till Damaskus
(1898 och 1904), Svanevit (1901), Ett Drömspel (1901), Ordalek och
småkonst (1902 och 1905), En blå bok (1907–12) samt ur brev.
August Strindberg
(1849–1912)
Harriet Bosse (1878–
1961) Norsk-svensk, av
sin samtid mycket hyllad
skådespelerska. Gift
med August Strindberg
1901–04.
I rollerna:
Thérèse Svensson,
Sven Ahlström, Åke
Lundqvist, Samuel
Fröler, Michael Jonsson,
Robert Panzenböck
August Strindberg skrev vad som skulle bli Ockulta dagboken
under åren 1896–1908, genom infernokris, äktenskapet med Harriet
Bosse och påföljande (mer eller mindre telepatiska) förhållande. Han
skrev ner syner, tecken, noteringar runt sina alkemistiska experiment,
och runt Harriet. Vardagens futtighet plågar honom: Livet måste
vara större än det här, anser han och letar efter tecken och mening.
Liksom själsfränden Swedenborg tror han att själen måste ha ett liv
utanför kroppen, denna entitet där kärleken reducerats till ett fortplantnings- tillika exkrementeringsorgan. Strindberg står inte ut utan
diktar upp en astral värld – att älska Harriet där innebär inga problem. Men magsmärtorna han förnimmer är inte ett astralt kärleksliv
utan början på den magcancer som 1912 tog hans liv.
Föreställningen görs i
samarbete med Strindbergs
Intima Teater.
oken
a dagb
Ockult
9
Foto: © Val Reynolds
TOP GIRLS
av
Caryl Churchill
Marlene är nyutnämnd VD på ett stort rekryteringsföretag. Effektiv,
snygg, kompetent – och flexibel. Det är en erfarenhet hon delar med
fem andra kvinnor ur historien som hon nu bjuder in till en festmåltid
för att fira nya jobbet.
Johanna kommer. Hon som förklädd till man blev påve på 800-talet. Och konkubinen Nijo som på 1200-talet fotvandrade genom
Japan efter att ha blivit dumpad av kejsaren. Och Isabella som var
upptäcktsresande på 1800-talet. Och …
Alla överlevare – mot alla odds. Hur lyckades de med det? Var de
aldrig arga? Inte alls. Det enda de vill prata om är sina avgudade
fäder och män – och sitt dåliga samvete!
Caryl Churchill föddes i London 1938, efter andra världskrigets
slut emigrerade hennes familj till Montreal i Kanada. Caryl Churchill
återvände till England för att studera vid universitetet i Oxford, där
hon tog en examen i engelsk litteratur 1960. Under åren vid universitetet skrev hon sina första pjäser som framfördes av olika studentteatergrupper. På 60- och 70-talen började Caryl Churchill skriva
radio- och tv-dramatik. Hennes första pjäs utanför universitetet,
Owners, kom 1972 och redan i den är hennes grundläggande socialistiska övertygelse tydlig, en kritik av de värderingar som anses
vara självskrivna i en kapitalistisk ideologi: att vara agressiv, att ta sig
fram. Att vara framgångsrik.
TOP GIRLS
av Caryl Churchill
Översättning: Sun Axelsson
och Stig Björkman
Regi: Olof Hanson
Klarascenen
I rollerna: Katarina Ewerlöf,
Kajsa Ernst, Sofi Helleday,
Sara Jangfeldt, Lilian
Johansson, Louise Peterhoff,
Rakel Wärmländer
Top Girls handlar om »hur kvinnor förlorar sin mänsklighet för att
vinna makt i en mansdominerad omgivning«. Roll-listan består enbart av kvinnor och fokus ligger på Marlene, en karriärhungrig kvinna
som avstått från hem och familjeliv för att få framgång inom affärsvärlden. Pjäsen hade urpremiär den 28 augusti 1982 på Royal Court
Theatre i London och fick en Obie Award 1983 som det årets bästa
pjäs. Den utspelar sig när Margaret Thatcher just valts till Storbritanniens första kvinnliga premiärminister och befäste Caryl Churchills
renommé som en av samtidens väsentligaste dramatiker.
Caryl Churchills mest kända pjäser är, förutom Top Girls, Cloud
Nine (1979), Serious Money (1987), Far Away (2002), A Number
(2002), Drunk Enough to Say I Love You? (2006). I september har
hennes senaste pjäs Love and Information urpremiär på Royal Court
Theatre i London.
LS
TOP GIR
11
Foto: Carl Thorborg © Stockholms Stadsteater
FROM SAMMY WITH
LOVE
av
Jonna Nordenskiöld
Sammy Davis Jr växte upp i en artistfamilj i USA och började själv
uppträda redan vid fyra års ålder. Som vuxen kom han att bli världsberömd sångare, dansare, instrumentalist och filmskådespelare. Han
var medlem i gruppen Rat Pack under ledning av Frank Sinatra. Under sitt liv som entertainer förde han en ständig kamp mot rasismen
i USA och vägrade att uppträda på scener som skilde färgade och
vita åt. 1960 skapade giftermålet med den svenska skådespelerskan
May Britt Wilkens stor uppståndelse eftersom blandäktenskap var
förbjudet i flera delstater i USA. Med utgångspunkt i Sammy Davis
Jr:s liv och artisteri har dramatikern och regissören Jonna Nordenskiöld skrivit en pjäs där de svenska artisterna Karl Dyall och Rennie
Mirro gestaltar historien om honom utifrån sina egna erfarenheter
som färgade i ett vitt samhälle. Genom föreställningen berättar de
både om skoltiden och om vägen genom livet som professionella
artister. Sammy Davis har en stor betydelse för dem och precis som
berättelsen om honom rymmer också deras liv såväl framgång som
utanförskap.
Karl Dyall är född 1967 och debuterade 1984 i Fantomen på Sca-
lateatern. Han blev tidigt svensk mästare i Breakdance och Freestyledans och är en av initiativtagarna till dansgruppen Bounce.
Han koreograferar för scen, tv och film och är också verksam som
kompositör. För sin roll i Fame på Chinateatern fick han Guldmasken
1992 och 2009 mottog han Gunilla Roempkes dansstiftelses pris.
FROM SAMMY WITH LOVE
av Jonna Nordenskiöld
Sven Haraldsson
Urpremiär: 18 augusti
Lilla scenen
Sammy Davis Jr (1925–90)
I rollerna: Karl Dyall,
Rennie Mirro
Kapellmästare: Joel Sahlin
Musiker: Magnus Anderfjärd,
Johan Bengtsson,
Carl Flemsten
Rennie Mirro är född 1972 och började dansa som åttaåring. Han
är utbildad vid Svenska Balettskolan och var anställd vid Kungliga
Operan 1989–97. Han fick Guldmasken för sin roll i Singin’ in the Rain
på Oskarsteatern 2007, då han blev känd för en bred publik. Som
skådespelare har han senast setts i tv-serien Äkta människor. Rennie Mirro är även ansvarig för tävlingsbidragens scenframträdanden i
Melodifestivalen.
Jonna Nordenskiöld är född 1971, utbildad på Dramatiska institutet
och är verksam som dramatiker, regissör och författare. Hennes senaste uppsättning på Stockholms stadsteater är Blev det inte mer än så
här? 2011. Jonna Nordenskiölds pjäser är spelade på ett antal teatrar i
Sverige och utomlands. Hon har fått flera priser och utmärkelser, bl.a.
Deutscher Kindertheaterpreis, och Svenska Teaterkritikers Förenings
barnoch ungdomsteaterpris. Jonna Nordenskiöld har också skrivit
barnböcker, operalibretton och pjäser för Sveriges Television.
MMY
FROM SA
VE
WITH LO
13
Foto: © Lina Ikse
I SISTA MINUTEN
av
Carin Mannheimer
Carin Mannheimer föddes i Skåne 1934. Efter studier i litteraturve-
tenskap började hon skriva litteraturkritik. På sextiotalet började hon
arbeta som journalist, bl.a. på tv. 1969 fick hon stor uppmärksamhet
för intervjuboken Rapport om kvinnor.
På sextio- och sjuttiotalen förändrades tv-teatern, studioinspelade
föreställningar av klassikerna kompletterades med ny, specialskriven
dramatik av mer dokumentär karaktär. Carin Mannheimer började
skriva dramatik och hennes stora publika genombrott kom 1977 med
tv-serien Lära för livet, som hon fick Stora Journalistpriset för.
Carin Mannheimer har fortsatt att skildra det svenska samhället
både i tv och på scenen. En serie som blev en klassiker är Svenska
hjärtan, som sändes i fyra säsonger mellan 1987 och 1998 och
utspelades i ett idylliskt radhusområde utanför Göteborg. 1995 kom
komedin Rika barn leka bäst. Pjäsen blev en publiksuccé och spelades på många teatrar i Sverige. 2003 skrev och regisserade hon
tv-serien Solbacken: Avd. E, om äldrevården i Sverige. Till det ämnet
återkom hon några år senare i pjäsen Sista dansen, 2009, också den
en stor succé. Både Rika barn leka bäst och Sista dansen har spelats
på Stockholms stadsteater.
I sista minuten handlar åter om åldrandet men ur en helt annan
synvinkel. Solveig, Marianne och Annlouise är tre kvinnor i sina bästa
år. Eller kanske snarare – förbi sina bästa år. Och vad de vill ha är
respekt! Inte medlidande. Det är i sista minuten. Carin Mannheimer
visar att det fortfarande finns mycket kvar att göra och uppleva även
om man passerat pensionsstrecket.
I SISTA MINUTEN
av Carin Mannheimer
Regi: Sissela Kyle
Charles Koroly
Stora scenen
I rollerna: Yvonne
Lombard, Meta Velander,
Meg Westergren, Eva
Stenson, Lars Lind,
Jacob Nordenson
Efter urpremiären i Göteborg skrev Mikael Löfgren i Dagens Nyheter
Sedan snart ett halvsekel arbetar hon [Carin Mannheimer] som
folkhemmets speciella seismograf och registrerar skalv och
förkastningar i hem och skola, villakvarter och åldringsvård. Den
i dag 77-åriga författaren och regissören visar dessutom genom
sitt exempel – liksom kärnan i ensemblen – att dagens och morgondagens gamlingar inte kommer att finna sig i att behandlas
som viljelösa kollin av vårdgivare och anhöriga. Samma generation som en gång genomförde och definierade »ungdomsrevolten« kommer att göra något liknande med ålderdomen.
N
MINUTE
I SISTA
15
Foto: © AP/K athy Willens
Next to normal
av
Tom Kitt och Brian Yorkey
Next To Normal är en musikal som på ytan handlar om en vanlig
– nästan helt normal – familj, mamma, pappa, son och dotter. Men
under ytan finns berättelsen om en kvinna och hennes familjs kamp
med en psykisk sjukdom. Tillsammans anträder de en resa för att
hitta den bästa möjliga behandlingen som också kan föra familjen
tillbaka till det normala – eller det nästan normala – igen. Under
handlingens gång avslöjas lager efter lager av hemligheter. Next to
Normal tar också upp teman som att sörja en stor förlust, självmord,
narkotikamissbruk och etiska frågor inom den moderna psykiatrin.
Männen bakom Next to Normal, Brian Yorkey (text och sångtexter)
och Tom Kitt (musik), träffades på Columbia University i New York
och det gemensamma arbetet på Next to Normal började med en
workshop 1998 som en 10 minuter lång skiss om en kvinna som
genomgick en elektrochocksbehandling och vilken effekt det hade
på henne och hennes familj. Skissen utvecklades till en hel musikal
och 2002 organiserades läsningar på flera teatrar i Washington och
New York City. Arbetet fortsatte med olika workshops mellan 2005
och 2007. I januari 2008 fick den sin urpremiär off-Broadway och i
mars 2009 började förhandsvisningarna på Broadway och den 15
april 2009 var det dags för den officiella urpremiären.
Succén var omedelbar, föreställningen fick fantastiska recensioner
och Brian Yorkey och Tom Kitt vann 2010 års Pulitzerpris för drama.
Senast en musikal tilldelats ett Pulitzerpris var för Rent, 1966, också
den regisserad av Michael Greif. Juryns motivering var: »en kraftfull
rockmusikal som tar upp mentalsjukdom i en förortsfamilj och utvidgar så musikalens ämnessfär«.
Next to normal
av Tom Kitt och Brian Yorkey
Översättning: Calle Norlén
Regi: Lisa Ohlin
Stora scenen
I rollerna: Lisa Nilsson,
Dan Ekborg, Albin Flinkas,
Anna Hansson, Fredrik
Lycke, Bruno Mitsogiannis
Kapellmästare: Joakim Hallin
Musiker: Hanna Helgegren,
Ulric Johansson, Dan
Strömkvist, Mattias Torell,
Anna Wallgren
Next To Normal vann, förutom Pulitzerpriset, tre Tony Awards. Efter
över 700 föreställningar på Broadway gick den förra året ut på USAturné.
l
norma
Next to
17
FOTO: JOHN LUNDGREN © STRINDBERGSMUSEET
Foto: Cato Lein
MUTTER
FORDRINGSÄGARE
av
av
Eva Runefelt
August Strindberg
MUTTER
Eva Runefelt, född 1953, debuterade som romanförfattare 1975
med I svackan. Redan samma år gav hon ut sin första diktsamling,
En kommande tid av livet, och har sedan dess främst skrivit poesi.
Bland de lyriker som framträdde på 70-talet ses hon som en av de
allra främsta. Ett genomgående tema i hennes författarskap har varit
att med hjälp av ett personligt diktspråk försöka fånga ett möjligt
livsalternativ. Temat återfinns också i Mutter, Eva Runefelts debut
som dramatiker. Den poetiska monologen skildrar en kvinna, en
författare, som motvilligt och mödosamt måste skapa »för att icke
försvinna«. Likt Strindberg vaknar hon, vankar mellan vägg och vägg,
enerverad eller euforisk av nattens drömmar. Hon måste ut, hon betraktar människorna, drar in dem i andetagen. Eller överfalls av dem.
Varje dag är en skapelseakt. Och är dagen god; ljuset när en idé slår
till. Hon lagrar som ett litet djur, lägger sinnesintrycken djupt – inne
i sig, det som är hon, ett kallt skafferi alla glömt bort. Där kan hon
