Tillförlitligheten av fingeravtrycksbevis ifrågasatt - Skl

Tillförlitligheten av fingeravtrycksbevis ifrågasatt - Skl

Tillförlitligheten av
fingeravtrycksbevis
ifrågasatt
– ärenden internationellt där man
yrkat på att avfärda fingeravtryck
som bevis i domstol
Tom Lövby
Svante Lagman
SKL Intern rapport
Kemi- och Teknikenheten 2010:06
Sammanfattning på svenska
I ungefär ett sekel har fingeravtryck använts för att identifiera individer,
ansetts tillförlitliga och mer eller mindre aldrig ifrågasatts i domstol.
Under de senaste tio åren har tillförlitligheten av fingeravtrycksbevis ifrågasatts och yrkats på att avfärdas som bevis i domstol vid ett flertal tillfällen,
främst i USA. Frågan gäller i grunden, utifrån de så kallade Daubertfaktorerna, vad som ska gälla och tillåtas för expertis inom vetenskapliga
områden i domstol och vilka krav som ska ställas för att uppfylla detta.
Denna rapport av en litteraturstudie tar upp ett flertal exempel på ärenden
där man yrkat på att avfärda fingeravtrycksbevis i domstol i USA, och den
klargör varför, det vill säga utreder och förklarar de olika faktorer som
ligger till grund för detta. Dessa faktorer är bland andra tillförlitligheten av
metodiken ACE-V (Analysis, Comparison, Evaluation, Verification),
fingeravtryckens unikhet, om fingeravtrycksjämförelse är en allmänt
vedertagen vetenskap eller inte och om det finns tillräcklig forskning som
stödjer det faktum att man utifrån ett fragment av ett fingeravtryck kan
individualisera en person och utesluta alla andras fingrar i hela världen.
En diskussionsdel avslutar rapporten och tar upp en del av den kritik som
riktats mot fingeravtrycksbevis.
Denna studie ger en inblick i vad som händer inom professionen internationellt och vad kritiken har för grunder. Detta medför att vi är bättre insatta
och förberedda på framtiden och därmed förstår vad som krävs för att stärka
tillförlitligheten av våra resultat.
i
Innehållsförteckning
1
1.1
Inledning ........................................................................................ 1
Syfte ................................................................................................ 1
2
2.1
2.1.1
2.1.2
2.2
2.2.1
2.2.2
2.2.3
2.2.4
2.2.5
2.2.6
2.2.7
2.2.8
2.2.9
2.2.10
2.2.11
Bakgrund........................................................................................
En historisk tillbakablick ..................................................................
Forskningen och ”upptäckten” .........................................................
I domstolen......................................................................................
Vad accepteras som tillförlitligt vittnesmål?.....................................
Rättssystemet i USA .......................................................................
Frye v. United States (1923) ...........................................................
Federal Rules of Evidence (FRE) rule 702......................................
William Daubert v. Merrell Dow Pharmaceuticals (1993) ................
Definition av Daubertstandard .........................................................
Daubert standard v. FRE rule 702...................................................
General Electric v. Joiner (1997) .....................................................
Kumho Tire Co. v. Carmichael (1999) .............................................
Federal Rules of Evidence (FRE) rule 702 amended ......................
Federal Rules of Evidence (FRE) rule 402......................................
Definition av expertvittne .................................................................
2
2
2
3
4
4
4
5
5
6
7
7
8
9
9
10
Daubert och fingeravtryck – fingeravtrycksbevis
ifrågasatt ........................................................................................
3.1
Fingeravtrycksbevis ifrågasatt .........................................................
3.2
Ärendena.........................................................................................
3.2.1 United States v. Parks (1991) .........................................................
3.2.2 United States v. Byron Mitchell (1999) ............................................
3.2.3 United States v. Havvard (2000) .....................................................
3.2.4 State of New York v. Hyatt, (2001) ..................................................
3.2.5 Virgin Islands v. Austin Jacobs (2001) ............................................
3.2.6 United States v. Llera-Plaza (2002).................................................
3.2.7 Commonwealth v. Patterson (2005) ................................................
3.2.8 The state of New Hampshire v. Richard Langlill (2007) ..................
3.2.9 State of Maryland v. Bryan Rose (2007) .........................................
3.2.10 State of Maryland v. Lamont Anthony Johnson (2008)....................
3.2.11 State of Minnesota v. Hull Frye-Mack hearing (2008) .....................
3.2.12 United States v. Hamza Keita (2009) ..............................................
11
11
12
12
12
14
15
15
15
16
16
17
19
19
22
3
4
4.1
4.2
4.2.1
4.3
4.3.1
4.3.2
4.3.3
4.3.4
Diskussion .....................................................................................
Vad ifrågasätts? ..............................................................................
Kritiken ............................................................................................
Kritikerna .........................................................................................
Daubertpunkterna............................................................................
Har den vetenskapliga teorin eller tekniken blivit testad?................
Har den vetenskapliga teorin eller tekniken undergått "peer
review", blivit publicerad och synad?...............................................
Vilken är den kända eller den potentiella felfrekvensen? ................
Finns det objektiva standarder som styr hur metoden eller
tekniken används? ..........................................................................
ii
23
23
23
24
26
26
27
28
29
4.3.5
4.3.7
4.4
Finns det en allmän acceptans och erkännande av tekniken
inom det relevanta vetenskapliga området eller tekniken?..............
Strengthening forensic science in the United States: A path
forward ............................................................................................
IAI och SWGFAST släpper på kraven om 100% .............................
Slutsats ...........................................................................................
5
Källförteckning .............................................................................. 34
4.3.6
iii
31
31
32
33
1 Inledning
1.1 Syfte
Vad ligger bakom fingeravtryckets tillförlitlighet? Vilka grunder finns för
att inte ifrågasätta användandet av fingeravtryck som identifieringsmetod?
Den senaste tiden har frågan om den forensiska vetenskapens tillförlitlighet
aktualiserats i och med att bl.a. fingeravtrycksbevis ifrågasatts och yrkats på
att avfärdas som bevis i domstol vid ett flertal tillfällen, främst i USA.
Frågan gäller i grunden vad som ska gälla och tillåtas för expertis inom
vetenskapliga områden i domstol och vilka krav som ska ställas för att uppfylla detta.
Denna rapport ska ta upp ett flertal exempel på ärenden där fingeravtrycksbevis yrkats på att avfärdas och också avfärdats i domstol i USA och förklara varför, dvs. utreda och förklara de olika faktorer som ligger till grund
för detta. Dessa faktorer kan vara tillförlitligheten av metodiken ACE-V,
fingeravtryckens unikhet, om fingeravtrycksjämförelse är en allmänt vedertagen vetenskap eller inte och om det finns tillräcklig forskning som stödjer
det faktum att man utifrån ett fragment av ett fingeravtryck kan individualisera en person och utesluta alla andras fingrar i hela världen.
Att vara medveten om denna utveckling är en mycket viktig del i vårt arbete
även i Sverige, för detta rör och kommer att påverka alla inom området.
Dels för att ur rättssäkerhetssynpunkt kunna svara för sitt vittnesmål och
vara beredd på ifrågasättande i domstol, dels för att utveckla och stärka
professionen i rätt riktning med avseende på den forensiska vetenskapen.
Här är några viktiga utvecklingspunkter med arbetet:
•
•
•
•
•
Att vara insatt i vad som händer inom fingeravtrycksområdet internationellt.
Få kunskap om vad som ifrågasätts angående fingeravtrycksbevisets
tillförlitlighet och faktorerna bakom detta.
Få kunskap om historien inom området.
Vara förberedd på kommande utmaningar inom detta område på
hemmaplan.
Högre medvetenhet i hur grunder och standarder påverkar tillförlitligheten i resultaten och vad det kan leda till i domstol.
Eftersom det är främst i domstolar i USA som fingeravtryck blivit ifrågasatt
och frågor kring detta uppkommit är alla domstolsärenden i detta arbete
därifrån.
1
2 Bakgrund
2.1 En historisk tillbakablick
2.1.1 Forskningen och ”upptäckten”
Vetenskapen bakom fingeravtryck och papillarlinjernas uppkomst kan
spåras tillbaka ända till slutet på 1600-talet då Marcello Malphigi, en
italiensk anatomiker, och läkaren Nehemiah Grew forskade på hudens
struktur och funktion.
Under slutet av 1800- och 1900-talet har personer som Inez Whipple, Harris
Hawthorne Wilder, Harold Cummins, Alfred Hale och på senare tid William
Babler forskat på huden, papillarlinjernas uppkomst och mönster.
Under 1870-talet hjälpte läkaren och amatörarkeologen Henry Faulds till vid
en utgrävning i Japan där man hittade fingeravtryck på keramiken. Dessa
iakttagelser föranledde Faulds att började studera fingeravtryck närmare och
kom 1880 att publicera en artikel i den vetenskapliga journalen ”Nature” där
han menade att fingeravtryck skulle lämpa sig bra som en metod för personidentifiering.
År 1877 skrev William Herschel ett brev till generaldirektören för fängelserna i Bengalen i vilket han menade att han hade kommit på en ny metod
för personidentifiering. I brevet berättade Herschel att han under tjugo års
tid stämplat tusentals handavtryck och samlat dessa i en bok. Han hade
uppmärksammat att ett avtryck av en person aldrig var identiskt med avtryck från någon annan. Han hade dessutom upptäckt att en människas
fingeravtryck aldrig förändrades. Fingeravtrycket förblev detsamma efter
fem, tio eller femton år.
Detta blev dock inte uppmärksammat förrän några år senare då Francis
Galton intresserade sig för fingeravtryck som identifieringsmetod. Han hade
träffat Alphonse Bertillon som i Frankrike skapat ett system att identifiera
personer med hjälp av olika mätningar av individer, antropometri. Galton
insåg att fingeravtryck var mycket mer betydelsefulla och att fingeravtryck
som var oförändliga och unika för varje individ öppnade oändliga dimensioner.
Galton presenterade 1892 i boken ”Fingerprints” ett system för klassificering baserat på fyra olika mönster.
I Argentina införde Juan Vucetich samma år ett fingeravtryckssystem
baserat på Galtons idéer. Vucetichs register är världens första följt av bl.a.
England 1901 och Sverige 1906.
2
2.1.2 I domstolen
De första länder som använde fingeravtryck som forensiskt bevis var Indien
och Argentina i slutet på 1800-talet. År 1892 löste poliskommissarie
Alvarez i Argentina, med hjälp av Juan Vucetichs forskning om fingeravtryck, ett dubbelmord på två små barn. Detta var det första mord i världen
som klarades upp med hjälp av fingeravtryck.
I USA 1911 i People v. Jennings beslutade rätten:
“We are disposed to hold from the evidence of the four witnesses
who testified, and from the writings we have referred to on the
subject, that there is a scientific basis for the system of fingerprint
identification and the courts are justified in admitting this class of
evidence.”
Sedan 1911 har domstolen, i USA, välkomnat fingeravtryck som den
”gyllene standarden” för forensisk identifiering och accepterat fingeravtryckets unikhet och beständighet.
I Grice v. State, (1941) fastslog Texas Court of Appeal efter en dom baserad
på fingeravtryck:
“It has occurred to us that instead of the state being called upon to
offer proof that no two finger prints are alike, it may now be considered in order for those taking the opposing view to assume the
burden of proving their position.”
År 1912 fastslog Högsta domstolen den första dom i Sverige där fingeravtryck utgjorde en viktig del av bevisningen i målet.
Det hade varit ett inbrott i en kaffeaffär. På en glasskärva i en fönsterram
syntes tydliga fingeravtryck. Glasskärvan togs med och fotograferades och
jämfördes med registret där man hittade avtryck från en tidigare registrerad
man vars avtryck visade på likheter med fingeravtrycken på glasskärvan.
