Näringsdepartementets promemoria Förslag till genomförande av

Transcription

Näringsdepartementets promemoria Förslag till genomförande av
Promemoria
2013-11-13
N2013/2837/E
Näringsdepartementet
Remissammanställning energieffektiviseringsdirektivet
Näringsdepartementets promemoria Förslag till genomförande av
energieffektiviseringsdirektivet i Sverige har skickats till 156
remissinstanser. 120 av dem har yttrat sig. Därutöver har 14 lämnat
yttranden på eget initiativ.
Följande remissinstanser har yttrat sig över promemorian
Riksrevisionen, Kammarrätten i Jönköping, Förvaltningsrätten i
Linköping, Svea Hovrätt MMÖ, Vänersborgs tingsrätt, mark- och
miljööverdomstolen, Hyres- och arrendenämnden i Stockholm, Svenska
kraftnät, Boverket, Domstolsverket, Elsäkerhetsverket,
Ekonomistyrningsverket, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och
samhällsbyggande (Formas), Fortifikationsverket, Kammarkollegiet,
Kommerskollegium, Konjunkturinstitutet, Konkurrensverket,
Konsumentverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap,
Naturvårdsverket, Regelrådet, Riksantikvarieämbetet, Skatteverket,
Skogsstyrelsen, Statens energimyndighet (Energimyndigheten), Statens
fastighetsverk (SFV), Statens väg- och transportforskningsinstitut
(VTI), Statistiska centralbyrån, Statskontoret, Styrelsen för teknisk
ackreditering och kontroll (Swedac), Tillväxtverket, Trafikverket,
Högskolan i Dalarna, Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), Lunds
universitet, Umeå universitet, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen Västra Götalands län,
Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen Hallands län, Landstinget i
Kalmar län, Länsstyrelsen Västerbottens läns landsting, Västra
Götalandsregionen, Stockholms stad, Göteborgs Stad, Malmö stad,
Järfälla kommun, Eskilstuna kommun, Jönköpings kommun, Växjö
kommun, Östersunds kommun, Söderköpings kommun, Boxholms
kommun, Ängelholms kommun, Östhammars kommun, Värnamo
kommun, Fagersta kommun, Borlänge kommun, Sveriges Kommuner
och Landsting (SKL), Advokatsamfundet, Bostadsrätterna, Byggherrarna
Sverige AB, Byggmaterialindustrierna, Energi- och miljötekniska
föreningen, Elforsk, Energieffektiviseringsföretagen (EFF), Energigas
2
Sverige, E.ON AB, Fastighetsägarna Sverige, Fortum, Föreningen
Sveriges Energirådgivare (Energirådgivarna), Föreningen Sveriges
regionala energikontor (Energikontoren Sverige), Göteborg Energi,
Hyresgästföreningens Riksförbund, Jernkontoret, Klimatkommunerna,
Kyl & Värmepumpföretagen, Lantbrukarnas riksförbund (LRF),
Lantmännen, Näringslivets regelnämnd, Branschföreningen Oberoende
Elhandlare, Innovations- och kemiindustrierna i Sverige, Riksbyggen,
Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige
(SveMin), Svensk Fjärrvärme, Svenska Bioenergiföreningen (Svebio),
Svenska Petroleum- och Biodrivmedel Institutet (SPBI), Svenska
Trädbränsleföreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag AB
(Sabo), Sveriges Byggindustrier, Teknikföretagen, Vattenfall AB, VVSföretagen, Svensk Torv, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska
Elförbrukarföreningen, Svensk Ventilation
Följande remissinstanser har avstått från att yttra sig över
promemorian
Jordbruksverket, Lantmäteriet, Miljöstyrningsrådet, Vinnova,
Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser
(Tillväxtanalys), Blekinge tekniska högskola, Chalmers tekniska
högskola, Handelshögskolan i Stockholm, Linköpings universitet, Luleå
tekniska universitet, Uppsala universitet, Västmanlands läns landsting,
Örebro läns landsting, Lerums kommun, Eslövs kommun, Heby
kommun, Surahammars kommun, Vännäs kommun, Härjedalens
kommun, Ovanåker kommun, Torsby kommun, Sollefteå kommun,
Övertorneå kommun, Simrishamns kommun, Lidköpings kommun,
Hudiksvalls kommun, Kiruna kommun, Byggnadsarbetarförbundet,
Diligentia, Elmaterialleverantörernas förening, Företagarna Sverige,
Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Landsorganisationen i
Sverige (LO), Samverkansforum för statliga byggherrar, Schneider
Electric, Svensk teknik och design, Svenska kommunaltekniska
föreningen, Sveriges energiföreningars riksorganisation (SERO),
Sveriges konsumenter, Sveriges tekniska forskningsinstitut (SP),
Transportgruppen, Vasakronan, Villaägarnas riksförbund,
Världsnaturfonden WWF
Yttranden har också inkommit från
Belysningsbranschen, Svenska leverantörsföreningen för individuell
mätning och debitering (LIMD), HSB Göta ekonomisk förening,
Tekniska verken i Linköping AB, Svenskt Näringsliv, Swedisol, HSB
norr, Veidekke, Isoleringsfirmornas förening, SWETIC, Etik & Energi,
Noda Intelligent Systems AB, Svensk Förening för
Förbrukningsmätning av Energi (SFFE), Siemens
Följande remissinstanser tillstyrker eller har inga synpunkter
3
Vänersborgs tingsrätt, mark- och miljödomstolen, Hyres- och
arrendenämnden i Stockholm, Elsäkerhetsverket,
Ekonomistyrningsverket, Energimarknadsinspektionen, Forskningsrådet
för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (Formas),
Kammarkollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap,
Statistiska centralbyrån, Statskontoret, Göteborgs universitet, Örebro
universitet, Ängelholms kommun, Östhammars kommun, SEK Svensk
Elstandard
Allmänna synpunkter på förslagen i promemorian
Förvaltningsrätten i Linköping anför att regeringen noggrant bör
överväga de normgivningsbemyndiganden som föreslås i promemorian.
Enligt förvaltningsrättens uppfattning är det särskilt problematiskt när
subdelegation av föreskriftsrätt kommer att ske till den myndighet som
sen ska utöva tillsynen, eller vara part i en domstolsprocess. Enligt
förvaltningsrätten kan det finnas skäl för att i stället tydliggöra relevanta
begrepp i lagstiftningen, alternativt överlämna tolkningen till
rättstillämpningen.
Domstolsverket noterar att bestämmelserna om överklagande av beslut
om föreläggande inte är utformade på samma sätt i de olika lagförslagen.
Enligt förslaget till lag om energikartläggning i stora företag och
förslaget till lag om energimätning i byggnader kan endast beslut om
förelägganden som har förenats med vite överklagas. När det gäller
förelägganden enligt förslaget om lag om vissa kostnads-nyttoanalyser på
energiområdet kan däremot även förelägganden som inte förenats med
vite överklagas. Domstolsverket anges att det inte ges någon motivering
till skillnaden i promemorian, vilket gör att frågan bör belysas i det
fortsatta lagstiftningsarbetet. Domstolsverket delar promemorians
bedömning att förslaget endast kommer leda till ett fåtal överklaganden,
men vill framhålla att även om förslaget inte ensam kommer att kräva
några större ökningar av resurser till domstolarna, kan ett flertal mindre
resurskrävande reformer sammantaget medföra att mer betydande
resurstillskott är nödvändiga
Kommerskollegium har gjort en bedömning i enlighet med 6 §
förordningen (1994:2029) och direktiv 98/34/EG (det s.k.
anmälningsdirektivet). Kommerskollegium har härvid funnit att de
föreslagna författningsändringarna inte omfattas av någon
anmälningsskyldighet. I den mån som författningsförslagen skulle kunna
utgöra tekniska föreskrifter i direktivets mening, har kollegiet bedömt
att de utgör ett strikt genomförande av en bindande unionsrättsakt och
således inte behöver anmälas.
Konjunkturinstitutet anser att existerande styrmedel bör utvärderas
utifrån direktivets krav på kostnadseffektivitet och inte bara behållas för
att de redan finns där. Institutet anser att flera analyser visar att
4
energieffektiviseringsmålet kan bli svårt att nå med befintliga styrmedlen
och tycker att Näringsdepartementets bedömning om att befintliga
styrmedel ska behållas eftersom de bedöms motsvara direktivets krav är
oklar.
Konkurrensverket förordar på ett generellt plan att ekonomiska
styrmedel används före administrativa medel (regleringar) för att uppnå
energi- och klimatpolitiska mål. Verket delar promemorians bedömning
att, med justeringar och förbättringar, så långt som möjligt använda
befintliga styrmedel för att uppfylla direktivets krav. En ambition bör
enligt verket vara att, med beaktande av bindande krav i EU-regelverket,
så långt möjligt begränsa och renodla styrmedelsfloran. I detta avseende
pekar verket på att den omfattande styrmedelsfloran som redan finns på
energi- och miljöområdet riskerar att leda till såväl mål- som
medelkonflikter.
Naturvårdsverket är positivt till vissa förslag bl.a. till att nya lagar om
energikartläggning och kostnads-nyttoanalyser införs men anser att
förslaget till genomförande behöver samordnas bättre med befintliga
styrmedel såsom miljöbalken och miljöledningssystem i staten.
Naturvårdsverket efterfrågar också en analys av en mer långtgående
tillämpning av miljöbalkens regler om hushållning med naturresurser (2
kap. 5 § miljöbalken).
Regelrådet avstyrker förslagen och anser att de administrativa
kostnaderna för företagen är outredda eller ofullständigt beskrivna.
Energimyndigheten tillstyrker i huvudsak förslagen i promemorian och
ser positivt på det nya förslaget. Myndigheten påtalar att ambitionsnivån
skulle kunna vara högre när det gäller statliga myndigheters och
offentliga organs roll som föregångare. Promemorians förslag om att i
huvudsak bygga vidare på och utveckla befintliga styrmedel delas.
Statens väg- och transportforskningsinstitut menar att Sverige redan har de
styrmedel, såsom en kraftfull energibeskattning, energirådgivning och
energimärkning, som behövs för att uppnå det övergripande syftet med
direktivet – att spara energi – och är därför frågande inför det svenska
behovet av direktivets planeringsinsats. Sverige är dock enligt institutet
skyldigt att implementera direktivet.
Tillväxtverket anför att man bör överväga att införa ett s.k. ROT-avdrag
för energieffektiviserande åtgärder, ett avdrag som även skulle omfatta
fastighetsägare med hyresgäster. Särskilt påpekas problematiken med den
förestående renoveringen av ”miljonprogramsområden” och
möjligheterna för fastighetsägarna att välja den mest energieffektiva
lösningen. Vidare anför verket att effekterna på miljön skulle kunna bli
bättre med en utökad samordning mellan myndigheter som
5
Tillväxtverket, Jordbruksverket, länsstyrelser och även regionala
utvecklingsaktörer.
Trafikverket tillstyrker i huvudsak promemorians förslag till
genomförande av energieffektiviseringsdirektivet i Sverige.
Högskolan i Dalarna tillstyrker huvuddragen i förslaget till
genomförande av energieffektiviseringsdirektivet men framför att det
saknas konkreta förslag hur verifiering av styrmedlens effekt ska ske.
Högskolan i Dalarna föreslår delar departementets uppfattning att till
synes fungerande befintliga styrmedel hålls i kraft och vid behov
omdanas för ökad effekt.
Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) delar den syn som ligger till grund
för direktivet. KTH anser att det finns tydliga vinster med
energieffektiviseringar och tycker att det borde vara viktigt att verkligen
satsa på sådana och inte bara göra ett minimum för att uppfylla
direktivets krav. KTH anser att det är olyckligt att ambitionerna inte är
större när det gäller energieffektiviseringsåtgärder. KTH delar
promemorians uppfattning att i första hand utgå från existerande
styrmedel och vidareutveckla dem, men anför att det också kan finnas
skäl för att införa nya styrmedel när ambitionerna behöver höjas.
Lunds universitet anser att promemorian ger uttryck för en osäkerhet i
den svenska formuleringen av mål och medel för att främja
energieffektivisering och att Sveriges implementering av EED och dess
nationella energieffektiviseringspolitik riskerar att bli kraftlös fram till
2020. Lunds universitet förordar att utvecklingen av styrmedel för
energieffektivisering bör styras av möjligheterna till förbättring och inte
av beräkningsmetoder framtagna för att visa måluppfyllelse.
Umeå universitet anser att ambitionsnivån i promemorian är låg. Enligt
universitetet synes förslagen ha ambitionen att uppfylla kraven enligt
direktivet, men med så liten ansträngning som möjligt. Man framhåller
att tolkningen av ”tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt eller
kostnadseffektivt” kan bli avgörande för ambitionsnivån och att man inte
bör vara för återhållsam i detta avseende.
Länsstyrelsen i Skåne län anser att förslaget i otillräcklig grad tar hänsyn
till länsstyrelsernas strategiska roll i energiomställningen och
länsstyrelsernas möjlighet att agera som tillsynsmyndighet även i
energifrågor. Länsstyrelsen anser att det effektivaste tillvägagångssättet
är att, där möjligt, integrera energifrågorna i den befintliga tillsynen.
Länsstyrelsen Västra Götalands Län är positiv till huvuddelen av
förslagen, men bedömer att de största utmaningarna kommer att uppstå i
förverkligandefasen eftersom inga stimulanspaket ännu är utformade för
att driva på genomförandet av direktivet.
6
Länsstyrelsen i Gotlands län anser att förslaget i huvudsak är bra och att
tvärperspektivet Förenkla för företag är särskilt viktigt att lyfta fram i
sammanhanget.
Länsstyrelsen i Dalarnas län saknar koppling mellan energieffektivisering,
konkurrenskraft, tillväxt, klimatpåverkan, andra miljömål och
samhällsintressen vilket de anser medför att de positiva effekterna av
energieffektivisering inte lyfts fram och ambitionsnivån blir för låg.
Länsstyrelsen konstaterar också att förslagen som presenteras inte
innebär några nya resurser jämfört med i dag.
Västra Götalandsregionen är positiv till promemorians och direktivets
inriktning på en ökad satsning inom energieffektivisering. Regionen
pekar dock på ett behov av tydlig och samordnad nationell styrning inom
området. Särskilt när det gäller byggregler och främjandet av en
energieffektiv bebyggelse efterfrågas tydligare styrning och högre ställda
krav.
Malmö stad anser att effektiviseringarna bör beskrivas som en del i en
samlad klimatpolitik och att långsiktigheten mot 2050 borde vara
tydligare.
Järfälla kommun anser att en gemensam ram i unionen banar väg för
framtidens energieffektiviseringar.
Växjö kommun är positiv till lagförslagen i promemorian och till
förslagen om främjande av energieffektivisering.
Söderköpings kommun är i stort sett positiv till förslagen om
genomförande av energieffektiviseringsdirektivet.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är positivt till direktivets och
promemorians inriktning på en förstärkt satsning på
energieffektivisering och framför att kommuner, landsting och regioner
är villiga att öka sina insatser.
Advokatsamfundet konstaterar att förslagen kommer att få icke
oväsentliga ekonomiska konsekvenser för bl.a. fastighetsbolag och större
företag. Advokatsamfundet bedömer dock att förslagen i promemorian
motsvarar innehållet i direktivet i nödvändig omfattning.
Bostadsrätterna stödjer i huvudsak den tolkning av direktivet som
presenteras i promemorian men vill framhålla vikten av att kunskap och
information byggs upp och förmedlas för att ta tillvara det engagemang
som finns för att spara och använda energin på bästa möjliga sätt och att
7
frågan om energieffektivisering handlar väsentligt mer om brist på
kunskap än frånvaro av bidrag och ekonomiska stödåtgärder.
Byggherrarna ställer sig bakom EU:s mål om 20 procents effektivare
energianvändning till 2020 och att ytterligare effektiviseringar därefter
kan ske, men menar att kommissionen och direktivet kraftigt bryter mot
subsidiaritetsprincipen. Det påtalas också att regeringen under
förhandlingsarbetet bättre borde ha samordnat sig med andra
medlemsstater samt med näringslivet.
Byggmaterialindustrierna stödjer intentionerna i
energieffektiviseringsdirektivet om 20 procent effektivare
energianvändning och att direktivet ska bana väg för ytterligare
förbättringar men anser att det är tveksamt om Sveriges ambitioner och
lagda intensitetsmål kommer att bidra till en gemensam måluppfyllelse.
Energi- och miljötekniska föreningen ställer sig bakom lagstiftning och
åtgärder som främjar effektiv användning av energi, men efterlyser större
helhetssyn, förenkling och samordning. Särskilt pekas på att dagens
byggregler innefattar funktionskrav och lämnar öppet för den som
genomför en åtgärd att uppnå kraven på bästa sätt. Detta synsätt frångås
nu med krav på specifika tekniklösningar för energihushållning i
byggnader.
Energieffektiviseringsföretagen (EFF) anser att man i det framlagda
förslaget försöker finna sätt att göra så lite som möjligt i stället för att
dra nytta av lönsamma möjligheter. EFF framför vidare att forskning
inom området beteendeekonomi visar att beslutsfattandet hos enskilda
personer och företag är komplicerat men kan förbättras genom
utformning av ”erbjudanden”. EFF föreslår att det inrättas ett centrum
för energieffektivisering och en fond för finansiering av åtgärder.
Fastighetsägarna Sverige ställer sig bakom EU:s ambitioner inom
energieffektivisering men anser att den presenterade promemorian inte
tar hänsyn till den svenska utformningen av energisystemen i byggnader
samt erfarenheterna från det svenska energieffektiviseringsarbetet.
Fastighetsägarna anser att promemorian har en huvudsaklig
utgångspunkt i en juridisk analys av direktivet och saknar en grundlig
saklig analys av ett lämpligt genomförande av direktivet i Sverige.
Fortum framför att energieffektivisering måste ses ur ett
systemperspektiv, eftersom det annars riskerar att bli suboptimeringar.
Energikontoren Sverige är överlag positivt inställd till förslagen i
promemorian och att man från regeringens sida visar att man är
medveten om det gedigna arbete och positiva inslag som regionala
energikontor innebär på området.
8
Kyl & Värmepumpföretagen anser att förslagen i promemorian är för
defensiva och hade önskat en större satsning på
energieffektiviseringsåtgärder i form av t.ex. finansieringsfonder,
informationsaktiviteter och forum för samordning. Det anses finnas en
besparingspotential till år 2020 för enbart lönsamma åtgärder inom
fastighetsinstallationer uppgående till drygt 20 TWh.
Skogsindustrierna saknar konkretisering av många av förslagen i
promemorian och menar att detta istället överlåts till att utarbetas i
föreskrifter. Då påverkan på Skogsindustriernas medlemsföretag kan bli
signifikant framhåller Skogsindustrierna att de vill vara delaktiga i detta
föreskriftsarbete. Vidare anges att det är svårt att, utifrån promemorians
förslag och konsekvensanalys, utläsa hur administrativt omfattande
implementeringen de facto blir. Ambitionen vid implementeringen av
direktivet måste därför vara att hålla genomförandet av förslagen på
lägsta möjliga administrativa nivå.
Svensk Fjärrvärme är positivt till en ambitiös
energieffektiviseringspolitik på svensk nivå och EU-nivå, men framhåller
den svenska inriktningen att bedömningarna ska ske utifrån ett
systemperspektiv. Svensk Fjärrvärme anser att promemorian och
förslagen till genomförande inte relaterar till den befintliga utformningen
och erfarenheterna av den svenska energieffektiviseringspolitiken. Enligt
Svensk Fjärrvärme har promemorian en huvudsaklig utgångspunkt i en
juridisk analys av direktivet och saknar en grundlig saklig analys av ett
lämpligt genomförande av direktivet i Sverige.
Svensk bioenergiförening (Svebio) anser att direktivet kommer att ha en
begränsad betydelse för utvecklingen i EU och ännu mindre betydelse i
Sverige. Det anses bl.a. att åtskilligt som tas upp i direktivet redan är
täckt i svensk lagstiftning och att några av punkterna i direktivet leder till
överflödig lagstiftning, enbart till för att tillfredsställa direktivets
formella krav. Enligt Svebios uppfattning åstadkoms den bästa
styrningen av energimarknaden genom generella styrmedel, i första hand
en prissättning av koldioxidutsläppen via koldioxidskatter och en väl
fungerande utsläppshandel.
Sveriges Byggindustrier stödjer intentionen i
energieffektiviseringsdirektivet samt förslaget att regeringen bör
fastställa en långsiktig strategi för att säkerställa att det inte
underinvesteras i renovering av befintliga byggnader. Sveriges
Byggindustrier är kritiska till den process som föranlett förslaget.
Sveriges Byggindustrier anser att det är beklagligt att utvärderingen av
styrmedel för energieffektivisering inte genomförts innan promemorians
utskick. Därmed saknas ett samlat underlag för att bedöma vilka
energieffektiviseringsåtgärder som är mest effektiva och som bör
prioriteras i samband med genomförande av
energieffektiviseringsdirektivet. Enligt Sveriges Byggindustrier har
9
promemorian en huvudsaklig utgångspunkt i juridisk analys och saknar
en grundlig saklig analys av ett lämpligt genomförande av direktivet i
Sverige.
Teknikföretagen är positiva till att Sverige uttrycker målet för
energieffektivisering som ett intensitetsmål. Man är också tydliga med
att genomförandet av direktivet inte får medföra en ökad administrativ
börda för företagen.
Vattenfall AB framhåller vikten av en holistisk syn för perspektiven
primärenergireducering, samlat energisystemtänkande och styrning av
energianvändning baserat på energiintensitet. Vidare anförs när det gäller
lagförslagen att det behövs ett gemensamt synsätt med de i rapporten
”Enklare för kunden – förslag som ökar förutsättningarna för en nordisk
slutkundsmarknad”.
Naturskyddsföreningen konstaterar att det är svårt att bedöma effekterna
av många åtgärdsförslag i promemorian då många väsentliga delar
kommer att utredas vidare och/eller regleras på förordningsnivå.
Naturskyddsföreningen menar vidare att det är mycket olyckligt att
Näringsdepartementet genom att hänvisa till befintliga styrmedel går
miste om möjligheten att ta krafttag för energieffektivisering.
Naturskyddsföreningen befarar att Sverige riskerar att få bakläxa från
EU-kommissionen för att inte ha genomfört direktivet på ett
tillfredsställande sätt.
Artiklarna 1 och 2
Konjunkturinstitutet anser att direktivets definition av uttrycket
energibesparing som formulerats i en ”före och efter mätning” kan
resultera i att Kommissionen riskerar att missa eventuella rekyleffekter,
som innebär att energivinster används till ökad energianvändning.
Artikel 3 – Ett vägledande mål
Riksrevisionen anför att regeringen bör föreslå riksdagen att förtydliga
definitionen av målet om 20 procent effektivare energianvändning till år
2020. Särskilt anförs att begreppet ”tillförd energi” såsom täljaren i
energiintensitetsmålet behöver preciseras. Riksrevisionen anser att målet
så som det nu är formulerat inte tar hänsyn till verkliga
energieffektiviseringsåtgärder, eftersom begreppet ”tillförd energi” även
innefattar omvandlingsförluster inom främst kärnkraftsindustrin. Med
nuvarande målformulering kan energiintensitetsmålet enligt
Riksrevisionen komma att motverka klimatmålet, eftersom en ökad
andel kärnkraft skulle leda till större omvandlingsförluster trots att
klimatpåverkan skulle minska. Slutligen poängteras att all elproduktion
bokförs i Sverige såsom tillförd energi, även om elen exporteras. Det
10
anförs att – om nuvarande målformulering behålls – så behöver i stället
uppföljningen anpassas till att även avse verkliga effektiviseringsåtgärder.
Konjunkturinstitutet anser att det är klimatmål, och inte
energieffektiviseringsmål som behövs och att det är orimligt att de
enskilda medlemsstaterna, vid utformande av sina nationella mål, ska
beakta unionsmålet eftersom det kräver att medlemsstaterna både
beaktar andra medlemsstaters nationella mål och hur dessa mål ser ut att
uppfyllas vilket kan resultera i bedömningar där äpplen jämförs med
päron. Institutet anser även att Näringsdepartementets tillämpning är
mer ambitiös än vad direktivet kräver.
Energimyndigheten tillstyrker särskilt bedömningen och anför att det
nuvarande målet fungerar väl som vägledande mål.
Statens fastighetsverk anser att det kan vara klokt att ta höjd när Sveriges
målnivå fastställs och styrmedlen utformas eftersom det kan vara svårt
att bedöma styrmedlens effekt.
Högskolan i Dalarna anser att ett vägledande mål är nödvändigt i avsikt
att skapa harmonisering, standardisering och vägledning för utveckling.
Kungliga Tekniska Högskola (KTH) anser att det gällande målet inte är
tillräckligt ambitiöst och snarare motsvarar en ”business as usual”utveckling som till och med kan innebära en totalt sett ökad
energianvändning. Målet bör därför enligt KTH revideras.
Lunds universitet avstyrker den svenska målformuleringen under artikel 3
och framför att det svenska målet bör omformuleras för att spegla en
högre och rimlig ambitionsnivå och större beslutsamhet för
energieffektivisering att det bör kontrolleras mot officiell statistik att
den i promemorian angivna svenska primärenergianvändningen om 534
TWh (2008) verkligen stämmer eftersom universitetets kontroll ger en
primärenergianvändning om 567 TWh (2008).
Umeå universitet påpekar att det är fem år sedan beslutet om det nu
gällande energiintensitetsmålet fattades. Om omställningen inte går fort
nog kan det enligt universitetet finnas skäl till att formulera ett nytt mål.
Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att energiintensitetsmålet ska höjas
från 20 procent till 30 procent mot BNP från 2008 till 2020 för att
direktivet ska uppfyllas och Sverige ska tillgodogöra sig fördelarna med
energieffektivisering.
Östersunds kommun anser att det antagna energiintensitetsmålet inte är
tillräckligt. För att nå uppsatta energi- och klimatmål på längre sikt bör
en bedömning göras om ambitionsnivån till 2020 behöver höjas. Staten
behöver ge tydliga styrsignaler när det gäller energieffektivisering.
11
Särskilt behöver Energimyndigheten och Boverket ges gemensamma
uppdrag att främja energieffektivisering.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anser att det nationella målet
till 2020 inte ska vara mindre ambitiöst än de senare decenniernas
utveckling av energianvändningen och nuvarande mål kan behöva
skärpas.
Bostadsrätterna anser att Sverige har välisolerade och energimässigt väl
fungerande bostäder. och ett, i europeiskt perspektiv, synnerligen väl
underhållet byggnadsbestånd samt att risken är uppenbar att
byggåtgärder som initieras av direktivet i ett livscykelperspektiv leder till
sämre effektivitet och ökad miljöbelastning trots att det i det korta 2020perspektivet framstår som attraktivt.
Energieffektiviseringsföretagen (EFF) finner det anmärkningsvärt att
beräkningarna visar tydligt att Sverige, genom sin målformulering om
minskad intensitet, kommer att bidra till det gemensamma målet att
minska det totala energislöseriet endast om den svenska ekonomin
utvecklas sämre än i övriga europeiska länder. EFF framför att ett nytt
mål för Sverige ska tas fram som bygger på den potential som finns i
landet.
Fastighetsägarna tillstyrker särskilt förslaget i denna del.
Göteborg Energi tillstyrker särskilt förslaget i denna del.
Jernkontoret tillstyrker särskilt förslaget i denna del och uppmanar
regeringen att arbeta för att ett intensitetsmål införs även på EU-nivå.
Klimatkommunerna avstyrker bedömningen och anser att den föreslagna
omtolkningen av EU:s mål är fel väg att gå. I stället borde Sverige ange
ett mål som motsvarar EU:s, dvs. 20 % minskad primärenergianvändning
till 2020. Särskilt eftersom Sverige enligt de senaste beräkningarna inte är
på väg att uppnå det angivna energiintensitetsmålet bör detta överges till
förmån för ett bindande mål om energianvändning.
Innovations- och kemiindustrierna i Sverige tillstyrker särskilt att det
vägledande målet anges som ett intensitetsmål.
Näringslivets regelnämnd tillstyrker förslaget att anmäla
energiintensitetsmålet.
Svensk Energi framhåller det nuvarande svenska energiintensitetsmålet
som positivt då det inte sätter hämsko på ekonomin och påpekar att en
svensk variant av EU-målet skulle kunna få allvarliga följder för den
svenska ekonomin. Utifrån promemorian upplever man att det är svårt
12
att utläsa vilken inställning Näringsdepartementet har till frågan om ett
svenskt energieffektiviseringsmål byggt på EU:s metodik.
Svensk Energi anser att det i artikel tre öppnas en möjlighet för
EU-kommissionen att återkomma till frågan om bindande mål för
energianvändningen i varje medlemsstat om de vägledande mål som
medlemsstaterna sätter inte räcker till för att hålla EU som helhet under
det föreskrivna taket om 1474 Mtoe primärenergi år 2020 (1078 Mtoe i
slutlig energianvändning). Svensk Energis bedömning är att
medlemsstaterna och EU-kommissionen enligt direktivet har en
skyldighet att se till att EU håller sig under taket samt att
Europaparlamentet kan, om medlemsstaternas mål inte räcker till, väcka
talan inför EU-domstolen om att dessa parter inte lever upp till sitt
åtagande om maximal energianvändning enligt direktivet.
