R - espet.se

Transcription

R - espet.se
SVEROFs
Jubileum
2011
SVEROFs
Jubileum
2011
3
Kronologisk Översikt
1500 – 1680
Äldre Indelningsverket
1680 – 1901
Yngre Indelningsverket
1901 – 2010
Värnpliktssystemet
1879
Förordningar för Flottan
1880
Förordningar för Armén
1887
Kungörelse av Oscar II betr antagning, utbildning av
samt tjänstgöring för Reservofficersaspiranter
1901
Ny Härordning
1914
Längre befälsutbildning för studenter
1919
Sveriges första reservofficersförening FAR vid P7 stiftas
1924
Svenska Arméns Reservofficersförbund tillkom
1934
Flygvapnets Reservofficersförbund grundas
1945
Armé och Flyg går samman i SAFR –Svenska Arméns och
Flygvapnets Reservofficersförbund
2001
SAFR och KAROF går samman i SVEROF
2011
SVEROF 10 års-jubileum
THE SVEROF JUBILEE BOOK 2011
The origin of the Swedish Reserve Officer dates back some 120 years. The
origin of SVEROF goes back 87 years and the present SVEROF setup
some 10 years ago.
The building blocks of the book are made up of:
•
Introduction (chiefly by the Swedish Commander in Chief)
•
Key milestones during the last decade, (present SVEROF)
•
The National RO-arena
•
The International RO-arena
•
Security Political elements (generated by the Jubilee Symposium
April 9th 2011 in Stockholm)
The SVEROF Board wishes you a pleasant reading!
Jan Sjölin
Chairman
Denna utgåva är ett särtryck till tidningen Reservofficern – nr 10-2011
Red.: Jan Sjölin
Idé och formgivning: Idé & Form 1942 HB • Tryck: Andrén & Holm AB
ISBN 978-91-633-8551-3
4
innehållsförteckning
Inledning
Sid
Jan Sjölin – Att vara Reservofficer – ett livslångt engagemang ..........................................................................6
Sverker Göranson – Försvarsmakten och Reservofficerarna..............................................................................7
Då – Nu – Framtiden
Erik Norberg – Reservofficeren i historiskt perspektiv ......................................................................................9
Jan Sjölin – Historien SVEROF 1924 – ..........................................................................................................11
Evan Hultman – To be a reserve officer; a lifelong US/Swedish commitment...................................................12
Milstolpar SVEROF
Lars Ekeman – Reservofficerare i förbandsnedläggningarnas era 1997-2001 ..................................................13
Magnus Ruding – Målet viktigare än detaljerna..............................................................................................16
Torsten Bernström – Perspektiv på reservofficerare .........................................................................................17
Wictor Phalén – Perspektiv på reservofficerare................................................................................................18
Peter Winroth – The past, present and future ..................................................................................................19
Rafael Vilén – Projekt Baltikum ......................................................................................................................20
Lars-Erik Roos & HC Toll – BALTJOLDS: Baltic Junior Officer Leadership Development Seminar ...............22
Björn von Sydow – Svenska reservofficerare i Estland, Lettland och Litauen ..................................................23
Alf Eckerhall – Reservofficerare i österled .......................................................................................................24
Nationella RO-arenan
Dennis Gyllensporre – Reservofficeren ur ett FM utvecklingsperspektiv .........................................................26
Mikael Christoffersson Intervjuad av Mats Gyllander – Vilka tankar har Chefen för Luftstridsskolan
om Flygvapnets reservofficerare?.....................................................................................................................28
Jörn Holmgren – Framtidens försvar ska bemannas – reservofficerarna är beredda att anta utmaningen!.......30
Björn Grünewald – Reflektioner i min backspegel...........................................................................................32
Roland Ekenberg – Ni behövs!........................................................................................................................35
Marcus Dahl – Ett gott exempel på hantering av reservofficerare! ..................................................................37
Mats Blom – Afghanistan: OMLT och reservofficerare ...................................................................................38
Carl A Karlsson – Ett livslångt engagemang ....................................................................................................41
Carl-Erik Frantzén – Reservofficersföreningen i Skåne – RiS...........................................................................42
Jan Seebass – Reservofficersföreningen Norra Skåne – RNS ...........................................................................45
Ulf F Sjöberg – SVEROF Blekinge ...................................................................................................................46
Lennart Steen – Reservofficerssällskapet i Göteborg – ROSIG ........................................................................47
Bengt Assarsson – Reservofficerssällskapet i Östergötland – ROSÖ................................................................48
Göran Lönnqvist – Reservofficerssällskapet i Stockholm – ROSIS ..................................................................50
Jan Burell – Reservofficerssällskapet i Västmanland – RiV..............................................................................53
Micael Appelblad – Reservofficerssällskapet i Västerbotten – ROSIV .............................................................55
Stig Gåhlin – Reservofficerssällskapet i Norrbotten – ROSIN .........................................................................56
Internationella RO-arenan
Birger Kjer Hansen – Fremsyn, Styrke og Vilje ................................................................................................58
Sigurd Hellstrøm – Norska RO-perspektiv......................................................................................................61
Mika Hannula – Finnish Defense Policy and Doctrine ....................................................................................62
Jon Erling Tenvik – Greetings from the CIOR President..................................................................................64
Kuno Peek – Estonian Reserve Officers’ Association – EROK.........................................................................65
John del Monte – South Africa Reserve Force Tribute to SVEROF .................................................................67
David Forsman – Sverige och CIOR................................................................................................................68
Juris Maklakovs – Perspectives from a former CHOD (”ÖB”) ......................................................................69
Benita Feldmane – The Latvian association of reserve officers – LRVA ...........................................................70
Säkerhetspolitiska fragment
Nadeem Riyaz – Pakistan today ......................................................................................................................71
Adam Hałaciński – Poland and Sweden: together for Europe ..........................................................................72
Peter Johnson – KATYN – en polsk tragedi med reservofficersförtecken........................................................73
Răduţa Matache – Security challenges in Romania’s region...............................................................................75
Efterskrift
Johan Adophson – Reservofficer i framtiden ...................................................................................................78
5
inledning
Att vara Reservofficer
– ett livslångt
engagemang
Jan Sjölin, major och ordförande i SVEROF
D
Drygt 120 år firar institutionen ”den svenska
RESERVOFFICEREN” i sig. Knappt 90 år till
SVEROF:s rötter och 10 år i sin nuvarande utformning, det ger nog en gedigen plattform av trovärdighet kring begreppet ”tidvis tjänstgörande i
Försvarsmakten”. Det är just denna kategori som
Riksdagen ”beställt” som ett av huvudbenen i den
framtida personalförsörjningen. SVEROF:s
styrelse har önskat att stanna upp ett tag och
reflektera i form av Jubileumsfirandet under april
2011. Här står inte minst Jubileumssymposiet
9 april och Jubileumsboken i centrum.
Boken försöker att under rubrikerna:
•
Inledning (från ÖB)
•
Då – Nu – Framtiden
•
Milstolpar
•
Nationella RO-arenan
•
Internationella RO-arenan
•
Säkerhetspolitiska fragment
att skapa en bild av RESERVOFFICERENS
värld 2011!
beskriver en smått otrolig RO-karriär med start
under WW 2 , Kalla Kriget och positionen som
Generalmajor, CIOR President, (förutom en imponerande civil karriär). Still going strong!
Milstolpar SVEROF har ett stort antal författare, alla nyckelpersoner kring viktiga aktiviteter under det gångna decenniet.
Nationella RO-arenan ger en bild av RESERVOFFICERENS roll i dagens Försvarsmakt.
Författarna kommer dels från Försvarsmakten,
dels våra egna led, inte minst nyckelfaktorn: Lokalavdelningarna.
Internationella RO-arenan. Här har våra
författare bakgrunden från Norden (och dess urstarka nordiska RO-samarbete sedan 80 år).
Vidare från Baltikum och Polen. De mer globala
perspektiven bjuder Sydafrika och CIOR på.
(CIOR står för Interallied Federation of Reserve
Officers med 1,3 miljoner medlemmar från NATO
& PfP-länderna.)
Säkerhetspolitiska fragment. Här är
volymen av författarna Sverige – Ambassadörerna
från ett antal nyckelnationer. Ett tydligt spår är
Polen och KATYN, en polsk RO-tragedi. Ett helt
nytt namn är nog diplomaten Konstantin Karadja,
50/50 svensk – rumän, som under WW 2 räddade
drygt 50 000 judar ur Tyskland.
De säkerhetspolitiska fragmenten har sin bas i
Jubileumssymposiet 9 april.
Till sist några ord om ”kittet” att vara reservofficer. Efter att vi inom Styrelsen funderat en
del, så blev en konklusion: ENGAGEMANGET =
viljan och beredskapen att ställa upp med såväl
militär som civil kompetens.
” The reserve officer – Twice a citizen”
W. Churchill
Inledningen har ÖB, Sverker Göranson, som skribent.
Då – Nu – Framtiden har en tydlig historisk
del, ända från början, mer än 120 år sedan. Här
konstaterar Erik Norberg att i slutet av WW 1 så
gick det 5 RO på 1 YO i de tyska linjeregementena, kanske inte bara numerär förtätning utan
även kompetensmässig förstärkning.
Evan Hultman, med tydliga rötter i Sverige,
6
GOD LÄSNING
önskar SVEROF:s STYRELSE
genom Jan Sjölin
PS: Med hänsyn till nuläget kan nog ”Per aspera
ad astra”, (genom svårigheterna mot stjärnorna),
fungera väl! Förnyelse & Tradition är
SVEROFs ledord.
Försvarsmakten och
Reservofficerarna
FOTO: FÖRSVARETS BILDBYRÅ
inledning
D
Det finns alltid anledning att uppmärksamma våra
reservofficerare. Just i år är det tioårsjubileum,
men samtidigt 87 år sedan SVEROF bildades eller
124 år sedan själva reservofficersinstitutionen skapades. Reservofficerarna har varit – och förblir –
viktiga för Försvarsmakten.
När vi nu successivt bygger insatsorganisation 2014 behövs reservofficerare med rätt kompetens. Insatsorganisationen bygger även i
framtiden på en kombination av kontinuerligt och
tidvis tjänstgörande soldater, även om både omfattning och tyngdpunkt är annorlunda jämfört
med tidigare. Reservofficerarna kommer även i
fortsättningen vara den ledningsresurs som gör det
möjligt att sätta upp insatsförband utöver kontinuerligt anställd personal. Detta ställer naturligtvis
krav på både dig som enskild reservofficer och
Försvarsmakten.
Reservofficerare har möjligheten och
förmågan att verka i två världar, dels i det civila
arbetslivet, dels i Försvarsmakten. Ni får kunskaper och insikter som ni kan förmedla till er bekantskapskrets och arbetskamrater i vardagen. Ni
reservofficerare är viktiga ambassadörer för oss.
Försvarsmakten genomför den största
förändringen på drygt 100 år. Värnplikten är
vilande och vi skapar i stället ett insatsberett försvar baserat på frivillighet. Förändringen är i sig
driven av två faktorer: Omvärldsutvecklingen och
kravet på en effektiv organisation. Ett och samma
försvar ska verka i insatser både hemma, i närområdet men också längre bort i svåra miljöer utanför Sveriges gränser.
Men det är bara början på en lång omvandlingsprocess. När vi nu skapar ett insatsberett försvar krävs det också fortlöpande investeringar.
Med dagens ekonomiska förutsättningar ser det
inte ut att räcka till för åren efter 2014. Vi ska
skapa en försvarsmakt som klarar våra internationella åtaganden och kraven på nationell förmåga
ÖB general Sverker Göranson
både idag och imorgon. På lång sikt, det vill säga
bortom 2014, vilken är den period som riksdag
och regering inte tagit ställning till, ser vi att den
insatsorganisation vi nu bygger kommer att kräva
ekonomiska tillskott för att förmågan ska kunna
behållas.
I dag har vi i Försvarsmakten ordning på
ekonomin. Men för att skapa balans mellan denna
ekonomi och den tillgänglighet som våra politiker
beställt krävs det att resurser frigörs på både kort
och lång sikt.
Resursbrist har varit den främsta anledningen till att den grundläggande reservofficersutbildningen legat nere de senaste sex åren. Något
som lett till att antalet yngre reservofficerare är
lägre än på länge. Försvarsmakten har en historik
där vi inte har haft möjligheten att utbilda reservofficerare på ett adekvat sätt, men nu lyfter vi fram
frågorna på ett bättre sätt än tidigare. Vi kommer
därför att påbörja utbildning av nya reservofficerare redan under 2011.
Huvuddelen av de anställda gruppbefälen,
soldaterna och sjömännen kommer - när systemet
är fullt utbyggt - att vara tidvis tjänstgörande i den
nya insatsorganisationen. Med regelbundna intervaller kommer de att vara borta från sina ordinarie arbeten för tjänstgöring i Försvarsmakten.
Detta är ett system som alla ni reservare känner
7
inledning
igen, eftersom det funnits inom reservofficerskåren
sedan 124 år tillbaka. Samverkan mellan den
civila arbetsgivaren och Försvarsmakten är central
för att växeltjänstgöringen ska fungera.
Det är en stor omställning för Försvarsmakten att aktivt gå ut och rekrytera gruppbefäl, soldater och sjömän där de flesta av dessa ska
tjänstgöra några år hos oss. Utmaningen för oss
ligger i att skriva kontrakt om flera års tjänstgöring med soldater som samtidigt har en civil anställning, men med hänsyn till att det är svårt att
förutse Försvarsmaktens framtida uppgifter. Men
även här är ni i reservofficerskåren viktiga ambassadörer, på samma sätt som de frivilliga försvarsorganisationerna med sitt engagemang och sin
kunskapsbank skapar ett brett intresse för
Försvarsmakten.
Vårt mål är att bli en av de mest attraktiva
arbetsgivarna i Sverige. Detta kräver ledarskap
och samtidigt tydlighet, såsom kring frågan om
internationell arbetsskyldighet, vilket också skapar
utmaningar. Beslutet kring internationell arbetsskyldighet var nödvändigt för att kunna leverera
det statsmakterna beställt. Därför är det särskilt
glädjande att ni är fem tusen reservofficerare som
har valt att tacka ja till att arbeta utanför Sveriges
gränser om så behövs.
Vi väntar nu på att riksdag och regering
senare under året fattar beslut om lagar och förordningar när det gäller vår framtida personalförsörjning. IO14 (InsatsOrganisation) beräknas vara
fullt genomförd 2019 med personal som rekryte-
8
rats och utbildats i det nya systemet. Enkelt kan
det sammanfattas med en väl fungerande flexibilitet i förhållande till Försvarsmaktens förändrade
uppgifter och den förväntade ökade internationella verksamheten.
Jag inser att dialogen aldrig får tystna om
vi ska kunna attrahera och behålla morgondagens
reservofficerare. Bra arbetsklimat och ett gott samarbete är liktydigt med personligt engagemang och
dialog från såväl Försvarsmakten som dig som enskild reservofficerare. Dessutom krävs ett nära
samarbete med civila arbetsgivare för att kunna
utveckla det nya försvaret. Ett modernt ledarskap
som värnar och utvecklar våra nya medarbetare –
kvinnor och män som blir en spegelbild av vårt
samhälle.
Sverker Göranson
General och soldat
då - nu -framtiden
Reservofficeren
i historiskt perspektiv
Ö
Östersjöområdet var på 1880-talet ingen idyll.
Medan Krimkriget fortfarande var aktuellt, inträdde
en skärpning i konflikten i Afghanistan. Det ryska
trycket ökade och England valde att möta hotet i det
gemensamma intresseområdet med rustningar.
Under en tid räknade man allmänt med krig. Fårösund befästes och för ovanlighetens skull rustade
flottan en eskader redan under vårmånaderna.
Vid tiden för 1880 utgjordes stommen i den
svenska armén fortfarande av arvet från Karl XI:s
indelningsverk, 20 000 indelta knektar och 3 000
indelta ryttare. Till dessa kom knappt 7 000
värvade soldater, huvudsakligen vid specialtruppslagen, och 30 000 beväringar, som uttagits till viss
värnplikt i enlighet med 1812 års beslut och som
var avsedda som reserv för den indelta armén.
Men indelningsverket hade vid denna tid
överlevt sig självt. Övningstiden var kort, skjutövningarna obetydliga, och arméns krigsförband
saknade offensivkraft. Det stod för många klart att
en omläggning var nödvändig, att indelningsverket
måste ge vika för en modern värnpliktsarmé med
längre övningstid och ledd av välutbildade professionella officerare. Det i riksdagen starka lantmannapartiet var inte ovilligt till en reform, men
värnpliktsfrågan kopplades till kravet på avskrivning av de för bönderna betungande grundskatterna. En förutsättning för utbyggnad av
värnpliktssystemet var att befälsbehovet kunde tillgodoses.
Även flottan stod inför nödvändiga förbättringar, dikterade av kravet på ånga och pansar.
Det var också här som det första steget togs. ”För
att bereda flottan erforderligt reservbefäl för krigstillfällen och större rustningar ...”, hette det i
Kungl. Maj:ts kungörelse den 13 juli 1887,
”antagas för varje år tio reservofficersaspiranter
för att bibringas sådan militärisk utbildning, som
för deras användning i flottans tjänst prövas
nödig.” Detta blev utgångspunkten för den
svenska reservofficersinstitutionen.
Det är lätt att peka på hur den tekniska
utvecklingen hade lett till krav på vidgad rekrytering. Men parallellt med denna linje löpte en annan
och det var uppbyggnaden av frivilligförsvaret. Den
politiska oron drev fram försvarsvänliga stämningar
som kom att manifesteras i en folkrörelse, skarpskytterörelsen. Välkända personer som August
Blanche, Sven Adolf Hedlund och Viktor Rydberg
Erik Norberg
tillhörde förgrundsgestalterna. Som mest räknade
rörelsen över 40 000 medlemmar.
Här förenade sig således de krav som den
tekniska utvecklingen hade gjort ofrånkomliga
med en allmänt försvarsvillig atmosfär. 1890
bildades ”Allmänna försvarsföreningen” och försvarsviljan hade fått ett betydelsefullt forum.
Särskilt starkt slog försvarsintresset rot inom akademiska kretsar. I maj 1890 överlämnades en
petition från Uppsala universitet till Kungl. Maj:t
om undervisning i ”vårt försvar och om de fordringar, som nutidens krig och krigskonst ställer på
detsamma”. Petitionen remitterades så småningom till generalstaben, där dess chef generalmajoren Axel Rappe med entusiasm förklarade,
att förslaget utgjorde ett glädjande bevis på intresset för fosterlandets försvar. Axel Rappe hade själv
avlagt kansliexamen vid Uppsala universitet.
Också de akademiska institutionerna tillstyrkte förslaget och föreläsningar i ämnet krigshistoria inleddes vid universitetet, delvis med hjälp
av medel som skaffades på privat väg. Från statsmakternas sida förelåg nu ett starkt intresse av att
ta vara på det växande försvarsintresset. Här smälte
de olika intressena i hög grad samman, försvarsviljan å ena sidan och behovet att utöka rekryteringen av befäl i samband med värnpliktsreformen
å den andra. En reserv av befäl hade redan tidigare
funnits inom armén, men den hade utgjorts av officerare som av olika anledningar lämnat aktiv tjänst.
Tanken på en lösning påminnande om den som flottan genomfört 1887 växte sig stark. För att kunna
rekrytera den försvarsintresserade akademiska ungdomen skulle befälskåren utökas till att omfatta
även en kategori med något begränsad utbildning
och kortare tjänstgöring. Dessa skulle redan vid
rekryteringen inträda i reserven.
Och så fastställdes i december 1891 att
officersvolontär som fått underofficersutbildning,
deltagit i vapenövningar och avlagt examen som
reservofficer kunde få inträde i reserven med rang
av underlöjtnant. Året därpå, 1892, fastställdes en
ny härordning. Som aktiv pådrivare finner vi åter
Axel Rappe, denna gång i rollen som krigsminister. Nu kunde man räkna med en reservofficersor-
9
då - nu - framtiden
ganisation som skulle täcka befälsbehovet vid mobilisering. Målet var att 56 reservofficerare varje
år skulle utexamineras för att officersplatserna vid
de mobiliserade förbanden skulle kunna fyllas.
Men förhoppningarna kunde inte infrias. Första
året utexaminerades fem personer och under en
följd av år var deltagandet klent. Så länge institutionen skulle bygga på frivillig grund var det enligt
Rappe nödvändigt med en ordentlig ekonomisk
ersättning som kompensation.
1901 års härordning innebar det slutgiltiga genombrottet för värnplikten. Indelningsverket försattes på omedelbar avskrivning, och
behovet av reservofficerare ökade väsentligt. För att
öka rekryteringen minskades fordringarna på de
teoretiska förkunskaperna. Vid krigsskolan organiserades för reservofficerare kurser omfattande tre
månader, och från 1903 bedrevs officerskurs och
reservofficerskurs parallellt. De nya utbildningskraven var avsedda att öka intresset för reservofficersutbildningen, men det blev nyväckta patriotiska
känslor som satte fart på rekryteringen.
Den svensk-norska politiska krisen kulminerade med unionsupplösningen 1905. Känslorna
var starka på båda sidor, och ett krig de båda
länderna emellan hade inte förefallit osannolikt.
Efter den nya härordningen räknade man med ett
årligt behov av 150 reservofficerare. 1904 hade 54
utexaminerats, 1905 113 och 1907 hela 176 nya reservofficerare. Men under den stabilare period som
sedan följde minskade antalet drastiskt, och året före
det första världskrigets utbrott var man nere i 1904
års siffror. Efter ett antal års politiska strider om
framförallt en utökning av övningstiden för de värnpliktiga blev motsättningarna akuta med borggårdskris och regeringsombildning som följd. Liksom
1890 engagerade sig studenterna för en ökad militär
utbildning. Genom den nya härordningen som fastställdes 1914 utsträcktes övningstiden för studenter
och likställda till 485 dagar. Reservofficerarnas
utbildningstid var endast fyra månader längre, vilket
motsvarade officerskursen på Karlberg. Klyftan mellan värnplikt för studenten och utbildning till reservofficer hade minskat.
Under det första världskriget blev reservofficerens roll helt accepterad. Genom mobiliseringen i augusti 1914 inkallades ett stort antal
reservofficerare, gjorde tjänst vid regementenas
övningsplatser eller vid de förband som förflyttats
till gränserna. Det visade sig snart att avgångarna
bland befälet var större än man räknat med, och
att den nya försvarsordningen resulterade i att
man måste tänja organisationen till det yttersta.
Medan man tidigare räknat med att reservbefälet
skulle få tjänstgöra uteslutande vid depåförband
eller landstormstrupper kom det att visa sig att de
allt oftare måste tas i anspråk för att fylla luckor
även i den aktiva kadern vid linjeförbanden.
10
Här visade sig värdet av den nya rekryteringsformen genom att man kunde dra fördel av de erfarenheter och yrkeskunskaper som många av
reservofficerarna förde med sig. Samtidigt ökade
prestigen i den nya utbildningen. Tillsamman med
en målriktad informationskampanj ledde detta till
nya höjder i rekryteringen. Antalet utexaminerade
låg under krigets senare år på mellan 250 och 300
personer årligen.
Den svenska utvecklingen ägde naturligtvis inte rum isolerat. I det land där Axel Rappe
hämtat sina krigserfarenheter, Frankrike, hade systemet reformerats i början av 1900-talet, och i
Tyskland hade institutionen gamla anor. Vid den
omfattande mobiliseringen vid krigets början bekläddes de flesta officersbefattningar i dessa länder
av reservofficerare. I ett tyskt linjeregemente med 51
plutonchefsbefattningar var i medeltal 15 aktiva officerare, 20 reservofficerare och de återstående s.k.
officersställföreträdare, en kategori som avlagt reservofficersexamen men inte blivit befordrade till officerare. I Frankrike var proportionerna likartade.
Förlusterna särskilt i krigets början ledde
till att reservofficerare fick överta såväl kompanisom bataljonschefsbefattningar vid både linje- och
reservförband. Nyuppsättningen av förband i alla
krigförande länder gav liknande resultat. I hög grad
gällde detta England och USA, vars arméer så gott
som helt nyskapades under kriget. Man har beräknat att antalet officerare i tyska armén under första
världskriget skall ha uppgått till 46 000 personer.
Motsvarande antal reservofficerare var 226 000,
5 RO per YO.
Tydligare än på detta sätt kan knappast
reservofficersinstitutionens betydelse framgå i ett
krigförande land. I samma omfattning kan vi uppskatta framsyntheten i de svenska organisationsplanerna från 1800-talets sista decennier. Under
det andra världskrigets beredskap finner vi samma
mönster som under det första världskriget. Ett
kraftigt ökande antal utexaminerade och stor
efterfrågan på dem i takt med att organisationen
byggdes ut med de s.k. fördubblingsregementena.
Efter kriget har gjorts gällande att reservofficerarnas kortare utbildning gjorde sig påmind som en
brist i jämförelse med statofficerarna. I den utsträckning detta stämmer måste det ses som en
nödvändig eftergift för det annorlunda rekryterings- och utbildningssystemet.
De moment vi kan lyfta fram som utgångspunkter för reservofficersinstitutionen är lätt
urskiljbara: det allmänpolitiska läget under 1800talets avslutande del, de försvarsvänliga stämningarna samt en teknisk utveckling som reste
krav på en omfattande militär organisation med
ett ökat befälsbehov. ■
Erik Norberg
F. d. Krigsarkivarie
då - nu - framtiden
Historien SVEROF
1924–
D
Den eminenta skriften ”RESERVOFFICEREN
100 ÅR; 1987” innehåller ett omfattande kapitel
om den långa historien. Detta författades redan då
av Erik Norberg och vi har hans något förkortade
och omarbetade historia i vår bok; Du har ju precis läst den. Som vanligt när den tidigare Krigsarkivarien Erik varit i farten: lättläst, faktariktigt och
givande.
RESERVOFFICEREN 100 ÅR har ett kapitel om
”Utvecklingen i Sverige och Internationellt” av
Professorn Gösta Lindhagen, som ger en bra bild
av tiden från 1920 samt framåt. Jag saxar:
”Våra reservofficersorganisationer på riksnivå
bildades från mitten av 1920-talet fram till början
av 1930-talet: Arméförbundet 1924, Kustartilleriet 1929, Flygvapnet 1934 och Flottan 1935.
Armé- och flygförbunden slogs samman 1945.
Reservofficersförbundet bildades 1927 och gick
1972 upp i SAFR.
Till icke ringa del kan man förklara att organisationerna bildades vid denna tid som en reaktion
mot den mycket starka nedrustningen av det
svenska försvaret efter första världskriget, konfirmerad i 1925 års försvarsbeslut, men också
baserad på de erfarenheter reservofficerare gjorde
under långa inkallelser under krigsåren. (Första
världskriget.)
Lokala föreningar för vissa personalgrupper i reserven fanns långt tidigare….bildades
1885. De nuvarande Lokalavdelningarna började
växa fram på 1920-talet.
Redan tidigt hade man behov av samarbetsorgan och 1943 bildades centralstyrelsen för
de svenska reservofficersförbunden som ett sammanhållande organ på det kamratliga och informativa planet och 1953 bildades reservbefälsförbundens nämnd för gemensamma fackliga frågor. Sedan de fackliga frågorna fått ökad betydelse
genom att huvudorganisationerna fått förhandlingsrätt för de statsanställda träffade SAFR år
1963 ett samarbetsavtal med SACO – nu
SACO/SR.
Efter förhandlingar mellan KAROF,
SAFR och SFRO bildades Reservofficerarnas Centralorganisation, RC, 1966. RC övertog SAFR:s
Förste ordföranden översten i Kungl
Väg & Vattenbyggnadskåren, majoren
i Fortifikationens reserv Ernst Lindh.
Grundaren kapten Pallin hade avgått
1925.
medlemskap i SACO. De tre förbunden i RC har
haft olika uppfattning om hur omfattande RC:s
verksamhet skulle vara. Denna har emellertid
successivt fått ökad betydelse och omfattning. Ett
stort steg togs 1978 då RC från SAFR övertog
dels ansvaret för kansliet, dels SAFR:s tidning
Reservbefäl, dels namnändrades till Reservofficerarnas Centralförbund. Senare har ytterligare steg
tagits mot ökat samarbete, bland annat manifesterat genom ytterligare ett namnbyte 1982 till Sveriges Reservofficersförbund, SROF.” Slut från
Gösta Lindhagen och 100-årsskriften.
Låt oss följa spåren fram till våra dagar.
Först det fackliga: då SVEROF & SFRO ju kom
att ”upphöra” som frivilliga försvarsorganisationer, utan att ersättas med annan ”identitet” från
uppdragsgivaren FM, så kom det fackliga benet –
SROF – att bli den formella plattformen i bland
annat myndighetskontakter. Namnbytet för SROF
2010 till RESERVOFFICERARNA var mer än en
symbolfråga.
Vad gäller dagens SVEROF så togs steget in i
den senaste strukturen 2000/01 då samgåendet
SAFR & KAROF blev verklighet. KAROF hade
funderat rejält på sin framtid, då man nått en
underkritisk storlek. Alla de olika förhandlingarna
dåtida slutade i samgåendet med SAFR till det nya:
SVEROF. Oaktat numerären, så kom de ledande
KAROF-människorna att snabbt bekläda många
ledande positioner inom SVEROF/SROF-systemet. En universell trend sedan mitten av 2000talet är det allt närmare samarbetet mellan
SVEROF & SFRO å ena sidan samt (SFRO) RESERVOFFICERARNA å andra sidan. Personunionen är betydande. ■
Jan Sjölin
Ordförande SVEROF
11
då - nu - framtiden
To be a reserve
officer; a lifelong
US/Swedish
commitment
Evan Hultman, Major General (ret.)
A
As the President of CIOR for life I am honored to
respond to your gracious request for a brief
biographical summary.
I am most proud of my Swedish ancestry. My
paternal grandfather, Anderson, and his young
wife from the woods north of Smålandsstenar,
immigrated in the early 1870’s to a primitive
Swedish community named Munterville in the
newly formed state of Iowa, USA. A famine in
Sweden was the Raison d'être for the move.
Blacksmith Augustinus, a proud Swede, changed
his name to Hultman, “man” from “hult”. This
he explained to his first grandson, Evan.
I grew up in Hultman's blacksmith shop and
entered the military serving as a private during the
second world war upon graduation from high
school with scholarship, athletic and leadership
honors; first selection to schools Graduate Hall of
Fame. I served 3,5 years in World War II through
the ranks from infantry private to battalion commander. Honor graduate in his Infantry Officer
Candidate class serving as a company and battalion commander in the Pacific with the 24th division. After the war I graduated from University of
Iowa, and with distinction from law school.
In the “Reservist” tradition as “twice the
citizen” (as Sir Winston Churchill named the
patriot military reservist) I served 43 years including the commanding general of four general
officer commands, as well as a distinguished
lawyer and public servant. I served as the president
of the U.S. Federal Bar Association, Army Reserve
Commanders Association and Reserve Officers
Association. In private life, twice elected Attorney
General of this state and nominated by three
presidents of the U.S. as the United States and con-
12
firmed on all occasions by the U.S. Senate.
Among the many highlights of my CIOR
career was being named the “Honorary President
of CIOR” during the summer congress in Sofia,
Bulgaria - only the second officer to receive the
“Spirit of CIOR” award, in the 63 year history of
CIOR. But I am most proud as president of CIOR
in the early 1990’s, to have played a part in
Sweden’s & SVEROF´s successes.
During my term as President of CIOR, the
matter of Sweden joining CIOR transpired. I well
remember the great Swedish Navy Officer,
Sten-Ingvar Nilsson, who was the contact person
from the side of the Swedish Reserve Officers.
I travelled to Sweden to meet with the
Swedish CiC, the MoD and your Federations.
Sten-Ingvar was about as an observer in
CIOR on a number of occasions and both of us
could see Sweden as an associated member at the
CIOR Berlin Summer Congress year 2000.
Among other Swedes I well recall from
CIOR would be Torsten Bernstrom, Army and the
present, Jan Sjolin, Air Force. I am well aware of
the financial constraints you have been under, but
I can just encourage you into being loyal members
with a good quality presence of sufficient volume.
The potentially very rich reward from CIOR is in
direct proportion to your investment.
To me it is a great thing to be able to be
present and take part in the SVEROF JUBILEE!
I wish SVEROF all the best for the future! ■
Evan Hultman
Soldier from WW2, the Cold War &
CIOR Chairman with Swedish ”Roots”
milstolpar
Reservofficerare i
förbandsnedläggningarnas era
1997-2001
B
Bara någon dag efter det att jag börjat som
generalsekreterare, 1977, ringde reservofficershandläggaren på A 9 i Kristinehamn. Hon ville
veta min syn på det nya reservofficersavtalet. Jag
minns inte mycket från samtalet om avtalet men
däremot minns jag hur uppgiven hon lät.
