Bilaga till slutrapport Europaspaningar inom KulturKraft Stockholm

PÅ SPANING I EUROPA
2013-2014
Projektet KulturKraft Stockholm har riktat sig till individer och
organisationer i Stockholms län som är professionellt verksamma
inom scenkonst, musik, film/tv, radio och interaktiva medier.
Projektet har omfattat över 400 kompetensutvecklande aktiviteter
som sammantaget har haft närmare 6000 deltagare fördelat på mer
än 3300 individer. Förutom ett stort antal föreläsningar, seminarier,
workshops m.m. har projektet innefattat studieresor eller s.k.
skuggningar av kulturaktörer i andra delar av Europa. På sidorna
som följer presenteras de reserapporter som deltagarna i dessa
Europaspaningar har lämnat.
För mer information om KulturKraft Stockholm se:
www.kulturkraftstockholm.se. Information kan också lämnas av
projektets huvudman Trygghetsrådet TRS eller finansiären
Europeiska Socialfonden.
1
D.1.27A PÅ SPANING I EUROPA
Rasmus Dahlstedt
Köpenhamn 26-30 januari 2014
DAGBOK UNDER SKUGGNING AV STAFFAN VALDEMAR HOLM
26:e januari
Reser från Stockholm. Ser på Det Kongliges elevers operakonsert. Den gamla scenen, som nu mest
används för balett, påminner mycket om Stockholms gamla operahus. När jag pratar med producenten
för Woyzeck nämner han att förutom detta har Köpenhamn nu två nybyggda hus, det nya operahuset
vid hamnen och Skuespillerhuset mellan operahuset och Det Kongliges ”gamla scen”. Dessutom har
man en helt ny 300 meter lång byggnad för teknik, produktion och ateljéer. Det verkar som om
danskarna satsar förhållandevis mer på sina kulturinstitutioner än Sverige.
27:e januari
Kommer till Det Kongliges reception där jag möter Staffan kl 11.45. Repetitionen börjar klockan 12.
Föreställningen kommer sedan att spelas i det nybyggda skuespillerhuset men då de är i behov av att
repa med vridscen befinner sig ensemblen här.
En av skådespelarna, Helle, vann på söndagen den danska motsvarigheten till ”Guldbaggen”, så repet
börjar med gratulationer. Staffan regisserar alltid lågmält, på en blandning av svenska och danska som
skådespelarna verkar förstå perfekt. Jag förstår inte så mycket av vad de säger. Ibland slänger han in en
anekdot.
Vridscenen ska vara igång hela föreställningen, så när som på två stopp, vid väl valda tillfällen. Det ger
en maffig effekt, denna ständiga rörelse. Då ensemblen ännu är relativt tidigt i processen är repen i hög
grad tekniska. Sufflösen får arbeta hårt.
Sören som spelar Woyzeck har ett utseende med mycket dramatik och är egentligen mera barn än
vuxen. Han blir en fantastisk Woyzeck.
En bit på eftermiddagen kommer barnen. Två gånger tolv barn bildar en viktig del av föreställningen.
Barnen får pröva att gå sina scenerier. De verkar tycka att det är roligt. De får både sjunga och springa
på scenen.
28:e januari
Henrik Jandorf, en av trotjänarna bland skådespelarna fyller 60 i dag. Gratulationer och sång innan
arbetar är igång.
Denna dag repas scenerna mellan Woyzeck och Kaptenen och Doktorn. Därefter scener med hela
2
ensemblen och barnen. Det är ett koreografiskt mästerstycke där barn, skådespelare och pallar
portioneras ut över och rör sig över scenen. Som hela tiden rör sig. Det är noga med säkerheten när
scenen sätts igång. Varje start av vridscenen föregås av ett ”Vi ruller”. Staffan har ett lugn i regin till
barnen, han daltar inte. De verkar förstå.
På kvällen åker jag och Esben Smed, en av skådespelarna i ensemblen till Republique, en intressant scen
några kilometer norrut. Vi ser ”Peer Gynt”. Historien berättas av två skådespelare, fyra dockor och
minst lika många masker. Det är ett samarbete mellan ett amerikanskt dockteaterkompani och den
danska frigruppen. Även denna scen kan vridas och därmed utnyttja tre helt olika scenografier. Det blir
ett mycket intressant allkonstverk med dockornas inblandning. En del av kärnan i berättelsen
försvinner men lämnar också plats för visuell prakt och fiffiga infall. Samt en del märkliga möten
mellan dockor och människor. Esben och jag är överens.
29:e januari
Sista dagen på repsalen i gamla huset. Genomdrag av de första nitton scenerna. Vridscenen går genom
hela föreställningen utom vid två av Woyzecks monologer, då den gör uppehåll. Sören Saetter-Lassen
som gör Woyzeck är en fenomenal skådespelare. Han har ett ansikte som har allt. Han använder sig av
rösten och kroppen på ett ovanligt finurligt sätt och har en fulländad timing. Efter dagens rep sätter jag
mig på ett fik med Staffan och pratar teater. Skillnader och likheter mellan tysk, dansk och svensk. Han
berättar om hur han som chef i Tyskland drabbades av för betungande administration och blev
utbränd. Att han trivs bättre som frilansande regissör. På kvällen blir det föreställning. Don Quijote på
Betty Nansen Teatret i västra Köpenhamn. Katrine Wiedemann har regisserat. Jag såg hennes Peer
Gynt på Stadsteatern i Stockholm förra året. Hon är duktig på att hitta detaljer och bilder, en form som
sedan får bära innehållet. Hon lyckas bra även här. Det blir en fin allegori som lyckas överbrygga de
fyrahundra år som gått sedan förlagan skrevs.
30:e januari
Första dagen med rep på den ”riktiga” scenen. Det nya Skuespillerhusets stora scen är verkligt fin.
Vridscenen funkar finfint, är inte så högljudd som man befarat. Mikrofoner blir inte nödvändigt,
konstaterar Staffan. Jag träffar i kantinen en svenska som arbetar på Operan, Carina. Hon berättar om
livet i Köpenhamn och om att det går att mötas fint, trots en del språkförbistring från början.
Jag frågar Benjamin, en av skådespelarna, om han är lugn, eller stressad, nu när det är tre veckor till
premiär. Han säger att han känner sig väldigt trygg med Staffan, att så länge Staffans puls är så låg, ska
Benjamin nog behålla sig lugn, han också.
På kvällen åker jag hem, med många intryck, intressanta möten och reflektioner från arbetet.
Föreställningen kommer att bli bra, Staffan är metodisk, lugn och vet vad han gör. De danska
skådespelarna har lätt att hitta rätt mix av förhöjning och nedtoning i spelet.
För ytterligare information kontakta Rasmus Dahlstedt, epost: [email protected]
Hemsida: www.rasmusdahlstedt.se
3
D.1.27B PÅ SPANING I EUROPA
Emma K Dixgård och Lovisa Inserra – Red Sister
London februari 17-20 februari 2014
RESANS SYFTE
England tillhör de länder där det finns ett ökat intresse för skandinaviskt berättande, inte
bara genom ”Nordic Crime” boomen utan även för dramaserier som ”Torka aldrig tårar…”
som köpts in på originalspråk till BBC4. Vårt mål med resan var att få en översikt över
filmindustrin i England och en inblick i hur man arbetar inom Storbritanniens film och TV
industri. Genom resan ville vi bredda vårt nätverk och bygga grunden till framtida
internationella samarbeten.
Vi har under resans gång fått ovärderliga kontakter och information som vi i framtiden
kommer kunna använda oss av. Nedan kommer information om våra möten.
KATHERINE ROUND Producer/Director LITERALLY FILMS
www.literallyfilms.co.uk - www.dartmouthfilms.com
Katherine har fem dokumentärer hon jobbar med simultant. Alla är i olika stadier och den
som hon fokuserar på nu heter The Spirit Level och den har hon finansierat till stor del
genom crowdsourcing kampanj på indiegogo. Det var en film som hon tyckte var unikt
lämpad för den finansierings modellen på grund av ämnet men också att dokumentären var
baserad på en bok. Projektet hade en existerande publik som de kunde nå under kampanjen.
Hon valde att använda Indiegogo istället för exempelvis Kickstarter för hon ville få pengarna
de samlade oavsett. (På Kickstarter måste man ju få sitt sökta belopp för att få ut pengarna).
Det som var intressant med det hon berättade om crowdsourcing var hur tidskrävande det
var. Att för resultat krävdes att man jobbade dygnet runt under 3 månader och att man nästan
behövde en anställd med kontaktnät som kunde jaga projektets ’advocates’, de som blir
berörda av ditt projekts ämne. Katherine gav oss råd om hur vi kan arbeta vidare med
finansiering av våra dokumentärer. Hon tycker man ska försöka se till att ha filmat
4
material när man söker, men korta klipp på kanske en minut som är väldigt tydliga med syftet.
Hon gav oss också rådet att finansiera projekten bit för bit, och att ha tydliga delmål som gör
att man kan söka sig vidare med det man fått fram i det föregående steget. Det är något vi
genast kommer att implementera. Hon föreslog Sheffield Documentary Festival Meet Market.
Det är en festival där man kan få pitcha för finansiärer och distributörer. Ho n har kontakter
där och vi diskuterade hur vi skulle förbereda material för att söka. Resultatet av vår tid med
Katherine var att vi kommer att inleda ett framtida samarbete för våra dokumentärfilmer.
Hon har ett enormt stort nätverk i England då hon drive r Docheads ett nätverk för
dokumentärfilmare. Hon är otroligt produktiv och har ett fokus på starka mänskliga
berättelser som blir filmer mer liknande fiktiva filmer än nyhetsreportage. Britdocs
Goodpitch var ett annat ställe hon tyckte vi skulle söka till .
SURIAN FLETCHER-JONES - Channel 4 Drama Division.
Det här var vårt bästa möte. Surian berättade om de projekt de jobbade med och vilka
produktionsbolag som skulle kunna vara bra att samarbeta med. Vi hade ett informellt möte
med henne men fick också möjlighet att pitcha vår TV-serie under mötet vilket var jätte kul
och inte nog med att hon verkade gilla vår idé så verkade vi ha en gemensam syn på historier
generellt och branschen vilket kändes väldigt roligt. De är egentligen inte intresserade av att
göra samproduktioner på ett annat språk, det sköter i så fall deras inköpsavdelning i form av
att enbart köpa visningsrätt. Kända serier som de producerat inkluderar titlar så som House
of Babylon, Broadchurch och Southcliff. Hon pratade om konkurrenten Sk y Atlantic som
gjort ett samarbete med Frankrike i och med The Tunnel (remake av svensk/danska Bron)
men då var det lika mycket franska som engelska. De tyckte däremot om tanken på att göra
en engelsk version av vår serie. De har olika divisioner på Channe l 4 och vi pratade om deras
VOD tjänst och deras filmkanal och vilka typer av projekt de letar efter. De har en ny
position som heter Head of International Drama som ska tillsättas nu i april som hon ska
sätta oss i kontakt med.
STUART COSGROVE Director of Creative Diversity Channel 4
www.channel4.com/commissioning
Stuart basar över Creative Diversity Division på Channel 4. På det stora hela så var vi otroligt
imponerade av Channel 4s ideologi. De var väldigt måna om sin publik och mångfald i
programmering och anställda. Vi ville träffa honom för vi hade fått känslan av att mycket
nyskapande tänk kom från den här avdelningen. Vi diskuterade multiplattform projekt, något
som vi utvecklat mycket och tänkt ska ge kött och extra ’pull’ till våra projekt. Han hade
värdefulla råd att ge, som egentligen var helt motsatta hur vi tänkte. Han var av åsikten att att
bibehålla fokus på en sak, är oändligt mycket viktigare och genom att sprida projekt i t ex
spel film med tillhörande dokumentärer och applikationer så rör man ihop det för finansiärer.
Han tyckte man skulle hålla projektet rent och sen först i ett distributions -led lägga på tillägg.
Vi pratade om ens anledningar till att syssla med film och han hade l iksom Lovisa en
förkärlek för research. Kontakten vi fick med Stuart kommer vi att kunna ha användning av i
framtiden - mest i en mentor roll för han själv kommer inte köpa program av oss men han
kommer definitivt att vara en person vi kontakta med frågor och för kontakter.
5
SARAH LINTON Development Coordinator CARNIVAL FILMS
http://www.carnivalfilms.co.uk/
Carnival var ett av Englands främsta independentbolag, de gör Downton Abbey och de ägs
sedan 2008 av USA-jätten, NBC Universal och utgör deras hörnste n i kvalitetsdrama
produktion. Ett annat bolag som de äger är Matchbox i Australien exempelvis. De har en
”production slate” om 40 projekt. De gör mycket kostymdrama och läser böcker för att hitta
projekt och skickar ibland ut briefs till författare om de letar efter något speciellt. Sarah
beskrev hur hon tyckte man som producent bäst skulle presentera sitt projekt för dem:
Genom en eller två sidor sammanfattning plus karaktärsbeskrivningar. Först i ett andra led,
om intresse väckts i det första, läste de pilotmanus. De ville också ha en kortare
sammanfattning av hela projektet. En paragraf bara. De är bara intresserade av projekt som
det finns utrymme att utveckla tillsammans med dem. De har script editors in house. På
grund av NBC så har de ju direkt länk till broadcasters också. Angående vår serie så sa hon
att de gillar Nordic Crime men har svårt att arbeta med serier som inte är engelskspråkiga.
Re-makes däremot är alltid intressant och det kan som sagt vara intressant att vara med på ett
tidigt stadie.
SAMANTHA HORLEY - THE SALT COMPANY
De är ett säljbolag. Hon lät oss provpitcha för henne och hon tyckte att vi försökte ha en för
bred målgrupp. Det är inte nödvändigtvis lättare att sälja en bred film utan man ska vara
konkret. Det finns för mycket drama på marknaden. Man måste ha skådisar med namn och
vinna priser för att kunna sälja sådana filmer. Men Keanu Reeves i en drama film går inte
nödvändigtvis att sälja… Våra filmprojekt kände vi själva inte var rätt för dem då vi inte har
tillräckligt ”säljvänliga” projekt. Hon sökte mest efter filmer som gick att beskriva med en
mening så man förstod precis. Till exempel ”Snakes on a Plane”. Vi saknar sådana
genrefilmer och vi saknar den andra möjligheten att ha ett så stort namn så det allena kan
attrahera biobesökare samt finansiärer. Hon verkade också mest intresserad av TV -serien. Salt
gav själva inga Minimum Guarantees (MG’s) och hade inga pengar för att finansiera
utvecklingsfas. Om de bidrar till produktionsfinansieringen, vilket de ibland gör, så tar de en
Finder’s Fee om 5% för beloppen de kommer upp med genom investerare etc. Däremot så
pratade vi om vikten att skapa nätverk av folk för att man i framtiden kan gå till rätt person
med rätt projekt. The Salt Company tror jag är ett bra och personligt s äljbolag att ha med sig
med bra kontakter inom festivaler och distributörer med starkt fokus på relationer med starka
filmskapare och internationella projekt.
LAWRENCE COCHRAN - BBC
BBC-huset var en stor glasbyggnad strax norr om Oxford Circus. De satt i ett stort öppet
medialandskap. Lawrence jobbade på drama development avdelningen som Story Editor.
Hans chefer var Matthew Reed och Polly Hill. De tillhörde dramaredaktionen och de blev
executive producers på allt som gjordes tillsammans med dem. Här kän des det som att deras
serier hade krav på sig att vara breda att nå ut till den stora massan i enlighet med deras
uppdrag. BBC1 BBC2 och BBC4 hade ju tydliga skillnader mellan sig.
BBC1 – motsvarar kanske USA’s mainstream network channels, ska ’emotional ly engage’ sina
6
tittare och vara till för den breda publiken. Exempel på deras produktioner är Sherlock,
eller Death in Paradise.
BBC2 – är mer som USA’s cable channels, som HBO, och gör intelligentare produktioner
som exv The Fall, Gangster in UK et.
BBC4 – är deras Arthouse-kanal. Där ser man saker med textning och ibland en remake av en
utländsk produktion. De når runt 1miljon tittare.
BBC producerar 300 timmar drama om året. 50% gör de ”in House”, 25% gör de med
independent produktionsbolag och resterande 25% är WOCC (Window of creative
competition) resten som är ’up for grabs’ som han uttryckte det. Liksom med Carnival så sa
han att ”foreign language” alltid är smalt! Det blir endast i form av ren acquisition medan
remakes däremot är något man investerar i. Han bad oss att skicka vår pitch för serien till
dem. Ämnet intresserade honom och han lovade att visa det för sin avdelning. Han tyckte
själv att Carnival var ett bra produktionsbolag att samarbeta med – Warp, var ett annat bolag
som kom upp, de hade gott rykte och lite edge, men hade historiskt sett jobbat mer med
Channel 4. Det är vissa namn på produktionsbolag som nämnts om och om under i princip
varje möte, som vi kommer kontakta för samarbeten i fall vi i något skede går vidare med
serien.
EMMA FOWLER - SKY
Sky pratade mycket företag och branschbeskrivning. Hon gav oss en överblick över deras
olika kanaler. De når inte lika många för de är en betalkanal men de satsar stort på TV -serier
nu. De har mycket färre ’commissions’ än Channel 4 men de g ör stora, dyra dramaserier som
HBO. Anne Mencer är head of drama. De gör inget in-house utan samarbetar med externa
produktionsbolag.
Deras olika kanaler:
Sky Atlantic – dyrt drama som HBO
Sky One - familjedrama
Sky Arts – liten kanal med foreign language. De ville ha ”The Return” (franska Gengångare)
men blev ”outbidded” av Channel 4.
De utvecklar inte så många projekt. De är fokuserade. Programmen ska vara 44 -48 minuter.
PRODUKTIONSBOLAG med gott rykte: Warp, Company Pictures, Tiger aspekt, Hatrick,
Left Bank (bought by Sony), Mamuth (english centric Agatha Christie), Kudos Film (part of
Shine Int?. gjorde Bron tillsammans med Shine France), ITV Studios som producerar mycket
nu och ”upscale”, Ruby films (big film drama), Scott free (Ridley Scott’s bol ag), Big Talk
(comedy but has drama too), Ecosse (makes a series called Flemming about the life of Ian
Flemming), Working Title.
KANALER: Terrestrial channels BBC1, BBC2, ITV, CHANNEL 4, CHANNEL 5.
Foreign language BBC4
7
De jobbar efter ett fast tariffsystem 650k/hour or 800k/hour – ’fund for the level’
Ersättningen har två delar: Script fee + advance, SUA, ’advance purchase on sales’.
PATRICK HOWSON - BANKSIDE FILMS - www.bankside-films.com
Med Patrick blev det en diskussion om nya medielandskapet och vad det innebär för
salesbolag och distributörer av film. Främst med nya onlinetjänster, streami ng, on-demand
mm, som Netflix. 1995-2008 var deras guldtid då kunde man sälja vad som helst, men nu är
allt beroende av cast, utan namn, i princip inget sälj.
För att hålla sig konkurrenskraftiga försöker nu vissa distributörer skapa särskilda evenemang
och happenings runt sina premiärer för att nå igenom bruset, men det är oklart hur det
lyckas. Han gav ett exempel på hur ett bolag jobbat runt en Ben Weakly film.
Artificial light är en arthouse distributor. De äger sin egen VOD-plattform. Det är nog
framtiden, ett paradigmskifte inom distribution. De som tidigare bara jobbat mot långfilm till
biografer måste tänka nytt och bredda sig.
De har ett samarbete med en rik skotsk man, Headgem films, ett investeringsbolag som
jobbar med Bankside för att hjälpa till att finansiera filmer när de håller på med packaging.
De gör det i formen ”Debt against world sale” dvs Bankside skuldsätter sig mot löfte om att
få sälja filmen runt om och ta intäkterna för det.
NEIL THOMPSON - Producer FORMOSA FILMS
Neil fick vi kontakt med genom en engelsk manusförfattare som numera är bosatt i
Stockholm. Det var ett sorts ’social call’ möte, där han berättade om sina PACT producer's
umbrella organization - medlemskap för producenter. Intressant för Emma att kolla vilka
program de har för att lära känna producenter att kanske samarbeta med. Production
financemarket i London i oktober som är bra att gå på. Inside Pictures var en ’training
ground’ för producenter som sträckte sig mellan London och Los Angeles som han själv hade
gått och det var genom det han
Han samarbetade mycket med filmskaparen, Paul Abbott, som gjorde Shameless och State of
Play. Hans namn öppnar oerhört många dörrar och han får alltid göra projekt på det sätt han
vill. Han är helt kompromisslös, men kan så vara eftersom han är ett namn. Han letade
samproducenter till sina olika projekt, men det kändes inte riktigt som att vi delade visioner.
Däremot kommer vi hålla kontakten och kan tipsa om andra i våra respektive nätverk.
Neil berättade om ett en serie gjorts genom BBC Wales som simultant filmades på walesiska
och engelska. Så varje scen togs två gånger där skådespelarna första sa sina repliker på ena
språket, sen på andra. Han tipsade oss även om att kontakta bolaget Left Bank, som gjorde
remaken av Wallander med Kenneth Brannagh som filmades i Sverige.
