Nationalekonomi är den enda vetenskapen där

”Nationalekonomi är den enda
vetenskapen där samma frågor får
olika svar varje år...”
- Ett läromedel om nationalekonomiska teorier
Gustav Wigren
Varför behövs nationalekonomiska teorier?
Människan har alltid tvingats hantera det faktum att resurserna inte varit oändliga och därför har människor i alla tider
tvingats utveckla teorier och strategier för att kunna använda resurserna så effektivt så länge.
Strategierna och teorierna som utvecklats är en del av den nationalekonomiska vetenskapen, som är en vetenskap som
framförallt försöker besvara frågan om hur de ekonomiska resurserna ska användas och förvaltas på bästa sätt. Till skillnad från många andra vetenskaper finns det dock inom nationalekonomin inga tydliga svar på hur resurserna används
bäst. Detta märks genom att nationalekonomin har varit och fortfarande är full av olika teoretiska inriktningar som ger
olika svar på hur samhällets resurser ska förvaltas och användas.
Att ha kunskap om de här teorierna och deras innehåll är viktigt eftersom samhället påverkas genom att de här teorierna
till stor del ligger bakom den ekonomiska politik som förts och fortfarande förs. Genom att ha kunskaper om nationalekonomiska teorier, deras innehåll och betydelse kan vi alltså få en större förståelse för hur samhället och samhällsekonomin fungerar.
Det här läromedlet syftar alltså till att du dels ska få kunskaper och olika nationalekonomiska teorier och dels öka din förståelse för dem och deras innehåll. Läromedlet är uppdelat i två delar, där den första delen handlar om historiska teorier,
såsom merkantilism, klassisk nationalekonomi och marxism, och den andra delen handlar om 1900-talets två ledande teorier, i form av keynesianism och monetarism. De här två avsnitten kommer dels ge kunskaper om teorierna och dels innehålla övningar som hjälper dig öka din förståelse för teorierna.
Del 1
- Historiska nationalekonomiska teorier
”Även de gamla grekerna…”
De första samhällena uppstod för cirka 10 000 år sedan när människan gick från att vara nomader till att vara jordbrukare. Detta gav
vissa fördelar men skapade också nya utmaningar eftersom samhällets
ekonomiska resurser, i form av naturresurser och arbetskraft, började
bli begränsade. Det blev alltså omöjligt att tillfredsställa alla behov och
därför tvingades de dåtida människorna utveckla strategier för att använda och förvalta samhällets resurser på bästa sätt.
Två av de första tydliga nationalekonomiska teorierna utvecklades i
antikens Aten, när filosoferna Platon och Aristoteles försökte besvara
frågan om hur samhällets resurser skulle användas på bästa sätt. Platon, som diskuterade samhällsekonomin i boken Staten, menade att
resursutnyttjandet kunde maximeras ifall resurserna ägdes och förvaltades av en upplyst elit. Denna upplysta elit, som skulle bestå av filosofkungar, skulle alltså styra vad resurserna användes till och hur detta
gjordes. Tanken bakom denna ekonomiska teori var att resursutnyttjandet kunde bli så förnuftigt som möjligt genom att ekonomin styrdes
av de förnuftigaste filosoferna.
En av Platons kritiker var Aristoteles, som hade ett helt annat synsätt på hur samhällsekonomin skulle fungera. Aristoteles såg nämligen
en uppenbar risk för att den upplysta eliten skulle börja missbruka sin
makt och använda samhällets resurser för att gynna sig själva snarare
än samhället. För att råda bot på detta föreslog Aristoteles en samhällsekonomi, där vinstintresset och det privata ägandet fick stor betydelse. I en sådan ekonomin skulle nämligen alla människor verka för
att maximera sin vinst vilket på sikt skulle innebära att den samhälleliga vinsten maximerades. Aristoteles grundtanke var alltså att egenintresset och samhällsintresset i grund och botten var samma sak.
Under medeltiden fortsatte det ekonomiska tänkandet utvecklas
och en av de viktigaste bidragen gjordes av den kristne skolastikern
Thomas av Aquino, som ägnade en stor del av sin forskning år att studera hur priset på varor och tjänster skulle bestämmas. I detta arbete
var Thomas av Aquino till stor del inspirerad av den kristna etiken och
menade därför att det var moraliskt fel av köpmän att sälja sina varor
till överpriser. Istället menade Thomas av Aquino att det ideala priset
på en vara utgjordes av dess produktionskostnad. Om det kostade 10
floriner att göra en vara skulle den alltså också kosta tio floriner att
köpa.
En av dem som gick emot Thomas av Aquino var den skotske ekonomen Duns Scotus, som menade att det var omöjligt för köpmän att
ta ut överpriser. Anledningen till detta var att det inte gick att bestämma ett idealt pris eftersom säljare och köpare ofta hade olika uppfattningar om vad en vara eller en tjänst var värd. Dessutom skulle
människor inte handla med varandra ifall de inte tjänade på det och
följaktligen skulle priset alltid sträva mot en nivå där båda parter var
nöjda. Överpriser var alltså inte möjliga, enligt Duns Scotus.
Filosoferna Platon och Aristoteles hade helt annorlunda synsätt på hur samhällets resurser skulle
användas och förvaltas för att maximera den ekonomiska vinsten.
Thomas av Aquino menade att det gick att jämställa
överpriser med stöld.
Duns Scotus menade att överpriser inte var möjliga
eftersom ingen tjänade på överpriser.
Merkantilism och fysiokrati
Platons, Aristoteles, Thomas av Aquinos, Duns Scotus och de andra tidiga ekonomernas idéer hade en viss påverkan men fick egentligen inget större genomslag på
Europas ekonomi. Detta berodde till stor del på att det inte fanns någon som kunde
tillämpa idéerna i stor skala. I slutet av medeltiden var nämligen Europa ett feodalt
samhälle som var splittrat i många små riken, där kungarna och drottningarna hade
väldigt lite makt. Det feodala systemet började dock luckras upp i slutet av 1300-talet
och regenterna fick mer att säga till om. Detta påverkade bland annat det ekonomiska
tänkandet eftersom Europas nya härskare började intressera sig för hur deras riken
kunde bli så rika som möjligt.
En av de teorier som lanserades för att besvara regenternas fråga var merkantilismen, som såg inrikeshandeln som ett nollsummespel och istället fokuserade på utlandshandelns betydelse för ett lands rikedom. Det merkantilistiska resonemanget byggde
på tanken om att ett land blev rikt genom att äga stora mängder ädelmetaller, i form
av guld och silver, och merkantilismens centrala mål blev alltså att maximera mängden
ädelmetaller som fanns inom landets gränser.
1500-talet innebar ett stort uppsving
för utlandshandeln, vilket bidrog till
skapandet av den merkantilistiska
teorin.
För att uppnå detta förordade merkantilisterna en handel, där utlandsexporten
skulle vara så hög som möjligt samtidigt som importen var så låg som möjligt. Denna
positiva handelsbalans förutsatte dock att importen försvårades samtidigt som exporten förenklades och därför föreslog den merkantilistiska teorin höga importtullar och
generösa statliga subventioner till den inhemska exportindustrin. Merkantilismens
grundläggande tanke var alltså att staten skulle maximera sitt innehav av ädelmetaller
genom att spendera så lite som möjligt på importvaror samtidigt som den tjänade så
mycket som möjligt på exporten.
