Natur- och kulturvärden på Djurö

Transcription

1
DjuröRapportStigen20100624
Natur- och kulturvärden på Djurö
Redovisning av uppdrag kopplat till den Sjöhistoriska stigen
under maj och juni 2010
Ett uppdrag för Insamlingsstiftelsen Vasakungarnas Djurhamn
Lars - Gunnar Bråvander
Bengt Windelhed
Inula Miljö
Olov Hartmansväg 54, 193 31 Sigtuna
[email protected]
Windelhed Geografi
Författarvägen 32, 167 75 Bromma
[email protected]
2
Förord
Föreliggande arbete har skett på uppdrag av Insamlingsstiftelsen Vasakungarnas Djurhamn.
Uppdragsgivarens kontaktperson har varit August Boj. Arbetet har reglerats i avtalet
Vasakungarna 2010 EU-5 och finansierats med EU Leader UROSS-medel.
Uppdragets art är formulerat som: ”Att utifrån naturoch kulturgeografiska perspektiv
fältinventera det område som omfattas av de 16 föreslagna informationsstationerna utmed
museislingan ”Sjöhistoriska stigen i Avsiktsförklaring” (fig 1, flertalet figurer är samlade i
Bilaga 1). ”Som grund för inventeringen ingår genomgång av befintligt kartmaterial avseende
naturförutsättningar och landskapshistoria. Uppdraget skall redovisas i en skriftlig rapport.”
Vi vill härmed också tacka August Boj för all hjälp vi fått under fältarbetet på Djurö och
kursgården Djurönäsets personal som har varit mycket hjälpsamma så vi kunnat utnyttja tiden
väl under vår vistelse på Djurö.
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Djurö ligger i Värmdö kommun och just norr om Stavsnäs, öster om Gustavsberg. Ön täcker
en yta om 5,35 km2.1 För att i framtiden skapa en trovärdig sk Sjöhistorisk stig på Djurö tror
vi att den både måste vila på en vetenskaplig grund och ta olika hänsyn. Följande fokuserar på
det förstnämnda. Vi har med en geografisk inriktning sökt visa hur naturoch kulturvärden på
Djurö kan populariseras för att mejsla ut tydliga besöksmål. Däremot har det inte legat i
uppdraget att beakta olika intressen, t ex markägarfrågor, som också är en viktig del i
skapandet av ett stigsystem på Djurö.
Vår uppgift är att leverera en rapport om naturoch kulturvärden på Djurö. Samtidigt måste
dessa värden vara ”användbara” för att:
1. vara visningsbara.
2. passa in i en eller flera stigar.
3. ge upplevelse.
Att skapa en Sjöhistorisk stig på Djurö kan ses som en lång process där verksamheten skall
passera olika filter t ex:
Vetenskapligt filter: att med beprövade erfarenheter beskriva naturoch kulturvärden
Praktiskt filter: hänsynstaganden till markägare, befintlig infrastruktur, som stigar, vägar
Socialt filter: hänsynstagande till olika gruppers intressen och upplevelseförväntningar, t ex
unga - äldre, lokal publik - tillrest publik, korttidsbesökare - långtidsbesökare.
Vårt uppdrag har vi valt att redovisa enligt följande. I denna rapport, som främst innehåller
text och några figurer, presenterar vi först vår syn på de inte helt självklara begreppen naturoch kulturvärden. Kapitel 2 redovisar mer generellt kunskap om natur och kultur på Djurö ur
ett geografiskt perspektiv. Kapitel 3 beskriver vår fältinventering som redovisar potentiella
platser med värden naturoch kulturvärden på Djurö. I kapitel 4 föreslår vi fyra sk
stigområden på Djurö, inom vilka det är lämpligt att presentera olika aspekter på öns natur
1
Moberg 1958, s. 2.
3
och kultur. Det avslutande kapitlet 5 presenterar några teman som konkret tydliggör vad som
bör betonas i den visningsverksamhet som är tänkt till den Sjöhistoriska stigen, dessutom
presenteras några förslag på framtida arbetsinsatser.
Dessutom i Bilaga 1 finns kartor och bilder som illustrerar vår text. Bilaga 2 innehåller vårt
omfattande bildmaterial med kommentarer, som levereras digitalt på CD skiva. Det är ett
urval av vårt bildmaterial. Bilaga 3 är en sammanfattning av vårt arbete i tabellform. Vårt
bildmaterial får användas som underlag för den Sjöhistoriska stigen, således inte för annat
kommersiellt syfte.
För arbetet har en begränsad tid stått till vårt förfogande, nämligen totalt 20 arbetsdagar. Den
korta tid som stått till vårt förfogande har vi använt för fältinventering, mötesdeltagande och
skrivande av rapporten. Endast en begränsad litteraturstudie har varit möjlig.
1.2 Syfte och avgränsningar
Syftet med arbetet är att välja ut besöksvänliga platser med naturoch kulturvärde på Djurö.
Platserna skall ge förståelse för både naturförutsättningar och öbornas livsförhållanden. I
platsvalen utgår vi från det geografiskt definierade begreppet landskap. De valda platserna
kommer att ligga i fyra sk stigområden på Skepparön och nordöstra samt norra Djurö. Vi
presenterar dessa och ger förslag på hur platserna tillsammans kan ge upplevelser på Djurö
med lämpliga teman relaterade till natur och kultur.
1.3 Synsätt och begrepp
Grundläggande för arbetet har varit vår geografiskt färgade syn på vad ett landskap är. Detta
synsätt skall sedan tillämpas på både de speciella förutsättningarna på Djurö och på vårt
uppdrag att vaska fram ett kunskapsunderlag till besöksvänliga vandringsstigar. Att bland
förutsättningarna på Djurö redovisa naturoch kulturvärden bygger i vårt fall först på vad som
utspelats på ön, men också på våra akademiska bakgrunder som geografer. Företeelser som
skapat både naturoch kulturvärden har en rumslig utbredning, de har skett på en viss plats.
Dessutom har t ex sentida bebyggelse kommit att överlagra fenomen som skulle kunna ha
utgjort naturoch kulturvärden. Komplexiteten kring vad som hänt på Djurö relaterat till natur
och kultur och värderingen av detta kopplat till uppdraget att skapa underlag för en
vandringsstig måste redas ut. Vi vill därför söka tydliggöra vår geografiska syn och presentera
några användbara begrepp för arbetet.
Geografisk forskning har länge fokuserar på studier av bönders resursutnyttjande i tid och rum
relaterat till aktuella naturoch samhällsförutsättning.2 En annan viktig erfarenhet för vårt
arbete är att skärgårdsområden är komplicerade. Bl a beror det på att sett i ett
långtidsperspektiv har resursutnyttjandet varit komplext. Det har bestått av ett tidsmässigt
varierat nyttjande av många olika naturresurser både på land och i havet. Dessutom har
aktörerna bakom olika resursutnyttjanden varierat i långtidsperspektivet.3 Även i vårt arbete
på Djurö är flera aspekter på naturoch kulturvärden relaterade till bönders resursutnyttjande,
särskilt deras markanvändning skapad för en familjeförsörjning. Sådan markanvändning
formade det forskningen tidigare kallade kulturlandskap, ett begrepp som ofta används inpå
1990-talet. Begreppet sammanförde investeringar bönder för sin försörjning har gjort i sk
naturlandskap. Innebörden av dessa båda begrepp blev således att den agrara
markanvändningen betraktades som ett överlägg på naturlandskapet. Därmed blev
2
3
Windelhed 2006.
Norman & Windelhed 2008 a In press.
4
åtskillnaden mellan naturoch kulturlandskap något märklig om vi lyfter blicken över
Sverige. Eftersom människan använt markresurser nästan över hela landet, är det strängt taget
bara längst ute i skärgården och långt uppe i fjällen som vi har ett outnyttjat naturlandskap.
Under 1990-talet började svenska geografer mer konsekvent använda det nygamla begreppet
landskap, som tidigare användes i t ex engelsk (landscape) och tysk (Landschaft) forskning.
Eftersom vi här kommer att använda landskapsbegreppet, blir det naturligt att kort
presentera det. Sporrong konstaterar att begreppet i svenskan har tre innebörder.4 Det har en
administrativ innebörd i form av våra landskap, t ex Uppland. Det förknippas med t ex
landskapsmåleri, som ytterst innebär ett utifrån betraktande av ett område. Slutligen fångar
den här aktuella vetenskapliga innebörden av landskapsbegreppet både ett utifrån beskrivande
och ett inifrån analyserande perspektiv på ett agrarsamhälle5 (se nedan).
För att förstå jordbrukets organisation i rum och över tid är det nödvändigt att förstå brukarens
möjligheter att bedriva jordbruk och förändra det. Brukarens handlingsfrihet begränsas av
flera faktorer, antingen länkade till naturliga förutsättningar eller till samhälleliga
förhållanden. Faktorerna kan variera över tiden och deras betydelse för jordbruket har haft
olika styrka.
De naturliga förutsättningarna som är grundläggande för jordbruk är jorden, topografin,
temperatur och nederbörd. Förutsättningarnas betydelse för jordbruket har medfört att de
också används som förklaringsfaktorer för förändringar i agrarsamhällen. Det har antingen
skett genom betoning av någon enskild faktor, t ex klimat eller som sammanhållen faktor. Det
sista med ett ekologiskt synsätt, i vilket jordbruk betraktas som ett ”agroekosystem”, som med
en viss agrar teknik sätter nyttjandegräns för jordbrukssamhället.
De samhälleliga förutsättningar brukar indelas i sociala, ekonomiska och politiska faktorer.
Var och en av dessa faktorer har teoretiskt getts olika utformning och faktorernas innehåll
varierar i olika framställningar. Istället för att lyfta fram en av de samhälleliga faktorerna,
borde deras samverkan beaktas och då också med hänsyn till naturförutsättningarna.6
För vårt arbete är det geografiska landskapsbegreppet grundläggande, men det måste också
hanteras på lite olika sätt när det används som planeringsunderlag för den Sjöhistoriska stigen
på Djurö (fig 1).
Landskapsbegreppet innebär bl a att naturförutsättningar och de rumsligt organiserade
kulturbetingade objekt människan skapat ses som en helhet. Landskapsbegreppet förenar
naturoch kulturfenomen i ett stort rumsligt sammanhang.
En förutsättning på Djurö är att en stor del av ön är bebyggd med en rätt omfattande
bebyggelse från sent 1900-tal. Denna bebyggelse trasar sönder ön, så att områden med naturoch kulturvärden kommit att bli kvar på ett nästan slumpartat sätt. Exempelvis har särskilt
historiskt intressanta landskapspartierna präglade av böndernas verksamheter till stora delar
dragit till sig ny bebyggelse. Dessutom har den äldre agrara verksamheten bedrivits fläckvis
över Djurö. Här finns mer intensivt nyttjade partier och partier med olika markutnyttjanden.
Dessa har också varierande karaktärsdrag, vilket innebär att vissa områden har vad vi
traditionellt brukar benämna naturvärden och andra har kulturvärden. Ibland finns dessa
båda värden som enstaka objekt eller fenomen, t ex en jätteek eller lämningar efter ett
historiskt kummel. Ibland kan båda dessa värden finnas på ett visningsbart sätt i egna
områden. Det kan vara ett område med pedagogisk strandsuccession och ett annat område
som visar ett torplandskap. Det sistnämnda exemplet tydliggör problematiken kopplat till vårt
uppdrag. Ett torplandskap kan bli utvalt som besöksmål för att det kulturbetingade
lämningarna har ett intresse, ett kulturvärde. Samtidigt utgör detta torplandskap en förening
4
Sporrong 1996, s. 8-11.
Jämför Olwig 2000, s. 39-45.
6
Jansson 1998, s. 11-27.
5
5
av naturoch kulturförutsättningar. Ett annat exempel är en äng markerad på t ex 1640 års
lantmäterikarta. Exemplen torplandskap och äng kan i detta sammanhang fungera som
landskapsrum, visningsbara områden med många och olikartade naturoch kulturvärden.
Ängen kan ha förändrats från 1600-talet till åker, som senare lagts öde. En sådan förändring
kan ge visningsobjekt av kulturfenomen som äng, åker och ödeläggelse. Dessutom framträder
här naturfenomen relaterat till naturförutsättningar som jordartsfördelning och
vegetationssuccessioner.
Utan att föra resonemanget alltför långt vill vi försöka illustrera det med en förenklande figur
(fig 2).
Landskap
Bebyggelse
Landskapsrum
Agrar markanvändning
Naturvärde
Kulturvärde
Fig 2. Schematisering av landskap med olika visningsbara naturoch kulturvärden på Djurö.
Figuren antyder också att begreppen naturoch kulturvärden är lite motsägelsefulla om vi
ställer dem mot landskapsbegreppet med dess helhetsinnebörd. Exemplet äng gör också det
hela knepigt om vi ställer frågan vad har skapat värdet? En äng kan ha ett kulturvärde,
eftersom den skapats av mänsklig verksamhet för att skaffa vinterfoder till djur. Samma äng
kan också ha naturvärden eftersom den består av en värdefull flora. Just frågan vad som
skapar naturoch kulturvärden är komplicerad, men kan kanske tydliggöras i en tabell (fig 3).
Naturvärde
Kulturvärde
Värde
Skapat av
Naturen
Sprickdalslandskap Fiskeplatser
Människan Äng
Kyrkan
Fig 3. Exempel på hur några företeelser kan ha skapats och anses få natur- eller kulturvärden.
De naturoch kulturvärden vi lyfter fram är således relaterade till landskapet. Till detta är det
självklart möjligt att lägga även andra aspekter, t ex på kulturvärden. Ett exempel på detta
skulle kunna vara intressanta byggnader.
1.4 Källor och metod
I fält inleddes arbetet med en granskning av de 16 föreslagna informationsstationerna utmed
museislingan ”Sjöhistoriska stigen” i Avsiktsförklaring” (fig 1, Bilaga 1). Genom att besöka
dessa 16 platser, fick vi en inledande överblick av Djurö. Under totalt 6 arbetsdagar
inventerade vi efterhand även andra områden, särskilt utmed stränder, men också
skogsområden som på kartor antyder intressanta naturvärden.
Till vår hjälp har vi haft 1640- och 1704- års lantmäterikartor för att inventera områden med
en tidig agrar markanvändning. För 1800- och 1900-talet har vi inte haft tillgång till kartor
6
annat än 1843 års karta hämtad som kopia i Janssons bok.7 Vidare har vi använt de båda
senaste versionerna av Ekonomiska kartan och berggrundskartan (se källförteckningen).
Sammantaget ger kartorna en uppfattning om den agrara markanvändningen, till vilken både
naturoch kulturvärden är länkade. De antyder också att antal fastighetsägare ökat över tiden.
Flera av dem har kommit utifrån. Från slutet av 1800-talet ökar antalet fritidsboende.
En genomgång av Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister har inte tillfört vår utredning
någon användbar information om t ex förhistoriska kulturvärden. I registret finns t ex
lämningarna efter torpet Tvärbommen och noteringarna på 1640 års lantmäterikarta om två
kummel och två kyrkogårdar. Allt detta har vi behandlat i vårt fältarbete.
Av förståeliga skäl har det inte funnits tidsmässigt utrymme att med en djuplodande
litteraturstudie belysa Djurö. Några skrifter kan dock nämnas. Hedenstiernas avhandling ger
möjligheter att sätta in Djurö i ett regionalt skärgårdsperspektiv.8 Jansson har framförallt gett
intressant information om agrara förändringar på Djurö under 1700- och 1800-talen.9
Vår fältinventering inriktad på naturoch kulturvärden är först redovisad som en text
uppbyggd på 28 intressanta områden. Dessa har fått en värdebeskrivning och ibland förslag på
hur de skulle kunna göras visningsbara. Resultatet är också sammanställt i fig x, som i
tabellform schematiserar områdenas naturoch kulturvärden. Utifrån detta material har vi
sedan valt ut ett antal särskilt intressanta områden, som vi föreslår kan få publikvänliga stigar
som gör Djurö upplevelsebart. I slutet av rapporten finns förslag till hur arbetet med
visningsstigen skulle kunna fortsätta.
2 Djurö en del av Stockholms skärgård
2.1 Fysiska förutsättningar för naturoch kulturvärden på Djurö
Tanken med naturoch kulturstigen är att man utmed en stig eller från punkter på olika platser
på Djurö inte bara visa de speciella sevärdheter som platsen har att erbjuda utan också hitta
lämpliga platser där det är särskilt lätt att tolka skärgårdslandskapets tillblivelse och tolka och
förstå sammanhangen som lett fram till det landskap man nu i dag kan iaktta.
Den fysiska miljön ger ramarna för människans markutnyttjande genom tiden. Vi vill här lyfta
fram några geologiska – geografiska processer som är särskilt viktiga för att tolka det
landskap vi ser runt omkring oss. Dessa processer verkar nästan överallt i vår svenska natur
men dess spår är kanske extra tydliga i skärgårdsmiljön. För fördjupade kunskaper om dessa
processer finns exempel på några populärt skrivna böcker i litteraturlistan. Illustrationerna till
detta kapitel är hämtade i Perhans.10
Berggrunden
Hela skärgårdsområdet består av bergarter med mycket hög ålder ca 2 miljarder år gamla. Går
vi så långt tillbaka i tiden fanns här en bergskedja som under årmiljonerna sedan nötts ned till
en nära nog plan yta (peneplan) som bara består av detta bergs rötter (fig 4) det lutande
peneplanet. Kvar återstår urberg med stor motståndskraft mot klimatets nedbrytande krafter;
vittring och erosion. Under årmiljonernas lopp ar dock denna ganska plana yta utsatts för stora
krafter i jordskorpan. Jordbävningar och vulkanutbrott har fått denna berggrund att spricka
7
Jansson 1930.
Hedenstierna 1949.
9
Jansson 1930.
10
Perhans 2001
8
7
upp i ett karaktäristiskt mönster med vissa bergspartier som sjunkit ner och bildat sänkor som
idag är viktiga segelleder medan andra i stället höjt sig över omgivningar och bildad öar. Ofta
har öarna långa branta sidor mot farleden (förkastningsbranter) (fig 5). Dessa öar är högre i
väster mot fastlandet jämfört med österut då detta berggrundspeneplan lutar långsamt mot
öster så vi så småningom bara får några få skär och kobbar som sticker upp ovan havsytan i
ytterskärgården (fig 6).
Det karaktäristiska landskapet i skärgården som är resultatet av processer i jordskorpan för
många miljoner år sedan kallar vi för sprickdalslandskap (fig 7). På en karta kan vi följa långa
sprickdalar ofta orienterade i V - Ö- lig riktning eller i SV - NO riktning. Genom dessa
processer kan goda vattenvägar – farleder tränga djupt in i skärgården och samtidigt utgöra
mycket skyddade farleder för stormar då de omges av branta berg. Vattenvägarna blev mycket
goda kommunikationslänkar mellan öarna.
Exempel på tydliga förkastningsbranter är östsidan av Djurönäset vid kursgården och södra
delen av Skarpö men mindre sådana bergssträckningar finns sprida runt Djurö.
Inlandsisen omformar landskapet
Hela Sverige har ju varit utsatt för flera istider då hela Sveriges yta täckts av inlandsis. Dessa
mäktiga isar har inte legat still utan har långsamt rört sig över landskapet och genom sin tyngd
pressat ner jordskorpan så att en stor del av Sverige legat under havets nivå. Då isen rört sig
har den också fungerat som en jättestor hyvel som glidit över berg och dal och plockat med
sig stora och små bitar ur berggrunden och krossat detta berg så vi har fått en jordart- morän
som är en osorterad blandning av såväl stora som små bergkrosspartiklar. På bergen har isen
plockat bort allt löst material på topparna och skyfflat ner materialet på slutningarnas lägre
nivåer. Isräfflor och andra spår i berggrunden vittnar om isens rörelser över landskapet (fig 8).
Inlandsisens påverkan på berget. Särskilt nordsidan på hällarna har varit utsatt för stort tryck
då isen pressa på från norr medan i de södra delarna av ett berg får mindre tryck från ismassan
och här kan då en del av blockmaterialet ansamlas. Nordsidan brukar därför kallas för isens
stötsida medan sydsidan är läsidan. Konsekvensen av detta är att det i allmänhet blir mycket
mer långgrunt och mer stora stenar i de sydliga lägena av öar. Det blir lättare att gå på grund
här men det finns också bättre betingelser för växtligheten att etablera sig här.
Isälvarna
När klimatet blev lite varmare så började den väldiga isen att smälta av. Då uppstod under
isen stora smältvattensälvar som mynnade ut vid iskanten. Beroende på isälvarnas vattentryck
och hastighet förde dessa älvar med sig löst material som under vattenrörelsens inverkan
slipats och nötts så att material blev rundat. Var vattentrycket stort kunde bara stor block och
stenar hålla sig kvar i isälven medan vid lugnare vattenflöden grus och sand avlagrades. Ju
längre ifrån isälvens huvudflöde materialet avlagrades desto finkornigare material avsattes. I
lugnare vatten som i fjärdarna kunde jordartspartiklar hållas svävande länge varvid glaciallera
kunde avsättas. I skärgården finns inte de allra mäktigaste isälvarna så några långa och höga
rullstensåsar finner vi inte men på Djurö finns ett tämligen stort område av isälvsmaterial
samlat. Sannolikt avsattes materialet under den tid som isfronten låg stilla pga av stagnation i
klimatet varvid stora mängder isälvsmaterial kunde ansamlas under en längre tid.
Åsarna har haft stor betydelse för människan genom tiderna. Åsarna innebar förr i tiden lättare
landkommunikationer och de första sandiga jordarna var lättbearbetade med primitiva
jordbruksverktyg och kunde uppodlas. Åsarna var också viktiga för vattenförsörjningen då
regnvattnet lätt kunde filtreras i åsen och ge gott källvatten. Vi d foten av åsarna kan man
finna många källor. Idag betyder åsarna mycket för grusförsörjningen vid väg- och
bostadsbebyggelse. På Djurö syns spåren av tidigare täktverksamhet. Åsmaterialet har nu
blivit en bristvara och man går mer och mer över till att krossa berg, så även på Djurö.
8
Strandförskjutningen
De flesta använder begreppet landhöjning för att illustrera hur landet stiger ur havet pga av att
landmassorna varit nedtyngda av den mäktiga inlandsisen men sedan när trycket lättat höjt sig
igen. För närvarande är det en nettolandhöjning med ungefär 4 mm per år i Stockholms
skärgård. Men så har det inte varit om vi går tillbaka i tiden sedan isen smälte i dessa trakter.
Det har varit perioder då havsytan i stället stigit. Går man tillbaka i tiden måste man följa en
särskild strandförskjutningskurva för att säkert veta var stranden låg. Kanske
klimatförändringen gör att landhöjningen minskar i framtiden. Grovt räknat låg stranden
ungefär 2 meter högre än nu när örlogsfartygen låg ankrade utanför Djurö på 1600-talet och 5
meter högre under vikingatiden. Under bronsåldern får vi gå ytterligare upp till 15 meter över
nuvarande havsyta och slutligen under stenåldern fanns knappast något land ovan havsytan på
Djurö, dvs ca 30 m ö h.
Att landet stiger upp ur havet har mycket stora konsekvenserna för befolkningen i skärgården.