kura ensam, det är så världen börjar.
FORDRINGSÄGARE
MUTTER
av Eva Runefelt/
FORDRINGSÄGARE
Regi: Åsa Kalmér
Peter Holm
Urpremiär/Premiär: 5 oktober
August Strindberg
(1849–1912)
I rollerna: Sven Ahlström,
Samuel Fröler,
Maria Salomaa
Även i August Strindbergs pjäs från 1889 finns en författare, Tekla.
Hon är enda kvinnan i ett triangeldrama där även Teklas före detta
man, läraren Gustav, och hennes nye man, konstnären Adolf, ingår. De drivs alla av kärlek och anser sig ha fordringar i varandras
nuvarande liv. Det är en berättelse om kärlekens konsekvenser, om
gränser som överträds och provoceras. Om hur man, när man älskar,
investerar i en annan människa och vid en separation lämnar kvar
delar av sig själv hos den andre. Som slutreplik låter Strindberg Gustav utbrista: »Sannerligen, hon älskar honom också! – Stackars människa!«, och frågan aktualiseras: Är det möjligt att älska fler än en?
Pjäsen utspelar sig vid havet, på en enda plats, och är djärvt
konstruerad med endast tre scener: mellan Gustav och Adolf, mellan Adolf och Tekla och mellan Gustav och Tekla. Av samtiden
fick den överlag ett positivt mottagande men uppfattades som ett
experiment. Det var också en helt ny dramaform i linje med Strindbergs tankar om den nya teaterkonsten (inspirerad av Émile Zolas
dramatisering av sin roman Thérèse Raquin, vilken sades ha anslagit
tonen för det naturalistiska dramat). Tematiken man–kvinna kändes
dock igen, bl.a. från de dramer som redan inlett hans internationella
genombrott, Fadren (1887) och Fröken Julie (1888).
Föreställningen görs
i samarbete med
Strindbergs Intima Teater.
r/
Mutte
E
GSÄGAR
19
IN
FORDR
FOTO: HERMAN ANDERSON ©STRINDBERGSMUSEET
Första varningen
August Strindberg hann skriva 63 pjäser innan han dog vid 63
års ålder för hundra år sedan. En pjäs för varje levnadsår alltså. Ur
denna produktion ska nio pjäser väljas, som i sin tur ska reduceras
till nio scener mellan 5 och 20 minuter långa. Scenerna ska spelas
på Liljevalchs konsthall i Ulla Kassius scenografi som består av tolv
olika rum.
Om dagarna utgör rummen en utställning där Strindbergs egna
målningar är en del av det scenografiska rummet. Men två kvällar i
veckan ska här spelas föreställning. Ett vandringsdrama där publiken förflyttar sig från rum till rum för att se ett stycke strindbergsk
dramatik. Så vilka pjäser ska väljas? Historiska dramer, naturalistiska
dramer, vandringsdramer, sagospel, kammarspel, drömspel …
Var finns en gemensam tematik, en röd tråd som kan löpa genom
föreställningen?
Det finns bara en: han själv!
Hänsynslöst har han använt både sitt eget och närståendes liv i
sina pjäser. Liv och dikt är så tätt sammanflätade att han själv misstänker att det ligger en högre vilja bakom. I Ockulta dagboken skriver
Strindberg: »Är det möjligt att allt rysligt jag upplevt är satt i scen
för mig, att jag måtte kunna bli dramatiker och skildra alla själiska
tillstånd och alla situationer?«
Ja, vem vet? Men det finns också de som hävdar att Strindberg
själv »satte i scen« alla rysligheter för att sedan kunna använda dem
i sina dramer. I livet liksom i dramerna såg han till att placera sig själv
i offerrollen. Känslan av att vara orättvist behandlad verkar ha varit
urkällan till allt hans skapande. Hans stora självömkan gör honom
barnslig, dum och stundtals grym i livet. Däremot är den en tillgång
i hans dramer. Den brinnande subjektiviteten gör honom frispråkig.
Det hänsynslösa egot ger kraft och energi åt texten.
På så vis blev självporträttet ledstjärnan i valet; nio av hans mindre
kända pjäser som alla är kopplade till händelser i hans liv. Här finns
ingen kronologi, ingen dramaturgi förutom mötet med August själv.
Publiken får möta honom i livets olika roller: som rebell, svartsjuk
äkta man, konkurrent i äktenskapet och offer för en cynisk kvinna,
som skilsmässoförälder, försmådd far och till sist som en åldrad man
som ser tillbaka på sitt liv. Han finns i dem alla, från ung till gammal,
förförd, förrådd eller försmådd.
För en sak kan man vara säker på: Det är synd om August.
Första varningen
Regi bl.a.: Ole Forsberg,
Olof Hanson, Ulla
Kassius, Åsa Kalmér,
Lars Göran Persson,
Mia Törnqvist, Mia Winge
Ulla Kassius
Dramaturgi: Mia Törnqvist
Premiär: 6 oktober
Liljevalchs
August Strindberg
(1849–1912)
I rollerna bl.a.: Björn
Bengtsson, Gerhard
Hoberstorfer, Sara
Jangfeldt, Michael
Jonsson, Lisa Larsson,
Åke Lundqvist, Alexander
Lycke, Shebly Niavarani,
Jacob Nordenson,
Odile Nunes, Louise
Peterhoff, Eva Stenson,
Frida Westerdahl, Rakel
Wärmländer
Scener ur: Bandet, Brända tomten, Fordringsägare, Första varningen, Kamraterna, Moderskärlek, Mäster Olof, Oväder och Pelikanen.
samarbete med Liljevalchs.
Första
gen
varnin
21
Foto: © Magnus Bergström
Natascha
Kampusch
– Förr var jag hans apelsinblomma
av Ulrika Kärnborg
Vem var flickan som blev bortrövad från allt och vem är den unga
kvinna som nu möter världen? Hennes öde fascinerar oss på samma
sätt som berättelsen om Kaspar Hauser. Med sin pjäs utforskar
författaren Ulrika Kärnborg frågor som tar avstamp i berättelsen om
verklighetens Natascha Kampusch, men hon kretsar också kring det
i hennes historia som speglar strukturer och relationer som vi alla
är delaktiga i. Hur tar samhället emot Natascha Kampusch när hon
blivit fri, och vilka förväntningar har vi på det hon ska välja att berätta
om åren som gått?
Jag ser det som att varje historia innehåller en mothistoria, något
som varken får eller kan sägas. Ibland känner jag mig som en
pervers psykoanalytiker, ständigt på jakt efter sprickorna i mina
»patienters« berättelser. Det betyder inte att jag ger mig rätten
att kränka dem eller deras integritet.
När man väljer att skriva om personer som lever eller har levt,
är det viktigt att man vet varför man gör det. Jag antar att man i
enskilda livsöden alltid letar efter något allmängiltigt, något som
kan kasta ljus över större frågor eller problem. Det är vissa saker
som måste sammanfalla för att litteratur ska uppstå. Det individuella ödet måste kollidera med historien, eller samhällsutvecklingen, med det kollektiva på något märkligt vis.
Ulrika Kärnborg
Författare
NATASCHA KAMPUSCH
Förr var jag hans
apelsinblomma
av Ulrika Kärnborg
Regi: Hugo Hansén
Klarascenen
I rollerna: Liv Mjönes,
Emil Almén, Niklas Falk,
Etienne Glaser, Marika
Lindström, Kajsa Reingardt
SCH
PU
HA KAM
NATASC
23
Illustration: Johan Björnsrud
Meningen med
livet
av
Ensemblen
Vad är meningen med livet? Det är den kanske största frågan av
alla – lika viktig för människor för flera tusen år sedan som den är nu.
Idén till föreställningen har uppkommit i våra möten med den unga
publiken i Skärholmen de senaste åren. Samtalen med dem kommer
ofta att handla om stora frågor och allra oftast just om frågan om vad
som egentligen är meningen med livet.
Föreställningen kommer också att arbetas fram i process tillsammans med målgruppen och sedan spelas för en publik från 8 år.
Under repetitionsarbetet planerar vi att fördjupa oss i vad filosofer,
tänkare och vanliga människor genom tiderna sagt, tänkt och skrivit
om livets mening. Men lika viktiga kommer de svar på frågan om
livets mening, som vi tänker samla in från 1 000 personer, unga som
äldre, att vara.
MENINGEN MED LIVET
Jenny Kronberg
Skärholmen
Från 8 år
I rollerna:
Camilla Larsson, Daniel
Nyström, Per Öhagen, Lotta
Östlin Stenshäll
Meningen med
döden
av
Ensemblen
Vad händer egentligen när man dör – med kroppen, med alla
tankar som fanns inne i huvudet, med alla dem som blir kvar i livet?
Vilken är den läskigaste död man kan tänka sig? Är sorgen randig?
Varför dör man? Och kan man överhuvudtaget förstå att man ska
dö?
Det är några av de frågor som är utgångspunkten för föreställningen Meningen med döden, som kommer att spelas för en publik
från 5 år.
Repetitionsarbetet kommer – likt arbetet med Meningen med
livet – att utgöras av en undersökande och associativ process kring
målgruppens och andras tankar, bilder och undringar kring det där
obegripliga som vi alla ska vara med om – döden.
Meningen med döden
Regi: Nadja Hjorton
i Skärholmen
Från 5 år
I rollerna:
Per Öhagen m.fl.
T/
D LIVE
GEN ME
den
MENIN
MED dö
N
E
G
MENIN
25
Foto: Bonnier Arkiv Kod: 3001 ©SCANPIX SWEDEN
MARKURELLS
av
Hjalmar Bergman
Hjalmar Bergmans pjäs Markurells i Wadköping föregicks av hans
roman med samma titel. Romanen kom 1919 och blev författarens
verkliga genombrott hos både kritik och publik. Det var Bergman
själv som kom att dramatisera romanen, och pjäsen fick sitt uruppförande på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm 1930.
Hjalmar Bergman föddes 1883 i Örebro och dog i Berlin 48 år gammal. Trakterna kring uppväxtstaden Örebro blev Hjalmar Bergmans
diktade universum där småstaden Wadköping blev centrum. Det
är också här hans drama om familjen Markurell utspelar sig. Handlingen är koncentrerad till loppet av en dag, den 6 juni 1913, dagen
för studentexamen i Wadköping. Krogägaren och uppkomlingen
Hilding Markurell styr Wadköping med järnhand men oroar sig för
om hans högt älskade men lättsinnige son, Johan, kommer att klara
sin examen. För att öka hans möjligheter beger han sig till skolan
med frukost och ett erbjudande om en stipendiedonation till minne
av sonens studentexamen. Under samma dag blottläggs också hans
privata och affärsmässiga relation till häradshövding Carl-Magnus
de Lorche, som en gång försökte få honom fälld för ett brott han inte
begått. Markurells relation till de Lorche rymmer ytterligare en hemlighet, som när den avslöjas blir berättelsens dramatiska vändpunkt.
Rädslan för att det ska bli allmänt känt att Johan inte är Markurells
son utan de Lorches är starkare än viljan att demaskera de Lorche
som den svindlare han är. Centralt i pjäsens konflikt finns Hjalmar
Bergmans återkommande tema, Wadköping – ett Sverige i miniatyr som speglar samhällets på samma gång traditionsbundna som
hållningslösa krafter.
MARKURELLS
av Hjalmar Bergman
Regi: Philip Zandén
Stora scenen
Hjalmar Bergman (1883–1931)
I rollerna: Kjell Bergqvist,
Ralph Carlsson, Katarina
Ewerlöf, Christer Fant, Sofi
Helleday, Ingvar Hirdwall,
Lilian Johansson, Lars Lind,
Sten Ljunggren, Robert
Panzenböck, Per Sandberg,
Joel Spira, Claire Wikholm
Hjalmar Bergman debuterade som dramatiker redan 1905 med
läsdramat Maria, Jesu moder, men det var först senare som han
skrev sina mest intressanta dramer, de experimentella kortpjäserna
Dödens Arlechin, 1915, och Porten, 1921. De här pjäserna fick dock
inte något varmt mottagande. Istället var det för Swedenhielms,
1925, och Patrasket, 1927, som Hjalmar Bergman fick mest uppskattning som dramatiker medan han levde. De pjäser som bäst
överlevt århundradet som gått sedan de skrevs är framför allt dramatiseringarna av Hans nåds testamente, 1929, och Markurells i
Wadköping, 1930.
RELLS
27
MARKU
© Hulton-Deutsch Collection/CORBIS
Orlando
av
Virginia Woolf i dRAMATISERING AV Darryl Pinckney
Virginia Woolf var feminist och en av de tongivande modernistiska
författarna och teoretikerna. Hon debuterade 1915 med romanen
Resan ut (Voyage out). Hennes experimentella prosa var nydanande
och hon anses vara en av 1900-talets viktigaste engelskspråkiga
författare.
1912 gifte sig Virginia med författaren Leonard Woolf. Tillsammans
grundade de Hogarth Press 1917, ett förlag som bl.a. gav ut Virginias
böcker. Paret stod varandra mycket nära och 1937 skrev Virginia i sin
dagbok: »Kärlek — står efter 25 år inte ut med att vara åtskilda ... du
förstår det är enormt lustfyllt att vara önskad: en hustru. Och vårt äktenskap är så komplett.« 1922 träffade Virginia Woolf Vita SackvilleWest. Efter en tvekande början inledde de båda ett förhållande, och
1928 tillägnade Virginia Woolf Vita Sackville-West romanen Orlando.
Kärleksaffären tog slut, men de två förblev vänner till Virginias död.
När Virginia Woolf avslutat sin sista roman Mellanspel återkom den
depression som hon tidigare lidit av. Kriget och Luftwaffes bombning
av hennes hem i London, tillsammans med ett svalt mottagande av
biografin hon skrev om sin vän Roger Fry, förvärrade situationen tills
hon inte längre kunde arbeta.
Den 28 mars 1941 dränkte sig Woolf genom att fylla sina fickor
med stenar och vandra ut i River Ouse nära sitt hem. Kroppen hittades inte förrän den 18 april. Hennes man begravde henne under ett
träd i trädgården till deras hus i Rodmell i Sussex.