Detta möjliggjordes genom att staten fördes en protektionistisk politik, som
bland annat byggde på att inhemska producenter skyddades genom lagstiftning. Ytterligare ett led var att staten skulle föra en aktiv utrikes-, skydds– och handelspolitik och
ge de inhemska industrierna ensamrätt på koloniala råvaror och marknader. Dessutom
skulle den ge stöd och privilegier till städer, valda näringsgrenar och företag samt
främja sysselsättning, befolkningstillväxt och arbetsfördelning.
Merkantilismen blev stilbildande för den ekonomiska politiken under 1500-, 1600–
och 1700-talet, men möttes samtidigt av stor kritik. En av lärans främsta kritiker var
den franske fysiokraten Francois Quesnay, som försökte komma fram till hur samhällsekonomin fungerade. I detta arbete inspirerades Quesnay av jordbrukets utveckling samtidigt som han menade att merkantilismens fokus på exporten var fel och att
ekonomer istället skulle titta på jordbrukets betydelse. Anledningen till detta var att
jordbruket var en förnybar resurs som skulle kunna skapa ett enormt ekonomiskt
värde ifall jordbrukarna gavs rätt förutsättningar. Följaktligen förordade alltså fysiokratin en ekonomisk politik som gjorde det så enkelt som möjligt för jordbrukarna
och bland annat föreslogs det att skatterna skulle vara låga och att staten inte skulle
lägga sig i jordbrukarnas verksamhet. Ytterligare en del i det fysiokratiska programmet
var ett förespråkande av frihandel, som skulle möjliggöra en hinderslös handel över
nationsgränserna.
Fysiokratin var alltså ett revolutionerande ekonomiskt tankesätt, men fick trots
detta ingen större betydelse för den ekonomiska politiken. Dock kom de fysiokratiska
idéerna att påverka framtida ekonomiska tänkare, varav den mest betydelsefulla var
skotten Adam Smith.
En fabrik som byggdes till följd av
merkantilismens förespråkande av
exportsubventioner.
Francois Quesnay var kritisk till
merkantilismen och grundade fysiokratin som förespråkade fokus på
jordbruket.
Den klassiska nationalekonomin
I mitten av 1700-talet började det vetenskapliga förhållningssättet förändras i och med att vetenskapsmännen började
söka förklaringar till hur världen fungerade. Förändringen, som fick namnet upplysningen, innebar alltså forskarna började leta efter en logisk världsordning. Denna nyfikenhet påverkade även ekonomin och forskare som Quesnay utvecklade fysiokratin i ett försök att hitta naturlagar som styrde ekonomin. Quesnays jordbruksfokuserade teorier fick dock
inget större genomslag, vilket till stor del berodde på att upplysningen sammanföll med den industriella revolutionen.
Denna förändring innebar att jordbrukets betydelse minskade och att industrin istället blev oerhört viktig för samhällsekonomin.
Adam Smith och den osynliga handen
En av dem som tog fasta på industrialiseringen var den skotske filosofen Adam Smith, som 1776 publicerade Nationernas Välstånd. I denna bok presenterade Smith ett nytt sätt att mäta rikedom. Det nya sättet byggde på antagandet om
att ett lands rikedom mättes i den mängd arbete som utfördes i landet. Desto mer arbete, i form producerade varor och
tjänster, desto rikare var alltså landet, menade Smith. Han beskrev sitt synsätt med följande citat:
"Arbetet år för år är den fond, som ett folk i grund och botten lever på, ty allt som den årligen förbrukar
till livets nödtorft och bekvämlighet, utgör antingen dem omedelbara frukten av nationellt arbete eller något, som för den omedelbara frukten av nationellt arbete köpes av främmande nationer."
Vägen till nationellt välstånd gick alltså, enligt Smith,
inte genom insamlandet av stora mängder guld och silver utan genom att arbetsmängden maximerades. För att
maximera produktionen krävdes det dock att människor
fick möjlighet att verka utifrån sitt egenintresse eftersom
detta skulle innebära att de försökte maximera sin vinst
genom att maximera sin varu- och tjänsteproduktion.
Detta förutsatte dock att det fanns ekonomisk frihet,
som innebar att människor fritt fick bestämma över hur
de använde sina ekonomiska resurser.
Framhävandet av den ekonomiska friheten handlade
dock inte enbart om att Smith ville öka produktionen
utan var också kopplat till hur samhällsekonomins
funktion förklarades. Smith menade nämligen att samhällsekonomin styrdes av marknadskrafter som beskrevs
som en ”osynlig hand”. Den här osynliga handen såg till
att frukten av varje samhällsinvånares egenintresse samlades ihop och uppfyllde samhällets intresse genom att
alla fick det som de behövde. För att den osynliga handen skulle kunna fungera naturligt krävdes det dock att
ekonomin var fri och att staten inte hindrade varu– och
tjänsteproduktionen genom monopol, skråväsenden och
andra handelshinder.
Smits kanske viktigaste slutsats i Nationernas välstånd
var alltså att den ekonomiska politiken skulle syfta till att
göra det möjligt för marknadskrafterna att fungera genom att göra varje samhällsinvånare fri att gynna sitt
egenintresse. Detta var en revolutionerande tanke som
kom att påverka det ekonomiska tänkandet under lång
tid framöver.
"genom att styra sin verksamhet i en sådan riktning att
värdet av dess produktion skall bli så högt som möjligt, syftar han bara till sin egen vinning, och han leds i
detta, liksom i många andra fall, av en osynlig hand till
att främja ett ändamål som inte har någon del i hans
syfte.
Inte heller är det alltid det sämsta för samhället att
ändamålet inte har haft del i hans syfte. Genom att
söka sitt eget intresse gynnar han ofta samhällets intresse mer effektivt än när han verkligen har för avsikt
att gynna det senare."
Adam Smith förklarar marknadskrafterna i Nationernas
välstånd
En annan viktig del i Smiths nationalekonomiska budskap handlade om betydelsen av ekonomisk specialisering. Detta beskrev Smith med följande ord:
"Varje person som förfärdigade en tiondel av fyrtioåttatusen nålar
skulle därför kunna betraktas som tillverkare av fyratusenåttahundra
nålar per dag. Men om var och en hade arbetat helt på egen hand
och oberoende av de andra, och om ingen av dem hade utbildats för
detta särskilda yrke, skulle säkerligen inte var och en ha kunnat tillverka tjugo nålar om dagen, kanske inte ens en enda nål per dag,
alltså säkerligen inte en tvåhundrafyrtiondedel, kanske inte ens en
fyratusenåttahundradel av vad de nu förmår uträtta tack vare en
lämplig fördelning och sammansättning av sina olika handgrepp."
Adam Smith menade att specialisering av tillverkning skulle öka mängden varor och tjänster som
producerades
Smith menade alltså att produktionen av varor och tjänster kunde maximeras
ifall arbetsuppgifterna delades upp på ett tydligt och effektivt sätt.
David Ricardo och den ekonomiska specialiseringen
En av ekonomerna som inspirerades av Smith var britten David Ricardo, som tillämpade idéerna om specialisering på
den internationella handeln. Grunden för det här Ricardos tänkande var att alla länder var olika bra på att producera olika
varor. Till exempel var Portugal mycket bättre än England på att producera vin samtidigt som England var mycket bättre
än Portugal på att producera tyg.
