Highlights. Kända och okända konstskatter från

Transcription

Highlights. Kända och okända konstskatter från
Highlights
Nationalmuseum
in n eh å ll
7
Berömd eller glömd
i Nationalmuseums samlingar
m i k a el a h lu n d
16
163
Highlights
Selfies – Nu och Då
m a rg a r e ta g y n n i ng
183 Konstnärsregister
in t rodu k t ion
Berömd eller glömd
i Nationalmuseums samlingar
mik a el a hlu n d
H
ighlights. Kända och okända konstskatter från
Nationalmuseum innehåller ett urval av de
mest välbekanta och populära verken i museet
samlingar – många av dem efterlängtade och efterfrågade
nu under den period då museet är stängt för renovering.
Här visas målningar, skulpturer, konsthantverk och design.
Vid sidan av franska konstnärer som Paul Cézanne, Auguste
Renoir och Berthe Morisot visas kända verk av nordiska
sekelskiftesmålare som Anders Zorn, Bruno Liljefors, Carl
Larsson, Eva Bonnier, August Strindberg och många andra.
Därutöver presenteras verk ur museets äldre samlingar –
till exempel av holländska 1600-talsmålare som Rembrandt
och Judith Leyster, eller franska 1700-talskonstnärer som Jean
Antoine Watteau, François Boucher och Anne Vallayer-Coster.
Här finns också en rad nyckelverk ur museets samling av
konsthantverk och design representerade – från renässansen
fram till vår egen samtid. Vid sidan av till exempel porslin
från Meissen eller fajanser från Marieberg visas också modern
design liksom verk av samtida svenska och internationella
6I7
konsthantverkare som Michael Eden, Eva Hild och Frida
Fjellman. Här finns också en särskild fördjupning om
porträtt – under rubriken Selfies – Nu och Då (s. 163).
Samtidigt som Highlights. Kända och okända konstskatter från
Nationalmuseum visar ett rikt utbud av välkända målningar,
skulpturer och konsthantverksföremål ställs här också frågan
varför vissa konstverk blivit mer omtalade och populära än
andra. Ord som ”highlights”, ”klassiker” eller ”mästerverk”
används ofta flitigt och oproblematiskt i museikataloger
eller på konstmuseernas hemsidor. Men vad är egentligen
ett ”mästerverk”? Vem bestämmer det? Och hur har synen
på mästerverken skiftat genom historien?
Under de senaste decennierna har forskare, kritiker och
författare ägnat ett stort intresse åt frågor som dessa – frågor
om vilka krafter i det förgångna och i vår samtid som format
och formar synen på konsten och dess historia. Den typen
av frågeställningar har särskilt uppmärksammats inom
forskningsinriktningar som museologi och i diskussionerna
rörande en konsthistorisk kanon. Med kanon menas i det här
sammanhanget skapandet av uppfattningen om konsthistorien
som en strukturerad värdehierarki där vissa konstverk och
konstnärskap tilldelats en särställning, medan andra betraktats
som mindre betydelsefulla och därför utelämnats eller
marginaliserats. Som viktiga faktorer i skapandet av en sådan
kanon har de tidiga konstmuseerna och etablerandet av konsthistorieämnet under 1800-talet utpekats – i museisalarna
och i den konsthistoriska litteraturen formades berättelsen
om konstens historia, där geniala konstnärer och enskilda
mästerverk lyftes fram som fixstjärnor. Sedan dess har olika
krafter fortsatt att bekräfta och modifiera en mästerverkens
8I9
konsthistoria. Vad konstmuseerna väljer att visa, vad som
lyfts fram i de konsthistoriska översiktsverken, liksom i den
undervisning som bedrivs vid universitet och högskolor, bidrar
till att framhäva vissa konstnärskap och förminska betydelsen
av andra. Särskilt museernas roll som en normerande maktfaktor har under de senaste åren diskuterats. I denna process
att skapa, vidmakthålla eller nyansera uppfattningar om konsthistorien spelar också en rad andra faktorer in – tv-program,
turism och guideböcker, liksom konstmarknaden och auktionshusen. De bidrar alla på olika sätt till att befästa en rangordning
av konstverk och konstnärskap.
Men en viktig roll i denna process har alltså konstmuseerna
– Nationalmuseum inte undantaget. I Highlights. Kända och
okända konstskatter från Nationalmuseum diskuteras enskilda
konstverks väg till stjärnstatus och här visas även några verk
som en gång varit ryktbara, men som i senare tider av olika
skäl fallit mer eller mindre i glömska. Här ges även utrymme
åt ett antal verk som sällan eller aldrig tidigare visats i museet
– okända men fängslande verk som inte tidigare tilldelats en
ställning som ”highlights”, men som verkligen förtjänar att
uppmärksammas.
I det urval som här presenteras framträder därmed en brokig
konsthistoria – berömda mästerverk blandas med bortglömda
eller tämligen okända. Några exempel kan illustrera olika
konstnärers och konstverks väg in i och ut ur det konsthistoriska
rampljuset. Ett första exempel kan hämtas från Rembrandt.
I Nationalmuseums samling finns en rad av hans målningar
som sedan århundraden tilldelats status som mästerverk –
till exempel Kökspigan från 1651 (s. 36). Men här finns också
verk som fallit från dessa höjder. Målningen Den helige
Anastasius (s. 38) sågs länge som ett av de viktiga Rembrandtverken i museets ägo. Målningen beundrades och kopierades
under slutet av 1800-talet av konstnärer som Ernst Josephson
– han som slog fast att han skulle ”bli Sveriges Rembrandt
eller dö”. Men när forskningen hundra år senare framlade
välgrundade argument för att Rembrandt inte kunde vara
konstnären bakom målningen, förändrades dess status.
Den har därefter inte visats lika frekvent som tidigare och
efterfrågas inte längre till de prestigefyllda internationella
utställningarna. Men det är fortfarande samma målning med
samma kvaliteter och samma subtila ljusbehandling som så
beundrades av museets besökare på 1800- och 1900-talen.
Andra verk har haft en stjärnstatus ända sedan de skapades
och behållit den in i vår egen tid. François Bouchers målning
Venus triumf (s. 48) visades för första gången på Salongen i
Paris 1740 och höjdes omedelbart till skyarna av den samtida
kritiken. När Carl Gustaf Tessin året därpå förde målningen
till Sverige var det alltså som ett internationellt ryktbart
mästerverk. Som sådant kom det så småningom att inta en
central plats i de svenska kungliga samlingarna. Omskriven
av Bellman på 1700-talet och på 1800-talet avbildad på en av
Gustavbergs monumentala prakturnor, skapad för Stockholmsutställningen 1897, behöll Venus triumf hela tiden sin strålglans.
Ända sedan målningen 1866 överfördes till Nationalmuseum
har den varit ett av museets mest kända och populära konstverk
– ständigt omnämnd och reproducerad i den konsthistoriska
litteraturen. Andra 1700-talskonstnärer har färdats en annan
väg genom historien. Anne Vallayer-Coster var den ledande
franska stillebenmålaren under 1700-talets senare hälft och
blev 1770 ledamot av konstakademien i Paris. Men i konsthistorieböckerna fick hon under 1800- och 1900-talen en
10 I 11
undanskymd plats och hamnade helt i skuggan av manliga
konstnärskollegor som Jean-Siméon Chardin. Det är först
under de senaste decennierna som hennes konstnärskap på
nytt lyfts fram i ljuset i internationella utställningar. Sedan
Nationalmuseum 1995 fick möjlighet att förvärva en av hennes
målningar (s. 56) har denna nyupptäckta bildvärld kunnat
komplettera museets samling av franska rokokomästare.
Ett skäl till att äldre och bortglömda konstnärskap återupptäckts
kan sammanhänga med att man i uttryck och formspråk
funnit korrespondenser med den moderna konsten. Ett exempel
är ett verk av den holländske genremålaren Constantin Verhout,
aktiv på 1600-talet (s. 40). När hans målning Insomnad student
lyftes fram vid den stora Rembrandtutställningen 1992 föranleddes intresset av associationer till en modernare estetik
– i katalogtexterna påpekades att målningens arrangemang
med de uppstaplade böckerna påminde om formspråket
hos 1900-talskonstnärer som Giorgio Morandi. Från att ha
varit ett bortglömt verk förpassat till museets magasin, har
Verhouts målning därefter blivit populär och ofta visad i
museets salar. Ett liknande mönster framträder i 1900-talets
stora intresse för konstnärerna Ernst Josephson och Carl
Fredrik Hill (s. 142 och 140). Det visuella släktskapet mellan
den moderna konsten och de egenartade bildvärldar dessa
utvecklade under sina respektive perioder av sinnessjukdom,
har under 1900-talet givit dem en framskjuten plats i den
svenska konsthistorieskrivningen.
Det finns åtskilliga exempel på hur nedvärderade eller
marginaliserade konstnärskap i modern tid omvärderats och
infogats i en konsthistorisk kanon. Ett annat svenskt exempel
är August Strindberg (s. 144). Även om hans måleri förvisso
uppmärksammades under hans livstid, möttes det under
1900-talets första hälft av ett mycket begränsat intresse
och betraktades snarast som en kuriositet. Det är först från
1960-talet och framåt som hans bildvärld tagits på allvar
och mötts av ett ständigt stigande intresse. I konstmuseer
och utställningar, och inte minst på konstmarknaden, har
Strindbergs måleri nu erhållit en stjärnstatus utan tidigare
motstycke.
Ett annat intressant exempel där Nationalmuseum och den
svenska publiken varit i otakt med samtiden gäller de franska
impressionisterna. Under slutet av 1800-talet var det inte
i första hand den radikala konstriktningen som fångade
svenska konstnärers eller resenärers intresse i Frankrike.
För många nordbor förblev istället realismen och det mer
moderata friluftsmåleriet de mest uppskattade riktningarna
på den franska konstscenen. Först på 1910- och 1920-talen
fick de svenska samlarna och museitjänstemännen upp
ögonen för impressionisterna. Mitt under brinnande världskrig och under de följande åren köpte Nationalmuseum flera
verk av rörelsens förgrundsgestalter (s. 146–153). Museets
samling av franska impressionister kan därmed betecknas
som en historisk efterkonstruktion, men den har under 1900talet och under vår egen tid attraherat ett oerhört intresse.
Skälen och tidsperspektiven bakom olika konstverks kändisskap och särställning i Nationalmuseums samlingar kan
alltså skifta. Olof Arborelius utförde sin utsikt över en sjö
vid Engelsberg 1893 och året därpå inköptes målningen till
Nationalmuseum (s. 114). Den har sedan dess varit en av
museets mest omtyckta målningar. Till dess berömmelse
bidrar att den 1935 blev utnämnd till ”Sverigetavlan” av
12 I 13
Svenska turistföreningen, och reproducerades i den egenskapen i en mängd olika sammanhang. Målningen är också det
verk i museets samlingar som kopierats flest gånger av besökande konstnärer och konststuderanden.
En av Arborelius samtida konstnärskollegor fick vänta längre
på ett erkännande. Anna Bobergs många vistelser vid Lofoten
i Norge resulterade i en stor mängd målningar (s. 132).