Ett stort antal av Försvarsmaktens förband
och skolor hade lagts ner i försvarsbeslut 1996 och
det här var hösten 1997 – genomförandeåret. Då
totalt nio av armens regementen lades ner,
däribland A1 i Linköping. Hon berättade, att på
ett bräde hade det förts över 400 reservofficerare
från A1 till A 9 i Kristinehamn. Hon hade plötsligt
fått ansvaret för mer än dubbelt så många reservofficerare som tidigare. Hon saknade administrativa resurser men också riktlinjer för hur alla dessa
skulle hanteras när deras krigsförband avvecklades och det i praktiken saknades relevanta
krigsuppgifter.
Det var en helt annan verklighet än den jag
mött som militär sakkunnig på Försvarsdepartementets internationella enhet. Där hade verkligheten varit kriget i Bosnien och andra FN-opera
tioner som Sverige och Försvarsmakten deltog i.
Utveckling och nya uppgifter. Nu handlade det om
reservofficerare och att företräda deras intressen i
en tid då invasionsförsvaret avvecklades och då
det i allra högsta grad fanns en villrådighet kring
vilka uppgifter Försvarsmakten skulle ha i framtiden.
Samtalet på telefon fick mig att i ett slag
inse hur alarmerande situationen var. Det var inte
tänkt särskilt mycket i Försvarsmaktens högkvarter om hur man skulle handskas med detta stora
humankapital. Misstagen som gjordes var stora
och i flera avseende irreparabla. Mina egna erfarenheter som krigsbataljonschef av reservofficerssystemet var enbart positiva. Rätt använda och
motiverade presterade reservofficerare många
Lars Ekeman, tidigare generalsekreterare SVEROF
(SAFR) & SROF
gånger mer än sina ”aktiva” kollegor.
Mycket av den kraft jag lade ner under min tid
som generalsekreterare kom därför att handla om
att övertyga både politiker, Försvarsdepartementet
och Försvarsmakten om betydelsen av att utforma
ett nytt reservofficerssystem som var bättre anpassat till framtida krav. Redan vid den här tiden
fanns en insikt om behovet av att kunna deltaga i
internationella fredsoperationer.
Nytt reservofficerssystem
Min första tid som generalsekreterare bestod av
ständigt ringande telefoner och e-post med frågor
om det nya avtalet och vad som skulle hända när
förbandet lades ner. Efterhand uppstod en insikt
att reservofficerarna själva på ett genomtänkt sätt
borde skaffa sig ett förhållningssätt till den verklighet som uppstod efter 1996 års försvarsbeslut.
Det gällde att påverka utvecklingen.
Ett avstamp var SAFR:s förbundsmöte i maj
1998 då Mattias Wigardt avgick som ordförande
i SAFR (Svenska Arméns och Flygvapnets Reservofficersförbund) och SROF (Sveriges Reservofficersförbund) och efterträddes som SROF-ordförande av Michael Zell. Michael Zell blev den
som tog över den process som redan inletts av
Mattias med informella diskussioner om hur reservofficerarna skulle förhålla sig till de i många
fall negativa budskap som kom från Försvarsmakten.
Ett värdefullt ställningstagande gjorde
försvarsminister Björn von Sydow som talade över
reservofficersfrågan på förbundsmötet i maj. Där
klargjorde han tydligt sin syn och behovet av
reservofficerare i framtiden. Vilken betydelse detta
13
milstolpar
hade i praktiken är naturligtvis svårt att avgöra.
Jag kan i alla fall konstatera att Försvarsdepartementets handläggare under alla kontakter som förbundet hade visade en stor respekt för framidsfrågorna och även lyssnade. Själv blev jag också
inspirerad på det sätt som han talade om framtiden.
Den 4 november 1999 tillsatte regeringen
en utredning som benämndes Försvarsmaktens
Personalförsörjning. I direktiv framgick bland
annat ”vikten av att Försvarsmakten vidtog åtgärder som bland annat avsåg ökad yrkesväxling,
ökad användning av reservofficerare i grundorganisationen”. I direktiven uppmärksammades
också utredaren på att ”Sveriges Reservofficersförbund i en skrivelse den 4 juli 1999 lämnat sin
syn på Försvarsmaktens underlag i fråga om
reservofficerarnas utnyttjande i den framtida
försvarsmaktsorganisationen”.
Redan långt tidigare hade förbundet inlett
ett aktivt påverkansarbete. Dels handlade det om
att undvika en förhastad avveckling av reservofficerare, dels att aktivt påverka utformningen av ett
nytt system. En förgrundsgestalt framförallt när
det gällde det nya systemet var Michael Zell.
Michael var en fantastisk ordförande och ledare
och gjorde en stor insats för att påverka frågorna.
Någon som också deltog engagerat och aktivt i
arbetet var P A Emilsson, förbundsordförande i
Flottans reservofficersförbund.
Relativt snart insåg vi betydelsen av att det
i högkvarteret saknades någon tillräckligt högt
upp som kunde ta sig an reservofficersfrågorna
och anlägga ett helhetsperspektiv. Själv upplevde
jag många gånger hur olika frågor som rörde
reservofficerare handlades på olika avdelningar
med skiftande resultat och ibland resulterade i att
inget hände alls.
Tills slut fick vi ändring till stånd. Om jag
minns rätt så var det i början av 1999 som
Michael Zell tog bladet från munnen vid ett möte
som vi hade med Owe Wiktorin och hans medarbetare. Mötet inleddes med ett försiktigt informationsutbyte. De synpunkter som jag själv lade fram
bemöttes med förklaringar att saker och ting tog
tid men att det inte var bortglömt. Efter ett tag förklarade Michael att vi ansåg att det överhuvudtaget inte fungerade. Vilket också var en kritik av
Jan Warren som tidigare av ÖB utsetts till att hålla
samman reservofficersfrågorna.
Jag kommer väl ihåg meningsutbytet
mellan ÖB och Michael Zell och hur till slut Owe
Wiktorin, irriterad och arg slog näven i bordet och
förklarade att reservofficersfrågorna i fortsättning
skulle prioriteternas. Så kom också att ske. Jan
Warren gjorde ett utomordentligt arbete och var
smidig att samarbeta med. I min roll märktes en
helt annan tydlighet och ambition och att det
14
också fanns ett samlat perspektiv när väl Jan
Warren lade ner kraft i arbetet. Vi fick också en
samtalspartner vilket ledde till att det fanns en relativt enig syn mellan oss och Försvarsmakten på
hur framtiden skulle utformas och vilken rekryteringsnivå som skulle upprätthållas. Det blev med
andra ord ett allt bättre samarbete.
Men åter till hur reservofficerarna skulle
möta framtiden. Redan på hösten 1998 inbjöd vi
ÖB Owe Wiktorin till ett möte på Stadshypotek
där Michael var VD. Vid mötet diskuterades framtidsfrågorna. Jag själv föredrog ett underlag med
ett antal tankar som väckte en del reaktioner, mestadels positiva. Det handlade bland annat om att
i större omfattning använda reservofficerare i
hemvärnet och samtidigt genomföra en kvalitetshöjning av förbanden. En sorts förebild som vi diskuterade var systemet med National Guard i USA.
Det återstod emellertid en lång process
med möten och diskussioner innan förbundet satte
ner foten och kunde presentera en mer genomtänkt syn på ett framtida reservofficerssystem.
Denna presenterades i en skrivelse till regeringen
den 4 juli 1999. Regeringen överlämnade alltsammans till utredaren i Personalförsörjningsutredningen, Peder Törnvall.
I den färdiga utredningen återfanns stora
delar av de tankar som vi presenterade i skrivelsen.
Dessa återfanns sedermera också i Regeringens
proposition: Fortsatt förnyelse av totalförsvaret
(2001/02:10)
I korthet ansåg vi att flottans system med
”fänriks år” borde gälla för alla reservofficerare.
Det innebär att den nyutexaminerade reservofficeren tjänstgör ett år i grundorganisationen direkt
efter reservofficersexamen. I förbundets skrivelse
fanns även ett förslag till en förändrad reservofficersutbildning som skulle vara treårig och som
inkluderade ett års värnplikt.
Det innehöll också förslag om ökad
användning av reservofficerare i utbildningsarbetet i grundorganisationen och i den så kallade
insatsorganisationen. Detta för att kunna
bemästra problemet med ålderspyramiden.
Förslag fanns också om att utnyttja reservofficerens civila kompetens längre fram i karriären. Det vill säga grundtanken var en avsevärt mer
flexibel syn på utnyttjande av reservofficerare som
utgick från insikten att framtida internationella
insatser med halvårs tjänstgöring, som sannolikt
skulle kräva en större tillgång på officerare,
särskilt yngre. Likaså insikten att den alltmer
komplexa konfliktmiljön i framtiden skulle
komma att kräva en mycket större kompetensbredd och därför skulle komma att kräva tillgång till reservofficerare som i sin civila gärning
kunde erbjuda en sådan.
Vidare ville förbundet att det skulle orga-
milstolpar
niseras en reservofficersavdelning på högkvarteret
vilket också skedde. Avsikten var att systemet med
en hög företrädare skulle bli en organisatorisk del
av linjen i stabsorganisationen. Det kunde emellertid konstateras att när Jan Warren lämnade sin
tjänst så blev också reservofficersfrågorna i viss
mån nedprioriterade.
Personalförsörjningsutredningen föreslog även en reducering av antalet reservofficerare
från 17 900 ner till cirka 8 500 vilket förbundet
accepterade.
Ungefär så här var läget när SAFR:s ordförande Magnus Ruding och Mats Lindström
SAFR och KARFOF; s (Kustartilleriets reservofficersförbund) började diskutera ett samgående i ett
förbund på våren 2000. Diskussionen ledde raskt
fram till att förbunden gick samman den 21 oktober 2000 och bildade ”Förbundet Sveriges Reservofficerare” (SVEROF), med start 2001.
”Employer support”
Som del i det aktiva påverkansarbetet inleddes på
hösten 2000 en diskussion om att skapa ett samverkans forum mellan Försvarsmakten, reservofficersförbundet (SROF) och näringslivet.
Förebilden var det Danska Rådet –
INTERFORCE – som framgångsrikt kunnat öka
förståelsen i det danska näringslivet om reservofficerare men också betydelsen av att underlätta för
deras tjänstgöring. Även i Storbritannien fanns ett
aktivt arbete för att förändra företagares och den
offentliga förvaltningens attityd till reservofficerstjänstgöring. I ett av regeringen tillsatt organ behandlas olika frågor som rör reservtjänstgöring.
Det finns till exempel möjlighet för företagare att
söka bidrag ur en fond för att täcka till exempel
kostnader som uppstår på grund av att en anställd
begär tjänstledigt för tjänstgöring.
Dessa och fler tankar presenterade jag i en
PM till Michael Zell som sedan diskuterade ytterligare innan Michael presenterade förslaget vid ett
möte med Jan Warren i mars 2001. Vi diskuterade
särskilt betydelsen av att finna en ordförande som
kunde utgöra en brygga mellan det privata och offentliga.
Valet blev att erbjuda Jan Nygren ordförandeskapet. Rådets syfte skulle vara att diskutera
gemensamma frågor som rörde reservofficerare
samt etablera en bättre förståelse i näringslivet för
reservofficerare och deras tjänstgöring men också
de fördelar näringslivet kunde få av medarbetare,
som samtidigt var reservofficerare. Förslaget togs
väl emot och redan på hösten samma år kunde det
första mötet äga rum.
Min tid
Jag var generalsekreterare hos SROF och SAFR
från november 1997. När jag slutade i september
2001 hade SAFR och KAROF gått samman i
SVEROF. Ett nytt försvarsbeslut skulle ytterligare
reducera Försvarsmaktens grundorganisation och
invasionsförsvaret stod bokstavligen för sin
nedläggning.
Det finns naturligtvis mycket mer att skriva
och berätta från dessa händelserika år. Alla
kontakter med lokalavdelningarna. De nordiska
reservofficersmötena. Överläggningarna och
mötena i CIOR. Alla fantastiska personer med
några få undantag, som jag mötte och samarbetade med från de olika förbunden. Det var
berikande och en härlig tid, jag lärde mig otroligt
mycket. Jag fann nya vänner och förlorade några
få.
Jag upphörde aldrig att förvånas över hur
i många avseende usel Försvarsmaktens personaladministration var och hur ofta de stora orden
fälldes, men som lika ofta inte resulterade i någon
större leverans. Men också hur imponerad jag var
över de aktiva officerare som insåg betydelsen av
reservofficerssystemet och försökte göra någonting
åt problemen. Inte minst Jan Warren.
Tyvärr kan jag konstatera att de visioner
och tankar som det fanns så mycket arbetet
nerlagt i, vilka presenterades i 2001 års personalförsörjningsutredning och som återfanns i Riksdagsbeslutet samma år, bara till del har
förverkligats. Oavsett det, är jag övertygad om att
reservofficerare var, är och förblir en viktig resurs
för fred, frihet och demokrati. ■
Lars Ekeman
tidigare Generalsekreterare SVEROF m m
15
milstolpar
Målet viktigare
än detaljerna
Major Magnus G Ruding, förbundsordförande
2000-2002
N
När SVEROF, Förbundet Sveriges Reservofficerare, väl hade bildats andades jag ut med en suck,
delvis av välbehag. Vi hade kommit ett litet steg
till framåt i enandet av den svenska reservofficerskåren.
Före mig hade ett antal förbundsordföranden i de tre förbunden (SAFR, KAROF, SFRO), i
årtionden diskuterat ett sammangående, men inte
kunnat enas. Själv hade jag sedan slutet av sjuttiotalet på lokalavdelningsnivå och sedan i förbundsstyrelsen inom SAFR hört hur diskussionerna
förts, men inte lett till önskat resultat. SAFR i sig
var ju ett förbund som var resultatet av sammangåendet av arméns och flygvapnets reservofficersorganisationer redan på 1940-talet, och inom
förbundet fanns en positiv grundinställning till
effekterna av ett sammangående.
När vi i slutet av 1990-talet återigen fortsatte diskussionerna med nya persongallerier, blev
det ganska snart tydligt att förutsättningarna för
ett samgående med Kustartilleriets Reservofficersförbund (KAROF) var uppenbara. Personkemin
stämde och samsyn kring fördelarna med ett enat
förbund i en värld med en krympande yrkeskår,
reservofficerarna, var för SAFR:s och KAROF:s
16
förbundsledningar uppenbar. För mig var målet
viktigare än alla detaljerna i de två förbundens
krav, och det var inga problem att släppa på ett
och annat önskemål, bara vi klarade av att komma
i mål. Lösningen var väl att vi i praktiken la ner
SAFR och KAROF, och bildade SVEROF som
något helt nytt, ett reservofficersförbund för
reservofficerare från hela Försvarsmakten!
När vi väl var där infann sig ett visst mått av
euforisk lycka, och när jag 2002 lämnade den
aktiva förbundsverksamheten efter drygt 25 år,
kunde jag konstatera att jag själv fått mycket
glädje tillbaka av den tid jag arbetat för, förhoppningsvis, förbundets bästa.
Jag önskar Förbundet Sveriges Reservofficerare, SVEROF, lycka och välgång de kommande
åren, och att det slutgiltiga målet, ett gemensamt
förbund för alla, en gång ska bli verklighet! ■
Magnus G Ruding
milstolpar
Perspektiv på
reservofficerare
B
Berlinmuren. Den kanske yttersta symbolen för
den världsordning som rådde under andra halvan
av 1900 talet – och som präglade svensk försvarsoch säkerhetspolitik där vårt land befann sig som
en neutral kil mellan NATO och Warszawa-pakten. Försvarets uppgifter och reservofficerens roll
går att härleda ur detta läge.
Personligen kan jag väldigt starkt relatera
till Berlinmuren och dess förlängning – Järnridån –
som delade Europa i en fri och en förtryckt del.
Som liten, under många resor, kom det att göra
starkt intryck på mig vilka skilda världar människor tvingades leva i på ömse sidor frihetsgränsen.
Min Mor lyckades ta sig från det hårt kontrollerade Östeuropa till Sverige på sextiotalet och jag
fick förmånen att födas i ett fritt och demokratiskt
land. Jag kan bara gissa att det är här jag kan söka
lite av skälen till den övertygelse som gjorde mig
till Reservofficer.
Berlinmurens fall, kom att bli katalysatorn
för stora förändringar i Europa och världen och i
och med det en symbolhändelse för just drastisk
och överraskande förändring. Vi har sedan dess ett
helt nytt säkerhetspolitiskt läge i världen, Europa
och i vårt närområde. Lite förvånande ändrades
väldigt lite inom Försvaret till en början.
FM fortsatte att bygga organisation och
planera och öva som om inget hänt. Senaste åren
har det istället allt förändrats mycket snabbt. De
territoriella försvarsambitionerna har övergivits
helt till förmån för insatser av uppgiftssammansatta enheter långt från Sverige. Med ett helt nytt
försvar, storleksmässigt endast en bråkdel av sitt
forna jag - kommer nya uppgifter, ny materiel,
kontraktsanställd personal. Självklart har reservofficerens roll och SVEROF:s inriktning förändrats i och med detta.
Torsten Bernström, tidigare förbundsordförande i
SVEROF
Under just dessa perioder av genomgripande
förändringar i början av 2000-talet, har SVEROF
väl lyckats omforma sig, tillvara ta reservofficerens intressen och fortsatt föra fram budskapet om
nyttan med RO i Försvarsmakten. SAFR och
KAROF bildade ett ännu starkare gemensamt
SVEROF.
Under min tid som ordförande fortsatte även
arbetet med att verksamhetsmässigt samordna
arbete och budskap med SROF/Reservofficersförbundet - så att Reservofficeren kom att verka som
en samlad kraft för flera spretiga förbund. Vi ställdes under 00-talet även inför en del utmaningar.
Vi fick se tillflödet av nya yngre reservofficerare
bli i princip noll. I och med att FM omdefinierade
kriterierna för Frivilligorganisationerna, fick
SVEROF söka skapa sig en ny relevant identitet i
försvarsfamiljen. Tack vare starka budskap som –
Numerär Förtätning och Kompetensmässig Förstärkning – har reservofficeren fortsatt kunnat
bidra med sina dubbla kompetenser i Försvarsmaktens insatsorganisation, försvarsdebatten och
det civila samhället.
De riktigt stora utmaningarna för SVEROF
ligger nog framför oss nu när en helt ny personalförsörjning i alla kategorier och nivåer står för
dörren. Med ett grundmurat gott arbete av mina
företrädare och efterträdare, är jag dock övertygad om att SVEROF kommer fortsätta spela en
relevant roll för reservofficeren, försvaret och
samhället. ■
Torsten Bernström
tidigare ordförande SVEROF
17
milstolpar
Perspektiv på
reservofficerare
N
När jag övertog stafettpinnen som ordförande
2006 kunde jag bygga SVEROF vidare baserat på
det utmärkta arbete som Magnus Ruding och
Torsten Bernström gjort. Magnus Ruding skall ha
all eloge för samgåendet mellan SAFR och
KAROF. Som dåvarande medlem i KAROF kan
jag bara bekräfta att vi kände oss mycket
välkomna. Synd bara att vi (återigen) inte fick med
flottans reservofficerare.
Jag ärvde ett förbund som inte längre var
en frivillig försvarsorganisation. Dessutom hade
RO-utbildningen lagts ner redan 2004. Min
drivande tanke var att SVEROF som intresseorganisation skulle vara identisk med den fackliga
verksamheten i Reservofficersförbundet (SROF).
Detta för att reducera kostnader med bl a administrationen. I detta arbete ingick den tunga uppgiften att reducera och avveckla anställd personal.
Denna av Torsten Bernström föredömligt
igångsatta samordning fick under min period som
ordförande en stagnerande utveckling. Det finns
flera orsaker till detta men en orsak var lokalavdelningarnas åldersstruktur. En annan var att flera
förband lades ner vilket skapade stora avstånd till
de verksamma lokalavdelningarna. Den tredje och
viktigaste var att vi inte lyckades rekrytera till
SVEROF de RO som trots allt tjänstgjorde i
Försvarsmakten. Det är över 2000 RO som sökt
och i många fall fått tjänstgöring i den så kallade
Utlandsstyrkan mellan 2000 och 2009.
Även Försvarsmaktens ledning insåg att
reservofficersinstitutionen måste bibehållas och
genom olika uppvaktningar med ÖB och GD så
inrättades en RO-avdelning inom HKV PERSS.
Tyvärr verkställdes inte alla av de planerade åtgärderna av den dåvarande personaldirektören varför
resultatet av denna avdelning inte fått den effekt
som avsågs från början.
Jag försökte under min mandatperiod
inrikta SVEROF på försvarsupplysning och kamratverksamhet samtidigt som SROF förstärktes
och moderniserades. En försvårande faktor var naturligtvis att SVEROF centralt inte längre hade
ekonomi till att stödja lokalavdelningarna vilket
skapade en tveksamhet med nyttan av en central-
18
Wictor Phalén
organisation. Jag och min dåvarande styrelse hade
dock medlemsnyttan som främsta mål vilket vi
försökte fördela så att lokalavdelningarna tar
hand om de oftast äldre medlemmar som kanske
inte omedelbart kunde tjänstgöra i Försvarsmakten samt att SVEROF centralt genom SROF arbetade intensivt med att tillvarata de tjänstgörande
medlemmarnas intressen. Allt arbete försvårades
av att FM inte hade en fungerande krigsorganisation och att väldigt få RO var krigsplacerade.
SVEROF med sina medlemmar har i sin
åldersstruktur, som jag ser det, en stor utmaning i
att rekrytera nya medlemmar främst bland de RO
som tjänstgör samt skapa en medlemsnytta för
både yngre och äldre medlemmar, samtidigt som
en renodling av organisationerna SVEROF och
SROF enligt min mening bör fortsätta. ■
Wictor Phalén
tidigare ordförande SVEROF
milstolpar
The past, present
and future
– from defending national
borders to become a player
on the international arena
Peter Winroth, Lt Col, Former Vice
Chairman and Chairman SVEROF
S
Should someone have told me more than 30 years
ago, when I carried out the compulsory National
Service, that the Swedish Defense Forces in various
shapes and forms, several years later would be a
recognized player on the international arena, I
would probably have called that person a nutcase.
The cold war had been going on for several
decades and very few people on either side of the
iron curtain saw an end to the stalemate that ruled
between NATO and the Warsaw Pact at the time.
In the late 1980s, the iron curtain came
down and Europe could see a new order being
created with its fundamentals based on solid,
democratic principles. Then came 9-11 and consequently the war against international terrorism was
born. In parallel to this, a large number of peace
keeping, peace enforcement and other types of
peace/humanitarian related missions were and still
are being carried out in various parts of the world.
Why the mentioning of matters which
seemingly are well known to most people?
Because, it may not be equally clear to the average
Swede that so many Reserve Officers representing
their country, have over the years, played a very
vital role in contributing to peace and stability,
domestically as well as globally. This leads me yet
again to the conclusion that the Reserve Officer
will, when called upon, under different circumstances continue to form an important part of the
Defense Forces in times of peace, instability and
ultimately in war.
In autumn 2007, I took leave from the company I usually worked for as a civilian, with the
purpose of joining the United Nations (UN) for
half a year in its peace keeping activities in Southern Sudan. The mission was and is still called
UNMIS – United Nations Mission In Sudan. The
main purpose of the mission is to safeguard the
implementation of the Comprehensive Peace
Agreement (CPA) established between the warring
parties in 2005. The civil war in Sudan has been
going on since 1956 and has primarily been a
conflict between Arabic Muslims in the North and
Black Africans in the South. The overall situation in
the mission area can be regarded as very complex.
As senior staff officer for operations in the
Mission Headquarter, I took an active part in the
work to facilitate the implementation of the CPA.
Every second week, meetings and discussions
between the warring parties took place with the
UN as moderator. My role during these important
meetings was to prepare and present all ongoing
matters which had a bearing on the CPA. Based
on this, decisions were mutually taken by the three
parties regarding the way forward.
In spring 2008, I returned back to Sweden
with a cluster of new experiences. To anyone, who
still hasn’t undergone similar types of experience, I
would be the first person to encourage you to do so.
Finally, after having collected the
UN-medal and above all, received the Force Commander’s Commendation for my services in the
mission, I can only conclude that Sweden has the
ability to educate and train Reserve Officers who
are capable of carrying out extremely difficult
tasks in very challenging environments. However,
this can only be achieved if the Swedish Defense
Forces view their Reserve Officers as an asset
rather than a liability. Unfortunately, this has not
necessarily been the case in recent years and has
resulted in a shortfall in capability/capacity. In
view of the above, there is an urgent need for the
Swedish Defense Forces to ensure that the right
measures are implemented in order to address
these crucial issues. Fortunately, this seems to have
been recognized lately and new programs such as
training, participation in exercises etc will hopefully be implemented in the near future. ■
Peter Winroth
former Chairman SVEROF
19
milstolpar
Projekt Baltikum
Stolt ledning av Lettlands reservofficersförbund efter mottagandet av fanan.
Varför ett svenskt reservofficersengagemang i Baltikum?
Projektet startade 1998 på initiativ av Lars
Ekeman, dåvarande generalsekreterare i dåvarande Svenska Arméns och Flygvapnet reservofficersförbund, SAFR. Särskilda medel för verksamheten öronmärktes från och med 1998 under
några år i respektive års Regleringsbrev som beslutas av regeringen.
Uppdraget till SVEROF från Försvarsdepartementet var att bidra till det överordnade målet
att de baltiska staternas stridskrafter skulle
komma att stå under demokratisk kontroll (viss
oro härvidlag rådde vid denna tid, åtta år före
Nato- och EU-medlemskapen). Vår insats skulle
vara att stödja uppbyggnaden av reservofficersförbund i Estland, Lettland och Litauen med beaktande av västerländska principer. Behovet av det
senare kan illustreras av att i ett av länderna
utgjordes medlemmarna av det gryende RO-förbundet uteslutande av personer tillhörande det
parti där ordföranden (f.d. försvarsminister och
ÖB) hade en ledande roll.
På svar på frågan hur han tänkt regionalisera verksamheten blev svaret att han just höll på
att utse ordföranden för respektive region! De
olika ordförandena skulle sedan sätta samman sin
20
styrelse och därefter inbjuda lämpliga medlemmar.
I ett annat av länderna blev en av de första
frågorna till oss hur vi hade det ordnat med hedersdomstolar i vår organisation. Vi hade alltså
god anledning att bjuda in baltiska representanter
exempelvis till våra årsstämmor för att visa den
västerländska modellen av föreningsdemokrati.
Ett viktigt syfte var även att initiera samarbete
mellan de tre baltiska ländernas organisationer,
vilket inte var en självklarhet för dem, bland annat
av historiska skäl.
Hur hitta samarbetspartners?
Det var inledningsvis viktigt att identifiera lämpliga organisationer/personer att inleda samarbete
med. Det fanns många att välja på, och det gällde
att undvika sådana som förknippades med tidigare
strukturer, till exempel äldre sovjetnostalgiska
yrkesofficerare. Det krävdes en del takt och
fingertoppskänsla när vi tvingades avföra tvivelaktiga organisationer från fortsatt samarbete.
Träff med försvarsministern
Mycket uppskattat var försvarsminister Björn von
Sydows besök vid SVEROFs årsstämma sommaren 1998 där han mötte de baltiska deltagarna. De
var mycket imponerade av att försvarsministern
milstolpar
besökte stämman, vilket höjde vår organisations
trovärdighet än mer i deras ögon. Ett djupt intryck
på dem gjordes av att BvS anlände i sin privata
anspråkslösa bil, utan chaufför, eskort eller livvakter!
Samarbetet växte
Verksamheten bedrevs inledningsvis i Sverige, men
allteftersom gavs de baltiska förbunden allt större
ansvar och stod värd (med diskret stöd från oss)
för bland annat:
Årligt återkommande Baltic Junior Officer
Leadership Development Seminar (flerdagarskurs
med omfattande praktiska, upplevelseskapande
inslag), seminarier om folkrätt med dess tillämpningar på lägre taktisk nivå, OSSE:s Uppförandekod, CIMIC (Civil-military cooperation), PSYOPS
(påverkansoperationer) och om kulturanpassning
ur ett internationellt företagarperspektiv.
Seminarieledare var svenska reservofficerare med expertkompetens inom dessa områden.
Lämpligt, inte minst för att visa nyttan av att
kombinera militära och civila kompetenser. Dessa
ämnen var dessutom lämpliga inriktningar för
baltiska reservofficerares kompetensutveckling.
De visade sig i stor utsträckning vara högt utbildade akademiker i ledande samhällspositioner.
Visst idrotts- och skytteutbyte inleddes
också, bland annat inbjöds hugade svenskar till
esternas årliga mycket strapatsfyllda tävling om
vilken patrull som klarar sig bäst bakom fiendens
linjer.
Vi stödde också baltiskt deltagande i Baltic
Talks, (årligt återkommande sedan 1998, roterar
mellan Östersjöländerna), där balterna fick allt
djupare kontakter med grannländernas reservofficersverksamhet.
tjänstgjort som målprogrammerare vid ett
regemente med kärnvapenrobotar. Regementet
grupperade under högsta eldberedskap i en skog i
Vitryssland under Pragupproret 1968.
– Målval?
– Bonn?
– Yes!
– Paris?
– Yes!
– London?
– Yes!
– Stockholm?
– Njet!
Så hans pianofingrar hade en gång spelat
på det klaviatur som kunnat leda till västvärldens
undergång.
Eller den estniske kompanichefen som
suckade över att hans tre plutonchefer just kommit
hem från utbildning i tre västländer och hade helt
olika ledarstil (själv föredrog han den svenskutbildades). Vår middagskonversation tolkades
mellan estniska och svenska av hans bror, krigsbarn i Sverige och sedermera kanadensisk
fältprost! ■
Rafael Vilén
Projektledare BALTIKUM-projektet
Livsöden
Samarbetet med balterna gjorde djupt intryck på
oss svenska reservofficerare som i de flesta fall
möjligen besökt Tallinn, men för vilka dessa våra
grannländer med sina stora olikheter i huvudsak
var okända.
Vi som tidigt ”gick in i” Baltikum fick del av
gripande öden som våra blivande reservofficersvänner hade genomlevat. Tvångsrekrytering,
under dödshot mot anhöriga, till Röda Armén
respektive Waffen-SS. År i Sibirien. Eller den
lettiske pensionerade överstelöjtnanten, som trakterade oss med känslofyllda Chopinetyder till
avecen på mässen, och som jag under en rökpaus
försökte konversera på brokig engelska.
När han förhörde mig om Sveriges storlek
i kvadratkilometer, och själv kunde ge ett mer
exakt svar blev jag nyfiken. Det framkom att han
21
milstolpar
BALTJOLDS:
“A really well planned course. It felt really professional”
Baltic Junior Officer Leadership
Development Seminar
BALTJOLDS i Baltikum
Hur det startade
Baltic/Swedish Junior Officer Leadership Development Seminar har en stark idémässig bas i
IJOLDS – International Junior Officer Leadership
Development Seminar som bl.a. genomfördes på
Karlberg 1999 med deltagare från 18 länder. Med
Projekt Baltikum som uppdragsgivare, och
IJOLDS som erfarenhetsbas, tillsattes en arbetsgrupp med bland andra Eva Ekvall, SAFR:s kontaktperson för IJOLDS, Lars-Erik Roos och Lars
Sorkka för att utforma ett koncept för en ledarskapsutbildning. Intensivt och konstruktivt arbete
utfördes i gruppen, och kontakter togs med de
baltiska reservofficersförbunden.
Våren 2000, efter kontakter med HvSS
Vällinge, lades programmet fast för det första
BALTJOLDS-seminariet på HvSS samma sommar.
Syftet för deltagarna var:
- öka insikten om sig själv som individ och
ledare,
- stärka den egna förmågan att möta det
militära ledarskapets fältmässiga krav och
- praktiska övningar i folkrätt.
20 personer deltog varav fem från vardera Estland
och Lettland, fyra från Litauen, en från Danmark
och fem från Sverige.
En mycket kvalificerad och engagerad
lärarstab och flera föreläsare bland andra genlt
Mertil Melin och överste Mats Ekeroth.
SWEDINT gjorde seminariet till en av alla deltagare mycket uppskattad upplevelse, inte minst det
pedagogiska upplägget med upplevelsebaserad
inlärning som nyckelord. Signalen var tydlig från
alla: Detta är en väg i det baltiskt/nordiska samarbetet att gå vidare på. Inte minst för att på detta
sätt lära av varandra.
Mot bakgrund av detta formulerades
BALTJOLDS nyckelord:
We meet, we share, we develop!