Inför rätten förstorades fingeravtrycken på glasskärvan och fingeravtrycken
från mannen upp i lika stora delar. Från tumavtrycken påvisades 33 bestämda likheter och från pekfingeravtrycken 24 bestämda likheter. Mannen
dömdes mot sitt nekande till 5 års straffarbete.
År 1924 fick Sverige sin första prejudicerande dom där fingeravtryck var
det ända bevismedlet.
3
2.2 Vad accepteras som tillförlitligt vittnesmål?
Under en lång tid har alltså fingeravtrycksbevis varit juridiskt accepterat
som ett tillförlitligt bevismedel och ytterst sällan bestridet. Detta började
ändras efter ett domslut på vetenskapligt bevis 1993 i ärendet Daubert v.
Merrell Dow Pharmaceuticals.
Eftersom alla ärenden som gås igenom här är från USA förekommer
benämningar på olika amerikanska domstolarna i texten. Därför kommer här
först en förklaring av hur rättssystemet är uppbyggt.
2.2.1 Rättssystemet i USA
Rättssystemet i USA är indelat i två huvuddelar, det delstatliga och det federala. De olika delstaterna har stor makt vad gäller lagstiftning. Det finns
dock en mindre mängd ”National laws” som gäller för hela landet, t.ex.
patentlagarna.
Trots att de olika delstaterna har individuell lagstiftning är lagarna ofta likartade. På vissa områden är de till och med identiska. Detta gäller speciellt
lagar för bolagsbildning och annan affärsverksamhet. För att förenkla den
har alla stater skrivit på ett avtal, ”Uniform Commercial Code”, som innebär
att de olika staterna har stiftat exakt likadana lagar.
De olika delstaterna har ofta speciella domstolar för olika sorters fall. Så
finns det t.ex. trafikdomstolar, familjedomstolar och småbrottsdomstolar.
Gemensamt för de olika staterna är att de måste ha en högsta domstol
(Supreme Court). De flesta lite större staterna har också ett mellanled, s.k.
appellationsdomstolar (11 st. Circuits som representerar olika delstater),
mellan smådomstolarna (District courts) och högsta domstolen.
Alla domstolar, även de minsta delstatliga, har rätt att döma i fall rörande
konstitutionen och huruvida den följs eller inte.
2.2.2 Frye v. United States (1923)
Före 1993 hade de federala domstolarna i USA och domare i de olika
amerikanska staterna litat på två standarder för att bestämma huruvida ett
expertvittnesmål skulle tillåtas eller inte; relevansen om vittnesmålet relaterade till ett fakta i ärendet eller om det kunde vara till hjälp för juryn samt
den så kallade Frye-standarden, som är ett prejudikat som uppkom i Frye
v. United States (1923) (som handlade om huruvida polygraphbevis kunde
användas i domstol), och gäller tillåtligheten av vetenskapliga undersökningar och försök i ett rättsligt förfarande. Där fastslogs det att de metoder som användes av en expert för att forma sina vetenskapliga bedömningar måste vara allmänt accepterade av det områdets expertis (eller inom
forskarvärlden).
Kritiker mot Frye argumenterade för att det ofta exkluderar ny, men legitim
och välgrundad vetenskap, som inte ännu uppnått en konsensus inom det
vetenskapliga expertisområdet. Å andra sidan argumenterade vissa att om
4
man skulle överge Frye-standarden skulle det släppa in alldeles för mycket
”junk-science” i rättsalarna.
2.2.3 Federal Rules of Evidence (FRE) rule 702
1975 beslutade Federal Rules of Evidence (i USA) om regler som skulle
reglera införsel av vetenskapliga bevis i en rättegång som hölls i federal
domstol. Där krävs att domstolen ska fungera som en portvakt innan man
tillåter bevis och fastställer om bevis är vetenskapligt giltiga och relevanta
för det aktuella fallet.
”Om vetenskapliga, tekniska eller andra specialiserade kunskaper hjälper faktaprövaren (juryn) att förstå beviset eller
vittnesmålet eller att bestämma ett faktum i frågan, kan en
kvalificerad expert med kunskap, kompetens, erfarenhet, eller
utbildning vittna om detta i form av ett yttrande eller på annat
sätt.”
2.2.4 William Daubert v. Merrell Dow Pharmaceuticals (1993)
Jason Daubert och Eric Schuller hade fötts med allvarliga missbildningar.
De och deras föräldrar stämde 1993 Merrell Dow Pharmaceuticals Inc. och
hävdade att drogen Bendectin, som deras mödrar tagit under graviditeten,
hade orsakat fosterskador.
Merrell Dow försökte få målet till en sammanfattande dom (betyder att ett
beslut kan tas utan att en rättegång hålls) eftersom deras expert lämnade
handlingar som visade att inga publicerade vetenskapliga studier påvisat en
koppling mellan Bendectin och fosterskador. Daubert och Schuller hade
inkommit med egna experters vittnesmål som sa att Bendectin kan orsaka
fosterskador. Deras bevis var dock baserad på in vitro- och in vivo-studier
på djur, farmakologiska studier och reanalys av andra publicerade studier,
och dessa metoder har ännu inte vunnit acceptans inom det allmänna vetenskapliga samfundet.
District court beviljade sammanfattande dom för Merrell Dow och Daubert
och Schuller överklagade till appellationsdomstol (the ninth circuit).
Återigen fann man District court-domen korrekt eftersom målsägarnas bevis
ännu ”inte är tillräckligt etablerat för att få allmän acceptans inom det
område som det tillhör.”
Målsägarna överklagade beslutet till Supreme court som beslutade att
rättegångsdomaren skulle agera som ”portvakt” i domstolen för att hindra
”junk science” att få tillträde till domstolen och för att bestämma om
expertvittnen ska tillåtas i domstolen eller inte och därmed vad som gäller
som accepterad vetenskap.
Supreme Court skickade därmed ärendet till ”the Ninth Circuit Court” eftersom de ansåg att det var där standarden skulle appliceras.
En sammanfattande dom beviljades senare återigen.
5
Domstolens ledamöter i Daubert v. Merrell Dow Pharmaceuticals beslutade
att (1) den allmänna-acceptans-regeln enligt Frye v. United States slås ut
eller ersätts av Federal Rules of Evidence (FRE) där det fastslås att allmän
acceptans inte är en nödvändig förutsättning för att tillåta vetenskapliga
bevis, (2) en federal rättegångsdomare måste försäkra sig om att alla vetenskapliga vittnesmål eller bevis inte bara är relevanta utan också tillförlitliga
och (3) att i federala mål som innefattar vetenskapliga bevis ska vittnesbördens pålitlighet vara baserad på vetenskaplig giltighet.
2.2.5 Definition av Daubertstandard
I Daubert slog högsta domstolen fast som ett juridiskt prejudikat att federala
rättegångsdomare ska agera som ”portvakter”. De försågs med vissa riktlinjer som ska användas och beaktas som underlag för beslut om det vetenskapliga beviset ska kunna tillåtas under rättegången och om sakkunnigbevisningens vittnesmål är ”relevant” och ”pålitligt”. Dessa riktlinjer är
kända som Daubertstandarden som är ett tvådelat test för tillåtlighet. De
ser ut så här:
1. Relevansdelen: relevans av ett vittnesmål hänvisar till huruvida
expertens bevis ”passar” de faktiska omständigheterna i målet. Du
kan till exempel bjuda in en astronom för att berätta för juryn om det
var fullmåne på natten för ett brott. Men astronomen skulle inte tilllåtas att vittna om det faktum att månen var full inte var relevant i
rättegången.
2. Tillförlitlighetsdelen: Supreme Court förklarade att för att ett expertvittnesmål skall anses tillförlitligt, måste den sakkunnige kunna härleda sina slutsatser till en vetenskaplig metod. För att avgöra om en
metod är vetenskaplig nämns fyra faktorer:
• Den ska vara empiriskt testad.
• Den ska ha undergått sakkunniggranskning (”peer review”) och
blivit publicerad.
• Det ska finnas en känd eller potentiell felfrekvens och en standard
för hur metoden används.
• Den ska vara allmänt accepterad inom en relevant vetenskaplig
grupp.
Dessa fyra punkter, ofta kallade ”the Daubert factors” eller ”the Daubert
test”, var inte tänkta som en obligatorisk checklista men har trots det
kommit att användas så av många domare.
Duberthearing
En Daubertprövning (Daubert hearing) är ett specialfall av prövning in
limine (före den faktiska rättegången), som tas upp innan eller under rättegången, utan jury, för att domaren ska få möjlighet att ta ställning till om en
sakkunnig grundar sina uttalanden på vetenskaplig grund och om det vetenskapliga expertbeviset ska tillåtas eller inte. Om domaren skulle anse att så
inte är fallet tas inte utlåtandet upp under den egentliga rättegången.
6
2.2.6 Daubert standard v. FRE rule 702
I Daubert slog högsta domstolen fast att Frye-test från (1923) ersattes av
Federal Rules of Evidence 702 (1975).
Eftersom varje stat i USA har rätt att skapa unika regler för användning av
bevis i domstolar får Frye-test, eller en viss variation, fortfarande användas i
de stater som har valt att inte anta Daubert. T.ex. har Minnesota istället
något som kallas Frye-Mack-prövningar som är en kombination av domstolsutslag från Frye v. U.S och State v. Mack (1980). Men i de flesta stater
har Fryestandarden ersatts med Daubertstandarden.
Även om Daubert har ersatt Frye, så är standarden på Daubert inte väsentligt
annorlunda. Därför kallas ibland Daubertstandarden ”Frye in drag.” Svårigheter i tillämpningen av denna standard har lett till frågor om standarden är
flexibel nog att anpassa sig till helt nya vetenskapliga frågor, där ”allmänt”
eller ”vanligt” godtagande ännu inte är ett samlat begrepp.
Som ett alternativ till denna standard har domstolarna i allmänhet antagit
regel 702 i Federal Rules of Evidence.
Alla faktorer i Daubertstandarden måste inte vara uppfyllda för den bevisning som skall tas upp. Det behövs bara att en majoritet av de tester som är
väsentliga ska vara uppfyllda.
2.2.7 General Electric v. Joiner (1997)
Robert Joiner jobbade som elektriker och med transformatorer där det fanns
en kylmedel som visade sig innehålla polyklorerade bifenyler (PCB). Ett
antal år efteråt diagnostiserades Joiner med lungcancer. Han stämde
Monsanto, som tillverkade PCB, samt General Electric som använde medlet. Joiner klagade på att han utvecklat lungcancer på grund av exponering
för PCB och derivat. Det noterades senare också i domstolen att han hade
varit rökare ca 8 år och båda hans föräldrar var också rökare. Därutöver
fanns en historia av lungcancer i hans familj. Sålunda hade han en högre
risk att utveckla lungcancer
Rätten beviljade sammanfattande omdöme på grund av följande orsaker:
• Det fanns inga bevis för att Joiner har lidit betydande exponering för
PCB och dess derivat.
• Det fanns inga vetenskapliga bevis för att PCB var ansvarigt för att
främja uppkomsten av Joiners cancer.
Men Joiner tog sina egna expertvittnen som vittnade om att PCB ensamt,
och även dess derivat, kan främja uppkomsten av cancer. Experterna ansåg
att exponering för PCB och derivat mest sannolikt hade främjat uppkomsten
av Joiners cancer.
District Court underkände expertvittnesmålen och beviljade sammanfattande dom för General Electric Co., eftersom det inte blivit klarlagt att
Joiner hade varit utsatt för derivat och eftersom sakkunnigbevisningen
7
misslyckats med att visa en koppling mellan exponering för PCB och lungcancer eftersom de bara hänvisade till djurförsök.
Ärendet gick vidare till Court of Appeals som ansåg att District Court
gjorde fel som underkände expertvittnesmålen. I Supreme Court avgjordes
det slutligen att det var rätt att underkänna expertvittnena.
En del har tolkat detta domslut som att rätten kan bestämma om vetenskapen har tillämpats pålitligt, till skillnad från Daubert där man bestämmer
om själva vetenskapen är pålitlig.