Båda länderna hade alltså en absolut fördel och kunde därför tjäna på att bara producera det som de var bäst på. Ricardo
beskrev den här slutsatsen genom följande räkneexempel:
Absoluta fördelar
Portugal
En enhet vin
En enhet tyg
80 timmar
100 timmar
England
♦
I tabellen ser ni en sammanställning över hur lång tid det tar att producera olika varor
♦
Om Portugal både producerar en enhet vin och enhet tyg kostar det dem 180 timmar.
♦
Om England både producerar en enhet vin och enhet tyg kostar det dem 210 timmar.
♦
Om Portugal däremot bara producerar två enheter vin, vilket de är bäst, tar det dem bara 160 timmar.
Alltså sparar de 20 timmar, som de kan använda till att göra mer vin.
♦
Samma förhållande gäller för England, som genom att bara producera två enheter tyg sparar 30 timmar
som de kan använda till att göra mer tyg.
♦
Båda parterna har alltså absoluta fördelar och tjänar alltså på att specialisera sig och handla med varandra.
120 timmar
90 timmar
Relativa fördelar
Portugal
England
♦
Portugal är bäst både när det gäller vin och tygproduktion, men kan ändå tjäna på att producera den vara
som de är bäst på.
En enhet vin
80 timmar
120 timmar
♦
Genom att bara producera två enheter vin kan de nämligen spara 10 timmar, som kan användas i vinproduktionen.
En enhet tyg
90 timmar
100 timmar
♦
England kan genom att fokusera på tygproduktion tjäna in 20 timmar, som de kan använda i tygproduktionen.
♦
Båda parter vinner alltså på detta upplägg trots att Portugal egentligen är bäst inom båda områden.
Det Ricardo lyckades bevisa var att alla länder, oavsett om de hade absoluta eller relativa produktionsfördelar, kunde tjäna
på att specialisera sin produktion. Specialiseringen skulle nämligen innebära att det blev tid över som sedan kunde användas till att tillverka ännu fler varor. Att detta skulle fungera krävdes dock att alla länder fick handla utan hinder och därför
var Ricardo en stark anhängare av en fri handel utan protektionism, tullar och statliga monopol som kunde ge orättsvisa
fördelar.
Neoklassisk nationalekonomi
De klassiska nationalekonomernas idéer fick ett enormt genomslag och banade väg för stora satsningar på ekonomisk frihet runtom i världen. I Sverige märktes detta genom att näringsfrihet, som
innebar att alla själv fick välja vad de ville syssla med, började införas på 1840-talet. Sådana liberaliseringar var oerhört viktiga och
skapade förutsättningar för en omfattande industrialisering av den
internationella ekonomin. Denna utveckling inspirerade många ekonomer, varav några tillhörde den neoklassiska skolan. Precis som
namnet antyder var de här ekonomerna inspirerade av klassiska teoretiker, såsom Smith och Ricardo, men det fanns också nya inslag i
deras idéer.
Stanley Jevons, Carl Menger och Léon Walras var
några av de främsta teoretikerna inom den neoklassiska nationalekonomin.
Ett av dessa nya inslag rörde frågan om prisbildning, där neoklassikerna hade ett helt annat synsätt än av de klassiska
ekonomerna haft. Smith och hans anhängare hade nämligen menat att en varas pris avgjordes av två faktorer, i form av
dess produktionskostnad och dess nytta. Neoklassikerna hade dock en annan teori, som byggde på antagandet om att
priser bestämdes genom ett samspel mellan köparnas och säljarnas önskemål. De här önskemålen antogs vara rationella,
vilket innebar att både köpare och säljare alltid skulle göra det som gynnade deras vinstintresse mest. Enligt de neoklassiska ekonomerna påverkade det här vinstintresset både produktmängderna och produktpriserna eftersom vinstintresset
både styrde hur mycket producenterna ville producera och hur mycket konsumenterna ville köpa. Vinstintresset påverkade alltså marknadens utbud och efterfråga, vilket neoklassikerna beskrev med hjälp av följande modell.
Med hjälp av modellen ser vi tydligt hur neoklassikerna beskrev vinsintressets påverkan på utbudet och efterfrågan i
och med att konsumenterna ville spendera så lite som möjligt medan producenter ville tjäna så mycket som möjligt. Samtidigt som vi ser detta ser vi även att det i modellen fanns en tydlig intressekonflikt i och med att marknadens parter vill
helt olika saker. Enligt neoklassikerna var dock denna konflikt nödvändig eftersom samspelet mellan efterfrågan och utbudet ledde till ett prisläge som båda parter kunde vara nöjda med. Det här ideala prisläget kallades för jämviktspris och
uppstod på följande vis.
I grafen kan vi alltså se hur konsumenterna och producenterna möttes på mitten och hittade ett prisläge som båda var
nöjda med. Det här priset var dock inte satt i sten utan kunde komma att ändras på grund av ändringar i utbudet eller
efterfrågan. De här förändringarna kunde bero på flera saker, men ett skäl kunde vara att nödvändiga varor och tjänster
blir dyrare vilket minskar konsumenterna efterfrågan på andra mindre viktiga saker. Ett annat skäl kunde vara att produktionen blev billigare, vilket gjorde det möjligt för producenterna att öka utbudet av vissa varor och tjänster. Oavsett
skäl till ändringen skulle dock, enligt neoklassikerna, påverka utbudet och efterfrågan. Förändringen skulle styras av två
lagar, i form lagen om efterfrågan och lagen om utbudet. De här två lagarna såg ut så här:
Lagen om efterfrågan
Lagen om utbudet
Efterfrågan < Utbud = Prispress neråt
Utbud < Efterfrågan = Prispress uppåt
Efterfrågan > Utbud = Prispress uppåt
Utbud > Efterfrågan = Prispress neråt
Lagarnas funktion kan beskrivas med hjälp av de här två graferna. Den första grafen visar vad som händer ifall efterfrågan minskar och den andra grafen visar vad som händer ifall utbudet ökar.
Sammanfattningsvis kan
vi alltså se att neoklassikernas syn på prisbildningen
byggde på ett antagande om
att marknadskrafterna utbud
och efterfrågan samspelade
för att nå ett jämviktspris.
För att de här marknadskrafterna skulle fungera
krävdes det dock att de fick
fritt spelrum, vilket kunde
genomföras genom en liberalisering av ekonomin.
Detta innebar att ekonomin
var fri och att både producenter och konsumenter får
möjlighet att uppnå sitt
vinstintresse utan hinder.
Utöver detta krävdes det även näringsfrihet, som alltså innebär att alla producenter hade rätt att marknadsföra sina
produkter; det fick alltså inte finnas några regleringar av marknaden. Skälet till att detta var viktigt var att näringsfrihet
leder till att producenterna tvingades konkurrera med varandra, vilket ledde till att alla konsumenter fick tillgång till
prisvärda och kvalitativa produkter.
Ytterligare en viktig del var det privata ägandet, som garanterade att producenter kunde ta ansvar och göra rationella
och långsiktiga investeringar. Följden av detta blev att producenterna kunde anpassa sin produktion efter efterfrågan,
vilket alltså var en förutsättning för att den neoklassiska modellen skulle fungerar. Ännu en viktig del var att staten inte
skulle försöka styra ekonomin med lagar, skatter och regleringar. Detta var viktigt eftersom statliga ingrepp, i form av
exempelvis tobaks- och bensinskatter, gjorde att utbudet och efterfrågan inte spelade någon roll för prisläget. Ifall staten påverkade ekonomin sattes alltså marknadskrafterna ur spel och marknadsekonomin slutade fungera.