Orlando utkom 1928. Den anses allmänt vara en av Virginia Woolfs
mest lättillgängliga romaner och har fått stor betydelse för många
kvinnliga författare och för genusvetenskapen.
ORLANDO
av Virginia Woolf
Dramatisering:
Darryl Pinckney
Översättning:
Margareta Ekström
Kostym: Daniel
Åkerström-Steen
Musik: Makode Aj Linde
Sverigepremiär: 9 november
i Skärholmen
Virginia Woolf (1882–1941)
I rollen: Robert Fux
Orlando börjar sitt liv som ung överklassman i 1600-talets
elisabetanska England och lever sedan i flera hundra år ett vindlande liv utan att åldras. Men under sin tid som brittisk ambassadör i
Konstantinopel vaknar Orlando en morgon upp och har under natten förvandlats till kvinna. En äventyrsberättelse om en gestalt som
både är man och kvinna – en hen, om identitet och om könet som
konstruktion.
Dramatiseringen av den amerikanske författaren Darryl Pinckney
hade urpremiär på Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin den 21
november 1989, med Jutta Lampe som Orlando, i regi av Robert
Wilson.
O
ORLAND
29
Foto: Copyright/fotograf: Dick Claésson
EVEREST
av Lotta Lotass
Gästspel från Teatr Weimar/Helsingborgs stadsteater
För Helsingborgs stadsteater har Lotta Lotass skrivit pjäsen
Everest, som har urpremiär där den 14 november. Den kommer att
gästspela på Stockholms stadsteaters Lilla scen i slutet av november.
I pjäsen befinner vi oss på Mount Everest, världens högsta berg.
Året är 1924. Sex brittiska män kämpar mot naturens krafter för att
först nå toppen på världens tak. Vi följer dessa kärva mäns maniska
strävan att till varje pris besegra den oslagbara. Att nå det onåbara.
Det internationellt uppmärksammade scenkonstkollektivet Teatr
Weimar tar sig an Lotta Lotass intensiva och kompromisslösa text.
Uppsättningen blir en totalupplevelse av text, video och musik. Ett
unikt verk om en sann, mytomspunnen händelse. (Från Helsingborgs
stadsteaters hemsida)
EVEREST
av Lotta Lotass
Regi/video: Jörgen Dahlqvist
Musik/ljud: Kent OIofsson
Scenografi/ljus:
Johan Bergman
Urpremiär på Helsingborgs
stadsteater: 14 november
Gästspel på Stockholms
stadsteater:
23–25 november
Lilla scenen
LOTTA LOTASS föddes 1964 i Västerdalarna. Hon är filosofie doktor
i litteraturvetenskap och disputerade 2002 med en avhandling om
Stig Dagerman. Lotta Lotass debuterade som författare år 2000 med
romanen Kallkällan. Därefter följde den delvis dokumentära boken
Aerodynamiska tal, 2001, för vilken hon fick Aftonbladets litteraturpris. Bland hennes övriga verk kan nämnas Min röst skall nu komma
från en annan plats i rummet, 2006, utgör en seriemördares kör och
bygger på autentiska fall.
Lotta Lotass har också skrivit dramatik, bl.a. Klar himmel, 2010,
om en av de amerikanska piloter som deltog i bombningen av Hiroshima 1945.
2009 invaldes Lotta Lotass i Svenska akademien på stol nr 1,
som Akademiens yngsta medlem.
I rollerna:
Erik Borgeke, Ester
Claesson, Jörgen Düberg,
Daniel Gustavsson, Michalis
Koutsogiannakis, Robert
Olofsson
st
Evere
31
Foto: Johannes Jaegers studio, Stockholm 1869
Peer Gynt
av
Henrik Ibsen
Efter framgången med dramat Kongsemnerne fick Henrik Ibsen
ett resestipendium. Han lämnade Norge 1864 och reste ut i ett Europa under omvälvande samhällsförändringar och den framrusande
industrialiseringen. Med undantag för några få besök i Norge blev
han borta under 27 år. Bakom sig hade han ett misslyckande som
teaterchef vid Kristiania Norske Theater och en tid av ekonomiska
bekymmer. Under våren och sommaren 1867 bodde han i Italien och
skrev där Peer Gynt, som tillsammans med Brand året innan kom
att placera honom som en av världsdramatikens främsta författare.
Förlagan till den drömmande och skrävlande Peer Gynt är hämtad
ur den norska folksagan och skrevs av Ibsen ursprungligen som ett
idé- och läsdrama. Först 1876 fick verket en scenisk gestaltning
på Christiania Theater till musik av Edvard Grieg. I Ibsens verk går
opportunisten Peer Gynts livsfilosofi ut på att »gå utenom« de svårigheter han möter under de olika äventyr han ger sig ut på genom livet.
Pjäsen berättar om en människa som inte själv är förmögen att välja
sina livssituationer, istället är det livssituationerna som väljer honom.
Dramat har betraktats som en kritik mot den romantiska fantasins
tillkortakommanden i mötet med verklighetens krav. På Stockholms
stadsteater får vi, i danskorna Katrine Wiedemanns regi och i Karen Maria Billes bearbetning, se en förkortad version. Också här är det Peer
Gynts blick på världen och hur han låter sig styras av de förväntningar som finns på honom som står i centrum. Textens poesi bärs fram
genom ett bildmättat formspråk i Maja Ravns scenografi; en gestaltning av livet som det blev – av livet som stilleben. I berättelsen, som
utspelar sig i vår tid, finns ingen Mor Aase, och Peer Gynt är en inte
nödvändigtvis ung, men modern man. Han har förlorat sig själv eftersom han saknar modet att ge sig hän åt kvinnan han älskar.
PeEr gynt
av Henrik Ibsen
Översättning: Lars Forssell
Regi: Katrine Wiedemann
Maja Ravn
Klarascenen
Henrik Ibsen (1828–1906)
I rollerna bl.a: Magnus
Krepper, Sven Ahlström,
Emil Almén, Jakob Eklund,
Maria Salomaa, Frida
Westerdahl
YNT
PEER G
33
SJÄLVPORTR ÄT T © Strindbergsmuséet
PARIA
av
August Strindberg
Uppslaget till Paria hade Strindberg för ovanlighetens skull fått
från en kollega, nämligen från författaren Ola Hanssons novell En
Paria som hösten 1888 trycktes i den danska tidskriften Ny Jord.
Novellen handlar om en f.d. lundastudent som emigrerat till Amerika
och som efter femton år återvänder till Sverige på besök. I novellen får vi veta att orsaken till emigrationen varit att han skrivit falskt
namn på en växel och ertappats och efter avtjänat straff emigrerat.
Strindberg blir mycket förtjust i novellen och föreslår Ola Hansson
att dramatisera novellen till den teater som Strindberg säger sig stå
i begrepp att öppna en Skandinavisk Försöks-Teater. Han erbjuder
sig t.o.m. att samarbeta med Ola Hansson, Under hösten brevväxlar
de två författarna, Strindberg är den drivande, Ola Hansson svarar
undvikande. I ett brev den 5 december 1888 skriver Ola Hansson:
»Roligt att du kan använda min Paria. Men gör dig icke för mycket
bråk med den!« Nu tog Strindberg saken i egna händer. I Strindbergs
händer blev Hanssons novell radikalt förändrad. Skildringen av en
växelförfalskare som mer eller mindre medvetet begår ett brott blev i
Strindbergs dramatisering en spännande duell mellan två jämbördiga
motspelare.
När pjäsen var färdig i slutet av januari 1889 var Strindberg mycket
angelägen om att få den spelad. När uppsättningen av Fröken Julie
förbjöds av den danska censuren instuderades Paria mycket hastigt
på några få dagar och fick sin urpremiär på Dagmarteatret i Köpenhamn den 9 mars 1889. Pjäsen spelades som nummer två av tre
enaktare mellan Fordringsägare och Den starkare. Pressen var i det
närmaste enhällig om att det var Paria som var behållningen och
vände en väntad skandal till en succé.
En vecka senare gjorde ensemblen ett gästspel på Malmö teater
den 16 mars 1889, som också sågs av Ola Hansson som dock inte
nämnde pjäsen med ett enda ord i sitt brev till Strindberg den 17
mars. Han hade troligen inte känt igen mycket av sin novell.
Paria tillhör en av de mest spelade pjäserna av Strindberg. Den
har tidigare satts upp på Stadsteatern 1990 med Christer Banck och
Torsten Wahlund i rollerna och i regi av Ola Lindegren. Redan 1964
satte Bo Widerberg upp den då ganska nystartade Stadsteatern med
Toivo Pawlo och Keve Hjelm i rollerna.
PARIA
Regi: Carl Kjellgren
Peter Holm
I rollerna: Niklas Falk,
Richard Forsgren
samarbete med Strindbergs
Intima Teater.
PARIA
35
Foto: © Miklos Szabo
Krig
– En pjäs om kärlek
Krig ingår i en trilogi som skrevs 2004–2007. I del 1, Krig, beskriver Kamilla Wargo Brekling parförhållandets konfliktzoner och hur
män och kvinnor inte ser, överger varandra. I del 2, Undskyld!, räcker
författaren mikrofonen till kvinnorna och frågar dem om hur de ser
på livet. Hur de har det, vad de tänker på, vad som är viktigt i deras
liv. Just nu. I trilogins avslutande del 3, Pis – en forestilling om mænd
i dag, får männen tala – har tillvaron blivit som de önskade, frågar
författaren. Känner de sig sedda och älskade av kvinnor, vad drömmer de om, vad pratar de om när ingen kvinna är närvarande? Med
sin humoristiska, analytiska blick försöker Kamilla Wargo Brekling se
in i kvinnors och mäns föreställningsvärldar.
Texterna bygger på autentiskt material hämtat från skådespelar-
nas berättelser och Wargo Breklings egna upplevelser och erfarenheter. Om sin speciella arbetsmetod säger Kamilla Wargo Brekling:
»Dagligen skriver jag ner små vardagssituationer, meningar och
rubriker visualiseras spontant i sceniska bilder för mig. Så redan flera
år innan jag börjar arbeta med en faktisk pjäs, har jag ett lager med
material som jag kan använda för att konstruera bärande bjälkar i
en pjäs. Grunden i mina pjäser består av solomaterial och gemensamhetsmaterial. Solomaterialet görs först. Jag och en skådespelare
i taget är i replokalen en vecka. I den soloprocessen testas mina
redan skrivna texter, och det improviseras kring idéer och frågor
som jag ställer till skådespelaren och som är relevanta för pjäsen vi
arbetar med. Skådespelaren kan använda egna språkliga uttryck,
sina erfarenheter, sin personlighet, och det arbetet resulterar för
varje skådespelare i 8–14 scener. […] Efter veckorna på tu man hand
med skådespelarna börjar vi med grupprepetitionerna då vi framför
allt koncentrerar oss på att skapa de gemensamma scenerna, och
sen föreslår jag ordningsföljden på scenerna. Senare kan jag ändra
ordningen, jag instruerar och koreograferar skådespelarna, utvecklar
deras texter ännu mer, jag sorterar och märker vad jag kan stryka.
Det är nästan som en film, som klipps till en färdig komposition – en
kakafoni av stämningar och brottstycken, som slutligen blir en komprimerad helhet – en pjäs.«
Krig
En pjäs om kärlek
Översättning: Eva Runefelt
Regi: Kamilla Wargo Brekling
Sven Haraldsson
Sverigepremiär: 6 december
Lilla scenen
I rollerna: Björn Bengtsson,
Ann-Sofie Rase, Helena
af Sandeberg, Jörgen
Thorsson
Kamilla Wargo Brekling, född 1966, dansk regissör, dramatiker
och koreograf. Hon är autodidakt med en lång rad uppsättningar
bakom sig, bl.a. Let’s get married på Dansescenen (1996) och Om et
øjeblik på Edison (2006) och Kvinde kend din krop på Mungo Park.
För de både sistnämnda tilldelades hon det danska scenkonstpriset
Årets Reumert – för Om et øjeblik i kategorin Årets regissör och för
Kvinde kend din krop i kategorin Årets stora, lilla Föreställning. Krig
hade urpremiär på Kaleidoskop 2004.
Krig
37
Foto: © Thron Ullberg
Ömheten
av
Jonas Gardell
Jonas Gardell, född 1963, gjorde författardebut som artonåring
med diktsamlingen Den tigande talar. Sedan dess har han skrivit ett
tiotal romaner, ett stort antal teaterpjäser, film- och tv-manus samt
två filosofiska böcker: Om Gud och Om Jesus.
I debutromanen Passionsspelet (1985) tar Gardell upp homosexualitet och kristendom; två teman som senare ska återkomma
genom författarskapet. Han har alltid varit öppen med att han lever
som homosexuell och tagit strid för hbt-gemenskapens rättigheter.
Gardell växte upp i en kristen familj och anger ofta Bibeln som sin
största inspirationskälla.
2007 utnämndes han till teologie hedersdoktor vid Lunds universitet. Ur motiveringen: »Genom hela hans författarskap finns ett fokus
på marginaliserade människor i utanförskap, som genomsyras av
försvar för mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter. Få människor kan som han samla människor över generationsgränser och
kombinera humor och allvar med en träffsäkerhet som gör honom till
en viktig samhällskommentator och kritiker«.
Pjäsen Ömheten kom 1989. Den handlar om två unga homosexu-
ella män under den begynnande aids-epidemin, och Gardell säger
själv att det var den första svenska samtida pjäsen på det temat. Det
är tidigt 80-tal och bögar förföljs. Av samhället, i media, av grannar.
Många flyr till anonymiteten i storstaden för att försöka hitta likasinnade, få andas fritt. Många går under. De tvingas dölja sin sexuella
tillhörighet, de förnekas av sina egna familjer. Inte nog med att de
är bögar – de kan bära på den pestliknande smittan också: aids.
Pjäsens huvudkaraktärer, paret Rasmus och Benjamin, har lyckats