För ytterligare information kontakta Emma K Dixgård och Lovisa Inserra, www. Redsister.se
8
D.1.27C PÅ SPANING I EUROPA
Freja Nilsson och Karl Tobias Hultén
Donostia San Sebastian 12-19 mars 2014
RESANS SYFTE
Vi har länge varit intresserade av kulturhuvudstadsprojektet som en intressant arena för att hitta och
skapa möjligheter för internationella samarbeten. Utifrån en tanke om att vilja jobba med
stadslandskap, interaktivitet och nyfikenhet, ville vi titta på hur ett kulturhuvudstadsprojekt fungerar i
stort och mer specifikt hur man som konstnär kan jobba mot kultur-huvudstäder; hur projekt och
samarbetspartners väljs ut och hur man kan tänka i utformningen av ett eget sökprojekt.
Vi ser dessutom den baskiska regionen som en intressant region i förvandling och ville därför
undersöka vilken redan existerande kultur-infrastruktur det finns i Donostia San Sebastian, samt hur
administrationen, organisationen och samarbeten fungerar kring kulturhuvudstadsskapet de ska hålla i
år 2016.
KULTURHUVUDSTÄDER
Konceptet med kulturhuvudstäderna skapades av EU 1985 med de uttalade syftena att dels stärka
känslan av ett enat Europa, en gemensam europeisk identitet och dels att länderna/städerna ska kunna
visa upp sin särprägel. Städerna som väljs ut som värdstäder ska betona dessa två delar i sin sökning.
Hur städerna väljer att göra detta skiljer sig naturligtvis markant åt.
EU bestämmer varje år ett antal länder som ska stå värd för kulturhuvudstadsskapet, i regel två eller tre
länder. I dessa länder tävlar sedan ett antal städer om värdskapet. Startfältet tunnas ut allt eftersom och
så småningom står så en stad som vinnare. EU:s officiella beslut kommer ungefär fyra-fem år innan
kulturhuvudstadsåret infaller.
DONOSTIA SAN SEBASTIAN
Donostia San Sebastian (som staden officiellt heter) är en stad ungefär lika stor som Uppsala på den
spanska nordkusten. Staden är huvudstad i regionen Gipuzkoa som i sin tur är en av tre regioner som
ingår i det autonoma området Baskien. Staden har en lång historia som turistmagnet. I slutet av 1800talet, i samband med att järnvägen mellan Paris och Madrid öppnade, med San Sebastian som en av
hållplatserna på vägen, började den spanska överklassen och kungahuset komma hit på
sommarhalvåret. Staden utvecklades sedan till ett modecentrum. Stadens centralpunkt får sägas vara
den långa strand-promenaden som går mellan de två berg som i sin tur ramar in Atlanthorisonten.
Strandpromenaden kantas av hotell och pampiga stora villor från det tidiga 1900-talet.
Idag är San Sebastian forfarande en stor turistmagnet, med någonstans runt 450.000 turister om året.
Den stora lockelsen idag är dels staden i sig, som är väldigt vacker med gammal arkitektur, men kanske
9
framförallt den lokala matkulturen.
I San Sebastian med närområde finns det sammanlagt 16 Michelin-stjärnor. Staden är därmed den stad i
världen (vid sidan av Kyoto i Japan) med störst koncentration av dessa åtråvärda stjärnor. På de små
barerna i den gamla delen av staden kryllar det av både traditionella och modernistiska pintxos, baskiska
tapas.
FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KULTUR
Infrastrukturen för kulturlivet i Donostia San Sebastian upplever vi som överblickbart, säkert mycket på
grund av stadens storlek. De stora aktörerna för stadens kulturliv är inte många, och under vår resa har
vi träffat två av dem, Tabakalera och Arteleku. Vi har även besökt stadens Akvarium (inklusive
sjöfartsmuseum) och San Telmo (stadens historisa museum). En annan kultur-institution värd att
nämna är Donostia Kultura, kommunens kulturförvaltning. Men då Donostia Kultura enbart jobbar
med lokalt interna projekt och inte externt valde vi att inte träffat dem.
Tabakalera var från början en gammal tobaksfabrik i
stadsdelen Egia som ligger på ”fel sida av järnvägen” som Ane
Rodriguez Armendariz, chef för Tabakalera, uttrycker det. Till
skillnad från de mer turist- och hotelltäta kvarteren på andra
sidan, finns här mer arbetarklass.
Huset kommer, när renoveringen är färdig sommaren 2015, att
innehålla alltifrån biograf till utställningshallar och mediatek. I
lokalerna kommer, förutom Tabakalera självt, San Sebastians
filmfestival,
det regionala
filmorganet
och
andra
kulturorganisationer också inrymmas. Tabakalera kommer att
kontinuerligt driva workshops i allehanda ämnen med inbjuda
gäster, anordna seminarium och föreläsningar. Allt med syfte
att göra kulturen tillgänglig för invånarna i San Sebastian och
Baskien. Man har också en tanke om att de projekt man gör ska
ha någon form av social effekt, att det ska komma samhället till
Tablakeras tillfälliga lokaler i Atochahuset
gagn. Inom ramen för organisationen kommer man dessutom
att genomföra någon form av residensprogram, men formerna för detta är ännu mycket oklara.
Tabakalera finansieras av tre parter: kommunen San Sebastian, regionen Gipuzkoa och den baskiska
autonoma regionen.
Arteleku ligger även det i en gammal industrilokal, en bit utanför centrum i San Sebastian, i stadsdelen
Loiola. Organisationen har funnits sedan slutet av 80-talet och startades av Santiago Eraso, en av de
viktiga personerna bakom att San Sebastian fick kulturhuvudstadsskapet.
Arteleku får sin finansiering uteslutande från regionen Gipuzkoa och har ända sedan starten 1987
kunnat drivas relativt autonomt, utan större inblandning från regionen. Institutionen har en tydlig
organisations-filosofi. Allt bygger på att verksamheten ska kunna vara organisk och anpassningsbar. Få
planer görs mer än ett år i förväg och verksamhetens inriktning förändras i takt med att nya konstnärer
kommer in i huset.
10
Enligt vår kontakt Natalia Barberia, konstnärlig ledare och projektutvecklare på Arteleku, är detta
möjligt tack vare den position som Santiago Eraso hade och har i stadens kulturliv. Till Arteleku
kommer det konstnärer som för en symbolisk summa får tillgång till en egen ateljé för en tid (normalt
sett 6 månader). Här finns det plats för 25 konstnärer på samma gång. Arteleku har också ett stort
mediatek, möjligheter för konstnärerna att
experimentera med utställningsidéer, workshops och
gästföreläsningar. Artelekus fokus ligger på
produktionen av konst, inte på presentationen. Det
gör att man inte har några publika utställningar
antingen på Arteleku eller inne i staden under
Artelekus flagg. Konstnärerna som huserar på
Arteleku ställer ibland ut i staden, men då
visningsmöjligheterna är få är det svårt. Ungefär 80%
av de konstnärer som kommer till Arteleku är
spanjorer, resten internationella konstnärer.
Artelekus mediatek
Framtiden för Arteleku är om inte oviss så åtminstone oklar. Om två månader, i slutet av april, flyttar
man in till nyrenoverade lokaler i den gamla stan mitt i San Sebastian. De nya lokalerna är mindre och
man har varit tvungen att göra sig av med stora delar av verksamheten (bl.a en grafikverkstad,
möjligheter att ha dansworkshops etc). Förmodligen kommer mediateket på Arteleku att slås ihop med
Tabakaleras nya mediatek när Tabakalerahusets renovering är klar.
Natalia informerar oss om att Artelekus budget mer än halverats de senaste åren och att p.g.a. bland
annat politiska maktskiften i regionen så har chefsposten för Arteleku bytts ut 4 gånger sedan 2006,
vilket inte har varit positivt för den långsiktiga planeringen.
KULTURHUVUDSTADEN 2016
När Donostia San Sebastian vann värdskapet för Kulturhuvudsstaden 2016 gjorde man det med ett
projekt som var kraftigt inriktat på interaktion och deltagande. ”Waves of energy - culture to overcome
violence” var titeln. Eneko Garate Iturralde, ansvarig för internationalisering på kulturhuvudstadsorganisationen, förklarar för oss att titeln blir ännu mer talande på spanska, då det snarare betyder
”Waves of Citizen Energy”.
Inom DSS2016 (Donostia San Sebastian 2016, förkortningen för kulturhuvudstadsorganisationen) har
man ett långsiktigt tänk. Man vill gärna se att det man gör under kulturhuvudstadsåret bara är
startskottet på en längre process av kulturinitiativ i staden. I sin planering hoppas man kunna få
finansiering för att DSS2016 ska kunna finnas kvar ända till 2020.
Programmet för 2016 är, när vi talar med Eneko, inte färdigplanerat ännu. Man hoppas kunna få klart
ett första utkast till juni/juli i år. Anledningen till detta har i stort varit att många av de projekt som
fanns med i sökningen (som gjordes redan 2011) inte längre är aktuella, har blivit för dyra eller rent av
redan är genomförda av den organisation som kom med förslaget.
Just tidsaspekten verkar vara en svår nöt att jobba med. Eneko pratar om hur entusiasmen från början
var väldigt hög bland invånarna i San Sebastian, men allt eftersom tiden gått efter att värdskapet faktiskt
11
tilldelats San Sebastian (2011), så har man blivit otålig och velat att allt det där som utlovades 2011 ska
bli av nu. Fem år är en lång tid att vänta.
DSS2016s kontor
Grundförutsättningen för nästintill alla projekt som ingår i
DSS2016 är att de drivs av eller i samarbete med en extern
lokal partner. Detta gäller i såväl planering, finansiering
som i utförande. I de fall som man samarbetar med en
internationell partner, som exempelvis den svenska
organisationen Intercult, som man genomför ett
utbytesprogram för konstnärer med, så har man också en
lokal partner. I det här fallet samarbetar man med
Extepare, en stiftelse som jobbar för att sprida det baskiska
språket och baskisk kultur utomlands.
Till 2016 beräknar man att man kommer att vara klar med det ambitiösa byggnadsprojektet San Juan,
ett valfångarskepp från 1500-talet som man ska bygga en kopia av. Skeppet ska segla, med uteslutande
1500-talsteknik, som en ambassad för DSS2016 till olika städer i Europa under året. Ett liknande
ambassadörsuppdrag kommer att genomföras av en busskonvoj som kommer att turnera runt på de
europeiska fastlandet.
San Juan, bussarna och olika residens-program (exempelvis i samarbete med Wroclaw i Polen, som
också är kulturhuvudstad 2016) tycks var det sätt som man primärt kommer att jobba med att få ut
information om sitt värdskap. Men mycket är som sagt inte planerat än och möjligheterna för att andra,
nya projekt ska komma in i programmet finns kvar.
DSS2016 har ett samarbetsavtal med Tabakalera inför 2016. Redan nu samarbetar man i projektet
Hirikilabs, kreativa workshops med inriktning på digital kultur som är öppna för allmänheten. Här kan
man exempelvis lära sig att använda en 3D-skrivare eller programmera programkod. Projektet är tänkt
att fortgå i utökad skala fram till, under och efter 2016.
Arteleku har valt att inte samarbeta med DSS2016, åtminstone som organisation. Man ser hellre att
enskilda konstnärer som är eller har varit knutna till centret genomför samarbeten om de önskar.
BASKIEN OCH OMVÄRLDEN
DSS2016 jobbar med en rad olika projekt som ska skapa samarbeten med övriga Europa. Detta sker i
synnerhet i form av residensprogram av olika slag. Även Tabakalera och Arteleku jobbar med
residensprogram för både spanska och inter-nationella konstnärer, musiker, författare och andra
kulturarbetare.
En del av DSS2016s residensprogram drivs i samarbete med organisationen Extepare, en tre år gammal
stiftelse som har till uppgift att sprida det baskiska språket och den baskiska kulturen. Centrat drivs av
Aizpea Goenaga Mendiola. Från att ha varit förbjudet under Francos diktatur i Spanien har
utvecklingen av vad som kan vara Europas äldsta språk gått snabbt. Extepare jobbar dels med att
översätta böcker till och från baskiska, men man jobbar också för att fler universitet i Europa ska ha
professurer i Baskiska, samt att hjälpa baskiska konstnärer, musiker, dansare etc att nå ut med sin konst
12
utanför Baskien. Aizpea har varit med och rådgivit och jobbat med DSS2016 sedan allra första början
och är mycket nöjd med kulturhuvudstads-årets paroll och filosofi. Att jobba långsiktigt med kultur och
använda kulturen och språket som ett sätt att överbrygga problem mellan människor. Hon talar också
om att just i en region som sett så mycket våld är detta en nödvändighet och en erfarenhet man vill
sprida till resten av Europa.
Extepare drivs med pengar ifrån den autonoma baskiska regionen. Aizpera är en av få chefer på sin
nivå som fått sitta kvar trots ett politiskt maktskifte, något som gjort att Extepare fått ha ett visst mått
av långsiktighet. Det har bidragit till att man har kunnat etablera sig snabbt. Idag, tre år efter starten,
hjälper man ca 300 baskier om året med olika typer av projekt. För Extepares del handlar mycket om
att skapa en synlighet för det baskiska språket och kulturen i Europa.
DAGBOK
12:e mars
Resdag. Åker från Arlanda via München och Bilbao och kommer slutligen fram till San Sebastian vid 8tiden på kvällen. Efter att ha installerat oss på hotellet hinner vi med en kort rekognoscerings-runda i
Parte Viecho, den gamla delen av staden. Vi får ett första intryck av Europas blivande kulturhuvudstad
- en stad full av liv, rörelse och mat även på kvällstid.
13:e mars
Klockan 10.00 har vi ett inbokat möte med Ane Rodriguez Armendariz, konstnärlig ledare för
Tabakalera, ett kulturcentrum i San Sebastian. På vägen dit märker vi att vår planerade promenadrutt
inte fungerar - gången över järnvägen är nämligen blockerad på grund av byggnadsarbete. Det verkar
vara många byggnadsprojekt på gång i staden. Vi möter upp en representant från Tabakalera på
tågstationen som visar oss ombyggnationen av den gamla tobaksfabriken som ska bli deras 35 000
kvadratmeter stora kulturcentra, färdigt sommaren
Tabakalera under uppbyggnad
2015. Tills dess huserar Tabakalera i lokaler i
närheten, och en stund senare möter vi där Ane.
Vi ber Ane berätta om Tabakalera, hur det kommit
att bli till, hur man lagt upp verksamheten, vad
planerna är inför flytten till det nya huset samt hur
man samarbetar med och planerar inför
kulturhuvudstadsåret. Det är ett informativt möte
med en massa bra och matnyttig information. I
slutet av mötet frågar Ane om vi vill fortsätta
diskussionen på lördag, vilket vi också tycker är en
bra idé. Mötet var väldigt positivt och gav oss en
bra känsla inför kommande dagar. Efteråt går vi själva runt i kvarteren kring Tabakalera, hittar ett café
där vi sätter oss och tittar på anteckningarna från mötet och planerar hur vi ska lägga upp nästa träff
med Ane. Vi bestämmer oss sedan för att vidare utforska staden och få ett tydligt grepp om geografin
och de olika stadsdelarna.
Under eftermiddagens promenader stöter vi på stadens bibliotek där det även arrangeras
konstutställningar. Ljust och luftigt, men det känns också lite svårtillgängligt. Något annat vi
uppmärksammar är att man runtom i staden ser klistermärken, affischer och större planscher med
13
kulturhuvudstadsårets logotyp. Vi undrar om detta indikerar ett samarbete (och vad dessa i så fall
innebär), eller om de är slumpmässigt uppsatta.
Vid 5-tiden har vi telefonmöte med Aizpea Goenaga Mendiola som är chef för Etxepare - ett centrum
som ska främja, skydda och sprida det baskiska språket och baskisk kultur i omvärlden. Vi försöker få
ihop en tid att träffa henne och besöka centrat, men hon har ett hektiskt schema, så det är inte säkert
att det kommer hinna bli av. Preliminärt bokar vi in måndag. I samtalet får vi en massa bra tips på
andra kultur- och samhällsinstitutioner som skulle kunna vara av intresse för oss. Framförallt
spännande låter redaktionen för filmfestivalen, akvariet och Real Sociedad, stadens fotbollslag. Alla
dessa är till stor del inblandade i planerna för 2016.
14:e mars
Vi börjar dagen med ett telefonsamtal med Etxepares kommunikatör Irene Larraza Aizpurua. Hon
berättar lite mer om centret och ger oss vidare kontaktinformation. Under frukosten förbereder vi oss
sedan för vårt möte med Natalia Barberia på Arteleku.
Arteleku, som även det huserar i en gammal industrilokal (som
övertogs av regionen när fabriken inte kunde betala sin skatt på
80-talet), är ett centrum för konstnärer. Här finns det ateljéer att
hyra för en symbolisk summa, ett stort mediatek och massor av
olika typer av resurser och hjälpmedel. Vi tar en taxi ut till
Arteleku som för närvarande ligger några kilometer utanför
stadskärnan. Vägen dit är kantad av bitvis väldigt vacker natur,
men också mycket industrier och byggnadsarbeten.
Ett av Artelekus ateljéutrymmen
Väl framme möter vi upp vår kontakt Natalia. Hon visar runt
oss i byggnaden och berättar om verksamheten parallellt med att vi sticker in frågor som breddar
samtalet till konstnärers situation i regionen, kulturhuvudstads-året och andra kulturella institutioner.
Lokalerna Natalia visar oss runt i är ljusa och luftiga, men också ganska tomma. Tomheten har sin
förklaring, Arteleku ska vid nästa månadsskifte flytta in i nya lokaler inne i den gamla staden i centrala
San Sebastian. Det visar sig att Arteleku och Tabakalera har varit nära att slås ihop (2009 togs det
faktiskt ett beslut att de skulle slås ihop - men det höll bara ett par månader - sedan var det val och nya
politiker kom till makten - och rev upp beslutet). Vi får också reda på att när nya Tabakalera står klart
(sommaren 2015) så kommer man förmodligen att låta Artelekus mediatek gå upp i Tabakaleras.
Arteleku har ateljéer och verkstäder för ett brett antal konstnärliga former, allt från dansstudios till
grafikverkstad, filmstationer och metallverkstad, men kommer även att bli av med vissa av dessa vid
flytten.
Efter vad både Ane och Natalia har sagt har vi ett starkt intryck av att beslut i regionen ofta rivs upp,
omvandlas eller på andra sätt kompromissas vid olika maktskiften. Natalia berättar att personen som får
anses vara hjärnan bakom Arteleku heter Santiago Eraso. Han grundade centret 1987 och satt som chef
fram till 2006. Santiago var också ansvarig för kultur-huvudstadsåret mellan 2009 och 2011 och var
huvudarkitekten till det förslag som gjorde att Donostia San Sebastian vann värdskapet. Liknande
makt-skiften som vi nämnde ovan gjorde emellertid att Santiago lämnade chefs-posten och nu endast
sitter i styrelsen för kultur-huvudstaden och driver de projekt som ligger honom närmst om hjärtat.
14
Arteleku har valt att inte engagera sig officiellt i huvudstads-året, och har inte heller några egna
satsningar planerade. Vi anar en form av lojalitet mot Santiago, men Natalia poängterar också att om
någon konstnär vill satsa på något under huvudstadsåret - så kommer Arteleku att stötta denne. Innan
vi åker får vi med oss några nummer av en tidskrift som Arteleku gav ut under många år. Den var en av
de första samtida art magasinen och tråkigt nog var de tvungna att lägga ner den på grund av minskat
budget för fyra år sedan. Hon säger att de kämpar för att få starta upp den igen.
Vi tar ett möte på hotellet och går igenom våra anteckningar från Arteleku och kommer på ett par
kompletterande frågor vi vill ha svar på. Vi beslutar oss för att maila dessa till Natalia. Via mötet med
Arteleku har vi även en hel rad nya funderingar som vi vill ta upp med Ane imorgon.
Efter förslag av Aizpea beger vi oss på eftermiddagen till stadens akvarium som även har en stor
utställning om stadens historiska sjöfartsliv. Akvariet kommer att spela en stor roll under
kulturhuvudstadsåret och delar av det är under besöket avstängda för renovering. Sjöfarts-utställningen
är bitvis väl genomförd och det första intrycket är imponerande, men det visuella berättandet kunde ha
använts starkare. Nu framgår den mesta sakliga informationen i långa textskyltar som blir aningen
tradiga att läsa igenom. Idén att kombinera sjöfartshistoria med akvarium tycker vi dock är smart och
ger besöket mervärde. Akvariedelen är mycket imponerande, med många delar som verkligen är
fascinerande och har planerats och är ljussatta på spännande sätt.
San Sebastians Akvarium
På kvällen promenerar vi en stund i staden och
upplever att det är mer livliga kvarter denna
fredagkväll än tidigare i veckan. Vi avslutar dagen
med att googla upp information angående tankar vi
fått under dagen och har möte om hur vi ligger till i
relation till våra mål.
