Ladda ner reportaget i Östemtingen Nr 52, 2010 (PDF

dSTEMTINGEN
Gratis
r v ik s
E mt e
Östra dsförening
yg
r vik
Hem b
a Ä mte
s tr
f
6 96 Ö
.se /hb
n • 68 r a-amter vik
n
u
r
B
t
s
Ås
.o
w
w
41 • w
0 565 -3
03
70
kr
mar
År 2010 Östra Emterviks Hembygdsförening Nr 52
medl
em
för
dSTEMTINGEN
2010 Nr 52
ANSVARIG UTGIVARE
Marina Andersson 0565-312 08
UTGIVEN AV
Östra Emterviks Hembygdsförening
Första numret utkom 1966
REDAKTION
Redaktör Marina Andersson
Mårbacka 44
686 96 ÖSTRA ÄMTERVIK
Tack alla läsare
E
fter tretton år i hembygdsföreningens styrelsen, varav sju år som
Östemtingens redaktör känns det nu rätt att lämna dessa poster.
Jag vill därför tacka alla som gett mig förtroendet att få sätta
ihop tidningen och att jobba i styrelsen. Ni har gett mig många uppmuntrande ord på vägen som skänkt mig stor glädje över att vara till
nytta trots mina funktionshinder. Jag vill också tacka Kjell som hjälpt
mig när jag inte orkat och därmed gjort så att ni inte märkt av att jag
inte klarat av så mycket som ni trott att jag kunnat.
Under alla dessa år har jag känt stor uppskattning från er som sett
vad jag jobbat med. Ett stort stöd som också inneburit att jag även blivit
Årets Östemting tillsammans med Kjell, och det trots att jag inte är
född här. Det känns stort! Jag hälsar Marina Andersson varmt välkommen som redaktör för Östemtingen och önskar henne lycka till. (
Marie Söhrman
0565-312 08
e-post: [email protected]
Marie Söhrman
Leif Östlund
Margaretha Kvarnström
FOTO
Fotograf anges där denne är känd.
Äldre bilder är från hembygdsföreningens bilddatabas, om ej annat
anges
ANNONSER
Redaktionen
OMSLAG
Äldre vykort, brev, begravningskort
med anknytning till arkivet
Bildmontage av Marie Söhrman
Redaktionen och föreningen tackar Marie för väl utfört arbete och
vill också meddela att Marie fortfarande är en del av vår redaktion.
Årets Östemting innehåller en hel del spökerier, främst tack vare Alf
Folmers artikel SKALLEN. En hel del avsked blir det också. Mårbackas
intendent, Britt Wendling, går i pension vid årsskiftet och Alma Löv
Museum läggs ner. Läs mer om detta i tidningen.
Även jag kommer att tacka för mig vid årsmötet i februari då jag
lämnar posten som ordförande. Hur gärna jag än skulle vilja sitta kvar
räcker tiden inte till och efter mycket vånda har jag beslutat att lämna
över ordförandeklubban till någon annan (är du intresserad ring valberedningen, Ann-Charlotte 0565-320 27). Tiden i hembygdsföreningens styrelse har varit några av de mest lärorika i mitt liv och jag hoppas
kunna komma tillbaka vid något senare tillfälle, men för närvarande
säger jag tack för mig. Jag vill också tacka för verksamhetsåret som gått
och önska alla en god jul och ett gott nytt år. (
Marina Andersson
Medlemsinformation
TIDNINGSPRODUKTION
Grafisk form KM idé Kjell Sundström
Medlemmar som önskar kan göra en engångsinbetalning av medlemsavgiften som då kommer att gälla livet ut.
UTHYRNING AV ÅS BRUNN
Gunnel Lagerqvist
Medlemsavgift:
Enskild inkl. Östemtingen
125 kr
Familj inkl. Östemtingen
170 kr
Ständig medlem, enskild
1 800 kr
Ständig medlem, familj
2 000 kr
Ständig medlem, 65 år eller äldre
1 500 kr
Ständig medlem, 65 år eller äldre, familj 1 700 kr
Sätt in medlemsavgiften på bankgiro 5910-7029
0565-302 86, 070-964 56 25
ISSN 1402-1412
Ramströms Tryckeri 2010
Det är viktigt att meddela oss adressändringar så att Östemtingen kommer till rätt adress. Efter två obetalda medlemsavgifter betraktas ni
inte längra som medlem i hembygdsföreningen.
4 Året som gått
Bengt Åkerblom
10 Östra Ämterviks församling
Red
12 Ett händelserikt år för IS Emtarna
Viktoria Sundeskog m. fl
42 Historien om den blide Löwenborg
Annette Stenbäck
44 Alma Löv Museum Of Experimental Art
Marina Andersson
46 Årets utställning på Ås Brunn
Marina Andersson
15 Riksdagsman Nils Andersson i Bävik 48 Vykort i stället för SMS
Lars Nilsson
16 Boktips
Marina Andersson
16 Julmässa på Mårbacka
Marina Andersson
18 I krigets skugga
Siv Andersson
Marie Söhrman
49 Hur vi vårdar vårt arkiv
Marie Söhrman
50 Bygdebok i Östra Ämtervik
Marie Söhrman
53 Info från hembygdsföreningen
Styrelsen
21 Mårbackas intendent går i pension
Marina Andersson
23 Vems var stegen?
Birgitta Gynnemo
26 Selma Lagerlöfs trädgård
Marina Andersson
28 Recept
Kyrkliga Arbetskretsen 1996
30 Svea Andersson minns
Lars Nilsson
32 SKALLEN
Alf Folmer
36 Kattberget
Kalle Där Nol
38 Skrömt i Östra Ämtervik
Marina Andersson
41 Kvarnlyckan
Inger Strandberg Andersson
Manusstopp för nr 53 är 1 oktober 2011
3
Carl, Emil och Christian är genuina Bonnrock-fans
Året som gått
Bengt Åkerblom, foto Marie Söhrman och Kjell Sundström
4
Så slutade 2009
Efter vinter kommer vår
Julmässan på Mårbacka ägde som vanligt rum redan
första veckan i november men för ovanlighetens skull
var det aningen vintrigt – en och annan flinga dalade
ner och pudrade marken vit, fast snöandet övergick till
regn senare. 9 000 personer besökare hade mässan, som
ägde rum för tionde året. Ungefär samtidigt tilldelades
Stiftelsen Mårbacka minnesgård Visit Värmlands årliga
pris, för att den ”under en längre tid på ett föredömligt
och framgångsrikt sätt bedrivit turistisk verksamhet…”
Intendenten Britt Wendling, som tog emot diplomet
och prissumman på 10 000 kr berättade att Mårbacka
under de 70 år det varit öppet tagit emot fyra miljoner
besökare!
En stor succé blev ett annat arrangemang i slutet
av november, nämligen Jul- och hjulmarknaden på
Sjösala. Hela 25 utställare visade upp sig och den som
inte ville shoppa kunde istället inta fika med julbröd,
glögg och annat gott. På nyårsafton 2009 var 797 personer folkbokförda i Östra Ämterviks församling enligt SCB.
Vintern 2009–2010 blev kallare än normalt i hela Sverige så också i Östra Ämtervik, något som inte inträffat
sedan 1986–87, om man får tro SMHI:s tidskrift Väder
och vatten. Det var i genomsnitt 2,5 till 3 grader kalllare än normalt. Lägsta temperaturen uppmätte Elsie
Olsson i Prästbol till -28° natten till trettondagen. Snötäcket var cirka halvmetern tjockt men natten mellan
1 och 2 mars hela 65 cm djupt enligt Elsie. Borta var
dock snön, när långfredagen inföll alldeles i början av
april, när Fryksdalens konstrunda tog sin början med
ovanligt stort deltagande för Östra Ämterviks del. Inte
bara Alma Löv hade öppnat sina portar för konstälskare i påsktid utan också Lotta Lagersson i Prästbol och
Tommy och Angela Bergström på Hörn i Västmyr. Besökarna på Hörn kunde f. ö. inte bara köpa konst utan
också smakrik honung från bin, som gästat jättebalsaminens blommor. Den berömda trädgården låg dock
ännu i vårvinterdvala.
Östra Ämtervik var inte särskilt härjat av brand under året men i slutet av april brann ett uthus till den
gamla kvarnen i Södra Ås ner och senare under året
drabbades en bastu av samma öde.
Valborg firades på sedvanligt sätt med sång och brasa
på kyrkbacken och kaffe i församlingshemmet. Hälsade våren välkommen gjorde den här gången ingen
östämting utan Värmländska författarsällskapets ordförande Anita Andersson från Brunskog. Mycket lyckad
blev metartävlingen och plantbytardagen vid Emtans
strand i Prästbol i mitten av maj. Ett femtiotal fiskare
var på plats men fiskelyckan var klen. Många plantor
bytte ägare och Tommy och Angela från Hörn i Västmyr, som i år har 55 olika sorters tomater i sina odlingar, sålde nästan slut på alla plantor. Eva Larsson från
Bygdeutveckling i Östra Ämtervik tror på flera dagar
av det här slaget.
Sommar, sommar, sommar
Landsbygdens dag, det som tidigare kallades Lanthandelns dag, är kanske det största arrangemanget i
Östra Ämtervik under året och inträffar i månadsskiftet juni–juli. Under sin tjugoåriga existens har det växt
hela tiden och i år ställde ett femtiotal utställare/försäljare upp med sina stånd, som kunde handla om knuttimring, konst- och hantverk, loppis på Sjösala. Bakom
denna folkfest står Bygdeutveckling i Östra Ämtervik
tillsammans med Prästbols Handel, Sjösala Nöje och
IS Emtarna.
För sjätte året i rad anordnades Veteranfordonsdagen med mopedrally den 17 juli, på Ås Brunn av Östra
Ämterviks LRF och hembygdsföreningen. Leif Backlund, LRF, är en av eldsjälarna bakom det populära arrangemanget.
Auktioner på landet hör sommaren till och den
1 augusti var det auktion i Arvidstorp efter Ingemar
Wahlberg, som avled i februari 87 år gammal. Apoteket
i Sunne var hans arbetsplats och han svarade för apotekets berömda senapsblandning. Auktionen började kl.
12 och höll på till sena kvällen!
Ett återkommande arrangemang sedan fyrtio år tillbaka är Lagerlöfsfesten på Ås Brunn. I år inträffade den
lördagen den 31 juli och som vanligt var då Emterviksamatörerna i elden. För ovanlighetens skull var det inte
något av Selma Lagerlöf som framfördes utan årets pjäs
var tillägnad årets jubilar i Värmland och i Sverige, nämligen Gustaf Fröding, som i år skulle ha fyllt 150 år. Daniel Skogman fick Sunne kommuns kulturstipendium
2010, han stod – som så ofta – som medförfattare till
pjäsen, Fröding på Slorudsborg.
Den 8 augusti började Kulturveckan i Sunne och
Östra Ämtervik var förstås med på mer än ett hörn.
Den 10 var det Litteraturafton i Församlingshemmet
med Per Elam, Björn Sandborgh, Ragnar Magnusson,
Aino Mölder stillar sin hunger på Landsbygdsdagen
Berndt och Anita Andersson, senare i veckan visning av
bilder på Ås Brunn av foton ur hembygdsföreningens
samlingar, föredrag i biblioteket på Mårbacka av Lena
Carlsson om Selma Lagerlöfs väninnor från Landskronaåren och av Barbro Järliden om Gustaf Fröding och
Selma Lagerlöf. Enligt gammal tradition var det också
högtidsgudstjänst med mycken musik i Östra Ämterviks kyrka andra söndagen i Kulturveckan.
Nu var det rätt längesedan det var logdans i Västmyr
men i år blev det av den 14 augusti på Nilssons loge,
där Matz Rogers svarade för musiken. I ett tält utanför
bjöds på disco! En lyckad tillställning, som borde bli
tradition!
Sommaren är de historiska vandringarnas årstid. Under 2010 genomförde Föreningen Trillan och Kyrkvägar 11 vandringar. En av dessa hette Selmas litterära
revansch och för den stod Göran Bengtsson, som förklarade meningen med den mystiska rubriken för ett sjuttiotal åhörare. Både Selma och Johan Lagerlöf bönade
och bad den rike Ol Bengtsa, Olov Bengtsson på Halla
i Skacksjö, som varit deras gode vän, att ge dem ett lån
för att förhindra att Mårbacka gick i konkurs, men han
vägrade, vilket skulle ha gjort Selma ”förbannad”! I sinom tid tog hon då sin revansch genom att ”degradera”
denne Olov Bengtsson till Notbindar-Ola i Kejsarn av
Portugallien, en figur som hon skildrar som ganska så
avsigkommen. Allt enligt Göran Bengtsson och Alf
Folmer, som återberättar historien i Fryksdals-Bygden.
Och hösten kom
Den 7 september var det så dags för Äpplets Dag på
Mårbacka, där så många aplar finns, varav troligen
några från Selmas tid. Exempelvis Värmlands paradisäpplen, som det finns fyra eller fem av i hela Värmland.
Det trädet som står på Mårbacka kan vara planterat av
löjtnanten själv, alltså Selmas far, men bär fortfarande
5
Tipspromenaderna var ett mycket populärt söndagsnöje. Kluriga frågor blandat med en dos motion är inte dumt
fin frukt. ”Fruktträdgården var ett paradnummer på
Mårbacka” skriver Anna Tandre i Mårbackas trädgård.
En lämpligare plats för Äpplets dag kan man alltså inte
tänka sig, särskilt som det knappast finns någon i Östra
Ämtervik, som har en större fruktträdgård. Ett extra
plus denna dag var möjligheten att få äppelmust tack
vare Tommy Bergströms fruktpress. Godare dryck går
knappt att leta upp!
På Sjösala ägde en ädel kamp rum lördagen den 14 september, då arton byalag drabbade samman om titeln Östra Ämterviks smartaste by. Vann årets frågesport gjorde
Södra Ås. Det segrande laget bestod av Matts Nilsson,
Gudrun Sundqvist, Nils Ahlqvist och Nicklas Persson.
Val var det till riksdag och landsting och kommun
den 22 september och det visade sig att Östra Ämtervik
var det tredje starkaste fästet i Värmland för allianspartierna: 72,8 % röstade på alliansen, varav 47,3 % på C,
21,3 % på M 3,4% på FP och 0,8 % på KD.
Prästbol
”Östra Ämtervik saknar tätort” konstaterar Bengt
Krönström i en artikel i Fryksdals-Bygden från den 20
november ifjol. Och det är ju sant men i brist på bättre
får i alla fall Prästbol fungera som centralort. ”Styrkan
med Prästbol är att det finns många strandnära områden,
där folk skulle få stå i kö för att få bygga”, framhåller planarkitekt Tomas Almgren, som gör upp en översiktsplan
för byn. Han verkar däremot måttligt förtjust i Eriksbergsområdet, som för en femton år sedan planerades
för ett tiotal villor. Området är detaljplanerat för villaboende med vatten, avlopp och el på plats och Sunne
kommun är berett att skänka bort det. Björkliden Hus
har förklarat sig intresserat av att bebygga området.
6
Centrum i Prästbol är ”Boa”, d. v. s. Prästbols Handel. För tio år sedan började man använda Sunne kommuns hemsändningsbidrag för utkörning av varor till
äldre för att bussa kunder just till affären.
– Det har varit väldigt lyckat, säger ”Bosse i Boa” och
tillägger, ”att ett tiotal hushåll stadigt använt bussen”
–Vi vill absolut inte bli av med bussen till Prästbols
Handel, säger Molly Elfstrand i samma reportage till
Fryksdals-Bygdens Bengt Krönström.
– Lanthandeln är också en träffpunkt för Östra Ämterviksborna. Den har en social funktion och det är viktigt att det som kan utveckla Prästbol också kan få göra
det, säger till sist Bosse Nilsson.
I ”centralorten” ligger socknens enda skola. I februari kunde man där inviga skolans nya Matteljé, som
i Prästbols skola är benämningen på den särskilda sal
för matte, som skolan fått tack vare ett statligt anslag
för just matematikverkstäder i alla grundskolor i landet.
Janne Ekelöf, matematiklärare vid Karlstads universitet, tycker att det var ”den finaste verkstad han sett på
år och dag”, enligt NWT:s Stig-Börje Axelsson.
I VF av den 10 augusti beklagar Anette Rhudin i föreningen Bygdeutveckling, att planerna på en aktivitetsoch idrottshall i Prästbol inte kunnat bli av på grund av
att kommunen tagit tillbaka sitt löfte om nio miljoner
i bidrag till bygget och backat från utfästelsen att hyra
gymnastikhallen av föreningen. Tusentals timmar som
frivilliga krafter i bygden lagt ner på projektet har varit
förgäves, förklarar hon för VF:s Maria Svärdsén. Det
blir nu bara en gymnastikhall vid Prästbols skola, kanske redan under 2011. Nio miljoner finns avsatta för
ändamålet i budgeten för nästa år.
Två fina fotbollsplaner finns i Prästbol men klubb-
Södra Ås blev Årets smartaste by, laget representerades av fr. v: Matts Nilsson., Nils Ahlqvist, Nicklas Persson och Gudrun Sundqvist.
huset har varit i uselt skick sedan branden för två år
sedan. Nu har emellertid IS Emtarna beviljats ett stöd
ur Allmänna Arvsfonden på drygt en miljon kronor för
att bygga ett helt nytt klubbhus. Byggkostnaderna är
beräknade till mellan 1,2 och 1,4 miljoner skriver Bengt
Krönström i Fryksdals-Bygden av den 28 september. En
mycket glädjande nyhet!
En trevlig idé, som Bygdeutveckling i Östra Ämtervik har kläckt, är att återskapa den sandstrand som
för länge sedan fanns i Prästbolsviken. Projektet kallas
Playa del Prästbol och innebär att cirka 30 meter av
stranden skulle återställas i ursprungligt skick.
– Vi tycker att det skulle vara roligt att göra i ordning en sandstrand för de yngre barnen och den ligger
väldigt nära fotbollsplanen, säger Johnny Möller, som
är kassör i föreningen, till VF:s Mari Haglund. Ungefär 50 000 kr uppskattar föreningen att återställandet
skulle gå på och hoppas få pengarna genom Leader, som
är ”en metod för landsbygdsutveckling”.
Östemtingarna sköter sig dåligt
Östemtingarna sköter sig dåligt, om det nu inte är sommargästerna som gör det. Det förhåller sig nämligen så
att inte mindre än 350 hushåll i socknen saknar abonnemang för sophämtning! Detta enligt en inventering,
som kommunen företagit. Även för fritidshus, om de
används mer än två dagar i följd eller mer än tio dagar under året, är man skyldig att teckna avtal om sophämtning – fast det är inte precis billigt!
Alma Löv läggs ner
Taking Down Heaven hette årets utställning på Alma
Löv med ett fyrtiotal konstnärer. Vernissage var det den
5 juni men redan dagen innan recenserades den i radions Kulturnyheterna, där Dennis Dahlqvist framhöll
att ”Alma Löv är en vallfärdsort för dem som gillar modern samtidskonst” och konstaterade att ”oväntade möten och överraskningar är något av Alma Lövs specialitet”
och tillade, att det är ”ett minst sagt ovanligt museum”.
Den 9 juli kunde emellertid pressen och övriga media
meddela att museichefen Marc Broos beslutat att lägga
ner Alma Löv Museum. Det är ett enda stort projekt,
förklarade han för Mats Dahlberg i Fryksdals-Bygden,
”ett konstverk, och nu är det konstverket färdigt”. Det
var en nyhet som skakade om kulturvärlden. Björn
och Birgitta Samuelsson hävdade i en insändare i VF
med rubriken ”Vi behöver fler flaggskepp i Värmland
– inte färre”, att besökarna uppskattningsvis uppgick
till minst 10 000 denna sommar och att nedläggningen
måste vara något av ett dråpslag för turistindustrin.
”För en kris är det när vi förlorar den dragningskraft som
Alma Löv är mitt i Värmland” skriver de, och beklagar
att det från ”ledande håll” (i kommunen) inte ens blivit föremål för en kommentar. Även en liten industrinedläggelse hade uppmärksammats mer. Alma Löv föll
emellertid med flaggan i topp. Sommarutställningen
fick fina recensioner och besökarna var fler än någonsin. ”Ladan”, denna magnifika byggnad, ska dock även
fortsättningsvis komma till användning – för seminarier och tillfälliga utställningar för en mindre krets. De
underfundiga paviljongernas öde är mera ovisst.
Men en olycka kommer sällan ensam. Bakom familjen Broos beslut att lägga ner Alma Löv Museum låg
tydligen bl. a. en konflikt med närmaste grannen sedan
något år, alltså konstnären Lars Lerin. Östämtingarna
har nog överlag känt sig mycket stolta över att denne
7
”superkändis” slagit sig ner i bygden, men säg den lycka som
varar beständigt. Bl. a. som en följd av den uppkomna ovänskapen med Marc Broos lämnade Lars under sommaren
Smedsby och Östra Ämtervik och flyttade till Hammarö.