Att Näringsdepartementet tolkar artikel tre som om EU inte har
ett bindande mål för energianvändningen upplever Svensk Energi som
förvånande men stödjer att departementet gör denna tolkning gällande
mot EU-kommissionen i det fortsatta arbetet. Svensk Energi anser
vidare att det är tydligt att målet för energieffektivisering på EU-nivå
inte stöder den svenska energieffektiviseringspolitiken. Trots detta ska
hänsyn tas till EU-målet när medlemsstaterna sätter sina nationella
vägledande mål. Svensk Energi understryker därför att det post-2020
inte bör sättas upp nya mål för energieffektivisering på EU-nivå utan
varje land bör, utifrån sina utmaningar och energisystem, formulera mål
och passande styrmedel för energieffektivisering. Ett klimatmål bör
enligt Svensk Energi också vara överordnat andra mål i energi- och
klimatpolitiken och att satsningar på förnybar energi och
energieffektivisering i första hand är medel för att åstadkomma minskade
klimatutsläpp. Främsta styrmedlet i klimatpolitiken är enligt Svensk
Energi ett ambitiöst EU ETS.
Svensk Fjärrvärme tillstyrker bedömningen att det svenska
energiintensitetsmålet ska ligga fast. Dock anses det vara något oklart
hur energieffektiviseringsdirektivets primärenergimål ska relatera till det
nationella energieffektiviseringsmålet. Det framhålls att
systemperspektivet är centralt och att det är utifrån den primära
energiresursanvändningen som åtgärder ska prioriteras.
Svensk bioenergiförening (Svebio) anser att riksdagens målformulering
innebär att Sverige valt en enkel väg som knappast innebär någon
utmaning, eftersom energiintensiteten årligen och utan åtgärder
förbättras med ungefär 1,5 % genom strukturomvandling och teknisk
utveckling. Svebio anser att energieffektiviseringsmålet bör kompletteras
med en trovärdig prognos för den absoluta energianvändningen år 2020,
en beräkning som antagligen skulle visa att Sveriges energianvändning
kommer att vara konstant eller lägre 2020 jämfört med idag. Regeringen
bör också i absoluta tal redovisa vilka energibesparingar som nås med
olika riktade åtgärder och i olika samhällssektorer.
13
Svenska Trädbränsleföreningen tillstyrker förslaget och anser att det
nuvarande målet är bra.
Svenskt Näringsliv tillstyrker förslaget att rapportera det befintliga
energiintensitetsmålet och framhåller särskilt att Sverige bör markera
mot eventuella försök från Kommissionens sida att ställa krav på tak för
den absoluta energianvändningen.
Sveriges Byggindustrier motsätter sig inte bedömningen att Sveriges redan
antagna energieffektiviseringssmål är det som ska anmälas till
Kommissionen men anser att promemorian borde ha diskuterat
möjligheten att öka ambitionsnivån.
Swedisol anser att det är tveksamt att Sveriges ambitioner och lagda
intensitetsmål kommer att bidra till måluppfyllelse i EU och menar att
man mer offensivt bör ta till vara på alla möjligheter till effektivisering
och utifrån befintlig potential sätta ett realistiskt nationellt mål.
Isoleringsfirmornas förening anser att Sveriges potential till än mer
effektivare energianvändning också bör beaktas i beräkningarna och
hänvisar till rapporter och undersökningar som pekar på
energibesparande åtgärder med positiv ekonomisk utveckling.
Svensk Ventilation anser det vara tveksamt att Sveriges ambitioner och
lagda intensitetsmal kommer att bidra till en gemensam maluppfyllelse
och vill se ett mer offensivt mål.
Naturskyddsföreningen menar att det är olyckligt att det antagna målet
om 20 procents effektivare energianvändning, som omräknats till ett
intensitetsmål, anses uppfylla direktivets krav på vägledande nationellt
mål för energieffektivisering. Detta mål kan uppfyllas utan att några
åtgärder behöver vidtas och kan knappast sägas bidra till att uppfylla
EU:s mål om energieffektivisering.
Artikel 4 – En nationell strategi för renovering av byggnader
Högskolan i Dalarna framför att renoveringsmetoder behöver utvecklas
som kombinerar energieffektivitet med bevarandekrav och att ett
nationellt renoveringscentrum behöver etableras. Högskolan i Dalarna
föreslår även att de regionala högskolorna kan vara noder i ett nationellt
nätverk för förmedling av kunskap om effektiva, långsiktiga lösningar
och att dessa noder ska ha sitt nav inom Energimyndigheten eller
Belok/Bebo kanslierna.
Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) tillstyrker förslaget men påpekar
att det är viktigt att det i en sådan strategi är de långsiktiga klimatmålen
som beaktas. Det kan finnas motsättningar mellan åtgärder som är
14
kostnadseffektiva på kort och lång sikt. Eftersom byggnader har lång
livslängd är det enligt KTH centralt att det i strategin tas hänsyn till de
långsiktiga klimat- och miljömålen.
Landstinget i Kalmar län är positiva till förslaget om en nationell strategi
för renovering av byggnader särskilt styrmedel och åtgärder som
stimulerar en kostnadseffektiv totalrenovering av byggnader.
Västra Götalandsregionen tillstyrker förslaget med en nationell strategi
och pekar särskilt på problemet med att allmännyttiga bostadsföretag
p.g.a. kravet om affärsmässighet får svårt att genomföra långsiktiga
energieffektiviseringsåtgärder utan att kraftigt höja hyrorna.
Växjö kommun anser att det här är ett mycket viktigt område att
fokusera på och att det är väldigt viktigt att alla renoveringar görs med
energianvändningen i starkt fokus.
Umeå kommun instämmer i bedömningen med en nationell strategi men
framhåller att energikraven för nybyggnation i BBR behöver ses över då
kraven är för låga för att bidra till nära noll-energibyggnader. Kraven
anses inte heller vara teknikneutrala.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tillstyrker behovet av en
nationell strategi för energieffektiv renovering och en översyn av
styrmedel för att underlätta investeringar. SKL framför även att
byggreglernas energikrav behöver skärpas och göras teknikneutrala.
Bostadsrätterna anser att när och om en nationell strategi ska läggas fast
bör den då byggas ”nerifrån och upp”, d.v.s. utgå från de olika problem
och möjligheter som fastighetsansvariga möter i vardagen, i motsats till
de, ur ett nationellt perspektiv mer näraliggande ”uppifrån och ner”;
modeller skapas utifrån nationellt aggregerad statistik om
byggnadsbeståndets ålder, användning, sammansättning och
ägarförhållanden. Bostadsrätterna anser också att eventuella förslag som
presenteras bör utformas som icke-diskriminerande generella åtgärder
och bör finansieras av ägarna till fastigheterna och framför att man inte
vill se en situation då enbart de fastighetsägare gynnas som över tiden
underlåtit att underhålla sina hus på en acceptabel nivå.
Byggherrarna instämmer i bedömningen att en nationell strategi ska
utarbetas, men anser att fokus på åtgärderna ska vara
kostnadseffektivitet. I detta ligger även att hyran efter en renovering ska
vara på en rimlig nivå. Fokus enligt strategin bör inte vara på
totalrenovering.
Byggmaterialindustrierna framför att det finns stora möjligheter till
effektivisering i våra byggnader och menar att energianvändningen i
byggnader kan minska från 85 TWh till 42,5 TWh till 2050.
15
Byggmaterialindustrierna stödjer förslaget att regeringen bör fastställa en
långsiktig strategi för byggnadsrenovering. Byggmaterialindustrierna
anser att det, förutom vinsterna för fastighetsägare, brukare och boende,
finns mycket stora samhällsvinster att göra bl.a. i form av ökad
sysselsättning och konkurrenskraft.
Energieffektiviseringsföretagen (EFF) anser att det finns en mycket stor
potential för effektivisering inom byggnadssektorn om den bara
utnyttjas på rätt sätt. Detta innebär, enligt EFF, att det måste finnas ett
helhetsperspektiv där ett antal olika åtgärder sätts samman till paket med
genomförande vid en tidpunkt eller under en längre tidsperiod. EFF
framför att de bedömningsgrunder och den kalkylmetodik som tillämpas
av BELOK bör vara utgångspunkt och att man bör ta intryck av
Storbritanniens modell, ”Green deal”, där kunder kan få erbjudanden till
helhetslösningar som också inkluderar finansiering.
Fastighetsägarna Sverige ställer sig bakom antagandet av en långsiktig
nationell strategi för renovering av byggnader, men anser att uppdatering
av strategin med treårs-intervaller är för kort tid för genomförande av
renoveringsåtgärder.
Energirådgivarna anser att den nationella strategin är en mycket viktig
del av genomförandet men att fokus bör läggas på själva genomförandet
av åtgärderna. Fastighetsägarna bör därför få hjälp och stöd för att
komma igång med åtgärderna. Stödet skulle kunna vara bidrag för
samordnare eller en energicoach som tar fram lönsamma åtgärdspaket.
Klimatkommunerna konstaterar att en stor andel av den slutliga
energianvändningen går till uppvärmning och kylning av bostäder och
lokaler, och att det är mycket viktigt att alla renoveringar görs med
energianvändningen i fokus. Klimatkommunerna anser det vara viktigt
att kommunerna får möjlighet att ställa skarpare krav på
energianvändningen än vad som följer av byggreglerna. Dessutom bör
kraven i byggreglerna skärpas i detta avseende.
Lantmännen framhåller vikten av att Boverkets nybyggnadsregler bör
revideras och pekar på att nuvarande regler utgår från köpt energi.
Lantmännen anser inte att detta kan betraktas som teknikneutralt då det
missgynnar vissa tekniska lösningar och ger en felaktig styrning mot vad
man anser måste vara målet med energieffektivisering, nämligen minskad
klimatpåverkan. Lantmännen delar Svebio:s uppfattning att
nybyggnadsreglerna bör revideras i enlighet med direktivets krav på
reduktion av primärenergianvändning och klimatpolitiska krav.
Svensk Energi tillstyrker förslaget att ta fram en nationell strategi för
renovering. Styrmedel bör bygga på att stärka marknadens mindre och
kunskapssvaga aktörer som t.ex. mindre fastighetsbolag och
bostadsrättsföreningar. Vidare anges att de företag som säljer t.ex.
fastighetsförvaltningstjänster som ofta inbegriper drift av ventilation och
16
värme, har en viktig roll. Att nå dessa företag med kompetensinsatser
kan vara ett annat sätt att få med energieffektiviseringsperspektivet i
fastighetsförvaltningen.
Svensk Fjärrvärme anser att utgångspunkten för en nationell
renoveringsstrategi bör tas i den energi som används i en byggnad, och
inte den energi som köpts. Dessutom bör Boverkets byggregler ses över i
detta sammanhang eftersom de utgår från ”köpt energi” och anses
missgynna gemensamma uppvärmningsformer som fjärrvärme. Det
konstateras att det framlagda förslaget om energimätning i byggnader
kommer att motverka förutsättningarna att kunna genomföra en
nationell renoveringsstrategi eftersom incitamenten försvinner för
fastighetsägaren att vidta energieffektiviseringsåtgärder.
Svensk Bioenergiförening (Svebio) framhåller bl.a. att direktivets
huvudinriktning är att minska primärenergianvändningen och anser att
de svenska nybyggnadsreglerna, som utgår från inköpt energi, står i
kontrast till detta. Nybyggnads- och ombyggnadsreglerna bör därför
ändras i enlighet med direktivets krav på reduktion av
primärenergianvändning och klimatpolitiska krav. När den långsiktiga
strategin fastställs bör även hänsyn tas till behovet att reducera utsläppen
av växthusgaser, samt även kostnadseffektivitet och privatekonomisk
lönsamhet för att undvika omfattande subventionering.
Svenskt Näringsliv stödjer bedömningen men framhåller vikten av att
förslaget till strategi remitteras innan regeringen fastställer den.
Sveriges Byggindustrier deltar i Boverket och Energimyndighetens arbete
med att ta fram ett förslag till renoveringsstrategi och anser att det är
mycket viktigt att förslaget remitteras innan det fastställs av regeringen.
Sveriges Byggindustrier anser att lagkrav på omfattande
energieffektivisering vid renovering är fel väg att gå och riskerar att leda
till att fastighetsägarna gör bedömningen att det blir alltför dyrt och
därmed skjuter upp renoveringen. Vidare framförs förslag att
fastighetsavgiften ska kopplas till byggnadens energiprestanda på så vis
att en byggnad med låg energianvändning ska få lägre fastighetsavgift än
en byggnad med hög energianvändning. Sveriges Byggindustrier
tillstyrker förslagen om åtgärder för ökad energieffektivitet i byggnader
som ägs av statliga myndigheter. Förslaget rörande statliga myndigheters
inköp tillstyrks och vikten av god uppföljning enligt förutbestämda
kriterier och sanktioner för dem som inte uppfyller kraven. Förslaget om
främjande av åtgärder för ökad energieffektivitet i kommuner och
landsting tillstyrks. Sveriges Byggindustrier anser att det finns ett behov
av att förtydliga att kommunernas möjlighet att krav på energieffektiva
produkter ska gälla i kommunernas roll som beställare och inte i deras
roll som myndighet.
17
Swedisol är mycket positiva till framtagandet av en nationell strategi för
byggnadsrenoveringar. Vidare anförs att den offentliga sektorns roll som
förebild kan bli mycket tydligare och att staten snarast ska fastställa en
definition av byggnad med hög energiprestanda Det framhålls vidare att
man anser det viktigt att förslaget remitteras innan det fastställs.
Veidekke anser att det behövs fastställas en långsiktig nationell strategi
för renovering i byggnader bör fastställas men anser att fokus ska ligga
på långsiktigt kostnadseffektiva åtgärder. Vidare framförs förslag att
fastighetsavgiften ska kopplas till byggnadens energiprestanda på så vis
att en byggnad med låg energianvändning ska få lägre fastighetsavgift än
en byggnad med hög energianvändning. I dagsläget kan ambitiösa
energieffektiviseringsåtgärder snarare öka fastighetsavgiften, vilket
upplevs som kontraproduktivt. Veidekke ställer sig positiva till
beställarkrav från kommuner men motsätter sig att kommuner går in
som regelinstans.
Isoleringsfirmornas förening välkomnar en nationell strategi för
byggnadsrenovering. Vidare anges att Boverkets regler bör ligga som
grund för enskilda krav per disciplin inom byggnadssektorn till exempel
minimikrav för VVS-installationer ur en energianvändningsaspekt. IF
anser att dem offentliga sektorn bör ha kapacitet och kunna ta på sig en
roll som vägledande i energieffektiviseringsarbetet, därmed finns
paralleller till artikel 5 och 6. Inom byggsektorn kan långsiktighet ofta
förbigås och eftersom strategin föreslås vara långsiktig bör hänsyn också
tas till livscykelperspektivet med driftkostnader och boendekostnader
istället för, som aktuellt, bara i byggnadsskeendet.
Etik & Energi välkomnar en nationell strategi för byggnadsrenovering
och framför betydelsen av att beakta den potential som ryms avseende
Svenska kyrkans och frikyrkornas byggnader.
Artiklarna 5 och 6 – Insatser för energieffektivisering i den offentliga sektorn
Konkurrensverket tillstyrker särskilt förslaget att använda ett alternativ
för att uppnå energibesparingar i statligt ägda byggnader. Verket anför
att den föreslagna ordningen bättre ger utrymme för att
kostnadseffektivt uppnå verkliga energibesparingar, i stället för att
använda sig av den ”osthyvelsprincip” som direktivets huvudalternativ
ger uttryck för.
Konkurrensverket tillstyrker även förslagen om att i förordning kräva att
statliga myndigheter gör inköp utifrån högsta energiprestanda, men
framhåller att det är viktigt att villkoren ”kostnadseffektivitet,
ekonomisk genomförbarhet, hållbarhet i vidare bemärkelse, teknisk
lämplighet samt tillräcklig konkurrens” beaktas och vägs mot varandra
vid utformningen av förordningen. Även Energimyndigheten och
18
Länsstyrelsen Norrbottens län påtalar vikten av att begreppen tolkas rätt
och anför att tolkningen bör slås fast på förordningsnivå.
Konsumentverket ställer sig bakom de föreslagna strävandena att nå ökad
energieffektivitet i statliga myndigheter och framför att verket redan är
aktivt i dessa frågor inom ramen för sitt miljöledningssystem.
Naturvårdsverket stödjer promemorians förslag att en alternativ strategi
bör väljas i stället för de åtgärder som anges i direktivets artikel 5.1.
Verket anser vidare att det är viktigt att genomförandet av direktivet
kopplas till förordningen (2009:907) om miljöledningssystem i statliga
myndigheter så att det inte uppstår likartade krav på energikartläggningar
och rapporteringar av myndigheternas energieffektiviseringsarbete i olika
delar av lagstiftningen bl.a. bör uppfyllandet av kraven enligt artikel 6.1.
bör kunna redovisas och följas upp inom ramen för
miljöledningsförordningen.
Energimyndigheten påpekar att tröskelvärdena kommer att medföra att
en stor del av inköpen inte kommer att omfattas av kraven. Myndigheten
anser att det för Sveriges del bör prövas om fler upphandlingar borde
omfattas.
Energimyndigheten anför att myndigheternas rapportering enligt artikel 5
bör kunna samordnas med rapporteringen enligt artikel 6, eftersom
Fortifikationsverket och Statens fastighetsverk omfattas av båda kraven.
När det gäller valet att fördela sparbetinget på ovan nämnda myndigheter
så tillstyrker myndigheten bedömningen.
Energimyndigheten delar bedömningen att kraven på kommuner och
landsting bör utökas i samband med statligt stöd om
energieffektivisering och framhåller att viss framförhållning är
nödvändigt. Det framhålls att Länsstyrelsen har en viktig samordnande
roll på regional nivå och att utökade resurser kan behövas om
Länsstyrelsens roll upphör.
Statens fastighetsverk (SFV) stöder att en alternativ strategi väljs och att
man tillsammans med Fortifikationsverket ska minska
energianvändningen i byggnaderna med åtminstone 21 GWh men
framför att det bör anges hur energisparkravet ska delas upp mellan SFV
och Fortifikationsverket. SFV anser även att bedömningen om statliga
myndigheters inköp måste kompletteras med ”officiellt skydd eller
särskilda arkitektoniska eller historiska värden” samt att denna
formulering även bör inkluderas i den förordning som ska tas fram. SFV
lyfter fram att detta undantag är möjligt att göra enligt direktivets bilaga
III och att man trots undantaget kommer att genomföra en mängd
lönsamma energisparåtgärder i byggnaderna.
19
Trafikverket tillstyrker förslaget om undantag för myndigheter som äger
små fastighetsbestånd. Trafikverket tillstyrker även förslagen om
implementering av artikel 6 men anser att förordningen som ska tas fram
bör ha ett bredare fokus än på byggnader som statliga myndigheter hyr
och den verksamhet som sker i dessa byggnader. Trafikverket anser att
det bör ges närmare vägledning om hur myndigheterna ska tillämpa
direktivets artikel III mot bakgrund av det begränsade utbudet av däck
som klarar de högsta klassificeringarna i samtliga kategorier vilket kräver
avvägningar mellan säkerhet och energieffektivitet. Trafikverket
efterfrågar även ett helhetsgrepp när det gäller myndigheters
energianvändning så att fokus lyfts från energianvändning i lokaler till
myndighetens hela verksamhet och att detta bör genomsyra kommande
regelverk.
Högskolan i Dalarna anser att det nya programmet som föreslås för den
offentliga sektorn ska omfatta även de allmännyttiga bostadsbolagen och
att kommuner ska gå före genom att kunna redovisa tillförlitliga
nyckeltal för egna fastigheter och erbjuda övriga fastighetsägare metodik
för jämförelser. Högskolan i Dalarna föreslår en fortsatt nationell
forskning och utvärdering av framförallt lågenergibyggande och ett
fortsatt Cerbof-program samt att byggsektorns gängse metoder för
långsiktiga kalkyler och redovisning av beslutsunderlag moderniseras.
Högskolan i Dalarna framför också att renoveringsmetoder behöver
utvecklas som kombinerar energieffektivitet med bevarandekrav och att
ett nationellt renoveringscentrum behöver etableras.
Lunds universitet avstyrker bedömningen att energisparbetinget under
artikel 5 enbart bör gälla för två av de berörda statliga fastighetsägarna
och föreslår en omfördelning så att samtliga av de berörda statliga
fastighetsägarna omfattas.
Umeå universitet anser att definitionen av statligt ägda fastigheter är för
snäv. Det borde vara möjligt att höja ambitionen och inkorporera även
fastigheter som ägs av t.ex. statligt ägda bolag eller t.o.m. övriga
offentligt ägda fastigheter. När det gäller övriga åtgärder för ökad
energieffektivitet i statliga myndigheter (avsnitt 7.3) så påtalar
universitet att det krävs att nya innovativa lösningar och metoder får
prövas och utvärderas. Statliga fastigheter skulle kunna användas som
s.k. test-beds för utvecklings och forskningsprojekt.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det är värdefullt med kontinuitet
på alla nivåer i energiomställningsarbetet och framhåller länsstyrelsens
samordnande roll.
Länsstyrelsen i Skåne län anser att de lagar och förordningar som
styr/föreslås styra arbete med energieffektivisering har alltför lite fokus
på transporter och föreslår att tjänsteresor görs till en obligatorisk del av
den offentliga sektorns energieffektiviseringsarbete. Länsstyrelsen anser
20
att fler myndigheter än Statens fastighetsverk och Fortifikationsverket
borde framgå med gott exempel och omfattas av kravet på
energieffektivisering.
Länsstyrelsen Västra Götalands län anför när det gäller statliga
myndigheters inköp (avsnitt 7.2 i promemorian) att det borde ställas
kompletterande krav på en livscykelanalys. Länsstyrelsen ställer sig
positiv till bedömningen i avsnitt 7.4 och anser att stödet till kommuner
och landsting bör förlängas. Länsstyrelsen ser positivt på att ha kvar ett
samordningsansvar för det statliga stödet.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser när det gäller att genomföra åtgärder
för ökad energieffektivitet i byggnader som ägs av statliga myndigheter,
att kraven inte bör åläggas enbart två myndigheter. Enligt länsstyrelsen
kommer kraven på energikartläggningar att leda till att ett antal lämpliga
energibesparingsåtgärder identifieras. Det vore då lämpligt att den
offentliga sektorn – som ska vara föregångare – åläggs att genomföra ett
antal av dessa åtgärder. Den föreslagna effektiviseringstakten om ca 1
procent årligen anses vara en mycket måttlig ambitionsnivå för
energieffektiviseringsarbetet. Länsstyrelsen framför också sin syn på ett
utökat behov av samordning när det gäller genomförande och
uppföljning av åtgärder och styrmedel. Särskilt gäller detta i förhållandet
mellan centrala förvaltningsmyndigheter och den regionala nivån för att
ge den regionala och kommunala nivån samstämmiga signaler,
vägledning, arbetsmetoder och verktyg. Länsstyrelsen delar
promemorians bedömning att kraven på motprestationer från kommuner
och landsting vid stöd för energieffektivisering bör skärpas. De krav som
promemorian föreslår ska ställas på centrala förvaltningsmyndigheter
(avsnitt 7.2.) borde enligt länsstyrelsen ställas även på kommuner,
landsting och offentligt ägda bolag. Stödet till energikartläggningar
bedöms vara bra, men länsstyrelsen anser att kraven på energianvändning
eller djurenheter är för högt ställt.
Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att energieffektiviseringsmålet ska
omfatta fler statliga byggnader exempelvis de som ägs av statliga bolag
och att målet att minska energianvändningen med 7 procent till 2020 inte
är tillräckligt ambitiöst utan bör vara 20 procent till 2020. Länsstyrelsen
framför också att det är viktigt att stödet till regional samordning
kvarstår och att energieffektiviseringsstödet till kommuner och landsting
bör utökas så att det motsvarar en heltidsanställd per kommun.
Länsstyrelsen Hallands län, anser att arbetet med att samordna det
statliga energieffektiviseringsstödet till kommuner och landsting ska
fortsätta.
Landstinget i Kalmar län framför att energieffektiviseringsstödet till
kommuner och landsting har varit en framgångsfaktor och att
21
landstinget hittills bland annat kunnat inrätta en tjänst som
energistrateg.
Västra Götalandsregionen tillstyrker att energieffektiviseringsstödet till
kommuner och landsting förlängs och att kraven skärps. Dock anser inte
regionen att kraven ska utökas till att omfatta inköp av varor och
produkter med högsta energiprestanda. Enligt regionen kommer då för
kostnader i tid och pengar att riskera överstiga vinsten med stödet för
den enskilda kommunen.
Eskilstuna kommun välkomnar förslaget om krav på hög
energiprestanda för inköp av produkter, tjänster och byggnader
eftersom produkterna kan utvecklas snabbare och priserna pressas
om fler aktörer ställer krav på energiprestanda.
Jönköpings kommun bedömer att det angivna sparbetinget när det gäller
statligt ägda byggnader är en relativt låg ambition. Enligt kommunen bör
därför byggreglerna skärpas (energiprestanda i BBR:s nybyggnadskrav)
och även ambitionen när det gäller statligt ägda fastigheter borde höjas.
Jönköpings kommun som i dag tar del av stödet för energieffektivisering i
kommuner och landsting ser positivt på förslagen med att utöka kraven
på motprestation. Kommunen påpekar dock att stödet är ganska
begränsat, och att utökade krav kan leda till att resurssvaga kommuner
väljer att inte ta del av stödet.
Växjö kommun framför att förslaget ligger väl i linje med kommunens
ambitioner.
Östersunds kommun anser att kraven när det gäller offentlig upphandling
med energikrav bör utvecklas ytterligare så att upphandlingarna driver på
utvecklingen. Det finns behov av bl.a. fortsatt stöd och metodutveckling.
Kommunen ser positivt på ett fortsatt energieffektiviseringsstöd till
kommuner och ser gärna att ett statligt investeringsstöd för klimat- och
energieffektiviseringsåtgärder införs liknande LIP och Klimp som fanns
mellan åren 1998-2012.
Boxholms kommun anser att det är bra att krav ska ställas på inköp av
produkter, tjänster och byggnader med hög energiprestanda. Kommunen
anser vidare att det är bra att energieffektiviseringsstödet för kommuner
och landsting föreslås fortsätta även efter 2014.
Fagersta kommun framför att det måste tydliggöras vad de krav på
motprestationer som föreslås i samband med statligt stöd till
energieffektivisering innebär konkret.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anser att offentlig upphandling
med energikrav bör utvecklas och att det finns behov av fortsatt stöd,
22
metodutveckling och särskilda innovationsupphandlingar. SKL
tillstyrker en fortsättning av energieffektiviseringsstödet till kommuner
och landsting men avstyrker en skärpning av kraven till att omfatta även
inköp. SKL förordar ett nytt system som ersätter kommuner för åtgärder
som effektiviserar energianvändningen och minskar utsläppen av
växthusgaser exempelvis en klimatmiljard.
Bostadsrätterna anser att även om direktivet pekar ut statliga byggnader,
bör rimligtvis samma regler gälla inom alla fastigheter ägda av samhället.
Byggmaterialindustrierna anser att den offentliga sektorns roll som
förebild kan bli mycket tydligare.
Energieffektiviseringsföretagen (EFF) anser att den statliga sektorns
effekter att vara ett föredöme minskar genom att åtagandet flyttas till
endast två statliga myndigheter och att de myndigheter som fått dessa
åtaganden är exempel på myndigheter som länge arbetat strukturerat
med energieffektivisering, vilket skulle kunna betyda att potentialen i
dessa byggnader är lägre än i övriga byggnader.
Fastighetsägarna Sverige anser att kraven på inköp av byggnader med hög
energiprestanda innebär krav även på fastighetsägare som inte är
offentliga, eftersom även privata fastighetsägare tillhandahåller
byggnader till myndigheter som omfattas av kraven.
Klimatkommunerna är positiva till att energieffektiviseringsstödet till
kommuner och landsting förlängs. Dock anses omfattningen behöva
utökas, om förslaget att skärpa kraven på motprestation antas. Fokus bör
även vara på att genomföra och följa upp satsningar. När det gäller
skyldigheten för medlemsstaten att se till att statligt ägda och använda
byggnader ska renoveras anser Klimatkommunerna att det föreslagna
åtagandet om 7 % energibesparing är en för låg ambitionsnivå. Den låga
ambitionsnivån följer enligt Klimatkommunerna av tolkningen att
kraven enligt BBR skulle uppfylla Energiprestandadirektivets krav på
”nära nollenergibyggnader”.
Svensk Energi har inga invändningar mot förslagen avseende insatser för
energieffektivisering i den offentliga sektorn samt statliga myndigheters
inköp och övriga åtgärder för ökad energieffektivitet i statliga
myndigheter. Avseende främjande av åtgärder för ökad energieffektivitet
i kommuner och landsting tolkar Svensk Energi tolkar promemorian att
även kommunalt ägda energibolag omfattas av kommande krav på att
köpa produkter, tjänster och byggnader med hög energiprestanda.
Svensk Energi har inget emot detta i dagsläget men önskar att regeringen
klargör vad som blir krav och vad som innebär att ”bygga vidare på den
inslagna vägen att genom statligt stöd uppmuntra kommuner och
landsting att utveckla sitt arbete för effektivare energianvändning”.
23
Teknikföretagen menar att offentlig upphandling behöver anpassas och
bli mer driven utifrån energiaspekten. Den offentliga sektorn har en
viktig roll att visa ny teknik i drift
Belysningsbranschen framför att det är livscykelkostnaden för
produkterna som skall avgöra om de är lönsamma. För
belysningsprodukter är detta mycket viktigt eftersom det är
energianvändningen under produktens livslängd som är den största
kostnadsposten. Belysningsbranschen menar vidare att det viktigt att
upplysa kommunerna och landstingen att i samband med statligt stöd se
över hela sin elanvändning. Slutligen anser man att målet att
energieffektivisera 3 procent per år gör att det tar lång tid att realisera
energisparpotentialen för belysning.
