Esbo IF Friidrottssektion Historik

Esbo IF
Friidrottssektion
Historik - Historia
Göran Ekegren
2011
Förord
Denna historik som omfattar friidrottens utspridning till den s.k. landsbygden i Esbo är till en del Esbo
IF:s förhistoria och senare helt och hållet friidrottssektionens historia.
Esbo IF är hemma från en typisk landsort, Esbo socken. Från friidrottsverksamheten vid sekelskiftet
för hundra år sedan har friidrotten bemött en stor omstrukturering och landsorten Esbo socken, har
invid huvudstaden Helsingfors växt till Finlands näst största stad. Mångt och mycket har hänt under
dessa hundra år. Undertecknad har försökt samla det väsentligaste i denna historik.
Allt och alla har inte kunnat nämnas, men ingen att förglömma har flere generationer och föreningsmedlemmar varit verksamma inom vårt kära Esbo IF.
Göran Ekegren
Friidrotten i Esbo 1909 - 2010
1909
Friidrottens rötter i Esbo härstammar från år 1909, då man tävlade för första gången
på ”landsorten”. Tävlingsdeltagarna kom representerande Nylands Svenska Ungdomsföreningar.
Tävlingen var en 3-kamp omfattande kulstötning, längdhopp och 1500 meters löpning. Bl.a.
Skärgårdens Vänner I Esbo och Esbo Södra Ungdomsförening hade deltagare i tävlingarna. I Esbo
socken var det Esbo Ungdomsföreningars Centralstyrelse som hand hade bl.a. Esbo sockens
tävlingsverksamhet och man tävlade om 3-kampspokalen bland Esbo ungdomsföreningar.
1912
Sockenkamperna mot Kyrkslätt startade år 1912 och senare kom också Sjundeå med
och dessa kamper fortsatte ända fram till krigsutbrottet 1939. Det gällde förutom friidrott också
skytte, skidning och fotboll. Den egentliga initiativtagaren till dessa sockenkamper var Emil Lundell.
1916
Den 2 juli 1916 skrevs stiftelseurkunden för Esbo Idrottsförening och Ivar Ståhle valdes
till föreningens första ordförande.
Efter första världskriget och frihetskriget levde Esbo IF och alla andra i en ”onådens” tid, då alla hade
annat att tänka på än idrott. Under flere år blev sedan den militära idrotten dominerande och den
civila idrotten blev undanskyfflad. År 1919 hölls dock en civil tävling i Esbo Idrottsförenings namn,
mästerskapen i 10-kamp.
1924
År 1924 blomstrade den civila idrotten igen i Esbo socken, via sockenkamper och
deltagande i distriktsmästerskapstävlingar.
Dokumenteringen av Esbo Idrottsförenings verksamhet åren 1922-29 är ganska bristfällig, men efter
det har föreningen haft en obruten verksamhet. I årsberättelserna på 30-talet kan vi skymta lovande
idrottsmannaämnen ss. Alarik Nyberg, junioren som dyker upp som gubben ur lådan, blir tredubbel
distriktsmästare och putsar klubb- och distriktsrekorden. Fotbollen rycker in i Esbo IF på 30-talet och
lamslår det mesta som återstår av friidrottsintresset. En del av orsaken var också ledarbristen, det
fanns ingen som ville åta sig ansvaret, bl.a. byttes föreningsordförande nästa varje år. År 1940
bildade sedan fotbollen en egen förening som heter Esbo Bollklubb.
1940
Den 27 augusti 1940 beslöt Esbo IF:s styrelse sälja travplansområdet i Köklax till Esbo
kommun som plats för byggandet av en sportplan. Det tog sedan flere år innan Köklax sportplan stod
klar för användning.
Krigsårens fasor slog också till mot Esbo IF. Redan vinterkriget medförde glesning i leden, ordförande
Kurt Engman stupade, skidlöparen Martin Pettersson, snabbfotade Eino Jokinen och bolliraren Olof
Petrell likaså. Fortsättningskriget gjorde också sitt och flere föreningsmedlemmar kunde registreras
som stupade.
Efter krigsåren blev intresset för idrott allt större, det uppstod ett febrilt föreningsarbete i bygderna.
Köklax Kamraterna och IF Start i Bemböle uppgår 1947 i Esbo IF som byavdelningar. 1948 bildades
en byavdelning i Gammelgård. Några år senare uppstod det byavdelningar i Hemtans-Kockby och
Skärgården. Utskott tillsattes för olika idrottsformer: friidrott, skidning, orientering och handboll som
upptogs främst som motionsidrott. Omorganiseringen utvecklade verksamhet på bredare front.
Välbesökta styrelsemöten hölls och centralstyrelsen anordnade domarkurser och kurser i
mötesteknik. Unga ledartyper deltog i av centralorganisationer anordnade instruktions- och
ledarutbildningar. Genom fester och lotterier stabiliserades ekonomin.
1946
Eugen Svartsjö vann år 1946 Esbo IF:s första FM-medalj, då han vann ungdomarnas
kulstötning med resultatet 15.38. Bl.a. denna framgång inspirerade föreningens ledning att mera
organisera arbetet inom friidrotten.
Under efterkrigsperioden i slutet av 40-talet lades grunden till det välorganiserade och framgångsrika
Esbo IF.
1950-talet
Friidrottens uppgång startade på 50-talet.
Då skapades internationella kontakter. 1950-talet var också årtiondet då friidrotten började jobba
som en egen sektion. Friidrottsstyrelsen bestod i början av 50-talet av Eugen Svartsjö, Ville Nieminen,
Nils Lindstedt, Georg Lindroth och Helge Nieminen.
1950
Esbo IF gjorde 1950 föreningens första utlandsresa till Hilleröd i Danmark för att
utkämpa en klubbkamp mot Frederiksborgs IF. En händelse av betydelse för Esbo IF:s framtid ur
friidrottens synvinkel, var att Köklax sportplan äntligen stod färdig våren 1950. Den nya sportplanen
skulle komma att vara den centrala platsen för föreningens friidrottare under flere årtionden.
1951
Första ledaren för friidrottssektionen var Eugen Svartsjö som åren 1951-52 fungerade
som chef och representerade friidrotten i Esbo IF:s centralstyrelse. SFI-serien startade år 1951 och
första finalen gick av stapeln på Esbo IF:s nya sportplan i Köklax. Kurt Skärström på SFI-kansliet hade
kommit på idén att starta en klubbkampsserie inom SFI-distriktet. Esbo IF kämpade febrilt mot Åbo
IFK och Gamlakarleby IF och hemgick med segern. Segerpokalen togs hem av Esbo IF för alltid och en
ny pokal behövdes. Esbo Idrottsförening gav samma höst SFI ett nytt vandringspris som hade
donerats till Esbo IF av dir Emil Turunen.
1952
Olympiaåret 1952 ordnades en fest i den nordiska samhörighetens tecken, då 47
nordiska kamrater gästade Esbobygden under tolv dagar. Esbo IF anordnade en internationell
klubbkamp i Köklax den 18 juli 1952 , som åsågs av ca 1500 åskådare, detta skedde dagen före
öppningen av de olympiska spelen. Idrottsutbytet med de nordiska länderna fortsatte sedan under
flere årtionden.