Även BALTJOLDS 2001 genomfördes på HvSS
och samlade 16 deltagare. Också den blev en fullträff, bland andra var C P7 Anders Emanuelsson
en mycket uppskattad föreläsare. Södermanlands
regemente besöktes där alla fick en bild, både
teoretisk och praktisk, av det fältmässiga ledarskapets alla dimensioner. Två intressanta deltagarkommentarer:
”A good combination of theoretical and practical exercises.”
22
Det första utländska BALTJOLDS ägde rum 2002
i Paldiski, Estland, en f.d. sovjetisk marinbas
m/större och nu EPOC, Estonian Peace Operations Centre, där trupper utbildas för internationell tjänst. Deltagarna kom från de tre baltiska
staterna och från Sverige.
I och med detta ändrades BALTJOLDS profil
till att bli mera akademisk, med inriktning på
ämnen som intresserar reservofficeren i dennes
dubbla roller, som civil och som militär. Temat här
var ledarskap under ”krisförhållanden”, med
föredrag av estniska och svenska experter från
respektive lands försvarsmakt men även från SAS
Crisis Response Team. Teoretiska genomgångar
varvades med rollspel.
Programmet lättades upp av besök i
”Paldiski Pentagon”, det före detta högkvarteret
för en del av Sovjetunionens flotta; nu helt
ödelagda korridorer som sträckte sig kilometerlånga. Vi fick även nedstiga i en sovjetisk atomubåt (eller snarare den på land stående
mittsektionen av en sådan ubåt, innehållande
reaktorn). Några av oss var lite tveksamma till
detta, men vår guide, en före detta sovjetisk ubåtsofficer försäkrade att det var helt ofarligt, och att
han själv var far till flera friska barn.
Året därpå organiserades BALTJOLDS i
Nemencine, Litauen. Vi fortsatte i samma anda
som året innan, nu med temat ”Ledarskap under
stress”, ett ledarskap som belystes från medicinska
likaväl som ledarskapsmässiga håll. Återigen
blandades teori och praktik, i form av både militära rollspel och en civil ”case study”. För civil
kompetens stod denna gång chefen för en rad
europeiska fabriker tillhörande den amerikanskägda
industrikoncernen DanaherMotion.
En återkommande föredragshållare på
våra BALTJOLDS-seminarier var överste Anders
Emanuelsson. Han erbjöd sig generöst att vara
värd för BALTJOLDS 2004 på hans regemente på
Revingehed, i strålande sommarsol. Trots vädret
var det återigen ett kraftigt teoriblock, denna gång
på temat ”Interkulturell kommunikation”, med
snegling inte bara på reservofficerens dubbla kompetenser, men en föraning om det kommande årets
fokus: reservofficerens lämplighet, och förberedelse för, internationella insatser. Närheten till
Lund gav en lätt akademisk prägel åt den civila
sidan av reservofficerens tillvaro, inklusive en
mycket trevlig middag på Lunds Akademiska Officerssällskaps (LAOS) mäss. ■
Lars-Erik Roos & HC Toll
Eldsjälar BALTJOLDS
milstolpar
Björn von Sydow
Svenska reservofficerare i Estland,
Lettland och Litauen
D
Det var dåvarande generalsekreteraren i Förbundet Sveriges reservofficerare, Lars Ekeman, som
initierade samarbetsprojekt med de baltiska
länderna.
Jag hade mött honom under min allra
första tid som försvarsminister. Lars Ekeman
tjänstgjorde då på departementet och vi fick en
förtroendefull kontakt. Lars hade ju en välmeriterad officerstjänst med sig, men också sinne för
de politiska frågor som vi ställdes inför, när
Sovjetunionen fallit samman. Regeringen hade att
förhålla vårt land till våra nya grannars militära
utveckling.
Ett av de första projekten i den riktningen
blev att stödja igångsättningen av Baltic Defence
College, i Tartu. Här skulle de baltiska ländernas
officerare skolas i nordeuropeisk operativ taktik
och småningom i Natos. Baltdefcoll är en framgång.
Ett annat program blev en totalförsvarsrådgivning för de baltiska ländernas samhällsfunktioner, ungefär på det sätt som vi själva hade haft
det under kalla kriget.
Ett tredje program blev att överföra betydande
formationer av krigsmateriel. Det handlade, som
kanske är bekant, om det mesta i tre infanteribrigader och därtill luftvärnsartilleri, allt på ungefär den standard som materielen hade i den
svenska krigsorganisationen under 1990-talet.
Men det fanns utrymme för andra aspekter
av stöd också. Lars Ekeman och SVEROF.s förslag
var att svenska reservofficerare skulle bidra till att
de baltiska länders stridskrafter skulle komma
under en demokratisk ledning. Här gällde det ju
att på allvar bryta med den auktoritära hållning
som fanns i det sovjetiska systemet. Jag kände
spontant att detta vore en viktig väg. Vid denna
tid var Ryssland militärt starkt försvagat, samtidigt som Boris Jeltsins politik, åtminstone delvis,
kunde tolkas som försök att också från hans sida
bryta med det rådande odemokratiska systemet
också i och kring krigsmakten. Vi var därför
ursprungligen också inne på att förslå liknande
program i Ryssland.
Det som jag lät växa fram med särskilt
anvisade pengar i regleringsbreven till försvarsmakten var kurser först i Sverige och sedan i de
baltiska staterna.
• Det handlade om årligt återkommande kurser
som Baltic Junior Leadership Development
Seminair, som fortfarande fungerar.
• Det handlade om kurser i folkrätt och hur
man tillämpar den på lägre nivå i förbanden.
• Det var seminarier om ledarskap under kriser
och andra svåra förhållanden.
I de här utbildningarna spelade svenska reservofficerare en viktig roll, inte minst genom att visa
på nyttan av att kombinera civila och militära
kompetenser. Självklart blev det också tillfälle att
visa vad frivilliga organisationer kan betyda för
försvaret i varje land. Personkontakterna blev
många!
Mina samtal och kontakter med SVEROF
var väldigt positiva. Visst – de dåtida reservofficerarna hade problem med hur försvarsmakten i den
stora omstruktureringen av försvaret och krigsorganisationen behandlade sina reservofficerare,
men med Baltikumprojeket fick vi en positiv
agenda.
Och för mig betydde samspelet med
SVEROF något av det positiva som jag mötte i
kontakterna med Värnpliktsrådet och Civilpliktsrådet. Det var människor som var positivt engagerade i försvarsmakten, men som inte hade sin
försörjning där. Det betydde en mera oberoende
ställning, där dessutom reservofficerarnas erfarenhet från det civila yrkeslivet var en tillgång. ■
Björn von Sydow
f d Försvarsminister och Talman
23
milstolpar
Reservofficerare i österled
Studiegruppen från ROSIS samlade på helikopterdäcket på rumänska flottans NMS Regale Maria tillsammans med
fartygsbefäl, följeofficerare och tolk den 19 september 2005.
F
Flera av reservofficerssällskapen i vårt land har
under lång tid haft regelbundet utbyte med reservofficersorganisationer i Danmark, Finland och
Norge. Utbytet har berikat verksamheten hos sällskapen i de nordiska länderna och givit ökade
kunskaper och nya vänner. Inom reservofficersrörelsen har också förekommit studieresor till flera
länder i Europa och även till USA. Under kalla
krigets tid hindrade järnridån utbyte österut.
När Sovjetunionen upplöstes och järnridån föll kastade reservofficerarna nyfikna blickar
mot länderna i forna Warszawapakten. Under
första decenniet av 2000-talet gjorde reservofficerare egna studieresor på sju à tio dagar till
Lettland, Litauen, Estland, Polen, Ukraina, Rumänien, Ungern och Bulgarien. I varje studieresa
deltog 10 à 20 reservofficerare från Stockholm,
Södermanland, Västmanland, Gotland, Västerbotten och Lettland. Alla resorna planlades och leddes
av Jan Sjölin, ROSIS. Hälften av tiden under
resorna ägnades åt militära objekt och aktiviteter
och hälften åt mera kulturella besök för att få en
djupare förståelse för landet som besöktes.
Ett formligt kalejdoskop av minnen dyker
upp, som en stor rikedom som alla deltagare är
delaktiga i.
Från myndigheterna i de besökta länderna
visades genomgående ett stort tillmötesgående
med föredrag, studiebesök och möjlighet till
utspisning och förläggning. I Vilnius tog utrikesoch försvarsdepartementen emot med en halv dags
introduktion och ställde tolk och buss till vårt för-
24
fogande. Tolken var en ung officer som hade fått
utbildning i Karlskrona. I Ukraina fungerade två
reservofficerare från Lettland, tillika deltagare i
resan, som utmärkta tolkar.
I alla länder genomfördes besök vid olika
förband och staber vid försvarsmakten, och överallt visades stor gästfrihet. För de allra flesta resenärerna var länderna jungfrulig mark; det hade
inte varit lika lätt under sovjettiden att besöka
länderna, och absolut inte i uniform. I Estland
skedde övernattningarna i flera fall på de besökta
förbanden i reguljära logement, och tillhörande
frukostintag skedde i stora matsalen. I Rumänien
skedde inkvarteringen på olika officershotell och
i Warszawa var det den gigantiska, men nu nästan
öde militärakademin, som blev bostad.
Studieresorna innehöll ofta drygt 200
mils förflyttning med bil, buss eller tåg i varje land.
Det innebar resor kors och tvärs inom ett område
Tallinn – Riga – Klaipeda - Kaliningrad – Gdynia
– Warszawa – Krakow – Budapest – Bukarest –
Sofia – Donaudeltat – Odessa – Jalta – Poltava –
Kiev – Minsk – Vilnius – Ignalina - Narva.
Avstickare till Kaliningrad och Minsk
visade en helt egen kultur med timslånga,
meningslösa väntetider för gränspassage. Varenda
sedel och småmynt skulle deklareras. Den hårda
trafiken i Polen placerade hjärtat permanent i
halsgropen, men millimetrarna var på rätt sida och
allt gick väl. Kvar dröjer sig dock minnet av de
otaliga minnesmärkena i form av kors, blommor
och gravljus efter bilolyckor på vissa vägar.
milstolpar
Stora frågor i de baltiska staterna var de hett
önskade medlemskapen i NATO och EU, och i
Ukraina hamnade studiegruppen mitt i den
orangea revolutionen på Frihetstorget i Kiev och
den politiska kampen om presidentämbetet.
I Rumänien stod man just i väntläge för
inträde i EU, och i Ungern satt premiärministern
löst på grund av stora underskott i statsfinanserna
och på grund av anmärkningsvärda yttranden som
utlöste demonstrationer.
I de flesta länder och på de flesta platser var
statyer av Marx, Stalin och Lenin nedmonterade,
men i Minsk, Sevastopol och Jalta stod väldiga
Leninstatyer fortfarande kvar på hedersplatser och
pekade ut den socialistiska vägen. I Budapest hade
alla statyer från sovjettiden monterats ned och
ställts upp i en statypark långt utanför staden.
I Polen blev alla svenska reservofficerare
snabbutbildade på den klassiska armékarbinen
AK-47 Kalasjnikov och fick mottaga certifikat
som visade skickligheten att träffa rätt med
kulorna.
I Kaunas kunde man i det Baltiska guldet
(bärnstenen) leta efter insekter som hade kapslats
in för mer än 20 miljoner år sedan och som fortfarande såg likadana ut som när de en gång levde.
I flera av länderna hade lokala reservofficersorganisationer mött upp för att berätta om sina
erfarenheter och sin verksamhet. I de baltiska
staterna var organisationerna nybildade eller
under bildande. Representanter för organisationerna har under de senaste åren deltagit i utbyte
med de nordiska länderna. Med de baltiska
staterna finns också numera ett bilateralt samarbete med reservofficerssällskap i Danmark,
Finland och Sverige.
Extra minnesvärt var besöket i Paldiski i
Estland med det forna ubåtscentret (hur många
”besökare” därifrån hade vi längs vår kust?) och
det tidigare försvarshögkvarteret ”Paldiski Pentagon” som kan studeras i detalj i biofilmen Lilja
forever. Fortfarande i Estland gav den väldiga flygbasen för det strategiska bombflyget i Tartu en
aning om vad världen hade fått gå igenom om
ondskans krafter släppts lösa.
Resorna innehöll också redovisning av
grymma skeenden som var nästan omöjliga att ta
till sig. Platser som lyser i svart är särskilt KGBmuseet i Tallinn, pino- och dödsfortet i Kaunas, de
fruktansvärda KGB-likvidationscentra i Vilnius
och i Budapest (”God afton herr Wallenberg”) och
utrotningslägret Auschwitz-Birkenau i Polen. Och
riktigt skrämmande var Katyn-museet i Warszawa, som visade en ondska och hänsynslöshet
utan like. Då blev det senare en lättnad att få höra
hur den undergörande och mytomspunna Svarta
Madonnan i Paulinerklostret i Jasna Góra med sin
förunderliga kraft hade räddat klostret från för-
störelse av de svenska kungarna Karl X Gustav
och Karl XII, som båda hade onda planer på att
plundra klostret.
Särskilt tänkvärda var minnesbesöken på
platserna för de största svenska militära katastroferna, den nedtystade slakten på svenska armén i
Krikholm utanför Riga, och slagfältet utanför
Poltava. Besöket i Poltava skedde i snålblåst och
duggregn. Det gav en inramning som passade för
en historisk händelse då 10 000 soldater blev kvar
på slagfältet, varav de flesta tillhörde den svenska
styrkan.
Men glada och intresseväckande var besöken på örlogsbaserna i Kaliningrad, Gdynia,
Klaipeda och i Constanta i Rumänien där vi fick
gå ombord på både ytattackfartyg och u-båtar.
Besök skedde också vid flygflottiljerna i MinskMazowitski utanför Warszawa och Fetesti Borcea
i Rumänien samt Kecskemet i Ungern. Och i
Ungern fick vi träffa våra svenska flygvapenkollegor som var fullt sysselsatta med introduktionen
av JAS39 Gripen i ungerska flygvapnet. En annan
flygflottilj som förtjänar ett omnämnande är 112.
Helikopterflottiljen i Odessa, Ukraina, som fick ta
den största smällen i form av döda besättningar
vid branden i Tjernobyl, men som nu har kommit
tillbaka och gör stora insatser med sina Mi-8helikoptrar för FN över hela världen.
På armésidan kan nämnas artilleriskjutskolan i Torun, Polen med den väldiga inomhusskjuthallen. I en alldeles speciell dager står dock
besöket i Sevastopol med sjöofficersskolan och
den därpå följande rundturen med båt i örlogshamnen med ukrainska flottan på ena sidan
hamnbassängen och den synnerligen skarpa ryska
svartahavsflottan på den andra. Det därpå
följande besöket i den tidigare kvalificerat hemliga
underjordiska ubåtsbasen i Balaklava tillhör det
högintressanta.
Resorna har dokumenterats i fylliga
reseberättelser med rikt bildmaterial och med sammanfattningar på engelska. Flera av reseberättelserna finns att hämta på internet. Ett stort arbete
med redovisningarna har nedlagts av Peter Hjelm,
ROSIS. ■
Alf Eckerhall
Medresenär
25
nationella ro-arenan
Reservofficeren
ur ett FM
utvecklingsperspektiv
Dennis Gyllensporre
F
Försvarsmakten har i dagarna redovisat sitt årliga
budgetunderlag till regeringen och i samband med
detta fastställde ÖB den årliga revideringen av
Försvarsmaktens
tioåriga
utvecklingsplan.
Sammanfattningsvis kan man säga att kursen ligger fast. Fokus ligger på att realisera insatsorganisation 2014 (IO 14).
Målet är att nå ökad tillgänglighet och
användbarhet genom att införa ett nytt personalförsörjningssystem och att tillse att krigsförbanden
har sin materiel. IO 14 organiseras i stående
förband, kontraktsförband och Hemvärn med
nationella skyddsstyrkor. Strukturen ska vara uppsatt den 1 januari 2013, med förbehållet att alla
krigsförbanden bedöms vara fullt bemannade först
år 2018.
Det nya personalförsörjningssystemet
innebär i grunden nya förutsättningar för alla
kategorier av militär personal, inklusive reservofficerare. Det långsiktiga behovet av reservofficerare såväl officerare som specialistofficerare är
cirka 2500 men därutöver kan vissa erbjudas
teckna hemvärnsavtal för befattning i Hemvärnet.
Det här innebär att det under en lång period kommer att ske en successiv reducering av antalet
reservofficerare. Trots detta kommer rekrytering
att återupptas då omkring 375 RO kommer att
rekryteras till och med 2014. Vilken roll har
reservofficeren långsiktigt i Försvarsmakten?
Modern krishantering ställer allt större
krav på effektiv civil-militär samordning. Reservofficeren har unika förutsättningar att bidra i
dessa sammanhang. Samtidigt kräver det emellertid att var och en ges en gedigen militär träning.
Från en personlig utgångspunkt råder ingen
26
tvekan om att reservofficeren har en viktig roll att
fylla i det framtida försvaret. Mina egna civila
akademiska studier har i kombination med
erfarenheter från övnings- och insatsverksamhet
varit avgörande för mitt ledarskap och min
personliga utveckling.
Den 1 december 2010 tillträdde jag som chef
för Ledningsstabens utvecklingsavdelning och i
rollen som Försvarsmaktens utvecklingschef. Jag
har min militära bakgrund i Boden, inledningsvis
som reservofficer, med trupptjänst vid S3 och I19.
I Högkvarteret har jag arbetat med försvarsmaktsplanering och senast som stabschef vid Ledningsstaben.
Andra erfarenheter är som militärsakkunnig vid Försvarsdepartementet med fokus på förmågeutveckling och därefter som chef för doktrinoch konceptutveckling inom EU:s militära stab i
Bryssel. Jag har erfarenhet av internationella
insatser; Bosnien-Hercegovina, Sudan och senast
som stabschef i den norra regionen i Afghanistan.
Min internationella erfarenhet omfattar även
studier i USA, Storbritannien och Nederländerna.
Även om jag under perioder jobbat med
policyutveckling och frågor långt ifrån praktiskt
genomförande så är det erfarenheterna från
insatser som präglar mitt perspektiv på utveckling.
Jag ser tre trender som kommer att prägla utvecklingsverksamheten under en tid framöver:
Först och främst är det fokus på ”här och
nu”!
För att förbättra Försvarsmaktens användbarhet och tillgänglighet måste utvecklingssatsningar i större utsträckning stödja krigsförbandsutvecklingen och pågående insatser. Under min
nationella ro-arenan
begränsade tid i Afghanistan hann jag uppleva två
generationer av IED:er. En sådan snabb hotbildsutveckling kräver flexibla och snabba utvecklingsåtgärder på hemmaplan. Vidare måste
utvecklingsinsatserna kunna åtgärda och täcka
upp för krigsförbandens nuvarande brister så att
krav på beredskap kan upprätthållas. Utveckling
kan då bestå av en ökad övningsverksamhet så att
system och funktionskedjor samövas.
För det andra ökar fokus på mjuka faktorer.
Under invasionsförsvaret tid fanns goda skäl till
att utvecklingen koncentrerades mot att ta fram
nya vapen- och materielsystem. Vår avskräckande
effekt byggde på stor numerär och på tekniska
särlösningar. Dagens insatsförsvar bygger på få
kvalitativa och interoperabla förband. Vår viktigaste resurs är vår personal. De ställer ökade krav
på utveckling av och förståelse för humanfaktorer.
Ett för Sverige nytt och viktigt utvecklingsområde
är hur vi omhändertar behov från veteraner. Ett
koncept för expeditionär förmåga fastställs inom
kort. Det fokuserar inte på fysiska faktorer utan
på ett förhållningssätt kring ledarskap, tillit och
riskhantering.
Slutligen blir ett ökat internationellt samarbete allt mer prioriterat. Många försvarsmakter
brottas med konsekvenserna av en reducerad
budget. Försvarsmakten är inte heller förskonad.
Dagens ekonomiska förutsättningar räcker inte för
att långsiktigt genomföra och vidmakthålla IO 14.
Det är därför nödvändigt att samverka inom fler
områden. Inom både EU och Nato tas nya initiativ
för ett fördjupat samarbete där Försvarsmakten
deltar med målet att nå mervärde genom att samordna och dela resurser.
Avslutningsvis, trots fokus på IO14,
krävs analys för att inrikta den långsiktiga utvecklingen. Vissa system kräver beslut långt innan de
når operativ effekt. Som exempel övervägs olika
förslag kring JAS-systemet för att det ska kunna
verka fram till 2040. Studier, forskning och teknikutveckling tillsammans med en systematisk
analys av omvärldstrender och Försvarsmaktens
långsiktiga behov bidrar till att utforma Perspektivstudien som ska vägleda den långsiktiga utvecklingen.
Studien slutrapporteras först 2013 men
kommer då att utgöra ett viktigt underlag till
regeringen inför nästa försvarsbeslut. Försvarsmaktens utveckling måste därför balansera mellan
att åtgärda problem idag och ge bra beslutsunderlag för de mer långsiktiga behoven. ■
Dennis Gyllensporre
Försvarsmaktens utvecklingschef
27
nationella ro-arenan
Vilka tankar har Chefen för Luftstridsskolan
om Flygvapnets reservofficerare?
”
Alla delar är lika väsentliga, och
reservofficeren är en av delarna i
flygvapnets insatsorganisation, det
är viktigt att tänka på.
Överste Mikael Christoffersson
Chefen för Luftstridsskolan
Överste Mikael Christoffersson
Vad ligger till grund för den omfattade
reformering som Försvarsmakten nu
genomför?
– För att möta de av regering och riksdag
ställda kraven på ökad tillgänglighet, användbarhet och flexibilitet för insatser i Sverige, i och
bortom närområdet samt globalt är reformeringen
av personalförsörjningssystemet nödvändig.
Denna reformering pågår just nu. När denna
reformering är slutförd ska Försvarsmaktens
personalförsörjningssystem över tiden säkerställa
en balans mellan behov och tillgång.
Hur kommer personalen i de framtida
insatsförbanden att organiseras och
nyttjas?
– För militär personal innebär systemet ett
nyttjande av gruppbefäl, soldater och sjömän
(GSS) som alla innehar tidsbegränsade anställningar och som tjänstgör kontinuerligt alternativt
tidvis. Dessa tillsammans med yrkes- och reservofficerare organiseras i stående förband, kontraktsförband och hemvärn med nationella
skyddsstyrkor (personal med hemvärnsavtal) vilka
nyttjas för samtliga verksamheter (beredskap,
insatser, övning och utveckling).
Personalen i Försvarsmakten har under
28
hösten 2010 fått ta ställning till en ny
anställningsförutsättning med obligatorisk tjänstgöring internationellt som
grund. Hur ser det ut för reservofficerare?
– Även reservofficeren omfattas av obligatoriet,
så tillvida att varje medarbetare som är reservofficer skall svara ja eller nej till internationell
tjänstgöringsplikt. Dock har FM ingen laglig rätt
att kräva tjänstgöring. Idag är det cirka 5 000
medarbetare som har svarat ja, cirka 1 600 som
har svarat nej och cirka 1800 som ej har svarat.
Arbete med att nå de medarbetare som inte har
svarat måste fortsätta. I syfta att värna medarbetarnas kompetens kommer de som har svarat nej,
och innehar rätt kompetens förstås, att kunna
erbjudas ett hemvärnsavtal och bestrida en befattning inom hemvärnsorganisationen.
Hur ser behovet ut av reservofficerare i de
framtida insatsförbanden i Flygvapnet?
– För tillfället pågår arbete i FM i syfte att fastställa insatsorganisation 2014. Flygvapnet bedöms
innehålla cirka 200 reservofficerare, alltså en
mycket väsentlig del. Inom i nästan alla kompetensområden som flygvapeninspektören ansvarar
för. Reservofficeren förväntas bidraga till de av
regeringen och riksdagen ställda kraven på tillgänglighet, användbarhet och flexibilitet för insat-
nationella ro-arenan
ser. Jag vill säga att alla kompetenser är nödvändiga, inte minst reservofficerens. Dessutom kommer vissa kompetensområden endast att bestå av
reservofficerare vilket i dessa fall få anses som avgörande för förbandets möjlighet att lösa sina uppgifter.
Innebär detta att man kan se ett förväntat
ökat behov av reservofficerare i framtiden?
– Under flera år har reservofficerarna fått stå
tillbaka, vilka nu återigen anses få ökad betydelse
i flygvapnet. Förutom den kompetens som reservofficeren besitter genom sin utbildning och erfarenhetsuppbyggnad inom FM, så bidrar reservofficeren med en ”extra” kompetens, den civila
kompetensen. Om försvarsmakten har förmåga
att använda denna ”extra” kompetensen på rätt
sätt så kommer användbarhetens och flexibilitetens utfallsrum att öka väsentligt.
Hur ser det ut i andra flygvapen ur ett
internationellt perspektiv?
– Kravet på reservofficeren i FM kommer med
ett nytt personalförsörjningssystem öka. Dessutom
kravet på tid för utbildning, träning, övning och
tillgängligheten för insats kommer att utökas. I
syfte att förbereda flygvapnet sker bland annat ett
samarbete inom ramen för International Air
Reserve Symposium, IARS, som genomför årliga
symposier. Det första symposiet genomfördes
1992 med representanter från över tio länder med
syfte att diskutera ”reservist” frågor, utbyta idéer
och diskutera de överväganden som respektive
lands försvarsmakt stod inför.
Senaste åren har diskussionerna visat på en
fortsatt och i flera fall ökad betydelse av ”reservisten”. Reformerade försvarsmakter världen över
med ökat behov av reservister ställer speciella krav
på framtidens reservistsystem. De senaste symposierna har varit fokuserade på dessa utmaningar
och konceptuella metoder har presenterats för
problemlösning. Temat har bland annat varit
"Fortsatt drift av reservistsystemet” med särskilt
fokus på reservistens uppgifter, utbildning och
avtal samt vilka utmaningar och möjligheter som
respektive land ser.
Vad är din syn på vad som behöver göras
den närmaste tiden i detta avseende?
– Som chef för Luftstridsskolan anser jag det
väsentligt att flygvapnet återupprättar och anpassar reservofficerssystemet så att det stödjer reformeringen av FM. Ett första steg skulle kunna vara
att på ett aktivt sätt kommunicera vilka behov av
och krav på reservofficeren som FM ställer. Andra
steg är att etablera kontakt och vårda medarbetarna, bland annat genom direkt information 3-4
gånger om året till varje medarbetare. Ett tredje
steg är att regelmässigt kalla in reservofficerare till
övningar och ett fjärde steg är att presentera en
systembeskrivning för hela reservofficersområdet.
Femte steget är att påbörja nyrekrytering och
utbildning av blivande medarbetare till reservofficersutbildning samt återuppta valideringsprocessen (bl.a. berör detta befordran). Alla delar är lika
väsentliga, och reservofficeren är en av delarna i
flygvapnets insatsorganisation, det är viktigt att
tänka på. ■
Mikael Christoffersson
Intervjuad av Mats Gyllander
29
nationella ro-arenan
Framtidens försvar
ska bemannas
– reservofficerarna är
beredda att
anta utmaningen!
Reservofficerarna i den nya Försvarsmakten, med tyngdpunkten på tidvis
tjänstgörande personal.
E
En ny tid är här. Den allmänna värnplikten har
efter mer än 100 år i praktiken gått i graven. Plikt
har ersatts av frivillighet. Beställningen från
Riksdag och Regering är tydlig. Försvarsmakten
ska leverera ett försvar som är flexibelt, gripbart
och tillgängligt här och nu och som ska kunna försvara Sveriges intresse både här hemma och där
borta, någonstans i världen.
Merparten av våra soldater, sjömän och officerare
kommer att vara reservister och reservofficerare
med huvuddelen av sin arbetstid i samhället. Försvaret är med andra ord inne i en ny tid, med nya
utmaningar och reservofficerarna är beredda att
anta utmaningen.
Försvaret måste bemannas –
reservisterna är ett av två ben.
Försvarsmaktens personal ska enligt beslut av
Riksdag och Regering bemannas av heltidstjänstgörande och reservister. Den absoluta merparten
av soldaterna och officerarna i insatsförbanden
ska vara reservister. Detta är något nytt i vårt land
och ställer ökade krav på Försvarsmakten som
arbetsgivare. Relationerna och samarbetet med
civila arbetsgivare och utbildningsinstitutioner
kommer att vara avgörande för hur rekrytering till
och bemanning av det nya frivilligförsvaret ska
lyckas. Det ställer nya krav på ödmjukhet, lyhördhet och vilja till anpassning från Försvarsmaktens
sida. Politikerna har inte beställt en yrkesarmé. De
har beställt ett försvar som med reservister som
grund ska vara väl förankrat i samhället.
30
Jörn Holmgren, Förbundsordförande i
RESERVOFFICERARNA.
De två medlemsförbunden är SFRO & SVEROF.
Utan reservofficerare blir det inga
insatser
Reservofficerarna utgör idag oftast 20-30 % av
antalet officerare i nationella och internationella
insatser samt på försvarets större övningar. I det
nya frivilliga försvaret kommer det enligt Riksdagens beslut att krävas ännu fler.
Utan reservofficersutbildning stannar
försvaret
Försvarsmaktens insatsorganisation 2014 har
ungefär 2 500 reservofficersbefattningar. Med hänsyn till att reservofficeren över tiden har 80 % av
sin arbetstid hos den civila arbetsgivaren krävs det
betydligt fler än 2 500 huvuden för att bemanna
insatsorganisationen. Bristen på reservofficerare är
kritiskt stor. Försvarsmakten förfogar idag över
500 reservofficerare under 35 år. Under 40 år finns
ca 800 reservofficerare att tillgå.
Därför är ÖB Sverker Göransons löfte att
nyutbildning av reservofficerare ska återupptas i
år 2011 inte bara välkommet, det är helt nödvändigt för att införandet av frivilligförsvaret ska bli
en framgång.
Det är dyrt att bygga nytt
– upprätthållandeutbildning
är billigt för försvaret
Ska bemanningen av insatsorganisationen kunna
ske i rätt tid, med personal i rätt mängd och med
rätt utbildning krävs en omfattande vidareutbildning för att återta den kompetens som under en
lång följd av år gått förlorad på grund av uteblivna
övningar och inställd vidareutbildning. Att fort-
FOTO: AGNETA CEDERVALL
nationella ro-arenan
träd, reservofficerarna en gren. Frivillighetsrörelsen och reservisternas kamratföreningar är viktiga
för samhället engagemang i försvaret. Kampanjer
och media är nödvändiga för att nå ut i ett modernt samhälle. Dock, när det gäller att bygga
långsiktig trovärdighet väger det personliga samtalet och relationen tyngre. Därför behövs en levande dialog mellan Försvarsmakten och de
många och viktiga frivilligorganisationerna. En väl
fungerande folkförankring är en överlevnadsfråga
för det nya frivilligförsvaret. ■
löpande genomföra upprätthållandeutbildning av
befintliga reservofficerare är ekonomiskt och
effektivt för att nå de av Riksdagen uppsatta
målen.
Jörn Holmgren
Förbundsordförande RESERVOFFICERARNA
FOTO: AGNETA CEDERVALL
Försvaret måste vara förankrat hos
folket - reservisterna är nyckeln.
Genom värnpliktssystemet har Sverige under
årtionden haft en väl fungerande folkförankring.
I varje familj har det funnits personer som genom
"lumpen" haft en relation till Försvarsmakten. Det
har varit bra för Försvarsmakten och det har hållit
försvarsviljan hög i vårt land.
Försvarsmakten är och ska vara hela Sveriges
försvarsmakt. Nu har värnpliktssystemet gått i
graven. I takt med att åren går kommer allt färre
människor och familjer att ha någon aktiv kontakt
med försvaret. Detta innebär att den så viktiga
folkförankringen måste finna nya vägar. En bred
och personlig kontakt mellan försvaret och folket
blir utmaningen. När militär tjänstgöring är frivillig, så är varje beslut om insats ett beslut av enskilda individer och deras närstående. Det är i
praktiken kring köksborden som insatsbesluten
tas i frivilligförsvaret.
Reservisterna är ambassadörer för
försvaret i samhället och för samhället
i försvaret.
Genom reservisterna sker ett ömsesidigt utbyte
mellan försvaret och samhället. Det är också
främst genom sin personal som försvaret når ut till
samhället i övrigt. En tydlig folkförankring är
grunden för delaktighet och en långsiktigt lyckosam rekrytering till hela Sveriges Försvarsmakt.
Här kan reservofficeren rätt nyttjad fungera som
ambassadör och brygga.
Reservister och frivilliga visar samhällets engagemang i försvaret.
Reserviströrelsen är del av frivillighetsrörelsens
31
nationella ro-arenan
Reflektioner
i min backspegel
Björn Grünewald har varit direktör vid Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF) med en rad tunga
uppdrag i Sverige och vid OECD och EU.