15:e mars
Vi träffar Ane på Kafe Botanica som ligger på andra
sidan floden från tågstationen. Ane frågar oss om hur
vi upplevt Arteleku och vi svarar att det är en
spännande verksamhet, men undrar också kring en
rad frågor, bland annat varför man valt att vara så
frånkopplade från det uppvisande momentet i det
konstnärliga arbetet. Ane berättar om sin syn på Arteleku, vilket till stor del sammanfaller med vår.
Problemet med att fortsätta en verksamhet som så tydligt varit knuten till en huvudperson, i det här
fallet Santiago, när denne försvinner verkar vara uppenbart. Arteleku har de senaste åren dels fått en
kraftig minskad budget och dels haft fyra olika chefer.
Vi pratar också vidare om gapet mellan konstskolorna och det professionella yrkeslivet, vikten av att
involvera allmänheten i Tabakaleras (eller vilken kulturorganisation som helsts) verksamhet, att ”medla
och utbilda” för att minska avståndet mellan konstnärer och dess publik, att undvika att konsten ses
som elitistisk. Vi pratar också om vikten för barn att lära sig läsa/tyda konsten redan i skolan, för att
sedan ha ett förhållningssätt till konst under uppväxtåren.
15
Efter mötet med Ane har vi produktionsmöte, antecknar och kommer in på en vidare diskussion kring
Santiago. Han verkar vara ”mannen” bakom att San Sebastian överhuvudtaget vann kulturhuvudstadsåret, är också utvecklaren av Arteleku och verkar både viktig, respekterad och aktad i
kulturlivet här. Vi är intresserade av att träffa honom, men han bor i Sevilla och det känns inte
trovärdigt att vi skulle lyckas, även om det är något vi skulle kunna höra med Eneko om på måndag. I
vilket fall förstår vi att vi kommer att höra mer om honom. Vi bestämmer oss också för att föreslå ett
middagsmöte med Ane i slutet av veckan - för att förstärka vår relation men också för att diskutera mer
kring vad vi gör och vill. Vi upplever att vi har fått en bra relation med Ane, att hon har givit oss en
massa värdefull information kring 2016 och kulturklimatet här, att intresset är ömsesidigt och att
konversationerna är intressanta.
Tabakalera känns som en viktig aktör i regionen framöver och en potentiell samarbetspartner för oss.
Vi mailar henne, och hon tackar senare på kvällen ja till att träffa oss på tisdag.
Under kvällen tar vi en promenad i en del av staden vi ännu inte hunnit besöka, bortom gamla stan
över kanalen. Vi upplever stadsdelen som en lite ”hippare” variant av det kommersiella centret. Vi går
även förbi den gamla teatern i centrum innan vi rundar upp med vårt kvällsmöte på hotellet. Vi kollar
upp hur man tar sig till Bilbao, för imorgon planerar vi att åka dit för att besöka regionens stora
kulturella dragplåster: Guggenheim museet. Vi undrar om vi kommer att förstå de mindre
organisationernas känsla bättre: att drunkna i eftersvallet av Guggeheim-effekten. Att leva ett liv i
skuggan.
16:e mars
Halv tio tar vi bussen på en dryg timma in till Bilbao, främst för att gå på Guggenheim-museet, men
också för att få en känsla för den största staden i närregionen. Och vårt första intryck är att det är en
påtagligt större stad. Där San Sebastian är lite mysig och gemytlig, lite ”alla-känner-alla” stämning, så
upplevs Bilbao som mer en ”typisk” europeisk stad i mellanklassen.
Innan Guggenheim tar vi en promenad i Bilbaos gamla stad, ett område som påminner om San
Sebastians gamla stad, men som har lite bredare gator och verkar hippare. På vägen till Guggenheim,
längs med floden, möter vi massor av folk ute på söndagspromenad på det välplanerade
promenadstråket.
Väl inne upplever vi dels storslagenheten i den speciella byggnaden som museet ligger i, men också en
känsla av att inte riktigt vara välkomna. Överallt påtalas det att man inte får fotografera
eller röra någonting. Vakter står i vartenda rum och hugger blixtsnabbt så fort någon tar upp en telefon.
Inne på Ernesto Netos utställning, där verken verkligen inbjuder till interaktivitet, blir detta extra
påtagligt. Jo, man får röra/gå in i/interagera med konstverken, men bara på väldigt specifika villkor,
mellan 14 - 16 på söndagar och bara tre personer i taget. Vi förstår att man inte kan släppa allting helt
fritt, men upplever förbuden som väldigt begränsande. Det är otydligt vad man får (och bör) ta i och
vad som är strängt förbjudet att röra.
På den översta våningen ställer man ut en retrospektiv utställning med Yoko Ono och här är känslan
direkt en annan. Som åskådare bjuds man tydligt in att interagera med vissa verk, resten blir det
uppenbart att man inte kan interagera med. Det hela kan kokas ner till en diskussion om tydlighet, piska
eller morot, som vi reflekterar kring.
16
Vi är tillbaka i San Sebastian vid sextiden, går och äter och tar ett produktionsmöte under tiden. Vi
diskuterar igenom våra upplevelser från Bilbao och börjar också tänka kring mer praktiska möjligheter
för samarbeten i San Sebastian och vad vi skulle vilja genomföra för projekt här. Diskussionen rör sig
främst kring begreppen nyfikenhet och interaktion. Det är synd om all regionens interaktiva konst
begränsas till Bilbao och Guggenheim - av många olika anledningar. Vi ser ett konkret behov av att
utveckla den här delen i San Sebastian, och speciellt på en mer allmän, folklig och tillgänglig nivå.
Senare på kvällen beger vi oss, tillsammans med ungefär 25 000 andra (ungefär 15 % av stadens
befolkning!), mot stadion Anoeta för att titta på det lokala fotbollslaget Real Sociedad som möter
Valencia i Spaniens högsta liga. Publiken på arenan är svårflörtad och applåderar ordentligt först när
Real Sociedad nickar in ledningsmålet i mitten av andra halvlek.
Fotbollsarenan Anoeta
Vi upplever att det är ett brett folknöje att gå på fotboll här, alla
åldrar och typer av människor är på arenan.
Kanske finns det möjlighet att jobba med inbjudande interaktivitet
längs de långa gatorna på hempromenaden, som fylls av folk till en
sådan grad att bilarna inte kör även när det är rött för fotgängarna.
Att på olika sätt jobba med ljus i byggnader vi går förbi skulle
kunna vara ett sätt.
17:e mars
Idag känns som den stora dagen. Vi ska träffa Eneko Gerate Iturralde - Internationalisation Manager på
Donostia San Sebastian 2016. Även om vi har fått en mer klar (och inte alltför positiv) bild utav
kulturhuvudsstads-organisationen under tiden vi har varit här, känns det som att mötet idag kan ge ny
information, täppa igen luckor och ge nya kontakter. Vi är positiva och har ett självförtroende i att ha
en ingående koll på läget. Vi kommer våga vara hårda med de frågor vi vi vill ställa - för att få svar på
de frågor vi fortfarande har.
Förmiddagen tillbringar vi med produktionsmöte med genomgång inför mötet. Vad vill vi verkligen
veta? Vad behöver vi få svar på? Vilka vinklar kan ge oss mest? Vi går igenom mailkonversationerna vi
hade innan resan hit, anteckningar från veckans tidigare möten och våra formulerade tankar. Vi
förbereder oss till tänderna.
Vi tar en promenad för att lokalisera Donostias huvukontor och traskar sedan runt i närområdet tills
mötet ska börja. Vi hittar en Pelotabana och inser att den baskiska kulturen är närvarande och i allra
högsta grad levande. Sedan tillbringar vi eftermiddagen med Eneko. Vi blir runtvisade i Donostia 2016s
lokaler, får en grundlig genomgång av hela projektet, organisationen, projekt de bedriver,
samarbetspartners och mer. Vi pratar internationella samarbeten, Art Residencies och kommer åter igen
in på problematiken med kreativa verksamheter i Baskien. Eneko visar filmklipp, rapporter och
försöker ge oss tips på andra aktörer som skulle kunna vara av intresse för oss. Under eftermiddagen
ser vi Ane gå förbi utanför möteslokalen. Vi känner att vi börjar greppa det lokala kulturnätverket.
Vid 18 är vi klara och har huvuden sprängfyllda av information. Det har varit en lång dag. Vi svänger
förbi hotellet och borgmästeriet där kultur-departementet Donostia Cultura ligger (som vi snabbt
spanar in - de är också viktiga aktörer i regionen) innan vi slår oss ner på en Pintxosbar och diskuterar
mötet och går igenom våra anteckningar. Alla våra viktiga punkter har vi rört vid under dagen och vi
kan mer och mer måla upp en bild över helheten kring 2016.
17
18:e mars
Först på morgonkvisten får vi säkert bekräftat att vi idag äntligen får träffa Aizpea Goenaga Mendiola,
chef för det baskiska kulturcentret Etxepare. Klockan 10 möter vi henne på centrets kontor. Aizpea
kom hem från Frankrike efter midnatt igår, har jobbat hemifrån på morgonen och ska efter vårt möte
vidare för att sitta med i juryn för valet av affischen till San Sebastians årliga jazzfestival. Hon har
många järn i elden, kontakter överallt och är varm, tillmötesgående, stolt och ödmjuk. Hon berättar hur
hon under de senaste tre åren har byggt upp Extepare från grunden, om deras uppdrag och projekt runt
om i världen, vilken roll de fyller jämtemot kulturhuvudstadsåret 2016 och att hon med nöd och näppe
lyckades få sitta kvar efter valet för två år sedan. Hon lyssnar på våra frågor och använder papper och
penna för att skissa upp sammanhang och strukturer hon vill påvisa. Efter ca en halvtimma ansluter
Extepares kommunikatör Irene Larraza Aizpurua och tillsammans har vi ett mycket givande samtal om
värdet och anledningarna till att sprida sin kultur i omvärlden, om kulturarbetarnas situation i San
Sebastian, om residensprogram för konstnärer de medverkar i och andra internationella samarbetsingångar. De föreslår en vidare diskussion om möjligheterna till ett framtida samarbete med oss, kanske
Stockholmsregionen eller andra aktörer. Efter mötet får vi med en oss en massa material och hälsar på
två av centrets andra medarbetare innan Aizpea och Irene rusar vidare mot jazzfestivalens kontor.
Vi slår oss ner i hotellbaren för ett sista produktionsmöte. I samma veva meddelar Ane att hon tyvärr
inte hinner träffa oss idag eftersom hon ska åka till Belgien tidigt i morgon, men hon vill gärna ta ett
Skype-möte i början av april. Vi funderar över vad vi under eftermiddagen kan göra för att bäst
komplettera vårt besök här och bestämmer oss för att besöka San Telmo – stadens lokala historiska
museum. Vi vill få en bredare och djupare förståelse för stadens historiska kontext.
Museet huserar i ett vackert kloster, i modern tid elegant tillbyggt med funktionella detaljer som smälter
in i helhetsintrycket. Utställningarna är dock bara på baskiska och spanska. Det finns en audioguide på
engelska som vi använder oss av, men den fungerar sporadiskt och besöket känns
balanserade mellan spännande och en aning svårtillgängligt.
Vi avslutar vår sista kväll i San Sebastian med analysera veckan. Vi är otroligt nöjda.
19:e mars
Efter en tidig frukost tar vi taxi till busstationen, buss till Bilbao och flyg via München till Stockholm.
Vi är trötta när vi kommer hem, men nu väntar fyra dagar då vi i lugn och ro kan sammanfatta vår resa,
skriva, utveckla och utvärdera. Det ser vi fram emot.
REFLEKTIONER
Vi har valt att dela upp våra reflektioner i två delar. Först redogör vi för övergripande tankar och idéer
vi har fått kring de organisationer och den miljö och kulturella infrastruktur som vi har mött i Donostia
San Sebastian. Sedan delger vi personliga, mer praktiska insikter som vi har tillskansat oss.
18
STRUKTURELLT OCH ÖVERGRIPANDE
På ett mer strukturellt plan har vi observerat ett antal problem för San Sebastians kulturliv och
DSS2016:
• Den politiska styrningen. Samtliga organisationer vi träffat har vittnat om en problematik i att chefer
och ledningar byts ut efter maktskiften i de politiska församlingarna. Även DSS2016 har haft detta
problem. Till saken hör att Europakommissionen i sina tips till städer som söker
kulturhuvudstadsskapet uttryckligen säger att man bör hålla kulturhuvudstads-organisationen fri från
politisk inblandning. DSS2016 försöker lösa detta genom att skapa ett oberoende råd med tunga
namn från regionen som ska ha kunna ha översyn på organisationen och hindra politiska
tillsättningar. Vi upplever att detta problem inte finns i samma storlek i Sverige där beslut snarare
fattas med en annan inblick i långsiktigheten.
• Avsaknad av professionella konstnärer. Från samtliga möten har vi fått en insikt i hur långt gapet är
mellan att ha gått på en konstskola i Spanien och sedan bli yrkesverksam konstnär. I just San
Sebastian och Baskien är det kanske extra svårt. Det finns väldigt få gallerier eller utställningshallar
att tillgå, än färre som satsar på unga konstnärer. Arteleku, som kanske vore den naturliga aktören, är
inte intresserade av att presentera sina konstnärer för en extern publik, trots att man har samarbeten
med den lokala konsthallen som Donostia Kultura driver.
Tabakalera har som mål att husera utställningar med unga konstnärer, men bara någon gång varje
eller vartannat år. Ane Rodriguez Armendariz på Tabakalera uttryckte en stark önskan om att kunna
ha exempelvis workshops för att öka entreprenörskunskaperna hos lokala kulturarbetare.
• I olika kulturinstitutioner och organisationer i regionen finns det en tendens att välja ut
samarbetspartners utan någon form av ”open calls”. Detta tillämpas exempelvis hos Arteleku när de
väljer konstnärer att samarbeta med och när DSS2016 först valde ut vilka organisationer man ville
med jobba tillsammans med. Man letar främst bland de som redan etablerat en kontakt med
organisationen. Detta kan gynna vissa kollektiv och göra det svårt för utomstående att komma in.
Vi ser likheter i system, metod och problematik med det svenska systemet för filmkonsulenter. Där
sköter samma person kontakterna och besluten - externa jurys för objektiv bedömning tillsätts ej.
Resultatet kan bli ett system där det blir viktigare att ha god kontakt med rätt personer än att ha
intressanta projekt.
• Guggenheim-effekten. Det är inte bara av godo att ha ett av Europas främsta museum för modern
konst i närheten. Närvaron av Guggeheimmuseet i Bilbao gör att resten av regionens konstaktörer
hamnar i skuggan och inte får så mycket besökare och uppmärksamhet som de skulle behöva.
Turister som åker till regionen kanske bara gör en ”konstaktivitet” under sin vistelse, och då faller
valet ofta på det spektakulära Guggenheim istället för mindre konstmuseer eller gallerier.
• I programmet för DSS2016 samt i diskussionen med Eneko Garate Iturralde ser vi ingen strategi för
att använda själva staden som en kreativ yta, det vill säga för att driva projekt där interaktivitet och
konst/kultur i det offentliga rummet får en huvudroll. Vi tycker att man här går miste om en viktig
bit när det gäller att göra en stad levande, både för dess besökare och invånare. Vi tror att man
genom att låta de som finns i staden bli delaktiga i den offentliga konsten kan man skapa entusiasm
både för staden och kulturhuvudstadsåret.
19
PERSONLIGA KUNSKAPER OCH INSIKTER
På ett mer praktiskt och personligt plan har vi reflekterat över följande punkter.
• Den metodik vi har använt under resan har fungerat väldigt bra för oss. Rutinen av att ha ett
produktionsmöte innan och ett efter våra inbokade möten har varit effektivt. Vi har haft en tydlig
gemensam bild av läget och det har gett oss självförtroende när vi gått in i respektive möte. Efter
mötena har det hjälpt oss att konsolidera våra tankar och hjälpt oss tid att analysera mötena. Det är
en metod som vi kommer att fortsätta använda oss av i framtiden.
• Vi är väldigt glada över att vi skrivit i dagboken varje dag, en bra metod för att samla upp tankarna
och också börja urskilja mönster och strukturer i det som sägs.
• Innan resan borde vi, så här i backspegeln, ha kontaktat ännu fler kulturorganisationer och
institutioner i staden för att få fler programpunkter under vårt besök. Som det blev lyckades vi få in
ett bra schema, men för mycket hängde på att vi kunde boka in möten när vi väl var på plats.
• Vi har fått en god överblick över vilka de potentiella ingångarna för samarbete och deltagande i
kulturhuvudstadsåret är. Vi har dessutom träffat flera potentiella framtida samarbetspartners och fått
en grundförståelse för den kulturella infrastrukturen i San Sebastian och den Baskiska regionen. Det
har blivit tydligt för oss vilka nyckel-organisationerna och personerna är, oberoende av att staden ska
bli kulturhuvudstad.
• Vi har fått en bra grundförståelse för vad ett kulturhuvudstadsskap kan innefatta och innebära, hur
organisationen kring det kan se ut, hur samarbetet med andra aktörer och kopplingen till resten av
Europa kan fungera. Resan har också gett en god inblick i vilka förutsättningar en stad behöver för
att kunna söka och tilldelas kulturhuvudsstadsskapet. En viktig faktor här är att man redan utför ett
brett arbete för att utveckla kulturen, vilket i sin tur sedan ger god grogrund för ett kulturhuvudsstadsprojekt.
För ytterligare information kontakta Freja Andersson via epost: [email protected]
20
D.1.27D PÅ SPANING I EUROPA
Robert Jelinek – Teater De Vill
Berlin och Wiesbaden 23-26 mars 2014
DAGBOK
23:e mars
Jag började morgonen med att stiga upp och sömndrucken gå ut för att dricka kaffe. Väl i tid tog jag
mig sedan vidare till Arlanda. På något sätt är jag alltid väldigt nervös när jag ska flyga iväg. Så var det
även den här gången. Det blåste en del och flyget svajade till då och då
när vi tog oss upp mot himlen. Väl i luften var det sedan inga
problem. Jag landade på Schönsfield som är flygplatsen som ligger
söder om Berlin och begav mig sedan mot hotellet. Det tog sin lilla tid
innan jag nådde dörrarna och väl inne i hotellet satt en skådespelare
som jag bestämt träff med. Charles och jag intog sedan Berlin. Vi tog
bussen till Kreutzberg och åt mat innan vi tog en promenad genom en
del av Berlin i väntan på att vi skulle nå Gorkij Theatre. På slutet fick
vi ändå lite bråttom och blev tvungna att ta tåget. Jag hann med att
intervjua Charles på vägen och han berättade att Tyskland satsat stort
på att bygga nya teatrar runt om i landet. Han sa att det var svårt för
skådespelare att få arbete men att det oftast dök upp något inom några
Sen kväll vid Checkpoint Charlie
månader. Charles hade själv varit arbetslös ett tag men verkade inte
alls orolig för att han skulle bli utstämplad. Kanske var det en tysk
skådespelar kultur eller så är det verkligen så att Tyska skådespelare har det enklare än svenska? Hans
dilemma var mer den att han ansåg sig vara lite lat då han inte kontaktat teatrarna i Berlin där han
numera bor.
Vi kom till Gorkij Theatre som är en stor teater på ”Museum Island” ett ställe ganska nära Alexander
Platz. Teatern arbetar hårt för att spegla samhället som det ser ut och anställer därför skådespelare ifrån
olika bakgrund. Pjäsen vi skulle se började klockan 18.00. Den hette The Swartze Jungfrauen och som
handlar om fem muslimska kvinnors tankar om Islam, Tyskland och sin sexualitet. Pjäsen inleds med
att det är sex rum byggd på varandra, tre och tre. I varje rum utom ett står en kvinna. I början har de på
sig kappor. Ljuset skiftar från det ena rummet till det andra. Kvinnorna tar av sig kapporna och under
kappan har de en kroppsfärgad klädnad. Så tar samtliga av sig sitt hår och står därmed ”nakna” framför
publiken. Ett rum förblir tomt. Kanske som en del som vi i publiken ska fylla i? Eller för att pjäsens
text börjar om att en flicka nyligen nyst ihjäl sig eftersom hon varit så artig och inte velat höras när hon
just nyst. Detta ska ha fått en order i huvudet att brista.
Då det var en textmaskin som översatte till engelska så gick det att följa med till en del. Det hämmade
mig också att titta på själva pjäsen. Dock talade vissa så fort så att textmaskinen ibland fick svårt att
21
följa med. Jag fann pjäsen fascinerande till en
Maxim Gorkij Theatre
början men sedan var det som oallting upprepades
gång på gång och den blev en aning statisk. Texten
var dock både stark och provocerande och något
som var tydligt på den här teatern var att det var en
större andel unga människor i publiken. Den
åldersgrupp som svenska teatrar finner svårast att
möta upp. Åldern 20-30 år. Det var även en hel del
män i publiken. Charles sa att det snarare var en
Berlinsk företeelse än att det var en sanning i sig.
Trots att pjäsen endast var en timme och sex
minuter så hann vi inte resa för att se ytterligare en pjäs. Det var helt enkelt för långt att resa till nästa
teater. Jag fick en hel del tips och märken på min karta så att jag kunde se andra teatrar under
måndagen. I morgon ska jag träffa en scenograf och prata med henne.