Swedisol stöder promemorians bedömning och anser det viktigt att den
statliga sektorn är ett föredöme och tydligt visar upp och kommunicerar
erfarenheter från genomfört effektiviseringsarbete. Swedisol menar
också att det bör fastställas vad som kan anses vara en byggnad med hög
energiprestanda.
Svensk Ventilation anser att det ar viktigt att den statliga sektorn är ett
föredöme i den meningen att man visar på metoder och objekt där man
uppnår den fulla potentialen for effektivisering och låter dessa vara
förebilder for andra att efterlikna. Istället för att flytta over åtagandet till
endast två statliga myndigheter bör man utgå från den potential som
finns i statliga byggnader och realisera alla lönsamma åtgärder i statliga
byggnader.
Naturskyddsföreningen konstaterar att det är bra med ett konkret
besparingsmål för energieffektivitet i byggnader som ägs av statliga
myndigheter men menar att målet kunde ha varit mer ambitiöst eftersom
det är av största vikt att använda offentligt ägande som vägvisare till
energieffektivare lösningar.
Artikel 7 – Kvotpliktssystem och alternativa styrmedel för energieffektivitet
Konjunkturinstitutet anser att det är oklart om Näringsdepartementet
beaktat additionalitetsproblem när de föreslår att rådande styrmedel i
huvudsak ska tillämpas och påtalar att departementet istället bara återger
direktivets artikel 7.9, punkt 12, vilken anger att energibesparingar inte
får räknas dubbelt i de fall där inverkan av policyåtgärder överlappar
varandra.
Energimyndigheten delar promemorians bedömning att bygga vidare på
befintliga styrmedel och framhåller att närmare förslag för
genomförande av artikeln måste utarbetas.
24
Trafikverket framför att det inte går att utläsa om förslaget om
policyåtgärder omfattar åtgärder inom trafiksktorn eller ej och att det är
en brist att transporter inte ses som ett viktigare område för insatser
inom energipolitiken.
Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) delar inte promemorians
bedömning att ett alternativ till kvotpliktssystemet bör införas i Sverige.
Enligt KTH finns det marknadsmisslyckanden som inte hanteras av
befintliga styrmedel, marknadsmisslyckanden som ett kvotpliktssystem
skulle kunna korrigera.
Lunds universitet kan inte tillstyrka den att den alternativa strategin är att
föredra framför ett kvotpliktssystem eftersom det finns brister i
underlag och analys bl.a. när det gäller beräkningar av besparingsbeting
och effekter av enskilda styrmedel i Energimyndighetens rapport ER
2013:04.
Umeå kommun instämmer i bedömningen att alternativa strategier är att
föredra.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) instämmer i att effektivisering
kan åstadkommas på annat sätt än genom ett kvotpliktssystem.
Bostadsrätterna instämmer i de bedömningar som görs om att ett
kvotpliktsystem inte bör väljas.
Energieffektiviseringsföretagen (EFF) anser att artikelns fokus, att man
vill se affärsmodeller som fokuserar på energins nytta och inte på energin
bör behållas när man väljer en alternativ tolkning. EFF framför också att
hänvisningen till Energimyndighetens material i promemorian inger
farhågor eftersom man där dels räknat ned ambitionerna till en nivå som
motsvarar ungefär hälften av direktivets krav (c:a 19 TWh/år eller 5 %
istället för 10,5 %), dels låter de redan lågt ställda ambitionerna uppfyllas
med fiktiva förändringar beräknade på skillnader i skatteförhållanden
inom EU och att nedräkningen har gjorts med exkludering av
transportsektorn och dess effektiviseringsmöjligheter samt genom att
tillgodoräkna sig full kompensation genom åtgärder som hävdas
genomförda före EEDs giltighet. EFF anser därför att det brådskar med
att utforma den alternativa strategi som man bara nämner i
promemorian.
Jernkontoret tillstyrker förslaget att inte införa något kvotpliktssystem
utan välja en alternativ modell för implementeringen. Det framhålls att
energieffektivisering inom industrin bäst främjas genom positiva
incitament som skapar resurser och bygger kompetens inom företagen,
samt anförs att Programmet för energieffektivisering i industrin varit
särskilt lyckat.
25
Energirådgivarna anser att huvudalternativet, dvs. införandet av ett
kvotpliktssystem bör genomföras. Energirådgivarna anser att artikeln
fokuserar på energins nytta och inte på energin och att detta fokus bör
bibehållas om man väljer en alternativ tolkning till direktivets huvudlinje.
Energirådgivarna befarar att Sverige kommer att ha en alldeles för låg
ambitionsnivå i genomförandet och att enbart tidigare genomförda
åtgärder kommer att åberopas.
Fortum anser att det är ett allvarligt problem att regeringen inte berör
hur beräkningar kommer att genomföras och att det vid tidigare analys
av artikel 7 inte har gjorts någon som helst analys av vad beräkningar
betyder i primärenergi, som är det slutgiltiga målet för EU:s direktiv
samt att detta borde vara avgörande för att se hur Sverige kommer att
uppfylla målet och göra en bedömning huruvida åtgärderna är
kostnadseffektiva.
Klimatkommunerna anser att huvudalternativet och vita certifikat bör
genomföras i Sverige. I sak hänvisas till att vita certifikat skulle bli ett
marknadsbevis som visar hur billig energieffektivisering är i förhållande
till produktion av ny el. Det finns ett marknadsmisslyckande i form av
kunskaps- och informationsbrist som skulle kunna lösas genom ett
system med vita certifikat.
Oberoende elhandlare tillstyrker bedömningen att använda befintliga
styrmedel i stället för att införa ett kvotpliktssystem. Särskilt påtalas det
olämpliga i att direktivets huvudspår inte skiljer mellan elhandelsbolag
och nätbolag utan behandlar dem på samma sätt.
Innovations- och Kemiindustrierna i Sverige anser att en svensk alternativ
strategi måste anpassas till de olika förutsättningar som råder i samhällets
sektorer. Strategin måste förena effektiviseringskraven med lönsamhet
och stärkt konkurrenskraft. Det anses vara viktigt att den administrativa
bördan minimeras. Särskilt efterfrågas ett nytt program för
energieffektivisering inom industrin.
Näringslivets regelnämnd tillstyrker förslaget att använda alternativ till att
införa kvotpliktssystem.
Skogsindustrierna tillstyrker förslaget att använda alternativ till att införa
kvotpliktssystem. Vidare framhålls att administrationen i det system för
styrmedel och incitament som används bör vara minimal, samt att det är
en fördel om olika typer av styrmedel kan användas för olika sektorer i
samhället. Skogsindustrierna saknar däremot förslagen till incitament
eller styrmedel som ska användas för att uppfylla Artikel 7 i
promemorian. Skogsindustrierna framhåller här PFE som ett viktigt
incitamentsbaserade styrmedel som givit upphov till stor
energieffektivisering inom framförallt skogsindustrin. Att ett nytt
26
incitamentsbaserat styrmedel följer efter PFE framhålls som viktigt för
företagens fortsatta konkurrenskraft.
Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige
(SveMin)tillstyrker bedömningen att en alternativ strategi i stället för ett
kvotpliktssystem ska genomföras. SveMin efterfrågar dock förslag på
styrmedel och framhåller vikten av ett förnyat program för
energieffektivisering inom industrin kommer på plats. Vidare pekas på
behovet av forskning, utveckling och innovation inom
energieffektivisering.
Svensk Energi tillstyrker bedömningen att en alternativ strategi istället
för ett kvotpliktsystem ska genomföras. Svensk Energi framhåller att det
varit värdefullt att veta vilken inställning regeringen har till t.ex. det
förslag om frivilliga avtal som Energimyndigheten föreslog i sin rapport i
slutet av januari 2013.
Svensk Fjärrvärme stödjer inriktningen att alternativ till ett
kvotpliktssystem ska väljas. Ett kvotpliktssystem bedöms bli
administrativt betungande och riskera att bli ineffektivt. Inriktningen att
vidareutveckla befintliga styrmedel stöds.
Svensk Bioenergiförening (Svebio) tillstyrker bedömningen att använda
alternativ till kvotplikt och framhåller att energi- och klimatpolitiken
styrs bäst med långsiktiga generella styrmedel.
Svenska Trädbränsleföreningen tillstyrker bedömningen att använda
alternativ till kvotplikt.
Sveriges Byggindustrier tillstyrker bedömning att använda alternativ till
kvotplikt.
Teknikföretagen tillstyrker bedömningen att utarbeta ett alternativ till
kvotplikt.
Svenskt Näringsliv tillstyrker bedömningen att genomföra alternativ till
att införa ett kvotpliktssystem. Särskilt framhålls att ett system som tar
tillvara på principerna från PFE vore en lämplig modell för
genomförande.
Swedisol delar bedömningen att en alternativ strategi till
kvotpliktssystem ska väljas och ställer sig också bakom förslaget till
övergripande mål. Swedisol efterlyser vidare mer åtgärder inom bygg och
fastighetssektorn.
Veidekke tillstyrker att alternativ strategi till kvotpliktssystem ska väljas.
27
Naturskyddsföreningen anser i likhet med EU-kommissionen att vita
certifikat bör införas för att säkerställa en viss effektivisering.
Naturskyddsföreningen konstaterar att det bland Energimyndighetens
invändningar mot vita certifikat inte finns några omständigheter som är
speciella för svenska förhållanden och att det därför inte heller finns
några hållbara argument eller motiv för att frångå direktivets
huvudförslag om vita certifikat. Naturskyddsföreningen har också svårt
att se hur det ska säkerställas att inte energibesparingar räknas dubbelt
med nuvarande förslag på alternativa åtgärder som inbegriper redan
befintliga styrmedel, vilka inte främst tillkommit för att uppfylla kraven i
energieffektiviseringsdirektivet.
Artikel 8.4-8.7 – En ny lag om energikartläggning för stora företag
Fortifikationsverket instämmer i att det finns ett behov av
energikartläggning och/eller ett energiledningssystem och påpekar
vikten av att även hyresgäster och energianvändning kopplat till
verksamheten i byggnaderna bör lyftas fram som en viktig del i ett
framgångsrikt energieffektiviseringsarbete.
Konjunkturinstitutet är tveksam till bedömningen att det är lämpligt att
anknyta till reglerna om personcertifiering som föreslås inom ramen för
energideklarationssystemet för byggnader eftersom det kan vara en
väsentlig skillnad att förvärva sakkunskap om byggnader och dito för
industriella processer. Konjunkturinstitutet anser vidare att det inte är
tydligt vad som avses med ekonomisk verksamhet och att det bör vara
möjligt för medlemsstaterna att anta en annan definition för ekonomisk
verksamhet än den som Näringsdepartement föreslår, eftersom
direktivet inte slår fast vilken definition som ska gälla. Institutet framför
även att riktade rekommendationer riskerar att hämma effektiviteten och
att företagen själva bör välja åtgärder eftersom de kan verksamheten bäst.
Konjunkturinstitutet vill vidare framhålla att vite inte bör föreläggas ett
företag som inte genomför rekommendationer.
Naturvårdsverket anser att bestämmelserna om energikartläggning även
ska gälla för företag med hög energiförbrukning som inte uppfyller
definitionen för stora företag. Verket anser vidare att
Energimyndigheten bör vara tillsynsvägledande myndighet och att
länsstyrelserna bör ges tillsynsansvar enligt lagen om energikartläggning
för stora företag eftersom det finns samordningsvinster när det gäller de
verksamheter som är tillståndspliktiga enligt miljöbalken och
kartläggningarna skulle kunna användas som underlag vid tillsyn och i
tillståndsärenden enligt miljöbalken. Om Energimyndigheten ändå får
tillsynsansvaret anser verket att länsstyrelserna i vart fall ska få ta del av
och lämna synpunkter på energikartläggningarna. Naturvårdsverket
framför även att frågan om offentlighet och sekretess av
energikartläggningarna bör behandlas och att huvudregels ska vara att
energikartläggningarna ska vara offentliga handlingar för att möjliggöra
informationsutbyte. Naturvårdsverket framför också att uttrycket
28
kostnadseffektiv avser att en åtgärd når ett givet mål till lägsta möjliga
kostnad och inte kan jämställas med begreppet lönsam. Verket föreslår
att energikartläggningen ska ha som utgångspunkt att undersöka vilka
åtgärder som skulle behövas för att nå minst 20 procent
energieffektivisering och att samhällsekonomisk nytta i form av
miljövinster också måste vägas in. Naturvårdsverket anser också att om
en myndighet som omfattas av förordningen (2009:907) om
miljöledningssystem i statliga myndigheter även omfattas av kravet att
göra en energikartläggning så bör det kravet ställas i
miljöledningsförordningen så att rapportering sker till Naturvårdsverket
inom ramen för miljöledningsarbetet.
Energimyndigheten anser att lagtexten bör ändras och syftet med lagen
anges till ”att öka företagens kunskap om sin energianvändning och
därigenom främja en förbättrad energiprestanda i stora företag”. I den
föreslagna 7 § anser myndigheten att begreppet ”energiprestanda” bör
ersätta ”spara energi” och ”effektivisera energianvändningen”, för att
undvika att syftningarna blir för snäva.
Statens fastighetsverk (SFV)anser att promemorian är inkonsekvent när
det gäller definitionen av energikartläggning och framför även att
kopplingen mellan energikartläggningar och energideklarationer bör
förtydligas. SFV anser vidare att en miniminivå avseende yta eller energi
måste fastställas och att det blir tydligt att verksamhetsenergi ingår och
att det förtydligas vilka transporter som ska ingå.
Swedac stödjer utformningen av förslaget till en ny lag om
energikartläggning för stora företag.
Högskolan i Dalarna anser att styrmedel behövs för att åtgärder ska
verifieras inom 4 årsperioden. Högskolan i Dalarna anser även att ordet
”en certifierad person” bör omprövas beroende på att en person inte
ensam kommer att ha nödvändig kompetens för att kunna upprätta
efterfrågad energikartläggning.
Länsstyrelsen i Skåne län är positivt inställd till förslaget att införa lagkrav
på energikartläggning vid stora företag. Länsstyrelsen anser dock att det
även bör införas krav på energikartläggning för verksamheter som är
tillståndspliktiga enligt Miljöprövningsförordningen (2013:251) även om
de inte utövas av stora företag och att tillsynsmyndigheten vid behov kan
göra en individuell bedömning av om kravet på energikartläggning vid ett
enskilt företag kan motsvaras av någon enklare och mindre kostsam
metod. Länsstyrelsen i Skåne föreslår vidare att tillsynen ska följa den
ordning som gäller för tillsyn av miljöfarliga verksamheter enligt 9 kap
miljöbalken och som preciseras i Miljötillsynsförordningen (2011:13)
och att Energimyndigheten ska bli tillsynsvägledande myndighet.
Länsstyrelsen i Skåne län framför att länsstyrelser och kommuner redan
29
har en befintlig tillsynsorganisation med etablerade kontakter samt
register över företag. Alternativt föreslår Länsstyrelsen i Skåne län att
Energimyndigheten skulle kunna fungera som expertmyndighet för
energikartläggningarna och att energikartläggningarna ska göras
tillgängliga för tillsynsmyndigheterna så att de kan användas som
underlag för att kräva åtgärder av företag och verksamheter.
Länsstyrelsen framför också att det bör utredas och definieras vad som
avses med kostnadseffektiva åtgärder samt att det är oklart vad som avses
konkret med företagsanpassade energiledningssystem. Länsstyrelsen
ställer sig positiv till att en certifiering av dem som ska utföra
kartläggningarna ska krävas.
Länsstyrelsen Västra Götalands län anser att det är bra att även de företag
som omfattas av kravet på egenkontroll omfattas. Särskilt tillstyrks
definitionen av stora företag och att begreppet ”energikartläggning”
används. När det gäller energikartläggningens innehåll så anför
länsstyrelsen att det är viktigt att denna slås fast så att inte osäkerhet
råder. Detta innefattar särskilt tolkningen av begreppet
”kostnadseffektiv”. Beträffande tillsynen anförs särskilt att
tillståndsprövningen enligt 9 kap. miljöbalken och
miljöprövningsförordningen (2013:251) bör hållas ihop med tillsynen
enligt den föreslagna lagen. Länsstyrelsen anser sig ha god kännedom om
både energikartläggningar och miljöprövningar och ser gärna att man
tilldelas ansvaret för tillsynen enligt den nya lagen.
Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår att förslaget kompletteras så att även
medelstora företag med särskilt hög energiförbrukning omfattas av
kravet på att göra energikartläggning.
Länsstyrelsen i Dalarnas län avstyrker förslaget till ny lag och förordar att
direktivets krav på större företag regleras i miljöbalken. Länsstyrelsen
anser att tillsynen ska skötas av befintliga tillsynsmyndigheter
(länsstyrelser och kommuner) och inte Energimyndigheten som däremot
föreslås stärka en tillsynsvägledande roll. Länsstyrelsen anser inte att ett
ledningssystem ska kunna undanta verksamheter från krav på
energikartläggning eftersom ett sådant system inte är tillräckligt för att
skäliga åtgärder ska genomföras. Länsstyrelsen framför vidare att gränsen
för energikartläggningskravet ska sättas så att även medelstora företag
omfattas, transportplanering ingår i energikartläggning för större företag
och att den som gör kartläggningen på industrier ska vara certifierad för
processteknik.
Länsstyrelsen Hallands län tillstyrker förslaget till ny lag och anser att det
är positivt att experterna certifieras på individnivå. Dock framhålls vikten
av att vara förutseende och att det kan finnas behov av att analysera hur
många experter som kommer att finnas tillgängliga på kort och lång sikt.
Vidare anser länsstyrelsen att begreppet ”kostnadseffektiva åtgärder” bör
30
definieras på lagnivå. Länsstyrelsen tillstyrker att Energimyndigheten får
uppgiften som tillsynsmyndighet, men poängterar att tillsynen även bör
omfatta en granskning av innehållet i rapporterna, inte enbart att
rapporterna skickats in. Länsstyrelsen anser att energikartläggningen kan
bli mindre kvalificerad och ifrågasätter varför kartläggaren inte ska vara
certifierad när kartläggningen görs inom ramen för ett energi- eller
miljöledningssystem.
Göteborgs stad anser att förslaget i stort är positivt, men tycker att
upprättande av energideklarationer ska anses tillgodose kravet på
energikartläggning i den del som avser fastigheter. Alternativt kan de två
lagarna läggas samman i en lag där tidsintervall och omfattning av
deklarationerna och besiktningarna samordnas. Staden delar inte
promemorians förslag att experten måste vara oberoende. Det bör finnas
undantag om företaget kan visa att det finns intern kompetens som kan
utföra kartläggningen lika bra eller bättre. Undantaget kan vara kopplat
till krav på revision av tredje part. Enligt staden behöver det förtydligas
vem som ska ha tillsynen. Staden föreslår att tillsynsansvaret kan
delegeras till tillsynsmyndigheten för miljöfarlig verksamhet.
Energifrågorna har ofta diskuterats där och tillsynsmyndigheten är väl
insatt i verksamheten. Staden anför att tillsynen måste kunna
avgiftsfinansieras.
Malmö stad anser att det finns en del frågor att utreda vad gäller
energikartläggning för stora företag, främst rörande hantering av data
och administration av kartläggningarna.
Järfälla kommun anser att certifieringen av personer som ska utvärdera
energiprestandan i byggnader bör vara i takt med kraven för när
kartläggning ska vara utförd så att inte väntetider minskar benägenheten
att delta.
Jönköpings Kommun tillstyrker förslagen och anser det vara värdefullt att
det är en oberoende person som tar fram kartläggningen. Dock framhålls
att det inte är trovärdigt att ange en uppskattad kostnad nu innan den
närmare omfattningen av kraven har slagits fast i förordning och
föreskrifter.
Växjö kommun anser att den föreslagna lagen är ett bra sätt att se till att
den stora potential för energieffektivisering i dessa företag kan omsättas i
verklighet men framför att det är ont om tid till den 5 december 2015 då
första kartläggningen ska vara gjord den. Kommunen ifrågasätter också
om det finns tillräckligt med kompetens för att genomföra
kartläggningarna.
Östersunds kommun ser positivt på förslaget om nya lagkrav för stora
företag, men anser att även större kedjor av fristående handlare borde
omfattas. Kommunen anser att tillsynsansvaret bör läggas på
31
kommunerna eftersom förslaget har en nära koppling till energitillsynen
inom miljöbalkens område. Energimyndigheten bör ansvara för riktlinjer
och tillsynsvägledning.
Fagersta kommun anser att förslaget om att stora företag ska göra
energikartläggningar innebär merarbete och ökade kostnader men är en
nödvändighet om målen ska uppnås. Kommunen tillstyrker de
detaljerade förslagen om bl.a. certifiering, oberoende,
energikartläggningens innehåll och val av tillsynsmyndighet.
Borlänge kommun anser att det är viktigt att kartläggningen även
omfattar en åtgärdsplan med tidsramar. Eftersom många företag hyr sina
lokaler bedömer kommunen att det är angeläget att även hyrda lokaler
omfattas av lagens tillämpningsområde. Kommunen påpekar att företag
som är tillståndspliktiga enligt miljöbalken kan i sina villkor redan ha
krav på att genomföra energikartläggningar. Det är viktigt att undvika
dubbelreglering och tydligt ange hur detta ska hanteras i de två lagarna.
Kommunen anser också att utöver företagets storlek så bör även
energianvändare över en viss storlek anges som kriterium för lagens
tillämpning. Eftersom den föreslagna tillsynsverksamheten kommer att
ligga nära tillsynen enligt 9 kap. miljöbalken anser kommunen att
tillståndsansvaret enligt den nya lagen bör ligga på den som har detta
ansvar. Tillsynsansvaret bedöms kunna bli effektivare och företagen får
färre myndigheter att ha kontakt med.
Stockholms stad anför att en viktig poäng i sammanhanget är att
kartläggning av energieffektiviserande åtgärder inte ska begränsas till, för
tillfället, kostnadseffektiva åtgärder i och med att kostnadseffektiviteten
kan variera över tid och bero på andra faktorer än
energieffektiviseringsåtgärden i sig (en viss teknik blir lönsam vid en
större renovering men inte en mindre, lönsamheten beror på det aktuella
ränteläget etc.). I stället bör åtgärder först identifieras utifrån bästa
möjliga teknik för att sedan analyseras utifrån kostnadseffektivitet vid
den tidpunkt när en viss typ av investering görs.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tillstyrker kravet på att stora
företag ska göra energikartläggningar men anser att det bör analyseras
om kraven kan integreras i miljöbalken snarare än att skapa en ny lag.
SKL avstyrker att Energimyndigheten ges tillsynsansvaret och föreslår
att det i stället ges till tillsynsmyndigheterna enligt miljöbalken och att
Energimyndigheten blir tillsynsvägledande. SKL anser att
kartläggningarna bör kunna göras av företagens egen expertis och tycker
att det bör övervägas om åtgärder ska definieras utifrån bästa möjliga
teknik snarare än kostnadseffektivitet.
Energi- och miljötekniska föreningen anser att den föreslagna lagen bör
kunna samordnas med lagen om energideklarationer. Om innebörden av
32
energikartläggningarna är ungefär densamma leder förslaget till onödig
byråkrati, administration och kostnad.
Fastighetsägarna efterfrågar ett tydliggörande kring tidpunkten för
bedömning av tröskelvärdena för lagens tillämpning. Fastighetsägarna
befarar att fler företag än vad som antas i promemorian kommer att
omfattas av kraven. Fastighetsägarna anser att lagen bör samordnas med
lagen om energideklarationer och den obligatoriska
ventilationskontrollen. Utformningen av föreskrifterna bör hanteras av
samma myndighet som ansvarar för energideklarationerna. Det påpekas
att avsaknad av samordning skulle medföra att många fastighetsbestånd
besiktigas tre eller fyra gånger per tioårsperiod. Fastighetsägarna
förespråkar särskilt att den certifierade personen för kartläggningarna ska
kunna vara anställd inom en fristående enhet inom samma koncern för
att minska den administrativa bördan.
Byggherrarna menar att förslaget måste samordnas med
energideklarationerna och den obligatoriska ventilationskontrollen.
Systemen bör därför hanteras av samma myndighet, förslagsvis Boverket.
Om systemen inte samordnas innebär det att en fastighet besiktigas tre,
fyra gånger under en tioårsperiod. Den nya lagen bör kompletteras med
en bestämmelse som innebär att upprättande av energideklaration ska
anses tillgodose kravet på energikartläggning. Kraven på kompetens och
oberoende bör inte utesluta användandet av personal från en annan,
tydligt avgränsad, enhet inom den egna organisationen eftersom det ofta
är där som kompetensen finns.
Energieffektiviseringsföretagen (EFF) anser att besiktningar måste ha
mynna ut i en investeringsplan och att det bör övervägas att införa en
”screening” av mottagarnas kapacitet att genomföra åtgärder på det sätt
som man nu arbetar med i Schweiz.
Energirådgivarna ser positivt på förslaget men anser att stöd även bör ges
så att åtgärderna i kartläggningarna verkligen genomförs. Det föreslås att
stöd utgår för en energicoach som visar hur företagen ska komma igång
med genomförandefasen.
Fortum tolkar förslaget att företag som har ett certifierat
energiledningssystem inte kommer att omfattas av den nya lagen och
framför att det är viktigt att ta hänsyn till nuvarande system och att
kraven stämmer överens. Att krav på certifiering ställs
på person som genomför energikartläggningen bedömer Fortum som
positivt, då kompetensen generellt sett bör höjas i branschen. Fortum
framför att certifieringen bör vara internationellt erkänd och att
tolkningen av vad oberoende innebär måste tydliggöras så att inte
verksamheten för företag aktiva inom energitjänster försvåras.
33
Energikontoren Sverige anser att definitionen av stora företag bör
kompletteras med skrivningen ”eller har en årlig energianvändning
överstigande 10 GWh” så att mängden energi också får betydelse för
vilka som ska omfattas av lagen. Energikontoren Sverige vill också att
tillsynsmyndigheten ska upprätta en databas till vilken företagen
rapporterar sina energidata vilket ska vara obligatoriskt för stora företag
medan det för små och medelstora företag ska vara frivilligt och att
databasen bör utformas enligt den modell som tagits fram i ENIGprojektet.
E.ON AB anser att promemorian övertolkat direktivets krav på
oberoende när det gäller genomförande av energikartläggningar,
eftersom dessa enligt direktivet ska genomföras på ett oberoende sätt
samt får utföras av interna experter. Promemorians förslag skulle
medföra att kompetensen inom energibolagen inte kan utnyttjas. Särskilt
när det gäller komplexa industriella processer framhålls behovet av att
kunna använda interna experter, som anses vara bäst lämpade.
Göteborg Energi tillstyrker särskilt förslaget i denna del och anser att
förslaget bör skapa en klarare bild av energikonsumtionen i företagen.
Jernkontoret anser sig vara positivt till att företagen uppmuntras till ett
strukturerat arbete med energieffektivisering men framhåller att kraven
på kartläggningar vart fjärde år måste hanteras på ett sätt som gör det
möljligt att samla informationen på ett praktiskt genomförbart sätt.
Direktivets möjlighet till undantag från kartläggningen om företagen har
energi- eller miljöledningssystem som innehåller en motsvarande
kartläggning ska utnyttjas, men dessa certifieringar ska förnyas vart
tredje år. Certifikaten bör förlängas så att de motsvarar samma tidsperiod
som gäller för energikartläggningarna. Vidare framhålls att det är
framförallt inom företagen som kompetensen för att utföra kvalificerade
energikartläggningar finns. Jernkontoret anser därför att det oavsett om
företaget har energi eller miljöledningssystem ska vara möjligt att interna
experter utför kartläggningen. Det anses också att företaget självt ska få
bedöma om personen är tillräckligt kvalificerad eftersom det är
osannolikt att någon utanför företaget skulle ha bättre kompetens att
göra den bedömningen. Energimyndigheten skulle kunna utöva en
kvalitetskontroll som följer av artikel 8.1. Det efterfrågas att regelverket
för tillverkningsindustrin hanteras separat från regelverket för övriga
företag.
När det gäller energikartläggningarnas innehåll framhålls vikten
av att de närmare föreskrifterna utformas så att det finns en flexibilitet
som gör arbetet effektivt för stora processindustrier. Det anförs att det
enbart är interna transporter som bör omfattas och att något annat skulle
bli ohanterligt. Kriterierna i bilaga VI anses vara otydliga och behöva
preciseras. Industrin bör delta när de närmare föreskrifterna utarbetas.
När det gäller tillsyn och uppföljning anförs att
stickprovskontroller bör vara tillräckligt för tillverkningsindustrin. Det
34
är viktigt att inte kraven på rapportering och inlämnande av uppgifter
innebär en stor administrativ börda för företagen och att möjligheten för
myndigheten att kunna begära in ”även andra uppgifter” riskerar att
medföra för långtgående önskemål.
Klimatkommunerna anser att åtgärderna i kartläggningarna ska
identifieras utifrån bästa tillgängliga teknik och inte bara för tillfället
kostnadseffektiva åtgärder. Det bör även vara möjligt att certifiera
företag som utför energitjänster.
Innovations- och kemiindustrierna i Sverige AB (IKEM) anser att det är
inom företagen som expertisen finns och anser att krav på ackreditering
endast är acceptabelt om företaget väljer att anlita en extern expert.
Annars är det själva systemet som ska certifieras på samma sätt som
energi- och miljöledningssystemen. IKEM anser att kraven på de
energiledningssystem som tillämpas i PFE uppfyller kraven på
energikartläggningens innehåll.
Näringslivets regelnämnd anser att flexibiliteten i direktivet avseende
kravet på energikartläggningar ska utnyttjas för att undvika onödigt
kostsamma krav på rapportering och uppföljning.