Han har varit Principal Officer vid FN’s arbetsorganisation ILO med uppdrag i Östeuropa och
Centralasien, reservofficer (örlogskapten) vid
Flottan (ubåt), kurs -61, styrelseuppdrag för
Svenska Flottans Reservofficersförbund (SFRO)
1985-2011, ordförande 1992-94, vice ordförande flera gånger, och hedersmedlem 2010. Han
var vice ordförande för Sveriges ReservOfficersFörbund (SROF) – från 2010 Reservofficerarna tre gånger mellan 1990 och 2011.
S
Som livslång organisationsmänniska, förhandlare
och diplomat på alla nivåer, var det självklart för
mig att engagera mig för reservofficersorganisationerna, för det gemensamma fackliga arbetet, och
för sammanhållning och samverkan inom rörelsen, som verkligen inte är självändamål. En erfarenhet som grundligt befästs genom mitt långa
yrkesliv är att enade vi stå – söndrade vi falla. Och
faller en, faller alla!
Medlem i SFRO blev jag nog ganska tidigt,
men en krokig civil bana förde mig inte inom räckhåll för förbundsarbetet förrän ett kvartssekel senare, i mitten av 80-talet, via ett uppdrag för
dåvarande SROF. Jag var då verksam inom SAF,
då kollegan Lars Jilmstad blev ansvarig för tidningen Reservofficeren och drog med mig i sin redaktionskommitté som representant för SFRO.
Sen bar det iväg, SFRO tog tag i mig och en
lång rad uppdrag följde såväl för dem som SROF,
tills nu. Med den komiska poängen när jag tackat
ja att bli viceordförande i SFRO utan att ana att
jag då samtidigt nominerats till vice ordförande i
SROF, att jag som då var sk full direktör vid SAF
plötsligt fann mig vara vice ordförande i ett fackförbund! Det löste sig sedan SAFs direktion skrattat färdigt - de konstaterade att detta SACOförbund ju inte var någon motpart, och lät mig
hållas. Det kom jag att ha stor nytta av i min fortsatta civila karriär inom FN’s arbetsmarknadsorgan ILO med uppdrag bygga upp partsorganisationer och förhandlingsarbetet inom hela det forna
östblocket. Och en fördel åt andra hållet var att
jag biträdde att handlägga SAFs rekommendation
till alla anslutna företag att underlätta reservofficerares tjänstgöring och även fylla ut lönen.
Det jag framförallt eftersträvat under det
32
Björn Grünewald
kvartssekel jag kommit att verka är, att säkra att
reservofficerarna når och får tjänstgöra i kvalificerade befattningar så länge som möjligt. Att vi
duger till, det har vi själva övertygande bevisat
genom åren, och förbanden vet att vi varit närmast
oumbärliga vid pådrag och för att klara vakanser.
Trots det har andra krafter haft andra prioriteringar, och genom åren har vi fått uppleva, att
dömas ut av olika skäl
– att vi inte skulle hänga med i utvecklingen,
– att vi inte skulle behövs,
– att vi nog är för dyra,
– att vi måste lämna plats,
– att andra kategorier med fördel kan ta över.
Hittills har vi kunnat bära av alla attacker –
fortsätt med det, och lycka till ni som nu tar över!
Om erfarenheter
Jag har alltså varit reservofficer i över femtio år,
med nästan lika lång civil erfarenhet av att arbeta
i organisationer och med förhandlingar, konflikthantering och diplomati på många nivåer –
från Kårhuset över svensk arbetsmarknad till
bortdragandet av Sovjetiska garnisoner från
Östeuropa och återuppbyggnad av fungerande
civila samhällsstrukturer där. Sen tidigt 80-tal har
jag direkta erfarenheter av turbulensen kring Järnridån, på bägge sidor, och lika länge var jag aktiv
inom reservofficersrörelsen. Jag borde följaktligen
ha åtskillig erfarenhet att dela med mig av.
Problemet med erfarenhet är bara att den
sällan kan återanvändas – och att den ännu
mindre går att förmedla till andra, eftersom den
så sällan går att passa in i andras referensramar
och i andra sammanhang än de som någorlunda
nationella ro-arenan
liknar det ursprungliga. Detta är nu min grundliga
och gruvliga slutsats, efter att ha gjort flera ihärdiga men rätt fåfänga försök att åstadkomma just
sådana tillämpningar. ”Flerstegs höjdhopp” har
tyvärr hittills inte visat sig möjligt.
Mina civila erfarenheter kan vi lämna åt
sidan i det här sammanhanget. De handlar främst
om kommunismens kollaps och Östeuropas omvandling. Bådadera helt unika skeenden där alla
inblandade saknade referensramar, vilket möjliggjorde kolossalt dynamiska initiativ men samtidigt
massor av vurpor. Dessutom blev väldigt mycket
av ’västs’ försök att hjälpa ’öst’ på fötter tragiskt
fel, och det komplicerade ’tillfrisknandet’.
FM och dess reservofficerare
Låt mig i stället reflektera över hur den svenska
Försvarsmakten hanterat sin starkt föränderliga
omvärld de senaste trettio åren. Vad gäller stora
linjer som det politiska uppdraget till Försvaret
och dess egen hantering av detta nöjer jag mig att
hänvisa till den allmänna debatten och kritiska
inlägg från generalerna Björeman och Skoglund
och forskaren Agrell. Men hur har Försvaret
använt tillgången till sina välutbildade och högt
motiverade reservofficerare för att klara de utmaningar man ställts inför?
– under det klassiska invasionsförsvarets tid
Reservofficeren utgjorde ett livsviktigt och uppskattat inslag i organisationen av vårt klassiska
invasionsförsvar.
Den epoken varade ända till slutet av det
Kalla kriget, och kännetecknades av väl fungerande rutiner för reservofficerarnas utbildning och
deras deltagande i krigsförbandens övningar. Men
de enda gånger de verkligen utnyttjades på avsett
sätt, det vill säga genom mobilisering, under de
cirka hundra år invasionsförsvaret existerade, var
under de bägge Världskrigens långa beredskaper.
Inte ens då utlyste Regering och Riksdag
total mobilisering någon enda gång, men tiotusentals reserv-officerare inkallades i långa perioder,
många under flera år, och blev mycket erfarna.
Trots de goda erfarenheterna såg FM reservarna
främst som välkommen kvantitativ förstärkning,
nästan uteslutande avsedda för lägre förband.
Deras ofta betydande civila kompetens och
erfarenhet utnyttjades knappast alls.
– under 80-talets stora pådrag
En ny epok utvecklades under 80-talet. Att börja
med möjliggjorde en ny RO-förordning 1984 utbildning och placering av RO på högre befattningar, som bataljonschefer och i högre staber.
Samtidigt blev vissa grannar allt mer närgångna,
och vi fick leva med många ubåtsjaktpådrag i mer
än tio år.
Våra olika regeringar valde nu att avstå
från möjligheten att mobilisera ens delar av vårt
försvar. Istället fick FM klara de utmaningarna
bäst den kunde, och detta visade på en annan användbarhet hos RO, som i betydande antal ställde
upp frivilligt när förbandens personal inte räckte
då beredskapen höjdes från kontorstid till dygnetrunt. Ofta fick vi då också tjänstgöra i andra befattningar än våra ordinarie, även ibland i högre
tjänster.
Men systemet klarade inte att balansera
insatserna mot vår tjänstgöringsskyldighet i krigsförbanden som allt oftare tvingades ställa in planerade övningar. Under det dryga decennium den
här epoken omfattar behöll FM invasionsförsvarets kolossala maskineri, och RO utbildades som
vanligt för olika krigsbefattningar. Men eftersom
medel för planerade övningar utnyttjades för mer
akuta behov kom tjänstgöringssystemet allt mer
ur balans.
Försvarsledningen försökte då möjliggöra bättre utnyttjande av vår under pådragen demonstrerade och (för FM) överraskande goda
militära förmåga, och utvecklade Officersförordningen i två steg, 1990 och 1994, för att kunna
placera oss på mer kvalificerade befattningar. Men
nu var det i stället systemet som höll emot och helt
enkelt inte släppte fram RO. Under de dryga 20 år
som gått har i storleksordning 20 000 RO tjänstgjort, men jag tvivlar på att ens 20 av oss släppts
förbi ”majorsvallen” på hela den tiden! Och fortfarande utnyttjas tyvärr våra civila kompetenser
dåligt eller inte alls av våra militära arbetsgivare.
– under tiden för försvarets diskreta
försvinnande
En tredje fas följde mot mitten av 90-talet. Nya
försvarsbeslut medförde omvandlingar, ominriktningar, omorganisationer och framför allt neddragningar, samtidigt som ubåtskränkningarna
äntligen upphörde. Nu blev det ännu svårare för
RO att få tjänstgöra alls, många nyexaminerade
blev inte ens krigsplacerade. Men RO utvecklade
nu ytterligare en förmåga. Många särskilt bland
de yngre tjänstgjorde frivilligt på de allt fler YOvakanserna, liksom de anmälde sig frivilligt till utlandsuppdrag. I snitt har cirka 5-6 % av
YO-tjänsterna i många förband utförts av RO, liksom upp emot 30 % och i en del fall mer av utlandsuppdragen bemannats med RO. Så ’vi’ tar
oss fram där ’systemet’ FM inte lyckas, och/eller
inte vill, släppa fram oss.
En verklig ironi är att detta inte räknades
när Försvaret senast inventerade behoven av RO
framöver, eftersom de befattningarna avsetts för
yrkesofficerare.
33
nationella ro-arenan
– har hanen galt färdigt nu?
Tre dödförklaringar av reservofficerare
Tre gånger under mitt halvsekel som RO har jag
fått uppleva hur man från ledande håll ”dödförklarat” reservofficeren, allmänt eller inom vissa vapenslag. Åtminstone två av dessa har vi framgångsrikt
kunnat avvärja, den tredje är aktuell nu men kommer förhoppningsvis att visa sig lika förhastad.
Första gången var i början av 80-talet, när
dåvarande CM, amiral Schuback, förkunnade sin
övertygelse att utvecklingen gått så långt, och går
så fort, att reservofficerare inte längre är användbara i Marinen, och i synnerhet inte ombord, därför att de inte klarar att hänga med i förnyelsen av
teknik och rutiner.
Kraftfulla invändningar från vår sida uppsköt verkställandet av denna dödsdom – och sen
räddades vi av lede Fi på så sätt att hans närgångenhet tvingade Försvaret till stora pådrag. Och då
visade det sig både att RO blev räddningen i synnerhet för Marinen, när den ordinarie personalen inte
räckte till, och att vi var mer än väl tjänstbara i de
flesta befattningar både ombord och vid KA-förbanden, och i många högre staber dessutom!
Reservofficersförbunden mobiliserade
alla krafter på att övertyga Försvaret om vår användbarhet på andra sätt än de traditionella, och
vi hade en hel del framgång med det. Bland annat
fick vi från slutet av 80-talet förtroendet, och
medel, att själva utbilda våra medlemmar åt Försvaret. Detta konstruktiva samarbete varade ett
par decennier – mycket kostnadseffektivt, fördelaktigt för alla parter, och inte minst ovärderligt för
våra organisationer eftersom medlemsunderlagen
minskade vartefter försvarets volym smälte samman och allt färre RO gavs möjlighet att alls
tjänstgöra. Till slut föll dock även detta förträffliga
arrangemang offer för den ökande kannibalismen
vart efter FM jagades att minska sina kostnader.
Andra gången gällde det att hela reservofficersinstitutionen ansågs omodern och inte längre
i stånd att motsvara utvecklingens krav. Detta var i
slutet av 90-talet, och nu mobiliserade både SFRO
och SROF all sin kraft. Vi kunde efter långvarig
övertalning övertyga framför allt Försvarets högste
ansvarige för reservofficersfrågor, brigadgeneralen
Jan Warren, om reservofficerarnas förtjänster. Vilket
medförde en markant omsvängning och reformer
som förstärkte RO-utbildningen och uppläggningen
av de yngre RO’s tjänstgöring de första åren, vilket
ökade deras användbarhet inom alla delar av Försvarsmakten.
Tyvärr återkom Nemesis ganska snart,
men nu tack vare de besparingskrav och de stora
nedskärningar Försvaret utsattes för. De första
åren av tjugohundratalet avlöste rader av besparingsinitiativ och arbetsgrupper med rationalise-
34
ringsdirektiv varandra, och RO-förbunden pressades hårt att hålla jämna steg och mobilisera argument och fakta som kunde bita på de påståenden
och förslag som spottades fram. Detta blev något
av ett Sisyfosarbete – vartefter vi lyckades överbevisa och motbevisa förslag om neddragningar av
antalet RO, och/eller försämringar av deras utbildning, och/eller att de kunde ersättas av andra personalkategorier, tillsattes bara en ny arbetsgrupp
med liknande uppdrag och friska utredarkrafter,
och så började allt bara om igen.
Utnötningskrig av sådan art skördar
oundvikligen offer. Bland de hårdare slagen kan
nämnas flera tvärstopp för utbildningen av RO,
omläggningar av den utbildning som ändå kommit
igång som hotar försvåra för oss hålla jämna steg
med YO som förr, att intresseorganisationerna förlorade sin ställning som frivilliga försvarsorganisationer (och sina anslag). Och senast, när man vid
inventeringen av personalbehoven valde att definiera flertalet befattningar som stått öppna för både
RO och YO som ’officers’- befattningar, och därmed
i praktiken kraftigt minskade ’behovet’ av RO.
Det tredje försöket att ta kål på reservofficersinstitutionen lanserades i avsnitt 1.5 av propositionen 2009/10:160 om personalförsörjning, där
man sågar RO inom marin- och flygstridskrafterna! Tyvärr upprepades detta av ÖB i höstas.
Visserligen lovade han vid Sälenkonferensen i januari 2011 att reservofficersutbildningen äntligen
skall återupptas, redan i år. Men han var inte tydlig beträffande proportionen mellan den nya befälskategorin specialistofficerare och den traditionella som nu benämns taktisk officer. Och även
frågan om proportionerna platser inriktade mot
andra vapenslag än Armén återstår att säkerställa.
Till slut dimensioneringen – tvärstoppen av utbildning av nya RO i flera perioder har skapat stora
obalanser och förskjutit åldersprofilen, så antalet
RO under 40 har fallit till omkring 700 (som kan
bli ändå färre när karusellen kring utlandstjänstgöringen snurrat klart). Så det lär inte förslå alls med
de totalt 100 platser som diskuterats. Stackars Försvaret, hur skall man klara bemanningen när många
YO slutar och det fattas massor av RO? Egentligen
skulle FM behöva utbilda flera hundra RO om året
i ett antal år. Fast till de 100 platser man försökte
rekrytera elever förra året fick man bara ihop nio,
på specialistreservofficerslinjen.
Det finns mycket mer att säga, och ännu
mer att göra. Men jag vill avsluta min lilla krönika
med att uttala att reservofficersrörelsen aktivt bidragit till att hålla reserv-officerarna kvar i aktiva,
kvalificerade roller genom de senaste decenniernas
många ’överhandsväder’, och jag är förvissad om
att vi genom våra organisationer kommer att klara
stormarna länge än! ■
Björn Grünewald, SFRO
Ni behövs!
FOTO: AGNETA CEDERVALL
nationella ro-arenan
I
FOTO: THERESE ÅKERSTEDT/TIDNINGEN HEMVÄRNET
I Hemvärnet förenas människor från alla samhällsklasser med ett gemensamt mål, försvaret av
Sverige. I mer än 70 år har hundratusentals män
och kvinnor frivillig valt att offra sin tid, sina
pengar och i vissa fall även sina liv för att skydda
våra medborgare.
Andra världskriget fick svenska folket att
förstå hur sårbara även civila mål kan vara. Bara
någon månad efter bildandet hade Hemvärnet
80 000 hemvärnsmän, betydligt mer än vad som
förväntades! Därutöver bidrog kvinnoorganisationer, till exempel Lottakåren, genom att sy uniformer och laga mat.
Hemvärnet bestod till att börja med av
ynglingar som ännu inte gjort värnplikt, de som
blivit frikallade på grund av olika orsaker samt
män över 65 år. I dag är alla stridande soldater
värnpliktsutbildade eller har genomgått annan
grundläggande militär utbildning. Medelåldern
har sjunkit kraftigt genom åren för att i dag vara
Villingsberg. Hemvärnsförbanden består till cirka tjugofem procent av frivilliga specialister som bland
annat är hund-, mc- och flygförare, stabsassistenter,
sjukvårdare och fordonsförare.
Rikshemvärnschefen, brigadgeneral Roland Ekenberg
under 40 år i våra bevakningskompanier och runt
30 år i våra insatskompanier.
Samtidigt finns det en styrka i att ha personal i alla åldrar i förbanden. När man står som
beväpnad skyddsvakt vid ett objekt av militär eller
civil betydelse är personlig mognad en klar fördel
eftersom det påverkar hur man hantera situationer
och samspelar med andra människor.
Under 2010 påbörjades omstruktureringen till 40 bataljoner, baserat på det antal
soldater som skall finnas i framtidens hemvärn,
totalt cirka 22 000 kvinnor och män. Hemvärnet
utvecklas till nationella skyddsstyrkor, vilket i
praktiken innebär fler insatskompanier, och vi får
en central roll i det svenska försvaret vilket statsminister Fredrik Reinfeldt poängterade i sin regeringsförklaring i höstas.
En överväldigande majoritet av Sveriges
befolkning är positivt inställda till Hemvärnet och
vi har ett brett stöd bland politiker oavsett politisk
tillhörighet, vilket visade sig i det senaste försvarsbeslutet. Vi är en av Försvarsmaktens viktigaste
kontakter med det civila samhället genom det stöd
som vi ger vid bland annat eftersök, översvämningar, bränder och snöstormar vilket kan vara en
förklaring till det höga förtroendet.
Vi kommer att utgöra en betydande del av
det svenska försvaret, cirka 45 procent. Målet är
att med stor uthållighet svara för skydd och bevakning av skyddsvärda militära objekt och samhällsviktig civil infrastruktur. Huvuddelen av
35
FOTO: TIDNINGEN HEMVÄRNETS ARKIV
nationella ro-arenan
Kiruna. Rekryter i Kiruna under förra årets tre månaders GSU-utbildningen som numera anammats av övriga
Försvarsmakten och fått namnet GMU.
FOTO: TIDNINGEN HEMVÄRNETS ARKIV
förbanden ska kunna verka inom ett dygn och
med delar inom några timmar. Därutöver ska förbanden kunna stödja det övriga samhället och
andra myndigheter.
Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna bildar därmed en nationell, territoriell
basplatta för försvaret av Sverige.
För att klara de ökade kraven som ställs på
oss ha vi återinfört krigsförbandsövningar, KFÖ,
för alla hemvärnsförband för att skapa väl sam-
övade och effektiva krigsförband med ökad
ledningsförmåga. Vi var först i Försvarsmakten
med en tre månaders frivillig grundutbildning,
motsvarande dagens GMU, som nu ersatt den
tidigare värnplikten.
Ett exempel på den nya materiel som tillförs
är den norska träningsanläggningen (Halvar) som
köpts in för att skyddsvakter ska kunna öva i en
realistisk miljö och med skarp ammunition.
I Hemvärnet finns idag drygt tvåhundra
reservofficerare med hemvärnsavtal och
det behövs flera. De nya uppgifterna
kräver i ökande grad tillgång till militära
och civila kompetenser, där kan ni som
reservofficerare bli ett värdefullt tillskott
för oss. Lämpliga befattningar kan vara
inom plutons-, kompani- och bataljonsledningar, inte minst i olika stabsbefattningar. Er förankring i det lokala
näringslivet och era kunskaper om och
erfarenheter från Försvarsmakten gör er
till en unik tillgång. ■
Roland Ekenberg
General och Rikshemvärnschef
Tyskland. Hemvärnet övar alltmer med övriga förband och skolor.
Här agerar svenska hemvärnssoldater övningstrupp i den tyska
staden Bonnland under ledning av officerare som utbildas på
Markstridsskolan.
36
nationella ro-arenan
Ett gott exempel
på hantering av
reservofficerare!
På luftvärnsregementet i Halmstad har man sedan
några år tillbaks systematiserat hanteringen av
reservofficerarna inom truppslaget konstruktivt
och i linje med insatsorganisationens behov.
Kan hända skulle nedanstående korta beskrivning
av aktuellt system kunna tjäna som inspirationskälla och vägvisning till andra enheter inom försvarsmakten.
R
Reservofficerare tjänstgörande inom insatsorganisationen är ju inte precis någonting nytt inom försvarsmakten, men det är sannolikt rättvist att säga
att kvaliteten på styrning och hanteringen av
reservofficerarna under de senaste 10-15 åren har
lämnat övrigt att önska, eller åtminstone varit
tämligen ojämn och ostrukturerad. På luftvärnsregementet i Halmstad har man sedan ett par-tre
år tillbaks på ett bra sätt tagit ansvar för och styrt
upp reservofficerens roll i insatsorganisationen,
möjlighet till tjänstgöring och kompetensutveckling, samt möjlighet till grundläggande informationsinhämtning på ett, som vi själva bedömer det,
bra sätt. Vi är väldigt ödmjuka i det att ”vårt
system” inte precis är nydanande eller fulländat,
men med hänsyn tagen till att vi började på tämligen låg nivå tycker vi att vi ändå kommit en bra
bit på väg. ”Systemet” tar sig ut som följer:
Varje enskild av luftvärnsregementets
reservofficerare, som är tänkt att tjänstgöra vid
bataljon, är knuten till en av luftvärnets insatsbataljoner. På detta vis får varje reservofficerare
egen chef och tillgång till ”egen” personalfunktion, basalt naturligtvis, men nog så viktigt inte
minst för planering av tjänstgöring och kompetensutveckling.
Varje insatsbataljon har vidare en egen
"reservofficerssamordnare" som i samtliga fall är
en reservofficer (artikelförfattaren har denna
befattning för en av bataljonerna). Reservofficerssamordnaren har bland annat uppgifterna, att dels
vara kontaktlänken mellan bataljonsledningen och
bataljonens reservare, dels förmedla information
om vad som händer på till exempel bataljonen/regementet och dels att kontinuerligt uppdatera
aktuella mailadresser. Varje enskild insatsbataljon
har en mailportal varigenom den övergripande
kommunikationen sker och på detta vis kan bataljonen enkelt och ”riktat” förmedla till exempel sitt
behov av reservofficerare för den kommande
Marcus Dahl, kapten i Luftvärnets reserv.
övningsserien. Till reservofficerssamordnarna
utgår det, en kanske inte direkt frikostig, men ändock, ersättning på säsongsbasis.
Utöver den ”bataljonsvisa” information
som utgår via ovan nämnda mailportal så gör
reservofficershandläggaren på regementet tillika
utskick till "ALLA" reservofficerare ett par tre
gånger om året. På detta vis nås även de reservofficerare som har olika stabsbefattningar utanför
berörda insatsbataljoner av information.
Varje år i augusti inbjuds samtliga reservofficerare vid regementet till en helgs tjänstgöring
med information och grundläggande utbildning
(KFK). Under denna årliga ”reservofficershelg”
varvas teoretisk och praktiskt utbildning med utvecklingssamtal och samkväm. ”Reservofficershelgen” genomförs som ett ömsesidigt gagnande
samarbete mellan luftvärnsregementet och frivilligorganisationen; Luftvärnsförbundet. Kost och
logi har reservarna på kursgården Tylöbäck
genom Luftvärnsförbundets försorg och en del av
instruktörerna är även de från Försvarsutbildarna.
Utöver ovanstående deltar berörda
reservofficerare (om än i begränsad omfattning) i
respektive bataljons övningsserie, samt utgör en
efterfrågad kompetens då berörd enhet genomför
mission utomlands.
Vi på luftvärnregementet är väldigt stolta
över vår ”modell”. Våra resultat hade inte varit
möjliga utan engagemang och gemensamma ansträngningar av officerare, oavsett dessas anställningsform. Finns det frågor på ”systemet”,
processen eller framtiden så står jag gärna till förfogande. Jag nås via reservofficershandläggaren
vid luftvärnsregementet.
Den bästa av alla säsonger tillönskas er kamrater. ■
Marcus Dahl
Kapten i Luftvärnets reserv
37
nationella ro-arenan
Afghanistan:
OMLT och
reservofficerare
Gör skillnad som mentor till den afghanska
armén! Det finns viktiga uppgifter och utmanande
befattningar i OMLT-organisationen för reservofficerare med erfarenhet av truppföring och
krigsstabstjänst.
Tack!
För ett år sedan fick jag möjlighet att i tidningen
Reservofficeren skriva något om OMLT och kommande tjänstgöring i FS 19. Jag hade under vintern
kontaktat SVEROF för att få hjälp med rekryteringen till våra befattningar i ISAF:s ”Operational
Mentoring and Liasion Team” vilka stöder
afghanska styrkor i norra Afghanistan.
Än en gång ett stort tack till SVEROF och
ROSIN för den snabba responsen, och möjligheten att publicera vårt upprop via hemsidan och
epostutskick.
Tyvärr var det för kort startsträcka för de
flesta som hörde av sig, så utfallet blev inte särskilt
stort. Men ett par officerare lyckades vi rekrytera
genom vårt upprop. För OMLT Brigad fann vi en
kamrat till en av de viktigaste befattningarna i vårt
team – chef för mentorering av G3-sektionen i den
afghanska 1:a brigaden/209:e kåren. Så jag är nöjd
ändå. Och den här artikeln kanske kan ge någon
annan en bättre startsträcka, inför kommande
rotationer.
Vad är OMLT
OMLT är en del i stödet till säkerhetssektorreformen i Afghanistan. Det säger sig självt att säkerheten i Afghanistan till slut måste skötas av
afghanerna själva. Efter flera decennier av konflikt
i landet behövde emellertid alla säkerhetsstyrkor
byggas upp på nytt, såväl militär som polis och
gränsskydd. ISAF:s OMLT stödjer den afghanska
armén. Efterhand som säkerhetssituationen i
Afghanistan har försämrats har också målen för
hur stora säkerhetsstyrkorna skall vara höjts flera
gånger, med påföljande ökade behov av bland
annat OMLT.
Naturligtvis behövs det ett omfattande
38
Mats Blom, Överste, Senior Mentor OMLT 1/209.
ANA Corps april-oktober 2010, Chef OMLT FS 19
stöd för att sätta upp en armé. Allt från exempelvis
rekrytering, säkerhetskontroller, doktriner och
regelverk, grundläggande utbildning, fack- och
funktionsskolor, fordon, vapen, kaserner, till
utbildningsanläggningar och övningsområden.
OMLT är bara den yttersta spetsen på allt
detta. Men det personalen i OMLT gör är att följa
det förband man är satt att stödja varje dag, i alla
situationer, och ge råd eller utbilda för att hjälpa
förbandet att utvecklas eller att lösa sina uppgifter
på bästa möjliga sätt. En viktig del i jobbet är att
fungera som en förbindelselänk från det afghanska
förbandet till ISAF-styrkorna. Strävan är ju att genomföra de flesta operationer gemensamt mellan
den afghanska nationella armén, ANA, och ISAF.
Operationerna
Under perioden april till oktober förra året deltog
den afghanska 1:a brigaden ur 209:e kåren med
delar i ett antal operationer i östra delen av norra
Afghanistan. De ombaserade från Mazar-E-Sharif
till Maymaneh i väster, tog emot och lämnade
ifrån sig både enskilda soldater och bataljoner, och
genomförde flera operationer mot upprorsmän
och kriminella grupper tillsammans med polis och
svenska, finska, norska, lettiska och amerikanska
styrkor, bland annat inför och under parlamentsvalet i september.
De operationer som genomförs är ofta av
karaktären att avregla och genomsöka områden
efter upprorsmän/kriminella, vapen eller sprängladdningar, säkra viktiga punkter, öppna väg
genom områden som, tillfälligt eller under längre
tid behärskas av motståndaren, eller störa motståndarens förberedelser genom aktiv patrullering.
När motståndaren känner sig stark nog att bjuda
nationella ro-arenan
motstånd och förskansar sig eller tar initiativet
krävs det ett beslutsamt agerande. I särskilt utsatta
områden strävar man efter att stödja den lokala
polisen och administrationen genom att lämna
kvar posteringar med en pluton eller ett kompani.
De flesta säkerhetsoperationerna genomförs med
enheter av kompanistorlek. Det beror ofta på ren
resursbrist. Med stora behov av utbildning och
träning, hög personalrotation, kvarlämnade
utposter med plutoner och kompanier på många
ställen räcker trupperna helt enkelt inte till allt
man vill eller skulle behöva göra.
Eftersom man får sätta in alltför begränsade resurser från början når man sällan riktiga
avgöranden, och blir tvungen att komma tillbaks
om och om igen. Stödet från ISAF är ofta helt
avgörande för att man skall nå resultat eller rentav
överleva. Därmed inte sagt att ANA inte opererar
utan ISAF, tvärtom. Många gånger går det inte att
samordna operationerna, på grund av att inte
heller ISAF räcker till. Strävan är dock att OMLT
följer sitt förband i alla situationer.
Ibland kräver dock motståndarbilden att
de afghanska förbanden kraftsamlar vad man har
tillgängligt upp till bataljonsnivå eller över det.
Helt klart skulle effektiviteten öka om den
afghanska armén hade en mer utvecklad förmåga
att manövrera med flera bataljoner samtidigt och
att koordinera understöd.
Precis som hos oss är det polisen som har
befogenheter gentemot civilbefolkningen, arméns
roll är att stödja polisen med säkerhet. Problemet
ligger i polisens generellt låga utbildningsståndpunkt och att lokalbefolkningen ofta upplever den
som korrupt och opålitlig. Jag kan inte låta bli att
tänka att Afghanistan idag hade varit ett säkrare
land om det internationella samfundet från början
satsat lika mycket resurser på att stödja polisen och
den civila förvaltningen som man lagt på att stödja
armén. Armén kan inte ersätta effektiva statstjänstemän och poliser, som agerar i enlighet med
lagarna, med medborgarnas bästa för ögonen.
Att arbeta med den
afghanska armén
I brigadhögkvarteret tjänstgör officerare och
underofficerare från de flesta av landets olika folkgrupper, såväl ur den tidigare regeringsarmén som
ur mujahedeen. Så ser det ut också i de underställda bataljonerna. Yrkesskickligheten och motivationen varierar stort. En del officerare och
underofficerare har omfattande utbildning och en
lång erfarenhet som går tillbaka till 80-talet och
uppvisar stor skicklighet i sitt arbete, andra har
mycket begränsad utbildning och mycket lite erfarenhet av att verka i större, reguljära förband.
Förutom brister i läs- och skrivkunnighet och
svagheter som kommer av det, så har kompetensläget på många sätt ungefär samma svagheter som
hos oss; det är begränsad tillgång på kunnigt sambandsfolk, logistiker, tekniker och sjukvårdspersonal, och framförallt, officerare med erfarenhet
av att leda förband på bataljons- och brigadnivå.
Den personliga motivationen varierar även den.
Vissa är idogt arbetande, entusiastiska idealister
med stor pliktkänsla och en övertygelse om behovet av ett enat, säkert, demokratiskt Afghanistan.
För andra är tjänstgöringen helt enkelt ett
sätt att få en regelbunden inkomst, medan det
personliga engagemanget ligger i verksamheter
utanför det militära. Vissa är det enkelt att få
kontakt med, andra vill helst inte få någon hjälp
eller arbetskrävande förslag över huvudtaget.
Oavsett hur man upplever de afghaner man
skall arbeta tillsammans med skall man akta sig
för att dra några snabba slutsatser. Jag tycker att
man skall fråga sig; ”Varför skulle den här officeren, som upplevt omkring 30 år av krig och
elände, med egna erfarenheter av strid och krigföring i Afghanistan, i ett land som sett både
utländska invasioner och det internationella samfundets likgiltighet, plötsligt lita på mig, och
släppa mig in på livet, jag som ändå är borta om
max sex månader?”
Svaret, som jag ser det, är att jag bidrar
med mitt yrkeskunnande, utan fördomar och utan
arrogans. Det är viktigt att komma ihåg att det här
jobbet gör jag inte för att utveckla mig själv, jag
gör det för bidra med mina kunskaper och min erfarenhet. Har jag kunskaper och färdigheter som
är relevanta och vilja att använda dem blir jag
också en uppskattad vapenbroder.
Reservofficeren i OMLT
Jag övertygad om att många reservofficerare har
en uppgift att fylla i OMLT-organisationen. Om
Du har tjänstgjort i brigad- eller bataljonsledning,
rentav i IB 77 eller IB 66, då har Du erfarenheter
som i allra högsta grad är relevanta för den
afghanska armén idag. Inte i första hand alla de
anfall mot motoriserade skytteförband vi övade på
den tiden, eller konsten att gömma en brigad i våra
stora skogar.
Däremot är nog infanteri alltid infanteri,
och en brigad alltid en brigad. Det handlar om
ytor, avstånd och tider; eld och rörelse, framryckningsmöjligheter och underhållsvägar; grupperingstider, understödsvapen och sambandsvägar;
vana att kombinera de olika resurserna i bataljonseller brigadsystemet för att nå resultat, för att få
ett och ett att bli tre.