skapa ett liv tillsammans. De har en egen vrå, en tillflykt, ett hem.
Men så blir Rasmus sjuk. Det är en grym sjukdom, och den sätter
sina tydliga spår. Rasmus föräldrar vet ingenting, och en dag dyker
de upp för att fira hans födelsedag.
Ömheten
av Jonas Gardell
Sven Haraldsson
Klarascenen
I rollerna bl.a.: Kristofer
Kamiyasu, Ralph Carlsson,
Katarina Ewerlöf
Ett urval av Jonas Gardells
litterära produktion:
Odjurets tid, 1986, roman
Präriehundarna, 1987, roman
Vill gå hem, 1988, roman
Fru Björks öden och äventyr,
1990, roman
Isbjörnarna, 1990, pjäs
Cheek to Cheek, 1992, pjäs
En komikers uppväxt, 1992,
roman
Pensionat Oskar, 1995,
filmmanus
Människor i solen, 1997, pjäs
Jenny, 2006, roman
De halvt dolda, 2009,
tv-seriemanus
Den 31 juli 2012 släppte Jonas Gardell romanen Torka aldrig tårar
utan handskar, del 1. Kärleken. Det är första delen i en trilogi om Rasmus och Benjamin från pjäsen Ömheten. Gardell återvänder till de
unga männen och vi får nu följa deras liv från barndomen. Berättelsen i romanen varvas med fakta om vad som faktiskt hände i Sverige
på 80-talet. Hur samhället behandlade de homosexuella. Vad vi alla
gjorde oss skyldiga till.
n
Ömhete
39
Foto: Herman Anderson © Bettmann/CORBIS
Peter Pan
och wendy
av
J.M. Barrie i ny version av Anders Duus
James Matthew Barrie föddes i den lilla skotska staden Kirriemuir.
När han var sex år gammal dog hans då trettonårige bror. För deras
mor blev brodern för evigt en perfekt pojke som aldrig växte upp, och
Barrie skulle aldrig känna att han räckte till. Mamman berättade om
sin barndom för Barrie, historier som han sög i sig och senare gav ut
– något modifierade – i flera hyllade böcker. Hon hade som åttaåring
fått ta ansvar i hemmet och för sin lillebror. Hon blev grunden till hans
Wendy, det äldsta, omvårdande syskonet Darling.
Barrie växte inte som han skulle och blev aldrig längre än ca 150
cm. Som vuxen var han ganska tillbakadragen, men han kände sig
fri tillsammans med barn. »Du är gammal, men du är inte vuxen. Du
är en av oss«, som en elvaårig pojke en gång uttryckte det. Det var i
synnerhet en syskonskara han umgicks med: de fem bröderna Llewelyn Davies. Det var med dem berättelsen om Peter Pan växte fram
i lekar: om syskonen Darling som får besök av en pojke som inte vill
växa upp, och får följa med honom på äventyr i landet Ingenstans.
Barrie skrev först ner den i form av en pjäs, med urpremiär 1904,
men den kom senare även ut i prosaform.
Från början fanns ingen Kapten Krok – det behövdes ingen skurk
eftersom Peter Pan själv från början var »a demon boy (villain of
story)«, som Barrie skrev i första utkastet. Krok kom till eftersom man
behövde en scen framför förhänget, när man skulle göra scenbytet
mellan syskonens sovrum och landet Ingenstans. Men snart utvecklades scenen till en helt ny akt: piratskeppet. Kaptenen var först
en kvinna vid namn Miss Dorothea Baird – tanken var att mamma
Darling och kaptenen skulle spelas av samma skådespelerska, något
som ger en ingång till en av pjäsens ursprungstitlar, The Boy Who
Hated Mothers. Men skådespelaren som gjorde Mr Darling övertalade Barrie att låta honom göra piratkaptenen också – och därmed
cementerades kaptenens kön.
PETER PAN och wendy
av J.M. Barrie
Översättning och ny version:
Anders Duus
Regi: Pia Johansson
Kostym: Astrid Ljungberg
Stora scenen
Från 6 år
J. M. Barrie (1860–1937)
I rollerna bl.a.: Leif Andrée,
Lina Englund, Ida Engvoll,
Peter Gardiner, Siri Hamari,
Jonas Hellman-Driessen,
Sara Jangfeldt, Anders
Johannisson, Mark
Levengood/Pia Johansson,
Karl Linnertorp, Yvonne
Lombard, Anton Lundqvist,
Åke Lundqvist, Jan
Mybrand, Lisette Pagler,
Thérèse Svensson, Meta
Velander, Rakel Wärmländer
Anders Duus, född 1975, har skrivit en lång rad pjäser för såväl barn
och unga som vuxna. Han gick ut Dramatiska institutet 2004 och var
2005– 06 husdramatiker på Unga Riks. Sedan dess har han arbetat
som dramatiker och översättare på bl.a. Riksteatern, Dramaten,
Ung Scen Öst och nu Stockholms stadsteater. Viktigt för honom i
arbetet med Peter Pan och Wendy var att hitta sin variant av det rätt
skruvade vardagsliv som Barries pjäs börjar i, samt att tydligare göra
Wendy till en tjej ur vår tid, sätta kött på benen på Barries ofta rätt
skissartade bifigurer och värna om pjäsens sprudlande fantasi.
PAN
PETER
ndy
och we
41
foto: © Ulla Montan
Schulz Goes Kafka
av
Agneta Pleijel
En natt i ett litet rum i Warszawa inleder Bruno Schulz ett sam-
tal med sin idol, författaren Franz Kafka. Ute viner snålblåsten liksom
i hela Europa, för nu är det 1930-tal.
De har mycket att tala om och det gör inget alls att Kafka är död
och har varit det de senaste tio åren. Mycket kan de dela – upplevelsen av besatthet. Av kvinnorna. Av skrivandet. Och av det lockande i
att förlora allt.
Schulz goes Kafka är en fantasidialog mellan Franz Kafka, som
levde mellan 1883 och 1924, och den tio år yngre polske författaren
Bruno Schulz, en fantasi men också en allmängiltig berättelse om
längtan och beroende.
1935 skrev Schulz en efterskrift till den polska översättningen av
SCHULZ GOES KAFKA
av Agneta Pleijel
Regi: Marika Lagercrantz
Scenografi:
Sven Haraldsson
Urpremiär: 16 december
Lilla scenen
I rollerna:
Peter Bergared, Odile
Nunes, Per Sandberg
Kafkas roman Processen som hade översatts av Schulz fästmö
Josefina Szelinska.
Medan Kafka är välkänd i hela världen är författaren Schulz mindre
känd. I svensk översättning utkom på 1980-talet Kanelbutikerna och
Sanatoriet Timglaset.
Bruno Schulz sköts ihjäl 1942 av en naziofficer under den tyska
ockupationen i sin hemstad Drohobycz nära Lwow, tyska Lemberg
(Lviv i nuvarande Ukraina).
Agneta Pleijel började sin karriär som litteraturkritiker. Hon anställ-
des på Aftonbladets kulturredaktion 1968. Efter ett mellanspel som
redaktör för Ord och Bild, 1972–75, blev hon kulturchef på Aftonbladet (1975–79).
Hon debuterade tillsammans med Ronny Ambjörnsson som
dramatiker med Ordning härskar i Berlin 1970. 1977 kom dramat
Kollontaj, om den sovjetiska ambassadören och författaren Alexandra Kollontaj. Bland hennes dramer kan nämnas Sommarkvällar på
jorden, 1983, Standard Selection, 2000, samt Vid floden, 2003. Sommaren 2012 skrev hon en pjäs om Hjalmar Gullberg, Hör musiken,
söker efter orden, för Stadra sommarscen.
Det stora genombrottet som romanförfattare kom med Vindspejare
(1987), den följdes av Hundstjärnan och Fungi. 1997 kom En vinter i
Stockholm, en kort och brännande samtidsroman om en kärlek som
utsätts för extremt hårda prov. Bruno Schulz är en av Agneta Pleijels
favoritförfattare, och i romanen Lord Nevermore (2000) tecknar hon
ett litet kärleksfullt porträtt av sin favorit.
Hösten 2006 kom Drottningens chirurg, första delen i en trilogi
med motiv från ett historiskt Stockholm. Den andra delen, en dramatisering av Kungens komediant (2007) sattes 2008 upp av Marika
Lagercrantz på Stadra sommarscen. Den tredje och sista delen,
Syster och bror, kom 2009.
SCHULZ
AFKA
GOES K
43
foto: © Jacob Forsell
LOTTA PÅ
BRÅKMAKARGATAN
av
Astrid Lindgren i dramatisering av Johanna Huss
Astrid Lindgren är en av världens mest älskade författare. Ingen
annan i Sverige har översatts till lika många språk, och totalt är hon
den artonde mest översatta i världen (enligt UNESCOs årliga lista
2012). Genom sin författargärning, men även genom sin position
som barnboksredaktör på Rabén & Sjögren, bidrog Astrid Lindgren
starkt till att höja barnbokens status. Hennes originalmanuskript och
efterlämnade papper finns i Kungliga biblioteket, ett arkiv på ca 150
hyllmeter som sedan 2005 är uppsatt på UNESCOs världsminneslista.
LOTTA PÅ
BRÅKMAKARGATAN
av Astrid Lindgren
Johanna Huss
Peter Holm
Premiär: 5 januari
Bryggan
Från 5 år
Astrid Lindgren skrev för barnet i sig själv, som hon formule-
rade det. Flera böcker har leken i centrum, så också de om barnen
på Bråkmakargatan, varav den första kom 1958. De handlar om
syskontrion Jonas, Mia-Maria och framför allt Lotta, den yngsta. I
dramatikern Johanna Huss ögon är Lotta en befriande frispråkig och
samtidigt lite jobbig rebell som man ändå inte kan låta bli att älska.
Böckerna har faktiskt kallats en studie i barns språkutveckling och
kommunikation, just eftersom språket är så speciellt. Relationerna
inom familjen skildras, men även den med grannen tant Berg, som är
en vänskap över generationsgränserna. Det är till henne Lotta flyttar
när ingen förstår henne i Lotta på Bråkmakargatan från 1961. Själv
hade Astrid Lindgren flyttat ut på dass som liten, hämndlystet förvissad om hur ledsna alla skulle bli när de saknade henne – bara för
att upptäcka att ingen egentligen märkt att hon var borta. Episoden
finns som tema i flera berättelser, men får ett mindre snopet slut för
Lotta. Tillsammans med bilderböckerna Visst kan Lotta cykla (1971)
och Visst kan Lotta nästan allting (1977) ligger den till grund för
dramatiseringen för Stockholms stadsteater. Därutöver finns bilderboken Visst är Lotta en glad unge (1990).
Astrid Lindgren
(1907–2002; född Ericsson)
I rollerna: Sofi Helleday,
Calle Jacobsson, Lilian
Johansson, Lisa Larsson,
Robert Panzenböck, Eva
Stenson
Johanna Huss, född 1972, har sedan 2000 arbetat som frilansande
regissör, dramatiker, producent och projektledare på bl.a. Teater Tribunalen, Regionteatern Blekinge Kronoberg, Riksteatern och Cirkus
Cirkör. Sedan 2001 är hon konstnärlig ledare för Enskedespelet, en
halvprofessionell teatergrupp med mellan 130 och 150 skådespelare
mellan 6 och 70 år, som varannan vår sätter upp stora föreställningar
i ett cirkustält. Johanna Huss arbetar även sedan 2011 som konstnärlig projektledare för ett deltagarkulturprojekt i Växjö som Regionteatern Blekinge Kronoberg är huvudman för.
Å
LOTTA P
AN
KARGAT
45
A
BRÅKM
Foto: © Iko Freese / DRAMA-berlin.de
Martyrer
av
Marius von Mayenburg
Marius von Mayenburg föddes 1972 i München. Efter studentexa-
men studerade han medeltidslitteratur i München och i Berlin, dit han
flyttade 1992. 1994 började han på dramatikerlinjen på Konsthögskolan i Berlin. För sin första pjäs Eldansiktet fick han Kleistpriset för
främjandet av unga dramatiker 1997 samt 1998 Frankfurts Författarstiftelses pris, och 1999 utsågs han till det årets mest lovande nya
dramatiker i teatertidskriften Theater heute.
1998 träffade han regissören Thomas Ostermeier som engagerade
honom som dramaturgisk medarbetare på Baracke, en studioscen
till Deutsches Theater i Berlin. När Thomas Ostermeier året därpå
blev konstnärlig ledare för Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin
följde Marius von Mayenburg med som dramaturg och husdramatiker, sedan 2009 också som regissör.
Bland Mayenburgs pjäser kan förutom Eldansiktet också nämnas
Det kalla barnet, 2002, Turister, 2005, Ögats ljus, 2006, Den fule,
2007, Stenen, 2008, Perplex, 2010 och Martyrer, 2012.
Martyrer handlar om hur Benjamin, en ung pojke, hamnar allt
Martyrer
av Marius von Mayenburg
Översättning:
Monica Ohlsson
Regi: Dritëro Kasapi
Sven Haraldsson
Skandinavienpremiär:
11 januari
Lilla scenen
I rollerna bl.a.: Christer
Fant, Michael Jonsson,
Liv Mjönes, Shebly
Niavarani, Jacob
Nordenson, Kajsa
Reingardt
längre in i en religiös fanatism som färgar av sig på omgivningen. De
vuxna runt omkring honom – lärarna i skolan, liksom hans mor – menar att han befinner sig i en pubertetskris. Puberteten är ju en period
när ungdomar söker efter en egen identitet – ett eget jag.
Mayenburg försöker inte förklara Benjamins fanatism psykologiskt.
Det återstår hela tiden en bit av gåtan. Benjamin är en av alla de
många unga oförstådda, som alltid spökat i författarens pjäser, ända
sedan debutpjäsen Eldansiktet.
rer
Marty
47
Foto: Eigil A asen
Abrahams barn
av
Svein Tindberg
Svein Tindberg är en norsk skådespelare född 1953 i Oslo. Han
ABRAHAMS BARN
debuterade på Det Norske Teatret redan 1966 som trettonåring
i musikalen The King and I. Efter avslutad utbildning vid Statens
Teaterhøgskole 1974–76 återvände han till Det Norske Teatret, där
han har varit sedan dess med några korta avbrott. Mest känd har
han blivit för föreställningen Markusevangeliet som han spelade runt
om i Norge 1995 och 1996 och som sågs av 75 000 personer i 220
föreställningar. 2000 kom uppföljaren Apostlagärningarna som också
drog fulla hus. Båda föreställningarna regisserades av Kjetil BangHansen. Abrahams barn är hans debut som dramatiker.