I det vackra, nyrenoverade konstnärshemmet har nu en annan framstående konstnär flyttat in, nämligen fotografen J.
H. Engström, sedan något år bosatt i Visterud.
Selma Lagerlöf och Mårbacka
Ifjol gick Hilding Bergqvist ut i pressen och klagade på
att arbetarbostaden, på Mårbacka fått stå och förfalla och
framhöll att Selma i sitt testamente uttryckligen sagt ifrån
att den skulle bevaras eller, närmare bestämt, ej får ”av stiftelsen överlåtas, pantsättas eller tagas i mät för gäld”. Först
verkade det som om Mårbackastiftelsen i alla fall skulle göra
sig av med huset men i höst, 2010, står det klart att den är
beredd att rusta upp byggnaden ifråga.
Selma flög nog aldrig under sin livstid men nu får hon
göra det, i alla fall som bild på fenan till ett av flygbolaget
Norwegians flygplan. Tidigare har Greta Garbo, Carl von
Linné och Anders Celsius vederfarits den äran liksom ett
antal ”norska hjältar”. Därtill kanske hennes Nobelklänning kan komma att utses till Årets klenod. Klänningen
har nämligen nominerats till tävlingen Klenod 2010, som
arrangeras av Riksförbundet Sveriges museer, och är ett av
tio bidrag som gått vidare till final! Den är alltså 101 år
gammal men i skick nästan som ny!
Mårbackastiftelsen har bildat ett förlag, Mårbacka förlag, och den första boken förlaget ger ut är Torbjörn Sjöqvists Kära syster! Jag tyckes hafva otur i allt. Den handlar
om Selmas bror Johan, som länge ansetts som en dummer,
exempelvis av Sven Stolpe, som rent ut kallade honom idiot
i sin Selma-biografi, men han tog faktiskt studentexamen
med goda betyg och – framför allt – hjälpte han sin syster, när hon var på vippen att ge upp sina studier för att
pappan vägrade ge henne några pengar. Selma var honom
evigt tacksam för detta och när det gick dåligt för honom
i Staterna, dit han emigrerade i början på 1890-talet, försedde hon honom och hans familj titt som tätt med pengar.
Berättelsen om Johan Lagerlöf är hjärtslitande, han hade
sannerligen ödet mot sig!
Folk och fä i Östra Ämtervik
Årets Östemtingar blev Marie Söhrman och Kjell Sundström. Sedan 1997 har de på flera sätt arbetat med och för
och i Östra Ämterviks hembygdsförening. Kjell har bl. a.
ägnat sig åt att digitalisera föreningens bildsamling och Marie har suttit i föreningens styrelse och varit redaktör för
Östemtingen. De har också byggt upp föreningens hemsida och de har gjort en mängd inspelningar av östemtingar
hemma och i förskingring. I vanlig ordning fick de ta emot
utmärkelsen på Lagerlöfsdagen på Ås Brunn.
Petter Backlunds starter i Mopedrallyt är alltid lika spektakulära
8
Sedan i december i fjol heter nya VD:n för Knappens
tryckeri i Karlstad, med trettiotalet anställda, Anette
Rhudin. Hon bor Där Nol i Prästbol och driver ett eget
konsultföretag, Dirigo, samt – inte minst – är ordförande i Föreningen Bygdeutveckling i Östra Ämtervik.
I en artikel i Fryksdals-Bygden av den 15 juni berättar
Alf Folmer om Ellen och Adelaide, som för 100 år sedan blev vuxna. Ellen var hans mor och hon och fadern,
som var norrman, flyttade till Oslo 1924, just det året
Kristiania döptes om till Oslo! Adelaide var en av de sju
berömda prästbarnen Piltz, som i förra seklets början
blev fader- och moderlösa, men tack vare en riksinsamling, som Ernst Chöler på Gårdsjö och Selma Lagerlöf
ställde sig i spetsen för, fick de ett ståtligt startkapital
med sig ut i livet. Adelaide gifte sig med tonsättaren
m. m. Axel Södersten från Karlskoga. De fick bl. a. sonen Gunno, som också blev tonsättare och organist och
gifte sig i sin tur och fick barnen Elisabet, Maria och
Michael. Elisabet har numer återvänt till sina förfäders
bygd och slagit sig ner i Älvbäck.
TV-journalisten Clary Jansson blev en känd och omtyckt person, när hon i början av 2000-talet uppehöll
sig i Östra Ämtervik på jakt efter sina rötter. Resultatet
av hennes mödor kunde vi se på TV omkring nyårsskiftet 2008–09. I en rad program berättade hon sin släkts
historia, som började fem generationer bakåt i trakten
kring Fölsjön. Hela första avsnittet handlade om hennes anknytning till vår socken. Det var säkert många i
Östra Ämtervik, som med sorg mottog budet om hennes bortgång i mars 2010.
I augusti slog Anders Broman i Södra Ås larm om
att en varg passerat bara en tjugo meter från honom ute
på vägen. Möjligen hade den varit inne i kohagen men
inte rivit något djur. Tydligen har en ung ensam varg
hållit till i trakten hela sommaren. Senare rapporterades
att det skulle röra sig om två ”närgångna” vargar och
fredagen den 27 augusti beviljade länsstyrelsen skyddsjakt på en av dem. Tidigt dagen därpå var den ene skjuten. Några rapporter om att de skulle ha gett sig på och
skadat får eller hundar finns inte, skriver Britta Nyberg
i Fryksdals-Bygden, ”men med tiden har oron spritt sig.”
Enligt Vargobs på Nätet har varg också observerats i
Visterud den 22 augusti och i Skacksjö den 26.
Vitkindade gäss brukar hålla till i trakterna kring
Mårbacka och Sjösala under flyttperioden, uppger
Morgan Johansson i Sunne ornitologiska förening för
VF. Något hundratal är det inte fråga om som Sven
Svensson i Stöpafors hävdar, säger Morgan Johansson.
Sven Svensson har ansökt om skyddsjakt på den fridlysta fågeln på grund av att han fått en hel vall uppäten
av de stora fåglarna. C
Veterantraktorplöjning på Kul i Ås, Jan Nilsson med sin Ferguson
9
2010 års konfirmander i Östra Ämterviks församling
Fr. v: Kyrkoherde Joakim Leroy, Adelé Kristiansson Sundbäck, Märta Ahlqvist, Henrik Möller, John Hilmersson,
Elin Forslund, Sofia Pettersson och Viktor Svensson. Foto Per Sundqvist.
Östra Ämterviks församling
Födda
2009
24 okt
28 nov
6 dec
2010
15 maj
29 maj
13 juni
25 juni
4 juli
Bosatt
Klas Martin Eriksson
ÖÄ
Theo Per Henrik Ljunggren
ÖÄ
Mikey Erik Fredrik Blomstergren Ö Ä
Alice Tyra Isabella Henriksson
Ellen Eva Kristina Söderlind
Bo Hans Sixten Olsson
Ella Maja Margareta Olofsson
Mary Sofia Linnea
Olofsdotter Wretling
Rottneros
ÖÄ
Molkom
Karlstad
Göteborg
28 aug Vera Beatrix Montgomery
18 sept Elsa Thilde Maria Dahlström
Sunne
ÖÄ
Vigda 2010
Bosatt
20 feb Anna Maria Christina Kristoffersson
Karlstad
Boeric Christian Kip
V Frölunda
12 juni Lisa Cecilia Olsson
Anders Pär Ronny Andersson
10
25 juni Annica Catharina Lindström
Jan Olov Peter Olofsson
25 juni Astrid Rigmor Sundquist
Erling Tommy Boström
21 aug Lotten Helena Marie Åsén
Peter Jan Erik Blomqvist
Karlstad
Karlstad
Uppsala
Avlidna
30 okt 2009
18 dec 2009
21 jan 2010
17 feb 2010
18 feb 2010
17 mars 2010
25 mars 2010
29 mars 2010
6 juni 2010
2 aug 2010
10 sept 2010
15 okt 2010
Tore Gösta Svensson
Georg Alfred Rune Larsson
Jan Axel Eigert
Nils Åke Ingemar Wahlberg
Karl Edvin Mattsson
Elsa Elisabet Nilsson
Anna Linnéa Persson
Ernst John Anders Chöler
Karin Ingrid Nilsson
Hulda Elvira Birgitta Johnsson
Karl Artur Boström
Olof Harry Gustafsson
Konfirmandjubileum 2010
De som var med var de som konfirmerades 1940, 1950, 1960, 1970, 1990. Inbjudna var även de som konfirmerades 1980 och 2000 men det var ingen från de åldersgrupperna som hade möjlighet att komma.
Bakre raden fr. v: Kenneth Jonsson, Kjell Jonsson, Bertil Persson, Roland Eriksson, Kjell Olsson, Gun Nilsson,
Rune Myrén, Dagny Zetterlund, Astrid Frid, Ann-Britt Munter, Idor Hjalmarsson, Gustav Börjesson och Rolf
Andersson. Sittande i mittenraden fr. v: Doris Mattson, Sylvia Bäcklund, Gun-Britt Hedlund, Inger Nilsson, Gullan Karlsson, Gunnel Nilsson, Signe Pettersson, Siv Andersson och Marit Söderkvist. Främre raden fr. v: Gertrud
Andersson, Gunilla Franke, Ann-Kristin Johansson och Ann-Charlotte Eriksson. Foto Per Sundqvist
Jubileet ägde rum den 25 juli 2010. Samtliga som deltog i gudstjänsten fortsatte sedan in till församlingshemmet
där man åt lunch tillsammans. För många betydde den här träffen väldigt mycket, att få träffa gamla barndomsvänner och prata minnen.
Avlidna medlemmar
Anna-Lisa Backlund, S Gunnerudstorp. Karl Boström, Bogerud. Anders Chöler, Gårdsjö. Sverre Emås, Sollentuna. Allan Green, Kil. Birgitta Johnsson, Prästbol. Solweig Larsson, Sunne. Gunnar Nilsson, Vålberg. Ingemar
Wahlberg, Arvidstorp. Verner Andersson, Gunnerud.
11
Ett händelserikt år för IS Emtarna
Viktoria Sundeskog, Fredrik Chöler, Emma Andersson, Jessica Lennartsson
och Johan Andersson
Nytt omklädningsrum
Det är nästan så man får nypa sig lite i armen för att
man ska förstå att det är sant. Onsdagen den 8 september 2010 kommer för alltid att vara inristad i Emtarnas
historia. Den längsta dagen i mitt liv! Tänk att så många
tankar kan passera i ens huvud under en dag… ”tänk om
vi inte får det!”... ”tänka om vi får det!”... ”nej vi får det
nog inte”… osv. Kl 16.15 på onsdags eftermiddag ringde
Lena Berglund från Kammarkollegiet till mig, sen minns
jag faktiskt inte så mycket mer än att jag grät av lättnad
i bilen på väg hem från jobbet! ÄNTLIGEN! En miljon
ett hundra två tusen kronor på ett bräde... ! Vi kan bygga
vårt efterlängtade klubbhus och det med råge!
När Helena Haglund och jag började peta i alla dessa
bidragsansökningar i slutet av 2009 och vi började inse
att vi inte kunde få pengar från Boverket för att kommunen inte går in med 30 % av insatsen och att Leader
Växtlust Värmland efter 3 månader kommer på att de
ersätter inte befintliga byggnader, då kändes det väldigt
mörkt ett tag. Runt årsmötet i februari så började vi att
titta i en ansökan från Allmänna Arvsfonden. Under
de 9 månaderna det tog att få ett beslut från Allmänna
Arvsfonden har 3 kompletteringar gjorts, det har ringts
mängder med telefonsamtal och skrivit hur många mail
och brev som helst. Det är ingen lek att ansöka om bidrag! Ibland är det sådana krav som ska uppfyllas så att
man får nästan känslan av att de är gjorda för att man
inte ska kunna uppfylla dem. Dock har vi fått många
erfarenheter och kunskaper under denna resa och framförallt att det GÅR ATT LYCKAS!!
Förutom att vi har lyckats få bidrag från Allmänna Arvsfonden så bidrar Fryksdalens Sparbank med
100 000:-, Sunne Kommun med 10 000:-, Fölsvik med
ca 50 000:-, Frykensjöarnas fond med 25 000:- samt att
vi fick 230 000:- från Länsförsäkringar efter branden.
Vi väntar fortfarande svar från Riksidrottsförbundet på
100 000:-. Så får vi allt är vi förbi den budgeterade summan – mycket skönt!
Ja alla ni goa Östämtingar nu är etapp ett avslutad.
Att ansöka om bygglov, att ansöka hos Länsstyrelsen och
uppfylla alla deras krav samt att leta och skriva ansökningar om bidrag är över efter nästan 2 ½ år. Nu börjar
etapp två och det är att få till ett riktigt bra klubbhus för
alla våra aktiva barn, ungdomar och vuxna som gillar
att idrotta!
Många har frågat mig om hur det nya klubbhuset
12
Sedan den 2 oktober är det gamla omklädningsrummet vid
fotbollsplanen ett minne blott. Foto Kjell Sundström.
kommer att bli och det kan vara lite svårt att förklara
så gå gärna in på vår hemsida www.emtarna.se och titta
på ritningen.
Byggstart i höst
I nuläget planerar vi för fullt hur vi ska organisera alla
som ska bidra runt bygget, med datum osv. Vår ambition är att vi ska hinna gjuta och bygga stommen innan
jul. Sedan blir det ett litet uppehåll, för att sedan ta vid
igen strax efter alla julhelger. Vi hoppas att klubbhuset
ska kunna stå färdigt någon gång i maj 2011. Vi kommer dock att prioritera omklädningsrummen med tillhörande hygienutrymmen samt toaletter i första hand
så att våra spelare kan utnyttja detta vid säsongstart.
Klubbrummet och kiosken får komma i andra hand.
Men, som sagt, vår förhoppning är att allt ska vara klart
till säsongstarten 2011.
Som ni alla vet har Bygdeutveckling arrenderat Sjösala under 2010 och det har varit väldigt betydande
för oss i Emtarna. Tack vare att vi inte behöver sköta
driften kring Sjösala kunde vi nu i år köpa andra saker än matchkläder och betala försäkringar samt domararvoden osv. Vi har köpt in en enklare trimmer,
gräsklipparna har fått lite nya delar, vi har målat båsen
och dränerat en av planerna. Vi har sytt upp nya hörnflaggor och köpt in lite material till våra spelare. Himla
kul tycker vi! Vi har ju också fällt alla träden runt Sjösala och städat upp i slänten samt samlat in pengar till
ett nytt staket. Vi är mycket nöjda över resultatet och
TACK alla ni som har sponsrat detta.
Nytt för i år är att Emtarna har startat upp tipspro-
menader samt försök med sommargympa med Lisa Andersén. Vi vill att alla ska kunna idrotta, motionera och
få en bättre hälsa som medlem i Emtarna och försöket
med tipspromenaderna har slagit så väl ut att vi ska fortsätta nästa år igen och hoppas att detta blir en tradition.
Det är trevligt att samarbeta med de andra föreningarna och kunna dela på både arbetsinsatsen och inkomsterna. Nästa år går tipspromenaderna i Visterud med
start i Missionshuset. Sommargympan slog kanske inte
lika väl ut, men vi gjorde ett försök och TACK Lisa för
att du ville testa detta!
Bygdeutveckling köper Sjösala
Under sommaren öppnade Emtarna upp en diskussion
kring Sjösala med Bygdeutveckling och undrade om de
skulle vara intresserade av att köpa Sjösala? Diskussionerna
har varit många och den 22 september på Bygdeutvecklings extra stämma gav medlemmarna sitt godkännande
till ett köp. Nu återstår endast de praktiska lösningarna
kring summor, reverser och tillträdes datum osv. Från
Emtarnas sida är detta en stor lättnad. Som alla vet är det
mycket jobb bakom en förening. Att dra in pengar till
föreningen, att engagera er som bor här i föreningens olika aktiviteter och få allas viljor och behov tillgodosedda.
Detta kräver otroligt mycket tid och engagemang och att
samtidigt få Sjösala att gå runt funkar inte för oss i Emtarna. Vi önskar Bygdeutveckling lycka till!
Vi ska inte bara bygga klubbhus och sälja Sjösala
under hösten utan också sköta andra uppdrag, så som
Mårbacka Julmarknad. Visste ni att vi är ca 100 östämtingar som hjälper till under dessa veckor. För det är
inte bara dessa 4 dagar som vi jobbar. Vi börjar redan
nu i oktober med att 4 personer skriver scheman och
organiserar upp oss. Vi har ett tiotal personer som jobbar två dagar innan med att fixa i ordning allt som ska
städas, sättas upp och plockas upp osv. Sedan har vi alla
ni som står och säljer, serverar och sköter parkeringen i
dagarna fyra. Sedan är det ett tiotal personer som städar
efteråt och det är ingen lätt match med all gegga och
halm. Nytt för i år är att vi har tryckt upp funktionärsvästar med vår logga på, samt att det kommer att finnas
tillgång till några kommunikationsradior för de som är
på parkeringen. Tack alla ni som bidrar till att få Mårbacka Julmarknad att fungera för oss i ISE!
Vi i Emtarna som sitter i styrelsen i år är ordf. Viktoria Sundeskog, vice ordf. Lars-Gunnar Wikström, kassör Åsa Chöler, sekr. Linnea Backlund, vice sekr. Lennart Sundqvist, ledamot Anna Ramebäck och Anders
Svensson samt suppleant Henrik Rundqvist. En suppleantplats har varit vakant. Vi vill även passa på att rikta
ett stort tack till alla ledare och tränare som ställer upp
för våra unga, utan era insatser skulle vi inte ha någon
verksamhet. TACK!
Tack också till Peter Bared Fridh för all hjälp med vår
nya hemsida. Gå gärna in och titta på www.emtarna.
se och skriv kommentarer eller inlägg till oss. Har du
13
Match på Kolsvik
en idé om något du anser att Emtarna ska testa, hör av
dig till oss! Återigen: tack alla goa Östämtingar för era
insatser för Emtarna!
Från flicklag till damlag
Inför denna säsong flyttade man upp det tidigare flicklaget till att bli ett damlag. Om man ska värderar säsongen efter det så gjorde vi en helt ”okej” insats, det
syntes redan i början av serien att det var en stor skillnad i spelet mellan flick- och damfotboll. Trots denna
skillnad så visade tjejerna en riktig kämpaglöd och det
viktigaste var att vi hade roligt.
Dock började säsongen med en jakt på spelare eftersom de tidigare åren har varit upp och ner med antalet
tjejer. Vi lyckades mycket bra med detta och började säsongen med fyra nyförvärv: Linnea Backlund, Johanna
Persson, Sara Persson och Emelie Danielsson.
Vi är jätte nöjda med säsongen och tjejernas insats.
Arbetet inför nästa säsong har redan börjat, och det verkar finnas en liten revansch lust i laget, så det ser bra ut
inför kommande serie. Säsongen 2010/2011 börjar med
träningar redan nu i November och det ser jag och laget
verkligen i fram emot.
Juniorer och knattar
IS Emtarna har denna säsong haft jättemånga fotbollssugna juniorer och knattar i år, jättekul! Säsongen drog
i gång med en rivstart i april med inomhuscup i Sunne
för juniorerna. Den ordinarie träningen började i maj
och vi har haft inte mindre än 53 barn inskrivna från
födda -99 och yngre. Två lag har deltagit i kommunens
14
poolspels serie och det har varit sju tillfällen med två
matcher och alla har kämpat på tappert. Avslutningen
och tillika sista matcherna i poolserien var helgen den
18–19 september och alla belönades med en varsin
guldmedalj och en liten gottpåse. De yngre barnen har
kämpat på med bollek/träning en gång i veckan och
de avslutade sin säsong med att spela en riktig match
tillsammans med de lite äldre barnen och sedan fick de
med sig ett diplom hem som bevis på att de kämpat hårt
i sommar. Hoppas att det stora fotbollsintresset håller i
sig till nästa sommar!
A-laget
Efter att ha spelat i division 7 Norra under de två första åren efter Emtarnas comeback, så hamnade vi under
2010 i den centrala serien. Kvalitén på lagen i denna
serie är bättre än i den norra och vi slutade på en fjärde
plats av nio lag. Vi har haft med hela 35 spelare i matcher under säsongen och det är naturligtvis för många för
att det ska bli ett riktigt sammanspelat och bra lag.
Nämnas kan att vi under säsongen har använt hela 6
olika målvakter på grund av skador, skiftarbete m. m.
Spelmässigt så klarade vi oss bra mot alla lag, men vi
har saknat stabila målskyttar och förlorade för många
bortamatcher. Flest mål gjordes av David Selander. Bästa spelare under säsongen har varit Patrik Larsson, Erik
Björkdahl, David Selander, Tobias Mastling, Marcus
Svensson, Fredrik Backlund och Pär Enocksson.
