Filipperbrevet 141019.pdf

Filipperbrevet
Bibelstudium i Lundhagskyrkan 19 okt 2014
Inledning
Under några veckor framöver kommer predikningarna att utgå från Filipperbrevet. Jag tror att
det är rätt och riktigt att vi studerar en bibelbok i sitt sammanhang och inte bara plockar verser
här och där i Bibeln. Så tror jag det var menat från början där de brev som Paulus skrev lästes
upp för församlingarna.
Första gången evangeliet förkunnades i Europa var just i Filippi, i nordöstra Grekland. Vi
läser om denna banbrytande händelse i Apostlagärningarna 16. Paulus hade tänkt åka åt ett
helt annat håll men på natten får han en syn där en makedonier vädjar: ”Kom över … och
hjälp oss” (Apg 16:9). På så sätt når evangeliet når Europa, kanske år 50. Filippi var en
romersk koloni men det fanns människor som tillhörde gruppen ”de gudfruktiga”, vilket
betyder icke-judar som sympatiserade med judendomen utan att ta steget fullt ut och bli judar.
”På sabbatsdagen gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle
finnas ett böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som samlats. En av dem hette
Lydia. Hon var från Thyatira och handlade med purpurtyger, och hon hörde till de
gudfruktiga. När hon nu lyssnade öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som
Paulus sade. Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon oss: ’När ni nu har
blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo hos mig.’ Och hon gav sig inte.”
(Apg 16:13-15). Så bildas den första kristna bönegruppen i Europa. Allt blev inte frid och
fröjd, det blir bråk och Paulus och Silas hamnar i fängelse. Så en god regel för oss om vi vill
undvika bråk är att låta bli att förkunna evangeliet, inom parentes sagt. Men sen blir de också
befriade på ett mirakulöst sätt och det bildas en församling i Filippi. Och nu kanske tio år
senare skriver Paulus det här brevet som till så stor utsträckning handlar om det vi talar om i
höst: efterföljelse.
De flesta bibelkommentarer menar att det viktigaste ärendet som Paulus har när han skriver är
att tacka för den gåva som församlingen gett honom. Allra tydligast ser vi det i 4:14: ”Men ni
skall ha tack för att ni ville bistå mig i mitt svåra läge”. Paulus vill också rapportera om hur
han har det i fångenskapen (1:12-26; 4:10-19), han vill rekommendera Timotheos och
Epafroditos som han vill skicka till Filippi (2:19-30).
Förr tyckte jag att den här typen av uppgifter var tråkiga att läsa om. Vad har de med mig att
göra? tänkte jag. Men numera blir jag berörd av tanken på att de här människorna verkligen
har funnits. Det kristna budskapet finns inte bara som en teori utan det vi läser om är hur det
har levts. Och när Paulus skriver det här brevet passar han också på att uppmana till
efterföljelse i livets alla sammanhang.
Vad är efterföljelse i Filipperbrevet? Ja, bl.a. att stå fasta i tron trots förföljelse, att vara
ödmjuka och eniga, att inte förlita sig på någonting annat än Jesus Kristus och att alltid glädja
sig i Herren. Men direkt efter hälsningen kommer en fantastiska bönen som vi ska börja med.
Från Paulus och Timotheos, Kristi Jesu tjänare, till alla de heliga i Kristus Jesus som bor i Filippi,
särskilt församlingsledarna och medhjälparna. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus
Kristus.
Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er, alltid, i alla mina böner för er alla. Och det är med
glädje jag ber för er: ni har varit med i arbetet för evangeliet ända från första dagen, och jag är
övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Kristi Jesu
dag.Det är som sig bör att jag tänker så om er alla. Jag har er ju i mitt hjärta; både när jag bär
bojor och när jag försvarar och befäster evangeliet delar ni allesammans nåden med mig. Gud kan
vittna om att jag längtar efter er alla med Kristi Jesu ömhet. Och min bön är att er kärlek ständigt
skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och stå
rena och skuldfria på Kristi dag, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk, Gud
till ära och pris.