I rollen: Jakob Eklund
Abrahams barn
av Svein Tindberg
Översättning: Sofia Fredén
Regi: Olof Hanson
Sverigepremiär: 13 januari
Lilla scenen
Han står mitt inne i Klippdomen. En gång låg här judarnas heliga
tempel, byggt av kung Salomo. Med sin guldkupol är det nu muslimernas heliga plats. Utanför vaktar tungt beväpnade israeliska
soldater.
Jerusalem. Här släpade Jesus sitt kors mot Golgata, hit red profeten Muhammed på sin häst för att möta Gud. Och här står han nu på
platsen där Abraham lyfte kniven för att döda sin egen son.
– Att berätta om den mänskliga kulturens grundstenar på scenen
kan tyckas omöjligt, säger Svein Tindberg om arbetet med texterna.
Men det kanske inte är så komplicerat som vi tror. Det är starka
berättelser! Vi måste veta något om varandra om vi ska kunna leva
tillsammans. Eller hur?
En plats – tre religioner. Eller kanske en enda? För allt började med
Abraham …
Abrahams barn är en personlig, komisk och djupt engagerad
djupdykning i de historier som i tusentals år präglat människors tro
och existens.
Abrahams barn hade urpremiär på Det Norske Teatret den 9 sep-
tember 2011 i regi av Kjetil Bang-Hansen. Föreställningen fick 2012
års Hedda pris för bästa föreställning i Norge.
RN
AMS BA
49
ABRAH
Foto: Pa Photos /SCANPIX
sVek
av
Harold Pinter
När Harold Pinter skrev började han med ett ord eller en bild. Ett
antal karaktärer i ett rum. Inget var bestämt på förhand och karaktärerna saknade helt förhistoria. Men förhistorierna finns – som
författare hittade Pinter teman och motiv i såväl egna som andras
erfarenheter.
Pinter växte upp som ensambarn i en fattig judisk arbetarfamilj i
London. Som nioåring skildes han från sina föräldrar då han evakuerades till Cornwall under andra världskriget. Hans minnen av året där
kan sammanfattas med ord som ensamhet, förvirring, separation,
saknad och identitetslöshet – ord som senare fick tematisk betydelse
för hans pjäser. Pinter vände sig tidigt till litteraturen. Som tolvåring
började han skriva poesi och under tonåren spela teater. Han, som
dittills mest varit en ensamvarg, blev under den här perioden del
av en grupp unga män med starka vänskapsband. Lojaliteten han
upplevde, samman med rivaliteten männen emellan och rädslan för
svek, påverkade honom starkt.
Pinter såg den manliga vänskapen som ett ideal, och den finns
ofta närvarande i hans pjäser. Men det är en vänskap som alltid sviks
och ofta på grund av en kvinna – genom henne tar sig lögnen in i relationen och gör den omöjlig. Samtidigt är det ofta kvinnan som går
starkast ur dramat. I pjäsen Svek (Betrayal) från 1978 heter männen
Jerry och Robert och kvinnan Emma. Hon är gift med Robert och har
haft/har ett sju är långt förhållande med Jerry. När vi möter dem är
affären mellan Emma och Jerry över. Pjäsen arbetar sig sedan bakåt,
till när allt började. Det blir ett spel om vem som minns rätt och om
vem eller vad som egentligen sviks. Till Svek finns en ovanligt tydlig
förhistoria i Pinters eget liv. När han skrev pjäsen hade han träffat
Antonia Fraser och brutit upp med Vivien Merchant, men vad den
baserades på var det förhållande Pinter haft med Joan Bakewell
1962–69. Pinter var själv älskaren i det triangeldramat, vars händelseförlopp, ända ner till specifika situationer och känslolägen, mer
eller mindre direkt fördes över till pjäsen.
När Pinter skrev hade han stor hjälp av sina erfarenheter som
skådespelare och regissör. Han var väl medveten om gesternas och
inte minst tystnadernas betydelse för språket. När Pinter tilldelades
Nobelpriset i litteratur 2005 var det med motiveringen att han »i sina
dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i
förtryckets slutna rum«. Utöver Nobelpriset tilldelades han en mängd
prestigefyllda priser, bl.a. Laurence Olivier Award for lifetime’s achievement in theatre och Europe Theatre Prize.
svek
av Harold Pinter
Översättning: Carl Johan Lång
Regi: Alexander Mørk-Eidem
Ljus: Ellen Ruge
Premiär: 25 januari
Klarascenen
Harold Pinter (1930–2008)
I rollerna bl.a.: Andreas
Kundler, Louise Peterhoff,
Shanti Roney
svek
51
Foto: ©Alfredo Dagli Orti/ The Art Archive/CORBIS
Den unge
Werthers lidande
Johann Wolfgang von Goethe
i Dramatisering av Andrea Koschwitz och Jan Bosse
av
DEN UNGE WERTHERS LIDANDE hette en liten bok som publicerades
anonymt i två band i Leipzig 1774. Romanen, i brevform, gjorde
författaren, Johann Wolfgang von Goethe, berömd i hela Europa och
boken översattes till en lång rad språk. I svensk översättning kom
den 1783.
Handlingen är i korta drag följande: Den unge Werther har åkt
till landet och därifrån skriver han brev till sin gode vän Wilhelm om
vad han ser och upplever i denna idylliska omgivning. Han möter
en ung flicka, Charlotte, och förälskar sig häftigt i henne, men hon
är förlovad med Albert, som också blir Werthers vän, och Werther
umgås med båda. Albert och Charlotte gifter sig, och för att komma
över sin kärlek lämnar Werther paret och tar tjänst som diplomat i en
annan stad. Men han kan inte glömma utan återvänder och träffar
Charlotte och Albert igen. Han är så uppfylld av sin olyckliga kärlek
att han till slut tar livet av sig.
Bakgrunden till romanen är Goethes egna upplevelser och
romanen är såtillvida självbiografisk. I maj 1772 kom Goethe som
praktikant till rikskammarrätten i Wetzlar. Han lade inte mycket tid på
juridiken, istället ägnade han sig åt litteratur och att umgås med sin
kollega Kestner och hans fästmö, Charlotte Buff, som han förälskade
sig i – så pass att han efter några månader brådstörtat lämnade
Wetzlar. Kort efter det att Goethe lämnat Wetzlar för Frankfurt får
han veta att en vän i Wetzlar, Karl Wilhelm Jerusalem, begått självmord av olycklig kärlek till en gift kvinna av adlig börd. I ett brev från
Kestner fick Goethe en detaljerad skildring av händelsen, Kestner
avslutar brevet med meningen »Ingen präst följde honom till graven.«
Med den meningen avslutade också Goethe sin brevroman.
Efter romanen uppstod termen Werther-effekt (även benämnt självmordssmitta eller klustersjälvmord) för det fenomen som kan uppstå
när en, oftast känd, persons självmord leder till att andra kan begå
självmord, ofta på liknande sätt. Romanen gav också upphov till ett
Werther-mode, unga män klädde sig som Werther i blå rock, gul väst
och gula byxor, unga kvinnor som Lotte i en enkel vit klänning med
rosa rosetter på ärmarna och bröstet.
DEN UNGE WERTHERS LIDANDE
av Johann Wolfgang von
Goethe
Dramatisering: Andrea
Koschwitz och Jan Bosse
Översättning: Ralf Parland
Sverigepremiär: januari
i Skärholmen
Johann Wolfgang Von Goethe
(1749–1832)
I rollerna bl.a.: Robert Fux,
Caroline Söderström
GE
DEN UN
E
LIDAND
53
ERS
WERTH
Foto: © Patrik Gunnar Hallin
DeMoner
av
Lars Norén
LARS NORÉN, född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända
dramatiker och han tillhör de mest spelade nutida dramatikerna i
Europa. Men hans debut som författare skedde mycket tidigt med
diktsamlingen Syrener, snö (1963), som följdes av De verbala resterna av en bildprakt som förgår (1964) – två böcker fulla av ekon från
en sönderfallande modernism.
I slutet av sextiotalet närmade han sig också romankonsten i den
poetiskt berättande Salome, Sfinxerna (1968). Biskötarna (1970) och
I den underjordiska himlen (1972) är de två första delarna av en
romantrilogi som inte avslutats.
I slutet av sjuttiotalet kom diktsamlingarna Order (1978), Murlod
(1979), Den ofullbordade stjärnan (1979) samt Hjärta i hjärta (1980),
som också blev Noréns avsked till poesin.
Som dramatiker fick Lars Norén sitt stora genombrott med En
fruktansvärd lycka, urpremiär på Stockholms stadsteater 1981, och
framför allt med de delvis självbiografiska pjäserna Natten är dagens
mor och Kaos är granne med Gud (1982). Men Lars Norén hade
redan på sjuttiotalet börjat skriva dramatik, och 1973 hade Fursteslickaren under skandalartade former satts upp på Dramaten. Lars
Noréns författarskap som dramatiker präglas av en stor produktivitet
och hans pjäser finns översatta till en mängd språk.
Demoner
av Lars Norén
Regi: Hugo Hansén
Stora scenen
I rollerna bl.a.: Johan
Rabaeus, Marie
Richardson, Sofia Ledarp
DEMONER skrevs 1982, mellan Natten är dagens mor och Kaos är
granne med gud, och också den beskriver en mörk uppgörelse, inte
inom en familj den här gången utan mellan två par, som trots att de
är grannar, lever i skilda världar.
Katarina och Frank, ett barnlöst par i en elegant våning, och de
trötta småbarnsföräldrarna Jenna och Thomas en trappa ner möts
för första gången kvällen före Franks mammas jordfästning. Båda
paren bär på förträngda konflikter och lever i förhållanden som präglas av frustration och leda och över en drink uppe hos Katarina och
Frank iscensätts en destruktiv lek som påminner om den som George och Martha leker i Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf.
Demoner hade urpremiär på Stockholms stadsteater den 28 april
1984 och är första delen av en trilogi, en »prolog«. Andra delen heter
Vilstolen (urpremiär 1986) och den tredje Nattvarden (urpremiär 1985).
er
Demon
55
Foto: © Leif Hansen
Apatiska för
nybörjare
av
Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemiri föddes 1978. Han debuterade som förfat-
tare med romanen Ett öga rött, 2003; den har sålts i över 200 000
exemplar och har både dramatiserats och blivit film. Debutpjäsen
Invasion! hade urpremiär på Stockholms stadsteater 2006. Därefter
har den översatts och spelats i en rad länder bl.a. Frankrike, Sydkorea och USA. Sedan debuten har Jonas Hassen Khemiri skrivit flera
pjäser, nu senast Apatiska för nybörjare. Under mitten på 00-talet
pågick en emellanåt hätsk debatt om den svenska flyktingpolitiken
sedan ett antal barn insjuknat i ett apatiskt tillstånd under sin väntan,
eller efter avslag, på ansökan om uppehållstillstånd. Trots att dessa
barn varken åt eller drack menade somliga att de inte var sjuka på
riktigt utan spelade, hade manipulerats eller drogats av sina föräldrar. Andra i debatten såg istället behandlingen av barnen som en
av de största skandalerna i svensk nutidshistoria. Bland dem fanns
journalisten och författaren Gellert Tamas, vars bok om de apatiska
flyktingbarnen ligger till grund för Jonas Hassen Khemiris pjäs.
APATISKA FÖR NYBÖRJARE
av Jonas Hassen Khemiri
Regi: Sara Giese
Sven Haraldsson
Lilla scenen
I rollerna: Lennart Jähkel,
David Lenneman, Shima
Niavarani, Ann Petrén,
Joel Spira
Men Apatiska för nybörjare handlar inte främst om barnen utan om
hur vi och de andra aktörer som fanns omkring dem använde barnen för att definiera oss själva. Vilka krafter låg bakom den ryktesspridning kring de apatiska barnen som stundtals framstod som
allas sanning när debatten rasade? Hur använder vi språket och
ordens möjliga betydelser för att skapa den verklighet vi vill ha och
för att uppfinna den syndabock vi söker? Vem har makten över vårt
gemensamma minne? Dessa frågor intresserar sig Jonas Hassen
Khemiri för genom sin pjäs. I centrum för handlingen står Utredaren
som, med samvetet i behåll, försöker ta reda på vad som egentligen
hände med de apatiska barnen när det stormade som mest i det
offentliga samtalet kring dem. Vi följer honom genom en verklighet
som oavbrutet byter skepnad när skuldfrågan glider mellan en familj,
en tjänsteman och en politiker. Pjäsens titel är Jonas Hassen Khemiris medvetna lek med associationerna den ger. Är apatiska möjligen
ett språk man kan lära sig för att inte bli apatisk? Eller är det språket
vi talar när vi vill stänga ute en komplicerad politisk historia? Med sin
pjäs vill författaren snarare oroa än övertyga i ett samhälle där idealet
ständigt vacklar mellan allas och eget bästa.
A FÖR
APATISK
JARE
NYBÖR
57
Ett dockhem
av
Henrik Ibsen
Från debuten som dramatiker 1905 med Catilina till det sista
dramat De döda vaknar, 1899, förändrades Ibsens litterära stil från
romantisk idealism, över kritisk realism mot symbolism. Genom sitt
författarskap följde han alltså den allmänna litteraturhistoriska periodindelningen. Allra mest framstående blev Ibsen genom sin skicklighet i att författa psykologiskt realistiska illusionsdramer. Det var
under 1870- och 1880-talen som han skrev Ett dockhem, Gengångare
och Vildanden, alla realistiska i sin gestaltning och med tydlig samhällsförankring. Ett dockhem beskrev han själv som en nutidstragedi.
Handlingen utspelar sig i ett borgerligt hem i Köpenhamn, där Nora
och Torvald Helmer lever i ett på ytan fungerande äktenskap. När
Nora inte längre kan dölja hemligheten om det brott hon en gång
gjort sig skyldig till, för att rädda sin mans hälsa, spricker äktenskapet. Nora lämnar Torvald och deras tre barn efter åtta år som den
perfekta makan.
Ibsen började skriva pjäsen 1878, då han bodde i Rom i Italien. Han
hade lovat sin förläggare att vara färdig i september 1879, och det
höll han. Den tryckta pjäsen kom ut i handeln den 4 december 1879.
Den första upplagan på 8 000 exemplar såldes slut på mindre än
en månad. Den sceniska urpremiären ägde rum den 21 december
samma år på Det Kongelige i Köpenhamn. Ett dockhem blev omedelbart en skandalsuccé – som skapade en våldsam och spontan
debatt, också bland dem som vanligtvis inte intresserade sig för
konst eller teater. I konservativa kretsar stormade häftiga protester
mot pjäsen, medan de som ville bygga samhället på en ny frihet hyllade den. Pjäsen översattes till en rad språk och spelades på otaliga
scener världen över. Idag är den en av världens mest spelade pjäser.
Ett dockhem gjorde frågan om kvinnans frigörelse till en angelägenhet för hela världen. Att pjäsen rymmer en vidare komplexitet har
uppmärksammats först senare, trots att Ibsen själv menade att temat
i pjäsen var människans rättighet och skyldighet att lära känna sig
själv och att förverkliga sig själv enligt detta. För Ibsen var detta en
mänsklig angelägenhet snarare än en fråga för kvinnor exklusivt.
Precis som Freud och Jung senare menade Ibsen att människans
frigörelse måste komma inifrån. Bara så kan Nora upphöra att vara
en docka och bli en riktig människa. De andra åsikterna i pjäsen, att
mannens auktoritet i hemmet måste brytas ner, har länge varit så
brinnande provocerande att man förbisett att den verkan Ett dockhem fick hos publiken berodde just på pjäsens formmässiga kvaliteter. Ett dockhem har ibland beskrivits som ett exempel på litterär
kubism genom sitt enkla förnuftsbestämda språk, där varje replik
leder handlingen framåt genom den för sin tid ovanligt vardagliga
intrigen.
ETT DOCKHEM
av Henrik Ibsen
Regi: Ragnar Lyth
Klarascenen
Henrik Ibsen (1828–1906)
I rollerna bl.a.: Annika
Hallin, Sven Ahlström,
Emil Almén
EM
CKH
ETT DO
59
Foto: © Anders Lundmark
Hoppet eller jag
ska mÅla mina
naglar röda
av
Karin Thunberg
Karin Thunberg är journalist, författare och har tidigare skrivit flera
monologer för scen, bl.a. En dag ska jag berätta om mamma, som
hade urpremiär på Stockholms stadsteater i augusti 2009.
2002 tilldelades hon Publicistklubbens Guldpenna »för sin förmåga