Under hennes livstid väckte dessa skildringar av fjällnaturen,
norrskenet och midnattssolen en positiv uppmärksamhet
utomlands, men möttes i Sverige av en svalare kritik. Hennes
målningar var också under en stor del av 1900-talet som regel
förpassade till Nationalmuseums magasin – detta trots att hon
utan jämförelse är den konstnär som är representerad med
flest verk i museets samling. Det är också först under de senaste
åren som hennes konstnärskap på nytt har börjat uppmärksammas i publikationer och utställningar. Flera av 1800-talets
kvinnliga konstnärer som här presenteras beskriver ett liknande
mönster – framgångsrika under sin livstid har de utelämnats i
1900-talets konsthistorieskrivning, och först under de senaste
decennierna på nytt börjat lyftas fram av konsthistoriker
och museer.
För vissa manliga kollegor har utvecklingen ibland gått i
andra riktningar. Flera av de konstnärer som under 1800-talet
ansågs utgöra de främsta i museets samling är idag tämligen
bortglömda. Till exempel har den mycket prestigefulla ställning
som flera av 1800-talets svenska historie- och genremålare
hade under sin livstid med tiden kommit att överskuggas av
andra konstnärer och konstriktningar. Den stora uppskattning
som 1800-talet visade konstnärer som Johan Gustaf Sandberg
eller Axel Kulle eller andra Düsseldorfmålare har inte i samma
utsträckning delats av senare tiders publik eller museiintendenter. En motsvarande utveckling har också drabbat
företrädare för det svenska konsthantverket under 1800-talet.
Carl Hjalmar Norrströms stålurna från slutet av 1800-talet
(s. 98) kom av 1900-talets modernistiska ögon att betraktas
med avsmak och förpassades snabbt till magasinsmörkret.
Men allting har sina konjunkturer. Också för dessa konstnärer
kan det finnas hopp om att på nytt få träda fram i rampljuset
– som i den här utställningen. De olika drivkrafter som
formar innehållet i konstens kanon kan ibland också komma
från oväntade håll. I en ny utgåva av den brittiska boken 1001
Paintings You Must See before You Die (2011) ingår nämligen
Johan Gustaf Sandbergs målning Gustav Vasa talar till
Dalkarlarna från 1836 (s. 84).
Ett återkommande skäl till att ett antal konstnärskap osynliggjorts under långa tider är det enkla faktum att museets
begränsade utrymmen inskränkt möjligheterna att visa föremål ur samlingarna i den omfattning som vore önskvärd. Inte
minst gäller det samlingen av konsthantverk. Till exempel har
viktiga verk som Ettore Sottsass så kallade Senapsmonumentet
eller Magdalena Abakanowicz tygskulptur Abakan sällan eller
aldrig visats på museet sedan deras tillkomst på 1960- och
70-talen. En bidragande orsak har i just dessa fall deras väldiga
storlek varit – och i det senare fallet kanske även en smakförskjutning sedan 1970-talet. Det är desto roligare att de nu
i såväl utställning som publikation åter kan lyftas fram i ljuset
(s. 156 och 160).
Det framstår därmed som ett faktum att vad Nationalmuseum
och andra konstmuseer gör med sina samlingar – eller låter bli
att göra – spelar en viktig roll för hur synen på konsthistorien
14 I 15
utvecklas och förändras. En rimlig slutsats är därmed att
också den här utställningen bidrar till att befästa – men
förhoppningsvis också till att modifiera – en konsthistorisk
kanon. De verk som visas här har naturligtvis en större
möjlighet att bli kända, än de som uteslutits. Men en avsikt
– vid sidan av att visa några av museets mest efterfrågade verk
– är här också att lyfta fram mindre kända konstverk och
konstnärskap, för att även ge dem en plats i det offentliga
konsthistoriska rum som museet verkar i. Och för att visa att
en kanon inte enbart är ett bevarande av vissa vedertagna och
för vårt kulturarv omistliga verk, utan hela tiden måste vara
i rörelse och formas av nya blickar, känslor och erfarenheter.
Insikten om de krafter som påverkar våra uppfattningar
om konsten och dess historia – vare sig det gäller museerna,
konsthistorieskrivningen, guideböckerna eller auktionskatalogerna – kan förhoppningsvis göra oss alla mer medvetna
och bättre rustade inför påståenden om vad som är ”highlights”
eller ”mästerverk”. Konstupplevelsen uppstår i det personliga
mötet med konstverket. Det är till slut den enskilde betraktaren
som bestämmer över vad som är viktigt eller inte.
Jarra eller Alhambravasen, glaserat
lergods, montering i brons och
kolmårdsmarmor
Granada 1300-talets slut, monteringen
gjord i Stockholm kring 1700-talets mitt
D
et islamiska palatset i
Alhambra utsmyckades
under 1300-talet med
flera stora vaser. Alhambravasens
form påminner om den antika
amforan, dekoren utgörs av arabesker, arabiska skrivtecken, bandverk
och medaljonger. Till Sverige kom
Alhambravasen genom krigsrovet
i Prag 1648 och ingick i drottning
Kristinas konstsamling. I samband
med att vasen placerades i Lovisa
Ulrikas bibliotek på Drottningholm
fick den en montering komponerad
av Carl Hårleman, delvis för att
dölja gamla skador.
AB
Höjd 155 cm
Överförd från Drottningholm 1866
Nationalmuseum, NMK 47
18 I 19
Lucas Cranach d.ä. (1472–1553)
Lucretia, 1528
L
ucretia var enligt traditionen
en vacker adelsdam i antikens
Rom. Hon var dygdig hustru
till Lucius Tarquinius Collatinus,
vars farbror var rikets siste kung. Lucretia tog sitt liv efter att ha blivit
våldtagen av en av kungasönerna. Händelsen ska ha bidragit till en
revolt där kungafamiljen störtades,
vilket blev början på den romerska
republiken. Den tyske renässanskonstnären Lucas Cranach d.ä. och
hans samtida konstnärskollegor
återvände många gånger till motivet.
Målningen ingick i Gustav Vasas
konstsamling.
LH
Olja på trä, 57r38 cm
Gåva 1869 av Axel Bielke
Nationalmuseum, NM 1080
20 I 21
Dosso Dossi (1486–1541/1542)
Porträtt av en man i svart barett,
ca 1530
D
enna typ av porträtt kan
sättas i samband med det
aristokratiska ideal som
utvecklades under 1500-talets första
år i renässansens Italien. Idealet
beskrevs i Baldassare Castigliones
berömda bok Hovmannen (1528) och
fångades i bild av italienska målare
som Rafael och Tizian, eller som här
av Dosso Dossi. Här står modellen,
med karakteristiskt skägg, eleganta
kläder och hatt, lutad mot ett öppet
fönster som vetter mot ett landskap.
Målningen ingick i den abdikerade
drottning Kristinas konstsamling
i Rom.
LH
Olja på duk, 85,5r71 cm
Gåva 1919 av Hjalmar Linder
Nationalmuseum, NM 2163
22 I 23
Vinkylare med dekor föreställande
slaget vid Thapsus, Majolika
(tennglaserat lergods)
Tillskriven Orazio Fontanas verkstad,
målning troligen efter förlaga av
Taddeo Zuccaro (1529–1566), Urbino
ca 1570
N
ationalmuseums stora
samling av Urbinomajolika
ingick i krigsrovet från
Rudolf II:s skattkammare i Prag
1648. Föremålen tillhörde drottning
Kristina, som vid sin flytt till Rom
1654 tog med sig ett femtiotal pjäser.
Trots detta finns ett hundratal majolikaföremål från Urbino i Nationalmuseums samlingar. Motivet i botten
på vinkylaren avbildar en scen ur
det romerska inbördeskriget, slaget
vid Thapsus i Nordafrika där Julius
Caesar segrade år 46 före Kristus.
AB
Höjd 37 cm, diam. 58 cm
Överförd från Kongl. Museum 1866
Nationalmuseum, NMK 67
24 I 25
Giuseppe Arcimboldo (ca 1527–1593)
Juristen, möjligen Ulrich Zasius
(1461–1536), humanist, rättslärd, 1566
A
rcimboldos målningar
visar mänskliga figurer
uppbyggda av olika föremål
i syfte att representera ett bestämt
ämne. Här har en hög böcker och
dokument klätts med en pälsbrämad
kappa. Ansiktet består av fåglar och
fiskar. Porträttet antas föreställa en
byråkrat eller en lärd man, möjligen
juristen Ulrich Zasius. Arcimboldos
allegoriska målningar uppskattades
i hög grad av Maximilian II och
Rudolf II. Denna tillhörde de kejserliga samlingarna i Prag och kom till
Sverige efter trettioåriga kriget.
ELK
Olja på duk, 64r51 cm
Nationalmuseum, Statens porträttsamling,
NMGrh 1227
26 I 27
Joos de Momper (1564–1635)
Berglandskap, 1620-talet
M
ålningen återger ett
dramatiskt, nordeuropeiskt berglandskap.
De skarpa konturerna av förgrundens skogsklädda sluttningar med
ravin och vattenfall avtecknar sig
mot fonden av en dalgång och blånande berg – ett fantasilandskap
mycket representativt för den flamländska traditionen sedan 1500talet. Ljuset som faller in i bilden
snuddar vid de högsta trädtopparna
och lyser upp det vidsträckta landskapet i breda stråk. Grupper av
resande och pilgrimer rör sig längs
en väg omgiven av höga klippor
och branta stup.
CF
Olja på trä, 76,8r122,5 cm
Testamenterad 1863 av Martin von Wahrendorff Nationalmuseum, NM 372
28 I 29
Ambrosius Bosschaert d.ä. (1573–1621)
Stilleben med stor blomstervas, 1620
B
lomsterstillebenet utvecklades omkring 1600 och
speglar tidens starka intresse
för botanik. En av pionjärerna var
Bosschaert. Hans kompositioner,
målade för furstarnas kuriosakabinett, utgjorde idealbuketter
där växter från olika årstider
sammanförts. I en terrakottavas
syns här illusionistiskt avbildade
blommor – såväl odlade rariteter
som ängsblommor. Liksom blommorna symboliserar insekterna
livets förgänglighet. Att enskilda
växter återkommer i flera målningar
visar att konstnären delvis arbetade
efter skisser eller gravyrer.
CF
Olja på trä, 130,3r85,5 cm
Överförd 1866 från Kongl. Museum (Gustav III 1792)
Nationalmuseum, NM 373
30 I 31
Jan Davidsz. de Heem (1603–1683/84)
Vanitasstilleben med dödskalle,
bok och rosor, ca 1630
M
ålningen är en allegori
över livets förgänglighet.
Här avbildas en rad
föremål som symboliserar tidens
flykt och fåfängan i all mänsklig
ambition. Som metaforer med
moraliskt och religiöst innehåll
uppmanar de betraktaren att iaktta
måtta i världsliga ting och sinnliga
njutningar. I sin gestaltning av
föremålen briljerar konstnären
samtidigt med sin skicklighet att
efterlikna verkligheten – hans
målade rosor sprider visserligen
ingen förförisk väldoft, men de
kommer heller aldrig att vissna
och dö.