2014-03-26. Så skriver jag följande: Pjäsen Die Swartze Jungrfrau sätter sig i huvudet på mig och den
vill inte lämna mig riktigt. Troligen blir jag mer berörd av pjäsen än vad jag vågar erkänna för mig själv.
24:e mars
Idag gick jag upp och klädde mig för att försöka få i mig lite kultur innan jag träffade en scenograf ifrån
Wiesbaden. Eftersom föreställningen jag skulle ha sett redan var fullbokad så blev det så att jag gick till
samma teater som förra gången. Detta var okej då Körsbärsträdgården egentligen var ett bättre
alternativ och det mot alla odds faktiskt fanns biljetter kvar. Den pjäs jag skulle ha sett på Deutche
theatre var dessvärre redan fullbokad. Här skulle jag ha agerat en aning snabbare. Väl värt att säga är att
Tyskarna ser på teater på ett annat sätt än vad vi gör i Sverige. De lyssnar och de analyserar. De går dit
för att få en intellektuell upplevelse. Åtminstone så var det känslan jag fick av att ha sett dessa två
förställningar. Då scenografen ville träffa mig under kvällen samt att hon ville se samma föreställning
som jag blev det naturligt att vi skulle träffas under kvällen.
Jag tog mig till Judiska museet som ligger ett stenkast därifrån jag bor. Upplevelsen av att vara där var
häpnadsväckande på flera plan. Jag rekommenderar er alla att besöka museet. Dels var arkitekturen
annorlunda. Det fanns en massa tomma rum som skulle symbolisera alla de saknade människor som
Hitler tog livet av. Dels var vissa av dessa rum ganska mäktiga och väggarna sa tusen ord. Ett av
rummen var exempelvis ett betongrum som hade väldigt höga väggar. När jag gick in där så drabbades
jag av lätt yrsel och panik. Det var som om jag plötsligt befann mig i ett fängelse. Ett annat rum var
fullt av metallansikten som låg i drivor med ögon och en öppen mun. När man gick på dessa metallbitar
så lät det på ett väldigt speciellt sätt. Det var som om jag plötsligt gick på en massa lik och massor av
känslor föddes. Museet visade inte det avskyvärda utan det historiska mellan Tyska och det judiska
folket. Det visade på kunskap och traditioner på bryggor mellan människor. Trots det så fanns det en
del bilder som vittnade om utrotningen. Jag har besökt ett antal sådana här museer och varje gång
tänker jag på de människor som säger att detta är ett falsarium. Hur är det möjligt? Vad menar de
egentligen? Skulle atombomben också vara det? Eller alla de katastrofer som hänt i Afrika och i andra
länder under de senaste åren när människor blivit dödade på fruktansvärda sätt? Vi människor är
grymma när vi sätter den sidan till. Jag blir upprörd när jag tänker på dessa neo nazister som påstår att
det aldrig har hänt. Hur många bilder behöver vi för att bevisa motsatsen? Som om någon helt plötsligt
kom på tanken att fabricera dessa händelser? På vilket sätt skulle det ha gått till?
22
Jag stannade ett bra tag på museet och gick sedan in mot staden och Maxim Gorij Teatern. Det är en
häftig teater där allt handlar om att tänka utanför boxen. Vilka skådespelare arbetar där? Hur framställs
affischerna? Allt är kaxigt och jag får en känsla av att de som driver teatern vill provocera. Så var det
även med Körsbärsträdgården som jag såg. En fantastisk berättelse med människor ifrån olika delar av
världen. Där det sjöngs mycket och där väggarna föll. Där musiken berättade texten och där en hel
Turkisk orkester plötsligt dök upp. Sådant har jag aldrig sett i Sverige och det skulle vara roligt om jag
själv vågade tänka i dessa banor. Något som jag så gärna vill göra med mitt eget konstnärskap. Det var
fullt även på den här teatern och då vi kom försent i fem minuter var våra biljetter redan borta. Turligt
nog stod där några som inte kunde gå och sålde sina biljetter. Annars hade jag inte varit med om den
här underbara föreställningen.
Mötet med scenografen blev lite vagt. Hon berättade egentligen redan det jag vet. Att Tyskarna har det
lite mer förmånligt kulturellt och konstnärligt och att Tyskarna satsar mer på teater. Framförallt är
invånarna mer angelägna om att kunna kultur! (R) I morgon reser jag till Wiesbaden för då börjar
skuggningen av en regissör och hennes ensemble. Jag har än så länge träffat en skådespelare och en
scenograf. Sett två bra föreställningar och upplevt ett häpnadsväckande museum. Bättre start på en
sådan här resa kan man knappast ha.
Bild ifrån Det Judiska museet. Har ni vägarna förbi Berlin så se till att gå dit. Ett mycket spännande hus.
Något av det mest genomtänkta ställe jag har varit på.
25:e mars
Idag så gick jag upp tidigt på morgonen för att ta tåg och buss till flygplatsen. Det gick så klart fortare
än vad jag hade räknat med och återigen stod jag där med gott om tid att göra annat. Väl framme i
23
Wiesbaden såg jag till att checka in för
att ganska snabbt bege mig till teatern.
Där mötte jag teaterchefen Stefan
Schletter och vi satte oss ned för att
samtala om mitt arbete. Då min
skuggningsregissör har andra
åtaganden kom vi överens om att jag
skulle gå på kvällsrepetitionerna. Här i
Tyskland repeterar man nästan alltid
10 – 14 och 18-22. Utom när
skådespelarna spelar som de ska göra
exempelvis under morgondagen. Då
blir det enbart kvällsrepetitioner. Även
Stefan berättade för mig att kulturen
har gott om pengar i Tyskland. Att
man under de senaste åren byggt en mängd olika teatrar och bygg ut scenskolorna. Idag finns det hela
21 scenskolor samt mängder av privata teaterskolor i Tyskland. Två av dem är i Berlin och samtliga
förbundsstater har minst en egen scenskola. Som konstnär arbetar man hårt i Tyskland. Kulturutövare
har inte samma rättigheter som i Sverige. Man är på teatern så länge som det behövs och så länge som
man är kallad. Åtminstone är det så de sista två veckorna. Som skådespelare får du inte heller lämna
staden utan tillåtelse. För en regissör så gäller enbart lön för repetitioner. Förberedelsetid räknar man
med att man gör på sin fritid. Kanske menade Stefan att kultur är ett kall och inte är yrke när han sa att
konst inte är ett riktigt arbete. Jag tror åtminstone han menade så. För de ord han yttrade efteråt var att
man inte blir speciellt långlivad om man tror att konst enbart är ett yrke som man kan släppa när
klockan slår fem. Inte i Tyskland i alla fall. Kulturarbetare har alltså betydligt lägre löner än i Sverige. Så
här finns en skillnad som jag tycker Sverige är bättre på. Vi har fackliga regler och vi betalar ut pension
och ganska rimliga löner. Vi får givetvis arbeta hårt för pengarna men så är det nog i hela världen. Ikväll
ska jag alltså skugga min regissör. Detta ska bli väldigt spännande. Jag hoppas att jag förstår något om
vad de kommer att säga. Jag kan inte Tyska så bra.
Wiesbaden Theatre
Så var det dags för att gå på skuggning. En kille som heter Benjamin hämtade upp mig utanför teatern
och jag fick träffa en liten kvinna vid namn Isabel Osterhaus. Hon hade gott om energi och pratade god
engelska. Hon var nära sina skådespelare som stod utanför och rökte tillsammans med henne. Väl
klockan 18.00 gick vi upp till repsalen och där satte vi oss ned för att läsa. Jag måste säga att för att inte
få några förberedelse pengar så var hon grymt förberedd. Vi satt och hon pratade igenom varenda
replik.
Jag förstod inte allt men det var som om hon strödde en röd tråd igenom scenen. Tempot var så där
lagom som gör att man både hinner samtala och prova. Det där tempot som ibland blir en aning
forcerad och som får en regissör att tro att man hinner med mer. Det här tempot som Isabel höll var
ingav ett mer lugnt men en mer fokuserat känsla. De hann med otroligt mycket under den här
kvällsrepetitionen. Både att läsa igenom scenen och gå igenom den på scen. Skönt att se var att samtliga
skådespelare kunde sina repliker efter enbart tio dagars repetition. Inga papper på scenen. Detta gjorde
att tempot var lugnt och andningen på scenen likaså. Skådespelarna provade väldigt mycket och känslan
var att det var helt okej. De till och med skrattade åt sina dumma idéer men inte på ett elakt sätt.
Snarare att nu är det provat och det gör jag aldrig mer om. Isabel höll en hög intensitet i sin röst och
24
var knivskarp i sin sanning. Allt fuskande och överdrivet rensades bort. Förstod inte skådespelarna den
röda tråden så tog hon om den igen. Allt handlade om att följa den utstakade banan. Det var där
friheten låg. Det var där man kunde vaska guld. Något jag även tyckte var fascinerande var att det hela
tiden handlade om att klargöra situationen och konfliken. Samtliga sökte efter ”Worst case of scenario”.
Något som nämndes flera gånger under repetitionen. Det engelska orden.
Isabel sökte efter att ha flera olika bollar i scenen. Medan en eller två höll sig till det absurda vägde
någon annan vågskålen mot normalitet. En annan sökte efter magi eller ironin och på så sätt förstärktes
konflikten ytterligare i scenen. Något som jag tänker prova lite mer i mitt regiarbete. Det var överlag en
lekfull stämning. Skådespelarna undersökte verkligen situationen och många absurda situationer
uppstod.
Isabel i förgrunden tillsammans med sina skådespelare.
Macbeth för ungdomar har en scen med tre boxsäckar uppsatta i taket. Dessa kan tas bort och då kan
skådespelarna använda sig av kedjorna som hänger i taket. Kläderna är tidstypiska. Det är ifrån
Skottland och de är en tydlig kung som står på scenen med krona på huvudet. Men det är en slags
blandform. I den scenen jag såg i dag så kom en tillbaka ifrån döden. Helt plötsligt tar han upp en
mobiltelefon och lyser på sig själv. Allting verkar möjligt. Dock tror jag inte att mobilen är kvar vid
premiär.
Imorgon blir det Tom Sawyer på dagen och fortsatt skuggning på kvällen.
25
26:e mars
Idag är det sista dagen som jag kan gå på skuggning och se på teater. Vädret här i Tyskland är mycket
vackert men trots det sköna vädret så kan jag inte njuta av det då jag först ska gå och se Tom Sawyer på
Staatstheater Wiesbadens barnsscen. Jag kommer dit i god tid och pratar lite med den konstnärliga
ledaren och Isabel Osterhuas. Vi samtalar om teater och de förutsättningar som de båda länderna har
lika respektive olika. Sedan är det dags att gå och se på teatern. Barnen stormar in men de verkar vara
ifrån ett bra område för ganska snart tystnar de utan att lärarna behöver skrika eller huta. De kan och
har varit med tidigare. De känner till reglerna. När jag tittar på scenografin blir jag först lite besviken.
En massa bryggliknande satser ligger utspridda på golvet. En stor plast ligger kastad lite hur som helst
på en av bryggorna. På vänster sida ifrån publiken sett står en slags förhöjning som mest liknar en
hoppbrygga som finns vid sjöar i Sverige. Tre meters höjd ca. Längst bak, mitt på så finns en slags
gardin med svartvitt tryck. Så sätter pjäsen igång.
Jag måste säga att tyskarna kan sin sak. Bryggorna används flitigt. Rätt som det är så har de ändrat på
scenografin och bryggorna ligger ihop som en fyrkant. Eller så lyfter man upp en av dem och rätt som
det är så har man en vägg. Skådespelarna som är fem stycken ändrar karaktärer flitigt utom Tom och
Huck. En paraply utan skyddsplasten fungerar ganska snart som en båt som åker längst Mississippi
floden. Eller så är det ett skydd mot solen. Det förut så fula plasten som låg hoptrasslad lite hur som
helst är borttaget och används sedan i slutet av pjäsen då Tom och hans flickvän flyr den ondskefulle
Jim. Det finns hål i plasten och när de hänger upp den i väggen så fungerar det alldeles utmärkt som en
bild av en flykt. Skådespelarna flyttar huvuden ifrån ett hål till ett annat och helt plötsligt har man fått
en väldigt effektiv och vacker bild. När Tom tuppfäktas med en rik pojke så gör de det men en sådan
finness att publiken gapskrattar. De slutar inte med att de spänner ögonen i varandra. Nej det eskalerar
hela tiden och saker och ting plockas fram ifrån olika håligheter i bryggorna. Pjäsen ger en
koncentration och spänst mellan olika rytmer och känslor och publiken är med hela tiden. Då och då
kommenterar de eller skrattar högt. Ibland blir de rädda. Men med en känsla av respekt. Det pågår hela
tiden en tyst överenskommelse mellan publiken och skådespelarna och pjäsen blir aldrig tråkig. De ger
till varandra. De vill ge till varandra och efteråt klappar barnen (mellanstadiet) in skådespelarna fyra
26
gånger. Jag tänker att antingen så går barnen mer på teater i Tyskland eller så är de mer utbildade i
kultur i största allmänhet. Jag vet inte. Troligen är det både och. Det var en häftig känsla att få uppleva.
Jag har varit på väldigt bra föreställningar i Sverige där barnen inte har ett intresse. De kan inte konsten,
de har inte fått verktygen med sig. Då får skådespelarna kämpa som tokar för att få uppmärksamhet,
hur bra de än är. En annan sak när det gäller många barn är att de inte känner till applåder i Sverige.
Den överenskommelsen håller på att försvinna på många platser. Jag tror att vi ska akta oss att dra ned
mer på kultur. Vissa skolor i Sverige går inte ens på teater om de får de gratis. Det är helt enkelt för
jobbigt och kostar resurser. Men vad för framtid utbildar vi våra barn till? Ska de inte ha rätt att få ta del
av kultur? Det som faktisk ger en människa chansen att spegla sig i andra? Den här resan har lärt mig
att kulturen är på väg i en kraftig nedförsbacke och det är bara vi själva som kan stoppa det. Vi som
arbetar med kultur och alla andra som är betraktare. Jag tror att vi förlorar så mycket mer om vi plockar
bort kulturen i skolan.
Pjäsen jag såg tar ut svängarna men det fungerar tack vare samarbetet med publiken. Det är på många
sätt en bildlig teater som med små medel berättar väldigt mycket.
Plastskynket som låg ihoptrasslat på golvet visade sig vara något mycket vackert i ljus och med
skådespelare i den.
På kvällen gick jag åter på skuggning och för att se Isabel arbeta med sin ensemble. De är bara fyra
stycken skådespelare så de har dragit ned en hel del och tagit bort många roller. Ändå slås jag av hur
intressant de har gjort pjäsen. Nu fick jag visserligen se samma scen till en början. Skådespeleriet var
mycket bättre idag och scenen verkade mer eller mindre färdig. Ändå så tog de sig tid att utveckla
ytterligare. De fördjupade en del men behöll skelettet. Bara små justeringar i själva partituret men en
fördjupning i att tydliga göra texten och karaktärerna. Isabel fortsätter att prata med skådespelarna på
samma sätt som gjort under gårdagen. Hon går hela tiden upp och har långa samtal. Förtydligar
situation, karaktärer och konflikten. Får Macbeth att framstå som ett barn i en situation för att i nästa
vara totalt oberäknelig och skrämmande då han skräms av Bancos vålnad. Under inledningen av arbetet
så läser de igenom texten samtidigt som de berättar om vad de gör på scenen. Jag går dit. Du tar tag i
27
mig. Jag säger det här och sliter mig loss. Och så fortsätter man att analysera och samtala. Hur ska jag
dricka och med vilken hand? Allting vaskas noggrant fram och tillbaka. De sköljer skakar ur och sköljer
igen. Nya bud vänder upp och ned på saker och ting och så sköljer man och skakar igen. Men då Isabel
är så pass förberedd så följer de hela tiden den röda tråden. När samtalen är färdiga så finns det nya
byggstenar i arbetet. De renodlar absurditeten, kontrollerar vem som ska vara normal. Deras Macbeth
blir en människa som är fylld av rädsla och ett inre tryck. Totalt oberäknelig då han är i en situation där
han är på väg att mista sitt förstånd men där han samtidigt bär på en enorm makt. Kommer detta att gå
hem hos högstadiet? Ja i allra högsta grad tror jag det. De skapar en helt egen version med fotbolls
hjälmar och boxningssäckar. Så heter pjäsen också mans macht machbeth.
Slutligen har den här skuggningsperioden varit otroligt lyckad för min del. Den har fyllt mig med hopp
och fantasi. En energi att vilja arbeta utanför boxen. Under den här perioden har jag fått se tre pjäser
och kunnat följa ett arbete med en pjäs som anses vara svår att spela för ungdomar men där några har
bestämts sig för att satsa. Jag har sett hur man kan använda enkel rekvisita och skapa enorma bilder. Jag
har fått prata med teaterchef, scenograf, regissör och mängder med skådespelare. Jag har märkt att de är
minst lika nyfikna på Sverige som jag är på Tyskland. Och även om jag inte förstått allt som sägs så gör
det inget. Det teatrala språket får mig ändå att förstå. De bilder och den energi som presenterats i dessa
tre pjäser gör det sceniska språket till ett världsspråk. Jag som betraktare behöver inte förstå tyskan helt
och hållet. Det går att följa med i alla fall. Och det är något som känns väldigt häftigt. Slutligen vill jag
passa på att tacka för att jag har fått möjligheten att få resa på denna mycket inspirerande resa. Att jag
vill arbeta utanför boxen är helt klart! Hur är en ständig utmaning men jag tror att jag har fått några tips
på vägen!
Tack! Jag
hoppas
verkligen att
både jag
och andra
kan få
chansen till
fler sådana
här resor.
Jag är djupt
tacksam!
Repetitionsbild ifrån Macbeth
28
Scenografin till Körsbärsträdgården i början.
Sedan blev det en djup scen kan jag lova.
Våren är i antågande i Wiesbaden.
För frågor och mer bilder kontakta Robert Jelinek via epost: [email protected]
29
D.1.27E PÅ SPANING I EUROPA
Maria Bermann och Stina Nyberg, Sveriges Television
Cannes 4 -7 oktober 2013
Bolibompa är ramen runt Svts småbarnsutbud. Våra programledare presenterar, tar hand om och
bygger innehåll runt de filmer som visas i Bolibompa. Vi som producerar Bolibompa har känt ett behov
av lära oss mer om processen när filmerna till programmet köps in.
Tack vare KulturKraft Stockholm har vi haft möjlighet att besöka Mip-junior som är en stor tv-mässa i
Cannes där barnprogram visas och säljs. Vi åkte dit i utbildningssyfte för att lära oss hur det går till när
barnprogrammen pitchas och hur vår egen inköpsavdelning tänker kring programmen och vad de väljer
att köpa in. Vi ville få chans att förstå helheten.
Vår resa till Mip-junior blev precis så som vi önskade. Vi fick verkligen en bra inblick i inköparnas
arbete. Vi deltog i möten med olika producenter och screenade väldigt många program. Den här resan
har gjort oss mycket mer rustade för att jobba med Bolibompa som helhet. Dels kunde vi redan i
Cannes diskutera med inköparna, men framförallt fortsätter detta samarbete nu när vi har kommit hem.
Vi kommer att bli mer involverade i vilka program som köps in och därmed kommer helheten att
förstärkas. Det finns också förutsättningar att ha en levande diskussion om innehållet i programmen.
Detta var så påtagligt att vi har beslutat att någon från Bolibompa ska åka med till den här mässan varje
år. Vi kommer också att ha ett föredrag för hela Bolibomparedaktionen där vi visar exempel på
program som köps in och program som väljs bort och motiverar varför.
Sammanfattningsvis så resulterade resan i;
 bättre samarbete mellan Bolibomparedaktionen och inköpsavdelningen.
 bättre förutsättningar för konstruktiva innehållsdiskussioner.
 att (inte bara vi utan) hela Bolibomparedaktionen kommer att vara bättre förberedda på vilka
program som kommer att visas i Bolibompa.
Efter dagarna i Cannes känner vi att vi är mycket mer rustade för att arbeta med Bolibompa som
helhet. Vi har fått chans att vara med och diskutera inköpsvalen och fått förståelse för en del val, som
vi kanske inte hade haft annars.
Om ni önskar ytterligare information kontakta:
[email protected] eller [email protected]
30
D.1.27F PÅ SPANING I EUROPA
Marie Starck
Berlin, Düsseldorf, Köpenhamn våren 2014
Berlin 25-27 mars
Kontaktpersoner: Petra Bahr, kultursekreterare och teolog samt Klaus-Martin Bresgott, bitr
kultursekreterare och musiker, Hannes Langbein, frilansande medarbetare, teolog och doktorand i
konstvetenskap samt Angelika Beer, projektadministratör, EKD Kulturbüro (Evangelische Kirche).
Syfte: Undersöka hur evangeliska kyrkan i Tyskland i Berlin och på nationell nivå, arbetar med
kultur. Hur ser samarbetet ut med stadens kulturinstitutioner? Hur ser kyrkan på konsten?
