Nummer 3 - 2010 - Sjömanskyrkan i Sverige

Comments

Transcription

Nummer 3 - 2010 - Sjömanskyrkan i Sverige
I hamn
Med sjömän
En tidning från Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm-sjömansinstitutet // nr 3 2010
Krigsseglare
hedrade
Sjöfolkets hjälpande
hand i halmstad
passion med
tradition
Den gamle och havet
Larry Hansson, 82, är skeppare ombord på M/S Sydfart.
132 år gammalt är hon svenska handelsflottans
äldsta fartyg. Kanske världens äldsta
i kommersiell trafik.
Ledaren
Tack för givande år
i Sjömanskyrkans tjänst
V
id årsskiftet lämnar jag ledamotskapet i Sjömanskyrkans
styrelse efter att ha varit medlem
i 12 år, varav de två sista som
styrelsens ordförande.
Jag avsåg egentligen att lämna styrelsen
redan vid årsskiftet 2006/2007, då min
tidigare verksamhet, Handelsflottans kultur- och fritidsråd, inordnades i Sjöfartsverket, och jag själv efter pensionering
flyttade till Skåne. Vänliga styrelsekamrater övertalade mig emellertid att bli kvar
för ytterligare en mandatperiod, något
som jag tackade ja till. Detta har inneburit fyra intressanta och spännande år.
under denna min sista mandatperiod
har stora förändringar skett i Sjömanskyrkans verksamhet. ”Kostymen” har
slimmats och anpassats till rådande behov
och resurser, bland annat genom färre
anställda jämfört med tidigare. Samt
genom lokalisering av verksamheten till
en plats, Frihamnen, där också det aktiva
sjöfolket finns. Detta har inneburit ett
verkligt lyft för verksamheten. Inte minst
under säsongen med kryssningsfartyg,
då en mångfald sjömän av skiftande
nationalitet, sökt sig till de trivsamma och
ändamålsenligt inredda lokalerna.
I år har också Sjömanskyrkans stora
och anrika fastighet på Katarinavägen
2
med sjömän I hamn // oktober 2010
”Jag lämnar således
en verksamhet som
står på stabil och
säker grund.”
avyttrats. Detta efter en lång tid av diskussioner och överväganden i styrelsen.
Efter flytten till Frihamnen stod det emellertid klart att en försäljning var en såväl
logisk som klok åtgärd, bland annat för
att frigöra kapital och därmed trygga den
framtida verksamhetens existens. Avytt-
randet har också inneburit att styrelse
och personal nu helt kan inrikta sig på de
viktiga verksamhetsfrågorna, som ju är
huvudändamålet med Sjömanskyrkan.
Förnyelse har skett på flera andra områden. Tidskriften ni håller i handen är en,
en ny modern och uppfräschad hemsida
en annan. Och Sjömanskyrkan planerar
för en geografisk vidgning av besöken
ombord i fartygen.
Jag lämnar således en verksamhet som
står på stabil och säker grund. Jag har
känt ett stort personligt engagemang för
denna verksamhet under de år jag haft
förmånen att få vara delaktig i densamma.
Samtidigt känns det rätt att lämna skutan
nu när goda vindar för verksamheten
framåt.
till sist vill jag rikta ett stort tack till
kamraterna i styrelsen, samt till Sjömanskyrkans direktor och personal, för
trivsamma och givande år tillsammans.
Samtidigt önskar jag den nya styrelse,
som tar vid efter årsskiftet, lycka till med
den viktiga uppgiften att även fortsatt ge
sjöfolk bästa möjliga välfärdsservice.
Torbjörn Cruth
Ordförande, Sjömanskyrkan i Stockholm
I hamn
Med sjömän
Innehåll Nummer 3 2010 Årgång 68
4
18
Tidskriften Med sjömän i hamn ges ut av
Stiftelsen Sjömans­­kyrkan
i Stockholm-Sjömansinstitutet.
Ansvarig utgivare
Ullamaija Nordström, 08-556 943 30
[email protected]­kyrkan.nu
Adress
Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm, HUS N,
Frihamnen Box 27269 102 53 Stockholm.
Telefon 08-556 943 30
Fax 08-556 943 39
E-post [email protected]
Hemsida www.sjomanskyrkan.nu
Plusgiro 55493-1
bankgiro 5256-3087
Redaktör
Sten Windén, 0709-48 23 17,
[email protected]
Form OcH layout
Jesper Möller, [email protected]
Omslagsfoto Ulf Lodin
Tryck AB Danagårds grafiska, Ödeshög
Tidskriften är Svanencertifierad, nr 341 196
Larry Hansson, skeppare.
Ove Allansson om ostasiataren Tamara.
15
Nästa nummer kommer i december.
STIFTELSEN SJÖMANS­­
KYRKAN I STOCKHOLMsjömansinstitutet
Styrelse
Torbjörn Cruth, ordförande
Nils Göran Wetterberg, Inga-Lena Arvidsson,
Chang Strömberg, Lennart Jonsson,
Arne Wikström, Roger Lindgren
Personal
Ullamaija Nordström, direktor
Gunilla Sävström, kamrer
Kicki Wetterberg, fartygs­assistent
Roderica Perez, receptionist
Sjömanskyrkans Kimmer Karlsson styr mot hamnen.
Sjömans­institutet
Gudstjänsliv
Gudstjänst firas i Djurgårdskyrkan.
Fartygsbesök
Sjömanskyrkans personal besöker
an­kommande fartyg i Stockholms hamnar.
Diakoni
Sjömanskyrkans diakonala arbete består av
socialkurativa och själavårdande insatser,
bland annat genom hem- och sjukbesök.
Läsrum
Vårt läsrum är en öppen verksamhet för sjöfolk. Vi har servering, tidningar och tidskrifter,
biljard och tillgång till telefon och internet.
Grupper och föreningar
På Sjömanskyrkan samlas ett
flertal grupper såsom Sjömanskyrkans vänner och syföreningen.
FOTO: ulf lodin (cruth, larry, kimmer) maja modén (illustration)
4Mötet: Larry Hansson, 82, och M/S Sydfart
– en lång kärlekshistoria.
10 Krigsseglardagen
12Maciej Zaremba: ”Vad är vi skyldiga de döda?”
13 Sveket mot sjöns arbetare
14 Hänt i Sjömanskyrkan
15 Kimmer Karlsson är sjöfolkets hjälpande hand
i Halmstad
18 Ove Allansson: Tamara annat än dagens lådracers
22 Sjömanskyrkans direktor ser Passionsspelen
26 Kustkonst – Måkläppens stångmärke
27 Helenes långa resa hem
28 I akterkant
30 Noterat
32 Hösthälsning
Med sjömän I hamn // Oktober 2010
3
Mötet
En oslagbar
kärlekshistoria
Vi åker genom Stallarholmen, över bron som leder till Selaön
i Mälaren. På vänster hand, vid kajen nedanför silot, ligger hon
förtöjd och lastar raps. M/S Sydfart med hemmahamn Grönhögen
på Öland, som trotsat tidens tand på ett förbluffande sätt.
Med sina 132 år är hon en solitär i den svenska handelsflottan.
Skepparen, Larry Hansson, har en bit kvar. Han är bara 82.
Text sten windén Foto ulf lodin
4
med sjömän I hamn // oktober 2010
Med sjömän I hamn // Oktober 2010
5
6
med sjömän I hamn // oktober 2010
FOTO: Räddningshelikopter 997/SCANPIX (finnbirch)
”Vi hade 30 graders slagsida, men hon låg
stadigt. De flesta båtar skulle fortsatt runt.
Men inte denna.”
D
et är med vördnad man går ombord. Här är det inte bara att
klampa på. Det är rent och snyggt
och skorna av när man stiger in
i kajutan, där Larry är invecklad i en trivsam
konversation med en vän från trakten.
– Du tog väl av dig kepsen när du klev
ombord?
Det är skärpa i rösten. Men blicken är mild.
Och den gamle skepparen smälter fullständigt
när en labradortik sticker upp nosen under
bordet och vill bli kliad bakom örat.
– Hon är så go. Vi är så glada åt djuren, säger
Larry.
För dessa visar sig vara två. En labradorhanne snusar vällustigt under bordet.
De är inga skeppshundar. Husse är Fredric
Paus, som äger silot i Stallarholmen. Och det
är Fredriks pappa som småpratar med Larry
över en kopp kaffe.
sen sju på morgonen.
Kvällen innan kom hon från Karlshamn, där
hon lossat raps från Malmö. I höjd med Landsort blev det kämpigt i de höga vågorna.
– Vi hade inget vatten i henne, ingen ballast.
Flatbottnad som hon är så bystade hon och
slog. Och vi blev ett par timmar försenade.
Men Sydfart är en helt fantastisk båt, berömmer Larry.
– Hon är stark, hon är bra. Bättre än många
tio år gamla fartyg. Hon har alltid blivit välskött, alltid tillhört ett rikt rederi. Hon ligger
på varvet varje år, bottenmålas. Och så är hon
ju byggd på bessermansplåt. Fråga elektrikerna som har borrat i den här plåten hur
många borr de kört av.
Han har aldrig haft bekymmer med henne,
försäkrar han.
– Nej, aldrig. För två år sen var vi ute för
en kantring på väg till Slite. Vi var tre man
ombord, gick med sten och fick förskjutning
i lasten. Stenen var lastad på en pall med tolv
– Vi seglade mycket med bricketter från
Tyskland, på Kivik och Brantevik, där det
kunde ligga massor med skutor.
Larry och Sydfart är ett. Och han stortrivs
med sjölivet. Man är sin egen, sköter sig själv.
Även om det är ständigt jobb, ibland tjugo
timmar om dygnet, säger Larry.
– Bra sjöben har jag haft, men nu börjar de
ge upp. Knäna är slut.
Men i nästa stund lovar han hänga med
tills sonen går i pension. Sonen, det är Peter,
styrman ombord, som inte ville vara sämre än
farsgubben och mönstrade första gången vid
16, också han. I oktober fyller Peter 50 och har
skapligt många år kvar till pensionen, så Larry
har lagt ribban högt, som alltid.
”Jag gav 150 000 kronor för na 1979. Mycket
pengar. Men billigt ändå. För det är en gammal
bra båt”, försäkrar Larry Hansson.
sydfart har lastat
centimeter höga ben. När hon rullade vek sig
benen. Tänk dig det. Tolv centimeter på hela
lasten! Vi hade 30 graders slagsida, men hon
låg stadigt. De flesta båtar skulle fortsatt runt.
Men inte denna. Vi kom in till Södertälje för
egen maskin. Där fick även Sjöfartsverket belägg för vilken bra båt jag har, småler Larry.
Flyget, kustbevakningen och lotsarna kom
ut.
– Men vi körde för egen maskin. Jag tänkte,
nu går väl oljetrycket på Volvo Pentan. Men
den höll konstant tryck, säger Larry stolt.
på hösten 1944,
under brinnande krig.