Mentorsbefattningar finns normalt i
39
nationella ro-arenan
funktionerna personaltjänst, underrättelse- och
säkerhetstjänst, stridsledning, planering, utbildning/träning, logistik med teknisk tjänst och förnödenhetsredovisning, hälso- och sjukvårdstjänst
och sambandstjänst. På brigad- och kårnivå delar
vi befattningarna mellan de olika deltagarnationerna. På bataljonsnivån svarar vi själva för hela
spektrat.
Reservofficerens erfarenhet av civilt
näringsliv eller verksamhet kommer nog också väl
till pass i den afghanska arméns gränsytor mot den
civila omvärlden. Jag upplever den afghanska
personalen som mycket väl medveten om att den
verkar inom det civila samhällets ramar.
Däremot har det afghanska civila samhället
fortfarande långt kvar att gå innan det kan svara
upp mot kraven och förväntningarna på det.
Under tiden skulle vi kunna stödja de afghanska
officerarna i interaktionen med civila myndigheter
och organisationer.
Personlig förmåga
Jobbet kräver förstås en god fysik. Miljön är ju
minst sagt utmanande och motståndaren oförutsägbar. En odramatisk fordonsmarsch kan plötsligt utvecklas till en stridssituation. Eftersom vi
följer våra afghanska kollegor i alla situationer tillbringar man en ansenlig tid med full stridsutrustning. Du måste kunna vara såväl stabsofficer som
Rekrytering av frivilligstyrkor.
40
förbandschef eller skyttesoldat. Kan Du dessutom
backa upp Din erfarenhet med en mogen levnadsålder kommer Du att mötas av respekt och
kommer lättare att kunna etablera en effektiv relation med Din motpart.
Det man själv måste säkerställa i fråga om
egen kompetens rör främst själva planeringsmetodiken, enligt de så kallade Guidelines for Operational Planning, GOP, eller Military Decision
Making Process, MDMP, samt samverkan med
flygunderstöd av olika slag, underrättelsesystem
och PSYOPS-förmågor. Med lite framförhållning
går det säkert att ordna. Kanske kan man tänka
sig en pool med reservofficerare som får möjligheten att uppdatera sin kompetens för att vara tillgängliga för de här uppgifterna?
Rekommendation
Hursomhelst, uppgiften att leda mentor-teamet för
den afghanska 1:a brigaden i norra Afghanistan
var det mest stimulerande och utvecklande jag
gjort på länge. Jag rekommenderar OMLT-tjänstgöringen till Dig som vill använda din militära
kompetens till att göra skillnad och utmana dig
själv.
Vill du veta mer? Kontakta gärna mig eller övlt
Martin Liander, båda i HKV. ■
Mats Blom
Högkvarteret
nationella ro-arenan
Ett livslångt
engagemang
P
På balkongen vädrades med viss regelbunden
oregelbundenhet en guldglänsande uniform. Jag
växte upp en trappa ned. Den var Svens uniform.
Sven var reservofficer sa de, med en viss beundran
och aktning i rösten. Då och då var Sven bortrest,
på manöver sa mina föräldrar.
Vi barn beundrade uniformen som vajade
i vinden. Den var tjusig och spännande. När vi
lekte fick Svens barn alltid vara kaptener. För det
var ju Sven, reservofficer och kapten. Vi andra fick
vara fanjunkare och sergeanter och furirer, ingen
annan än Svens barn fick vara kaptener.
På sommaren vistades jag hos mina äldre
släktingar i djupaste Småland, på landet. Mina
släktingar hade varit engagerade under kriget;
mina fem morbröder var alla inkallade utom lille
Torsten som var hemma och tog hand om gården.
Han skötte den med stöd av frivilliga. Berättelserna från beredskapsåren var många och
handlade om Norrland och kyla. Mina mostrar
tog hand om krigsbarn från Finland och Belgien.
Kontakten med de barnen var djup och innerlig
och vänskapen varade livet ut.
Jag som många andra i min generation fick
tidigt försvaret under huden. En självklar del som
inte diskuterades. Den var så naturlig och så
självklar. En nationell systematisk inympning i
generna. När jag sedan mönstrade och gjorde värnplikten på artilleriregementet i Kristianstad, A3 och
gavs möjligheten att bli reservofficer, var svaret
givet. Reservofficer som Sven. Att få bli som Sven.
Under studietiden i Uppsala bildade vi
AROS, Akademiska Reservofficerssällskapet. En
mötesplats för reservofficerare. Självklart och
accepterat bland lärare, docenter och professorer.
Stödet från Försvarsmakten var inte bedövande,
men ett stilla gillande i takt med tiden. Glädjande
nog infördes högtidsdräkten under studietiden, så
man behövde inte skämmas som arméofficer på de
baler som Uppsjö anordnade.
Mitt yrkesverksamma liv har hela tiden
parats med ett engagemang i Försvarsmakten,
både som anställd på FLC (försvarets läromedelscentral) och som informationschef på FHS och
genom en krigsplacering inom sakområdet informationstjänst. Engagemanget har fört mig till
spännande utmaningar, bland annat psyopsutbildning på John F Kennedy Special Warfare Center
Carl A Karlsson
and School i Fort Bragg och besök i England för
att studera hur informationstjänsten löstes.
Det har ibland varit bistert att vara reservofficer - för att man inte alltid fick de nödvändiga
verktygen att lösa uppgiften, att inte det administrativa fungerat. Att själv ta initiativ till det mesta
och själv söka lösningar. När spiltan blivit mindre
och uppdraget blivit diffust har reservofficeren
betraktats som något i reserv. Något som har varit
bra på papperet, men utan någon genuin förankring i planer och verksamhet. Men många med
mig har härdat ut. I kraft av våra gener och den
genuina tron på det nödvändiga och viktiga
grunduppdrag vi fått.
Den förändring Försvarsmakten nu
genomför är en samhällsreform i samma storlek och
betydelse som andra reformer under 1900-talet:
allmän rösträtt, ATP, högertrafikomläggningen. En
samhällsreform som berör alla, ska beröra alla och
kommer att beröra alla. Försvaret av riket har varit
allas angelägenhet genom plikten men kommer nu
genom frivillighet att faktiskt påverka och beröra
fler individer, organisationer och verksamheter än
tidigare. Plikten gav oss lyxen att inte behöva
engagera oss. Det löste sig ändå, i en verksamhet
skild från samhället i övrigt, men som var självklar.
Nu kommer samhällsfunktioner som
tidigare inte behövt vara delaktiga att på ett annat
sätt att beröras. Alltifrån att en kollega till dig en
dag kommer att tjänstgöra i Försvarsmakten med
viss regelbundenhet till att kommuner behöver
planera barnomsorg för familjer där en eller två
har yrket soldat eller sjöman.
Engagemang kommer att behövas men
tillämpningen blir säkert annorlunda. Där kommer
reservofficeren vara av avgörande betydelse. Att
sedan Sven i den fina uniformen visade sig vara
värnpliktig kapten, det är en helt annan historia. ■
Carl A Karlsson, RO verksam vid Infostaben på Högkvarteret
41
nationella ro-arenan
Reservofficersföreningen i Skåne
RiS
RiS är en av de större och äldsta lokalavdelningarna inom SVEROF, med cirka 300 medlemmar.
RiS fyller 85 i år, vilket kommer att firas med en
stor jubileumsbal.
Historik
De svenska reservofficersorganisationernas vagga
stod i Malmö där år 1919 då ett antal reservofficerare vid möte på Hotel Kramer bildade Föreningen Av Reservofficerare vid I 25, FAR vid P 7.
Ett antal år senare, den 13 februari 1926, var
FAR:s stiftare med och bildade en Skåneavdelning
inom dåvarande Svenska Arméns Reservofficersförbund som bildats i Stockholm 1924. Skåneavdelningen har utvecklats till dagens Reservofficersföreningen i Skåne – RiS.
Hur såg det ut i landet vid denna tid?
Sverige hade knappt 6 milj invånare. Man levde i
efterkrigsperioden med sviterna av 1:a Världskriget och den svåra influensaepidemin - Spanska
Sjukan- 1918-1919 med 35 000 dödsfall. Detta
var en svår påfrestning för ett litet fattigt land.
Mot bakgrund av detta var det inte så konstigt att
man började tala om kraftiga nedskärningar av
statens utgifter och då särskilt försvarskostnaderna. Försvarsbeslutet som genomfördes 1925 innebar bland annat att krigsstyrkan minskade från
tolv Arméfördelningar till fyra! Det var sålunda i
ett mycket ogynnsamt försvarsklimat som våra reservofficerspionjärer verkade!
Ledningen av 80 års
verksamhet
Fram till dags dato har RiS haft åtta ordföranden
varav fem har kommit från P7 (I25, I7). Förste
ordförande var löjtnanten P W Stenström (P7)
som ledde föreningen under åren 1926 - 1935.
Första verksamhetsåret hade man 41 medlemmar.
Sedan år 2000 är major Jonas Stålhandske Palovaara (P7) ordförande.
Det svenska försvaret är vår största fredsrörelse och vår bästa försäkring för fred. Den
svenska reservofficersrörelsen är det ”blå kornet”
42
Carl-Erik Frantzén, press- och informationsofficer samt
mj Jonas Stålhandske Palovaara, ordförande i Reservofficersföreningen i Skåne.
i det svenska försvaret, där våra hundratals ideellt
arbetande medlemmar entusiastiskt har tillfört
Försvarsmakten en spetskompetens av civilt och
militärt kunnande, samtidigt som man garanterat
den nödvändiga folkförankringen. Vi tänker med
vördnad och stolthet på våra stiftare som hade visionen och viljan att bygga upp en stabil grund för
reservofficerarna.
”Stiftarnas insats är som akterlanternan på ett
skepp – den lyser upp färdvägen för dem som
kommer efter! ”
Organisation, resurser
Medlemsantalet på cirka 300 gör RiS till landets
näst största lokalorganisation. Vi har ett stort
antal reservofficerare boende i Skåne och därmed
ett gott rekryteringsunderlag i en region som alltid
präglats av en stark försvarsvilja. Närheten till
Danmark och Köpenhamn ger goda möjligheter
till samverkan med den danska reservofficersorganisationen.
Vi verkar i en dynamisk region med många
högskolor och universitet, där stora byggprojekt
såsom Örsundsbroförbindelsen,Turning Torso, Citytunneln (tågförbindelsen under Malmö som länkar samman Malmö Centralstation med Öresundsbron), Malmö Arena, (där nyligen EM i handboll
genomfördes) samt ett nytt fotbollsstadion för
Malmö FF, svenska mästare 2010.
Den viktigaste resursen är som alltid humankapitalet d v s alla medlemmarna i RiS med
de förtroendevalda i spetsen. Styrelsen består av
12 personer, var och en med sitt speciella ansvarsområde. Möten sker cirka 10 ggr/år. Verksamheten är projektorienterad. Sedan 2002 disponerar
nationella ro-arenan
RiS på MFFC- Malmö Frivillig Försvars Centrum
(tidigare Lv4) - egen klubblokal och tillgång till
olika lokaler såsom matsal, sammanträdesrum och
mässar. Här förvaras föreningens dyrgripar såsom
minnesgåvor, vandringspriser, medaljer och bordsstandar. Här sker styrelsemöten, årsmöten och
andra sammankomster. Hit är även lokaliserat försvarets frivilligorganisationer såsom Hemvärn,
FBU, Lottakår och Bilkårister med flera, vilket ger
bra möjligheter till samverkan.
Våra finansiella resurser är medlemsavgifter, utbildningsanslag/administrativt stöd från
SVEROF, sponsormedel från näringslivet, avgiftsbelagda arrangemang samt visst stöd från militär
myndighet typ transporttjänster, materiel etc.
Syfte och verksamhetsinriktning
Verksamheten vid RiS är beroende av dels anslaget från SVEROF samt medlemsavgifter. Inriktningen är :
• Att erbjuda aktiv verksamhet till gagn för
medlemmarnas kompetensutveckling
• Att skapa identitet
• Att förstärka reservofficerens roll i samhället
• Att fungera som ett informations- och
utbildningsorgan
• Att skapa förutsättningar för social samvaro
• Att kraftsamla kring medlemskadern med allt
vad detta innebär av att
* synliggöra reservofficeren
* öka medlemsantalet, speciellt nya grupper
* föryngra medlemskåren
* behålla, vårda och utveckla medlemmarna
* inte tappa någon medlem
Verksamhetsprogrammet omfattar konkret: Försvarsupplysning, föreläsningar, kurser, förbandsbesök, övningar, militär fältsport, skytte, studiebesök, studiecirklar, kamratlig samvaro, fester och
baler med mera.
Marknadsföring
En förutsättning för att kunna bedriva den omfattande programverksamhet som RIS idag kan erbjuda är en effektiv marknadsföring. Denna består
främst av en programbroschyr i 4-färg, 4-6 sidor,
”SYDFRONTEN” med två stora utskick per år,
förstärkt med speciella vykort för att lyfta fram
vissa viktiga evenemang. Dessutom finns vårt program på SVEROFs hemsida. Kommunikationen
internt och externt sker också i stor utsträckning
via e-mail.
RiS e-mail: [email protected] ,
samt artiklar i fack- och dagspress.
Minnesvärda arrangemang
Det finns många milstolpar att stanna vid från de
gångna 80 åren. Stor kreativitet och framåtanda
har präglat verksamheten vid RiS. I många sammanhang kan man tala om de skånska reservarna
som föregångsmän och banbrytare. Härmed en
historisk återblick på några särskilt intressanta
verksamheter.
Långkörare
Trekantsmatcher, fälttävlingar, har skett regelbundet sedan 1936 mellan RiS och Köpenhamnskretsen / ROID samt T 4 i Hässleholm som sedan
ett antal år ersatts av Reservofficersföreningen
Norra Skåne i Kristianstad.
Vildmarksmarschen är en annan av föreningens klassiker med två dagars fältmässig
marsch i svår terräng med packning.
Soldatprovet är en 3-milamarsch med full
packning och avslutande skytte, som genomförts
sedan 1981.
SMIGFOFF – ”Skånskt Mästerskap I Golf För
Officerare” arrangeras sedan 36 år med deltagare
både från Skåne och Danmark.
Sydträffen med deltagare från de nordiska
länderna där på programmet står föreläsningar
om respektive länders säkerhets- och försvarspolitik. Första mötet skedde 1989.
Förbandschefsmöte har skett under ett
antal år med deltagande av skånska reservofficerare, förbandschefer i Skåne med MB i spetsen,
försvarspolitiker, militärhistoriker och representanter för försvarsindustrin. Högaktuella ämnen
har behandlats.
Highlights
Kockumsbesök med presentation och visning
av de moderna u-båtar som bland annat levererades till Australien. Mötet samlade över 85 deltagare vilket är rekord för vår programverksamhet.
Studiecirkel ”Handbok stormakten”, där
överstelöjtnant Leif Kihlsten från FHS som entusiastisk föreläsare gav en bild av östmaktens styrkor, taktik och vapenutrustning. Avslutning av
kursens fyra studiekvällar gjordes med en flygresa
(Herkulesplan) till Gotland med studiebesök på
militära anläggningar (1982)
Invasionskusten i Normandie besöktes i
maj 1982 av 48 skånska reservofficerare. Nedslag
gjordes på militärhistoriskt intressanta platser vid
kusten Utah Beach och Omaha Beach samt besök
i Waterloo, Verdun samt franska motståndsrörelsens högkvarter i Paris under 2:a världskriget
BALTAP, NATO-basen på Karup, Jylland tillhör ett av våra minnesrika besök. RiS är den enda
lokalavdelning i landet som fått tillstånd till besök.
43
nationella ro-arenan
Vi flög dit med en Herkules. Femtiotalet reservofficerare deltog.
Panzertruppenschule i Munster är ett av
vår ”tyngsta” evenemang. Detta är ett Mecka för
pansarintresserade. Vi blev mycket gästfritt mottagna och fick en mycket fin inblick i den avancerade utbildning i pansarstrid som sker med den
moderna stridsvagnen LEOPARD. Utbildningen
sker i tekniskt avancerade simulatorer som ger
möjlighet att öva allting, stridsvagnens gång i olika
typer av terräng, skytte med mera. Vi har besökt
skolan vid två tillfällen med ett 40-tal deltagare
varje gång.
På skolan hade man mycket stor respekt för
svenskarnas kunnande i pansarstrid. Bland annat
hade guldmedaljen som Sverige fick i den internationella tävlingen ”stridsvagnsduell” väckt genklang.
Pansarmuseum i Munster med nästan alla
stridsvagnsmodeller från 1:a världskriget och
framåt var en stor upplevelse.
Familjeprogram
Säkerhets- och försvarspolitisk orientering på Svenska ambassaden i Köpenhamn tillhör
de populära och årligen återkommande träffarna
med stort deltagarantal. Detta är ett samarrangemang med danska reservare. Här finns möjlighet
för familjemedlemmar att deltaga. Föreläsningen
avslutas med en trivsam gemensam kvällsmåltid.
Julgranshuggning. Årligen kring den 15
december har RiS-medlemmar med familjer samlats och huggit sin egen gran på någon plats i
södra Skåne. Servering av varm korv, glögg och
pepparkakor till de cirka 100 personer som brukar
infinna sig. Arrangemanget inställdes för några år
sedan i brist på granar!
Torsdagsträffarna. En torsdag i varje
månad inbjuds till intressanta och högaktuella
ämnen med föreläsare från såväl FM som organisationer, institutioner och företag. En ambition har
varit att alltid bjuda in någon nytillträdd högre militär chef, och som regel har vi varit först ut på
plan!
Fältsport och skytte ingår som en stor del i
vårt ordinarie program, där vi försökt att utveckla
verksamheten genom att införa TRIATHLONtävlingar.
Framtid
Vi befinner oss i en brytningstid där vi för tillfället
inte har en klar bild av vår framtida roll. Vi har
nyligen fått ett löfte av ÖB att resoff-utbildningen
skulle återupptagas. Fortfarande dröjer FM med
besked hur man vill använda reservofficeren och
hur många som skall engageras. Vi betraktas inte
44
längre som tillhöriga frivilligorganisationerna
vilket ekonomiskt innebär att vi inte längre får
något anslag från FM. Ej heller får vi utbildningsuppdrag.
I denna situation får vi ta vårt öde i egna
händer och övertyga FM om att vi är en oumbärlig
resurs som skulle kunna vara en bra samarbetspartner till FM som en informations- och utbildningsorganisation.
Vår moderorganisation SVEROF arbetar med
detta projekt.
Inom RiS har förts många diskussioner kring
framtiden. Vi får avvakta vad som sker på det centrala planet och tillls vidare fortsätta med oförändrad verksamhet. Vi tror på att återupptaga ”plattformsutbildningen”, och har manat på SVEROF
att driva frågan i HKV, men intresset från FM har
varit svagt!
Förutsättningarna för förnyelse och
vitalisering är att både anpassa sig till den nya
tiden och att hålla fast vid de bästa bitarna av det
gamla. Vi reservofficerare är måna om vårt fosterland och dess demokratiska värderingar och är
beredda att som reservofficerare i det svenska försvaret värna om landets integritet och ta vara på
vårt historiska arv och kulturtraditioner. ■
Carl-Erik Frantzén
Press-och Informationsofficer RiS
nationella ro-arenan
Reservofficersföreningen
Norra Skåne
R
Reservofficersföreningen Norra Skåne startade
1960 som Reservofficersföreningen i Kristianstads
län. Vi firar alltså 50 år. När länet upphörde blev
det Norra Skåne. Vi hade då fyra arméregementen
och två flygflottiljer inom vårt rekryteringsområde. Antalet medlemmar var mellan 200 och
300.
Det var lätt att göra studiebesök och att
engagera föredragshållare.
Det var A3-officeren och disponenten Erik
Biörklund som tog initiativet, som lockade många
välkända kristianstadsprofiler som medlemmar.
Hemvisten har alltid varit mässen på Stora
Kronohuset i Kristianstad. En väl bevarad byggnadsminnesförklarad officersmäss. Under många
år var det en tradition att ÖB kort efter sitt tillträde besökte föreningen. De senaste 25 åren har
Hans Aron Falkman varit ordförande med en i
stort oförändrad styrelse.
Föreningen har aldrig haft något fast program utan alltid fångat aktuella händelser, vilket
gör verksamheten spännande. Årligen har cirka
åtta program genomförts dessutom samarbeten
och skytte. Det innebär att vi haft cirka 400 program av de mest skilda slag under åren, alla med
hög kvalitet. Samarbete med Blekinge, RiS och
AFF blir allt viktigare i takt med att medlemskretsen krymper, idag ett 90-tal.
En höjdpunkt var när föreningen var värd för
utbildningskonferensen hösten 1989. Det var
något alldeles extra som deltagarna aldrig glömmer. Det började med kamratafton dit landshövdingen iklädd landshövdingeuniform m/ä var
inbjuden och underhöll oss hela kvällen.
Lördagskvällen var det riktigt ålagille vid
Åhus strand med korande av åladrottning. Söndagens utbildning – pansarbataljons anfall mot landstigen fiende vid Hanöbukten – genomfördes som
busstransport på skånska småvägar med en äkta
gästgivaregård som slutmål. Föreningen håller alltjämt en hög profil med flera arrangemang. ■
Jan Seebass, ordförande
45
nationella ro-arenan
SVEROF
Blekinge
Styrelsen under många år. Från vänster Rolf Lindén,
Lennart André och Ulf Sjöberg, nuvarande ordförande.
Senare har Nils-Arne Hårdensvärd ersatt Lennart André.
K
Kustartilleriets Reservofficersförening –
Karlskrona bildades år 1958 – några av bildarna var ”KA-reservarna” Sven Åkeson, Birger
Strelert, Lennart André, Gillis Nygren, Christer
Sandegård och Kjell Persson.
I några år i slutet av 60-talet och början av
70-talet, så blev föreningen ”vilande”, men återuppstod 1974 – då med verksamhet i full skala.
Flera aktiviteter bestod av navigeringsövningar
och även deltagande i kustartilleriets/minavdelningens örlogsbesök i olika länder samt i andra
försvarsövningar. Givetvis blev Karlskrona Kustartilleriregemente stöd- och värdförband – fordon,
båtar och lokaler etc. lånades och det var nära och
goda relationer mellan regementsledning och föreningsstyrelse.
Föreningsnamnet blev KAROF KARLSKRONA. Från riksförbundet erhöll man år1958
200 kronor i startbidrag – medlemsavgifterna inbringade 70 kronor (5 kr från 14 medlemmar…).
En avgift på 5 kr låter inte mycket, men kostnaderna var ju därefter – man betalade 8 kr i sluphyra (för en dag) till Blekinge Kustartilleriförsvar
och frimärkena kostade 15 öre.
Medlemsantalet har under åren skiftat
mellan 60-100 reservofficerare (och före detta
yrkesofficerare). Officerare från både flottan,
flyget och armén har under årens lopp varit
medlemmar och är så än i dag. Efter samgåendet
mellan KAROF och SAFR ändrade föreningen
namn till Sverof Blekinge.
De mest mångåriga ordförandena har
varit majoren Sven Åkeson (Karlskrona) och
kaptenen Lennart André (Vinberga, Ramdala).
46
Lennart André lämnade oss 2006, men Sven
Åkeson finns fortfarande kvar i föreningens
styrelse.
Sedan några år utgör armémajoren
Nils-Arne Hårdensvärd och överstelöjtnanten
(AMF) Rolf Lindén samt undertecknad (mj/AMF)
avdelningens arbetsutskott och ledningsgrupp.
Sedan tiotalet år har Sverof Blekinge haft
”uppdraget” att samverka med våra polska kolleger (och även kamraterna från Kaliningrad).
Denna ”extra” verksamhet har varit både givande
och synnerligen intressant. Ett flertal utbyten och
olika förbandsbesök med mera har genomförts
under åren och en nära relation till framför allt
våra polska kolleger har utvecklats. Sverof
Blekinge har varit värdförening för Baltic Talks
(2002) samt för SVEROF:s ordförandekonferens
och årsmöte (2007).
Vår förening samverkar sedan flera år
med Reservofficersföreningen i Skåne, Reservofficersföreningen Norra Skåne samt med Reservofficersklubben i Helsingborg (med flera
försvarsföreningar).
Vårt stödförband är Marinbasen och vår fasta
hemvist vid möten och representation den gamla
Sjöofficersmässen i Karlskrona. ■
Ulf F Sjöberg, ordförande
nationella ro-arenan
Reservofficerssällskapet
i Göteborg – ROSIG
ROSIG historia
Reservofficerssällskapet i Göteborg (ROSIG) har
anor sedan 1924 och var den äldsta lokalavdelningen inom Svenska Arméns och Flygvapnets
Reservofficersförbund.
Vid samgåendet med Kustartilleriets
Reservofficersförbunds Göteborgsavdelning 2001
ändrades namnet till Göteborgs Reservofficerssällskap (GROS) men vid årsmötet 2009 så ändrades
namnet på det gemensamma sällskapet till att åter
vara ROSIG.
lemmarna är utvecklingen av reservofficersinstitutionen i Försvarsmakten.
ROSIGs program innehåller också ett antal
programpunkter av samvarokaraktär: Tisdagsluncher på Brasserie LIPP i Göteborg varje månad under
terminerna, årlig veteranmiddag, 1:a adventsfirande
på Nya Älvsborgs fästning med mera.
Försvars- och säkerhetspolitik
ROSIGs hemvist är ”Reservatet” där arkiv finns
och styrelsen sammanträder. Reservatet har genom
åren funnits i olika byggnader i Göteborg, både
mindre egen lokal och större delad med annan
förening. Sedan några år finns Reservatet i
Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget i
Göteborg och delas med ett ordenssällskap.
Lokalen är lämplig för middagar och föredrag och
flertalet aktiviteter i ROSIG avhålls här.
ROSIG påbörjade på 1970-talet opinionsbildning
till stöd för försvaret och särskilt det västsvenska
försvaret. Detta följdes av att flera offentliga
debatter anordnades under 80- och 90-talen där
ROSIG drev på den försvars- och säkerhetspolitiska debatten både i västsvenskt och västnordiskt
perspektiv. Reservofficerssällskapen i Göteborg,
Aalborg och Oslo samarbetade sedan om ett alternerande årligt Säkerhetspolitiskt Seminarium
under många år och under 2009 inleddes ett samarbete med Föreningen Norden i Göteborg med
ett seminarium om Stoltenbergrapporten.
Aktiviteter inom ROSIG
Samverkan med SFRO/G
Fälttävlan och pistolskytte har gammal tradition
inom ROSIG och första fälttävlan ordnades 1930.
Det var också genom fälttävlan och pistolskytte
som västnordiska kontakter upprättades med
reservofficerssällskap i Danmark och Norge redan
på 30-talet och vidmakthölls under kalla kriget.
Fälttävlan om vandringspriset Fraenkels kanna
mellan ROSIG och reservofficerarna från Oslo
fortgår och 2010 vann norrmännen när ROSIG
anordnade i Göteborg. 2011 i Oslo skall vi återta
pokalen! Tävlingen kombineras med samkväm
och något studiebesök.
Känsöskjutningen i slutet av maj med
båttransport ut i Göteborgs skärgård där skjutning
och middag avhålles innan återtransport.
Föredrag i olika militära ämnen är en återkommande del i ROSIGs program och särskilt kan
nämnas föredragsserier inom ledarskap under mitten av 90-talet samt under 2009. Försvarsmaktens
pågående internationella insatser är intressanta
ämnen och ROSIG söker ha föredrag av officerare
som nyligen deltagit i mission. Ett annat område
där återkommande uppdateringar erbjuds med-
Eftersom många av aktiviteterna i ROSIGs
program och i Göteborgskretsen av Svenska
Flottans Reservofficersförbund (SFRO/G) är av
ömsesidigt intresse inleddes för ett par år sedan
försök med ett gemensamt program för medlemmarna som innehåller både aktiviteter organiserade av SFRO/G och av ROSIG. Detta har fallit
väl ut och avses permanentas. ■
Reservatet
Lennart Steen
Ordförande
Fälttävlan om Fraenkels Kanna: Skyttar gör sig redo
på kommando av skjutledare RO/Kn Gustaf Nygren.
47
nationella ro-arenan
Reservofficerssällskapet
i Östergötland –
ROSÖ
R
Reservofficerssällskapet i Östergötland (ROSÖ) är
ett gammalt anrikt Sällskap. Det femte äldsta i
landet och det officiella namnet var Svenska
Arméns Reservofficersförbunds Östgötaavdelning.
Den 16 september 1935 bildades Östgötaavdelningen vid ett sammanträde med intresserade från Norrköping och Linköping i
förutvarande militärskolan i Norrköping. Intresset
började under pingsten 1934 vid en riksfälttävlan
i Kolmården. Vi har alltså i skrivande stund just
firat vårt 75-årsjubileum.
Vid detta första möte hade ett 20-tal intresserade infunnit sig och en interimsstyrelse valdes
med handelsläraren kaptenen i Kungliga Dalregementets reserv Elis Lundgren som ordförande.
Östgötaavdelningen fick fyra fredsår på
sig att komma igång och den 11 oktober 1935
antogs stadgar och valdes styrelse. Kapten Elis
Lundgren blev vår förste ordförande. Östgötaavdelningen var under sina första två decennier
knutna till försvarsområdet runt Norrköping. Årsavgiften bestämdes till tre kronor och detta belopp
förblev detsamma till 1956.
Uppgiften blev enligt stadgarna ”Att till gagn
för fosterlandet verka för reserofficersinstitutionens ändamålsenliga utveckling och medlemmarnas fortsatta militära utbildning liksom att
tillvarata medlemmarnas kårintressen”. Vid årsmötet i februari uppgavs medlemsantalet till ”närmare 40”.
Man hade på denna tid på känn att kriget
närmade sig och det avspeglades i Östgötaavdelningens verksamhet. Under dessa år ordnade man
på I4 omfattande fortbildningskurser varje år och
dessa handlade främst om försvarsstrid. I september 1939 utbröt kriget och de flesta av medlemmarna kallades in till tjänstgöring. Det innebar
enbart en sporadisk verksamhet fram till 1944, då
ett årsmöte kunde hållas.
Efter krigsslutet startade verksamheten
igen, men ett oväntat problem uppstod. Det var
svårt att få reservofficerare med 3-4 års krigstjänst
48
bakom sig att ställa upp på militära övningar på
sin fritid. Det hade de fått nog av! Under senare
delen av fyrtiotalet hölls verksamheten på en
lagom nivå och efterhand spirade intresset igen
och gamla kamrater möttes på nytt.
Vid Koreakrigets utbrott 1950 spreds
oron igen och gav utslag i ökad aktivitet, som till
exempel kurser i flygskydd, sprängtjänst, underhållstjänst och kulsprutepistolkurser. Intresset och
rädslan för Sovjetunionen började öka, vilket även
medlemsantalet gjorde (87 medlemmar).
I samband med 20-årsjubiléet 1955 startade en tradition inom Sällskapet, nämligen den
traditionella höstbalen och den äger fortfarande
rum sista lördagen i november. Utan avbrott har
vi kunnat ordna denna förnämliga fest varje år, 55
år i följd. Många höga officerare, från ÖB till
regementschefer har under året bjudits in till
denna bal.
I denna veva bytte Sällskapet namn till
Reservofficerssällskapet i Östergötland. Vi började
nationella ro-arenan
trycka årsprogram, som tillställdes medlemmarna
i god tid. Sällskapet strävade efter ett kursutbud
som engagerade alla förband i försvarsområdet
genom studiebesök och övningsverksamhet.
Självklart har föreläsningar intagit en
framträdande plats i ROSÖs verksamhet. I medeltal 4-5 om året. 1957 höjdes medlemsavgiften till
5 kronor för att 1984 vara 40 kronor. På samma
sätt ökades medlemstalet för att 1987 vara 220.
ROSÖ har sedan 1960 hedersledamöter och inrättade en egen förtjänstmedalj 1966.
1970 fick Sällskapet ett brev från
Tammerfors Reservofficersklubb, undertecknat av
major Paavo Ollinsaari. De var intresserade av
någon typ av samarbete och utbyte med sin vänort
Norrköping. ROSÖ ställde sig positiva till förslaget och redan i slutet av året träffades representanter för de båda Sällskapen i Tammerfors. Alla
var överens om det positiva i detta initiativ och
redan året därpå startade utbytet.
Efter hand blev vi mer och mer bekanta och
bodde ofta hos varandra i hemmen och vänskapsbanden blev starka. Vi var ofta 20-25 deltagare
och våra fruar var med och det ordnades ordentligt med aktiviteter under de tre besöksdagarna
med orientering, skytte, studiebesök, fester och
ett damprogram.