Innehåll: Sedan 2006 har tyska evangeliska kyrkan en nationell kulturbyrå i Berlin Mitte, med
huvuduppgift att stödja lokala kulturprojekt men också att vara en del av den kulturpolitiska
debatten. Huvudfokus sedan 2008 och fram t o m 2017 ligger förstås på det stora reformationsjubileet.
2017 firar reformationen 500 år, vilket präglar de flesta kulturaktiviteter.
Tydligt är att kyrkan är en mycket större del av det offentliga livet i Tyskland än i Sverige, inte
minst i de politiska kontakterna på regeringsnivå inför reformationsjubileéet. Däremot verkar de
vara mer fokuserade på att genomföra sina egna kulturprojekt inom kyrkans ram än direkta
samarbeten med kulturinstitutionerna. Dock med de främsta representanterna från tyskt kulturliv.
Men de saknar den gemensamma arena för samarbeten som den svenska bokmässan, där Svenska
kyrkan är en av de absolut största aktörerna. Imponerande att se hur många och stora kulturprojekt
som genomförs med så liten personalstyrka.
Långsiktig nytta: För mig som försökt bygga broar mellan svenskt kulturliv och kyrka, är det
extra intressant att jämföra kulturklimatet i Berlin och Stockholm. Båda två starkt sekulariserade
städer. För mig som varit bosatt under längre perioder i Tyskland och även läst tyska på universitetet är
det förstås särskilt intressant att se hur ett framtida samarbete mellan Tyskland och Sverige skulle kunna
se ut på detta område. Inte minst tar jag med mig erfarenheterna från reformationsjubileet. och den
nyskrivna operan om Paulus som specialbeställdes av svenske tonsättaren Thomas Jennefelt inför en
stor kulturkonferens 2011 i Berlin, borde förstås översättas till svenska eller komma till Sverige på
turné.!
Düsseldorf 28-30 mars
Syfte: Undersöka hur de olika kulturkyrkorna i hela det tyskspråkiga området, Tyskland,
Österrike och Schweiz, arbetar med kultur och på vilket sätt man ser ser sig som en del av tyskt
kulturliv, eller om kulturen snarare är en verksamhet inom kyrkan.
31
Innehåll: La Futura Grande: Konferens för ansvariga för konstnärer och kulturkyrkor,
församlingar med särskild inriktning på kultur. Seminarier och offentliga manifestationer kring hur
kyrkan kan involvera kultur, diakoni, politik och samhällsengagemang i sin verksamhet. Kan
konsten verkligen förändra samhället? Vilken potential har konstprojekt som bygger på delaktighet i ett
diakonalt arbete? Får vem som helst delta i den konstnärliga processen? Dialog och deltagande verkar
vara nyckelorden i samtliga projekt. Steget till att konst kan lösa samhällsproblem verkar stort. Men inte
här. I samband med den internationella konstmässan Agenda 2012 inbjöd en kyrkosamfällighet i Kassel
konstnärskollektivet Wochenklausur från Wien ett koncept för att minska drogproblem på Martin
Lutherplatz. Dessa fanns nu på plats för att berätta om sina erfarenheter från projektet. Många
personliga samtal om hur olika förutsättningarna ser ut i det tyskspråkiga området. Jag pratade både
med präster från Hamburg, Berlin och Schweiz, med helt olika inriktning på kulturverksamhet
beroende mycket på prästens egna personliga intressen och kompetens. I Hamburg arbetar t ex en ung
präst i ett av de rikaste områdena i Europa med ovanligt kulturellt bildade församlingsbor. Som av en
händelse har han skrivit en avhandling om Arvo Päärt men är också DJ och planerar ett projekt med
balett och tekno.
Långsiktig nytta: Massor av idéer och kontaktnät. Inte minst när det gäller hur man kan förena
konst och politiska visioner på ett så oerhört konkret sätt.!!
Köpenhamn 13-15 maj
Kontaktperson: Niels-Henrik Ahrendt, direktor för Vartov, ett kulturcentrum i Köpenhamn som
grundades av Grundtvig. Teologisk rådgivare i danska regeringens kommitté för det stora
reformationsjubileet 2017 tillsammans med representanter för danskt kulturliv. Skulle också ha
träffat en dansk präst och skådespelerska, som tyvärr blev förhindrad från att mötas.
Syfte: Att förstå hur danska kyrkan arbetar med kulturfrågor i avsaknad av en nationell kyrklig
organisation, inte minst i samband med reformationsjubileet.
Innehåll: Grundlig genomgång av danska kyrkans organisation och hur samarbetsformerna
därför ser ut mellan kyrka och kulturliv. Projekten drivs därför mer av enskilda präster och biskopar
med ett särskilt konstintresse. I själva Köpenhamn arbetar flera kyrkor sedan länge med konst i
kyrkorummet. På Jylland finns också ett teaterkollektiv som drivs av professionella skådespelare, därav
även präster. På Vartov, ett stort kulturcentrum i centrala Köpenhamn, finns många kyrkliga
organisationer representerade. Ett slags motsvarighet till svenska Sigtunastiftelsen, som mötesplats för
vetenskap, kultur, politik och teologi. Dock med ett större inflytande över kyrkans verksamhet i
Danmark. Fick en värdefull presentation och bakgrund till hur avsaknaden av en nationell kyrklig
organisationer gjort att danska regeringen tillsatte en statlig kommittés för reformationsjubileet. Kanske
kan man också se detta som ett tecken på att även politiker inser reformationens betydelse för samhälle
och demokratiutveckling. Massor av spännande konkreta kulturevenemang planeras, både på lokal nivå
och på de stora institutionerna. Bland annat en hänt nyskriven opera om Luther, som ska uruppföras i
Tyskland men sedan sättas på på Skuespilhuset i Köpenhamn.
Långsiktig nytta: Precis som i samband med tidigare studiebesök, många konkreta idéer och en
tydligt uttalad önskan om mer samarbete med Sverige och övriga Europa. Det finns alltså mycket
potential för vidare kulturutbyten mellan dessa länder. Krävs bara att någon gör jobbet.
För ytterligare information kontakta Marie Starck via epost: [email protected]
32
D.1.27G PÅ SPANING I EUROPA
Claire Parsons och Anna Lafvas – Claire Parsons Co.
Hamburg 29 april-1 maj 2014
I samband med dansfestivalen Dans <3 Stockholm i december 2013 fick jag kontakt med Kerstin
Evert, konstnärlig ledare för K3 - Tanzplan Hamburg, centrum för koreografi på Kampnagel i
Hamburg, Tyskland. Jag mötte i det sammanhanget även Antje Pfundtner, tysk koreograf knuten till
K3, och vi inledde i Stockholm ett kollegialt samtal med utbyte av erfarenheter och tankar om
eventuella framtida samarbeten.
Tack vare KulturKraft Stockholm fick jag och min producent, Anna Lafvas, och jag möjlighet att resa
till Hamburg för att besöka K3 och träffa Kerstin Evert. Antje Pfundtner befann sig då på resande fot,
men besöket gav ändå anledning till fortsatt kontakt även med henne.
MÖTE GUIDAD TUR OCH FÖRESTÄLLNING
Vi träffade Kerstin Evert och hennes assistent, Matthias Quabbe, för ett långt lunchmöte där Kerstin
och Matthias ingående beskrev verksamheten, K3:s historia och struktur och dess oberoende
förhållande till Kampnagel; en stor produktions- och performanceanläggning i Hamburg och en av
Tysklands mest intressanta platser för nutida scenkonst. Kampnagel är en viktig mötesplats för
nationella och internationella frilansande skådespelare/konstnärer/ dansare/musiker/arkitekter och
skapar förutsättningar för gränsöverskridande samarbeten, gästspel, egna produktioner och
samproduktioner. Man driver också en årlig sommarfestival.
33
Kerstin Everts visar runt på K3,
Kampnagel i Hamburg. På bilden
syns även Claire Parsons.
K3 – Centre for Choreography | Tanzplan Hamburg – är en
del av Kampnagel och fungerar som ett centrum för expertis
inom nutida dans och koreografi, konstnärlig forskning och
spridning av danskonst. Verksamheten etablerades 20062008 inom ramen för det femåriga bidragsprogrammet
Tanzplan Deutschland. Detta var Kerstin Evert med om att
utforma, formulera, förankra och driva igenom. K3 är en
konstnärligt fristående institution som arbetar inom
Kampnagels organisatoriska struktur. http://www.k3hamburg.de/
Vi blev visade runt på K3 och Kampnagel, en enorm
industribyggnad ombyggd till ett tiotal scener och studios
och med stora publika utrymmen. Kerstin Evert berättade
om det omfattande arbete som pågår i huset, med olika
gästkoreografer parallellt, och lät oss även smygtitta på några
repetitioner och tekniska förberedelser som pågick på de olika scenerna. På kvällen gick vi tillsammans
med Kerstin och Matthias på en föreställning på Kampnagel, DUETT, av och med lokala och
högaktuella koreografen Jenny Beyer.
LYSSNA OCH OBSERVERA
Det är generellt viktigt och utvecklande att få möjlighet att träffa andra inom vår bransch och det var
väldigt roligt att på deras hemmaplan fortsätta och utveckla samtalet med Kerstin Evert och den nya
kontakten, Matthias Quabbe. Vi blev inspirerade av grunderna och djupet i deras arbete, den
konstnärliga ambitionsnivån utifrån filosofiska värderingar och satsningen på forskning som fördjupar
konstformen. Det faktum att de konsekvent lyckas hålla sin konstnärliga linje inom det stora
Kampnagelsystemet var intressant och imponerande. Det var givande att inte vara där för att sälja in sig
utan enbart få koncentrera sig på att lyssna och observera.
SCENKONST FÖR BARN OCH UNGA
K3 arbetar (mer målinriktat än Kampnagel) med scenkonst för unga målgrupper och driver sedan 2007
en ungdomsklubb, K3 Jugendklub, som producerar 1-2 produktioner per säsong som visas dels som
ordinarie kvällsföreställningar, dels som skolföreställningar på förmiddagar. K3 Jugendklub arbetar
även med skolsamarbeten och man har ganska nyligen börjat bjuda in koreografer som har intresse och
erfarenhet av arbete för en mycket ung publik. Det som produceras inom K3 Jugendklub är även
tillgängligt för turné.
Utifrån besöket/skuggningen – och vår egen utvärderande diskussion efteråt – vill vi undersöka om det
skulle gå att få till ett samarbete med K3 med utgångspunkt i scenkonst för barn och unga. Vi fick tips
om att höra av oss till Stephanie Zimmerman, K3:s ansvariga för satsningen på unga målgrupper, en
kontakt vi kommer att följa upp inom ramen för den utlandssatsning Claire Parsons Co påbörjat i år
och som kommer att fortsätta under 2015-16.
34
Vi är mycket glada och tacksamma över att vi fick besöka K3 och Kampnagel och träffa dessa kollegor
som visade stor generositet och öppenhet och som själva också gärna ser en fortsättning på
kontaktutbytet.
Claire Parsons och Anna Lafvas kan kontaktas via epost: [email protected]
35
D.1.27H PÅ SPANING I EUROPA
Johan Fröst och Joakim Anterot - Kungliga Musikhögskolan
Helsingfors 28-30 april 2014
DAGBOK UNDER SKUGGNING AV OLLI-PEKKA MARTIKAINEN
Måndag 28:e april
Resa Stockholm Helsingfors Landar 14.10
Vi träffar Olli-Pekka Martikainen Vice Dean efter framkomsten på avtalad tid 15.20
Under eftermiddagen:
Sibeliusakademin och Konstuniversitetet.
Sibeliusakademin bildar i dag tillsammans med Bildkonstakademin och Teaterhögskolan en fusionKonstuniversitetet (University of Arts).
Sibelius akademin är uppdelad i två block där 60 % representeras av utbildningsverksamhet mot
klassisk konstmusik och 40 % utgör den resterande delen d.v.s. jazz, folkmusik, musikproduktion och
musikpedagogik. Dessa två verksamhetsblock har två dekaner (under rektor). En av dessa ansvarar för
utbildningsgraderna kandidat och master medan den andra har ansvar för forskningsrelaterad
verksamhet. I dag definieras forskningen på Sibelius akademin i tre grupperingar – Konstnärlig
(Artitistic), Utvecklande (Developmental) och Vetenskaplig (Scientific). Mycket diskussion förs hur
man definierar forskningen inom dessa grupperingar.
Den klassiska institutionen är även uppbyggd i 11 ämnesgrupper där varje grupp har en
ämnesföreträdare.
Percussion Plus
Genomgång av festivalen och vi fick en mängd värdefull kunskap med oss om hur SIBA arbetade för
att kunna genomföra Percussion Plus 2014.
Eftersom det finns en förhoppning om att Stockholm, KMH-SMI, kan arrangera eventet 2018 var detta
ett mycket värdefullt.
Efter en stunds mat och vila gick vi på kvällen på föreställningen Cosi Van Tutte som var ett Masterarbete med solister även från Sverige.
Tisdag 29:e april
Lektion
Följde lektion med en student på den för-utbildning SIBA bedriver för att ska nivån på de sökande till
Kandidat. Mycket intressant och inget vi har i Sverige kopplade till våra universitet och högskolor.
….och på lunchen diskuterade vi…
36
Sommarakademin
För tredje året i rad erhåller Sibeliusakademin bidrag från Svenska Kulturfonden för att göra
Sommarakademin. Hittills har detta rört kurs i Liedinterpretation (sångare och pianister) samt fr.o.m.
förra året även kammarmusik. Kursen är i år gratis men logi och resa betalas av studenterna själva
(genom att de söker bidrag för detta från exempelvis Kulturfonden för Sverige och Finland). Förra
årets kurs hade 22 studenter och tanken var att Sibeliusakademin och KMH gemensamt skulle bidra
med kostnaderna för projektet. Det blev dock så att Sibeliusakademin, med hjälp av Svenska
Kulturfonden betalade resa och logi även för de svenska studenterna. Så kommer det dock inte att bli
under årets kurs utan svenska studenter uppmanas att söka bidrag för resa till och från Finland samt
bidrag för logi. Från Sibeliusakademin önskas det fortsatt och fördjupat samarbete med KMH i
utvecklingen av denna Sommarakademi. Sibeliusakademin önskar också gärna förslag på
Sommarakademins kursinriktning (kursinnehåll) samt ser det även möjligt att diskutera kursens
geografiska placering samt effektivisering i budgeten. När KMH fått nya lokaler skulle
Sommarakademin även kunna förläggas i Stockholm. Sommarakademin skulle på så sätt kunna
ambulera mellan Sibeliusakademin och Kungliga Musikhögskolan i Stockholm för att fördjupa
samarbetet mellan de båda institutionerna. Finansieringen från Svenska Kulturfonden är sökt fram till
2015 men kan sedan sökas på nytt.
…och eftermiddagen ägnades åt det internationella perspektivet…
Internationellt perspektiv på arbetsmarknaden för orkestermusiker
Möte med Olli-Pekka Martikainen Vice Dean och Pasi Somalinen musiker i Stadsorkestern.
Vi diskuterar frågor om hur vi i Norden skall kunna förbättra utbildningen så att vi kan bli med
konkurrenskraftiga vid provspelningar i orkesterjobb i en allt mer ökad global konkurrens.
Vilka åtgärder kan vi göra?
Siba är mycket imponerade av vårt praktiksystem för Master Orkester.
Och kommer försöka ta efter det.
Vi diskuterade även framtida gemensamma åtgärder som t.ex. anordna provspelningar på SIBA/KMH.
Som ev. skulle kunna leda till en ”vinst” att få spela i en professionell orkester en produktion. m.m.
Onsdag 30:e april
….åter ger vi oss in på ekonomi…..
Ekonomi på Sibeliusakademin (Konstuniversitetet)
Sibeliusakademin kämpade tidigare med de nya lokaler de befann sig i (Musikhuset) och uppmanades av
Kulturministeriet i Finland att blida en fusion tillsammans med Bildkonstakademin och
Teaterhögskolan. För detta gick Finska staten in med 10 % strategianslag för att stärka den nya
fusionens ekonomi. (budgeten fastställs vart 3:e år).
Strategianslagen från kulturministeriet kommer att gälla fram till 2016 och måste fram till dess
investeras effektivt och med eftertänksamhet. Ett krav från kulturministeriet är också att
strategianslagen inte får användas till att utöka administrativa kostnader. En viss oro finns för vad som
kommer att hända på det ekonomiska planet efter 2016 om Kulturministeriet då inte längre skulle
tilldela Konstuniversitetet de 10 procentiga strategianslagen.
…och innan hemfärden var frågar om den inhemska situationen i fokus…..
37
Orkesterverksamhet
Symfoniorkestrar fyra produktioner per år. Den övergripande planeringen för repertoar m.m. leds av
Sibas Professor i Dirigering. Orkestern dirigeras av den personen vid en produktion/år.
I övrigt av gästdirigenter. Arvodet ligger på 1500 euro. Endast de allra bästa studenterna i dirigering
dirigerar symfoniorkestern och det sker inte varje läsår.
Vad gäller blåsorkester och blåsinstrument så upplever man i Finland en liknande trend av vikande
intresse. I ett försök att stävja nedgången har man börjat utbilda särskilda Blåsorkesterdirigenter.
I övrigt verkar SIBA och KMH ha en hel gemensamt.
Hemfärd
Kl. 14.00 till Flygplats
SAMMANFATTNING
Detta var en fantastisk resa. Olli-Pekka tog mycket väl hand om oss. Och vi hann även gå ut och ta en
kaffe. Olli-Pekka är som person mycket inspirerande. Och som ”förebild” en mycket bra sådan för oss
båda. Han är musiker. Med en framgångsrik karriär i bagaget som sökte sig till först Lärar-rollen (Lektor
i slagverk) för att sedan ta steget till Vice Dean.
I och med att han bottnar i musiken så känner vi stark gemenskap. Och eftersom vi båda nu är
Studierektorer och Lärare på KMH så är sådana här förebilder ytterst viktiga. I våra diskussioner har
Olli-Pekka även låtit oss för möte andra viktiga personer som exempelvis när Olli-Pekka, vi och Leena
Vejionsou från internationella kontoret åt lunch. Eller när Anni Wessman deltog i diskussionerna om
Percussion Plus. Eller Pasi i frågorna om den internationella konkurrensen. Just detta…att Olli-Pekka
är bra på att ta till sig expertis, ha ett lyssnande öra för bra kunskap, är också mycket inspirerande att se
hos en bra ledare.
Vi tackar härmed Kulturkraft för möjligheten att till denna resa.
Den kom även helt rätt i tiden då det händer mycket på KMH just nu.
För ytterligare information kontakta Johan Fröst och Joakim Anterot via epost: [email protected]
och [email protected]
38
D.1.27I PÅ SPANING I EUROPA
Jonas Hjalmarsson – Kungliga Musikhögskolan
Warsawa 25-27 april 2014
MÖTE MED JANUZS PRUSINOWSKI & PIOTR PISZCZATOWSKI,
MAZURKIFESTIVAL
Janusz och Piotr leder en organisation som bland annat anordnar en årlig festival i Warsawa. Jag
besökte festivalen 25-27 april 2014. Min närvaro och aktivitet begränsades tyvärr av att jag fick ett
ordentligt ryggproblem (skadad disk) inför resan. Dessutom är jag nu skadad i högerhanden och är med
anledning av det hänvisad till att använda enbart vänster hand (jag är högerhänt). Med denna
skaderapport avklarad går vi över till dagboken:
Fredag 25:e april
Jag anlände till Warsawa, installerade mig på hotellet och sökte upp festivalområdet. Det visade sig vara
en nedlagd vodkafabrik i ett ganska ruffigt område i Warsawa. Den kursverksamhet som festivalen har i
samband med festivalen var dock inte där, utan på ett kulturcentrum i en
annan del av staden.
På eftermiddagen lyckades jag ha ett möte med den mycket upptagne festivalgeneralen, Janusz
Prusinowski. Han har tillsammans med sina kollegor i festivalstaben, lyckats skapa en festival där den
gamla, traditionella polska musiken har den centrala platsen. Folkmusikinstitutionen på KMH planerar
en studieresa till Polen kommande läsår, och Mazurkifestivalen vore en mycket bra tillställning att
besöka. Det finns seminarier, workshops, konserter, danser med högintressant innehåll för våra
studenter och lärare. Det är också intressant att se hur dom har lyckats skapa ett intresse för en ganska
svårtillgänglig musik, både bland unga och gamla. Samtalet mynnade ut i en gemensam önskan att lärare
och studenter från folkmusikinstitutionen blir engagerade i nästa års mazurkifestival i Warsawa. Det är
vi på KMH väldigt nöjda med. Hoppas allt går i lås och blir verklighet nästa år.
Kvällen tillbringade jag på festivalområdet. Jag såg flera intressanta uppträdanden och knöt flera
kontakter som kommer att vara till stor hjälp i planeringsarbetet inför nästa års studieresa.