– Vi gick i Östersjön och i Nordsjön. Seglade mycket på Tyskland och Polen. Svenskarna
svepte minor. Jag såg att både skepparen och
styrmannen var nervösa. Men jag var 16 och
hade inget förstånd på att vara rädd.
larry började sitt sjöliv
larry känner sin båt utan och innan. Vartenda kapitel i den långa historien som började
på Thorskogs skeppsvarv vid Göta älv, mellan
Trollhättan och Göteborg, där ångbåten löpte
av staplarna 1879. Företaget Billerud hade beställt henne för att gå med pappersmassa via
slussarna till Göteborg och vidare till England
och Holland.
– I dag är hon en pluttebåt. Men då var hon
en stor jätteångbåt på 300 ton, jämfört med
alla skutorna på femtio, sextio ton som det
vimlade av ända fram till 1960-talet. Det var
nästan bara amerikabåtarna som var större,
och de var inte så förbannat stora dom heller.
1965 sålde Billerud fartyget. Men köparen
gjorde konkurs. Ragnar Gustavsson från Lidköping hade båten innan jag fick henne 1977,
berättar Larry.
– Det var ångmaskiner i na förut. En på 90
hästar när hon byggdes, och 1907 fick hon en
på 120. Den gav enorm kraft med sitt stora
svänghjul. Då hade hon åtta mans besättning.
Den gick ända till 1956. Då satte de i en diesel,
en dansk maskin. Och nu har jag en Volvo
Penta på 330 hk, som kom i 1972.
Med sjömän I hamn // Oktober 2010
7
Peter är styrman och andra generationen Hansson på M/S Sydfart.
Han mönstrade första gången när han var 16, liksom pappa Larry,
och fyller 50 i dagarna. Den omsorgsfullt vårdade Volvo Pentan
på 330 hästkrafter kom i 1972.
Som mest gör Sydfart, med full last, 300
ton, 8,5 knop. ”Tomme gör hon tie”.
– Men vi frestar henne aldrig. Kör aldrig
vår maskin mer än 1 500 varv. Penta säger att
hon ska göra 18–1 900. Kör jag saktare förstör
jag maskinen, påstår dom. Jag kör 18–19 000
timmar innan vi behöver byta kolvar, men det
vägrar dom tro. Den här maskinen har gått
5 000 timmar sen vi renoverade den sist. Då
fick den nya vevlager, ramlager, kolvar, allt.
i papperna står det att fartyget nyförbyggdes
första gången 1904. På 1930-talet var det dags
igen och på nytt 1957.
– Då hade hon trädäck och träluckor. De
skar av henne jäms med, la nytt däck, ny lucka
och rev ut hela inredningen.
Sydfart är pietetsfullt vårdad, utvändigt som
invändigt. Ordningen är minutiös. Styrhytten
är modern och utrustad med den senaste tekniken, navigatorer och radar.
Fartyget har fyra hytter. Larry har lagt beslag
på kaptenshytten. Styrman Peter och matrosen
Mattias Pettersson har varsin. Den fjärde står
tom. Eller snarare är den överfull – med videofilmer. Ty förströelse behövs. Tiden till sjöss kan
bli lång, även om det varit lite si och så i år.
– Säsongen har varit väldigt kort. Tidigare
om åren har det varit isfritt och vi har kunnat
8
med sjömän I hamn // oktober 2010
köra året om. I år började vi i april. Det är
skillnad.
Nu i sommar har emellertid Sydfart seglat
i skyttelfart mellan hamnarna i Östersjön och
Mälaren. Till Stallarholmen har hon varit ett
par gånger.
– Nu går jag till Karlshamn och sen till
Kalmar. Fram och tillbaka däremellan några
gånger. Jag har 2 000 ton där och dra. Möjligen
går vi till Gotland. Sen beror det på om Fredric
vill att vi ska komma tillbaks hit, säger Larry.
Sen har han inte tid med oss längre. Sydfart
har lastat sina trehundra ton raps och ska segla
söderut.
M/S Sydfart är kulturhistoria. För några år
sen fick Larry bidrag både från Sjöhistoriska
museet och Riksantikvarieämbetet, som ur
potten för bidrag till arbetslivsmuseet, beviljade pengar för att renovera däcket.
sydfart håller liv i en tradition och levandegör de farleder som annars bara trafikeras av
fritidsbåtar. Och hon används fortfarande för
det hon byggdes för 132 år sedan – att frakta
sten och spannmål.
I dokumentärfilmen ”Sydfart går nordvart”,
gjord av Sten Alskans med stöd av Riksantikvarieämbetet, spelar fartyget huvudrollen.
Och Statens Maritima Museer vill gärna ha
henne som museifartyg.
– Då får di skaffa litta pengar. För di vill ju
ha na ju, skrockar Larry Hansson och dyker
in i styrhytten.
M/S Sydfart
M/S Sydfart av Grönhögen
byggdes 1879 på Thorskogs
skeppsvarv vid Göta Älv, mellan
Trollhättan och Göteborg. Hon
döptes till Olof Trätälja efter en
vikingahövding som härstammade från svearnas gamla
kungaätt, Ynglingaätten. Sedan
dess har fartyget bytt ägare och
namn. 1965 till Hamnfjord. Fyra
år senare till Stigfjord, för att
bli Ann 1972. 1977 köpte Larry
Hansson Ann och döpte om
henne till Sydfart.
Längd: 32 meter.
Bredd: 6,5 meter.
Djupgående: Tre meter.
Motor: Volvo Penta, 330 k/k.
Toppfart: 8,5 knop med full
last, 300 ton. ”Tomme” tio knop.
Snyggt och prydligt och ordning och reda.
Här klampar man inte in med skorna.
Styrman Peter Hansson och matrosen
Mattias Pettersson lastar raps som ska
till Karlshamn och bli margarin.
Med sjömän I hamn // Oktober 2010
9
Krigsseglardagen
Christer Persson, på sax och flöjt, och Jörgen
Toresson, piano och orgel, bjöd på vacker
musik (ovan).
Sjömanskyrkans direktor, Ullamaija Nordström, hälsningstalade (till höger).
Den gröna stadens klocka
Ute njöt flanörer och upprymda besökare till Skansen
och Gröna Lund av den vackra sensommardagen.
Samtidigt, inne i den idylliska Djurgårdskyrkan,
hedrade en liten, trogen skara de svenska sjömän
som fick sätta livet till under andra världskriget.
Text sten windén Foto ulf lodin
205
svenska handelsfartyg förliste. Torpederade. Minsprängda. Bombade.
2 000 svenska sjömän fick
sätta livet till. Om deras insatser för Sverige
och världen under de mörka åren talades det
ingenting om under många många år. Många
av de överlevande sjömän som hamnat utanför
den tyska spärren över Skagerack då krigshandlingarna till sjöss inleddes, behandlades
i stället skamligt av myndigheterna då de kom
10
med sjömän I hamn // oktober 2010
hem efter krigsslutet. Det skulle dröja ända
tills i september 1997, innan det officiella Sverige skänkte krigsseglarna upprättelse.
Då avtäcktes en minnesskulptur på Stenpiren i Göteborg. Och sedan dess högtidlighålls Krigsseglardagen den första söndagen i september i Helsingborg, Uddevalla,
Göteborg, Karlstad och Stockholm, medan
Malmö traditionellt hedrar krigsseglarna vid
Allhelgonahelgen.
I år var det fjärde gången som Sjömans-
kyrkan i Stockholm samlades för Krigsseglardagen i Djurgårdskyrkan sen flytten till
Frihamnen, då samarbetet med Oskars församling, under vilken kyrkan lyder, inleddes.
Och som tidigare om åren var inramningen
värdig och högtidlig.
Ett 30-tal deltagare njöt av den finstämda
samlingsmusiken i väntan på klockringningen. Jörgen Toresson på piano och Christer
Persson på flöjt, spelade Evert Taubes ”Stockholmsmelodi”, följd av ”Jeg vet en dejlig rose”.
Sen skiftade Christer till saxofon och mjukjazz och avslutade med ”Cést un chanson.”
Klockan med
Hjalmar Gullbergs ord från 1949:
”Den gröna stadens klocka vet
att bortom död och undergång
finns nya vårars fågelsång.
Det är naturens hemlighet.
Den gröna stadens klocka vet.”
kyrkklockan klämtade .
Sjömanskyrkan i Frihamnen var oåtkomlig
till följd av Tjejmilen. Men Parkcaféet (ovan),
granne med Djurgårdskyrkan, fungerade väl
som ersättningslokal för kaffesamkvämet som
följde på minneshögtiden.
Sjökapten Bengt Ahlin, 89, (till höger) var en
av gästerna i Djurgårdskyrkan. När kriget bröt
ut var han jungman. Kom hem från Sydafrika
i oktober 1939. Bengt var ombord på gamla
Belos, som var med och bärgade u-båten
Ulven, som minsprängdes den 15 april 1943 vid
Stora Pölsan i Göteborgs skärgård. Samtliga 33
man ombord omkom.
ringde för krigsseglarna
Sjömanskyrkans direktor Ullamaija Nordström påminde i sitt hälsningstal om krigsutbrottet för 71 år sedan. Och om ”de som
verkligen upplevde krigets fasor – de svenska
sjömän som seglade i den svenska handelsflottan”.
Och före detta sjömansprästen Nils-Göran
Wetterberg knöt an i sitt högtidstal till invigningen av Sjömansinstitutet – Sjömanskyrkan
i Stockholm 1942, under brinnande krig. Då
ärkebiskopen påminde om ”att vi landkrabbor
står i alltjämt växande tacksamhetsskuld till
våra sjömän”.
”Detta med tacksamhetsskuld till sjöfolket”, sade Nils-Göran Wetterberg, ”är mycket
vackert och mycket riktigt. Men det vore ändå
vackrare och ändå riktigare om man inte vid
fredsslutet snabbt glömde bort det hela.
Som sjömanspräst har jag träffat flera som
överlevt och som var ganska bittra på vad som
sedan inte hänt”.
framför oss, det land vi betalat vägskatt och
kyrkoskatt till under hela kriget, trots att vi
inte sett ett gruskorn eller en kyrkspira av det,
medan vi trampade däck ute i världen. …
Ingen mottagningskommitté mötte. Inga
feta tidningsrubriker hälsande dem välkomna. Likväl hade de varit goda representanter
för Sverige och svenskt sjöfolk”.
satte sig vid orgeln och
Christer Persson lyfte flöjten. Och snart fylldes kyrkan av tonerna till ”Somewhere over
the rainbow”.
Gamla engelska sjömanspsalmen Amazing
Grace, Oändlig nåd på svenska, sjöngs som
avslutningspsalm. Innan högtidsstunden i
kyrkan avslutades med att Jörgen Toresson
och Christer Persson spelade ”Polka dots and
moonbeams”.
Sen smakade kaffet med dopp gott i parkcafét, granne med Djurgårdskyrkan.
jörgen toresson
Före detta sjömansprästen Nils-Göran Wetterberg, höll högtidstalet vid minneshögtiden.
Nils-Göran Wetterberg slutade med att citera en sjöman som överlevde och som beskrev
känslan när han och hans kamrater närmade
sig den svenska kusten efter kriget. Han skrev
följande i boken ”Svenskt sjöfolk i krig”:
”Det var med en känsla av spänning vi
spanade mot det svenska landet. Här låg det
Med sjömän I hamn // Oktober 2010
11
Krigsseglardagen
prisbelönt
Journalist
Maciej Zaremba,
journalist och författare, är född 1951
i Poznan i Polen.