CF
Olja på trä, 23,2r34,6 cm
Inköpt 1989
Nationalmuseum, NM 6842
32 I 33
Judith Leyster (1609–1660)
Gosse blåsande flöjt, 1630-talet
D
et fanns många kvinnliga
konstnärer på 1600-talet,
speciellt i norra Europa. De
flesta var hovmålare, men i Holland
kunde de likt Judith Leyster tillhöra
S:t Lukasgillet och själva bli mästare.
Leyster hade egen ateljé med elever
i Haarlem på 1630-talet och målade
främst genremålningar med musicerande människor. Gosse blåsande
flöjt var länge tillskriven Frans Hals.
Ett sådant osynliggörande är något
som drabbat många kvinnliga
konstnärer, vars namn raderats
i en konsthistorieskrivning där den
manliga konstnären är norm.
MG
Olja på duk, 73r62 cm
Gåva 1871 av Oscar II
Nationalmuseum, NM 1120
34 I 35
Rembrandt Harmensz. van Rijn (1606–1669)
Kökspigan, 1651
A
lltsedan den kom till Sverige
vid 1600-talets slut har
Kökspigan med sin levande
framställning av flickan i fönstret
betraktats som ett mästerverk av
Rembrandt. Omkring 1650 utförde
han en rad liknande genremålningar
med kvinnor i halvfigur. Man antar
att konstnären avbildat någon
han kände väl, eftersom han gett
henne en starkt personlig karaktär.
Målningen är utförd med breda
penseldrag och kraftiga kontraster
av ljus och skugga. Den varmt röda
jackan kontrasterar harmoniskt
mot den vita blusen och den mörka
bakgrunden.
CF
Olja på duk, 78r63 cm
Överförd 1866 från Kongl. Museum (Gustav III 1792)
Nationalmuseum, NM 584
36 I 37
Rembrandt Harmensz. van Rijn
(1606–1669). Hans krets
Den helige Anastasius, troligen
utförd under perioden 1631–1650
I
ett välvt rum sitter en gammal
man vid ett bord och läser.
Motivet har tolkats som
Anastasius – en av kyrkofäderna –
i sin studerkammare. Från höger
strömmar dagsljus in genom fönstret
och från vänster faller ett svagare
ljus in genom dörröppningen.
Kammarens ljusdunkel och spelet
mellan olika ljuskällor har stora
likheter med Rembrandts konstnärskap. Tidigare har målningen
betraktats som ett av hans mästerverk, men anses idag vara utfört
av en annan konstnär.
MA
Olja på trä, 60r48 cm
Överförd 1866 från de kungliga samlingarna (Lovisa Ulrika 1760)
Nationalmuseum, NM 579
38 I 39
Constantin Verhout (verksam 1638–1667)
Insomnad student, 1663
E
n student har somnat i en
stol. På bordet ligger handskar, skrivdon och böcker.
Målningens fokus är riktat mot
boktraven, där det intrikata spelet
mellan ljus och skugga skapar
en spänning i bilden. Målningen
har tolkats som moraliserande –
om vikten av att rätt bruka tiden.
Men när den lyftes fram vid den
stora Rembrandtutställningen
1992 föranleddes intresset också
av associationer till en modern
estetik – arrangemanget med de
uppstaplade böckerna påminde om
ett stiliserat formspråk besläktat
med modernismen.
MA
Olja på trä, 38r31 cm
Överförd 1866 från Kongl. Museum
Nationalmuseum, NM 677
40 I 41
Jean Antoine Watteau (1684–1721)
Kärlekslektionen, ca 1717
F
ramför mannen med den
spanska gitarren sitter
ett elegant sällskap i ett
lummigt parklandskap. Sidenklänningar i blått, grönt och gult kontrasteras mot den mörka vegetationen.
Här och var ligger avbrutna rosor
– kärlekens blomma – plockade av
kvinnan vid rosenbusken. Watteau
blev sin korta levnad till trots en
av de mest inflytelserika franska
konstnärerna under 1700-talet.
Kärlekslektionen är typisk för den
genre han skapade – fêtes galantes
– där melankoliska stämningar
blandas med amorösa undertoner.
MA
Olja på trä, 44r61 cm
Inköp 1953 med bidrag av Nationalmusei Vänner
och medel från riksinsamling
Nationalmuseum, NM 5015
42 I 43
Nicolas Lancret (1690–1743)
Gungan, ca 1728
L
ancrets specialitet var
lekfulla scener där välklädda
sällskap ur tidens samhällselit roade sig. Den här typen av
motiv hade i början av 1700-talet
lanserats av Watteau och gick under
beteckningen fêtes galantes – galanta
fester. Lancret hade varit elev till
Watteau och förde traditionen vidare
efter dennes död. Hans målningar
är alltid eleganta, men ofta utan den
drömska och melankoliska atmosfär
som kännetecknar Watteaus bildvärld. Denna målning köptes av Carl
Gustaf Tessin i Paris 1729.
MA
Olja på duk, 37r47 cm
Överförd 1866 från Kongl. Museum
Nationalmuseum, NM 843
44 I 45
Terrin med lock ur den så kallade
”Brühlska Svanservisen”, porslin
Meissen ca 1737–1741, komponerad av
Johann Joachim Kändler (1706–1775)
T
errinen har ingått i en
servis med ca 2 200 delar.
Den beställdes av Meissenfabrikens direktör, Heinrich von
Brühl och komponerades av fabrikens konstnärlige ledare Johann
Joachim Kändler. Servisen är
dekorerad med beställarens vapen
samt motiv från vatten och hav
samt figurer ur mytologin med
koppling till vatten; Neptunus,
Amfitrite, tritoner och sjöjungfrur.
Den Brühlska Svanservisen anses
alltjämt vara bland det mest extravaganta som skapats i porslin.
AB
Höjd 49 cm
Förvärv genom byte
Nationalmuseum, NMK 106/1962
46 I 47
François Boucher (1703–1770)
Venus triumf, 1740
K
ärleksgudinnan har just
fötts ur havets skum
och sitter triumferande
i ett snäckskal, omgiven av tritoner,
najader och amoriner. Vattenböljor,
gudomligheter, fiskar och tyger
skapar en virvlande rörelse i bilden.
Genom den ljusa färgskalan, den
energifyllda kompositionen och
det erotiska innehållet förenar
målningen alla de drag som brukar
förknippas med rokokons bildvärld.
Bouchers berömda målning visades
första gången på Salongen i Paris
1740 och fördes året därpå till Sverige
av Carl Gustaf Tessin.
MA
Olja på duk, 130r162 cm
Överförd 1866 från Kongl. Museum
Nationalmuseum, NM 770
48 I 49
Kanna, Den Grillska dopskålen, med
tillhörande fat, silver, gjutet, drivet
och ciselerat
Bär stämplar av Johan Collin, mästare i
Stockholm 1737–1759, årsstämpel för 1745
Komponerad och sannolikt utförd av
Christian Precht (1706–1779)
D
en Grillska dopskålen är det
kanske främsta föremålet
i silver från rokokotid som
överlevt till våra dagar. Tillverkaren
Christian Precht var utbildad på
kontinenten, men tillhörde aldrig
skrået och hade därför inte rätt att
stämpla sina produkter. Genom
ritningar och arkivhandlingar kan
vi dock identifiera hans mycket
högklassiga produktion. Precht
levererade bland annat till hovet.
Dessa silverföremål har dock inte
överlevt utan smälts ned när de
blivit omoderna.
AB
Gåva Nationalmusei Vänner
Nationalmuseum, NMK 110A + 110B/2006
50 I 51
Claude Michel, kallad Clodion (1738–1814)
Satyr och nymf, 1780-talet
V
inguden Bacchus följeslagare – satyren och backantinnan – kysser varandra,
tätt omslingrade på en trädstubbe.
Satyren har en getabocks ben och
öron. På marken ligger satyrens och
nymfens attribut – thyrsosstaven,
druvorna, tamburinen och flöjten.
Allt är framställt med detaljerad
precision. Skulptören Clodion
specialiserade sig på små terrakottaskulpturer av detta slag, ofta med
erotiska ämnen och alltid utförda
med stor teknisk finess. Hans skulpturer är mycket representativa för
rokokons stilideal och var högt
uppskattade bland samlare redan
på 1700-talet. Skulpturen förvärvades av Nationalmuseum 2011.
LH
Terrakotta , h. 56,4 cm
Inköpt 2011 med medel ur Sophia Giseckes Stiftelse
Nationalmuseum, NMSk 2346
52 I 53
Rygglänstol, skuren dekor, förgylld,
stoppad sits och rygg
Utförd för Stockholms slott omkring
1754. Formen tillskriven Carl Hårleman
(1700–1753)
I
samband med att kungafamiljen
flyttade in på Stockholms slott
1754 gjordes stora beställningar
av möbler. I den strikta rangordning
som rådde vid hovet var utformningen av en sittmöbel inte något
som lämnades åt slumpen. Kungaparet, Adolf Fredrik och Lovisa
Ulrika, placerades i förgyllda armlänstolar med högklassigt bildhuggeri. Deras barn satt på förgyllda
rygglänstolar med bildhuggeri av
samma slag som de kungliga föräldrarna. Övriga gäster tilldelades
enklare gulmålade stolar.
AB
Höjd 101 cm
Inköpt 2013 genom Barbro Oshers fond
Nationalmuseum, NMK 104/2013
54 I 55
Anne Vallayer-Coster (1744–1818)
Stilleben med brioche, frukt och
grönsaker, 1775
M
ot en mörk bakgrund har
en skål av glas, ett bröd,
en korg med persikor och
ett knippe pepparrot arrangerats
på en sprucken marmorskiva. Den
raffinerade enkelheten i bilden är
typisk för Anne Vallayer-Coster –
en av det franska 1700-talets mest
framgångsrika kvinnliga konstnärer. Hennes bildvärld hade en viktig
utgångspunkt i Chardins stillebenmåleri som dominerade århundradets första hälft. Men VallayerCoster utvecklade en egen stil med
en friare penselföring och en mer
nyansrik färgskala.
MA
Olja på duk, 45,5r55 cm
Inköpt 1995 genom Stiftelsen Hedda och
N.D. Qvists donationsmedel
Nationalmuseum, NM 6937
56 I 57
Luis Melendez (1716–1780)
En korg med smultron i ett landskap,
ca 1770
L
uis Melendez övergav den
äldre spanska stillebentraditionens mörka och
sparsmakade interiörer. Istället
gick han ut i det fria. Här har en
korg med smultron placerats invid
några smultronplantor på en sluttning – några av dem avtecknar sig
i silhuett mot den blå himlen och
de livliga molnen. Den omgivande
naturen och det hos Melendez alltid
exakta återgivandet av bär och växter
vittnar om att målningen tillkommit
under Linnés århundrade. Också
i Madrid växte en ny naturkänsla
fram under 1700-talet.
