Am 2015 2434 - Åklagarmyndigheten

Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 1 (10)
Datum
Dnr
2015-04-20
ÅM 2015/2434
Byråchefen Hedvig Trost
Högsta domstolen
Box 2066
103 12 Stockholm
Överklagande av en hovrättsdom – grovt vapenbrott
Klagande
Riksåklagaren
Box 5553
114 85 Stockholm
Motpart
SS
Ombud och offentlig försvarare:
Advokaten PA
Saken
Grovt vapenbrott m.m.
Överklagade avgörandet
Hovrätten för Västra Sveriges, avd. 04, dom den 23 mars 2015 i mål nr B
1655-15
_________________
Postadress
Gatuadress
Telefon
E-post
Box 5553
114 85 STOCKHOLM
Östermalmsgatan 87 C
010-5625000
[email protected]
Telefax
Webbadress
010-5625299
www.aklagare.se
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 2 (10)
Dnr
ÅM 2015/2434
Yrkande
Jag yrkar att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, bestämmer
påföljden för SS till fängelse.
Frågorna i målet
De frågor jag vill ha prövade i målet är dels vilket straffvärde det aktuella
grova vapenbrottet bör motsvara, dels om skyddstillsyn med fängelse enligt 28
kap. 3 § brottsbalken med hänsyn till brottets art är en tillräckligt ingripande
påföljd i detta fall.
Bakgrund
Åtalet
Åklagaren åtalade SS för grovt vapenbrott för att den 22 mars 2015 på
Tellusgatan i Göteborg ha innehaft en pistol utan att ha rätt till det.
Enligt åklagaren skulle brottet bedömas som grovt vapenbrott eftersom SS i
narkotikapåverkat tillstånd innehaft ett laddat vapen på allmän plats och att
vapnet med hänsyn till situationen kunnat befaras komma till brottslig
användning.
SS åtalades också för ringa narkotikabrott för att den 22 mars 2015 eller
dagarna dessförinnan olovligen ha använt hasch eller annat cannabispreparat.
Tingsrättens dom
Tingsrätten dömde SS för grovt vapenbrott och ringa narkotikabrott och
bestämde påföljden till fängelse i ett år.
I påföljdsdelen uttalade tingsrätten följande.
Vapenbrott är brott av den art att det råder en stark presumtion för fängelse som
påföljd om inte särskilda skäl talar emot. Vapenbrott som bedöms som grovt har
ett minimistraff på fängelse ett år efter den straffskärpning som trädde i kraft
den 1 september 2014. SS ska nu dömas för grovt vapenbrott och ringa
narkotikabrott. Både art och straffvärde medför att påföljden ska bestämmas till
fängelse. Straffets längd kan stanna vid ett år.
Hovrättens dom
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle skärpa
påföljden.
SS överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bestämma
påföljden till skyddstillsyn med föreskrift att genomgå Kriminalvårdens
PRISM-program. I andra hand yrkade han att påföljden skulle bestämmas till
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 3 (10)
Dnr
ÅM 2015/2434
skyddstillsyn med samhällstjänst, alternativt skyddstillsyn i förening med
fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken.
Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att påföljden skulle bestämmas
till skyddstillsyn i förening med fängelse tre månader enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken samt föreskrift att genomgå Kriminalvårdens program PRISM och
att på anmodan av frivården lämna urinprov.
Hovrätten anförde bl.a. följande.
Av de uppgifter som SS lämnade i tingsrätten framgår att han på begäran av en
person han inte vill peka ut förvarade vapnet under högst en timme, att han
sedan skulle lämna det vidare till en annan person som han inte vill namnge och
att han inte visste vad vapnet skulle användas till. Det finns inget som tyder på
att SS tillhör ett kriminellt gäng. Inte heller finns stöd för att anta att hans
omdöme eller motoriska förmåga var nedsatt på grund av att han tidigare hade
använt cannabispreparat eller hasch.
Av utredningen framgår vidare att vapnet var en halvautomatisk pistol – vilket
innebär att man inte behöver göra mantelrörelse för att avfyra vapnet – med en
uppenbarligen ordinär kaliber.