Svensk Energi välkomnar i princip förslaget om energikartläggning i stora
företag. Vidare anses att även energibolag omfattas av kravet. Svensk
Energi anser dock att elnätsföretag bör tydligt undantas från kravet på
energikartläggning då krav på energieffektivisering i elnätsverksamheten
ställs på olika sätt i art 15. Vidare anges att tydliggörande behöver göras
avseende gränsvärdena angivna i euro och kopplingen till svenska kronor.
Avseende kraven för företag anser Svensk Energi att dessa bör kunna
uttryckas tydligare i lagstiftningen. Ur ett företagsperspektiv bör det
också klargöras om kravet ska utläsas som ett krav på koncernnivå eller
på dotterföretagsnivå. Svensk Energi tolkar förslaget som att kraven
ställs på företag som har fler än 250 anställda och antingen en
årsomsättning på mer än 50 MEUR eller har en balansomslutning på
över 43 MEUR. Det räcker alltså inte att ha fler än 250 anställda utan
minst ett av de två övriga villkoren måste vara uppfyllda. Svensk Energi
anser att regeringen även bör lyfta fram energitjänstemarknaden i detta
sammanhang genom att göra ett tillägg till paragraftext (paragraf 5) och
ger här förslag på skrivning.
Gällande energikartläggningens innehåll så tillstyrker Svensk
Energi i huvudsak i regeringens bedömning med följande förtydligande
såvitt avser tillämpning av bilaga VI och framhåller att den tolkningen
man gör är att kriterierna inte är bindande, utan är en utgångspunkt från
vilken man kan avvika om det finns skäl. Avseende tillsynsmyndighet så
framhåller Svensk Energi att Statens Energimyndighet inte ska ges rätt
att ta ut tillsynsavgift för sitt arbete.
Svensk Energi avstyrker förslaget avseende uppföljning och
utvärdering och hänvisar till att det i direktivet inte uttryckligen ges
35
möjlighet för medlemsstaterna att inhämta uppgifter fån det privata eller
kommunalt/statligt ägda näringslivet om vilka besparingsmöjligheter
som finns i varje företag. Svensk Energi anser att förpliktelserna som
anges i promemorian gällande besparingsmöjligheter och att andra
uppgifter ska kunna begäras in är mer långtgående än vad direktivet
kräver. Om bestämmelserna som anges i avsnitt 9.5 ska införas bör
Näringsdepartementet utreda de administrativa konsekvenserna av en
sådan skyldighet.
När det gäller krav på att utförare behöver vara certifierad och
oberoende framhåller Svensk Energi vikten av att det medges flexibilitet
för det enskilda företaget. Svensk Energi betonar vikten av att begreppet
”oberoende” i det påföljande föreskriftsarbetet inte får tolkas alltför
strikt då man anser att det finns en betydande risk för att valmöjligheter
inskränks samt att detta medför betydande merkostnader för
verksamhetsutövaren (exempelvis om ytterligare en leverantör måste
anlitas efter att kartläggningen utförts). Kunden behöver således ges
valmöjlighet att kunna välja att antingen behålla den som gjort
energikartläggningen eller anlita en annan energitjänsteleverantör. Att
kraven på energikartläggning ska medge en flexibilitet understryks av att
man måste skilja på lokalrelaterad energianvändning och
industriprocessrelaterad energianvändning. Här behövs, enligt Svensk
Energi, helt olika kompetenser för den som gör de olika
kartläggningarna.
Svensk Energi anser att det inte går att överföra erfarenheter från
systemet med energideklarationer för byggnader till ett system med
energikartläggningar för stora företag. Skälen för detta anser Svensk
Energi är att det rör sig om helt olika objekt samt att det rör sig om ett
avsevärt mindre antal energikartläggningar än för byggnader där risk för
kopiering inte föreligger. Svensk Energi betonar vidare att det rör sig om
mer komplexa energikartläggningar, samt helt andra kategorier av
beställare. Det är med andra ord, enligt Svensk Energi, lite som talar för
att ett ”lika för alla”-system måste införas för att kvalitet i stora företags
energikartläggningar ska bli resultatet.
Svensk Energi anser inte att det i promemorian redovisas
kostnadsberäkningar avseende vad kostnaderna, eller nyttan. för
näringslivet blir av att cirka 1500 företag senast den 5 december 2015 ska
ha genomfört sin första energikartläggning. Vidare framförs att mer
utförliga konsekvensutredningar hade gett remissinstanserna möjlighet
att värdera uppgifterna och bidra med underlag. Svensk Energi uppmanar
därmed Näringsdepartementet grundligt undersöka vilka alternativa
system som skulle passa dessa företag bäst samt beräkna konsekvenserna.
Skogsindustrierna framhåller att den absoluta majoriteten av de stora
företag som ingår i Skogsindustrierna har antingen Energi- eller
Miljöledningssystem och kan i och med detta anses uppfylla kravet om
energikartläggning enligt promemorians förslag. Skogsindustrierna
finner det oklart hur rapporteringen är tänkt att ske för företag som har
energi – eller miljöledningssystem och anser att det är orimligt att dessa
36
företag ska rapportera oftare än de företag som enbart ska göra
energikartläggning. Detta bör också tydligt framgå i lagtexten i Förslag
till lag om energikartläggning i stora företag § 4 och § 5.
Skogsindustrierna har svårt att bedöma om den ändrade
certifieringsordningen kommer ge upphov till administrativa
förändringar i företagen men vill påtala vikten av att administrationen
hålls till ett minimum.
Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige
(SveMin)tillstyrker förslaget att energikartläggningarna ska utföras av en
kvalificerad och/eller ackrediterad expert, men invänder mot att
kartläggningarna ska genomföras av en utomstående person. Det
framhålls särskilt att energianvändningen inom gruv- och
mineralnäringen är mycket komplex och kräver kunskap om det enskilda
företagets processer och verksamheter. Ett krav på användning av en
oberoende person skulle leda till onödiga kostnader och i värsta fall även
ineffektivitet och lägre kvalitet på besiktningen. SveMin hänvisar till det
möjliga undantaget i artikel 8.1. och anser att genomförandet i Sverige
bör anpassas enligt den bestämmelsen, med möjlighet till att använda
intern expertis. När det gäller energikartläggningens innehåll behöver det
klargöras vad som avses med ”transporter”, om dessa innefattar
transporter till eller från företaget, eller enbart interna sådana.
Beträffande kravet på livscykelanalyser anförs att dessa är resurskrävande
och ger svårtolkade resultat. Enligt SveMin måste det preciseras närmare
i lagen när de ska användas, vilket bör vara i undantagsfall.
Svensk Fjärrvärme tillstyrker i stort förslaget till ny lagstiftning om
energikartläggning för större företag utifrån direktivets krav. Dock
framhålls vikten av en samordning med systemet för energideklarationer
för byggnader för att undvika en dubblering av de administrativa kraven.
I industriell verksamhet och energisektorn finns behov av att utforma
kartläggningarna utifrån andra förutsättningar där t.ex. erfarenheterna
från PFE bör tillvaratas. När det gäller definitionen av ”större företag”
anser Svensk Fjärrvärme att den är otydlig i flera avseenden.
Balansomslutningskriteriet och kriteriet om antalet anställda borde
tolkas så att båda ska vara uppfyllda för att lagen ska bli tillämplig. Vidare
bör tröskelvärdena inte anges i Euro utan i kronor och det bör
förtydligas vilket år som tröskelvärdena avser. Det bör räcka med en
energikartläggning för en samlad koncern. När det gäller de närmare
föreskrifter som kommer behöva utarbetas framhålls vikten av att
kartläggningarna behöver differentieras utifrån verksamhetens art, samt
att utredningsarbetet i detta avseende bedrivs i nära samarbete med
näringslivet. Svensk Fjärrvärme framhåller att kartläggningarna kan
främja energitjänstemarknaden och anser att energitjänsteavtal bör
kunna ersätta krav på energikartläggning under förutsättning att
energitjänsterna omfattar motsvarande krav som i en energikartläggning.
Reglerna för oberoende experter måste möjliggöra att
energitjänsteföretag kan utföra kartläggningarna. Vidare får inte kravet
37
tolkas så strängt att experten inte kan vara anställd i samma företag som
energikartläggningen gäller. Förslaget om att Energimyndigheten utses
till tillsynsmyndighet enligt den nya lagen tillstyrks.
Svensk Bioenergiförening (Svebio)anser att det är viktigt att företagen ska
göra en bred analys av verksamhetens inverkan på miljö och klimat, inte
enbart energieffektivisering. Sverige bör därför tillämpa den möjlighet
som ges i artikel 8.7 att varje företag gör en bedömning av de tekniska
och ekonomiska möjligheterna att ansluta till fjärrvärme och fjärrkyla.
Man bör i den svenska lagen också införa en bestämmelse om att
företagen bör ange om de har möjlighet att konvertera från fossilt
bränsle till förnybart bränsle eller annan lösning som reducerar
klimatpåverkan.
Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet (SPBI) anser att
raffinaderierna redan har energiförbrukning som den största kostnaden,
och därför lägger ner mycket arbete på att styra förbrukningen. Eftersom
raffinaderierna är med i utsläppsrättshandeln bör man inte införa nya
styrmedel som innebär att man ställer krav på energieffektivisering
samtidigt som man genom handel med utsläppsrätter ger
verksamhetsutövaren ett val att genomföra åtgärder eller att köpa
utsläppsrätter. Det innebär en dubblering av styrmedel som försöker
reglera samma sak. Vidare framhålls att om energikartläggningar ska
utföras utifrån ett livscykelperspektiv och inte ett lönsamhetsperspektiv,
så krävs styrmedel så som att samhället står för kostnaden eller utformar
subventioner. Slutligen pekas på att energikartläggningar inom en
komplex processindustri kräver en helt annan typ av kompetens än den
som behövs när det gäller att kartlägga byggnader.
Svenska Trädbränsleföreningen anser att det är viktigt att administration
knuten till Energi- och Miljöledningssystem inte ökar till följd av
promemorians förslag. Företag som inte har Energi- eller
Miljöledningssystem bör tillåtas använda ackrediterade experter från det
egna företaget.
Sabo tillstyrker förslaget att införa en ny lag om energikartläggning i
stora företag. Sabo anser dock att upprättande av energideklaration ska
anses tillgodose kravet på energikartläggning i den del som avser
företagets fastigheter. Ungefär 140 kommunala bostadsföretag kommer
att omfattas av kraven, och samtliga har ett stort antal fastigheter
utspridda som redan omfattas av kravet på att upprätta
energideklarationer. Genom att energideklarationer upprättas tillgodoses
i praktiken syftet med energikartläggningen för de företag vars
verksamhet handlar just om att äga och förvalta bostadshus. Dubbla krav
medför väsentligt ökade kostnader utan att det leder till mer
energieffektivisering. Sabo tillstyrker att energikartläggningen ska
utföras av en person som är certifierad och oberoende, men delar inte
bedömningen att experten inte ska få vara anställd hos eller anlitad av
38
företaget. Det hänvisas till artikel 8.1 och föreslås att lagen anpassas så
att det möjliggörs att anlita experter anställda hos företaget. Sabo
föreslår att regeringen överväger att göra Boverket till tillsynsmyndighet
eller att någon form av samordning mellan Boverket och
Energimyndigheten upprättas.
Sveriges Byggindustrier avstryker förslaget i den del det berör enskilda
eller grupper av byggnader med motivering att det överlappar kravet på
energideklaration. Det bör därför utredas om byggnader kan undantas
krav på energikartläggning under förutsättning att en energideklaration
har upprättats, samt ytterligare krav som då behövs ställas på
energideklarationerna för att de ska godtas som fullvärdigt alternativ till
en energikartläggning.
Vattenfall ställer sig tveksamt till att inkludera hela energianvändningen
enligt direktivets bilaga VI, detta utifrån nyttan för företagen,
genomförandeförmågan samt inrapporteringskravet av
konkurrenskänslig information till en tillsynsmyndighet. Om
kartläggningskravet kan begränsas till byggnader kan ovan nämnda
utmaningar hanteras lättare vid genomförandet. Vattenfall är tveksamt
och anser att en övertolkning gjorts av direktivet när det gäller
besiktningsutövarens oberoende. Vattenfall anser att tillämpningen om
oberoende inte ska övertolkas så att en energileverantör eller
energitjänsteleverantör hindras från att utföra tjänsten.
Teknikföretagen tillstyrker att ledningssystem kan användas för att
uppfylla kraven på energikartläggning. Man menar dock att föreliggande
lagtext måste förtydligas för att minska osäkerheten och göra den mer
förståelig. Några av oklarheterna rör exakt vilka företag som omfattas,
vilka transporter som omfattas samt hur tillgång och kompetens på
certifierade utförare av kartläggningarna ska säkerställas.
Tekniska verken i Linköping i AB är positiva till förslaget till lag om
energikartläggning i stora företag men föreslår att lagen följs upp med
kompletterande styrmedel som direkt stimulerar till investeringar i
energieffektivitet. Detta kan exempelvis ske i form av ett ”Bonus Malus”system kopplat till lämplig skatt eller avgift som företagaren genom
åtgärder kan reducera.
SWETIC anser att definitionen av vilka företag som ska omfattas av
kravte på kartläggningsstöd behöver tydliggöras och framhåller att
erfarenheter från energideklarationssystemet visar på vikten av en tydlig
definition. SWETIC uppfattar definitionen som ”företag eller
organisationer som sysselsätter minst 250 personer eller har en
årsomsättning på minst 50 miljoner euro eller har en balansomslutning på
minst 43 miljoner euro per år”. Vidare anges att det behöver tydliggöras
vad som krävs för att de företag som har miljö – eller
energiledningssystem kan bli undantagna från kravet på
39
energikartläggning. Det behöver sättas tydliga och tillräckligt höga krav
på kompetens för de personer som ska utföra energikartläggningarna
(man anser inte att kraven i energideklarationssystemet är tillräckligt
tydliga eller höga).
SWETIC anser att det behöver klargöras vad som är att betrakta
som kostnadseffektiva åtgärder. I energideklarationssystemet har
frånvaron av tydlig definition orsakat otydligheter kring vilka objekt som
ska besiktigas och otydlighet kring deklarationens innehåll på denna
punkt. SWETIC anser att EU:s definitioner på området borde kunna
vara utgångspunkt för en lämplig definition. Särskilt viktigt är att
definiera vad som ska vara avskrivningstiden för olika åtgärder.
SWETIC stödjer Näringsdepartementets åsikt att det bör vara
obligatoriskt med platsbesök i samband med energikartläggningen. Detta
bör uttryckas tydligt i lagstiftningen.
Svensk Elbrukarförening ek. för. anser att det är orimligt av
EU att vart fjärde år avkräva stora företag dyra
energiutredningar för att lägga dem ”ad acta”. Risken är stor
för att det bara blir skrivbordsprodukter som levereras.
Naturskyddsföreningen anser det svårt att bedöma vad lagförslaget om
energikartläggningar i stora företag kommer att ha för praktisk betydelse
då det exakta innehållet i kartläggningarna ska specificeras i föreskrifter.
En avgörande punkt är om kraven på kartläggningar omfattas av
platsbesök eller inte. Utan krav på platsbesök riskerar kartläggningarna
att helt sakna praktisk betydelse för effektiviseringsåtgärder.
Naturskyddsföreningen anser vidare att man mot bakgrund av artikel
14.8 bör tolka direktivets avsikt som att man inför en skyldighet att
implementera vissa av de åtgärder som utfaller av en kostnadsnyttoanalys.
Artiklarna 8, 12, 16-18 – Främjandeåtgärder avseende information,
energikartläggning och energitjänster
Fortifikationsverket har ingen invändning mot förslaget om att Statens
fastighetsverk och Fortifikationsverket vid utgången av år 2020 ska ha
genomfört åtgärder som minskar energianvändningen i byggnaderna med
åtminstone 21 GWh men önskar ett förtydligande av hur förslaget ska
redovisas.
Energimyndigheten tillstyrker särskilt förslaget att myndigheten ges i
uppdrag att ta fram riktlinjer för olika typer av slutanvändare samt
förslaget om ett förlängt och utvecklat energikartläggningsstöd.
Myndigheten föreslår att anslagen för den kommunala
klimatrådgivningen ökas, och anför att bl.a. de föreslagna
bestämmelserna om kontaktinformation om oberoende
användarrådgivning i ellagen, naturgaslagen och fjärrvärmelagen leder till
ökade behov. Energimyndigheten ifrågasätter om inte promemorians
40
förslag om två certifieringssystem – ett för kartläggning och ett för drift
och underhåll samt serviceavtal – innebär mer administration under både
upprättande och drift av systemen.
Fortifikationsverket har inget att erinra mot lagen om frivillig certifiering
för vissa energitjänster.
Konjunkturinstitutet anser att är otydligt vad som avses med att
branschorganisationer ska uppmärksamma företagen på hur
energiledningssystem ska kunna underlätta och att sådana otydligheter
försvårar införandet av effektiva styrmedel. Konjunkturinstitutet anser
även att energirådgivningens potentiella förtjänster framhålls på ett
relativt okritiskt sätt trots att studier visat att samverkanseffekterna
mellan rådgivning och exempelvis skatter inte är obetydliga och det vore
oklokt att ”permanenta” vissa styrmedel när kommissionen såväl som
regeringen höjt frågan om energieffektivseringsmålets ”vara eller inte
vara”.
Konsumentverket framför att om det skapas en samlad elektronisk
informationstjänst för konsumenter på sätt som Utredningen om
framtidens stöd till konsumenter har föreslagit i sitt betänkande
”Konsumenten i centrum” (SOU2012:43) bör den även innehålla
information från Energimyndigheten om energieffektivisering som ett
komplement till den kommunala energi- och klimatrådgivningen.
Naturvårdsverket tillstyrker att energikartläggningar i små- och
medelstora företag även fortsättningsvis främjas och att kommunal
energi- och klimatrådgivning används för att genomföra direktivets
artiklar om information och rådgivning. Verket framför även att
Energimyndigheten bör ges i uppdrag att ta fram underlag och
kompetensstöd till kommunala energi- och klimatrådgivare.
Riksantikvarieämbetet framför att det finns ett stort behov av utbildning
och informationsinsatser samt av att sammanställa och sprida kunskap
om energieffektivisering i kulturhistoriskt värdefulla byggnader och och
att kunskapen och kompetensen i dessa frågor behöver stärkas.
Swedac framför att man förutsätter att certifiering av dem som ska göra
energikartläggningar inom ramen för energikartläggningsstödet till små
och medelstora företag ska göras under ackreditering.
Swedac stödjer förslaget till system för frivillig certifiering av personer
som utför vissa energitjänster.
Länsstyrelsen i Skåne län anser att begreppet ”främjande av
energikartläggningar” för små och medelstora företag skärps till att
omfatta att krav på energikartläggning kan ställas av tillsynsmyndigheten
41
vid behov. Länsstyrelsen ställer sig också positiv till att en certifiering av
dem som ska utföra kartläggningarna ska krävas.
Länsstyrelsen Västra Götalands län anser att det nuvarande ekonomiska
stödet för energikartläggningar bör förlängas.
Länsstyrelsen i Gotlands län framför att det är angeläget att även mycket
små företag kan få statens stöd för energieffektivisering antingen genom
att gränsen för vilka företag som kan söka energikartläggningsstödet
sänks eller genom att resurserna till den kommunala energi- och
klimatrådgivningen ökas.
Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att energi- och klimatrådgivningen är
bra och bör fortsätta men eftersom mycket information om
energieffektivisering redan finns på internet behöver rådgivarnas
arbetssätt och uppgifter utvecklas och samordnas med miljötillsynen.
Länsstyrelsen i Hallands län understryker vikten av att
energikartläggningarna utgår från en livscykelanalys och inte enbart
korta återbetalningstider. Länsstyrelsen anför att stödet för
energikartläggningen borde kunna utvidgas till att även omfatta de
åtgärder som kartläggningen identifierar, något som skulle attraktiviteten
för att ansöka om stöd. Energikartläggningscheckarna borde utvidgas
och kunna beviljas även företag som förbrukar mindre än 500 000 kWh
per år. De kommunala energi- och klimatrådgivarna anses vara mycket
viktiga och resurserna för verksamheten föreslås förstärkas när kraven nu
ökar i samband med direktivsgenomförandet.
Västra Götalandsregionen anser att det befintliga
energikartläggningsstödet är för omfattande och tungrott och menar att
enklare standardiserade energironder, som genomförs av en certifierad
energitjänsteleverantör skulle vara en bättre väg för att hjälpa små och
medelstora företag att komma igång med energieffektiviseringsarbetet.
Regionen tillstyrker särskilt en förlängning av stödet till kommunal
energi- och klimatrådgivning, som anses vara en viktig kompetensbank
för medborgarna.
Göteborgs Stad anser att energieffektiviseringsstödet till kommunerna
och utvecklingen av den kommunala energi- och klimatrådgivningen är
positiv och bör finnas kvar. Bedömningen att energirådgivningen bör
hanteras av kommunerna och inte av energibolagen, tillstyrks.
Kommunala energitjänsteaktörer bör ges möjlighet att agera på den
nationella energitjänstemarknaden. Det anförs att det är viktigt att
energitjänsteaktörer ges möjlighet att bli certifierade.
Växjö kommun anser att det bör övervägas att se över hur man kan öka
motivationen för små och medelstora företag att effektivisera sin
energianvändning. Kommunen framför också att det är viktigt att
42
säkerställa hög kvalitet på kartläggningarna och att det är viktigt med
uppföljning av resultaten samt att det också vore önskvärt om det fanns
någon form av krav på genomförande av de energieffektiviseringsförslag
som kartläggningsrapporten innehåller. Växjö kommun anser vidare att
den föreslagna lagen om frivillig certifiering av vissa energitjänster är bra
då den kan höja kompetensen på marknaden och gynna de aktörer som
jobbar seriöst med energitjänster.
Östersunds kommun ser positivt på en förlängning av den kommunala
energi- och klimatrådgivningen, men att mer långsiktiga villkor är
önskvärt.
Värnamo kommun anser att det befintliga energieffektiviseringsstödet till
kommuner och landsting är en bra grund för möjligheten att uppfylla
direktivets krav. Dock anses kraven på motprestation (inrapportering)
vara för detaljrika. Kommunen anser att om det ska ställas ökade krav på
motprestation så måste även stödet höjas i motsvarande grad. Stödet bör
vara mer långsiktigt.
När det gäller de kommunala energi- och klimatrådgivarna delar
Värnamo kommun promemorians bedömning, men påpekar att stödet
bör vara mer långsiktigt för att kommunerna ska kunna bygga upp
kompetens samt behålla personalen. Kommunen anser att storleken på
stödet bör ökas för att uppfylla direktivets krav.
Fagersta kommun delar uppfattningen att direktivet är genomfört genom
existerande stödsystem till medelstora och små företag och att
direktivets krav på information och utbildning kan nås genom befintlig
verksamhet bl.a. inom ramen för energi- och klimatrådgivning.
Kommunen förordar en utökad certifiering enligt promemorians förslag.
Borlänge kommun ser positivt på förslaget om frivillig certifiering för
vissa energitjänster men anser att fler energitjänster ska vara möjliga att
certifiera, såsom installation. När det gäller främjandeåtgärderna delar
kommunen promemorians bedömningar, men anser att
rapporteringskraven för energieffektiviseringsstödet till kommuner och
landsting måste förtydligas och samköras med andra register för att
undvika dubbelrapportering. Det föreslagna uppdraget till
Energimyndigheten att utforma insatser för banker och andra
finansinstitut bedöms vara mycket viktigt, så att framförallt
bostadsrättsföreningar och små fastighetsägare får möjlighet att vidta
energieffektiviseringsåtgärder.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tillstyrker en fortsatt satsning
på energi- och klimatrådgivning och efterlyser mer långsiktiga villkor för
verksamheten.
43
Bostadsrätterna anser att information och rådgivning är det absolut
viktigaste och mest framgångsrika medel som behandlas i promemorian
eftersom det där ofta finns brister och luckor som hindrar att
energieffektiviserade åtgärder vidtas. Bostadsrätterna framför vidare att
även om lokala och regionala energirådgivare idag gör bra insatser
handlar det också om att bygga upp kunskaper och erfarenheter till en
sådan nivå att standardsvaren inte enbart handlar om att vända sig till en
konsultorganisation för fortsatt rådgivning. Bostadsrätterna påtalar att
man inte delar promemorians något positiva beskrivning av läget i
Sverige åtgärder inom energitjänstesidan och framför att många kunder
upplever att de av principiella skäl inte vill ta råd från sin leverantör och
att det många gånger är svårt att finna oberoende leverantörer inom
energiområdet.
Energieffektiviseringsföretagen (EFF) framför att befintlig verksamhet är
otillräcklig och utgör en utgångspunkt som måste utvecklas.
EFF framför vidare att det inte är kundens fel att uppenbart lönsamma
åtgärder inte genomförs utan marknaden som inte erbjuder möjligheten
på ett tillräckligt bra sätt samt att energitjänsterna måste utvecklas så att
man fokuserar på nyttan (inte energin), på genomförandet (som kan ta
tid och innehålla flera komponenter/tjänster) och på kompetens, vilket
fordrar någon form av certifiering.
Energirådgivarna anser att branscher som snickeri och VVS behöver
genomföra utbildningsinsatser för att exempelvis hantverkare på ett
bättre sätt än i dag ska ta tillvara energieffektiviseringspotentialen i
samband med renoveringar m.m. Energieffektiviseringsföretagen (EFF)
skulle kunna vara en branschorganisation som samordnar ett sådant
arbete.
Fortum framför att man gärna hade sett att förslaget om frivilliga avtal
för energisektorn skulle ha presenteras närmare i promemorian eftersom
regeringen senast den 5 december 2013 ska presentera de olika
policyåtgärderna för kommissionen, vilket gör att dessa åtgärder bör
analyseras snarast.
Energikontoren Sverige ser positivt på att stödet till energikartläggningar
bedöms tillgodose direktivet och att den kommunala klimat- och
energirådgivningen bedöms tillgodose direktivets artikel 12.1 och
framför att det är viktigt att de regionala energikontorens kompetens tas
tillvara i den fortsatta utvecklingen av såväl stödet till energikartläggning
som den kommunala klimat- och energirådgivningen. Energikontoren är
positiva till en dubblering av anslagen för EKR, men ser i samband med
detta gärna att Energimyndigheten sätter tydliga målbilder.
Energikontoren efterlyser ett enhetligt och strukturerat verktyg för att
rapportera resultat efter åtgärdsförslag (energieffektivisering), oavsett
målgrupp. Energikontoren Sverige ser positivt på att evenemang som
Skånes Energiting, Energiting Sydost och Energisessionen i Västra
44
Götaland (m.fl.) bedöms bidra till att tillgodose artikel 17.2 i direktivet
men vill poängtera att om regionala marknadsorienterade evenemang ska
arrangeras på området under perioden 2014-2020, är det en förutsättning
att finansiella medel anslås.
Göteborg Energi är positivt till att främja energikartläggningar även för
små och medelstora företag samt hushållen. Därför är det bra om
energikartläggningscheckarna finns kvar. Det är viktigt att kommunala
energitjänsteaktörer inte ska begränsas av kommunallagen, utan
verksamheten bör jämställas med elhandel och aktörerna ges möjlighet
att agera på den nationella marknaden.
Klimatkommunerna är positiva till att den befintliga energi- och
klimatrådgivningen får fortsätta utvecklas. Även förslaget om
energikartläggningar tillstyrks.
Lantbrukarnas riksförbund anser det vara viktigt att de två stödsystem
som nu är i bruk, Energikartläggningscheckarna och Energikollen hos
Jordbruksverket, finns kvar. Systemen anges bidra till att fler
lantbruksföretag får bättre kunskap om sin el- och dieselanvändning.
Även den indirekta energianvändningen inom lantbruket, såsom energi
för framställning av foder, gödsel m.m., tas upp i information, utbildning
om energieffektivitet och kartläggningar.
Innovations- och Kemiindustrierna i Sverige (IKEM) tillstyrker förslagen
och anser energikartläggningscheckar vara ändamålsenliga, men anför
även i denna del att certifieringskrav inte bör gälla när företaget
genomför en kartläggning med egen personal. Det finns enligt IKEM
flera webbaserade hjälpmedel till stöd för företagen som kan vara
ändamålsenliga för att finna den information som företagen är betjänta
av i det första steget. Det skulle enligt IKEM vara intressant att utreda en
utökad energikartläggningscheck för mer utvecklade fortsatta åtgärder.
Skogsindustrierna invänder emot promemorians förslag att
energikartläggningen ska göras av en person som är oberoende i
förhållande till sin uppdragsgivare och ackrediterad och framhåller att det
är besiktningen som ska vara oberoende, inte personen som utför den.
Skogsstyrelsen framhåller att hänvisning till att den person som utför
besiktningen måste vara oberoende från sin uppdragsgivare inte finns i
direktivet. Vidare påpekar Skogsindustrierna att det är skillnad på att
kartlägga energianvändningen i en byggnad och i processindustrin. Att
systemet med ackrediterade oberoende personer fungerat för byggnader
anser man inte betyder att det skulle kunna fungera för processindustri.
Skogsindustrierna ser ingen orsak att öka administrationen och
kostnaderna för de inblandade företagen genom att gå längre i denna
fråga än vad direktivet kräver. Skogsindustrierna anser att den mest
högkvalitativa besiktning och genomgång av företagens anläggningar
som kan erhållas görs av kompetent personal inom företaget och betonar
45
att en kvalificerad person som gör besiktningen på ett oberoende sätt
uppfyller de krav som direktivet ställer. Det är därmed dessa krav som
bör ställas gällande energikartläggning i den svenska implementeringen
av direktivet.
Skogsindustrierna anser att bilaga IV till direktivet som definierar
energikartläggningens innehåll är svårtydd och tvetydig.