MA
Olja på duk, 36,5r59,5 cm
Inköpt 1992 med Sophia Gieseckes donationsmedel
Nationalmuseum, NM 6869
58 I 59
Alexander Roslin (1718–1793)
Konstnären och hans hustru Marie
Suzanne Giroust målande Henrik
Wilhelm Peills porträtt, 1767
D
en framgångsrike svenske
porträttmålaren Alexander
Roslin var verksam i Paris
och intog en särställning på den
internationella konstscenen under
1700-talet. Det var i Paris han träffade
sin blivande hustru, porträttmålaren
Marie Suzanne Giroust, och det var
där han råkade sin landsman Henrik
Wilhelm Peill. I det här porträttet
förenas de tre på ett intrikat sätt
– konstnären har avbildat sig själv
och hustrun när hon är i färd med
att måla Peills porträtt. 2013 kunde
målningen förvärvas av Nationalmuseum.
MA
Olja på duk, 131r98,5 cm
Inköpt 2013 med Nationalmusei Vänners,
Sophia Gieseckes, Axel Hirschs samt Denise och Stefan
Perssons donationsmedel
Nationalmuseum, NM 7141
60 I 61
Urna med lock, fajans
Signerad ”Rörstrand 25/6 1765”
Å
r 1726 anlades Rörstrands
porslinsfabrik i Stockholm.
Avsikten var att producera
äkta porslin – en ambition man dock
inte kom att leva upp till förrän på
1800-talet. Fabriken kom istället
under 1700-talet att tillverka fajanser
med förebilder främst från Holland,
Tyskland och Frankrike. Med tiden
kom man att finna en egen stil då
fajansen som material passade den
svenska rokokons ganska återhållsamma former väl. Denna urna är
ett gott exempel på detta formspråk.
AB
Höjd 35 cm, bredd 23 cm
Gåva 1926 av Nationalmusei Vänner
Nationalmuseum, NMK 45/1926
62 I 63
Bål med lock, fajans
Signerad Marieberg, Ehrenreichs period
(1760–1766)
Å
r 1760 anlades Mariebergs
porslinsfabrik i Stockholm.
Precis som konkurrenten
Rörstrand var ambitionen att
tillverka äkta porslin, något man
också lyckades med. Porslinet som
tillverkades var både dyrt och av låg
kvalitet och lyckades därmed aldrig
konkurrera med det importerade
porslinet från Ostindien och övriga
Europa. Mariebergs fajanser var
däremot av mycket hög kvalitet,
och kunde både tekniskt och konstnärligt jämföras med det bästa som
producerades på kontinenten.
AB
Höjd 28 cm, längd 31 cm
Inköpt 1885
Nationalmuseum, NMK 2384/1885
64 I 65
Bål, porslin. Sèvres 1777, dekorerad
av Denis Levé
Gåva av Ludvig XVI till Gustaf III 1784
U
nder 1700-talet kom den
europeiska porslinsproduktionen i många länder
att bli kungliga prestigeprojekt. I
bland annat Paris, Berlin, St. Petersburg och Köpenhamn drevs fabriker
i kunglig regi. En stor del av porslinsföremålen användes i det diplomatiska spelet och sändes som gåvor
till främmande hov eller regenter.
Bålskålen med kinesiserande dekor
och rik förgyllning var en gåva från
den franske kungen Ludvig XVI till
Gustaf III då han besökte Paris 1784
på hemväg från sin italienska resa.
AB
Höjd 15 cm, diam. 35,5 cm
Karl XV:s samling
Nationalmuseum, NMK CXV 545
66 I 67
Johan Tobias Sergel (1740–1814)
Faunen, 1774
E
n faun var ett väsen i den
antika mytologin, en herdefigur bestående av en blandning av människa och getabock. I extasiskt rus följde faunerna vinguden Bacchus. I Sergels skulptur
finns vid första anblicken inget som
antyder att mannen är en faun. Den
mänskliga kroppen är verklighetstroget utförd, men vid ryggslutet syns
en liten bocksvans. Faunen var Sergels
genombrottsverk och tillkom då
skulptören befann sig i Rom. Den
utfördes i två exemplar, varav detta
ingick i Gustav III:s samling.
LH
Marmor, 83,5 cm
Överförd 1866 från Kongl. Museum (1792 Gustav III)
Nationalmuseum, NMSk 357
68 I 69
Elias Martin (1739–1818)
Landskap med lutande gran, ca 1780
E
n stor gran lutar sig dramatiskt in i bilden och pekar
upp mot de höga klipporna
i bakgrunden. På himlen tränger
solen fram mellan dimslöjor och
mörka moln. Genom det dramatiska
ljuset försöker konstnären fånga
kraften i det vilda klipplandskapet.
Efter tolv år i England återvände
Elias Martin 1780 hem till Sverige.
Den här målningen tillkom vid den
tiden och vittnar om intryck från
den samtida brittiska landskapskonsten. Ett nytt intresse för den
otämjda naturen spelade där en
framträdande roll.
MA
Olja på duk, 115r89 cm
Gåva 1950 av Nationalmusei Vänner med bidrag
av direktör Bengt Bernström
Nationalmuseum, NM 4629
70 I 71
Élisabeth Louise Vigée-Lebrun (1755–1842)
Porträtt av ung dam som Flora, 1811
I
1700-talets kvinnoporträtt blev
det vanligt att låta avbilda sig
i olika roller – som herdinna
eller som mytologisk gestalt. Den
här kvinnan framträder som Flora
– växtlighetens och fruktbarhetens
gudinna. Hon bär en antikinspirerad
dräkt som lämnar det ena bröstet
bart. I äldre tider kunde bara bröst
symbolisera moderskap, men här
är det snarare laddat med erotiska
övertoner. Porträttet är utfört av
Élisabeth Louise Vigée-Lebrun,
en av de ledande franska porträttmålarna före, under och efter den
franska revolutionen.
MA
Olja på duk, 72r60 cm
Gåva 1919 av direktör Ernst Davidssons arvingar
Nationalmuseum, NM 2187
72 I 73
Begravningsbägare med lock, silver,
drivet och ciselerat
Utförd av Pehr Zethelius, Stockholm 1783
I
samband med begravningar
under 1700-talet utdelades ofta
en gåva, exempelvis en sked, till
prästen och kistbärarna. I kungliga
sammanhang blev det tradition att
de biskopar som förrättat begravningen fick en bägare med lock.
Denna begravningsbägare i silver
beställdes av Gustaf III i samband
med begravningen av hans mor,
drottning Lovisa Ulrika, och har
varit okänd för forskarvärlden tills
den förvärvades av Nationalmuseum
2012. Sedan tidigare finns i Nationalmuseums samlingar en bägare från
Fredrik I:s begravning.
AB
Höjd 36 cm, diam. 18,4 cm
Gåva Nationalmusei Vänner, Barbro och
Henry Montgomerys donationsfond
Nationalmuseum, NMK 36/2012
74 I 75
Urna Maelstrom V, 3D-printad
nylon, mineralfärg
Formgiven och producerad 2011 av
Michael Eden (född 1955)
D
agens teknik ger formgivare helt nya verktyg
att skapa med. Genom
tredimensionella utskrifter kan
former åstadkommas som inte går
att utforma med hjälp av handen.
Keramikern Michael Eden har
sedan 2008 arbetat med att designa
föremål för 3D-printing. Hans formgivning och teknik är helt samtida,
men det klassiska arvet är tydligt
med referenser till antikens urnor
och engelsk 1700-talskeramik från
Wedgwood.
AB
Höjd 30 cm, diam. 16 cm
Gåva Nationalmusei Vänner, Bengt Julins fond
Nationalmuseum, NMK 3/2013
76 I 77
Urna med lock, blybergsporfyr,
brännförgylld och patinerad brons
Älvdalens porfyrverk och Frankrike
(bronsmonteringen), ca 1800
P
orfyr är en hård, svårbearbetad vulkanisk bergart
som alltsedan antiken varit
mycket eftertraktad. I Sverige började man tillverka föremål i porfyr
under 1780-talet. Det 1788 nygrundade Elfdahls Porphyrverk i Dalarna
kom bland annat att producera
urnor, bordsskivor, smöraskar och
urfodral. Porfyren monterades ofta
med beslag i brännförgylld brons,
både svensktillverkade och utländska. Under Karl XIV Johans regeringstid, då porfyrverket ägdes av kungen,
skänktes många porfyrföremål bort
som diplomatiska gåvor.
AB
Höjd 63 cm
Gåva av Hilda Seippel
Nationalmuseum, NMK 26/1907
78 I 79
Camille Corot (1796–1875)
Röda klippor vid Cività Castellana,
ca 1827
P
å 1820-talet besökte Corot
Italien för att fördjupa sig
i den klassiska landskapstraditionen. Men han studerade inte
enbart de gamla mästarna. I Sabinerbergen norr om Rom utförde han
en rad studier av det omgivande
landskapet. Bland annat tillkom
här en serie målningar av de röda
sandstensklipporna Rocce Rosse
strax utanför byn Cività Castellana.
Corots italienska studier är tidiga
exempel på det friluftsmåleri som
skulle spela en avgörande roll för
den franska landskapskonsten
under 1800-talet.
MA
Olja på duk, 36r51 cm
Inköpt 1917
Nationalmuseum, NM 2060
80 I 81
Christen Købke (1810–1848)
Överauditör Th. Petersens hustru,
f. Roepstorff, 1833
C
hristen Købke var en av
de mest framträdande
konstnärerna under den
period som kallas guldåldern i
Danmark. Han var lika framgångsrik som porträtt- och landskapsmålare. Porträttet av Fru Petersen
är ett bra exempel på Købkes enastående förmåga att skapa en stark
närvaro i blicken hos den han avbildar. Kännetecknande för Købke
och det danska guldåldersmåleriet
är också det mycket precisa i sättet
att måla. En sådan detalj som här
förstärker intrycket av livfullhet är
de enstaka, enkelt målade hårstråna
som sticker ut ur den noggrant
ordnade frisyren.
CJO
Olja på duk, 40r31 cm
Inköpt 1921
Nationalmuseum, NM 2345
82 I 83
Johan Gustaf Sandberg (1782–1854)
Gustav Vasa talar till Dalkarlarna,
1836
P
å kyrkbacken i Mora manar
Gustav Vasa allmogen till
uppror mot den danska
överheten. Året är 1520 och ett nytt
Sverige ska just ta form. När Sandberg målade scenen trehundra år
senare uppfattades Gustav Vasa som
en nationalhjälte. Under 1800-talet
fick historiemåleriet en mycket
prestigefylld plats i tidens bildkonst.
Sandberg utförde också scenen från
Mora som en freskmålning i stort
format i Vasakoret i Uppsala domkyrka. I boken 1001 Paintings You
Must See before You Die (2011) ingår
denna målning.
MA
Olja på duk, 48,5r73,5 cm
Gåva 1926 av konsthandlare Karl Arfvedsson
Nationalmuseum, NM 2451
84 I 85
Joseph Mallard William Turner (1775–1851)
Havsutsikt, 1840-talet
P
å ett upprört hav skymtar
människor, båtar och segel.
Genom färg- och ljusskiftningarna framhävs diset, vintersolen genom molnen och vågornas
sugande dyningar. Målningen tillhör en svit atmosfäriska kustbilder
som Turner utförde på 1840-talet.
Trots hans ställning som en av
den brittiska konstens förgrundsgestalter har denna målning sällan
visats. Men den är ett utomordentligt
exempel på Turners teknik, som
redan under hans livstid träffande
beskrevs som ”luftmättade visioner,
målade med färgad ånga”.