Med beaktande av de nu angivna omständigheterna delar hovrätten tingsrättens
uppfattning att straffvärdet för det grova vapenbrottet motsvarar minimistraffet
för ett sådant brott, ett års fängelse.
/…/
Hovrättens bedömning av den utredning som lagts fram är att SSs missbruk har
ett samband med att han mått psykiskt dåligt av att under många år vara
arbetslös och att han nu vill ta tag i och förbättra sin levnadssituation. En klar
förbättring har också skett genom att han via sin flickvän ordnat en anställning.
Han framstår som väl motiverad att kämpa mot sitt drogmissbruk och att bryta
med de kriminella delarna av sin bekantskapskrets. En skyddstillsyn med den
föreslagna programverksamheten, som syftar till att ge deltagaren redskap och
instrument för att hantera olika situationer där risken är hög för återfall i
missbruk och kriminalitet, kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt
brottslighet. Allt detta gör att det finns starka skäl som talar för att påföljden bör
bestämmas till skyddstillsyn. Inte desto mindre är de nu anförda
omständigheterna, med hänsyn till vapenbrottets utomordentligt allvarliga art
och straffvärde, inte tillräckliga för att en skyddstillsyn med de av frivården
föreslagna föreskrifterna ska kunna ersätta ett fängelsestraff, ens om
skyddstillsynen också förenas med samhällstjänst.
Frågan är då om ett fängelsestraff kan ersättas med den påföljdskombination
som föreskrivs i 28 kap. 3 § brottsbalken, dvs. skyddstillsyn i förening med
fängelse. För ett sådant påföljdsval förutsätts enligt 30 kap. 11 § brottsbalken att
det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 4 (10)
Dnr
ÅM 2015/2434
den tilltalades tidigare brottslighet att förena en skyddstillsyn med fängelse.
Även om bestämmelsen inte nämner brottets art får kombinationen användas
också vid artbrott, men då endast när straffvärdet är så högt att alternativet till
skyddstillsyn är ett inte helt kort fängelsestraff (se NJA 2013 s. 922).
Förutsättningarna för att välja denna påföljd synes vara uppfyllda i fråga om SS.
Det kan i och för sig sättas i fråga om inte det förhållandet att det rör sig om ett
brott av så allvarlig art som grovt vapenbrott utesluter att
påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse väljs. Frågan synes inte ha
berörts i förarbetena eller prövats i praxis. Vid sådant förhållande ligger det
enligt hovrättens mening i linje med den humanitetsprincip som ska prägla
påföljdsbestämningen att rätten har att utgå från att det finns utrymme för att
tillämpa denna i jämförelse med fängelse lindrigare påföljd. Hovrätten dömer
därför SS till skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken. Fängelsestraffets längd ska vara tre månader. Skyddstillsynen ska
dessutom förenas med föreskrift dels om att genomgå Kriminalvårdens program
PRISM, dels om att lämna urinprov.
Grunderna för mitt överklagande
Frågan om det grova vapenbrottets straffvärde
Enligt 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken ska straff, med beaktande av
intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den
tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens
straffvärde. I paragrafens andra stycke anges att det vid bedömningen av
straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har
inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de
avsikter eller motiv som han eller hon har haft.
När det gäller vilka faktorer som ska inverka på bedömningen av det konkreta
straffvärdet skiljer man på sådana som är knutna till den särskilda
straffbestämmelsen (brottsinterna faktorer) och sådana som generellt ska
beaktas när straffvärdet av ett brott bestäms (brottsexterna faktorer). Faktorer
av det förra slaget är ofta omständigheter som har betydelseför bedömningen
av till vilken grad av ett gradindelat brott som gärningen hör. Som brottsinterna
faktorer bör också kunna ses förhållanden som har bäring mera direkt på de
intressen som straffbestämmelsen ska skydda. Brottsexterna faktorer är framför
allt sådana som anges i 29 kap. 1 § brottsbalken. Den bestämmelsen
kompletteras av 29 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken som anger sådana försvårande
respektive förmildrande omständigheter som allmänt ska beaktas vid
straffvärdebedömningen. (Se NJA 2014 s. 559.)