2.2.8 Kumho Tire Co. v. Carmichael (1999)
I Kumho Tire Co v. Carmichael (1999) tolkade man Daubert som att den
inte bara appliceras på ”vetenskapligt” vittnesmål utan alla vittnesmål från
experter, även icke-forskare.
Detta domslut tänjde på Daubert till att inkludera alla typer av expertvittnen,
även teknisk och annan specialiserad kunskap.
Patrick Carmichael körde sin minivan den 6 juli 1993, när bakre däcket
exploderade. En av passagerarna i fordonet dog, och andra blev svårt
skadade. Tre månader senare, stämde Carmichaels tillverkaren av däcket
och hävdade att däcket var defekt och felet orsakat olyckan. Carmichaels
fall vilade till stor del på vittnesmål från en expert på däckfel. Expertens
slutsats, att en defekt i däcket orsakat olyckan, berodde på vissa iakttagelser
av däcket som Kumho Tire kraftigt ifrågasatte. Kumho höll heller inte med
om vissa aspekter av däckexpertens metod och uppmanade den federala
tingsrätten att utesluta den enligt rule 702 i Federal Rules of Evidence.
District Court fattade sitt beslut från Daubert v. Merrell Dow Pharmaceuticals där man hade slagit fast en portvaktsroll för rättegångsdomare när
det gäller att erkänna expertvittnesmål. Tingsrätten fann att däckexpertens
metoder inte var vetenskapligt giltiga och uteslöt därmed vittnesmålet.
Carmichaels överklagade till eleventh Circuit.
Court of Appeals (eleventh Circuit) upphävde District Courts dom som
dömt i förmån för Kumho Tire. De noterade att Daubert uttryckligen
begränsas till vetenskapliga expertvittnesmål och inte ska tillämpas på
”skicklighet” eller erfarenhetsbaserad observation. Däckexpertens vittnesmål vilade på iakttagelser och erfarenheter och därmed menade Court of
Appeals att District Court borde ha grundat sin dom på FRE regel 702 utan
hänvisning till Daubert.
Kumho Tire bad Supreme Court att pröva huruvida Daubert tillämpas
endast för vetenskapliga bevis.
Supreme Court konstaterade att gränsen mellan ”vetenskaplig” och
”teknisk” kunskap inte alltid är tydlig.
8
I detta ärende hade däckexperten tillräcklig kunskap men hans beslut vilade
på alltför lösa grunder. Han förutsatte att det måste ha varit fel på däcket
eftersom han inte såg bevis på någon annan orsak. Därför upphävde
Supreme Court eleventh Circuits beslut att upphäva beslutet från District
Court.
Daubert v. Merrell Dow Pharmaceuticals (1993), General Electric Company
v. Joiner (1997) och Kumho Tire Company v. Carmichael (1999) kallas för
”Dauberttrilogin” och är de tre ”Daubertärendena” som satt kraven för vad
som gäller som godtagbart expertvittnesmål i domstol.
Daubertstandarden förfinades genom dessa två ytterligare utslag i Supreme
Court. I General Electric Co. v. Joiner påpekade Supreme Court att
appellationsdomstolar måste använda denna standard för översyn när de
granskar domstolens beslut om huruvida expertvittnesmål kan godkännas.
Således måste appellationsdomstolar hänvisa nedåt till lägre domstol för att
fatta beslut om tillåtelse av expertvittnesmål om de inte är uppseendeväckande fel.
Principen i Daubert utökades i Kumho Tire Co. v. Carmichael när bevisen i
fråga kom från en tekniker och inte en vetenskapsman. Appellationsdomstolen hade beslutat utifrån antagandet att Daubert inte tillämpas på
tekniska bevis, bara vetenskapliga bevis. Supreme Court upphävde detta och
säger att standarden i Daubert ska gälla också tekniska bevis, men att i detta
fall var bevisen från den sakkunnige inte tillräckligt tillförlitliga.
2.2.9 Federal Rules of Evidence (FRE) rule 702 amended
Under 2000 godkände Supreme Court ändringar i Federal Rules of Evidence
avseende yttrandebevis och expertvittnesmål så att de överensstämmer med
Daubert. Regel 702 omfattar nu de ytterligare bestämmelser som anger att
ett vittne kan vittna om 1) vittnesmålet bygger på tillräckliga fakta eller data
2) vittnesmålet är en produkt av tillförlitliga principer och metoder och 3)
vittnet på ett tillförlitligt sätt har tillämpat principerna och metoderna på
fakta i målet.
Enligt domare Blackmun (Daubert v. Merrell Dow Pharmaceuticals, Inc.)
är ”allmänt accepterande inte en nödvändig förutsättning för att vetenskapliga bevis ska godtas under Federal Rules of Evidence, utan Rules of
Evidence – speciellt regel 702 – överlåter till domaren att försäkra sig om att
en experts vittnesmål både vilar på tillförlitlig grund och är relevant för
målet i fråga”.
2.2.10 Federal Rules of Evidence (FRE) rule 402
”Alla relevanta bevis kan tas upp till prövning om inte annat föreskrivs i
Förenta staternas konstitution, i lag beslutad av kongressen, enligt dessa
bestämmelser eller andra bestämmelser fastställda i Högsta domstolen i
enlighet med den federala lagstadgande myndigheten. Bevisning som inte är
relevant är inte tillåtlig.”
9
2.2.11 Definition av expertvittne
Ett expertvittne eller ett professionellt vittne är ett vittne som på grund av
utbildning, kompetens eller erfarenhet antas ha mer kunskap i ett visst ämne
än den genomsnittliga medborgaren, tillräckligt för att andra ska kunna officiellt (lagligt) åberopa vittnets specialiserade (vetenskaplig, teknisk eller
annan) åsikt om ett bevis eller själva frågan inom ramen för sin kompetens,
kallat expertutlåtande.
10
3 Daubert och fingeravtryck –
fingeravtrycksbevis ifrågasatt
3.1 Fingeravtrycksbevis ifrågasatt
1905 var första gången i ett mordfall som fingeravtryck användes som bevis
vid en domstol i England. Då dömdes bröderna Stratton till döden efter att
inspektör Charles Stockley Collins vid Scotland Yard vittnat om att det blodiga fingeravtryck som fanns på en kassalåda var avsatt av Alfred Stratton.
I detta ärende hade försvaret en viss Henry Faulds vid sin sida. Faulds, som
aldrig fick ett riktigt erkännande som en av upphovsmännen bakom fingeravtryck som ett forensiskt verktyg, trodde att även om fingeravtryck var
unika (vilket det egentligen inte heller fanns något vetenskapligt bevis för)
så var fallet inte nödvändigtvis detsamma med fragment av avtryck som
kunde vara otydliga av blod, fett och smuts. Detta var fallet med det blodiga
avtrycket i Stratton-ärendet som Faulds inte tyckte räckte till för att döma
någon för mordet.
Även om Faulds vittnesmål inte fick något gehör i detta ärende så var detta
den första prövningen av den nya vetenskapen fingeravtrycksidentifiering
och det öppnade för frågor som ett sekel senare fortfarande, enligt kritiker,
egentligen inte fått något svar.
Sedan dess har fingeravtrycksbevis över åren tillåtits i domstolarna utan att
ifrågasättas och har ansetts mer eller mindre obestridligt. I alla år har fingeravtrycksbevis ansetts uppfylla det som motsvarar Daubertkriterierna genom
att hela tiden testas i den process som pågått i över hundra år.
Försvarsadvokatskåren såg här en möjlighet och en eventuell svaghet inom
fingeravtrycksbevisningen genom att utgå ifrån att fingeravtrycksbevis
aldrig hade blivit föremål för noggranna vetenskapliga valideringar och
tester. Förutom de nya riktlinjerna upprättade i och med Daubert började
några akademiker och juristprofessorer hävda att det fanns en brist på forskning och acceptans för fingeravtrycksidentifiering inom vetenskapsvärlden.
En vanlig anklagelse var att fingeravtrycksidentifiering endast var skapad av
bekvämlighet för att upprätthålla lag och ordning.
Efter första fallet 1999 har det varit cirka fyrtio utmaningar i statliga och
federala domstolar. Flera av dessa beslut har överklagats och i nästan samtliga överklaganden har fingeravtrycksbevisets tillförlitlighet bekräftats.
Nedan följer en genomgång av några utvalda ärenden med Daubert- eller
Fryeprövning där man har yrkat på att exkludera fingeravtrycksbevis och
fingeravtrycksexpertens vittnesmål. Ärendena har valts ut med avseende på
11
vad som har ifrågasatts och ärendets uppmärksamhet. En kort resumé ges på
varje ärende och därefter en förklaring till vad som ifrågasatts angående
fingeravtrycksbeviset. Alla ärenden är från USA och därav kan en del uttryck främst inom juridiken förekomma som inte används regelbundet i
Sverige.
3.2 Ärendena
3.2.1 United States v. Parks (1991)
Det enda kända ärende med fingeravtrycksbevis där en federal domstol utfört den typ av analys som nu styrs av Daubert. Domstolen uteslöt fingeravtrycksbeviset. Domstolen kom till sitt beslut efter att ha hört den som utförde fingeravtrycksidentifieringen ha en ”glidande” skala på hur många
detaljer som krävdes för en identifiering. Därefter hördes två fingeravtrycksidentifierare till. Domstolen kom till beslut i huvudsak på den brist på
forskning som utförts inom området, brist på objektiva standarder och den
relativt knapphändiga utbildning som fingeravtrycksidentifierare får.
3.2.2 United States v. Byron Mitchell (1999)
Den första utmaningen av fingeravtrycksbevis under Daubert hölls 1999 i
USA i US v. Byron Mitchell.
1991 stod Byron Mitchell åtalad för att ha kört en flyktbil från ett rån där två
fingeravtryck identifierats till honom, ett på dörren till förarplatsen och ett
på växelspaken. Mitchell dömdes till fängelse. På grund av en teknikalitet i
ärendet beslutade Ninth Circuit att rättegången skulle tas om. Inför denna
anhöll också Mitchells advokater om en Daubertprövning angående fingeravtrycksbeviset. Försvaret hade anlitat James E. Starrs, professor och chef
för det forensiska utbildningsprogrammet på George Washington University, och i egenskap av sådan hävdade han att det inte fanns någon som
helst dokumentation som kunde styrka fingeravtryckets unikhet och individualitet. Starrs hävdade också utifrån detta att han inte trodde att fingeravtryck var unika. En Daubertprövning hölls i juni 1999.
Försvarets representanter (som ifrågasatte fingeravtryckets tillförlitlighet)
hävdade att fingeravtrycksbevis och -jämförelser inte är vetenskapligt bevisade och inte uppfyller kriterierna under Daubert. Frånvaron av vetenskaplig forskning eller studier som stödjer påståendet av individualitet i
samband med fingeravtrycksjämförelse saknas. Det högst subjektiva förhållningssättet i fingeravtrycksanalysen ifrågasattes. Försvaret anhöll om en
Daubertprövning för att bestämma tillförlitligheten av fingeravtrycksidentifiering vad beträffar det vetenskapliga värdet av beviset på dessa grunder:
1
Den har inte blivit ordentligt testad.
2. Det finns ingen känd felfrekvens hos fingeravtrycksidentifierare.
3. Fingeravtrycksidentifierare har ingen enhetlig objektiv standard att
följa vid jämförelser.
12
4. Det finns ingen generell överenskommelse att fingeravtrycksidentifierare kan göra en pålitlig identifiering baserad på bara nio
överensstämmande detaljer.
5. Facklitteraturen inom fingeravtrycksområdet bekräftar den vetenskapliga bristfälligheten inom området.
6. Fingeravtrycksidentifiering är att likställa med andra tekniker som
handstilsundersökning och hårfiberjämförelser som federala domstolar i Dauberts kölvatten har funnit vetenskapligt opålitliga.