MA
Olja på papper, 24,5r32 cm
Gåva 1960 av direktör och fru Pekka Ulander genom
Nationalmusei Vänner
Nationalmuseum, NM 5526
86 I 87
Eugène Delacroix (1791–1824)
Lejonjakt, 1855 eller 1856
aktscener och kämpande djur
är återkommande teman hos
Delacroix. Den här målningen
ingår i en serie lejonjakter som han
utförde på 1850-talet. Motivet speglar
tidens intresse för länderna i Nordafrika. Under ett besök i Marocko
på 1830-talet hade Delacroix studerat
och tecknat såväl landskapet som
hästar och beridna jägare – teman
som senare vävdes in i hans målade
lejonjakter. Dessa dramatiska motiv
vittnar med sina energifyllda kompositioner och varma färger om nya
estetiska ideal i tiden.
MA
Olja på duk, 56,5r73,5 cm
Gåva 1970 av Grace och Philip Sandblom
Nationalmuseum, NM 6350
88 I 89
Rosa Bonheur (1822–1899)
Vildkatt, 1850
R
osa Bonheur var en av sin
tids mest omtalade djurmålare. Vildkatten är ett
bra exempel på hennes realistiska
djurporträtt. Bonheur var genuint
intresserad av djuren hon avbildade.
Förutom ett stort antal hundar,
burfåglar och katter ägde hon själv
bland annat en utter, mufflonfår
och lejon. Bonheurs motivval krävde
att hon vistades i miljöer där långa
kjolar var opraktiska. 1857 ansökte
hon hos polisen om tillåtelse att få
att bära byxor på offentliga platser,
vilket beviljades.
MA
Olja på duk, 46r56 cm
Gåva 1932 av Arvid Kellgren genom Nationalmusei Vänner
Nationalmuseum, NM 2911
90 I 91
Mikromosaik med motiv av
Petersplatsen i Rom, glas
Påvliga verkstäderna, Rom ca 1870
M
ikromosaik är tillverkat
av tunna glasstavar i
olika färger som sätts
ihop till ett motiv. Tekniken blev
en specialitet för romerska hantverkare under 1700-talets andra hälft
och under hela 1800-talet. Mindre
föremål monterades som smycken,
men även större föremål som bordsskivor och reproduktioner av målningar tillverkades. Inom Vatikanstaten fanns en egen tillverkning
och påvarna använde ofta mikromosaiker som diplomatiska gåvor.
AB
40r62 cm
Gåva av Pius IX till änkedrottning Josefina 1875,
av hennes sterbhus skänkt till Nationalmuseum 1877
Nationalmuseum, NMK 348
92 I 93
Amalia Lindegren (1814–1891)
Frukosten, 1866
F
lickan med sin vällingskål
har dukat upp frukost också
för sin docka. Silverskeden
i hennes hand vittnar om ett välmående hem. Bilden uttrycker tidens
borgerliga barnideal – präglat av
oskuld och sentimentalitet. Amalia
Lindegren var under sin livstid en
mycket uppskattad konstnär och
flera av hennes genrebilder förvärvades till det nya Nationalmuseum.
Den här målningen inköptes 1866,
samma år som museet öppnade. De
många reproduktionerna efter hennes bilder vittnar om hennes stora
popularitet i samtiden.
MA
Olja på duk, 82r69 cm
Inköpt 1866
Nationalmuseum, NM 993
94 I 95
Amanda Sidvall (1844–1892)
Självporträtt, 1870–1871
A
manda Sidvall var en av
de första 18 eleverna på
”Fruntimmersafdelningen”
när Konstakademien 1864 formellt
öppnade sina dörrar för kvinnor.
1874 reste hon till Paris för att
fortsätta sina studier på Académie
Julian. Sidvall fick fina recensioner
under sin livstid och blev en etablerad konstnär. På Salongen i Paris
1877 såldes två av hennes målningar
till franska staten. Detta självporträtt
i hatt med blå sidenrosett utförde
hon under studietiden vid akademien
i Stockholm.
AD
Olja på duk, 64r53,5 cm
Gåva 1920 av aktuarie Sven Sidvall genom
Nationalmusei Vänner
Nationalmuseum, NM 2262
96 I 97
Urna med lock, stål, förgyllt,
etsat och blånerat
Signerad C. Hj. Norrström 1893
(Carl Hjalmar Norrström, 1853–1924)
H
jalmar Norrström föddes
i Eskilstuna, en stad med
lång tradition av ståltillverkning. Han utbildade sig vid
Konstakademien i Stockholm och i
Paris. Hans mest kända produktion
är föremål utförda i etsat och polerat
stål, ett material som tidigare mest
använts till vapen. Denna urna har
ett klassiskt formspråk med dekor
föreställande den grekiska gudinnan Demeter och hennes romerska
motsvarighet Ceres, beskyddare
av jordbruk och skörd.
AB
Höjd 133 cm, bredd 54 cm
Inköpt 1894
Nationalmuseum, NMK 21/1894
98 I 99
Hugo Salmson (1843–1894)
Porträtt av ung flicka, ca 1880
H
ugo Salmson är idag en
närmast bortglömd konstnär, men var under 1800talet mycket framgångsrik. Bland
annat var han känd för sin stora
tekniska skicklighet. Flickan i
stolen är målad med ett handlag
som tål att jämföras med 1800talskonstens mer namnkunniga
stjärnor. Salmson fick ibland kritik
för att hans framställningar var
stela, men det gäller knappast här.
Målningens tekniska precision i
kombination med flickans trotsiga
uppsyn överskuggar porträttets
egentligen ganska arrangerade
karaktär.
CJO
Olja på trä, 35r27 cm
Inköpt 2008 med Hedda och N.D. Qvists donationsmedel
Nationalmuseum, NM 7048
100 I 101
Johan Krouthén (1858–1932)
Trädgårdsinteriör från Linköping,
1887–1888
ohan Krouthén förknippas
idag ofta med de många
målningar föreställande
blommande äppelträd och röda
trähus som han utförde under den
senare delen av sitt konstnärskap.
Den här målningen tillhör hans
tidiga produktion och föreställer
en ung familj i en skirt grönskande
trädgård i Linköping. Särskilt
framträdande är det omsorgsfulla
detaljutförandet i kombination
med scenens skickligt fångade
atmosfäriska helhetsverkan – något
som eftersträvades i 1880-talets
friluftsmåleri.
CJO
Olja på duk, 69r95 cm
Inköpt 2011 med Hedda och N.D. Qvists donationsmedel
Nationalmuseum, NM 7080
102 I 103
Anshelm Schultzberg (1862–1945)
Rivning av Gamla Barnhuset, 1886
I
dikten Esplanadsystemet har
August Strindberg 1883 beskrivit
hur ett modernt Stockholm tog
form vid denna tid – gamla hus revs
”för att få luft och ljus”. Schultzbergs
målning kommenterar samma
process. Med knivskarp realism
har han framställt rivningen av
det Gamla Barnhuset. Omsorgsfullt
har han skildrat den tidiga vårens
starka dagsljus, de nyanserade färgskiftningarna i grus och stenar och
dammet som yr. Målningens motiv
är tomrummet efter bygganden,
eller snarare luften och ljuset i detta
tomrum.
MA
Olja på duk, 98r120 cm
Inköpt 1938
Nationalmuseum, NM 3285
104 I 105
Bruno Liljefors (1860–1939)
Katt på blomsteräng, 1887
A
tt Nationalmuseum lyckats
förvärva Katt på blomsteräng
innebär att ett av Bruno
Liljefors mest ambitiösa verk nu kan
återskapas och upplevas som konstnären tänkte sig det. Målningen
har nämligen här förenats med
Törnskateungar, som redan tidigare
fanns i museets samling. Ursprungligen hörde de samman i en gemensam
ram. Nu har de dessutom återförenats
med de fyra andra målningar som
också ingick i den ursprungliga
helheten – Fyra fågelstudier i en ram
(se nästa uppslag). I detta återskapade sammanhang framträder Törnskateungar i ett nytt ljus – bredvid
kattmotivet inser man att Liljefors
komponerat målningarna tillsammans, eftersom de i både former och
färger är så välbalanserade i förhållande till varandra.
CJO
Olja på duk, 61r76 cm
Inköpt 2013 med Sophia Gieseckes donationsmedel
Nationalmuseum, NM 7128
106 I 107
Bruno Liljefors (1860–1939)
Bruno Liljefors (1860–1939)
Fyra fågelstudier i en ram, 1887
Katt på blomsteräng och
Törnskateungar, 1887
Olja på duk och trä, 99r166 cm (ram)
Inköpt 1992 med Axel Hirschs donationsmedel
Nationalmuseum, NM 6873
108 I 109
Olja på duk, 61r76 cm
Inköpt 2013 med Sophia Gieseckes donationsmedel
Nationalmuseum, NM 7128
Olja på duk, 60,5r46 cm
Inköpt 1992 med Axel Hirschs donationsmedel
Räv, chamotterat stengods
med blyglasyr
Formgiven och utförd 2007 av
Frida Fjellman (f. 1971)
F
rida Fjellman har ett stort
anatomiskt intresse av de
djur hon avbildar och gör
grundliga efterforskningar innan
hon påbörjar sina skulpturer.
Fjellmans räv är en omsorgsfull och
naturtrogen avbildning av djuret.
Hon ser den porträtterade räven
som en iakttagare, som sitter och
betraktar och bevakar omgivningen
eller som Fjellman själv uttrycker
det: ”Det är en räv, rätt upp och ned,
gjord med ärligt uppsåt och utan
ironi.”
AB
Höjd 65,5 cm, bredd 32 cm, djup 60 cm
Gåva Nationalmusei Vänner, Bengt Julins fond
Nationalmuseum, NMK 2/2008
110 I 111
110
Älgradio, glaserad keramik,
inbyggd radio
Komponerad och utförd av
Per B. Sundberg (f. 1964)
U
nder 1990-talets slut växte
kritiken mot det då rådande
och internationellt uppmärksammade stilidealet, den rena,
avskalade nymodernismen. Debatten
om ”god smak” och makt tog fart.
En ny generation formgivare bröt
mot funktionen och skapade mer
konceptuella föremål där idén bakom
var det centrala. Per B. Sundbergs
”Älgradio” är så långt från funktionalism man kan komma och utstrålar en humor som genomsyrar mycket
av den konceptdrivna designen.
AB
Höjd 36 cm, bredd 35 cm, djup 29 cm
Gåva Nationalmusei Vänner, Bengt Julins fond
Nationalmuseum, NMK 188/2000
112 I 113
Olof Arborelius (1842–1915)
Utsikt över en sjö vid Engelsberg
i Västmanland, 1893
T
räden och molnen reflekteras i vattnets spegelblanka
yta. Utsikten över sjön är
fångad i det klara ljuset en typisk
och stilla svensk högsommardag.
Arborelius utförde målningen
1893 och året därpå inköptes den
till Nationalmuseum. Den har
sedan dess varit en av museets
mest omtyckta målningar. Till dess
berömmelse bidrar att den 1935
blev utnämnd till ”Sverigetavlan”
av Svenska turistföreningen. Målningen är också det verk i museets
samling som kopierats flest gånger
av besökande konstnärer och
konststuderanden.