1953
1953 fungerade Ville Nieminen som chef för friidrottssektionen.
1954
Nils Lindstedt valdes till chef för friidrottssektionen år 1954.
Esbo IF fick 1955 första inteckningen i den nya SFI-seriepokalen, då Esbo IF hemtog
1955
segern i finalen som hölls i Pargas och amma år arrangerade föreningen SFIM i Grankulla.
1956
År 1956 instiftade Esbo Idrottsförening en premiering av idrottare som för första
gången gör minst B-klass resultat i dam- eller herrklassen. Dessa B-kaffepannor (numera B-bägare)
har sedan dess delats ut i 211 exemplar (2010).
Damfriidrotten hade sin första FM-framgång 1956 då Gun Eriksson vann flickornas höjdhopp vid
junior-FM på resultatet 141 och Ulli Malmström tog silver på 60 meter i samma mästerskap.
Den nybildade
friidrottsstyrelsen
samlades till möte i
januari 1956. Från
vänster Ville
Nieminen, Nils
Lindstedt (ordf.),
Helge Nieminen,
Eugen Svartsjö och
Georg Lindroth.
Under Nisses ledning startades en aktiv utveckling av friidrottssektionens arbete. Styrelsen
utvidgades och nya arbetssätt utarbetades.
Nils "Nisse"
Lindstedt,
friidrottssektionens eldsjäl
under flere
årtionden.
Esbo IF:s lag
marscherar in
på Köklax plan
vid den
internationella
klubbkampen år
1952.
1958
Esbo Idrottsförening arrangerade damernas FM den 3.8.1958 på Grankulla sportplan.
1960-talet
Friidrottens lyft fortsatte på 60-talet.
En målmedveten skolning av ungdomar började ge synliga resultat och föreningen kunde fira sitt
halvsekel 1966 med sin första inteckning i SFI:s evigt vandrande Frihetspris. Frihetspriset instiftades
1918 för att hedra minnet av i kriget stupade idrottsmän. Priset tillfaller årligen den SFI-klubb som vid
förbundets friidrottsmästerskap uppnått högsta poängtal enligt gällande regler.
När man granskar Esbo IF:s idrottsliga framgångar under 60-talet, var löpgrenarna mycket
dominerande.
1961
Första klubbkampen mot den svenska idrottsföreningen Nyköping BIS utkämpades
1961 i Nyköping.
1962
Harry Julin var Esbo IF:s första landslagsrepresentant då han år 1962 representerade
landet i juniorlandskampen mot Sverige och Norge på 400 m häck. Samma år arrangerades SFIM i
mångkamp på Köklax idrottsplan.
Harry Julin, vår
första
landslagsrepre
sentant och
stafettkämpe
under många
år. Fungerade
senare bl.a.
som Barbro
Lindströms
(Ahonen)
tränare.
1966
Tävlingssäsongens höjdpunkt under jubileumsåret 1966 var 4-lands klubbkampen på
Köklax idrottsplan. Då möttes Esbo IF, danska Fredriksborgs IF från Hilleröd, norska IL Tyrving från
Oslo och svenska Nyköping BIS. Esbo IF tog samma år första inteckningen i kampen om den evigt
vandrande Frihetspriset.
1967
Aimo Mehtonen var Esbo IF:s första landslagsman i seniorklassen år 1967 på 800 m i
landskampen mot Norge.
Aimo Mehtonen
bryter målsnöret
år 1968 vid SFImästerskapen i
Pargas. Spjuvern
Aimo har sedan
efter sin aktiva
karriär fungerat
under flere tiotal
år som bl.a.
funktionär vid
tävlingar.
1968
Föreningens fina idrottsframgångar uppmärksammades också av SFI, då Nils ”Nisse”
blev invald i SFI:s friidrottsråd år 1965. Redan år 1968 blev han sedan ordförande för rådet och
fungerade som rådets ordförande ända till år 1985.
1970-talet
Framgångarna började infinna sig på 1970-talet.
1970-talet gav föreningen framgångar på löpande band. Vi hade representanter i Olympiska Spel,
europamästerskap och landskamper. Esbo IF fungerade som arrangör för landskamper, FM-tävlingar
och SFI-mästerskap. Också Esbo Spelen startade på 1970-talet. Tränarskolningen satte fart i SFI och
föreningen hade flere deltagare vid dessa tränarskolningstillfällen. Det växte upp flere entusiastiska
ledar- och tränargestalter som sedan fungerade i föreningen i många år.
1970
Esbo IF arrangerade 1970 för första gången junior friidrottslandskampen mot Sverige i
Alberga tillsammans med Leppävaaran Sisu. På 1980-talet kom sedan också Espoon Tapiot med som
arrangör.
1971
Friidrottsstyrelsens första dammedlem var Carola Karlsson som valdes in i styrelsen år
1971. Hon var sedan med i styrelsen ända t.o.m. år 1988.
1972
I OS i München 1972 hade föreningen sina första OS-representanter på arenan. Esbo IF
var den enda klubben i landet och i hela Norden som hade tre friidrottare med. Stig Lönnqvist (4x400
m), Bo Grahn (kula) och Leo Pusa (spjut) representerade landet i Olympiska Spelen. Esbo IF-trion var
”första resans gossar” och det blev ingen guldglans, men Stig Lönnqvist tog föreningens första
poängplats i OS på herrarnas 4 x 400 m stafett.
Våra OS-resenärer,
från vänster
Bo Grahn,
Stig Lönnqvist och
Leo Pusa
1976
Göran ”Görski” Ekegren valdes in i friidrottsstyrelsen år 1976 och har varit med i
styrelsen till dags dato år 2011. Som ordförande fungerade han åren 1994-2005.
Barbro Lindström
(Ahonen), vår
stronga kvartmilare
på 1970-talet
1978
Vid EM i Prag hade vi igen hela tre representanter med. Reijo Ståhlberg placerade sig
på en hedersam fjärde (4.) plats i kulstötningen, Roger Kanerva blev sjätte (6.) i 10-kampen och
Barbro Lindström var med i stafettlaget på 4x400 m. Samma år trädde Åke Löfgren till som
friidrottssektionens ordförande, efter att ha varit medlem i styrelsen sedan 1976. Han fungerade
sedan som ordförande i 12 år.
Reijo Ståhlberg vann sammanlagt tre gånger guld i kulstötning vid inomhus-EM, åren 1978,1979 och
1981.
Åke Löfgren var friidrottsordförande i tolv år och har fungerat som speaker vid åtskilliga större och
mindre tävlingar. Han har också ansvarat för INFO-tidningen under 25 års tid.
Familjen Kanerva. Övre raden
Roger, Krister och Rainer och
nedre raden Rasmus, Teemu
och pappa Keijo, som
fungerade som tränare i flere
årtionden.