Den äldre skärgårdsbefolkningen kan lägga märke till hur nya stenar och grund dyker upp på
tidigare farbara ytor och sjöbodar och bryggor måste byggas allt längre ut. Det innebär också
gamla hamnar får överges och nya lägen kommer till. För odlingen i skärgården betyder
landhöjningen mycket då de långgrunda stränderna med finare sediment lämpliga att odla
växer fram successivt. Land som nyligen stigit ur havet kanske också gödslat av tång mm
organisk material utgörs av produktiva marker för slåtter eller bete.
I ett geologiskt längre tidsperspektiv kanske strandförskjutningen är den process som mest
omdanat skärgården. Om vi går tillbaka till bronsåldern bestod denna del av skärgården av en
serie kobbar och skär där man kunde jaga säl och fiska. Då dessa kobbar omgavs av havet så
fick vågorna stor kraft att skölja bort all jord, ja tom stora block från hällarna. Dessa återfinns
då längre ner på sluttningarna vartefter havet drog sig tillbaka. I exponerade lägen kunde det
bli betydande utvaskning av det finare materialet varvid stora klapperstensfält utvecklades
(fig 9). Jordarternas fördelning utmed en dalsida. Generellt ju längre ner vi kommer på en
strandsluttning och generellt ju mer skyddad viken är desto finkornigare jordar avsattes och
desto bättre betingelser blev det för växter och djur att kolonisera och hitta näring (fig 10).
Hur jordarterna påverkats av vågbearbetning under strandförskjutningen. Detta kan illustreras
på många strandavsnitt men oftast blir vågverkan, strömmar och topografi inte så idealiska att
man får hela skalan av förändringen på en plats.
Intressant är också att studera hur växter successivt koloniserar land vartefter de stiger ur
havet. Vittringsprocesser och vindburna växter och växtdelar bildar så småningom ett
humuslager och allt fler arter kan etablera sig. Först kommer lavarna som bara trivs på
hällarna över högvattennivån, sedan mossor och kärlväxter och så småningom träd och
buskar.
Ser vi i stället på hur landhöjningen slår på en långgrund strand med finkorniga jordar som
mjäla eller leror så blir oftast stranden indelad i olika växtzoner efter hur ofta och länge
stranden blir översvämmad av högvatten. Det kan skilja över en meter mellan
högvattenperioder och lågvattenperioder och då kan vi få en zonering från de
undervattensväxter som alltid måste finnas under vattenytan till mer amfibiska arter som tål
en periods torrläggning. Uppåt land kommer sedan landväxter, oftast gräs och halvgräs, som
tål en period med översvämning. Ännu högre upp på stranden börjar träd och buskar uppträda
främst videbuskar och al som kan bilda en zon i översta delen av stranden som bara
översvämmas om det är extremt högt vattenstånd. Strandförskjutningen gör att dessa
strandzoner förskjuts hela tiden uppåt land.
Vassen har förmåga att breda ut sig över en stor del av strandzonen men om stranden betas
eller slåttras (slås) så hålls vassen tillbaka till förmån för många örter och gräs som annars
vassen konkurrerar ut. Sannolikt så togs strandängens hö eller betesmark i anspråk av bonden
så fort marken steg ur havet och någon albård eller vassbälte fick förr inte fotfäste på den
9
öppna marken. När marken genom landhöjningen nådde högre nivåer och kunde dräneras
bättre omvandlades dessa marken ofta till åkermarker. I början på 1900-talet hade dessa
odlingsbara arealer sin största utbredning och har sedan successivt övergivits som
odlingsmark och då har träd och buskar kunnat vandra in.
Skärgårdens klimat
Egentligen skiljer sig inte skärgårdens klimat så mycket från det innanförliggande fastlandet,
åtminstone inte så länge man befinner sig på Djurö. Men det finns skillnader. Oftast kan man
se ett successiv förändrat klimat från fastland- mellanskärgård – ytterskärgård.
Ju mer vattenmassor som omger öarna desto långsammare blir uppvärmningen av land också
då havet har en kylande effekt. Vårarna är därför kallare ju längre ut i havsbandet man
kommer. På hösten är det tvärtom då vattenmassorna inte lika snabbt kyls av utan kan
magasinera värme och då påverka omgivande öar. På sommaren kan också den kraftiga
uppvärmningen av landmassan resultera i uppåtvindar som så småningom bildar moln och
regn. Ju större landmassor desto oftare regn och åska under de varma sommardagarna.
Kommer man ut en bit i skärgården kan man se hur molnen tornar upp sig mot
Stockholmshållet medan det fortfarande är strålande solsken längre ut i skärgården.
Detta innebär fler solskenstimmar i skärgården vilket inte bara gynnar semesterfiraren utan
också vegetationen och floran. Framförallt lövskogen gynnas inte bara av antalet
solskenstimmar utan också av att stränderna inte heller skuggas av annan skog. Längre ut i
skärgården (med t ex Bullerö och Långviksskär) får vi en björkskogsregion där björken
gynnas i det svalare sommarklimatet men också av ljusklimatet.
Ljusklimatet gynnar också många örter som är näringskrävande och anpassade till perioder av
torka. Det är därför man i sydexponerade klippskrevor kan hitta många arter som återfinns på
Öland och Gotland som t ex tulkört, krissla, Adam och Eva och blodnäva. Näringen till dessa
växter kommer från jordar som inte urlakats på sina näringsämnen. I nederbördsrikare miljöer
tvättas nämligen en hel del av växtnäringsämnena ut av regnvattnet och kan inte tas upp av
växternas rötter.
Isförhållandena i skärgården präglar skärgårdsnaturen på många sett. Den underlättar
spridningen av djur och också växter mellan öarna. Islossningen kan ibland bli mycket
dramatisk med is som driver in över land och skaver bort vegetationen i strandzonen. Även
båthus och bryggor kan få stora skador av isen och islossningen.
2.2 Människans utnyttjande av naturresurser över tiden
2.2.1 Djurö i ett skärgårdsperspektiv11
Djurö kan sättas in i ett regionalt skärgårdssammanhang med Bertil Hedenstiernas geografiska
doktorsavhandling från 1949 om Värmdö gamla skeppslag.12 Avhandlingen beskriver den
kulturgeografiska utvecklingen i området, i vilket Djurö hade ett centralt geografiskt läge –
från i huvudsak 1600-talet och framåt. Hedenstierna skrev att Stockholms skärgård är ”en av
världens mest vidsträckta skärgårdar”, som dessutom har ”en landskapstyp som äger en
alldeles speciell egenart.”13 För Stockholms södra skärgård gör han en ”kulturgeografisk
studie”, där befolkning, ”näringsliv”, bebyggelse och den agrara markanvändningen14 ses som
präglade av de ”naturgeografiska” dragen i skärgården.15 Härigenom såg han Stockholms
skärgård som en bygd ”utvecklad på basis av de fysisk-geografiska förhållandena, där
11
Avsnittet är en förkortad version av motsvarande avsnitt i Norman & Windelhed 2009.
Hedenstierna 1949, med undersökningsområdet beskrivet på s. 111-119.
13
Hedenstierna 1949 förord.
14
Av Hedenstierna benämnt skärgårdslandskapet. Hedenstierna 1949, s. 11.
15
Hedenstierna 1949, s. 7, 10-12.
12
10
befolkningen på ett alldeles särskilt sätt fått anpassa sin livsföring efter den omgivande
naturen…”16 När avhandlingen kom hade Stockholms skärgård inte ”varit föremål för några
mer omfattande vetenskapliga undersökningar.”17
Djurö dyker sporadiskt upp i Hedenstiernas framställning, som sammanställer data om agrar
produktion och befolkning i varierande källor från och med 1600-talet. Hans avhandling
redovisar också ekonomiska data i kartform för Stockholms södra skärgård. Det ger
möjligheter att betrakta Djurö i ett givande regionalgeografiskt sammanhang. Inledningsvis
illustrerar Hedenstierna med kartor och text hur strandförskjutningen (som tidigare kallades
landhöjningen) medförde att ”stora landområden torrlades” och att en skärgård etablerades
med olikstora öar.18 Under stenåldern, när havsytan stod 25 m högre än idag, bestod området
kring dagens Djurö av 8 små öar. De låg i en omgivning som var ”ytterst ogästvänlig med
sina oskyddade öar och öppna havsvidder.”19 Senare under bronsåldern, då havsytan låg 15 m
högre än idag, fanns ett 15-tal öar kring Djurö, varav 4 var rätt stora. Vid denna tid ”låg
skärgårdens åkerjordar under havets yta, och därigenom begränsades möjligheterna för fast
bebyggelse avsevärt.”20 Det var först under vikingatid som Djurö och Stockholms södra
skärgård fick sina nuvarande drag och då låg havsytan 5 m högre än idag. Vid denna tid skulle
vi känt igen Djurös landkontur, men ännu var några av öns nuvarande landområden djupa
vikar och sund. ”Den dåtida skärgården”, skriver Hedenstierna, var ”utformad på ett
synnerligen lämpligt sätt för att gynna uppkomsten av boplatser.”21 Han stödde sin
uppfattning om bebyggelsen på en då rätt begränsad historisk kunskap, vissa arkeologiska
kunskaper och dessutom några studier av ortnamnskronologier. Detta bräckliga källmaterial
gjorde att han ansåg att ”skärgårdens huvudsakliga bebyggande inträffat … (främst under
vikingatid) .., då vattnet stod 10-5 m högre än nu.” ”Därmed öppnades nya möjligheter till
uppehälle för befolkningen i denna kustbygd, och man kan räkna med att bebyggelsen raskt
sköt fart, alltefter som de jungfruliga markerna lades under kultur.” Tiden kring vikingatid var
den ”viktigaste för grundandet av områdets byar.”22
När Hedenstierna för Stockholms södra skärgård vill förklara sin beskrivning av
”befolkningens storlek och tillväxt” från 1600 till ca 1850, utgick han från de allmänna
naturförutsättningarna. De ger ”skärgårdens allmänna betingelser” för en rätt begränsad och
utspridd ”stadigvarande bebyggelse”. Den finns på ett fåtal områden, antingen med ”bättre
fysisk-geografiska villkor”, eller där ”en befolkningsanhopning bildas oberoende av de
naturgeografiska betingelserna”. På sådana platser kunde det förekomma ”ett differentierat
näringsliv”, t ex vid kyrkplatsen, de större byarna ”och på platser med trafikgeografisk eller
strategisk betydelse”. Han nämner bl.a. Djurö och Sandhamn.23
Här i Stockholms södra skärgård, liksom i övriga Sverige, var åkerbruket nära förbundet med
boskapsskötseln, som hade en ”framträdande roll” i skärgården.24 Den ställde krav på
vinterfoder från äng, vass- och lövtäckt samt sommarbetesland. Detta skapade ett
variationsrikt markutnyttjande både på ”hemlandet” och omgivande öar.25
Hedenstierna framhöll sammanfattningsvis att skärgårdens viktigaste näringar var åkerbruk,
boskapsskötsel och fiske. I mindre omfattning bedrevs ”ett flertal binäringar, vilka i
undantagsfall kunde utgöra det enda, självständigt idkande näringsfånget för mindre grupper
16
Hedenstierna 1949, s. 5.
Hedenstierna 1949, s. 7-8.
18
19
20
21
22
23
24
25
17
11
av områdets invånare. I äldre tid, med dess utpräglade självhushållningsprincip, förekom
knappast någon större differentiering av näringarna, utan varje familj, varje by eller trakt
utnyttjade alla möjligheter som fanns till uppehälle och extra inkomster.”26 ”Den viktigaste
och mest förekommande av dessa binäringar baserade sig på skogen”, som gav ved, timmer
och virke.27 Bland de olika binäringarna i skärgården kan också nämnas tegelbruken. På Djurö
redovisar mantalslängden 1653 ett Tegeltorp och mantalslängden 1750 anger ett tegelbruk.28
Enligt Jansson anlades det på 1730-talet av von Höpken (se nedan). Det låg vid viken som
kom att kallas Bruksviken, mellan de båda ångbåtsbryggorna, och lades ner redan i slutet av
1700-talet.29
För Stockholms södra skärgård karakteriserar Hedenstierna ”näringars roll i hushållen”. Han
hävdade att ”åkerbruket inom hela skärgården (måste) betraktas som husbehovsodling”.
”Kreatursskötselns produkter hade däremot - utom för den roll de spelade i hushållet - säkert
även betydelse som bytespersedlar …”. Vidare måste fisket ”haft en oerhört stor roll för
försörjningen”. Skogen måste ”ha lämnat en god bytesvara”. Sammanfattningsvis var ”fisk,
smör och ved” ”otvivelsaktigt skärgårdens överskottsprodukter.”30
Hedenstierna betecknar perioden från 1600-talet fram till 1800-talets sista decennier som
tämligen stabil ur kulturgeografisk synvinkel. Det illustreras med bl a en ökande befolkning
och en utspridning av bebyggelsen.31 Under 1800-talets slut inträffade en genomgripande
omdaning av skärgårdens kulturgeografiska förhållanden, som påskyndade den
samhällsutveckling som vi ser resultatet av idag. Det förefaller som Djurö följer den allmänna
skärgårdstrenden, med stagnation av befolkningskurvan efter 1880.32
Djurö med omnejd uppvisar historiska spår efter både lokalt, regionalt och interregionalt
resursutnyttjande. Lokala bönder har bedrivit jordbruk och fiskat samtidigt som de betalat
skatt till en överhet och bidragit till den örlogshamn som kronan hade i området sedan 1400talet. Djurö ligger också vid en av de stora farlederna till Stockholm och har under flera
hundra år varit en replipunkt för både nationell och internationell sjötrafik.
2.2.2 Djurö by33
Ovanstående belyser Hedenstiernas syn på etableringen av ett bondepräglat
skärgårdslandskap. Det är en rätt grovhuggen historisk bild, som en mer fördjupad forskning
skulle kunna förfina. Idag vet vi t ex inte när och hur bondelandskapet på Djurö etablerades.
Med vår generella kunskap från regionen, kan vi ana hur byn vuxit fram till den utformning vi
ser på den äldsta karteringen av Djurö by, lantmäterikartan från troligen 164034 (fig 11).
Kartan ger en viktig historisk bild av förhållanden på ön.
Djurö by beskrev Hedenstierna som ”en välbelägen skärgårdsby” vid det tidigare sundet mot
Vindö. Nära bebyggelseplatsen fanns ”god tillgång på åkerjord, säkra hamnvikar och över
huvudtaget hade byn ett undangömt läge...” ”Förbindelserna med grannbyarna eller inre
skärgården gick över skyddade vatten, men det var ej heller lång väg till fiskeplatserna i
havsbandet.”35
26
28
29
Jansson 1930, s. 81.
30
31
32
33
Avsnittet är en bearbetning och utvidgning av motsvarande text i Norman & Windelhed 2009.
34
Hedenstierna tolkar den här använda och odaterade kartan över Djurö by, som ritad av Schroderus Sven
Månsson. Han anses också ha ritat alla de 69 kartor från Värmdö skeppslag, som Hedenstierna benämner ”1640
års kartor”. Dessa geometriska jordebokskartor är i skala 1: 5 000 (Hedenstierna 1949, s. 45-58).
35
27
12
Hedenstierna redovisar i tabellform förändringar i areal åker för några byar 1607 - 194436,
varifrån uppodlingen i Djurö by framträder i hektar i fig 12.
By
1607 1640 1704 1817 Laga skifte 1843 1907 1944
Djurö 4,4
4,0
6,7
15,5 30,5
81,0 53,0
Fig 12. Förändringar av åkerarealen (i hektar) i Djurö by. Den stora uppodlingen under 1700-talet
skedde under den sk herrgårdstiden. Den efterföljande uppodlingen är relaterad till de många
brukarna på Djurö.
Källa: Hedenstierna 1949, s. 163.
Djurö by följer den trend för åkerarealen som Hedenstierna karakteriserar för ett 20-tal byar
med hyggligt källmaterial i Stockholms södra skärgård. Under 1600-talet skedde en begränsad
uppodling och under 1700- och 1800-talen var uppodlingen kraftig.37
Vi får också ett perspektiv på Djurö by i Hedenstiernas redovisning av byns höproduktion
(fig 13). I Djurö by, liksom i Stockholms södra skärgård, varierade höskörden kraftigt mellan
olika år.38
By
1618 1640 Ändring Ändring i % 1700-talet Ändring från 1618 Ändring i %
Djurö 60
50
-10
-17
84
24
40
Fig 13. Förändring av höproduktionen i antal lass hö för Djurö by 1618 – 1700-talets början.39
Källa: Hedenstierna 1949, s. 198.
Byn bebyggelse ligger sannolikt på platsen för den första fasta bebyggelsen på Djurö. Det
saknas idag belägg för äldre bebyggelseplatser. På 1500-talet bestod byn av tre gårdar. En av
dem blev frälse 1552 genom Gustav Vasas donationsbrev från 1552. Kung skrev att den varit
”wår och Cronones gåårdh”.40 Gården tillföll först Hans Dithmarsk och 1572 Jacob Bagge,
vars ene son Johan innehade sätesgården Siggestad på Värmdö. Djuröhemmanet låg sedan
under Siggestad till början av 1700-talet. Det överfördes då till säteriet Fågelbro med
presidenten Daniel Niclas von Höpken, som 1717 inköpte hela Djurö, till vilket vi
återkommer nedan.
De båda skattehemmanen i Djurö by har ett bättre källmaterial. Jansson har följt dem i källor
från 1538 - 1717. 1538 skattade de i smör och ved. 1555 skattade de bl a i smör, ägg,
strömming och ved. 1621 skattade de bl a i strömming, torsk, smör och ved. 1567 var deras
jordetal 2 öresland var, vilket också gällde frälsehemmanet 1618. I samband med den sk
boskapspenningen redovisas bara frälsehemmanet 1628. Frälsebonden Nils hade då 1 sto, 1
föl, 4 kor, 1 kviga, 7 gamla får, 2 unga får och en gris. Det ger en inblick i de tre gårdarnas
boskapsbestånd. Samtidigt redovisas byns befolkning över tolv år till 14 personer.41
36
Hedenstierna 1949, s. 163. I bilagan Tabell A anger han dock för Djurö by andra uppgifter. För 1607 anges
133 fjärdingar (1/8 tunnland, således = 16 1/8 tnl = c 8,2 ha. Med 20 % reducering (pga ”modifikationer av
tunnlandet”, Hedenstierna 1949, s. 54-57) = c 6,5 ha). För 1640 anges 65 ½ fjärdingar (= 9 ½ tnl). Dessutom
anges 65 fjärdingar (Hedenstierna 1949, s. 158). Dock redovisar karttexten 8 3/16 tnl, se texten.
37
38
39
Hedenstierna anger dock 1618 90 lass och 1640 56 lass hö i Bilagan Tabell A. 56 lass är också angivet på
lantmäterikartan 1640.
40
Jansson 1930, s. 38-40. Här nämns också att gården tidigare varit kyrkohemman och blev troligen indragen vid
reduktionen.
41
Jansson 1930, s. 38-43.
13
1640 års lantmäterikarta
Den geometriska jordebokskartan, således troligen från 1640, ger en fin beskrivning av Djurö
by. Kartan visar de tre schematiskt markerade gårdarnas läge på byplatsen. Djurö by bestod
av tre likstora hemman, två skattehemman och ett frälsehemman. Omkring dem ligger
Östergärdet. Åt sydväst ligger det Västergärdet. Inom dessa gärden hade de tre gårdarna sina
åkrar i en ägoblandning, som kartan inte redovisar (se nedan 1704 års karta). Kartan visar hur
åkrarna i de båda gärdena var anpassade till naturförutsättningarna, det var smala odlingsbara
”örjord” (sandjord) stråk omgivna av små bergsklackar som då blev odlade. Byn låg i tvåsäde,
när ett gärde odlades, låg det andra i träda. Året därpå ändrades förhållandena, trädesgärdet
blev odlat. Östergärdet låg (B, fig 11. 4 7/16 tunnland) vid bebyggelsen och den djupa
havsviken mot Vindö och Västergärdet (C, fig 11. 3 6/8 tunnland) en bit bort. I anslutning till
gärdena fanns ängsmarken fördelad på flera ofta låglänta och fuktiga marker gärna vid kusten.
Dessutom fanns en stor äng just norr om Fladen.42
Det är också intressant att se hur utmarksbetet var organiserat på Djurö vid denna tid.
Sommartid släpptes boskapen ut på skogsbete. Under denna tid gällde det att skydda äng och
åker mot betande djur innan ängens vinterfoder och åkerns brödsäd var bärgad. Kartan visar
att ön hade delats in med tre hägnader som delade ön i tre delar. När norra gärdet odlades i
tvåsädesrytmen, kunde boskapen sommarbeta i norra och västra delen av ön. Dock så att
ängsförsörjningen tryggades. När södra gärdet odlades, kunde på motsvarande sätt östra och
västra delarna av ön sommarbetas. De tre hägnaderna är strategiskt placerade så att den
hägnade sträckan blev så kort som möjligt på ön.
Till byn hörde också ”skön skogh, och Gott fiske: Männ Skogen hugges Myckit vth af
krigzfolket.” De båda skattehemmanen hade del i ängsholmen Skepparön (som gav 10 lass
hö) och betesholmarna ”Bärghampn, Runöö och Konungzholmen”. Frälsehemmanet hade
ängsholmen ”Arnöö om höö 6 lass” och de tre betesholmarna ”Jessholmen” (Gässholmarna).
Som Jansson skriver ger kartan ”otvetydigt vid handen Djurhamns karaktär av krigshamn”.
Han finner belägg i ovanstående notering om krigsfolket, men också kartmarkeringar för
kummel och kyrkogårdar. Dessutom anger han att jordeböckerna från 1600-talet ”bekräfta, att
Djurhamn lydde under amiralitetet.”43
Djurö börjar nämnas som örlogshamn på 1450-talet. Uppenbarligen var Djurhamn en
användbar naturhamn en bit utanför Stockholm och användbar som en ”depå- och
omlastningsort” för färder i Östersjön. Djurö fungerade fram till 1640-talet som skyddande
naturhamn för bl a marinen. Den ersattes först av Dalarö, som på 1680-talet ersattes med
Karskrona.44
På kartan markeras två kyrkogårdar F, ”wedh diuröhampn” och två kummel, markerade som
koner vid de båda G, ”som Styremennerne rätta sig effter tå the segla”. I kapitel 3 beskriver vi
läget för de båda kumlen. Det södra har legat vid lusthuset sydväst om kyrkan, och det norra
uppe på berget innanför Hummeludden. De bildar härigenom en enslinje åt sydväst, för
segling bl a innanför Stora Sandholmen.45
Kartan innehåller också namnen Djurö hampn och Koggholmen. Tillsammans med
Koggberget (G), båda kumlen och de båda kyrkogårdarna speglas den marina verksamheten
på Djurö. Den framträder också i ”krigsfolkets” inverkan på skogen. Däremot ger
Hedenstiernas avhandling ingen information om den tidigmoderna örlogsverksamheten på
Djurö.
42
På Djurö totalt 40 lass hö och på de sk ängsholmarna 16 lass hö.
Jansson 1930, s. 18-20.
44
Jansson 1930, s. 10-20.
45
Motsvarande iakttagelse finns hos Jansson 1930, s. 18.
43
14
Den välgjorda kartan från 1640 ger således inblickar i kronans marina verksamhet. Det bör
här nämnas att vi behandlar de båda kumlen i vår bilaga, där vi beskriver påträffade lämningar
från det norra kumlet (kapitel 3).
1704 års lantmäterikarta
Landskapet har inte förändrats så mycket fram till nästa karteringstillfälle, 1703 (fig 14).
Kartan visar inte 1600-talets hägnadsorganisation av utmarken. Vi ser att norra gärdet
utvidgats med några små åkrar söderut. Det södra gärdet har fått nya åkrar åt nordöst. Några
ängar har tillkommit, särskilt kan noteras att det skapats en sammanhängande äng ner mot
Fladen. Kartan ger också en god inblick i åkermarkens organisation. De tre gårdarna har en
rytmisk tegfördelning i vissa åkrar. I andra fanns både en eller två ägare.
2.2.3 Bebyggelsehistoriska förändringar på Djurö från 1700-talet till och med 1900-talet