I samband med varje besök i Tammerfors
har vi lagt ner kransar, både vid hjältegravarna
efter kriget 1939-40 och vid Minnesstenen efter
Finlands frihetskrig, rest för att hedra minnet över
de 31 stupade svenska frivilliga. Vid våra finska
vänners besök i Östergötland 1976 skänkte de en
hederssköld till oss, med Finlands ros i delvis förgylld brons, på ekplatta med beteckningen ”Årets
officer”. Den föräras varje år någon medlem i Sällskapet. Detta utbyte har pågått till 2010, men efter
40 år avslutades det på grund av bristande intresse
hos de unga medlemmarna i Sällskapen.
Bland större händelser kan nämnas att
Sällskapet 1973 var värdar för Nordiska mästerskapen i fälttävlan, som förlades till Infanteriets
Stridsskola i Kvarn, 1979 var vi värdar för SAFRs
förbundsmöte i Linköping och 1981 förbundsmästerskapen i fälttävlan.
Verksamheten har de följande 30 åren
präglats av stor aktivitet och den kåranda som
Sällskapet strävade efter 1935 har nära nog blivit
verklighet. Trots den tråkiga utvecklingen inom reservofficersutbildningen och förbandsnedläggningarna har vi överlevt och de närmaste åren blir
helt avgörande för hur det skall se ut i framtiden.
Vi hoppas på ett positivare klimat! ■
Bengt Assarsson
Ordförande
49
nationella ro-arenan
Reservofficerssällskapet
i Stockholm
R
ROSIS, Reservofficerssällskapet i Stockholm, är
kanske inte landets äldsta lokalförening inom
SVEROF men väl den största. Det är inte så märkvärdigt att vara störst när upptagningsområdet
tillhör de folkrikaste i landet och då sällskapen i
närområdet tyvärr dör sotdöden det ena efter det
andra. Sällskapet bildades, mitt under brinnande
krig, den 13 oktober 1943.
Utbildning
Bertil Ranke, ordförande 1963 till 1966 skrev i
jubileumsskriften till ROSIS 40-årsfirande 1983:
– Aktiviteterna är många – fältidrott, skytte,
utbildning, studiebesök, kurser, kamratliga träffar,
baler, Lilla Kisala och så vidare – men deltagarantalet skulle naturligtvis vid varje evenemang var
det mångdubbla. Han fortsätter:
– I styrelsen var vi dock alltid övertygade om
att aktiviteternas antal och höga kvalitet inte fick
ändras.
Detta gäller i princip fortfarande, men dock
har vi måst anpassa verksamheten till dagens verklighet. Att bedriva skytteverksamhet i dag är i
praktiken omöjligt i fall man inte är en skytteförening och då medlemmarna inte längre har tillgång
till tjänstetidsvapen har också intresset avklingat
nästan helt.
Antalet rena kurser har också minskat
mest beroende på att Försvarsmakten inte längre
efterfrågar den typen av tjänster även om den
borde göra det. Trots detta har ROSIS genomfört
en ambitiös kurs i militärhistoria på högskolenivå
och det finns planer på att starta kursverksamhet
avseende modern, NATO-anpassad, stabsmetodik.
Utbildning i ridning och förarbevis för
traktor ser vi inte länger något behov av så den
verksamheten är sedan länge nedlagd och troligtvis inte heller saknad av någon.
Fältidrott
Fältidrott i olika former har alltid varit en stor del
av ROSIS aktiviteter. Det faktum att medlemsantalet minskar och upptagningsområdet har
blivit större med åren har gjort det svårare att
genomföra arrangemang med ett stort antal deltagare. Resorna för det stora flertalet har helt enkelt
blivit för långa. Detta gäller i och för sig inte bara
fältidrotten utan också övriga verksamheter.
Inte desto mindre kämpar ROSIS vidare och
har alltid lyckats hålla verksamheten vid gott liv.
En allt större del av fältidrotten bedrivs numera i
samarbete med Försvarsutbildarna bland annat på
grund av personalunion mellan de båda organisationerna. I dagsläget genomförs årligen ett antal
träningsorienteringar, ett par orienteringstävlingar
ett skidlopp och ibland en fälttävlan.
Gymnastik
ROSIS-medlem provar en lätt ksp vid förevisning på
Livgardet.
50
Redan långt innan ROSIS bildades 1943 så bedrev
reservofficerare i Stockholmstrakten motionsgymnastik, simning och handboll. Gymnastiken
lever vidare än i våra dagar och gör det på ett
mycket livskraftigt sätt. Det är en, visserligen liten,
men mycket entusiastisk grupp som träffas en till
två gånger i veckan och jobbar hårt för att hålla
sig friska. Att döma av medelåldern i gruppen så
lyckas de mycket bra.
Gymnastikgrupperna har genom årens lopp
också skapat många och långa sociala kontakter,
vilket även höjer livskvaliteten på ett markant sätt.
nationella ro-arenan
Resor
Under hela tiden sedan andra världskriget har
ROSIS arrangerat studieresor, såväl inom som
utom landet. Denna verksamhet var mycket
omfattande fram till 1990-talet så länge Försvarsmakten, då i första hand flygvapnet, gav ett helt
ovärderligt stöd i form av transporter med transportflygplanet Hercules.
ROSIS reseverksamhet har ingalunda
hindrats av detta men den har tyvärr begränsats
kanske framför allt av det faktum att varje deltagare har fått lov att stå för sina egna kostnader till
etthundra procent. Av naturliga skäl begränsades
de möjliga resmålen av järnridån under den första
tiden men har på under de senaste åren till stor del
omfattat även Östeuropa.
Resorna har under alla år haft en halvofficiell karaktär där de svenska försvarsattachéerna
oftast har spelat en central roll i de olika arrangemangen. Oftast har resegruppen uppträtt i
uniform. De flesta av resorna finns också föredömligt dokumenterade i en ganska utförlig reserapport.
Lilla Kisala: det dåtida navet
Att luta sig mot historien duger inte i dessa förändringens tider. Förutsättningarna ändras radikalt. Det är inte nog med att Försvarsmakten
håller på att förändras mot något som ingen, vare
sig inom eller utom Försvarsmakten egentligen vet
vad det är eller hur det ser ut. Samhället, vilket vi
onekligen är en del av, förändras också i rask takt.
Bara det faktum att endast en person i familjen
förvärvsarbetade (det var väl så att den andra
arbetade ännu mer även om det inte kallades
förvärvsarbete), har medfört att reservofficerarnas
möjligheter att engagera sig i föreningslivet har
minskat drastiskt. På den tiden var ROSIS kursgård, Lilla Kisala, navet i aktiviteterna under
sommarhalvåret. Hans Göthlin var legendarisk
”primus motor” under många år.
Då ROSIS bildades bodde en stor del av
medlemmarna i lägenhet inom tullarna, det vill
säga i centrala Stockholm, bara en person i familjen förvärvsarbetade och barnen hade inga andra
aktiviteter än skolan att tänka på. Då fanns det,
trots längre arbetstid, utrymme för en hel del föreningsaktiviteter. Om det var bättre eller inte kan
vi låta vara osagt, men det var definitivt lättare att
locka till möten av olika slag. Till detta kommer
att Försvarsmakten var stor, berörde alla i hela
samhället och gladeligen ställde upp och stödde
alla försvarsvänliga aktiviteter. Av detta ser vi i dag
i stort sett intet.
Verksamheten är för närvarande mest
inriktad på att erbjuda medlemmarna ett rikt och
omväxlande utbud av framför allt intressanta föredrag, förevisningar och studiebesök. I genomsnitt
är det drygt ett evenemang varje månad under ”terminerna”. Dessa är uppskattade även
ifall man
skulle önska att deltagarantalet var större.
Med över tusen medlemmar finns det onekligen underlag för ett stort deltagande och det visar
sig också i vissa fall. Det som verkligen drar är
”krut och kulor”, ”hemligheter” och ”höjdare”.
Det är lite synd att det är på det viset. Dels finns
det så mycket annat som är intressant och dels ger
det en lite skev bild av vad reservofficersrörelsen
står för. Kanske det kan vara så att det är styrelsen
som inte förmår att marknadsföra de olika evenemangen på rätt sätt.
En hel del kraft läggs på de internationella
arrangemangen som drivs av SVEROF. Det faktum att SVEROF och ROSIS ledningar finns i
samma stad och att det också finns en viss personunion i de båda organisationerna gör att det faller
sig ganska naturligt att göra på detta sätt. Detta
är något som båda organisationerna drar stor
nytta av.
Ytterområdena
Förbandsnedläggningar och Försvarsmaktens
allmänna krympning, orsakat av, och tillsammans
med, politikernas allmänna ovilja att befatta sig
med försvarsfrågor, har medfört att många av de
lokala reservofficerssällskapen successivt har ”dött
sotdöden” eller ”svultit ihjäl”. Det har i och för
sig utökat ROSIS upptagningsområde till att i stort
sett omfatta hela Mellansverige.
I och för sig överensstämmer det ganska väl
med vad som gäller för det största militära förbandet i Stockholmsområdet, förutvarande Svea
Infanteriregemente, I1, nuvarande Livgardet vars
geografiska områdesansvar också omfattar nästan
hela Mellansverige.
Mot denna bakgrund genomförde ROSIS
en rekryteringskampanj för ett par år sedan som i
stort sett fördubblade medlemsantalet vilket medförde att vi blev nästan lika stora som vi var när
vi var som störst i slutet på 50-talet. Av naturliga
skäl har en del av de nyrekryterade fallit ifrån,
men vi är i alla fall cirka ettusen medlemmar,
spridda över hela Mellansverige, för närvarande.
För rekryteringskampanjen utnyttjade vi
ett telemarketingbolag vilket visade sig inte vara
helt bekymmerfritt. I och för sig gav detta en hel
del erfarenheter som SVEROF i sin tur dragit nytta
av och som övriga lokalsällskap också är välkomna att utnyttja vid behov.
Den nya medlemssituationen kräver
givetvis att de medlemmar som är bosatta i ”ytterområdena” också måste kunna ta del av utbudet
på rimligt avstånd från hemorten. Här har vi långt
51
nationella ro-arenan
kvar att gå. Den enda verksamhet av detta slag
som förekommer är de Totalförsvarskvällar som
genom Jan Burells hedervärda insatser bedrivs i
Västerås.
Mäss och fest
ROSIS disponerar en mässlokal på Östermalm i
centrala Stockholm. Lokalen tillhör Akademiska
Officerssällskapet i Stockholm, AOS, som vi har
ett mycket tätt samarbete med. Mässlokalen
rymmer ett trettiotal personer och utnyttjas till de
flesta av våra sammankomster. Lokalen kan
också, i mån av tillgänglighet, utnyttjas av
enskilda medlemmar i AOS och ROSIS. Det är helt
ovärderligt att ha tillgång till en lokal med ett litet
pentry, en bar, ett sällskapsrum och ett litet
kontorsbås.
Vad gäller fester så är vi även lyckligt
lottade. Den årliga julfesten, som nu gått av
stapeln sex år i rad, brukar vi genomföra på
Kavalleriofficersmässen på gamla K1 vid Lidingövägen. Detta är troligtvis en av landets elegantaste
officersmässar i den gamla stilen och detta bidrar
givetvis i hög grad till feststämningen.
På Stockholmsfronten
Ända sedan ”tidernas begynnelse” har ROSIS gett
ut ett programblad som regelbundet skickats ut till
medlemmarna. Det var de höga portokostnaderna
som tvingade fram formen av ett regelbundet
utkommande blad. Detta programblad har formen
av en tidning med det klingande namnet ”På
Stockholmsfronten” vars första nummer utkom
1956. ”På Stockholmsfronten” är en ”riktig”
tidning med utgivningsbevis och en ansvarig
utgivare. Utförandet har varierat genom åren dels
beroende på tillgänglig teknik för produktion men
också beroende på de personer som lagt ner sin själ
i arbetet.
Den moderna tekniken med persondatorer som
blivit allt mer kraftfulla och samtidigt överkomliga
i pris tillsammans med de senaste Desktop Publishing-systemen och digital bildbehandling har
givetvis i mycket stor utsträckning påverkat vad
som går att åstadkomma med en rimlig insats.
Tidningen utkommer numera med minst fyra till
fem nummer per år och innehåller reportage från
verksamheten, intressanta artiklar och inte minst
programmet för de närmaste tre månaderna. Vartannat år utgörs ett av numren av sällskapets
matrikel, ett värdefullt stycke information för
medlemmarna för att bilda allahanda nätverk.
(Facebook i all ära men det lämpar sig inte för
allt.)
Skjutning under studiebesök på Amfibieregementet,
Berga.
Samordning
I Stockholmsområdet finns det ett stort antal föreningar med en programverksamhet som i mångt
och mycket sammanfaller med ROSIS:s. I akt och
mening att kunna erbjuda medlemmarna bästa
möjliga programutbud har vi påbörjat ett samarbete med dessa. Nu är inte ett sådant samarbete
något man etablerar på en kafferast utan det är en
lång process.
Till dags dato har vi ett utbyte av program
med Militärtekniska Föreningen, MTF och Stockholm Trängbefälsförening. Samarbetet har för närvarande formen av att medlemmarna i respektive
förening har tillträde i varandras evenemang på
samma villkor som om de var ordinarie medlemmar
i föreningen i fråga. Dessutom annonserar vi evenemangen i respektive förenings annonsorgan. Utfallet
av detta samarbete har hittills varit mycket gott.
Under årens lopp har det av och till förekommit ett ganska intensivt samarbete med
KAROF Stockholm och det har börjat att ”återuppstå”. Det hoppas vi mycket på.
Hemvärnet
När Hemvärnet kommer på tal är det tyvärr
många ”riktiga” reservofficerare som föraktfullt
rynkar på näsan och tänker mest på Landstormens
lilla Lotta och gamla gubbar som lider av akut vällevnad. Då har man missat vad som hänt inom
Försvarsmakten i allmänhet och inom Hemvärnet
i synnerhet de senaste tjugo åren.
Hemvärnet utgör i dag huvuddelen av territorialförsvaret, är modernt utrustat och välutbildat. Faktum är att det är inom Hemvärnet de
flesta krigsförbandsbefattningarna finns och att
Hemvärnet sätter upp riktiga infanteribataljoner
med såväl slagkraft som rörlighet. Det är mot denna
bakgrund som ROSIS har börjat söka allt mer kontakter mot Hemvärnet. Detta manifesteras tydligt i
2011 års årsmöte där Rikshemvärnschefen general
Roland Ekenberg var huvudtalaren. ■
Text och foto:: Göran Lönnqvist, kanslichef ROSIS
52
nationella ro-arenan
Reservofficerssällskapet
i Västmanland
Sista ordinarie styrelsen
vid RiVs nedläggning
2004
Ola Wikström.............Ordförande
Göran Heimersson ......V. ordf. och sekr.
Jan Burell ...................Klubbmästare
Lars Hermansson.........Kassör
Siste ordförandes reflektion
och eftertanke
N
Några dagar har gått sen RiV:s sista årsmöte och
jag har några tankar som jag vill sätta på pränt.
Först ett stort tack till er alla som bidrog till att
mötet kunde genomföras på ett sådant sätt som
det gjordes. Jag har i efterhand fått några påringningar från gamla veteraner som tyckte att det till
och med var ”mycket trevligt”!! Kanske kommer
vår ansträngning att göra avvecklingen lika bra
som efter ett rep-möte innebärande att RiV som
ord kommer att leva vidare i något som ordföranden i SVEROF kallade RiV-modellen. Flera lokalföreningar borde ”avvecklas” enl. RiV-modellen i
stället för att ”tyna bort”!
RiV hade lång tradition att genomföra kvalificerad försvarsinformation för sina medlemmar
och också många gånger med inbjudna deltagare
från Hemvärn, frivilligorganisationer och Västerås
kommun. Bland annat var övlt Leif Kihlsten där
på 70-talet och genomförde ett antal lektioner om
Ulf Stenvall.................Ledamot
Thomas Quist .............Ledamot
Patrik Johnson.............Valberedning
.................................sammankallande
Henrik Larsén .............Valberedning
Sven-Erik Eriksson........Valberedning
Martin Bergh ..............Revisor
Sovjetunionen på F1s officersmäss.
1993 inleddes de så kallade ”Totalförsvarskvällarna” efter att ett samarbete med
Västerås kommuns beredskapshandläggare Lars
Thane hade inletts genom att kontakten etablerats
vid de så kallade FOS – mötena (FOS =FrivilligOrganisationernas Samarbetskommitté).
Flera organisationer anslöt sig till idén
om gemensamma försvarsinfotillfällen och både
Västerås kommun och Västmanlands Landstinget
erbjöd sig att hålla med lokal en gång per år. Det
blev Fullmäktigesalen i Västerås
stadshus på våren och Landstingets sessionssal på hösten. Något
som har varit mycket uppskattat
av arrangörerna, deltagarna och
de föredragande.
Vid nedläggning av RiV
framkom önskemål att de så
kallade ”Totalförsvarskvällarna”
skulle fortsätta som ett arv,
SVEROF beslutade därför utse en
projektledare med uppgift att
driva dessa kvällar vidare. SVEROF-medlemmen Jan Burell åtog
sig att fortsätta dessa kvällar och
som har fortsatt sedan dess. Den
enda förändringen som egentligen skett är att efter att Landstinget flyttat sitt kansli och
53
nationella ro-arenan
därmed avvecklat sessionssalen, har höstens
”Totalförsvarkväll” flyttat till Kyrkbacksgården,
centralt belägen i närheten av Domkyrkan i
Västerås.
Med målsättningen att ha aktuella ämnen
och mycket kompetenta föredragande personer
har skapats en god renommé, som bidragit till
positivt stöd och uppmärksamhet från bland
andra Ledningsregementets ledning, Västerås stad,
Länsstyrelsen, Försvarsutbildarna centralt och
Frivilliga Radioorganisationen. Inte minst har de
föredragande själva spridit ett positivt rykte.
Arbetet med att ordna program skapar
också många positiva kontakter och är motiverande att själv deltaga i verksamheter, som kan ge
underlag för kommande ämnen under dessa
kvällar. De ger också en möjlighet att ta del av
andra organisationers möjligheter. Dessa ”Totalförsvarskvällar” är ett resultat av flera organisationers krav på att genomföra försvarsinformation
med begränsade möjligheter. ■
Jan Burell
Totalförsvarskvällar i Västerås
54
Exempel på program
Genomfört program
2010 våren
Per Luthman
Johan Ahlström
Sten Elmberg
Anställda soldater i FM
FRG- grupp i Västerås
Kyrkans roll inom FM
2010 hösten
Peter Winroth
Håkan Wolf
Civilförsvarsför.
Uppdrag i Sudan
Psykologiska operationer
FRG- grupp i Västerås
Kommande program
2011 våren
Eric Björklund
När Finlands sak var vår
Ulla Gudmundson Vatikanstaten - Sverige
och vår utrikespolitik
Civilförsvarsför.
FRG- grupp i Västerås
Detta är ett sätt att finnas med lokal representation för SVEROF, utan lokal förening!
nationella ro-arenan
Reservofficerssällskapet i Västerbotten
– ROSIV
Fältskjutning på fallmål med Försvarsmaktens sats utländska vapen.
G
Grön verksamhet – från soldatprov och bandvagnstjänst till skytte med allt från tjänstepistol till
utländska automatvapen – har präglat sällskapets
årsberättelser sedan bildandet 1956.
Med två regementen och en kadett/aspirant-stridsskola var det lätt att göra bra årsprogram. Ridning var en vanlig programpunkt de
första åren efter sällskapets grundande 1956. En
välarrangerad fjällövning med soligt aprilväder
eller full snöstorm har genomförts de flesta åren –
och finns fortfarande kvar som samlingspunkt.
Soldatprov, där marschsträckan lagts
på ställen med trevlig och sevärd natur, har vi samlats till ända sedan soldatprovet instiftades.
I20:s pampiga officersmäss är ännu kvar
i drift i Umeå, och säkerställer en traditionell miljö
för sällskapets årsmöten.
Senare år har haft verkliga höjdpunkter. Dit
hör firandet 2009 – med dramatiserat och kostymerat krigsspel och kungligt deltagande – av slaget
vid Sävar och affairen i Ratan. Strax efteråt firades
också minnet av den sista förenade svensk-finska
härens upplösning i Umeå.
Internationellt samarbete längs Blå
Vägen är viktigt, många aktiviteter sker med
finska och norska kamrater. Ett år utsträcktes
samarbetet till en övning i ryska Karelen, och vi
har senare haft ryska deltagare vid våra SVEROFskjutningar.
Från Ryssland kom också ROSIV:s mest illustre årsmötestalare genom åren, chefen Leningrads Milo generalöverste Bobrychev, åtföljd
av ett knippe pansar- och marininfanteribrigadchefer. ■
Micael Appelblad
Ordförande ROSIV
55
nationella ro-arenan
Reservofficerssällskapet i
Norrbotten – ROSIN
R
Reservofficerssällskapet i Norrbotten, ROSIN, bildades den 16 juni 1959 i P5:s filmsal på Norrbottens regemente. Föreningen är lokalavdelning
under SVEROF.
Till sällskapets fyrtioårsjubileum 1999
gav vi ut en jubileumsskrift – ”ROSIN under 40
år” – och vid femtioårsjubiléet 2009 kompletterades denna skrift med en kortfattad historisk
återblick på de senaste tio åren. Nedanstående
presentation av föreningen är huvudsakligen
hämtad ur dessa båda skrifter.
ROSIN har under merparten av dess
existens varit en mycket aktiv förening och har
många och stolta traditioner och ett starkt varumärke. ROSIN har alltid haft – och har fortfarande – en mycket god och nära kontakt med
förband och förbandschefer i övre Norrland. Som
kuriosa kan nämnas att vid ROSIN:s fyrtioårsjubileum 1999 fick föreningen en egen marsch
”Marsch ROSIN” komponerad av Ingemar
Badman.
Föreningen har 162 medlemmar år 2011.
Föreningens medlemskader blir äldre
och äldre eftersom vi de senaste 10-15 åren inte
har haft något inflöde av nya reservofficerare.
ROSIN:s förhoppning är emellertid att den nya
inriktningen av försvaret skall resultera i fler
reservofficerare och vårt mål är att hålla föreningen levande och livaktig för att en ny generation reservofficerare skall kunna fortsätta
verksamheten och traditionerna.
Nationell verksamhet
Redan under den första hösten i föreningens liv,
1959, genomfördes flera aktiviteter, bland annat
två förbandsbesök och två skjutningar.
Under de första fyrtiofem åren, fram till och
med år 2003, genomfördes tio aktiviteter per år.
Åren 2004-2009 genomfördes fem aktiviteter per
år i egen regi och föreningens medlemmar deltog
också i aktiviteter anordnade av föreningens
samarbetspartners såsom frivilliga försvarsorganisationer, kamratföreningar etc. Från och med år
2010 genomförs tre till fyra aktiviteter per år i
egen regi med årsmöte, polcirkelövning och
förbandschefsträff som fasta arrangemang.
56
Exempel på aktiviteter som genomförts under
åren är militär utbildning i samverkan med våra
förband och deltagande i övningar (bland annat
som b-styrka), förbandsbesök, företagsbesök,
föredrag, fjällmarsch, marina övningar, förbandschefsträff, lille-jul, renbensmiddag och familjeträffar.
Skjututbildning, fältskjutningar och
skyttetävlingar har varit stående inslag i ROSIN:s
verksamhet. Pistolskytte har genomförts månatligen sedan slutet av 1960-talet och denna aktivitet
genomförs fortfarande, även om antalet skjuttillfällen har minskat till åtta. ROSIN har arrangerat
tre förbundsmöten/ordförandekonferenser för
SVEROF.
Exempel på föredragshållare genom
åren är landshövdingar, civilförsvarsdirektörer,
statssekreterare från försvarsdepartementet, överbefälhavare, försvarsgrenschefer, milobefälhavare
och förbandschefer. Ett mycket intressant och uppmärksammat (minst sagt) föredrag hölls 1978 av
den sovjetiske flygattachén Vladimir Butkov och
arméattachén Juri Vasiljev.
Fjällmarsch under en vecka med överlevnadsutbildning och andra militära moment
genomfördes varje vår under drygt 35 år från
1970 med många deltagare och med stor support
från våra förband.
Genom kontakterna med Luleå Marina
Bevakningsområde och det marina Hemvärnet har
en mängd marina övningar och besök genomförts
under åren, framförallt med minsveparen M22
som var stationerad i Luleå. Bland annat genomfördes ett flertal besök med M22 i Finland. Vi har
också haft möjlighet att göra studiebesök på besökande marina fartyg såsom exempelvis HMS Norfolk (samma år som hon deltog i Falklandskriget).
Förbandschefsträffen där cheferna för
samtliga förband i övre Norrland bjuds in har
genomförts årligen sedan 1974 med stort deltagande.
nationella ro-arenan
Internationell verksamhet
Polcirkelövningen har genomförts årligen sedan
1971 och pågår alltjämt. Arrangemangen alternerar mellan ROSIN, Finska Lapplands Reservofficersdistrikt och NROF:s avdelningar i
nord-Norge. Övningen har också de senaste åren
haft deltagande representanter för Estlands reservofficersförbund.
Övningen genomförs som en fälttävlan
på ett skjutfält i anslutning till något förband med
inkvartering på förbandet eller på skjutfältet.
Övningen lockar årligen ett drygt hundratal deltagare (således 30-35 per nation). Till övningen
bjuds respektive nations förbandschefer in.
Polcirkelövningen hade under det kalla
kriget stor betydelse även för de högsta militära
cheferna i norra Finland, Norge och Sverige som
fick ett forum att träffas informellt. Polcirkelövningen 2011 genomförs i Bardufoss, Norge och
genomförs 2012 på artilleriregementet i Boden.
ROSIN:s fjällmarscher har regelbundet haft
deltagare från Finland och Norge.
Kontakterna med Finland och Norge är
många och vi har mycket starka band till dessa organisationer. Våra finska och norska systerorganisationer har regelbundet deltagit vid ROSIN:s
nationella arrangemang – som exempelvis förbandschefsträffen – och ROSIN har regelbundet
besökt arrangemang i Finland och Norge.
ROSIN har genomfört flera krigshistoriska
resor, framförallt till Finland med också till Norge
och Ryssland.
ROSIN arrangerade i samarbete med
Bodens artilleriregemente de Nordiska Mästerskapen i fältidrott för reservofficerare 1996.
Kommunikation och
information
För att upprätthålla kontakten inom sällskapet
började ROSIN i november 1959 att ge ut ett
medlemsblad, kallat ”Lappen”. Under många år
utkom medlemsbladet med tio nummer per år och
sedermera övergick det i en tryckt tidning med
kvartalsvis utgivning. Den tryckta tidningen
upphörde 2005 och numera erhåller föreningens
medlemmar information via ”web-Lappen” på
www.rosin.nu.
Avslutning
ROSIN har som sagt många och långa traditioner.
En stark traditionsbärare är våra sånger och vår
visskatt. ROSIN har glädjen att i sina led ha en
fantastisk textförfattare i Georg Palmgren och han
har författat en mängd texter till kända melodier.
Ett alltid uppskattat inslag vid våra internationella
träffar är just sången, där ROSIN:s vishäfte innehåller sånger på både svenska och finska.
Vi tycker att det är på sin plats att i denna
jubileumsskrift presentera det som vi ROSIN:are
anser vara Georg Palmgrens allra bästa komposition, ”Ubåtsvisan” på melodin ”Du måne klara”.
Visan framfördes första gången på förbandschefsträffen 1981 då arrangemanget besöktes av inte
mindre än tre generaler, en viceamiral, åtta överstar och åtta överstelöjtnanter samt drygt trettio
medlemmar. Visan framfördes också på förbandschefsträffen nästkommande år, 1982, då chefen
för Marinen var inbjuden gäst och föredragshållare (han uppskattade den mycket). Visan handlar
förstås om den sovjetiska ubåten U137. ■
Stig Gåhlin
Ordförande ROSIN
✯✯✯
U-båtsvisan
Melodi: ”Du måne klara” • Text: Georg Palmgren
Det satt en ubåt uppå ett grund, där ner i Blekinge skärgår´n.
Den hade suttit en lång, lång stund, innan Marinen fick syn på´n.
Dom haft en fest under havets yta, när deras vodka den börja tryta.
Då drack dom kvass – från sin kompass.
Sen blev det whisky – nu ”on the rock” och sen kom stora baksmällan.
Och skepparn själv blev en syndabock, som världen skådat har sällan.
Och våran ÖB han strax förklara, att rikets gränser han kan försvara.
Om blott vi ger – nån krona mer.
Och sens moralen av detta är, se upp med objudna gäster.
Som vill komma oss alltför när och ställa till fyllefester.
Om det skall supas så in i Norden, så gör det hellre vid runda bord
– än på botten av – ett ”Fredens hav”.
57
internationella ro-arenan
Fremsyn, Styrke og Vilje
– en hilsen til Sveriges Reservofficerare
i anledning af jubilæet
D
De sikkerhedspolitiske forandringer i Europa fra
1989 gjorde at NATO udviklede sig fra regional
forsvarsalliance til global militær aktør, hvor Pragtopmødet i november 2002 fremstår som signifikant med hensyn til beslutning om at transformere
NATO ved bl.a. at tilføre NATO nye kapabiliteter.
Kapacitetsbetragtningen medførte, at
der ikke længere var tale om behov for eller forpligtelse til at have rådighed over de hidtil kendte,
store mobiliseringsstyrker. En udvikling, som fik
stor betydning ikke alene for Danmark og Norge,
men som reelt også fandt sted i Sverige som en
konsekvens af den ændrede sikkerhedspolitiske situation i Europa og ønsket om også fortsat at
kunne gøre sig gældende internationalt.
Nedlæggelsen af mobiliseringsforsvaret i
Danmark skete reelt simultant med den beskrevne
udvikling – en konstant mangel på sammenhæng
mellem mål og midler betød stedse færre enheder,
færre øvelser og reduceret uddannelse af personel
af reserven, som ellers utvetydigt udgjorde rygraden i dansk forsvar og havde gjort det siden de
slesvigske krige.
Den daværende forsvarsledelse fokuserede
straks på varetagelsen af de militære opgaver
internationalt, som skulle understøtte en fortsat
aktiv dansk udenrigspolitik, som den var blevet
manifesteret siden de baltiske landes selvstændighedsbestræbelser og den aktive støtte til først
enkeltlande i det tidligere Jugoslavien, efterfulgt af
Iraq og Afghanistan – sidstnævnte sted fortsat
tilstede med bataljonsstørrelse (+) sammen med
britiske styrker i absolut forreste linie, og hvor de
danske tab i skrivende stund har passeret fyrre
dræbte og over hundrede til dels alvorligt sårede
og invaliderede – blandt alle kategorier også
personel af reserven.
Det siger sig selv, at den tidligere mobiliseringsstyrke slet ikke kan sammenlignes med de
styrker, der i dag er nødvendige til de internationale opgaver – de nationale opgaver er dog i et
omfang kendt som hidtil, i hvilken forbindelse
personel af reserven også har fundet anvendelse i
det Danske Hjemmeværnet.
Alligevel var det overraskende, at forsvarsledelsens oplæg til politikerne om forsvarets
indretning og anvendelse for perioden 2005-2009
havde som udgangspunkt, at der ikke var behov
58
Birger Kjer Hansen, oberstløjtnant af
reserven, formand for Hovedorganisationen for Personel af Reserven i
Danmark (HPRD)
for en egentlig reserve. Forsvaret skulle være en
stående styrke, hvor en reserve grundlæggende
ikke var nødvendig, omend en mindre reserve på
udvalgte områder fortsat var tænkt ind, fremadrettet rekrutteret via frafaldent fast ansat personel.
Foreningen argumenterede forholdsvis
forgæves for, at behovet for personel af reserven
fortsat ville være til stede og i et omfang, hvor
rekruttering ikke ville kunne ske gennem frafaldent fastansat personel, og foreningen fremkom til
stadighed med forskellige ideer til, hvorledes Forsvaret med forholdsvis små omkostninger fortsat
kunne opretholde en reserve af fornøden størrelse
og kvalitet. Fra politisk side blev der dog lyttet
delvist og derfra sendt signal om at reserven fortsat
skulle udgøre en del af det samlede forsvar.
Desværre forhindrede det ikke en lukning
af reserveofficersskolerne, men med politkernes
hjælp blev en del af reserveofficerskapaciteten
overført til det regionale forsvar i regi af Hjemmeværnet, som ellers hidtil kun havde kendt til systemet med frivillige og en kadre af fastansatte.
Udviklingen gav skeptikerne ret. Det
hele blev forværret af en stor personaleafgang fra
Forsvaret, som uanset en i skrivende stund væsentlig forandret økonomisk verdenssituation og heraf
følgende bedre rekrutterings- og fastholdelse af
personale på kort sigt har medført en erkendelse
af, at uddannelsesstyrken atter kan have behov for
at grunduddanne officerer af reserven til formålet.