Reijo Ståhlberg, fortfarande
finsk rekordhållare i
kulstötning, poserar här
som tränare för ett gäng
glada knattar i Dalsvik.
1980-talet
Årtiondet med världsrekord, VM-guld och OS-silver!
Alla föreningar når inte upp till sådana framgångar som Esbo Idrottsförening nådde redan på 1980talet. Att det var en Esbo IF:are högst på prispallen vid VM på hemmaplan i Helsingfors år 1983 och
att samma Tiina Lillak tog silver i OS i Los Angeles påföljande år, var något otroligt sporrande för Esbo
IF. Via dessa fina framgångar steg Esbo IF upp till en ännu stabilare förening som sedan dess årligen
hört till toppen inom NÅID, SFI och SUL.
Under 1980-talet växte friidrotten på bredden, föreningen placerade sig så gott som varje år bland
landets 20-bästa föreningar och var förstås också en av distriktets och SFI:s bästa. Det årtiondet tog
våra gångare, främst damerna, en stor del av FM-poängen. Helena Åström var den tongivande med
flere FM-medaljer och representationsuppdrag.
Också veteranidrottarna skördade framgångar under 1980-talet. Kurt Jansson vann år 1980 EM-guld i
maraton i klassen H50.
1980
I Moskva var den första OS-medaljen inom räckhåll men det blev en fjärde placering
för Reijo Ståhlberg i herrarnas kulstötning. Tiina Lillak gjorde sin debut i värdetävlingssammanhang
då hon deltog i damernas spjutkastning. Barbro Ahonen var utsedd som stafettlagets hemmareserv.
1982
Vid EM i Aten 1982 hade vi två representanter, Tiina Lillak blev fyra (4.) i damernas
spjut och Reijo Ståhlberg nionde (9.) i kulstötning. Christina Malm valdes in i friidrottsstyrelsen och
fungerade som styrelsemedlem t.o.m. år 2009, och som kassör sedan år 1983.
1982 kastade Tiina Lillak världsrekord i Tammerfors med resultatet 74.76.
1983
På Olympiastadion i Helsingfors kom sedan den efterlängtade värdetävlingsframgången för Esbo IF. Föreningens mångåriga knatte- och juniorarbete bar sin frukt. Tiina Lillak
som redan som knatte började idrotta i Esbo IF vann världsmästerskapet i damernas spjutkastning. I
samma tävlingar hade föreningen hela 17 funktionärer. Detta var ett bevis på att vi hade då liksom
fortfarande ett mycket kunnigt och uppskattat funktionärsgarde.
Tiina Lillak vann guld i VM i Helsingfors 1983.
Tiina Lillak intervjuas av Juha Jokinen
strax efter VM-guldet vid tävlingarna
i Helsingfors.
1984
Ett år senare, år 1984, tog Tiina föreningens första OS-medalj (silver) i Los Angeles.
Esbo IF:s
funktionärer vid VM
1983. Från vänster
Krister Kanerva, Leif
Engblom, Kaj
Widbom, Börje
Jansson, Eduard
Zukale, Nils
Lindstedt, Aimo
Mehtonen, Monica
Robertson, Helena
Åström, Göran
Ekegren, Tage
Strandström och Åke
Löfgren.
Helena Åström, vår
stronga
damgångare,
fungerar efter sin
idrottarekarriär som
tränare och
funktionär.
1987
1987 arrangerades FM i stafett av Esboalliansen (Esbo IF, Espoon Tapiot och
Leppävaaran Sisu) på den nya fina stadion i Alberga.
1990-talet
Friidrotten fortsatte växa på 90-talet.
Efter det framgångsrika 80-talet var 1990-talet en lite lugnare period gällande internationella
framgångar. Esbo IF:s friidrottare representerade nog landet i olika värdetävlingar, men större
framgångar uteblev. Det jobbades aktivt på alla fronter, bl.a. knatteverksamheten byggdes upp till
ett fungerande system.
1991
Föreningen arrangerade i Alberga SFI-mästerskapen som 75-års jubileumstävling.
1992
FM i terräng arrangerades år 1992 i Alberga idrottspark av Esboalliansen.
1994
Esbo IF arrangerade år 1994 Europeiska spelen för hjärt- eller lungtransplantationspatienter. I EM på Olympiastadion hade flere Esbo IF:are funktionärsuppdrag. Av idrottarna deltog
Mira Saastamoinen på 10 km gång för damer och Jani Lehtinen på herrarnas 50 km. I damernas
kulstötning deltog Katarina Sederholm. FM för pojkar/flickor 18 år arrangerades samma år i Alberga
idrottspark av Esboalliansen.
1996
Jani Lehtinen representerade Finland på 50 km gång vid OS i Atlanta 1996. Som
friidrottens 80-års jubileumstävling arrangerades NM i gång i september.
1997
Siv Lövgren vann flere medaljer i veterantävlingar i EM och VM-sammanhang. År 1997
vann hon VM i släggkastning i klassen D40.
Siv Lövgren, veteran VMguldmedaljör och mångårig
trotjänare inom friidrotten.
Knattefriidrottens pappa Eduard (Bobi) Zukale tillsammans med sina knattar på Fallåker.
2000-talet
Stora arrangemangens årtionde.
Internationella framgångar lyste fortfarande med sin frånvaro men Esbo IF:s verksamhet var stabil
och hela tiden växande, bl.a. junioridrottarnas antal ökade. Flere Esbo IF juniorer representerade
landet i juniorsammanhang under första hälften av årtiondet, men inga framskjutna placeringar
kunde skönjas. Esbo IF:s friidrottsverksamhet blev allt proffsigare och satsningen på att anställa en
träningschef år 2006, via Eniro-projektet och en fortsättning genom anställningen av juniorchefen
Riitta Paasio började bära frukt. Knattarnas och juniorernas antal steg år för år och föreningen blev
allt attraktivare. I slutet på 2000-talet anslöt sig flere lovande juniorer till föreningen. Standarden
bland juniorer höjdes och framgångar i internationella mästerskap började skönjas.
Under 2000-talet hölls det två stora tävlingar i Esbo, EM för handikappade år 2005 och Kaleva Spelen
2009. Båda arrangemangen förlöpte strålande och feedbacken som arrangörsföreningarna fick var
enbart lovordande. Dessa arrangemang visar tydligt att Esboalliansen kan arrangera fina tävlingar.
2005
År 2005 arrangerades VM i friidrott för andra gången i Finland på Olympiastadion i
Helsingfors. Återigen hade flere Esbo IF:are nöjet och äran att få fungera som funktionärer under
tävlingarna. Idrottsplatserna i Esbo: Otnäs idrottsplan och Alberga stadion fick en uppiffning till
tävlingarna, då Otnäs fungerade som idrottarby och Alberga som träningsplan. Strax efter VMtävlingarna hölls öppna EM för handikappade i Alberga med Esboalliansen som arrangör.
Några av våra
funktionärer
vid handikapp
EM 2005.
2007
FM i mångkamp arrangerades i Alberga idrottspark av Esboalliansen.
