Vuxna män på små hästar? - Åse Ericsons Islandshästar

30 RIDSPORT NR 8/2005
INSÄNDARE
Tänkt&Tyckt
Vuxna män
på små hästar
et är alltid trevligt när Ridsport
landar i brevlådan och jag läser
med intresse alla artiklar. Det är
bra att kunna följa såväl sport som
avel i samma tidning.
Dock finns det några sidor som jag
alltid snabbt bläddrar förbi. Rubriken
på dessa sidor är ”Islandshästar”.
Rasfördomar? Inte alls, jag har själv
ridit islandshästar och funnit dem
mycket sympatiska. Nej, det är fotona
av välvuxna män i sadeln på en alldeles för liten häst som får mig att bläddra vidare i tidningen.
Jag är medveten om att det har funnits en tid när islänningarna var helt
beroende av hästar för att ta sig fram
och när dessa små sega hästar var den
enda ras som klarade levnadsförhållandena på ön. Men det är historia!
Numera har vi tillgång till hästar i
alla storlekar och viktklasser. I vilket
annat sammanhang skulle det accepteras att en vuxen karl rider en C-ponny? Är det från veterinärt håll vidimerat att just islandshästen av alla ponnyer är avpassad att bära en vuxen
man, ofta i högt tempo?
Presentera bevisen och jag lovar
att i fortsättningen läsa även sidorna
benämnda ”Islandshästar”.
D
”IS”
Ridsport svarar:
Jag ska göra ett försök att besvara
din fråga huruvida det från veterinärt håll kan vidimeras att just islandshästen av alla hästar i den ungefärliga mankhöjden av det som i
vår ponny/hästvärld räknas som Ckategori, klarar att bära en vuxen
man, ofta i högt tempo.
DET KORTA OCH ENKLA SVARET är
att om man med veterinär vidimering menar att det finns forskning
som styrker att det skulle vara så,
så gör det inte det. Det finns inte
heller forskning som säger att det
inte skulle vara så. Det finns inte
någon forskning på olika hästrasers
mankhöjd/vikt som bekräftar deras
styrka och hållbarhet vare sig generellt i olika raser eller i förhållande
till varandra. Den rasspecifika forskning som bedrivits på just islandshäst, varav stor del gjorts i Sverige
och Island, har främst gällt spatt
och sommareksem, vilket jag återkommer till.
När man frågar olika praktiserande veterinärer huruvida de anser att hästar som är av ponnymått
kan bära vuxna människor får man
olika svar beroende på deras erfarenhet och uppfattning. I brist på
fakta genom forskning bildar människor, så även veterinärer, sig uppfattningar, baserade på egna erfarenheter och på bilden – sann eller
falsk – om hur hästar brukats och
klarat av det genom tiderna.
FORSKNING PÅ HÄSTARS prestation
och hållbarhet har gjorts och görs i
Sverige, om underlag, belastning av
ben och rörelsemekanik. Just nu pågår på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, forskning kring hästars
ryggar och ridningens påverkan på
hästars prestation. ”Ryggforskaren”
Karin Roethlisberger-Holm skriver
i kompendiet för årets Hippocampusdagar att: ”orsakerna till att en
häst kan få problem med sin rygg är
många. En del finns hos hästen
själv, t ex en svag konstitution, men
väldigt många är relaterade till vår
användning av hästen. Dåligt tillpassad utrustning, felaktig träning,
för högt ställda krav eller en oskicklig/okänslig ryttare är några exempel.”
ANNAN HÖGINTRESSANT forskning
för oss som rider och är intresserade
av hästars rörelsemönster är Chris
Johnstons och Marie Rohdins forskning på interaktionen mellan häst
och ryttare. De studerar hur ryttare
påverkar hästars rörelsemönster,
hur användandet av hjälper och
hästars utrustning förändrar grunden för deras förmåga till arbete.