Marxistisk ekonomi
De klassiska och neoklassiska ekonomernas idéer ledde till en liberalisering av ekonomin, som i sin tur ledde till framväxten av ett kapitalistiskt samhälle där de flesta produktionsfaktorerna, i form av arbete, naturresurser och kapital, kontrollerades av privatpersoner. Detta kapitalistiska samhällssystem kritiserades framförallt av den tyske filosofen
Karl Marx, som menade att en ekonomi som byggde på enskilt ägande
och konkurrens var ohållbar. Grunden till denna kritik låg i Marx syn på
samhällets utveckling. Marx och hans anhängare hade nämligen en
materialistisk historiesyn, som hävdade att samhället utvecklades enligt
en logisk och lagbunden ordning. Denna ordning byggde på att olika
klasser stred mot varandra om att få kontrollera produktionsfaktorerna,
vilket i förlängningen innebar att de stred om kontrollen över samhället.
Enligt Marx innebar nämligen kontroll över produktionsfaktorerna
samma sak som kontroll över samhället. Den klass som vann kampen
om produktionsfaktorerna kunde alltså ta kontrollen över samhället och
styra det på det sätt som de ansåg vara bäst. Skälet till att det feodala
systemet försvunnit var alltså, enligt historiematerialismen, att kapitalisterna hade tagit kontroll över arbetskraften, naturresurserna och kapitalet och ersatt adeln som samhällets härskare.
Karl Marx hade en historiematerialistisk utgångspunkt och menade att ”historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.”
Enligt Marx skulle dock inte kapitalismen kunna överleva för evigt
eftersom systemet hade en rad inbyggda svagheter. En av dessa svagheter
var att systemet byggde på att kapitalisterna utnyttjade arbetarklassen för
sin egna vinnings skull. Detta resulterade i att proletariatet, som Marx
kallade arbetarklassen, blev mer och mer fientligt inställda till sina kapitalistiska härskare. I takt med att industriproduktonen effektiviserades och
det behövdes färre arbetare skulle denna fientlighet öka eftersom det
minskade behovet av arbetskraft skulle göra det möjligt för kapitalisterna
att utnyttja proletärerna ännu mer. Enligt lagen om efterfrågan skulle
nämligen priserna på arbetskraft pressas neråt ifall utbudet blev större än
efterfrågan. Lönerna skulle alltså sjunka till oerhört låga nivåer. Proletariatet skulle dock inte acceptera vad som helst utan skulle till slut göra revolution och ersätta kapitalisterna som samhällets härskare.
Marx menade att kapitalismen var dödsdömd
eftersom den byggde på att proletariatet utnyttjades för kapitalisternas vinning. Alltså skulle
kapitalismen för eller senare omkullkastas genom att arbetarna gjorde revolution.
Marx tänkte sig alltså att historien skulle återupprepa sig själv och att
kampen mellan kapitalister och proletariatet skulle leda till att det kapitalistiska samhället omkullkastades och ersattes av ett samhälle som byggde
på Marx idéer. I det här samhället skulle det inte finns någon fri marknad
utan istället skulle produktionsfaktorerna förstatligas och sedan skulle
resursanvändandet styras av proletariates diktatur. Tanken med detta var
att bana väg för ett klasslöst samhälle, där alla invånare fick sina behov
tillfredsställda och inte hade något behov av att kämpa mot varandra om
kontrollen av produktionsfaktorer. Införandet av ekonomisk central styrning var alltså ett centralt led i skapandet av det klasslösa samhälle, som
till slut skulle leda till att samhällsutvecklingen upphörde och mänskligheten nådde det som Marx kallade för historiens slut.
Del 2
- 1900-talets teorier
John Maynard Keynes nya giv
En av 1900-talets mest inflytelserika tänkare var den brittiske ekonomen John Maynard Keynes, som utvecklade ett helt nytt sätt att se
på den ekonomiska politiken. Det nya synsättet, som kom att kallas
för keynesianism, utvecklade nationalekonomin genom att det gick
ifrån tanken om att marknaden skulle sköta sig själv och istället förordade statliga ingripanden i samhällsekonomin. Denna slutsats var
revolutionerande och påverkar fortfarande den ekonomiska politik
som förs idag. Keynesianismen har alltså haft en helt enorm betydelse och fortsätter ha det. Följaktligen är det alltså viktigt att förstå
keynesianismen för att kunna förstå dagens ekonomiska politik. För
att kunna förstå John Maynard Keynes idéer krävs det dock att vi
först förstår det ekonomiska sammanhang som keynesianismen ut-
John Maynard Keynes, 1883-1946, revolutionerade nationalekonomin genom att förorda statliga ingripanden i
ekonomin
Vägen till den svarta tisdagen
1920-talet började skakigt, men efter ett tag återhämtade sig
ekonomin och människor började prata om det glada 1920-talet.
På senhösten 1918 tystnade kanonerna på västfronten och
första världskriget slutade. Det fyraåriga kriget hade orsakat
enorma skador och många hoppades säkert på en bättre
framtid. Verkligheten blev dock en annan i och med att den
internationella ekonomin gick in i en lågkonjunktur I USA
märktes lågkonjunkturen genom att produktionen av varor
och tjänster minskade med över 25 procent och att arbetslösheten närmade sig 10-procentiga nivåer. I Tyskland var situationen ännu värre, då fredsavtalet efter kriget hade påtvingat
dem hårda skadeståndsbetalningar. Ytterligare ett skäl till
Tysklands negativa situation var att den ekonomiska politiken
ledde till massiva prisökningar som förvärrade läget oerhört
mycket. Rent ekonomiskt inleddes alltså 1920-talet oerhört
negativt, men inom kort började ekonomin återhämta sig så
pass mycket att människor började tala om ”det glada 1920talet.”
Det ekonomiska uppsvinget ledde till en högre levnadsstandard som bidrog
till en lånedriven efterfrågan på olika varor och tjänster. Den ökade försäljningen ökade förstås företagens lönsamhet och i hopp om att kunna tjäna lite extra
pengar lånade många pengar och började investera på den växande aktiemarknaden. Till en början gick sådana investeringar bra, men efter ett tag började
försäljningen varor och tjänster minska till följd av en minskad efterfrågan.
Marknaden hade helt enkelt blivit mättad i och med att de behov som funnits i
ekonomin redan hade fyllts. Utbudet blev alltså större än efterfrågan, vilket
ledde till lägre priser och en minskad lönsamhet för företagen. Detta skapade en
oro på aktiemarknaden, där alltså många människor satsat sina pengar, och i ett
hopp om att skydda sina investeringar och kunna betala tillbaka sina lån försökte många sälja sina aktier. Efterfrågan på aktier var dock låg och när utbudet
helt plötsligt ökade på grund av desperata investerares panikförsäljningar störtdök aktiepriserna. De minskade priserna förvärrade oron och på tisdagen, den
29 oktober 1929, kraschade Wall Street-börsen och under de kommande dagarna förlorade den nästan 30 procent av sitt värde.