För tiden efter 1704 har det tidsmässigt och praktiskt inte varit möjligt att närmare studera
kartmaterialet för Djurö. Däremot ger Janssons bok spännande inblickar i ägandet och
brukandet av marken på ön fram till början av 1900-talet.46 Förhållandena för lokalsamhället
ändrades markant från den äldre situationen med två skattehemman och ett frälsehemman i
Djurö by. Det tydliggörs av det nya markägandet, som är intressant för att förstå förändringar
av landskapet på Djurö.
1659 köptes de båda skattehemmanen och frälsehemmanet av rådmannen Månsson från
Stockholm, sedan han fått tillstånd att driva krog på Djurö. Hemmanen gick i arv till hans son,
därefter köptes de av Stockholmsrådmannen Merling, vars dotter 1717 sålde till von
Höpken.47
Han ägde nu hela Djurö, varför Jansson benämner det nya skedet i öns historia som
”herrgårdstiden” (1720-talet till storskiftet 1816).48 Med en serie av starka markägare, ofta
byråkrater från Stockholm, genomfördes flera förändringar av jordbruket på Djurö under
perioden.
Formellt blev de båda skattehemmanen omvandlade till frälsehemman 1746. Den byråkratiska
processen bakom detta rymmer ytterligare en intressant aspekt på Djurös historia. I samband
med de sk rysshärjningarna 1719 besökte ryssarna Djurö två gånger. De brände de tre
hemmanen i Djurö by. Egentligen hade ägaren von Höpken rätt till några år av skattebefrielse
som kompensation för återuppbyggnaden, men han avstod och förhandlade till sig frälsestatus
för de båda skattehemmanen. I stället för att bygga upp bybebyggelsen, skapade han ett nytt
brukningscentrum. Under 1720-talet lät han som en del av sitt jordinnehav uppföra
herrgårdsbyggnaden Djurönäs på Skepparön nära Djurhamn. Djurönäs gick sedan i arv inom
släkten och såldes under 1770-talet till allt högre köpeskilling till en fältkamrer, en
ryttmästare och ett riksråd och slutligen 1777 till löjtnant Adlerberg. Nu kom driften av
jordbruket att ändras från arrendatorer till ”herrgårdsbruk” med drängar. Djurönäs såldes 1790
till statssekreteraren Ehrenström.49 Han utarrenderade jorden först ”till en på stället varande
bonde”. Under den politiskt oroliga tiden efter mordet på Gustav III, satt Ehrenström fängslad
i sex år. Under tiden var ”fiskevatten och lägenheter” utarrenderade till flera personer, fram
till 1811, då Ehrenström sålde Djurönäs och flyttade till Helsingfors där han avslutade sitt
spännande liv.50 Den nye ägaren var Öström, en välbeställd affärsman från Stockholm. Redan
1813 sålde han till ”bonden Anders Nilsson”. Jansson skriver att med honom ”en ny epok
ingår. Stormännens tid är förbi och bönder åvägabringa en mer vittomfattande odling och
bebyggelse på Djurö.” Nilsson var hemmansägare från Värmdö och tvingades skuldsätta sig
46
Jansson 1930.
Jansson 1930, s. 43-44.
48
Jansson 1930, s.79.
49
Jansson 1930, s. 78-84.
50
Jansson 1930, s. 84-98.
47
15
hårt för att genomföra köpet. Redan 1815 sålde han en fjärdedel av Djurö till bonden
Österman från Stavsnäs. Nilsson bodde på Djurönäs och Österman troligen på Djurö Höjd.
Med dessa båda bönder blottläggs åter förhållandena i landskapet, eftersom Österman 1816
begär storskifte av Djurö by. Genom den därmed följande lantmäteriförrättningen visar det sig
att ”den odlade jorden på Djurö låg ännu ”teg för teg” såsom i det gamla byalagets tid”, som
Jansson skriver. Nu skulle det brokiga ägoinnehavet omstruktureras till ett ”mindre antal
skiften åt varje delägare”. Därmed får vi den tredje karteringen av landskapet på Djurö (fig
15).
Storskifteskartan visar att landskapet förändrats under herrgårdstiden, dvs sedan den förra
karteringen 1704 (fig 14). Åkerarealen har ökat, vilket också framgår av fig 12. Uppodlingen
har främst skett kring det södra gärdet, nu kallat Storgärdet. Dessutom har gammal äng odlats
upp.
Storskiftet innebar också att marken skiftades så att Österman för sitt ½ mantal fick ”1 skifte i
åker, äng och hagar samt 2 i skogsmarken”, vilket blev fastigheten Djurö 1. Nilsson fick för
sitt 1 ½ mantal ”3 skiften i åker, äng och hagar samt 6 i skogsmarken”, vilket blev
fastigheterna Djurö 2 och 3. Dessutom fanns samfälld mark vid Kyrkudden, Kyrkfladen,
Bruksviken och kring Djurhamns krog vid Hamnen.
Senare 1819 skiftade Nilsson sin mark i fyra delar, som ärvdes av hans fyra barn. De sålde
sina fastigheter under 1830-talet till sammanlagt åtta nya ägare. Östermans fastighet ärvdes av
de tre barnen 1831.51
1843 ansökte en av bönderna om laga skifte mellan Djurös 9 hemman. De var totalt om 1 ½
mantal och ägarna hade mellan 1/32 till 5/8 mantal. Lantmätare var Bowallius och
förrättningen resulterade i en lantmäterikarta (fig 15). Skiftet innebar att av de nio byamännen
fick två flytta, bl a Söderberg till Slangudden. De fick nu sina marker inom ett till tre skiften.
Vid Kyrkviken och Kyrkbacken förblev marken samfälld. Vid denna tid var ved, strömming,
säl- och fågeljakt samt sjöfart viktiga binäringar, även om det var svårt med försörjningen.
Sammanfattningsvis visar ovanstående att det bondepräglade Djurö på 1720-talet övergår till
en herrgårdsfas. Jordbruket drivs nu från Djurönäs, som fram till 1820-talet ägs av olika
borgare från Stockholm. Efter storskiftet drivs jordbruket som två fastigheter en kort tid av två
storbönder. Deras arvingar säljer sedan ut sina fastigheter till ett stort antal utifrån kommande
småbönder. De olika ägarna har präglat landskapets förändring, bl a sker en stor uppodling
(fig 12). Dessutom blir den särkilt påtagligt när de många fastighetsägarna i slutet av 1800talet börjar sälja mark till sommargäster. Deras antal ökade vartefter ångbåtstrafiken
utvecklades från 1860-talet.52
En mer utförlig studie av de olika fastighetsbildningarna efter storskiftet skulle kunna ge ökad
förståelse för bakgrunden till dagens bebyggelsebild på Djurö.
51
52
Jansson 1930, s. 99-108.
Jansson 1930, s. 141-151.
16
Fig 16. Förändring av antal hemman på Djurö 1538 - 1843.
Källa: Jansson 1930.
Både när det gäller bebyggelsen och åkermarken är den till stora delar inte upplevelsebar idag.
Det beror på den omfattande bebyggelse som främst på 1970-talet bredde ut sig kring
bytomten och på den gamla åkermarken (B och C på kartan, fig 15).
På en film från början av 1970-talet visas att den äldre agrara bebyggelsen och en såg, med
flera rödfärgade hus, stod kvar ännu 1971 främst mot Sollenkrokavägen. De flesta revs 1972
och ett kvarvarande hus brann 1984.53
I Hedenstiernas avhandling finns flera bebyggelsehistoriska problemställningar antydda, bl a
genom hans tolkningar av hur både bygden och den tidiga markanvändningen etablerades. Det
har antytts, vad gäller etablering av den tidiga bebyggelsen. Den kom efterhand att forma
byar, gårdar och torp54, etablerade på ett sätt som vi vet ganska lite om. Här kan vi också
påpeka att Vindö var ett av få delområden som Hedenstierna fann ”någorlunda oberörda” av
säterier och adelns ägaranspråk under 1600-talet.55 Det är intressant i perspektivet av kronans
intressen på närbelägna Djurö.56 Till det kan läggas betydelsen av åkermarken för den tidiga
bebyggelsen.57
För att få veta mer om det lokala bondesamhället är det intressant att få mer kunskap om när
och hur bebyggelsen och markanvändningen etablerades och växte fram till den organisation
som lantmäterikartan visar. Det mesta tyder på att Djurö fick en bofast jordbrukande
befolkning under medeltiden. Ön ligger inom en zon i Stockholms skärgård där avsaknaden är
närmast total av både fornlämningar från yngre järnålder och bebyggelsenamn som med
säkerhet kan dateras till förkristen tid. Västerut, på Värmdö- och Ingarölanden, förekommer
dock relativt rikligt med både gravfält av yngre järnålderskaraktär och ortnamn med
efterleder, som ortnamnsforskare generellt daterar till förhistorisk tid. Exempel på sådana
tidiga ortnamn är Hemmesta, Siggesta, Säby och Malma.
2.2.4 Fiskets betydelse för Djuröborna58
Vilken betydelse fisket hade för just djuröborna vet vi väl egentligen inte, men generellt sätt
var fisket viktigt för skärgårdsbönderna. Bertil Hedenstierna skriver till exempel om Lådna
norr om Värmdö att ”då gårdarna dessutom hade ett gott fiske måste hemmanen ha varit
relativt välbärgade, och deras näringsliv tycks i ungefär lika hög grad ha varit beroende av
jorden och sjön”.59
53
Carpeland 2004.
Hedenstierna 1949, s. 275 ff.
55
56
Frälsehemmanet på Djurö lydde under familjen Bagges sätesgård Siggesta. Schoerner 2007, s. 28.
57
58
Avsnittet är en bearbetning och utvidgning av motsvarande text i Norman & Windelhed 2009.
59
54
17
Skärgårdsbönderna drev både ett hemmafiske, nära den egna gården, och ett utskärsfiske i
ytterskärgården. Periodvis vistades de på något av de cirka 20 fiskelägen som funnits i
Stockholms yttre skärgård för att fiska främst strömming och torsk. Djurös bönder fiskade
bland annat på Brand och Grönskär som båda ligger utanför Sandhamn.60
På de flesta av de platser som är kända som fiskelägen, finns rester av bebyggelse i form av
grunder efter små fiskestugor eller lämningar efter ännu enklare byggnader. Endast på några
av skärgårdens fiskelägen finns det fortfarande bebyggelse. Ibland påträffas även fundament
till gistgårdar (nättorkningsplatser) och rester efter hamnanläggningar. På grund av
byggnadernas ringa storlek och enkla utförande samt av klimatskäl, har forskningen hävdat att
fisket i ytterskärgården enbart bedrevs under den varmare delen av året. Denna uppfattning
har stöd i skriftligt källmaterial och traditioner som talar om fiske under vår, sommar och
höst.61
Trots det utsatta läget i ytterskärgården ligger fiskelägena alltid väl skyddade för sjö och vind.
Av C14-analyser och strandförskjutningsberäkningar att döma bör de äldsta fiskelägena
dateras till vikingatiden eller strax innan. Många fiskelägen, som idag ligger långt uppe på
land, låg då de användes betydligt närmare stranden. Undersökningar har visat att byggnader
och andra lämningar, som använts i samband med maritima näringar som fiske och säljakt,
har anlagts nära stranden och därför kan nivån över havsytan vara daterande, om än mycket
grovt.62 Strandlinjen i Stockholms skärgård beräknas för 1000 år sedan på ett ungefär ha legat
omkring fem meter över den nuvarande.63
Arkeologiska undersökningar, räkenskaper, andra skriftliga källor och nedtecknade berättelser
visar att det fiske som bedrevs från dessa fiskelägen har pågått kontinuerligt i ytterskärgården
ända in i våra dagar. Utskärsfisket bedrevs knappast för direktkonsumtion. Den fångade
fisken konserverades och lagrades.64 Då fiskesäsongen var över transporterades den lagrade
fångsten bort från fiskeläget.
Hemmafisket och utskärsfisket var, förutom att det av naturliga skäl var inriktat mot olika
fiskarter och bedrevs med olika metoder, också underkastat olika organisationsprinciper.
Hedenstierna skriver om fisket i hemmavattnen, att det var inriktat mot en ganska varierad
fångst med redskap som not och ”hemskötar”.65 Det var underkastat byns regler där ofta
rättviseprincipen var gällande.66 I ytterskärgården fiskade man främst strömming med
”havsskötar” och torsk med krok. Åtminstone sedan 1400-talet har kronan hävdat
utskärsfisket som regale, dvs en rättighet som var förbehållen kungen eller kronan.67 Så
småningom blev det vanligt att kronan förlänade utskärsfisken eller t.o.m. sålde dem, vilket
innebar att frälset fick allt större inflytande på dessa.68 I princip var det fritt för var och en att
fiska från utskärgårdens fiskelägen om man betalade en avgift till den som innehade
fiskerätten. Detta är noggrant reglerat i flera bevarade sk hamnordningar från den tiden.69
60
Norman 1993, s. 84.
62
Norman 1993, s. 65 ff.
63
Norman 1993, s. 63 f, 66 ff, jämför Petersson 2006, s. 33 ff.
64
Norman 1993, s. 76 f, 84 ff, 178.
65
66
67
Bergström 1957, s. 11, Rothlieb 1925, s. 151 ff, Plaenge Jacobsson 1978, s. 15 ff.
68
69
Norman 1993, s. 79 ff.
61
18
3 Fältarbeten till den sjöhistoriska stigen på Djurö
Den inledande fältstudien inriktades på de 16 platser (här kallade punkter) som var föreslagna
av Stiftelsen Vasakungarnas Djurhamn (fig 1). Nedanstående nummer på punkterna hämtade
från broschyren från 2010. De gav oss också en överblick på Djurö.
Vårt fältarbete inleddes med att besöka, beskriva och analysera dessa 16 föreslagna punkter.
Vi har sedan namngivit och numrerat av oss utvalda områden (fig 17). De utvalda områdena,
som inte fått en exakt avgränsning, har beskrivits avseende naturoch kulturvärden. Vi har då
fokuserat på sådant som vi uppfattat som intresseväckande och därmed möjligt att fånga inom
tankarna kring den Sjöhistoriska stigen. Vi har beskrivit upplevelsevärden som topografi,
vegetation och kulturpåverkad markhistoria. Vi har också under rubrik Pedagogik
sammanfattat vad respektive område kan belysa särskilt väl. Här finns också förslag på
åtgärder som skyltning och utsiktsplatser. Beskrivningarna, som även är sammanfattade i en
tabell (Bilaga 3), omfattar också ett rikt bildmaterial (Bilaga 2).
Områdena har fått en sådan beskrivning så att det är möjligt att värdera deras potential som en
besöksstation på en stig som visar naturoch kulturvärden. När det gäller namnen på våra
beskrivna områden har vi bara i stort sett kunnat utnyttja namnfloran på moderna kartor. Vi
hade önskat att områdena fått mer lokalt förankrade namn.
Nedan är områdena presenterade så att de ligger intill varandra inom de vi kallar
stigområdena, som vi presenterar i nästa kapitel.
1. Västra Klockarudden. Punkt 2
Punkt 2 är stranden närmast där Riksvasan brann 1623. Platsen är ett ”måste”, men den har
flera naturoch kulturvärden.
Området Klockarudden (omkring Sjöboden) har höga naturvärden. Här finns hällmarker, men
också näringsrik jord och rörligt markvatten med källor. Det är ett vackert område med
utblickar över havet. Vegetationen är örtrik. Här växer en blandskog med inslag av grova
tallar och enstaka granar men övervägande lövträd. Här finns död ved. Fågelrikt område där
svarthätta, svartvit flugsnappare och rödstjärt märks bland sångfåglarna.
Backen söder om Sjöboden (1 a): Strandförskjutnings objekt. Påtagligt är hur havets vågor
verkat på strandsluttningen med berghällar överst, blockzon och sedan finare material längre
ner på sluttningen. Sekvensen berg - block - grus - sand - lera är pedagogisk.
Vegetationen tydligt påverkad av strandprocesserna och jordarternas fördelning: Nederst
finsediment med rik flora. Här syns också hur den nedersta landsstranden successivt
koloniseras först av vass och sedan av olika växtsamhällen. Vassbälte, älgörtsfuktäng, albård,
al/lövskogsbård, skog med allt större inslag av barrträd och överst blåbärstallskog och
hällmarkstallskog allra överst. Markerna här med sin rikare växtlighet har sannolikt varit en
resurs för torparen (se område 2). Sannolikt har torparen och hans djur gynnat vissa örter och
trädslag t ex lind och ask, medan andra hållits efter t ex granen.
Lokalen kan också skildra hur vegetation och flora utvecklas när hävden upphör. Vi kan
förmoda att nedersta delen av stranden varit en öppen betad strandäng. Betet har upphört
sedan länge och några (konkurrensstarka) arter har tagit över.
”Bastuberget” (1b): Klippor: räfflor, fickor med ljusälskande flora: blodnäva, Adam och
Eva, tulkört och gaffelbräken.
Berget vid bastun består av rundhällar slipade av inlandsisen. På berghällarna kan isräfflor
demonstreras som spår av isrörelsen för över 10 000 år sedan. I sydexponerande lägen finns
en ljusälskande och mer näringskrävande flora där det förekommer ett mer eller mindre grunt
jordtäcke eller sprickor i berggrunden. Dessa växter brukar ibland benämnas som stäppväxter,
eller torrbacksflora pga av dess förmåga att uthärda torra perioder. Olika torkanpassningar
finns. Adam och Eva har näringslagrande rotknölar, blodnäva har ett kraftigt rotsystem och
19
gaffelbräken har förmåga att kolonisera små sprickområden i berggrunden med dess fina
rotsystem. Dessa örter illustrerar också skärgårdsklimatet med många soltimmar och liten
nederbörd. Motsvarande sydexponerad ”gryta” med detta växtsamhälle finns också på östra
sidan om bron.
Klockarudden (1 c): Hällar och hårda bottnar: Väl utvecklat tångbälte. Fiskens
barnkammare. Här på hårdbottnar kan blåstången bilda undervattensskogar. I detta tångbälte
finns en mikrofauna av märlor och gråsuggor mm, således smådjur som fiskyngel och
ejderungar bl a kan livnära sig på.
Att studera: Vegetationssuccession, artrikedom, strandförskjutning, igenväxning. Virke för
båtbyggeri, lindbast.
Fauna: kanske möte med grävling (grävlingsgryt i närheten), lyssna på fågelsång (maj).
Kulturvärdena kretsar bl a kring Riksvasan och segelleden.
Pedagogik: Klockarudden, med sydspetsens öppna vegetation och den norra delens
skogsbeklädnad, ger en god upplevelse av skärgårdslandskapets variationsrikedom. Dessutom
finns byggnader som kan användas för visning och ett flertal gångstigar.
Hög nåbarhet från och närhet till Visitor Center. I området finns redan flera stigar.
För en kommande skyltning för information är det lämpligt att använd befintliga
anläggningar: Bastun, Sjöboden.
För att illustrera landhöjningen kan på foto eller i terrängen höjden på stranden markeras från
stenålder till nutid.
För att illustrera strandängens igenväxning kan en serie teckningar illustrera
händelseförloppet när strandängen växer igen och slutligen blir en strandskog.
Några särskilt anmärkningsvärda träd, döda eller levande bör få en egen skyltning som
berättar om trädet som resurs för människan (för lövtäkt eller för reptillverkning som linden
användes till) eller för den biologiska mångfalden (som t ex ett dött gammalt träd som står
kvar som en torraka).
En illustration på livet bland tången av smådjur.
Området är populärt för fiske med kastspö från klipporna, så en illustration över vilka fiskar
som kan tänkas finnas i vattnet här utanför skulle kunna finnas.
2. Torpet Tvärbommen. Punkt 3
I terrängen framträder en komplett uppsättning husgrunder från torpet Tvärbommen och dess
begränsade markanvändning. Torpet är markerat på 1704 års lantmäterikarta och kort
omnämnt i Janssons bok70 (fig 14). Här finns husgrunder till boningshus, källare, ladugård.
Vidare finns en stensatt källare och några stensträngar; övergivna stengärdesgårdar. Vid
strandkanten nedanför lämningarna efter husen till torpet Tvärbommen finns en båtlänning.
Här finns en inbuktning av strandlinjen, ca 0,5 m över vattenytan. Ytan är stenröjd och här
finns två lämningar efter stenpirar, varav den ena är mer kraftig.
Boningshuset, som ligger under en av de sentida gångstigarna, har haft en skorstensstock av
sten och tegel. Ladugården förefaller ha varit anmärkningsvärt lång. Stensträngarna antyder
utbredningen av en blygsam markanvändning med troliga hagar och ett trädgårdsland.
Landskapet kring torpgrunderna bör slyröjas för att tydliggöra husgrunderna och den tidigare
markanvändningen. Boningshusgrunden ligger nu till stor del under en nyligen anlagd
70
Jansson 1930.
20
gångstig. Husgrunden bör grävas ut vetenskapligt, vilket skulle ge datering, fynd och annan
information. Gångstigen bör få en ny sträckning kring platsen.
Torplandskapet är omgivet av en fin barrskog med inslag av lövträd, bl a asp, ek och lind.
Den kulturpåverkade skogen ger en annan upplevelse av skogsvegetationen jämfört med den
på Klockaruddens södra del.
Sannolikt sträcker sig området som torparen utnyttjade för sina tamdjur över ett större område
på Skepparön men spåren av torparens resursutnyttjande kan spåras i att lövträden gynnats.
Närmast torpet står en mycket gammal ek (ollonproduktion) och en gammal hamlad lind.
Troligen utnyttjades lövet som vinterfoder för får, och torparen utnyttjade sannolikt lindbasten
till reptillverkning. Hasseln gynnades oftast då den bidrog till bättre näringsstatus i marken
och för att tillverka laggade kärl. Vad man i dag kan se av detta är spår av hamling på äldre
träd (särskilt en gammal lind) och att det är ett lövträdsrikt område. Utan selektivt urval av
träd som torparen ville gynna hade det i dag varit granskog här. Måhända blev torpet anlagt
här pga läget att bevaka sundet i segelleden (finns skriftliga belägg?), men det låg också väl
till för att utnyttja bördigare marker för att föda upp kreaturen.
Pedagogik: En information om torparens vardag. Dessutom en skiss på hur spåren av torpet
ser ut i dag och hur området kunde ha sett ut innan torpet övergavs. Om det visar sig att
Tvärbommen hade en funktion att styra fartygen i det grunda sundet utanför torpet, skulle en
rekonstruktion av ”bommarna” vara intressant att illustrera.
3. Djurönäsets östra sidan
Området består av det bergiga området öster om landsvägen från Kustbevakningens hamn i
norr och söderut till den sydligaste udden. Större delen av området domineras av Djurönäsets
konferensanläggning som ligger inneslutet av gammal talldominerad knotig tallskog och mer
öppna hällmarkspartier. Utmed hela sträckan gott om utsiktspunkter över havet och öarna
öster om Djurö. Tallskogen sannolikt med många riktigt gamla tallar och även en del grov
asp. Flera äldre tallar har sk brandljud, vilket vittnar om att de överlevt en eller flera bränder.
Påfallande många torrakor. I fältskiktet dominera blåbär och ljung. Några små ”oaser” med
avvikande klippträdgårdar med rikare kärlväxtflora finns.
Östra brofästet: Fina klippor, men utan tydliga stöt- och läsidor. Närmast bron finns en
dalgång med rik växtlighet: träjon, grov asp och blandskog.
Viken vid fastigheten 11:4: Bergssluttningarna är slitna, utan lavhällar. Klippträdgård:
hällebräken, (Woodsia ilvensis), svartbräken (Asplenium trichomanes), stensöta, träjon och
Adam och Eva. Mycket tulkört, blodnäva och getrams. Tulkörtsbeståndet hyser en population
av riddarskinnbackar vars ekologi är intressant. Tulkörten är giftig för de flesta insekter, men