2008
arrangör.
Stafett-FM hölls i Alberga idrottspark år 2008, Esbo alliansen fungerade återigen som
2009
Det största och mest eftertraktade arrangemanget arrangerades sedan år 2009, då FM
i friidrott för seniorer, Kaleva Spelen, hölls i Alberga idrottspark. Som arrangörer fungerade återigen
den beprövade alliansen; Esbo IF, Espoon Tapiot och Leppävaaran Sisu. Alberga stadion med
tillhörande träningsplaner renoverades enkom för tävlingarna. Tillfälliga läktare byggdes och
arrangörsstaben finslipades så att tävlingarna blev en succé. Sammanlagt över 20 000 personer följde
med tävlingarna på platsen och arrangörsmässigt talades det om att Kaleva Spelen i Esbo var det
genom tiderna bäst arrangerade Kaleva Spelen någonsin.
Flygfoto från Kaleva Spelen
Robert "Robban" Rotkirch spurtar i mål vid försöken på 800 m under Kaleva Spelen och klarar sig
med lätthet till finalen.
Ulla-Riitta Nordberg fungerade som
tävlingsledare.
Generalsekreteraren Göran "Görski"
Ekegren håller trädarna i sina händer
med mobiltelefonen.
2010
Syskonen Koivu anslöt sig till föreningen vid årsskiftet och två av syskonen visade
genast framfötterna genom goda placeringar i internationella juniormästerskap. Junia Koivu tog en
fin femte (5.) plats i släggkastning för D17 i ungdoms OS i Peking och brodern Joachim, även han i
släggkastning, var fyra (4.) i vinterkast EM i Frankrike i klassen H22.
Esbo IF arrangerade tillsammans med Espoon Tapiot en Elittävling på Alberga stadion i slutet av juni.
Tävlingen lyckades arrangörsmässigt bra, men ekonomiskt var tävlingen ett flopp.
Esipuhe
Tämä historiikki käsittelee yleisurheilun laajenemista Espossa, aluksi koko Esbo IF:ää koskien ja
myöhempinä vuosikymmeninä puhtaasti yleisurheilujaoston osalta. Esbo IF on saanut alkunsa
tyypillisellä maalaispaikkakunnalla, Espoon pitäjässä. Sadassa vuodessa, 1900-luvun alusta, on
yleisurheilutoiminnan toimintaympäristö muuttunut voimakkaasti. Vuosisadan alun pitäjä on
kasvanut Suomen toiseksi suurimmaksi kaupungiksi. Paljon kaikenlaista on tapahtunut näiden
vuosien aikana, mutta allekirjoittanut on yrittänyt kerätä tähän historiikkiin kaikkein tärkeimmät
tapahtumat. Kaikkea ja kaikkia ei ole voitu mainita, mutta monilla sukupolvilla ja seuranjäsenillä on
ollut vaikutusta rakkaan seuramme, Esbo IF:n, toimintaan.
Göran Ekegren
Yleisurheilu Espoossa 1909 - 2010
1909
Espoolaisen yleisurheilun juuret ovat peräisin vuodelta 1909, jolloin kilpailtiin
ensimmäistä kertaa ”maaseudulla”. Osallistujat tulivat Nylands Svenska Ungdomsföreningistä. Lajina
kilpailussa oli 3-ottelu, johon kuului kuulantyöntö, pituushyppy ja 1500 metrin juoksu. Kilpailuun
osallistui urheilijoita seuroista: Skärgårdens vänner ja Esbo Ungdomsförening. Espoon pitäjässä
espoolaista kilpailutoimintaa hallinnoi Esbo Ungdomsföreningin hallitus, jonka tehtävänä oli muun
muassa järjestää Espoon pitäjän 3-ottelut. 3-ottelun pokaalista kilpailtiin espoolaisten seurojen
välillä.
1912
Aloitettiin pitäjien väliset ottelut Kirkkonummea ja Siuntiota vastaan. Pitäjien väliset
ottelut Kirkkonummea ja Siuntiota vastaan jatkuivat talvisodan syttymiseen asti vuoteen 1939.
Yleisurheilun lisäksi lajeina oli ammunta, hiihto ja jalkapallo. Innokkaana toimijana pitäjäotteluiden
hyväksi toimi Emil Lundell.
1916
Esbo Idrottsförening perustettiin vuonna 1916 Kauklahden Finssissä. Seuran
ensimmäinen puheenjohtaja oli Ivar Ståhle.
Heti seuraavana vuonna alkoi kansalaissota. Sodan jälkeiset vuodet urheilua harrastettiin lähinnä
sotilaiden tai suojeluskuntien toimesta. Suosituin laji oli ammunta.
Sotien jälkeen urheiluseuratoiminta vilkastui. Silloin rakennettiin vahva perusta Esbo IF:lle.
1919
Vuonna 1919 Esbo IF järjesti siviilikilpailut ja lajina oli 10-ottelu.
1924
Urheilu alkoi jälleen kukoistaa Espoon pitäjässä
mestaruuskisojen muodossa.
seuraotteluiden ja piirin
Esbo IF toiminnan dokumentointi on varsin puutteellista vuosilta 1922-29, mutta näiden vuosien
jälkeen on seuralla ollut katkeamatonta toimintaa. 1930- luvulta muistetaan mm. Alarik Nyberg, josta
tuli yllättäen kolminkertainen piirinmestari ja joka uudisti monia seura- ja piiriennätyksiä. 1930luvulla alkoi myös jalkapallo nostaa päätään ja yleisurheilu kärsi mm. ohjaajapulasta. Jalkapallo erosi
kuitenkin kokonaan Esbo IF:stä 1940- luvulla, jolloin perustettiin Esbo Bollklubb.
1940
Esbo IF:n hallitus päätti myydä ravirata-alueen Kauklahdessa Espoon kunnalle, jotta
siihen voitaisiin rakentaa urheilukenttä. Meni kuitenkin monta vuotta ennen kuin urheilukenttä
saatiin käyttöön.
Sotavuodet koettelivat myös Esbo IF:ää, mutta sotavuosien jälkeen kiinnostus urheilua kohtaan
kasvoi yhä suuremmaksi.
1940-luvun lopulla, sotavuosien jälkeen, tehtiin vahvat perustukset järjestäytyneelle ja toimivalle
seuratyölle.
1946
Esbo IF:n ensimmäisen SM-mitalin saavutti Eugen Svartsjö vuonna 1946 voittamalla
kuulantyönnön nuorten Suomen mestaruuskilpailut tuloksella 15.38.
Tästä riemastuneena seuran väki lähti organisoimaan seuratyötä entistä ehommaksi.
1947
Vuonna 1947 Köklax Kamratarna ja IF Start Bembölestä tulivat Esbo IF:n kyläjaostoiksi
ja vuonna 1948 perustettiin uusi kyläjaosto Vanhaankartanoon. Muutama vuosi myöhemmin
perustettiin kyläjaostot Henttaalle ja Espoon saaristoon. Yleisurheilulle, hiihdolle, suunnistukselle ja
käsipallolle perustettiin omat toimikunnat. Keskushallitus työskenteli aktiivisesti ja järjesti mm.
tuomarikursseja. Osallistuminen ohjaajakoulutuksiin oli myös aktiivista. Rahaa toiminnalle kerättiin
järjestämällä juhlia sekä arpajaisia.