(Fil 1:1-11)
Man märker ganska snart att det verkar ha funnits en speciell relation mellan Paulus och dom
kristna i Filippi. Det finns så mycket ömhet och kärlek i Paulus formuleringar (t.ex. 1:3; 1:7;
1:8). Det är en djup andlig vänskap som hålls samman av bönens band. Just nu kan de inte
träffas och ändå finns det en enhet, ändå känner de att de hör ihop. Kanske kan det få oss att
uppskatta gemenskapen lite mer. Vi behöver ju faktiskt inte skriva brev eller sms till varandra.
Vi kan träffas på riktigt. Jag tror det finns ett stort behov av djup vänskap i dag när vi träffar
så många människor och har så många ytligt bekanta.
I den här hjärtliga bönen kommer Paulus också in på efterföljelsen. När vi talar om det tänker
vi kanske att det enbart är någonting som vi gör. Vi följer Jesus så gott vi kan. Och det
stämmer att det är vi som måste resa oss, lyfta på fötterna ta ett steg. Men när jag läste om
Filipperbrevet upptäckte jag att det finns en växelverkan mellan oss och Gud: ”Jag är
övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Kristi
Jesu dag” (1:6). En mycket lämplig minnesvers i olika sammanhang. Det är Gud som verkar i
och genom oss. Det kan vara ganska befriande att tänka så. Men det är nog lättare att se Guds
verk i andra än i sig själv. Tänk t.ex. på alla ungdomarna som åker ut i världen och kommer
hem och berättar hur de har fått tjäna Gud på olika sätt. Då kan inte ni som har följt dem
sedan ”barnvagnsstadiet” annat än att tacka Gud för hans verk. Men det här gäller inte bara
andra, det gäller inte bara ungdomar, han verkar också i mig och dig!
Växande kärlek och ett rättfärdigt liv som ärar Gud är inte ett resultat av att vi är så duktiga.
Det är ”frukten av Jesu Kristi verk” (se 1:9-11). Våra liv kan få smaka kärlek och rättfärdighet
tack vare Guds verk i Kristus. Och då tänker jag både på frälsningen men också på
fortsättningen, när han genom sin Ande formar oss efter sin sons bild. När vi ställer oss till
hans förfogande växer kärleken och rättfärdigheten hos oss. Samma tanke kommer igen i
2:13: ”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och handling förverkligar hans
syfte”.
Efter den där härliga inledningen kommer Paulus till lite allvarligare saker om efterföljelsen.
Men även här kan man säga att det handlar om att Gud verkar genom det som händer, trots
allt.
Jag vill att ni skall veta, bröder, att det som hänt mig snarast har fört evangeliet framåt. Det har
nu blivit klart för hela pretoriet, och alla andra också, att det är för Kristi skull som jag sitter
fången, och de flesta av bröderna har genom min fångenskap stärkts i sin tro på Herren, så att de
vågar predika Guds ord ännu mera oförskräckt än förut. Visst finns det en del som förkunnar
Kristus för att de är avundsjuka och vill ställa till bråk. En del däremot har goda avsikter, och de
förkunnar av kärlek; de vet ju att jag är satt att försvara evangeliet. Men de andra är bråkmakare
och talar om Kristus inte av rena motiv utan för att göra det svårare för mig i min fångenskap. Än
sen? Falska eller hederliga syften – i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag
mig över.
Men också i fortsättningen skall jag kunna glädja mig. Jag vet ju att allt detta kommer att leda till
min räddning, tack vare era böner och den hjälp som Jesu Kristi ande ger. Jag väntar och hoppas
att jag aldrig skall stå där med skam, utan att jag nu som alltid öppet skall våga lovprisa Kristus
med min kropp, vare sig den skall leva eller dö. Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning –
såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte
vad jag skall välja.Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det
vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här, det är jag övertygad
om, och jag vet att jag kommer att bli kvar och stanna hos er alla för att hjälpa er till framsteg och
glädje i tron. Och genom mig, genom att jag kommer till er igen, skall ni bli allt stoltare över att
tillhöra Kristus Jesus.
Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium, så att jag – vare sig jag besöker er eller
är någon annanstans – får höra om er att ni står fasta i en och samma anda, att ni sida vid sida
kämpar för tron på evangeliet och aldrig någonsin låter er skrämmas av motståndarna. Det gör
klart för dem att de skall gå under och ni räddas, som en gåva från Gud. Ty ni har fått nåden att –
ja, inte bara att tro på Kristus, utan också att lida för hans skull. Ni har samma strid att utkämpa
som ni såg att jag hade och hör att jag fortfarande har.