I slutet av oktober 1929 fylldes tidningarna
om rapporter om hur aktiemarknaden i
USA hade kraschat.
Den stora depressionen
Wall Street-kraschen, vars verkningar snabbt spred sig till resten av den
industrialiserade världen där amerikaner investerat pengar, ledde till en
enorm osäkerhet och många började därför hålla i sina pengar. Detta ledde
till en ytterligare minskning av efterfrågan och i ett försök att anpassa sin
produktion efter marknaden började många företag avskeda personal. De
massiva uppsägningarna förvärrade dock krisen i och med att den ökande
arbetslösheten ledde till en ännu mindre efterfrågan. Ekonomin hamnade
alltså snabbt i en nedåtgående spiral som till slut utlöste en ekonomisk recession som kom att kallas för ”den stora depressionen”. Den här internationella depressionen fick enorma sociala, ekonomiska och politiska konsekvenser, men trots det trodde många att marknaden skulle återhämta sig på
egen hand. En av optimisterna var miljardären och industrimagnaten John
D. Rockefeller, som beskrev läget så här: ”I dessa dagar är många nedstämda, men under mina 93 levnadsår har depressionerna avlöst varandra.
De goda tiderna och välståndet har dock alltid återvänt.”
Under depressionen var arbetslösheten enorm
och i början av 1930-talet var mellan 25 till 30
procent arbetslösa i de industrialiserade länderna.
Keynesianismen
En av dem som inte delade denna optimism var den brittiske ekonomen John Maynard Keynes, som menade att det var djupt oetiskt att
vänta på att ekonomin skulle återhämta medan en fjärdedel av befolkningen levde i armod på grund av arbetslöshet. Dessutom hävdade Keynes att ekonomin omöjligtvis kunde återhämta sig på egen hand. Keynes
hyste alltså ingen större tilltro till marknadskrafterna och menade istället
att staten skulle ta ansvar för att stabilisera ekonomin och garantera full
sysselsättning. För att uppnå detta skulle staten, enligt Keynes recept,
föra en stabiliseringspolitik för att påverka efterfrågan i ekonomin. Skälet
till att Keynes fokuserade på just efterfrågan var att han menade att det
var den samlade efterfrågan som påverkade konjunkturläget. Var efterfrågan hög gick ekonomin alltså bra, medan den gick dåligt ifall efterfrågan
var låg.
I tider av lågkonjunktur skulle alltså staten föra en expansiv finanspolitik och göra investeringar för att skapa en ökad efterfrågan på varor och
tjänster. Investeringarna kunde till exempel gå till att skapa arbetstillfällen
i statliga projekt eller till att öka medborgarnas inkomster genom höjda
bidrag eller sänkta skatter. Dessa investeringar skulle sedan leda till en
multiplikatoreffekt genom att de statliga pengarna även påverkade andra
delar av ekonomin.
Keynes tänkte sig att multiplikatoreffekten fungerade så här:
Staten investerar i vägbyggen
Detta skapar fler arbetstillfällen,
som bidrar till ökad efterfrågan
Multiplikatoreffekt!
I 1936 års bok The general theory of employment,
interest and money förklarade Keynes orsaken till
den ekonomiska krisen och gav dessutom förslag på hur politikerna kunde lösa de ekonomiska problemen.
Detta skapar arbetstillfällen i
andra branscher, som måste
nyanställa för att möta den
ökade efterfrågan
Grundbudskapet i Keynes teori var alltså att staten skulle ta ett ansvar för att stabilisera ekonomin och under en lågkonjunktur skulle den alltså öka sina utgifter och stimulera efterfrågan för att få fart på ekonomin. Ansvaret för att stabilisera ekonomin stannade dock inte enbart vid att få fart på efterfrågan utan kunde, enligt Keynes, även handla om att
kyla av ekonomin genom att minska efterfrågan. För mycket efterfrågan kunde nämligen få ödesdigra konsekvenser, vilket inte minst börskraschen 1929 —som alltså berodde på en ekonomisk överhettning— hade visat. I tider av högkonjunktur skulle alltså staten minska sina utgifter och minska efterfrågan genom att minska konsumtionen genom höjda
skatter och minskade bidrag.
I grund och botten gav alltså Keynes staten ansvar för att garantera en stabil ekonomisk utveckling med full sysselsättning. Den ideala ekonomiska utvecklingen skulle alltså se ut som den gröna snarare än svarta linjen.
Utifrån denna bild kan vi tydligt se att Keynes förespråkade en kontracyklisk finanspolitik, som skulle motverka konjunkturssvängningar för att garantera en stabil och långsiktig ekonomisk utveckling. För att uppnå detta föreslog Keynes
att staten skulle gå emot det rådande konjunktursläget. Rent konkret innebar detta att staten gjorde följande:
Finanspolitik vid lågkonjunktur
Finanspolitik vid högkonjunktur
Under en lågkonjunktur ska politikerna få fart på ekonomin. Därför gör de följande:
Under en högkonjunktur ska politikerna kyla av
ekonomin. Därför gör de följande:
◊
Underbalanserar statsbudgeten och spenderar mer
pengar än vad de tjänar.
◊
Överbalanserar statsbudgeten för att få in mer än
de tjänar.
◊
Underbalanseringen bekostas oftast genom lån från
utlandet.
◊
Minskar företagens lönsamhet genom ökade
skatter och avgifter.
◊
Ökar företagens lönsamhet genom minskade skatter
och avgifter.
◊
Minskar hushållens köpkraft genom skattehöjningar och sänkta bidrag.
Ökar hushållens köpkraft genom skattesänkningar och
ökade bidrag.
◊
Använder det ekonomiska överskottet till att betala utlandsskulder och skapa en ekonomisk buffert för kommande lågkonjunkturer.
◊
◊
Satsar på att öka efterfrågan genom att skapa arbetstillfällen, vilket kan uppnås genom statliga investeringar i exempelvis infrastruktur och bostäder.
Under en lågkonjunktur bedrivs alltså expansiv finanspolitik!
Under en högkonjunktur bedrivs alltså kontraktiv
finanspolitik!
Keynesianismens storhetstid
Keynes ekonomiska teori fick ett snabbt och stort genomslag i
1930-talets krisdrabbade ekonomier, vilket till stor del berodde på att
Keynes dels gav en förklaring till hur krisen uppstått och dels gav
förslag på hur krisen kunde hanteras. Många politiker runtom i den
industrialiserade världen började alltså använda sig av Keynes stabiliseringspolitiska instrument och satsade på att öka efterfrågan genom
olika projekt. I Sverige—där det fanns en inhemsk version av keynesianism, som gick under namnet Stockholmsskolan—gjordes tillexempel stora investeringar i väg– och bostadsbyggen. De här åtgärderna fick dock inte fart på ekonomin eftersom återhämtningen avbröts
av andra världskrigets utbrott 1939.
John Maynard Keynes samtalar med Sovjetunionens och
Jugoslaviens representant under 1944 års Bretton Woodskonferens. Vid konferensen fattades bland beslut om
skapandet av en världsbank.
Ytterligare ett led i det efterkrigstida
återhämtningsarbetet var skapandet av
valutasamarbetet Bretton Woodssystemet, som innebar att medlemsländernas valutor knöts till dollarns värde.