Positiva besked har vi också fått från unga ytterbackarna Alexander Mastling (15 år) och Victor Henriksson
(16 år) som har klarat sig gôrbra. C
Riksdagsman
Nils Andersson
i Bävik
Lars Nilsson
D
et är ingen tvekan om att Nils Andersson från
Tomta i Bävik, Östra Ämtervik, hör till de mer,
prominenta männen från den sägenomspunna
socknen under förrförra seklet. Även om namnet i sig
bara påminner om en odalman av den gamla stammen i
förskingringen. Men ”Nils på Tomta” betyder en viktig
del fryksdalsk politisk historia. Andersson som under
åren 1841 fram till den 25 november 1873 ägde och
brukade gården Tomta, skrev nämligen historia då han
1867 blev förste fryksdaling invald i riksdagens andra
kammare, samma år som ståndsriksdagen ersattes av
första och andra Kammaren.
Uppgifter hämtade från Kungl. biblioteket i Stockholm, berättar att Nils Andersson, hemmansägare från
Bäfvik ledamot i andra kammaren för Fryksdals nedre
tingslag af Värmlands län, upplyser om Anderssons tre
år i andra kammaren 1867–1869.
Fullmakt för honom godkänd 1867
Suppleant i statsutskottet 1867
Valman vid Justitieombudsmannavalet 1867
Valman vid fullmäktigevalen 1867
Motion A. K. nr 186, 1867
Ledamot i tillfälligt utskott, 1868
Motion A. K. nr 193, 1868
Ledamot i tillfälligt utskott, 1869
Motion A. K. nr 327, 1869
Nils Andersson föddes på Hagen i Visterud den 29 augusti 1818, gifte sig annandag jul 1841 med Katrina Jonsdotter från Där Fram i Södra Ås. Katrina föddes den 26
augusti 1819. Nils och Katrina flyttade till Tomta i Bävik
i samband med giftemålet och blev sedemera föräldrar
till åtta barn födda på Tomta. Sönerna Anders född 1842,
Jon född 1844, dottern Anna född 1846, Karolina född
1849, sonen Gustav Wilhelm född 1852, dottern Hulda
född 1857, Augusta Katrina född 1859 och som åttonde
barn dottern Emma född på Tomta år 1861.
År 1873 såldes Tomta och familjen flyttade till Smedsby, enligt uppgifter till Sann den 25 november 1873.
Tomta i Bävik, foto från 1950-talet.
De bodde kvar i Smedsby till den 17 oktober 1876 då
Nils och Katrina med de barn som bodde kvar hemma
blev bosatta på Enkullen i Prästbol, enligt en säker talesman, Roland Kihlstadius. Nils Andersson blev tidigt
knuten till politiken och förekom i Ståndsriksdagen i
åratal innan riksdagens två kamrar instiftades 1867. I
Ståndsriksdagen med adel, präster, borgare och bönder
tillhörde Andersson självfallet Bondeståndet.
- Nils Andersson jämställdes med advokat som sakförare och skrivare i Östra Ämtervik med en rad kommunala förtroendeuppdrag i socknen.
- Andersson hörde vidare till talarna på Mårbacka under flera år på 1870-talet. Något som anförtroddes de
mer framstående i Östra Ämtervik den 17 augusti för
att fira löjtnant Erik Gustaf Lagerlöfs födelsedag. Då
var det verkligen fest på Mårbacka. Och riksdagsman
Nils Andersson var en lysande talare, berättar bygdeforskaren Roland Kihlstadius. Nils Anderssons son
Gustav Wilhelm blev också en känd och aktad person
i Fryksdalen, som kyrkobyggare och ansvarig när kyrkan i Nyskoga byggdes.
Nils Andersson avled i Östra Ämtervik den 18 november 1891. Hustrun Katrina avled den 27 maj 1898. C
15
Boktips med
anknytning till
Östra Ämtervik
Torbjörn Sjöqvist med sin bok.
Marina Andersson
D
e flesta böcker som skrivs med någon form av Ämterviksanknytning handlar oftast, av förklarliga
skäl, om Selma Lagerlöf. I år har det publicerats en bok
med Lagerlöfsanknytning, men den handlar inte om
Selma Lagerlöf, utan om hennes bror Johan Lagerlöf.
Johan Lagerlöf har för Mårbackastiftelsen varit ett
tomt ark, man har vetat att han emigrerade till USA
efter att han försökt rädda Mårbacka från konkursen
under 1880-talet. Dessvärre misslyckades han och försvann ur Lagerlöfshistorien. Detta har Torbjörn Sjöqvist ändrat på. Genom sin bok Kära Syster, jag tyckes
hafva otur i allt har han lyckats att inte bara föra fram
en nästintill okänd del av Selma Lagerlöfs liv, utan
också gett oss en levande bild av ett rörande emigrantöde. Johans liv i USA blev inte den framgångssaga
han tänkt sig. Liksom sina far Erik Gustaf var han ambitiös och driven, men totalt oförmögen att praktiskt
genomföra vad han föresatt sig. Pengar rann genom
hans och hustrun Nannys fingrar och Selma Lagerlöf
ryckte ut och stödde ekonomiskt. Johan och Nanny
längtade tillbaka till det gamla landet. De gjorde en
klassresa nedåt, för deras del var inte USA något lyckans land.
Boken är baserad till stor del på brev som Johan och
Selma Lagerlöf skrivit till varandra och foton från bland
annat Mårbackastiftelsens samling, foton som tidigare
varit opublicerade. Den är skriven på ett fängslande
sätt, det är svårt att lägga den ifrån sig och omöjligt att
inte röras av Johan och Nannys ambitioner och tillkortakommanden. C
Julmässa på Mårbacka
Marina Andersson, foto KM idé
J
ul i början av november kan tyckas vara att överdriva
firandet en aning, men så är det på Mårbacka. För
tionde året i rad arrangerade Svenska Slottsmässor en
julmässa på Mårbacka som genom detta befinner sig i
mycket fint sällskap. Från Svenska Slottsmässors sida
söker man unika miljöer att hålla sina mässor i och det
är bara hantverkare och matproducenter med produkter
av högsta kvalité som tillåts delta. Mässorna genomförs
bland annat på Vadstena slott, Kalmar slott, Julita gård
och oftast hålls två mässor under samma helg.
Mårbackas julmässa inträffar oftast under allhelgona
och har tidigare år dragit runt 9 000 besökare. 2010 blev
ett undantag, och slog alla tidigare rekord. Under fyra dagar besökte över 11 000 besökare mässområdet och köpte
allt från tomtar och hattar till marsipangrisar. Glöggen
har tydligen blivit mycket populär. Även när mässan
avslutats och den ordinare verksamheten drar igång på
16
Mårbacka med guidade visningar av minnesgården ställs
ofta frågan om Mårbackaglögg säljs i butiken.
Mässan arrangeras av Svenska Slottsmässor som arrenderar Mårbacka av Mårbackastiftelsen, men även
stiftelsens egna verksamheter får givetvis ett uppsving
och antalet besökare som följde en guidad visning och
som drack kaffe i Mårbackas eget kafé ökade.
IS Emtarna insatser måste nämnas. Anlitade av Svenska Slottsmässor sköter de städning, parkering och lite till,
vilket givetvis är en resurskrävande verksamhet.
Till sist några ord om vädret. Alla som har parkerat
på åkern intill Mårbacka under julmässan vet att det
räcker med lite regn för att förvandla gräsytan till en
lervälling. I år däremot var vädrets makter på Svenska
Slottsmässors sida. Regnet och molnen förvandlades till
solsken och frostnätter vilket ledde till att även parkeringen fungerade utmärkt. C
17
Militärerna samlade framför verandan på Ängåsen. I mitten mamma Maria med barnen Kjell, Siv och Solvig.
I krigets skugga
Siv Andersson
J
ag är född 1936, mina föräldrar hette Maria och John
Nilsson och vi bodde på Ängåsen i Gunnerud. Jag
var mellanbarn och har syskonen Solvig och Kjell.
Den 9 april 1940 anföll tyskarna Norge, jag var bara
3½ år gammal. Jag minns ändå en del och annat har jag
fått berättat för mig. Det var bekymmersamma år för
alla vuxna och jag vill beskriva hur vi levde då.
Vi hade ju lantbruk och mjölkkor, så pappa fick uppskov med att infinna sig till krigstjänst på somrarna,
men två vintrar vaktade han Sveriges gräns mot Norge.
Ena gången var han stationerad i Lekvattnet och Röjdåfors, andra gången i Östmark. Han berättade inte så
mycket om hur han hade haft det, utom en gång då de
var ute och åkte skidor och kom in på norskt territorium. De upptäckte några säckar med tysk text och fick
då bråttom att skida tillbaka.
I Östra Ämtervik fanns omkring 800 soldater stationerade och hos oss på Ängåsen bodde 20 meniga och ett
befäl och marketentarn. I Oppista bodde två högre befäl och i missionshuset meniga och på ålderdomshemmet var det sjukstuga. De hade egen läkare som var på
hemmet och där inrättades också en arrest i ”stôllboa”,
ett garage på andra sidan vägen. Där stod en vakt och
vid jämna mellanrum var det vaktombyte och soldaten marscherade sedan tillbaka till missionshuset, (det
18
var lika stort som missionskyrkan i Sunne). 1941 brann
missionshuset och med det tror jag den militära närvaron i Gunnerud upphörde. Varför så många militärer i
lilla Östra Ämtervik? Det befarades att tyskarna skulle
komma med trupper till Olsäter med tåg och då skulle
de stoppas, sades det.
Ängåsen är ett stort gammalt hus från slutet av
sjuttonhundratalet. På 30-talet var det inte inrett och
varmbonat på stora salen och ett litet angränsande rum
på övervåningen och där bodde militärerna och det var
inga innanfönster. Det här var under den kalla vintern
40–41. Det fanns en gammal kakelugn och den kom en
soldat och eldade i för att det skulle bli lite värme. Det
var då en gammal stor mur med nio rökgångar och naturligtvis blev det soteld. Vi hade vår sängkammare på
övre våningen och där låg hela familjen. Vi barn hade
lagt oss och mamma sagt god natt och gått ner då vi
hörde dån och det var alldeles rött utanför fönstren.
Soldaterna kom senare, de byggde våningssängar och
stoppade madrasserna med halm. På hallen snickrade
de hop ett vapenställ där de hade sina gevär. De gick
in stora ingången och första dagarna tog en del fel dörr
och tittade in till oss. Man hörde deras tramp i trappen
och det var lite skrämmande. De använde utedasset, för
någon inomhustoalett fanns inte.
Hur de skötte sin hygien och fick mat vet jag inte. Något
elektriskt ljus fanns inte på salen, utan de drog nog en
provisorisk ledning dit, så det blev lite ljus. Allt var enkelt på den tiden, vi hade elektrisk ström från Kvarntorp
och det var Isak i ”Kônsa” som monterat det. Vi hade två
25 wattslampor i köket, en vid spisen och en vid matbordet. Köket var långsmalt, så det var svagt ljus och det var
skomakarlampor och bara en lampa i varje rum. Vi hade
en radio och det var väldigt viktigt för att kunna följa
med vad som hände ute i världen. På väggen i kammaren satte mamma och pappa upp en världskarta och där
satte de upp nålar för viktiga händelser. Pappa var med i
en studiecirkel och de samlades en gång i månaden. De
var i olika hem och ingen hade bil, utan det var cykeln
som gällde. Det var Manne Örnberg, Samuel Friman,
Oskar Nygren, Andreas och Adolf Borg, Anton Jonsson, Rudolf Nilsson, Henrik Westlund, Vilhelm Olsson
m. fl. som deltog. Det var livliga diskussioner när de kom
samman och det blev högljutt ibland.
Det var bara de som körde post och taxi som hade
bil. De hade gengasaggregat bak på bilarna som de fick
elda i. Mjölkbilen och bussarna hade också aggregat för
att kunna köra, ingen bensin kom in i landet på grund
av kriget. Vi fick telefon någon gång under de här åren,
när vet jag inte, men vi hade nummer 45.
Vi hade inget kylskåp, men vi hade ett isskåp. Pappa
tog upp is på vintern och lade i en isbinge han hade
bakom husen i skogen. Man lade isblocken i sågspån,
både under och över och det isolerade så pass mycket,
att det varade under sommaren. Man lade is överst i
skåpet i ett fack och den smälte långsamt och blev till
vatten i en plåt på botten av skåpet. Det användes bara
när det var riktigt varmt, för man förstår att det var
mycket jobb med det också.
Annars hade vi som brukligt var ett stort skafferi på
norra sidan huset, där det var rätt svalt. Mjölken kyldes
i en källa vi hade på gården och mjölkbilen kom varje
dag. Tänk vad duktiga husmödrarna var, de fick hushålla med det som fanns. Vi som var bönder hade det
väl bra, för vi hade vanligen grisar som vi födde upp
och kunde slakta. Vi fick emellertid inte göra hur som
helst, utan pappa måste till ”Kristidsgösta” Gösta Olsson i Visterud och få licens och lämna kuponger. Vet
inte riktigt hur det gick till, om man var tvungen att
sälja fläsk, så det inte blev för mycket åt en familj. Fläsket saltades ner i en fläsktina och en del röktes. Det var
den vanligaste middagsmaten, fläsk och potatis. Så gick
det också till när pappa var till kvarnen och fick säden mald, han var tvungen lämna kuponger. Det mesta
var ransonerat, kläder, skor och inte minst det älskade
kaffet. Tilldelningen var 7½ hg för 7 månader, så man
rostade råg och vete och blandade ut, så fick man surrogatkaffe. Det var självhushållning som gällde, man
bakade bröd av eget mjöl och vi hade egen potatis. Vi
hade höns så ägg fanns, men mamma sparade ihop så
hon kunde sälja en del i affären, för salt, socker och jäst
inhandlades där. Vår affär var Tomta och det var Ester
Backlund som ägde den.
Det var mycket löst folk ute och tiggde mat. Några
bröt sig in i källaren och tog saft och sylt och i visthusboden stals fläsk och mjöl. Pappa satte upp galler för
fönstren i källaren och boden och järnslå med hänglås
för dörrarna. Kommer ihåg en gång vi fick bananer. Det
var så bestämt att alla barn i Sverige skulle få en banan
var. Man hade lyckats få hit en båtlast med bananer och
de skulle delas ut till alla barn. Det var Örnbergs affär i
Smedsby som skötte utdelandet och pappa hämtade ut
dem, vad gott det var!
Det var också påbud om mörkläggning en vinter under krigsåren. En man i varje by hade till uppgift att se
efter att det efterlevdes. I Gunnerud var det Herman
Backlund som såg till att inget ljus syntes. Kommer
ihåg lite av det, hur mamma klistrade fast skivor för
fönstren och vi sprang ut för att se att inget ljus trängde
ut. Jag minns en mörk kväll då vi var med till ladugården, som också var mörklagd. Solvig, Kjell och jag
lekte utanför ladugården och plötsligt hörde vi en flygmaskin. Vid Hagalund, det låg mitt i emellan Gata och
Ängåsen, tände planet plötsligt en strålkastare ner mot
marken och sökte orientera sig. Vi blev alla tre ordentligt uppskrämda och sprang in till mamma och faster
Anna som höll på att handmjölka. Vart flygplanet tog
vägen vet jag inte.
Ibland förirrade sig tyska plan in över Sverige. Solvig
var på väg till skolan i Smedsby en dag och då kom
ett flygplan med hakkors på låg höjd. Hon blev rädd,
kastade cykeln och kröp ner i diket. Det var ingen fara,
men helt klart blev hon rädd.
En gång fick vi bli med pappa på bio till Prästbol.
När vi cyklade hem var det mörkt och när vi stod i
Sundströmsbacken och såg västerut, var det som fyrverkeri. Det blixtrade och så hördes muller från krevader.
Det hördes säkert många gånger, men det här minns
jag särskilt.
Under krigstiden samlade man in skrot och lump,
som sedan kunde omvandlas till nyttiga saker, inget fick
förfaras. Sparsamhet var en dygd, alla kläder lappades
och lagades och alla strumpor stoppades. Pappa halvsulade också pjäxor och skor.
Freden kom 5 maj 1945 och jag gick i andra klass i
småskolan och jag kommer ihåg glädjen vi kände, att
nu var det äntligen fred. C
19
Välkommen
in till oss!
Telefon 0565-174 00 www.fryksdalenssparbank.se
20
Mårbackas intendent går i pension
Marina Andersson
M
årbacka Minnesgård öppnade 1942 och har
sedan dess haft igång sin verksamhet. Men
trots att gården har åtskilliga år på nacken
har förvånansvärt få innehaft posten som intendent:
Karl-Olof Olsson, Claes Junedal, Ragnar Ramström,
Herta Hedlund och Britt Wendling är de som kan
skryta med titeln. Anledningen är främst att den förste
intendenten Karl- Olof Olsson innehade sin tjänst från
1942 fram till en bit in på 1980-talet.
Nu är dock ett nytt intendentbyte på gång. Britt
Wendling, intendent på Mårbacka sedan 2001, kommer att gå i pension vid årsskiftet. Östemtingens redaktion sökte upp Britt för en pratstund.
Red: Vad tar du med dig från Mårbacka, vilka minnen
är starkast?
BW: Det som betytt mycket för både mitt arbete och
min personliga utveckling är all kunskap jag fått om
den fantastiska kvinnan Selma Lagerlöf. Genom att få
frågor och träffa olika människor, har jag ständigt lärt
mig något nytt, vilket är enormt utvecklande. Jag tycker också att sättet att arbeta i säsong är stimulerande. Vi
är inte alltid i full produktion, utan under en del av året
ges tid till eftertanke och planering.
När sedan våren kommer, och verksamheten drar
igång, är det en fantastisk känsla att få delta i den intensiva verksamheten under sommaren. En annan sak som
jag bär med mig är alla människor jag träffat under årens
lopp; alla gäster som besökt oss, mottagare av Mårbackapriset, journalister, skådespelare och andra som på något
sätt arbetat med Selma Lagerlöf. Att ha fått möjligheten
att träffa alla dessa är unikt för det här arbetet.
Jag kommer också alltid att minnas den härliga
stämningen på Mårbacka, att varje år få arbeta med
alla unga, entusiastiska människor som kommer hit till
minnesgården för att arbeta. Och Selma Lagerlöf är en
oerhört fascinerande, spännande, stark, orädd kvinna,
alla superlativer man kan hitta vill man använda om
henne.
Red: Du har arbetat mycket i ditt liv, hur kommer du
att klara pensionen?
Britt Wendling
BW: Först kommer det nog kännas som om man bara
är på semester, vad som händer därefter vet jag inte.
Men jag ser fram emot att få mer tid för mina fritidsintressen, min familj och mina vänner.
Det kommer givetvis att kännas konstigt att lämna
en verksamhet som för mig har blivit en livsstil. Som intendent på Mårbacka är man egentligen i tjänst 24 timmar om dygnet alla årets dagar, så förändringen kommer att bli markant. Verksamheten finns också starkt i
ens hjärta och blir en del av en, förändringen kommer
givetvis att bli stor.
Red: Tidigare intendenter har i stor utsträckning inte
lämnat Mårbacka, utan har kontakten med gården och
hjälpt till, främst med de guidade visningarna, är det
något för dig?
BW: Det vill jag naturligtvis väldigt gärna göra om jag
blir tillfrågad.
Vi tackar Britt för hennes tid som intendent, önskar
henne lycka till i fortsättningen. C
21
22
Per-Arnes
Byggfirma
Bävik, Bosserud
686 96 Östra Ämtervik
Vems var stegen?
070-561 33 40
per-DUQHVE\JJÀUPD#EUHGEDQGQHW
Birgitta Gynnemo
S
ommaren 2002 hade Värmlandsoperan lagt ut en
föreställning på Mårbacka. Det var en skådespelerska, en dansare och en musiker. Man hade valt
ut berättelser ur Mårbackaserien som man dramatiserade. En gång var ett 40-tal barn samlade i det hörn av
den gamla ladugården, som man byggt upp till en liten
teaterlokal.
Föreställningen började. Den handlade om paradisfågeln. Barnen var helt gripna av framställningen och
lyssnade intensivt. Då hördes plötsligt en dörr smälla
igen och steg gick över golvet utanför lokalen ända fram
till det förhänge, som avskiljde den del av ladugården,
där föreställningen ägde rum från resten av ladan. Producenten, som satt med, blev irriterad över taktlösheten
att störa föreställningen, så hon tittade bakom förhänget
– men där stod ingen. Inga steg tillbaka hördes heller.
Strax därefter började någon snyfta i lokalen. Producenten tyckte, att det var litet sött att något barn blev
så rörd av historien om den lama Selma, som får se paradisfågeln. Hon sökte med blicken var det barnet satt.
Hon tittade på varje barn. Noga. Inget av dem snyftade. Hon märkte var ljudet kom ifrån, men åt det hållet fanns inget snyftande barn. Inte i resten av lokalen
heller. Efter hand avtog snyftningarna.