Utgångspunkten för straffvärdebedömningen ska normalt tas i de rekvisit som
anges i den straffbestämmelse som ska tillämpas och i de brottsinterna faktorer
som är knutna till bestämmelsen.
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 5 (10)
Dnr
ÅM 2015/2434
Försvårande och förmildrande omständigheter som inte beaktats i tillräcklig
utsträckning i rubriceringsfrågan ska beaktas vid straffvärdebedömningen. Om
exempelvis de omständigheter som föranleder att ett vapenbrott bedöms som
grovt inte beaktas tillräckligt genom att brottet rubriceras som grovt vapenbrott
ska straffvärdet anses ligga över straffminimum för grovt vapenbrott. Detta
innebär bl.a. att straffvärdet normalt bör anses ligga över den nedersta delen av
straffskalan om flera av de omständigheter som ska beaktas särskilt vid
bedömande av om brottet är grovt samtidigt har förelegat. (Fredrik Landgren
och Kazimir Åberg, Vapenlagen En kommentar, 2013, s. 203.)
Om att vapenbrott är grovt ska enligt 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen
(1996:67) dömas för grovt vapenbrott till fängelse i lägst ett och högst fyra år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt ska enligt det aktuella lagrummet
särskilt beaktas om
1. vapnet har innehafts på allmän plats eller på en annan plats där
människor brukar samlas eller har samlats eller i ett fordon på allmän
plats,
2. vapnet har varit av särskilt farlig beskaffenhet,
3. innehavet, överlåtelsen eller utlåningen har avsett flera vapen, eller
4. gärningen annars har varit av särskilt farlig art.
Straffskalan för vapenbrott av normalgraden är fängelse i högst två år. Om
brottet är ringa är straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader. (9 kap.
1 § vapenlagen).
Straffskalan för synnerligen grovt vapenbrott är fängelse i lägst tre och högst
sex år (9 kap. 1 a § andra stycket vapenlagen).
Den 1 juli 2012 lades i straffbestämmelsen om grovt vapenbrott till
omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är
grovt. Dessa omständigheter var att vapnet innehafts på allmän plats, i ett
fordon på allmän plats eller inom ett skolområde där grundskole- eller
gymnasieundervisning bedrivs, att vapnet har varit av särskilt farlig
beskaffenhet och att innehavet, överlåtelsen eller utlåningen har avsett flera
vapen.
I förarbetena till 2012 års reform uttalade regeringen när det gäller straffvärdet
för grova vapenbrott att det är otillfredsställande att omständigheter som rör det
enskilda vapenbrottet i många fall inte får något, eller endast begränsat,
genomslag vid straffvärdebedömningen. Regeringen framhöll att straffvärdet
för grova vapenbrott i större utsträckning än i dag bör bedömas på ett mer
nyanserat sätt, med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet
samt att särskild vikt bör läggas vid de försvårande omständigheter som
föreslogs införas i bestämmelsen. (Prop. 2011/12:109 s. 19.)
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 6 (10)
Dnr
ÅM 2015/2434
I praxis som gäller grova vapenbrott begångna före den 1 september 2014 finns
exempel på fall där grovt vapenbrott liknande det här aktuella bedömts ha ett
straffvärde som överstiger då gällande straffminimum med ett par-tre månaders
fängelse (se exempelvis Hovrätten för Västra Sveriges dom den 18 januari
2013 i mål B 4838-12, dom den 13 december 2013 i mål B 4919-13 och dom
den 3 november 2014 i mål B 4209-14).
Den 1 september 2014 trädde vissa förändringar när det gäller de försvårande
omständigheterna i kraft. Ändringarna innebar i korthet att den första punkten
gavs en mer generell utformning samt kompletterades bestämmelsen med en
fjärde punkt som betonar dels att gärningens farlighet är central vid
bedömningen av om brottet är grovt, dels att det i det enskilda fallet måste
göras en samlad bedömning av samtliga relevanta omständigheter där även
andra omständigheter än de uppräknade kan vara av betydelse.
Omständigheterna i punkterna 1-3 angavs utgöra exempel på sådant som
typiskt sett innebär att ett vapenbrott är särskilt farligt och därmed som regel
bör medföra att brottet bedöms som grovt. (Prop. 2013/14:226 s. 47.)