Tanken bakom detta var att säkra och
stabila valutakurser skulle minska riskerna vid internationell handel och göra det
enklare för medlemsländerna att handla
med varandra.
Ett annat efterkrigstida återhämtningsprojekt som inspirerades av Keynes var den amerikanska Marshallplanen, som till stor del byggde på de idéer
som Keynes redan fört fram i 1919 års
bok The economic consequences of peace. Planen gick ut på att USA skulle få fart på
ekonomin genom att stimulera efterfrågan i de krigsdrabbade länderna genom
generösa lån och bidrag. Några av de
länderna som mottog ekonomiskt stöd
kan ni se i tabellen till höger.
Ett bostadsområde i Södra Ängsby som staten byggde i
slutet av 1930-talet.
Det femåriga världskriget var extremt förödande och vid krigsslutet var många, däribland Keynes, måna om att förhindra ännu ett
krig. Keynes—som hade deltagit vid fredsförhandlingarna efter
första världskriget och menade att det hårda fredsavtalet bidragit till
det nazistiska maktövertagandet i Tyskland—menade att världsfreden bara kunde säkerställas ifall den efterkrigstida politiken strävade
mot ekonomisk återhämtning i de krigsdrabbade länder. Ett led i
denna strävan var anordandet av 1944 års Bretton Woodskonferens, där 44 allierade länder möttes och fattade beslut om
skapandet av en världsbank. Tanken med denna världsbank var att
den skulle kunna bistå med lån och investeringar i de krigsdrabbade
länderna och på så sätt bidra till deras ekonomiska återhämtning.
Land
Total summa
Bidrag
Lån
Belgien–Luxemburg
559,3
491,3
68,0
Danmark
273,0
239,7
33,3
Frankrike
2 713,6
2 488,0
225,6
Grekland
706,7
706,7
–
Irland
147,5
19,3
128,2
Italien
1 508,8
1 413,2
95,6
Nederländerna
1 083,5
916,8
166,7
Norge
255,3
216,1
39,2
Storbritannien
3 189,8
2 805,0
384,8
Sverige
107,3
86,9
20,4
Turkiet
225,1
140,1
85,0
Tyskland
1 390,6
1 173,7
216,9
Österrike
677,8
677,8
–
Totalt
13 325,8
11 820,7
1 505,1
Marshallplanen, Bretton Wood-samarbetet och den keynesianska
politiken bidrog till ett ekonomiskt uppsving som varandra än fram
till 1970-talets början. Den ekonomiska tillväxten var alltså oavbrutet
och därför har många beskrivit den här perioden som rekord– eller
mirakelår. Samtidigt som ekonomin förbättrades och levnadsstandarden höjdes uppenbarades dock vissa problem, varav ett var att
den höga efterfrågan ledde till ständiga prisökningar. De här prisökningarna som i sin tur ledde till inflation innebar en rad negativa
konsekvenser för samhällsekonomin, såsom minskad efterfrågan på
varor och tjänster. För de politiker som var inspirerade av keynesianismen var dock inflationen ett mindre problem, då det visat sig att
det fanns ett stabilt samband mellan en låg arbetslöshet och en hög
inflation och om politikerna tvingades välja mellan hög inflation eller
hög arbetslöshet var valet enkelt. Eventuella efterfrågeminskningar
kunde nämligen alltid kompenseras genom expansiv finanspolitik.
Phillipskurvan visar ett tydligt samband mellan hög
inflation och låg arbetslöshet. Kurvan visar att en hög
grad av sysselsättning kommer leda till ökad efterfrågan som i sin tur leder till högre priser.
Keynesianismens misslyckande
I början av 1970-talet fick rekordåren ett abrupt slut och den industrialiserade världen gick in i en lågkonjunktur, där
BNP snarare minskade än ökade. Lågkonjunkturen berodde på flera olika faktorer, men en av de främsta orsakerna till
rekordårens slut var en hårdare konkurrens från asiatiska låglöneländer. Denna konkurrens började uppenbaras redan i
slutet av 1960-talet, när det blev tydligt att tigerekonomier, såsom Sydkorea, Japan och Taiwan, kunde tillhandahålla
samma varor till lägre priser. Konkurrensen var alltså stor och innebar att den tunga industrin i de industrialiserade västländerna fick allt svårare att sälja sina varor på den internationella marknaden.
Den västerländska industrins konkurrensmöjligheter försvårades ytterligare av den så kallade oljekrisen, som utlöstes
efter att medlemmarna i oljeproducentorganisationen OPEC fyrdubblade priset på olja. Denna chockhöjning slog hårt
mot den industrialiserade världen eftersom den innebar att produktionskostnaderna ökade och det blev ännu svårare att
konkurrera med billiga varor från Asien. Läget förvärrades ytterligare av att det höjda oljepriset även drabbade den inhemska marknaden genom att priserna på transporter och uppvärmning höjdes. Konsumenterna tvingades alltså ändra
hur de spenderade sina pengar, vilket drabbade varu– och tjänsteföretag i Sverige.
Resultatet av oljekrisen blev alltså en minskad efterfrågan, som politiker i många länder försökte lösa genom att bedriva en expansiv finanspolitik. Det de gjorde var alltså helt enkelt att låna pengar som de sedan använde för att stimulera
efterfrågan genom sänkta skatter, höjda bidrag och stöd till krisande industrier. Sådana åtgärder visade sig dock vara verkningslösa, då priserna på olja fortfarande var höga och den internationella och nationella efterfrågan låg kvar på en låg
nivå, och det enda som statens finanspolitik åstadkom var en hög inflationsnivå. Detta var ett stort problem eftersom
ökade priser ledde till en ännu mindre efterfrågan och till slut hade många industriländerna hamnat i en stagflation, där
ekonomin gick knackigt samtidigt som inflationen var hög på grund av höga priser. Detta visade dels att Phillipskurvan
inte stämde och dels att Keynesianismen inte var den mirakelmedicin som den hade utmålats som under 1930-talets
krisår.
Keynesianismens misslyckade berodde på flera saker, men av de största anledningarna var att expansiv finanspolitik
inte var verktyget som kunde lösa 1970-talskrisen. Denna kris skiljde sig nämligen från tidigare kriser eftersom den berodde på att det inte fanns någon egentlig efterfråga att stimulera. Orsaken till detta var dels de höga oljepriserna, som
tvingade köparna att välja bort vissa varor, och dels det faktum att inhemska varor utkonkurrerades av billigare alternativ
från utlandet. Att staten pumpade in miljardbelopp i krisande industrier hade alltså ingen betydelse, då de tunga industriernas tid var förbi och ingen skulle vilja köpa deras varor när konjunkturen vände. Det enda som keynesianismen egentligen åstadkom var alltså en lånedriven inflation, som på sikt gjorde betydligt mer skada än nytta för världens industrialiserade länder.
Monetarismen
Perioden mellan 1936 och 1976 kallas ofta för keynesianismens storhetstid,
men trots dominansen fanns det även den som var kritiska till John Maynard
Keynes tankar. En av de främsta kritikerna var den amerikanska ekonomen Milton Friedman, som tillhörde den så kallade Chicagoskolan. Denna skola skiljde
sig åt från keynesianismen eftersom den betonade betydelsen av en fri marknad
utan statliga regleringar och ingrepp. Friedman var alltså en stark anhängare av
den fria marknaden och såg sig som en efterföljare till Adam Smith. Detta kom
naturligtvis att påverka hans nationalekonomiska synsätt.