Skogsindustrierna saknar definition av vad som menas med ”transporter”
inom ramen för vad som ska ingå i energikartläggningen och anser att
detta behöver tydliggöras och förutsätter att det inte kan avses annat än
interna transporter innanför anläggningsgrinden.
Skogsindustrierna invänder mot användningen av ordet ”spara” i
vad som anges i promemorian om att kartläggningen ska innehålla
förslag såväl för att ”spara energi som för att effektivisera
energianvändningen”. Ord som ”spara” upplevs kan uppfattas som att
det är negativt att ”använda”. Vidare anges att man inte ställer sig
frågande till hur en besiktning kan bygga på livscykelkostnader och
förutsätter här att det är eventuella åtgärder som avses.
Skogsindustriernas erfarenheter av sådana analyser är att de är mycket
resurskrävande och att de genererar svårtydda resultat. Skrivningen ”där
så är möjligt” framhålls därmed som mycket viktig. Det är svårt att ur
förslaget tyda vem som avgör när det är möjligt eller ej.
Skogsindustrierna anser att detta bör preciseras i föreskrifterna och att
livscykelanalyser endast bör krävas i undantagsfall.
Skogsindustrierna framhåller att endast uppgifter som finns med i
energikartläggningen ska kunna begäras in. Gällande energikartläggning i
små och medelstora företag så framhåller Skogsindustrierna att de
företräder ett stort antal sågverk inom denna kategori varav vissa hittills
har utnyttjat möjligheten till ekonomiskt bidrag att göra
energikartläggning genom energikartläggningscheckar.
Skogsindustrierna anser att energikartläggning är en bra utgångspunkt
för att kunna arbeta systematiskt med energieffektivisering och stödjer
därför förslag som underlättar denna typ av kartläggning. Vidare
framhålls att intresset från Skogsstyrelsens medlemsföretag bedöms öka
om energikartläggnings-checkarnas värde kunde utökas.
Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige (SveMin)
är positiv till energikartläggningscheckarna och framhåller att intresset
bland medlemsföretagen skulle vara större om checkarnas värde kunde
utökas.
Svensk Energi instämmer övergripande i Näringsdepartementets
bedömning gällande främjandeåtgärder avseende information,
energikartläggning och energitjänster samt i det som redovisas i avsnitten
10.1-2. Avseende främjande av energitjänster instämmer Svensk Energi i
ansatsen att främja marknaden för energitjänster. Vidare anförs att
tjänstemarknader generellt är svåra att skapa eller att främja. Svensk
Energi framhåller att tjänsteinnovation inte är frikopplat från produkter
och de komplexa energitjänsterna (som s.k. EPC-avtal) innebär för det
46
mesta försäljning av både produkter och tjänster. Svensk Energi stödjer
här regeringens inriktning att främja efterfrågan på energitjänster genom
att på olika sätt stimulera marknadens aktörer att identifiera sin egen
potential av kostnadseffektiva energieffektiviseringsåtgärder.
Gällande vad staten den offentliga sektorn bör göra på
energitjänstemarknaden framhåller Svensk Energi de föreskrifter på
området som anges i Energitjänstedirektivet för medlemsstaten för att
främja energitjänstemarknaden. Förutom att fortsätta med styrmedel
som stärker kundernas kunskap om sin egen potential till
energieffektivisering bör det enligt Svensk Energi noga övervägas hur
energitjänstemarknaden på bästa sätt kan stimuleras. Vidare anförs att
bildande av en särskild branschorganisation, som omnämns i
promemorian, är att se som en egendomlig uppgift för det offentliga i en
marknadsekonomi. Ordet branschorganisation leder tanken fel menar
Svensk Energi och anser att det framstår som intentionen är att skapa en
motsvarighet till de s.k. BELOK eller BEBO fast den här gången på
energitjänstesidan. Ett annat sätt att formulera det menar Svensk Energi
är ett ”branschprogram för energitjänster” eller ett ”kompetenscenter för
energitjänster”, varav vägledning möjligen kan hämtas från de s.k.
industriforskningsinstitutens organisation. För Svensk Energi framstår
det sammantaget som en anomali att staten ska bilda en
branschorganisation på en privat tjänstemarknad. Statens roll, menar
Svensk Energi, är att stärka beställarkompetensen, exempelvis bistå
flerbostadshusägare (som bostadsrättsföreningar) att göra
energieffektiva renoveringar av byggnader.
Gällande kommunalt ägda energibolag hänvisar Svensk Energi till
sitt remissvar som avgavs i ärendet ”Energimyndighetens rapport om
artikel 7 med underlagsmaterial (N2013/602/E) samt PM om bensin och
dieselkonsumtion i Sverige (Fi2013/1123)” daterat den 3 maj 2013.
Svensk Energi framförde då i sitt remissvar en hemställan och poängterar
att man fortfarande inväntar svar på denna.
Svensk Energi anger att den problematik tidigare framförts behandlas i
promemorian men anger att man saknar anvisning om nästa steg.
Regeringen bör därmed, enligt Svensk Energi, klargöra sina avsikter i
kommande proposition.
Svensk Energi stöder förslaget om möjlighet till frivillig
certifiering av vissa energitjänster och betonar att det är viktigt att
personer anställda på energibolag också kan certifiera sig samt att
regelverket inte utesluter dem.
Svensk Fjärrvärme tillstyrker den föreslagna lagen om frivillig certifiering
för energitjänster. I sammanhanget framhålls att de kommunala
energitjänsteföretagen bör ges möjlighet att agera på den nationella
marknaden. Möjligheten bör ges i form av ett uttryckligt undantag från
lokaliserings- och självkostnadsprincipen i kommunallagen.
Svensk Bioenergiförening (Svebio) anser att de befintliga stöden
(energikartläggningscheckarna och energikollen) måste förlängas för att
47
direktivet ska kunna anses genomfört. Dessutom bör stöden utökas till
att omfatta även mindre företag med mindre energianvändning.
Svenska Trädbränsleföreningen anser att det är önskvärt att aktiviteten
med energikartläggningar ökar. Energimyndighetens system med
Energikartläggningscheckar är bra och regeringen bör säkra ett ökat
ekonomiskt stöd till detta fram till 2020. De som ger råd om
energieffektivisering behöver förutom energikunskap även ha kunskap
om hur ändrad energianvändning påverkar den aktuella produktionen,
produktionsresultatet och ekonomiska utfallet. Det är angeläget att
informera om olika insatsmedels energiprofil.
Teknikföretagen ifrågasätter behovet av att SME som vill genomföra
kartläggningar ska ställas inför krav på certifierade experter. Istället bör
egna initiativ uppmuntras med stöd och information. Teknikföretagen är
positiva till satsningar på barn och ungdomar och förslaget att ge
Energimyndigheten i uppdrag att samverka med finansieringsinstitut för
finansiering av energieffektiviserande åtgärder.
VVS-företagen saknar redan nu utbildade tekniker och ingenjörer.
Fastighets- och VVS-branschen kan starkt bidra till den
energieffektivisering som krävs, men nyrekrytering av utbildade tekniker
och ingenjörer riskerar att bli en flaskhals för att uppnå energimålen.
Man noterar vidare att regleringsbrevet till Myndigheten för
yrkeshögskola (Myh) inte tar hänsyn till beslut tagna av andra
departement, och därmed inte heller till regeringens energimål. VVSföretagen
menar
att
Utbildningsdepartementet
hävdar
att
kompetensförsörjningen för att nå energimålen inte ligger på deras bord,
och ansvaret därför faller mellan stolarna.
Belysningsbranschen påpekar att det kommer att krävas mycket stora
satsningar på energieffektivisering i den befintliga bebyggelsen för att
uppnå Energimyndighetens mål om att elanvändningen för belysning i
Sverige skall halveras år 2020 i jämförelse med år 2010.
Belysningsbranschen menar att nuvarande energieffektiviseringstakt inte
kommer att vara tillräcklig.
Tekniska verken i Linköping i AB är generellt positiva till förslaget om
frivillig certifiering och framhåller att det är av stor vikt att
certifieringssystemet inte kräver omfattande administration av
branschens aktörer.
Svenskt Näringsliv anser att det är viktigt att förtydliga att alla krav på
kommunerna och landstingen ska utformas över deras roll som
beställare, och inte som tillståndsmyndigheter eller regelgivare. Det är fel
om kommunen som regelinstans skulle ställa extra krav på privata
aktörer när dessa ska göra inköp.
48
Svenskt Näringsliv anser att kravet på större företag att genomföra
energikartläggningar i princip är rimligt. Det är positivt att det ges
möjlighet att genomföra kartläggningen inom ramen för befintliga miljoch energiledningssystem. Det anses vara viktigt att representanter för
berörda företag får vara med när föreskrifter om certifieringsordningen
utformas. Dock är det olämpligt att systemen för energideklarationer
och energikartläggningar överlappar varandra, och det bör utredas vilka
krav som eventuellt skulle behöva ställas på energideklarationerna för att
de ska kunna godtas som ett alternativ till en energikartläggning. Det
anses vara överimplementering och kontraproduktivt om det krävs att
personen som genomför kartläggningen ska vara oberoende. Det är
enligt Svenskt Näringsliv besiktningen som ska vara oberoende, inte
personen som utför den. Även när det gäller energikartläggningarnas
innehåll framhålls vikten av att de närmare föreskrifterna utarbetas i
samråd med berörda företag. Slutligen poängteras att administrationen
kring rapporteringen bör hållas nere.
Svensk Ventilation påpekar att en stor flaskhals for att uppnå de uppsatta
energimålen ar nyrekrytering av utbildade tekniker och ingenjörer. Man
noterar vidare att regleringsbrevet till Myndigheten för yrkeshögskola
(Myh) inte tar hänsyn till beslut tagna av andra departement, och därmed
inte heller till regeringens energimål. VVS-företagen menar att
Utbildningsdepartementet hävdar att kompetensförsörjningen för att nå
energimålen inte ligger på deras bord, och ansvaret därför faller mellan
stolarna.
Artiklarna 9, 10 och 11 – Mätning och debitering av energi
Kammarrätten i Jönköping anser att det är svårt att bedöma om det i
promemorian valda begreppet ombyggnad motsvarar direktivets begrepp
större renovering men delar uppfattningen att det är rimligt att använda
ett i svenskt rätt redan känt begrepp. Kammarrätten i Jönköping
ifrågasätter om det inte vore lämpligare att byggnadsnämndens beslut om
föreläggande som förenats med vite överklagades till mark- och
miljödomstol i stället för till allmän förvaltningsdomstol.
Fortifikationsverket är positiva till en ny lag om energimätning i
byggnader och framför att det redan idag finns interna riktlinjer för
installation av mätare vid nybyggnation samt vid större ombyggnader.
Verket framför vidare att nästa steg bör vara att säkerställa styrsystem
för att skapa incitament på brukarnivå hos hyresgästerna.
Konkurrensverket tillstyrker förslagen och delar promemorians
bedömning att direktivet vid nybyggnation och större renoveringar inte
synes lämna något utrymme för mindre ingripande åtgärder. Verket
framhåller att det är mycket viktigt att de totala samhällsekonomiska
konsekvenserna noga utreds i den utredning gällande befintlig
bebyggelse och eventuella installationskrav för värme, kyla och
tappvarmvatten, som Boverket föreslagits få i uppdrag att genomföra.
49
Det framhålls att kunden med kontroll över den egna förbrukningen ges
incitament och möjligheter till att påverka sin förbrukning och därmed
kostnaderna för aktuella nyttigheter.
Konkurrensverket ifrågasätter om det inte vore lämpligt att utöka
skyldigheten att tillhandahålla mätvärden på kundens begäran till att även
avse andra energislag än el och naturgas.
Konsumentverket anser att det är positivt om fler konsumenter får
möjlighet att påverka sina energikostnader via enskild mätning av värme,
kyla och tappvarmvatten men att det kan finnas risk att det fria valet av
värmeinställning totalt sett ger en ökad energianvändning och att det
också är viktigt att det finns incitament även för fastighetsägare att
genomföra energieffektiviserings-åtgärder som konsumenterna inte har
egen möjlighet att påverka.
Skatteverket anför att den föreslagna ändringen i 12 kap. 19 §
jordabalken, enligt vilken särdebitering av elektrisk kraft ska ske, bör
samordnas med förslaget i SOU 2013:46 att flytta över skattskyldigheten
från elleverantören till nätinnehavaren. Enligt skatteverket skulle en
fastighetsägare annars kunna komma att bli skattskyldig under en
övergångsperiod.
Energimyndigheten tillstyrker förslagen men framhåller vikten av att
befintlig bebyggelse undantas från installationskrav i de fall detta inte är
kostnadseffektivt. Vidare anförs att lagkrav på individuella mätare kan
leda till sänkta kostnader och att ny teknik för främjas genom insatser.
Statens fastighetsverk (SFV)anser att IMD av varmvatten och el ger
incitament till energieffektiviseringsåtgärder. Däremot anser SFV att
IMD av värme och, i många fall kyla, totalt sett kommer att motverka
energieffektiviseringar eftersom hyresgästernas möjlighet till åtgärder att
minska energianvändningen är ytterst begränsade jämfört med
fastighetsägarens och att ett sådant krav skulle medföra att avsevärda
pengar kommer att investeras i mätsystem i onödan. SFV stöder att
elmätare förses med öppet gränssnitt för energi- och systemtjänster och
framför att det krav som omedelbart bör ställas på mätarna är att de kan
hantera timvärden. SFV framför att det i förslaget till ändring i
Jordabalken bör förtydligas vilka kostnader som avses och att det utöver
energikostnaden även bör vara kostnaden för själva investeringen, drift
och underhåll, besiktningar m.m.
Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) ifrågasätter varför det
inte finns någon diskussion kring huruvida man är skyldig att göra en
bokstavstolkning av direktivet och kräva mätarinstallation när det gäller
nybyggnation och större renovering. Det anförs i detta avseende att
promemorian när det gäller artikel 7 och artikel 4 argumenterar för ett
alternativt genomförande utifrån ett effektivitetsresonemang. VTI pekar
50
på problemen med att incitamenten för att genomföra
energibesparingsåtgärder inte bör flyttas från den som äger byggnaden
till hyresgästen. Enligt VTI kommer enskilda lägenhetsinnehavare att
uppleva en försämring. Slutligen betonar VTI vikten av att den
myndighet som ska utreda kraven för befintlig bebyggelse gör detta
noggrant och med beaktande av kostnader och fördelar.
Swedac stödjer bedömningen att ingen mätmetod leder till fullständigt
rättvis fördelning av uppvärmningskostnaderna och framför att
flödesmätare enligt deras uppfattning ger de tillförlitligaste resultaten.
Swedac framför också att Boverkets uppdrag att utreda för vilken typ av
befintliga byggnader det kan anses vara tekniskt genomförbart och
kostnadseffektivt att installera system för individuell mätning av värme,
kyla och varmvatten har direkt anknytning till krav på mätare och
mätmetoder och att utredningen därför bör ske i samråd med dem.
Även Tillväxtverket pekar på det problem som kan uppstå med minskade
incitament för byggnadsägaren att genomföra
energieffektiviseringsåtgärder, om hyresgästen själv får betala för
värmeförbrukningen. Verket framhåller att Boverket i samråd med de
regionala energirådgivarna skulle kunna ta fram beräkningsunderlag som
visar hur stor besparing som hyresgäster och fastighetsägare kan göra
genom mätarinstallation. Detta skulle kunna ske inte minst för att
underlätta tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen om byte av
energimätare (10 § lagen om energimätning i byggnader).
Trafikverket framför att deras slutsats är att transporterna sannolikt är
undantagna från bestämmelserna i artikel 9 men om de skulle omfattas så
finns en konflikt med tidigare beslut från kommissionen specifika för
järnvägen och verket önskar därför ett förtydligande av huruvida
transporter omfattas eller ej av artikel 9. Trafikverket framför även att
deras tolkning är att järnvägens elförsörjning inte omfattas av artikel 15.
Kungliga Tekniska Högskolan (KTH)menar att det i princip är viktigt att
människor får kunskap om energianvändningen och möjligheter att styra
den. KTH pekar dock på problemet med att det måste finnas incitament
för fastighetsägaren att vidta åtgärder som minskar energianvändningen.
Ett införande av individuell mätning och debitering måste därför
kompletteras med andra styrmedel.
Högskolan i Dalarna anser att energimätning i byggnader är en
nödvändig åtgärd för att möjliggöra användande av dagens och
morgondagens teknologi för effektiv förvaltning av byggnader men att
ett tydliggörande behövs att lagen även omfattar lokaler där
verksamhetseffektivisering kräver energieffektivitet. Högskolan i
Dalarna anser även att debiteringsgrund ska vara timmätning förutsatt
s.k. smart mätning och att nettodebitering av egenproducerad el måste
vara möjligt.
51
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att förhållandet till Plan- och
bygglagen behöver förtydligas. Om tillsynen och eventuella
förelägganden enbart är tänkta att ske i samband med start- och
slutbesked i PBL-processen, utan att påverka dessa har Länsstyrelsen
inget att invända, men om brister enligt den nya lagen ska påverka
besluten enligt PBL bör överklagandet följa samma instansordning.
Länsstyrelsen Västra Götalands län avstyrker förslaget att mäta
värmeförbrukningen på lägenhetsnivå. Länsstyrelsen pekar särskilt på
problemet med värmevandring mellan lägenheterna och menar att
uppvärmningskostnaden kommer att variera kraftigt mellan annars
likvärdiga lägenheter. Enligt länsstyrelsen är det bättre att tillämpa ett
komfortavläsningssystem som utgår från den faktiska rumstemperaturen
och debitera extra i de fall som temperaturen överstiger en grundvärme.
Länsstyrelsen menar att det behövs ett särskilt stimulanspaket för att få
fart på investeringarna, särskilt eftersom kostnaderna kommer att
överstiga den potentiella besparingen.
Västerbottens läns landsting ser också stora problem med att i lag kräva
mätning av värme och kyla på lägenhetsnivå. Landstinget pekar särskilt
på problemet med delade incitament och att det i dagens system är
fastighetsägaren som både har incitamenten för och möjligheterna till att
genomföra energieffektiviserande åtgärder. Om mätning av värme på
lägenhetsnivå införs så måste man se till att det endast är den
energikostnad som kan härledas till själva lägenheten som ska belasta
hyresgästen.
Göteborgs Stad anser att installationskraven vid nybyggnation och större
renoveringar inte ska vara absoluta utan villkorade av vad som är tekniskt
möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionellt i förhållande till möjliga
energibesparingar. Staden anser vidare att det inte är lämpligt att
analysera befintlig bebyggelse utifrån kostnadseffektivitet. I stället
föreslås att förslaget fokuserar på ombyggnad av befintlig bebyggelse.
Staden delar inte promemorians förslag om individuell mätning av värme
i flerfamiljshus och pekar på svårigheterna med att åstadkomma en
rättvis debitering av de boende. När det gäller kostnaderna uppskattas
installations- och driftskostnaderna vid nybyggnation uppgå till hälften
av uppvärmningskostnaden, en kostnad som inte går att få igen genom
minskad energianvändning. Vidare pekas på problemen med
incitamentsuppdelningen. Den föreslagna bestämmelsen om byte av
mätare bör ses över för att bättre harmonisera med den praktiska
tillämpningen.
Göteborgs Stad anser att det behöver förtydligas när och hur
byggnadsnämnden ska kunna ta ut avgifter för tillsynen enligt den
föreslagna lagen.
52
Malmö stad anser att vidare utredning bör ske framför allt vad gäller
mätning av värme och ventilationssystem och att införandet av smart
mätning koordineras med förslagen på individuell mätning.
Stockholms stad anser att det finns brister i direktivets skrivningar kring
värdet av individuell värmemätning och debitering (IMD). Stadens
bostadsbolag har en omfattande erfarenhet av individuell värmemätning
och resultaten visar att det inte nödvändigtvis leder till en minskad
energianvändning. Precis som miljö- och hälsoskyddsnämnden påpekar
kan IMD vara kontraproduktivt genom att investeringsmedel som kan
användas för energibesparande åtgärder istället går till mätningar som har
ringa påverkan på energianvändningen. Även om nya byggnader är långt
mindre energieffektiva än stadens nuvarande krav på 55 kWh/m2 och
t.ex. följer Boverkets nuvarande nationella regler (90 kWh/m2) visar
miljöförvaltningens uträkningar att administrationskostnaden överstiger
besparingen från den minskade värmeanvändningen.
Det faktum att nya byggnader blir alltmer energieffektiva medför att den
eventuella energivinst som kan uppnås blir än mer marginell i reella
kilowattimmar. De mest effektiva miljöinsatserna kan istället göras på
fastighetsnivå genom att isolera byggnaderna. Direktivets skrivning är
därför olycklig och bör om möjligt ändras så att individuell
värmemätning bedöms utifrån hur kostnadseffektivt det är i förhållande
till den beräknade energisparpotentialen.
Järfälla kommun anser att innan individuell värmemätning införs på
lägenhetsnivå så bör den utvecklas mera för att säkerställa rättvisande
förbrukning och dess debitering.
Eskilstuna kommun ser positivt på separat mätning av energiförbrukning
men anser inte att dagens teknik räcker till för att göra mätningen av
värme och kyla rättvis och framför att Örebrobostäder har gjort fleråriga
försök med mätning av värmeförbrukningen och kom fram till att det var
ett dyrt och komplicerat sätt att skapa incitament för energibesparing.
Jönköpings kommun tillstyrker och ser positivt på förslagen i stort, men
anser att krav på individuell mätning och debitering av värme inte bör
införas. Kommunen pekar särskilt på problematiken med att på kundens
önskemål uppnå differentierade temperaturer i lägenheterna. Även
rättviseproblematiken och bristande lönsamhet omnämns som skäl för
varför krav på värmemätning inte bör införas. Den föreslagna lösningen
med en kommunal tillsyn som avgiftsfinansieras tillstyrks.
Växjö kommun anser att en lag om mätning av energi i byggnader är ett
bra sätt för att öka konsumenters kännedom om sin energianvändning
men att det är svårt att införa en lag om mätning av just värme eftersom
fel användning av mätning av värme i flerbostadshus kan vara förenligt
med problem genom att det påverkar värmesystemets intrimning och
energibalans samt orättvist då lägenheternas placering i huset har stor
53
betydelse för mängden värme som behöver tillföras respektive lägenhet.
Kommunen framför vidare att en lag om mätning av energi i byggnader
även skulle kunna innehålla nyttigheten kallvatten.
Östersunds kommun tillstyrker förslaget att tillsynen läggs på
kommunerna och anser att det är nödvändigt att en avgiftsfinansiering
möjliggörs.
Östersunds kommun anser att den föreslagna lagen kan tillämpas vid
nyproduktion men ser vissa tillämpningssvårigheter vid bedömningen av
vad som är tekniskt möjligt och kostnadseffektivt i befintlig bebyggelse,
samt vid bedömningen av innebörden av ”väsentlig ändring”.
Söderköpings kommun framför att de är skeptiska till förslaget om
individuell mätning av värme i byggnader men att de är positiva till
individuell mätning och debitering av varmvatten.
Värnamo kommun påpekar att en hyresgäst har begränsade möjligheter
att spara energi i sin bostad, sänka värmen, vädra mindre, jämfört med de
större åtgärder som en fastighetsägare kan göra för att minska
energiförbrukningen. Förslaget kan därför utgöra en risk för att
övergripande åtgärder i energieffektivisering i fastigheten uteblir.
Fagersta kommun anser att ett krav på att installera mätsystem i befintlig
bebyggelse kan drabba enskilda fastighetsägare hårt och att ytterligare
utredning därför är av väsentlig betydelse.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) förordar att Boverket får i
uppdrag att utreda när individuell mätning och debitering är tekniskt
genomförbart och ekonomiskt rimligt i förhållande till möjliga
energibesparingar.
Bostadsrätterna anser att mot bakgrund av de otydliga, och många gånger
motsägelsefulla skrivningarna i direktivet är förslagen i promemorian
godtagbara men att det bör tydligare sägas att Sveriges erfarenhet
entydigt är att det för det mesta med normalt byggda hus är omöjligt att
kräva nyinstallation av de flödesmätare som krävs. Bostadsrätterna
ifrågasätter också om regleringen inte kan ske i nuvarande PBL och dess
nybyggnadsregler i stället för i en ny lag och varför inte nya föreskrifter
om energimätare tas fram på EU-nivå.
Byggherrarna avstyrker förslaget om individuell mätning och debitering
som det är formulerat i promemorian och anser att det utgör en
övertolkning av direktivet. Enligt Byggherrarna bedömde regeringen
2009 att direktivet inte krävde mätning av värme och varmvatten på
lägenhetsnivå, en bedömning som bör kvarstå i dag. Byggherrarna
instämmer i den juridiska tolkning som SABO gjort av direktivet. Om
fastighetsägarna tvingas lägga pengar på att investera och sköta nya
54
lägenhetsmätare saknas utrymme för att genomföra energieffektiva
åtgärder i byggnaderna. De försök som gjorts med individuell mätning
har visat på en lika stor eller större kostnad jämfört med
energibesparingen. Enligt byggherrarna har de boende ofta tagit chansen
att höja temperaturen i bostaden. Särskilt pekas på problemet med
fastighetsägarens minskade incitament om uppvärmningskostnaden kan
föras vidare på hyresgästerna, vilket skulle strida mot en annan del av
direktivet.
Byggmaterialindustrierna anser att krav på mätning och debitering av
värme i flerbostadshus innebär stora kostnader och kan motverka
fastighetsägarnas incitament att vidta energieffektiviseringsåtgärder.
Byggmaterialindustrierna är även kritiska till processen som lett fram till
förslaget och anser att både Näringsdepartementet och berörda
myndigheter borde ha lyssnat mer på näringslivet.
Elforsk framför att förslaget till krav på individuell mätning av värme i
byggnader med flera lägenheter riskerar att motverka
energieffektivisering eftersom incitamenten för fastighetens ägare att
genomföra energieffektiviseringsåtgärder torde minska om kostnader för
uppvärmning betalas direkt av de boende.
Energieffektiviseringsföretagen (EFF) anser att det är viktigt att tänka på
vad det är som mäts och att det är skillnad på el, vatten och värme och
framför beträffande mätning av värme i flerbostadshus att det i ett
mardrömsscenario skulle kunna isoleras mellan lägenheterna för att
upprätthålla den rättvisa fördelningen istället för runt huset.
EFF framför också att direktivtexten ger intrycket att det finns stora
möjligheter att välja en implementering som baseras på förnuft och att
teknikutvecklingen ger möjligheter till mera smart mätning.
Fastighetsägarna avstyrker förslaget om individuell mätning och
debitering av värme och varmvatten på lägenhetsnivå och anser att frågan
bör utredas på nytt i samråd med berörda näringslivsorganisationer.
Fastighetsägarna anser att såväl en juridisk som saklig bedömning talar
emot en reglering av individuell mätning och debitering av värme och
varmvatten på lägenhetsnivå. Det tolkningsutrymme som finns i
direktivet bör utnyttjas till att skapa rätt och bra incitament till verklig
energieffektivisering. Fastighetsägarna ifrågasätter tolkningen att
direktivet kräver obligatoriskt införande av individuell mätning av el, gas,
fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten vid ny inkoppling i ny byggnad eller
när större renoveringar genomförs. Särskilt pekas på förslagets stora
kostnader utan påvisbara energibesparingar, problemen med att uppnå
rättvis debitering, att kostnaden i sig undanröjer möjligheterna för att
genomföra energieffektiva åtgärder samt att incitamenten för
fastighetsägaren i det avseendet kraftigt skulle minska. Förslaget skulle
kunna leda till att byggnaden som ett system inte längre hålls ihop och
de stordriftsfördelar med gemensamma tekniska system finns
55
undergrävs. Detta gäller särskilt om utvecklingen leder till system där
varje lägenhet utformas som en egen enhet ur installationssynpunkt där
innehavaren själv kan abonnera sin energileverans. Fastighetsägarna anser
att installationskraven i den föreslagna lagen vid ny- och
ombyggnadstillfällena bör kompletteras med en uttrycklig bestämmelse
om att kravet på individuell mätning endast ska ske då detta är tekniskt
möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till
möjliga energibesparingar, vilket bör framgå redan av lagtexten.
Förslaget om avgiftsfinansiering av tillsynen avstyrks. Förutom
tillsynsavgiften innebär förslaget ökade administrativa kostnader,
tillträde till byggnader m.m.
Fortum anser att regeringskansliet gör en kraftig övertolkning av
direktivet när det gäller bedömningen att individuell mätning alltid måste
införas vid nybyggnation och vid större ombyggnader och menar att
individuell mätning vid nybyggnation och vid större ombyggnader ska
krävas enbart då det bedöms vara tekniskt genomförbart och
kostnadseffektivt. Fortum anser också att om förslaget genomförs
kommer det att få stora konsekvenser bl.a. ökade administrativa
kostnader till ingen eller liten nytta ur energieffektiviseringssynpunkt
och minskade incitament för fastighetsägaren att vidta
energieffektiviseringsåtgärder, samt att investeringsmedel undanhålls
andra åtgärder som kunnat ge större energibesparing. Fortum anser
också att det skett en övertolkning av direktivet kring individuell
mätning av el i lägenheter och vem som ska göra detta. Enligt Fortum
bör detta lika gärna kunna göras av fastighetsägaren som av
elnätsföretaget då det är fastighetsägaren som har mest att vinna på att
minska sina kostnader.
Energirådgivarna anser att individuell mätning av värme och varmvatten
inte skulle medföra så stora energibesparingar. För värme betonas
problematiken med värmeöverföring mellan lägenheterna och att det inte
är rimligt ur ett ekonomiskt perspektiv att isolera mellan lägenheterna. I
stället borde åtgärderna inriktas mot tekniska och lönsamma lösningar
för att tilläggsisolera fasaderna.