Straffbestämmelsen om grovt vapenbrott fick den aktuella straffskalan den 1
september 2014. Då höjdes straffminimum från fängelse sex månader till
fängelse i ett år. Samtidigt infördes bestämmelsen om synnerligen grovt
vapenbrott. Vidare höjdes maximistraffet för vapenbrott av normalgraden från
fängelse i ett år till fängelse i två år.
Syftet med att höja minimistraffet för det grova vapenbrottet var att
åstadkomma en generell skärpning av straffen för de allvarligare formerna av
vapenbrott. Regeringen framhöll att en höjning av minimistraffet leder till
omedelbara höjningar av straffen för den stora grupp brott som bedöms ha ett
straffvärde motsvarande straffminimum men innebär också en uppgradering av
straffvärdet för grövre vapenbrott i allmänhet. Som skäl för den skärpta synen
på allvarligare vapenbrott angavs ett flertal förändringar som påverkar synen på
denna typ av brottslighet. Även om det saknas statistiskt underlag för slutsatsen
att vapenbrotten blivit fler eller grövre finns, enligt regeringen, tecken på att
personer som tillhör kriminella gäng har tillgång till skjutvapen i större
utsträckning än tidigare. Vidare angavs att benägenheten att använda vapen
verkar ha ökat. Regeringen hänvisade här till senaste årens skjutningar i
Göteborg, Malmö och Stockholm och att det under 2010 och 2011 exempelvis
skedde 84 skjutningar i Göteborg, varav 35 bedömts vara gängrelaterade samt
att det under 2013 skedde över 50 gängrelaterade skjutningar i Göteborg.
Utvecklingen i fråga om användning av skjutvapen i kriminella kretsar gör
enligt regeringen en strängare syn på de grövre formerna av vapenbrott
motiverad. Regeringen hänvisade också till att synen på avsiktliga angrepp på
enskildas fysiska integritet blivit strängare. (Prop. 2013/14:226 s. 33 f.)
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 7 (10)
Dnr
ÅM 2015/2434
Min bedömning
Kriminaliseringen av innehav av illegala vapen syftar ytterst till att förbygga
den skada vapen kan orsaka. Som grovt brott bedöms främst gärningar som
typiskt sett innebär en fara för att vapen ska komma till brottslig användning
eller som på annat sätt är särskilt farliga.
Redan att inneha ett oladdat vapen på allmän plats kan medföra att brottet ska
bedömas som grovt vapenbrott, om exempelvis skarp ammunition till ett
oladdat vapen har medförts till platsen, t.ex. i det fordon som den tilltalade
fördas i eller på annat sätt lätt tillgänglig för honom eller henne (se prop.
2011/12:109 s. 18 och 41 f. samt prop. 2013/14:226 s. 41). Utredningen i målet
visar att SS under en timmes tid burit på sig ett skarpladdat halvautomatiskt
vapen på en plats där allmänheten brukar uppehålla sig och där det under en
längre tid pågått allvarliga gängbråk med skjutningar (Bergsjön i Göteborg).
Detta måste SS, som uppenbarligen umgås i kriminella kretsar, ha känt till. När
SS greps var han tillsammans med flera andra personer. Han bar vapnet i
jackfickan. Vapnet var laddat med åtta patroner med kaliber 9 x 19 mm
Parabellum. Sådana patroner kan betecknas som särskilt kraftfulla (se
Landgren/Åberg, a.a., s. 202). Till detta kommer att SS vid det aktuella tillfället
var narkotikapåverkad. Enligt hans egna uppgifter rökte han under den aktuella
perioden cannabis så gott som dagligen. Att en gärningsman är påverkad av
alkohol eller narkotika kan påverka gärningens farlighet och anges i
förarbetena som ett exempel på när ett vapenbrott på grund av att gärningen
varit av farlig art bör kunna bedömas som grovt vapenbrott (prop. 2013/14:226
s. 47). Även om SS innehade pistolen i syfte att senare lämna den vidare till en
annan person innebär ovan angivna omständigheter var för sig och
sammantagna en påtagligt förhöjd fara för att vapnet skulle komma till brottslig
användning och människor skadas därav.