(Fil 1:12-30)
Efterföljelse och motstånd
I det här kapitlet talar Paulus om det yttre motstånd som han mött. I de sista verserna antyder
han att det också finns inre konflikter i församlingen, vilket blir tydligare lite senare i brevet.
Paulus har hamnat i ett besvärligt läge igen och vi blir påminda om att efterföljelsen kan
innebära motstånd. Församlingen i Filippi hade säkert fått höra att Paulus hamnat i
fångenskap och därför vill han nu berätta hur han har det: (v12 ff.) Han vet dessutom att det
börjar förekomma förföljelse även i Filippi och då tar han sig själv som förebild. Och i
kaptitel två går han vidare och tar Jesus som exempel.
Även om han verkade ha haft en viss frihet måste det ha känts tufft att bli frihetsberövad. Han
hade kunnat tappa modet och ge upp. Men istället lyfter han fram att Gud är med oss även i
svårigheterna. T.o.m. i fångenskap kan Gud verka. Han tar oss inte alltid bort ifrån det svåra,
ibland tar han oss rakt igenom. Och det finns en väg igenom! Paulus är inte tyst bara för att
han sitter i husarrest. Han ser det som ett tillfälle att förkunna. Istället för att grubbla över
varför det här hänt ser han möjligheterna.
Jag tror vi har väldigt mycket att lära av den livsinställningen. ”Jag vill att ni skall veta, bröder,
att det som hänt mig snarast har fört evangeliet framåt. Det har nu blivit klart för hela pretoriet,
och alla andra också, att det är för Kristi skull som jag sitter fången, och de flesta av bröderna har
genom min fångenskap stärkts i sin tro på Herren, så att de vågar predika Guds ord ännu mera
Han har inte bara fått tillfälle att förkunna utan han har också genom sin
frimodighet fått styrka de troende. Istället för att be: ”Kom och ta mig långt härifrån” ser han
möjligheterna precis där han är. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Det blir det sällan.
Och ändå är det det här livet vi har att leva. Här och nu. Vi ska aldrig tappa tron på att Gud
kan gripa in som i Filippi där bojorna föll av de i fängelsehålan. Men om han inte gör det just
nu måste vi ändå fortsätta leva. Det är viktigt att hålla båda tankarna i huvudet men det är inte
alltid så lätt. ”Herre, hur länge?” frågar vi oss ibland.
oförskräckt än förut.”
Kanske tänker vi inte alltid på att det här brevet som brukar kallas för glädjens brev skrevs
från fängelset. Hela 16 gånger talas det om glädje. Det måste ju betyda att glädje är någonting
annat än gynnsamma omständigheter och medgång. Visst blev jag glad i går i Behrn Arena.
Men det är en ganska sårbar glädje om det bara handlar om segrar och förluster på en plan.
Vem vet hur det går nästa gång?
När min pappas cancer blev så allvarlig att han blev inlagd på Akademiska sjukhuset
förundrades jag över hans inställning. Det här hade jag inte sett hos honom tidigare. Han sa:
”Jag är så tacksam över att jag fått 79 friska år.” En annan besökare råkade tjuvlyssna lite vad
han sa till sin rumskamrat: ”Jag är med i missionsförsamlingen och tror på Jesus, vet du
vilken styrka det är?”. Det var ett starkt vittnesbörd i dödens väntrum. Men jag önskar ändå
att jag hade fått behålla honom några år till.
Paulus går ännu längre: ”För mig är livet Kristus och döden en vinning … (21-22). Han är så
driven i sitt gudsrikestänkande att det nästan är en bisak om han lever eller dör. Det enda som
betyder något är att evangeliet förkunnas och att filipperna får växa i sin tro. Passion är väl ett
ord som beskriver den här inställningen. Tänk om det finns någonting som det är värt att lida
för? Ja det påstår i alla fall Paulus. Han verkar mena att på sätt och vis är förföljelsen ”ett
privilegium”. Vi får ju höra ihop med Jesus ”också på det sättet att vi får dela hans lidande
och smälek” (Bo Giertz).