Han emigrerade
till Sverige 1969 på
grund av den
utbredda och starka
antisemitismen i
hemlandet. Zaremba
har vunnit flera priser
och utmärkelser för
sina reportageserier
i framför allt Dagens
Nyheter, bland
annat ur Svenska
Akademiens egna
medel. 2006 fick
han Stora Journalistpriset i kategorin
”Årets berättare” för
artikelserierna ”Den
polske rörmokaren”
och ”Rättvisan och
dårarna”. I slutet av
maj i år skrev han
”De skrattade bara” i
DN, om det osynliga
våldet på Europas
arbetsplatser.
12
I september 2003 skrev journalisten och författaren Maciej Zaremba en essä
i vilken han är starkt kritisk till behandlingen av de svenska krigsseglarna.
Följande är ett utdrag ur essän som bar titeln Vad är vi skyldiga de döda?
”Vad är vi skyldiga de döda?”
”När sjömännen från M/S Ningpo steg i
land i Malmö i januari 1946 hade de skäl att
vänta sig ett varmt mottagande. Inte bara
därför att de var frusna. De hade tjänat sitt
land väl, kanske bättre än de flesta anda,
och de hade betalat ett pris. Av de trettio
som gick ut krigsåret 1939 för att förse
Sverige med förnödenheter var sex inte
längre i livet. M/S Ningpo från Göteborg
minsprängdes på hösten 1941 utanför
Singapore. De som nu kom hem var nedbrutna av sjukdomar efter fyra år i japansk
fångenskap, somliga i tvångsarbete.
Men på kajen i Malmö väntade ingen
orkester. Där väntade polisen. Sjömännen
låstes in. De har ju inte betalat skatt på
flera år och man kunde misstänka att de
inte heller gjort värnplikten.
Mottagandet av M/S Ningpo-männen
var inget byråkratiskt misstag. När man
läser den magra dokumentation som finns
inser man att det snarare var regel. Något
år tidigare lyckades besättningen från M/S
Erik Frisell att återvända hem. Dess fartyg,
som i lejdtrafik försåg det isolerade Sverige
med spannmål från Argentina, sänktes
den 19 maj 1940 i Nordatlanten av en tysk
torped. ( Det var i början av kriget, innan
tyskarna fått för vana att sänka också
livbåtarna.)
med sjömän I hamn // oktober 2010
De 34 sjömännen räddades av en brittisk trålare, men kunde på grund av den
tyska spärren över Skagerack inte ta sig till
Sverige. Många kom att segla med brittiska och norska fartyg.
Karl Thour från Stockholm och Karl
Nilsson från Gistad kom aldrig tillbaka:
de sjönk med M/S Valparaiso nyårsnatten
1940. Deras skeppskamrat från ”Mannerström” hade bättre tur och blev efter kriget
avtackad och dekorerad för sina insatser.
Av Norge. I Sverige mottogs de överlevande från M/S Erik Frisell av kronofogden som
överlämnade indrivningskvitton: de har
inte deklarerat på flera år, blivit därför sköntaxerade och gäldade i skuld till staten.
Fosterlandet var som synes noga med
varenda skattekrona som krigsseglarna
underlåtit att betala medan de höll undan
för tyska ubåtar eller drev omkring på en
flotte i Nodatlanten.
Deras livhank bokfördes inte lika noga.
Vill man se deras namn på offentlig plats
får man bege sig till Vestre Gravlund i Oslo
eller till Trinitymonumentet i London. Där
finns några av dem upptecknade i sten. I
deras eget land finns inga motsvarande
minnesmärken (utom i en och annan
kyrka) …
Norge och Danmark hedrade efter
kriget sina stupade och välkomnade
dem som överlevt. I Sverige mottogs
de närmast som lösdrivare. (Det är inte
mitt ordval, utan Sjöfolksförbundets.)
Besättningen på M/S Ningpo tvingades
till femton års förnedrande process, för att
ens få ut sin lön. Då var året 1963. Därefter
gjorde statsmakten i ytterligare trettio
år segt motstånd mot vädjanden från
Sjöfolksförbundet och anhöriga att hedra
de dödas minne.
Först 1997, efter ett generationsskifte i
Kanslihuset, restes ett tämligen anonymt
minnesmärke på Stenpiren i Göteborg.
De krigsseglare som ännu fanns i livet fick
även en bok av regeringen, alldeles gratis.
Det var omtänksamt, eftersom många av
dem aldrig fått ut den särskilda ”krigsrisk­
ersättning” som de hade rätt till. Enligt
Torbjörn Dalnäs på Handelsflottans kulturoch fritidsråd har ingen kunnat förklara
vart dessa pengar tagit vägen.
De omkring tvåtusen sjömän som
inte återvänt från krigshaven lär utgöra
den största svenska krigsförlusten sedan
1813. Men det är tveksamt om den officiella tacksägelsen i Göteborg, den första
någonsin, verkligen gav dem en plats i det
kollektiva minnet.”
FOTO: Mats Andersson/scanpix
Krigsseglardagen
Sveket mot sjöns arbetare
I Ove Allanssons roman Här seglar Manfred Nilsson, som kom ut 1975, berättar
donkeymannen, eldaren, smörjaren och
maskinisten Manfred om minsprängningar, torpederingar, skräck och våldsam död
i båtarna under andra världskriget.
Om utsattheten hos krigsseglarna
och cynismen och den svinaktiga
behandling sjöns arbetare bestods
av svenska myndigheter, under och
efter kriget.
Här seglar Manfred Nilsson är en
form av dialogroman där författaren
säger du till Manfred i vartannat kapitel. Däremellan berättar Manfred i
jagform på en modifierad östgötska.
mot liv, lidande, skräck och söndertrasade
nerver. Vad kan pengarna göra mot krigets
förlängda arm, många överlevande blev
och är fortfarande nervvrak. Du vet en del
om detta Manfred.”
I kapitlet Även under krig
måste maskineriet smörjas
läser man:
”Vad skulle jag inte ge Manfred
för att år 1939 kunna läsa tankarna
hos de sjömän, som spridda över
klotet målar den svenska flaggan
medan helvetet sprider sig över
Europa, medan stövlarna sprätter
och Polen går under – till och
med den sista motståndsfickan på
halvön Hel.”
”Vad tänkte de flaggmålarna?
Jag vet bara att flaggan, de blågula färgerna, inte hjälpte för 1 370
sjömän, som under andra världskriget for i svenska handelsflottan.
Dessa 1 370 sjömän i svenska
fartyg mördades, blev offer för
minor, torpeder, flygbomber och
annan högstående teknik. ”
”De som dog och ni som överlevde
Manfred, alla hade ni era liv uppmätta,
graderade i kronor och ören, efter olika
krigsriskzoner.
Men trots att ni alla ombord i ett visst
fartyg befann er i samma krigsriskzon så
värderades era liv olika.
Varför? Jo, krigsrisken utmättes i procent
på lönen och inte i kronor. Ditt smörjarliv
Manfred var inte värt mer än en fjärdedel
av chiefens, maskinchefens, liv. På samma
sätt var en skeppares liv värt kanske fem
gånger mer än ett matrosliv.”
”Högsta krigsriskersättningen var
300 procent. Din smörjarlön i början på
fyrtiotalet var 175–190 kronor i månaden.
Befälhavarens lön låg kanske på över 700
kronor. Ju högre krigsrisk desto mera var
skepparns liv värt i förhållande till ditt eller
matrosens liv.
Livet värderades efter ställningen
ombord.
Utöver denna cyniska värdering är
tanken orimlig: att ställa upp pengarna
Längre fram i samma kapitel berättar Manfred om hur det kändes att
jobba under vattenlinjen under
brinnande krig när man seglade i
konvoj utmed Dödskusten:
”Jag minns en chief som alltid var
uppe på däck när det var flyganfall och
bombardemang. Ja, när det börja så cirkla
han runt därnere i maskinrummet och sa
att det går ju bra det här donkeyman, han
sköter ju manövern bra. Ja, då går jag upp,
jag kan ju behövas däruppe.
”Ibland höll jag käft men det var inte
alltid det geck. Jag såg på´n hur rädd han
var och rädd var ju jag också, men jag
måste ju stanna om inte chiefen sa annat.
Jag hörde smällarna däruppe och ofta
skakade fartyget till och jag var livrädd
och tänkte att träffar dom fartyget med
en bomb så är jag färdig, jag blir instängd
härnere. Samma sak om vi går på en magnetmina. Ja, dom engelska planen fällde ju
magnetminer utefter Dödskusten”.
”Jag minns en gång just när den där vettskrämde chiefen som vanligt hade berömt
mej för att jag skötte manövrarna så bra och sen klättrade
upp ur maskinrummet. Han
stog och titta ner från översta
gretingen när det small och
fartyget skaka till. Det var en
fullträff i fartyget framför oss,
en finne, jag fick reda på det
sen. Hon geck ner med man
och allt. Jag var rädd så att
det stog alldeles still i skallen
i nåra sekunder, men när
maskintelegrafen pingla och
manövern kom då kvickna jag
till och slog manövern bryggan begärde.
Efter några manövrar så
kom det rop i talröret också.
Maskinrummet, sa jag. Det var
skepparnas röst. Vem är det
som svarar? Dä ä donkeyman,
sa jag. Var är chiefen? Undra
skepparn. Chiefen, sa jag, han
står högst upp på gretingen
och övervakar mej. Jag kunde
inte låta bli att säja så. Jasså,
sa skepparn, donkey är nere
och slår manövrarna, det går
ju fint. Dom fick finnen framför
oss, finns inget kvar av henne,
vi hörde några skrik sen var
det tyst, ja vi får ju inte stoppa
och plocka upp en enda som
donkeyman vet.”
”Han var rektit talträngd
skepparn, han hade knappt sagt ett ord till
mej annars. Han berömde mig igen för att
det geck så bra med manövrarna. Men då
kunde jag inte hålla käft fast det var mitt
under ett flyganfall och jag sa att det är ju
roligt att vi duger nu vi donkeymän när
det är krig. Före kriget feck ju vi donkeymän inte ens svara i talröret. Det blev tösst
på skepparn däruppe på kuskbocken. Ja,
sen small det nånstans igen och det blev
nya manövrar och jag undra hur länge det
skulle dröja innan vi strök med.
Men vi klara oss den gången också…
jaja. Efter flyganfallet, när vi var på ingång
till Hamburg, kom chiefen och sa att nu
donkeyman nu tar jag hand om manövern. Ja, jag kunde inte hålla käft då heller
utan sa att jasså du har blivit större sen
anfallet är över. Det var det dummaste jag
kunde säja, chiefen blängde och sa att jag
inte skulle prata dumheter. Sen sa han att
jag inte feck säja du”.
kunskapsfylld
dialogroman
”Här seglar Manfred
Nilsson” är en dialogroman mellan författaren och Manfreds
person. Men författaren berättar samtidigt
med stor sakkunskap
om sjömannens
förhållande till
fartyget, sjömannen
och supertekniken
och sjömannen och
rationaliseringen.