riddarskinnbaggen kan inte bara överleva giftet utan utnyttja detta gift som försvar mot
insektsätande småfåglar. För att signalera att de är giftiga har de en mycket iögonfallande
färgteckning rött, svart, vitt så att småfåglarna varnas att äta insekten (fig 18).
Närmast kursgården finns en lång strandsträcka med branta bergssidor med magnifik utsikt.
Att studera: Förkastningsbranter och hur geologin och topografin utformats från att gnejsen
bildades till hur väder och vind i dag påverkar berggrunden och under en lång geologisk
tidsålder har skapats först av bergskedjeveckningar, inlandsisens nedpressning och hyvlande
av landskapet till dagens vittringsprocesser. Små särskilt intressanta växtsamhällen i
klippskrevor och branter.
21
Pedagogik: Informationstavla om sprickdalslandskapets uppkomst och inlandsisens skapande
av rundhällar mm. Svårare är att visa på intressanta växtlokaler, då risk finns för att man
trampar ner ofrivilligt plantor som inte börjat blomma mm. Man kan då göra ett litet staket
som hindrar att besökare trampar in i beståndet med växter. Skyltarna bör också vara
årstidsbundna så att de avlägsnas t ex när det inte är en vegetationsperiod. Guidade turer i
näromgivningen av kursgården är ju ett utmärkt sätt att höja upplevelsevärdena runt
kursgården.
4. Talludden. Från konferensanläggningen upp till Fladen
Norr om Kustbevakningens tomt finns en fin pelarskog med höga raka tallar i en kuperad åsoch bergs - terräng. En rekreationsskog, som är flitigt använd. Något norrut finns en tomt med
ett byggupplag. Därefter ett parhusområde. Mot stranden nedanför parhusen finns en bred
bevarad strandzon med ett fåtal bryggor. Mot norr finns också mer eller mindre mäktiga
grusavlagringar och sandiga områden.
Vissa delar av området är inte tillgängligt för allmänheten, men stigar och cykelväg förbinder
kursgården med Fladen som är en attraktiv målpunkt för besökare på ön. Skogen som till
övervägande delen är utan skogliga ingrepp, är intressant för bär- och svamplockare.
Pedagogik: Om en större naturstigsslinga utmärks på kartan bör den kunna gå igenom denna
skog ner till Fladen.
5. Fladen
Fladen är idag en avsnörd grund havsvik, men enligt tidigare kartor har fladen haft förbindelse
med Bruksfladen i norr genom ett smalt sund (fig 11). Fladen omges av glacifluviala sandoch grusavlagringar. Vid inlandsisens avsmältningsskede avsattes stora mängder sand och
grus här från en mäktig isälv. Dessa har omlagrats senare genom ursvallning av de högst
belägna åsdelarna som idag åtminstone i ytan består av större rundade stenar och block medan
finmaterialet finns avlagrat i de lägre delarna. Den stora glacifluviala avlagringen här i
centrala delar av Djurö Björkås förtjänar ett noggrannare studium. Fladen idag omges av
sandiga stränder, men är i dess mittdel tämligen djup och utgör en idealisk plats som skyddad
båthamn.
Flad är ju benämning på en grund havsvik med rik bottenvegetation och som oftast är en
mycket viktig miljö för fiskyngel och sjöfågel. Troligen är även denna havsbotten en mycket
produktiv miljö för fiskbeståndet. Ner mot stränderna kring Fladen gick ängsmarker både på
1600- och 1700-talen enligt lantmäterikartorna.
Kring Fladen finns höga kulturvärden genom både en äldre och en nuvarande
varvsverksamhet. Ett spännande besöksmål med varvsaktiviteter och ett rikt båtliv. På
förvånansvärt många ställen är det möjligt att nå vattnet, särskilt i väster.
Pedagogik: Skyltning som visar med kartor hur sundet mellan Bruksfladen och Fladen
grundats upp. Kanske också lämpligt att här informera om fisket i skärgården, då platsen har
extra stor betydelse som fiskens uppväxtmiljö.
6. Kyrkudden
På Kyrkudden är den gamla ängsmarken på 1600-talet upplevelsebar, men den är ofta
bebyggd ner mot stränderna. En större del av området runt Fladen består av glacifluviala
22
avlagringar med sandiga områden. Själva Kyrkuddens sydligaste del består av en mycket väl
avgränsad åskulle med rullstensmaterial. Prästgårdens lusthus står på toppen av denna kulle
väl synlig från sjösidan. Den står på den höglänta platsen för kumlet på 1640 års karta. Det
syns inga lämningar efter anläggningen, se nedan. Kullens krönområde består av ett glest
bestånd av gamla och knotiga tallar medan sluttningar ner mot strandkanten består av snårig
vegetation med bl a blåhallon och häggbuskar och påtagligt mycket körsbärsträd.
Kulturvärden: Här ligger Djurö kyrka från slutet av 1600 - talet. Här fanns också en äldre
begravningsplats enligt 1640 års karta. Idag utgör denna sockenkyrkogård en informativ plats
med olikåldriga gravstenar som speglar den äldre verksamheten på ön. Det finns en
klockstapel och i sydväst ligger prästgården. Lantmäterikartan visar ett kummel, men det har
idag inte efterlämnat några lämningar. De kan ha försvunnit i samband med byggandet av
lusthuset (avsnitt 2.2.2).
Att studera: En fin utsiktsplats med fin utsikt över det forna hamninloppet (örlogshamnen på
1600-talet) höga kulturmiljövärden (kyrkomiljön). Alldeles utanför Kyrkudden finns flera
äldre fartygsvrak. Rullstensåsens formelement. Djurö kyrka från 1600-talet.
Pedagogik: Lämplig plats för information är från toppen av åskullen vid det lilla lusthuset. En
karta från 1600-talet kan illustrera hur landskapet och en gammal örlogshamn/ankarplats
kunde ha sett ut. Vid kyrkentrén bör informationsskylt finnas om kyrkans historia.
7. Hummeludden
De tre sk kommuntomterna 1:15, 1:65 och 1:56 utgör ett stort hällmarksområde med tall. De
tre tomterna har hårt slitna hällar där lav- och mossmattorna är bortnötta. Fin sandbotten vid
stranden.
I södra delen av området når en del av ängen på 1640 års karta ner till stranden, vilket också
framträder på 1704 års lantmäterikarta.
På tomt 1:15 ligger bergets högsta punkt med rester efter kummel, se nedan. Konstruktionen
är antydd i den skissartade bilden på 1640 års lantmäterikarta.
Slitaget visar att området är viktigt för strandkontakt då större delen av stranden häromkring
är privat tomtmark.
På en naturstigsslinga är platsen en given målpunkt med viss möjlighet till bad.
Kummel på Koggberget enligt 1640 års karta (fig 11)
Lämningar efter det som bör vara kumlet påträffades på NO delen av den avgränsade och
slutna höjdkurvan 15 m ö h på fastigheten 1:15. Här finns fyra järndubbar (ca 2 cm i
diameter), troligen stöd för rest virke. Det är därför troligt att 1640 års karta ger en rimlig bild
av hur kumlet sett ut (fig 11). De fyra dubbarna är nedstoppade i borrade hål i berget och
fästade med beck och kilar (fig 19). De har efter användning blivit kapade med mejsel och
brytning efter nyttjandet. Tre av dubbarna bildar en triangel med ca 1,2 m in till mittdubben.
Två av dubbarna har en kil och en är kilad med en spik. Mittdubben har två kilar och i becket
finns en dateringsbar kolbit. Tolkningen blir att kumlet haft en mittstolpe, som stagats av tre
stöttor. Dessa fyra trästolpar har varit fästade i järntenar som borrats ner i berget (fig 19).
Det södra kumlet vid kyrkan har stått på åsmaterial, vilket gjort att resvirket stadgats på annat
sätt, troligen med sten. Här syns inga spår av konstruktionen idag. Kumlens örlogsanknytning
beskrivs ovan (avsnitt 2.2.2).
Ca 7 m SÖ om kumlet ligger en stensamling som troligen ej är en fornlämning.
23
3
Figurförklaring
Dubb 1 2 kilar och en kolbit
Dubb 2 1 kil
Dubb 3 1 spik
Dubb 4 1 kil
2
1
4
Fig 19. Detaljritning över de fyra dubbarna efter kumlet. Avstånden från dubb 1 till de övriga
tre dubbarna är 1,1 – 1,3 m.
Pedagogik: För att nå detta område måste vägskyltningen förbättras förbi alla tomter.
Stigarna bör uppmärksammas. Informationsskylt över kummelplatsen kan sättas upp där
stigen leder upp till bergets högsta krön från cykel- och gångvägen i NV.
Kyrkogården F öster om Koggberget
1640 års lantmäterikarta anger en kyrkogård F här (fig 11). Platsen ligger mellan bergen
Koggberget och berget österut, båda schematiskt angivna på lantmäterikartan. En närmare
granskning av kartan, som här är ganska schematisk, visar enkelt följande landskapselement
sydväst om kartans Maar. Först ängen D, sedan ett bergigt skogsområde, ängen D och sedan
ännu ett bergigt skogsområde (Gransberg). Sedan markeras kyrkogården och Koggberget med
platsen för kumlet G. Det är också så terrängen ser ut i området.
På platsen för markeringen av kyrkogården finns sedan länge en sommarstuga. Den ligger
relativt högt och med en skarp sluttning ner mot stranden. Denna sluttning slutar med en låg
stenmur i strandkanten. I sluttningen nedanför sommarstugan syns spår av schaktning av grus
som förts ner mot stenmuren i strandkanten. Denna urschaktning och utfyllning har dels
grundat upp den lilla vik som synt på lantmäterikartan, dels självklart också ödelagt lämningar
efter kyrkogården.
8. Maren och våtmarken väster där om
Maren var tidigare sannolikt en havsvik liknande den som Fladen är idag, men har genom
landhöjningen, dränering och naturlig igenväxning nu bildat ett våtmarkskomplex med
alsumpskog, gransumpskog, lövskogskärr och tallmossebildning. Om igenväxningen ostört
får fortsätta kommer området nordost om vägen utvecklas till en skvattramtallmosse. Området
söder om vägen (mot Eriksberg), som på 1600-talskartan markeras som äng, har fortfarande
karaktär av slåttermark med bl a stort inslag av hassel i lite torrare delar, men i fuktigare delar
som ett blött lövkärr dominerat av al och glasbjörk. Under perioden marken brukades som
odlingsmark fanns sannolikt ett väl fungerande dikessystem som dränerade området. Detta har
inte underhållits och nu genomgår området en ny försumpningsperiod och håller på att återgå
till att bli ett blött kärr om inte områdets dikessystem ses över. Alkärret i norr är blött och
dikat. Relativt ungt. Inga stora alsocklar. Delas av vägen mot Maren.
Floran i Maren är varierande beroende på tillgången på näringsrikare grundvatten eller som i
mossen näringen till mossen kommer huvudsakligen från nederbörden då kontakten med
grundvattnet har brutits. Artrikaste delarna är de äldre alsockelkärren. På mosspartierna finns
bl a skvattram, tranbär och vitmossa. I rikkärrsdelarna olika brunmossor såsom skedmossa
(Calliergon cordifolium) och spjutmossa (Calliegonella cuspidata).
Bland floran i övrigt märks vitpyrola, majbräken, ekbräken och älgört.
24
Fågel: I Maren finns en hägerkoloni med ca 10 par häckande hägrar.
Småfågellivet rikt med bl.a. grönsångare, gärdsmyg, grå flugsnappare, gransångare, svartvit
flugsnappare och grönsiska.
Pedagogik: Successionen från havsvik till mosse bör åskådliggöras på skyltar. En spång bör
byggas för en rik upplevelse av en ”nordlig mangrove”. Hägerkolonin behöver ha
respektavstånd till stigen, men information om hägrarnas biologi är intressant att informera
om.
9. Utloppet Maren
Maren (se även område 8) har sannolikt haft en funktion som skyddad havsvik som Fladen
har i dag med havsförbindelse både mot norr och söder. Förbindelse i söder är särskilt
intressant då här sannolikt legat en marin örlogsbas på 1600-talet. Det finns två tänkbara
utlopp. Tröskeln bör ha legat ca 4 m ö h, dvs det skedde en torrläggning ca 1700 och att det
var segelbart till början av 1600-talet. Kartan från ca 1640 visar att Maren saknade utlopp.
Utloppet är svårbedömt pga terrängen. Närmare studier behövs med kartering och avvägning.
Pedagogik: Att försöka rekonstruera hamn och seglingsmöjligheter från Vasakungarnas tid
och relatera dessa till svärdsfyndet och arkeologiska undersökningar.
10. Kuggholmen
Kuggholmen (tidigare Koggholmen) är en höglänt holme med både hällmarker och sandiga
glacifluviala avlagringar. Ön är bevuxen med gles tallskog med många mycket gamla tallar
(uppskattningsvis 300 år).
I söder finns lämningarna efter en karantänsanläggning.71 Den har efterlämnat en kraftigt
byggd husgrund (ca 25 m lång) och omgiven av en lång stensträng mot stranden. Denna låga
stenmur har troligen hållit trädgårdsjord på plats. Kring husgrunden växer nattviol, i övrigt en
trivial flora.
På högsta delen av ön finns spår efter markingrepp, troligen för grustäkt och insamling av
större stenar till anläggningen.
Pedagogik: Då ön är obebodd är den intressant för strandhugg och tillfälliga besök. En
informationsskylt i närheten av karantänsanläggningen vid stranden som berättar om koleran
och hur man försökte värja sig från smittspridning med dylika anläggningar är önskvärd.
11. Eriksbergsskogen
Detta är Djurös största sammanhängande skogsområde. Skogen har mycket stora kvaliteter
som rekreationsskog. Skogen är så gott som helt opåverkad av modernt skogsbruk och består
huvudsakligen av barrblandskog med talldominans på hällarna och i mossar och med gran
med inslag av asp och björk i övrigt. Skogen är gammal med många träd över 100 år och den
hyser också torrakor och lågor av stor betydelse för insektsfauna och vedsvampar.
Hackspettarnas näringssök i murken ved syns här och var. Vegetationen i skogen är dock
tämligen artfattig i övrigt och domineras av blåbär och lingon i fältskiktet. Några större
våtmarksområden finns i skogen bl a en mycket vacker tallmosse, där blåbärsriset dominerar i
fältskiktet och stundtals också skvattram (fig 20). I söder intill vägen finns ett rikare
våtmarksparti med alsockelkärr och annan sumpskog. Studierna av det äldre kartmaterialet
71
Väl beskriven av Jansson 1930.
25
visar att detta kärr en gång har varit åkermark. Redan 1704 finns ett mindre åkerområde här.
Utloppsdiket mot Träsket på 1640 år lantmäterikarta är djupt, nedskuret på sina ställen ca 3 m.
Området med de gamla åkrarna är nu i huvudsak ett alkärr. Det har stor variation i
vattenståndet. I äldre delar finns al på socklar. Karaktärsarter är en starrart (gissningsvis
tagelstarr, men har ännu inte några ax), svart vinbär, ormbunkar (lund- och majbräken). Här
finns en rik lövskogsmossvegetation.
Kantdikena mot fastmarken och röjningsrösena finns kvar, men efter upphörd hävd har
området sekundärt försumpats igen. Igenväxningen tycks ha påbörjats för kanske 80 år sedan,
dvs på 1930-talet. Hela detta försumpade område dräneras åt norr mot Byviken. Därifrån
löper också en stensatt gammal brukningsväg ner mot kärret (finns inte markerat på
ekonomiska kartan). Skogen har inventerats av Lena Pettersson.72 Skogen har högt naturvärde
och borde skyddas genom naturreservatsbildning.
Genom skogen löper några väl upptrampade stigar. Den största går från Eriksberg tämligen
rakt norrut och ansluter till landsvägen mot Vindö precis norr om samhället Björkås. Den har
sannolikt trampats i många generationer och är på några ställen stensatt. En stig med mer
östlig dragning genomlöper skogen också och en stig leder också ner till en brant skogsklädd
klippkust med badmöjligheter.
Uppe vid Björkås finns även möjlighet till bilparkering. Parkeringsplatsen skulle kunna göras
till en port till både Eriksbergsskogen och klipporna vid Byviken. Det finns således en
befintlig infrastruktur för att informera och visa Eriksbergsskogen.
Pedagogik: Områdets naturvärden kan lätt avnjutas från stigarna och här kan också diskreta
stolpar sättas upp med informationsmaterial. För att inte störa upplevelsen av den rofyllda
skogskänslan kan dessa stolpar bara ha ett nummer och så får man ta del av informationen på
platsen genom att läsa i en broschyr. Alternativt kan man få samma information genom att
ringa ett nummer på mobilen och få berättelse om platsen. Skogsområdets historik bör också
belysas i folder eller dylikt. Vid stigarnas entréer till skogen bör välkomnande
informationstavlor finnas om skogen och dess våtmarker.
12. Byviken, udden i sydöst
På SO-sidan av Byviken finns ett strandnära område som inte är bebyggt om som man lätt kan
nå från landsvägen. Från vägen leder en stig ut på udden. Härifrån finns en fin utsikt över den
gamla bytomten i väster och ut över By- och Djuröviken. På udden finns fina rundhällar med
tydliga isräfflor. Moss- och lavtäcket hårt slitet. Ett nedskräpat rekreationsområde. Några
tallar har brunnit. Badmöjligheter finns från klipporna.
Pedagogik: Rundhällar, isräfflor och vik som visar strandförskjutningen. Utblick över både
havsviken och bytomten samt byns norra gärde med modern bebyggelse. Att området är
lättillgängligt från stora vägen innebär också att människor med mindre känsla för
naturvärden också vistas här med slitage och nedskräpning som följd. Att här göra en större
pedagogisk insats för att väcka naturoch kulturintresse är lockande, men det är en stor risk
att informationsmaterialet bli vandaliserat. Att informera om vad allemansrätten innebär av
både rättigheter och skyldigheter skulle behövas. Kanske man tom måste sätta upp kärl för
källsortering av skräp för att få området attraktivt.
72
Pettersson 2008.
26
13. Djurö byplats och norra åkergärdet
Lantmäterikartan från 1640 visar med schabloner de tre gårdarna, platsen för byns
bebyggelse. Omkring den, utmed den rätt smala remsan mellan bergområdet och Byviken, låg
byns norra åkergärde. I början av 1970-talet bebyggdes området kring byplatsen av en rätt tät
radhusbebyggelse. Norr om byplatsen, på den gamla åkermarken, finns en äldre
sommarhusbebyggelse, nu med inslag av permanentbebyggelse. Trots den rätt täta 1900talsbebyggelsen och de många tomterna, framträder det äldre agrara landskapet. Detta i form
av åkerkanten, åkerytor och öppna diken, vilka tydligt framträder på 1640 års lantmäterikarta.
Dessutom finns inslag av en äldre vegetation. Bland träden kan nämnas grov oxel, äppel- och
körsbärsträd och tallar. Bland örtfloran kan nämnas betesgynnade arter som svartkämpar,
gullviva, prästkragar och gräsen vårbrodd och rödven.
Pedagogik: Området uppvisar både naturoch kulturvärden relaterade till förändringen från
agrarsamhälle till sommar- och permanentbebyggelse. Ett landskapsrum som visar ett
småskaligt bondepräglat agrart landskap förändrat till moderna boendeformer. Detta bör visas
med en centralt belägen informationstavla med kartor från 1640 och 2010, samt med äldre
bilder från byn. Ett antal informationsskyltar skulle kunna visa detaljer i detta område.
14. Djurö bys södra gärde
Lantmäterikartan från 1640 visar Djurö bys södra gärde omgivet av några ängar. Gärdet har
sträckt sig från daghemmet vid Fladen och upp mot Dyviken i norra delen av Bruksfladen.
Närmast Sollenkrokavägen har åkermarken under 1970-talet fått en rätt tät parhusbebyggelse.
Den når upp mot Kastanjevägen, som skär norra spetsen av det södra åkerområdet. Härifrån
och upp mot ängen E på 1640 års lantmäterikarta (fig 11) är det äldre agrarlandskapet
förhållandevis intakt. Den norra åkern C framträder liksom ängen E (fig 11). På
lantmäterikartan har områdena numrerats.
1. äng idag rätt öppen
2. och 3. åkrar, idag en rätt öppen.
4. äng? relativt högt beläget och skogsbeklätt bergigt område.
5. äng, sidvallsäng, låglänt och relativt sankt nu igenväxande.
6. Ett något högre beläget blandskogsområde nedanför det höglänta och bergiga området i
söder.
Sammanfattningsvis, från Sollenkrokavägen upp till Kastanjevägen en tät 70-talsbebyggelse,
som ödelagt 1600-talets agrarlandskap. Norr om Kastanjevägen är ytorna C och E relativt väl
bevarade, se ovan.
Pedagogik: Djurö bys södra gärde är idag knappast lämpligt som besöksmål eftersom 1970talets bebyggelse suddat bort de äldre markspåren.
15. ”Byvägskärret” (fastighet 4:279)
Ena delen av våtmarken är ett gungflyartat kärr med tuvor och en ung igenväxande
trädvegetation med glasbjörk, al och inslag av små granar och tallar. Bland floran kan nämnas
kärrbräken, grenrör, tranbär och skvattram på större tuvor. Här finns också inslag av vass,
hundstarr (Carex nigra), kråkklöver, vitpyrola och ängsull. Vitmossan dominerar, men med
stort inslag av olika brunmossor.
Från kärret övergår våtmarken mot NO till mindre fuktiga marker som fortfarande är öppna fd
åkermarker, men som pga sämre dränering från igenväxande diken håller på att försumpas.
Igenväxande och försumpad åkermark har också koloniserats av glasbjörkbestånd som nu nått
27
en storlek så att självgallring uppstått. I våtmarkskomplexet ingår också bestånd av äldre
lövträd på tydliga socklar. Här finns inslag av sälg. I fältskiktet finns rikligt med kvickrot,
skogsfräken, ormbunkar (maj- och örnbräken, träjon och ett exemplar av granbräken),
skogsviol och olika mossor (främst hakmossa). Området saknar åker och äng på
lantmäterikartorna från 1640 och 1703. Att det senare varit åker framgår framförallt av att det
omges av kantdike och större dräneringsdike i utloppet.
Att visa: Ett mycket varierat våtmarkskomplex som uppvisar olika kärrtyper beroende på
fuktighetsgrad och hur långt successionen gått från upphörd hävd. Området omges dessutom
av barrblandskogar som är tämligen opåverkade av skogsbruk med upplevelsevärden för
besökaren.
Pedagogik: Åkersuccession: fuktighetens variation ger olikartad vegetation.
16. Området vid Tranviksströmmen
Intill det smala sundet har en vassbård utvecklats på de grunda strandpartierna. Från
vassbältet vidtar en fuktig alskog med rik örtflora för att längre upp mot strand bilda en
askdominerad ung skog med inslag av grova äldre lövträd, ek, asp, sälg mm. Även
hasselinslaget är stort. Sannolikt tidigare öppnare slåttermark som håller på att växa igen till
sluten lövskog där också unggran vandrar in. Hela området har en frodig artrik örtflora och är
också ett fågelrikt område. Här finns riktigt grova alar.
Från det strandnära området ansluter stigen i söder till vägen från Svartträskets
fritidshusområde.
Pedagogik: Målpunkt om en vandringsslinga markeras genom skogen upp mot Svarträskets
vägar. Den rika floran och det intressanta lövträdsbeståndet kan förklaras genom äldre
markanvändning och särskilt gynnsam jordmån och grundvattentillgång.
17. Barrskogen med Svartträsket söder och sydost om Tranviksströmmen