Jag tror inte att Gud skickar olyckor och sjukdomar på oss. Jag tror inte att allt som sker har
en mening. Däremot tror jag på en Gud som är expert på att vända det onda till någonting
gott. Precis som Paulus berättar ifrån sin fångenskap. Och jag tror också att vi måste räkna
med att det finns ett motstånd mot evangeliet i den här gudsfrånvända världen.
Efterföljelse och konflikter
De här yttre motståndarna i Filippi satte ett hårt tryck på församlingen och försökte skrämma
dem. Det riskerade att skapa en inre splittring. Och då ska jag säga några ord om konflikter.
När Paulus i vers 27 säger ”lev … på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium” måste det ju
också finnas ett sätt att leva ovärdigt. Och läser vi hela brevet kan vi ana att det just handlar
om oenighet. Därför finns uppmaningen att stå fasta ”i en och samma anda” och ”sida vid
sida” kämpa ”för tron på evangeliet” (27).
Att det finns splitteringstendenser ser vi tydligt i kapitel 4 där Paulus skriver: ”Jag uppmanar
Euodia och … Syntyche att vara eniga för Herrens skull. Ja, dig också, som är en verklig vän,
ber jag: hjälp dem” (4:12-3). De klarar inte att lösa konflikten själva. Återigen blir bibeltexten
så jordnära och så verklig. Och nog kan man säga att det har funnits många Euodia och
Syntyche genom historien. Det gör inte så mycket att vi inte vet någonting mer om just dessa
kvinnor.
Egentligen är det inte så konstigt att det uppstår meningsskiljaktigheter när människor möts.
Frågan är snarare hur vi hanterar det. Och att vi hanterar det. Det sägs att vi svenskar är
särskilt konflikträdda och så säger vi ”precis” och ”absolut” fast vi menar motsatsen. Känner
ni igen det? Och så går vi hem och talar om istället för med. Och det blir sällan bra. Kanske
är de konflikter som finns under ytan allra svårast att komma till rätta med, eftersom de är så
diffusa.
En del konflikter beror på vår mänskliga svaghet eller ”självhävdelse och fåfänga” för att
citera en vers i kapitel 2. Att vi har så lätt att sätta oss själva i centrum hela tiden. Men så
finns det också konflikter som vi måste ta, konflikter som inte handlar om personlighet eller
mänsklig svaghet utan om rätt och fel. Där det inte handlar om petitesser utan om att själva
evangeliet är hotat. Vi har ett sådant exempel i kapitel 3 om omskärelsen. Det är helt fel väg
att förlita sig på någonting yttre vid sidan om Kristus säger Paulus väldigt tydligt.
Och jag tror att det finns sådana saker i dag med. Idéer och tankar som hotar det centrala i
tron, trots att de ibland kommer från kyrkliga företrädare, förvirrande nog.
Men hur kan man veta om det handlar om vår mänskliga svaghet och omognad, eller sådant
som är helt grundläggande? Hur kan man veta vad som är vad? Ja, jag tycker att vi får en
viktig ledtråd av Paulus i den inledande bönen som jag vill återvända till avslutningsvis men
den här gången läser jag Hedegårds översättning av: ”Och det är min bön, att er kärlek mer
och mer ska växa till i insikt och omdömesförmåga, så att ni kan bedöma vad som har någon
verklig betydelse”. (1:9-10). Kärleken ska växa. Kärleken kan överskyla våra svagheter. Vi är
bröder och systrar i Kristus och det är så vi ska behandla varandra. Och så skrev Paulus att
växande kärlek ger insikt och omdömesförmåga, så att vi kan se klart vad som är vad. Det är
ett Guds verk i oss som vi får be om. Allt annat måste träda tillbaka för evangeliet som är en
Guds kraft till frälsning för var och en som tror.
Avslutning
Jag har försökt utlägga det första kapitlet i Filipperbrevet. Paulus berättar om sin
fängelsevistelse och säger att mitt i det svåra verkar Gud. Han uppmanar också filipperna till
enighet, att de sida vid sida ska fortsätta att kämpa för tron på evangeliet. Och först av allt sa
han att när de –och vi- ställer oss till Guds förfogande, ja då verkar Gud i och genom oss:
”Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till
Kristi Jesu dag” (1:6).