I de første år af forsvarsforliget var foreningens arbejde derfor præget af en kritisk og
aktiv holdning til de ting, der ikke var tænkt igennem. Den reserve, der trods situationen valgte at
opretholde et ansættelsesforhold til Forsvaret, var
havnet i en administrativ, tilhørsmæssig, anvendelsesmæssig samt karriere- og uddannelsesmæssig
internationella ro-arenan
højst usikker situation. Enkelte lyspunkter gjorde
dog, at foreningen kunne tro, at tingene senere
kunne rette sig. Ud over genanvendelsen af reserven som en relevant ressource også i Hjemmeværnets regi fortsatte Forsvarets Sundhedstjeneste
uddannelsen af læger af reserven. Forsvarsakademiet fortsatte uddannelsen af sprogofficerer og
samarbejdede med foreningen om en ide om en administrativ sprogofficersenhed, der ville give
sprogofficererne en faglig og administrativ tilknytning til Forsvaret. Både Hæren, Flyvevåbnet samt
Søværnet fortsatte brugen af reserven.
Forsvarets Personeltjeneste fortsatte
ufortrødent med at anvende personel af reserven
og udviste m.h.t. til længden af udsendelsesperioder hurtigt fleksibilitet så langt, som det operative
behov tillader. Forsvarets officielle koncept var, at
rekruttering til den reserve, der trods alt fortsat
skulle anvendes, skulle skaffes via linjepersonel,
der forlod Forsvaret og tegnede rådighedskontrakt. Dét troede foreningen aldrig på. Når en
linjeofficer forlader Forsvaret, er det ikke for at
blive reserveofficer, men for at nå et andet mål.
Forsvarets forudsætning svarede ikke til realiteten.
Den internationale tjeneste medførte udtynding af
kadrerne i uddannelsesenhederne, og behovet for
en ny type delingsførere af reserven blev erkendt
også af Forsvarets øverste ledelse.
Hærens Operative Kommando greb da
situationen og gik i gang med at beskrive en ny
grunduddannelse (som resulteterede i en
genåbning i 2009 af infanteriets løjtnantsskole, der
var blevet lukket i 2005; skolen uddanner også
løjtnanter til Flyvevåbnet) samt beskrive behovet
for retablering af et koncept for en egentlig
videregående uddannelse som forudsætning for
fastholdelse og karrieremæssig udvikling – ud fra
Forsvarets behov.
Foreningens ledelse følte sig derfor i
stigende grad sikker på, at Forsvarskommissionens
arbejde som grundlag for en ny politisk aftale om
forsvaret for perioden 2010 – 2014 måtte resultere
i større hensyntagen til behovet for reserven end
forliget 2005 – 2009.
Det fremgik da bl.a. også af af kommissionens rapport, at den genetablerede reserveofficersuddannelse har til formål primært at uddanne
reserveofficerer, der kan aflaste og supplere
Forsvarets fastansatte officerer. Reserven giver
Forsvaret en vis personelmæssig fleksibilitet – også
i forbindelse med internationale operationer. Den
politiske aftale fra sommeren 2009 er udtryk for
en bred politisk enighed m.h.t. Forsvarets kapacitet, herunder at erfaringerne fra forligsperioden
2005 – 2009 viser, at Forsvaret ikke kan undvære
en aktiv og veluddannet styrke af reserveofficerer
og øvrigt reservepersonel – dels af hensyn til forsvarets samlede opgaveløsning, dels af hensyn til at
understøtte tilknytningen mellem Forsvaret og det
øvrige samfund.
Forligsteksten fastslår, at reserveofficererne for bl.a. at kunne fastholde et tilstrækkeligt
fagligt niveau som hovedregel skal være designeret
til specifikke stillinger/funktioner i Forsvarets
operative struktur, og at der i forlængelse af den
genindførte sekondløjtnantsuddannelse skal
etableres strukturelle efter- og videreuddannelser
for at sikre reservens operative nyttiggørelse.
Forsvarsforligets anerkendelse af behovet
for reserven er formentlig det tætteste, man kan
komme på en ”undskyldning” – i al fald fra
politisk side – med hensyn til afskaffelse eller
neddrosling af behovet for en fleksibel og veluddannet reserve. Imidlertid fremkom i løbet af efteråret 2009 signaler om, at Forsvarets
økonomiske situation var mere end vanskelig i forhold til det omkostningspres, som den internationale opgaveløsning især i Afghanistan
afstedkommer.
Foreningens ledelse måtte således konstatere, at der på trods af de positive tilkendegivelser kunne være udsigt til en mere end langsom og
vanskelig retablering af reservens forhold og
anvendelse ud fra forligstekstens intentioner.
Imidlertid er linjen og reserven to sider af
samme sag, og derfor er det nødvendigt, at de to
officerskorps danner en enhed uden skelen til den
enkeltes baggrund. Personel af reserven yder stedse
et substantielt bidrag til Forsvaret.
Behovet for foreningens virke for fortsat
at insistere på ordnede forhold i form af grunduddannelse, efter- og videreuddannelse, tjeneste og
karrieremuligheder samt løn- og aftaleforhold for
reserven er fortsat stort og kræver meget af foreningens ledelse – ting som imidlertid også må
gennemgår forandringer i takt med Forsvarets
behov. Foreningen må dermed også være i stand
til fordomsfrit at se på, hvordan reserven bedst
indplaceres i strukturen i de forskellige grene af
Forsvarsministeriet, uanset det drejer sig om reservens anvendelse i regi af Hjemmeværnet/Den
Regionale Føringsstruktur/Totalforsvarsregionerne, Hæren, Flyvevåbnet, Søværnet, Forsvarets
Sundhedstjeneste, Forsvarsakademiet og Beredskabsstyrelsen - løsningsmodellerne kan i sagens
natur være forskellige.
Et andet vigtigt element er, at personel af
reserven er meget afhængig af den civile arbejdsgivers interesse i at frigive sit personale til midlertidig tjeneste i Forsvaret – en afhængighed, som
ikke er blevet mindre henset til de internationale
operationer. Forsvarets nu mere end 10 år gamle
initiativ m.h.t. ”employers support” – i Danmark
benævnt ”Inter Force”, hvor knap 2.000 erhvervsvirksomheder har underskrevet en hensigtserklæring om at ville være indstillet på at frigive
59
internationella ro-arenan
personale til forsvarets internationale operationer
– et initiativ, som foreningen selvsagt støtter kraftigt og gerne ser udbygget med egentlige initiativer
i den enkelte erhvervsvirksomheds ansættelsesmæssige retningslinier – også et klart indsatsområde for foreningen.
Uanset medlemsantal må en meget lang
række aktiviteter betragtes som noget, der nødvendigvis skal udføres, for at foreningen skal kunne
imødekomme de mest nødvendige ydelser overfor
enkeltmedlemmer samt i øvrigt varetage reserven
interesser på vegne af og over for Forsvaret.
Foreningens medlemsantal er i perioden
2003 til dags dato omtrent er halveret til nu at
udgøre ca. 1.500 på grund af dels mobiliseringsforsvarets nedlæggelse, hvormed mange officerer
af reserven samt øvrigt personel af reserven opgav
tilknytning til forsvaret og dermed også til foreningen. Dette, sammenholdt med, at der gennem
en årrække nu ikke er blevet uddannet reserveofficerer i større omfang, understreger behovet for
Forsvarets og Forsvarsministeriets fortsatte støtte
til de aktiviteter, der direkte bringer værdi til
Forsvaret.
En mere overordnet værdi, som næppe har
mindre betydning end tidligere, hvor værnepligten
udgjorde en mere dominerende plads i Forsvarets
integration med det civile, består i, at en organisation for personel af reserven bidrager til Forsvarets
”markedsføring” gennem at være et legitimt kontakt- og formidlingsled mellem militær og civilsamfund.
Jeg har i international reserveofficerssammenhæng (bl.a. CIOR/CIOMR – den internationale sammenslutning i regi af NATO for
reserveofficersforeninger, i hvilken forbindelse jeg
glæder mig over, at ikke alene den Norske forening, men også den Svenske og Finske forening
deltager) omtalt betydningen af en ROA (Reserve
Officers Organisation) således:
• Professionalization of the Armed Forces and
the lack of an institution by means of a comprehensive conscript system leaves the ROA as
the only institution who – on behalf of the
Armed Forces and reserve officers – can voice
the need of understanding between civilian
employers etc. and the Forces (bridge building)
• Driven also by voluntary means
used as relatively cost effective
military physical training and
soldier skills training activities
(improve readiness)
ROA can be
providers of
other basic
for reserves
• ROAs – where acting on behalf an unified capacity – offer a legitimate ”single point” of
contact between the Armed Forces and the reserve structure
60
• Driven also by voluntary means ROAs support
the Armed Forces as an effective provider of
support to reservists in practical areas such as
salaries etc .- tasks otherwise to be dealt with
by the Armed Forces itself.”
Det bør således være i ethvert Forsvars absolutte interesse at have en organisation for personel
af reserven, som har en legitimitet, som gør den til
en suveræn forhandlings- og koordinationspartner
vedr. reservens forhold. Men det forudsætter, at
foreningen har de nødvendige funktionsbetingelser. Jeg kan derfor kun tilslutte mig den beskrivelse, som SVEROF (og SFRO) via hjemmesiden
tilbyder:
”Reservofficerarna är en intresseorganisation
med facklig kompetens för Sveriges reservofficerare. Reservofficerarna som opinionsbildare
och intresseorganisation.
Reservofficerarna driver ett aktivt opinionsarbete för reservofficerarnas sak. <…> I en tid av
besparingar och hårda prioriteringar krävs det
samhällsekonomiskt hållbara och effektiva lösningar. I det här sammanhanget är reservofficeren en utmärkt komponent i ett nytt modernt,
flexibelt och kostnadseffektivt försvar.
Reservofficeren besitter såväl militärkompetens
som civila nyckelkompetenser förvärvade
genom studier och arbete i civila företag och
organisationer. Ett kunnande som på ett utmärkt sätt kompletterar den kunskap som yrkesofficerare och soldater bidrar med.
Reservofficeren är en kostnadseffektiv och
flexibel arbetskraft som kan tjänstgöra när
behov finns. Genom sin närvaro i det civila
samhället bidrar varje enskild reservofficer till
den så viktiga folkförankringen.”
Lighedspunkterne mellem vores foreninger i de
nordiske lande er klare – der er klare opgaver at
løse – opgaver, som fordrer kreativitet og vilje, og
som stedse nødvendiggør kontakt til både forsvarets øverste ledelser samt det ministerielle niveau
– der er ikke andre, der løser opgaverne for os.
Idet jeg i øvrigt takker for det nordiske
samarbejde mellem foreningerne – et samarbejde,
der har fundet sted siden 1930’erne, og som vi fra
dansk side sætter stor pris på at fortsætte dels direkte gennem præsidiemøder m.v., dels indirekte
gennem arbejdet bl.a. i CIOR/CIOMR – lad mig
så afslutte med et ”Til lykke” med 10-års jubilæet
og med ovenstående motto fra mit eget regiment
(Trænregimentet) – ”Fremsyn, Styrke og Vilje” –
ønske SVEROF held og lykke i det fortsatte
arbejde – der er brug for jer! ■
Birger Kjer Hansen, Ordf.HPRD
internationella ro-arenan
Norska
RO-perspektiv
”
Det er med stor glede
at jeg på vegne av Norske
Reserveoffiserers Forbund
ønsker vår svenske søsterorganisasjon SVEROF til
lykke med 10 års jubileet.
D
Det er med stor glede at jeg på vegne av Norske
Reserveoffiserers Forbund ønsker vår svenske søsterorganisasjon SVEROF til lykke med 10 års jubileet.
Vårt nære samarbeid har utviklet seg i en
meget positiv retning over flere år og vår aktive
deltakelse i Nordisk Presidium lover godt for det
Nordiske reserveoffisers-samarbeid. De tette bånd
mellom de nordiske forbund får stor oppmerksomhet internasjonalt og er på mange måter en
modell for mange av våre utenlandske søsterorganisasjoner i CIOR.
Det er hevet over tvil at våre Forsvar mer
enn noen gang trenger aktive Reserveoffisersforbund som aktive støttespillere og som ivaretar reserveoffiserenes interesser og ikke minst deres
kontakt til forsvaret. I en tid med sterke reduksjoner av våre to lands forsvar er det min oppfatning
at forsvarsledelsen må erkjenne at reserveoffiserene har viktige roller å spille både knyttet til internasjonale operasjoner og ikke minst det
nasjonale forsvar.
Reserveoffiseren er ”borgeren i uniform”
og bør tjene som et viktig bindeledd mellom forsvar og samfunn.
Sigurd Hellstrøm, Brigadegeneral (P), President NROF
Vi har forstått at SVEROF ikke har hatt den
nødvendige økonomiske støtte fra det svenske
forsvaret de senere år. Anerkjennelse og økonomisk støtte er en viktig forutsetning for at forbundet skal kunne spille den rolle og utøve den
aktivitet som burde være meget ønskelig sett fra
forsvarets side. De nordiske reserveoffisers-forbund vil fortsatt bistå SVEROF i anstrengelsene
for å få forståelse for den viktige rolle reserveoffiserene kan spille for det svenske forsvaret.
Vi ser frem til å utvikle det gode samarbeide
mellom SVEROF og NROF i årene som kommer!
Sigurd Hellstrøm
President NROF
61
internationella ro-arenan
Finnish Defense
Policy and Doctrine
T
The most important functions of Finland’s foreign,
security and defence policy are safeguarding
Finland’s independence, territorial integrity and
society’s basic values, advancing the security and
welfare of its citizens and sustaining the functioning of society. The security and defence policy
guidelines take into account changes in the global
operating environment in accordance with the
comprehensive concept of security. National
interests are best advanced through international
cooperation.
Finland considers NATO’s objectives in
promoting international stability and security to
be compatible with the foreign and security policy
goals of Finland and the EU. Strong grounds exist
for considering Finland’s membership of NATO.
As regards a decision on possible membership,
broad political consensus is essential.
The Finnish Defence Forces
The Defence Forces maintain and develop
the capability to perform defined by the
foreign, security and defence policy of
Finland’s political leadership. The capability
comprises the capabilities of ground defence,
maritime defence and air defence as well as
the joint capabilities of the Defence Forces.
The use of the Defence Forces’ capabilities is
prepared to cover the whole county.
Tasks of the Defence Forces
1) The military defence of Finland
2) Supporting other authorities
3) Participating in international crisis
management
62
Mika Hannula, Professor, Dr.Tech, President of the
Finnish Reserve Officers' Federation, Capt (res)
The Finnish Conscription
By law, the period of liability for compulsory military service starts at the beginning of the year in
which a man has his 18th birthday and continues
until the end of the year in which he turns 60.
Military service on a voluntary basis started for
women in 1995. Military service is most
commonly done within the three years following
the call-up, at the age of 19 to 21. Conscripts can
apply for a deferment or change in service location, for example, on the basis of studies. However, military service must be completed by the end
of the year the conscript turns 30.
Conscripts enter the Army, the Air Force
and the Navy twice a year, in January and July.
internationella ro-arenan
Military service lasts 180, 270 or 362 days. The
training period for an officer, non-commissioned
officer or rank and file in demanding special duties
is 362 days. The training period for conscripts in
posts requiring special skills is 270 days.
Conscripts in other rank and file duties receive
180 days of training.
Reserve Officer School
The Reserve Officer School is a subordinate to the
Commander of the Eastern Command. Since
1920, it has trained altogether over 166 000
reserve officers. The school offers training in nine
basic units, altogether in around 30 platoons or
divisions. The total strength of the course is
around 700 officer students. The training provides
basic skills and knowledge for leading a war-time
platoon or squadron. The training focuses on
leadership, branch studies and operations with
other combat arms and branches.
Voluntary National Defence
Voluntary defence is guided and supported by the
authorities to develop the readiness of different
administrative sectors and citizens to cope during
disturbances and exceptional conditions in the
society. The task of the Defence Forces is to direct
the military tasks included in voluntary defence
training as well as to guide, support and monitor
other activities.
There is a partnership agreement between the
Defence Forces and the National Defence Training
Association that is revised annually. The National
Defence Training Association is a public association that acts as a national organization for
cooperation in voluntary defence training. Every
year and according to plan, the Defence Forces
order from the National Defence Training Association military courses for the wartime troops of
the Defence Forces. These courses are free of
charge to the participants.
The National Defence Training Association
also arranges training that is open to everyone,
such as courses serving military readiness as well
as other courses. Most of these courses have minor
attendance fees. Together with the National
Defence Training Association, the Defence Forces
develop and provide training for the instructors of
the reserve; the training is free of charge for people
admitted to it. Voluntary military defence training
also improves the performance capability of the
wartime troops of the Defence Forces. It is given
in the training events of the reserve, such as the
voluntary exercises of the Defence Forces and the
military courses and exercises commissioned from
the National Defence Training Association.
Finnish Reserve Officers’ Federation
The Finnish Reserve Officers' Federation (FROF)
is a voluntary organization dedicated to develop
the skills and abilities of reserve officers, contribute to national defence and support the national
security. The mission of the FROF is to maintain
and improve the military skills, leadership abilities
and readiness of the reserve officers. FROF is also
acting as a link between its local member associations and between all individual reserve officers.
The Federation is politically non-aligned.
The first reserve officers' association was
founded 1925 in Helsinki. The activities of the
association soon expanded to other parts of
Finland, so the foundation of a central organization for the national level became necessary a few
years later. The Finnish Reserve Officers' Federation was founded on May 17, 1931 in Helsinki.
Today the Federation has about 28 000 members.
The Federation is comprised of 320 member associations divided into 20 reserve officer districts.
The Finnish Reserve Officers' Federation
has been actively involved in developing the voluntary defence training with the Defence Forces
and voluntary organizations. The Federation is a
member of the National Defence Training Association, which organizes voluntary defence
training courses. In this co-operation the special
area of interest for the Federation is leadership and
instructor training. The Federation has developed
a comprehensive Military Leadership Training
Programme.
The Federation works in co-operation
with the reserve officers' associations of other
Nordic countries. FROF has been a member of the
Nordic Reserve Officers' Presidium since 1934.
The roots to this co-operation, sometimes referred
as Nordic co-operation, are from the 1920’s. In
addition to this national level co-operation, many
local Finnish reserve officers clubs have their own
Swedish partners in collaboration.
The most recent international partner of
FROF is the Estonian Reserve Officers' Association (EROK). This cooperation began in 1998.
The Finnish Reserve Officers' Federation has had
a working relationship with the Interallied Confederation of Reserve Officers (CIOR) since 1993.
The Federation became an associate member of
CIOR in 1996. Alongside with this NATO-level
collaboration, the Nordic dimension is still in
power. With these words, I express my words of
thanks for the long time collaboration to Swedish
Reserve Officers Federation, and wish all the best
for you in the future. ■
Mika Hannula
President FROF
63
internationella ro-arenan
Greetings from the
CIOR President
D
Dear reserve officers and colleagues in SVEROF!
It is a great privilege on behalf of CIOR to be
invited to greet you on this jubilee. For many
years you have worked to improve and maintain
the interests of the Swedish Reserve Officers. Since
you also joined in the work of CIOR (Interallied
Confederation of Reserve Officers) as an Associate
Member I wish to thank you for your contribution
so far but also maintain and perhaps increase your
participation. During the Norwegian Presidency
we will actively seek to:
a) Support NATO as an advisor and centre of
excellence on reserve matters
b) Support NATO in our roles as citizens
c) Work with NATO on Partnership for Peace and
Outreach activities
d) Strengthen CIOR’s capabilities as an organization for the enhancement of personal, organizational and leadership skills among reserve
officers
e) Further develop CIOR’s portfolio of activities and
offerings to meet the criteria and wishes of our
member organizations and other stake-holders
f) Continuously improve our organizational
efficiency in terms of quality, speed and cost
The possibilities to make a difference and achieve
something are very good. CIOR represents the
interests of over 1.3 million reservists across 36
participating nations within and beyond NATO,
making it the world’s largest military reserve officer organization.
Founded in 1948 by the reserve officer associations of Belgium, France and the Netherlands, CIOR
is now a NATO-affiliated, non-political and
non-profit umbrella organization of member
nations’ national reserve officer associations.
We meet in formal sessions twice a year – in
August and February – and we work through
committees that examine issues and provide analysis relating to reserve forces. Typical issues of
interest include the contribution of reserve forces
to international operations, the re-integration of
reservists within their respective communities
following deployment abroad, the law of armed
conflict, the impact of NATO expansion on the
Reserves, and employer support to reservists.
64
Jon Erling Tenvik, Captain (R) NON,
President CIOR
Our present Committees are:
Defence Attitudes and Security Issues Committee
(DEFSEC)
Civil/Military Cooperation Committee (CIMIC)
Military Competitions Committee (MILCOMP)
Legal Committee
Partnership for Peace Committee (PfP)
Language Academy Committee
Winter Seminar Committee
Young Reserve Officers Committee (YROW).
Sweden and SVEROF are very welcome to participate in all these Committees and I am convinced
that your participation will mean added value and
better quality in our work. This is where you can
make a difference. You find more information on:
www.cior.net. All nations are at the same level. It is
the quality of the people from the nations that
determines the influence, not the size of the nation
as such – and you are much bigger than Norway!
Many individual delegates of CIOR are highly
accomplished business and industrial leaders,
public servants and academics. They are therefore
in a unique position to contribute to a better
understanding of security and defense issues in the
population as a whole, as well as bringing civilian
expertise and experience to the tasks and challenges facing reserve forces in NATO.
The CIOR is structured around a constitution
that provides for a rotating presidency, a CIOR
Executive Council comprised of vice-presidents of
participating nations, key committees and several
annual events that promote training, education and
professional development. The presidential term is
two years in length. In 2012 France will take over
after the Summer Congress in Copenhagen.
CIOR has been in business for 62 years, your
reserve system is more than 120 years old, you
have a lot to offer in CIOR.
Congratulation with your 10 years anniversary –
the best of luck in the future. ■
Jon Erling Tenvik, President SIOR
internationella ro-arenan
Eesti Reservohvitseride
Kogu EROK
Estonian Reserve
Officers’ Association
E
Estonian Reserve Officers’ Association (EROK)
was founded on 22nd of June 1997. Founders (28
officers) were members of the first two Voluntary
Reserve Officers’ Training Courses (VROK).
EROK considers itself as the legal successor of the
Central Council of Reserve Officers’ Section,
which was founded on 23rd of June 1933. Our
motto is: “The reservist is twice the citizen” (Sir
Winston Churchill). EROK’s main missions are:
participation in the national defence organization,
improving the will of defence of the nation and
uniting the Estonian reserve officers.
Besides national activities EROK has
established also a variety of engagements on international level. Since May 2004 EROK is a full
member of CIOR (Interallied Confederation of
Reserve Officers; 1999-2004 associated member)
and CIOMR (Interallied Confederation of
Medical Reserve Officers). EROK member major
Tiit Meren has represented Estonia in CIOR and
CIOMR for several years: during 2000-2007 as
Vice President for Estonia in CIOMR and during
2002-2007 and from 2009 till today as Assistant
Secretary General for Estonia in CIOR.
For a number of years EROK together with
LRVA (Latvian ROA) and LAFRA (Lithuanian
ROA) have shared ideas and thoughts in Baltic
Presidium meetings, which are held twice a year
in one of the member countries (similar platform
to Nordic Presidium). During autumn 2009 we
signed bilateral co-operation memorandums with
our closest neighbours and partners – with
Finland, Latvia, Lithuania, Sweden, Norway and
Poland.
Starting from the year 2009 till today
(2011) the Estonian CIOR Delegation on CIOR
Council level has indicated many times in a very
decisive way that there is a strong need to reform
CIOR international activities in order to maintain
the main funders’ (member-state MoD-s, DFHQ–
s and NATO HQ) interests in supporting these
activities. EROK Medical officers in close co-ope-
ration with Estonian DFHQ and MOD are
running an international project together with UK
MOD and DFHQ – preparing Estonian military
doctors and surgeons to be deployed to Role 3
field hospital of Camp Bastion in Afghanistan.
Estonian military surgical capability on NATOlevel-deployments is covered only by reserve
officers of EROK. In 2008 two surgeons were as
single
representatives and in 2011 a UK-licensed full Estonian surgical team will be deployed
to work together with US and UK surgical teams
in Camp Bastion.
As from February 2011 EROK has 305
members that are divided between 10 regional
departments (including Foreign Estonia department in Canada). Some members also belong to
sections according to their specialty – medical,
legal, naval or air force officers sections.
Around half of the members are also members of the Estonian Defence League, which is the
national reserve forces organization. On a daily
basis EROK is run by a seven-member board. The
board is counselled by the Senior Council (8 + 7
board members). In order to have more effective
co-operation with neighbouring countries EROK
has established liaison officers positions for
Finland, Sweden, Latvia, Lithuania, Norway and
Poland.
For better national defence co-operation
we have also established liaison officers for the
Ministry of Defence, Defence Forces and Defence
League. EROK also has the court of honour for
handling misbehaviour of members and other
sensitive defence related issues. All positions in
EROK are run on a voluntary basis. Elections for
board and senior council are held every two years.
During the years EROK has achieved a
reliable and broad-based position in the area of
defence: every year in co-operation with Defence
Forces J1 we select candidates for the next reserve
officers’ course, the chairman of EROK is a member of the Defence Minister’s advisory committee,
65
internationella ro-arenan
EROK flag unit is carrying the state flag at defence
force parades (twice a year), EROK legal officer
section gives input to most of the defence related
legal documents that are issued, EROK medical
officers together with the Medical Services Unit of
DFHQ are building up Estonia’s military surgical
capability (for internal and also expeditionary
use), EROK is allowed to nominate candidates to
the rank board at the Defence Forces HQ etc.
EROK´s annual budget is strongly supported by the Ministry of Defence. Other incomes
come from membership fees (32 euros per year)
and from donations (in case of certain projects).
EROK with the support of Defence Forces has successfully implemented two historical projects – in
2006 we restored the tradition of the Army officer’s sword and in 2009 that of the Navy officer’s
sword. Last swords before these were bestowed in
the late 1930s
Co-operation with Sweden (with
SVEROF) has been ongoing from the establishment of EROK in 1997. A noteworthy event
here has been the BALTJOLDS seminar (PSYOPS
and CIMIC focused workshop), which has been
managed by Major Jan Sjölin from Sweden.
EROK members have participated in this seminar
from 2001 to 2009. BALTJOLDS has been
organized twice in Estonia – in 2002 in Paldiski
(Peace Keeping Operations Centre) and in 2007 in
Pärnu (Paikuse Police School).
The seminar in Pärnu was opened by the
Swedish defence attaché Lieutenant Colonel Hans
Hansson. In 2008 the seminar was held in Vilnius,
66
but the administrative arrangements were strongly
supported by EROK (mainly by lieutenant junior
grade Kuno Peek). Co-operation on chairman level
between organizations has also been ongoing for
several years during CIOR congresses and during
the BALTIC TALKS seminars (since 2008 referred
to as Baltic Sea Co-Operation).
For long-term contribution to co-operation between our organizations the EROK board
of decoration has recognized six Swedish officers
with the following decorations: in 2001 EROK recognized major Lars-Erik Roos with EROK Cross
of Merit Silver Class, in 2002 major Magnus
Ruding and captain Christopher Jarnvall with
EROK Cross of Merit Gold Class, in 2005 lieutenant Hans Christopher Toll with EROK Cross of
Merit Iron Class and in 2009 major Jan Sjölin
with EROK Cross of Merit Silver Class.
EROK’s major annual events are winter
camp in January-February (including seminar,
winter sports and lots of sauna), summer camp in
August (including shooting and celebration of the
re-independence day of Estonia), general meeting
in March and shooting competition in September
(several stages for four-person teams). The
shooting competition has been temporarily cancelled since 2008 due to a few legal issues, but is
expected to continue from 2011-2012. All SVEROF members are expected guests in these events.
Welcome to Estonia! ■
Lieutenant Junior Grade Kuno Peek
Eesti Reservohvitseride Kogu – Estonian Reserve Officers’ Association
internationella ro-arenan
South Africa Reserve
Force Tribute to SVEROF on the occasion
of their jubilee
T
The Reserve Force Council of South Africa (RFC),
representing the Reserve Forces of South African
congratulates the Swedish Reserve Officers
Federation on the celebration of their Jubilee.
Historically Sweden has for centuries
contributed to the military history of South Africa
in more than one way. The first Swedish Finbanker iron cannon were placed in position at the
Cape of Good Hope in 1783. These cannon were
manufactured according to Dutch specifications at
Finspång in Sweden and used against the British
in 1795. Today these cannon again echo as they
are restored to operating condition and are fired
on special occasions as arguably the oldest operating battery of volunteers in the World.
During the Anglo Boer war of 1899 1901 the Swedish volunteers fighting for the Boer
republics against Great Britain, made up the vast
majority of the Scandinavian Corps. Led by
Captain Johannes Flygare, himself a Swede, the
Scandinavian Corps saw action in famous battles
such as the Siege of Mafeking, the Battle of Modder river and finally at the Battle of Magersfontein
where the Scandinavian Corps fought to the last,
but were wiped out by the Seaforth Highlanders.
The Scandinavian Corps had held their positions
while the rest of the Boer forces made their escape.
The Boers had won the day but in Genl Cronje’s
words the Scandinavian Corps’ supreme sacrifice
had made victory possible.
In 1939 the South African volunteers again
went to war and in 1942 their Anti-Aircraft formations were equipped with the well known
Swedish 40mm Bofors Anti-Aircraft gun which
saw action until 1976. Formal relations between
Sweden and South Africa date back to the 1930s
when a South African legation was opened in
Stockholm. Relations were upgraded to ambassadorial level in 1994. Sweden strongly supported
the struggle for democracy in South Africa during
the apartheid period. A later mutual step was the
purchase of the SAAB Grippen fighters.
Of more relevance was that out of this renewed relationship between our two countries was
born South Africa’s admission to the CIOR and
South Africans with 40mm Bofors in North Africa.
CIOMR with strong support by SVEROF. This
heralded a strong bond of friendship between
SVEROF and the RFC of South Africa which has
lasted to this day.
As relative newcomers to the CIOR,
SVEROF and the RFC have been able to understand the mutual challenges that we face and are
able to support one another closely.
As an associate member of the CIOMR,
the RFC of South Africa has benefited significantly
and we look forward to the day when we can support SVEROF in its admission to the CIOMR and
exchange experience in the field of military
medicine.
Already informal discussions have been
held with SVEROF to visit South Africa with young
officers on a study visit to South Africa. In this
regard, South Africa has much to show that is unique to African Military conditions having sent
Reservists on Peace Support Missions to various
missions in Africa such as the DRC, Rwanda, the
Dafur area of Sudan and Burundi, where we have
withdrawn after bringing peace and stability to this
country.
Generally, South Africa has hosted a large
number of international exercises both landward
and seaward with a number of NATO and SADC
member countries and is also a proud host of the
international African Aerospace and Defence
Exposition and is an important partner to the
Swedish Arms Industry. For example South Africa
is one of SAAB’s leading markets. With, about
13.200 employees total, 11 per cent of those are
based in South Africa.
The RFC of South Africa looks forward to
strengthening its continuing relationship further
with SVEROF in the future and is proud to be
associated with SVEROF on this auspicious
occasion. ■
John del Monte, brig.general
67
internationella ro-arenan
Sverige och CIOR
Kära reservofficerare!
Ä
Är det i vårt intresse att lägga resurser på deltagande i organisationer som CIOR? Detta var en
fråga som den svenska delegationen brottades intensivt med under veckan i Stavanger under CIOR
Summer Congress 2010. Bäst spenderade resurser
för vår kader vore utan tvekan någon form av fortlöpande utbildningssystem på hemmaplan. Med
detta i åtanke är det därför viktigt att vi beaktar
var, när och om vi skall delta i internationella samarbeten.
Under många år har reservofficersfrågan
varit kraftigt underrepresenterad i den svenska
försvarsdebatten. Samtidigt har Försvarsmakten
inte uttalat någon tydlig ambition kring hur
reservofficerarna skall användas. Många kände sig
förmodligen bortglömda fram tills brevet om
internationell arbetsplikt dök upp i brevlådan.
Samtidigt som det är lätt att klandra HKV
för plump personalpolitik och för att inte ta sitt
ansvar så bör vi erinra oss att Sverige liksom resten
av västvärlden just nu lever i ett slags säkerhetspolitiskt vakuum. Vi saknar tydliga militära
hotbilder och den svenska säkerhetspolitiken
handlar mer om miljöförstöring, epidemier och
ekonomiska kriser än territoriell integritet. Även i
fall som f. d. Jugoslavien och Afghanistan där det
militära hotet är hyfsat tydligt saknas kunskaperna om hur vi åstadkommer långsiktiga och
hållbara förändringar. Ur ett sådant perspektiv blir
den allmänna förvirringen kring hur vårt försvar
skall se ut mer förståelig.