Bilvägen som går NV från Byviken upp mot Tranviksströmmen slutar vid några
strandfastigheter. Därifrån leder en stig förbi de sista sommarstugorna vid stranden in i
skogen och fortsätter sedan till Tranviksströmmen och anknyter sedan åter till vägarna vid
Svartträsket. Denna skog är barrdominerad med partier av hällmarkstallskog på höjderna,
men i övrigt mer varierad skog med tall, gran och asp. Skogen är gammal och ej påverkad av
modernt skogsbruk med många träd uppskattningsvis över 100 år (se också fig 21). Död ved
finns i riklig mängd både torrakor och lågor i olika förmultningstadier. En stig går också mot
Svartträsket i mer sydligt läge och tangerar myrområdet söder där om (område 18).
Svartträsket är en brunvattensjö som omges av hällmarker och små gungflyartade kärr. Sjön
är också omgiven av fritidshus och skogen är utgallrad för att skapa utsikter över sjön. Trots
alla fritidshusen och vägarna är sjöns omgivningar tilltalande. I strandkanten växer smal
kaveldun och skvattram. I övrigt dominera ljung, lingon och blåbärsris.
Pedagogik: Intressant här att studera är hur ett skogsområde utvecklas långsiktigt utan
skogsbruk. Brunvattensjöns brunfärgning av humusämnen kan vara intressant att informera
om och vilka djur och växter som är anpassade för det.
28
18. Skogslyckan i nordväst
Skogslyckan ett sommarstugeområde men norr om detta vidtar ett skogsskifte som inte är
bebyggt 4:5 IV. Den norra delen av detta skogsskifte mot Tranvikströmmen är beskrivet som
område 17.
Skogen är här omväxlande med ryggar med hällmarkstallskog och sänkor med olika myrar. I
söder en dikad blåbärsmosse.
Åt norr en blöt tallmosse med höljor och med inslag av björk. Flora med blåbär och
skvattram. Dessutom tuvull och björnmossa.
Ytterligare åt nordväst ett fattigkärr med bl a starrmattor av blåsstarr (Carex vesicaria ) och
vitmossa. Våtmarken dräneras mot NV.
Genom sin orördhet och sina välutbildade våtmarker är området attraktivt för
skogspromenader. Stigar löper igenom området (se även fig 21).
Då området är otillgängligt lämpar sig inte området som målpunkt i en naturstig över ön.
19. Slangudden
I söder mot Högmalmarna finns en hög bergig kust. Slangudden har ett ursprung i ett äldre
(anlagt 1843, avsnitt 2.2.3) och ännu välbevarat torp, nu omgivet av flera sommarstugor. Det
äldre genuina torplandskapet träder nu fram med bebyggelse, små åkerytor och betesbackar.
På betesbackarna och kring torpbebyggelsen finns en kulturgynnad flora. Bland träden finns
vårtbjörk, ask, tall och en. Bland de äldre nyttoväxterna finns fruktträd (krikon, äpple,
körsbär, nypon och syren). Andra kulturgynnade växter är Adam och Eva, mandelblom,
backlök, styvmorsviol, vårbrodd, liljekonvalj, johannesört, narciss, renfana, getrams och
gullviva. Dessutom finns störande inslag i form av lupin och hundkex.
Öster ut från torpet finns flera sommarstugor. Vidare österut från fastigheten Burguz vidtar en
brant bergig kust mot Tranviksströmmen.
20. Skepparviken
Söderut från torpet Slangudden finns en äldre tallskog ner mot Skepparviken. Skepparviken
omges på ömse sidor av rätt höga berg ner mot den skyddade viken. Norr mot vägen finns en
grov dubb, nedsatt i borrat hål och fastsatt med beck och en spik. På andra sidan viken en
smalare ögla i berget. Detta antyder någon form av marin verksamhet i Skepparviken, som
ligger väl skyddad i Älgöfjärden.
I klippskrevor på det sydexponerade området förekommer bl a tulkört som här också hyser en
specialiserad skinnbagge (riddarskinnbaggen) som enbart lever på den giftiga tulkörten (se
område 3).
Innersta viken i SO är början på en smal tidigare odlad dalgång som sträcker sig ända upp till
de fritidshusbebyggda åkermarkerna i OSO. Närmast vattnet en klibbalskog som sedan
övergår i mer eller mindre öppen gräs och örtmark öster om vägen som åter sluter sig österut
till en björkdominerad blandskog. Längre åt öster sluter sig skogen mer med gran och
hasselinslag och överst i dalgång mot fritidsbebyggelse finns en fuktskog som karaktäriseras
av framförallt grova aspar. Skogen är en nyckelbiotop för hotade arter. Här finns en mossflora
av stort intresse och även svampar och vedinsekter torde förekomma då det finns gott om död
ved. Många av träden har hackspetthål och andra hålbyggande fåglar borde ha gynnsamma
livsbetingelser här.
29
Bland de dominerande örterna i fältskiktet märks harsyra, ormbär, tvåblad och vitsippa. Bland
mossorna gräsmossa (Brachythecium rutabulum), mörk husmossa (Hylocomium umbratum),
västlig hakmossa ( Rhytiadelphus loreus), Ortthotrichum –arter på hassel och asp.
Pedagogik. Hög tillgänglighet och badbart. Området visar fint en strandsuccession från
havsvik och upp mot odlingsbar mark. Här framträder geologin i form av en sprickdal och
botaniken i form av en växtsuccession från strand via fuktskog till relativt högt belägen odlad
mark.
21. Högmalmarna
Från gnejsklipporna i norr vid Sikudden och ner till badstranden N Ladudden finns ett stort,
men numera övergivet, grustag ner mot stranden. Här finns lämningar efter en mindre
utskeppningshamn. Grustaget sträcker sig ner mot badstranden N Ladudden. Området präglas
av igenväxning med tallskog efter upphörd brytning. Grusbrytningen avslutades innan
lagstiftningen ändrades så att täktplan med sanering av området efter avslutad täktverksamhet
var en skyldighet. Området ger därför ett stökigt intryck, också med bilvrak och annat skräp.
På en del av de grusiga, sandiga täktytorna har lingonsläktingen mjölon koloniserat och täkt
marken.
Området bör saneras och därmed kan skapas ett attraktivt strandnära område tillgängligt för
allmänheten.
Strandnära området söder Ladudden
Detta område är attraktivt naturområde med flacka stränder på sandiga marker med delvis
gammal åker, men också slåtter och betesmarker ursprungligen som nu omskapats till stora
sommarstugefastigheter omgivna av högvuxna trädbestånd eller som mot Dyvik mer
högvuxen slutet skog. Nedan beskrivs några områden som är tillgängliga för strandkontakt.
22. Ladudden och Lillebo
Vidsträckt nu nedlagd, men huvudsakligen öppen åker. Den omges av diverse sommarstugor.
En stig leder ner till Norsviken. Det är en vassvik med igenväxande hagmark i söder.
Pedagogik: Möjligen skulle en kartanalys ge underlag för att illustrera åkermarkens
förändring i fält.
23. Koludden
Markerna vid Koludden är delvis gammal åkermark (se område 22), men i detta obebyggda
område ner mot havet vid Koludden finns nu en hagartad skog med gamla hamlade björkar. I
ängsfloran märks fortfarande några betesgynnade arter såsom Adam och Eva, gullviva och
tvåblad. Igenväxning pågår med bl a stora högvuxna granar.
Bedömning: Attraktivt strandnära område som genom återtagen beteshävd skulle gynna
ängsfloran.
Åkerområdet i norr och väster skulle kunna genomgå en kartanalys för att beskriva åker med
förändringar från etablering, framväxt och nedläggelse. Lantmäterikartan från 1703 visar en
äng innanför Norsviken. Från denna första kartindikation har sedan ängen successivt övergått
i allt flera åkrar.
Pedagogik: kan vara målpunkt för en natur- kulturstig på Djurö med informationstavla.
30
24. Märrgrundet
Ytterligare en plats som går att nå mellan strandfastigheterna runtomkring. Ner mot
havsstranden finns klippor med stöt- och läsidor. En stig med två staket och med grind vid
vägen leder ner till stranden. Kring Byviken påtagligt stor del av stranden är privatiserad.
Intressant udde för utblickar och med några stora tallar som sevärdheter, men tillgängligheten
borde öka om platsen ska vara målpunkt vid en rundtur på Djurö.
25. Skepparöskogen
Merparten av området ligger på glacifluviala avlagringar. Försök gjordes att kartlägga
områdets topografi och markera åsryggar mm. Det visade sig att ryggar av åsmaterial här är
kraftigt ursvallat med runda block i ytan och hade en orientering i nord - sydlig riktning.
Karteringen visade också att flera strandterrassnivåer kunde skönjas. Möjligen kan den
glacifluviala depositionen av rundade stenar, grus och sand hänga ihop med den period då
isen stod stilla här under en period då klimatet ånyo försämrades (Mellansvenska
israndzonen) som förklarar de relativt stora glacifluviala avlagringarna här. Området ligger
relativt högt 10-15 m ö h.
Lättillgänglig skog med inslag av torrakor och gamla grova aspar ökar områdets värden för
den biologiska mångfalden. Mot Stenkilarna bergsryggar med mycket opåverkad
hällmarkstallskog. I dalgångarna ner mot Stenkilarna rikare vegetation med bl a blandskog
med ek, asp och enstaka äldre lindar.
26. Stenkilarna. Området kring punkterna 5 och 6
Punkt 5: Utsikt från berg ut över Älgöfjärden. Bästa utsikten finns något nordost om högsta
punkten på berget. Från denna plats syns vidsträckt fjärd och Värmdölandet på ett fint sätt.
Problem: Först att platsen ligger något perifert till bl a från vägen och andra besöksvärda
platser. Dessutom saknas vattenkontakt. Positivt dock med en orörd hällmarkstallskog och att
det finns flera stigar i området. Vill man få en bra utsikt över stränderna närmast finns en
mycket bra utsiktspunkt från berget närmast stranden i SO precis väster om den samfällt ägda
strandremsan här.
Att studera: skärgårdslandskap, sprickdalslandskapet, segelled.
Pedagogik: En upplevelseplats med utblickar över mellanskärgården. Geologi och topografi
och hur detta landskap bildats kan åskådliggöras på skyltar eller skärmar i ett utsiktstorn där
man på karta visar hur skärgården breder ut sig och hur segelleder följer sprickdalslandskapets
förkastningslinjer. Här kan man också diskutera en gradient från det utsötade vattnet närmast
Stockholm till det mer salta vattnet på Älgöfjärden och hur kväve och fosforföroreningar avtar
här ute. Hur detta påverkat havsvegetationen och fågellivet kan också illustreras på skylt i
tornet.
Kulturvärden: Relationen Djurö och Stockholm kan beskrivas i en text på en
informationstavla. Förändringar i tid och rum från stad till sommarstugeområden och till
utskärgården med gles bebyggelse kan också illustreras. Dessutom hur skärgården successivt
förändrats genom åren från gles bebyggelse till allt tätare.
31
Visning: Utsiktstorn bör vara 15 m högt för att ge utblickar och ”känsla” att se ända till
Stockholm. Torn ger ”kartupplevelse”. Det bör ligga högst upp på berget. Dyrt. Alternativt en
skyltning med kort text. Den föreslagna informationen kan naturligtvis finnas i ett Visitor
Center.
Om man föredrar berget närmast vattnet som utsiktspunkt blir inte utsikten milsvid men ändå
mycket betagande. På östra delen av detta berg, påträffades en vinkelformad stensträng
formad som ett värn med 0,5 - 0,7 m högt staplade stenar (vissa skarpkantade). Anläggningen
ligger ca 5 m ö h. Nedanför den och i strandkanten syns ett troligt stenlagt bryggfundament ut
i vattnet (på samfällighetens mark).
Området kring punkt 6 har spår av ängsbruk och det framträder på 1704 års lantmäterikarta.
Här finns gamla björkar och buketter av stor hassel.
Området mellan Stenkilarna och Bruksfladen har till stor del varit odlingsmark. Ett äldre
ängsområde på 1704 års lantmäterikarta har senare blivit åker. Här finns spår av odlingen, bl a
genom öppna diken. Dock är den äldre floran helt borta och det finns en skarp gräns mellan
öppen mark och omgivande skog. Således är området ett dåligt exempel på ett äldre
bondepräglat landskap med bl a ängsbruk. Intressant kan ändå vara att studera hur naturen
med buskar och träd återtagit odlingsmarken efter upphörd hävd.
Västra delen av stranden till Bruksfladen kan upplevas från brukningsväg men i söder och
öster (med undantag av badplats) är det tomtmark och inte tillgängligt för allmänheten.
Stranden söder om Bruksfladen är delvis hävdad ängsmark och här finns grova träd. Det
gamla sundet mellan Skepparön och Djurö består av ett låglänt öppet landskap med flera
mycket gamla tallar och ekar. En ek är fridlyst som naturminnesmärke och står alldeles intill
stora landsvägen mot Sollenkroka.
27. Västerängen (innanför Västerängsholmen)
Området har fritidsbebyggelse i söder och i norr som blockerar stränderna. I söder en röjd
gammal åker med dåligt hävdad mark med visst bete. Här är gullvivan karaktärsväxt. I sydost
finns en bättre hävd. Mot stranden i nordväst en gallrad strandskog med enstaka äldre och
solitära lövträd, bl a björk, ask, asp och poppel. Dessutom visst slyuppslag av al.
Upp mot norra Ängsholmen, väster om vägen, finns välvårdad hävdad strandskog. De låglänta
delarna av området var äng på 1704 års lantmäterikarta. Idag framträder ännu vissa äldre
ängspartier. Området innehåller flera fritidshus. Området finns upptaget av Skogstyrelsen som
särskilt värdefullt ur naturvårdsynpunkt (Skogens Pärlor 2010) och som helhet är det glesa
skogsbeståndet artrikt med flertalet lövträd med många grova äldre träd och en fukttallskog
mot stranden med rik örtflora. Då fritidstugorna ligger spridda i området är tillgänglighet och
framkomligheten begränsad, men om man följer vägar och stigar kan man få en rik
naturupplevelse med rik flora och artrik fågelfauna.
Att studera: flora, fågelliv, äldre grova träd.
28. Pålsudden
I den allra NO-ligaste del av Djurö finns möjlighet till strandkontakt på liten brukningsväg
som leder fram till sunden mellan Prästmaren, Kuggmaren och Kuggviken. Små skyddade
vikar mellan bergsbranter karaktäriserar området. Bitvis örtrik lövskog och alkärr med stor
32
biologisk mångfald och många äldre ekar och andra lövträd. Mot södra delen av Skarpös
branta strand är utsikten fin.
Vår bedömning är att den allemanstillgängliga marken är så begränsad så att området inte kan
rekommenderas som en målpunkt för utflykter på Djurö.
4 Områden med upplevelsevärden lämpliga för besöksstigar
De områden vi beskrev i kapitel 3, ser vi alla som intressanta utflyktsmål eller stationer på en
promenadslinga. För att bli möjliga att rekommendera allmänheten att besöka måste de vara
markerade i terrängen och godkända av markägare m.m. Vårt urval av besöksstigar grundar
sig därför bara huvudsakligen på att natur/kulturstigarna får olika längd och att flera
sevärdheter kan nås under promenaden. Texten här bygger på den mer utförliga texten i
kapitel 3. Vi beskriver här fyra avgränsade sk stigområden lämpliga för naturoch
kulturstigar. Däremot har vi här inte tagit med områdena 25 - 28. De ligger rätt isolerat. I
Skepparöskogen kan det vara lämpligt att avvakta eventuell framtida exploatering.
De nedan beskrivna stigområdena har valts ut med hänsyn till uppdragsgivarens önskemål,
närheten till Djurönäsets konferensanläggning (bl a med en möjlig framtida Visitor Center)
och de naturoch kulturvärden vi uppfattat på Djurö. Inom stigområdena finns de områden vi
beskrivit. Deras naturoch kulturvärden får således i en nästa arbetsfas utvärderas för en
inpassning i en eller flera stigar. Det är självklart ett omfattande arbete som bl a måste ta
hänsyn till markägare, infrastruktur och inte minst frågor relaterade till hur naturoch
kulturvärden skall blir upplevelsebara. Vi berör dessa problem i avslutningskapitlet 5.
Djurönäset
Här finns möjligheter att visa Djurönäset med två olika slingor(karta fig 23). De är tänkta att
nyttjas en och en eller båda tillsammans. Dessutom är slingorna tänkta att nyttjas från
Djurönäsets konferensanläggning och/eller det sk Visitor Centre.
I området finns redan ett fint stigsystem. Möjligen skulle det förbättras längst i söder för
passage under Djuröbron. Vidare bör de befintliga byggnaderna (Sjöboden och Bastun) kunna
nyttjas för visningsändamål.
Slinga 1. Västra Djurönäset
Slingan berör områdena 1 och 2. Området innehåller rundhällar med isräfflor, illustrerar
strandförskjutningen och en tydlig vegetationszonering från stranden och upp i en liten
dalsluttning där olika arter av träd, buskar, fältskiktsarter och lavar och mossor avlöser
varandra. Dessa illustrerar både succession beroende på landhöjning och succession beroende
på att hävden av området upphört och att det nu sker ett igenväxningsförlopp. Här finns också
en artrikare lövträds- och örtrik flora. På klippstranden finns ett välutbildat blåstångbälte som
kan vara av särskilt intresse. När det gäller kulturvärdena finns ett äldre torplandskap. Vidare
ger havsutblickar möjligheter att visa Riksvasans förlisningsplats och Älgöfjärden.
Slinga 2 Östra Djurönäset
Slingan berör områdena 3. Från Djurönäsets kursgård finns stigar i skogs- och bergsområdena
mot havet (södra delen av Kanholmsfjärden). Stigen är delvis markerad som naturstig men
saknar information om vad man kan se idag från stigen. Stigen ger utsikt över branterna som
utgör en sk förkastningsbrant. Trots närheten till kursgården med många besökare håller sig
folk till de stigar som finns och därför är skogen – blåbärstallskog, ljungskog,
hällmarkstallskogar huvudsakligen ursprunglig och opåverkad av slitage. Här finns också
goda exempel på inlandsisens påverkan på landskapet med fina rundhällar.
33
Utmed promenadstigen passerar man klipphyllor eller små klippträdgårdar med avvikande
intressant flora.
Djurhamn
Här finns möjligheter att visa framförallt kulturvärden på Djurö(karta fig 24). Här finns
möjligheter att besöka Fladen, med bl a varvsverksamheten och den fina kyrkomiljön.
Dessutom få information om örlogsverksamheten på Djurö.
Stigen skulle kunna gå från Talludden, runt Fladen ner mot kyrkan. Härifrån finns ett otydligt
stigsystem upp mot Maren. Det blir då viktigt att besökaren leds ut till Hummeludden och
finner stigar norr om bebyggelsen vid Gansberg och Hamnen. Från Maren leder befintliga
stigar och gångvägar ut till Sollenkrokavägen. En anslutande stig från kursgården ner till
Talludden och förbi Talludden ner till Fladen skulle vara önskvärd.
Stigen passerar genom områdena 4 - 9, dessutom ses område 10 Kuggholmen härifrån. Från
sjövägen nås dessa besöksmål ganska väl också.
I området finns grunda havsvikar, en ås och åspartier med havsutsikt. Dessutom finns bergiga
partier med hällmarker. Vissa områden har fin sandbotten. Det förekommer också alkärr och
mossar. Här finns också möjligheter att beskåda områden som visar strandförskjutningen.
När det gäller vegetationen finns hävdad strandäng i västra Fladen. Det förekommer också en
lövträds- och örtrik flora. Bland skogstyper finns både hällmarkstallskog, gammal
blåbärstallskog och lövskog. Det finns också en bevarad strandskog utanför bebyggelsen. I
Maren finns en hägerkoloni.
Det äldre bondelandskapet representeras av ängar och nedlagda åkrar av olika ålder. Den
marina verksamheten representeras av äldre hamnar, vrakplatser, maritim fyndplats,
svärdsfyndet, kummelplatser och två tidiga kyrkogårdar. Vid Fladen finns en lång
varvsverksamhet och sockenkyrkan med prästgård och kyrkogård. På Kuggholmen finns
lämningar efter karantänsanläggningen.
Eriksbergsskogen
Området består av områdena 8, 11och 12(karta fig 25). Eriksbergsskogen utgör ett stort och
variationsrikt skogsområde på Djurö. Upplevelsevärdena av en sådan orörd skog är stora.
Informationen bör vara diskret för att inte eliminera skogskänslan. Information bör därför ske
såsom vi beskrivit i områdestexten. Här finns ett bra befintligt stigsystem, som skull kunna
kompletteras med både nya stigar och ett spångsystem över våtmarkerna i Maren.
I området finns exempel på strandförskjutning, havsutsikt och rundhällar. Här finns också en
äldre flerskiktad barrblandskog och inslag av lövträd och örtrik flora. Vidare finns alkärr och
tallmosse. I Maren finns en hägerkoloni.
Bland kulturvärdena finns den agrara markanvändningen representerad av spår efter ängar och
numera igenväxande olikåldriga åkrar. Över Byviken finns en fin översiktlig vy över Djurö
bys centrala delar.
Kring Maren finns platsen för svärdsfyndet och nyligen undersökta maritima fyndplatser.
Djurö nordväst
Området består av områdena 13 – 24 (karta fig 26). Här finns både en omfattande
fritidsbebyggelse och stora områden med tät bebyggelse från 1970-talet. Trots det finns
attraktiva naturoch kulturvärden, bl a större skogsområden med intressanta våtmarker.
Vidare finns här flera badvikar.
När det gäller naturvärden utifrån geologi finns flera områden med hög bergig kust och
havsutsikter. Dessutom rundhällar med klippor med både stöt och läsida. Här finns också
sandstränder och ett grunt sund. Svartträsket är en brunvattenssjö. Vidare finns ett nedlagt
grustag.
34
I flera områden finns lövträds- och örtrik flora, vidare örtrik strandäng, strandskog och partier
av hagmarkskaraktär med hamlade björkar.
Bland skogstyperna kan nämnas gammal och högvuxen barrskog, tallskog, tallskog med
mjölon och aspfuktskog. Fuktiga områden utgörs av gungflyartat kärr, sumpskog och vassvik.
Dessutom förekommer häcklokaler för sjöfågel och platser med riddarskinnbagge.
Kulturvärdena representeras av områden med agrar markanvändning med platsen för Djurö
bys bebyggelse, ängar och olika generationer av upptagna och numera nedlagda åkrar. Vid
Slangudden finns en välbevarad torpmiljö, egentligen en vid laga skiftet utflyttad gård från
Djurö by.
5 Förslag på fortsatta arbeten
I vårt uppdrag har inte ingått att hantera den komplicerade frågan med markägartillstånd osv.
Det är ju en fråga som Stiftelsen hanterar på annat sätt. Det innebär också att vi inte kunnat
mer i detalj preciserat stigarnas dragningar.
Kapitlet däremot ger några förslag kring teman relaterade till naturoch kulturvärden på
Djurö. Dessa teman är tänkta som underlag för att mer exakt planera lämpliga stigar.
Dessutom kan de användas som underlag för olika typer av informationsmaterial knutet till
den Sjöhistoriska stigen. Efterföljande ger förslag på olika andra tillkommande
arbetsuppgifter inför planering av stigen. Avslutningsvis antyder vi några tilläggstjänster vi
skulle kunna bidra med.
5. 1 Förslag på visningsbara teman