Detta synsätt, som kom att kallas för monetarism, byggde på ett antagande
om att alla marknader egentligen var stabila. För att stabiliteten skulle upprätthållas krävdes det dock att marknaden tilläts fungera fritt och därför var Friedman och andra monetarister emot statlig inblandning eftersom statliga ingrepp
bara skulle rubba marknadens balans och förvärra marknadens svängningar. För
att beskriva detta tänkande sa Friedman bland annat: "Om ekonomin behöver
stabiliseras beror detta enbart på att politiker, byråkrater och fackföreningar på
olika sätt ingripit och förstört marknadens funktionssätt.”
Milton Friedman, 1912—2006, gav upphov
till den monetaristiska nationalekonomiska
teorin.
En av de främsta orsakerna till att Friedman var emot statlig
inblandning i ekonomin låg i hans syn på hur ekonomin fungerade. Till skillnad från keynesianismen menade nämligen Friedman att efterfrågan inte hade någon långsiktig betydelse för ekonomins utveckling och att förändringar i efterfrågan bara skulle ha
kortsiktiga effekter på sysselsättningen. Dessutom, menade Friedman, skulle en expansiv finanspolitik på lång sikt leda till att inflationen ökade eftersom mängden pengar blev större än utbudet av
varor och tjänster, något som visade sig under 1970-talskrisen.
Enligt Friedman, var det alltså fel att försöka stimulera efterfrågan
och istället skulle staten låta marknaden fungera fritt.
Monetarismen menar att mängden pengar styr den ekonomiska utvecklingen. Krisen i mellankrigstidens Tyskland
berodde alltså på att mängden pengar varit alldeles för stor
och att det hade uppstår en hyperinflation som försvårade
handeln med varor och tjänster.
Staten hade dock vissa åtaganden, men istället för att stimulera
efterfrågan skulle staten kontrollera mängden pengar som fanns.
Skälet till att Friedman gav staten denna uppgift var att han och
övriga monetarister menade att det var mängden pengar som styrde den ekonomiska utvecklingen. För att exemplifiera detta tänkande kan vi gå tillbaka till mellankrigstidens tyska ekonomiska
kris, som berodde på att den tyska staten tryckte pengar i ett försök att betala tillbaka sina krigsskulder. Denna åtgärd ledde dock
snarare till en enorm ökning av penningmängden, som i sin tur
orsakade en enorm inflation som raderade den tyska valutans
värde. Pengarna i Tyskland blev alltså värdelösa och detta kom att
få allvarliga konsekvenser för det tyska samhället och dess ekonomi. Det var alltså allvarligt ifall penningmängden blev för stor
och det var, enligt monetarismen, även allvarligt ifall penningmängden blev för liten eftersom detta skulle minska handeln vilket på sikt skulle kunna minska sysselsättningen och produktion.
Enkelt uttryckt gav alltså den monetaristiska teorin staten ansvar
för att garantera att penningmängden i samhället var stabil och
utvecklades i samma takt som produktionen.
Monetaristisk ekonomisk politik
Monetarismens idealfall var alltså ett läge där mängden pengar motsvarade värdet av den samlade varu– och tjänsteproduktionen och för att detta förordades användandet av penningpolitik. Denna typ av ekonomisk politik skiljer sig väldigt
mycket från finanspolitiken eftersom den bygger på att staten använder andras snarare än sina egna pengar för att påverka
ekonomin. Det här kan verka komplicerat, men statens användande är i själva verket ganska enkelt att förstå. Innan vi
kan gå igenom hur penningpolitik fungerar måste vi dock först förstå låne- och sparräntors funktion och betydelse. Lånoch sparräntor är nämligen centrala delar i penningpolitiken.
Banker ägnar sig framförallt åt att låna ut pengar och förvalta sparade pengar. Till skillnad från vanliga företag tillhandahåller alltså inte bankerna varor och tjänster, men liknar vanliga företag i och med att de är vinstdrivande. För att kunna
tjäna pengar på sin utlåningsverksamhet krävs det att det kostar att låna pengar. Denna kostnad kallas för låneränta och
utgör det pris som banken satt på de lånade pengarna. Om du till exempel lånar 100 000 med en ränta på 14 procent ska
du vid lånetidens alltså betala tillbaka 114 000 kronor. Låneräntorna är dock inte den enda räntetypen utan det finns även
sparräntor som bankerna betalar ut till sparkunder i utbyte mot att de får använda kundernas sparpengar i sin utlåningsverksamhet. Enkelt uttryckt är alltså en sparränta den kostnad som banken betalar för att få använda bankkundens
pengar. Om bankkunden sätter in 30 000 kronor med en ränta på 10 procent kommer hen alltså få tillbaka 33000 kronor.
Enkelt uttryckt avgör alltså räntan priset på lånande och sparande.
Räntorna kan naturligtvis förändras och sådana prisförändringar påverkar naturligt nog hur stor efterfrågan på banklån
ser ut. Är räntan låg vill många personer låna. Om räntan däremot är hög vill få personer låna. Detsamma gäller för sparräntorna i och med att låga räntor kommer skrämma bort sparkunderna och höga räntor kommer locka till sig dem. Både
lånandet och sparandet styrs alltså av människors vinstintresse i och med att deras lånande och sparande ser annorlunda
ut beroende på hur mycket de kan tjäna på det. Det här vinstintresset ger staten en god möjlighet att påverka sparandet
och lånandet. Är låneräntorna låga kommer nämligen folk låna mycket medan de kommer spara mycket ifall sparräntorna
är höga.
För att staten ska kunna bedriva penningpolitik krävs det dock att staten kan styra vilken nivå som räntorna ligger på.
Denna uppgift sköts oftast av central- eller riksbanker som arbetar för att för att samhällsekonomin ska fungera på ett bra
sätt. Detta uppnås bland annat genom att centralbankerna lånar ut pengar till de privata bankerna. Skälet till att detta görs
är dels att de privata bankerna behövs för att hålla igång ekonomin och dels för att det statliga utlånandet bidrar till att
staten kan få kontroll över bankernas räntor, utlåning och inlåning. Den här kontrollen uppnås genom att centralbanken
sätter låneräntor som de lånande privata bankerna måste anpassa sig efter. Om centralbankens räntor är höga måste nämligen de privata bankerna förbättra sina inkomster för att kunna betala tillbaka sina lån och sådana inkomstförbättringar.
Penningpolitiken bygger alltså på att staten använder centralbankens utlåning för att påverka bankernas spar- och lånräntor som sedan påverkar mängden pengar i ekonomin. Detta kan exemplifieras så här:
Penningpolitik vid risk för inflation
Penningpolitik vid risk för deflation
Ifall det finns risk för en alltför stor ökning av pen- Ifall det finns en risk för att penningmängden är för
ningmängden och en efterföljande inflation försöker liten och en efterföljande deflation försöker staten
staten minska mängden pengar genom att höja rän- öka mängden pengar genom att sänka räntorna.
torna.
Detta gör det nämligen mer attraktivt att låna och
Detta gör det nämligen mindre attraktivt att låna och mindre attraktivt att spara, vilket gör att människor
mer attraktivt att spara, vilket gör att människor slu- tar ut och lånar för att konsumera. Alltså ökar pentar spendera sina pengar. Alltså minskar penning- ningmängden och deflationen tyglas.
mängden och inflationen tyglas.