E.ON AB anser att skrivningen i artikel 9 som möjliggör att ta hänsyn
till vad som är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt
i förhållande till energibesparingar, ska beaktas när det gäller all
installation av individuella mätare på enhetsnivå. Förslaget att se till att
den som använder lägenheten kan ingå nätabonnemang tillstyrks, under
förutsättning att kostnadseffektiviteten för installationskravet beaktats.
Göteborg Energi stödjer förslagen att mätning av energi ska ske hos
slutkund, med undantag av mätning av värme i flerfamiljsfastigheter.
Särskilt pekas på problemen med att uppnå rättvis debitering och de
minskade incitamenten för fastighetsägaren att genomföra
energieffektiviseringsåtgärder. Kostnaden för att genomföra förslaget
56
skulle enligt Göteborg Energi uppgå till 5-10 000 kr per lägenhet och en
årlig driftskostnad runt 300 kr per lägenhet, en total kostnad som vid
nybyggnation skulle motsvara ungefär hälften av
uppvärmningskostnaden. När det gäller mätning av el och gas tillstyrker
Göteborg Energi förslagen att slutkunden ska kunna ingå
nätabonnemang, med undantag av s.k. gasspiskunder.
Hyresgästföreningen avstyrker förslagen i stort men tillstyrker att
Boverket ges i uppdrag att utreda för vilken typ av befintlig byggnad det
bedöms vara tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt att installera
system för individuell mätning av värme, kyla och tappvarmvatten.
Hyresgästföreningen ifrågasätter den juridiska bedömningen och anser
att direktivet inte kräver installation vid nybyggnation och större
renoveringar. Föreningen hänvisar till den tidigare bedömningen som
regeringen gjorde vid genomförandet av 2006 års
energieffektiviseringsdirektiv och påpekar att ordalydelsen i princip är
densamma nu. Det påpekas att direktivets ”tillhandahålls” inte är
synonymt med installation och hänvisas även till andra språkversioner.
Föreningen anser att lagkraven på installation i alla delar ska vara
villkorade av vad som är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och
proportionellt i förhållande till möjliga energibesparingar. Även
nybyggnation och vid större renoveringar bör omfattas av Boverkets
utredningsuppdrag. Särskilt vänder sig föreningen mot individuell
mätning och debitering av värme. Det anförs att sådana krav skulle
medföra mycket höga kostnader för hyresgästerna, och inte medföra
någon energibesparing. Det påpekas bl.a. att det i dag inte finns någon
övertemperatur i bostadsbeståndet och att det finns stora problem för att
uppnå en rättvis debitering av de boende eftersom lägenheterna inte är
isolerade sinsemellan.
Föreningen anser att kollektivmätning och fördelningsmätning av el och
naturgas för de boende bör vara tillåtet. Föreningen framhåller att
kollektiva abonnemang kan medföra lägre kostnader för de boende.
Hyresgästföreningen avstyrker förslaget att ersättning för kostnader som
hänför sig till lägenhetens uppvärmning, nedkylning eller förseende med
varmvatten eller elektrisk ström ska beräknas utifrån faktisk
förbrukning, om kostnaden kan påföras efter individuell mätning. Det är
enligt föreningen viktigt att fastighetsägaren kan genomföra
energioptimerande åtgärder såsom temperaturmätning, utan att tvingas
debitera de boende utifrån detta. Enligt föreningen finns utrymme för en
sådan tolkning utifrån att debiteringskravet är kopplat till teknisk
möjlighet och ekonomisk rimlighet.
Klimatkommunerna ser positivt på förslagen i promemorian, med
undantag av mätning av värme.
57
Riksbyggen anser att kravet på installation av individuella mätare av värme
vid nybyggnation och större renoveringar ska gälla under förutsättning
att det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i
förhållande till möjliga energibesparingar. Riksbyggen anser att
individuell mätning av värme i flerbostadshus strider mot den svenska
modellen med varmhyra samt att förändringarna i systemet riskerar att
vara orättvist och kontraproduktivt
Riksbyggen anser att individuell mätning och debitering kan vara
kontraproduktivt av flera skäl. fastighetsägarens/bostadsrättsföreningens
incitament för att vidta energibesparingsåtgärder riskerar att minska då
den boende debiteras för kostnaden. Om energibesparande åtgärder
uteblir riskerar detta att leda till högre energiförbrukning då
fastigheterna kräver mer energi för uppvärmning. Riksbyggen anser inte
att det idag finns ett problem med övertemperering och ställer sig
därmed frågande till vad som ska mätas bort. om de boende skulle
erbjudas möjligheten att höja temperaturen i sina lägenheter befarar
Riksbyggen att effekterna kan bli ökning av den totala
energianvändningen i fastigheten då fler boende skulle vara beredda att
betala för det. Riksbyggen påpekar att energianvändning och temperatur
inte är två samspelande parametrar. En mätning av endast temperatur
riskerar att leda till stora orättvisor lägenhetsinnehavare emellan. En
lägenhetsinnehavare som bor i mitten av en fastighet behöver inte lika
mycket energi för att uppnå samma temperatur som en lägenhet med fler
ytterväggar.
Kyl & Värmepumpföretagen anser att direktivet ger utrymme för att
beakta vad som är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och
proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar och att
promemorians förslag går längre än vad som är nödvändigt. Särskilt
pekas på problemen med individuell mätning av värme i flerbostadshus.
Näringslivets regelnämnd avstyrker förslaget till ny lag om energimätning
i byggnader, när det gäller individuell mätning av värme och varmvatten
på lägenhetsnivå. Särskilt efterfrågas en kostnads-nyttokalkyl.
Svensk Energi avstyrker promemorians förslag till tolkning av artikel 9
och menar att Näringsdepartementet övertolkar direktivet, vilket man
anser riskerar att medföra stora kostnader till ingen eller inga
energieffektiviseringsnytta för Sverige. Svensk Energi framhåller att
portalformulering till artikel 9.1 ska vara ledande för tolkningen av
artikeln, nämligen att ”slutanvändare av el, naturgas, fjärrvärme, fjärrkyla
och varmvatten för hushållsbruk ska så långt det tekniskt möjligt,
ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga
energibesparingar ha individuella mätare som till ett konkurrenskraftigt
pris korrekt visar slutanvändarens faktiska energianvändning och ger
information om faktisk användningstid”. Svensk energi anser inte att
denna portalbestämmelse är införd i sin helhet i förslaget till ny lag om
energimätning.
58
Svensk energi avstryker tolkningen att det ska vara tvingande att
installera mätning av el, naturgas, fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten
för hushållsbruk vid de situationer som specificeras i direktivet. Snarare
handlar det om att byggnadsägaren ska erbjuda detta till
lägenhetsinnehavarna om det är ”tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt
och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar”. Vidare
görs hänvisning till Energitjänstedirektivet (2006/32/EG) som innehåller
likalydande formulering men där tolkningen snarare gjordes till att detta
skulle ”erbjudas”. Svensk Energi refererar också till bedömningen som
angavs gällande krav på individuell mätning i propositionen 2008/09:163
En sammanhållen klimat- och energipolitik – Energi och menar att det
inte finns något annat beredningsunderlag tillgängligt som motiverar en
annan tolkning. Sammantaget är Svensk Energis bedömning att det
saknas juridiska eller samhällsekonomiska skäl att förändra de svenska
bestämmelserna avseende mätning av el, naturgas, fjärrvärme, fjärrkyla
och varmvatten för hushållsbruk på grund av
Energieffektiviseringsdirektivet.
Gällande artikel 11.1.4 el och naturgas och vad som anges på sidan
100 stycket ”Eftersom ett elnätsföretag med koncession…” anser Svensk
Energi att det inte framgår vem som ska stå för kostnaderna för de nya
mätarna. Svensk Energi gör tolkningen att avsikten är att elnätsföretagen
ska ta betalt för mätarna via överföringsavgifterna, dvs att intäktsramens
storlek påverkas. Avseende formulering ”Regeringen har tidigare bara
uttalat…”på sidan 100 anser Svensk Energi att det möjligheterna till
undantag inte framgår tydligt nog i promemorian och framhåller att
detta bör förtydligas i en kommande proposition om regeringen går
vidare med sina förslag.
Avseende artikel 11.2 debitering av fördelsmätning anser Svensk
Energi att analys bör genomföras avseende vilka skatteeffekter förslaget
får och menar att det är exempelvis är otydligt om förslaget innebär att
hyresvärden anses sälja el och att hyresvärden därmed blir skattskyldig
avseende energiskatt på el. Vidare anser Svensk Energi att det är oklart
hur transaktionerna ska bedömas ur ett mervärdesskatteperspektiv
Svensk Fjärrvärme avstyrker förslaget om individuell mätning och
debitering av värme och fjärrkyla på lägenhetsnivå. När det gäller
varmvatten anser Svensk Fjärrvärme att installationskrav kan vara
motiverade ur energieffektiviseringssynpunkt, men då endast när det kan
påvisas att det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och
proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar. Kraven för
varmvatteninstallation behöver utredas vidare av myndigheter i samråd
med berörda branscher. Svensk Fjärrvärme delar inte promemorians
juridiska bedömning att direktivet kräver obligatoriskt införande av
individuell mätning av el, naturgas, fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten
vid ny inkoppling i ny byggnad eller när större renoveringar genomförs.
Det hänvisas till dels att ”slutkund” enligt direktivet ska vara den som är
värmekund enligt dagens reglering, dels att regeringen 2009 genomförde
energitjänstedirektivet utan att införa krav på energimätning på
59
lägenhetsnivå. Det finns enligt Svensk Fjärrvärme ett tolkningsutrymme
i direktivet som måste utnyttjas, eftersom det är en fråga som är av stor
ekonomisk och principiell betydelse för Sverige och berörda branscher.
Det framhålls också att införande av mätning och debitering på
lägenhetsnivå skulle strida mot intentionerna i artikel 19.1 i direktivet där
medlemsstaterna uppmanas avlägsna hinder för
energieffektiviseringsåtgärder – inte att införa nya. Individuell mätning
och debitering skulle enligt Svensk Fjärrvärme också motverka
ambitionerna i artikel 4 om byggnadsrenovering eftersom incitament och
investeringsmedel för energieffektiviserande renoveringar tas bort. Den
föreslagna lagstiftningen är enligt Svensk fjärrvärme otydlig och det
behöver preciseras vilka som skulle omfattas av krav på införande av
IMD. Även införande- och övergångsreglerna anses vara otydliga.
Promemorians lagförslag skulle innebära stora kostnader för
fastighetsägarna utan påvisbara energibesparingar. Kostnaderna för att
ställa generella krav på IMD av värme på lägenhetsnivå för både
befintliga och nya byggnader skulle uppgå till tiotals miljarder kronor.
Sådana investeringar skulle tränga undan andra
energieffektiviseringsåtgärder i bebyggelsen och att satsa så stora pengar
skulle vara samhällsekonomiskt ineffektivt och ett ekonomiskt slöseri.
Förslaget kommer enligt Svensk Fjärrvärme att medföra att byggnaden
som system inte hålls ihop och att de stordriftsfördelar som finns i dag
med gemensam fastighetsmätning undergrävs. Svensk Fjärrvärme
kommenterar den föreslagna lagen om energimätning i byggnader och
anser att 1 § ska justeras så att syftet med lagen anges till att öka
incitamenten för att effektivisera energianvändningen i byggnader”. 4
och 5 §§ borde ändras så att det redan av lagtexten framgår att kravet på
individuell mätning endast ska gälla när det är tekniskt möjligt,
ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga
energibesparingar. Utformningen av 6 § bör ha som utgångspunkt att
undanta de byggnader där det redan i en nationell bedömning kan dras
slutsatsen att individuell mätning av värme, kyla eller varmvatten inte kan
anses tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i
förhållande till möjliga energibesparingar. Svensk Fjärrvärme avstyrker
förslaget i 10 § om byte av mätare och anser att ett eventuellt
utredningskrav för fastighetsägarna i stället kan ske i samband med att en
energideklaration tas fram eller en energikartläggning genomförs. Det
framhålls att processen med att införa individuell mätning och debitering
i en fastighet tar ca två år med planering, projektering, upphandling,
installation och administrativa förfaranden. Det skulle innebära att ett
energiföretag skulle behöva två års framförhållning innan ett byte av
mätare sker vilket vore fullständigt orimligt om en mätare byts
exempelvis när den är felaktig.
När det gäller fjärrkyla anförs att den i dag främst används i
kontorsfastigheter och endast undantagsvis för flerbostadshus.
Motsvarande problematik som för fjärrvärme uppstår dock för fjärrkyla.
60
När det gäller genomförandet av informationskraven i artikel 10-11 samt
de föreslagna lagändringarna i fjärrvärmelagen anser Svensk Fjärrvärme
att någon lagreglering inte behövs, utan att kraven kan genomföras i
standardavtalen. Även ett förbud mot att debitera faktureringsavgift –
som anses vara ett ingrepp i den fria prissättningen – bör enligt Svensk
Fjärrvärme kunna införas genom standardavtal på marknaden.
Sabo tillstyrker att en ny lag om energimätning i byggnader bör införas.
Sabo delar inte promemorians uppfattning att direktivet ställer krav på
obligatoriskt införande av individuell mätning av el, naturgas, fjärrvärme,
fjärrkyla och varmvatten vid ny inkoppling i ny byggnad eller när större
renoveringar genomförs, utan anser att kraven i direktivet är villkorade
av att det är ”tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i
förhållande till möjliga energibesparingar”. Sabo anser att promemorian
övertolkar direktivet och att förslagen innebär ”goldplating”. Främst
vänder sig Sabo mot att införa krav på värmemätning på lägenhetsnivå.
Sabo hänvisar till egna erfarenheter från ca 14000 lägenheter och att
någon energibesparing inte uppnåtts. Det anförs att det inte finns någon
övertemperatur i bostäderna, utan att de flesta håller den temperatur som
krävs enligt Socialstyrelsens råd. Om energi skulle sparas till att motsvara
kostnadsökningen för att genomföra IMD skulle temperaturen behöva
sänkas till 18 grader, en nivå där fortfarande inga kostnadsmässiga
besparingar gjorts. Konsekvenserna skulle bli att fastighetsägaren fråntas
incitamenten att genomföra energibesparande åtgärder.
När det gäller mätning av varmvatten har Sabo inte samma
negativa inställning, utan anser att de egna erfarenheterna i huvudsak är
goda.
Sabo föreslår att 4 § i den föreslagna lagen om energimätning i
byggnader tillförs en bestämmelse med innebörden att kravet på mätning
och debitering förutsätter att det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt
och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar.
Boverkets uppdrag att ta fram föreskrifter kan utökas till att även avse
nybyggnation och större renoveringar.
Sabo tillstyrker förslaget att när det gäller befintlig bebyggelse
begränsa kravet till att avse fall där det är tekniskt möjligt och
kostnadseffektivt, samt att låta Boverket utreda frågan. Boverket bör
genomföra uppdraget tillsammans med Sabo och andra
branschorganisationer.
Bestämmelsen om byte av mätare behöver ses över för att bättre
harmonisera med den praktiska tillämpningen.
När det gäller mätning av el och naturgas anser Sabo att
kollektivabonnemang och fördelningsmätning bör tillåtas. Särskilt pekas
på direktivet om byggnaders energiprestanda och skyldigheten att ta
fram en nationell plan för att öka antalet byggnader som försörjs av
plats- eller närproducerad energi. Om fastighetsägaren inte får teckna sig
för abonnemanget och sälja den producerade elen till hyresgästerna,
minskar incitamenten för att producera förnybar el ”på plats”.
61
Beträffande promemorians förslag att debiteringskraven förs in i gällande
lagstiftning på nyttjanderättens område så tillstyrks detta. Dock
efterfrågas ett förtydligande i förarbetena att en installerad
temperaturgivare i lägenheten i syfte att optimera driften inte föranleder
krav på debitering.
De nya föreskrifter som behöver tas fram bör innehålla
övergångsregler, och även värme/varmvattenmätare bör förses med
öppna gränssnitt. Föreskrifterna bör utvidgas till att avse hela systemet,
inte bara mätdelen.
Sveriges Byggindustrier är starkt kritiska till den nya lag om
energimätning och debitering i byggnader som föreslås och avstryker
förslag i de delar som rör värme, kyla och varmvatten. Sveriges
Byggindustrier anser att förslaget innebär att fastighetsägare påtvingas
kostnader för att installera och administrera lägenhetsmätare istället för
att genomföra verkliga energieffektiviseringsåtgärder i byggnaderna.
Vidare framhålls att syftet med artikeln är att mäta energi i de fall där
mätning är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i
förhållande till möjliga energibesparingar, vilket inte beaktats i
promemorian.
Sveriges Byggindustrier anser att de många miljarder kronor som
individuell mätning skulle kosta kan användas på ett effektivare sätt för
åtgärder som ger verklig energieffektivisering och är därför oroade för
att verkliga energieffektiviseringsåtgärder kommer att få stå åt sidan i
förmån för installation av mätare.
När det gäller bedömning av krav på individuell mätning av värme
och varmvatten på lägenhetsnivå hänvisar Sveriges Byggindustrier till
Regeringens tidigare bedömning och motivering till varför detta inte
borde införas (då inom kontexten av genomförande av
Energitjänstedirektivet). Sveriges Byggindustrier anser inte att
promemorian redovisar nya rön som motiv till varför krav nu bör ställas
på individuell mätning av energi på lägenhetsnivå och avstryker förslaget.
Sveriges byggindustrier anser att individuell mätning och debitering
skapar hinder för genomförande av kostnadseffektiva
energieffektiviseringsåtgärder, vilket man anser strider mot intention i
artikel 19 i EU- direktivet som ställer krav på att medlemsländerna att
utföra och minska så kallade delade incitament. Vidare framhålls att
individuell mätning och debitering kan leda till ökad energianvändning.
Sveriges Byggindustrier delar inte promemorians beskrivning att
EU-direktivet innebär att Sverige måste införa en långtgående lag om
energimätning i byggnader. Enligt Sveriges Byggnadsindustrier riskerar
individuell mätning och debitering av värme i flerbostadshus snarare
motverka direktivets målsättning med energieffektivisering. Sveriges
Byggindustriers sammanvägda bedömning är att individuell värme och
mätning kan leda till att extrema högförbrukare ändrar sitt beteende och
man därigenom kan minska energianvändningen markant i några få
lägenheter, men att besparingen hos ”normalanvändare” är liten. Sveriges
byggindustrier framhåller därmed att det finns risk för införande av krav
62
på mätning och debitering av varmvatten vid ombyggnation kan leda till
att renoveringar skjuts upp och/eller att andra
energieffektiviseringsåtgärder inte genomförs.
När det gäller krav på mätning och debitering av hushåll- och
verksamhetsel är Sveriges Byggindustrier i grunden positiva eftersom
detta är något som brukarna har rådighet över. I detta sammanhang
ställer man sig frågande till hur detta går att kombinera med ett system
som främjar produktion av förnybar el (t.ex. solceller) på byggnader.
Vidare framhålls att om varje lägenhet har sitt eget elavtal blir
konsekvensen att det bara är för den gemensamma fastighetselen som
den egenproducerade elen kan användas. Risken, menar Sveriges
Byggindustrier är att detta kan ledat till mindre utnyttjande av
potentialen för solel på byggnader, vilket man framhåller är en fråga som
behöver utredas vidare.
Vattenfall är positiva till förslaget att det är bäst om elnätsföretagen får
ett ansvar för nya krav på elmätning enligt den nya lagen. Vattenfall
ställer sig frågande till hur lagstiftning för separat energimätning för
värme för respektive lägenhet ska kunna inkludera framförallt befintlig
bebyggelse till en rimlig och accepterbar samhällskalkyl. Lagstiftningen
behöver klarläggas för att lägga rätt förväntningar på byggherre och
fastighetsägare gällande mätarnas noggrannhet och underhåll. Vattenfall
är positivt på mätning av tappvarmvatten vid nybyggnation, men är
däremot tveksamt när det gäller ombyggnadsfallen.
VVS-företagen menar att erfarenheter visar att mätning av värme i
flerbostadshus inte kommer att medföra någon påtaglig energibesparing.
Om värmekostnaden debiteras direkt till hyresgästen/den boende
minskar fastighetsägarens motivation att göra andra energiåtgärder som
t.ex. isolering eller förbättra driften.
LIMD påpekar på flera ställen att en individuell mätare kan antingen vara
en del av ett individuellt abonnemang eller en fördelningsmätare under
en huvudmätare. Man föreslår därför en skrivning i 2 § i form av ”Som
alternativ till individuella abonnemang kan användas ett kollektivt
abonnemang med efterföljande fördelningsmätare.” LIMD framför också
att kravet på införande av individuell mätning vid ”Omfattande
renovering” motsvarande 25% av byggnadsvärdet kommer att medföra
att lägre värderade fastigheter i glesbygden tvingas installera mätning,
medan identiska fastigheter i storstäder undgår kravet då de inte når upp
till 25%, vilket ger en geografisk snedvridning. LIMD har påpekat ett fel
i bakgrundsbeskrivningen där man menar att om 30 procent av
energianvändningen går till varmvattenberedning ger en besparing på 10
procent på värmeenergin mer än en besparing på 20 procent på
varmvattenberedningen.
HSB Göta ekonomisk förening och HSB Norr påpekar man som
fastighetsägare vill ha möjlighet att välja en kostnadseffektiv lösning och
63
menar att en individuell mätare kan antingen vara en del av ett
individuellt abonnemang eller en fördelningsmätare under en
huvudmätare. Man föreslår därför en skrivning i 2 § i form av ”Som
alternativ till individuella abonnemang kan användas ett kollektivt
abonnemang med efterföljande fördelningsmätare.” HSB Göta
ekonomisk förening och HSB Norr menar också att man som
fastighetsägare vill kunna välja att ge lägenhetsinnehavarna individuella
mätare under ett gemensamt kollektivt abonnemang. Ytterligare en
synpunkt rör ändringen i Jordabalken där man föreslår en ny paragraf
angående krav på byggnadsägaren att se till att en lägenhets förbrukning
av el eller naturgas blir uppmätt.
Tekniska verken i Linköping AB är positiva till kraven på installation av
elmätare i lägenheter i nya byggnader samt vid större ombyggnader, även
om besparingspotentialen i många fall är liten i förhållande till
kostnaden. Däremot förvånas Tekniska verken i Linköping AB över
skrivningen kring individuell mätning av värme och kyla i nya byggnader
i lagförslaget. Formuleringarna innebär ett absolut krav på individuell
mätning vid uppförande av ny byggnad eller större ombyggnation.
Tekniska verken i Linköping AB påpekar att direktivet inte ställer sådana
krav utan endast kräver installation av mätare om det är tekniskt
genomförbart och kostnadseffektivt. Tekniska verken i Linköping AB
föreslår att denna princip även tillämpas i svensk lagstiftning. Tekniska
verken i Linköping AB är vidare positiva till individuell mätning av
tappvarmvatten i nya lägenheter och framför att det är viktigt att krav på
personlig integritet ställs på hantering av mätvärden.
Svenskt Näringsliv är kritiska till den nya lagen om energimätning och
debitering i byggnader som föreslås, och anser att krav på individuell
mätning av värme, kyla och varmvatten bör införas. Svenskt Näringsliv
anser att syftet med artikel 9 är att mäta energi i de fall där mätning är
tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande
till möjliga energibesparingar.
Veidekke ställer sig kritiska till förslag rörande energimätning och
debitering i byggnader som föreslås i promemorian och avstyrker de
delar som rör värme. Veidekke hänvisar till regeringens tidigare
bedömning avseende energitjänstedirektivet där man angav att krav på
individuell mätning av värme och varmvatten på lägenhetsnivå inte skulle
införas. Veidekke anser inte att Näringsdepartementet redovisar några
motiv till varför denna bedömning nu ska ändras. Vidare anges att
förslaget innebär att fastighetsägarna tvingas till stora investeringar för
nya lägenhetsmätare utan motsvarande nytta i form av energibesparing i
stället för att genomföra energi-effektiva åtgärder i byggnaderna.
Veidekke anser att förslaget innebär ökad onödig administrativ börda
som drabbar i synnerhet mindre fastighetsägare och
bostadsrättsföreningar. I remissvaret görs hänvisning till erfarenheter
från exempelvis Svenska Bostäder och HSB, som man framhåller pekar
64
på att sådana effekter gällande nyproduktion hittills inte varit märkbar.
Man framhåller att orsaken till detta kan vara att energin är för billig och
att boende inte anser att det finns någon anledning att uppoffra sig för
några hundralappar per år.
Veidekke framför att deras erfarenheter av värmemätning från
deras energieffektiva Svanen-certifierade flerbostadshus är negativa och
anser att besparingen är marginell, om ej ens påvisbara. Vidare framförs
att värmeöverföringar i både ytterväggar och i lägenhetsskiljande väggar
bidrar till att det blir svårt att fördela kostnaderna rättvist samt att
mätvärden kan påverkas både avsiktligt och oavsiktligt av de boende t ex
genom vädring. Det är Veidekkes uppfattning att individuell mätning
och debitering riskerar att motverka fastighetsägarnas incitament till
andra energieffektiviseringsåtgärder, samt att tillkommande
administrationskostnader bidrar till att kostnadsbesparingen
sammantaget blir negativ.
Veidekke framhåller att efter år 2020 ska alla nya byggnader inom
EU vara så kallade ”nära-noll energibyggnader” och påpekar att när allt
mindre värmeenergi tillförs finns inte mycket energi att mäta och
debitera. Därmed anser man att ett system för IMD av värme snarare
tenderar bli en onödig och byråkratisk kostnad som inte bidrar till att
minska energianvändningen.
Avseende artikel 9.1 framhåller Veidekke att
Näringsdepartementet inte utnyttjar tolkningsutrymme i direktivet till
att förstärka incitament till verklig energieffektivisering. Snarare anför
man att det i promemorian snarare görs en övertolkning av direktivet
och anser att man i förslaget överimplementerar artikeln om mätning.
Syftet med artikeln menar Veidekke är att mäta energi i de fall där
mätning är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i
förhållande till möjliga energibesparingar. Veidekke delar därmed inte
synen att en juridisk tolkning av EU-direktivet oundvikligen innebär att
Sverige måste införa en långtgående lag om energimätning i byggnader.
Vidare betonas vikten av att ta fasta på direktivets övergripande syfte och
att individuell mätning och debitering av värme i flerbostadshus då anses
som fel väg att gå.
Noda Intelligent Systems AB avstryker förslaget om att individuell
mätning av värme och kyla måste införas vid nybyggnation och vid större
ombyggnader. Noda anser att förslaget går i fel riktning och pekar på
resultat av studier av individuell värmemätning i fjärrvärmesystem som
påvisat att energianvändningen ökar samtidigt som incitament för
energieffektivisering minskar. Anledningen till att energiförbrukningen
ökar är att tekniska och fysiska förutsättningar i fjärrvärmecentraler, att
det krävs mer energi för att tillgodose kundbehovet om man delar upp
fastigheten i lägenhetsbaserade enheter än om man som nu, ser till
fastighetens värmesystem i sin helhet. Fastighetsägarna överför i sin tur
kostnaderna på bostadsinnehavarna, vilket minskar incitament för
energieffektivisering.
65
Svensk Förening för Förbrukningsmätning av Energi (SFFE) delar
promemorians förslag avseende nybyggnader och större renoveringar.
SFFE yrkar att huvudregeln även för befintliga hus ska vara att införa
krav på individuella mätare för att mäta den energi som används för
värme och varmvatten. Vidare anges att regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer ska visa och meddela föreskrifter om i vilken
typ av byggnader som det inre anses vara tekniskt genomförbart och
kostnadseffektivt med värmemängdsmätning samt att man då ska
använda värmefördelningsmätare. SFFE anser att om man kan påvisa att
en installation inte är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt ska
alternativa mätmetoder övervägas. SFFE anser att komfortmätning är en
relevant metod för att visa den faktiska energianvändningen och
framhåller att regeringen måste ställa krav på att direktivet
implementeras genom antingen användande av värmemängdsmätning
eller värmefördelningsmätning.
Siemens anser att förslaget överlag framstår som bra men har synpunkter
på temperaturmätning som metod; att temperaturmätning saknar
möjlighet till påverkan samt att metoden inte ger incitament att påverka
hyresgästens beteende. Siemens anser att man behöver mäta tillförd
energi per lägenhet/radhus/villa istället för temperaturen, exempelvis
genom fördelningsmätning med givare på respektive radiator alternativt
ingående stammar.
Svensk Ventilation varnar för att mätning av värme i flerbostadshus inte
kommer att medföra någon påtaglig energibesparing. Erfarenheter visar
tvärt om att om de boende får välja inomhustemperatur så kommer
energianvändningen att öka.
Naturskyddsföreningen anser att den praktiska effekten av artiklarna om
individuell mätning och debitering av energi beror på vad kraven på att
överväga om det är ”tekniskt möjligt och kostnadseffektivt i förhållande
till sparpotentialen” egentligen innebär. Naturskyddsföreningen
framhåller även att individuell mätning av tappvarmvatten är positivt och
bedömer att det kan leda till avsevärt minskad energianvändning och kan
vara kostnadseffektivt även i äldre bebyggelse som inte omfattas av
ombyggnadsbegreppet. Naturskyddsföreningen är försiktigt positiv till
att införa individuell mätning och debitering av värme vid nybyggnation
och större renoveringar under förutsättningen att det görs på rätt sätt
och kombineras med andra styrmedel. Det är dock av vikt att synliggöra
energikostnaden för användaren, och ge denne en möjlighet att med sitt
beteende påverka energianvändningen, samtidigt som man kvarhåller
fastighetsägarens incitament att energieffektivisera byggnaden.