Med sjömän I hamn // Oktober 2010
13
Hänt i Sjömanskyrkan
Vardag i Frihamnen igen
Årets kryssningssäsong är över. Den
som inleddes den 14 maj då ”Deutschland” anlöpte Frihamnen och avslutades
då M/S Delphin Voyager lämnade kajen
den 9 september.
Under de tre månaderna upplevde Frihamnen cirka 130 fartygsanlöp fördelade
på 43 fartyg. Och ruschen till Sjömanskyrkan var stor också denna sommar med
nästan 6 000 besökare.
I snitt hade Sjömanskyrkan 50 besökare
per dag, sjöfolk av olika kategorier, som
kom till HUS N i Frihamnen för att umgås,
använda sig av kyrkans datorer, köpa
telefonkort, fika och spela biljard.
– Nu är vi tillbaka i det vanliga arbetet
igen, konstaterar Kicki Wetterberg,
Sjömanskyrkans fartygsassistent, på väg
ut för ett av många fartygsbesök i Bergs
oljehamn.
Linda Ström…
…Kicki Wetterberg…
Sju av kyrkans tusentals besökare uppskattar lokalerna och personalens arbete.
…och Roderica Perez
Alm i personalen.
Båtar, hav och himmel så långt ögat når
– att stå där och njuta av är en ynnest.
Evert Taube hade alldeles rätt
I ”Inbjudan till Bohuslän” beskriver
Evert Taube hänfört Bohusläns skönhet.
Sjömanskyrkan beslöt att undersöka saken
i samband med sin traditionella midsommarresa. Och det stämde på pricken.
Det var 25 förväntansfulla resenärer
som äntrade bussen i Stockholm mot
Uddevalla som blev midsommarfirarnas
bas under fyra dagar. Här väntade Hotell
Bohusgården, som bjöd på en magnifik
utsikt över omgivningarna och hamnen.
En fortsättning bara på det storslagna
som börjat med ett besök på de berömda
Skalbankarna, där rester av miljontals
14
med sjömän I hamn // oktober 2010
kubikmeter musslor, snäckor och havstulpaner från tiden under och efter istiden
hopades.
Midsommarafton inleddes med en tur
till Tjörn och Nordiska Akvarellmuseet. Sen
var det tid för midsommarfirandet i den
bohuslänska skärgården, med saltstänkta
klippor, dragspels-, och fiolmusik, lekande
barn och festklädda människor. Under
tiden dukades det för middagsbuffé på
hotellet för gästerna från Stockholm.
Sjöfolk längtar till sjöss och tidigt på
midsommardagen stävade M/S Nolhatten
ut i den bedövande vackra skärgården
utanför Hamburgsund. Kapten ombord
underhöll med skrönor och historiska
fakta om trakten.
I Smögen, på eftermiddagen, kulminerade midsommarfirandet. Det kändes nästan
som trängseln i huvudstaden. Den avkopplande stämningen kring middagsbordet på
resans sista kväll var välgörande. Och vår
nyfunne vän, och udda middagsgäst, satt
troget på plats utanför matsalsfönstret – en
fiskmås sugen på en gobit.
Det är bara nio månader till nästa midsommar. Då ses vi igen. Var det blir ska vi
fundera över. ullamaija nordström
Fiskmåsen följde
varje matbit.
Sjömanskyrkan i Halmstad
Här
kommer
Kimmer
Kimmer Karlsson, föreståndare för Sjömanskyrkan i Halmstad.
På sin el-cykel trotsar
hon höstens första storm
som vräker in över
Oceanhamnen, där
Priscilla från Rotterdam
ligger vid kajen. Kimmer
är på väg mot ytterligare
ett fartygsbesök.
TEXT Sten windén FOTO ulf lodin
Med sjömän I hamn // Oktober 2010
15
D
Tre damer som
tycker att de har
världens bästa
jobb. Stående
bakom Kimmer
Karlsson, från
vänster Stana
Nemec och Marie
Zander.
16
et blir många besök under ett år. Anlöpen till
Halmstads hamn brukar ligga kring 800 varje år.
Och när båtarna kommer in rycker Sjömanskyrkan
ut. För att berätta om var man finns, och för att erbjuda
sjöfolket tidningar, telefonkort, datorstöd och lån av telefon. Men kanske framför allt en stunds varm avkoppling i
Sjömanskyrkans hemtrevliga lokaler.
Sjömanskyrkan i Halmstad är ung. I februari i år firade
man 20 år på Strandgatan 40, där man huserar i den före
detta turistbyrån, som man hyr av kommunen tillsammans
med båtklubben Najaden.
Den lilla trivsamma enplansbyggnaden har bästa tänkbara läge intill Nissan, med vackra skolskeppet Najaden
i blickfånget och med hamnarna på cykelavstånd, tjugo
minuter bort.
Här började Kimmer 2002, och sen fyra år tillbaka är
hon föreståndare. Hon jobbar fyra
dagar i veckan. Vid sin sida har hon
Stana Nemec och Marie Zander
som jobbar halvtid.
Om behovet av en sjömanskyrka
i Halmstad säger Kimmer så här:
– Sjömanskyrkan är först och
främst en mötesplats för människor. Vi har fått många stammisar
under dessa år. Många vanliga
människor och folk som jobbar i
hamnen och häromkring kommer
hit och fikar. Det har blivit en självklar mötesplats för väldigt många.
– När vi slår upp portarna kvart
i nio kommer många hantverkare
som vill ha en macka och morgonfika. Sjöfolk är inte så många. De
hinner inte. Men jag cyklar ut i hamnarna och ser till att de får tidningar och telefonkort och talar
om var vi finns. Och att de alltid ska känna sig välkomna
hit om de vill låna dator eller telefon. ”Följ Nissan, så kan ni
inte missa det blå huset!”
för Sjömanskyrkan. Då
strömmar också båtfolket och turisterna till. Och det är
också på sommaren Sjömanskyrkan håller sina gudstjänster.
– Vi har en kaplan. Annars är Anders Radix från Göteborg
vår sjömanspräst för Halmstad, Uddevalla och Bohuslän.
Men han är tjänstledig för att tjänstgöra i Afghanistan.
– Vi har tio, tolv gudstjänster. Allra mest välbesökta är
de som vi håller ombord på skolskeppet Najaden. Det är
underbart, med ibland hundra besökare som sitter på däck
och tar del av gudstjänsten.
Till sin hjälp har Sjömanskyrkan en arbetsgrupp som
hjälper till att planera gudstjänster och programkvällar
under resten av året.
– Vi brukar ha två programkvällar på våren och två på
hösten. Musikkvällarna, då man sjunger Taube, Bellman
och andra, lockar flest besökare.
Någon pensionärsförening har man inte. Däremot det
välbesökta ”Stickcafét” som man har några timmar varje
onsdagseftermiddag.
sommaren innebär högtryck
med sjömän I hamn // oktober 2010
– En i arbetsgruppen driver ”stickcafét” i kyrkans regi,
säger Kimmer.
Och så har Klub Maritim sina möten i Sjömanskyrkan
första torsdagen i varje månad.
Någon egen diakonal verksamhet bedriver inte Kimmer
och Sjömanskyrkan.
– Jag måste prioritera båtarna, hinner inte göra hembesök. Men tre diakoner i Martin Luthers församling har sina
visitkort utlagda i sjömanskyrkan. Med telefonnummer
där de nås för sorgesamtal, frågor om livet och ekonomisk
hjälp.
Sjömanskyrkorna i Sverige skiljer sig mycket åt. Men de
förenas alla i sin omsorg om sjöfolket. Och centralt för dem
alla är fartygsbesöken. Halmstad har sin egen profil.
– Vi är en mötesplats för alla. Vi tar hand om också de
besökare som inget har. De får kaffe och en smörgås. Vårt
café ska vara som vilket annat som helst. Men här ska besökarna som behöver också kunna prata av sig. Vi kan prata
med gott samvete på arbetstid, skrattar Kimmer.
Och besökarna är fantastiskt många. I fjol hela 17 649,
elva fler än året innan.
fartygsanlöpen är som nämnts cirka 800 årligen, alla ute-
slutande handelsfartyg.
– Vi har en lång lista på handelsfartyg som kommer varje
månad, ibland varje vecka. Jag känner besättningarna utan
och innan och vet vad de vill ha.
– Våra besök på båtarna betyder så mycket. I synnerhet
för de utländska besättningarna, filippinare och öststatssjömän uppskattar dem. De är hemifrån så länge. Ett möte
med oss betyder så mycket. Jag har träffat så många som
varit så ledsna och längtat efter fru och barn.
Det är, säger Kimmer, sällan det händer att hon får kalla
handen när hon gör fartygsbesök; att hon inte släpps ombord. Det har bara hänt en sju, åtta gånger på alla dessa år.
Sjömanskyrkan i Halmstad lever på anslag från Halmstad Diakonikrets och Halmstad kyrkliga samfällighet och
från generösa kollekter från olika församlingar i Halmstads
kontrakt. Stiftet lämnar ett litet bidrag.
Och så har man alla generösa givare vars bidrag gör
skillnad.
– Jag skickar ett personligt julkort till alla. Oavsett om de
skänkt 25 eller 1 500 kronor. Det kan bli hundratals julkort,
och det är det värt. Alla ska ha ett tack. Det skulle jag själv
vilja ha, säger Kimmer.
Så är det västen på igen. Med Sjömanskyrkans logga på
ryggen. Hjälmen på huvet, upp på cykeln och kurs mot
hamnen. För nu har ytterligare ett fartyg lagt till.
Med bestämda
steg och med
axelväskan
laddad med
tidningar styr
Kimmer mot
Priscilla av
Rotterdam.
Besöket från
sjömanskyrkans
besök är efterlängtat.
Med sjömän I hamn // Oktober 2010
17
Ove Allansson
Ove Allansson minns ostasiataren Tamara. Hon var sjösatt
1931, hade trädäck, och var ett år äldre än författaren.
Ett gammalt bygge. ”Men jämfört med dagens monster,
lådracers, var hon en skönhet.”
illustration maja modén
Ove Allansson
är född 1932. Han
har ett förflutet
som mekaniker,
industriarbetare och
sjöman. Hans litterära produktion är
omfattande, liksom
hans engagemang i
antologiböcker och
olika tidningar och
tidskrifter. Han har
fått en rad prestigeladdade utmärkelser,
bland annat Ivar
Lo-Johanssons
personliga pris och
Stig Sjödin-priset.
18
Minneskompassen snurrar
S
yner av öar uppstigna ur havet. Syner av Amazonflodens bruna vatten så långt ut som över 300 nautiska
mil i Sydatlanten, Amazon-mammas visitkort med
stockar, trädgrenar, nötter och frukter.
Kakifärgade Shatt al Arab, en flodallé kantad av dadelpalmer och med båtar, dhower, som tycks ha varit med
redan på Sinbad Sjöfararens tid.
Lukter burna av vindar, lukter från kryddöar eller från
norrländska virkesupplag; härsken kopralukt eller oljans
urtidslukter i tankfartygen. De stora hamnstädernas lukter
ej att förglömma.
Låt oss ta Bombay. Med de slitna Bürmeister & Waindieslarna, slamrande ur vidöppna maskinskylight, ”tolvknopade” oss gamla ”ostasiataren” Tamara mot Bombay.