7. Fingeravtrycksidentifiering har inte några icke-juridiska tillämpningar.
Försvaret frågade ”Finns det någon vetenskaplig grund för en fingeravtrycksidentifierare att göra en identifiering, med absolut säkerhet, från ett
litet förvrängt fragment av ett fingeravtryck, som endast uppvisar ett litet
antal av nio detaljer av grundläggande art identifierade av FBI-undersökaren
vid Mr. Mitchell’s första rättegång?”
För åklagarsidan vittnade:
David Ashbaugh, Royal Canadian Mounted Police – ACE-V processen,
ACE-V är objektiv
Dr William Babler, Marquette University – Friktionshud och mönsterbildning, unikhet och beständighet
Ed German, US Army Crime Laboratory – SWGFAST-standarder, ingen
vetenskaplig grund för ett visst antal detaljer för att kunna identifiera
Steve Meagher, FBI – Studie gjord av FBI på tillförlitlighet och beständighet.
Donald Ziesig, Lockheed Martin Corp – AFIS-teknik
Dr Bruce Budowle, FBI – Biologisk unikhet
Pat Wertheim, Fingerprint Consultant – ACE-V
och för försvarssidan:
James E. Starrs – Professor of Law, Kunskap utifrån erfarenhet är inte
vetenskap, friktionshud är inte unik. Fingeravtrycksjämförelse är inte
grundad på tillfredställande vetenskaplig bas.
David A. Stoney, Ph.D, forensisk vetenskap, McCrone Research
Institute – Slutsatser från fingeravtrycksjämförelser, med en absolut identifiering är inte vetenskapliga, ACE-V är subjektiv
Simon A. Cole, Associate Professor of Criminology, Law and Society
– Fingeridentifiering har inte blivit testad, validering
Resultatet – 22 September 1999
Domare Joyner slog fast att fingeravtryck är tillförlitliga under Rule 702 of
the Rules of Evidence, Supreme Court-utslaget i Daubert v. Merrell Dow
Pharmaceuticals, Inc., (1993) och Kumho Tire Company, Ltd. v. Patrick
13
Carmichael, (1999) och att friktionshud och papillarlinjer är unika och beständiga.
Uteslöt vittnesmålet från försvarets experter.
3.2.3 United States v. Havvard (2000)
Wade Havvard var åtalad för vapeninnehav och lämnade in en framställan
att exkludera det fingeravtryck som fanns på ett utav vapnen på grund av att
han inte ansåg att fingeravtrycksbevis uppfyller kraven i Daubert och
Kumho.
En Daubertprövning hölls angående tillförlitligheten av fingeravtryckbevis.
Försvaret hävdade att det inte finns någon pålitlig statistisk grund för fingeravtryckjämförelse och ingen mätning av felfrekvensen, särskilt med tanke
på att det inte finns något krav på minsta antalet detaljer för att göra en
identifiering.
Den aktuella fingeravtrycksexperten ville inte heller vid sitt vittnesmål
uppge något antal detaljer han hade som gräns och sa också vid ett tillfälle
att hans uppfattning vid identifieringen var ”subjektiv”. Fingeravtrycksexperten vittnade om att felfrekvensen i fingeravtrycksjämförelser var i
huvudsak noll och att unikheten hos fingeravtryck gör att en standard är svår
att etablera eftersom erfarenheten styr över hur mycket information som
behövs för att säkerställa en identifiering.
Fingeravtrycksbeviset tillåts
”Rätten finner att Daubert-faktorerna starkt stödjer tillförlitligheten av
fingeravtryckidentifiering. Metoden har testats och utsatts för ’peer review’
genom att ha granskats i 100 år. Den testas också i varje enskilt fall då
vilken annan expert som helst objektivt kan jämföra information och
komma till en annan slutsats.
Vad gäller felfrekvens har den tilltalade inte fört fram några bevis för felfrekvens eller ens några gjorda fel. Experten vittnade att felfrekvensen är
noll. I och med att en experts åsikt kan kontrolleras och ifrågasättas av en
annan expert minimeras risken för en felidentifiering. Risken är ändå
oerhört mycket mindre än slutsatser från andra undersökningar som rutinmässigt tillåts.
Påståendet att felfrekvensen för fingeravtrycksidentifiering är noll är ett
anspråksfullt påstående men begränsas av det faktum att experten medgav
att det alltid finns risk för en individuell felidentifiering, men att detta har
använts av försvaret för att underminera hela åtal genom att visa felaktiga
procedurer eller individuella fel.”
14
3.2.4 State of New York v. Hyatt, (2001)
En Fryeprövning hölls för att bestämma om Simon Cole kunde vittna som
ett expertvittne för försvaret angående hans forskning och kunskap på
området angående den vetenskapliga pålitligheten av fingeravtrycksidentifiering. Dr. Coles främsta argument mot fingeravtrycksbevis är
domstolarnas fortsatta bekräftande av det vetenskapliga värdet av
fingeravtrycksbeviset vilket Cole anser vara märkligt.
Åklagaren analyserade och attackerade Coles yttrande med inriktning på att
Cole´s forskning och teorier saknar data som kan styrka dessa. Ett bra
exempel på detta kommer från korsförhöret där Cole själv konstaterar att
”Mina teorier påstår sig inte vara vetenskap, jag har inte testat dem, det är
en åsikt baserad på vetenskaplig forskning”.
Sammanfattning: Efter att ha lyssnat till Simon Coles vittnesmål beslöt
rätten att ”Even applying the Federal Court's Daubert Standard, what
Dr. Cole has offered here is 'junk science’. För att peta ner tungviktskungen från tronen måste du verkligen utklassa honom eller knocka ut
honom. Att gå 12 ronder duger inte. Det Dr. Cole har erbjudit här är
intressant men saknar en vetenskaplig metod för att ens kunna såra området
av fingeravtrycksidentifieringen som en allmänt accepterad vetenskaplig
disciplin.”
3.2.5 Virgin Islands v. Austin Jacobs (2001)
Ett ärende med ett inbrott med fingeravtrycksbevis som inte gick igenom
Daubertprövningen.
Domaren beslutade att exkludera fingeravtrycksbeviset därför att åklagaren
inte hade bistått med information till försvaret som kunde visa att fingeravtrycksbeviset var vetenskapligt tillförlitligt. Försvaret frågade efter identifierarens CV och en förklaring av metoden för att få klarhet i vad slutsatsen
grundades på.
Åklagarsidan misslyckades med att få fram dessa svar.
3.2.6 United States v. Llera-Plaza (2002)
Fram till detta ärende hade alla Daubertprövningar lett till att all fingeravtrycksbevisning accepterats i domstol.
Plaza var åtalad för att vara torped. Det fanns fingeravtryck i ärendet och
försvaret bestämde sig för att ifrågasätta fingeravtrycksbeviset dels för anspråket att uttala sig med absolut säkerhet (inga sannolikhetsslutsatser), dels
för bristen på standarder i metoden ACE-V. En Daubertprövning hölls.
Federala domaren Louis Pollak beslutade att fingeravtrycksexperter inte
kunde tala om för juryn att två fingeravtryck matchade. Det noterades att
fingeravtryck är unika och beständiga men vetenskapen svarade inte upp
mot Daubertprövningen.
15
”Parterna kan presentera vittnesmål av fingeravtrycksexperter (1) som beskriver hur latenta fingeravtryck och rullade jämförelseavtryck har upptagits, (2) identifiera och presentera för juryn dessa avtryck och nödvändiga
förstoringar (3) peka ut observerade likheter och skillnader mellan det
bestämda latenta avtrycket och ett bestämt rullat jämförelseavtryck som
tillhör den utpekade. Men man kan inte tillåtas att framställa vittnesmål som
uttrycker en åsikt som expertvittne att ett bestämt avtryck matchar (överensstämmer), eller inte matchar, det rullade jämförelseavtrycket tillhörande en
bestämd person och som därför härrör, eller inte härrör, från den personen.”
Domare Pollak ändrade dock sitt beslut två månader senare och tillät fingeravtrycksidentifierarens vittnesmål.
3.2.7 Commonwealth v. Patterson (2005)
Terry Patterson dömdes 1995 för rån och mord 1993. År 2000 fick Patterson
genom en överklagan en ny rättegång. Före den nya rättegången ville försvaret ha en Daubertprövning avseende identifiering av fingeravtryck i
sekvens säkrade på ett bilfönster, som fallet var här.
I december beslutade rätten att ”i förenlighet med domslut i andra rättsfall
som har tagit upp ämnet efter Daubert, kommer vi fram till att den underliggande teorin och processen för fingeravtrycksidentifiering, och i synnerhet metoden ACE-V, är tillräckligt pålitlig för att tillåta expertvittnesmålet
angående identifiering av ett helt fingeravtryck. Men i detta ärende behövde
staten (commonwealth) påvisa mer än bara allmän pålitlighet av fingeravtrycksidentifiering. De skulle påvisa att teorin, processen och metoden för
fingeravtrycksidentifiering också kunde appliceras pålitligt på fingeravtryckssekvenser där de var för sig inte kunde identifieras till rätt finger.
Detta kunde staten (commonwealth) inte styrka.”
Åklagen erbjöd Patterson kortare fängelsestraff mot ett erkännande, vilket
Patterson tog.
3.2.8 The state of New Hampshire v. Richard Langlill (2007)
Det första ärendet som föll på en Daubertprövning av fingeravtrycksbeviset
baserat på tillförlitligheten av slutsatsen.
En inbrott begås i New Hampshire i mars 2004 där1200 dollar stjäls från ett
kassaskåp och även mynt från en flaska. På platsen och flaskan framkallas
avtryck som identifierare Lisa Corson på New Hampshire State Police
Forensic Laboratory (NHSPFL) identifierar såsom tillhörande Richard
Langlill. Identifieringen lämnas över som en så kallad icke-blind verifiering
till annan handläggare som bekräftar identifieringen. Langlill åtalas för
inbrottet.
Innan rättegången påbörjas lägger Langlills advokat in en hemställan att
exkludera Corsons vittnesmål angående hennes fingeravtrycksjämförelse.
En Daubertprövning hålls där Corson och Professor James Starrs hörs.
16
I januari 2007 beviljar domare Patricia Coffey i Rockingham Count
Superior Court försvarets hemställan att exkludera fingeravtrycksbeviset.
”Även om Corson är kvalificerad som expert och de underliggande principer som stödjer fingeravtrycksidentifiering är välgrundade tillåts inte
hennes vittnesmål då hennes tillämpning av metodiken ACE-V i detta
ärende var opålitlig som ett resultat av ofullständig dokumentation och
möjlig partisk (biased) verifiering.”
Staten (åklagaren) lägger in en hemställan för omprövning.
Domare Coffey fastställer sitt ursprungliga beslut och upprepar att
”metodiken ACE-V följdes inte ordentligt i detta speciella ärende och
anteckningar borde ha förts” samt att ”rätten hade varit nöjd om en blind
verifieringsprocess hade utförts”.
Men det protokoll som följs på NHSPFL kräver ingen blind verifiering och
inte heller det protokoll som följs på 42 forensiska laboratorier som representerar 38 stater samt i Kanada enligt en telefonenkät som utfördes av
NHSPFL och överlämnades till rätten.
Efter detta lämnar New Hampshire Attorney Generals’s office in en överklagan till New Hampshire Supreme Court där man argumenterar mot att
District Court överskred sin roll som ”gatekeeper” (portvakt) av
vetenskapligt bevis och krävde standarder som inte är etablerade inom det
vetenskapliga området.
I april 2008 offentliggör New Hampshire Supreme Court sitt beslut som
återkallar beslutet att exkludera Corsons vittnesmål baserat på två punkter:
1. ”Även om NHSPFL i sina protokoll krävde anteckningar och Corson inte
följde detta så överskred rätten gränsen när de inte tillät Corsons vittnesmål.