Eftersom ovan angivna omständigheter, dvs. att vapnet var skarpladdat, att
patronerna var särskilt kraftfulla och att SS var narkotikapåverkad, enligt min
uppfattning inte tillräckligt beaktats genom att gärningen rubricerats som grovt
vapenbrott bör dessa i stället få ett visst genomslag på straffvärdet. En sådan
bedömning är också väl förenlig med de uttalanden som under senare år gjorts
av lagstiftaren om det önskvärda i en differentierad och skärpt straffmätning
för bl.a. grova vapenbrott.
Några särskilda försvårande eller förmildrande omständigheter att beakta vid
straffvärdebedömningen enligt 29 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken finns inte enligt
min bedömning.
Sammanfattningsvis anser jag att det grova vapenbrottet bör anses ha ett
straffvärde som överstiger minimistraffet för grovt vapenbrott med några
månader.
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 8 (10)
Dnr
ÅM 2015/2434
Frågan om påföljdsval
Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken ska rätten vid val av påföljd fästa särskilt
avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.
Därvid ska rätten beakta sådana skäl som anges i 29 kap. 5 § brottsbalken (s.k.
billighetsskäl). Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens
straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.
Några särskilda billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § brottsbalken att beakta i
mildrande riktning vid påföljdsvalet har inte aktualiserats i målet.
SSs tidigare lagföringar har ingen betydelse för påföljdsbestämningen i detta
fall.
Oavsett om straffvärdet av det aktuella grova vapenbrottet ska motsvara
fängelse i ett år eller mer är straffvärdet så högt att det finns en presumtion för
att fängelse ska väljas som påföljd i detta fall (jfr prop. 1987/88:120 s. 100).
Att olagligt inneha ett skjutvapen är vidare ett brott av sådan art att fängelse
normalt ska följa på brottet. Endast om det förekommer särskilda skäl bör
fängelsepresumtionen brytas (se bl.a. NJA 1991 s. 498, NJA 2002 s. 256 och
NJA 2006 s. 145). Skälen för fängelse vid vapenbrott är mycket starka. Brottets
art får dock olika betydelse vid olika straffvärdenivåer. Baserat på vilka
påföljder domstolarna dömer ut har Borgeke rangordnat de s.k. artbrotten
utifrån deras artvärde, dvs. utifrån hur starka skälen är för fängelse är för varje
brottstyp. Vapenbrott kommer mycket högt på denna artvärdeskala, strax efter
mened och grovt rattfylleri (se Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott,
andra uppl., s. 270 f.).
Eftersom minimistraffet för grovt vapenbrott numera är ett års fängelse torde
artvärdet för grovt vapenbrott vara synnerligen högt.
Jag delar hovrättens bedömning att det finns anledning att anta att en
skyddstillsyn kan bidra till att SS avhåller sig från fortsatt brottslighet.
Grundförutsättningarna för skyddstillsyn enligt 30 kap. 9 § brottsbalken är
därmed uppfyllda. Jag delar också hovrättens bedömning att skälen för
skyddstillsyn, inte ens i förening med samhällstjänst, med hänsyn till det grova
vapenbrottets utomordentligt allvarliga art och straffvärde inte är så starka att
en sådan påföljd kan ersätta ett fängelsestraff.
Enligt 28 kap. 3 § brottsbalken får skyddstillsyn förenas med fängelse i lägst 14
dagar och högst tre månader. Detta får dock, enligt 30 kap. 11 § brottsbalken,
ske endast om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens
straffvärde eller till den tilltalades tidigare brottslighet. Även brottets art kan
föranleda att en skyddstillsyn förenas med fängelse, men endast när
straffvärdet är så högt att alternativet till skyddstillsyn är ett inte helt kort
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 9 (10)
Dnr
ÅM 2015/2434
fängelsestraff (se NJA 2013 s. 922). Sett enbart till brottslighetens straffvärde
torde skyddstillsyn med fängelse, enligt Borgeke, främst komma i fråga för
straffvärden (eg. straffmätningsvärden) på mellan ett år och ett år och sex
månader, även om det enligt honom under vissa omständigheter bör vara
möjligt att gå ännu högre (Borgeke, a.a. s. 398; jfr NJA 1989 s. 564).