Osynlig mötte oss staden ett dygn från sin geografiska
position, mötte oss med stank av förruttnelse
och underliga sötaktiga lukter.
Tamara var den första
med sjömän I hamn // oktober 2010
”ostasiataren” med det namnet. Hon var ett år äldre än jag,
sjösatt 1931. Hon hade trädäck och becket mellan däcksplankorna gav vision av segelfartygsdäck. Till timmermans
arbete hörde att dreva, fylla i mellan plankorna. Han kom
då till mig, lånade blåslampa för att värma becket. Jag
for i Tamara på 1950-talet och var mönstrad svarvare, i
praktiken reparatör.
På ”värmen”, i tropikerna, hände det att becket nära
nog limmade fast våra skor om vi stod stilla för länge på
samma plats. Vi fick liksom rycka igång.
I Bombay hade flera engelska sjökaptener bosatt sig
efter pensionen. Några kom ombord i Tamara och bad
att få gå på, som de uttryckte det, vårt berömda trädäck.
De skred gravitetiskt fram som en samling kolonialspöken, betygade sin aktning inför däcksplankorna. Givetvis
gjorde de också nostalgiska expeditioner till systerfartyget
Nagara.
Under min tid i Tamara höll jag som bäst på att läsa
Joseph Conrad och när jag såg dessa engelska sjökaptener
njuta av vårt trädäck tycktes de komna ur hans böcker.
•••
Jämfört med dagens monster, lådracers, var Tamara en
skönhet. Visst, kalla mig gärna konservativ i det avseendet.
Nå, Tamara hade två midskeppsbyggen och en skorsten
som var en skorsten och ingen strömlinjeformad kakburk.
Utan tvivel hade chiefen, Dubbel-D, ett nära förhållande
till den fyrtornshöga skorstenen. Han var stolt över den
och påstod vid ett inspirerat ögonblick att den var synlig
över lågflygande moln.
Ombord fanns en färgstark samling profiler, särskilt då
i maskinrummet, särlingar som inte skulle platsa i dagens
sjöfart. Förutom Dubbel-D:s inre egenheter var
han, för att citera förstemaskinisten, Sheriffen,
så kort och bred att det var lättare att hoppa
över honom än att gå runt. Måhända var
det därför chiefen beundrade den fullvuxna skorstenen.
Till den hjulbente Sheriffens yttre egenheter hörde
att han en gång i Hamburg, i tjugotvå graders kyla, kom
klivande över däck i korta kakibrallor. Eftersom Sheriffen
hade ett stort operationsärr vid vänstra mungipan var vi
vana vid att när han skrattade så skenade munnen iväg
uppåt högerörat. Sheriffen tittade aldrig snett på någon,
skrattade däremot snett.
Jag minns denne sympatiske maskinist inte som finmekaniker. Ibland fick jag för mig att de minsta verktyg han
kände till var slägga och spett.
Även motormännen kom väl överens med Sheriffen, han
slet och var lika skiten som de, Husägarn, Lasse, Jätten, Ivar
och Ordspråks-Svensson som var berömd för åtminstone
ett ordspråk: ”Bättre en öl i handen än tio hos hökarn”.
•••
Eftersom det rörde sig om ett gammalt bygge hade jag
som svarvare/reparatör inte enmanshytt utan bodde ihop
med Ivar, som snarkade i överkojen.
Med sjömän I hamn // Oktober 2010
19
Måhända är det en småländsk vana att hänga raggsockor över kalla element. Även i tropikerna gick Ivar i sockor,
”dom suger åt sig svetten så himla bra”. Trots fräna dofter
bestod raggsockorna av sextio procents tomrum, de stora
hålen åt sockorna bit för bit. I klartext: min hyttkompis
ägde ett hålsockssystem. Utom vad gällde sockorna var
Ivar händig med att sy och laga kläder.
Mest kanske jag minns Ivar som god samtigare. Allra
minst var han en ”tjötegubbe”. Runt min hyttkamrats
vitblonda kalufs, sneda och seniga gestalt, fanns trygghet
och yrkesstolthet.
Själv ansågs jag lite tossig, hade med mig tavlor och
hängde på skottet. Manskapet var ju inte betrott med
konst i mässar eller hytter.
När vi skiftade trad köpte jag en lärobok i malajiska.
Öga heter mata, vad heter då polis? Jo, matamata, dubbelöga, skarpöga. Till en början var malajiskan enkel, men
sedan svårare. Nu har jag glömt nästan allt.
•••
Betänk hur långt vi kan förflytta oss geografiskt bara
på några rader i en berättelse. Just på dessa rader finner vi
Tamara skramlade fram i heta sydostasiatiska farvatten, i
Sulusjön, tusentals sjömil från förra resans Bombay och
länder som Indien, Pakistan, Iran och Irak.
Under vår nya utresa hade vi bunkrat, lossat eller lastat i
Aden, Colombo, Djakarta, Hongkong, Taku (Chihlibukten, Kina), Otaru (Hokkaido, Japan) och Manila.
Sheriffen varskodde att vi nu skulle passera nära Zamboanga på filippinska Mindanaos sydvästspets. Jag gick
upp på däck och såg förtorkad grönska, hus, hyddor, människor, hundar, fisknät på tork, mindre kustkrypare och
segelkanoter. Jag hade sett utriggade segelkanoter
långt ute till havs, lågt flygande vattenfjärilar som födde en längtan efter något
som kanske hade med frihet att
göra. Romantiska griller? Fiske
från segelkanoter var hårt arbete.
20
med sjömän I hamn // oktober 2010
”Det påstods att han vid
anställning av nya motormän
inte brydde sig om betygen utan
föreslog armbrytning. Den som
var god armbrytare fick jobbet.”
Zamboanga gällde inte längre som betydande koprahamn, det gjorde däremot vår destination, Davao, där vi
skulle lasta kopra och kopralöss.
Med nytt syre och Zamboanga-dofter gick jag tillbaka
ned i det allt hetare maskinrummet. De båda oxarna,
huvudmaskinerna, var syresörplare av rang. Här, down
below, vara det nästan slagsmål om det ynka draget från
luftrören.
Med uppriggade rännor av säckväv försökte några av
motormännen leda luft från luftrören till tillfälliga arbetsplatser. På bottendurken passerade jag förste motorman
Husägarn, husägare utanför Landskrona, och hans ränna
till ventilsliparebänken. Även om han var svår att skämta
med kunde jag inte låta bli att hojta: ”Din utsugare, luften
tillhör alla!”
”Håll klaffen djäkla svetsloppa!”
Inte så illa turnerat. Jag angjorde svetsbänken för att
med kolande gassvetslåga slaglöda en nysvarvad mässingskona på ett kopparbränslerör till tvåans hjälpkärra,
en av de mindre dieslar som via generatorer skapade ström
ombord, till bland annat vinscharna på däck.
Därefter gick jag hukande ut i babords propellertunnel där den långa propelleraxeln med jämna mellanrum
skavde lager. Längst akterut fanns kyrkan, ett förrådsutrymme.
Med i Göteborg lånad elsvets hade jag svetsat ett ställ av
vinkeljärn för att få ordning på det som innan dess mest
hade legat på durken – långa stänger av sexkantsmässning, rundmässing, kopparrör, rund- och plattjärn och
andra ”råvaror” till de detaljer jag hade att reparera eller
nytillverka.
Jag var i kyrkan för att med bågfil kapa av en bit kopparrör, plus sexkantsmässing, enkelt. Men skulle jag ha hämtat rundjärn av klenare dimensioner, till exempel för att
svarva och gänga pinnbultar, uppstod problem. Chiefen,
Dubbel-D, hade ovanan att gå ut i kyrkan och handfast
predika om sin armstyrka, träna genom att kröka klenare
rundjärn och sedan räta tillbaka. Men de blev aldrig som
förr, vilket jag erfor innan svarvningen. Jag var tvungen att
ytterligare räta rundjärnen i verkstaden.
Anledningen till chiefens träning var hans vurm
för armbrytning och de återkommande tävlingar han
organiserade. Det påstods att han vid anställning av nya
motormän inte brydde sig om betygen utan föreslog
armbrytning. Den som var god armbrytare fick jobbet.
Förutom armbrytning vurmade chiefen för en annan
sport: tomfatslyftning. På däck, utanför byssan, fanns ofta
tomma smörjoljefat. Vid lugnt väder brukade han komma
vaggande, lossa surrningarna och träna tomfatslyftning
– med sina ovanligt starka fingrar nypa tag i den smala
överfalsen till ett tomfat och lyfta. Falsen var inte mer än
någon centimeter hög. De flesta av oss ägde inte tillräcklig
fingerstyrka för att ens lyfta ett tomfat någon millimeter
över däck. Gissa vem som alltid vann tävlingar i tomfatslyftning!
Jag gladde mig åt att det var lördag när jag i avtagande
propellerljud och ökande muller från huvudmaskineriet
återvände via tunneln, nu lastad med prylar för verkstaden. Också i en gammal ”ostasiatare” som Tamara blev det
lördag en gång i veckan. Vi som gick dagmän nockade då
av klockan femton. Eftersom vi inte passerade datumlinjen blev det aldrig två lördagar i veckan, eller förlust av en
lördag.
•••
När vi väl hade rundvaskat oss hade förstemaskinisten
Sheriffen som vanligt den goda vanan
att bjuda in oss, ”sina pojkar”, till sin
hytt på öl och snaps, inför lördagsmiddagen. Han tackade
oss för veckans arbete, ”antingen vi förtjänade det eller
inte”. Snart var vi igång med historier, att berätta om medoch motseglare i olika flytetyg. Sheriffens snedskratt drev
munnen nära nog upp till högerörat.
När vi hade suttit en stund knackade det. Vi visste på
förhand vem det var – chiefen. Jojomensan, Dubbel-D
stack in dubbelhakorna och som vanligt lika förvånat kom
det: ”Jösses, sitter i här, ursäkta, låt inte mej störa!”
”Kom in du!”, Sheriffen hade redan tomma glas
framme.
Den enda gång Dubbel-D bjöd in oss var på julafton.
Men inte på dubbla julesnapsar utan på en och en halv.
Snålt tyckte vi. Nå, det var ändå något visst med chiefen
som också han var en god berättare.
Också vid denna ”sittning” kom vi in på det som
hade hänt när vi senast låg i Djakarta, Indonesien. I en
Wilhelmsenbåt nära oss, hade den norske andrestyrmannen fått magen uppsprättad av en grips, när han kom i
gräl med en hamnarbetare. Vi visste nu, via Gnisten, att
styrmannen legat och ruttnat på ett sjukhus i Djakarta,
därför att läkarna inte vågade flytta honom. Styrmannen
hade nu mönstrat av för gott, kroppen skulle flygas hem.
Husägarn menade att hade andrestyrmannen flugits hem
medan han levde, kunde han ha räddats.
Jag berättade hur jag i just Djakarta hade passerat
porten till en militärförläggning och dumt nog frågat
en indonesisk officer på utgående var jag kunde finna en
brevlåda. Officeren snärtade till i marken med en bambu­
stav och sa vredgat att han inte talade med holländare:
”Me no spikispiki dutchman.”