Det ska ligga i juryns händer att besluta då de får höra både vittnesmålet och
försvarets korsförhör.”
2. ”Blind verifiering är en ganska ny företeelse inom fingeravtrycksprofessionen och har inte än fått sitt fotfäste. Metodiken ACE-V används på ett
pålitligt sätt i de flesta fall utan blind verifiering och debatten går huruvida
blind verifiering verkligen ger mer pålitliga identifieringar och det finns
inga indikationer på att icke-blinda verifieringar är opålitliga.”
3.2.9 State of Maryland v. Bryan Rose (2007)
Bryan Rose var den misstänkte i ett mordfall. Avtryck på en bil identifierades som den misstänktes och identifieringen verifierades av en annan expert.
Rätten ombeds ta ställning till tillförlitligheten hos metoden ACE-V. Felfrekvensen är okänd och därmed kan metoden inte bevisas. ACE-V involverar ett steg som innefattar det psykologiska fenomet ”confirmation bias”.
Stephan Meagher vittnade för åklagaren och Ralph Huber för försvaret.
17
I oktober 2007 presenterade domare Souder sitt beslut; ”…sammantaget
visade beviset som staten presenterade angående den ACE-V-metod som
används inom fingeravtrycksidentifiering, att det är så, snarare än inte, att
ACE-V är den typ av process som Frye hade för avsikt att få bort. Åklagarsidan uppfyller inte de krav som ställs i detta ärende och därför ska inte
något vittnesmål på fingeravtryck som tillhör den tilltalade tillåtas. I detta
ärende har staten inte visat att en fingeravtrycksidentifierare pålitligt kan
identifiera ett fingeravtryck till en individ och utesluta alla andra genom att
använda metoden ACE-V.”
Rätten sa också att ”även om fingeravtrycksbevis använts i rättsfall i nästan
hundra år bevisar inte det deras tillförlitlighet. I många hundra år trodde
mänskligheten att jorden var platt vilket har överbevisats med vetenskap
(även om det finns Flat Earth Society som hävdar motsatsen) och det är
denna typ av faktum som rätten kan ta juridisk hänsyn till.
När det finns bevis för felaktiga identifieringar (bl.a. Mayfield) är det inte
trovärdigt av Mr. Meagher att vittna för en 100%-ig säkerhet och att det inte
existerar en felfrekvens för metoden ACE-V. Verifieringsfasen är aldrig helt
oberoende, särkskilt inte i detta fall då verifieraren bara får det aktuella avtrycket och tillfrågas att endast verifiera matchningen. Med detta vill rätten
inte säga att fingeravtrycksbevis aldrig kommer vara tillförlitligt i andra
ärenden, ACE-V utvecklas”.
I juli 2008 lämnade staten in ett yrkande in limine (ett yrkande som görs
före rättegången att domaren ska avgöra om viss bevisning ska läggas fram
för juryn eller inte) att expertvittnesmålet om fingeravtrycksidentifieringen
ska tillåtas utan någon Daubertprövning. Den åtalade lämnade in ett
motyrkande i juni 2009. Rose hävdade där att rapporten från National
Academy of Sciences (NAS) fastslår att ACE-V är en opålitlig metod.
Månaden därpå lämnade staten in ytterligare ett yrkande. Bifogat fanns en
skrivelse, s.k. amicus brief, där ett stort antal experter skriver om
fingeravtrycksidentifieringens tillförlitlighet. Bland experterna kan nämnas:
David R. Ashbaugh, Paul Chamberlain, Christophe Champod, Glenn
Langenburg, Pierre Margot, Didier Meuwly, Cedric Neumann och John R.
Vanderkolk. Man visar här bl.a. att NAS-rapporten inte alls påstår att ACEV saknar standard eller att metoden inte accepteras av relevanta experter och
domstolar. I september 2009 godtogs fingeravtrycksbevisen av domare
Catherine C. Blake: ”I have concluded that fingerprint identification
evidence based on the ACE-V methodology is generally accepted in the
relevant scientific community, has a very low incidence of erroneous
misidentifications, and is sufficiently reliable to be admissible under Fed. R.
Ev. 702 generally and specifically in this case”.
Den 19 januari 2010 dömdes Bryan Rose till 40 års fängelse.
18
3.2.10 State of Maryland v. Lamont Anthony Johnson (2008)
I detta ärende i Maryland anhöll försvaret om att utesluta fingeravtrycksbeviset och ville göra gällande att metoden ACE-V är subjektiv, saknar
standard och inte kräver dokumentation. Man hävdade också att fingeravtrycksbeviset skulle uteslutas på grund av fingeravtrycksidentifierarens
anspråk på att kunna matcha avtryck till person med absolut säkerhet, utan
oberoende granskning/verifiering/peer review och att det inte finns någon
bestämd felfrekvens.
Domare Sweeney åberopade ett flertal ärenden i domstolar i US och Maryland där användandet av fingeravtryck har styrkts och avslog försvarets
yrkande.
”Fingeravtrycksexperten kan vittna på likheter och olikheter och även fastställa att avtrycken är nära eller helt överensstämmande.” Fortsättningsvis
fastslog domaren att ”påstådda brister inom metoden kan vara föremål för
korsförhör av åklagens vittne och försvaret kan om man så vill kalla sin
egen expert för att motbevisa åklagarens vittne.”
Domare Sweeney lade emellertid fram ett viktigt undantag till avslaget. Han
fastslog att ”det verkar inte finnas någon saklig grund för fingeravtrycksidentifierarens uppfattning att ingen person kan ha ett liknande antal överensstämmande detaljer eller vilken sannolikheten eller brist på sannolikheten är för förekomsten av sådana personer.”
Han fortsatte med att fastslå att ”om åklagarsidan tror att de kan presentera
sådan grund vad gäller validerad forskning, vetenskapliga studier eller liknande, för att tillåta vittnet att göra en sådan slutsats, kan de framställa ett
sådant yrkande för en demonstration och få ett vidare domslut i denna fråga.
Som det är nu kan fingeravtrycksexperten vittna för och demonstrera likheter och olikheter och uttrycka sin åsikt om att avtrycket ’exakt’ (domarens
ord) matchar det kända avtrycket.”
3.2.11 State of Minnesota v. Hull Frye-Mack hearing (2008)
I detta ärende hölls en så kallad Frye-Mackprövning som är uppdelad i två
delar. Den första delen handlar om att ”beviset måste visas vara allmänt
accepterat inom den relevanta vetenskapliga professionen” och den andra
om att ”beviset måste ha en grund som är vetenskapligt pålitlig”, dvs. om
det finns en standard och kontrollmoment.
Begäran från åklagarsidan att endast det andra steget i Frye-Mack skulle tas
upp bifölls då andra ärenden redan konstaterat att fingeravtrycksområdet är
allmänt accepterat. Därför handlar denna prövning endast om laboratoriet
efterföljer skälig standard och kontroll.
De som vittnade för åklagarsidan var:
Josh Bergeron som vittnade på själva identifieringen, ACE-V-metoden
samt SWGFAST-standarder (Scientific Working Group on Friction Ridge
Analysis, Study and Technology)
19
Glenn Langenburg – ACE-V-metodens pålitlighet, forskning som finns på
att ACE-V kan appliceras pålitligt och verifiering
Cedric Neumann – transparens inom fingeravtrycksidentifiering, statistik,
sannolikhetsmodeller och subjektivitet.
För försvaret vittnade Simon Cole – inga valideringsstudier som backar upp
tillförlitligheten av ACE-V eller individualiseringar.
Rätten fann att statens vittnen var mer trovärdiga än Dr. Cole. Cole vittnade
att han inte är en certifierad fingeravtrycksidentifierare och aldrig har gjort
forskning inom själva fingeravtrycksområdet som sådant och inte heller
någon valideringsstudie. Han är en juristprofessor som har läst litteraturen.
Statens vittnen övertygade rätten om att metoderna som används vid laboratoriet är tillförlitliga och säkerställer tillfredställande identifieringar.
Rätten håller med Cole om att fortsatta valideringsstudier bör göras men
hans vittnesmål var inte övertygande i och med det faktum att han aldrig har
utfört någon forskning inom det aktuella området. Statens vittne som utförde
identifieringen fastställde att de vid laboratoriet använde passande standarder och kontroller vilket försvarsvittnet inte kunde motbevisa.
”Rätten finner att fingeravtrycksbeviset är tillförlitligt och att identifieringen
i detta fall har utförts med tillbörlig standard och kontroll. Rätten avslår
svarandes yrkan in limine (innan rättegång) och fingeravtrycksanalysen
kommer att tillåtas att tas som bevis.”
Ett förtydligande av grunderna till besluten i de båda delarna av Frye-Mack
visar att försvarets utmaning i detta ärende inte var framgångsrikt:
I. Fingeravtrycksbevis är allmänt accepterat som tillförlitligt i federal- och
delstatsrätter, av hela professionen och är ytterst relevant inom området
forensisk identifiering.
A. Fingeravtrycksidentifierare och medlemmar i SWGFAST är de som
utgör den relevanta vetenskapliga professionen.
B. Fingeravtrycksbevis i allmänhet och metoden ACE-V i synnerhet är
allmänt accepterad inom området forensisk identifiering som tillförlitlig och
korrekt.
C. Brist på valideringsstudier upphäver inte tillförlitligheten av metoden
ACE-V.
D. Specifika exempel på felidentifieringar av andra forensiska laboratorier
eller identifierare är inte relevanta och ska inte resultera i Daubertifiering av
Minnesota:
1. Mayfield-ärendet
2. State v. Rose
3. State v. Langlill
20
II. Fingeravtrycksidentifieringen i detta ärende utvecklades i enlighet med
tillbörliga standarder och kontroller.
A. SWGFAST:s riktlinjer är lämpliga standarder och kontroller som ska
tillämpas på denna typ av bevis.
B. Det är obestritt att identifierare Bergeron följde korrekta standarder och
kontroller i detta ärende.
Strategi
Det ovanliga i detta ärende var att Bergeron, Langenburg och Neumann av
tidigare erfarenhet av frågorna som skulle tas upp och av försvarets kritik
hade en strategi hur man skulle ställa sig till kritiken, undvika särskilda
uttryck och hur man skulle försöka rikta frågorna åt ett visst håll. Vid tidigare vittnesmål har man t.ex. ofta tagit upp 100 % säkerhet, noll i felfrekvens och felaktigt blandat ihop papillarlinjernas unikhet med unikhet av
själva fingeravtrycket och identifieringsprocessen dvs. hudens ”3D-bild” till
avsättningens ”2D-bild”. Det har aldrig (nästan) varit bestridet att huden och
papillarlinjerna är unika.
Strategin innehöll följande:
1. Försökte att avhålla sig från termen ”felfrekvens”. Vittnena tror inte på
nollhypotesen.
2. Avhålla sig ifrån vad Cole brukar beskriva som ”Examiner fallacy”. Detta
är ståndpunkten att ”därför att friktionshud är unik, så betyder det att när jag
hittat tillräckligt med överensstämmande detaljer för att individualisera, så
innebär det att det är rätt person och det kan inte vara någon annan (och det
är noll möjlighet att jag gjort ett fel eftersom jag följde metoden).” En större
försvarsposition togs: ”Vi fann x detaljer överensstämmande. Ju fler överensstämmande detaljer du har, desto mindre är möjligheten till en
reproduktion hos en annan individ”.
3. Som följer av punkt 2 användes inte ordet ”individualisering” därför att
det klart definieras av SWGFAST som ”avgörandet att två avtryck härrör
från samma källa exkluderande alla andra”. ”Identifierad” användes istället
och tolkades så här:
”Vi har identifierat avtrycken såsom härrörande från den tilltalade. Vi har
inte jämfört avtrycken mot alla individer på jorden så därför kan vi inte
avfärda den teoretiska möjligheten att någon annan kan avsätta ett liknande
avtryck. Vi tror inte att någon annan har identisk friktionshud som den tilltalade, men vi kan inte avfärda möjligheten att någon kan ha en del av friktionshud som kan vara lik nog att avsätta ett liknande avtryck och att, baserat på samma kvantitet, kvalitet och specifika papillarlinjedetaljer, en identi-
21
fierare som använder ACE-V inte nödvändigtvis kan exkludera det som att
komma från en annan källa”.