Inte bara producenten utan också de agerande hade
hört såväl steg som snyftningar. Men vem var det som
snyftade? Och vems var stegen? C
Exempel på tjänster vi utför
x Byggnadsarbeten
x Trädgårdsarbete
x Jordbruksarbeten
x Skogsarbere
x Trädfällning
x Målning
x Lastbil-, truck-, och busskörning
x Hushållsnära tjänster
Norra Ås 38, 686 96 Östra Ämtervik
tel. 0565-302 26, 070-338 66 56
fax 0565-309 13
[email protected]
www.folkafa.se
23
24
Vad gör du ôm dagan
Sunnström?
Efter att en granne ställt denna fråga insåg jag
att det var hög tid att presentera vad mitt företag
KM idé jobbar med.
SÅGADE & HYVLADE TRÄVAROR
BYGGMATERIAL – LEGOSÅGNING
besöksadress
Prästbol
Östra Ämtervik
tfn 0565-300 78
Kjell Sundström
Gunnerudstorp 26
686 96 Östra Ämtervik
( 0565-303 20
[email protected]
www.km-ide.se
( Reklamfoldrar
( Vykort
( Tidningar
( Böcker
( Hemsidor
( Annonser
( Bildbyrå
Här finns fönstren till Ditt hus
Underhållsfria fönster, aldrig mer skrapa eller måla om
Sänker Dina uppvärmningskostnader
Tillverkas exakt efter de mått Du beställer
Catering för Er fest
Telefon 073-047 55 61
www.mellbymatgladje.dinstudio.se
Designa fritt med profiler, stolpar, spröjs, funktion
Egen leverans till Dig direkt från fabrik
Våra egna hantverkare monterar fönstren
Generösa garantier
Ring oss idag för kostnadsfritt besök.
Vi offererar med eller utan montage.
Fönstermäklaren Väst. Erik Axelson
0565-301 12, 070-36 301 12
[email protected]
www.fonstermaklaren.se
Försäljning av kläder från Green House
Öppet tis–tors 16.00–19.00
lörd 12.00–16.00
Välkommen
25
Selma Lagerlöfs trädgård
Marina Andersson
S
26
elma Lagerlöf har lämnat efter sig ett arv i form av
sina verk som är kända långt utanför Sveriges gränser. Berättelser som Gösta Berling, Nils Holgersson, Kejsarn och Jerusalem gjorde henne världsberömd
och 1909 fick hon ta emot Nobelpriset i litteratur.
Men Selma Lagerlöf har också lämnat efter sig ett annat arv; gården Mårbacka, barndomshemmet som hon
använde som förebild för bland annat Lövdala i Kejsarn
av Portugallien, Gösta Berlings saga och den lilla herrgården i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.
Selma Lagerlöf kallade en gång Mårbacka för sitt
livs stora kärlek och hon var inte bara författare, utan
bedrev också jordbruk och var en stor trädgårdsentusiast. Vid hennes död 1940 omgavs boningshuset av en
stor trädgård, med rabatter, köksträdgårdar, frukträd av
olika slag, lundar och buskar.
ritningar. Trädgårdsmästaren förklarade för löjtnanten
att det inte längre var brukligt att följa den stränga franska stilen, utan nu skulle alla gångar vara slingrande
och alla rabatter skulle vara avrundade med lediga och
behagliga former. Och han kallade detta, som han nu
planlade på Mårbacka, för engelsk stil. Men löjtnanten
hade nog sina misstankar, att stilen var gubbens egen
och alls inte av något utländskt ursprung”.
Livet på Mårbacka verkar ha varit idylliskt, men det
fanns orosmoln på den lagerlöfska himlen; tiderna blev
sämre, Erik Gustafs projekt hade blivit kostsamma och
hade inte resulterat i de ökande intäkter familjen Lagerlöf hade hoppats på. Trädgården var ett av de få projekt
Lagerlöf lyckades genomföra med gott resultat, men år
1885 avled Erik Gustaf Lagerlöf, alkoholiserad och utfattig. Familjen tvingas sälja gården några år senare.
Det gamla Mårbacka
Återköpet
Mårbackas dokumenterade trädgårdshistoria sträcker
sig från slutet av 1700-talet och framåt. Selma Lagerlöf berättar i sina självbiografier att hennes farmors far,
komminister Erik Wennervik, var son till en trädgårdsmästare och hade ett stort trädgårdsintresse. Så här
skriver hon i sin självbiografiska bok Mårbacka: ”Det
var pastor Wennervik som hade anlagt den stora köksträdgården med kryddsängar och fruktträd norr om
boningshuset och det lilla roskvarteret utanför västra
gaveln. Han skulle ha varit son till en trädgårdsmästare
och varit ganska kunnig i trädgårdsodling. Många små
rosenbuskar och ympade äppleträd som ännu funnos
vid bondgårdarna i Ämtervik hade han varit med om
att plantera”.
Selma Lagerlöfs far Erik Gustaf föddes här på gården
1819 och tog över gården i mitten av 1800-talet. Han
hade stora ambitioner och planerde bland annat att förvandla boningshuset till en tvåvånings herrgård och till
en sådan krävdes en ståndsmässig trädgård.
Erik Gustaf anställde en trädgårdsmästare som tidigare arbetat vid de stora herrgårdarna runt Fryken.
Han fick i uppdrag att skapa en herrgårdsträdgård åt familjen Lagerlöf. Selma Lagerlöf berättar: ”På den tiden
fanns i Fryksdalen en gammal trädgårdsmästare, som
i sin krafts dagar hade skött trädgårdar på flera stora
ställen...... Löjtnanten hade bett honom komma till
Mårbacka, och på våren, så snart som tjällossningen var
överstånden, visade sig gubben där med sina planer och
Selma Lagerlöf arbetade vid tidpunkten för Mårbackas
försäljning som lärarinna i Landskrona. Hon debuterade som författare 1891 med Gösta Berlings saga, men
medan Selma Lagerlöfs karriär som författare gick från
klarhet till klarhet gick det sämre för barndomshemmet. Gården bytte ständigt ägare och förfaller. År 1907
avled Selma Lagerlöfs faster Lovisa och hela familjen
återvände till Östra Ämtervik för att begrava henne.
Selma Lagerlöf passade på att besöka Mårbacka och
blev förfärad över hur förfalln gården var.
”Folk rådde oss att inte fara dit (till Mårbacka), men
vi tyckte att vi ville. Det var emellertid mycket svårt.
Det var förvandlat till bondstuga... med dålig lukt i
rummen och inga andra möbler än norrländska sängsoffor och några lådor. Träden i trädgården stodo kvar, men
gångarna hade ju vuxit igen... Föreställ dig att du hade
övergivit en gammal mor i många år och finner henne i
fattigdom och elände, så kändes det. Hundratals turister
lär besöka stället nu om somrarna. Bara för den skull
kan det inte få vara som det är”.
En av Selma Lagerlöfs första åtgärder, efter att ha
köpt tillbaka huset, blev att restaurera trädgården. Hon
hade ett stort intresse för trädgården och planerna var
stora och många. Men hon klarade det inte ensam, utan
anställde en trädgårdsmästare. Trädgårdsmästaren hette Ruth Brandberg och var en av Selma Lagerlöfs elever
från landskronatiden som utbildat sig till trädgårdsmästare i England. Ruth fick sin första anställning som
Selma Lagerlöf och Ruth Brandberg i trädgården på norra sidan huset. ©Mårbackastiftelsen
trädgårdsmästare på Mårbacka och började med liv och
lust genomföra Selma Lagerlöfs trädgårdsvision.
Ruth noterade i ett brev hur intresserad Selma Lagerlöf var av trädgården: ”Och allting såg hon, allting la
hon märke till. En ny blomma som slagit ut, melonerna
som började svälla i drivbänkarna, de första tomaterna,
kålmaskarna som åt upp kålen, ärterna som vivlarna
naggade sönder bladen på. Jag brukade skynda mig ut
om morgnarna, ty jag ville vara först att upptäcka både
det som var bra och det som var dåligt. Men när potatissjukan visade sig, hade Selma sett den före mig.”
Köksträdgården
I slutet av 1800-talet innehöll herrgårdarnas köksträdgårdar en enormt stor variation av grönsaker. Artrikedomen
kom att minska under 1900-talet, men här i Mårbackas
trädgård befinner vi oss fortfarande kvar i 1800-talet.
Grönsaker som odlades på Mårbacka under Selma Lagerlöfs tid var bland annat ärtor, vitkål, blomkål, bönor,
syltlök, sparris, rödbetor, potatis, purjolök, palsternacka,
mangold, majrovor, schalottenlök, dill, foderbetor, gräslök, vitlök, höstkål, jordärtskocka, kronärtskocka, rädisor, rabarber, pepparrot, persilja, palsternacka, dill, gurkor och kålrot. Dessa grönsaker och rotfrukter nämns i
planritningar och kartor över trädgården.
Många av de grönsaker som odlades i Mårbackas trädgård sålde Selma Lagerlöf till hotellen i Sunne. Givetvis
användes också grönsakerna och frukten till hushållet
på Mårbacka.
För Selma Lagerlöf var Mårbacka inte bara ett hem,
utan också en inspirationskälla där hon hämtade mycket
material till sina berättelser. Det övernaturliga spelade
alltid en stor roll i hennes verk och mycket hämtades
från den närmaste omgivningen. I ett otryckt utkast
som förmodligen var tänkt att tryckas i Selma Lagerlöfs självbiografiska bok Mårbacka kan man läsa: ”Om
hösten när det blir mörka kvällar, händer det sig så underligt här på Mårbacka. Sitter jag på verandan, sysslolös och tänkande på just ingenting, då... tycker jag mig
skymta gestalter som skynda undan från gårdsplanen.
Om någon befinner sig för långt därframme upplöses
den i dimma. Jag ser dock skymten av en vit liten fot,
ett och annat grönt skört. Under en syrenbuske har jag
en gång sett själva skogsfrun. Hon låg på rygg och hade
dragit ner en ros mot sitt ansikte. Hon hade berusat sig
av doften, så att hon inte hade besinning att försvinna
i tid. Men då jag märker sådant reser jag mig strax och
smyger på tå in i huset. Det är grannarna i skogen.
Jag går min väg därför att min närvaro inte är önskvärd, men jag är ej alls rädd”.
27
Ett urval av växter
I Selma Lagerlöfs rabatter fanns astrar, gyllenlack, krasse, luktärter, borstnejlikor, lövkoja, zinnia, ringblommor, förgätmigej, pensé, tagetes, reseda, vallmo, digitalis, gyllenlack och mängder av rosor.
Växterna har många gånger en intressant historia och
har i många fall använts som läkeväxter eller förknippats med viss övertro. Exempel på detta i Selma Lagerlöfs trädgård är bland annat:
Löjtnantshjärta: Kom till Sverige först 1851, även om
Linné hade försökt att föra den till landet redan under 1700-talet. Hans lärjunge förväxlade dock den
sibiriska nunneörten med löjtnantshjärta och kom
hem med fel växt. Linné blev dock mycket förtjust
i växten och den spred sig till trädgårdarna i landet
och finns även här på Mårbacka. Namnet löjtnantshjärta lär komma av att drar man isär kronbladen
upptäcker man att de inre kronbladen och ståndarna har formen av en flicka och drar man isär de inre
kronbladen ser man en flaska. Detta var, menade
man, det som fanns i ett löjtnantshjärta och därav
namnet.
Borstnejlika: ”Dessa blommor används varken till mat
eller medicin. De få fylla trädgården för sin skönhets skull. De lyser upp vackra damers barm och
de används till girlanger och dekorationer”. Citat
ur Dinathus barbatus, en örtabok från 1597 av John
Gerard.
Pion: Infördes till Skandinavien 1050–1400. Namnet
kommer från grekiskan Paionios, läkande. Paion
var de grekiska gudarnas läkare och slapp, tack
vare sin skicklighet, att förpassas till dödsriket utan
förvandlades istället till en pion. Mycket övertro
förknippas med pionen och man ansåg att växten
var helig. Bland annat trodde man att den härstammade från månen och därför var självlysande, vilket
gav skydd. En tämligen drastisk dekokt bestod av
det krossade kraniet från en hängd tjuv och pionfrön, men man kunde också bara hänga upp en bit
av roten för att bland annat få skydd mot nattmaror
och epilepsi.
Iris: Är en av de äldsta trädgårdsväxterna och finns avbildad på gamla egyptiska väggmålningar och på
målningar i palatsen i Knossos på Kreta, daterade
för över 4000 år sedan. Iris finns i många färger
och kallas för regnbågsblomman efter den grekiska
gudinnan Iris, gudarnas budbärare. Hon använde
regnbågen som landsväg och den färgade av sig på
hennes fötter. När hon klev ner på jorden växte
mångfärgade irisar upp i hennes fotspår. C
Spröda potatismjölskakor (småkaka)
100 g margarin eller smör
20 g socker
100 g vetemjöl
1/2–1 msk vaniljsocker
År 1996 publicerade Kyrkliga Arbetskretsen en receptbok med recept på både matbröd och kaffebröd. Här
följer några tips om man är sugen på bröd.
Morotsbullar 20 st (matbröd)
100 g margarin
5 dl lättfil
50 g jäst
2 tsk salt
2 tsk kummin
1/2 dl honung
3 dl rårivna morötter
7 dl grahamsmjöl
6–7 dl vetemjöl
Beredes som vanlig jäsdeg. Rullas till bullar, jäses på
plåt 30 minuter. Gräddas i 200°, 12–15 minuter.
28
Lägg alla ingredienser på bakbordet och arbeta samman
till en slät deg. Rulla längder och skär i lagom bitar.
Forma till runda bollar som trycks till något. Lägg dem
sedan på smord plåt och tryck dem korsvis med gaffel.
Grädda i 200° till de blir svagt guldbruna.
Jullöv (småkaka)
1 hg socker
1 hg smör
1 ägg
3-4 hg vetemjöl
2 små tsk hjorthornssalt
Blanda allt och låt det stå kallt. Kavla degen, ta ut kakorna med mått. Pensla med vatten eller ägg, doppa i
pärlsocker och mandel. Grädda 175–200°. C
En äkta lanthandel
Här kan du handla livsmedel
Och dessutom...
Bensin och apoteksvaror
Ladda kontantkortet till mobilen
Ombud för Svenska Spel
Välkommen
Välkommen till
till Landsbygdens
Landsbygdens Dag
Dag
ii juli
juli 2011
2010
Svenskproducerad mat
är bra för klimat och miljö
Tel 0565-300 01, 070-523 00 03
www.prastbolshandel.se
LANTLIGT
Boende och upplevelser
Solrosen Hemhjälp
Bed and Breakfast
Vi hyr även ut till
Konferenser, kurser, sammankomster
kafferep, föreningsmöten
och kalas
Välkomna till oss
Amo Engåsberg och Gunilla Ramström
0565-309 09
Solrosen erbjuder
- Städhjälp
- Enkel företagsstädning
- Kemikaliefri städning
- Flyttstädning
- Privat hemtjänst
- Hushållsnära tjänster
Hör av dig till oss:
Maria Eriksson
www.gunnerudsgarden.se
Solrosen Hemhjälp
Kärr 134
686 98 Gräsmark
0565-300 00, 070-648 86 25
[email protected]
www.solrosensunne.com
29
Svea Andersson minns
Lars Nilsson text & foto
B
rittsommarsolen flödar över Sunne en härlig septemberlördag när nedskrivaren bestämt
träff med äldsta medlemmen i Östra Ämterviks
hembygdsförening, Svea Andersson, född och uppväxt
på gården Ve Älva, några stenkast norr om Mårbacka
för att prata minnen från alla år som både hembiträde
och piga som hon själv uttrycker sig, innan giftemålet
i Östra Ämterviks prästgård med Stig Andersson från
Visterud den 1 augusti 1942. Men även unika minnesbilder från möten med Selma Lagerlöf. Svea 92 år ung
och makalöst pigg, där man verkligen kan tala om hästminne, blev efter mer än tio år som hembiträde både i
Fryksdalen, Molkom och Karlstad, äkta hälft med Stig
Andersson från Lillsten i Visterud, Östra Ämtervik.
Levde med sin familj som bondhustru – dottern Anita
och sonen Kjell föddes 1945 respektive 1950 – under
59 år. Maken Stig, en legend inom travet i Fryksdalen
avled år 2001.
Barnbarnet Henrik övertog Lillsten och Svea bestämde sig för att flytta till en oerhört mysig lägenhet
i Sunne, där fru Andersson kan se tillbaks på ett långt
och innehållsrikt liv, som även är knutet till hembygdsföreningen i Östra Ämtervik:
– Om vi ska börja med det kulturella så tror jag mig
vara medlem från början. Då hade jag ju redan bott i
Visterud sedan 1942.
– Kom även med i styrelsen en tid och hade mycket
trevligt vid Ås Brunn tillsammans med både Britta Olsson på Berget i Bävik, Anders Friman, som båda var
ordförande. Sven Kragh var med på min tid och vi hade
styrelsemöten både hemma på Lillsten, i Bävik och hos
Inga och Anders Friman i Smedsby, minns Svea, som
idag nöjer sig med att vara den troligen äldsta medlemmen inom hembygdsföreningen.
Första jobbet
Innan fyllda 14 år slutade Svea Andersson skolgången i
Mellby, någon kilometer från sitt hem efter de sex obligatoriska åren. Svea näst yngst av fem syskon, hade mist
sin far vid åtta års ålder. Mor dog innan Svea blivit 17
år. En dag kom grannen Karlot Kareliusson hem till
Sveas mor och funderade på om inte Svea kunde följa
med honom till ett vägbygge mellan Bäckebron och
Elofsrud. Grannen hade åkeri och behövde ha hjälp
med matlagningen.
– Mamma var tveksam till om jag kunde klara den
biten.
30
– Hon kan väl
i varje fall elda
i spisen, bönade
Kareliusson.
– Det var på
våren 1933. Jag
följde med och
skötte hushållet.
– Minns väl särskilt en dag. Vägmästaren Johannes Olsson kom
Svea är en trogen Östemtingläsare
för att inspektera.
Jag fick förtroendet att bjuda båda på middag. Köttbullar och potatis för att avrunda alltsammans med sagogrynssoppa. Fick bästa betyg för alltsammans. Då var
jag inte så lite stolt, efter två månader där vi bodde i
missionshuset i Elofsrud.
När Svea kom hem till mor, låg ett brev på bordet.
En kamrat till Svea, Märta Eriksson, som hade sitt hem
ännu närmare Mårbacka, visste att Svea var utan arbete. Märta som jobbade hos en familj Wallin i Prästbol,
var inne på posten i Prästbol, där Zandra Schullström
var föreståndarinna. Zandra sökte hembiträde. Hennes
man Sten var fyrbyggare på östkusten och sonen Gunde
som var sju år behövde assistans.
– På sommaren 1933 fick jag mitt andra jobb. Till
barnpasset hörde att se till att Gunde kom till skolan i
Smedsby. Och minns väl att jag fick skjutsa honom på
cykel, några kilometer söderut.
– Från tiden hos Schullström, finns ett bestående minne.
– Enda gången jag fick kaffe på sängen under åren
som hembiträde var en julafton hos familjen i Prästbol.
Sten hade kommit hem för att fira jul. Han bjöd alla på
kaffe den morgonen.
– Annars brukade det ju vara tvärsom för hembiträdena, fortsätter Svea Andersson
Tredje jobbet
Sitt tredje jobb fick Svea hos Mia och Nikolaus Johnson
på Leran i Sunne.
– Nikolaus var lärare. Deras söner hette Lasse och Natan. Efter en tid skulle Natan Johnsson, välkänd lärare
på Herrhagsskolan i Karlstad samt legendarisk konstoch musikrecencent på NWT, som själv hade tre barn,
anställa ett hembiträde.
– Minns väl när deras dotter som var tio år mötte upp
med taxi vid centralstationen. Hade ju själv ingen aning
om hur jag skulle ta mig till Brogatan. Trivdes väldigt bra
hos Johnssons. Året var 1938 och jag 20 år. Hann även
vara med om att flytta med familjen några gator bort.
– Tre barn och massor av tvätt. Råkade tyvärr ut för
svåra bekymmer med eksem. Fanns ett tvättmedel som
hette Radion, som jag inte tålde. När jag inte kunde
tvätta, tyckte jag inte det var någon mening att jobba
kvar och valde att sluta efter sex, sju månader, även om
Johnssons där jag länge hade kontakt med dottern, var
väldigt tillmötesgående.
Mot Fryksdalen igen
Via en anställning på Gylleby Pensionat i Sunne, sökte
sig Svea 1940, mitt under brinnande krig till hemtrakterna. Johan Jonsson, ägde och brukade gården När Jon
Orsan i Askersby. Han var 81 år och nödd om hjälp.