Chris Johnston svarar vid min
förfrågan:
– Det finns för mycket uppfattningar och för lite fakta för att kunna svara korrekt. Jag kan inte säga
vare sig att vuxna ryttare på islandshäst är ett problem eller att
det inte är det. Visst finns det islandshästar med ryggproblem, de
är inte befriade.
att ha blivit ridna, ändå hade spatt.
Den ärftliga faktorn är alltså hög
vilket kanske har sin förklaring i att
Island har haft en population utan
införsel av blod utifrån sedan 1000talet. Sigridur undersökte också de
hästskelett som finns bevarade från
vikingatidsgravar, varav flera hade
spattförändringar.
Spattforskningen har lett till att
FEIF (världsförbundet för islandshästföreningar) kommer att lägga
förslag till delegatförsamlingen att
införa obligatorisk spattröntgen på
hingstar. I Svenska Islandshästförbundet har spatt uppmärksammats
sedan många år; vårt hingstreglemente har haft krav på att alla avelshingstar vid sju års ålder ska gå igenom böjprov, och om klinisk hälta
påvisas ska spattröntgen utföras.
LARS ROEPSTORFF, veterinär och
föreståndare vid hippologiska enheten på SLU, säger vid förfrågan:
– Det är vad hästen är tränad för
som avgör om den håller eller inte.
Alla hästar, oavsett vikt och mankhöjd, har olika förutsättningar för
arbete beroende på sin exteriöra
sammansättning, biomekanik och
individuella träningsstatus. Den
enskilt viktigaste faktorn är att
hästägare skaffar sig kunskap om
hästar, både praktiskt, att kunna
”läsa” hästen när den används, och
teoretiskt, att skaffa sig kunskap
om hur hästar fungerar som biologiska varelser.
– Jag vill bort från pseudokunskap, icke faktabaserade generaliseringar som t ex att hästar har ett
visst antal språng i sig, hästar kan
inte gå i volter under 10 meter, hästar med viss mankhöjd ska bära si
eller så. Verkligheten är inte så
svart och vit. Ökad vikt ger en ökad
belastning av hästen, men belastning handlar också om faktorer som
tid, vilken typ av belastning, vilken
intensitet, vilket underlag.
– Helhetsbilden för hur en häst
kommer att klara belastning är en
sammansatt bild av hästens genetiska anlag, exteriör och biomekanik, hur uppfödningen fungerat
med utfodring, hälso- och sjukvård,
parasitbekämpning, ev skador, god
mental och fysisk förberedelse för
arbete, hästens vardagliga inre och
yttre miljö, underlaget de tränas på,
utrustningens anpassning, tränarens skicklighet m m.
– DET KOMMER ATT TA lång tid att
avla bort spatten som funnits där
sedan starten, men det går att minska frekvensen med systematisk avel
under lång tid, säger Thorvaldur Arnason, genetikern bakom användandet av avelsvärderingsmetoden
BLUP på rid- och travhästar.
Thorvaldur är från Island och
har arbetat med avelsvärdering sedan 70-talet. Han berättar att islandshästen blir allt större och att
det bl a har med marknadens önskemål att göra.
– Hästen har alltid anpassats efter människans behov, människor
blir allt större i dag och då vill vi
också ha hästarna större. På Island
har miljöomständigheter, såsom förbättrade utfodringsmöjligheter vintertid tack vare ensileringstekniken, också påverkat hästens storlek. När man jämförde en studie av
mankhöjd på stuterier 1969-90 med
snitt från avelsbedömningssäsongen år 2001 hade medelvärdet ökat
med 5 cm. Ston låg på ett snitt av
1,37 medan hingstar låg på 1,39.
Just mankhöjd är en faktor som
har hög arvbarhet, d v s det går förhållandevis fort att avla fram högre
hästar genom att välja de individer
som nedärver högre mankhöjd.
Inom den egna rasens avel finns
diskussioner om vi håller på att avla
fram en vackrare men inte lika hållbar islandshäst.