3.2.12 United States v. Hamza Keita (2009)
Redan i fallet State of Maryland v. Bryan Rose använde försvaret NASrapporten (se 4.3.6) för att försöka få fingeravtrycksidentifiering att framstå
som en opålitlig metod. I United States v. Hamza Keita har
försvarsadvokaten på ett skickligt sätt använt sig av NAS-rapporten. Bl.a.
skriver han:
The prestigious National Research Council of the National
Academy of Sciences published a watershed report: there is no
existing research that demonstrates that latent fingerprint
identification evidence is valid.
The 2009 NRC Report constitutes the latest and most
definitive declaration from the scientific community that has
increasingly recognized the absence of evidence validating
fingerprint identifications.
As the 2009 NRC Report explained, the method of evaluating
latent fingerprints, commonly known as ACE-V, “is not
specific enough to qualify as a validated method for this type
of analysis. [The method] does not guard against bias; is too
broad to ensure repeatability and transparency; and does not
guarantee that two analysts following it will obtain the same
results.”
Eftersom den åtalade erkände sig skyldig fick inlagan ingen betydelse i detta
fall, men då den var mycket välskriven kan den få stort genomslag i andra
rättsfall framöver.
22
4 Diskussion
Vid en genomgång av rättsfallen i denna rapport kan man sammanfatta att
fingeravtrycksbevis i de Daubert- eller Fryeprövningar som hållits har
tillåtits sex gånger och avfärdats två gånger (varav en var sekvensavtryck). I
tre av fallen har fingeravtrycksbeviset först avfärdats men godkänts efter
överprövningar. I tre av fallen har fingeravtrycksbevis godtagits utan
Daubertprövning.
I ärenden utöver dessa som tagits upp på www.onin.com har fingeravtrycksbevis tillåtits 38 gånger och avfärdats 0 gånger. I flera av dessa
beslut har inte någon Daubertprövning hållits. Då har domaren direkt tagit
sitt beslut att tillåta fingeravtrycksbeviset utifrån försvarets hemställan av att
exkludera av beviset. I några rättegångar har försvaret kallat vittnen att
utfrågas gentemot fingeravtrycksexperten som utfört identifieringen.
4.1 Vad ifrågasätts?
Även om beviset har tillåtits i de flesta av ovanstående ärenden är grunderna
för ifrågasättandet intressanta. Det som mest ifrågasatts i dessa ärenden är:
•
Tillförlitligheten av ACE-V och bias i verifieringssteget
•
Inte ett fast antal detaljer, subjektivitet
•
Felfrekvens
•
Uttalande om 100 % säkerhet
4.2 Kritiken
Förutom de nya riktlinjerna upprättade i och med Daubert började några
kritiker påpeka att det fanns en brist på forskning och acceptans för fingeravtrycksidentifiering inom vetenskapsvärlden. Ett vanligt påstående var att
fingeravtrycksidentifiering endast var skapad av bekvämlighet för upprätthållande av lag och ordning.
Frågan är inte om friktionshud och papillarlinjer är unika, vilket de flesta
vetenskapsmän och forskare är överens om att de är, utan om de fragment
av avtryck som är blodiga och otydliga som säkras på brottsplatser är
tillräckliga för att identifiera någon tillförlitligt och på vilka grunder och
med vilka metoder det görs.
Faulds sa att ”den minsta smutsfläck i ett avtryck kan lätt dölja en avvikelse” och att polisen, som i början av 1900-talet tog över finger-
23
avtrycksidentifieringen från vetenskapsområdet ”i sin naturliga iver att säkra
domar gärna missförstår eller överdriver resultaten”.
”Vad som startade som en hypotes av 1800-talets vetenskapsmän blev en
fråga om trovärdighet för 1900-talets forensiska vetenskapsmän och domstolar”, säger en av de största kritikerna, Michael Saks.
De senaste åren har också ärenden där felidentifieringar utförts (Shirley
McKie, Brandon Mayfield, Stephan Cowans, Roger Caldwell) publicerats
vilket ytterligare har påvisat behovet av en granskning av metoder och standarder.
De utmaningar som fingeravtrycksbevis ställts inför sedan 1999 har fått
fingeravtrycksprofessionen att få upp ögonen för dessa frågor, tänka över
sitt försvar och peka på behovet att stärka de grunder på vilka man utövar
sitt yrke.
Detta är den positiva effekten av Daubert och andra utmaningar av friktionshudsidentifiering.
4.2.1 Kritikerna
Även om en del kritiker, ibland på felaktiga grunder och helt i frånvaro av
egen erfarenhet av fingeravtrycksidentifiering, går långt med att vilja
avfärda fingeravtrycksbevis helt från domstol, så är också mycket av
kritiken och ifrågasättandet av fingeravtrycksidentifiering som vetenskap
befogad.
Här kommer en kort genomgång av de kritiker som skrivit mycket i ämnet.
Simon Cole
Associate Professor of Criminology, Law and Society, University of
California
•
•
•
•
•
Cole hävdar att metoderna för fingeravtrycksidentifiering inte är
vetenskapliga.
Cole hävdar att experter inte ska vittna om fingeravtryckets unikhet, som
de ofta gör, utan om huruvida den tilltalade har avsatt avtrycket.
Hur ofta gör fingeravtrycksidentifierare korrekta matchningar? Det finns
ingen valideringsstudie av fingeravtrycksidentifiering.
Dr Coles största kärnfråga är att den vetenskapliga bekräftelsen av
fingeravtrycksbevis i domstolarna är suspekt.
Det finns inga empiriska studier av tillförlitligheten hos fingeravtrycksidentifierare och inte heller finns någon valideringsstudie gjord i
praktiken av fingeravtrycksidentifiering.
Cole är själv ingen vetenskapsman enligt Glenn Langenburg (se ref.
Defending Against the Critics Curse) utan en historiker och ”baserar sin
kritik på att fingeravtrycksidentifiering inte är någon ’riktig’ vetenskap och
har ’riktiga’ vetenskapsmän bakom som håller med.”
24
De CTS-test (Collaborative Testing Services Inc) som Cole ofta hänvisar till
är inga kontrollerade experiment eller och ger inen rättvis bild av hur
identifiering går till i verkligheten, enligt Langenburg.
Michael Saks
Professor of Law, Professor of Psychology, Arizona State university
Saks hävdar att det inte finns någon grund för att påstå att en expert kan
identifiera ett avtryck till en unik källa. Detta påstående överdriver statusen
inom denna vetenskap. Denna typ av överdrift kombinerad med den
allmänna godtrogenheten är orsaken till att det nu är en högre gräns för vad
som tillåts som expertvittnesmål.
Jonathan Koehler,
Professor of Law, University of Texas
Se Saks.
Ralph Haber & Lyn Haber
Professor resp. Ph.D., Human Factors Consultants, The University of
California at Santa Cruz
Haber och Haber hävdar att ACE-V, samt de färdighetstester och
certifieringsprocedurer som finns saknar validitet. Det finns inte heller
någon publicerad forskning angående felfrekvenser. Fingeravtrycksjämförelse kan därför inte kallas vetenskaplig.
Robert Epstein,
Försvarare i Mitchell- och Llera plazaärendena
Enligt Epstein uppfyller inte fingeravtrycksidentifiering Daubert-kriterierna
och är inte tillförlitligt bevis. Det rör sig om extremt subjektiva slutsatser
utan några standarder.
James E. Starrs
Professor och chef för det forensiska utbildningsprogrammet på George
Washington University
Enligt Starrs är kunskap utifrån erfarenhet inte vetenskap, friktionshud är
inte unik. Fingeravtrycksjämförelse är inte grundad på tillfredsställande
vetenskaplig bas.
Langenburg menar att Starrs säger sig, helt felaktigt, vara expert och en
forensisk vetenskapsman men har aldrig i praktiken arbetat med det, utan
bara som lärare och författare av forensiskrelaterad litteratur. Detta gör inte
honom till forensiker, enligt Langenburg. Starrs har heller inte (i likhet med
Cole) några publicerade, vetenskapligt kontrollerade studier.
25
David A. Stoney
Ph.D, forensisk vetenskap, McCrone Research
Institute, erfarenhet från identifieringsarbete
Stoneys åsikter är följande:
• Slutsatser från fingeravtrycksjämförelser med en absolut identifiering är
inte vetenskapliga.
• Det finns inga objektiva kriterier eller mått för att mäta individualitet.
• ACE-V är subjektiv och pålitligheten av dem som utför metoden är inte
tillräckligt testad.
• Felfrekvenser är meningslösa utan en standardiserad objektiv metod för
att mäta dessa.
Langenburg menar att subjektivitet ingår i ett vetenskapligt tänkande när
man diskuterar beslut, kriterier och slutsatser men att det finns ett behov av
standardiserade mätinstrument, såsom att få en frekvens på hur vanliga olika
minutiae är och hur man kan beräkna toleransavvikelser för olika typer av
distortioner.
4.3 Daubertpunkterna
4.3.1 Har den vetenskapliga teorin eller tekniken blivit testad?
Den första Daubertpunkten består av två frågor, dels den vetenskapliga
validiteten av individualitet vid friktionshudsidentifiering, dvs. frågan om
varje individ har unika fingeravtryck, dels frågan om tillförlitligheten av
fingeravtrycksidentifiering.
Unikhet
Biologin inom fingeravtryck måste ses som en vetenskap på grund av de
accepterade fakta att friktionshud och papillarlinjer utvecklas före födseln,
de är oförändrade genom hela livet (utom vid permanent ärrbildning) och
fördelningen av detaljer i friktionshuden är unik och upprepas aldrig.
Jämförelsen och identifieringen av fingeravtryck anses av vissa däremot
vara mer av en inexakt konst eller färdighet, liksom sakkunskapen att tolka
spåren som avsatts av friktionshud vilken man får genom träning och
erfarenhet. Vad som utgör en identifiering kan variera mycket mellan byråer
och t.o.m. mellan undersökare inom samma byrå.
50k x 50k-experimentet
För att stödja påståendet att fingeravtryck är unika gjordes en studie av FBI i
samarbete med Lockheed Martin som brukar kallas för ”50k x 50k-experimentet”. Femtiotusen fingeravtryck valdes ut från FBI:s databas. Genom ett
dataprogram som använder samma algoritmer som FBI:s AFIS-system
(Automated Fingerprint Identification System), gjordes sökningar för att
försöka matcha vart och ett av de femtiotusen avtrycken mot samma
femtiotusen avtryck. Endast vänsterslingor användes. Därmed utfördes 2,5
26
miljarder jämförelser. Baserat på statistiska extrapoleringar från dessa
resultat fastslog man att den statistiska sannolikheten att två avtryck från
olika källor matchade var 1 chans på 1097.
I en annan studie lät man datorn slumpvis ta ut 20 % av den totala avtrycksarean i varje avtryck av de femtiotusen nämnda ovan och de jämfördes mot
de femtiotusen rullade avtrycken, dvs. 2,5 miljarder jämförelser. Utifrån
detta räknades ut att den statistiska sannolikheten att ett latent avtryck
matchade ett rullat avtryck från en annan person i hela världens befolkning
är 1 chans på 1027.
Resultaten har kritiserats bl.a. av David A. Stoney och David Kaye. Det
stora problemet är att försöket inte innefattar jämförelse av olika avtryck
från samma finger. Man har jämfört de poängsummor AFIS gav vid
matchning av de identiska avtrycken (varje avtryck matchades mot sig själv
och mot de övriga 49 999 avtrycken) med poängsummorna vid matchning
mot icke identiska avtryck. Som Kaye uttrycker det: ”[T]he study merely
demonstrates the trivial fact that the same two-dimensional representation of
the surface of a finger is far more similar to itself than to such a representation of the surface of a finger from any other person in the data set.”