1950-luku
Seuran yleisurheilun nousu alkoi 50-luvulla.
Silloin solmittiin mm. kansainvälisiä seurayhteyksiä ja yleisurheilujaosto alkoi toimia itsenäisemmin.
Yleisurheilujaoston hallituksessa istuivat Eugen Svartsjö, Ville Nieminen, Nils Lindstedt, Georg
Lindroth ja Helge Nieminen. Eugen Svartsjö toimi yleisurheilujaoston ensimmäisenä vetäjänä vuosina
1951-52 ja edusti jaostoa seuran keskushallituksessa. Vuonna 1953 oli Ville Nieminen vetovastuussa.
Esbo IF teki jo vuonna 1950 ensimmäisen ulkomaanmatkansa. Matka tehtiin Tanskan Hillerödiin jossa
kamppailtiin seuraottelun merkeissä Frederiksborgs IF:ää vastaan. Sama vuosi oli merkittävä
muutenkin yleisurheilijoiden kannalta, koska silloin valmistui viimein urheilukenttä Kauklahteen.
Tämä kenttä oli monia vuosikymmeniä yleisurheilun keskipisteenä.
1951
käytiin ensimmäinen SFI-sarjan kilpailu Kauklahden urheilukentällä. Kurt Skärström oli
ideoinnut kilpailun SFI- alueen seurojen välille. Ensimmäisen ottelun Esbo IF voitti tasaisen kilpailun
jälkeen Åbo IFK:ta sekä Gamlakarleby IF:ää vastaan.
1952
Olympiavuonna 1952 järjestettiin juhla, pohjoismaisen yhtenäisyyden nimissä, johon
osallistui 47 pohjoismaista urheiluystävää tutustuen Espooseen. Päivää ennen Olympialaisten
avajaisia Esbo IF järjesti kansainvälisen seuraottelun Kauklahden kentällä. Paikalla oli katsojia
yhteensä noin 1500. Pohjoismaisia seurayhteyksiä jatkettiin seuraotteluiden muodossa useita
vuosikymmeniä.
1954
Nils "Nisse" Lindstedt valittiin vuonna 1954 yleisurheilujaoston vetäjäksi. Nissen
johdossa aloitettiin entistä aktiivisempi yleisurheilujaoston kehitys. Jaostoa laajennettiin ja uusia
työtapoja otettiin käyttöön.
1955
Esbo IF voitti SFI-sarjan loppuottelun ensimmäisen kerran vuonna 1955 Paraisilla
käydyssä ottelussa. Samana vuonna järjestettiin ensimmäiset SFI:n mestaruuskilpailut Kauniaisissa.
1956
Vuonna 1956 aloitettiin urheilijoiden palkitseminen B-pannuilla (myöhemmin
pikareilla). B-pannun sai kun saavutti ensimmäisen kerran miesten tai naisten B-luokan tuloksen.
Tästä palkitsemismuodosta on tullut perinne, joka on kestänyt nykyaikaan saakka. Niitä on jaettu jo
211 urheilijalle vuoteen 2010 mennessä.
Naisyleisurheilun menestys SM-tasolla alkoi vuonna 1956, jolloin Gun Eriksson voitti tyttöjen
korkeushypyn tuloksella 141. Samoissa kisoissa Ulli Malmström otti hopeaa 60 metrin juoksussa.
1958
Vuonna 1958 Esbo IF järjesti ensimmäiset SM-kisat. Naisten kisat pidettiin Kauniaisten
kentällä 3.8.1958.
1960-luku
Yleisurheilu jatkaa 60-luvulla nousuaan
Järjestelmällinen nuorten kouluttaminen ja valmentaminen alkoi tuoda näkyviä tuloksia. Seuran 50vuotisen taipaleen (1966) kunniaksi voitiin juhlia ensimmäistä kiinnitystä SFI:n jatkuvasti kiertävään
parhaan seuran palkintoon ”Frihetspriset”. Frihetspriset -palkinto perustettiin vuonna 1918
kansalaissodan kaatuneita urheilijoita kunnioittaen. Palkinto jaetaan vuosittain SFI:n seuralle, joka on
sen hetkisten sääntöjen mukaisesti kerännyt eniten pisteitä liiton mestaruuskilpailussa.
Esbo IF:n menestysurheilijat 60-luvulla olivat juoksijoita. SM-mitaleita ja edustustehtäviä tuli
roppakaupalla.
1961
Ensimmäinen seuraottelu ruotsalaista urheiluseuraa vastaan pidettiin Nyköpingissä.
1962
Seuran ensimmäinen maaotteluedustaja oli Harri Julin, joka vuonna 1962 edusti
maatamme 400 metrin aitajuoksussa nuorten maaottelussa Ruotsia ja Norjaa vastaan. Samana
vuonna järjestettiin SFI:n moniotteluiden mestaruuskisat Kauklahden kentällä.
1966
Juhlavuoden 1966 kohokohta oli 4-seuran "maaottelu" Kauklahden kentällä.
Seuraottelussa kohtasivat Esbo IF, Frederiksborgs IF Tanskan Hillerödistä, IL Tyrving Norjasta Oslosta
ja Nyköping BIS Ruotsista.
1967
Aimo Mehtosesta tuli ensimmäinen aikuisten maaotteluedustaja, kun hän vuonna
1967 osallistui maaotteluun Norjaa vastaan juosten 800m.
1968
Seuran urheilijoiden erinomaiset saavutukset poikivat myös johtotehtäviä. Nils ”Nisse”
Lindstedt valittiin vuonna 1965 jäseneksi SFI Friidrottsrådet:iin ja hänestä tulikin vuonna 1968
Friidrottsrådetin puheenjohtaja, jona hän toimi vuoteen 1985 saakka.
1970-luku
1970-luvulla alkoi menestyminen todenteolla
1970-luvulla seuran menestys yltyi. Seuralla oli edustajia olympialaisissa, EM-kisoissa sekä
maaotteluissa. Esbo IF järjesti muun muassa SM- ja SFI-kisoja sekä maaotteluita. Esbo Spelen kilpailut käynnistettiin myös 70-luvulla. Valmentajakoulutusta tehostettiin SFI:ssä ja Esbo IF: llä oli
monta osallistujaa koulutuksissa ja osa heistä toimi erittäin aktiivisesti monta vuotta seurassa.
1970
Suomi-Ruotsi nuorten maaottelu on seurayhtymän toimesta järjestetty vuodesta 1970
asti. Alkuvuosina järjestäjinä olivat Esbo IF ja Leppävaaran Sisu ja myöhemmin myös Espoon Tapiot.