MA
Olja på duk, 81r120 cm
Inköpt 1894
Nationalmuseum, NM 1472
114 I 115
Eva Bonnier (1857–1909)
Fru Hanna Marcus, 1886
H
anna Marcus var släkt
med några av Eva Bonniers
vänner. Porträttet kom till
på Dalarö där många i konstnärens
umgänge vistades sommartid.
Det är sannolikt inte något beställningsverk, utan verkar ha målats
på Bonniers eget initiativ – den
blygsamma storleken och porträt�tets intima karaktär talar för det.
Porträttet är en av de målningar
som Richard Bergh, konstnär och
överintendent vid Nationalmuseum,
förvärvade till museet 1915 för att
förstärka samlingen med viktiga
verk från sent 1800-tal.
CJO
Olja på papp, 24r19 cm
Gåva 1915 av fru Betty Piehl genom Richard Bergh
Nationalmuseum, NM 1854
116 I 117
Bertha Wegmann (1847–1926)
Kvinna i svart
D
en danska konstnären
Bertha Wegmann är
framförallt känd för sina
porträtt. Verksam i Danmark och
på kontinenten tog hon intryck
från olika håll. Den här svartklädda
kvinnan i profil framför ett mönstrat draperi för tankarna till en av
tidens mest berömda målningar:
Whistler’s Mother, utförd av James
Abbott McNeill Whistler 1871,
utställd i London och Paris, och
spridd genom grafiska reproduktioner.
MA
Olja på duk, 51r42 cm
Inköpt 2012 med Sara och Johan Emil Graumanns
donationsmedel
Nationalmuseum, NM 7088
118 I 119
Vilhelm Hammershøi (1864–1919)
Interiör, 1898
E
n ensam kvinna i ett sparsamt möblerat rum är ett
återkommande tema i
Hammershøis bilder. Ljuset faller
in från sidan och ofta vänder modellen ryggen mot betraktaren. Hans
interiörer har tydliga förebilder i
det holländska 1600-talet eller i det
tidiga danska 1800-talet. Men Hammershøis tysta och tomma rum har
också en alldeles egen förtätad och
suggestiv stämning. De flesta av
hans interiörbilder tillkom i hemmet
i Köpenhamn. Denna målning är
dock utförd i London. Modellen är
konstnärens hustru Ida.
MA
Olja på duk, 51,5r46 cm
Gåva 1946 av fru Karin Manwaring Robertson till minne
av hennes avlidna moder, fru Florence Löwenadler
Nationalmuseum, NM 4357
120 I 121
Laurits Andersen Ring (1854–1933)
Vid frukostbordet, 1898
K
vinnan som sitter vid
frukostbordet och läser
morgontidningen är konstnärens hustru Sigrid Kähler. Ljuset
faller in genom den öppna dörren
och därute skymtar sommargrönskan. Året är 1898 och det danska
konstnärsparet har varit gifta i två
år. Ovanför hennes huvud syns en
myrtenkvist – en urgammal kärlekssymbol. Målningen har jämförts
med Carl Larssons samtida Sundbornbilder, men Rings sommaridyll
är mer verklighetsnära. Genom tidningen – ett nummer av Politiken
– gör sig världen utanför påmind.
MA
Olja på duk, 52r40,5 cm
Gåva 1946 av fru Karin Manwaring Robertson, England till
minne av hennes avlidna moder, fru Florence Löwenadler
Nationalmuseum, NM 4347
122 I 123
Carl Larsson (1853–1919)
Till en liten vira, 1901
V
ira var ett populärt sällskapsspel på 1800-talet. Målningen
föreställer Karin Larsson
i färd med att förbereda en kväll
med gäster och spel i sitt och Carl
Larssons hem i Sundborn i Dalarna.
Samtidigt är målningen en detaljerad
redovisning av parets idéer om
heminredning. Den dämpade belysningen är i sig ett slags ideal, men
noga avvägd i bilden så att vart och
ett av föremålen ska kunna urskiljas. I Carl Larssons bildvärld var
barnens närvaro lika naturlig som
de vuxnas och här har Karin sällskap
av två döttrar.
CJO
Olja på duk, 68r92 cm
Gåva 1916
Nationalmuseum, NM 1961
124 I 125
Fanny Brate (1861–1940)
Namnsdag, 1902
H
är skildrar Brate förberedelserna för en namnsdagsfest
i salen på familjegodset
Brategården i Bråfors i Bergslagen.
Rummet är inrett med ljusa möbler
och textilier – 1700-talsmöbler samsas med äldre bonadsmålningar
och för sin tid moderna gardinuppsättningar. Bordet har dekorerats
med ängsblommor och murgröna.
Brate har framför allt blivit uppmärksammad för sina heminteriörer
från sekelskiftet 1900. Namnsdag är
hennes mest kända verk och har
reproducerats på allt från vykort
till kaffeburkar.
LH
Olja på duk, 88r110 cm
Inköpt 1903
Nationalmuseum, NM 1605
126 I 127
Vas med sockel, flintgods
Rörstrand, utförd 1896, formgiven av
Alf Wallander (1862–1914)
ugendstilen fick sitt stora
genombrott i Sverige med
Stockholmsutställningen 1897.
Rörstrand hade redan 1895 engagerat konstnären Alf Wallander för
att förnya och modernisera sin produktion. Wallander kom att bli en av
förgrundsfigurerna för spridningen
av den nya stilen och formgav även
textilier, glas och metallföremål
i jugend för andra uppdragsgivare.
Vasen ställdes ut både på Stockholmsutställningen 1897 och på
världsutställningen i Paris 1900.
AB
Höjd 141,5 cm, bredd 65 cm
Inköpt 1982
Nationalmuseum, NMK 47/1982
128 I 129
Otto Hesselbom (1848–1913)
Sommarnattsstämmning, ca 1900
H
esselbom målade gärna
vida utblickar över majestätiska bergs- och skogslandskap. Tystnaden, stillheten och
avsaknaden av människor förmedlar
en närmast religiös naturkänsla.
Samtidigt finns i hans bilder ett
fosterländskt patos. Även om han
ofta hämtade sina motiv från Dalsland, ville han göra detta specifika
landskap till en symbol för hela
Sverige. Hans mest monumentala
målning fick också titeln Vårt land.
Hesselboms bildvärld är representativ för det svenska sekelskiftets
stämningsmättade måleri.
MA
Olja på duk, 55r92 cm
Testamentarisk gåva 1946 av Ferdinand och Anna Boberg
Nationalmuseum, NM 4245
130 I 131
Anna Boberg (1864–1935)
Norrsken
S
ommaren 1901 besökte
Anna Boberg för första gången
ögruppen Lofoten i nordvästra
Norge. Fjällnaturen, norrskenet och
midnattssolen gjorde ett oerhört
intryck på henne. Hon återvände
ett trettiotal gånger, sommar som
vinter, för att måla under olika
ljusförhållanden. I ett stort antal
målningar och skisser har Boberg
avbildat fiskelägen, fjällmassiv och
atmosfäriska fenomen – som här
norrsken. Målningarna från Nordnorge fick negativ kritik i Sverige,
men väckte positiv uppmärksamhet
utomlands.
LH
Olja på duk, 97r75 cm
Testamentarisk gåva 1946 av Ferdinand och Anna Boberg
Nationalmuseum, NM 4258
132 I 133
Carl Wilhelmson (1866–1928)
Kyrkfolk i båt, 1909
C
arl Wilhelmson hämtade
sina motiv främst från sin
egen hembygd i Bohuslän.
Hans ljusstarka bilder skildrar
det karga bohuslänska klipplandskapet och den strävsamma
fiskarbefolkningen med allvar och
värdighet. Denna målning visar
roddbåtar som lägger ut från kyrkplan i Fiskebäckskil för att föra
kyrkfolket över till samhället efter
söndagsgudstjänsten. Den speciella
måleritekniken och den klara,
lysande färgskalan tyder på intryck
från Wilhelmsons tid i Frankrike
och konstnärer som Paul Gauguin.
AD
Olja på duk, 185r196 cm
Inköpt 1914
Nationalmuseum, NM 1796
134 I 135
Anders Zorn (1860–1920)
Omnibus, 1895 eller 1892
A
nders Zorns målning
Omnibus tillkom under en
vistelse i Paris på 1890-talet.
Zorn gjorde då många resor med
omnibussen från sitt hem på Montmartre för att studera passagerare.
När bussen rörde sig genom staden
förändrades hela tiden ljuset i
vagnen. Elektrisk gatubelysning
hade nyligen installerats på Paris
gator – blandningen av artificiellt
och naturligt ljus skapade nya och
oväntade effekter som Zorn försökte
återge på duken. Samtida kritiker
beskrev Omnibus som ”ultramodern”.
Olja på duk, 99,5r66 cm
Inköpt 1985 med bidrag av Beijers Stiftelse
Nationalmuseum, NM 6810
136 I 137
Anders Zorn (1860–1920)
Midsommardans, 1897
Z
orn har i sina självbiografiska
anteckningar skrivit om
målningens tillkomst:
”Denna tavla målades då under juni
och en del av juli månad [1897] efter
solnedgången och jag är glad att
ha gjort den. Jag hade just då gett
Morkarlby en ny majstång. Den
målades röd varje midsommar […].
När den väl var rest spelades upp
en polska och en långdans dansades
kring stången och in på gårdarna,
en ändlös orm av ungdom. Sedan
dansades inne på någon gård till
soluppgången. Se där vad min tavla
föreställer.”
Olja på duk, 140r98 cm
Gåva 1903 av Konstakademien med bidrag av grosshandlare
Pontus och fru Göthilda Fürstenberg
Nationalmuseum, NM 1603
138 I 139
Carl Fredrik Hill (1849–1911)
Trädet och flodkröken
(Bois-le-Roi), 1877
L
iksom Ernst Josephson reste
Carl Fredrik Hill till Frankrike med en brinnande ambition att slå igenom som konstnär.
Hans möte med den franska landsbygden på 1870-talet resulterade
i ett intensivt och tålmodigt arbete
med att fånga landskapets specifika
karaktär. Ofta bearbetade han
samma motiv i flera olika versioner.
Trädet och flodkröken från 1877
existerar i flera varianter, varav detta
är den tredje. Här har konstnären
arbetat med att förena ett starkt dagsljus med landskapets svagt disiga
atmosfär.
CJO
Olja på duk, 50r60 cm
Gåva 1915 av konstvänner genom Richard Bergh
Nationalmuseum, NM 1863
140 I 141
Ernst Josephson (1851–1907)
Damporträtt, 1890-talet
U
nder en vistelse i Frankrike
1888 drabbades Josephson
av psykisk sjukdom. Han
skulle aldrig tillfriskna. Hans bildskapande fortsatte, men ändrade
karaktär. Från insjuknandet präglas
det av säregna visioner och ett
expressivt bildspråk. Genom det
visuella släktskapet mellan hans
sjukdomsbilder och mer moderna
konstriktningar har flera konstnärer
och författare under 1900-talet
uppfattade Josephson som ett geni.