Stoney kritiserar också metoden att fingera latenta avtryck. Vad som skiljer
ett latent avtryck från ett rullat är inte bara att det utgörs av en liten del av
avtrycksarean, utan det är ofta förvrängt på olika vis.
Till sist kritiseras hur statistiken har använts i försöket. Genom en felaktig
tillämpning har man kommit fram till alldeles för höga siffror. Champod &
Evett säger i sin kritik: “The figure of 1097 so transcends reality that we are
amazed that it was admitted into evidence.”
Tillförlitlighet
Ett försvar som hittills stått sig starkt gällande om fingeravtrycksidentifiering blivit testad är att den har en 100-årig testperiod i rätten bakom sig.
Den har kunnat bestridas i rätten där det handlat om det största som kan stå
på spel: frihet och ibland livet.
Men det var inte detta Supreme court menade, enligt uttalande från domaren
i US v. Llera Plaza, att Daubert handlade om utan mer om vetenskapligt
utförda tester för att fastslå den vetenskapliga validiteten.
Stoney menar att ”det är viktigt att förstå att en absolut identifiering är en
åsikt snarare än en slutsats baserad på vetenskaplig forskning.”
4.3.2 Har den vetenskapliga teorin eller tekniken undergått
”peer review”, blivit publicerad och synad?
Verifikation
En andra fingeravtrycksidentifierare utför, helt oberoende av den första
handläggaren, en objektiv och fullständig analys, jämförelse och utvärdering. Åsikterna går isär om verifieringen ska vara blind, dvs. att den som
27
utför verifieringen inte känner till vilket resultat den första identifieraren
kommit fram till, eller om den ska utföras som en ”peer review”, (sakkunniggranskning) där den som utför verifieringen känner till resultatet och
försöker falsifiera det. Dock är detta inte vad som avses med ”peer review”
under Daubert eller hur det används av vetenskapsmän i allmänhet. Då
avses med termen framlagd forskning i en vetenskaplig tidskrift där andra
forskare har undersökt den.
Det finns publikationer som behandlar fingeravtryck, som t.ex. Journal of
Forensic Identification, men dessa handlar oftast om bl.a. framkallning och
lyftning och inte standarder inom fingeravtrycksjämförelse, enligt Epstein.
4.3.3 Vilken är den kända eller den potentiella felfrekvensen?
I en vetenskap ska en känd eller potentiell felfrekvens kunna erhållas. Idag
finns inte mycket forskning eller undersökningar på vad felfrekvensen är
inom fingeravtrycksidentifiering.
Det finns framförallt två definitioner på felfrekvens som är bra att skilja på
när detta ska diskuteras: utövarens och metodens felfrekvens.
En stor del av fingeravtrycksprofessionen har länge hävdat att om man följer
metoden ACE-V på ett korrekt sätt kan det inte ske några fel och att det då
finns ett ”zero errorrate”. De misstag som har uppstått har skett på grund av
avsteg från metoden eller på grund av mänskligt misstag hos den som utfört
metoden.
Det finns ingen publicerad forskning angående felfrekvenser på fingeravtrycksjämförelser och de går inte att få fram ur de färdighetstest och
certifieringsprocedurer som finns, enligt Haber och Haber (2004).
I det CTS-test från 1995 som kritikerna ofta tar upp som ett bevis på att det
förekommer felfrekvenser hos fingeravtrycksidentifierare redovisas en hög
siffra på felfrekvensen (22 % av deltagarna i testet gjorde felidentifieringar”,
enligt Robert Epstein, 2002). Vad som ofta inte framgår är att de fel som
gjordes i testet var av olika slag. När man behandlar felfrekvenser är det
viktigt att veta hur man definierar fel och vilka typer av fel som finns.
Fel
En korrekt slutsats drogs på oacceptabla grunder
En korrekt slutsats drogs men på grunder som inte kunde förevisas
En inkorrekt slutsats drogs
Typer av fel
a) Falsk positiv, fel typ 1 – Felidentifiering
b) Falsk negativ, fel typ 2 – Felexkludering
c) Skrivfel
d) Missad identifiering
e) Felaktig verifiering
d) Ofullständig, otillräckligt med information för en identifiering.
28
Den sistnämnda kan tyckas inte tillhöra den typ av fel som avses men alla
dessa ovan nämnda fanns med som redovisade fel i CTS-testet.
I dagsläget finns forskning och studier där man arbetar på att få fram en
metod för att kunna räkna ut en felfrekvens för att till exempel visa att det
finns en högre felfrekvens på svåra identifieringar än för lätta. Detta
kommer hjälpa fingeravtrycksexperter att uppfylla detta Daubertkriterium
och öka på tillförlitligheten i rätten.
4.3.4 Finns det objektiva standarder som styr hur metoden eller
tekniken används?
En av de punkter som kritiserats inom fingeravtrycksidentifieringen är att
det inte finns något fast antal detaljer som bekräftar en identifiering. Detta
anses göra det hela ytterligare subjektivt.
Som i USA används den icke-numeriska standarden i ett stort antal länder
välden över och baseras på The “Ne'urim Declaration”, Israel National
Police 1995: ”No scientific basis exists for requiring that a pre-determined
minimum number of friction ridge features must be present in two
impressions in order to establish a positive identification.” (Sverige 3 april
2003: ”Det finns ingen vetenskaplig grund för ett bestämt antal detaljer i
avtryck från friktionshuden för en individualisering.”) Det innebär, enkelt
sagt, att man i stället för att strikt utgå från antalet detaljer gör en jämförelse
baserad på en helhet av fingeravtrycket, dvs. väger in linjernas utseende och
hur vanliga eller ovanliga detaljerna är.
Detta gör det också svårare att bygga en standard utifrån antal detaljer.
ACE-V
Cole och Haber & Haber hävdar att ACE-V, de färdighetstester och
certifieringsprocedurer som finns saknar validitet. Det finns inga tester som
visar ACE-V metoden fungerar på ett tillförlitligt sätt.
I State of Minnesota v. Hull Frye-Mack slogs fast att:
”Fingeravtrycksbevis i allmänhet och metoden ACE-V i synnerhet är
allmänt accepterad inom området forensisk identifiering som tillförlitlig och
korrekt.
”Brist på valideringsstudier upphäver inte tillförlitligheten av metoden
ACE-V.”
29
Argument för och emot en probobalistisk syn
Hållbara statistiska metoder och redskap finns inte
”En probobalistisk syn på identifiering skall undvikas tills ett redskap för
att kunna utföra sådana finns till identifierarens förfogande.
Värdet av avtryck med otillräcklig information för att individulisera är okänt
och kommer förbli så tills det finns en process baserad på vetenskaplig
forskning. De så kallade sannolika identifieringarna av avtryck är extremt
farliga, särskilt i händerna på de okunniga.
När det vid en jämförelse inte finns tillräckligt med unika detaljer för att
individualisera, har identifieraren därmed också erkänt att det finns andra
avtryck som inte går att urskilja från detta. Idag finns det inget underlag för
att bestämma hur stor den gruppen är.
Mycket forskning och kunskap är nödvändig innan man kan ge ett sånt
utlåtande med en någorlunda stor grad av självförtroende och kontinuitet.”
(D.Ashbaugh, se ref.)
Statistiska modeller använder sig av andranivåns detaljer (Galtondetaljer) i
ett visst område. Vad som är svårigheten med och som många motståndare
vänder sig emot är att man i alla dessa modeller bortser från (1) tredjenivåns
detaljer, (2) avtryckets klarhet, (3) tolerans av skillnader i värde av de olika
detaljerna.
Även om man har fem–sex överensstämmande andragradsdetaljer kan det
hända att tredjegradsdetaljerna inte överensstämmer och då har man dragit
helt fel slutsatser angående likheten med den eventuellt misstänkte.
De flesta kritiker som enligt egen utsago är insatta i fingeravtrycksidentifiering utan erfarenhet från arbete med fingeravtrycksjämförelser gör ofta
misstaget att basera sina åsikter och metoder angående graderade utlåtanden
på endast andranivåns detaljer, vilket inte gör en jämförelseprocess rättvisa
och får det hela att låta mycket enklare än det i verkligheten är.
Motargumentet lyder:
En individualisering av fingeravtryck innebär att man måste utesluta hela
världsbefolkningen. Detta är inte bara ett problem, för att inte säga en
omöjlighet, och en rent hypotetisk övning, utan är oväsentligt i utredningen
ifråga. T.ex. om ett brott begicks i Huddersfield, England, är det då
verkligen vettigt att betrakta ett tvåårigt barn i Peking som misstänkt?
Ett annat svårförståligt steg i identifieringsprocessen är att strax före det
ögonblick då undersökaren har tillräcklig information för en individualisering, är läget sådant att man inte kan göra någon utvärdering och avtrycket
är värdelöst. Denna övergång från ingenting till visshet är inte kompatibel
med logiskt tänkande för en slutsats av en identifieringsprocess.
30
Friktionshud är unik
”Ett probobalistiskt uttalande kommer att visa på möjligheten för en
upprepning. Men individualiseringen motsäger sig en upprepning. Därför
går det inte att använda probobalistik för fingeravtryck.
Man kan bara nå tre olika slutsatser: Avtrycket kan identifieras, uteslutas
eller det finns inte tillräcklig information för experten som utför jämförelsen. Processen ger inget utrymme för möjliga, troliga eller sannolika
slutsatser. Fingeravtrycksidentifiering är baserad på biologisk unikhet. Då
det är omöjligt att konstruera en statistisk modell för bestämning av unikhet,
finns det heller ingen vetenskaplig grund för att bestämma sannolikheter.”
(P.Wertheim)
Motargumentet lyder:
Problemet som utgör en skiljelinje mellan fingeridentifierare som är emot
utlåtanden baserade på sannolikhet och de som är för, är att den förra hävdar
att det som är unikt med fingeravtryck och gör fingeridentifiering till en
vetenskap är det faktum att all papillarlinjehud är unik och aldrig upprepas.
Men det man egentligen identifierar emot är inte huden i sig utan en
avsättning av papillarlinjehud med de förvrängningar och störningar som
förekommer i ett avsatt avtryck. Det är en bild-till-bild jämförelse och två
avsättningar är aldrig exakt likadana.
Det är inte individualiseringen i sig som är frågan utan om fingeravtrycksundersökaren kan få tillräckligt med information för att kunna bestämma en
identitet utifrån ett förvrängt fragment av ett avtryck som kanske bara ger en
begränsad del av information beträffande kvantitet och kvalitet. D.v.s. det är
tredimensionell friktionshud som skall överföras till tvådimensionell och det
är identifierarens uppgift att kunna tyda denna. Alltså beroende på identifierarens kunskap och kapacitet.
4.3.5 Finns det en allmän acceptans och erkännande av
tekniken inom det relevanta vetenskapliga området eller
tekniken?
I alla de ärendena som tagits upp i denna rapport har denna punkt alltid
ansetts uppfylld inför rätten.
Det kan knappast bestridas att konsensus finns bland allmänheten och i
domstolen att fingeravtrycksidentifiering är fullständigt tillförlitlig. Men
kritiker menar att det i Daubert uttryckligen menas inom det vetenskapliga
området utanför de kretsar där de som praktiserar tekniken finns och där
råder inte samma konsensus (enligt Epstein, 2002).
4.3.6 Strengthening forensic science in the United States:
A path forward
Parallellt med ifrågasättande av fingeravtryckets tillförlitlighet har också en
större diskussion angående den forensiska vetenskapen och hur den utövas i
USA pågått och resulterade 2009 i en rapport, ”Strengthening forensic
31
science in the United States: A path forward”, där ett antal rekommendationer ges för att styrka standarden och kvaliteten inom forensiska området i
USA.