att förena det privata med det personliga och politiska«.
I augusti 2011 utkom boken En dag ska jag ta mig någon annanstans på Brombergs förlag. Tidigare har hon bl.a. gett ut Mellan köksfönstret och evigheten (2006), en berättelse om kvinnors förhållande
till kärlek, vänskap och arbete över generationer, och 2008 En dag
ska jag berätta om mamma.
Det är aldrig som man tror, när något händer. Man tror det ska
vara så märkvärdigt på nåt sätt. Liksom högtidligt. Inte att man
står vid köksfönstret och sen ringer telefonen och man tar den
och är inte rädd alls, inte förrän man förstår …
Förbannade död, håll dig borta.
Jag ska måla mina naglar röda och slåss mot dig med mina bara
händer. Bara så du vet.
Jag ska göra det som mamma aldrig gjorde. Jag ska slåss. Och
dansa.
Den här gången också.
Hoppet eller jag ska
mÅla mina naglar röda
av Karin Thunberg
Regi: Johan Huldt
Peter Holm
Urpremiär: mars
Klara eftermiddag
I rollen: Odile Nunes
En kvinna väntar på besked från sin läkare. Under tiden hinner hon
gå igenom sitt liv och sina drömmar. Där finns ett dåligt äktenskap,
där finns ett barn och allt hon inte vågat eller trott sig klara.
Nu ringer läkaren – eller har han redan ringt …
Nu tar hon språnget.
När det värsta har hänt finns inget mer att vara rädd för.
Då vågar vi – allt.
r
t elle
Hoppe
a
la min
Å
m
a
jag sk
röda
naglar
61
Fr vänster: Stephen Sondheim, Arthur Laurents, Harold S. Prince, Robert E. Griffith,
Leonard Bernstein och Jerome Robbins
WEST SIDE STORY
Baserat på ett koncept av Jerome Robbins
Sångtexter av Stephen Sondheim
Originaluppsättningen på Broadway i regi och koreografi av JEROME ROBBINS.
Ursprungligen producerad på Broadway av Robert E. Griffith och Harold S. Prince
i överenskommelse med Roger L. Stevens
Enligt överenskommelse med JOSEPH WEINBERGER LIMITED på uppdrag av
MUSIC THEATRE INTERNATIONAL i New York
WEST SIDE STORY
Jerome Robbins manus av Arthur Laurents
musik av Leonard Bernstein sångtexter av Stephen Sondheim
1949 kontaktade Jerome Robbins dramatikern Arthur Laurents och
kompositören Leonard Bernstein med idén att göra en uppdaterad
version av Shakespeares Romeo och Julia. Den skulle heta East Side
Story, vara samtida och utspela sig i östra New York. Det omöjliga
kärleksparet skulle komma från familjer med olika religiösa tillhörigheter: Julia/Maria skulle vara judinna och Romeo/Tony katolik med
italienskt påbrå. Men det hela rann snart ut i sanden. Först i mitten
av femtiotalet, när gängproblematiken växte i New York, fick idén ny
aktualitet. Handlingen förflyttades till västra New York och ungdomarna fick nu istället tillhöra olika gäng: Sharks och Jets. Förlagan
Romeo och Julia sjönk in mer i bakgrunden, samtidigt som nya
karaktärer och situationer krävde spelrum. Till den ursprungliga trion
anslöt sig den unge sångtextförfattaren Stephen Sondheim, som
arbetade nära Bernstein.
Musiken las nära samtidens: jazzig och stundtals med puertori-
canska toner. Men samtidigt gavs den en symfonisk karaktär som
gjorde den tidlös. På samma sätt fungerade Laurents dialog med en
gatuslang som lät trovärdig men var påhittad och därmed inte kunde
bli daterad. Man ville tänka nytt. Alla delar skulle integreras och vara
lika viktiga för berättelsen: talscener, sånger och dans. Man ville
bortom de redan etablerade genrerna. Detta gjorde musikalen till ett
osäkert kort. Den ursprungliga producenten hoppade av efter att ha
försökt få den på fötter i mer än ett år. Dessutom var varken musiken
eller manuset helt klara när de gick in i repetitionsperioden (sömnlösa, intensiva veckor, enligt Bernstein) utan arbetades fram och
förändrades under gång. Urpremiären den 19 augusti 1957 vågade
man inte ha direkt på Broadway utan hade den i Washington. Men
succén blev, trots alla farhågor, ett omedelbart faktum och i september flyttades den till Broadway, New York.
West Side Story blev en milstolpe i musikteaterhistorien. Original-
versionen spelades 772 gånger under sina två första år, turnerade
sedan i nästan ett år, innan den återvände till New York för ytterligare
253 föreställningar. Sedan dess har den blivit både en hyllad film
(1961) och spelats i ett otal uppsättningar världen över. I Sverige
hade den sin första premiär genom ett engelskspråkigt gästspel på
Oscarsteatern 1962. Först tre år senare gjordes den på svenska på
samma teater med bl.a. Lill Lindfors och Eva Rydberg i rollerna.
WEST SIDE STORY
Jerome Robbins
Sångtexter av Stephen
Sondheim
Översättning: Rikard
Bergqvist
Regi: Ronny Danielsson
Premiär: 7 mars
Stora scenen
Jerome Robbins (1918–98)
Arthur Laurents (1917–2011)
Leonard Bernstein (1918–90)
Stephen Sondheim
(född 1930)
I rollerna bl.a.: Niklas
Berglind, Tomas Bolme,
Camilo Ge Bresky, Kitty
Chan, Danne Dahlin,
John-Alexander Eriksson,
Joanna Perera Eriksson,
LaGaylia Frazier, Sanna
Gibbs, Michael Jansson,
Gustav Karlberg, Alexander
Larsson, Fredrik Lexfors,
Oscar Pierrou Lindén,
Christina Lootus, Fredrik
Lycke, Glenn Daniel Nilsson,
Jonas Schlyter, Cilla Silvia,
Kenny Svensson, Frida
Modén Treichl
ry
de sto
west si
63
Foto: © Björn Sandberg
Hjärtats dubbla
slag
av
Margareta Garpe
Dramatikern och regissören Margareta Garpe föddes 1944 i
Stockholm. Hon utbildade sig först till journalist och arbetade bl.a.
på Aftonbladet (1968–72) samt var redaktör för Folket i Bild/Kulturfront (1975–76). Det samhällsengagemang som drev henne lyser
också igenom i hennes pjäser. Som en av initiativtagarna till Grupp
8 skrev Garpe tillsammans med Suzanne Osten en rad pjäser med
tydligt feministiskt innehåll, t.ex. Tjejsnack (1971) som var riktad
till tonårstjejer, Jösses flickor, befrielsen är nära (1974), omedelbart
kultstämplad om kvinnornas historia efter rösträttsreformen, och
Fabriksflickorna (1980). Senare har hon bl.a. skrivit om förhållandet
mamma–dotter, med särskilt fokus på modern, i pjäser som Till Julia
(1987) och Alla dagar, alla nätter (1992). Ett annat genomgående
tema har varit lögnen och då särskilt livslögnen.
Dessa olika teman förenas i nyskrivna Hjärtats dubbla slag. Det är
Stockholm i början på 1950-talet. Det pågår en inflyttning till städerna, med hopp om bättre liv. Sonia, hennes man Stellan och deras
två små döttrar flyttar till det knappt färdigställda radhuset på Kaktusvägen 26 för att bygga sig en framtid. Sonia arbetar på Långbro
sjukhus som biträde och vill utbilda sig vidare till sjuksköterska. En
graviditet skulle definitivt sätta stopp för alla sådana planer och låsa
fast henne i en roll hon inte vill ha. Men gravid blir hon och priset hon
får betala för sin frihet, sin självständighet, blir högt – nog högre än
hon först inser.
Berättelsen har följt Garpe länge, då inspirationen är tagen ur hennes egen uppväxt. Margareta Garpes mamma arbetade, precis som
Sonia i pjäsen, på Långbro sjukhus, och familjen bodde under en
längre period på just Kaktusvägen 26, precis utanför sjukhuset. Även
annat i pjäsen, inte minst det samhälleliga perspektivet, är hämtat ur
verkligheten. Det Sverige som målas upp andas ny luft, framåtanda.
Eget hem, telefon och bil åt alla. Ingenjörskonst. Nya möjligheter.
Men det är ett samhälle med en mörk baksida. En tid då staten
utövade makt genom kirurgi. Den svenska mentalvården använde
lobotomi för att lindra ångest vid exempelvis schizofreni. Samtidigt,
mellan 1935 och 1975, steriliserades ca 63 000 svenskar, från tidigt
50-tal framför allt av medicinsk indikation – ofta »utsläpade mödrar«
som inte orkade med ytterligare barn. Tvånget var indirekt då steriliseringen var ett villkor för att aborten skulle genomföras, och de
båda ingreppen genomfördes samtidigt. Det som intresserar Margareta Garpe är hur båda exemplen är tydliga tecken på såväl klassförtryck som könsdiskriminering. På hur kvinnor saknade rätten till sina
kroppar. Och samtidigt ställer pjäsen frågan: Har de det idag?
Hjärtats dubbla slag
av Margareta Garpe
Regi: Margareta Garpe
Sven Haraldsson
Urpremiär: 8 mars
Lilla scenen
bla
ts dub
Hjärta
slag
65
Elsas Värld
Elsa Beskows texter och bilder
Dansteater av Birgitta Egerbladh
(Arbetstitel)
inspirerad av
»Det är något välsignat med barnen, och det är, att de alltid möter
en på halva vägen. Om man inte visste det, skulle man inte våga sig
fram med det man har. De har själva sett sagomotiven titta fram här
och var och därför känner de genast igen dem, hur ofullkomligt de
än återgives.«
Elsa Beskow i en intervju i Vecko-Journalen, 1920
Elsa Beskow föddes på Söder i Stockholm och visste redan som
sexåring att hon ville lära sig rita när hon blev stor – allra helst rita
i sagoböcker. Hon utbildade sig vid Tekniska skolan (nuvarande
Konstfack) 1892–95 och debuterade 1897 med Sagan om den lilla,
lilla gumman. Genombrottet kom 1901 med Puttes äventyr i blåbärsskogen. Under sina fler än femtio yrkesverksamma år skulle
hon skriva och illustrera många verk som vi idag räknar som klassiker. Vid sidan av Selma Lagerlöf var hon den mest kända svenska
författaren utomlands under en stor del av 1900-talets första hälft.
Beskow skildrade ett Sverige i uppbrott och förändring. Naturromantiken låg i tiden som en reaktion mot industrialiseringen. Beskow
hade en stark relation till naturen, som ofta fick fungera som miljö
för hennes sagor, inte sällan med symboliska plan. Förutom att låta
årstidernas växlingar symbolisera en människas liv kunde Beskow
parafrasera samtida samhällsdebatter som arrangerade äktenskap,
yttrandefrihet, skolsystemet och kvinnans rätt till självbestämmande.
Detta ligger dock mellan raderna och fick aldrig skymma det som
hon såg som sin viktigaste uppgift: att öppna barnens ögon för all
den skönhet som finns runtomkring dem.
Birgitta Egerbladh föddes 1956 och är uppvuxen i en kreativ
miljö i Umeå. Hon har under åren skapat en egen blandform av dans,
teater och musik och gjort många hyllade föreställningar, bl.a. för
Stockholms stadsteater. Hon utgår i sina gestaltningar alltid från individerna i sina ensembler, deras personliga kroppsspråk och rörelser.
Första gången Birgitta Egerbladh gjorde en föreställning för barn var
1998 med Hemliga rum (1) eller Varför har jag så stora öron?. Målgruppen var barn från tio år och utgick från barns funderingar kring
livet. Föreställningen belönades med kritikernas pris för bästa barnoch ungdomsföreställning samma år och Prix d´Assitej år 2000. Elsas
värld blir en familjeföreställning för barn från 6 år. Då som nu kommer
dans, text, musik och sång att integreras. Birgitta Egerbladh kommer
att röra sig fritt bland Elsa Beskows bilder och berättelser och för
Stadsteatern skapa en egen »dansteatersaga«.
ELSAS VÄRLD (Arbetstitel)
inspirerad av Elsa Beskows
texter och bilder
Dansteater av Birgitta
Egerbladh
Regi, koreografi och musik:
Birgitta Egerbladh
Dramaturgi: Marie Persson
Hedenius
Scenografi: Peter Lundqvist
Urpremiär: 30 mars
Klarascenen
Från 6 år
Elsa Beskow (1874–1953;
född Maartman)
Böcker av Elsa Beskow, bl.a.
Olles skidfärd (1907),
Tomtebobarnen (1910),
Pelles nya kläder (1912),
Tant Grön, Tant Brun och
Tant Gredelin (1918), Nu
ska vi sjunga (1922; endast
illustrationer), Hattstugan
(1930) och Solägget (1932).
ELSAS
VÄRLD
67
av
Anton Tjechov
ANTON TJECHOV, Rysslands mest berömde dramatiker, utbildade sig
till läkare och praktiserade också under några år som sådan. Under
studietiden försörjde han sig själv och delvis också sin familj genom
att skriva korta prosaberättelser för olika tidningar och tidskrifter. Det
var också som novellförfattare han först blev allmänt känd. Som dramatiker hade han svårare att slå igenom. Sin första stora framgång
som dramatiker kom med Stanislavskijs uppsättning av Måsen 1898
på Konstnärliga Teatern i Moskva (urpremiären 1896 i S:t Petersburg
var ett fiasko). Redan i mitten på 1880-talet insjuknade Tjechov i
tuberkulos, en sjukdom som följde honom under resten av hans liv,
och 1899 bosätter han sig av hälsoskäl i badorten Jalta på Krim.
Han tillbringar också långa perioder på olika kurorter i Frankrike och
Tyskland.
KÖRSBÄRSTRÄDGÅRDEN utspelar sig på ett ryskt gods strax efter att
livegenskapen upphävts. Godset är skuldsatt, auktionen närmar sig.
Den kan förhindras, men ingen orkar.
»O natur, du underbara, som lyser i evig strålglans, du härliga och
oberörda, du som vi kalla vår moder, du bär inom dig livet och döden, du ger liv och du förintar …« ,deklamerar Gajev i Körsbärsträdgården. Det är bara affärsmannen Lopachin som förstår att körsbärsträdgården, hur vacker den än är, inte längre ger några inkomster.
Den måste säljas och marken bebyggas med fritidshus. Den tid då
man levde i överflöd på andras bekostnad är obönhörligt förbi. Men
godsets ägare har mycket lite förståelse för den nya tidens villkor.
»Är det verkligen jag som sitter här?«, frågar sig Ljubov Andrejevna,
som alldeles nyligen ätit krokodil i Paris …
av Anton Tjechov
Regi: Eirik Stubø
Kari Gravklev
Premiär: 5 april
Stora scenen
Anton Tjechov (1860–1904)
I rollerna bl.a.:
Helena Bergström,
Michael Jonsson,
Magnus Krepper,
Sten Ljunggren,
Maria Salomaa
KÖRSBÄRSTRÄDGÅRDEN skrevs 1903 och blev Tjechovs sista pjäs.
Den fick sin urpremiär på Konstnärliga Teatern i Moskva i januari
1904. Hans hälsa försämrades och i maj reste han med sin hustru
Olga Knipper till Tyskland, och den 2 juli 1904 avled Tjechov på ett
hotell i kurorten Badenweiler i Schwarzwald.
n
gårde
69
rsträd
Körsbä
Foto: © Petra Hellberg / Stockholms stadsteater
Flickan från
fiskfärsfabriken
av
Lars Göran Persson
Lars Göran Persson tillhör Stockholms stadsteaters fasta ensem-
ble. Han är född 1958 i Forsbacka i Gästrikland och är utbildad vid
Teaterhögskolan i Malmö. Han var tidigare en del av Unga Klara och
har också varit verksam i exempelvis Musikteatergruppen Oktober
och vid Folkteatern i Göteborg. På Stockholms stadsteater har han
uppmärksammats för bl.a. sina rolltolkningar i Alexander MørkEidems uppsättningar av Djungelboken och De tre musketörerna.
Han har tidigare skrivit Pizzeria Gasolini, 2002, Mutter garage, 1997,
och Lars garage, 1994, som alla spelats på Stockholms stadsteaters
Klara Nätter.
Handlingen i Flickan från fiskfärsfabriken kretsar bl.a. kring två
systrar, Doris Day-Lewis och Maggie May. De har inte träffats på
länge, men när Maggie plötsligt upptäcker att Doris, som vanligtvis
arbetar i fiskfärsfabriken, är försvunnen, blir hon orolig. Hon anlitar
Steve Martin, privatdetektiv, för att få hjälp att finna Doris. Som tack
för hjälpen ger hon Steve Martin en fryst torsk. Det visar sig att detta
inte är en fisk vilken som helst. Det är en urtorskhona, som bara
kan tinas vart 630:e år och då lägga sin rom och befruktas, något
som chefen för fiskfärsfabriken, Fischerström, personligen tänker
göra. Att fisken nu är försvunnen är inget som ska få hindra honom.
Sökandet efter försvunna Doris – och torsken – tar sin början, en
rad förvecklingar rullas upp och kärlek uppstår. Flickan från fiskfärsfabriken är en vild, anarkistisk och associationsrik deckarfars, med
släktskap i film-noir så väl som i stand-up-comedy. Föreställningen
är fylld av sång och musik.