Lördag 26:e april
Dagen tillbringade jag på festivalområdet, som då fungerade som utställningsområde. Massvis med
instrumentmakare, skivbolag, bokförläggare, hantverkare och andra inom folkkulturområdet ställde ut
sina alster. Återigen ett ställe för kontaktskapande och för att lokalisera lämpliga
artister och miljöer för vår kommande resa. Ansvarig för utställningen var Piotr Piszczatowski, även
med honom hade jag ett möte då vi diskuterade möjliga upplägg för vår kommande resa. Han tipsade
också om lämpliga miljöer, byar och musiker som är värda ett besök.
39
Kvällen gick i dansens tecken. Det var samma scen som dagen innan, men stolarna var borta och allt
fokus var på dansmusik. Jag hade en kul kväll. När jag gick hem i tretiden var dansen i full gång.
Söndag 27:e april
Hemresa
För mer information kontakta Jonas Hjalmarsson via epost: [email protected]
40
D.1.27J PÅ SPANING I EUROPA
Mathias Clason – Clason Design
Västra Karup, 6-12 april 2014
SKUGGNING AV KERSTIN MEYER
Jag befann mej i Västra Karup, Skåne, på Birgit Nilssons födelsegård/museum 6-12 april för att följa
Kerstin Meyers arbete med 9 ofta unga sångare, med bistånd av pianisten Anders Wadenberg och
sopranen Gitta-Maria Sjöberg, tillika ordförande i Birgit Nilsson-sällskapet och min goda vän sen länge.
Mitt mål: Jag ville komma djupare in i sångarnas arbete och reflektera kring det. Detta för mitt arbete
som både librettist och regissör, jag känner jag ligger lite efter i musikkunnandet- på sångares
villkor.(detta sista glömde jag lite bort). Mitt fokus var hur stor förståelse sångare har för TEXTEN i de
arior/sånger man framför, både på originalspråk och på svenska. Jag misstänkte att den var låg.
Jag ville även tala enskilt med Kerstin Meyer om hennes erfarenhet att sjunga på svenska resp.
originalspråk 1953-83 (detta har jag ännu inte riktigt fått göra).
Vad jag lärde mej: En massa kring kurslogistik och planering. Vad som funkar och inte. Rädslan att
framföra kritik mot det som är dåligt och med vilken lätthet man slätar över och hyllar. Att sant artisteri
innebär att man egentligen fattar hela galoppen, de som sjunger bäst gestaltar bäst, ofta. Att en artist
(KM) som slutat sin karriär för trettio år sen inte riktigt har hängt med vad som hänt i världen och
Sverige ifråga om repertoarutveckling och syn på olika genrer. Och- att denna utveckling verkar ha lett
till total avveckling av opera på svenska - ingen hade kommit på tanken att leta efter översättningaroch få hade förstått att man då måste jobba rejält med franska, tyska och italienska språket Att jag själv
dag 2 av 5 som observatör börjar skruva på mej och vill ”vara med”. (Dag 2,3,4 hade jag små möten
med vissa om uttal och dramaturgi)
Jag hade vissa trevliga måltidssamtal med lärarkåren, även till frukost med Kerstin och Anders- avstod
ibland, tisdag -onsdag var jag rädd för en schism, vissa av eleverna kanaliserade sitt missnöje genom
mej, och hade höga krav. Då var dessutom Gitta-Maria borta så jag försökte styra upp det lite. Jag
vacklade i min roll- vad nu den var- men fick fina kontakter. Jag blev besviken på den argaste eleven för
att hon inte sjöng en svensk text jag skaffat fram.
Men det var fint avslut på fredagen, jag var med på elevfesten, inbjuden. Och jag har fått fin kontakt
med Kerstin Meyer inför samtal i framtiden. Slutligen-jag sällar mej till de elever på kursen som såg till
att gripa det man fick -även om allt inte var exakt det man hade väntat! /
För ytterligare information kontakta Mathias Clason via epost: [email protected]
41
D.1.27K PÅ SPANING I EUROPA
Cirkus Tigerbrand
Berlin 30 april - 4 maj 2014
BAKGRUND
Cirkus Tigerbrand gör undersökande och uppsökande teater i huvudsak ur ett barn- och
ungdomsperspektiv sedan 1990. Den bärande idén i vårt arbete är att vara i nära kontakt med vår
målgrupp under hela arbetsprocessen. Kontakten sker genom research, referensgruppsarbete,
provpublik samt uppföljningssamtal med barnen och ungdomarna efter föreställningen. Under arbetet
med en uppsättning väcks ofta frågor som är angelägna att utforska vidare. Frågorna uppstår ur en
samverkan mellan publikreaktionerna, samhällsutvecklingen och vår arbetsmetod. Vi har även ett nära
samarbete med dramatiker, och har flertalet gånger fått stöd från Sveriges Författarfond för nyskriven
dramatik. Även om vi är en fri grupp har vi intresserat oss för samarbete med regissörer och
skådespelare från institutionsteatrarna såsom t ex Palle Granditsky och Anita Blom. För att utvecklas
behöver vi intryck inte bara från de ungas och skolans värld, utan även från annan kvalitativ
professionell scenkonst. Tysk teater är kompromisslöst expressiv och med rätta världsledande. Sedan är
frågan vad vi bäst tar till oss? Svensk teaters psykologiserande och naturalistiska spelstil fungerar ofta
men kan behöva en vitalisering och motkraft.
Inför resan hade vi nära kontakt med Hanna Nordqvist, som är verksam i Berlin. Vi diskuterade också
vilka föreställningar och ensembler som vore mest intressanta att följa på plats. Ensemblen gick inför
resan även i vår och såg gästspelet på Dramaten med Woyzeck med regi av Michael Thalheimer (ledare
för Berlins Schaubuhne) med påföljande samtal med regissör och två av skådespelarna.
PROGRAM I BERLIN
30:e april
Landade sent på eftermiddagen, men hade bokat biljetter till kvällsföreställning på
Schaubühne Mycket väsen för ingenting. Humoristisk musikalisk och mycket visuellt inspirerande av
dramatikern och regissören Marius von Mayenburg. Hans dramatik har bland annat spelats på Teater
Tribunalen.
Samtal till sent om vad vi sett. Åsikterna gick isär om hur pass konstnärligt intressant föreställningen
var. Några tyckte den var väl grund. Alla tyckte den var visuellt intressant.
Torsdag 1:a maj
Besök på Museum Insel.
På kvällen: Deutches Theater Hedda Gabler
42
Visuellt stark och vacker uppsättning på vridscen. Starka sånginsatser.
Samtal om tolkningen och om hur skickligt man använt vridscenen i en modern tolkning.
Fredag 2:a maj
Besök på Judiska museum.
Tillsammans med Hanna Nordqvist och hennes kollega i den nystartade teatergruppen Fischfell som nu
fått sin bas i Berlin, gick vi och såg En folkefiende på Schaubühne. Fantastisk stark föreställning som
turnerat världen över i två års tid.
Regissören Thomas Ostermaier har bl a gästregisserat i Stockholm med Demoner på Dramaten. ”En
folkefiende” blir här en aktuell tolkning där man kan se många aktuella paralleler till nutidens
”whistleblowers”. Den som säger obekväma sanningar får ofta majoriteten mot sig. Intressant passage i
pjäsen där publiken får komma med synpunkter och försöka ge lösningar-det blir ett levande och
engagerat forum. Ingen tvekan om att fjärde väggen är borta.
Efter föreställningen tog vi oss till Berlin Festspiele där de hade invigning av den internationella
Theatertreffen med efterföljande forum. Därefter givande samtal med Hanna Nordqvist och hennes
kollega, om de Berlinska teatrarnas spelstilar och inriktning.
Lördag 3:e maj
Besök vid kvarvarande Berlinmuren.
Kontakt med Rolf Krieg på Volksbuhne om en möjlighet till samarbete i framtiden.
Volksbuhne La cousine Bette -fritt efter Balzac .
Regi av Frank Casdorf, som även gästregisserat i Sverige.
Helt galen politisk och fantastisk femtimmarsuppsättning med otroligt skicklig realtidsfilmning och
avancerad vridscen.
Vi diskuterade den skenbart slarviga lekfulla spelstilen tillsammans med realtidsfilmningen och
bildredigeringen av det som projicerades. När man studerar det närmare förstår man att allt detta kräver
en oerhörd skicklighet och timing. Genusdiskursen kan kanske ifrågasättas.
Liten Berlinteaterstatistik:
Filmprojektioner 3 av 4.
Filmprojektioner filmade under själva föreställningen 2 av 4.
Skådespelarna sjunger poplåter på Engelska 3 av 4.
Skådespelarna spelar instrument 3 av 4.
Ibsen 2 av 4.
Masker 2 av 4.
Vridscen 2 av 4.
Paus 1 av 4 (den som var 5,5 timmar lång).
Diskussion under föreställningen där publiken deltar 1 av 4.
Vad vi har fått ut av resan:
Vi har diskuterat det Brechtska arvet med ”vervremdungseffekt” och den ofta expressiva spelstilen som
skiljer sig från den svenska naturalistiska spelstilen. Vi har fått gemensamma referensramar i ensemblen
43
som vi kan återknyta och pröva tillsammans. Dessutom har vi sett exempel på ett vitalt sätt att förhålla
sig till klassiker. Om man ska spela en klassiker bör man kunna lägga till något som berör just vår
samtid, annars blir det ganska meningslöst och musealt. Den förmågan, intellektuella skärpan och även
tilltron till publikens kapacitet har oftast tysk kvalitativ teater blir det stående intrycket och något som vi
tar med oss och låter oss inspireras av. Intressant och inspirerande att de visar på möjligheten att skapa
intellektuellt skarp teater utan att göra avkall på den konstnärliga kvaliteten.
Vi som reste till Berlin var: Anna Mannerheim, Annikki Wahlöö, Danny Eriksson, Iréne Hededal,
Nadja Franke, Patrik Franke.
För mer information kontakta Cirkus Tigerbrand via epost: [email protected]
44
D.1.27L PÅ SPANING I EUROPA
Elisabet Gustafsson – EG-film
Paris 26-29 maj 2014
SKUGGNING AV FILMPRODUCENTEN MARIE SONNE-JENSEN
DAG 1
Marie SJ tipsade om en utställning på Grand Palais som hon tror kan intressera mig i mitt arbete: den
världsberömde amerikanske videokonstnären Bill Viola, och som hon själv har besökt. Jag tillbringade 3
timmar framför de långa videosekvenserna och åker därifrån full av inspiration och med en vag tanke
att det kan komma till nytta i mitt nästa projekt. Detta diskuterade jag med Marie efteråt. Violas
utställning var den första retrospektiva i Frankrike och kommer med största sannolikhet inte komma till
Sverige under överskådlig tid.
DAG 2
Jag och Marie pratade om mitt kommande projekt, Att uppfinna ett språk, som kommer att bli en fransksvensk samproduktion. I det konkreta arbetet med filmens berättelse där jag vill placera berättelsen i en
ny kontext, kom Marie med viktiga synpunkter som visar på en delvis svensk naivitet. Sverige kan där
framstå som en utopi, vilket är känsligt om man själv är svensk och vilket inte heller är sant för många
utlänningar som kommer till vårt land. De svenskar som jag pratat med projektet om, har däremot inte
alls reagerat på den biten, vilket både är intressant och lite inskränkt skrämmande.
Jag ändrar sedan projektets inriktning så att jag skapar ett icke-demokratiskt och imaginärt Sverige men
som vi filmar någonstans nere i Europa för att förtydliga avståndet mellan det existerande Sverige idag.
Projektet får nu en helt annan och mycket mer samhällskritisk inriktning!
Marie redogjorde sedan för aktuella produktionsförhållanden i Frankrike, CNCs status idag (Franska
Filminstitutet) den allt mer svårare situationen för filmer med lägre budgetar att få finansiering. Istället
kan man precis som i Sverige liera sig med ett större bolag, t ex Les Films de la Croisade, där Marie
arbetar deltid. Hon är just nu exekutiv producent för en fransk-belgisk långfilm, La fin du Monde, med
inspelning i augusti. Marie berättade även om SOFICA, ett unikt fransk investeringsupplägg för
privatpersoner att satsa på filmproduktion.
DAG 3
På eftermiddagen träffade jag och Marie distributören Jérôme Vallet från Kien Productions för att
diskutera marknadens förväntningar på fransk film idag och även synen på nordiska filmer. Vilka
nordiska filmer fungerar i Frankrike och hur ser man på den?
45
DAG 4
Marie tog med mig till utställningen Paris 1900 på Petit Palais som utspelar sig kring förra sekelskiftet.
Utställningen gav en vid bild över fenomenet och tidsandan ”fin du siècle”, den optimism som rådde
kring världsutställningen, kvinnans roll i olika sammanhang liksom den moderna konsten och grafiken
som kom då. Det var ett bra komplement och gav en överskådlig bild i utvecklingsarbetet för projektet
Alice Guy.
SUMMERING
Parisresan har varit mycket givande på flera plan. Trots elektronisk kommunikation, är det ändå genom
fysiska möten och konkreta besök, som stora kliv framåt tas. Genom kontakten med Frankrike och
framför allt genom möten med producenten Marie får jag dels perspektiv på Sverige som filmland och
dels oerhört bra input på mina projekt. Konkurrensen är så mycket större här nere att det krävs mer av
projektpresentationen, manusen och att man har vänt på alla stenar. Trots att det inte är lätt i Sverige
heller, finns det här inte bara franska filmmakare som söker stöd, utan även utlänningar, som jag själv,
och man är dessutom mer öppen för utländska projekt än hemma i Sverige. Samproduktioner har gjorts
sedan länge då man redan befinner sig på kontinenten och med fler olika länder än de närmaste. I
Sverige tenderar vi att hålla oss till de Nordiska och Tyskland.
Jag inser alltså att hålla en fot kvar i Frankrike som regissör, innebär mer arbete för mig själv för att
kraven är högre men här finns också fler möjligheter. Dessutom är det så oerhört mycket mer
berikande för mitt filmskapande. Valet är lätt.
Tack för möjligheten att fått resa. Avståndet till Europa krymper lite för varje gång
För ytterligare information kontakta Elisabet Gustafsson via epost. [email protected]
46
D.1.27M PÅ SPANING I EUROPA
Susanne Svantesson – Krapsan
Visby 5-10 maj 2014
DAGBOK UNDER SKUGGNING AV CLAES HOLMGREN
Tankar inför skuggningen
Claes Holmgren är tonsättare och domkyrkoorganist i Visby. Hans arbete och han som person har
länge intresserat mig. Jag vill veta mer om honom som människa och konstnär. Kanske kan en
skuggning av Claes leda fram till ett samarbete – en film?
5:e maj
Resa Stockholm - Visby.
Jag träffar Claes i hans hem och tillbringar eftermiddagen och kvällen där.
6:e maj
Claes sitter och spelar/komponerar när jag kommer hem till honom på förmiddagen. Han fortsätter en
stund efter att jag kommit och jag får sitta med, lyssna och ta del av hans arbete.
Vi diskuterar vidare under dagen olika arbetssätt, tankar om struktur, inspiration, vad är inspiration, vad
inspirerar och vad "får igång" en kreativ process osv.
På eftermiddagen går vi en lång promenad då samtalet fortsätter om om "den konstnärliga processen".
7:e maj
Vi besöker Domkyrkan i Visby. Claes visar den stora orgeln och demonstrerar hur den fungerar. Han
spelar också på den för mig.
Vi är sedan på Claes arbetsrum (i kyrkan). Han berättar om några olika konserter och samarbetsprojekt
han genomfört i kyrkan. Han delar också med sig av "orgelhistoria" och berättar om organisters roll för
kyrkomusikens utveckling. Vi diskuterar vidare kring olika musikaliska referenser.
Claes har spelat i flertalet av Gotlands alla kyrkor. Bla har han spelat in Orgeldokument Gotland - möte
med nio orglar, där han spelar tidstypisk musik på nio olika orglar runt om på Gotland. Vi lyssnar på
denna musik och även på annan musik.
8:e maj
Ytterligare ett besök i kyrkan. Domkyrkan renoveras på utsidan och hela kyrkan tvättas invändigt, vilket
innebär att hela kyrkorummet är tomt, en ovanlig syn!
47
Claes guidar runt i kyrkan. Vi går även upp i ett av tornen där Claes visar domkyrkans klockspel.
Han berättar om "en mycket stor konsert", en specialkomponerad konsert då det samtidigt spelades på
över 200 gotländska kyrkklockor den 8 juni 2013. Claes var en av tre kompositörer till denna konsert
som sändes live i P2 och ut över hela Europa.
9:e maj
En "musik och poesi-dag". Claes samarbetar nära med flera poeter och tonsätter deras dikter, bla Tua
Forsström och Claes Andersson. Vi läser ur flera diktsamlingar och diskuterar utifrån dessa. Claes
spelar flera tonsättningar som han gjort till dikter.
10:e maj
Hemresa
Tankar efter skuggningen
Då Claes är enormt kunnig inom de flesta konstnärliga områden så har veckan varit mycket
inspirerande och lärorik. Att kunna utbyta tankar och få möjlighet att diskutera konstnärliga processer
med en konstnär från ett annat område på detta koncentrerade sätt har varit stimulerande. Att få inblick
i och tillgång till, för mig, delvis ny musik har självklart också berikat.
Våra diskussioner om olika former av konstnärliga samarbeten, hur dessa samarbeten kan se ut, har
också väckt tankar om eventuella möjliga samarbeten i framtiden.
För ytterligare information kontakta Susanne Svantesson, epost: [email protected].
48
D.1.27N PÅ SPANING I EUROPA
Sofia Wärngård Lang och Lovisa Björkman - Teaterunionen
Niclas Malmcrona - Assitej
Århus 3-6 maj 2014
SKUGGNING AV NIELS ANDERSEN UNDER DANISH+
Tack vare Kulturkraft Stockholm hade Lovisa Björkman och Sofia Wärngård
Lang frånTeaterunionen och Niclas Malmcrona från Assitej möjlighet att delta i det
internationella showcaset Danish+ i Århus i maj 2014.
2012 arrangerade Teaterunionen och Assitej för första gången ett liknande showcase i
Stockholm (Swedstage) och därför var det otroligt värdefullt att få möjligheten att skugga
den rutinerade arrangören Niels Andersen under Danish+. Niels Andersen och Gruppe 38 har
arrangerat detta internationella showcase under många år och det är nu en återkommande och välkänd
mötesplats för festivalarrangörer och branschpersoner från hela världen. Att få ta del av arrangemanget
var därför både lärorikt och inspirerande. Det Niels Andersen och Gruppe 38 åstadkommit liknar på
många sätt det vi eftersträvar i arbetet med vårat svenska showcase Swedstage.
Redan innan showcaset märkte vi hur viktigt det är med kommunikation och information till
de inbjudna gästerna. Niels Andersen höll hela den inbjudna gruppen informerad om alla
praktiska detaljer och det gjorde att deltagarna blev väldigt trygga och sedda inför festivalen.
Väl på plats fanns hela tiden personer från arrangörsgruppen närvarande.
Under arrangemanget fick vi god inblick i hur viktigt det är med planering och logistik.
Arrangörerna hade lagt stor omsorg vid att hitta spelplatser som låg nära varandra och det
var därför möjligt att lägga ett snävt schema. Detta är också en av framgångsfaktorerna för
just Danish+ som arrangeras i en relativt liten stad, men som ändå har tillgång till ett stort
kulturhus med fyra möjliga scener under samma tak. De övriga spelplatserna ligger bara
några 100 meter bort vilket gör att transporttiderna blir minimala. Att se och samtala runt
detta var något som vi tagit med oss hem. Hur ska vi lyckas åstadkomma det i Stockholm,
som är en större stad och med begränsade möjligheter för gästspel?
Det vi främst fick erfarenhet av var hur viktigt det praktiska är och att ett välfungerande maskineri gör
att det konstnärliga får större utrymme. Att följa en arrangör under en festival var därför en stor
kontrast till att delta. Som arrangör ligger uppenbart fokus på just det praktiska, för att deltagarna i sin
tur ska kunna fokusera på den konstnärliga upplevelsen. Niels Andersen koordinerade de medverkande
gruppernas byggtider, repetitioner och förberedelser med det höga tempo som festivalen kräver på ett
beundransvärt sätt. Runt föreställningarna gav även arrangören varje deltagande grupp möjlighet att
presentera sig och sitt säljmaterial utanför spelplatsen. Även här såg vi att Danish+ hittat ett väldigt fint
49
och välbalanserat sätt att göra detta. Det märktes också att de danska medverkande grupperna har en
större vana att profilera sig internationellt än vad vi upplever att motsvarande grupper i Sverige har.
Detta moment kan verkligen bli spretigt och vi samtalade mycket runt ramarna för det och hur
arrangören korresponderat med de medverkande grupperna.
Under skuggningen fick vi tillfälle att prata mycket om just vikten av god förberedelse och att
hela tiden hålla både deltagarna och de medverkande grupperna väl informerade. Den
enskilt största lärdomen av skuggningen av Niels Andersen och Danish+ är just hur viktigt
det är att hela tiden ha detta dubbla fokus.