Enligt hovrätten finns det utrymme för att i detta fall döma till skyddstillsyn
med fängelse. Jag delar inte hovrättens bedömning i denna del. Enligt min
uppfattning kan inte skyddstillsyn, ens i kombination med tre månaders
fängelse, i normalfallet anses vara en tillräckligt ingripande påföljd vid grovt
vapenbrott. Ett grovt vapenbrott med ett straffvärde på åtminstone ett år bör
anses ha ett så högt artvärde att en fängelsepåföljd endast under mycket
speciella omständigheter kan undvikas. Ett sådant synsätt ligger väl i linje med
lagstiftarens intentioner med de senast vidtagna skärpningarna när det gäller
allvarligare vapenbrott, vilka motiverats med den oroande utvecklingen i fråga
om användningen av skjutvapen i kriminella kretsar (prop. 2013/14:226 s. 34).
I detta fall kan jag inte se att det föreligger några sådana mycket speciella
omständigheter som innebär att fängelsepresumtionen skulle kunna brytas.
Sammanfattningsvis anser jag att hovrättens dom bör ändras och att SS bör
dömas till ett fängelsestraff som överstiger det av tingsrätten utmätta.
Skälen för prövningstillstånd
Enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd
meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt
denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell
betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande
frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta
domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Peter
Fitger, Rättegångsbalken, s. 54:26).
Frågan om huruvida grovt vapenbrott är ett brott av sådan art att
påföljdskombinationen skyddstillsyn med fängelse enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken är utesluten som ett alternativ till en fängelsepåföljd har inte
berörts i förarbeten eller, mig veterligen, prövats i praxis. Att osäkerhet råder i
rättstillämpningen när det gäller huruvida detta är fallet illustreras av att
tingsrätten och hovrätten har kommit till skilda slutsatser i frågan.
Relativt nyligen, den 1 september 2014, har minimistraffet för grovt vapenbrott
höjts från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Syftet härmed var att en
skärpt syn på allvarliga vapenbrott skulle få genomslag. Förutom omedelbara
höjningar av straffen för den stora grupp brott som bedöms ha ett straffvärde
motsvarande straffminimum, syftade höjningen också till en uppgradering för
grövre vapenbrott i allmänhet. Det finns flera exempel på grova vapenbrott
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
Överklagande
Sida 10 (10)
Dnr
ÅM 2015/2434
liknande de i målet aktuella som före den 1 september 2014 bedömts ha ett
straffvärde överstigande då aktuellt straffminimum med ett par-tre månaders
fängelse (se bl.a. Hovrätten för Västra Sveriges dom den 18 januari 2013 i mål
B 4838-12, dom den 13 december 2013 i mål B 4919-13 och dom den 3
november 2014 i mål B 4209-14). För en nyanserad och enhetlig
straffvärdebedömning är det enligt min uppfattning angeläget med vägledning
från Högsta domstolen när det gäller huruvida omständigheter som är aktuella i
detta fall, dvs. att vapnet var skarpladdat, att patronerna var av kraftfull kaliber
samt att gärningsmannen var narkotikapåverkad, bör föranleda att straffvärdet
bör ligga över straffminimum för grovt vapenbrott.
Mål och ärenden som rör grovt vapenbrott är relativt vanligt förekommande
hos åklagare och i domstolar, varför vägledning i de aktuella frågorna om
straffvärde och påföljdsval vore av vikt för ledning av rättstillämpningen.
Sakomständigheterna i målet är väl utredda, varför målet lämpar sig väl för en
prövning i Högsta domstolen.
Sammanfattningsvis skulle en prövning av överklagandet vara av stor vikt för
ledning av rättstillämpningen.
Bevisuppgift
Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen
meddelar prövningstillstånd.
Anders Perklev
Hedvig Trost
Kopia till:
Utvecklingscentrum Malmö
Göteborgs åklagarkammare (AM-9580-15)