1994

Valencia, December 1994
At 4.32 am on January 17, 1994 our lives were
shaken with a 6.8 on the Richter scale. We will never
be quite the same again. The shaking lasted only for about
30 seconds, but that is a very long time when you hear things fall around you in
the house and you don't know if the roof is going to cave in on your head. When
the shaking stopped we put on the tennis shoes we always keep under the bed
and reached for the flash light on the night stand to get out of the house. The
neighbors gathered to make sure all gas and water lines were turned off. One
neighbor had a motor home were it was warm and a radio was on. The announcer
knew at 5 am that there had been an earthquake, but because Cal Tech had been
damaged, they did not know were the epicenter was or the magnitude of the
quake. After a while we heard that the epicenter was about 10 miles south west
of us the magnitude of 6.7 or 6.8. The announcer at that time comforted us by
telling us that this was NOT the BIG ONE! All I can say is that I am not looking
forward to THE BIG ONE!
When daylight broke we went inside the house and found that we did not have
any structural damage but that much of our breakable household goods was in
pieces (see picture). Our sense of priorities changed that morning. We were
without gas for heat and hot water for a good week, electricity was restored after
24 hours. That first night we shared a can of cold refried beans and tortillas for
a candle light dinner. Luckily we had plenty of bottled water to drink, and a
neighbor across the street with a pool where we could fetch water to flush toilets.
We felt overwhelmed by the mess everywhere. We cleaned up the basics, but
were very happy for help from Lisa, Hugh and Karin that first weekend. They
did a fantastic job.
Those first days were very quiet except for the creaking of the house when the
aftershocks hit. When many of our friends
started calling, we felt so much better.
Thanks for your concern!
Later we dismantled the brick chimney
and put up a light weight steel pipe
above the fire place. I have just
repainted the first room; all walls
have small cracks and need a lot of
TLC + paint.
In February we celebrated our 30th wedding
anniversary by renting a house by the beach. Karin,
Lisa and Hugh, Lisa's boyfriend, and Maria, a very
close friend of Karin's from Stanford, whom we have "adopted"
were with us. The kids cooked us an outstandingly delicious
dinner and we had a fun three day weekend together.
In July I started a part time position as a career technician in the career center
at our local community college. I guide students through a computer program
which helps them get ideas of occupations they may not have thought of before.
I enjoy that a lot. I still have my Shaklee business.
In August Dag started a job to translate computer manuals from English to
Swedish. He works with a Swedish guy, who put an ad in the paper. The
training business has been put on hold for a while.
During the summer, Karin spent three weeks in Austria brushing up on her
German. She also visited grandparents and other relatives in Sweden. She is
still teaching middle school (German, Foods and Industrial Technology) in
Palo Alto and dancing with the Stanford Vintage Dance Ensemble.
Lisa and Hugh took a vacation through France, Belgium, and Sweden this
summer. On a side trip to Estonia they rode the same ferry that later capsized
in the Baltic (!). Lisa has decided to take a leave of absence from her doctoral
studies, having just finished her Master's degree in Computer Science. She
plans to work at a company that does computer graphics animation for movies.
We are now looking forward to having everyone home for the holidays. The
girls will be here the whole week before Christmas, so we will do the baking and
cooking together.
Right afterwards the whole clan is dispersing. Lisa and Hugh fly
to Minneapolis, Karin is off to Illinois to visit her boyfriend Bill,
and we will visit dear friends in Idaho. They have promised cross
country skiing from their front door. We are now "in training" on
our Nordic Track and busy dusting off the skis and getting the ski
clothes out of the moth bags.
We wish you a MERRY CHRISTMAS
AND A HAPPY NEW YEAR.
Christine and Dag
Valencia i december 1994
Den 17 januari 1994 klockan 04.32 ändrades
tideräkningen här hos oss! Vi vaknade vid att hela huset
skakade kraftigt och vi hörde hur saker föll. Det varade inte mer
än 30 sekunder, men det är en lååååång tid när man inte vet om taket skall
falla ned på en och allt är becksvart. När det slutat skaka tog vi på oss
tennisskorna som vi alltid har under sängen och tände ficklampan, som
likaledes alltid finns på nattduksbordet. Sedan gick vi ut ur huset. Vi kunde
ju inte vara säkra på att det värsta var över.