Inte minst korresponderade hans
bildvärld med det starka intresset
för det undermedvetna som då
växte fram.
CJO
Olja på duk, 111r87 cm
Gåva 1915 av konstvänner genom Richard Bergh
Nationalmuseum, NM 3603
142 I 143
August Strindberg (1849–1912)
Kustlandskap II, 1903
A
ugust Strindberg målade
enbart landskap – ofta
stränder och havsutsikter
från Stockholms skärgård. Han
avbildade gärna havet i storm med
skummande vågor, men i denna
målning är vattnet stilla. Man
ska ”måla sitt inre och icke gå och
rita af stockar och stenar” menar
Strindberg i sin självbiografiska
roman Tjänstekvinnans son. Både
som författare och konstnär lyckades
Strindberg skapa något originellt,
men erkännandet och det stora
intresset för hans måleri kom först
på 1960-talet, långt efter hans död.
AD
Olja på duk, 76r55 cm
Inköpt 1929
NM 2722
144 I 145
Auguste Renoir (1841–1919)
La Grenouillère, 1869
L
a Grenouillère (Groddammen)
var ett populärt utflyktsmål
nära Paris. I september 1869
vistades konstnärerna Auguste
Renoir och Claude Monet där. Ur
olika perspektiv avbildade de platsen flera gånger. Dessa målningar,
med sina oblandade färger och
skissartade penseldrag, anses vara
de först fullt utvecklade exemplen
på impressionistiskt måleri. Den
här målningen är ett av Nationalmuseums internationellt sett mest
kända konstverk – ständigt efterfrågat till utställningar runt om
i världen.
MA
Olja på duk, 66,5r81 cm
Gåva 1924 av okänd givare genom Nationalmusei Vänner
Nationalmuseum, NM 2425
146 I 147
Berthe Morisot (1841–1895)
I Boulognerskogen, före 1880
M
orisot deltog i impressionisternas första utställning 1874 och tillhörde
sedan dess gruppens kärna. Samtida
recensenter beskrev hennes måleri
som själva essensen av impressionismen. Vid denna tid betraktade flera
kritiker gruppens skissartade stil
och deras betoning av det flyktiga
som någonting utpräglat feminint.
Morisots impressionistiska teknik
var i samtidens ögon helt enkelt
passande för en kvinna. På impressionisternas utställning 1880 ställde
hon ut tolv målningar, varav en var
I Boulognerskogen.
MA
Olja på duk, 61r73,5 cm
Gåva 1960 av C. B. Nathorst genom Nationalmusei Vänner
Nationalmuseum, NM 5525
148 I 149
Paul Gauguin (1848–1903)
Landskap från Arles, 1888
I
oktober 1888 anlände Gauguin
till Arles i Sydfrankrike, där
Vincent van Gogh redan vistades. Under höstmånaderna levde
och arbetade de båda konstnärerna
tillsammans. Spänningarna mellan
dem tilltog, och episoden fick ett
dramatiskt slut när van Gogh efter
ett häftigt gräl skar av en bit av sitt
öra. I landskapsmålningarna från
Arles framställer Gauguin naturens
former som dekorativa färgfält,
utan att betona djupet i landskapet.
Den dekorativa helheten är överordnad illusionen av verklighet.
PH
Olja på duk, 72,5r92 cm
Inköpt 1911
Nationalmuseum, NM 1735
150 I 151
Paul Cézanne (1839–1906)
Stilleben med statyett, 1890-talet
I
nvid några frukter står en statyett på ett bord. Målningen ger
dock ingen klar uppfattning
om det omgivande rummet – i bakgrunden skymtar en öppen spis och
till vänster ett fönster. Målningen
är utförd med lätta penseldrag och
tunt pålagd färg – en teknik som
får den att påminna om en akvarell.
På flera ställen lyser den ljusa grunderingen igenom. Statyetten på
bordet är en gipsavgjutning av en
1600-talsskulptur. Avgjutningen
fanns i konstnärens ägo och förekommer i flera av hans bilder.
MA
Olja på duk, 63r81 cm
Gåva 1926 av Nationalmusei Vänner
Nationalmuseum, NM 2545
152 I 153
Himmelsglob, graverat glas,
montering i tenn
Signerad Orrefors 1929–1930,
komponerad av Edward Hald (1883–1980)
S
venskt glas rönte vid Parisutställningen 1925 stora
framgångar. Det graverade
glaset av Simon Gate och Edward
Hald beundrades och belönades
med medaljer. Himmelsgloben
tillverkades för Stockholmsutställningen 1930. För eftervärlden har
utställningen blivit ihågkommen
som funktionalismens genombrott
i Sverige och det graverade Orreforsglaset firade här sin sista triumf.
Under 1930-talet förändrades modet
mot tjockare glas med optiska
effekter och färg.
AB
Höjd 59, diam. 39 cm
Gåva av Alice Wallenberg
Nationalmuseum, NMK 142A/1930
154 I 155
Skulptur, Senapsmonumentet,
Monument över senapen: ”för att
befria mig från obehaget av nästa
onsdag ’Pansarsoldatens dag’”,
tennglaserad keramik, bestående
av 81 delar
Tillverkat vid Marcello och Vittoriano
Bitossis fabrik, Montelupo 1969,
formgivet av Ettore Sottsass (1917–2007)
N
ationalmuseum bjöd
1969 in Ettore Sottsass
för en utställning som
kom att heta Miljö för en ny planet.
I utställningen ingick bland annat
Senapsmonumentet. Namnet anspelar på den senapsgas som under
första världskriget användes mot
skyddslösa soldater. Utställningen
kom att visa ett avantgardistiskt
formspråk som ledde fram till
den postmodernistiska Memphisgruppen, vilken Sottsass var med
och bildade 1981. En rekonstruktion
av Nationalmuseums utställning
genomfördes 2009 i Maastricht.
AB
Höjd 280 cm
Inköpt 1969
Nationalmuseum, NMK 28/1969
156 I 157
Skulptur, Sammetsdjungel,
stoppad sammet
Signerad Agneta Flock 1969,
komponerad av Agneta Flock (f. 1941),
utförd av Laor Sornkaew, Thailand
U
nder 1960-talet kom den
textila konsten att förnyas.
Den traditionella bildväven
kom att utmanas av nya tekniker
och en friare form. Agneta Flock
skapade ett antal skulpturer med
djungelmotiv i stoppad sammet
vid 1960-talets slut och under 1970talet. De inspirerades enligt konstnären själv av tidiga minnen av
tropisk vegetation och hetta.
AB
Höjd 210 cm, bredd 210 cm
Inköpt 1969
Nationalmuseum, NMK 64/1969
158 I 159
Abakan, sisal, vävd
Komponerad och utförd av Magdalena
Abakanowicz (född 1930), utförd 1969
D
en polska konstnärinnan
Magdalena Abakanowicz
började på 1960-talet att
göra stora tredimensionella textilier
i sisal som hon kallade ”Abakans”.
Materialet hon använde var delvis
kasserade rep som repades upp,
färgades och återanvändes. Textilierna är avsedda att hänga fritt i
rummet istället för traditionellt mot
en vägg. Samtiden var delvis chockerad över skulpturernas sexuella
anspelningar och likheter med en
vagina - ett motiv som alltid omgetts
med tabu. Nationalmuseums Abakan
har inte visats sedan 1970-talet.
AB
Höjd ca 380 cm, bredd 360 cm
Inköpt 1971
Nationalmuseum, NMK 3/1971
160 I 161
Selfies sefileS
Selfies – Nu och Då
m a rg a r eta gy n n ing
M
useer är viktiga mötesplatser för diskussioner
kring hela vår visuella kultur och inte bara kring
det som definieras som konst. Vår uppgift är
att försöka förklara komplicerade historiska sammanhang
och fördjupa våra museibesökares förståelse för den egna
samtiden i en tid som präglas av ytan. Nationalmuseum vill
därför i en del av Highligts. Kända och okända konstskatter från
Nationalmuseum delta i den aktuella debatten kring identitet
och så kallade ”Selfies”; självporträtt tagna på armslängds
avstånd med hjälp av en mobilkamera. Med utgångspunkt
från museets porträttsamling vill vi visa på paralleller mellan
Nu och Då och diskutera ”hur man velat bli sedd” genom
århundradena. Är en selfie bara ett egotrippat samtidsfenomen
eller är den främst ett uttryck för vårt behov av att bli bekräftade
och ett redskap för social kommunikation?
Enligt relationell psykologi utgör strävan efter kontakt
människans främsta drivkraft – vi blir till i mötet med andra.
Vi lever visserligen i en neoliberal och konsumistisk kultur
164 I 165
som utgår från individen och främjar narcissism, men
sökandet efter bekräftelse är också sökandet efter kontakt
med andra, med kollektivet. Sedan spädbarnsåldern förstår
vi hur livsavgörande det är att få kontakt med våra närmaste,
att tolka våra föräldrars ansiktsuttryck och vice versa. Porträtt
har därför en ovanlig förmåga att beröra djupa skikt i vårt
undermedvetna, mötet med ett annat ansikte kan därför
ge en känsla av bekräftelse som kan hänföras till subjektets
uppkomst. Att bli sedd med en bekräftande blick är en viktig
del i skapandet av den egna identiteten. Det är det som är
grunden till både den äldre porträttraditionen och till de
bilder som läggs ut på dagens sociala medier. Porträttet har
en unik egenskap i och med att det där finns en pendling
mellan illusion och verklighet som saknas i andra konstformer.
Betraktaren möter både ett verkligt ansikte och ett tecken.
Det är pendlingen mellan dessa tillstånd som gör porträtten
så fascinerande för oss som betraktare.
I Selfies – Nu och Då är stereotypa bildstrukturer och porträttkonventioner i fokus. Ett porträtt handlar i hög grad om
makt, marknadsföring och att placera sig själv i den sociala
hierarkin och det är precis samma sak med att lägga upp
selfies på Facebook eller Instagram. Vi undersöker vad de
egentligen representerar i förhållande till kön/etnicitet/klass/
ålder och vad olika koder och normer har och har haft för
betydelser. I samspel med våra porträtt kommer ett bildspel
kring kroppsspråk med skådespelaren Ann Petrén att visas
i utställningen. Parallellt med den presenteras Selfies – Nu
och Då också på Nationalmuseums hemsida. Och även här –
i såväl utställningen som på nätet – inbjuds våra besökare
att på olika sätt aktivt delta i projektet.
166 I 167
Rembrandt Harmensz. van Rijn (1606–1669)
Självporträtt, 1630
V
ad utmärker en selfie?
Vi menar att det inte är
som man nu påstår, en
helt ny visuell genre, utan att den
är fast förankrad i den västerländska
självporträttstraditionen. Konstnären målar sitt eget porträtt, som
Rembrandt har gjort här, genom
att betrakta sig själv i en spegel. Det
är en process som utmärks av långsamhet, fördjupning och introspektion, medan den nutida selfien med
sitt avskurna ovanifrån-perspektiv
vill ge intryck av att vara ett foto
som skapats i ett improviserat, nonchalant och snabbt tempo. Men det
påminner både som bildkonstruktion och i förhållande till kroppsspråk, mode och sociala konventioner, om den inövade pose man intar
när man betraktar sig själv i en
badrumsspegel.