Sedan ville han ha in mig till förläggningen. Jag uttalade
avsky för holländare. Nödlögn förstås. Däremot var det
ingen lögn när jag förklarade att jag förstod den indonesiska kampen för att komma loss från Nederländska Indien,
det holländska kolonialväldet.
Husägarn som var allergisk mot politik varnade för
kommande utläggningar och fick medhåll av OrdspråksSvensson. Hur som helst hann jag ändå påpeka att det
inte var längesedan Indonesien, efter den japanska
kapitulationen och fyra års strider och förhandlingar med holländarna, blev en självständig
republik och medlem i FN.
Ingen av oss i Sheriffens hytt kunde veta att
vi under hemresan, hösten 1956, skulle ha tur
och slippa igenom Suezkanalen innan den
korkades igen av Frankrikes, Englands och
Israels anfall på Egypten. Orsaken var som
bekant att Egypten förstatligade kanalen.
Hur vi i Tamara kunde ana att något var
på gång när vi passerade Suezkanalen är
en annan historia.
Men märk väl! Världspolitikens
följder, krig och konflikter, har alltid
funnits och många gånger drabbat
sjöfolk med död, lemlästning, dåliga
nerver, och kommer att så göra.
Med sjömän I hamn // Oktober 2010
21
Passion i Oberammergau
Jag borde ha lärt mig efter min förra ”pilgrimsresa”. Den längs El Camino mot
Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. Men icke. Jag är fortfarande
tagen över att det tog så lång tid att samla intrycken från sommarens stora
upplevelse: resan till Oberammergau och Passionsspelen.
TEXT ullamaija nordström foto tyska turistbyrån och ullamaija nordström
J
ag kom till en liten idyllisk by i sydöstra
Bayern nära gränsen till Österrike, omgiven av höga alptoppar, där Passionsspelen lever i bybornas hjärta och som en del
av deras vardag, år efter år.
Innan resan hade jag försökt förbereda
mig så väl som möjligt. Att samla historiska
fakta gick bra. Svårare då att komma mentalt
rustad för att möta upplevelser och intryck
från Passionsspelen. Det finns inga verktyg.
22
med sjömän I hamn // oktober 2010
Varje besökare upplever spelen på sitt eget sätt.
Upplevelsen präglas av våra egna värderingar,
vår egen trosuppfattning och den kontext vi
lever i.
Passionsspelen, som magnifikt gestaltas
av byborna, sätts upp vart tionde år och har
sina rötter från 1600-talet. Trettioåriga kriget
rasade i Europa. Den svenske kungen Gustav
II Adolf var på plundringståg i Tyskland. Och
på sommaren 1632 befann sig en svensk trupp i
Oberammergau, som med sitt skyddade länge
hade undgått en av krigets fasor – den fruktade
pesten.
Ett besök i byn fick katastrofala följder. En
av byns egna som arbetade i grannbyn och var
smittad, lyckades trots förbud och bevakning
vid infarterna, besöka sin familj i Oberammergau. Pesten grep omkring sig också här. Ett
hundratal invånare smittades och dog inom
bara några få dagar.
Invånarna och byns styrande råd samlades konsthantverk, framför allt Mariabilder, heli församlingskyrkan, där de avgav ett heligt gonstatyer och passionskrucifix.
löfte. De lovade att – om Gud skonade dem
från pesten – framföra ett skådespel, som
Ettal
skildrar Jesu lidandes historia, den så kallade Och fler attraktioner finns tätt inpå knutarna.
passionshistorien med de händelser som ledde Grannbyn och vallfartsorten Ettal till exemfram till hans korsfästelse, död och
pel, med ett kloster som grundades
uppståndelse.
av kejsar Ludvig V, ”Bayraren”, år
1330. Klostret är ett av de mest
Byn skonades från vidare pestbetydelsefulla benediktinerklosdöd och det första spelet uppförtren i Alperna. Och varje år firas
des 1634.
Byborna har envist hållit fast
minnet av Ludvig Bayraren den
vid sitt löfte. Till glädje för alla
24 augusti i Oberammergau med
de besökare från hela världen som
en stor fest.
vallfärdar för att se det storslagna
Enligt sägen hade Ludvig tidigt
skådespelet.
lovat att grunda en vallfartsort. När
Ullamaija Nordström.
Om Oberammergau har det
han var på återväg från Italien –
sagts att byn är både öppen och
avverkat en besvärlig bergspassage
sluten. Människorna har svetsats samman till och hamnat på tysk mark – stannade hästen.
en unik social enhet genom sin bofasthet och Kejsaren tog detta som ett tecken från Madongenom traditionen med Passionsspelen. Byn nan. Att det var just där han skulle infria sitt
är inte bara spelen. Turister har lockats av löfte.
byns läge i vacker natur med bra möjligheter
Samma år stiftades klostret Ettal. Den imför vintersport och med sitt stora utbud av ponerande klosterkyrkan invigdes 1370, men
FOTO: tyska turistbyrån (passionsspel)
brann ner 1744. Klosterkyrkan byggdes om
och fick då den nuvarande kupolen med sina
mycket vackra målningar. Dessa är bara en del
av kyrkans konstskatter.
Lützen
Lützen är en annan plats, för alltid förknippad
med Oberammergaus historia och Passionsspelen. Sommaren 1932 hade svenska trupper
under Gustav II Adolf drabbat grannbyarna
kring Oberammergau, plundrat och mördat
och smittats av pesten, liksom befolkningen.
Samma år, på hösten, drabbade katolska
trupper under befälhavare Wallenstein samman med den protestantiska hären ledd av
Gustav II Adolf. Slaget vid Lützen blev Gustav
II Adolfs sista strid. Han stupade på fältet
den 6 november 1632. Historikerna har långt
senare enats om att slaget och religionskriget
vanns av svenskarna.
Minnet av Gustav II Adolf har bevarats i
form av en svart granitsten, rest på platsen där
kungen stupade. På stenen kan man läsa ”G A
1632”. Drygt 200 år efter slaget restes ovanför
Med sjömän I hamn // Oktober 2010
23
denna sten ett monument i form av en tio meter hög baldakin, utformad av skulptören Karl
Friedrich Schinkel. 1907 blev dagens minneskapell över kungen färdigt. I kapellet finns
en staty av konungen, sittande på en stegrande
häst, med en ingravering på sockeln: ”G A – S
R, Gustavas Adolphes – Suiciae Rex”.
Passionsspelen
Men det är Passionsspelen som är själva juvelen i denna vrå av södra Tyskland. Arena för det
magnifika skådespelet är Passionsspelsteatern
med plats för cirka 5 200 personer.
Det råder rigorösa regler kring arrangemanget. Allt är minutiöst förberett. Besökarna instrueras i varje detalj i förväg, för att
förhindra kaos, trots de många tusen besökarna.
Under själva Passionsspelen råder fotoförbud. Dessförinnan finns emellertid tillfälle
att ta bilder på teatern, interiört och exteriört.
Publiken har förmånen att sitta inomhus, däremot sker så gott som allt skådespel under
bar himmel. Passionsspelen består av två akter
med en tre timmars paus mellan akterna.
Spelen grundar sig, som redan nämnts, på
ett löfte från 1633, då byborna i Oberammergau lovade att vart tionde år framföra spelet
om ”Vår Herre Jesu Kristi lidande, död och
uppståndelse”.
Passionsspelen är ingen vanlig teaterföreställning eller en vanlig konsert. Den är något
mycket, mycket större. Scenframställningen
bygger på tre uttryckssätt: ”levande förebilder,
hämtade från Gamla Testamentets berättelser”, ”skådespel” samt ”musik och körsång”.
Byborna bär upp hela denna magnifika föreställning, som går tillbaka till händelserna i
Jerusalem under påskveckan för ett par tusen
år sedan – storslagna scener med Jesu intåg i
Jerusalem på en åsna, Jesu sista måltid med
lärjungarna, Jesus inför Pilatus och Herodes,
Korsväg- och korsfästelse, mötet med den
uppståndne, med flera.
av textboken berättar att passionsmusiken ursprungligen komponerades
av Rochus Dedler i början av 1800-talet, att
den omarbetades av Eugen Papst på1950-talet,
samt att musiken reviderats och utvidgats för
2010 av Markus Zwink.
Sällan har mina förväntningar inför någon
föreställning varit så stora som när jag satte
mig på min plats i det stora teaterhuset ”Passionsspielhaus”. Och jag var säkert inte ensam
om att ha fjärilar i magen. Vädret hade under
dagen visat såväl goda som mindre goda sidor.
Regnet hade öst ner, men solen hade då och då
brutit igenom molntäcket och värmt gott.
Bara minuterna innan föreställningen skulle
”Den tre timmar långa pausen är välbehövlig. Alla
scener tär på mina inre krafter och jag hinner inte
smälta allt det smärtsamma och överväldigande.”
börja, och publiken satt på plats och småpratade med varandra, öppnade sig himlens portar.
Regnet vräkte ner, åskan mullrade och blixtarna
ljungade i ett antal jag aldrig upplevt. Inomhus
blev det mörkt, och därute, bakom scenen,
väntande skådespelare på att göra entré.
Men på utsatt tid, exakt klockan 14 00,
började föreställningen. I ösregn, blixt och
dunder, under bar himmel.
Den dramatiska inramningen väckte en
mängd tankar och känslor. Jag associerade
omedelbart till de mörka bibeltexter, som
präglar ingången till påskens händelser i Jesu
liv. Jag hörde knapp ett ord av första prologen,
såg inte något av den första levande bilden
om paradisets förlust, hörde inte en ton av
körsången.
Regnet fortsatte att ösa ner. Men när jag
öppnade ögonen, för att se och lyssna, hade
åskmullret ersatts av ljuden från glada barn
som barfota sprang in på scen. Tillsammans
med de vuxna sjöng och ropade de av glädje,
när de följde Jesu intåg i Jerusalem.
Jag kände mig helt plötsligt som barn igen.
Satt vid det lilla köksbordet i mormors kök
och lyssnade när hon läste ur sin nötta bibel
för mig. Långt senare i vuxen ålder har jag
själv läst Bibels budskap ett antal gånger och
årets upplaga
24
med sjömän I hamn // oktober 2010
Den vackra klosterkyrkan i Ettal som invigdes år 1370.
förstår nu att spelet är en förkunnelse om Jesu
liv i bild- och teaterform, en förkunnelse som
plötsligt känns mycket påtaglig.
Passionsspelen berör alla ens sinnen, och
ens själ. Budskapet blir bara mer och mer
smärtsamt ju längre spelet framskrider. Den
scen, som först hugger som en kniv i hjärtat,
är då Judas Iskariot förråder Jesus.
det är lätt att tänka sig själv i Judas ställe.
Om och om igen frågar man sig hur ofta och
hur lätt man själv handlar som Judas i situationer som känns hotfulla och svåra. Hur ofta
räddar vi oss själva genom att skylla ifrån oss
för våra misslyckanden och tillkortakommanden? Hur ofta förnekar vi Jesu närvaro i våra
liv på grund av vår svaga tro?
Det samtal som Judas förde med sig själv,
innan han hängde sig, visar att vi människor
bör tänka grundligt och noggrant på allt det
vi gör och säger, och att ångra och be om förlåtelse. Efteråt kan det vara för sent.