Vi kan alltså se att kontrollen över räntorna ger staten möjlighet att stimulera penningmängden och på så vis kan styra inflationen och det var
just denna typ av kontroll som monetarismen ville att staten skulle uppnå.
Det var dock oerhört viktigt att den här politiken var stabil och byggde på
fasta spelregler snarare än kortsiktiga politiska beslut och därför föreslog
monetarismen fastställandet av ekonomiska mål, såsom att penningmängden tilläts växa med två procent per år. Sådana fasta och förutsägbara mål
skulle nämligen göra det enklare för marknaden att fungera på ett naturligt
sätt. Ytterligare ett led i att förenkla marknadens funktion var minskandet
av statlig inblandning i ekonomin och därför förespråkade monetarismen
omfattande skattesänkningar, minskande statliga utgifter och avskaffandet
av statliga monopol. Tanken bakom sådana liberaliseringar var att ekonomin skulle fungera mera naturligt ifall staten inte lade sig i och påverkade
utbudet och efterfrågan på varor och tjänster.
År 1976 tilldelades Milton Friedman Nobelpriset i
ekonomi för sitt arbete med att utveckla den monetaristiska teorin.
Monetarismen och arbetslösheten
En av de viktigaste delarna i monetarismen var slutsatsen om att det var omöjligt att uppnå full sysselsättning och att det alltid skulle finnas ett visst mått av arbetslöshet. Denna naturliga arbetslöshet, som enligt
monetarismen skulle ligga på mellan tre till åtta procent,
berodde bland annat på att den ekonomiska strukturen
ständigt förändrades och att olika branscher avlöste
varandra. Under 1800-talet hade till exempel industrin
blivit större än jordbruket och under 1970-talet hade
tjänstesektorn börjat bli större än varuindustrin. Utvecklingen, som innebar att anställda i gamla branscher
sades upp, ledde till en arbetslöshet som monetaristerna
kallade för strukturarbetslöshet eftersom den alltså berodde på förändringar i den ekonomiska strukturen. En
annan typ av naturlig arbetslöshet var den så kallade
friktionsarbetslösheten, som uppstod när människor
sökte nya jobb eller helt enkelt tackade nej till jobb som
fanns på grund av arbetsuppgifter, reseavstånd eller
lönenivåer.
Under 1970-talet blev många arbetslösa när olönsamma och omoderna företag inom varvs– och stålindustrin lades ner till följd av bristande efterfrågan. Detta var ett exempel på strukturarbetslöshet.
Enligt monetarismen var alltså arbetslösheten ett
naturligt fenomen och därför skulle inte staten försöka
sträva efter full sysselsättning. Detta skulle nämligen
inte påverka arbetslösheten utan de statliga bidragen
skulle bara leda till att penningmängden blev större än
produktionen och alltså skulle det uppstå inflation, vilket på sikt var oerhört skadligt för samhällsekonomin.
Trots denna skepsis mot statlig inblandning fanns det
dock vissa saker som staten kunde göra för att minska
arbetslösheten. En av dessa saker var att satsa på utbildning för att garantera att arbetskraften kunde möta den
ekonomiska strukturens krav. Om samhället till exempel behövde data– snarare än industriingenjörer kunde
alltså staten satsa på att utbilda dataingenjörer.
Monetarismen i praktiken
Ända fram till 1970-talet hade staten varit en drivande
aktör i de industrialiserade ländernas ekonomi. Den internationella lågkonjunkturen under 1970-talet visade dock att
det var svårt för staten att påverka den nationella ekonomin
och därför blev det uppenbart att den ekonomiska politiken
behövde förändras och förnyas. En av dem som kom med
förslag på hur detta kunde göras var Milton Friedman, som
alltså låg bakom den monetaristiska läran. Friedmans monetaristiska recept var att staten skulle minska sitt inflytande i
ekonomin och fokusera på att hålla nere inflationen eftersom det var penningmängden snarare än efterfrågan som
påverkade ekonomins utveckling. Två av de länder där
denna typ av politik tillämpades var USA och Storbritannien, där Ronald Reagan och Margaret Thatcher styrde.
Storbritanniens Margaret Thatcher och USA:s Ronald Reagan var
två av monetarismens starkaste anhängare och tillämpade Friedmans
recept för att få ner inflationen.
I de här två länderna syftade den ekonomiska politiken framförallt till att minska inflationen, som var ett enormt problem när Thatcher och Reagan tillträdde. För att råda bot på detta lanserades en monetaristisk ekonomisk politik, som
byggde på att staten dels bekämpade inflationen och dels minskade sitt inflytande genom sänkta skatter och utgifter samt
avskaffandet av statliga stöd och monopol. I Storbritannien slopades till exempel stödet till industrin samtidigt som statliga företag privatiserades. Dessa åtgärder fick ner inflationen, men skapade samtidigt problem i och med att avreglingarna tvingade fram stora varsel och uppsägningar. Arbetslösheten blev alltså stor och i Thatchers Storbritannien var mer
än 10 procent arbetslösa. Thatcher, som inspirerats av monetarismens teorier om naturlig arbetslöshet, såg dock inte
detta som något problem utan som en naturlig konsekvens av ekonomins utveckling och följaktligen sattes inte några
större arbetsmarknadspolitiska åtgärder in.
Ett annat problem som uppstod till följd av det minskade statliga stödet var att den sociala servicen, i form av sjukvård, omsorg och utbildning, försämrades och detta skapade ett enormt missnöje med Thatchers politik. Även i USA,
där president Reagan inledde nedskärningar i socialförsäkringssystemet, var kritiken stor. Trots kritikstormen lyckades
både Thatcher och Reagan behålla makten, vilket till stor del berodde på att deras ekonomiska politik nådde sina mål.
Detta märktes genom att inflationen minskade i USA och Storbritannien under 1980-talet och att ekonomin började gå i
rätt riktning med ökad produktion och färre arbetslösa. Den monetaristiska politiken fick alltså allvarliga konsekvenser
på kort sikt, men på längre sikt bidrog den till en nödvändig förändring av den ekonomiska strukturen och lade grunden
för starkare amerikanska och brittiska ekonomier.
Dagens monetarism
Monetarismen löste många av de problem som den keynesianska politiken hade
orsakat 1970-talskrisen. Trots framgången var dock många skeptiska till att tillämpa
monetarismen fullt ut och än i dag tillämpar de flesta länderna en mildare variant av
monetarismen. Denna variant syftar framförallt till att förändringar i penningmängden
ska vara stabila och förutsägbara.
I Sverige bygger denna variant på att riksbanken gjorts självständig och får fatta beslut helt på egen hand. Statens inflytande är alltså, i enlighet med den monetaristiska
tanken, minimalt och inga andra myndigheter får lägga sig i riksbankens arbete. Det
arbete som riksbanken gör är framförallt att garantera att inflationen håller sig på en två
procentig nivå. Priserna skall alltså öka med två procent per år och för att uppnå detta
använder sig riksbanken av styrräntor, varav den viktigaste är den så kallade REPOräntan. De här räntorna styr bankernas ut– och inlåning och påverkar alltså den mängd
pengar som finns i ekonomin.
Sveriges riksbank ansvarar för
att bekämpa inflationen.