MG
Olja på koppar, 15,5r12 cm
Gåva 1956 av Nationalmusei Vänner
Nationalmuseum, NM 5324
168 I 169
Gustave Courbet (1819–1877)
Jo, den vackra irländskan, 1866
B
ilden föreställer Joanna
Heffernan som var modell
och älskarinna till både
Whistler och Courbet. Kvinnliga
modeller hade på 1800-talet låg
status, de sågs som bytesobjekt
och de manliga konstnärernas egendom. När Jo därför granskar sig
i spegeln så blir det en livsavgörande
handling – hon var helt beroende
av sitt utseende för att klara av sitt
levebröd. I vår tids konsumtionskultur definieras kvinnor genom sitt utseende, som objekt, de får inte
åldras och de kontrolleras genom
sin vikt. En ny studie kring ungdomars mediavanor i Sverige visar att
redan i tioårsåldern marknadsför
sig flickor genom selfies med manipulerade bilder i så kallade duckfaceposer, medan killar främst spelar
datorspel och har som kroppsideal
handlingskraftiga och oberörda
stoneface-poser.
MG
Olja på duk, 54r65 cm
Gåva 1926 av Nationalmusei Vänner
Nationalmuseum, NM 2543
170 I 171
Bild av skådespelerskan Ann Petrén
ur ett bildspel kring stereotyper och kroppsspråk.
172 I 173
Justus van Egmont (1601–1674)
Drottning Kristina som Minerva,
1654
U
nder historiens gång har
synen på kön varit föränderlig, men i många av
dagens selfies gäller fortfarande
genusnormer som skapades redan
på 1800-talet. På 1600-talet var
könsrollerna mera gränsöverskridande vilket porträttet av drottning
Kristina visar. Hon var skicklig i
att lansera sig själv och den expanderande svenska stormakten.
Även efter att Kristina hade abdikerat marknadsförde hon sig som
Alexandra Regina – hela Europas
drottning, med hjälp av ett könsöverskridande symbolspråk som
bröt med tidens konventioner. Här
är hon gestaltad som den romerska
gudinnan Minerva – krigets och
kulturens beskyddarinna. Kristina
var antagligen vad vi idag skulle
kalla transsexuell och hon försökte
byta kön med alkemins hjälp.
MG
Olja på duk, 114r87,5 cm
Gåva av envoyé Herman Wrangel
Nationalmuseum, Statens porträttsamling,
NMGrh 1853
174 I 175
Gaspar de Crayer (1584–1669)
Anna av Österrike, ca 1610
M
akteliter har genom
tiderna alltid markerat
sin grupptillhörighet
med hjälp av symboler och yttre
attribut. Från renässansen fram till
slutet av 1700-talet var porträtt en
viktig del i lanserandet av ett aristokratiskt ideal, vilket i vår tid uppfattas som androgynt och könsöverskridande men som har sina rötter
i den europeiska hovkulturen. Den
aristokratiska rollen var en form av
social koreografi som strävade efter
att balansera kropp, rörelse, uttryck
och dräkt till en fulländad högreståndsbild. Tidens överdådiga lyxkonsumtion styrde den enskildes
hela livsstil, som måste anpassas
till dennes plats i den sociala hierarkin. Att inte kunna leva upp till
det som förväntades innebar social
degradering.
MG
Olja på duk, 144r118 cm
Överförd 1866 från Kongl. Museum (Prag 1648)
Nationalmuseum, NM 408
176 I 177
Alexander Roslin (1718–1793)
Damen med slöjan, 1768
P
orträttet är en av Nationalmuseums mest populära
målningar, men det är få
som känner till att det föreställer
en fransk kvinnlig konstnär, Marie
Suzanne Giroust, som var gift med
Alexander Roslin. Under 1700-talet
var teatern en viktig del av societetslivet i städerna. Att klä ut sig, maskera sig och spela roller var ett vanligt sätt att roa sig, precis som idag,
då rollspelslekar är mycket populära
i sociala medier. Solfjädern som
figuren leker med visar det förföriska
i ett liv som var ägnat åt nöjen och
njutning, vilket utmärkte den tidens
elitkultur men som också återfinns
i vår tids konsumtionsestetik. Solfjädern verkade som en förlängning
av kroppsspråket – fokus sattes på
händer och gester, vars olika uttryck
ansågs utmärkande för identiteten.
MG
Olja på duk, 65r54 cm
Gåva 1945 av givare som önskar vara okänd
Nationalmuseum, NM 4098
178 I 179
Eva Bonnier (1857–1909)
Husföreståndarinnan, Brita Maria
(Mussa) Banck, 1890
D
et som är utmärkande för
såväl den nutida selfien
som för det realistiska
1800-talsporträttet är viljan att
fånga människan i vardagens ögonblick i den egna miljön. Realisterna
var intresserade av att beskriva verkligheten. Den detaljerade miljön
skulle ge en kedja av upplysningar
om den avporträtterades karaktär.
Eva Bonnier har valt att måla familjens husföreståndarinna Maria
Banck (1830–1906) när hon läser
tidningen och inte i yrkesrollen.
Hon är framställd som en kraftfull
men sliten kvinna och som en person med stor integritet. Det är ett
av få porträtt i Nationalmuseums
samlingar som inte avbildar personer ur olika eliter. Samlingarna
rymmer enbart enstaka porträtt av
icke-vita människor eller personer
med arbetarklassbakgrund.
MG
Olja på duk, 112r86 cm
Inköpt 1990
Nationalmuseum, Statens porträttsamling,
NMGrh 4026
180 I 181
Konstnärsregister
Abakanowicz, Magdalena 14,
160–161
Hammershøi, Vilhelm 120–121
Rembrandt Harmensz. van Rijn
7, 9, 10, 11, 36–39, 40, 168–169
Andersen Ring, Laurits 122–123
Heem, Jan Davidsz. de 32–33
Renoir, Auguste 7, 146–147
Arborelius, Olof 12, 13, 114–115
Hesselbom, Otto 130–131
Roslin, Alexander 60–61, 178–179
Arcimboldo, Guiseppe 26–27
Hild, Eva 8
Salmson, Hugo 100–101
Bergh, Richard 116, 140, 142
Hill, Carl Fredrik 11, 140–141
Sandberg, Johan Gustaf 13, 14,
Boberg, Anna 13, 130, 132–133
Hårleman, Carl 18–19, 54–55
Bonheur, Rosa 90–91
Josephson, Ernst 10, 11, 140,
Bonnier, Eva 7, 116–117, 180–181
142–143
84–85
Schultzberg, Anshelm 104–105
Sergel, Johan Tobias 68–69
Bosschaert, Ambrosius d.ä 30–31
Krouthén, Johan 102–103
Sidvall, Amanda 96–97
Boucher, François 7, 10, 48–49
Kulle, Axel 13
Sornkaew, Laor 158–159
Brate, Fanny 126–127
Kändler, Johann Joachim 46–47
Sottsass, Ettore 14, 156–157
Cézanne, Paul 7, 152–153
Købke, Christen 82–83
Strindberg, August 7, 11, 12, 104,
Chardin, Jean-Siméon 11, 56
Lancret, Nicolas 44–45
Collin, Johan 50–51
Larsson, Carl 7, 122, 124–125
Sundberg, Per B. 112–113
Corot, Camille 80–81
Larsson, Karin 124
Tizian 22
Courbet, Gustave 170–171
Levé, Denis 66–67
Turner, Joseph Mallard William
Cranach, Lucas d.ä 20–21
Leyster, Judith 7, 34–35
Crayer, Gaspar de 176–177
Liljefors, Bruno 7, 106–109
Vallayer-Coster, Anne 7, 10, 56–57
Delacroix, Eugène 88–89
Lindegren, Amalia 94–95
Verhout, Constantin 11, 40–41
Dossi, Dosso 22–23
Martin, Elias 70–71
Vigée-Lebrun, Élisabeth Louise
Eden, Michael 8, 76–77
Melendez, Luis 58–59
Egmont, Justus van 174–175
Michel, Claude (kallad Clodion)
Fjellman, Frida 8, 110–111
182 I 183
Hals, Frans 34
52–53
144–145
86–87
72–73
Wallander, Alf 128–129
Watteau, Jean Antoine 7, 42–43, 44
Flock, Agneta 158–159
Momper, Joos de 28–29
Wegmann, Bertha 118–119
Fontana, Orazio 24–25
Monet, Claude 146
Whistler, James Abbott McNeill
Gate, Simon 154
Morandi, Giorgio 11
Gauguin, Paul 134, 150–151
Morisot, Berthe 7, 148–149
Wilhelmson, Carl 134–135
Giroust, Marie Suzanne 60, 178
Norrström, Carl Hjalmar 14, 98–99
Zethelius, Pehr 74–75
Gogh, Vincent van 150
Precht, Christian 50–51
Zorn, Anders 7, 136–139
Hald, Edward 154–155
Rafael 22
Zuccaro, Taddeo 24–25
118, 170
Författare till föremålstexterna
MA AB AD CF MG PH LH ELK CJO Mikael Ahlund
Anders Bengtsson
Anne Dahlström
Carina Fryklund
Margareta Gynning
Per Hedström
Linda Hinners
Eva-Lena Karlsson
Carl-Johan Olsson
Kommissarier: Mikael Ahlund, Anders Bengtsson (Highlights)
och Margareta Gynning (Selfies – Nu och Då)
Utställningshandläggare: Anneli Carlsson
Utställningssamordnare: Lena Granath
Utställningsarkitekt: Joakim E. Werning
Ljussättning: Jan Gouiedo
Utställningsteknik: Nationalmuseums tekniska avdelning
under Lennart Karlsson
Ansvariga konservatorer: Britta Nilsson, Maria Franzon
och Nils Ahlner
Pedagog: Helén Hallgren Archer
Nationalmuseum samarbetar med Svenska Dagbladet,
Fältman & Malmén och Grand Hôtel, Stockholm.
Denna publikation är utgiven i anslutning till utställningen
Highlights. Kända och okända konstskatter från Nationalmuseum,
15 maj – 31 augusti 2014, Konstakademien, Stockholm.
Redaktion: Mikael Ahlund, Ingrid Lindell och Janna Herder
Grafisk form: BankerWessel
Publikationsverksamhet: Ingrid Lindell (publikationsansvarig),
Janna Herder (redaktör)
Foto: Linn Ahlgren, Olle Andersson, Erik Cornelius, Anna Danielsson,
Cecilia Heisser, Bodil Karlsson, Åsa Lundén, Sofia Persson
och Hans Thorwid
Bildredaktör: Rikard Nordström
Papper: Invercote Creato, Arctic Volume Ivory och Rainbow
© Nationalmuseum, författarna och bildrättighetsinnehavarna
Nationalmusei utställningskatalog nr 671
ISBN [svensk edition] 978-91-7100-849-7
ISBN [engelsk edition] 978-91-7100-850-3
Tryckeri: Göteborgstryckeriet 2014
Distribution: Nationalmuseum
www.nationalmuseum.se
http://nationalmuseum.bokorder.se