En annan berättelse som berörde mig djupt
var den om lärjungen Petrus. Både Judas och
Petrus sviker sin Mästare. Men till skillnad
från Judas, inser Petrus att det finns möjlighet till en förlåtelse som gäller även honom.
Min övertygelse är att varje människa erbjuds
samma möjlighet till förlåtelse, bara vi förmår
att ta emot den.
Den tredje berättelsen som etsar sig fast i
minnet är scenen då vi möter Jesus under hans
sista timmar i livet. När han äter sista måltiden
med sina lärjungar och instiftar nattvarden.
Och hur han sedan ger sig av till Getsemane
för att därefter dömas till döden, pinas och
korsfästas.
Den tre timmar långa pausen är välbehövlig. Alla scener tär på mina inre krafter och
jag hinner inte smälta allt det smärtsamma
och överväldigande. Att få uppleva bibelns
budskap genom bybornas starka engagemang,
den gripande musiken och den vackra körsången, gör händelserna om Jesu sista timmar
så närvarande att det gör ont i mig.
Allra starkast berör mig scenerna med Jesu
korsväg och korsfästelse. Att se Jesus spikas på
korset, fick mig att gråta hejdlöst, trots alla
människorna runtomkring mig. Han spikades
på korset för min skull, han offrade sig för mig.
Genom sin död gav han mig hopp om ett evigt
liv. Genom sin död kallade han mig till gemenskap med sig själv. Och oavsett vad som än
händer lovade han alltid finnas där för mig.
Kanske var det den sista och enda gången
jag fick möjligheten att se Passionsspelen. Men
jag återvänder gärna till Oberammergau och
återupplever allt det som gav mig ”en levande
bekräftelse” på min egen tro, och mod att gå
vidare på samma väg.
En av de många bibliska statyer i den lilla alpbyn Ettal.
Minneskapellet som det såg ut före Slaget vid Lützen.
FOTO: ullamaija nordström
Minneskapellet över kung Gustav II Adolf som det ser ut idag.
Med sjömän I hamn // Oktober 2010
25
Sjömärket Måkläppens stångmärke
Presentationen av
några av de vackra
och värdefulla sjömärken som är en
så viktigt och spännande del av vårt
maritima kulturarv
fortsätter. Tidigare
publicerade sjömärken: Söder Rödkobb
båk, Kråkelunds båk,
Arholma båk, Vinga
båk, Spårö båk,
Svenska stenarna
och Viksten kummel.
MÅKLÄPPENS
STÅNGMÄRKE
På sandreveln längst
ut på Falsterbonäset
för Måkläppens
stångmärke en svajig tillvaro. Den låga
halvön Måkläppen
består av sandavlagringar, som ständigt
ändrar storlek och
form beroende på
havets strömmar,
sandvandringar
över havsbottnen
samt av stormarna.
2005 hade stångmärket hamnat ute
i vattnet efter en
decemberstorm
ett par år tidigare.
Stormen Gudrun
2007 spädde på
ytterligare.
Måkläppen är naturreservat. Platsen
får besökas mellan
den 1 november
och den 31 januari.
På övriga tider råder
besöksförbud.
Kustkonst
26
med sjömän I hamn // oktober 2010
Foto: Magnus Rietz
Skutan T/S Helene
Baltic Trader
T/S Helene
Typ: Baltic trader,
galeas.
Byggd: På Ystads
Skeppsvarv 1916.
Hemmahamn:
Ystad.
Längd: 25,4 meter.
Bredd: 6,4 meter.
Djupgående: Tre
meter.
Segelyta: 350
kvadratmeter.
Material: Ek och fur.
Maskin: Volvo Pena
TMD 100, 195 hp.
Hjälpmaskin:
Perkins 12.5 kVA.
En storslagen syn. Galeasen T/S Helene under segel.
Helenes långa resa hem
T/S Helene hann göra en lång resa innan
hon 2 000 var tillbaka på sin ursprungsort
Ystad, där hon gått av staplarna 1916 vid
Ystads Skeppsvarv. Fartyget byggdes som
skonare av skeppsbyggmästare Johan
Henrik Grufstedt.
Hon hade en kort sejour i Göteborg
innan hon året därpå köptes av Svenska
Cementföreningen i Malmö och utrustades med en Avance motor om 20
hästkrafter
1922 såldes Helene till Stockevik i Bohuslän för att under 1926 och de närmaste
fyra åren redas på västkusten och Stora
Kornö. Under många år har Helene sin
hemmahamn på smålandskusten. I slutet
på 30-talet får hon en 1-cylindrig Munktell
motor om 60 hästkrafter.
1943 havererade riggen i svår storm och
fartyget tacklades om till galeas. Fram till
1967 gick hon sedan i fraktfart, som ”Baltic
trader”, i Östersjön och på Västkusten,
innan hon lades upp för försäljning. Hon
köptes av Anders Lönn i Kalmar och registrerades om till fritidsfartyg.
Den nye ägaren renoverade och vårdade
Helene i 29 år. Han återställde hennes
språng och gav henne en ny rigg, och en
ny motor, en Volvo Penta TMD om 195
hästkrafter. Hon seglas som skolfartyg,
men framför allt som teaterskepp med
Byteatern i Kalmar.
Det skulle bli Västkusten på nytt. 1996
såldes hon till Grebbestad. Men vistelsen
blev kort. Fyra år senare, 2000, köptes
hon av Ystads Segelfartygsföreningt, med
ambition att göra det historiska och nu
kulturmärkta fartyget till skolfartyg.
Och som sådant är hon nu registrerad.
Under sommarmånaderna seglar 20
elever med sju i nyckelbesättning, främst i
Östersjön och i danska vatten. Helene gör
också kvällsseglingar från Ystad för turister
och allmänhet. I sommar har man bland
annat seglat till Kåseberga och Allinge på
Bornholm. Tillbaka där allt började för 94
år sedan. sten windén
Med sjömän I hamn // Oktober 2010
27
I akterkant
Hytten – sjömannens
D
et sägs att tanken är det snabbaste sättet att
förflytta sig från en plats till en annan. Att vara
yrkessjöman betyder att man förflyttar sig långsamt över haven, från ett land till ett annat. Vi
som seglade förr förflyttade oss under frivakterna i samtal
med varandra till olika platser i världen.
Jag berättade för en kompis ombord som var telegrafist
och bördig från Landskrona om mina planer att värva mig
i franska främlingslegionen. Livet var mest skit tyckte jag
och ville fly från det på mitt eget sätt.
hans, min skeppskamrat, hade förverkligat sina planer
och blivit främlingslegionär. I maj 1953 ankom han till
Saigon efter tre månaders utbildning i Sidi bel Abbes och
Mascara. Innan dess hade han rymt från en båt i Marseille
och letat rätt på rekryteringskontoret Fort St. Nicolas.
Den här kvällen ombord i ”Kvikkjokk” fick jag höra
hans historia. I två år skulle döden vara hans följeslagare i
den fuktdrypande djungeln där soldaterna från Vietminh
gjorde livet till ett helvete för legionärerna.
I Marseille förhördes han av polisen och genomgick
läkarundersökning. Hans fick ett nytt namn och från den
stunden var det för sent att ångra sig, vilket han skulle
komma att göra flera gånger. De många historierna om
det fruktade legionärfängelset Colump Bechar i Sahara
avskräckte honom dock från varje försök att rymma.
När utbildningen var avklarad ställdes legionärerna
upp på led. En löjtnant lät dem förstå att ”legionärer, nu
förväntas ni att hålla legionens 130 åriga tradition i helgd”.
Det var första gången Hans blev kallad legionär. Nu fick
han också sin vita uniformsmössa, kepin, varje legionärs
stolthet. Löjtnanten fortsatte, ”nu kommer ni att skeppas
över till Saigon och kämpa under Trikoloren. Och kom
ihåg att namnet legionär inte är en beteckning utan en
hederstitel.”
Och så vrålade han: ”legio patria nostra”, legionen är
vårt hem.
I detta ”hem” samlades män från jordens alla hörn.
Här lade Hans grunden för sin alkoholism. Här slogs han
för ett främmande land, i ett främmande avlägset land. I
legionen var han beredd att offra sitt liv. Han såg kamrater
misshandlas, han såg kamrater dö, upplevde kort sagt
det mesta en människa förmår uthärda, utan att förlora
förståndet.
Legionen hade egen poliskår, egen domstol, egna
pengar och egna bordeller. Billigt rödvin var vanligare än
vatten. Hans berättade om platser jag aldrig tidigare hört
talas om. Tourane och Dai Puh, som han kallade jordens
baksida, Nah Trang och Pan Rang. Ett fruktat ställe var
fängelseön Ile d`amour, där bara de allra tuffaste legionä-
främlingsLegionen
Man engagerar sig under deklarerad
identitet, det vill säga ett annat namn.
Som legionär kan man gifta sig om man
är underofficer, caporal, med minst sju års
tjänstgöring. Man behöver inte ha varit
militär innan man söker till legionen. Man
kan alltså slåss anonymt för Frankrike som
28
med sjömän I hamn // oktober 2010
ger dig en ny identitet och en ny familj.
Legionens upphovsman var kung LouisPhilippe som år 1831 startade den för att
på så vis förpassa utländska dagdrivare
och kriminella till krigsskådeplatser. Ett
förbehåll finns, man får inte vara eftersökt
av Interpol.
Sammanlagt stupade, sårades eller
försvann 294 främlingslegionärer av de
tjugotusen som deltog i striderna i och
runt Dien Bien Puh. Striderna varade mellan den 13 mars och 7 maj 1954. Slaget
blev ett svidande nederlag för Frankrike
och förlust av franska Indokina.
terapiverkstad
rerna överlevde. Straffet, sex månaders straffarbete under
Med tankens hjälp reste vi snabbare än det fartyg vi
en stekhet sol, var gängse.
befann oss ombord på. Med samtalens hjälp kunde man
Efter drygt sex år i legionen, varav närmare två år i
rädda en kamrat ur hans destruktiva tankar. Det hjälpte
Indokina, var Hans fri. Efter många och långa omvägar,
Hans att berätta om sina fruktansvärda upplevelser,
bland annat en tid i Afrika, kom han
liksom det hjälpte mig att höra vad
”Legionen hade egen
tillbaks till Sverige, mönstrade till
han gått igenom. Samtalet kanske
sjöss som telegrafist och på så sätt
poliskår, egen domstol, räddade mitt liv den gången. Och
kom jag att lära känna Hans, en av
vem vet, kanske även hans eget, för
egna pengar och egna
de tjugotusen främlingslegionärer
han mådde inte alltid så bra.
som tjänstgjorde i Indokina i början bordeller. Billigt rödvin
Det visar också på att samtal har
av 1950 talet.
en stor betydelse för människor. En
var vanligare än vatten.” av sjömanskyrkans viktigaste uppgifjag tackade min lyckliga stjärna
ter är att vara en samtalspartner för
att jag fått lyssna till hans berättelse. Nio månader som
dem som har behov av det.
kustjägare i Finland var nog för mig. Också där rymde
Jag har egen erfarenhet av att få prata med en sjöutbildningen inslag av pennalism och kadaverexercis.
manspräst i någon hamn efter långa sjöresor. Som med
Ibland har jag tänkt på vad denna berättelse haft för beCarl Landahl i Middlesbrough, med Bertil Andersson i
tydelse för mig. Hur skulle livet tett sig om jag inte träffat
London eller med Nils-Göran Wetterberg i Stockholm.