– Det kan vi inte veta säkert, sva-
rar Thorvaldur, men påpekar att för
honom är en lättbyggd häst en häst
som är högbent och välmusklad, inte en häst som är tunn och spenslig i
typen.
DET KAN JU VARA INTRESSANT, om
än inte faktabaserat, att se på hästgrenar där man har satt viktgränser för tävlandet. Minigränserna
är satta i syfte att uppnå likvärdiga
förutsättningar för tävlandet. De är
ofta satta utifrån internationella
överenskommelser och är baserade
mer på erfarenhet än på forskning.
När man tävlar distans i Sverige
finns inga viktgränser utom för SM
där minivikt är 70 kg inkl ryttarens
klädsel, sadel, vojlock men ej träns. I
distans internationellt är minivikten 70 kg för en- och tvåstjärniga
klasser (kortare distanser 80-120
km på en dag) medan tre- och fyrstjärniga klasser 120-160 km på en
dag och mästerskapsklasser har minivikten 75 kg. Många olika hästraser tävlar i distans, bl a araber
som har en stor variation inom rasen från ponnystorlek till uppemot
1,60, med vikt som också varierar
från 330 till över 400 kg.
MONTÉ FINNS NUMERA i Sverige,
både för ponnyer och stora hästar.
Ponnyer tävlar i A- och B-kategori
och där finns en maxvikt för ryttarna angiven till 45 kg för A-ponnyer
och 65 kg för B-ponnyer. Men det
finns också en veterinär och/eller
ekipagekontrollant på plats som avgör om ekipaget är harmoniskt och
därmed får tävla. I monté för stora
hästar är minimivikten 65 kg inklusive utrustning. Sporten har funnits
i Sverige som uppvisningssport i
över 20 år, men förra året gick totolöp för första gången.
– Vi tittade på vad norrmännen
hade för minigräns men höjde den
till 65 kg, berättar Mikael Frödén på
Svenska Travsportens Centralförbund.
– Anledningen till det är att hästarna är väldigt starka och speediga
i löp och ryttaren måste ha krafter
för att orka med att framhäva hästens kapacitet. Det har fört det goda
med sig att vi får signaler att de tjejer och killar som tävlar har insett
att muskler, balans och teknik är
viktigt, att man äter bättre, tränar
mer och har slutat röka för att orka
tävla monté, säger Mikael.
KAN MAN FÅ NÅGON information om
hästars hälsa genom försäkringsbolagen? I de fyra bolag som jag kontaktade låg islandshästen i en låg
eller i lägsta premiegrupp. Premiegruppsindelning sker efter bolagens
skade- och sjukdomsstatistik.
ÄR DÅ INTE SPATT ett typiskt exempel på att islandshästar inte tål den
belastning de utsätts för? När Sigridur Björnsdóttir började sina spattstudier på Island fanns en underliggande oro bland hästfolket där att
det just skulle vara ridningen som
var problemet. Det var lätt för gemene man att tro att anledningen
till att det fanns en ansenlig andel
spatt utomlands var att man inte
hade lika stor kunskap i att träna
gångarter där eller att man importerat undermåligt avelsmaterial,
hästar med exteriör disposition för
spatt.
Men resultaten på Island var i
princip desamma som i Sverige – ca
1/3 av det undersökta materialet
påvisade spattförändringar.
MEN DET VISADE SIG också i undersökningen att hästar som reds in tidigt, vid fyra års ålder, hade mindre
förekomst av spatt än de som väntade längre (efter fem år).
Nu har ju unghästar på Island
vanligen en uppväxt som innebär
att de förbereds väl för inridning, de
”tränar” på stora ytor av mer eller
mindre besvärlig terräng innan det
är dags att ha ryttare på ryggen.