Grannarna samlades på gatan och all hjälptes åt att stänga av gas och
vatten, samt att se till att alla som var hemma var ute ur sina hus. Vi blev
bekanta med folk vi bara sett tidigare. Någon hade en batteriradio. Vi fick
in en nyhetsstation. De talade om att det varit en jordbävning men ingen
visste inte hur kraftig eller var epicentret var. Det lokala universitetet, Cal
Tech, hade blivit skadat och hade inga uppgifter. Flera minuter senare fick
vi veta att det varit 6.8 styrka och att detta INTE var den stora jordbävning,
som man väntar sig skall inträffa här! Jag kan försäkra att det inte var vad
vi ville veta just då.
När det blev ljust, gick vi tillbaka in. Vi kunde konstatera att vi inte hade
några skador på huset självt, men att mycket av vårt glas och porslin hade
gått sönder! (Se bild.) Många saker, som inte går att ersätta var i skärvor.
Man ändrar sin livsinställning - bokstavligen - på några sekunder. Vi hade
inget vatten och ingen gasvärme på en vecka, strömmen fick vi efter ett
dygn. Den första kvällen åt vi middag på en burk kalla bönor och tortillas
med ett stearinljus på bordet. Som tur var hade vi ordentligt med dricksvatten
i flaskor. Också tursamt var att grannen tvärs över gatan har en pool, där
vi hämtade vatten att spola toaletten med.
Det var så rörigt överallt att vi kände oss förlamade. Vi röjde en del men var
mycket glada att få hjälp av Lisa, Hugh och Karin den första veckändan.
De gjorde en fantastisk insats.
De första dagarna var det väldigt tyst, med undantag av
ristningarna i huset av alla efterskakningar. När
telefonen fungerade igen och många vänner
ringde kändes det mycket bättre. Tack!
Så småningom har livet återgått till mer normala
gängor. Vi tog ner skorstenen av tegel och har just
ersatt den med ett lätt stålrör. Jag har också just
avslutat första reparationen av ett rum Alla rum har
sprickor i målarfärgen och behöver målas om.
I februari firade vi vår 30-åriga bröllopsdag med att hyra ett hus vid kusten
och tillbringade en lång veckända där tillsammans med Karin, Lisa, Hugh
(Lisas pojkvän) och Maria, en av Karins Stanford-kamrater, som vi
"adopterat". Ungdomarna lagade en pangmiddag till oss och vi kände oss
verkligen firade.
I mitten av juli började jag en deltidsanställning som "career technician" på
vårt lokala junior college. Jag arbetar med yrkesrådgivning på så sätt att jag
hjälper studenterna genom ett par datorprogram, som vi har. Jag tycker det
är roligt. Min Shaklee verksamhet har jag fortfarande kvar.
I augusti började Dag jobba med att översätta datormanualer från engelska till
svenska. Han fick kontakt med en svensk kille, som behövde hjälp genom en
annons i tidningen. Seminarieverksamheten har lagts på hyllan ett tag.
Nu ser vi fram emot att fira jul med Karin, Lisa och Hugh. Karin är
fortfarande lärare i en "middle school" i Palo Alto. Hon undervisar i tyska,
skolkök och industriell slöjd och trivs jättebra med det. Hon ägnar sig
fortfarande åt stildans på fritiden. Lisa har just avslutat sin "Masters"
examen i datorvetenskap och har bestämt sig för att ta "tjänstledigt" från
sina doktorandstudier i samma ämne. Hon planerar att arbeta för en firma
som skapar animerade filmer med datorer. Båda flickorna (och Hugh) var i
Sverige i sommar och hade roligt med att träffa hela "tjocka släkten". Vädret
samarbetade verkligen!
Precis efter jul töms huset snabbt. Lisa och Karin flyger till Minnesota och
Illinois respektive med pojkvännerna Hugh och Bill och vi reser till Idaho
och hälsar på goda vänner i 10 dagar. Vi ser fram emot att damma av
skidorna och ta skidkläderna ur malpåsarna för första gången på många år!
Vi tränar flitigt på vår skidmaskin.
Vi slutar nu med många hälsningar och en önskan om
EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!
Nine och Dag