Hans? Om vi inte suttit i hytten och låtit tankarna föra oss
De pratade sjömännens språk.
ut i världen under många och långa sjödygn? Om Hans
Finns det sådana sjömanspräster idag?
som i övrigt inte berättade så mycket för andra i besättningen, hållit tyst om sina år som främlingslegionär?
Svaret får jag aldrig reda på. Jag minns min kamrat som
en välväxt man med ett bländvitt leende, som drack en hel
del. Alltid välrakad och snyggt klädd, alltid med välputsade skor. En man av ordning också då han var berusad.
Stabil skulle man kunna säga. Vi kom bra överens de
Stig ”Stickan” Elenius
månader vi seglade tillsammans och vi umgicks flitigt.
Sjöman i 30 år; författare; skribent;
kultur­arbetare, fd fotbollsdomare
Det finns många liknande berättelser runt om i landet
och match­­kontrollant;
förmodar jag.
fd
föreståndare
för Sjöfarts­Men samtalen i någons hytt ombord var nog det en sjöklubben Kaknäs åren 1985–2006.
man behövde ibland för att orka med de långa ensamma
Medlem i Stockholms Idrottsakademi
ombordperioderna som ibland sträckte sig över många år.
och Neptuni Orden samt styrelse­Det var vår terapi, samtalen med varandra.
ledamot i Bokanjärerna.
FOTO: scanpix (legionärer) ULF LODIN (STIG ELENIUS)
Med sjömän I hamn // Oktober 2010
29
Noterat
Så blir nya terminalen
i Värtahamnen
Danska arkitektkontoret C F Møller får
i uppdrag att rita nya färjeterminalen för
Värtahamnen i Stockholm. Byggnaden
som är tydligt fartygsinspirerad kommer
samtidigt att bli ett landmärke för den nya
stadsdelen Norra Djurgårdsstaden.
– Vårt förslag är en hyllning till
Stockholms blå pulsåder. Byggnadens
utformning är skapad med utgångspunkt i
hamnens karaktäristiska särdrag med storskalighet och fartyg, säger Mads Mandrup,
arkitekt på den danska arkitektfirman.
Norra Djurgårdsstaden är ett av de stora
stadsutvecklingsprojekten i Stockholm,
där stad och hamn utvecklas sida vid sida.
Ett första steg är att bygga ut Värtapiren,
där Stockholms Hamnar ska bygga en modern och ändamålsenlig terminalbyggnad. sten windén
Med sjömän i hamn skrev om Constantia i nummer 1 2008, i samband med att hon
fyllde 100 år. Här är hon på väg in för motor i Hammarby sjöstad.
Constantia fin trea
Så här är det tänkt att den nya fartygs­
terminalen i Värtahamnen ska se ut.
Visste du att …
… 731 fartyg inspekterades i svenska
hamnar i fjol, nio fick nyttjandeförbud. 428
av fartygen genomgick inspektion utan
brister, medan 303 noterades för brister.
***
… det inträffade åtta allvarliga sjöolyckor
med svenskflaggade fartyg under 2009
varvid sammanlagt sju personer skadades.
***
… 14 personer skadades vid arbetsolyckor
på svenskflaggade fartyg under 2009. På
fiskefartyg skadades två.
***
… bland de cirka 11 500 sjömän som hade
en mönstring 2009 var 20 procent kvinnor.
Bland matroser på däck och motormän i
maskin var andelen kvinnor 12 respektive
en procent. Bland befäl på däck och i
maskin på fartyg med svensk flagg
finns det endast tre procent
kvinnor.
Källa: Sjöfartsverkets
sektorsrapport 2009 över
Sjöfartens utveckling
30
med sjömän I hamn // oktober 2010
Solnaskutan Constantia knep en fin
tredjeplats i årets Tall Ships Race. Den
102-åriga slätskonerten deltog som enda
svenska fartyg i B-klassen i tävlingen från
Antwerpen till Ålborg.
Constantia klarade av sträckan på
endast tre dygn och cirka sex och en halv
timme, med en medelfart på 6,31 knop. I
mål var hon tätt efter danska Jens Krogh
och Tecla från Holland.
Under racet hade Constantia en besätt-
ning på 18 personer från Sverige, Belgien,
Frankrike, Nederländerna och Italien.
Snittåldern låg mellan 20 och 25 år. Yngst
ombord var en svensk tjej på 15 och äldst
en holländare på 67 år.
Årets upplaga av Tall Ships Race var
den snabbaste sedan starten 1956. Vann
i A-klassen och totalt gjorde den norske
fullriggaren Christian Radich.
Constantia är ett traditionsfartyg, byggt
1908 i Marstal i Danmark. sten windén
T/S Constantia
Byggår: 1908.
Byggort: Marstal,
Ærø (Danmark)
Skrovtyp: jaktskrov.
Fartygstyp: Öster­
sjöfraktare (Baltic
Trader).
Byggnadsmaterial:
Ek, bok, fur.
Lastförmåga
(1908–1967): 107
ton.
Längd: 23,05 meter.
Bredd: 6,2 meter.
Djupgående: 2,1
meter.
Rigg: Slätskonert.
Segel: 2 gaffelsegel, 2 toppsegel, 4
försegel.
Segelyta: 308 kvm.
Maskin: Scania D
11, 6 cyl, 150 hkr.
Räddningsflottar
kan bli dödsfälla
Först kom larmet om livbojar som
sjunker i vattnet sedan de vattenfyllts. Det
var i slutet av förra året. Och nu har turen
kommit till räddningsflottar, som har så allvarliga fel att de skulle följa ett sjunkande
fartyg i djupet. Larmrapporten kommer
från Transportstyrelsen.
När man testade räddningsflottarna visade det sig att nio av tio var
behäftade med två mycket allvarliga fel. Det allvarligaste gällde den
kniv som ska skära av en lina för
att frigöra räddningsflotten och inte skar
av denna. Såväl passagerare som sjömän
kan vara räddningslöst förlorade om de
befinner sig ombord på flotten och dras
ned i djupet tillsammans med fartyget.
Att de livsfarliga och bristfälliga räddningsflottarna har fått godkänt av EU är
alarmerande menar Transportstyrelsen.
Tillverkaren av räddningsflottarna förlorar
sitt internationella godkännande. Och
Transportstyrelsen har varnat alla svenska
fartyg. sten windén
FOTO: arkitektfirmaet C.f. MØller (värtahamnen) ulf Lodin (constantia och kaptensmössa)
Noterat
Reidars trilogi fullbordad
Reidar Jönsson, före detta sjöman, nu
hyllad författare, regissör, dramatiker,
gästprofessor och filmkonsulent, har gått
i hamn med tredje delen i en trilogi som
inleddes med ”Mitt liv som
hund” 1983.
”Hundens paradis” heter avslutaren om pojken Ingemar
Johansson som nu har hunnit
förvandlas till en sörjande
och desillusionerad änkling i
början på 2000-talet. Han är
inställd på att ta sitt liv men
misslyckas som vanligt och
somnar.
Hundens paradis har rottrådar rakt ner i ”Mitt liv som
hund” och till den andra
delen, ”En hund begraven”,
som utkom 1988, där han återvände till
sitt liv till sjöss.
Reidar Jönsson har ofta intygat sjömanslivets betydelse som inspirationskälla i
hans författarskap. Så här uttryckte han
det i en tidningsintervju i juli 2009.
Månaden innan, den 14 juni, hade han
fyllt 65 år:
”Det är få människor som jag kan
berätta för om alla mina upplevelser som
sjöman därför att folk tror att man hittar
på. Men bakom det mesta jag skriver finns
en sann historia, även om jag omarbetat
mycket.”
Med ”Mitt liv som hund” slog Reidar
Jönsson igenom med buller och bång hos
den breda publiken. Romanen filmades av
Lasse Hallström och filmen
vann både en Guldbagge,
en Golden Globe och fick
två Oscarsnomineringar. Och
Reidar Jönsson fick en biljett
till Hollywood dit han flyttade
i sju år och skrev filmmanus
åt de stora filmbolagen. Han
fick också en gästprofessur i
manusskrivande under ett år
vid universitetet i Long Beach
söder om Los Angeles.
Också ”En hund begraven”
har blivit film, tillsammans med
regissören Daniel Fridell. Filmen spelades
in på Kuba med internationella skådespelare och vi väntar spänt på premiären.
Reidar Jönsson föddes i Malmö 1944.
Hans pappa var sjöman. Modern dog i
TBC när Reidar var 14. Två år senare gick
han till sjöss som obefaren jungman. Han
for över hela världen åren 1960–68. Törnarna var långa. Det kunde dröja år mellan
besöken i Sverige. När han slutligen gick
iland efter sju år till sjöss, var det som
andre styrman. sten windén
Sjöhistoriska öppnar en ny utställning.
Sjöfart och handel
ställs ut på museum
Lördagen den 4 december öppnar en ny
basutställning på Sjöhistoriska museet.
Den handlar om sjöfart och handel.
Namnet är på engelska, Shipping & Shopping, för att, förmodar man, attrahera
också internationella besökare till museet
och utställningen.
Shipping & Shopping som kommer
att finnas kvar i minst tio år, är uppbyggd
kring fem teman: handel, fartyg, sjömän,
möten och hamnen, varav de två senare
kommer att öppnas först om några år.
Föremål från Sjöhistoriskas samlingar
blir viktiga i utställningen. Bland annat
kommer drygt 150 av museets 2 000
fartygsmodeller att visas. Utställningen har
flera containrar i vilka man kan uppleva
hur det är att vara inne i en fartygshytt
eller i ett maskinrum. I två containrar visas
handelssjöfartens historia – från 1000-talet till nutid – i taket, i väggarna och i
golvet, som kommer att vara i glas.
sten windén
Det lönar sig att
gå på djupet
Hej och hå jungman Jönsson. Året är 1961 och Reidar är 17 och jungman. Hans
liv till sjöss blev senare grunden för ”En hund begraven”, som kom 1988.
FOTO: Privat (Jönsson) sjöhistoriska museet (flygbild)
Ibland lönar det sig att gå på djupet.
Som för de svenska och åländska dykare,
som dök för ett 200 år gammalt skeppsvrak nära Föglö i Ålands södra skärgård.
Och fann, och bärgade, vad som tros vara
världens äldsta champagne.
Ett 70-tal flaskor vilade på havets botten
på omkring 50 meters djup.
Värdet på de exklusiva dropparna?
Försiktiga bedömningar talar om hundratusentals kronor. Per flaska! sten windén
Med sjömän I hamn // Oktober 2010
31
PORTO BETALT B
Returadress:
Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm
Box 27269, 102 53 Stockholm
Om hösten
Om hösten
eller om våren –
Vad gör det?
Havet andas lika tungt
Havet är lika blankt efteråt
Katastroferna glöms lika fort
efteråt och hädanefter.
Gunnar Ekelöf,
ur diktsamlingen
En natt i Otocac (1961).
FOTO: ulf lodin

Similar documents