1971
Carola Karlsson oli ensimmäinen nainen yleisurheilujaoston hallituksessa, kun hänet
vuonna 1971 valittiin ensimmäisen kerran mukaan. Hän toimikin useita vuosia yleisurheilujaoston
hallituksessa, muun muassa rahastonhoitajana sekä sihteerinä.
1972
Münchenin Olympiakisoissa vuonna 1972 Esbo IF teki historiaa. Seurastamme oli
kolme urheilijaa kisoissa, Stig Lönnqvist (4x400 m 6.), Bo Grahn (kuula) ja Leo Pusa (keihäs).
Stig Lönnqvist sai viestissä ensimmäisen Olympiapisteen seuralle.
1976
Göran ”Görski” Ekegren valittiin yleisurheilujaoston hallituksen jäseneksi vuonna 1976
ja on tähän päivään mennessä vuonna 2010 vielä jäsenenä. Hän toimi puheenjohtajana vuosina
1994-2005.
1978
Prahan Euroopan mestaruuskisoissa meillä oli jälleen kolme edustajaa, Reijo Ståhlberg
(kuula 4.), Roger Kanerva (10-ottelu 6.) ja Barbro Lindström (4x400 m).
Åke Löfgren valittiin yleisurheilujaoston puheenjohtajaksi vuonna 1978 toimien puheenjohtajana yli
10 vuotta.
Reijo Ståhlberg saavutti 1970-80 -luvun taitteessa kolme (3) Euroopan mestaruutta hallikisoissa,
vuosina 1978, 1979 ja 1981.
1980-luku
Huippumenestyksen vuosikymmen, maailmanennätys, maailmanmestaruus
ja Olympia-hopea
Monikaan seura ei koe samanlaisia menestyksenhetkiä kun Esbo IF koki 80-luvulla. Tiina Lillak nousi
korkeimmalle pallille MM-kisoissa Helsingissä 1983 ja vuotta myöhemmin sai Olympiahopeaa Los
Angelesissa. Nämä tapahtumat olivat erittäin motivoivia koko yleisurheilujaoston toiminnan kannalta
ja niiden siivellä Esbo IF nousi yhdeksi piirin ja liiton huippuseuroista.
1980-luvulla yleisurheilutoiminta seurassamme laajeni entisestään. Olimme jatkuvasti
seuraluokittelussa maamme 20. parhaan joukossa ja piirin (NÅID) ja SFI:n kärjessä. Kävelyurheilu lähti
nousuun ja saavutti useita SM-mitaleita ja kansainvälisiä edustustehtäviä Helena Åströmin johdolla.
Veteraaniurheilijat saavuttivat myös menestystä 80-luvulta lähtien. Kurt Jansson voitti M50 sarjassa
EM-kullan maratonilla.
1980
Moskovan kisoissa vuonna 1980 oli ensimmäinen olympiamitali hyvin lähellä, Reijo
Ståhlberg taisteli urheasti, mutta jäi kuin jäikin kunniakkaalle neljännelle sijalle (4.) kuulantyönnössä.
Muita Esbo IF:läisiä edustajia ei kisoissa ollut, mutta Barbro Ahonen oli pitkän viestin kotiin jäävänä
varamiehenä.
1982
Kesäkuussa 1982 Tampereen stadionilla, tulevien ensimmäisten MM-kisojen
toivomme, Tiina Lillak heitti uuden maailmanennätyksen tuloksella 74.76. Ennätystulos nostatti
toiveet mahdollisesta menestyksestä seuraavan vuoden kotikisoissa.
Tiina Lillak heitti vuonna 1982 Tampereella maailmanennätyksen tuloksella 74.76.
Saman vuoden EM-kisoissa Ateenassa Tiina ei vielä yltänyt mitaleille, mutta sijoittui neljänneksi (4.).
Toinen edustajamme Reijo Ståhlberg sijoittui yhdeksänneksi (9.) miesten kuulantyönnössä. Vuonna
1982 Christina Malm valittiin yleisurheilujaoston hallitukseen ja hän teki pitkä uran ollen mukana
hallituksessa aina vuoteen 2009 asti.
1983
Ja niin siinä kävi, Tiina teki sen jota toivoimme, hän otti omansa, voitti Helsingin
Olympiastadionilla maailmanmestaruuden upealla yli 70 metrin tuloksella ja hullaannutti yleisön.
Tämä oli Suomen ensimmäinen kultamitali MM-kisoissa. Tiina on koko ikänsä ollut Esbo IF:ssä. Hän
aloitti seurassa nappulaikäisenä, joten hän on seuran nappula- ja junioriurheilun tuote. Kisoissa oli
myös 17 toimitsijaa Esbo IF:stä, mikä osoitti että meillä on toimivaa toimitsijatyöskentelyä.
Tiina Lillak voitti maailmanmestaruuden vuoden 1983 MM-kisoissa Helsingissä.
1984
Seuraavana vuonna Los Angelesissa 1984 Tiina otti seuramme historian ensimmäisen
Olympia-mitalin.
1987
toimesta.
Vuonna 1987 järjestettiin SM-viestit uudella Leppävaaran stadionilla seurayhtymän
1990-luku
Yleisurheilun kasvu jatkuu 1990-luvulla
Menestyksekkään 1980-luvun jälkeen, oli 90-luku hieman rauhallisempaa aikaa, mitä tulee
kansainväliseen menestykseen. Esbo IF:n urheilijat edustivat Suomea arvokilpailuissa, mutta ilman
merkittäviä saavutuksia. Muilla sektoreillakin työskenneltiin ahkerasti ja esimerkiksi
nappulatoimintaa alettiin kehittää entistä organisoidummaksi.
1991
Seuran 75-vuotisjuhlakipailuna vuonna 1991 järjestettiin SFI:n mestaruuskilpailut.
1992
SM-maastot järjestettiin vuonna 1992 ja vuonna 1994 P/T 18-sarjojen SM-kisat.
Nämä molemmat kisat järjestettiin yhteistyössä Espoon Tapioiden ja Leppävaaran Sisun kanssa.
1994
järjestettiin myös sydän- ja keuhkosiirtopotilaiden Euroopan mestaruuskisat ja EMkisoissa Olympiastadionilla oli taas tukku seuran toimitsijoita monenmoisissa tehtävissä.
EM-kisoissa vuonna 1994 meillä oli kolme (3) edustajaa, Mira Saastamoinen 10 kilometrin kävelyssä,
Jani Lehtinen 50 kilometrin kävelyssä ja Katarina Sederholm naisten kuulantyönnössä.
1996
Jani Lehtinen oli seuramme ainoa edustaja Atlantan olympiakisoissa vuonna 1996. Hän
osallistui 50 kilometrin kävelyyn.
Pohjoismaiden kävelymestaruuskilpailut, seuran 80-vuotisjuhlakilpailuna järjestettiin syyskuussa
1997
Siv Lövgren voitti useita mitaleita veteraanien arvokisoissa. Hän saavutti mm. vuonna
1997 kultamitalin naisten moukarinheitossa sarjassa N40.