Hade både fem kor, häst och några andra smådjur. Johan bönade och bad. Jag gav med mig och kom till den
gård som idag är Sunne hembygdsgård.
– Huset var gammalt och slitet. Det fanns både storråttor och avsevärda råtthål. Började med att plåta igen
efter råttorna.
– Fick stort förtroende av Johan Olsson.
– Han tyckte jag skulle sätta upp nya tapeter. Fick
löfte om att skaffa dem, men hade aldrig ägnat mig åt
en målares jobb och var bekymrad.
– Den biten löser du Svea. Jag tvättade tak, kokade
klister och satte även upp nya tapeter i salen i huset.
– Mjölkade morgon och kväll. Mjölkbilen kom tidigt,
så vid halvsextiden på morgonen var jag uppe och både
tände i spisen och kokade kaffe. Var inte rädd för att ta
tunga tag. Minns väl på vintern 1940. Hjälpte Johan
Jonsson med att köra ut gödseln. Var med och lastade
frusen gödsel i dyngryssen.
– Innan det blev kvällen, skulle vi ha kvällsgröt. Den
kokade jag vid halvåtta tiden. Och kunde avsluta en ny
14-timmars arbetsdag.
– Långa och tunga pass. Och avlöningen?
– Minns jag väl. Hos Jonsson fick jag 40 kronor i månaden. Men då jobbade vi även på söndagarna
– Jag var kvar hos Johan i elva månader.
– Ett minne hos Jonsson bleknar aldrig.
– Ingen, ingen där jag jobbat visade samma tacksamhet som Johan Jonsson, som fortsatte med sina djur en
tid efter att jag slutat, berättar Svea Andersson.
Från Askersby flyttade Svea sedan under några månader till Bergstorps Skola vid Norums gård i Molkom
som hembiträde.
– Där jobbade jag från februari 1941 till juli samma
år. Vände åter till Askersby. Minns jag väl eftersom jag
cyklade från Molkom, ungefär fyra mil.
– Hulda och Johan Sundqvist När Nils Persa ville ha
hjälp.
– Stor familj, åtta kor och mycket jobb. Den äldsta i
familjen var 90 år, den yngste tre.
– Men Sven Sundqvist, som var 16 år och jag var riktiga kompisar och hjälptes åt, minns Svea från hösten
och vintern 1941 När Nils Persa. Några månader senare
förlovade sig Svea Andersson med sin Stig och innan
bröllopet stod 1 augusti 1942 hade flyttlasset för nära
sex decennier sedan gått mot Stigs föräldrahem, Lillsten
i Visterud.
Säljer en tjädertupp till Selma Lagerlöf
Svea hade sitt hem ganska nära Mårbacka och har sina
minnen förknippade med både Selma Lagerlöf och författarinnans hem:
– Givetvis finns det dom som än i dag frågar mig om
mina små bilder från Mårbacka. Några har jag absolut.
Den allra första är en vinterdag när jag var fem eller
sex år, erinrar sig Svea. Fick plötsligt se en vacker släde
med en av de vackra fuxiga hästarna på Mårbacka med
dombjällra, komma travande på vägen som gick väldigt
nära mitt hem.
– I släden som kördes av Johan Åhs anställd av Selma
Lagerlöf som kusk, fanns både Selma Lagerlöf med rosa
schal och fröken Lundgren med en ljusblå schal.
– Jag blev bedårad av det vackra ekipaget, som i nysnön
åkte något stycke mot Rådomskurvan innan Åhs vände
tillbaks mot Mårbacka igen med fröknarna Lagerlöf och
Lundgren. Sprang in och gjorde mamma uppmärksammad på slädekipaget. Ett annat minne från tiden med
Selma Lagerlöf har Svea Andersson från sent 1920-tal.
– Jag var väl kanske tio år. En tjädertupp hade omkommit Ve Älva. På den tiden tog dom emot tjädrar på
Mårbacka.
– Jag fick order om att cykla dit med tuppen. Träffade
inte Selma Lagerlöf den gången. Gick in köksgången.
Husföreståndarinnan Lundgren öppnade. Någon pengaersättning blev det inte. Däremot fick jag med mig en
påse frukt hem ur trädgården på Mårbacka som ersättning för tuppen, och minns samtidigt vilken stor respekt jag hade för hunden på Mårbacka som hette Liss.
Svea var även med och tog avsked från Selma Lagerlöf
vid kyrkan i Östra Ämtervik.
– Då jobbade jag ju i Askersby. Vi var flera kamrater
som cyklade från Askersby till kyrkan.
– Och minns väl radioreportern Sven Jerrings besök
vid begravningen med folk från när och fjärran på
påskafton 1940, slutar Svea Andersson. C
31
nat här och vem är skallen frågar jag mig. Jag går till
Göran Bengtsson, kyrkvaktmästare i Östra Ämtervik.
Han har sitt kontot i församlingshemmet på andra våningen. Döm om hans förvåning när jag visar skallen
och berättar att den låg i dagen utanför kyrkogården på
en jordhög – Det kan jag inte begripa, säger han. Det är
omöjligt, otroligt, rent av mystiskt.
Vem kan skallen tillhöra?
SKALLEN
Alf Folmer
Hur har skallen hamnat ovan jord och vilken hädangången östämting tillhör skallen? Alf Folmer
försöker lösa mysteriet genom faktion (fakta och
fiktion) till en samlad berättelse.
J
ag hade satt blommor på mina föräldrars grav och
hängt från mig vattenkannan. Det är fint väder. Tar
en tur runt kyrkogården, men utanför den tjocka
stenmuren. Här som i gamla dagar begravdes odöpta
och mördare. På västra sidan av kyrkogården mot Herresta prästgård brukar man lägga jord och ställa gamla
gravstenar mot muren.
Skatorna från Herresta
Ett gäng skator kommer flygande från Herresta. Det
känns som om ”Skatfrua” har jagat iväg skatorna från
prästgården. Skatorna sätter sig på jordhögen. Här sitter redan några som kämpar för att dra fram något från
högen. Skatorna skriker och slåss om det de hittat. Jag
går närmare och ser att de slåss om något stort, ljust
och hårt. En skata får bra grepp och drar fram del av
en skalle från en människa. Ve och fasa. Jag hajar till.
Föser bort skatorna som försöker flyga iväg med skallen.
Några skator kretsar kring mitt huvud och vill anfalla.
Hur har skallen hamnat i jordhögen är min första
tanke. Jag måste ta hand om skallen. Jag kan inte bara
lägga över jord och gå därifrån. Jag går till bilen och
hämtar en tidning. Packar in skallen i Fryksdals-Bygden.
Skallen måste ju tillbaka i sin grav. Hur har den ham-
32
Göran tar fram en gravkarta och protokoll för att se efter. Jag funderar på vilken osalig ande som nu ligger på
tidningen Fryksdals-Bygden. Det kan t. o. m. vara min
farfar, farmor eller farfars far. På bordet ligger dagens
Sunnenytt. Jag börjar bläddra medan Göran granskar
gravkartan. Plötslig ser jag en stor annons. Det står: De
döda leva. Storseans med mediet Michael Conell i Lysvik
Berga Hembygdsgård. Fredag kl 19. Anmälan till Lena
0565-71 16 25 Lysviks Esoteriska Center.
Kanske mediet kan berätta något om skallen, tänker
jag. Visar annonsen för Göran och föreslår att vi åker
till Lysvik, är med på seansen och berättar för mediet
om skallen.
– Jag skulle gärna vara med, men jag har begravning
den dagen och tiden, säger Göran.
– Det tycker jag du skall göra, det låter spännande, då
kanske vi kan få bevis på att spökerierna i kyrkan inte
är påhitt.
Kan seansen ge svaret?
Redan halv sju var det fullpackat med folk på hembygdsgården i Lysvik. Det var mest unga människor
och kvinnfolk. Det verkade som männen höll sig hemma för att titta på fotboll i TV. Andar och det esoteriska
kanske lockar kvinnor. Lena från Mallbacken börjar
berätta om vår fysiska kropp, astralkroppen och vår själ.
Att när vi dör är det kroppen som blir kvar på jorden.
Vår personlighet, själen, anden lever vidare och övergår
i en annan dimension, till andvärlden. Här lever vi samman med de som gått före. Sedan återföds vi till ett nytt
jordisk liv. Det är själens ekologi:
– Det finns människor med förmågan att få kontakt
med de döda. Här i kväll har vi det världsberömda
mediet Michael Conell. Lena pekar på killen som sitter framme vid podiet. En sympatisk man något över
femtio. Han reser sig från stolen. Hon berättar att han
talar bra svenska och utbildar medier från hela Europa
på Ramsberggården utanför Lindesberg. Så börjar seansen.
Mediet Conell sätter sig i en stol för att falla i trance.
Det ser ut som han somnade, harklar och ett pipande
ljud hörs. Han reser sig plötslig och är jättepigg. Ser ut
över församlingen, närmar sig en kvinna och säger:
– Din son står bredvid dig. Han heter något på e. Han
hälsar att han trivs i andevärlden. Säger att du skall inte
sörja så mycket. Jag tittar på kvinnan. Det är ju Greta
Andersson från Allégatan i Sunne. Hennes son Erik dog
i trafikolycka förre året, bara 22 år gammal, på väg till
Broby Grafiska. Kan det vara sant att hennes son står
bredvid henne? Hon gråter av glädje för att hennes son
Erik står bredvid.
– Erik hälsar till sin far att benet snart blir bra, säger
Conell. Eriks far är hemma och ser på TV med gipsad
ben. Hur kunde mediet veta detta?
Lägga tillbaka skallen
Plötslig vänder sig mediet till mig och säger:
– En mycket gammal man står vid din sida. Han har
kort skägg, är klädd i kostym och ser ut som en lärare.
Han säger – du skall lägga tillbaka det du tog, där det
hör hemma. Så försvann den gamle mannen, det var det
enda han ville, berättar mediet. Jag svettas när jag får
höra detta. Det måste vara skallen som jag skall lägga
tillbaka. Hur kunde mediet Conell få fram detta?
Sitter resten av kvällen bara och tänker på detta. Efteråt när alla gått, berättar jag historien om skallen för
Lena och Conell. Jag frågar om han kan säga vems skallen är?
– Jo, men det kan jag inte göra nu. Ring till Ramsberggården så kan vi bestämma tid och plats nästa gång
jag skall till Lysvik. Redan samma kväll ringer jag Göran Bengtsson och berättar om seansen. Han blir jätteförvånad:
– Säg till mediet att han kan komma till församlingshuset, en kväll när ingen annan än vi är där, säger Göran. Dagen efter ringer jag Ramsberggården. Onsdag
fjorton dagar senare skall han åter till Lysvik. Han kan
komma på tisdag kväll. Vi avtalar klockan sju på kvällen i församlingshuset. Conell kommer med egen bil.
Jag beställer rum på Solbacka för en natt.
Seans i församlingshemmet
Alla har gått hem för dagen. Prästen Joakim Leroy med
familj är bortrest. Göran och jag väntar i församlingshemmet. Skallen ligger på bordet, prydligt på tidningen
Fryksdals-Bygden. Medan vi väntar försöker jag med en
inre syn och fantasi att klä skallen med kött och blod,
för att se hur han, eller hon såg ut under tiden på jorden.
Eftersom han eller hon är från kyrkogården måste det
vara en från socknen.
En gubbe eller gumma, släkting, granne eller bekant.
Jag tycker jag ser min morfar Gustaf, ibland moster Frida. Får vi i kväll reda på vem skallen tillhör? Så kommer
bilen. Vi går ned till parkeringen. Vi önskar Michael
Conell välkommen och går upp till Görans kontor. Vad
kommer att hända? Vi börjar. Göran hämtar en bekväm
stol som mediet skall sitta i, och tar fram ett glas vatten.
Michael Conell är redo. Sätter sig. På bordet bredvid
honom ligger skallen av den okände. Mediet skall göra
psykometrisk seans. Han skall lägga handen på skallen
för att få bättre kontakt med den döde. Göran och jag
sitter i var sin stol. Jag med anteckninsblock för att skriva ner det jag hör och vad som skall hända. Mediet lutar
sig bakåt, blundar, tar några djupa andetag. Ser ut som
om han sover. Han har höger hand på skallen. Handen
och skallen börjar skaka häftigt. Så stannar skakningen
och mediet säger utan att öppna ögonen:
– Framför mig står en gammal man. Han har kort
skägg på var sida av ansiktet, men inget under hakan.
Han är glad för att vi är här. Han säger att han i livet
var lärare och älskade att spela fiol. Han saknar sin fiol.
Den fiolen som påstås vara hans är inte den rätta. Hans
fiol blev stulen och finns nu hos en musiker i Karlstad.
På min fiol står det NMZ.
– Det måste vara Nils Melanoz, viskar Göran. Då är
det skallen tillhörande den gamle läraren från Östanby
skola som ligger på Fryksdals-Bygden, tänker jag medan
jag skriver ner det jag hör.
Kontakt med de döda
Mediet öppnar ögonen och svettas:
– Att få kontakt med de döda tar på mentala krafter,
berättar Conell.
– Jag såg tydligt den döde. Han var så stilig i sin fina
kostym och verkade mycket glad att få sagt det han
ville. Jag såg att det var flera som stod där och ville säga
något. Därför vill jag gå i trance en gång till. Conell
dricker lite vatten och sätter sig till rätta och sluter ögonen. Nu skakar han i hela kroppen, sedan faller han
till ro:
– Här står en annan, också en gammal man som vill
berätta något. Han är spenslig med magert ansikte och
står framför mig. Han berättar att han varit präst här i
kyrkan och bott på prästgården med stor familj. Han är
glad för att barnen ofta besöker graven. Han berättar att
den kunskap han får i andevärlden är den sanna:
– Om jag levat på jorden skulle jag i kyrkan predikat
att det finns ingen död. Det är bara kroppen som dör.
På graven står det Sof fridfullt tills Herren en dag Dig
väcker till eviga friden. Det är fullständig galet. När du
dör, förs du direkt in i den eviga friden, andevärlden.
Här tas du emot av kära anhöriga, släkt och vänner
som gått före. När jag dog togs jag emot av min gamla
mor och far. Min far var också präst. Ni som lever i
jordelivet kan inte se oss, men vi på andra sidan ser er.
Gode Gud, varför hade jag inte denna kunskap på jorden och kunde predika om livet och dödens mening.
33
Istället predikade jag om yttersta dagen, skärselden och
helvetet. Helvetet finns bara på jorden. I andevärlden
finns ingen nöd, bara frid och kärlek. Det är andevärldens kunskap och visdom vi skall ta med när vi åter
föds till jordelivet.
Döda som vill fram till oss som lever
– Nu är det andra som vill fram, säger mediet. Vem kan
det vara tänker jag, kanske Oscar i Sjömyrshag, Isak på
Tômta, löjtnanten eller Selma själv. Mediet tar en kort
paus. Jag tänker på den händelse Selma själv har beskrivit om sin mors begravning:
– Mors kista står framme i kyrkan vid altaret. Jag hör
tydligt mors röst:
– Där i kistan ligger nu min döda kropp som skall
jordfästas. Jag kände inget vemod då jag tog avsked.
Det är närmast som en gammal avlagd klänning som
nu är lagd åt sidan. Varför gråter ni? Jag är ju bland er.
Se på mitt ansikte, det är inte längre härjat av sjukdom
eller årens tryck. Åh, ni ser mig inte. Jag lever nu i en
annan värld, dit era sinnen inte når. Conell skakar och
pekar där Göran sitter, och säger:
– En liten gumma tränger sig fram. Hon berättar att
när hon dog ville hon inte ligga i sin mans familjegrav.
Orsaken var flera tragiska händelser i den lilla familjen.
Hon hade bestämd att istället få vila i sina föräldrars
grav. Nu sitter hennes namn på mannens grav där hon
inte ligger:
– Gumman ber mig hjälpa till att namnet blir borttaget säger mediet och öppnar ögonen. Seansen är slut.
Göran säger:
– Jag är nu övertygad om att det finns ett liv efter döden och saker vi inte kan förstå eller förklara. Och att
det finns spöken. Då är det Melanoz som spökar i kyrktornet. Det har jag hört flera gånger att det går i trappan, men inte sett något. Då är det han som skall upp
och spela på den förskräckliga orgeln. Mediet Michael
Conell är mycket nöjd och säger:
– Jag kände ovanligt god kontakt. Det var många från
andra sidan som ville fram med budskap. Jag har seans
i morgon i Lysvik så jag måste spara på krafterna. En
seans tar mycket mental energi.
Jag har skrivit ner allt jag hört. Otroligt och lärorikt. Göran och jag är helfrälsta efter seansen. Conell
åker till Solbacka, Göran till Kvarntorp och jag hem
till Sunne.
Till Sture Johansson i Nyskoga
Jag vill veta mera. Värmland är ju känt för trollkunnigt
folk, siare och medier. Mest känd idag är det internationella mediet Sture Johansson i Nyskoga. Han åker
ofta till USA där själva Shirley MacLaine är hans trogna
34
klient i frågor om det förflutna. Ringer Sture. Jag har
tur då han nyss har kommit hem från Stockholm. Det
passar med tiden och jag är välkommen.
Reser till Nyskoga med skallen fortfarande inpackad
i Fryksdals-Bygden. I Nyskoga har Sture och fru Turid
öppnat kursgården Öjeberget. Hit kommer folk från
hela världen för att lära om en annan verklighet och livet
efter detta. Frågor som varför lever jag, meningen med
livet, reinkarnation, utvecklingsläran, det övernaturliga
och att få kontakt och budskap från de döda. Sture är
inte ett vanligt medium. Han är kanal och verktyg för
anden Ambres. Det är en ande som levde på jorden för
tretusen år sedan i Egypten. Ambres besitter universell
kunskap och visdom och kan ge svar på allt.
Sture och Turid möter mig på gårdsplanen. Vi går in
på hans kontor. Jag berättar att jag har med ett föremål
som jag vill veta så mycket som möjligt om. Turid som
är synsk säger:
– Det är ett föremål från en död person, det kan jag se.
Hur kan hon veta det? Skallen ligger inlindad i papper
och plastkasse. Fantastiskt, det är en bra början, tänker
jag. Sture är betänksam och säger:
– Jag sysslar inte längre med andar. Jag lånar min
kropp till Ambres. Genom mig som kanal förmedlar
han andlig kunskap och visdom. Men jag är villig att
göra vad jag kan tillsammans med Turid. Hon är medialt begåvad och synsk. Vi sätter igång. Ture sätter sig
bekvämt i en stol som är tillverkad för seanser.
Turid sätter sig bredvid och håller i hans högra hand.
Jag sitter med en liten bandspelare och anteckningsblock. Sture stänger ögonen, efter ett tag börjar kroppen skaka och det rycker i händerna. Turid håller nu i
hans båda händer.
Sture och anden Ambres
Så blir Sture lugn, öppnar båda ögonen, tittar rakt fram
och reser på sig. Sture verkar förändrad, står med rak
rygg och ser yngre ut. Tittar rakt fram och säger med
grov och klar ungdomlig röst:
– Jag välsignar denna plats, det är Ambres som talar.
Människan har kommit till jorden för att själen skall få
möjlighet att ta ett steg vidare i sin utveckling. Jag vet
att denna seans är till för annat. Därför drar jag mig tillbaka. Sture sätter sig och sluter ögonen, rasslande ljud
som tycks komma från magen. Det ser ut som han sover. Så öppnar han ögonen och frågar om Ambres varit
här. Nu är han som innan seansen, med långsam röst
som en gammal man:
– Ambres var här en kort stund, säger Turid. Men han
ville dra sig tillbaka för att det skulle bli en annan seans.
– Då sätter vi i gång, säger Sture och sätter sig till rät-
ta. Han sluter ögonen, rycker till en kort stund och det
ser ut som han sover. Inte något av kroppens skakningar
som förut. Så säger Sture:
– Ser en man med kort skägg som står intill paketet
du har med. Han säger han är glad att vara här, vid
kyrkogården var det många som ville fram, kunde inte
berätta, nu kan jag tala om jordelivet, kvinnor, fyllekalas, fiol. Ord och händelser kommer så snabbt att jag
inte hinner skriva ner. Det går fortare och fortare. Tur
att bandspelaren är på, som tar upp vartenda ord. Meningar, personer och händelser flödar fram i närmare
tjugo minuter. Plötslig tar det slut. Sture rycker till och
öppnar ögonen:
– Ambres kom emellan. Han vill ha mig som ren kanal, inte användas för kontakt med andar. Tack vare
bandspelaren har jag allt som blev berättat. Sture beklagar avbrottet, men jag är nöjd. Jag har ju allt i bandspelaren. Sture och Turid önskar mig välkommen till
någon kurs.