FLICKAN FRÅN
FISKFÄRSFABRIKEN
av Lars Göran Persson
Regi: Lars Göran Persson
Scenografi: Rickard
Andersson
Kostym: Gudrun Rösnes
Musik: Daniel Bingert
Urpremiär: 13 april
Lilla scenen
I rollerna bl.a.: Lena B
Eriksson, Ulf Eklund,
Lars Göran Persson
N FRÅN
FLICKA
EN
SFABRIK
R
Ä
F
K
FIS
71
Foto: EPA PHOTO ANSA /FILIPPO MONTEFORTE /ANSA DET © SCANPIX SWEDEN
A MIDSUMMER
NIGHT’S SEX COMEDY
av
Woody Allen
WOODY ALLEN (Allen Stewart Konigsberg) föddes 1935 i New York. Al-
len började som författare till stand up skämt för att fortsätta som tvkomiker. 1961 uppträdde han för första gången själv på en nattklubb
i New York: »Det var förskräckligt. Knappt någon hade kommit. Det
var kanske tre, fyra bord som var upptagna. Jag tjänade redan relativt bra på att skriva skämt för tv och trodde att egen scenerfarenhet skulle föra mig vidare. Men då jag blickade ut över den tomma
salongen, fick jag nog. Klubbens ägarinna måste försiktigt dra mig in
på scenen …« Kort därefter debuterade Woody Allen som manusförfattare och filmskådespelare i Clive Donners What´s New, Pussycat?.
1969 skrev han manus till och regisserade sin första filmsuccé Take
the Money and run. Som producent, regissör, manusförfattare och
skådespelare i en och samma person har Allen skapat sig en position inom den amerikanska filmvärlden.
Hans första pjäs Don’t drink the water uppfördes på Broadway
1966. 1969 kom Play it again, Sam upp på Broadway, den filmatiserades 1971.
A MIDSUMMER NIGHT’S
SEX COMEDY
av Woody Allen
i en bearbetning för
scenen av Jürgen Fischer
Översättning:
Magnus Lindman
Skandinavienpremiär:
våren 2013
Klarascenen
I rollerna bl.a.: Pia
Johansson, Dan Ekborg,
Philip Zandén
A MIDSUMMER NIGHT’S SEX COMEDY kom som film 1982 och bearbetades för scenen av Jürgen Fischer och uruppfördes 1988 i
München.
I Woody Allens komedi handlar det om varför två människor blir ett
par – och kanske också fortsätter att vara det. Personerna i pjäsen
är tecknade med kärleksfullt ironisk finess och med en fin känsla för
deras dolda begär. Pjäsen utspelar sig under en weekend på landet
hos det äkta paret Andrew och hans hustru Adrian. Dit kommer på
besök ytterligare två par, de förlovade Leopold, en sjungande filosofiprofessor och hans fästmö Ariel, liksom kärleksparet läkaren Maxwell och hans sällskap för helgen, sköterskan Dulcy.
Under en gemensam utflykt i den närbelägna skogen börjar alla
parrelationer att knaka i fogarna och de erotiska dragningskrafterna
från det okända blir allt starkare.
Woody Allen har framför allt låtit sig inspireras av Ingmar Bergmans film Sommarnattens leende från 1955 men även Shakespeares
En Midsommarnattsdröm (1594–96) och Stephen Sondheims musikal A Little Night Music från 1973 finns med i bakgrunden.
A MIDSUMMER NIGHT’S SEX COMEDY har spelats på flera teatrar i
Europa, nu senast på Burgtheater i Wien.
MMER
A MIDSU
DY
X COME
SE
S
T’
NIGH
73
Foto: © Hans-Ludwig Böhme
Hamletmaskinen
av
Heiner Müller
Heiner Müller växte upp i det nazistiska Tyskland och deltog som
landstormssoldat i andra världskriget och hamnade strax innan
krigsslutet i amerikansk krigsfångenskap. Efter kriget återupptog
Heiner Müller sina gymnasiestudier och började därefter skriva för
olika tidningar och tidskrifter.
Den 7 oktober 1949 grundades Östtyskland, bestående av den
sovjetiskt ockuperade zonen av Tyskland. Det var en kommunistisk
enpartistat med den östra delen av staden Berlin som huvudstad
som existerade fram till Berlinmurens fall 1989. Den 3 oktober 1990
förenades Östtyskland och Västtyskland till Förbundsrepubliken
Tyskland med Berlin som huvudstad.
Sin första pjäs Die Korrektur skrev Heiner Müller tillsammans med
sin andra hustru i mitten av 50-talet för radio. 1961 kom Die Umsiedlerin oder Das Leben auf dem Lande, en »komedi« om det östtyska
jordbrukets utveckling mellan den »demokratiska« jordreformen 1945
och den »socialistiska« 1960. Pjäsen lades ner efter bara en föreställning och ledde till att Heiner Müller uteslöts ur det östtyska författarförbundet.
Heiner Müller förblev under hela Östtysklands existens en nagel
i ögat på makthavarna, och hans verk publicerades och spelades
framför allt i väst.
Hamletmaskinen
av Heiner Müller
Översättning: Lars Bjurman
Regi: Nina Holst
Sven Haraldsson
Premiär: april
Lilla scenen
Heiner Müller (1929–95)
I rollerna: Ann Petrén,
Rolf Skoglund
Hamletmaskinen skrevs redan 1977, urpremiären ägde rum 1979
på Théatre Gérard Philipe i Saint-Denis utanför Paris. Texten omfattar endast nio sidor och kom till medan Müller översatte och bearbetade Shakespeares Hamlet för en uppsättning i regi av Benno Besson på Volksbühne i Berlin.
Om man inte fattar att Hamletmaskinen är en komedi kan man
inte undgå att misslyckas med pjäsen. För övrigt kom titeln
Hamletmaskinen till av en ren tillfällighet. Det fanns en plan att
samla alla texter av mig som hade med Shakespeare att göra.
Då letade jag desperat efter en titel och via Andy Warhol kom
jag på Shakespeare Factory, eftersom jag tyckte det lät bra. Det
ledde mig i sin tur till Marcel Duchamps Ungkarlsmaskinen,
och eftersom jag ville ha en illustration ur någon bok av eller om
Duchamps infann sig automatiskt titeln Hamletmaskinen.
Heiner Müller om hur Hamletmaskinen fick sin titel.
1990 regisserade Müller själv en åtta timmar lång uppsättning av
Hamlet på Deutsches Theater i Berlin, i vilken han också integrerade sin
egen Hamletmaskinen under den gemensamma titeln Hamlet/Maskin.
EN
TMASKIN
HAMLE
75
Foto: Felipe Morales /SvD/ SCANPIX
Mig äger ingen
av
Åsa Linderborg i dramatisering av Emma Broström
Åsa Linderborg föddes 1968 i Västerås, där hon växte upp hos sin
ensamstående pappa, Leif Andersson, härdare vid Metallverken. Det
är denna uppväxt hon skildrar i den uppmärksammade och Augustprisnominerade romandebuten Mig äger ingen från 2007. Boken
tilldelades 2008 Ivar Lo-Johanssons personliga pris och har kallats
en modern svensk arbetarroman. Det som beskrivs är en periodvis
ganska tuff uppväxt, då Åsa såg sin pappa dricka för mycket och
det ibland saknades såväl mat på bordet som lakan i sängarna. Men
samtidigt var den fylld av kärlek, humor och politik. Staden Västerås,
internationell genom arbetskraftsinvandringen och präglad av klasstillhörighet och ett folkhem i allt större förfall, förändras liksom självklart Åsa själv. Under tonåren tillbringar hon mer och mer tid hos sin
mamma, tills hon en dag flyttar dit. Hon byter namn från Andersson
till mammans Linderborg, blir vuxen, minns och analyserar. En av
de trådar som förblir intakta är dock den politiska övertygelsen. Åsa
Linderborg har haft förtroendeuppdrag för Vänsterpartiet, och när
hon doktorerade i historia vid Uppsala universitet 2001 gjorde hon
det med avhandlingen Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning om ideologisk maktresurs 1892–2000. Sedan 2009 är Åsa
Linderborg kulturchef på Aftonbladet.
MIG ÄGER INGEN
av Åsa Linderborg
Dramatisering: Emma
Broström
Bearbetning och regi:
Michaela Granit
Karin Lind
Premiär: 11 maj
Lilla scenen
Emma Broström, född 1980, gick ut dramatikerutbildningen vid
Teaterhögskolan i Malmö 2007. Året innan hade hon gjort debut
på Folkteatern i Göteborg med Hemliga historier (som skrevs ihop
med Vanja Isacson). Hon har sedan dess skrivit en mängd pjäser för
både barn och vuxna, både originalberättelser och dramatiseringar,
för bl.a. Malmö stadsteater, Dalateatern, Stockholms stadsteater
Skärholmen och Regionteatern Blekinge Kronoberg. På den senare
arbetar hon också som dramaturg. Liksom Åsa Linderborg är Emma
Broström född och uppvuxen i Västerås och kände faktiskt sedan
tidigare Åsas morföräldrar, som båda finns med i Mig äger ingen.
Vid dramatiseringen var hon alltså tvungen att förhålla sig till människor hon kände, men eftersom hon som dramatiker har för vana
att inspireras av sin omgivning upplevde hon det inte som något
hinder. Uppgiften var att behålla tonen i berättelsen och samtidigt
göra berättelsen spelbar, något som från början var svårt då boken
rör sig så mycket i tankar och minnen, medan det på scenen måste
vara mer konkret här och nu. Men när hon väl kommit igång gav Åsa
Linderborg henne både klartecken och fria händer. Pjäsen fick sin
urpremiär på Teater Västmanland i Västerås 2009.
EN
ER ING
MIG ÄG
77
Foto: © Paul Sigve Amundsen / Samfoto
Jag är vinden
av
Jon Fosse
Havet är ett återkommande tema i Jon Fosses dramatik. I Jag är
vinden (Eg er vinden, med urpremiär vid Festspilene i Bergen 2007),
har det stor betydelse, ständigt närvarande för de två männen på
segelbåten – både lockande och skrämmande. Ständigt närvarande
har det också varit för Jon Fosse själv. Han föddes 1959 i den
norska kuststaden Haugesund på Vestlandet, en landsdel känd för
sin dramatiska natur, sina fjordar och fjäll och just närheten till havet.
Sedan slutet av sjuttiotalet har han främst varit bosatt i landsdelshuvudorten Bergen.
Jag är vinden
av Jon Fosse
Översättning: Marie Lundquist
Sverigepremiär: våren 2013
I rollerna: Sten Ljunggren,
Etienne Glaser
Jon Fosse skriver på nynorska, med ett karakteristiskt minimalis-
tiskt språk och anonyma – en såväl melodisk som poetisk dialog,
där tystnaden är en viktig komponent och en stor del förblir outsagt
– och sina anonyma karaktärer, som ofta befinner sig i ett slags
tillstånd av vilsenhet. Inte sällan har han jämförts med Nobelpristagare som Samuel Beckett, Harold Pinter och Elfriede Jelinek. Sin
första pjäs Och aldrig ska vi skiljas skrev han motvilligt. Pjäsen var
en beställning från Den Nationale Scene i Bergen och uruppfördes
1994. Han var då sedan drygt tio år tillbaka en etablerad författare
med såväl hyllade lyriksamlingar som dito romaner, barnböcker och
essäsamlingar på sitt cv (genrer han har fortsatt skriva i sedan dess).
Som en del av det litterära 80-talet hade han i intervjuer uttryckt ett
rent ut sagt hat mot teatern, med dess kompromisser och publika
krav på underhållning. Men det var ändå något med den dramatiska
formen som drog, och året efter debuten kom genombrottet med
Någon kommer att komma. Han blev snabbt ett fenomen. Och trots
att hans initiala skepsis mot teatern dröjt sig kvar, har han fortsatt
skriva i snitt två pjäser per år. De är omtalat svårspelade och allt annat än publiktillvända, men samtidigt öppna och säregna i tonen och
har lockat regissörer världen över. Fosse är översatt till drygt fyrtio
språk – hur många uppsättningar det har blivit är svårt att exakt
få fram, men det rör sig om minst sjuhundra. Det gör honom, näst
Henrik Ibsen, till den mest spelade norska dramatikern någonsin.
Fosse har tilldelats en mängd priser som det internationella Ibsenpriset, Heddapriset (Heddas prize of honour, det största pris som finns
inom norsk teater) och det österrikiska Nestroy priset. 2002 utsåg
den tyska teatertidskriften Theater heute honom till bästa utländska
dramatiker.
vinden
Jag är
79
Foto: Fran Caffrey © SCANPIX
KRAPPS SISTA BAND
av
Samuel Beckett
Samuel Beckett föddes i Dublin, Irland. 1937 bosatte han sig i Paris
och skrev efter andra världskriget främst på franska, ett språk på
vilket det enligt Beckett var lättare att skriva »utan stil«. Han hade
inlett sin författarbana som akademiker, sedan poet och prosaist,
men skrev efter femtiotalet främst dramatik. Pjäsdebuten I väntan på
Godot (En attendant Godot; 1952) ansågs av den samtida kritiken
vara alltför händelsefattig. Med tiden ansåg Beckett själv den vara
»en enda röra« och fortsatte reducera såväl språket som skådespelarnas möjligheter till rörelser på scenen. 1969 tilldelades Beckett
Nobelpriset i litteratur med motiveringen »för en diktning som i nya
former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning«.
KRAPPS SISTA BAND
av Samuel Beckett
I rollen: Ingvar Hirdwall
Beckett hade redan som tjugofemåring i en bok om Marcel Proust
fokuserat på teman som tiden, minnet, kommunikationens död och
människans ensamhet – teman som skulle visa sig ha bäring genom
hela Becketts egna författarskap. Så också i kortpjäsen Krapps sista
band (Krapp’s Last Tape; 1958) i vilken den excentriske författaren
Krapp firar sin sextionionde födelsedag. Denna dag varje år spelar
han in ett band, på vilket han reflekterar över sig själv och året som
gått. Traditionsenligt lyssnar han först på en redan gjord bandinspelning. Det är en monolog som blir en omöjlig dialog mellan Krapp och
hans yngre jag – som i sin tur lyssnat på ett ännu yngre jag.
KRAPPS
AND
SISTA B
81
Foto: © Dan Lepp
© Dramaten/Foto: Roger Stenberg
Prod nr 1129
av
Tatu Hämäläinen och Tora von Platen
Vad är mest angeläget, nytt och viktigt att göra på teatern? Vad ska vi
och vad kan vi använda teater till?
Produktion nr 1129 är ett längre pågående projekt som skapar
forum för publik och teaterarbetare att tillsammans undersöka dessa
frågor. Projektet leder till en föreställning som är en blandning av debatt, personligt möte och socialt experiment, där varje besökare ges
möjlighet att aktivt påverka kvällens händelser. Teaterrummet blir en
analogi med samhället där individen kan reflektera över sig själv som
medverkande och påverkande i det offentliga rummet.
Föreställningen skapas i samarbete med ensemble och referensgrupp.
Prod nr 1129
av Tatu Hämäläinen och
Tora von Platen
Regi: Tatu Hämäläinen
Urpremiär: våren 2013
Tatu Hämäläinen föddes 1977 i Finland. Innan han utbildades vid
Dramatiska Institutets teaterregi-linje 2007–10, arbetade han som
skådespelare och dansare i Finland. Han har bl.a. regisserat The Beginning of The New End på Dramaten (ett samarbete mellan Dramaten och DI), samt en av kortpjäserna i produktionen 4xRavenhill på
Stockholms stadsteater, Ett år av magiskt tänkande på Teater Galeasen på Teater Galeasen och Dissekering av ett snöfall på Dramaten.
Tora von Platen föddes 1978 i Stockholm. Hon har en fil. kand. i
litteraturvetenskap från Södertörns högskola och en master i dramaturgi från Stockholms Dramatiska Högskola. Tora von Platen är
verksam som frilansande dramaturg och aktiv i Alice kollektiv för
ljud & scenkonst. Tidigare produktioner hon arbetat med är bl.a. Nu
väntar tiden på Teater Brunnsgatan Fyra (regi och bearbetning), Pippi
Långstrump för Riksteatern/Tyst Teater (dramatisering) och The Beginning of the New End på Dramaten (dramaturgi). 2009 debuterade
Tora von Platen som barnboksförfattare på Olika Förlag.
r 1129
Prod n
83
Foto: © Lina Ikse
Lögnhalsarna
– om Strindberg
av Henning Mankell
Henning Mankell är en av Sveriges mest framgångsrika författare.
Hans böcker har sålts i över 40 miljoner exemplar och är översatta
till mer än 40 språk. Han föddes i Stockholm 1948 men flyttade med
sin familj till Sveg i Härjedalen när han var två år gammal.
1973 kom Mankells första roman, Bergsprängaren, ut. Samma år
åkte han till Afrika för första gången. 1986 erbjöds Henning Mankell
att regissera på Teatro Avenida i Maputo. Sedan dess tillbringar han
minst sex månader om året i Moçambique.
1991 publicerades Mördare utan ansikte, den första delen i Wallanderserien. Vid sidan av de tio böckerna i serien har Henning