2000-luku
Isojen kisajärjestelyjen vuosikymmen
2000-luvulla oli edelleenkin hiljaista kansainvälisen menestyksen suhteen, mutta muutoin Esbo IF:n
toiminta oli vakaata ja kasvavaa. 2000-luvun aikana Espoossa pidettiin kolmet suuret kilpailut:
Vuonna 1995 vammaisten avoimet EM-kisat, 2008 SM-viestit sekä 2009 Kalevan Kisat. Kaikissa
kilpailuissa järjestelyt sujuivat hyvin ja palaute oli erittäin positiivista, mikä osoittaa että Espoon
seurayhtymä osaa työnsä kilpailujen järjestäjänä.
MM-kisat pidettiin jo toistamiseen Helsingin Olympiastadionilla 2005. Meillä oli taas jälleen kerran
useita toimitsijoita kisoissa. Kaiken kaikkiaan kisakuukausi elokuu, oli rankka kokemus seuran
toimijoille. Kun MM-kisat olivat ohi, siirryttiin Leppävaaraan järjestämään vammaisten avoimia EMkisoja. Kisojen järjestäminen oli erittäin haastava ja rankka, mutta samalla myös antoisa kokemus.
Seurayhtymän yhteiset kisat jatkuivat:
2007
SM-moniottelut järjestettiin syksyllä 2007 ja SM-viestit vuonna 2008.
2009
Eikä tässä kaikki, vuosi 2009 oli täyttymysten vuosi järjestämisen suhteen.
Seurayhtymälle oli vuonna 2007 myönnetty Kalevan Kisat ja siitä alkoi kahden (2) vuoden rankka
projekti, joka huipentui, monien mielestä järjestelyiltään kaikkien aikojen parhaisiin, Kalevan Kisoihin
vuonna 2009. Järjestävät seurat panostivat kisoihin rajusti, yli 500 toimitsijaa uurasti kisojen aikana,
joista noin 100 henkilöä jo vuodesta 2007 alkaen.
Mutta työ kannatti, kisoja seurasi paikan päällä yli 20 000 katsojaa ja TV:n ääressä n. 1,5 miljoonaa
katsojaa ja sen lisäksi kisat antoi seuroille mukavan taloudellisen voiton.
Voitosta ja onnistuneesta kisoista pitää kiittää seurojen uurastajia, mutta myös Espoon kaupunkia.
Kaupunki satsasi paljon kisapaikkojen ja harjoitusolosuhteiden kunnostamiseen. Stadionin päällyste
uusittiin Mondoksi, väliaikaisia katsomoita hankittiin, harjoituspaikkoja rakennettiin jne. Nämä
kaupungin satsaukset eivät kuitenkaan mene hukkaan, vaan nyt Espoossa on hieno, kansainväliset
mitat täyttävä ja toimiva stadion, jossa seurojen urheilijat voivat harjoitella ja sen lisäksi seurat
järjestää isoja kisoja.
2010
Koivun perhe liittyi seuraan vuoden alusta ja olivat heti iskussaan. Jo keväällä sijoittui
Joachim moukarinheiton EM-talvikisoissa sarjassa M22 neljänneksi (4.) Nuorempi sisko Junia oli
viides (5.) N17 sarjan nuorten Olympiakisoissa Pekingissä.
Esbo IF järjesti Espoon Tapioiden kanssa Eliittikisat Leppävaaran stadionilla kesäkuussa. Kilpailut
onnistuivat järjestelyiltään hyvin, mutta taloudellisesti kisat aiheuttivat suuren tappion.
Tävlingsverksamhet
Förbundet och distriktet (NÅID) har arrangerat i allt forcerande takt kurser för domare och
funktionärer. Otaliga Esbo IF:are har under åren utbildats och fungerat som domare/funktionärer vid
många större och mindre tävlingar som t.ex. VM 1983, EM 1994, VM 2005, handikapp EM 2005,
Kaleva Spelen 2009 och många landskamper, FM-tävlingar, förbundsmästerskap och
distriktsmästerskap mm.
Flere föreningsmedlemmar har fungerat på centrala poster vid olika arrangemang, bl.a. Leif Engblom
fungerade som starter vid VM 1983 (bl.a herrar 100 meter), Göran Ekegren var ansvarig för
eltidtagningen vid EM 1994, Ulla-Riitta Nordberg var tävlingsledare för Kaleva Spelen 2009, för att
nämna några personer.
Till Esbo IF:s egna arrangemang har sedan 70-talet rekryterats funktionärer och domare enligt ett
system som Holger Ollberg skapade. Senare var det Christian Blomberg som upprätthöll
funktionärslistorna. Under de senaste åren har tekniken kommit in i bilden och nuförtiden används email, Internet mm.
Föreningen arrangerar årligen ett 20-tal olika tävlingar, från klubbtävlingar till distrikts- och FMtävlingar. Även klubbkamper och skoltävlingar arrangeras. På 1980-talet arrangerades bl.a. flere år
internationella Esbo Spelen. Skoltävlingar har Esbo IF arrangerat årligen sedan början av 1970-talet.
Ledare
Esbo IF har under åren haft många ledargestalter på förbunds och distriktsnivå.
Nils "Nisse" Lindstedt friidrottssektionens ordförande åren 1954-73 och 1976-77 var under flere års
tid medlem i NÅID:s styrelse och ordförande för SFI:s friidrottsråd. Han var också SUL
fullmäktigemedlem under flere år.
Bengt "Basse" Hagman fungerade som NÅID:s och SFI:s skattmästare (kassör) under en lång tid.
Eduard "Bobi" Zukale var NÅID- styrelsemedlem och ordförande.
Georg "Jorkka" Lindroth som fungerade som föreningens kassör i 25 år var under flere årtionden
medlem i NÅID:s styrelse,
Åke Löfgren fungerade som NÅID:s ombudsman på 1980-talet.
Göran "Görski" Ekegren fungerade på 1970-80-talet som distriktets ungdomstränare och senare
också som Ärevarvschef i över 15 år. Han var medlem i NÅID:s friidrottsstyrelse, NÅID -styrelse och
SFI:s friidrottsråd och tränings- och utbildningsutskott. Under åren 1989-93 och 2006-09 var han
medlem i SUL:s styrelse och SUL fullmäktige medlem år 2005, innan han valdes in i styrelsen. Åren
2004-2007 var han ordförande för NÅID friidrott. Görski har också ett flertag gången fungerat som
ledare för Finlands landslag.
Ulla-Riitta Nordberg är medlem i NÅID friidrotts styrelse sedan år 2008.
Träningsverksamhet
Gustav "Gusti" Laurell som 1948 tillträdde som SFI:s förbundstränare och satte igång
tränarutbildningen inom vårt svenska förbund var också en tongivande person under Esbo IF:s
uppgång och lyft på 1950-60-talet och också under senare årtionden. Men kanske först då Kalervo
"Ursa" af Ursin övertog skolningschefsposten inom SFI fr.o.m. hösten 1961 satte tränarutbildningen
igång på allvar. "Ursa" var en eldsjäl och fungerade som tränare för flere Esbo IF:are. Man kan gott
säga att han var pappa till våra stafettframgångar under slutet av 1960-talet och i början på 1970talet.