Förutom de 17 föreställningar som presenterades under showcasets tre dagar var
möjligheterna till nätverkande och utbyte av kontakter i fokus under luncher, middagar och
kvällar. Att arrangörerna lyckades skapa en god och inbjudande stämning samt erbjuda
tillfällen och plattformar för möten skapar ett mervärde som gör festivalen extra attraktiv.
Även detta är något som vi samtalat mycket om i förberedelserna av Swedstage. Niels
Andersen och Gruppe 38 gav många fina exempel på hur detta kan göras.
Som helhet har möjligheten att skugga Niels Andersen under Danish+ varit väldigt lärorik
och inspirerande. Det har gett oss både nya erfarenheter och ett breddat kontaktnät.
För ytterligare information, Danish+ deltagarlista, program m.m. kontakta oss via epost:
[email protected]; [email protected]; [email protected]
50
D.1.27N PÅ SPANING I EUROPA
Emilie Wedholm – Kungliga Operan
London och Luton 2-5 juni 2014
DAGBOK
I dagboken kan ni läsa om när jag besökte London och Luton och under modisten Jane Smiths ledning
fick möjlighet att besöka hattateljéer och andra verksamheter med anknytning till modist- och/eller
hattmakaryrket.
2:a juni
Börjar dagen med att se hur Jane har det i sin ateljé. Hon har den hemma i sitt hus på bottenplanet.
Därefter tar vi oss in till centrala London för ett besök hos Locks Hatters St. James. Väldigt spännande
och mycket tillmötesgående människor. Vi visas runt av Ruth och får förklarat hur en conformateur
fungerar, otroligt intressant.
Dagen fortsätter med besök hos olika leverantörer bl.a. MacCulloch & Wallis och Barnet Lawson
trimmings. På eftermiddagen besöker vi Edwina Ibbotson i hennes butik och ateljé. Man märker att vi
har otroligt bra förhållanden att arbeta i.
3:e juni
Tidig start med tåg till Luton. Första besöket blir hos Bone & Lane Hattstockstillverkare. Jag har aldrig
sett ett sådant skitigt ställe men går därifrån med en WOW-känsla. Där kan vi tala om två skickliga män.
Jag vill beställa stockar till höger och vänster. De gör både stockar i trä och metall. Metallen gjuts efter
formar som är gjorda för hand och träet hyvlas och slipas för hand. Nästa besök blir hos Walter Wright
Hat Manufactures. Här får vi se hur metallstockar används i en produktion. Vi får följa hela kedjan upp
i huset. Det går otroligt fort och jag känner att jag verkligen uppskattar finess och noggrannhet. Det går
fort och blir billigt men det är inget jag skulle vilja sätta mitt namn i.
Fabriken har väldigt mycket at göra men tar sig ändå verkligen tid att visa oss allt.
Vi äter lunch på Luton museum och får en rundvisning och berättelse om hattens historia och
betydelse i Luton och också om stråets historia. En excentrisk dam som verkligen kunde pratat i
timmar och som var lite besviken på att vi inte hade mer tid. Nästa gång vill hon visa oss hela deras
samling.
Vidare till de stora leverantörerna Baxter Hart & Abraham. Det har mycket strå, filt och band så här
handlas det en del. Sista stoppet blir på Randalls Ribbons också en leverantör, mycket fjädrar och
färdiga blommor. Det känns skönt att alla finns på nätet så man kan handla hemifrån också.
51
4:e juni
Dagen startar hos Sands Film Studio. Här får vi historia om hur den startade och en rundvisning av
hela stället. Vi ser djuren från Beatrix Potters sagor. De har verkligen resurser och kan göra allt möjligt.
Efter lunch besöker vi Bridget Bailey som jobbar mycket i tyg och sinamay. Hon gör fantastiska frukter
och blommor, nästan mer som konstverk än huvudbonader. Hon håller även kurser så det tål att
tänkas på.
5:e juni
Dagen börjar med lite egen tid där vi hinner besöka Millinery Warehous och Philip Traceys butik.
Tyvärr får vi inte se hans ateljé eftersom Ascot närmar sig och de har alldeles för mycket att göra.
Butiken är fantastisk. Jag kan verkligen förstå at han är en av de största.
Efter lunch besöker vi V & A’s arkiv. Vi får se hattar från olika perioder och i olika material. Tyvärr
håller de på at flytta hela sin samling så alla hattar vi hade önskat att se fanns inte men det var ändå
spännande. Så går färden hemåt. Jag känner mig fullproppad med intryck och mycket nöjd.
För ytterligare information kontakta Emilie Wedholm via epost: [email protected].
52
D.1.18 PÅ SPANING I EUROPA
Fria Teatern
Berlin 1-8 december 2013
DAGBOK UNDER STUDIERESA
1:a december
Vi träffades på Sky City-terminalen kl. 11:30 och tog en gemensam flygbuss till Arlanda. Förutom
deltagarna på Fria Teatern, som består av teaterchef, producent, skådespelare, kostymör,
tekniker/scenarbetare, ljuddesigner/ljus-tekniker, musiker och marknadsförare följer Nina Katarina
Karlsson med på resan. Hon har tidigare arbetat på Goetheinstitutet men är nu engagerad för att
fungera som tolk. Hon har stor kunskap om Berlin och är översättare av tysk dramatik och
skönlitteratur. Hon kommer att bli oss mycket behjälplig när det gäller frågor om Tyskland, Berlin och
dess kultur.
Efter inkvartering på hotellet hastade vi iväg till Schaubühne, för att se föreställningen ”Die Gelbe
tapete”/ ”The yellow wallpaper” i regi av Katie Mitchell, baserad på en novell skriven 1891 av
Charlotte Perkins Gilman.
Gilman var en tidig feminist och författare som ansåg att skillnaderna mellan könen beror på den
institutionella strukturen och inte något som berodde på biologiska faktorer.
En otroligt fascinerande uppsättning gjord som en live-filminspelning där all teknik var redovisad. På
scen fanns fem kameror som filmade och klippte i realtid, med filmen projicerad på en stor duk
ovanför scenen. I scenografin fanns även en två ljudstudios. En där alla ljudeffekter gjordes av en
skådespelare och en för röst – en skådespelerska som talade huvudrollsinnehavarens inre monolog.
Vi har inte sett en liknande föreställning. Efter föreställningen blev det långa diskussioner om hur
repetitionsprocessen kunnat se ut, vilka dimensioner detta grepp gett föreställningen, samt googlande
kring vem den fantastiska författaren och feministen Charlotte Perkins var. Få av oss hade hört om
henne tidigare.
Salongen är fullproppad en söndag kl 20 i Berlin! Brett spann på ålder och kön i publiken. Alla
yrkesgrupper på scen, ljud, ljus, skådespeleri, kostym, smink, skapar tillsammans en lager på lagerupplevelse. Föreställningen levde vidare hos oss och gav upphov till många diskussioner och samtal. I
och med att alla element visades upp på scenen, blev efterdiskussionen oss emellan en korsbefruktning
av teaterns alla yrkesområden.
53
2:a december
Morgonmöte; då vi går igenom dagens aktiviteter och utvärderar gårdagens upplevelser och intryck.
Efter det förberedde vi oss inför vårt seminarium och samtal med Anne Lepper, tysk dramatiker, som
skrivit Dansösen Käthe Hermann, som Fria Teatern ska sätta upp i februari 2013. Seminarium med Anne Lepper i konferensrummet på hotellet:
Vi får ett fantastiskt givande samtal, som dels ger oss en inblick i den nya tyska dramatiken och hur det
är att arbeta som dramatiker i Tyskland. Men också en personlig guide till vad som är mest spännande
just nu, vilka scener och regissörer som känns mest aktuella. Därefter följer en diskussion omkring
Käthe Hermann som text, innehåll och bakgrund. Pjäsen får sig ett nytt sammanhang och kontext.
(Efter några timmar delade vi på oss, ”Käthe Hermann”-ensemblen, producenten och vår
affischkonstnär stannade och fortsatte samtalet med Anne Lepper. Några tog tillfället i akt att besöka
museiön.)
Kväll:
Några av oss ser "Kebab Connection", som bygger på en populär filmkomedi från 2004, på Grips
ungdomsteater, vilket får oss att inse att svensk barn- och ungdomsteater generellt håller hög kvalitet.
Proppfull salong!
Samt Robert Wilsons uppsättning av "Tolvskillingsoperan" på Berlinerensemble. Också här köar folk
för att få biljetter, trots att föreställningen spelats ett tag. Gamla och unga i publiken. Ja, Robert Wilson
är mäktig scenografiskt och ljusmässigt och ibland sitter formen som en smäck. Annars ganska
sexistiskt och könstereotypt.
3:e december
Morgonmöte; då vi går igenom dagens aktiviteter och utvärderar gårdagens upplevelser och intryck.
På förmiddagen har vi möte på Svenska ambassaden, med kulturrådet Marika Lagercrantz. Där vi även
mötte ”Frilagret” från Göteborg - ett kulturhus för unga, med fokus på självskapande, även dem på
studieresa.
Marika gav sin syn på tysk och svensk kultur, välkomnade oss till staden och ville gärna hjälpa oss att
hitta intressanta möten och framtida samarbetspartners.
Ambassadmötet avslutades med en guidad tur av området som delas av de skandinaviska
ambassaderna.
Efter ambassadbesöket träffade största delen av gruppen Peter Bergared, kulturrådets partner och
Berlinbo, för en guidad tur mot Checkpoint Charlie. Rundvandring och guidning av området och dess
historia, ur ett personligt perspektiv. Tillsammans besöktes ”The Wall” med Yadegar Asisis
panoramamålning över ett delat Berlin och därefter ”Terrorns topografi”, i ett kvarter som huserat
Gestapohögvarteret för koncentrationslägerinspektörer såväl som Berlinmuren. Museiön besöktes
också.
En annan del av gruppen, tekniker/ljudmakare och producent, besökte Schneidersladen, en butik för
elektroniska musiker, med en blandning av välkända, specialbyggda och limiterade, samt hemmabyggda,
synthezizers, kablar, kretskort, trummaskiner m.m.
54
Under middagen förberedde gruppen sig för kvällens föreställning ”Frau Luna” på Volksbuhne. Den
två akter långa operetten var textad på tyska. En absurdistisk berättelse om tre män från Berlin som
besöker månen iscensattes vackert, med stor kör på scenen, ibland på cykel och med högtflygande
skådespelare i selar och enorma kjolar.
Föreställningen diskuterades efteråt från en rad infallsvinklar, vilka säkerhetspåbud lyder den tyska
teatern under? Den elektroniska orkestern, ensemblens färdigheter: sång, stepp och skådespeleri!
4:e december
Morgonmöte; Gårdagens starka politiska intryck föranledde en lite längre genomgång av Berlins
dramatiska historia och dess behov av uppgörelse kopplat till kulturen.
Gruppen delas i olika aktiviteter under dagen:
Besök på Märkische Museum, ett museum som behandlar Berlins historia och kultur. Det gav oss en
fantastisk inblick i historien av Berlin samt dess skatter samlade i ett underbar gammal byggnad belägen
i ett av de äldsta kvarteren i Berlin.
Därefter följer en skuggspelsworkshop i museets lokaler tillsammans med besökande barn. Museet
hade en stor samling som kunde fånga intresset hos många av teaterns olika yrkesområden. Att axplock
av tysk dräkthistoria för kostymören, ett rum fyllt med allt från självspelande pianon till avancerade
musikskåp för tekniker och ljudmakare osv.
Hamburger Banhof, ett museum för samtidskonst. Där bl.a. utställningen ”Body Pressure” i Historiska
hallen, som omvandlats till en trädgård med skulpturer från 60-talet, gör stort intryck. Där ingår också
performanceverket ”This is propaganda” av Tino Sehgal från 2002, som undersöker relationen mellan
den talande och sjungande kroppen, och interaktionen mellan skådespelaren och besökaren som
tillsammans utgör den performativa situationen.
Besök på museiön.
Möte på Theaterhaus Berlin Mitte, Produktionszentrum für Freies Theater. Diskussion om den
kulturpolitiska kampanjen ”Geist ist noch flüchtiger als Kapital. Haltet ihn fest” i relation till den
aktuella debatten omkring Stockholms kulturliv. – Koalitionen för fria scener i Berlin strävar efter att få
del av turistskatten. Hittills utan framgång. Jämförelse och reflektioner.
Sen eftermiddag åker vi till Frankfurter Allee och har möte med dramaturgen Julie Reinecke på Parkau
Teater, Berlins Stadsteater riktad till barn och unga. Hon berättar om verksamheten, repertoarval,
skolverksamhet etc. Det är en statsunderstödd teater med tre scener och 90 anställda och har ca 12
olika produktioner på ett spelår, med 18 skådespelare. Teatern byggdes som barn och ungdomsteater i
Öst-Berlin redan efter kriget och fungerat som det sedan dess. Huvudidén är att bjuda sin unga publik
på olika typer av estetiska uttryck, att förvåna och visa något som barn och unga inte sett tidigare och
öppna en dörr för nya intryck.
Reflektioner: Stor institution med hierarkisk uppdelning mellan personalen. Skådespelarna har till
exempel inget inflytande över repertoaren (det finns inga skådespelarrepresentanter i repertoarrådet,
eller readings av föreslagna pjäser som inbegriper skådespelarna) utan får reda på sina rolluppgifter på
en lapp vid sceningången. Teatern följer skolornas tema på litteratur och väljer repertoar efter det.
Biljetter är subventionerade av staten, men skolorna har inga kulturpengar, utan föräldrarna betalar
55
själva för sina barn. Samtliga skolor får varje år besök av teatern som presenterar nytillkommande pjäser
och visar upp presentationsvideor.
Vi stannar kvar på Parkau och ser ”Das Fräulein Von Scuderi”, som bygger på en novell av ETA
Hoffman från 1819, en tidig deckarhistoria med många förvecklingar och en enligt utsago snårig text.
Föreställningen tillför inte så mycket. Den var scenografiskt påkostad med mycket kostym, men är
konstnärligt ganska tråkig. Däremot håller alla skådespelare som vi sett hittills, överlag, mkt hög
kvalitet!
Därefter följer ett samtal med ensemblen, dramaturg och övrig personal. Samtalet berörde allt från
repertoar, arbetssätt, arbetsvillkor och arbetstider till hur man upplevt själva föreställningen och
publiken. Erfarenheterna av att spela för och arbeta med barn och unga, samt typer av dramatik.
Vi kunde konstatera att skådespelarna hade det ganska slitsamt. En garanterad helgdag i månaden. De
kunde medverka i 9 produktioner samtidigt. När vi frågade om deras konstnärliga inflytande över t.ex.
repertoaren ansåg de att de inte hade tid eller möjlighet eftersom de arbetade så mycket.
Samtalet berörde också skådespelarutbildningen i Tyskland, skillnaden mellan öst och väst och de yngre
skådespelare som utbildats i ett enat Tyskland. Vi fick återknyta till skådespelare som utbildats av
Rudolf Penka, rektor för Hochschule für Schauspielkunst ”Ernst Busch” Berlin. Penka gjorde två
uppsättningar på Fria Teatern innan sin död 1990 och var teaterns ledstjärna. Han var högt aktad i hela
Norden som pedagog och regissör. Både Teaterhögskolan i Malmö och teatervetenskapen vid SU har
sökt kontakt med Fria Teatern för att studera Penkas arbete och inflytande. Kontakten mellan Penkautbildade skådespelare blir en viktig länk.
5:e december
Morgonmöte; då vi går igenom dagens aktiviteter och utvärderar gårdagens upplevelser och intryck.
Vi besöker galleri Kunst-Werke Berlin och ser en retrospektiv utställning med verk av Christoph
Schlingensief, en tysk film- och teaterregissör, skådespelare, konstnär och författare. Han ansågs som
en provokativ konstnär och han skapade många kontroversiella teaterstycken, filmer och tv-program.
Ett starkt politiskt konstnärskap som kommenterade både populärkultur, stat, polis och nationsgränser.
En omskakande utställning, som började med Schlingensiefs ”Church of Fear”, ett installationsverk
som framkallade starka affekter hos betraktarna. Äckel, hopplöshet, rädsla för att nämna några.
Utställningen visade Schlingensiefs hängivenhet inför sin konst, och kompromisslöshet inför samhället.
Ett år ställde han upp med ett parti i det tyska valet och turnerade landet runt för att propagera för sitt
parti och dess ledare. Det sista verket, som inte hann färdigställas innan Schlingensiefs tidiga död (dog
vid 49 års ålder, 2010), Opera village skilde sig från hans tidigare verk, där man ofta kunde spåra cynism
och satir. Opera village var ett stort projekt att bygga en kulturby, med skola, operahus, vårdcentral mm
utanför Ouagadougou. Ett väldigt hoppfullt projekt. Det var en omväxlande äcklig, omskakande, och
rolig utställning.
Vår scenmästare tog tillfället i akt att besöka Altes museum, Neues Museum, Alte Nationalgalerie, Bode
Museum och Pergamonmuseet.
Middagsmöte med Marika Lagercrantz. Samtal om den svenska kulturen utomlands, svensk
kulturdebatt om förhållanden på tyska teatrar samt skillnader i arbetssätt.
56
Tillsammans med Marika besöker vi Teater Heimathafen i Neukölln och ser ”Die Asyl-Monologe”.
Dokumentära texter framförda av skådespelare om asylsökandes situation i Tyskland. Föreställningen
hade turnerat runt och lästs av olika skådespelare på varje plats. Samtidigt som skådespelarna läser
texten projiceras samma text, översatt till franska, ryska och engelska på scenen, allt för att främja
texternas tillgänglighet. En enkel framställning som fokuserade på budskap snarare än framförande.
Kort samtal efteråt med regissören Michael Ruf.
6:e december
Morgonmöte; då vi går igenom dagens aktiviteter och utvärderar gårdagens upplevelser och intryck.
På förmiddagen går vi på guidad visning på Stasi-museet. Visningen var planerad att vara en och en
halv timme lång men på grund av intresset från gruppen och guidens personliga engagemang så blev
visningen tillslut tre timmar lång. Gripande och berörande.
Efter lunch gick vi till Kunstquartier Bethanien för att träffa Anette Doffin och hennes kollegor på ITI
Deutchland (Internationales Theaterinstitut Deutschland). Både under förberedelserna av vår resa och
under vistelsen i Berlin kom ITI och Anette Doffin att bli vårt största praktiska stöd. Hon visade oss
runt i lokalerna och berättade om Bethaniens historia och om ITI Deutchlands verksamhet. Vi fick
även se biblioteket ”Mediathek” med filmade teaterpjäser och den internationella teaterfestivalen
Theater der Welt. Ett projekt som bygger på att dokumentera all tysk teaters scenkonst.
Efter besöket på ITI delades gruppen för olika aktiviteter: besök på ”Radialsystem V - space for arts
and ideas” som drivs av Sacha Waltzs, några besökte East Side Gallery, en kulturminnesmärkt del av
gamla Berlinmuren med stora väggmålningar och graffittikonst, andra utomhusutställningen om
Berlinmuren vid Checkpoint Charlie och även ”Terrorns topografi” besöktes.
7:e december
Morgonmöte; då vi går igenom dagens aktiviteter och utvärderar gårdagens upplevelser och intryck
På förmiddagen såg vi föreställningen ”Radau” av Walter Benjamin på Parkau, från 7år.
Ynglingen Kaspar, en figur från tysk kultur, en skojare och spelevink, får chansen att vara med i ett
radioprogram. I studion spyr han galla över en vän och blir därefter jagad genom stad och land av
radiochefen. Pjäsen är från början en radioteaterpjäs skriven 1932 av Walter Benjamin, alltså ännu en
text av en stor tysk författare. Stundtals märktes att texten inte omarbetats särskilt mycket för samtiden.
Vi reagerade på ett porträtt av en asiatisk kvinna som enormt stereotypt och som hade rönt stor
uppståndelse i Sverige om något liknande hade synts på stadsteaterns scen i en barnföreställning.
Uppsättningen bygger på och leker med ljud och musik på ett fantasifullt sätt.
Efter föreställningen samtalar vi med skådespelarna om uppsättningens form, texten och musiken, samt
om publikens mottagande.
Under eftermiddagen delades gruppen för olika aktiviteter:
Några av oss besöker Neue Wache – ett minnesmärke över fascismens, krigets och våldets offer. Men
även Historiska museet, Brandenburger Tor, Parlamentet, Humbolt Universitet besöks.
57
Kl. 17 har vi ett möte med dramaturgen Sylvia Marquardt på Gorki Teater, som berättar om teaterns
idé och arbetssätt. Vi får en historisk bakgrund och en visning i salong och på scen. Huset är
kulturminnesmärkt, vilket innebär en hel del praktiska svårigheter, eftersom inget får byggas om eller
moderniseras. Lagerutrymmena de har är t.ex. så små, att de är tvungna att transportera dekoren till
andra lokaler efter alla föreställningar. Den nya teaterchefen Shermin Langhoff med sina skådespelare
är precis tillsatt och har många nya idéer och tankar om konstnärlig förnyelse.