Svaret i bandspelaren
Så fort jag kommer hem till Allégatan i Sunne tar jag
fram bandspelare. Den fick med allt. Jag börjar sätta ihop
vad anden sagt genom Sture. Här är ett sammandrag:
Jag föddes med namnet Nils Olsson. Prästen Svartengren i kyrkan sa att han älskade mig. Han tog
mig ofta med till Fryxell i Sunne, som också sa
att han älskade mig. Båda gjorde allt för mig. Jag
var deras allt och gjorde vad de sa. Kan inte berätta allt. Fryxell lärde mig mycket, ordnade så att
jag blev skollärare. Så ordnade Svartengren att jag
blev organist och klockare i hans kyrka. Så ville
han att jag bytte namn. Han bestämde att jag
skulle ha det egendomliga namnet Melanoz, som
på grekiska betyder Svartengren.
Ville inte göra vad prästerskapet sa. Ville vara
fri, började att gå min egen väg.
Efter varje gudstjänst gick jag samman med andra karlar från gudstjänsten till Schullström för
att ta ”kyrksup”. Ofta var löjtnant Lagerlöf med.
Det blev många kyrksupar. Jag var duktig att spela
fiol. Det var alltid fest och glädje. Även efter varje
bröllop och begravning festade vi, spelade och
sjöng för de nygifta eller den döde.
Jag spelade på alla kalas och bröllop i socknen.
Jag var glad, såg bra ut och hade lätt att få tag i
fruntimmer. Dom föll pladask.
Varje år den 17 augusti åkte jag och ”kyrksuparna” till Mårbacka för att gratulera löjtnant
Lagerlöf. Löjtnanten och jag var jämngamla bästa
kamrater i alla år.
På Mårbacka läste jag vers och spelade till dans.
Glädjen var hög och löjtnanten strålade av glädje
när jag och kyrksuparna var med. Vi skålade och
söp för löjtnanten, blev orediga, fulla, råa och började tafsa på kvinnfolken. Det tyckte de inte om,
kvinnfolken och barnen drog sig förskräckta in i
lilla salen. Vi blev så fulla att vi inte kunde stå.
Inför varje födelsedag var man oroad på Mårbacka för att Melanoz och ”kyrksuparna” skulle
komma och förstöra.
Jag hade en trogen hustru. Med henne hade jag
sex barn samt några oäktingar, fader okänd stod
det i papperen. Det blev så illa att jag gick i konkurs och allt jag ägde måste säljas. Det sista var
min egenhändigt byggda fiol. Sen köpte jag den
billigaste fiolen jag kunde hitta.
Det var detta Nils ville få fram, att han under jordelivet
varit en dålig människa. Han var inte Guds bästa barn.
Ville nu bikta sig för de levande. Det sista som blev sagt
på ljudbander var:
– Lägg tillbaka det ni har, där det hör hemma. Han
menade skallen.
Skallen stulen
Jag åker till Göran i församlingshemmet. Har med ljudbandet och skallen. Vi lyssnar på bandet. Går in till
prästen Joakim Leroy och berättar hela historien. Vill
att skallen begravs på sin rätta plats i invigd jord. Det
går inte att få ner skallen i den grav där den hör hemma. Göran har grävt en grop på lämplig plats på kyrkogården. Vi bestämmer söndagen om tre veckor. Då är
gudstjänsten i kyrkan samordnad med Sunne kyrka.
Göran låser in skallen i ett skåp i sitt rum i församlingshuset. Ingen annan vet att det skall bli en mycket
speciell begravning.
Det är söndag, prästen
Leroy och jag väntar
utanför medan Göran
går upp för att hämta
skallen. Det dröjer inte
länge. Göran kommer
utrusande från församlingshemmet och ropar:
– Skallen är borta, någon har brutit upp skåpet och stulit skallen.
Vem stal skallen och
varför den blev stulen
är en annan historia. C
35
Kattberget
Text och illustration Kalle Där Nol
N
öjesplatsen framför alla andra i Östra Ämtervik
på 40-talet var väl Söderby festplats, allmänt
kallat Kattberget. När jag läste för prästen under
första halvan av 40-talet varnade han oss blivande konfirmander för att besöka Kattberget som han kallade ”syndens näste”. Det gjorde ju Kattberget mer intressant. Att
en festplats i Östra Ämtervik och dess hederliga befolkning skulle vara mer syndfull än i riket i övrigt tvivlade
jag på. Att få en festplats helt spritfri är nog ett önsketänkande.
Det talas ju numera mycket om kultur. Vad är inte
musik och dans och gamla festplatser om inte kultur?
Många är de som på liknande platser som Kattberget
träffat sin livskramrat och därmed givit präster arbetstillfällen i form av vigslar och barndop.
Sven Lundberg, ett mycket talangfullt författarämne
skrev i ynglingaåldern korta berättelser om sport och
utflykter som vi pojkar hade, t. ex. boxning på Berga i
Skacksjö, där, som han uttryckte det, boxhandskarna
bestod av lump och strump. Han skrev också om sitt
första besök på Kattberget. Sven slutade tyvärr skriva
när han blev vuxen och valde det tunga skogsarbetet
som sitt levebröd och det arbetet höll han fast med till
sin för tidiga bortgång.
36
Jag dristar mig till att återge Svens berättelse om Kattberget här i Östemtingen och hoppas att Sven i sin himmel förlåter mig för detta. Vi var ju goda vänner och
fiskekamrater. Den kanske är något överdriven, men
vilken författare överdriver inte? Östra Ämterviks egen
Selma var inte så dålig på att fabulera. Här följer Svens
berättelse:
En Skröna från Kattberget
Nedtecknad av Sven Lundberg i slutet av 1940-talet
”En bra bit från civilisationen och väl inbäddat bland
den skyddande svenska skog som bugar sig för sin gäst
och frände ligger alla drinkares tillflyktsort – Söderby
festplats. Ja där vill jag leva, ja där vill jag dö, säger den
spritälskande, det må vara inföding eller någon annan
Pluddevutt och tar sin kära livsledsagare litern och redan lite knäsvag och röd om näsan kommer han sjungande och gestikulerande på väg till Emterviks Söder då
Visteruds Skytteförening arrangerar, men vad intresserar det honom, huvudsaken är att har en killiblängare
i sin kropp och mera i bakpluntan, då känns livet strax
lite lättare att leva och alla livets bekymmer och odrägligheter försvinner för varje dragnagel.
Ja, ungefär så där låter jag förordet bli till detta san-
na repotage från det så kallade Kattberget då bröderna
Bengtsson och undertecknad nyligen gjorde templet den
äran. Väl på den dåliga väg som leder till arenan började
strapatserna. Redan efter en halv minuts gång hade undertecknad gott ner till anklarna nära på och var man än
gick så plaskade man i gyttjiga dypölar och i det rådande
mörkret hade ett par kattögon varit värda sin vikt i guld.
Ja, det var inte utan att man tog sig en tankeställare hur
de stackars fyllesvinen skall kunna böka sig fram denna
kväll. Men här finns inga hinder, de ha spolierats och
varje nykter tanke har allt mer försvunnit för varje hutt.
Ja, i alla fall så halkade vi iväg bit för bit och sista tampen
liksom lyftes vi fram av de rytmiska toner som strömmade emot oss från den
rymliga lokalen.
Där inne är stämningen hög. Det är
som ett enda sorl,
fast givetvis kommer det något avgrundsvrål
från
någon överförfriskad själ, som höjer
sig över alla andra
och de som finner
det bästa nöjet i att
dansa böljar fram
över dansgolvet till
tonerna av någon
eggande rumba eller vad det vara må.
Vi gör ett besök nere i krogen, det verkligt kära tillhållet för spritdjävulens offer. Här skålas det, här går
giftpinnarna upp i rök som bildar täta rökridåer och ur
dimman skrider groggslagna individer, som med hängande ögon raglar hit och dit, förgäves sökande någon ro,
och ett sluddrigt tal gurgla sig upp ur deras strupar.
Som sagt, med slö och tom blick vandrar dessa individer omkring hårt träffade av spritens hårda och
mörbultande slag. Ja till och med så hårda att dess ickemotståndare måste uppsöka ”kanvasen” för längre eller
kortare räkningar. Så får de se en kille som de kanske
aldrig har snackat med förut och rabblar upp den ena
saga efter den andra, skrattar och skriker, bölar och
gnäller, och med ett ord, de roar sig kungligt.
Många gånger kan det liksom ligga och trycka en
upprörd stämning och inte sällan händer det att det
drar ihop sig till stor kniv- och revolverafton och då
är det beklagligt om man inte har turen att vara med.
Det kanske börjar med att någon lossar grovt artilleri
mot någon antagonist och sedan är ovädret lössläppt.
Nu susar högerkardorna om varandra och luften dallrar
av hotelser och hårda ord. Ur stridsvimlet höjer sig en
stämma, det ligger något av mord i rösten: ”Håll er ur
vägen jävla bonksleckerer annars så jävlar anamma ska
ni få er en smocka så ni går skôjergang te likboa.”
Sista kapitlet
Klockan närmar sig 24 och snart förklingar de sista tonerna. Vi måste ta våra paltor och följa med strömmen.
Väl nere på vägen får vi vara med om kvällens poäng:
KVINNOJAKTEN. Två överförfriskade personer kommer raglande från tillställningen och berättar att nu
ska de ta flickorna efter taljen och de stackars kvinnsen
tar genast skrikande till harvärjan. Runt, runt går karusellen bland folkhopen,
kvinnsen
sänder brinnande
böner om fred, men
utan resultat. Mörkret gör sitt till att det
inte blir något byte
för kvinnojägarna,
och stapplande söker de sig andra
jaktmarker. Platsen
för skådespelet är
snart avfolkad och
vi tre, Bengtsönerna
och undertecknad
bemannar våra stålhästar för hemfärd och den väntande slafen.
Ja, detta var liksom en bild av vad som försiggår på
Kattberget och är det så att man vill vara med och ha
lite tjo och tjim i livets vår då ska man uppsöka nämnda
arena.”
***
Nu finns inget kvar av Kattberget, byggnaden är nedriven och sista gången jag besökte det forna danspalatset
var en dag med spårsnö för många år sedan då jag och
mina taxar tillsammans med en jaktkamrat som kanske
hade jakträtt på dessa trakter var dit. Vi skulle undersöka om någon räv hade grävt sig in under ruinerna och
husgrunden, men det hade det inte. Om det var musik
från storhetstiden eller vindens tjut i den rådande snöyran som hördes spelande från grantopparna kunde jag
ej avgöra.
Dagens jakt var dock inte misslyckad för kamraten
sköt en rävhane vid ett gryt strax norr om kyrkan.
För övrigt tror jag inte att någon av de som svängde
sina lurviga ben i ”syndens näste” tog någon skada och
blev sämre människor för det. C
37
Skrömt i Östra Ämtervik
Marina Andersson
Å
r 2009 handlade hembygdsföreningens årliga
utställning om spökerier i Östra Ämtervik och
materialet som hittades var förvånansvärt rikligt.
Östra Ämtervik är antingen en enormt hemsökt plats eller också har östemtingarna en enormt livlig fantasi och
det är förmodligen inte någon slump att Selma Lagerlöf,
som skrev så mycket om hemtrakterna, ofta hade spökerier och annat övernaturligt som tema i sina berättelser.
Letar man efter spöken kan man satsa på Brattberget
där en gång en man gick ner sig i en av de sumpiga vattenhålor som finns uppe på berget. Mannen hade varit ute
och supit på självaste julafton och folket i bygden tyckte
att betedde man sig så på årets mest heliga natt fick man
skylla sig själv och ingen brydde sig om att dragga efter
mannen och begrava honom i vigd jord. Av den orsaken
sägs mannen på Brattberget gå igen än idag.
Även på Selma Lagerlöfs Mårbacka sägs det att man
sett och hört en del som inte kan förklaras. Bland annat
har anställda hört haltande steg över grusgången och
inne i huset, Selma Lagerlöfs karakteristiska steg eftersom hon föddes med en höftskada.
En novemberkväll gick dåvarande intendenten runt
med en grupp, han ledde gruppen upp för trappan till
den övre våningen. När han kom upp i den övre hal-
38
len ser han något i ögonvrån som fick honom att vända
blicken mot den övre salongen och till sin stora häpnad
står en kvinnogestalt där. Hon skimrar som om hon
vore omgiven av paljetter och när intendenten steg in
i rummet tittar hon upp, ser rakt på honom, vänder
sig om och går rätt in i väggen mot sovrummet som
ligger intill salongen. Intendenten kunde, den kvällen
inte komma bort från Mårbacka snabbt nog. När han
kommer hem försöker han lugna sig så pass mycket att
han kan skiva ett brev som måste postas dagen därpå.
Han börjar skriva, först skriver han dagens datum och
upptäcker till sin förvåning att dagens datum är den 20
november, Selma Lagerlöfs födelsedag. Vem var kvinnan i Selma Lagerlöfs salong?
Bland tomtar och troll
Bland de mest förekommande berättelserna om övernaturliga varelser i Östra ämtervik är tveklöst historier
om tomtar. Vi pratar inte om Jenny Nyströms små,
rara figurer, utan om betydligt mer barska individer.
Från Humletorp berättas att man fick inte arbeta efter
klockan 18 eftersom tomten kunde bli upprörd. Den
siste mjölnaren vid Skacksjö kvarn, Fredrik Moström,
upptäckte en gång en liten gråklädd gubbe som höll
i hela det stora vattenhjulet, så det inte rubbandes en
millimeter. Moström begrep att det var tomtens sätt att
säga att inget mer arbete skulle utföras denna dag och
hans respekt för den lille grå tomtegubben var så stor att
han lämnade kvarnen och gick hem.
På julafton var det speciellt viktigt att inte föra oväsen
eftersom det var dagen som småfolket var mest aktiva.
Förde man oväsen hämnades de genom att själva föra oväsen hela julnatten igenom och hålla hela gården vaken.
Det var också viktigt att ställa ut en skål med gröt till de
små på julaftonskvällen för att visa tacksamhet för det arbete som utförts under året och med hopp om att tomten
skulle fortsätta bringa lycka och välstånd till gården.
Tomten var en nyckfull varelse, man måste vara snäll
mot honom (oftast är det en han, tomtemorsor verkar
vara ett sentida påfund) men man fick inte vara för
snäll. En kvinna som hade en liten tomte som hjälpte
henne att diska, ville visa sin tacksamhet genom att sy
nya kläder till tomten. Kvinnan la kläderna där hon visste att tomten brukade visa sig, men nyfiken som hon
var ville hon gärna veta hur hennes vackra gåva togs
emot. Hon gömde och väntade på att tomten skulle
dyka upp. Tomten upptäckte de nya kläderna och var
mer än nöjd, han tog på sig dem, beundrade sin välskräddade uppenbarelse och sa: ”Lull, lull, grann gosse,
diskar aldrig kärlen mer”. Efter det såg man aldrig mer
röken av den tomten.
Tomtar kunde enligt berättelser från Östra Ämtervik vara livsfarliga. En piga i Humletorp lurades in i
berget av tomtar och släpptes fri först åtta dagar senare,
när klockorna i Ullerud ringde. En man på väg hem till
Knutserud attackerades av en hel tomtearmé som med
våld försökte dra in honom i berget. Mannen kämpade
emot, men för varje tomte han slog ner hoppade två ny
fram. Mannen lyckades ta sig hem men återhämtade sig
aldrig, utan dog någon vecka senare.
Spertus?
Något som nämns i källorna om det övernaturliga i
Östra Ämtervik är en tingest som kallades Spertus. En
spertus var en mask som sades dra in pengar åt sin ägare
och för att få tillgång till en spertus måste man sälja
sin själ till Djävulen. Den byteshandeln lär en man vid
namn Magnus Ljungberg, boende i Prästbol ha gjort.
Han skulle ha dött någon gång under 1920-talet, och
hade då i sin ägo en liten ask som innehöll en spertus
som hade skrapat ihop en förmögenhet åt sin ägare. När
Ljungberg dog försökte man slå ihjäl den lilla masken,
men lyckades inte bli av med den förrän man stoppade
ner den i den döde ägarens mun.
Spertus nämns även i andra bygder. I Meddelande från
Dalarnas Hembygdsförbund 1916 kan man läsa följande:
Det var klart att historierna om ”Spertus”, skalbaggen runno oss i hågen, druckna som vi blifvit denna
minnesrika färd af gammal trolldoms vin. Spertur
ska sökas medelst metening i tre böndagar, hvarvid
ett människoöga tjäna som agn. Väl undfången gör
denna skalbagge en stackars svag människa till allvetande och allkunnig.
Vad finns i sjöarna?
Vattenväsen förekommer i åtskilliga sagor och ska också
ha förekommit i Östra Ämtervik. Enligt folktron bodde
Näcken i Arvidstorpviken. Där har man sett honom
komma forsande i en halv båt så skummet yrde.
I början av 1800-talet inträffade en märklig incident
i Visten. En kyrkvaktmästare hade besökt sin svärfar i
Humletorp och rodde efter besökte hem till Ullerud. På
väg över sjön upptäckte mannen att något rörde sig mitt
i sjön. Han rodde närmare för att undersöka det märkliga fenomenet när han plötslig blev anfallen. Han lyckas
få tag på geväret som låg i båten och skjuter besten rätt
i gapet. Här skulle historien kunna ha varit slut, men
några månader senare flöt ett enormt stort djur upp på
stranden, en stor sjöorm. Hela 26 alnar lång skulle den
ha varit.
Kloka gubbar och gummor
I det gamla bondesamhället var inte läkaren någon ofta
sedd gäst i stugorna. Blev man sjuk litade man till Guds
försyn och blev det riktigt illa vände man sig till någon klok gubbe eller gumma som fanns i trakten. Dessa
ansågs kunna bota sjukdomar och var dessutom trollkunniga. Högmans-Inga, boende i Högberg, var en av
dessa. Dessutom fanns det en klok gubbe i Östmansby
som kallades Snargubben. Han kunde, berättas det,
stämma blod och bota bölder. Han skar upp bölden
och när varet fastnat på kniven kastade han denna mot
en trädstam som stod i närheten. På så vis överfördes
sjukdomen från människa till träd.
Många år senare skulle skogen runt Snargubbens
stuga fällas, men det visade sig vara lättare sagt än gjort.
Ingen ville utföra arbetet eftersom den som högg ner
ett ”smittat” träd tog över sjukdomen som förts över på
trädet. Till slut fick man tag på en oförskräckt man som
erbjöd sig att avverka skogen, men då arbetet påbörjats
gick allt galet. Utrustningen gick sönder och folk skadade sig. Skulden för missödena lades förstås på Snargubbens trolldom.
39
Man kunde också föra över sjukdom från en människa
till en annan. Drabbades ett barn av sjukdom la man
barnets kläder över tröskeln och den som nästa morgon först klev över tröskeln drabbades av den sjukdom
barnet bar på, vilket i mina ögon var lite oschysst mot
den stackare som intet ont anade tvingades ta över alla
krämpor. Men det bästa sättet att undvika sjukdom och
övernaturligheter var helt enkelt att se till att de inte tog
sin in i första hand, vilket skedde genom att man la ut
stål. Allt skrymt hatade stål och placerade man stål vid
dörrar och fönster var man säker på att ingenting ont
kunde komma innanför hemmet väggar.
Tillbaka till Snargubben. Han hade makt, inte bara
över sjukdomar, utan också över andra människor.
Hans fru och dotter försökte övertala honom att åka
till kyrkan, men gubben var tjurig och tydligen upplevde han familjen så tjatig att han till slut inte unnade
dem en kyrkofärd heller, utan skrek efter dem ”Åk ni,
men så mycket ska jag säga er att ni kommer inte till
kyrkan”. Det visade sig att ekipaget kom inte längre än
till Bäviksbacken, där började hästen konstra och hur
de båda kvinnorna än bar sig åt vägrade den ta ett steg
framåt. Till sist tvärvände djuret och skenade hem och
det blev mycket riktigt ingen kyrkresa för Snargubbens
fru och dotter.
Åderlåtning och koppning
En del av de metoder de kloka gubbarna och gummorna använde sig av hade faktiskt en bakgrund inom
den etablerade medicinen, bland annat koppning och
åderlåtning. Koppning innebar att man slog hål på den
sjukes hud och satte koppor på huden och sög ut blod.
Kopporna var gjorda av glas eller horn. Åderlåtning
handlade också om att befria kroppen från blod, man
slog hål på en åder och lät en lämplig mängd blod rinna
ut. Tanken bakom denna metod var en teori som funnits i hundratals år; att kroppen bestod av olika vätskor,
fyra närmare bestämt: blod, slem, gul galla och svart
galla. För att människor skulle må bra måste dessa vätskor vara i balans med varandra, blev det för mycket eller
för litet av någon västska drabbades man av ohälsa. Typ
av sjukdom var beroende av vätskornas inbördes obalans. För att bota sjukdomar var man tvungen att återställa vätskebalansen, vilket gjorde att läkarnas främsta
medicinska utrustning var kräkmedel, lavemang samt
utrustning för att koppa eller slå åder, dvs tömma kroppen på blod. Blodiglar förekom också.