På tränarutbildning som "Ursa" höll främst på Solvalla på 60- och 70-talet deltog flere Esbo IF:are
som t.ex. Harry Julin, Carl-Gustaf "Calle" Lindewald, Keijo Kanerva, Pasi Virtanen, Pelle Wickström
och Göran "Görski" Ekegren. De nya träningsmetoderna som "Ursa" hämtade med sig till SFI och
uppbyggandet av ett träningssystem utgick bl.a. på införingen av ett s.k. personliga tränare system.
Då allt flere skolades till tränare kunde man frångå det gamla systemet som mycket kretsade kring
förbundstränaren.
Senare, efter år 1977 då Kjell Krook tillträdde som SFI:s verksamhetsledare gick bl.a Nils "Nisse"
Roberts, Kurt "Kurre" Åström, Paavo Lindholm och Mirja Stenvik tränarkurser och bildade sina egna
träningsgrupper.
Esbo IF:s träningssystem byggdes vidare under slutet av 1970-talet, så att ett tränarutskott bildades
som bestod av Göran Ekegren som ordförande och medlemmar var Kurt Åström, Keijo Kanerva, Nils
Roberts, Mirja Stenvik och Paavo Lindholm.
Esbo IF:s friidrottsverksamhet har blivit mera och mera proffsigt under 2000-talet. Vi har redan i flere
repriser haft anställda eller personer som gjort vissa uppgifter mot ersättning. Konstateras kan att
det verkligen är ett måste inom idrottsföreningen att ersätta personer för vissa arbetsuppgifter eller
t.o.m. ha anställda för att vi skall hållas med i den hårda konkurrensen.
Nils "Nisse" Lindstedt och Eduard "Bobi" Zukale under en skoltävling i Esboviken.
Esbo IF:s idrottare har under åren (t.o.m. 2009) erhållit 239 FM-medaljer). Totalt har föreningen haft
över 40 landslagsrepresentanter. Friidrottssektionen har varit klassad som minst Elit-klassförening
sedan år 1957. Åren 1986 och 2002 var Esbo IF 8:de bästa friidrottsförening i Finland.
Esbo IF har samlat in medel för junioridrotten genom att anordna Ärevarvet under alla år sedan
1983.
På initiativ av Nils Lindstedt arrangerade en idrottsskola för lovande ungdomar. Skolan startade år
1989 med 30 entusiastiska elever.
Följande Esbo IF:are har varit uttagna till att representera landet i
stortävlingar
OS och VM
OS i Munchen, Väst-Tyskland 1972, Bo Grahn (kula), Stig Lönnqvist (4x400 m 6.), Leo Pusa
(spjut)
OS i Montreal, Kanada 1976, Barbro Lindström (hemmareserv, 4x400 m)
OS i Moskva, Sovjetunionen 1980, Tiina Lillak (spjut), Reijo Ståhlberg (4.), Barbro Ahonen
(hemmareserv, 4x400 m)
VM i Helsingfors, Finland 1983, Tiina Lillak (spjut, världsmästare)
OS i Los Angeles, USA 1984, Tiina Lillak (spjut, silver)
VM i Rom, Italien 1987, Tiina Lillak (spjut 6.)
VM i Tokyo, Japan 1991, Tiina Lillak (spjut 6.)
OS i Atlanta, USA 1996, Jani Lehtinen (50 km gång)
Övriga stortävlingar
Jun-EM för H19 i Aten, Grekland 1975, Mikael Udd (200 m)
Inomhus EM i San Sebastian, Spanien 1977, Reijo Ståhlberg (4.)
Inomhus EM i Milano, Italien 1978, Reijo Ståhlberg (1.)
EM i Prag, Tsheckoslovakien 1978, Reijo Ståhlberg (kula 4.), Roger Kanerva (10-kamp 6.),
Barbro Lindström (4x400 m)
Inomhus EM i Wien, Österrike 1979, Reijo Ståhlberg (kula 1.)
Jun-EM för D18 i Bydgorszc, Polen 1979, Tiina Lillak (spjut 14.)
Inomhus EM i Grenoble, Frankrike 1981, Reijo Ståhlberg (kula 1.)
VM i gång i ???? 1981, Helena Åström
EM i Aten, Grekland 1982, Tiina Lillak (spjut 4.), Reijo Ståhlberg (kula 9.)
VM i gång i Bergen, Norge 1982, Helena Åström (7.), Monica Robertson (28.)
Jun-EM för H19 i Wien, Österrike 1983, Niklas Rehula (800 m)
Lag VM i gång i Bergen, Norge 1983, Helena Åström och Monica Robertson
VM i gång i England 1985, Helena Åström
EM i Stuttgart, Väst-Tyskland 1986, Tiina Lillak (spjut 4.)
Jun-VM för D19 i Plovdiv 1990, Mira Saastamoinen (5000 m gång)
EM i Split, Jugoslavien 1990, Tiina Lillak (spjut 10.)
Jun-EM för D19 i Thessaloniki 1991, Mira Saastamoinen (5000 m gång 7.)
Jun-VM H19 i Soul, Syd-Korea 1992, Jani Lehtinen
Jun-VM för H19 i San Sebastian, Spanien 1993, Jani Lehtinen (10 000 m gång)
EM i Helsingfors, Finland 1994, Katarina Sederholm (kula), Mira Saastamoinen, Jani Lehtinen
(gång)
Jun-VM D17 i Debrecen, Ungern 2001, Martta Leppänen (100 m häck)
Jun-EM för D19 i Tammerfors, Finland 2003, Martta Leppänen (100 m häck), Robert Rotkirch
(reserv på 4x400 m)
Jun-VM för D19 i Bejing, Kina 2006, Giia Lindström (100 m häck)
EM inomhus i Turin, Italien 2009, Robert Rotkirch (800 m)
Jun-EM för D22 i Kaunas, Litauen 2009, Giia Lindström (100 m häck)
Vinterkast EM i Salon de Provence, Frankrike 2010, Joachim Koivu (4. slägga H22)
Ungdoms OS i Peking, Kina 2010, Junia Koivu (5. slägga D17)
Friidrottssektionens ordförande
1951 - 1952
1953
Eugen Svartsjö (chef)
Ville Nieminen (chef)
Friidrottsstyrelsemöte i januari 1956.
Till vänster Ville
Nieminen och andra
från höger Eugen
Svartsjö.
1954 - 1973, 1976 - 1977
1974 - 1975
1978 - 1988, 1990
1989
1991 - 1993
1994 - 2005
Nils Lindstedt (chef, senare ordförande)
Pål Björklund
Åke Löfgren
Anita Löfgren
Georg Lindroth
Göran Ekegren
Friidrottsordförande uppställda i Fallåker år 1994. Från vänster Göran Ekegren, Georg Lindroth, Åke
Löfgren, Anita Löfgren, Pål Björklund och Nils Lindstedt.
2006 -
Ulla-Riitta Nordberg