Men vad som ytterligare kom fram i
Sigridurs forskning var att det
fanns föl och unghästar som utan
Svelands Anna Mörée säger att
hos dem ska varje ras bära sin egen
kostnad. I den lägsta premiegruppen finns hästraser som egentligen
inte brukas särskilt mycket och
kanske därför inte heller utsätts för
risker och påfrestningar. Men hon
räknar in connemara, welsh och island till de raser som brukas mycket
till tävling och arbete såsom turridning men som ändå finns i den lägsta premiegruppen. Hos Sveland är
det största problemet fång, kotledsartrit och mag-/tarmrelaterade sjukdomar på islandshäst.
HOS AGRIA kommer islandshästen
att flyttas ner ännu ett hack i premiegrupperna inom kort p g a utvärdering av statistik. Rasen är absolut
inte befriad från skador och sjukdomar men tillhör de sundare, enligt
deras uppgifter.
En av Agrias veterinärer, Charlie Lindberg, tycker att i det stora
hela uppfattar han islänningen som
en sund hästras – dock med spatt
och hudlidanden som ett rasrelaterat problem. Han uppfattar också
att islandshästägare är förhållandevis välutbildade hästägare, vilket
han tror beror på att islandshästar
är dyra att köpa och därmed finns
ett välgrundat intresse och beslut
bakom att skaffa häst.
– Det ligger i allas intresse att
hästägare blir kunnigare i sitt vardagsliv med hästar för att på det viset undvika sjukdomar och skador,
säger Agrias Cina Seidefors.
Hon berättar att till hösten publiceras en omfattande undersökning av bl a veterinär Brenda Bonnett om hästars hälsa; motsvarande
en undersökning som man för några
år sedan gjorde på hundhälsa.
SÅ BLIR MAN något klokare då? Jag
vet bara att det finns inga enkla
svar. Det finns gott om känslor i
hästvärlden, vilken ras man föredrar, vilket socialt sammanhang
man känner sig hemma i, vilket sätt
man tycker om att vara med hästar
på. Huruvida man tycker att fötter
nedanför hästens buklinje inte passar sig, om kraftiga människor kan
rida, om man tycker att ridning sju
dagar i veckan i manege är oetiskt,
om man tycker att det är märkligt
att en sport finns där hästar och folk
dör av utövandet (vilket man i och
för sig kan göra p g a sitt hästintresse även utan att tävla). Vi gillar olika saker – det är en del av den hippologiska mångfalden som ska få
finnas, anser jag.
Även om jag också anser att vi
tappar kraft på att träta ”inomgårds” när vi som hästintresserade
skulle kunna lobba mycket starkare
som grupp i samhället om vi höll
samman. Bara så länge vi alla, oavsett gren, anstränger oss att lära
mer om hästens förutsättningar och
behov kontinuerligt.
KUNSKAP ÄR FÖRÄNDERLIG. Varje
hästägare ansvarar för att den egna
hästen får ett så bra liv som möjligt,
både tiden med och utan oss i sadeln. Ridskolor och turridning har
ett stort ansvar, inte bara ska de ansvara för att deras hästar är välmående och håller för arbetet, de ska
också lära en ny generation hästintresserade vad som är rätt och riktigt i vård och träning av häst. Nybörjare i sadeln är svårare att bära
upp än balanserade, välkoordinerade ryttare. Kilon på vågen säger inte
allt.
Uppfödare har ett stort ansvar
med att avla på rätt individer, ge
hästar en uppväxt i rörelse där de
får belasta skelett, senor och leder
på ett utvecklande sätt, med bra utfodring och med goda hästförebilder
så att hästarna får ett vettigt beteende. Hästförsäljare vinner på att
försöka hitta den bästa kombinationen mellan häst och människa, don
efter person.
Åse Ericson
Islandshästen håller generellt ponnymått men rids även av vuxna –
ett förhållande som kan förbrylla. (foto: Jörgen Larsson)
skribent i Ridsport, uppfödning/
inackordering av unghästar,
B-instruktör och C-tränare för
islandshäst.