Mankell skrivit 30 romaner. Han är dessutom en av Sveriges mest
spelade dramatiker. Bland hans pjäser kan nämnas Antiloperna som
hade urpremiär på Stockholms stadsteater 1991 och Mörkertid, med
urpremiär på Unga Klara 2002. Hans senaste är Politik, en pjäs om
Olof Palme, som hade urpremiär på Helsingborgs stadsteater 2011.
Lögnhalsarna
– om Strindberg
av Henning Mankell
Urpremiär: Spelåret
2012/2013
Klara eftermiddag
LÖGNHALSARNA består av enaktare om August Strindberg, inspirerade både av Strindbergs liv och av hans dramatik. Vi möter honom
både tillsammans med fadern och med hustrun Siri von Essen men
också tillsammans med personer ur hans litterära produktion, t.ex.
snickaren Eriksson i Röda rummet, som rasande förebådar det som
ska komma när arbetarna tar makten. Även andra av Strindbergs
samtida offentliga personligheter dyker upp, som Hjalmar Branting,
Verner von Heidenstam och inte minst i titelpjäsen i ett häftigt gräl
den forne vännen, Carl Larsson. Lögnhalsarna har också getts ut
som bok på Leopard förlag, 2012.
lsarna
85
Lögnha
Strindbergsåret
STRINDBERGSÅRET 2012
2012 är det hundra år sedan August Strindberg dog. Tanken med
projektet Strindbergsåret 2012 är att under året framföra samtliga
pjäser som Strindberg har skrivit, de flesta som radioteater, annars
som t.ex. »live« radioteater i form av avancerade readings och under
projektet Strindbergs ospelbara (se nedan). Stockholms stadsteater
leder en styrgrupp för Strindbergsåret 2012, som består av Strindbergs Intima Teater, Strindbergsmuseet, Strindbergssällskapet,
Stockholms stadsbibliotek, Liljevalchs konsthall, Stockholms utbildningsförvaltning, Stockholms kulturförvaltning (Kulturfestivalen),
Sveriges Radios radioteater och Stockholms stadsteater. Syftet med
gruppen är att koordinera och hitta samarbeten kring de insatser
som görs under Strindbergsåret.
Samarbete med Sveriges Radios radioteater
Varje söndag kl 11 har man under hela 2012 kunnat lyssna till Radioteater live under rubriken Söndagar med Radioteatern. Publiken har
här haft en chans att lyssna på samtliga Sveriges Radios inspelade
Strindbergsföreställningar. Vissa dagar har även intressanta samtalsgäster bjudits in, som berättat om pjäsen och om tiden kring dess
tillblivelse. Den 7 oktober framförs en urpremiär av Gustav III, en
radioteaterinspelning som då för första gången spelas upp. Den 14
oktober blir det dessutom en avancerad reading av Anno fyrtioåtta,
som spelas in med skådespelare live på scenen.
Samarbete med Kulturfestivalen
Under Kulturfestivalen bjuds på radioteater varje dag. Det blir också
ett själsfrändessamtal med Johan Rabaeus. Själsfrändeprojektet
görs i samarbete med Stockholms stadsbibliotek och handlar under
hösten om att låta en kulturpersonlighet få möta någon själsfrände ur
Strindbergs dramatik. Dessutom presenteras ett tiotal av Strindbergs
pjäser, på tematiskt väl valda platser, under rubriken Strindbergs
ospelbara. Det är pjäser som har förblivit i stort sett ospelade. De
är uppdelade på fyra program och presenteras av fyra Strindbergskännare: klassikerna Hermione, I Rom och Världshistoriska trilogin:
Genom öknar, Hellas samt Lammet och vilddjuret på Medelhavsmuseet av Lars Ring, sagodramerna Himmelrikets nycklar, Starkodder
Skald och Den fredlöse på Medeltidsmuseet av Björn Meidal, de
historiska Engelbrekt, Näktergalen i Wittenberg och Riksföreståndaren
i Tyska kyrkan av Björn Sundberg och de refuserade Siste riddaren,
Abu Cassems tofflor och Homunculus på Strindbergs Intima Teater av Ture Rangström. Skådespelare från Stockholms stadsteater
medverkar.
Samarbete med utbildningsförvaltningen – Ett halvt ark
papper
Initialt var tanken att alla skolbarn i hela Stockholm skulle få ett exemplar av Strindbergs novell Ett halvt ark papper. Projektet växte och
blev en webbsajt (www.etthalvtarkpapper.se), där novellen kommer
att finnas översatt till ett 20-tal språk, vara inläst av Johan Rabaeus
på svenska, engelska och franska samt vara teckentolkad av Tommy
Fransson. Det kommer att finnas pedagogisk hjälp till lärare med
alla möjliga vinklar och ingångar från novellen och tävlingar av olika
former. Målet med denna satsning är att alla skolungdomar mellan 6
och 19 år efter året ska ha en relation till August Strindberg.
Övriga samarbeten
Produktioner görs i samarbete med Strindbergs Intima Teater, där
Ockulta dagboken, Fordringsägare och Paria spelas, samt med
Liljevalchs: Första varningen – August på Liljevalchs.
Se under Produktioner.
ret
bergså
Strind
87
Marionetteatern
Helt nyligen återvände Marionetteatern hem från Kina dit vi inbju-
dits att delta i The 21st UNIMA Congress & World Puppetry Festival. I
konkurrens med ett 60-tal teatergrupper från hela världen lyckades vi
kamma hem pris i kategorin »Excellent show« för uppsättningen Systern från havet av Ulf Stark. Här hemma kommer föreställningen ges
på kulturhusen i såväl Skarpnäck som i Västra Frölunda under året.
Vad kom först – ekollonet eller eken? Hur vet fröet hur det ska växa
för att bli just en purjolök? Och hur kom den första solrosen till?
Frågor som dessa behandlades i vårens kritikerrosade uppsättning
Fågel, fisk och mittimellan. Med hjälp av en skottkärra, ett lass jord
och några potatisar leker Kay Tinbäck du Reés fram sin skapelseberättelse. Föreställningen ges som Parkteater i stadens parklekar
under augusti och på förskolornas gårdar under september.
Under hela hösten gästar Marionetteatern Strindbergs Intima
Teater med uppsättningen Lillan och pappa August. Verklighetens
Lillan – Strindbergs dotter Anne-Marie – var 5 år när Intima teatern
invigdes 1907, och hon fick ofta följa med sin pappa ner till teatern.
Bollen hon lekte med finns faktiskt kvar på teatern än i dag!
– Jag vill höra barn skratta i kryptan vid Norra bantorget, skrev
Strindberg, som var mån om att locka barnpublik till sin teater, i ett
brev till teaterchef Falck.
Att i höst få bidra till att göra »pappa August« till viljes på den
punkten känns väldigt roligt!
Till våren bjuder Marionetteatern på en uppsättning för den
vuxna publiken. Från Lena Cronqvists fantastiska bildvärld hämtas
inspiration och Martina Montelius skriver manus.
Och en ny barnproduktion blir det också till våren. Vad det blir
avslöjar vi senare i höst.
Helena Nilsson
Konstnärlig ledare
Marion
etteat
ern
KLARA SOPPTEATER
Lunchteater
Klara soppteater fortsätter enligt beprövat koncept med både
andlig och lekamlig spis. Kända och okända artister uppträder i nära
möte med publiken. Ett annat signum för verksamheten är att kunna
fånga upp idéer och initiativ från ensemblen. Det ska vara kort väg
mellan tanke och handling. Mycket är ännu skrivit i stjärnorna, men
här är några hållpunkter:
Vita Nätter
Hösten öppnar med en urpremiär av Vita nätter, fritt efter Fjodor
Dostojevskijs kortroman med samma namn. Musik och sångtexter är
nyskrivna av rockduon Adolphson & Falk. Sankt Petersburg är fond
för berättelsen och på kajen till Neva träffas två ensamma drömmare. I vår dramatisering får även författaren vara med och spela
tredje parten i ett triangeldrama med bara månen och stjärnorna som
vittne.
Det bor en liten mellanchef i oss alla
Stefan är en ambitiös avdelningschef, han strävar med balansräkningar, medarbetarsamtal och sparbeting. I sin kamp för att hålla
jämna steg med verkligheten utvecklar han ett inte helt hälsosamt
intresse för Franz Kafka.
Annat på repertoaren
Klara Soppteater har under de senaste åren satt upp pjäser med
julmotiv. Det är också planen för i år. Det blir en helt nyskriven pjäs
med urpremiär den 21 november.
Under våren kommer en uppföljare till Europasoppan – Nya Karusellen. Världsläget bestämmer innehållet.
Från förra säsongen återkommer succéerna Nians bord, Bolanders
skor, Ska de va ska de va 100% och En sömnlös kabarét.
VITA NÄTTER
av Fjodor Dostojevskij
Baserat på en översättning
av Alfred Jensen
Ole Forsberg
Musik och sångtexter:
Adolphson & Falk
Peter Holm
Medverkande: Lisa
Larsson, Shebly Niavarani,
Lars Göran Persson
Klara Soppteater
DET BOR EN liten
MELLANCHEF I OSS ALLA
Manus: Max Hebert
Regi: Stina Rautelin
Medverkande: Ole
Forsberg
Klara Soppteater
Klara frukost och Klara eftermiddag
Till en god frukostbuffé samtalar konstnärlige ledaren Ole Forsberg
med spännande författare om deras rykande färska böcker. Den 11
oktober kommer Bengt Ohlsson, den 15 november Katarina Gospic
och den 6 december Ilon Wikland.
Under eftermiddagarna tänker vi fortsätta med nya pjäser efter det
att Freuds sista möte blev så väl emottagen av publiken.
Ole Forsberg
Konstnärlig ledare
KLARA
ATER
89
SOPPTE
Fri scen Stockholms stadsteater – scenen för Stockholms
fria grupper
Under hösten 2012 inleder vi ett samarbete med de fria grupperna.
Hela höstens repertoar är producerad av sex olika grupper. På den
här scenen kommer man ha möjlighet att se alla typer av scenkonst:
performance, clowneri, anatomisk teater, dokumentärteater m.m. Vi
hoppas att scenen ska göra det lättare för publiken att upptäcka en
annan del av Stockholms vitala teaterliv. Vårens grupper presenteras
under hösten 2012.
TEATER FRYSHUSET är en turnerande rikstäckande teater som spelar
pjäser med teman kring aktuella sociala frågor, utsatta grupper och
destruktiva utanförskap.
Föreställningarna kan beskrivas som vittnesmålsteater och är alltid
resultat av dokumentära processer samt baserade på verkliga händelser. Teater Fryshusets konstnärliga ambition är att producera råa,
punkiga och närvarande föreställningar. De använder därför en naken
scenbild utan dekor, rekvisita, avancerad ljusdesign eller andra effekter.
TEATER KOMET startades 2001. De vill genom nyskrivna pjäser skildra
vår samtid med fokus på mänsklig utsatthet. Teater Komet arbetar
med olika teman och söker nya formuttryck i varje produktion. Varje
produktion spelas i ett nytt scenrum med ett allt större intresse för
relationen mellan scen och salong.
FUL STAGE är en del av konstkollektivet Ful, en konstnärsgrupp som
arbetar med jämställdhet, jämlikhet och rättvis representation. Gruppen består av konstnärer inom bl.a. teater, illustration, dans, bild,
musik, litteratur, grafisk formgivning, möbelformgivning och webbbaserad konst- och kulturkommunikation. Konstgruppen Ful ser det
queerfeministiska och det postkoloniala som en del av estetiken och
gör ingen åtskillnad på form och innehåll. Konst och politik ses alltid
som en sammanhängande enhet.
DOTTERBOLAGET startades 1997 och har sedan dess producerat tre
krogshower och fem teaterföreställningar. De producerar humor av
kvinnor, för alla. Här har dock en död och ganska sorgsen man fått
vara med, då Strindbergs Den starkare blir deras nionde premiär.
LUMOR är ett fristående scenkonstkompani under ledning av dramatikern och regissören Paula Stenström. Med en egen metod arbetar
hon tillsammans med ensemblen fram manus och föreställningar
som inte går från text till teater utan från verklighet till teater. Formspråket är avskalat och lyriskt utan given gräns mellan det dokumentära och det fiktiva, och föreställningarna präglas alltid av ett personligt tilltal och starkt samhällsengagemang.
KEL är ett performancekompani som grundades 2001 och består
av Anna Littorin, skådespelerska, Lisa Hansson, operaskolad sångerska, och Jonna Sandell, sångerska, violinist och läkare. KEL har
tidigare gjort föreställningarna KEL på nya äventyr! 2005 och Florence Nightingale – återkomsten! 2008, båda med urpremiär på Kilen.
Den senare översattes till engelska och turnerade i USA under 2009.
KEL har även gjort föreställningar med det japanska danskompaniet
Strange Kinoko som spelats i Stockholm och Tokyo. Dessutom har
KEL varit förshow till melodifestivalen, gjort Frispel i SR/P3, samt
spelat på mängder av festivaler och gästspelsscener.
Olof Hanson
Konstnärlig ledare
en
Fri sc
91
Skärholmen
Skärholmsscenen är sedan mars 2010 Stockholms stadsteaters
barnoch ungdomsscen. Uppdraget är att möta en målgrupp mellan 6 och 19 år med huvudsaklig tonvikt på att spela skolföreställningar. Scenen utforskar också ett communityinspirerat arbetssätt
med platsen Skärholmen och grannskapet som en inspirationskälla i de konstnärliga processerna och med ett utvecklat nätverk
av samarbetspartners.
Till form och innehåll står repertoaren i Skärholmen på flera ben.
Den sträcker sig från processarbeten där publiken är delaktig som
medskapare tidigt i arbetet med föreställningen till klassikeruppsättningar med hög relevans för samtiden och platsen. Frågor
kring norm och identitet är viktiga tematiska fokus för de produktioner som görs vid scenen.
Vid Skärholmsscenen läggs stor vikt vid mötet med publiken
även innan, efter och kring föreställningarna, som en del av den
konstnärliga helhetsupplevelsen. Vid sidan om att arbeta fram och
spela föreställningar sysslar verksamheten därför också med att
möta målgruppen på andra vis – i exempelvis tvärkonstnärliga projekt, workshops eller samarbeten mellan skolan och teatern – där
barn och unga själva skapar eller deltar i projekt tillsammans med
professionellt verksamma.
Carolina Frände
Konstnärlig ledare
Skärh
olmen
Parkteatern
Parkteatern har sedan 1942 samlat stockholmarna i våra fantas-
tiska gemensamma utomhusrum för att njuta av naturen, sommaren
och de sköna konsterna. Fullständigt unikt i världen, som en slags
lekfull, fantasisprängd utvidgning av allemansrätten. I 70 år har Parkteatern bjudit på teater, konserter, dans och cirkus för stockholmare i
alla åldrar. På Parkteatern är det alltid fri entré.
Varje sommar spelar vi totalt ett hundratal föreställningar på en
mängd olika spelplatser över hela Stockholms stad. Mer än hälften
av våra föreställningar riktar sig till barn och vi har alltid haft ett tydligt barnfokus. Clownen Manne är bara ett exempel på en av barnens favoriter som återkommer år efter år. Vi avslutar alltid säsongen
med ett längre program i Vitabergsparken, Parkteaterns kanske mest
älskade och välbesökta spelplats.
Linda Zachrison
Konstnärlig ledare
atern
93
Parkte
www.stadsteater
n.stockholm.se

Jonna Nordenskiöld

Transcription

Similar documents

District of Columbia - Governmentattic.org

Alles nur ein Streich?

Barn+ungdom ht -08_rgbtest.indd

Årsredovisning 2011 - Uppsala stadsteater

Ett dockhem (pdf) - Välkommen till Norsk

Ladda ner - HDK - Göteborgs universitet

Diktanalyser – August Strindberg - August-2012

Årsredovisning 2011 - Kulturhuset Stadsteatern

HÄR - Stadsfestloppet

Förslag till struktur på Avsiktsförklaring

Facit - Nätverket Svenska nu

David Gedin ”Är kanske inte mitt lif mera värdt än

Presentation av medverkande

PDF-fil - scenograf Marta Cicionesi

Skegrie Skola fick en lektion i tid av Momo.pdf

Pressrelease Urpremiär musikalen Hjältar!

Drömspel - Bergmancenter

skådespelare

Läs skriften i fulltext (pdf

Axel Ekfeldt - Eskilstuna vapenhistoriska förening

August Strindberg - Musik- och teaterbiblioteket, hänvisning till nya

Ladda ner QX september 2008 Magnus Betnér