Efter hand övergavs teorierna om de fyra vätskorna;
åderlåtning och koppning förpassades till den medicinskhistoriska skräphögen, men levde kvar inom den
folkliga medicinen ytterliggare en tid.
40
Häxor
Idag har häxorna fått en liten renässans och att vara en
riktig häxa är nästan lite trendigt. Annat var det på den
”gamla goda tiden”. Då var häxeri ett faktiskt brott, i en
konkret juridisk bemärkelse och dessutom ett brott som
man kunde dömas till döden för. Läser man domböckerna från Fryksdals härad verkar det inte ha funnit någon större häxhysteri i Östra Ämtervik under 1600- och
1700-talen, men å andra sidan, läser man om misstänkta
fall av häxeri i Östra Ämtervik kan man bara dra slutsaten att våra häxor förmodligen inte var de skarpaste knivarna i lådan om man så säger.
En stackars kvinna försökte komma till Blåkulla, vilket skedde genom att flyga ut genom skorstenen (varför
använder sig alla övernaturliga varelser av skorstenen för
att ta sig in eller ut i en byggnad?). Den här stackars
häxan hade i det här fallet ett problem, hon mindes inte
trollformlen. Skulle man till Blåkulla löd formeln: ”Här
opp och här ner, i helvetet ska jag in”. Problemet var
att den stackars kvinnan bara mindes den första delen
”Här opp och här ner”, vilket gjorde att hon fastnade i
skorstenen och bara flög upp och ner som en jojo. Hur
det gick för henne förtäljer icke historien.
Vi avslutar med några meningar skrivna av Östra
Ämterviks stora skräcktant, Selma Lagerlöf, kvinnan
som älskade spökhistorier. Här kommer några rader ur
Gösta Berlings saga:
Har du någon gång givit akt på ett barn som sitter i
sin moders knä och lyssnar till sagor? Så länge barnet hör talas om grymma jättar och sköna prinsessors
bittra lidande, håller det huvudet upprätt och ögonen
öppna, men om modern börjar tala om lycka och solsken sluter den lille sina ögon och slumrar in så stilla
med huvudet mot hennes bröst. Se ett sådant barn är
också jag. Må andra lyssna till tal om blommor och
solsken, men för mig väljer jag de mörka nätterna,
fulla av syner och äventyr, för mig de hårda ödena,
för mig de förvildade hjärtans sorguppfyllda lidelser.
***
Jan i Gata Åkeri
Södra Ås 81
686 96 Östra Ämtervik
0565-301 01
070-225 43 94
Kvarnlyckan
Inger Strandberg Andersson, mjölnardotter
Östanby skola 1954. Jag står i främre raden som nummer två från vänster, lärarinna är Anna-Lisa Nolinder
J
ag född i Mariefred 1947. Min mor hette Märtha
Strandberg, och var född i Gustaf Adolfs församling
1924. Min far, Bror Strandberg, föddes i Kvarntorp,
Kattnäs i Södermanland 1898. Min far bodde i Hälserud, Sunne och drev tillsammans med sin far ett sågverk. Min mor var piga i Gräsmark på 40-talet och det
var så min far och mor träffades. De gifte sig i januari
1947 och i september föddes jag. 1948 flyttade vi till
Kvarnlycka där far blev mjölnare. Han skötte också om
kraftstationen i Kvarntorp.
Vi hade en ko, två grisar och höns. Lite skog och
åkrar hörde också till, så vi fick både ved och hö. Jag
minns bara lyckliga, underbara dagar från den här tiden. Hallonhäcken, jordgubbslandet och grönsakslandet och alla blommor ser jag framför mig. Pappa byggde
en lekstuga till mig som jag lekte mycket i. En gång
när ingen såg mig hittade jag en massa målarfärgburkar
inne i vedboden. Nu skulle här målas och det blev både
rött, grönt, rödgult och blått. Då fick Inger stryk av far,
han var inte glad kan jag lova.
Far gjorde en gipsdocka till mig som jag älskade så.
Han gjorde även skidor och en gitarr. Göran i Kvarntorp har en leksaksbil som far har gjort, den står nog på
museet. Bror, som far hette, var tusenkonstnär, det var
ett helsidesrepotage om honom i NWT på 1950-talet.
Jag lärde mig cykla på mors stora cykel och en dag
när mjölkbilen kom, så hade den med sig en ny, blå cykel till mig, som pappa hade beställt i Sunne. Vilken
lycka, vilken obeskrivlig lycka jag kände då. Det finns
många minnen; doften av nysågad ved på vedbacken,
när det doftade vår, nybakade bullar och en Loranga,
doften av snö på vintern, Barnens brevlåda och Karusellen som gick på radion.
Våra grannar var Karl i Kvarntorp, Edward som
bodde där Rut Schelin senare flyttade. Vidare Astrid
och Sven, vars son Eskil förolyckades. Jag minns det så
väl för Astrid och Sven ringde hem och ville att pappa
skulle skjutsa dom till sjukhuset. Vi hade en ljusgrön
Ford Eifel på den tiden.
Sedan hade vi Elin och Herman i Svalhålet, deras dotter fick en dotter tillsammans med Eskil, Britt-Marie.
Henne brukade jag leka med ibland. Så var det Astrid
och Axel på Tallåsen. Robert kommer jag ihåg, han var
hemma med sin häst ibland. En gång fick jag hålla hästen i tömmarna och pappa fotograferade oss. Det fotot
fanns att beskåda i Elsa Pettersons skyltfönster i Sunne.
I ett hus bodde det ett par med många barn, jag har
tyvärr glömt alla namn. Och så var det Emma och Johan, Anna-Lisa med man och två döttrar och på bostället bodde en tant. Ute vid vägen till Skacksjö bodde Rut
och Åke. Jag gick i skolan i Östanby, började där 1954
och gick efter ettan och tvåan innan vi flyttade till Kil.
Jag har flyttat en hel del genom åren, men nu bor jag
i Skåne. När jag åker till Värmland så är jag alltid till
Kvarnlyckan och tittar. Detta var lite minnen från mitt
älskade Kvarnlyckan som jag bär i mitt hjärta. C
41
Historien om den
blide Löwenborg
Annette Stenbäck
E
fter att ha gått en stund på Östra Ämterviks
kyrkogård och tittat på både stora och små minnesmärken står jag framför Selma Lagerlöfs grav.
Sökandet efter gravplatsen till en av förebilderna till
den blide Löwenborg i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings
saga, har inte gett något resultat.
Kyrkvaktmästaren har efter en del efterforskningar
kommit fram till att Bengt Gustaf Geijer, som han
hette i verkliga livet, blivit begravd på den så kallade
allmänningen. Även om jag inte hittat någon gravsten,
så är intresset definitivt väckt för att ta reda på mer om
denna person.
Han föddes den 18 januari 1801 på gården Ransätter,
numera Geijersgården. Hans föräldrar var brukspatronen Bengt Gustaf Geijer och hans hustru Ulrika Magdalena Geissler. Sitt namn fick han efter både far och
farfar.
År 1814 lämnade han Ransätter och började studera
vid Trivialskolan i Karlstad. Samma år dog hans far och
i och med det var barndomen slut. Familjen fick några
år senare sälja gården och det var då hans kringflackande kavaljersliv började.
Åren 1815–1818 gick han i gymnasiet i Karlstad och
fick omdömen som ”begriplig” och ”läraktig”. År 1818
for han till Uppsala där han tog hovrättsexamen, men
han tjänstgjorde aldrig som jurist. Kanske led han av
samma dåliga självförtroende som sin kusin Uno Troili.
Med stor sannolikhet bodde han under studietiden hos
sin bror Erik Gustaf Geijer.
I familjen på Ransätters gård ingick hans moster Agneta Geissler. Hon var musikalisk och lärde alla barnen spela på de instrument som fanns på gården. Där
fanns två fortepianon, men säkert andra instrument
också. Kanske var det musik Bengt Gustaf skulle ha
sysslat med, men det var svårt att försörja sig på detta.
Att vara son till en brukspatron i den tidens Värmland
var ingen garanti för att man hade mycket pengar att
röra sig med.
Från 1827 till något år in på 1830-talet var Bengt
Gustaf skriven hos sin bror Emanuel och hans familj på
Sunnemohyttan. Därefter flyttade han till Eskilsäter,
där han skrev sig hos Inspektor Simon Göransson med
adress Säter 2.
42
Den blide Löwenborg spelar Beethoven på ett bord.
Illustration George Pauli.
Göransson dog redan 1832 och det var troligen då Bengt
Gustaf köpte egendomen. Det gick några år men av
drömmen att bli lantbrukare blev det ingenting. Det är
möjligt att han med sitt oroliga psyke helt enkelt tröttnade och ville pröva något nytt. År 1848 flyttar hans
husfru Anna-Lisa Pfeffer till Övre Ulleruds socken och
Bengt Gustaf till Kärvinge, Sunnemo, Rudstorp och
Sunnemo igen 1851.
De sista åren av sitt liv bodde han för en mindre
summa pengar årligen som inackordering hos nämndemannen och hemmansägaren Nils Jonsson i Bävik. Jag
har kommit i kontakt med tre olika uppgifter om var
Bengt Gustaf bodde under sin tid på Nolista i Bävik.
I ett vindsrum i huvudbyggnaden, i brygghuskammaren eller i ett litet hus ovanpå källaren. Däremot hittar
jag inga belägg för att han skulle ha bott på vinden i
skolhuset som det tidigare påståtts. Bengt Gustaf dog
i Bävik av lungsot 1862. Då verkade det som om han
fortfarande var skriven hos nämndeman Carl Bengtsson i Sunnemo.
Någon gång under Bengt Gustafs liv hände det något. Han ”finns” helt plötsligt inte. Kanske har han
blivit förskjuten av släkten. Breven från hans bror Erik
Gustaf till släktingar nämner mycket lite om brodern.
Frågan är vad han han gjort för att förtjäna ett sådant
öde. Brodern Emanuel på Sunnemohyttan levde också
ganska isolerad från den övriga släkten.
Många gånger under åren har jag funderat på hur det
kom sig att Bengt Gustaf blev förebild till en av kavaljererna i ”Gösta Berlings saga” När Selma Lagerlöf var
barn berättades det mycket i hemmet om människor
i bygden och deras livsöden. Säkert hörde hon berättas om ”bruksbokhållare” Geijer som var så musikalisk
och bror till den ”store” Erik Gustaf Geijer. Eftersom
han dog 1862 och Selma Lagerlöf föddes 1858 ligger
det kanske lite sanning i skrönan att han var en av deltagarna vid hennes dop. Det är också möjligt att han
besökte Mårbacka ett antal gånger. Selmas pappa var
mycket intresserad av musik och omgav sig ofta med
spelmän av olika slag. Alla kavaljererna är ju lite missanpassade, udda, kanske olyckliga individer, som inte
passade in i samhället och i den gruppen passade Bengt
Gustaf perfekt.
Den musikaliske Geijer lär ha spelat på orgeln i Östra
Ämterviks kyrka när den nyinvigdes på 1840-talet. Är
detta med sanningen överensstämmande, så har han
vistats i Östra Ämtervik långt före tiden i Bävik.
Det har sagts att han var så fattig att han inte hade
råd att skaffa sig ett eget instrument, utan ritade en klaviatur på ett bord istället. Han hade en släkting, som
enligt traditionen gjort samma sak, men han lär ha bu-
rit det med sig på ryggen istället. Kanske Selma Lagerlöf med författarens rätt inspirerats av dessa personer.
Enligt en artikel i VärmlandsBygden den 1 april 1975
skriven av Karl Sandin, berättas en helt annan historia.
Enligt artikeln skulle Bengt Gustaf ha förfogat över ett
enkelt piano, men tonen i det skulle ha varit så dåligt
att Beethoven inte blev njutbar. Var det kanske därför
han använde sig av ett stumt instrument istället? Då
kunde han i alla fall inuti sitt huvud höra hur Beethoven skulle låta. C
43
Marc och Karin Broos.
!LMA ,yV -USEUM /F %XPERIMENTAL !RT
Marina Andersson, foto Alf Folmer
U
nder 2010 drabbades kultursverige av en chock.
Alma Löv Museum Of Experimental Art, skapat och drivet av Marc och Karin Broos, ska
läggas ned. Beskedet fick en enorm genomslagskraft
och var den stora kulturnyheten i de svenska rikstidningarna och i en hel del små med för den delen. Alma
Löv Museum har under årens lopp skapat mängder av
utställningar, skapat stora rubriker i tidningarna, framför allt på riksplanet.
Det är därför hembygdsföreningens styrelse, och
framför allt Östemtingens redaktion, kände en skammens rodnad när vi insåg att det i hembygdsföreningens egen tidning aldrig förekommit en enda artikel med
temat Alma Löv och familjen Broos. Sent ska syndarn
vakna heter det och Östemtingens redaktion tog kontakt med Alma Löv och Marc Broos.
Red: När ni meddelade att Alma Löv ska läggas ner
blev ju responsen enorm, och var den stora kulturnyheten i de flesta stora dagstidningar, hade ni väntat er det?
Droppade ni nyheten och väntade på anstormningen
eller blev ni tagna på sängen av uppmärksamheten?
44
Marc: Beslutet att lägga ner Alma Löv togs ganska
spontant. Jag, Karin och Sara satt vid datorn och diskuterade Alma Lövs framtid, vi hade planer på att lägga
ner Alma Löv, frågan var bara när. Så Sara gick ut på
Facebook och skrev att Alma Löv skulle läggas ner. Fem
minuter senare började media ringa och fråga om museet verkligen skulle läggas ner. Det var bara att ta ett
snabbt beslut; antingen sväva på målet och säga att vi
lägger ner om något år kanske, eller löpa linan ut och
säga att vi stänger efter säsongen. Beslutet var mycket
spontant, men vi känner att det är rätt, man ska lägga
av när man står på topp. Vi har fått fantastiska recensioner, bland annat i Dagens Nyheter. ”Ett av Sveriges
mest inspirerande museer”. Kulturnyheternas recensent
i SVT utnämnde Alma Löv till ett av Sveriges mest inspirerande museer. Programmet sågs av över en miljon
tittare och orsakade folkstorm.
Red: Kommer ni att sakna Alma Löv?
Marc: Vi ville, som sagt var, avsluta när vi stod på topp
och dessutom kände vi att vi var färdiga med projektet.
Marc: Nej, vi har aldrig funderat på att flytta till Stockholm, men vill man göra karriär ska man nog göra det.
I storstäderna finns en mycket större kulturkompetens,
både bland människor i allmänhet och framför allt på
kulturredaktionerna. Alma Löv har lyckats locka många
fantastiska konstnärer, vilket kan vara svårt eftersom
det finns få institutioner med status nog att locka de
främsta konstnärerna.
Red: Ni har gjort mycket för konstlivet i Värmland och
i Sunne kommun och jag läste en insändare i FryksdalsBygden där man ansåg att Alma Löv måste drivas vidare
i kommunal regi. Vad säger ni om det?
Marc: Kommunen har överhuvud taget inte hört av sig,
utan alla reaktioner, förutom insändaren i FryksdalsBygden, har kommit utifrån. Vi ser sällan representanter för kommunen här på Alma Löv.
Red: Under alla år med Alma Löv, finns det någon utställning eller utställare som varit extra minnesvärd?
Interiör från Alma Lada.
Sen har givetvis en hel del andra faktorer spelat in, t. ex.
bidrog en konflikt med en granne. Vi började dessutom
få för många gäster, vårt ideal är max förtio personer/
dag, annars förlorar man den personliga kontakten med
besökarna som är en så viktig del av projektet. Med
många besökare ökar också risken för att förvandlas till
en institution, vilket aldrig varit projektets syfte. Det är
lätt att man blir etablerad och förvandlas till ett besöksmål och meningen med Alma Löv har aldrig varit att det
ska vara till för förströelse eller avkoppling. Förströelse
och avkoppling får aldrig vara konstens främsta mål.
Red: För många besökare skulle inte vara ett problem
för de flesta museer. I dag förs ju en ständig diskussion
i museivärlden om just besökssiffror och man diskuterar kultur utifrån ett företagarperspektiv, man ska vara
kulturentreprenör.
Marc: Hade jag varit entreprenör hade Alma Löv aldrig
startats, jag har aldrig sett projektet som en inkomstkälla.
Drivkraften har varit konsten, även landsbygden måste få
smaka på det avvikande. Det avvikande står för utveckling
eftersom det gör att man ser på saker och ting på ett nytt
sätt. Kreativ verksamhet behöver ett kreativt samhälle och
landsbygden idag behöver den kreativiteten.
Red: Apropå landsbygd, hur är det att driva ett sådant
projekt som Alma Löv här ute på landsbygden, fanns
inte någon gång en tanke på att flytta till Stockholm,
där en större krets konstintresserade finns?
Marc: Varje år har alltid något eller några projekt bitit
sig fast, men alla projekt har varit lyckade på sitt sätt
och visst har det skett många minnesvärda händelser.
Jag minns när skådespelerska Marika Lagercrantz besökte oss. Efter att hon sett utställningen sa hon att hon
ville göra något för oss, för mig och Karin, så hon gav
oss en helt privat föreställning av en uppsättning som
hon framförde i Torsby. Utställningen med Selmas tånaglar var också fascinerande och skapade ett stort rabalder. Jag ville protestera mot exploateringen av henne
och skapade en monter med hennes tånaglar. Jag kontaktade bekanta och bad om tånaglar, men fick bara av
en person. Montern fanns senare med på Konstmuseum
i Stockholm
Red: Vad händer nu?
Marc: Det har varit 13 fantastiska år med mycket slit,
för mig har Alma Löv varit en passion på gränsen till
besatthet och jag kommer fortsätta arbeta med performance och olika happenings. Bland annat har det bildats en grupp som heter CIA, Center för Interactual
Art, konstens underrättelseverksamhet som ska utföra,
utforska olika projekt. Tanken är att skapa något korskulturellt; film, perfomance, det oväntade. Folk har
frågat om de får besöka Alma Löv, även om stället är
stängt, och bara gå runt och se sig om. Men jag har
svarat nej, nej, nej.
Red: Då så Marc Broos och Alma Löv Museum. Varmt
tack för alla de år som ni satt Värmland på konstkartan. C
45
Alf Folmer höll föredrag i Norstastugan på Arkivens Dag, foto Marie Söhrman.
Årets utställning på Ås Brunn
Marina Andersson
Å
rets utställning på Ås Brunn genomfördes i samband med Arkivens Dag och hade temat Östra
Ämtervik vid tiden för andra världskriget. Som
bekant var Sverige inte ett krigförande land, men påverkades givetvis av den rådande situationen i Europa. I
Östra Ämtervik placerades mängder av militärer, männen var inkallade och livsmedlen ransonerades. Kriget
fanns på nära håll, både Danmark och Norge okuperades av Tyskland och Finland krigade mot Sovjetunionen. Från Finland kom tusentals så kallade krigsbarn
som bodde hos svenska familjer under kriget. Östra
Ämtervik skilde sig inte från övriga Sverige, utan även
här togs krigsbarnen emot.
Nationalinsamlingen
När Finland anfölls av Sovjet väckte detta starka känslor även i Sverige. Finlands sak är vår hette det och
bland annat samlade man in pengar till grannlandet.
Östra Ämterviks mest kända person, Selma Lagerlöf,
ville också gärna skänka pengar, men hade för tillfället ont om kontanter. I stället väljer hon att ge bort två
46
guldmedaljer; Svenska akademiens guldmedalj och
Nobelprismedaljen och skänker dem till Nationalinsamlingen för Finland. Lagerlöf var för övrigt mycket
politiskt intresserad och när man läser hennes brev får
man bilden av en engagerad kvinna som inte är direkt
nazistvänlig. När hennes vännina, norska Kaja Hansen,
ville gå in i någon form av ungdomsrörelse varnar Lagerlöf: ”Men jag hoppas att er norska rörelse som du vill
ansluta dig till inte är lik den tyska. Om du visste hur
många brev, som jag har fått detta år från förpinade,
olyckliga, ruinerade, landsflyktiga människor. Det har
inte varit något gott verk. Tag till måttstock på en rörelse om ledaren följer lag och rätt. Gör han det, då kan
man lita på honom, men kommer han med grymhet,
förföljelse och orättvisa mot annorlunda tänkande, då
ska man låta honom gå sin egen väg”.
”Nicht-arier”
År 1933, när Hitler och nationalsocialisterna tar makten i Tyskland, skänker Selma Lagerlöf inkomsterna
från novellen Skriften på jordgolvet till intellektuella
(underförstått judiska) flyktingar från Tyskland. Den
nazistiska ledningen blev ursinnig och ställde in det
planerade firandet av Selma Lagerlöfs 75-årsdag.