4.3.7 IAI och SWGFAST släpper på kraven om 100%
I februari 2009 skickar IAI ut ett meddelande till sina medlemmar angående
NAS-rapporten att ”It is suggested that members not assert 100%
infallibility or a zero error rate when addressing the reliability of fingerprint
comparisons.”
Tidigare rekommendationer i världen
International Association for Identification (IAI)
I Resolution VII från ”Identification News” som ges ut av IAI står det
”…state unanimously that friction ridge identifications are positive, and
officially oppose any testimony or reporting of possible, probable or likely
friction ridge identification” och vidare ”…any member, officer or certfied
latent print examiner who provides possible, probable or likely friction ridge
identification shall be deemed …”
Interpol European Expert Group on Fingerprint Identification
(IEEFGFI)
”General statements:
When … identification of a fingerprint is mentioned, the forensic meaning
is that: ‘The fingerprint or latent being examined was made by this donor
excluding all other possible donors.’ ”
”Fingerprint evidence should only be stated as absolute and positive
conclusions. There is no basis for likely or probable conclusions neither
based on statistics nor upon personel judgement. If sufficient information is
present, a positive conclusion about donorship is always possibe. If there is
insufficient information disclosed to enable a decision to be made cocerning
identity, the print will be determined as being of no value for positive
identification, There can be no basis for speculation as to identity in such
prints since the chances of being wrong are unknown.”
The Scientific Working Goup on Friction Ridge Analysis, Study and
Technology (SWGFAST, funded by FBI, USA) – Quality Assurance
Guidelines for Latent Print Examiners
2.1.6 ”Inconclusive evaluation must not be construed as a statement
probability. Probable, possible or likely individualization conclusions are
outside the acceptable limits of the friction ridge individualization science.”
32
4.4 Slutsats
Denna rapport har tagit upp ett flertal exempel på ärenden där fingeravtrycksbevis har ifrågasatts i amerikanska domstolar och därefter försökt
reda ut begreppen som ligger bakom. Det handlar framförallt om tillförlitligheten av fingeravtrycksidentifiering i grunden och om den uppfyller de
krav som ska finnas på en forensisk vetenskap och därmed kunna användas
som bevis i domstol. Framförallt är det vissa punkter som återkommer i
ifrågasättandet och dessa är:
•
Tillförlitligheten av ACE-V och bias i verifieringssteget
•
Inte ett fast antal detaljer, subjektivitet
•
Finns ingen fastslagen felfrekvens
•
Uttalande om 100 % säkerhet
Det som ligger till grund för ifrågasättandet av fingeravtryck och all annan
forensisk vetenskap är de Daubertkriterier som satts upp som en
”gatekeeper” i domstolar i USA för att hålla rätt nivå på de bevis som läggs
fram i domstolarna där. Daubertkriteriena och vad som ligger bakom dem
behandlas också i denna rapport.
Det finns kritiker som menar att fingeravtryck inte ska tillåtas överhuvudtaget i domstol innan Daubertkriterierna är uppfyllda.
Daubert och den NAS-rapport som kom ut 2009 visar i alla fall att det finns
ett stort behov av forskning och utveckling inom området för att stärka
professionen i rätt riktning med avseende på den forensiska vetenskapen.
Även om mycket av kritiken är befogad finns det ändå delar av kritiken som
i vissa fall grundas på en viss missförståelse mellan kritikernas teoretiska
inriktning och forensikernas mer praktiska inriktning vilket man inser när
man tar del av den stora mängd artiklar och litteratur som finns. Ett
samarbete mellan de båda grupperna borde vara det bästa för att främja
tillförlitligheten och i slutänden rättsäkerheten.
Det har gjorts och pågår också forskning och projekt som har till syfte att
just stärka professionen, bygga standarder och uppfylla Daubertkriterierna.
Rapporten ger oss i Sverige värdefulla fakta och en inblick i hur det ser ut i
USA på området, ett område som det är mycket viktigt för oss att ha
kontroll på. Det ger oss en bild av vad som händer inom området men
framförallt tid att själva utveckla och stärka oss inför de utmaningar som
kommer.
33
5 Källförteckning
Läsvärt
Ashbaugh, D. Quantitative-Quantitative Friction Ridge Analysis. CRC
Press Boca Raton, Florida, (1999).
Babler, William, Embryolic development of epidermail ridges and their
configurations, Birth defects original article series, Vol 27, No2, March of
dimes (1991)
Benedict, Nathan, Fingerprint and the Daubert standard for admission of
Scientific Evidence: Why Fingerprints Fail and a Proposed Remedy,
Arizona Law Review Vol. 46 (2004)
Black, John P., Pilot Study: The Application of ACE-V to Simultaneous
(Cluster) Impressions, 56 J. Forensic Identification 933 (2006).
Champod, Christophe, Edmond Locard - Numerical Standards and
`Probable' Identifications, 45 J. Forensic Identification 136 (1995)
Champod, Christophe & Evett, Ian W., A Probabilistic Approach to
Fingerprint Evidence, 51 J. Forensic Identification 101 (2001)
Champod, Christophe et al., Fingerprints and Other Ridge Skin Impressions
(2004).
Clark, John D., ACE-V: Is It Scientifically Reliable and Accurate?, 52 J.
Forensic Identification 401 (2002)
Cole, S. A. More than Zero: Accounting for Error in Latent
Fingerprint Identification. J. Crim. Law & Criminology
2005, 95 (3), 985–1078
Cole, Simon A., Toward Evidence-Based Evidence: Supporting Forensic
Knowledge Claims in the Post-Daubert Era, Tulsa Law Review, Vol 43, No
2, 2007
Cole, Simon A. Is Fingerprint Identification Valid? Rhetorics of Reliability
in Fingerprint Proponents’ Discourse, 28 Law & Pol’y 109 (2006).
Cole, Simon A. Suspect Identities: A History of Fingerprinting and
Criminal Identification (2001)
Cole, Simon A., Out of the Daubert Fire and into the Fryeing Pan?
SelfValidation, MetaExpertise and the Admissibility of Latent Print
Evidence in Frye Jurisdictions, 9(2) MINN. J.L. SCI. & TECH.
453–542 (2008)
34
Dror, I. E., & Charlton, D. (2006). Why experts make errors. Journal of
Forensic Identification, 56, 600–616.
Dror, I. E., Charlton, D., & Peron, A. (2006). Contextual information
renders experts vulnerable to making erroneous identifications. Forensic
Science International, 156, 74–78
Dror, I. E., Peron, A., Hind, S., & Charlton, D. (2005). When emotions get
the better of us: . e e” ect of contextual top-down processing on matching
fingerprints. Applied Cognitive Psychology, 19, 799–809.Psychology 2005,
19 (6), 799-809
Egli, Nicole et al., Evidence Evaluation in Fingerprint Comparison and
Automated Fingerprint Identification Systems -- Modelling with Finger
Variability, For. Sci. Int. (2006)
Epstein, Robert, Fingerprints meet Daubert: The Myth of Fingerprint
”Science” is Revealed, 75 So. Cal. L. Rev. 605 (2002)
Evett, Ian W., Williams, R.L, A Review of the Sixteen Point Fingerprint
Standard in England and Wales, Journal of Forensic Identification 49
(1996)
Ferriola, Thomas J., Scientific Principles of Friction Ridge Analysis &
Applying Daubert to Latent Fingerprint Identification, Identification
Technician, Sebastian Police Department, Florida
Grieve, David L. Rocking the Cradle, 49 J. Forensic Identification 719
(1999)
Haber, Lyn and Haber, Ralph Norman, Error Rates for Human Fingerprint
Examiners,(2004), The University of California
Kaye, David H. The Non-Science of Fingerprinting: United States v. LleraPlaza, 21. Quinnipiac l. Rev. 1073 (2003).
Koehler, Jonathan J., Fingerprint error rates and proficiency tests: What
they are and why they matter”, Hastings Law Journal (2008)
Langenburg, G. M. Pilot study: A statistical analysis of the ACE-V
methodology – Analysis stage, Journal of Forensic Identification (2004)
54:64–79
Langenburg, G., Defending Against the Critic´s Curse, CLPEX.com, (2002)
Langenburg, G., Champod, C., Wertheim, P., Testing for Potential
Contextual Bias Effects During the Verification Stage of the ACE-V
Methodology When Conducting Fingerprint Comparisons, Journal of
Forensic Sciences (2008)
35
Moenssens, André, Fingerprint Identification: A Valid Reliable ”Forensic
Science”?
Moenssens, André, The Reliability of Fingerprint Identification: A Case
Report (2002).
Morris, Keith B. och Fitzsimmons, Rebecca, Error rates in forensic science,
Journal of forensic Identification, 58 (2), (2008)
Neumann, Cedric et al., Computation of Likelihood Ratios in Fingerprint
Identification for Configurations of Any Number of Minutiae, 52 J. Forensic
Sci. 54 (2007)
Neumann, Cedric et al., Computation of Likelihood Ratios in Fingerprint
Identification for Configurations of Three Minutiae, 51 J. Forensic Sci. 1
(2006)
Resolution VII Amended, Identification News, 30, 1980 (IAI)
Saks, Michael J Protecting Factfinders From Being Overly Misled, While
Still Admitting Weakly Supported Forensic Science Into Evidence, Tulsa
Law Review, Vol 43, No 2, 2007
Saks, Michael: Koehler, Jonathan J., The indvividualization fallacy in
Forensic science, Vanderbilt Law Review Vol 61:1:199 (2008)
Stacey, Robert B. A Report on the Erroneous Fingerprint Individualization
in the Madrid Train Bombing Case, 54 J. Forensic Identification 706 (2004)
Stoney, David A. Measurement of Fingerprint Individuality, i Advances in
Fingerprint Technology, ed. by Henry C. Lee & R. E. Gaensslen (2001)
Tuthill, Harold, Indivualisation: Principles and Procedures in
Criminalistics, Jacksonville: Lightning Powder Comapany (2002)
Wertheim, Kasey & Maceo, Alice, The Critical Stage of Friction Ridge
Pattern Formation, 52 J. Forensic Identification 35 (2002)
Wertheim, Kasey, Letter re: ACE-V: Is It Scientifically Reliable and
Accurate?, 52 J. Forensic Identification 669 (2002)
Wertheim, Kasey; Langenburg, Glenn; Moenssens, André, A report of latent
print examiner accuracy during coparison training exercises. Journal of
Forensic Identification 56 (1) (2006)
Wertheim, Kasey et al., The Daubert card, www.clpex.com
36
Web
http://www.clpex.com/
http://www.onin.com/
http://www.latent-prints.com
http://www.scafo.org
http://www.forensic-evidence.com
http://www.llrx.com/features/fingerprintevidence.htm
http://www.theiai.org/
Ärenden
Frye v. United States, 293 El013 (D.C. Cir. 1923)
United States v. Parks (1991)
Daubert V. Merrell Dow Pharmaceuticals, Inc., 509 US, 579 (1993)
General Electric v. Joiner (1997)
United States v. Mitchell, US District Court for the Eastern District of
Pennsylvania (1999)
Kumho Tire v. Carmichael, 526 U.S. 137 (1999)
United States v. Havvard, 260 F.3d 597 (7th Cir. 2001)
Virgin Islands v. Austin Jacobs (2001)
State of New York v. Hyatt, (2001)
United States v. Llera-Plaza, US District Court, Eastern District of PA
(2002)
Commonwealth v. Patterson 445 Mass. 626, 840 N.E.2d 12 (2005)
State of Maryland v. Bryan Rose, Circuit Court for Baltimore County
(2007)
The state of New Hampshire v. Richard Langlill, Rockingham
No. 2007-300 (2007)
37
State of Maryland vs. Lamont Anthony Johnson, Howard County, Case No.
07-47108 (2008)
Minnesota v. Hull Frye-Mack hearing, State of Minnesota district court No.
CR-07-2336 (2008)
United States v. Hamza Keita (2009)
38