Artiklarna 9.2 och 10.2 – Smart mätning
Swedac anser att det finns skäl att närmare utreda de EU-rättsliga
konsekvenserna av ett svenskt krav i fråga om gränssnitt på elmätare och
66
om författningsreglering ska ske bör myndigheten få i uppdrag att ta
fram föreskrifter med krav på gränssnitt.
Göteborgs Stad anser att det är viktigt att elinfrastrukturen fortsätter att
utvecklas för att bli ”smartare” och att utvecklingen inte får stanna på ett
teoretiskt plan. Vidare pekar staden på behoven av en samsyn med de
pågående ambitionerna för att skapa en nordisk slutkundsmarknad samt
förslaget om att införa Nettodebitering.
Göteborg Energi är positivt till att elinfrastrukturen utvecklas till att bli
smartare men framhåller vikten av att det är funktioner som kunderna
inser fördelarna med och efterfrågar som utvecklas. Inriktningen mot
standardiserade gränssnitt stöds. Det anges vara viktigt att ambitionerna
vid direktivsgenomförandet i detta avsnitt samordnas med andra initiativ,
t.ex. Nordisk slutkundsmarknad och utredningen om nettodebitering.
Oberoende elhandlare stödjer inriktningen mot smart mätning och öppet
gränssnitt. I sammanhanget framhålls önskemålet att alla elkunder borde
timmätas och timavräknas, något som borde kunna vara infört till
2015/2016. Oberoende elhandlare anför att effektiviteten på
elmarknaden skulle öka om alla elanvändare kan anpassa sitt beteende till
den aktuella marknadssituationen.
Svensk Bioenergiförening framhåller att det finns starka skäl för att
utveckla mätning och debitering på elmarknaden och anser att
timmätning och timdebitering bör utvecklas.
Artikel 10.1 och 10.3 samt bilaga VII – Debitering och energifakturor
Advokatsamfundet noterar att vissa av förslagen måste samordnas med ett
eventuellt genomförande av förslagen i Energimarknadsinspektionens
rapport Enklare för kunden – förslag som ökar förutsättningarna för en
nordisk slutkundsmarknad. Särskilt pekas på den föreslagna lydelsen av
11 kap. 15 § ellagen, som förutsätter att nätkoncessionsinnehavaren tar
betalt av konsumenter och därvid har rätt att ta ut förskott. Samtidigt
innebär den föreslagna lydelsen av 8 kap. 11 § ellagen att förskott inte får
tas ut av elleverantören. Ett sådant system går inte att tillämpa med de
förslag som finns i Energimarknadsinspektionens rapport kring
samfakturering, som ju innebär att nätägaren aldrig kommer att fakturera
konsumenter direkt.
Bostadsrätterna framför att även jämförelsepriser bör tas fram och anges
på fakturorna för att öka jämförbarheten mellan olika leverantörer och
olika typer av energi. Bostadsrätterna ifrågasätter om alla rapporter av
mätresultat kommer att behövas och föreslår att man skapar ett system
där önskvärd information kan hämtas av berörda parter.
67
Energigas Sverige anser att det i promemorian omnämnda undantaget att
inte mäta gaskunder som enbart använder gas för matlagning bör skrivas
in i naturgaslagen. Enligt föreningen kan en bestämmelse med
beteckningen 3 kap. 7 b § införas med följande lydelse. ”För kunder med
uttagspunkt i flerbostadshus som uteslutande använder gas för
hushållsändamål behöver mätning inte ske”. Föreningen anser att den
föreslagna utökade skyldigheten att rapportera in mätvärden med samma
intervall som faktureringsintervallet medför konsekvenser för företagen
och kunderna. De kunder som har valt att få sin fakturering månadsvis
skulle då behöva rapportera in mätvärden till företagen lika ofta. Om
detta leder till att kunderna övergår till kvartalsfakturering innebär det
inte fördelar för någon. En liten konsekvens som framstår som skälig är
att debiteringen begränsas till att avse uppskattad förbrukning i stället
för schablon. Enligt föreningen bör det vara tillräckligt att debitera de
kunder som inte är avlästa (spiskunderna) enligt direktivets minimikrav,
dvs. årsvis. Föreningen påtalar särskilt att direktivsbestämmelsen som
utesluter faktureringsavgifter är olämplig och leder till att det
energieffektivaste debiteringssättet inte kan premieras. Vidare anser
föreningen att ett utökat krav på insamling av mätvärden kombinerat
med en restriktion mot fakturering på preliminära förbrukningsvärden i
praktiken kan bli ett krav på fjärravlästa mätare. Ett sådant krav borde
hanterats tidigare och med en rimlig genomförandetid. Föreningen
påtalar särskilt den mycket korta tid som ges enligt direktivet för
företagen och kunderna att anpassa sig till de föreslagna lagändringarna.
När det gäller information i avtal och på webbplatser (avsnitt 13.3 i
promemorian) så föreslår Svensk Energi att Statens Energimyndighet ges
i uppdrag att utforma standardinformation enligt kraven i bilaga VII, och
att företagen i sin tur enbart behöver hänvisa dit. Informationen i sig
riskerar annars att tynga fakturan i onödan. Vidare föreslås att kraven att
hänvisa till information om tillgängliga energieffektiviseringsåtgärder
inte ska omfatta reklam, eftersom en sådan skyldighet inte finns enligt
direktivet.
När det gäller förbudet mot att debitera avgifter för mätar- och
faktureringsinformation så framhåller Svensk Energi att kravet i
direktivet är obegripligt utifrån ett energieffektiviseringsperspektiv.
Fortum anser att det är självklart att kunden ska få tillgång till aktuell
information om sin uppmätta användning och att det görs tillgängligt via
hemsidan. Fortum anser inte att det är ändamålsenligt att lagstifta om att
avgifter inte för uppbäras för faktura och att dagens bestämmelser med
innebörden att elhandelsföretag inte får missgynna en konsument utifrån
betalningssätt, kombinerat med krav på ett avgiftsfritt alternativ, borde
vara fullt tillräckligt för att uppfylla direktivets andemening. Fortum
framför vidare att slutsatsen om att elnätsbolagen enligt ellagen inte
skulle kunna ta ut en fakturaavgift är en missuppfattning.
68
Oberoende elhandlare framhåller vikten av att kraven på
nätkoncessionshavarens mätning och rapportering utformas så att de blir
förenliga med en ”supplier centric model” som förutses på en gemensam
nordisk slutkundsmarknad. Förslaget om en informationsplikt i 11 kap.
18 § ellagen tillstyrks. När det gäller genomförandet av artikel 11 och ett
förbud mot fakturaavgifter avstyrker Oberoende elhandlare förslaget.
Det anförs att en fortsatt övergång från pappersfakturor kraftigt skulle
försvåras om det inte får tas ut någon avgift. I stället föreslås en
lagbestämmelse med krav på att det alltid ska finnas avtalsformer där
kunden kan köpa el utan någon fakturaavgift. Då finns incitamenten kvar
för att gå över till e-faktura.
Vattenfall anser när det gäller skyldigheten att rapportera mätresultat att
rapporteringsskyldigheten gentemot elanvändaren bör läggas över på
elhandlaren om en elhandlarcentrisk marknadsmodell genomförs.
Vattenfall välkomnar möjligheten för elanvändarna att få mätdata
rapporterade till av dem utsett företag, men betonar vikten av att beakta
den personliga integriteten vid hantering av mätdata. Vattenfall anser att
direktivets krav avseende fakturering och debitering omfattar såväl
leverans som överföring av el och att de föreslagna lagkraven borde
omfatta även elnätsföretagen. Olika krav på elnäts- respektive
elhandlarföretag kan leda till en mycket komplex debitering och
fakturering. Vattenfall efterlyser bemyndiganden angående föreskrifter
för de föreslagna 14-16 och 18 §§ för att kunna hantera genomförandet
koordinerat med införandet av en elhandlarcentrisk modell i Sverige.
Angående förbudet mot att debitera fakturaavgift framhåller Vattenfall
det olämpliga i att regelstyra en avreglerad del av marknaden, samt att
incitamenten för att övergå till e-faktura försvinner. När det gäller
kraven att debitera utifrån uppmätta mängder framhålls att elhandlarna är
helt utlämnade till att nätföretagen rapporterar mätvärden. Om
nätföretaget inte rapporterar bör möjligheten att debitera preliminärt
finnas kvar, så att inte kunden står utan faktura tills problemet lösts. Ett
annat specialfall rör de kunder som uppvisar bristande
betalningsförmåga. Om inte förskott/deposition kan begäras kommer
dessa kunder få det ännu svårare än i dag att finna en elhandlare.
Vattenfall anser att lagkravet (16 §) att fakturan ska vara tydlig måste
preciseras och omformuleras. När det gäller kravet att tillhanda
elektronisk faktura framhålls att det är kundens bank som måste erbjuda
tjänsten och att det inte är rimligt att elhandelsföretagen ska bygga upp
den typen av tjänster i egen regi. En alternativ tolkning skulle kunna vara
att det räcker om elhandelsföretaget erbjuder elektronisk fakturering i
samarbete med åtminstone en bank. Vattenfall anser att ett förbud mot
att kräva förskott bör riktas även mot elnätsföretagen och att förslagen
kan skapa en förvirrande fakturering. När det gäller kraven på tydlig
konsumentinformation (18 §) föreslås att en ansvarig myndighet får
tillhandahålla en aktuell webbsida med bl.a. kontaktuppgifter för
kommunernas klimat- och energirådgivare som elleverantörerna i sin tur
kan hänvisa till. Vattenfall anser inte att det bör ställas krav på samma
69
information i reklam, när direktivet inte uttrycker något sådant krav.
Beträffande de föreslagna ändringarna i fjärrvärmelagen så anförs samma
synpunkter som för el (6 c och 6 d §§).
E.ON AB anser att det ska vara möjligt för energileverantören att
erbjuda rabatt om kunden väljer elektronisk faktura, inte att alla
fakturaavgifter ska förbjudas. Enligt E.ON har kommissionen gett
uttryck för en sådan tolkning i utkast till tolkningsdokument för
artiklarna 9-11.
Tekniska verken i Linköping AB påpekar att rapportering av mätvärden
till tredje part redan idag sker på kundens begäran. Förslaget kommer att
medföra merkostnader för elnätsföretagen som givetvis måste få tas ut
inom ramen för företagens intäktsram. Här menar Tekniska verken i
Linköping AB att det behövs vidare utredning kring formerna för
delgivningen.
Naturskyddsföreningen anser att avsikten med dessa artiklar är att
tydliggöra kopplingen mellan faktisk förbrukning och pris samt att öka
incitamenten till att minska energianvändningen hos slutkunden.
Naturskyddsföreningen är positiv till att slopa faktureringsavgifter och
förskottsbetalning vilka båda leder till en minskad direktkoppling mellan
pris och förbrukning. Naturskyddsföreningen anser det otydligt
huruvida man kan tolka nuvarande förslag som att fasta avgifter på
fakturan förbjuds. Det vore önskvärt att ett tydligt förbud mot fasta
avgifter införs. Fasta avgifter som elleverantören har bör istället slås ut
på priset per kWh.
Artikel 14 – Främjande av effektiv värme och kyla
Kammarrätten i Jönköping framför synpunkter på bemyndigandet i 5 § 1
p förslaget till lag om vissa kostnads-nyttoanalyser på energiområdet
eftersom en alltför omfattande föreskriftsrätt för myndigheten är särskilt
problematisk då myndigheten agerar som enskild motpart vid
domstolsförhandlingar. . Kammarrätten anser även att det ur
konstitutionell synpunkt är tveksamt med en långtgående delegation av
normgivningsmakten till en förvaltningsmyndighet.
Svea Hovrätt MMÖ avstyrker förslaget till ändring av miljöbalken och
framför att det inte finns något sakligt behov av ändringarna eftersom
det redan framgår av kravet på innehåll i miljökonsekvensbeskrivningar
att det ska ingå uppgifter som behövs för att bedöma en verksamhets
inverkan på hushållning med resurser (bland annat energi) i underlaget
för en tillståndsprövning och att en kostnad-nyttoanalys av det slag som
avses i det nya lagförslaget, därför ska finnas med i
miljökonsekvensbeskrivningen som ett underlag för en prövning enligt 2
kap. 5 § miljöbalken. Svea hovrätt MMÖ anser även att det framstår som
olämpligt att genom en ändring i miljöbalken göra tillståndsprövningen
70
beroende av att det finns en godkänd kostnad-nyttoanalys eftersom det
kan innebära en onödig förlängning av den tid det tar för en
verksamhetsutövare att få sitt projekt prövat enligt miljöbalken.
Fortifikationsverket har inget att erinra mot en lag om vissa
kostnadsnyttoanalyser på energiområdet.
Naturvårdsverket är negativt till förslaget om ändring i miljöbalken och
framför att det i stället bör klargöras att den föreslagna lagen om vissa
kostnads- nyttoanalyser inte förhindrar tillstånds och
tillsynsmyndigheter att göra självständiga prövningar och begära
ytterligare underlag om energieffektiviseringar samt att slutsatserna i
kostnads- nyttoanalysen inte bör redovisas i domen. Verket är positivt
till att kostnads- och nyttoanalyser görs men anser att det behövs tydlig
vägledning för att uppnå enhetliga beräkningsprinciper eftersom det är
svårt att kvantifiera den samhällsekonomiska nyttan. Naturvårdsverket
framför också att kostnads- nyttoanalyser borde vara ett krav för
samtliga verksamheter som omfattas av energieffektiviseringsdirektivet
och att det bör övervägas om länsstyrelserna bör ges ansvaret som
tillsynsmyndighet alternativt få ta del av analysen och lämna synpunkter
på denna.
Energimyndigheten anser att formuleringen ”fjärrkyla och spillvärme från
industrin” bör bytas ut mot ”fjärrkyla eller spillvärme från industrin” i
lagtexten. Myndigheten framhåller också att stöd kan ges till kraftvärme i
Sverige enligt förordning om statligt stöd till forskning och utveckling
samt innovation inom energiområdet.
Högskolan i Dalarna anser att kostnads- nyttoanalyser på energiområdet
är nödvändigt för att öka systemoptimering och effektiv energiförsörjning men framför att modellen i bilaga saknar riskbedömning vid
nedläggning och stillestånd.
Kungliga Tekniska Högskolan (KTH)är positiv till förslaget men menar
att det bör förtydligas att det är analyser utifrån ett samhällsekonomiskt
perspektiv som ska genomföras. I en samhällsekonomisk kostnadsnyttoanalys ska ingå även externa effekter såsom miljöpåverkan (negativ
effekt) men även värdet av ökad kunskap i samband med
teknikutveckling och lärande av en investering (positiv effekt).
Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att många tillståndsärenden prövas
av Miljöprövningsdelegationen vid Länsstyrelsen medan andra prövas av
Mark- och miljödomstolen. Den föreslagna texten i 22 kap. 25 g §
miljöbalken medför olika krav på vad som ska redovisas i en sådan dom
(domstolen) respektive beslut
Länsstyrelsen i Skåne län anser att kravet på kostnads-nyttoanalyser bör
införlivas i miljöbalken. Länsstyrelsen framför vidare att slutsatsen om
71
att granskningen av kostnads-nyttoanalys är för sen om den tas med i
miljötillståndsprocessen inte är helt riktig och att en kostnadsnyttoanalys kan tas med på ett liknande sätt som BAT används vid
prövningen.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser att det är en brist att det inte framgår
vilken myndighet som ska vara tillsynsmyndighet. Länsstyrelsen framför
även att det är viktigt att det utarbetas bedömningsgrunder för
prövningen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker särskilt förslaget och anser att
kostnads-nyttoanalysen kommer att utgöra ett bra verktyg för att
underlätta bedömningar och förbättra resultaten av tillståndsprövningar
ur ett energieffektiviseringsperspektiv.
Länsstyrelsen i Dalarnas län är positiv till krav på kostnads-nyttoanalyser
men avstyrker förslaget om särskild lagstiftning och förordar att
reglering ska ske med stöd av miljöbalken, framförallt i
miljöprövningsförordningen. Länsstyrelsen framför även
detaljsynpunkter på förslaget till lag om kostnads-nyttoanalyser och
anser att övriga handlingar som lämnas in i ett tillstånds- eller
anmälningsärende inte behöver få godkänt av någon separat myndighet,
att prövningsmyndigheternas roll i förslaget är otydlig samt att det bör
införas en skyldighet för företag att samarbeta om kostnadsnyttoanalyser eftersom skilda ekonomiska intressen kan hindra
samarbete runt den mest samhällsekonomiska energilösningen.
Länsstyrelsen framhåller också att en utvärdering av eventuella negativa
konsekvenser ska belysas i kostnads-nyttoanalysen och att modellen i
bilagan saknar riskbedömning vid nedläggning och stillestånd.
Jönköpings kommun kommenterar och tillstyrker förslagen i denna del.
Bedömningen blir att det för kommunens del inte bör vara något hinder
att efterleva kraven, och att merarbetet bedöms bli begränsat.
Växjö kommun anser att det är bra att det i ett tidigt skede görs en analys
av om en planerad elproduktionsanläggning kan uppgraderas till högsta
resurseffektivitet och att det är rätt ur resurseffektivitetshänseende att
även om möjligt tillvarata spillvärme från industrianläggningar.
Östersunds kommun tillstyrker särskilt att underlag och beslut ska vara
en del av prövning och anmälan enligt miljöbalken.
Borlänge kommun tillstyrker förslagen i denna del.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tillstyrker lagförslag om
kostnads-nyttoanalyser för kraftvärme och spillvärme.
Bostadsrätterna anser att behovet av en ny lag kan ifrågasättas eftersom
72
de som avser investera i mycket kapitalintensiva energianläggningar
redan idag torde göra kostnads-nyttoanalyser innan beslut fattas.
Fortum anser att förslaget om lag om kostnads-/nyttoanalyser verkar
rimligt och väl avvägt men vill poängtera att det kan finnas vissa problem
med att lämna ut företagshemliga uppgifter i samband med en kostnadsnyttoanalys. Fortum varnar även för långa handlingsläggningstider och
därigenom utdragna tillståndsprocesser anser att det därför är av vikt att
processen tydliggörs än mer än vad som kan utläsas av promemorian.
Göteborg Energi påtalar vikten av att förslagen inte ökar den
administrativa bördan för energibolagen och att tillståndsprocessen inte
förlängs på grund av den externa godkännandeprocessen. Särskilt
påpekas vikten av att kostnads-nyttoanalysen omfattas av affärssekretess
då den kommer att innehålla känslig affärsinformation.
E.ON AB framhåller att det vid utarbetandet av föreskrifterna till lagen
är viktigt att ta hänsyn till att all affärskritisk information ska kunna
hanteras med sekretess, att kostnads-nyttoanalyserna ska utgå från en
affärs- och marknadsmässig grund, inkluderande värderingar av t.ex.
risker och leveranssäkerhet. Vidare framhålls att tillståndsprocessen inte
får förlängas i onödan.
Jernkontoret anser att det bör finnas undantag från kravet om kostnadsnyttoanalys så att inte analysen behöver göras om det är tydligt att det
inte finns något behov av värme eller att det behovet redan är fullt
tillgodosett. Kostnads-nyttoanalysen ska ha ett företagsekonomiskt
perspektiv, särskilt när det gäller tidshorisonten för den ekonomiska
analysen. Det anses vara viktigt att analysen kan genomföras utan att det
kräver alltför detaljerat underlag om den alternativa anläggningen.
Förslaget att kostnads-nyttoanalysen ska ingå som en del i
tillståndsansökan enligt miljöbalken för industrianläggningar ifrågasätts.
Artikel 14.7 hänvisar enbart till direktiv 2009/72/EG och att bredda
kravet till hela miljöbalken anses vara orimligt. Sammanfattningsvis anses
flexibilitet i utformningen av de närmare reglerna vara nödvändigt.
Innovations- och kemiindustrierna i Sverige (IKEM)anser - som det får
förstås - att kostnads-nyttoanalyser inte (?)ska göras när nya
kraftvärmeanläggningar planeras i områden där befintliga överskott på
restenergier föreligger. IKEM framhåller vikten av att det är
företagsekonomiska överväganden som ska tas med i kostnadsnyttoanalysen. Vidare poängteras vikten av att de, enligt IKEM, redan
för långa handläggningstiderna på miljöområdet inte förlängs med
anledning av tillkommande krav. Slutligen anser IKEM att det inte är
rimligt att kräva kostnads-nyttoanalyser av industrin, om inte dessa
kopplas till ett krav för fjärrvärmeföretagen att faktiskt ta emot
restenergin som analyserna visar på.
73
Kyl och Värmepumpföretagen anser att förslaget i promemorian måste
öppna för alternativa lösningar vid de kostnads-nyttoanalyser som ska
genomföras. Genom den ensidiga hänvisningen till fjärrvärme och
fjärrkyla istället för att ställa krav på besparingar anses andra lokala
högeffektiva lösningar såsom värmepumpar, CVHP m.m. falla bort i
urvalsprocessen.
Skogsindustrierna anser det angeläget att kostnads-nyttoanalyser utförs
när det gäller uppförande av nya kraftvärmeanläggningar i närheten av
befintlig industriproduktion med överskott av restenergier.
Skogsindustrierna framhåller att man med detta kan främja
samhällseffektiviteten hos styrmedel som tex. elcertifikatsystemet som
främjar just kraftvärmeproduktion från biobränslen. Skogsindustrierna
anser det också rimligt att utreda kostnad-nyttoaspekten av anslutning
till fjärrvärme/kyla i befintligt nät då en ny industrianläggning ska byggas
eller en befintlig anläggning ska uppgraderas. Detta, anger
Skogsindustrierna, gäller under förutsättning att det finns något behov
av t ex den värme som kan genereras. Kriterier för undantag från kravet
om kostnads-nyttoanalys framhålls som viktigt. Skogsindustrierna
framhåller att de önskar delta i arbetet med framtagning av föreskrifter
och betonar att det är viktigt att analysen kan genomföras utan att det
kräver alltför detaljerat underlag om den alternativa anläggningen.
Skogsindustrierna poängterar att dagens miljötillståndsprocesser
generellt sett tar för lång tid och anser att promemorians förslag innebär
att en ansökan om nytt eller ändrat miljötillstånd inte kan ske förrän en
kostnads-nyttoanalys enligt ovan är utförd och godkänd.
Skogsindustrierna har svårt att se att en sådan hantering inte leder till
ännu längre tillståndsprocesser och därmed minskad konkurrenskraft
och lönsamhet för industrin. Skogsindustrierna skulle gärna se att dessa
processer kunde löpa parallellt, eller att komplettering med godkänd
analys kan göras till tillståndsprocessen i ett senare skede.
Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige (SveMin)
tillstyrker särskilt förslaget att kravet på genomförande av kostnadsnyttoanalyser föreslås bli en del av tillståndsprocessen vid uppförande av
nya kraftvärmeanläggningar i närheten av befintlig industriproduktion
med överskott av spillvärme och vid anslutning till befintligt nät då en ny
industrianläggning ska byggas eller en befintlig anläggning ska
uppgraderas.
Svensk Fjärrvärme tillstyrker i stort förslaget till ny lagstiftning om
kostnads- nyttoanalys och anser att regelverket kan bidra till en ökad
transparens bl.a. kring förutsättningarna för att tillvarata spillvärme.
Svensk Fjärrvärme framhåller vikten av att de administrativa bördorna
och kostnaderna hålls på ett minimum, och att inte tillståndsprocessen
för att bygga nya anläggningar förlängs. Vidare framhålls uppfattningen
att det är företagsekonomiska överväganden och inte
74
samhällsekonomiska sådana som ska ligga till grund för analysen. Det är
viktigt att det är den aktör som investerar som ska göra den
affärsmässiga bedömningen av lönsamheten i att bygga en anläggning.
Det anses vara viktigt att kostnads- nyttoanalysen genom processen
omfattas av affärssekretess, och att det är myndighetsprognoser om eloch bränsleprisutvecklingen som ska ligga till grund för analysen. Vidare
bör den nya lagen kopplas samman med utredningen av den nationella
kostnads- nyttoanalysen som genomförs av Energimyndigheten. Om det
vore möjligt enligt direktivet borde även
fjärrvärmeproduktionsanläggningar med få driftstimmar undantas från
kraven. När det gäller nyttorna som ska beaktas i analysen borde även
nyttor ur försörjningstrygghets- och elberedskapssynpunkt tas med. De
tröskelvärden som föreslås i Energimyndighetens rapport ER 2013:09
bör användas i enlighet med artikel 14.5 d vid framtagandet av en
kostnads- nyttoanalys. Eftersom utbyggnad av fjärrvärme- och
fjärrkylanät inte behöver vara anmälnings- eller tillståndspliktigt enligt
miljöbalken behöver det i lagen eller tillämpningsföreskrifterna
förtydligas när analysen ska redovisas till och godkännas av
Energimyndigheten.
Svensk Fjärrvärme anser att Energimyndigheten är lämplig att utses som
tillsynsmyndighet, men avstyrker att avgiftsfinansiering ska ske av
myndighetens tillsynsuppgifter enligt den föreslagna lagen. Finansiering
bör ske genom förvaltningsanslag. Om avgiftsfinansiering sker bör det
lagregleras att avgiften ska disponeras av myndigheten i syfte att bidra till
att finansiera de tillsynsuppgifter som följer enligt lagen. Det anses vara
viktigt att den föreslagna lagen samordnas med det remitterade förslaget
om det remitterade förslaget om reglerat tillträde till fjärrvärmenäten så
att begreppsapparat och definitioner stämmer överens.
Svensk Bioenergiförening (Svebio) anser att artikel 14 saknar relevans för
Sverige eftersom man får förutsätta att berörda företag ändå gör
kostnads- nyttoanalyser. At införa en ny lag för att tillfredsställa
direktivets krav framstår enligt föreningen som en överflödig åtgärd.
Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet SPBI anser att det är bra
att man gör kostnads- nyttoanalyser för att främja en effektiv
energianvändning ur ett samhällsperspektiv. Det man önskar är till
exempel att man innan man bygger en förbränningsanläggning utvärderar
och i samband med t.ex. miljöprövning redovisar att det ur ett
samhällsperspektiv är bättre att bygga anläggningen än att utnyttja
restenergi från en närbelägen industrianläggning. SPBI välkomnar därför
bestämmelsen som innebär att man uppmärksammar möjligheten at ta
tillvara på spillvärme i större utsträckning än tidigare.
Svenska Trädbränsleföreningen anser att kostnads-nyttoanalyser som
krävs vid uppförande av ny industrianläggning eller vid uppgradering av
75
befintlig anläggning ska anses uppfyllda genom redovisningen i
miljötillståndsansökan.
Fortum avstyrker förslaget med en lag om kostnads- nyttoanalyser.
Enligt Vattenfal har förslaget en liten praktisk betydelse, men en stor
principiell betydelse för hur elmarknaden ska styras. En viktig del av en
konkurrensutsatt elmarknad är producenternas fria investeringsbeslut
baserat på kommersiella överväganden. Sätts detta ur spel genom en
tillsynsmyndighets rätt till överprövning motverkar det ambitionerna
med att skapa en konkurrensutsatt, effektiv elmarknad inom EU.
Vattenfall vill också understryka vikten av att koordinera denna
lagstiftning med pågående lagförslag om reglerat tillträde till
fjärrvärmenäten.
Teknikföretagen menar att de kostnads-/nyttoanalyser som ska utföras
enligt artikel 14 måste ha ett företagsekonomiskt perspektiv och får inte
innebära långsammare handläggning eller på annat sätt bromsa
investeringar. Teknikföretagen framhåller också att det råder oklarheter
kring vad som ska antas omfattas av kraven på kostnads-/nyttoanalys.
Svenskt Näringsliv anser att kostnads-nyttoanalysen måste ha ett
företagsekonomiskt perspektiv, särskilt när det gäller tidshorisonten för
den ekonomiska analysen. Vidare ifrågasätts kopplingen till miljöbalken
och om denna är motiverad. Det framhålls att tillståndsprocessen redan
är tidskrävande och att ytterligare ett steg riskerar öka tidsåtgången.
Svensk Torv erinrar om att torv spelar en viktig roll i samband med
sameldning av trädbränslen och menar att detta bör belysas i samband
med utförandet av en kostnads- och nyttoanalys. Svensk Torv anser
därför att i utformningen av föreskrifterna för tolkningen av lagen om
vissa kostnads-nytto-analyser på energiområdet särskilt reglerar att
sameldning av torv och trädbränslen ska redovisas som en möjlighet att
effektivisera energisystemet.
Naturskyddsföreningen är övergripande positiv till att främja kraftvärme,
fjärrvärme och fjärrkyla samt att ta hand om spillvärme där så är möjligt.
Det är dock oklart om ovanstående lagförslag kommer att leda till någon
reell förändring. Något krav på att implementera kostnadseffektiva
åtgärder finns exempelvis inte utan dessa antas bli genomförda per
automatik. Detaljer om omfattning och innehåll kommer att specificeras
i föreskrifter, vilket ytterligare leder till tveksamheter kring lagförslagets
praktiska betydelse.
Artikel 15 – Energieffektivisering vid omvandling, överföring och distribution
av energi
76
Kammarrätten i Jönköping framför synpunkter på bemyndigandena i
4 kap. 1 § och 5 kap. 7 a § ellagen. Kammarrätten anser att en alltför
omfattande föreskriftsrätt för myndigheten är särskilt problematisk då
myndigheten agerar som enskild motpart vid domstolsförhandlingar men
att det även ur konstitutionell synpunkt är tveksamt med en långtgående
delegation av normgivningsmakten till en förvaltningsmyndighet.
Kammarrätten i Jönköping framför även att det vore lämpligare att
använda uttrycket begäran om anslutning i den föreslagna bestämmelsen
i 3 kap. 7 a § ellagen stället för uttrycket ansökan om anslutning eftersom
en ansökan normalt görs till en myndighet.