Året är 1939, Selma Lagerlöf har fyllt åttio år och
hon är inte längre lika kaxig, utan tröttare och ängsligare. En bekant har bett henne ta emot en judisk flykting men Selma Lagerlöf tvekar och skriver i ett brev till
livskamraten Valborg Olander:
Nu är frågan den, om Hitler och hans anhang bli
vredgade över att jag tar en judinna i mitt hus. Jag hoppas, att det ingenting ska ha att betyda, men jag ber dig
med Gretl komma överens om en sak. Det är ju alldeles
onödigt att för någon omnämna, att Helena Blumgarten är en nicht-arier. Man behöver bara säga att hon är
från Wien och kom med andra krigsbarn.
I ett senare brev skriver Lagerlöf:
I går kväll hörde jag i radion, en ny förordning,
som också var obehaglig. Du hörde kanske också
att alla utlänningar som vistas i Sverige skola räknas, de skola också uppge om de äro judar, var de
arbeta och få sitt uppehälle, hur länge deras anställning varar. Jag trodde att det skulle gå så fint
att hålla tyst med Fröken Blumgartens ickeariska
börd och nu kommer denna förordning, som ju
måste åtlydas. Jag blev ganska slagen av skräck.
Hur kan det falla de svenska myndigheterna in att
på detta sätt gå Hitlers ärenden?
Selma Lagerlöf insåg att detta ”ickeariska påbrå” inte
skulle kunna döljas genom den nya förordningen. Hon
är ängslig för konsekvenserna, vad den stora tyska läsekretsen skall tänka. Hon avslutar brevet:
Tänk på, att det är hela min ekonomiska framtid
det gäller. Bäst vore att flickan inte alls komme
hit, men det finns väl ingen annan råd. Förlåt mig,
men jag är mycket bekymrad.
Antisemitismen var utbredd i Europa och enligt den
nazistiska retoriken var judarna ”undermänniskor”
vars blod inte borde blandas med det germanska. En
av hörnstenarna i den nationalsocialistiska teorin var
rasbiologin, uppdelandet av människor i raser, med
olika egenskaper. Sverige var ett föregångsland inom
rasbiologin och bedrev forskning vid Rasbiologiska
institutet.
Den grå vardagen
Enligt många kvinnor som upplevde beredskapstiden
var den otroligt spännande. Det var liv och rörelse och
sprang snygga militärer i varje buske. Tyvärr fanns vissa
problem med att göra
sig vacker eftersom det
mesta var ransonerat.
Mat givetvis; bland annat kaffe, mjöl, kött,
fläsk var ransonerat.
Frukt som apelsiner
och bananer gick helt
enkelt inte att få tag på.
Man försökte dryga ut
det man kunde, kaffesurrogat kunde bestå av
rostad råg, eller av vetekli mixad med sirap
som rostades. Kaninuppfödningen ökade;
kaniner förökade sig
snabbt och drygade på
så vis ut köttransonerna. En viss svarthandel
ägde också rum. Kristidsnämnden som i varje socken
var ansvarig för att ransoneringen följdes hade inte alltid kunskap om allt som producerades. Bland annat
maldes mjöl på vissa gårdar vilket aldrig kom till kristidsnämndens kännedom.
Cellullen
Även tyg och i och med det kläder var ransonerat och
ville man skaffa sig en snygg festblåsa eller en ny kappa fick man antingen sy om andra klädesplagg till det
man behövde, eller också kunde man använda sig av
tyger som drygats ut med fibrer. Cellull kallades dessa.
Problemet var att kvalitén var urusel, bland annat tålde
materialet inte fukt.
Molly Elfstrand, ung flicka under beredskapstiden, berättar: Jag hade sytt en ny kjol och en
jacka av cellull. När en väninna frågade om jag
ville följa med på en cykeltur svarade jag ja, och
givetvis skulle jag ha på mig mina nya kläder. När
vi hade cyklat en bit började det regna och till min
förskräckelse känner jag hur kjolen bara blir trängre och trängre och jackan blir kortare och kortare.
Tyget krympte av regnet. Vilken tur att inte blusen var sydd i samma material!
Tack Alf
En del av utställningen var föreläsningen Med livet som
insats av Alf Folmer. Alf berättade om sina upplevelser
under kriget, i Norge, Finland och Berlin. Föreläsningen
blev mycket uppskattad och hembygdsföreningen riktar
sitt tack till alla som för sina kunskaper vidare. C
47
När man skickade vykort
i stället för SMS
Marie Söhrman
E
n känsla av stilla frid och trygghet vilar över
gamla vykort och bilder. Stugan där Mor bor är
omgiven av en frukträdgård eller ett naturskönt
landskap, svenska flaggan vajar i vinden. Förr dokumenterade man ofta genom att fotografera vid olika tillfällen och speciellt då vid högtider eller familjefirande
av något slag. På omslaget av denna tidning kan du se
en blandning från livet i Östra Ämtervik. En bild säger
mycket och väcker vår nyfikenhet att analysera vad bilderna berättar.
I Tyskland och Frankrike tillverkade man på 1870talet vykort och de första vykorten kom till Sverige i
början av 1890-talet. Till en början var korten enkla i
utförandet, men snart blev det vackert tecknade kort,
oftast med flera bilder från städernas sevärdheter som
flätades ihop av blomstervinjetter. Dessa kort kallades
Grüss-Aus eller på svenska Hälsningar från och betraktas
idag som rariteter.
Riktig fart tog intresset när de fotografiska vyerna
blev vanliga åren innan förra sekelskiftet. Några år senare härjade den s. k. ”vykortssjukan” såväl i Sverige som
i andra länder. Folk skickade vykort till varandra i tid
och otid och antalet postbefordrade vykort accelererade
till oanade siffror. År 1901 skickades över 20 miljoner
kort i Sverige och 1904 nådde intresset sin kulmen då
48,6 miljoner kort skickades.
Ofta sparades korten i vackert utsmyckade album och
motiven på korten var oftast topografiska vyer av gator,
48
torg, byggnader, kyrkor och skolor. Många av dessa fotografier var handkolorerade. Mycket populära var även
de tecknade jul- och påskkorten som oftast var vackert
färglagda. Men vykorten användes även till att skildra
händelser, t. ex. olyckor och bränder, och ofta fanns korten till försäljning redan dagen efter händelsen. På den
tiden fanns ingen TV, radio eller dagens sociala medier
som kunde förmedla nyheter snabbt och fotografier förekom mycket sparsamt i dagstidningarna.
Det är inte bara de gamla miljöerna som syns på korten. En fotograf kan under sin livstid samla och dokumentera stadsmiljöer, bilar och kläder som förändrats.
Bilderna visar trender inom en hel yrkeskår under
flera generationer. De berättar också vad man under en
viss tidsepok ansåg vara fint att visa upp.
Texten, meddelandet, på korten blir ytterligare ett
kulturlager. Man skickade hälsningar om när man skulle anlända eller åka och meddelade ankomsttider och
att man ville bli mött på någon särskild plats. Då var
det utdelning av post tre gånger dagligen, så man hade
verkligen möjlighet att snabbt få iväg ett meddelande,
det som idag ersatts med SMS- eller epostmeddelande.
Hur skall vi i framtiden kunna spara den dokumentation som nu finns och vad berättar den om vår vardag?
Gamla vykort är ett gott exempel på en bra och tydlig
dokumentation som berättar vår livshistoria. Därmed
inte sagt att vi är emot den moderna utvecklingen, men
hur kan man dokumentera den? C
Hur vi vårdar vårt arkiv
Marie Söhrman
Hembygdsföreningen samlar på allt
Hembygdsföreningen samlar in och dokumenterar vår
gemensamma historia. Om vi får in en massa gamla
vykort, brev, dagböcker eller andra dokument så måste
de katalogiseras enl. arkivstandard. Hur man gör detta
har vi lärt oss av arkivspecialisten, Kerstin Meric, som
jobbade här under 1 1/2 år genom bidrag från Statens
Kulturråd.
Hur gör man när man arkiverar?
Så här ser den lista ut som Kerstin iordningställde för
vårt framtida arbete. Detta kan till viss del ge er en fingervisning om vad ni kan göra för att förbereda er innan
ni kommer med material ni vill lämna till oss. Ni kan
skriva vem som skänkt materialet, och vem som har ägt
det, och hur det använts eller vad det nu kan vara som
är intressant att veta för dem som kommer och frågar i
framtiden. Tänk på vad ni själva skulle vilja veta.
Så här gör vi
3. Lägg handlingar för varje arkivbildare för sig. Sortera
efter det allmänna arkivschemat. Arkivets namn = arkivbildaren.
4. Inkommet material läggs i arkivkartong. Ge det arkivbildarens namn. Innehållet förtecknas på ett förteckningsblad, ett ex. i kartongen och ett ex. i Förteckningspärmen. När handlingar läggs i arkivkartong,
rubba inte inbördes ordning. Borsta bort damm, mögel och skadedjur utan att skada handlingarna. Ta
bort gem, plastfickor, gummisnoddar och dylikt. Använd aktomslag och skriv innehållet med blyerts. Fyll
kartongerna helt så att inte handlingarna viker sig.
Undvik att vika handlingar. Skriv på kartongen, arkivbildare, vilken nummer inom serie den tillhör och
vilket år handlingarna tillkommit. När kartongen är
fylld, notera den i arkivförteckningen. Skriv etiketter på kartongerna efter den färdiga förteckningsordningen. C
1. Ser till att det finns arkivkartonger, aktomslag, förteckningsblad och annat som behövs för arkiveringen.
2. När något lämnas till förvaring, se till att dokumentation lämnas. Givarens namn, adress, telnr. och inlämningdatum. Inventera materialet utan att ändra
ordningen, skriv en lista om det är flera handlingar,
böcker eller skrifter. Upprätta gåvohandling i 2 ex.
ett för givaren och ett för mottagaren. Båda skall vara
påskrivna av resp. En lista över de olika handlingarna
skall biläggas gåvohandlingen.
Beställ CD med våra inspelningar
Hembygdsförening säljer CD skivor med
inspelningar från bygden. Pris 100 kr + porto
Arkivet i Karlsro
OBS! Beställningsvara
kontakta Marie Söhrman
tel: 0565-303 20
[email protected]
Öppet 12.00–15.00 sista lördagen i varje månad
med undantag för röda dagar
01. Göran Bengtsson
Inspelad 2000 av Richard Nilsson
Kontaktpesoner
Leif Östlund
0565-330 83, 070-535 33 80
[email protected]
02. Cissi Dahlström, Hildur Nilsson och Erik Åhs
Inspelad 1956 av Carl Hagestam
Marie Söhrman
0565-303 20, 070-813 03 20
[email protected]
03. Leif Stinnerbom föreläser om berättande
Inspelad 2010 av Marie Söhrman
04. Alf Folmer berättar krigsminnen
Inspelad 2010 av Marie Söhrman
49
Bygdebok i Östra Ämtervik
Marie Söhrman, illustration Carl-Erik Törnqvist
Del I av bygdeboken
Hembygdsföreningen har startat en grupp som börjat jobba med Del 1 av en tänkbar hembygdsbok. Vi tror nämligen att det är mer eller mindre omöjligt att göra
en tung tjock tegelsten om hela Östra Ämterviks historia och nutid i en enda bok.
Tanken har växt fram att det skulle gå lättare om den gavs ut flera delar. Hur mycket
som kommer att rymmas i varje del är i dagsläget inte klart, men vi har börjat med
att samla in material om kyrkans historia.
Kontakt har tagits med församlingen genom Lars Müller, Arne Persson, Joakim Leroy, Per Sundqvist, Göran
Bengtsson och Inger Axelsson. Dessa är positiva till förslaget och har gett oss uppmuntran för att leta efter material
som kan passa in i sammanhanget.
Finns intresse från er som vet?
Det som är viktigt är att ni som sitter på information som ni anser bör ingå i detta verk hör av er och förmedlar
ert material till oss. När boken är färdig är det omöjligt att rätta uppgifter, eller att påtala att detta borde ju varit
med. Alla som lämnar material kommer givetvis att anges i boken med sitt namn.
Förslag på ämnen
Första steget
1. Arkeologi
2. Munkkyrkan
3. Pilgrimsväg – Gästgiveri
5. Kyrkvägar
6. Väckelsen – väckelsepredikanter
7. Präster – prästlängd
8. Prästgårdar Kyrkoarkiv
9. Kyrkans mark, byggnader och arrendegårdar
10. Kyrkans inventarier, Kyrkoarkiv
11. Kyrkogården – utbyggnader, Kyrkoarkiv
12. Gravvårdar
13. Klockare – klockarlängd
14. Vaktmästare
15. Kyrkokörer
16. Organister
17. Bilder, brev och andra dokument med anknytning
18 Annat som borde vara med
Samla in material. Kolla upp, kopiera och samla allt som
redan finns om vår kyrka. Glöm inte att skriva varifrån
dina uppgifter kommer. Kopiera utsida och och titelsida
ifall materialet kommer från t. ex. en bok.
God Jul och Gott Nytt År
önskar vi på
MEDSKOGS AKTIVITETSBY
0565-321 23
www.medskog.se
50
Skicka din information till undertecknad, vi kan göra
kopior av original, om ni vill behålla saker så går det
bra. Däremot kan det ta lite tid ibland.
Marie Söhrman
Arkiv- och redaktionsgruppen
Gunnerudstorp 26
686 96 Östra Ämtervik
0565-303 20
070-813 03 20
[email protected]
• Total entreprenad
• Renovering
• Ny- och tillbyggnad
0565-309 60, 070-201 35 88
Allt inom
elinstallationer
0565-309 50, 070-523 01 43
51
Årets Östemting
2010
har tilldelats
Kjell Sundström och Marie Söhrman
»För att under många år flitigt arbetat med att sätta Östra
Ämtervik på kartan och uppmärksammas i större
sammanhang än det lokala.«
52
Info från hembygdsföreningen
Året med hembygdsföreningen
Föregående års Östemting delades ut vid hembygdsföreningens luciafirande i Norstastugan, lucia var Märtha
Ahqvist. Förutom att dela ut Östemtingen tillkännagavs också vilka stipendiater som fått pengar ur fonden
som hembygdsföreningen instiftade efter försäljningen
av Där Ner i Mårbacka. Stipendiater var Emterviksamatörerna som fick 10 000 kr till inköp av ljudanläggning.
Gården Hörn i Västmyr fick 10 000 kr till utveckling av
sin verksamhet. Slutligen kören Sockenplock som fick
3 000 kronor för inköp av noter och till resor.
Efter årsmötet i februari 2010 genomfördes våraktiviteter i form av en rysk temakväll där Zoya Tverdikova
serverade underbar rysk mat och berättade om sitt forna
hemland Ryssland. Gästerna bjöds även på en föreläsning av Ryska föreningen i Karlstad.
En annan våraktivitet var tovningsdagen, ett samarbete med Prästbols skola. Eleverna besökte Ås Brunn,
tovade och spann och skapade mängder av mästerverk i
ull. De passade även på att besöka Sparbanksmuseet.
Midsommarfirandet ansvarade IS Emtarna och kyrkorna för och en vecka senare genomfördes Bonnrock med
över 500 betalande och stämning som vanligt på topp.
Veteranfordonsdagen var välbesökt trots dåligt väder
och Lagerlöfsfesten drog ca 100 besökare med Emterviksamatörernas föreställning av Fröding på Sloreborg.
Innan föreställningen avgjordes föreningsfemkampen
där kyrkans lag efter hård kamp vann tävlingen. Pajtävlingen vanns av Ylva Syvertsson. Årets Östemtingar
blev Marie Söhrman och Kjell Sundström.
Tidigare utnämningar:
1999 Bosse Nilsson
2002 Gösta Persson
2001 Göran Bengtsson
2002 Barbro Folkesson
Årets Östemting
Ge oss förslag
ÖSTRA EMTERVIKS HEMBYGDSFÖRENING
Ås Brunn 686 96 ÖSTRA ÄMTERVIK
Tel: Marina 312 08 e-post: [email protected]
www.ostra-amtervik.se/hbf
2003 Carl-Erik Asker
2004 Ruth Olsson, Gunvor Jansson och Elvy Persson
2005 Anna Feltenmark och Annette Nilsson
2006 Anders Stigsson och Håkan Andersson
2007 Karin och Marc Broos
2008 Eva och Tommy Larsson
2009 Matts Nilsson
Nävgrötskvällen för hjälpsamma medlemmar genomfördes
i slutet av augusti med dragning av sommarens lotteri.
Vinnarna i Sommarlotteriet
1. Kafferep med underhållning av Sockenplock på hembygdsgården, Gudrun Andersson
2. Städhjälp från Solrosen, Lina Witturp
3. Biljetter till Västanå Teater, Erik Andersson
4. Presentkort på Solbacka, Thomas Högqvist
5. Lunch på Hotel Selma Lagerlöf, Pia Backlund
6. Kniv, Leif Backlund
7. Entré till Bonnrock 2011, Kerstin Nilsson
8. Guidad visning på Mårbacka, Margareta Wikström
9. Presentkort på Prästbols Handel, Karin Nilsson
10. Presentkort på Hörn i Västmyr, Olof Olsson
”Det kommer en buss efter vägen”, utbrast förvånade
ämterviksbor den 12 september. Bussen innehöll deltagare i hembygdsföreningens sockenresa på temat ”Lär
känna din hembygd”. Den guidade turen gick på socknens småvägar och lunchen i form av kolbullar serverades av Föreningen Trillan och Kyrkvägar. Även Hästfordonsmuseet var öppet.
Under året har Östra Ämterviks arkiv på Ås Brunn
hållt öppet. Den sista lördagen i varje månad har man
kunnat besöka arkivet och släktforska, läsa gamla handlingar eller titta på foton.
Under året togs en nygammal tradition upp i form
av tipspromenader som arrangerades av föreningarna i
socknen. Sträckan gick från Sjösala/fotbollsplanen via
gamla landsvägen till Berget i Bävik och drog en massa
allmänbildade människor som fick pröva sina kunskaper.
Under året har i vanlig ordning också byggnaderna
setts över, och brister åtgärdats. Medlemmar har ställt
upp på städdagar vilket hembygdsföreningen varmt
tackar för. Slutligen vill hembygdsföreningen också rikta ett varmt tack till medlemmar och samarbetspartners
under 2010. Vi ses igen 2011. C
53
Sommarens program 2011
Vill du hyra Ås Brunn
Midsommarafton med dans kring midsommarstången
Midsommardagen, Ekumenisk gudstjänst
Bonnrock, rock ’n’ roll på logen
Veteranfordonsdagen
Lagerlöfsdagen
Med reservation för ändringar
Hembygdsföreningen äger som ni vet hembygdsgården
Ås Brunn. Vi vill uppmuntra östemtingar och andra att
använda lokalerna. På hembygdsgården finns tre byggnader till uthyrning, Norstastugan kan avvändas året
runt. Rymligast är logen, som dessutom har en scen.
Resturangen har ett stort allrum och ett rymligt kök.
Norstastugan har två allrum och ett kök, här kan man
även hyra videoprojektor, filmduk och högtalare som
hembygdsföreningen anskaffat för bild- eller filmvisningar. Våra lokaler kan användas vid fester, möten,
kafferep och andra arrangemang. Om ni är intresserade
av att hyra, kontakta hembygdsföreningen. C
Gåvor till hembygdsföreningen
Föreningen har tacksamt emottagit följande gåvor:
Från Margot Hallstensson
Barnskor inköpta i Knutseruds handel
Näverryggsäck
Såll och instrument för åderlåtning
Från Kerstin Hilmersson
Betygsböcker från skolan i Skacksjö
Från Catharina och Charlotta Djurelind
Äldre böcker och dokument
Från Gunde Shullström
Information om och dagböcker från Sten Schullström,
fyrbyggare från Östra Ämtervik
Flera fotoalbum och lösa fotografier
54
Östra Ämter vik
Värmlands medelpunkt
www.ostra-amtervik.se
Ås Brunn
Hembygdsgården med
§ i hembygden
Årsmöte i Nôrstastugan
söndag 20 feb 2011 kl. 18.00
Föreningens verksamhet
www.ostra-amtervik.se
• Fester, samlingar och arrangemang
• Uthyrning av Ås Brunn
• Östra Emterviks arkiv
• Ortsnamninventering
• Försäljning av Domböcker
• Östra Emterviks Hbf Fond
• Ö Emterviks Sparbanks Museum
• Årets Östemting
• Årstidskriften Östemtingen
• Planerad bygdeboksutgivning
Internetportalen för alla i Östra Ämtervik
Bli medlem
Enskild inkl. Östemtingen 125 kr
Familj inkl. Östemtingen 170 kr
Läs mer på sidan 2
Bankgiro 5910-7029
Glöm inte att ange namn och adress.
Du kan även kontakta någon i styrelsen
ÖSTRA EMTERVIKS HEMBYGDSFÖRENING
Adress: Ås Brunn 686 96 Östra Ämtervik
0565-303 41 [email protected] www.ostra-amtervik.se/hbf
WGS 84 N 59º 45’ 38.62” E 13º 15’ 22.48”