Djurö - Stockholm - Östersjön: såväl naturvetenskapligt som historiskt särskilt
avseende på örlogsverksamheten. Kommunikationsstrukturen från Stockholm och
kontakterna över Östersjön.
Djurö i Stockholms skärgård: En ö i mellanskärgården. En beskrivning hur naturen
förändras från inneskärgården mot mellanskärgården och vidare till
ytterskärgården. Fågelliv, fiskförekomsten, vegetationen och klimatet förändras
efter denna gradient. Örlogshamnen och verksamheten runt denna är givetvis ett
huvudtema.
Sprickdalslandskapet: Den geologiska långa tidsepoken från två miljarder år sedan
då urberggrunden bildades till dagens sprickdalslandskap.
Inlandsisen (makroperspektiv) (monterförslag A:3 b): från is - hyvel - mortel - hav
- landhöjning - svallning - torrläggning.
Isälvarna och deras spår i landskapet. En stor del av Djurös centrala del upptas av
material avsatta i mäktiga isälvar vid isens avsmältningsskede.
Strandförskjutningens påverkar på svallning växtligheten, markvatten mm.
Strandförskjutningens betydelse för båtfart, odling, fiske mm.
Strandförskjutning (mikroperspektiv I): Klippstrand från tångbälte till lavklädd
hällmarkstallskog.
Strandförskjutningsförloppet (mikroperspektiv II): från mjukbotten till strandäng.
Strandförskjutningens betydelse för kolonisation och skärgårdsbons
resursutnyttjande.
Skärgårdens klimat. Solskenstimmar, exponering för sol, vind, is och vågor,
nederbörd.
Naturtyper: beskrivningar av de i skärgården förekommande naturtyper och under
vilka villkor dessa har kunnat utvecklas.
Skogstyper (se ovan).
35