Förvaltningsrätten i Linköping anför särskilt att det av lagtexten i den
föreslagna 7 a § ellagen (enligt vilken hänsyn ska tas till ett effektivt
utnyttjande av elnäten vid prövningen av vad som anses vara en rimlig
avkastning på kapitalbasen) borde framgå att myndigheten vid
bedömningen ska ta hänsyn till en samtida bedömning gjord enligt 7 §.
Svenska kraftnät framhåller att det är viktigt att tariffstrukturen tar
hänsyn till att nätens kapacitet dimensioneras efter den maximala
belastning som kan uppstå inklusive redundanskravet. När det gäller
påpekar verket att man inte bör bortse från det faktum att
förutsättningarna skiljer sig åt mellan Svenska kraftnät och övriga
nätägare, eftersom överföringen på stamnätsnivå styrs av bl.a.
industriförbrukning och elflöden över gränserna. Dessutom tar Svenska
kraftnät redan i dag hänsyn även till samhällsekonomisk effektivitet i
nätutformning och investeringsbeslut. När det gäller den föreslagna
lydelsen av 3 kap. 16 § ellagen anser verket att det av lydelsen
uttryckligen borde framgå att nätägare är skyldiga att anskaffa el och
kapacitet för att täcka nätförlusterna och även i övrigt säkerställa driften
av näten.
Energimyndigheten anser att åtgärderna inte är tillräckliga för att ta bort
de hinder som finns för anslutning. Särskilt pekar myndigheten på
problemet med s.k. tröskeleffekter som uppstår när en elproducent
önskar ansluta sig till ett nät som saknar ledig kapacitet. Myndigheten
anser att en modell bör införas som bygger på att producenten betalar
enbart för ansluten effekt.
Statens fastighetsverk (SFV) stöder föreskrifter som motverkar hinder för
laststyrning eller i högre grad möjliggör detta.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är positivt till en översyn av
föreskrifter för nättariffer så att hänsyn tas till energieffektivitet.
Fastighetsägarna Sverige anser att en övergång till smarta nät innebär en
begränsad ekonomisk nytta för kunden. I det perspektivet blir en utökad
intäktsram en dubbel ersättning för nätföretagen och fastighetsägarna
77
uppmanar regeringen att kvantifiera den ekonomiska nyttan innan en
justering av intäktsramen kan medges.
Fortum är positiva till föreslagna incitament för ett effektivare och
flexiblare utnyttjande av elnäten. Fortum framför att incitament för att
minska nätförluster och för att utjämna belastningen i nätet är rätt väg
att gå. Fortum framför vidare att föreskriftsrätten bör vara tydligt
avgränsad eftersom det kan bli en detaljreglering som påverkar enskilda
företags ekonomiska förhållanden. Fortum anser att nätägarna måste bli
kompenserade för tillkommande kostnader för förslagen såsom ökade
administrativa kostnader och investeringar via intäktsregleringen och
konstaterar att nuvarande beslutad kostnadsram inte ger nödvändig
kostnadstäckning samt att dessa aspekter inte har beaktats i förslaget.
Fortum anser att det inte bör tas fram föreskrifter avseende tariffernas
utformning och att det är tillräckligt med det förslag till ändring av
ellagen som Energimarknadsinspektionen själv tog fram i sin utredning
"Elnätstariffer – behövs mer regler om avgifternas utformning?" (Ei
R2012:14). Vidare önskar Fortum ett förtydligande rörande kravet på
lokalt mätarinterface, vilket skulle kunna leda till stora kostnader och att
det är viktigt med koordinering med övriga förestående förändringar för
att undvika ytterligare onödiga investeringar som efter kortare tid
behöver rivas upp på grund av nya beslut, såsom Nordisk
slutkundsmarknad, Nätkoder, Datahub och Nordisk balansavräkning.
Oberoende elhandlare tillstyrker förslagen i denna del.
Svensk Energi anser att en analys måste göras av hur dessa regler ska
harmoniera med de initiativ som kommer att följa för att införa en
nordisk slutkundsmarknad och att kundperspektivet bör sättas i
centrum. Svensk Energi vill understryka att det är viktigt att använda den
tolkningsram som energieffektiviseringsdirektivet medger och inte, för
sakens skull, införa nya regler bara för att kunna uppvisa ett lagrum för
EU-kommissionen. Svensk Energi menar att förhandsprövningen av
nättariffer (avsnitt 15.3) måste inkludera ett perspektiv som medger
satsningar på forskning och utveckling. I detta arbete kan frågor som
energieffektivisering, smarta elnät m.m. ingå. Regeringen bör enligt
Svensk Energi sammantaget utreda hur bestämmelserna för intäktsramen
bör utformas så att större satsningar på bl.a. smarta elnät och på energieffektiviseringstjänster kan främjas. När det gäller bestämmelser om
energieffektiva nättariffer (avsnitt 15.4.3) anser Svensk Energi att det ska
framgå av lag hur tariffer ska utformas och föreslår därför att även kravet
att tariffen ska främja ett effektivt utnyttjande av nätet anges i lag i en
generellt hållen bestämmelse. Det är enligt Svensk Energi ett mer
effektivt och flexibelt sätt att införa en sådan regel än att det meddelas
bindande föreskrifter som detaljreglerar detta. I promemorian (s. 146)
anges att förhandsprövningen enligt 4 kap. 1 a § ellagen kommer att
omfatta även de nya kraven om förenlighet med ett effektivt utnyttjande
av kapaciteten i elnätet och en effektiv elproduktion och elanvändning.
78
Prövningen ska dock inte omfatta metoder för att utforma avgifter för
överföring och anslutning. Svensk Energi kan inte se hur detta hänger
ihop eller hur ett sådant metodgodkännande ska fungera i praktiken. När
det gäller tillgången till elnätet (avsnitt 15.5) vill Svensk Energi
understryka att det inte alls är ovanligt att ett anslutningsärende kan ta
mer än 2 år utan att koncessionshavaren bidragit till tidsomfattningen.
Att det görs en generös bedömning av ”särskilda skäl” måste möjliggöras
för att denna bestämmelse ska fungera med verkligheten. När det gäller
det som i promemorian sägs om nya skyldigheter för balansansvariga
(s. 154 andra och sista stycket) har Svensk Energi anfört att det som
anges här är en del av den öppna marknaden och inte bör regleras på det
sätt som föreslås. Direktivet tar enligt Svensk Energi endast sikte på att
elnätsföretagen. Svensk Energi ifrågasätter behovet av en ny bestämmelse
om andra drifttjänster än balanseringstjänster (avsnitt 15.6.3) då det i
praktiken inte torde vara annat än nätförluster som nätföretaget köper.
Svensk Energi ifrågasätter behovet av föreskrifter om vilka tekniska
villkor som får ställas upp av nätföretagen när det gäller tjänster i form av
ändrad elförbrukning (avsnitt 15.7.2). Elnätsföretagen torde enligt
Svensk Energi vara bäst på att bedöma vilka tekniska krav som uppfyller
villkoren i första stycket i den föreslagna bestämmelsen. Om ett företag
skulle ha infört tekniska villkor som inte överensstämmer med lagen kan
myndigheten inleda tillsyn.
Svensk Fjärrvärme tillstyrker särskilt förslagen till genomförande av
artikel 15.5 och 15.6.
Svensk Bioenergiföreningen (Svebio) framhåller att småskalig
biokraftproduktion blir ett allt mer intressant alternativ även i Sverige.
Det gäller idag i första hand elproduktion från biogas, men kan i
framtiden också komma att gälla småskaliga anläggningar med fast
biobränsle. Promemorian hänvisar till att det av ellagen framgår att den
som har nätkoncession är skyldig att ”på skäliga villkor” ansluta
elproduktionsanläggningar. Om man inte är tillfreds med villkoren kan
man vända sig till Energimarknadsinspektionen. Med tanke på att det nu
utvecklas en lång rad tekniker för småskalig elproduktion, både med
bioenergi, sol, vind och småskalig vattenkraft, borde man med anledning
av direktivet göra en systematisk kartläggning av vilka villkor som
erbjuds och, om nödvändigt, på vilket sätt man kan stärka den enskilde
elproducentens ställning.
Vattenfall anser att kravet enligt den föreslagna 7 a § ellagen på att
ansluta inom 2 år är rimligt när det gäller områdeskoncessionerade elnät,
men att det är för kort tid när det gäller linjekoncessioner. När det gäller
utformningen av elnätstariffer (4 kap. 1 § ellagen) anser vattenfall att nya
krav bör harmoniseras med arbetet som pågår parallellt med införande av
en elhandlarcentrisk modell i Sverige. Beroende på hur regelverket
79
utformas i den kommande marknadsmodellen kan en standardisering
behövas avseende elnätstariffernas utformning. Nya tariffer med ny
utformning bör överföras under en övergångstid. Nuvarande lagstiftning
ger inte utrymme för att testa nya utformningar av tariffer i begränsade
projekt, något som bör införas. Vattenfall är tveksam till att det ges
föreskriftsrätt på området. Vattenfall är dessutom tveksamt till att
elnätsföretagens intäktsramar (5 kap. 7 a §) ska påverkas av hur
elnätsföretagens kunder i det aktuella nätområdet väljer att agera till följd
av främst de nya kraven på utformning av nättariffer.
Vattenfall anser att den föreslagna 8 kap. 11 § är otydlig och skapar
frågor som behöver förtydligas. Vilka marknader avser paragrafen?
Enligt förslaget får en balansansvarig inte säga nej till att köpa
produktion/kapacitet som inte är förnybart. De aktörer som har en
miljöprofil och som vill följa den i sina samlade inköp får en oönskad
begränsning om detta gäller. Det behöver klarläggas vad som avses med
”öppet, icke-diskriminerande marknadsorienterat sätt”.
När det gäller förhandsprövning av nättariffer, delar E.ON den
utgångspunkt som EI arbetar efter när det gäller införandet av
incitament i nätregleringen avseende ”belastning på nätet”.
Utgångspunkten är att elnätet totalt används så effektivt och optimalt
som möjligt och inte suboptimeras på enskild kund- eller producentnivå.
När det gäller bestämmelser om energieffektiva nättariffer beskrivs det i
promemorian att elnätsföretag ska möjliggöra för nya laststyrnings- och
balanseringstjänster och att elnätsföretag själva ska styra lasten genom
sin tariffutformning. Här anser E.ON att det mest avgörande för att
skapa ökad kundmakt och effektivt utnyttjande av elnäten är att ersätta
abonnemangsavgifter som enbart baseras på säkringsklass med en
effekttariff (uttagsavgift) för högsta timvärde varje månad. När det gäller
tillgång till elnätet, betonar E.ON vikten av att kravet på 24 månaders
anslutningsskyldighet även tar hänsyn till faktorer som ligger utanför
nätkoncessionsinnehavarens kontroll, såsom exempelvis
tillståndsprocesser, ledningsförbättringar och överklagan. Vidare ska
starttidpunkten utgå från beställningstidpunkten för anslutningen och
inte från ansökningstidpunkten.
Tekniska verken i Linköping AB stödjer förslaget om nättariffernas
utformning, då man menar att detta kommer att resultera i mer
kostnadsriktiga tariffstrukturer där kunden betalar för sin belastning på
elnätet i större utsträckning än idag.
Noda Intellegent Systems AB framhåller att promemorian enbart
behandlar laststyrning och efterfrågeflexibilitet avseende el men att
motsvarande styrning avseende fjärrvärme inte diskuteras. Detta upplevs
som en brist i promemorian då även laststyrning och efterfrågeflexibilitet
80
avseende fjärrvärme måste uppmärksammas. Noda framhåller att
förslaget om individuell mätning har sina meriter ur ett bredare
europeiskt perspektiv men med tanke på fjärrvärmens särställning som
uppvärmningsform i Sverige går det stick i stäv med ambitionen att skapa
en långsiktig hållbar infrastruktur för värme och el.
Naturskyddsföreningen anser att elanvändare bör få incitament att minska
sitt effektuttag för att jämna ut efterfrågekurvan och därmed minska
behovet av balanskraft. Detta är avgörande för att kunna integrera mer
intermittent kraft i elsystemet. Det är därför positivt att man avser ge
Energimarknadsinspektionen uppdrag att uppmuntra efterfrågeresurser
att delta på elmarknaden, liksom att man ska utforma nättariffer för att
främja effektivt utnyttjande av elnätet. Likaså stödjer
Naturskyddsföreningen att nätföretag behandlar leverantörer för
laststyrning på ett icke-diskriminerande sätt. Hur dessa förslag ska
genomföras i praktiken återstår dock att se och Naturskyddsföreningen
hoppas att det leder till konkreta åtgärder, såsom exempelvis införande
av smarta mätare samt utökade möjligheter för timdebitering.
Naturskyddsföreningen menar att man har en möjlighet att integrera
vissa delar av förslaget om nättariffer med förslagen i artikel 9-11 om
mätning och debitering genom att helt slopa nätavgiften och ha ett
rörligt, timbaserat, pris på el. Detta skulle ytterligare förstärka relationen
mellan pris och förbrukning för elanvändaren och på så sätt både främja
energieffektivisering i stort och laststyrning.
Svensk Elbrukarförening ek. för. tillstyrker promemorians förslag om
tillägg i Ellagens 4 och 5 kap. då man menar att med nättariffer som
effektiviserar nätutnyttjandet följer att region- och lokalnät kan
påverka/sänka sina abonnemang på överliggande nät och därmed kan den
kostnaden övergå till att räknas som ”påverkbar kostnad” när
intäktsramarna utformas.
Artikel 19 – Åtgärder för att överbrygga särskilda hinder för
energieffektivitet.
Konjunkturinstitutet framför att det är viktigt att skilja mellan
marknadshinder, som på något sätt hindar energieffektivisering och
marknadsmisslyckanden, som genererar en ekonomiskt ineffektiv nivå på
energianvändningen och att det bara är vid marknadsmisslyckanden som
styrmedel kan vara befogade ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Statens fastighetsverk (SFV) anser att ett hinder för energieffektivitet
mellan hyresgäst och fastighetsägare är att det saknas krav på individuell
mätning och debitering av verksamhetsel och framför att det bör belysas
i den utredning som Boverket och Energimyndigheten genomför.
81
Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att det är viktigt att det beslutas om
incitament som överbryggar hinder med delat ansvar mellan
fastighetsägare och hyresgäst.
Malmö stad anser att finansiellt stöd är viktigt vad gäller investeringar
som är lönsamma först på lång sikt, pilotprojekt och stöd för ny teknik
men också gälla konventionell teknik som behöver införas på bred front.
Östersunds kommun tillstyrker särskilt förslaget i denna del och påtalar
att tidigare genomförda nationella utredningar har konstaterat både stor
potential och flera hinder för energieffektivisering i byggnadssektorn. En
rapport som SKL tagit fram visar att potentialen för lönsam
energieffektivisering för kommunala bostäder och lokaler ligger på
närmare 50 procent.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anser att kommunala
energiföretag bör kunna erbjuda energieffektiviseringstjänster utanför
kommungränsen genom undantag från lokaliseringsprincipen.
Fastighetsägarna Sverige anser att energibolagens avgifts- och
taxeutformning utgör ett sådant hinder som borde ses över.
Göteborg Energi framhåller vikten av att den som ska genomföra en
åtgärd får del av det ekonomiska resultat som åtgärden skapar. Vidare
bör vikten av beteendeförändringar hos privatpersoner lyftas fram i detta
sammanhang.
I sammanhanget framhåller Svensk Fjärrvärme att Boverkets Byggregler
behöver ändras för att baseras på ”använd energi” i stället för ”köpt
energi” eftersom dagens regler missgynnar gemensamma
uppvärmningsformer som fjärrvärme. Dessutom anförs att den
föreslagna lagen om energimätning i byggnader skulle innebära hinder
för energieffektivisering när fastighetsägarens
energieffektiviseringsincitament försvinner.
Artikel 20 – Finansiering
Boverket framför att det sedan sammanslagningen med Statens
bostadskreditnämnd inom verket finns såväl kompetens kring
finansmarknad som ett brett kontaktnät bland banker och kreditinstitut
och att detta tillsammans med Boverkets tekniska kompetens kring
energieffektiviserande åtgärder i byggnader bör utnyttjas i ett eventuellt
uppdrag om informationsinsatser samt att man, innan uppdraget ges, bör
invänta resultatet av Boverkets och Energimyndighetens gemensamma
förslag till nationell renoveringsstrategi.
82
Statens fastighetsverk (SFV)anser att det nuvarande ROT-avdraget bör
justeras till ett E-ROT avdrag (energi ROT) som en del av en nationell
renoveringsstrategi och att detta skulle ge lönsamma investeringar och
många arbetstillfällen och ge nödvändig marginal för att klara direktivets
mål.
Högskolan i Dalarna föreslår tillskapande av kreditgarantier i avsikt att
begränsa de mindre fastighetsägarnas risker vid beslut om energiåtgärder
och att ROT avdraget utökas med möjlighet till att genomföra
energiinvesteringar i småhus och bostadsrättsföreningar.
Länsstyrelsen i Skåne län anser att det är felaktigt att de ansvariga
myndigheterna inte bedöms ha något behov av extra resurser och
framför att det krävs merarbete och extra resurser för att de förslagna
lagändringarna ska ge mätbara energibesparingar bl.a. kan betydande
arbete krävas för att bedöma rimligheten i industrins kostnadsnyttoanalyser eftersom det ännu inte utvecklats någon standard för hur
kostnads-nyttoanalyser bör genomföras och dessa dessutom är beroende
av verksamhetsspecifika processer. Länsstyrelsen i Skåne län framför
även att det bör riktas mer resurser åt uppföljning av hela
energideklarationssystemet i syfte att höja kvalitén på
energideklarationerna och att se till att åtgärder som föreslås i
energideklarationerna verkligen genomförs och att det finns ett stort
behov bland landets kommuner och landsting att få stöd och rådgivning
vid inköp av energieffektiva varor och tjänster. Länsstyrelsen i Skåne län
framför vidare att man inte anser att strukturfonderna ska finansiera
åtgärder direkt kopplade till energieffektiviseringsdirektivet.
Länsstyrelsen Västra Götalands län anser att ett särskilt stimulanspaket
behövs för att genomföra direktivet.
Länsstyrelsen i Dalarnas län föreslår att kreditgarantier för att begränsa
mindre fastighetsägares risker införs samt att ROT omformas så att det
uttryckligen bidrar till energieffektivisering. Om formuleringarna om
ROT inte ändras bör skrivningarna tas bort eftersom det med nuvarande
utformning är dåligt anpassat för att bidra till energieffektivisering. Även
skrivningarna om solcellsstödet bör tas bort eftyersom det inte bidrar till
effektivisering. Länsstyrelsen anser att finansiering inom ramen för
strukturfonderna är bra men att inriktningen bör vara att finansiera nya
insatser inte befintliga nationella stöd. Stöd till Energimyndighetens
nätverksarbete, kommuner och landsting, energi- och klimatrådgivning
och energikartläggning i små och medelstora företag bör tas ur
statsbudgeten.
Järfälla kommun anser att finansieringsinsatserna måste preciseras och
presenteras i ett så tidigt skede som möjligt för att man ska kunna
långsiktigt planera för energieffektiviserings- och underhållsarbeten på
83
kommunala och andra byggnader. Järfälla kommun framför också att
förnyelsebara energikällor och möjligheterna att ställa om från
konventionella uppvärmningssystem behöver förstärkas och
kommuniceras.
Jönköpings kommun ser positivt på ett eventuellt införande av
nettodebitering av egenproducerad el och att ytterligare
finansieringsmekanismer införs för att skapa incitament för
energieffektiva renoveringar.
Boxholms kommun anser att i samband med att krav på motprestation
från kommuner och landsting ökar bör det ekonomiska stödet utökas så
att det strategiska arbetet kan utföras på ett bra sätt.
Fagersta kommun framför att fler stödåtgärder än vad som föreslås i
promemorian behövs om alla landets kommuner ska kunna genomföra
förväntade åtgärder.
Klimatkommunerna anser det viktigt att Energimyndighetens kommande
uppdrag leder till insatser som skapar möjlighet för små fastighetsägare
och bostadsrättsföreningar att vidta energieffektiviseringsåtgärder.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det är positivt att
strukturfonderna används, men påpekar att dessa bör ses som ett
komplement och att de inte ska ersätta andra resurser. Det anses vara
viktigt att den nationella renoveringsstrategin (artikel 4) kompletteras
med finansiering och tillräckliga resurser.
Artikel 24 – Rapportering
Statens fastighetsverk (SFV)anser att det finns samordningsvinster om
Energimyndigheten även får ansvar för uppföljningen av energiprestanda
i de statliga byggnaderna.
Fagersta kommun tillstyrker att Energimyndigheten får ett samordnat
ansvar för rapporteringen.
Svensk Fjärrvärme framhåller vikten av framförhållning inför de utökade
rapporteringskraven avseende statistik för t.ex. fjärrkyla.
Konsekvenser
Fortifikationsverket anser att den kostnad för en energikartläggning för
större företag som i promemorian har uppskattats till 100 – 200 kkr är
alldeles för låg och påtalar att en energikartläggning för
Fortifikationsverket, med medverkan av hyresgäster, bedöms medföra
84
kostnader på 10-20 Mkr om denna måste utföras av externa certifierade
personer.
Kommerskollegium påpekar att en kostnads-nyttoanalys enligt artikel 14
ska utföras utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv, inte ett rent
företagsekonomiskt perspektiv. Kommerskollegium ifrågasätter därför
promemorians bedömning om att utförandet av en sådan analys ändå
borde utföras av ett rationellt företag och därför inte medför ökade
administrativa kostnader för företagen.
Naturvårdsverket anser att beskrivningen av effekter på miljön är
bristfällig eftersom promemorian inte innehåller bedömningar av
miljökonsekvenserna av alternativa genomförandesätt av direktivet.
Regelrådet avstyrker förslagen med hänvisning till att man anser att de
administrativa kostnaderna är ofullständigt beskrivna. Regelrådet
konstaterar att promemorian har angivit uppskattade kostnader för att i
det enskilda fallet utföra kostnads- nyttoanalyser, installera mätare, att
driva debiteringssystem samt att genomföra energikartläggningar. Enligt
regelrådet tillkommer därutöver administrativa krav gällande
informationslämnande, rapportering och nya rutiner för diverse företag.
Regelrådet anser att det hade behövts en beräknad total tidsåtgång och
en sammanlagd beloppsmässig uppskattning av administrativa kostnader
som förslagen medför. Det påtalas att det saknas uppgifter om antalet
företag som berörs av kraven på individuell mätning, och också en
uppskattning av antalet lägenheter som kan komma att omfattas av
kraven.
Riksantikvarieämbetet saknar en konsekvensanalys för energibesparing i
kulturhistoriskt värdefulla byggnader och framför att det är viktigt med
ett resonemang om vilka metoder och medel som kan användas samt att
man gärna deltar i diskussioner om hur detta ska genomföras.
Skogsstyrelsen anser att det är svårt att se hur stor påverkan förslagen har
på energieffektiviteten i Sverige och framför att effekten bör beräknas
för att det ska kunna bedömas hur förslagen bidrar till att uppnå de
politiska målen.
Energimyndigheten delar inte promemorians bedömning när det gäller
kommunernas verksamhet inom energi- och klimatrådgivningen. Vidare
anförs att myndigheten genom de åtgärder som föreslås i promemorian
kommer att få ett utökat resursbehov för arbetet med energieffektivitet,
som inte har beaktats i tillräckligt stor utsträckning.
Statens fastighetsverk (SFV) stödjer att omvandlingsfaktorer enligt bilaga
IV, eller andra motiverade omvandlingsfaktorer, finns med vid
utarbetandet av lagar och förordningar och att faktorerna lämpligen bör
85
avse marginaleffekterna i energisystemen för att göra största möjliga
nytta.
Swedac framför att man saknar en konsekvensbedömning av att
myndighetens tillsynsverksamhet kommer att behöva utvidgas väsentligt
om man, som föreslås, ska ta fram föreskrifter om mätare som används
för fördelning och debitering av kostnader för värme, kyla och
varmvatten och därmed får tillsynsansvar.
Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) anmärker på att
konsekvensanalysen är mycket begränsad. Särskilt efterfrågas en analys
av miljökonsekvenserna av förslagen.
Länsstyrelsen Västra Götalands län anser att ytterligare resurser behöver
tillföras den myndighet som tilldelas uppdraget att utöva tillsynen när
det gäller energikartläggning. Om länsstyrelsen tilldelas uppdraget
förväntas dock den tillkommande arbetsinsatsen bli begränsad.
Jönköpings kommun kommenterar utifrån egna erfarenheter de angivna
kostnaderna för att installera och driva system för individuell mätning
och debitering. De i promemorian uppgivna kostnaderna anser
kommunen är ”något låga”.
Byggherrarna anser att konsekvensutredningen kraftigt undervärderar
kostnaden för individuell mätning och debitering och saknar dessutom
en nyttoanalys. De många försök som gjorts i Sverige visar att
kostnaderna överstiger besparingarna.
Fastighetsägarna Sverige anser att konsekvensutredningen kraftigt
undervärderar kostnaden för att införa individuell mätning och
debitering, och efterfrågar även en nyttoanalys i det sammanhanget.
Fastighetsägarnas erfarenheter visar att det kostar i storleksordningen
10 000 kr per lägenhet att installera individuell mätning av värme och
varmvatten. Till det kommer ökade drift- och underhållskostnader samt
betydande avgifter för myndighetstillsyn. I den kostnaden ingår inte
kostnader för tillkommande installationstekniska åtgärder.
Fortum anser att den uppskattning av kostnad för installation av
mätutrustning på 2 500-5 000 kronor per lägenhet, som promemorian
bygger sin konsekvensanalys på, är alltför låg och att kostnaden troligen
ligger på åtminstone det dubbla. Fortum anför också att man har
erfarenhet av tidigare projekt med individuell mätning, där erfarenheter
visat att energibesparingen varit alltför liten i förhållande till
åtgärdskostnaden och att det är svårt att få en rimlig kostnadseffektivitet
på enbart mätning.
E.ON AB anser att promemorians förslag till genomförande behöver
kompletteras med en helhetsbedömning av förslagets konsekvenser för
86
olika aktörer samt en analys av hur förslagen samverkar med övriga
regelverk, EU:s system för handel med utsläppsrätter,
elcertifikatsystemet, Boverkets byggregler samt nordisk
slutkundsmarknad innan förslaget kan utgöra grund för beslut om
genomförande.
Svensk Energi anser att lagförslagen inte varit kända för energibranschen
annat än i övergripande termer då det bygger på direktivets text. Svensk
Energi anser vidare att kommunikationen med berörda parter varit
bristfällig. Svensk Energi anser inte att promemorians underlag
innehåller erforderlig konsekvensutredning och associerar sig här med
Regelrådets remissvar innehållande likalydande bedömning. Vidare anges
att det saknas kostnadsberäkningar eller ansats till beskrivning av antalet
berörda företag för de olika föreslagna bestämmelsernas är utförd i
promemorians avsnitt 21. Enligt Svensk Energi skulle följande kostnader
och nyttor ur svenskt perspektiv behöva specificeras ytterligare:
Kostnader och nytta med individuell mätning och debitering av
energi i byggnader i ett antal olika situationer som föreskrivs i
förslaget till ny lag om mätning av energi
Kostnader och nytta med krav på kostnads-nyttoanalyser vid
investeringar i kraftvärme, fjärrvärme och fjärrkyla
Nytta (och inte bara kostnader) med energikartläggningar i stora
företag
Kostnader och nytta med nya regler för nättariffer
Kostnader och nytta med krav på mer information till
konsumenter på webbplatser
Svensk Fjärrvärme invänder mot konsekvensutredningen särskilt när det
gäller införande av individuell mätning och debitering av värme. Enligt
Svensk Fjärrvärme är kostnaden vanligtvis minst den dubbla mot vad
som angetts i promemorian (2 500 – 5 000 kr per lägenhet), vilket
medför att det inte går att motivera en investering i IMD för värme.
Vidare invänds mot bedömningen att lag om kostnads- nyttoanalyser
inte medför administrativa kostnader för företagen. Det efterfrågas en
jämförande analys av kostnader och nyttor avseende individuell mätning
och debitering, kostnads- nyttoanalyser vid investeringar i kraftvärme,
fjärrvärme och fjärrkyla, och energikartläggningar i stora företag.
Dessutom efterfrågas en samhällsekonomisk konsekvensanalys av
direktivsgenomförandet.
Sabo invänder mot konsekvensutredningen när det gäller indivuduell
mätning och debitering. Sabo uppskattar kostnaden för införande av
värmemängdsmätning och varmvattenmätning till 15-20 000 kr per
lägenhet, driftskostnaden till 500-800 kr per lägenhet och år och anför
att fastighetsägaren inte kommer att ha råd att renovera energieffektivt.
Vidare anförs att nyproduktionskostnaden kommer att öka eftersom
byggnaderna kommer att uppföras med isolering mellan lägenheterna.
Nyproduktionen kommer att bli lägre än vad den annars varit. En annan
87
konsekvens är enligt Sabo att IMD av värme kommer att medföra ökade
konflikter. Även om korrigeringsfaktorer skulle användas kommer dessa
att vara administrativt svårhanterliga och inte kunna ta hänsyn till t.ex.
grannars beteende.
Näringslivets regelnämnd invänder mot konsekvensutredningen främst
när det gäller individuell mätning och debitering.
Övergångsbestämmelser
Sabo anser att övergångs- eller ikraftträdandebestämmelser till den
föreslagna lagen om energimätning i byggnader behöver förtydligas när
det gäller nya byggnader, så att det framgår om det är bygglov,
färdigställandedatum eller annan tidpunkt som ska stämmas av mot
lagens ikraftträdande.