68
David Forsman
Ironiskt nog har just avsaknaden av en sammanhängande plan skapat ett behov för olika
delar av Försvarsmakten att berättiga sin egen
existens genom att tala om var i denna plan de
passar in. Om ni inte redan läst Joseph Hellers
”Moment 22” så tycker jag ni skall göra det nu.
I en bättre värld hade hot mot nationen
identifierats och tydliggjorts på politisk nivå varefter militär och civilförsvar hade organiserats för
att möta dessa hot. I avsaknaden av en sådan värld
har vi ett behov att förklara var vi passar in i
bilden (och eventuellt också vad bilden egentligen
föreställer). I det här sammanhanget är det önskvärt att ha samarbeten med organisationer som
CIOR. Framförallt för att kunna utbyta idéer och
sätta vår egen situation i en internationell kontext
men också för att CIOR redan är ett fungerande
rådgivande organ i NATO och flera av medlemsländernas försvarsministerier.
Det borde ligga i vårt och svenska Försvarsmaktens intresse att föra en öppen dialog om den
svenska reservofficerens framtida användning i
såväl internationella forum som nationella och det
är hög tid att vi börjar arbeta aktivt med båda. ■
David Forsman
Engagerad reservofficer
internationella ro-arenan
Perspectives
from a former
CHOD (”ÖB”),
now
Latvian Ambassador
to Kazakhstan
Juris Maklakovs
F
From the beginning of civilization one of the most
important issues for the man has been protection
of his family, and people who surround him.
During the further evolution, the significance of
this task has not been diminishing. It has been
changed in practice because of development of
society, significant growth of science and many
other reasons. However the question of protection
of freedom and its values is still one of the most
important tasks for all the countries around the
world.
Security will remain significant also in the
future, meanwhile the ways and means of
achievement of this task will change consistently
therefore it require from the people, who are
responsible for it, a permanent development. It is
obvious also that the edge of military and civilian
involvement in resolving the security matters is
going to become more blurred because of uncertainty and diversity of threats. It requires a specialist with the wide spectrum of knowledge in the
security matters. It means that only working
together within all the groups of society we are
able to protect our values and achieve the victory.
One of the formations that combine the
various views and knowledge is reserve officers
associations that have been founded in most of the
countries. I have the privilege to know some of
them from abroad but the closest one is from Sweden. During the last ten years Swedish SVEROF
has done tremendous job in the field of establishing similar organization in Latvia and we are
proud that we have such co-operation.
Today, when you are going to celebrate the
10th anniversary, I would like to say that the
leadership with a right vision of future is something that is needed for such an organization, like
yours. You have good leaders and the vision. I
know that through this you will achieve the
success.
I would like to wish your organization
success in all endeavors, peaceful development and
good co-operation with the partners within your
country and abroad. ■
Juris Maklakovs
Former CHOD, now ASTANA
69
internationella ro-arenan
The Latvian
association of
reserve officers
– LRVA
Benita Feldmane
MD Chairman
T
The Latvian Association was founded 1999 and
celebrated their 10 year Jubilee some time ago.
Before the formal foundation, many Swedes had
supported us, not least Rafael Vilén and Jan
Sjolin.
The Grand Day of Foundation, Nov 27th
1999, we were honoured by the Swedish presence
of Per Hildebrand & Jan Sjolin. The first Chairman of LRVA - Juris Dalbins – had been “commander in chief” and therefore was to be of great
support to LRVA.
It was very important for LVRA, in order to
build credibility, to have activities of relevance,
quality and attraction. Here SVEROF was most
supportive by delivering a good number of seminars for our members, carried out at the Latvian
National Defence Academy. Here we all co-operated with the vice-rector, Lt Col Juris Maklakovs,
later to become “commander in chief”.
One more milestone was the agreement of
co-operation with SVEROF/ROSIS signed 2007
prior to our hosting the CIOR & CIOMR
Summer Congress the same year. Here we had
more than 600 delegates. This was, by many
within CIOR, seen as an offensive activity by a
new member of CIOR. Latvia became a member
only 2004.
The matter of Public Information (Press) was
very important during this Summer Congress in
70
Riga and I well remember the great support from
Jorn Holmgren.
As goes for other more close SVEROF –
LRVA projects we can mention:
BALTJOLDS which was carried out in
Latvia during a number of years (Riga and Liepaja).
The more general activities of our region,
such as the Baltic Talks, have been carried out in
Latvia 2003, in Sigulda and 2007 in Cesis.
To us, the many years of close co-operation with
SVEROF have meant many great moments and we
wish SVEROF all the best for the future! ■
Benita Feldmane
President LRVA
säkerhetspolitiska fragment
Pakistan today
P
Pakistan is a modern progressive country with a
rich cultural heritage It is strategically located at
the crossroads between South Asia, Central Asia
and the Middle East. Pakistan today, however,
faces many challenges: negative perceptions in the
media, terrorism and extremism, regional
dynamics, the massive flooding in 2010 and the
internal economic situation.
The negative projection in the media
distorts Pakistan’s vast canvas of a progressive,
modern and tolerant country. Pakistan is fighting
a war for the world in order to eliminate terrorism
and extremism. The quantifiable loss to the
economy of the war on terror is approximately
US$ 50 million; loss of more than 21.000 people,
including innocent women and children; the
killing of 2 600 defense forces personnel and
injuries to more than 6 500.
Pakistan continues to be affected by events
in Afghanistan. At present, it is home to 3 million
Afghan refugees. Pakistan believes that the reconciliation process in that country should be Afghanled, and that the real solution lies in reconciliation,
reconstruction and rehabilitation within Afghanistan. The international community must remain
engaged with Afghanistan. Pakistan’s relations
with India have known many difficulties over the
years. Pakistan wants to actively co-operate and
negotiate with India to resolve all outstanding
differences as this is the only way forward for
regional peace and economic development.
The flooding last year affected more than
20 million people in Pakistan. It caused extensive
damage to our infrastructure. The reconstruction
cost is calculated at around US$ 9-10 billion. The
estimated period of reconstruction is 3-5 years.
The international community remains actively
Nadeem Riyaz, Ambassador of Pakistan
engaged in this massive task.
As indicated earlier, Pakistan’s economy is
under strain owing to the war on terror, floods and
lack of investment. Despite this, the economic
outlook is positive with a 2-3 % GDP projected
for this year. Pakistan is working on reforms for
better economic and fiscal management.
Geo-strategically, Pakistan is ideally situated to be the regional anchor for peace and stability. One of the biggest potential assets of the
country is its 170 million people. The population
is enterprising, hardworking, moderate and
progressive and young (43 % being between 5 to
23 years). Pakistan is one of the most investorfriendly countries. It seeks trade, preferential
trading terms, socio-economic development and
education.
Terrorism, which continues to plague the
world, can only be eliminated by addressing its
root causes and winning the hearts and minds of
the people. The way forward is stability in
Afghanistan, improved relations between Pakistan
and India and regional peace. With democracy
firmly entrenched in Pakistan and economic
reforms underway, Pakistan today is equipped to
tackle all challenges. For its part, the international
community must also actively engage with this
land of opportunities for mutual benefits. ■
Nadeem Riyaz
Ambassador of Pakistan
71
säkerhetspolitiska fragment
Poland and Sweden:
together for Europe
P
Poland and Sweden belong geographically and
historically to the Baltic. For centuries the
neighbourhood over the Sea has been encouraging
economical and social contacts between the two
states. Since Poland joined the European Union in
2004, the bilateral co-operation has steadily intensified. In the field of economy it resulted in
doubled trade. Both countries are partners with
relatively large mutual import and export rates,
trading mostly industry products. Sweden has also
been a top ten investor country to Poland.
Our bilateral relations develop well in
terms of intensity and content. This goes for both
the political and regional level. We consult regularly EU-related matters at both ministerial and
expert levels. The EU’s Eastern Partnership
project, proposed by Sweden and Poland, has
developed to our countries’ flagship initiative
within the European context. We work closely
together on our contribution to the EU Strategy
for the Baltic Sea Region.
The state visit of Their Majesties King Carl
XVI Gustaf and Queen Silvia to Poland in May
2011 will reflect in a particularly symbolic way the
attachment of Sweden and Poland to their privileged partnership as Baltic neighbours and member
states of the European Union.
The Baltic Sea area plays an important role
for the broadly understood security policy of
Sweden and Poland. It includes military, economic,
environmental and civil safety aspects. Since 2009
Poland has been a member of Sea Surveillance Cooperation Baltic Sea (SUCBAS), a Swedish –
Finnish initiative dedicated to increase security
and safety in the Baltic Sea. The Eastern Partnership includes components of bilateral and multilateral co-operation with defence authorities and
armed forces of the partner countries covered by
this initiative. Military co-operation between
72
Poland’s Ambassador to Sweden Adam Hałaciński
Poland and Sweden is pragmatic and has potential
for further development. Contacts are marked by
regularity and initiatives for co-operation between
our armed forces and with third partners. We
stand together for security and co-operation in
Europe – supporting the development of European
Security and Defence Policy and contributing to
the European Union’s Battle Groups. We get
engaged for stability and democracy worldwide,
participating in civil and military peace operations
like in Afghanistan, and furthering development
assistance.
Close ties between the Polish and Swedish
societies were reflected particularly during the
1980s, when Poles received spontaneous support
from Sweden in the struggle against the communist regime. Today the contacts develop through
different kinds of co-operation at state, regional
and local levels. The strong Polish diaspora in
Sweden plays a bridging role between our
countries.
Poland looks forward to even enhanced
exchange of young people, researchers and cultural
institutions. This would advance the strengthening
of our neighborly ties for the sake of contributing
to European success in every field of people’s
life.
I wish SVEROF the best of success for the future (including your very active co-operation with
Poland). ■
Adam Hałaciński
Ambassador to Sweden
säkerhetspolitiska fragment
KATYN
– en polsk tragedi
med reservofficersförtecken
U
Under nästan ett halvt århundrade var ordet
”Katyn” ett av de mest förbjudna orden i det
kommunistiska Polen. Det var i ett skogsområde i
den lilla orten Katyn utanför Smolensk i dagens
Ryssland som Josef Stalin under några få veckor i
april och maj månad 1940 med nackskott lät
avrätta tusentals polska reservofficerare.
Idag när nästan alla väsentliga dokument
lagts på bordet vet vi att avrättningarna ägde rum
på fyra, fem eller kanske sex ställen och att det
sammanlagda antalet avrättade reservofficerare
uppgick till minst 21 857, varav 4 410 avrättades
och begravdes i massgravarna i Katyn.
Stalins mord på dessa polska reservofficerare kom att bli en del av det säkerhetspolitiska
spelet under och efter andra världskriget. Sovjetunionen, som vid inledningen av andra världskriget var Adolf Hitlers allierade, lade i september
1939 under sig de östra delarna av Polen. Detta i
enlighet med vad som slagits fast i det dokument
som gått till historien under namnet MolotovRibbentrop-pakten.
Inte någon gång under kriget, och allra
minst när han ”bytt sida” och blivit en av de allierade makterna, förlorade Josef Stalin sina territoriella erövringar ur sikte. Det politiska spel som
kom att föras under de sista krigsåren och i de allierades överläggningar år 1945 handlade dessutom om det direkta inflytandet över stora delar
av Centraleuropa, ett politiskt spel där den
skicklige förhandlaren Josef Stalin gick segrande
från bordet.
Massgravarna i Katyn upptäcktes först av
Hitlers Tyskland efter invasionen av Sovjetunionen
då Smolenskområdet snabbt hamnade under tysk
ockupation. Den internationella kommission som
Tyskland inkallade liksom det polska Röda
Korsets uppgrävningar av massgravarna lade fram
ett material som klart pekade ut Sovjetunionen
som skyldigt till morden. Josef Stalin sköt över
skulden på Hitlers Tyskland. Såväl USA:s som
Storbritanniens ledare lät redan under pågående
krig sina duktiga ämbetsmän granska argumenten
för och emot. För Winston Churchill stod saken
Peter Johnson, historiker och författare
tidigt tämligen klar. Därom skall vi dock tiga,
förklarade han för sin egen utrikesminister
Anthony Eden.
Till de allierades läger hörde också Polen
med sin exilregering i London, sin Hemmaarmé i
Polen och sina betydande stridskrafter på land och
i luften i västra Europa. Polen och dess lagliga
regering blev både segrare och förlorare i kriget.
Ett av de symboliska tecknen för detta ”Nederlag
i Segern” var uteslutandet av de polska trupperna
vid segermarschen i London 1945. Ett annat, och
kanske än mer talande tecken, var just historiens
behandling av de polska reservofficerarnas öde på
sovjetisk mark från hösten 1939 till avrättningarna våren 1940.
Andra världskrigets segrare i såväl Väst
som Öst – makter som ganska snart efter kriget
skulle stå emot varandra i nytt kallt krig, valde att
lägga den stora glömskans respektive den stora
förfalskningens mantel över de brutala morden på
mer än 20 000 reservofficerare. För makthavarna
i såväl Sovjetunionen som USA och Storbritannien
var sanningen obehaglig då den kastade en mörk
skugga över ledarna från samtliga dessa tre länder
under kriget.
Morden på de polska reservofficerarna och
tvisten om vem som bar skulden till morden blev
utgångspunkten för Stalins första offensiv, redan
under pågående krig, mot den rättmätiga polska
regeringen. Den polska exilregeringens krav på att
sanningen om morden skulle läggas på bordet blev
den formella anledningen till att Stalin bröt de
diplomatiska förbindelserna med den polska
exilregeringen och därmed en av sina egna allierade. Orsaken var Sovjetunionens strävan att bli
den politiskt dominerande makten i Polen och
stora delar av Centraleuropa efter det att kriget
mot Hitlers Tyskland vunnits.
De stora västliga allierades tidiga accepte-
73
säkerhetspolitiska fragment
rande av denna nyordning av det säkerhetspolitiska läget i Europa efter kriget utgjorde, från
deras realpolitiska utgångspunkt, skäl nog för att
låta sanningen om morden i Katyn försvinna bort
i glömskans töcken.
Mot den kollektiva glömskan stod så det
kollektiva minnet, det minne som bars vidare från
generation till generation av polska reservofficerare och snart också av en organiserad anti-kommunistisk opposition och av en stor del av ett
lands befolkning, ja under den kommunistiska
erans sista decennium också av Polens kommunis-
74
tiska makthavare.
Detta kollektiva minne förutan, ett minne
som omfattade inte bara sanningen om morden på
reservofficerarna i Katyn, utan också ett helt lands
förträngda och förljugna historia, skulle den stora
och positiva geopolitiska omvälvning i Europa i
slutet av 1980-talet och början av 1990-talet ej ägt
rum. Så spelar genom historien just bruket av
historien, den kollektiva glömskan och det kollektiva minnet en väsentlig roll i skapandet av den
fortlöpande historien. ■
Peter Johnson
Författare till boken ”Stalins mord i Katyn”
säkerhetspolitiska fragment
Security challenges
in Romania’s region
Răduţa Matache, Ambassador Extraordinary and
Plenipotentiary of Romania to the Kingdom of Sweden
I
I am deeply honored to congratulate SVEROF on
its anniversary and to take part in the SVEROF
jubilee symposium. I am delighted to convey to
SVEROF warm congratulations on behalf of the
Romanian Embassy in Stockholm and the Romanian Association of Reserve Officers.
Reserve officers play an important role in
any country, as well as internationally. In
Stockholm, the SVEROF leadership and members
are well known and highly respected among
members of the diplomatic corps. This is why I am
delighted to contribute a few thoughts to
SVEROF’s symposium. I am doing this primarily
as the Ambassador of a fellow EU member-state
but also as a person whose circle of friends includes many reserve officers, as a graduate of the
Royal College of Defence Studies in London, and
as a diplomat who has dealt with security issues
most of her career.
Less than 25 years ago an Ambassador of
Romania would probably not be invited, under
any circumstances, to contribute to a symposium
of SVEROF. This is a telling example that our
world is continuously changing, and for the better.
Today, Romania is a member of the EU
and NATO. Moreover, since joining NATO in
2004, Romania has become one of the biggest
contributors to the Alliance’s civilian and military
missions. We have around 1.800 Romanian troops
only in Afghanistan and take part in all NATO’s
current missions. Romanian civilians and military
also take part in or support EU’s Common Foreign
and Security Policy missions abroad.
As a member-state of the EU, Sweden has
placed itself very much at the heart of our Union,
as a result of its political activism and economic
performance. Thus, Romania and Sweden are
close partners in the EU, including in the security
arena. Since the coming into force of the Lisbon
Treaty, on the 1st of December 2009, under the
Swedish Presidency of the EU, all member-states
are bound by important security-related provisions of the Treaty, including a comprehensive
solidarity clause, enshrined in the Treaty. Our
geographies differ but our destinies are increasingly intertwined.
Though so many things have changed in the
last decade, some things have not. The importance
of the group of reserve officers is as great as ever.
We honor them in Stockholm, on the 9th of April
but we need them every day of every year. Their
experience is invaluable, in Sweden, in Romania,
and in any country. The reserve officers’ international networks are part of the critical web of
co-operation that underpins and supports our
joint actions aimed at increasing our security.
Security challenges in
Romania’s region
The dynamic design of civilian and military agreements and institutions dealing with security issues
covers the whole of Europe. From bilateral agreements, important to security, to organizations like
the Council of Europe, OSCE, EU and, of course,
NATO and its partners, the web of overlapping
cooperative arrangements has ensured peace in
Europe and will continue to do so.
War has become unthinkable, not only in
the European Union but in most of its neighbourhood as well. A telling example is the Balkans.
What used to be called the powder-keg of Europe
has become a region where some countries have
already become EU members, others have joined
NATO and yet others are advancing on the path
to EU or NATO membership. Reforms are underway in all the Western Balkan countries. Despite
the current difficulties that the region encounters
now and then, all Western Balkan countries have
a clear European future and work for it.
75
säkerhetspolitiska fragment
As a member of NATO and the EU, Romania’s
security is fully guaranteed. Indeed there are
analysts who believe that the level of security
Romanians enjoy today is unprecedented in our
whole history. Yet, challenges remain. Most of
them are no longer of a military nature. I will just
touch upon challenges stemming from the
neighbourhood and from the new security threats.
Romania, like the EU at large, needs its
neighbourhood to be prosperous and democratic
in order to increase its own security. Three important regions are in Romania’s direct neighbourhood: the Western Balkans (Romania is bordering
Serbia), EU’s Eastern Partners (Ukraine and the
Republic of Moldova are Romania’s direct
neighbours) and the Black Sea Area.
Enhanced security in the
Western Balkans
As mentioned, the Western Balkans constitute, in
many ways, a success story in the making. In a not
too distant time-horizon, the whole region will be
in the EU, and many of the Western Balkan countries will join the current NATO members, as well.
The road ahead for some of the Western Balkan
countries is not easy, but it is clear and clearly
signposted. The remaining risks can be faced and
are being faced by the countries of the region, with
support from the EU, NATO, the UN and other
international organizations.
The strategic importance of
the Eastern Partners
The Eastern Partners form a critical group. They
are the European Union’s direct neighbours to the
East, the common neighbourhood of the EU and
Russia. Some of the Eastern Partners, like the Republic of Moldova and Georgia, aspire to become
EU members. Others, like Azerbaijan or Armenia, are interested in increasingly closer relations
with the EU. The great challenge, one which is a
security challenge as well, is to guide each of these
countries, in accord with their aspirations, on the
path of prosperity and democracy. And in this
respect, Romania believes that these countries are
not just European Partners, they are also European. They should be given a European perspective – the possibility of one day joining the EU, if
they so wish and if they fulfill all relevant criteria.
The prospect of membership can be the best
engine for reforms and a highly effective security
measure, as well.
For Europe to be secure, for Romania’s own
security, a solution must be found for the protracted conflicts that block many positive developments in the Eastern Partners - the Transnistria
76
conflict, the Nagorno-Karabakh conflict and the
conflicts in the Southern Caucusus. In the short
term, the existence of these conflicts, which have
been festering for decades, might benefit some. In
the long run, the persistence of these unsolved
conflicts does not benefit anybody and, worse still,
is clearly detrimental for each of the countries and
societies involved.
Enhanced security in the
Black Sea Region
Thirdly, the Black Sea region, encompassing
littoral countries to the Black Sea as well as other
regional states, is a highly important area for
Romania’s security and for the security of Europe.
The Black Sea area links Europe to the Central
Asian countries, is crisscrossed by critical energy
routes and resources, and connects Europe and
Russia to the Middle East. Some see the Black Sea
region as a border – a geographical border
between Europe and Asia, between Europe and
the Middle East or a religious border between
Christianity and Islam, between Eastern and
Western Christianity. For Romania, the Black Sea
region is not and should not be seen as a border,
but as a wide bridge, connecting countries and
people, and uniting them all, in their universal
aspirations for freedom, prosperity, security and
stability. The Black Sea region is a wide bridge
with strategic importance for our future.
When Romania and Bulgaria joined the
EU in 2007, the EU has gained a littoral to the
Black Sea. The EU has become part of the Black
Sea region. Through such members as Romania,
Bulgaria and Turkey, as well as by means of a
network of partnerships, NATO-Russia cooperation included, NATO has also become an active
player in the Black Sea region.
Romania strongly believes that, in order
to increase the security and stability of the whole
area, EU accession negotiations with Turkey
should continue to advance, with the clear goal of
membership when Turkey fulfills all criteria.
Co-operation among all littoral states should be
vigorously enhanced, getting inspiration from the
co-operative culture established in the Baltic Sea
region. For several months, Romania has held the
helm of the Organization of Economic Co-operation in the Black Sea region and has tried to steer
the organization towards deepened co-operation,
with pragmatism and vision.
Europe’s Mediterranean
Neighbours
It goes without saying that security in Europe’s
säkerhetspolitiska fragment
southern neighbourhood is critical for our own
security. Given the quest for fundamental
freedoms and human rights in Northern Africa
and the Middle East, the signs are good. In light
of the unfolding events, this article will not
attempt to discuss the many issues related to the
future of our neighbours to the South. Suffice it to
say that democracy and stability in the region are
paramount for the security and future of Europe,
and that they are within reach, in the months and
years to come.
New security challenges
Finally, the new security challenges should be at
least mentioned. They include, among others,
terrorism, extremism and radicalization, threats to
our energy supply lines, cybercrime, climate
change. They delineate today’s new virtual battlefields. Moreover, conventional and non-conventional threats coexist and sometimes reinforce
each other. Romania, like Sweden, has a wide
range of instruments at its disposal to fight these
threats. Our increasingly closer co-operation,
bilateral and in international fora, is one of the
best available instruments, one which we are using
to the full.
Memorial Museum granted him, post-mortem, the
title “Righteous Amongst Nations”.
It was a most distinguished Swedish reserve
officer who drew our attention to the great
personality that was Constantin Karadja and to
the importance of honouring him. We thank him
for that. His valued initiative and generous
support in honouring this Swedish-Romanian
personality speaks volumes about the reserve
officers’ commitment to our past, present and
future and to our universal values. Thank you, Jan
Sjölin! Through the SVEROF Chairman, we
express our appreciation and best wishes to each
and every member of this remarkable organization. ■
Răduţa Matache
Ambassador Extraordinary and Plenipotentiary
of Romania to the Kingdom of Sweden
Constantin Karadja
European diplomat
The role of personalities
and models
In closing, I would like to poin out the importance
of the human factor in all our endeavors to increase security. Only effective and well organized
societies can be successful in increasing their
security. Effective and well organized societies
depend on humans – leaders and foot-soldiers. In
order to be effective and motivated, every person
needs models.
It is therefore fitting in this context to pay
tribute to a unique personality, of Romanian and
Swedish origin, deserving to be remembered in the
context of an anniversary of SVEROF: Constantin
Karadja. Grandson of a distinguished Swede,
L.O. Smith (the maker of “Absolute Vodka”, at
the end of the XIXth century). Karadja was a
Romanian diplomat who served with distinction
both his country and, also, the values of the humanity. He published extensively about Romania’s,
Sweden’s and Europe’s history. He was a passionate
collector of rare books and donated a most valuable
collection of manuscripts to the Romanian Academy
for the enlightenment of new generations. As consul
general of Romania in Berlin between 1931 and a
good part of WW2, he saved over 50.000 Jews from
concentration camps. In 2009, the Yad Vashem
The story and legacy
of a great diplomat,
a hero who fought
against the Nazi regime and
saved over 51 000 persons
from deportation and extermination,
a great European intellectual
with Swedish ancestry.
77
efterskrift
Reservofficer
i framtiden
D
Den 3 februari 1940 fick dåvarande översten
Gustav Petri, sedermera generalmajor, i uppdrag
att starta Hemvärnet, han var även dess chef
1940-1947. Få trodde 1940 att Hemvärnet, 70 år
senare skulle vara den största enheten inom
fösvarsmakten. Framtiden verkar för Hemvärnet
och Hemvärnet är idag starkt integrerat med
samhället och grundas på en demokratisk process.
Nuvarande Rikshemvärnschefen är dessutom, på
sätt och vis, en folkvald General, eftersom han
även valts på det demokratiska Rikshemvärnstinget.
Hemvärnet har för närvarande cirka 40
bataljoner, med runt 22 000 soldater, som övas
och verkar idag. Utveckling av Hemvärnet sker
utifrån från följande operativa behov: skydd av
områden såsom basskydd, skydd av storstadsregioner samt vissa fältarbeten och övriga uppgifter inom totalförsvaret.
Hemvärnet fyller en väsentlig uppgift i
markförsvaret av Riket. I synnerhet nu, när
försvarsmakten omorganiserar och beräknar att
omorganisationen blir klar 2018 med en planerad
styrka på cirka 8 000 stridande soldater och
sjömän kompletterat med supportfunktioner på
cirka 4 000 män och kvinnor, tillsammans cirka
12 000 (2018).
Kalla kriget medförde att reservofficerarna fick tjänstgöra ofta, fick stort ansvar och
bidrag till att integrera försvarsmakten med
samhället tillsammans med det obligatoriska
KFÖ-systemet. Många av reservofficerarna var
bataljonschefer, kompanichefer eller tjänstgjorde
på olika befattningar inom underrättelse- eller
logistiktjänst. Reservofficerarna, oftast med
akademisk utbildning, fick på sådant sätt, en både
teoretisk och praktisk ledarskapsutbildning genom
att leda enheter på 50 till 1 000 soldater.
Efter att ha sysslat med underrättelsetjänst
på olika nivåer i cirka 30 år och dessutom varit
med om att grunda United Nations Mission i
Sudan, med ansvar för förhandlingsdelegationen
mellan parterna, och genomfört cirka 8 CPX med
SHIRBRIG (Kofi Annans snabbinsatsstyrka) i
Danmark, Österrike, Holland och Kanada, kom
det stora avgörandet, jag blev bataljonschef för en
78
Johan Adolphson
Ro/Överstelöjtnant/C Södertörnsbataljon
marin hemvärnsbataljon. Gamla gubbar, omodernt, trodde jag från början, men ack, nej. Hemvärnet idag är nytt, fräscht, fräckt och coolt.
Södertörns bataljon har i insatsorganisation 2011, runt 700 soldater och sjömän med en
medelålder av cirka 33 år med bandvagnar,
flygplan, stridsbåt H 90 och trossbåt 600 samt
massor med fordon och hyfsad sambandsmateriel.
Att få leda Stockholmsområdets största
stridande förband, en marin hemvärnsbataljon,
blev höjden i reservofficerskarriären.
Tiderna förändras. Jag tänker på generalmajoren på reservstat, Jocum Åkerman, som var
bataljonschef under oktober 1912 på den stora
Västgötamanövern med 34 000 soldater, arméns
största övning dåledes, hur stolt han var som bataljonschef vid denna övning.
Jag tänker även på General Helge Jung
som 1927, grundade Ny Militär Tidskrift (NMT)
som sedermera ledde honom fram till posten som
Sveriges Överbefälhavare 1944-1951. Han har
som officer varit en förebild genom en strategisk
och praktiskt organisatorisk framsynthet som
ledde till ett dåtida modernt svenskt försvar och
genom hans försorg – fick efterträdaren - General
Nils Swedlund (ÖB, 1951-1961) förvalta ett fint
arv.
Reservofficerarna måste som analogi, ta
ansvar, bidra med strategisk framsynthet, med sina
kombinerade militära och civila kunskaper och
färdigheter och vidareutveckla dagens moderna
hemvärn till morgondagens högteknologiska för-
efterskrift
svar, i en tankes anda på samma sätt som Helge
Jung och Nils Swedlund grundade det moderna
svenska försvaret.
I den aktuella TOEM, Takiskt Organisatorisk Ekonomisk Målsättning för Hemvärnsförbanden, skall Hemvärnet kunna hantera följande
typsituationer:
•
Hemvärnsförbanden ska kunna lösa typinsatser inom samtliga strategiska situationer och i tidsperspektiven fred, kris och
krig.
•
TI: Normala uppgifter som ska lösas kopplat till Territoriell Integritet vid ett normalläge (jämför dagens situation).
•
TI: Utökade uppgifter som ska lösas kopplat till Territoriell Integritet vid ett försämrat omvärldsläge med exempelvis upprepade kränkningar.
•
II PK: Uppgifter som ska lösas nationellt,
kopplat till en Internationell Insats med låg
konfliktnivå (jämför Peace Keeping). Insatsen förväntas ej eskalera i hotnivå inom
detta scenario.
•
II PE: Uppgifter som ska lösas nationellt,
kopplat till en Internationell Insats med hög
konfliktnivå (jämför Peace Enforcement).
•
RS: Uppgifter som ska lösas nationellt,
kopplat till en insats inom ramen för att
upprätthålla Regional Stabilitet. Insatsen
kan samtidigt ske både nationellt och internationellt.
•
VA: Uppgifter som ska lösas nationellt till
en insats inom ramen för ett Väpnat Angrepp mot nationen.
Detta förpliktigar och reservofficerare kan i likhet
med general Törnell, 1940, vara med att skapa
strategiska förutsättningar för ett framtida och
modernt försvar. Vi kan genom vår unika, civila
och militära erfarenhet och oftast med akademisk
bakgrund samt mycket goda kontakter med
näringslivet och samhället, bidra med kontinuitet
och förändring, för att utveckla försvarsmaktens
största enhet.
Hemvärnets roll om 30 år blir nog större än
vad Generalmajoren Gustav Petri, 1940, anade att
Hemvärnet skulle bli 70 år senare.
Reservofficerare,
välkomna till
framtidens försvarsmakt!
Johan Adolphson
Ro/Överstelöjtnant/C Södertörnsbataljon
79
SVEROF har idéerna, kunskapen och förståelsen för
hur framtida och befintliga reservofficersresurser kan användas.
SVEROF har förmågan att upprätthålla och driva ett effektivt användande av
den extra personal- och kompetenskomponent som reservofficerarna utgör.
SVEROF har lång framgångsrik tradition av att
genom kompletterande utbildning
upprätthålla reservofficerarnas kompetens och beredskap.
Reservofficeraren skall användas på bästa sätt efter genomförd utbildning.
SVEROF kan öka effektiviteten i detta.
Allt eftersom reservofficeren skaffar sig erfarenhet och civil
kompetens vid sidan av den militära,
glider rollen mer över till att vara en kompetensmässig förstärkning
till Försvarsmakten.
Här kan SVEROF spela en viktig roll genom att stå för tjänsten att finna
rätt kompetens, men även att bistå Försvarsmakten
med nytänkande och metoder för att matcha kompetensbehov med tillgång i
reservofficerskårenkåren. En allt viktigare roll är folkförankringen.
Denna jubileumsbok skall bland annat peka på reservofficerarnas viktiga roll
i samhället under gången tid, nutid och framtid.
SVEROF:s LOKALAVDELNINGAR
ROSIG - Reservofficerssällskapet i Göteborg
RiS - Reservofficersföreningen i Skåne
RNS - Reservofficersföreningen Norra Skåne
ROSU - Reservofficerssällskapet i Uppsala
ROSIS - Reservofficerssällskapet i Stockholm
Skaraborg - Reservofficerssällskapet i Skaraborg
ROSiD - Reservofficerssällskapet i Dalarna
ROSÖ - Reservofficerssällskapet i Östergötland
ROSIT - Reservofficerssällskapet i Trestad
SVEROF Blekinge
ROSIV - Reservofficerssällskapet i Västerbotten
ROSIN - Reservofficerssällskapet i Norrbotten
KAROF STOCKHOLM - Kustartilleriets Reservofficerssällskap i Stockholm
Totalförsvarskvällar i Västerås
ISBN 978-91-633-8551-3
SVEROF: Förbundet Sveriges Reservofficerare
Teatergatan 3 • 111 48 Stockholm
Telefon 08 440 58 01 • www.sverof.org