Utsiktspunkter (monterförslag A:5 a).
Biotoper för flora och fauna: t ex flyttfågel, fiskens yngelkammare, svampmark
Faunans långsiktiga förändring: arter har kommit och gått.
Vegetationssuccessioner: strandäng/ klippor även under vattenytor.
Ängens succession (monterförslag A:2 a): kolumner med arter och förklarande
text:
Nyttjandefasen (tramp, slåtter osv), älskliga fasen, igenväxningen från örtrik
gräsmark till sly och buskmark till skog.
Agrar markanvändning: bebyggelse, åker, äng och skogsbete.
Bebyggelsens framväxt över tid: från kolonisation till dagens moderna bebyggelse.
Skärgårdsbondens år: olika sysslor bl a vad gäller markanvändning och fiske.
Örlogslämningar.
5.2 Förslag på olika tillkommande arbetsuppgifter
Ovan har vi sökt beskriva de olika områdenas status idag med fokus på naturoch
kulturvärden. Inför ett användande av platser för visning måste flera ställningstaganden göras
om besöksplatserna, bl a följande:
1. Platsens egenskaper
Vilka naturoch kulturvärden skall visas? Finns annat av upplevelsevärde, som fiskeplatser,
badplatser mm. I sammanhanget är det viktigt att fundera på besöksplatserna: antal, läge,
koppling till slinga/slingor, relaterat till besökskategorier (t ex barn-ungdom, turister).
2. Platsens nåbarhet
Det är viktigt att bedöma platsernas tillgänglighet. De måste kunnas nås t ex till fots och /
eller cykel. På Djurö finns en rätt omfattande bebyggelse med bl a hindrande staket. Samtidigt
finns redan nu ett omfattande stigsystem. För en planering är det nog viktigt att ha flera
förslag på stigar, som efterhand utvärderas.
2. Visningsmetodik
Utformningen av besöksplatserna är viktig ur flera aspekter. Redan nu finns flera projekterade
förslag. För några besöksmål och temata, har vi föreslagit lämpliga besöksstationer enligt
arkitektvisioner. Samtidigt skall de passa till den information som skall förmedlas på platsen.
Utformning skapar också bygg- och skötselkostnader. Hur välja mellan informationstavlor,
trycksaker, utsiktstorn mm? Idag är det ju även möjligt att ge platsinformation via telefon och
internet. Kameraövervakning som kopplas till internet (bild och ljud): fågel, flora, väder.
Som geografer vill vi lyfta fram kartor som pedagogiskt instrument.
Hur skall information länkas mellan ett Visitor Center och de olika visningsplatserna utmed
stigarna?
3. Tidsskalor
En viktig information är de olika tidsskalorna som är förknippade med naturoch
kulturvärdena. Det gäller t ex kvartärgeologiska och historiska tidskalor. Till detta kan man
nog också lägga årstider, som kan förmedlas med bildspel och på en hemsida via kamera som
visar den aktuella årstiden. En sådan kamera skulle också kunna förmedla aktuell väderlek.
4. Platsens skötsel
Behov av skötsel i form av åtgärder såsom rensa från skräp, röjning och gallring. Det kan
också finnas ett behov att bedöma platsernas känslighet för slitage mm.
Behöver platserna eventuellt ett mer formellt skydd. Det finns ju tankar att Eriksbergsskogen
skall bli naturreservat.
36
5.3 Tilläggstjänster
Om stiftelsen finner det intressant, skulle vi framledes kunna utföra följande arbetsuppgifter,
som självklart måste preciseras:






Skötselplan
Textskrivning
Besöksplatsernas utformning
Från Visitor Center för Djurö till ”naturrum” för skärgården i Värmdö kommun.
Förslag på informationsstruktur. Lätt att det bli fel om det inte görs av sakkunniga.
Skyltplacering. Skötselplaner för särskilt viktiga målpunkter. Uppföljning.
De befintliga och föreslagna stigarna samt besökspunkterna bör positionsbestämmas
med GIS för att kunna upprätta en detaljerad karta över Djurös naturoch
kulturvärden.
Strandförskjutningsförloppet kan illustreras med ett bildspel som visar hur land vuxit
fram i Djurö- och Värmdöområdet. Vi har tagit kontakter för att ordna ett sådant
bildspel.
37
Källförteckning
Litteratur
Bergström, S. (1957). Om allmänt vattenområdes rättsliga ställning. Institutet för offentlig
och internationell rätt. Stockholm.
Hedenstierna, B. (1949). Stockholms skärgård. Kulturgeografiska undersökningar i Värmdö
gamla skeppslag. Geografiska Annaler. Band XXIX. 1947. Stockholm.
Holmlund, P. & Jansson, P. (2003). Glaciologi. Stockholms universitet. Vetenskapsrådet.
Jansson, E.A. (1930). Djurö. Tidsbilder från en märklig ö i Stockholms skärgård. Stockholm.
Jansson, U. (1998). Odlingssystem i Vänerområdet. En studie av tidigmodernt jordbruk i
Västsverige. Meddelanden Nr 103. Kulturgeografiska institutionen. Stockholms universitet.
Stockholm.
Laufeld, S. (1993). Mineral och bergarter. Svenska Turistföreningen, Helsingborg.
Moberg, L. (1958). Åker- och ängsnamn på Djurö och Vindö. Uppsats för nordiska
proseminariet. Stockholms högskola. Ht 1958. Stockholm.
Norman, P. (1993). Medeltida utskärsfiske. En studie av fornlämningar i kustmiljö. Nordiska
museets handlingar 116. Stockholm.
Norman, P. (2006). Bebyggelseutveckling i östra Södermanland under sen järnålder och
medeltid. I Lilja (red) Människan anpassaren – människan överskridaren. Natur, bebyggelse
och resursutnyttjande från sen järnålder till 1700-tal med särskild hänsyn till östra
Mellansverige och Södermanlands kust. Rapport från projektet: Förmoderna kustmiljöer.
Naturresurser, klimat och samhälle vid östersjökusten före 1800 – ett miljöhistoriskt projekt.
Södertörns högskola. Research reports 2006:4. Stockholm.
Norman, P. & Windelhed, B. (2008 a In press). Förändringar av tidig bebyggelse och
markanvändning i två kustområden i Södermanland och på Ösel. Ännu ej publicerad rapport
från projektet: Förmoderna kustmiljöer. Naturresurser, klimat och samhälle vid östersjökusten
före 1800 – ett miljöhistoriskt projekt.
Norman, P. & Windelhed. B. (2008 a In press). Rågön. En bebyggelsehistorisk studie i
Södermanlands skärgård. Ännu ej publicerad rapport från projektet: Förmoderna kustmiljöer.
Norman, P. & Windelhed, B. (2009). Tidiga lokalsamhällen på Djurö i Stockholms södra
skärgård ca 800 – 1700. En projektidé. I Schoerner (red) Skärgård och örlog. Nedslag i
Stockholms skärgård. KVHA. Konferenser 71. Stockholm.
Olwig, K. (2000). The place ecology of landscape. I Skärbäck (Red.) Planering för landskap.
Stad & land nr 166. SLU Alnarp. Lund.
Pettersson, L. (2008). Eriksbergsskogens naturvärden. Flora, fågelfauna och skogsbiotoper.
Skogens utbredning och biotopfördelning över Djurö-Vindö-Skarpö. Examensarbete i
biogeovetenskap. B-23. Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi. Stockholms
universitet. Stockholm.
Petersson, M. (2006). Strandförskjutningen i Södermanland. I Lilja (red.) Människan anpassaren människan överskridaren. Natur, bebyggelse och resursutnyttjande från sen järnålder till 1700-tal med
särskild hänsyn till östra Mellansverige och Södermanlands kust. Rapport från projektet: Förmoderna
kustmiljöer. Naturresurser, klimat och samhälle vid östersjökusten före 1800 – ett miljöhistoriskt
projekt. Södertörns högskola. Research Reports 2006:4. Stockholm.
Perhans, K.-E. (2001). Berg och Jord på Utö. Exkursionshandledning i naturgeografi.
Plaenge Jacobsson, S. (1978). 1766 års allmänna fiskestadga. Studia Historica Upsaliensia
98. Uppsala.
38
Rothlieb, C. (1925). Om kronans fiskerier. En finansrättsligundersökning av de statliga
fisketillgångarnas rättsställning. Kungliga jordbruksdepartementet 1900 – 1925. Minnesskrift
Stockholm.
Schoerner, K. (2007). Djurhamn – örlogshamn under Vasatid. Värmdö kommun.
Sporrong, U. (1996). Odlingslandskap och landskapsbild. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.
Utbildningsradion (1995). Jord, berg, luft, Vatten . Elementa. Kristianstad.
Windelhed, B. (1995). Barknåre by. Markanvändning i en uppländsk by under tusen år.
Rapporter från Barknåreprojektet nr 5. Meddelanden serie B 92. Kulturgeografiska
institutionen. Stockholms universitet. Stockholm.
Windelhed, B. (2006). Resursutnyttjande under tidigmodern tid. Introduktion till geografiska
skärgårdsstudier. I Lilja (red) Människan anpassaren – människan överskridaren. Natur,
bebyggelse och resursutnyttjande från sen järnålder till 1700-tal med särskild hänsyn till östra
Mellansverige och Södermanlands kust. Rapport från projektet: Förmoderna kustmiljöer.
Södertörns högskola. Research reports 2006:4. Stockholm.
Kartor
Lantmäteriverket: Lantmäterikartor Djurö 1640 (se not 34), 1703 Storskifte.
Lantmäteriverket (2003). Terrängkarta 10J NV, Värmdö. Edition 8.
Lantmäteriverket (1952). Ekonomiska kartan 10J Värmdö 6 c Älgöfjärden, 6 d Fjällsvik, 5c
Stavsnäs, 5d Runmarö.
Nathorst, A. G. (1881). Kartbladet Gustavsberg. Kartblad i skalan 1: 50 000 med beskrifning
Ser. Aa. N:o 73. SGU (Sveriges geologiska undersökning).
Film
Carpeland, L. (2004). Redigerad film Byns Gård, Djurö 1971-2004. Filmad av Andersson, K.
& Österman, T.
Webbsidor
Skogsstyrelsen., 2010: www.svo.se/episerver4/templates/skogensparlor/aspx
Skogens Pärlor 2010 från Skogstyrelsens hemsida
Lindström, Maurits, Lundquist, Jan och Lundquist, Thomas (2000). Sveriges geologi från
urtid till nutid. Studentlitteratur. 2:a upplagan.
Morfeldt, Carl-Olof & Jansson, Leif-Tage (1994). Marken vi står på, berggrunden, jordtäcket,
grundvattnet.

Natur- och kulturvärden på Djurö

Transcription

Similar documents

Tove M slöjdrapport

1/2012 - Södra Roslagens Släktforskarförening

slöjdinfo 2011

11 - 2 - Vasakungarnas Djurhamn

Slöjdrapport Julia

Kv. Vitsippan, Borås Bullerskydd för bostäder

stiga villa