Efter det ser vi föreställningen ”Es sagt mir nichts das sogenannte draussen” av Sibylle Berg. En starkt
inspirerande, feministisk och rolig uppsättning av en samtida text. Fyra tjejer på scen och en uppgörelse
med bl.a. informationssamhället, kroppsideal, kroppsfixering och framtidssyn. En föreställning som
jobbade med intersektionella perspektiv, starka porträtt av unga rasifierade kvinnor, där samverkan
mellan text och koreografi och massa (fyra skådespelare för en monolog) gav en otrolig styrka till ett
tungt och aggressivt stycke. Vi kommer att undersöka om vi kan översätta texten och sätta upp en
version i Stockholm på Fria Teatern! Detta följs upp av ett kort samtal med ensemblen efter
föreställningen.
8:e december
Sista morgonmötet efter sista frukosten i Berlin. Vi såg det som möjligheternas dag. Att samla upp
missade museer och utställningar. Några besökte Nikolaikyrkan, andra Die Mauer, Panorambilden.
Några åkte till den kända söndagsmarknaden Parkmauer Markt, en loppmarknad som anordnas i
Mauerpark, parken som anlagts på en plats där Berlimuren gått. Tyvärr var den stängd på grund av
storm och vattenskador från Stormen Sven, eller Xaver som den kallades i Tyskland.
Några begav sig till Historiska muséet som en fulländning av studieresan - och såg hela historiska
utställningen, en heldagsutflykt, med starka intryck. På Historiska museet besöktes även Gulagutställningen.
Vi återvände till Gorkiteatern och familjeföreställningen ”Der kleine Muck”, en blandning av
dockteater, dans och skådespel. Föreställningen var en mycket lyckade blandning med många metateatrala inslag och höll barnen trollbundna i en och en halv timme. I denna föreställning lektes det med
ras-stereotyper på ett sätt som visade stark insikt om diskursen kring rasifierade personer i kulturen.
Trötta, lyckliga och inspirerade av sammanlagt nio föreställningar, alla dessa intryck, möten, beger vi
oss så hem från Tegel, Berlin med lusten och uppgiften att förvalta och förvandla dessa intryck till nya
fantastiska föreställningar hemma hos oss, och förväntar oss besök på Fria Teatern av flera av de
personer vi knutit kontakt med.
Med på resan var: Anna Littorin, skådespelare, Berit Viklund, producent, Birgitta Sundberg, konstnärlig
ledare och skådespelare, Clara Gustavsson, producentassistent, Henrik Ståhl, skådespelare, Håkan Jonson,
skådespelare, Jolanta Banasiak, kostymör, Malin Güettler, skådespelare, Nina Katarina Karlsson, översättare,
Olle Sundberg, skådespelare, Patrik Lassbo, ljusdesign/tekniker, Per Lasson, skådespelare och regissör,
Peter Sundberg, skådespelare, Stefan Knutsson, Scenmästare.
För ytterligare information kontakta Birgitta Sundberg via epost: [email protected].
58
B.2.2.06 PÅ SPANING I EUROPA
Kungliga Operans verkstad
Bryssel och Amsterdam 15-19 maj 2014
RAPPORT FRÅN STUDIERESA
Avresa på kvällen 15/5 till Bryssel, ankomst och incheckning på hotell inför morgondagens besök på
teater La Monnaie.
Dag 1.
Gemensamt avtåg mot La Monnaie för besök i verkstäder och teaterhus.
La Monnaies nuvarande teaterhus restes 1818, byggdes om kraftigt 1856, då fasad, foyer och salong fick
sitt nuvarande utseende, ytterligare en modernisering skedde 1985 då scenhuset upprustades och
förstärktes. Man höjde taket i scentornet med 4 m. 1998 flyttade verkstäder kontor och
repetetionslokaler in i en intilliggande byggnad bakom teatern. Inom en snar framtid kommer nya
ombyggnationer att göras, bla en tunnel mellan verkstad och scen för transport av dekor, samt
ombyggnad av scengolvet och scenrummet.
Scenen är mindre än stockholmsoperan, men salongen större, 1 700 platser mot Stockholms 1 100.
Verkstaden har 23 anställda, Stockholm 24.
Vi möttes av tekniske chefen Charmaine Goodchild i annexets entré för att börja vår rundvandring på
verkstaden. Väl inne anslöt verkstadschefen Marc Geens och konstruktören Sabine Theunissen.
Charmaine höll en introduktion på engelska, Marc berättade fördjupat på franska och Sabine översatte
till Engelska, fungerade fint.
Vi börjar på skulpturverkstad och attributverkstad, där man till skillnad från oss har specialiserad
personal anställd. I Stockholm har vi valt att jobba fullflexibelt, dvs alla målare kan varva med skulptur
och attribut, dock har vi specifika lokaler för dessa ändamål, varav skulpturverkstaden kommer att
byggas större detta år. Kraven på rekvisita och specialeffekter har haft en tendens att höjas med tiden,
man tar efter talteatern allt mer, där en annan autenticitet på rekvisita krävs, även de nya högupplösta
digitala sändningarna ställer nya högre krav på denna. Material och lösningar diskuterades med
Monnaies hantverkare.
Vi anländer till dekormåleriet, målarchefen Nigel Adey ansluter.
Här fortsätter frågor att ställas, samtal mellan kolleger utbryter, tidvis under viss språkförbistring.
Översättare hade fullt upp. Gruppen börjar tänjas ut, men det är bra, då ett av huvudsyftena med resan
ju är att få ansikten på och diskussioner med kollegor på teatrarna till stånd.
59
Vidare kom vi in till snickeriet, här kan sägas att vi bygger lättare och starkare överlag, men det kan
möjligen också ta något längre tid, dock, bortskämda som vi är med mycket hög virkeskvalitet och
gedigen trätradition, vi är duktiga och snabba på trä.
Nästa anhalt var smedjan, driven av sicilianaren Salvatore Lombardo, här serveras pasta varje onsdag
lunch för avdelningen och inbjudna, tillagad av smedbasen själv. De var nära att vi skulle få ta del av
detta även om det var fredag, men efter övervägande var lunch för 25 personer lite i mesta laget för
Salvatore.
Smedjan är proportionerligt större än vår, något som återspeglar att man i högre grad än hos oss gör
stommar i metall, både i aluminium och järn. Salvatore förevisade sin maskinpark under stort intresse,
metoder och maskiner skiljer sig något i förhållande till vår verkstad.
Sedan kom vi till Tapisseriet där särskilt lagringssystem och dess organisation studerades.
I källaren förevisades en fantastisk fungerande modell av en barockteater, varefter vi via dekorförråd
gav oss iväg till scenen för att hinna besöka denna innan arbetet på scen skulle starta.
Charmaine berättar om den kommande ombyggnationen och scenchefen anländer.
Vi börjar i scenkällaren. La Monnaie har liksom Stockholm ett lutande scengolv, sk skrädd.
Samma lutning som i Stockholm, 4 %. Dock har man beslutat att ta bort skrädden och bygga
golvet i plan i den kommande restaureringen.
En av orsakerna till detta är att öka flexibiliteten i en situation där samarbeten mellan operahus blir allt
mer vanligt, teatrar byggs numera inte med skrädd och med ett plant golv finns fler teatrar att
samproducera med utan en mängd specialarrangemang för de olika golven.
Detta är ett stort jobb då hela scentornet med balkonger mm har samma lutning.
Det nuvarande mycket flexibla golvsystemet förevisades, liksom hur arrangemangen för den nya
tunneln är tänkt. Som det nu är måste man köra runt kvarteret med lastbil, och ta in dekoren genom en
i sammanhanget mycket liten dörr.
Nu går vi upp i scentornet och studerar tågvinden. Denna är förstärkt med stålpelare på 80 talet, något
som också gjordes i Stockholm förra sommaren.
Vidare in på scen, här står dekoren till operan Rigoletto, olika dekorlösningar diskuteras med scenchef
o Charmaine. La Monnaie saknar sidoscener, och har inga möjligheter att bygga in sådana då man inte
kan röra ytterväggar, dock kommer ytor att optimeras genom att ta bort vissa pelare mm. I Stockholm
diskuteras att bygga ut nuvarande sidoutrymme, samt att riva inom huset för att skaffa ytterligare ett på
motstående sida, liknande problematik. Avsaknad av sidoscen leder här till speciella lösningar såsom
ledade dekorelement osv. Alla gamla teatrar har sina egenheter konstaterades.
Efter scen gick vi runt i salong och foyer, La Monnaie är en mycket vacker teater, en lekfull lätthet
jämfört med vårt kanske lite tyngre strama.
Efter gemensam lunch i teaterns kantin var det dags att besöka rit o konstruktions avdelningen, Bureau
d’etudes. Här var det intressant då man valt att organisera sig på ett ovanligt sätt. Ritkontoret, en
60
nyckelverksamhet på dekorverkstaden, brukar normalt vara underställd verkstadschefen, här ligger man
direkt under tekniske chefen. Orsaker och för och nackdelar med detta diskuterades.
Konstruktörerna Marussia Vaes och Christoph Gspann visade modeller med tillhörande
ritningsunderlag, en av de dekorer som man nu arbetade med är Daphne, scenograf Alfonso Flores,
från samma teaterkollektiv som skapat operan vi skall se söndag. Här ville man ha ett 21 meter högt
träd med räckeslösa trappor för sångare på baksidan, man kan på Monnaie ta max kanske 15 meter
höga bitar. Här nickades igenkännande, en stämning av förbrödring över den gemensamma
problematiken med uppfinningsrika konstnärer infann sig, med glimten i ögat.
På Monnaie gör man en fin sak, en sk ’’bok’’ en slags bruksanvisning för dekoren som används vid
överlämnandet till scen. Beskrivning av alla dekorelement och deras plats, samt bygginstruktion. Man
diskuterade att ha något liknande på vår ateljé, även för internt bruk, för att få överblick över sitt
projekt, något som inte alltid är så lätt. Man ritar här i Autocad 3D, men önskar gå över till Autodesk
Inventor, ett parametriskt 3D ritprogram som blir allt populärare.
Ritprogrammet har använts på vår ateljé sedan ett par år, för o nackdelar diskuterades. En mindre
grupp stannade kvar närmare 2 timmar innan det var dags att gå för att hinna med dagens sista
programpunkt, gemensam middag.
Middagen intogs på en klassisk Brysselrestaurang, med deltagande också från La Monnaie.
Dag 2.
Samling för transport till station Bruxelles Midi för avfärd till Amsterdam med tåg, 2 timmar, ankomst
till hotell Lloyd lite i utkanten av Amsterdams innerstad, incheckning och fri eftermiddag grupper gick
på museum, hyrde båt för kanalfärd mm, ingen ensam, bra.
Dag 3.
Frukost seminarium 09:00 - 12:30.
Vi hyrde fin lokal på hotellet med frukost, fint ordnat av hotellet.
Seminariet blir en första delen i ett internt utvecklingsarbetearbete om vår verkstads arbetsmetoder och
organisation inom teatern. Frågeställningarna är hur framtidens operaproduktion ser ut, i stort och på
just Stockholmsoperan, hur kan vi rusta oss för att möta framtiden på ateljén.
Framtiden kommer med säkerhet att innebära mer samproduktion med andra teatrar, bl a av
ekonomiska skäl. Något som förekommit längre i högre grad nedåt Europa, på den teater vi besökt och
på den vi skall besöka. Det sker även hos oss, och det kommer att bli mer av den varan.
Monnaie var en teater vi lätt kan samarbeta med ur teknisk synvinkel, men det är ju inte alltid så.
Bör vi också bygga bort vår skrädd exempelvis, för ökad flexibilitet.
Diskussioner om kulturskillnader, och likheter, om den öppenhet som finns inom operavärlden. Denna
på sitt sätt udda, avancerade, i vissas ögon daterade konstform är en kulturbrygga mellan länder där vi
har ett helt annat utbyte av konstnärer, än vad man nu har på talteatrarna, samtidigt som dessa världar
möts mer och mer.
Behöver vi med de ökade kraven på dekor, effekter och rekvisita specialisera oss mer, behöver vi
utbilda inom elektronik osv och delvis frångå vår fullflexibla organisation.
61
Vi tror inte det, men vi kommer att behöva spetsa kompetenser på vissa håll.
Vill vi ha en ''bok'' likt La Monnaies? Ja det vore idealet, men då måste vi också hålla stenhårt på vår
framförhållning, vi behöver jobba för att den nya organisationen på teatern skall hantera detta väl.
Huvuddelen av seminariet kom att handla om verkstadens relation till teatern, framförallt scen,
hur organiserar vi detta bättre, skall scenens ritare snarare arbeta på ritkontoret hos oss som en del i att
närma oss scen. Bättre skriftlig dokumentation och rutiner avdelningarna emellan diskuterades.
Vi återkommer dock till att vi behöver ett bra underlag i tid, då finns alla möjligheter att optimera
ateljén och produktionen konstnärligt, samma diskussioner som på Monnaie.
Detaljnivå på underlag kontra egna beslut hos hantverkarna diskuterades också, en nyckelfråga på
ateljén.
Vi började dra över tid och fick avsluta seminariet för att hinna till föreställningen på Nationale Opera.
Föreställningen ''Faust’’ av La Fura dels Baus, en mycket omtalad teatergrupp världen över,
vi har ännu inte haft dem i Stockholm. De är kända för att deras föreställningar brukar vara lite
megalomaniska så att säga, brukar innehålla mycket av allt. Det visade sig riktigt, det var en väldigt rik
föreställning, man somnade inte precis.
Planen var att välja en sådan föreställning, med mycket teknik, dessutom kopplad till vad Monnaie
sysslade med. vi fick en fullödig föreställning med mycket att undra över då vi skall få komma bakom
scen på måndagen.
Kvällen avslutades med gemensam middag i ett av Amsterdams lugnare kvarter, återigen stor glädje att
se personalen så intensivt diskutera dagens upplevelser, det fanns mycket att prata om.
Dag 4.
Besök i teaterhuset guidade av verkstadschefen Rolf Hausser.
Besöket började på scenen där den tekniske chefen Frans Huneker ville ta alla i hand och presentera sitt
hus i en kort föredragning.
Teatern stod färdigbyggd 1986 och är ett av de teaterhus i Europa som har den mest genomtänkta
organisationen och utrustningen, i ständig utveckling. Scenöppningen är betydligt vidare än vår,
Ca 21 x 10 meter, mot Stockholms ca 12 x 8 meter. Man har även mycket stora sidoutrymmen.
Salongen har närmare 1 600 platser.
Vi gick upp i scentornet till tågvinden och förevisades ett mycket flexibelt system för rån och
punktlyftar. Vidare i vindlande gångar ner i scenkällaren. Tekniken för det rörliga golvet påminner om
vårt, men är något större. Flera listiga lösningar diskuterades och noterades. I källaren hade man
exempelvis anordnat halvpermanenta väldiga vattenbassänger då vatten blivit så vanligt förekommande
i föreställningarna, alltid ett problem.
Rolf hausser, vår guide, var tidigare scenchef, kopplingen till verkstäderna som ligger utlokaliserade var
stark. Vilka delar hade man valt att förlägga i operahuset, och i vilken omfattning. Samspelet med
scenteknik var ytterst tydligt. Liksom vi har man en närverkstad, man hade även kopplat
specialverkstäder och rekvisitaverkstäder till denna, för special effekter, motorisering mm,
något som vi skall titta närmre på i det nygamla teaterhus vi just nu planerar.
62
Jag har, trots det begränsade utrymme som finns, lagt in om att utöka vår närverkstad i operahuset.
Man tänker sig att skapa bättre utrymmen för själva teaterverksamheten,
på bekostnad av kontor mm, dvs flytta vissa funktioner ut ur operahuset till förmån för att optimera
verksamheten på scen, här fanns mycket konkret att titta på.
Vi besåg även ateljéerna för mask och peruk, för kostym och skomakeri.
Vi avslutade på scen och scenvind för att kolla specifikt på hur man löst de många utmaningarna i
gårdagens föreställning. Rolf besvarade gärna alla våra frågor, ’’you should spy as much as you can’’var
hans uppmaning. De många lösningarna analyserades och diskuterades.
Några av oss studerade de motoriserade scenvagnar de använder, från ett svenskt företag,
Visual Act, här finns lite att fundera över, vi vill spara ryggar, men inte folk. den mesta och bästa
teatermagin gör man med människor på plats, man kommer inte ifrån det. Det visar sig att de aldrig
använder vagnarna i föreställning, bara för transport.
Lunch på teaterns kantin.
Avfärd med tunnelbana till verkstäderna, de är stora!
Ett footprint på 10 000 kvm med fler våningar, här har man också förråd för kostym, en bygghall som i
vind är en exakt kopia av vad vi sett på scenen, dvs man kan göra en total uppställning av scenografin
på verkstaden, något vi strävar efter, men tack vare vår skrädd och brist på takteknik aldrig kan bli
alldeles riktigt som det nu ser ut. Imponerande, Rolfs senast genomförda hjärteprojekt.
Verkstaden har ett 40 tal anställda, de har en egen inköpsavdelning, ett ritkontor med 4 anställda,
samverkan dem emellan så att alla delar till aktuell dekorbit kan plockas fram på vagn, det är vi för små
för, men kan vi utveckla våra ritningar med alla komponenter beskrivna,
bult o mutter osv, något att fundera över.
Man bygger dekorerna i möjligaste mån på befintligt världsomspännande byggställningssystem.
Amsterdam har väldigt många samarbeten med andra stora teatrar, bl a Metropolitan, de flesta av
dekorerna tillverkas i Amsterdam, därav storleken på verkstaden.
Ställningssystemet gör att de kan skicka bara själva ytskikten, dekoren, så hyr man ställning på plats, var
man än är i världen, intressant.
På verkstäderna utspann sig samma kollegiala utbyte som på Monnaie, bra!
Maskiner och metoder diskuterades igen, många anteckningar o skisser.
Återigen noterar vi att på denna verkstad bygger man tyngre än vad vi gör, enklare och snabbare då
man inte har skrädd och kan utnyttja vagnar på ett annat sätt än vi.
Målerierna liknar verkligen varandra vart man vänder sig, men från vår verkstad hyste man en speciell
avund inför en frigolitsåg man inte sett tidigare, den skall jag kolla upp.
Konstruktören tillbringade lång tid med sin kollega på ritkontoret.
Vid arbetsdagens slut avbröt vi och avtackade våra kollegor, Rolf vaktade i dörren och såg till att de
bilburna anställda fyllde bilarna och skjutsade oss till den närliggande tågstationen varifrån vi tog oss till
flygplatsen för hemfärd.
63
Efter denna sista dag kom naturligtvis en räcka nya frågor och idéer fram, det är bra,
vi kommer att avsluta med ett andra seminarium hemma kring resan och de frågeställningar vi arbetade
med söndagens morgon.
Denna mötesform i form av miniseminarier kommer dock att fortsätta, i syfte att skapa en
handlingsplan för vår utveckling de närmaste åren. I synnerhet viktigt under vår omorganisation och
teaterns ombyggnation, samt det generationsskifte vi är inne i, den kunde inte ha fått en bättre start än
denna.
Jag är säker på att inspirationen, uppslagen och upplevelserna från resan kommer ligga till grund för
idéer och utveckling under lång tid framöver
Det diskuterades naturligtvis om ytterligare utbyte, från alla tre håll.
Man frågade också mycket om finansieringen och jag beskrev Kulturkraft projektet som man fann
mycket intressant.
Det utbyte som redan är bestämt är att våra konstruktörer åker till La Monnaie på deras bekostnad, för
att visa och beskriva hur vi jobbar i vårt CAD system, Inventor, som man stod i begrepp att övergå till.
Det utbytet sker i September.
För min del känner jag absolut att vi uppnått syftet med resan, mötet, att få ansikten och atmosfär från
våra vänner i Europa gör att avstånden minskar, känslan av att vara en ’’provinsteater’’ blir mindre och
tryggheten ökar inför våra allt fler utländska samarbeten.
Vi har fått mängder med uppslag och idéer att jobba med.
Sist, men inte minst, det har svetsat gruppen samman och många givande diskussioner har förts
mellan medarbetare från de olika hantverken på ett sätt som annars nog inte skulle skett.
Jag är mycket tacksam att detta projekt kunde godkännas, för det stöd jag fått från Kulturkraft och
ESF, samt att det avlöpt så väl, därmed avslutas rapporten.
Jonas Lundquist, Verkstadschef, Kungliga Operan AB
För ytterligare information kontakta Jonas Lundquist via epost: [email protected]
Följande personer från Kungliga Operan besökte operahusen i Bryssel och Amsterdam :
Anders Hjelm, snickare, Anna Winsa, dekormålare, Anne Brakvatne, snickare, Bengt Carlgren,
dekormålare, Bengt Rogers, snickarmästare, Björn Kiltorp, dekormästare, Björn Wahlgren, smed, Carin
Ringmar, dekormålare, Gunnar Lindén, smed, Henrik Ubbe, konstruktör, Jan Edlund, dekormålare,
Jonas Lundquist, verkstadschef, Lowa Wallén, dekormålare, Pia Davidsson, dekormålare, Roijnne
Gustafsson, verkstadsmästare, Sofia Gonzalez, snickare, Sune Häggblom, snickare, Tore Sjölin,
snickare, Veronica Sköld, tapetserare, Åsa Lejonstål, dekormålare
64
65