Ambulansbladet No 2 2015

Transcription

Ambulansbladet No 2 2015
Vårliga vindar draga,
nu när vintern rasat
ut, och glada såsom fågeln i morgonstunden hälsar vi våren i friska natur.
Äntligen är det här. Ljuset. Vi har färgglada fjädrar i kvistar och äter
fastlagsbullar på löpande band. Det är ljust på morgnarna när vi kör till jobbet
och ofta ljust när vi kör hem. Eller tvärtom. Om vi jobbar natt alltså. I Reykjavik
sägs det att affärsinnehavarna sätter en skylt på dörren där det står ”stängt pga sol”
och så låser de butiken och går ut o njuter av solen. Här i Skåne är solen inte lika
sällsynt men visst vill man gärna ”stänga butiken” när den värmande vårsolen
äntligen skiner och sätta sig med kaffekoppen i en lähörna
och bara vara. Eller ut i marken och springa, cykla, gå med
hunden eller ha picknick.
Ambulanssjukvård är fantastiskt! Vilket underbart jobb! Att
helt oinbjuden få kliva in i folks innersta rum och hjälpa dem i nöd, det är
ett privilegium. Det är ett av de bästa jobb man kan ha. Tycker vi som
älskar det. Sen finns det alltid rum för förbättringar… En väg till bättre och säkrare
prehospital vård är CRM- Crew Resource Management, och vi låter Pelle Gustafsson,
på följande sidor berätta mer om detta. Och så återkommer vi till CRM i kommande
nummer av Ambulansbladet där vi ska diskutera hur vi ska använda oss av det. Vi
bjuder också på referat från 112-dagen i Köpenhamn, på Johans betraktelser och
senaste nytt om Ispass, samt återupptar bekantskapen med
Elsa och Torsten som just anlänt till sin ambulansstation när
förra avsnittet av följetongen slutade. Sist men inte minst,
bjuder Håkan på Yrselskola! Viktig läsning, för snurrar, det gör
det för många av våra patienter! Ha en trevlig läsning och en
GLAD PÅSK, så hörs vi igen senare i vår.
/Maria Janson
Effektiva team arbetar säkert,
löser uppgiften och blir ständigt bättre
Pelle Gustafson, docent,
chefläkare, Patientförsäkringen
LÖF
För att säkerhetskritiska och
komplexa verksamheter ska
kunna fungera säkert, krävs att
de som arbetar har både
tekniska och icke-tekniska
färdigheter. Detta lärde sig det
civila trafikflyget under 1970och 1980-talen, då ett antal
stora flygolyckor visade sig bero
inte på bristande kunskap,
kompetens eller teknik, utan
snarare på mänskligt beteende.
En av de första gångerna detta
stod helt klart var när historiens
hittills värsta, sett i antal
omkomna, flygolycka utreddes.
I mars 1977 kolliderade två
Boeing 747 på startbanan på
Teneriffa, och nästan 600
personer omkom. Det framkom
inga brister eller fel på flygplan,
teknik, eller erfarenhet hos
besättningarna. Istället var
orsaken mänsklig felbarhet;
trötthet, stress,
missuppfattningar och
hierarkier. Olyckan blev starten
på ett intensivt arbete att
komplettera kunskaper och
färdigheter inom professionen
(tekniska färdigheter) med att
lära ut också kognitiva och
sociala färdigheter (icketekniska färdigheter). Det
visade sig att icke-tekniska
färdigheter egentligen aldrig
lärdes ut eller tränades, utan i
bästa fall bara förmedlades som
tyst kunskap enskilda individer
emellan. Utbildnings- och
träningsprogram togs fram, och
idag anses det fullkomligt
självklart att, förutom tekniska
färdigheter (”kunna flyga
flygplanet”), en professionell
pilot också är tränad i icketekniska färdigheter
(kommunikation, ledarskap,
teamarbete,
situationsmedvetenhet,
beslutsfattande,
problemlösning samt att kunna
hantera stress och trötthet).
Dessa insikter har efterhand
spritt sig till andra
säkerhetskritiska verksamheter,
som sjöfart, oljeborrning, tåg
eller kemisk processindustri.
En av de mer spridda
modellerna för att lära ut icketekniska färdigheter benämns
CRM, vilket uttyds Crew
Resource Management. CRM
innefattar utbildning och
träning i kombination med
systematisk utveckling av säkra
arbetssätt. Modellen omfattar i
sin grund 6 väsentliga områden:
Trötthet
Trötta yrkesutövare är
potentiellt farliga yrkesutövare.
Omdöme och reaktionsförmåga
nedsätts efter 24 timmars
vakenhet lika mycket som vid
en berusning med 1 promille.
Botemedlet är inte att försöka
få bort trötthet ur systemet,
det går inte, utan att i stället
lära sig att känna igen den hos
sig själv och hos andra, samt att
på olika vis hantera den.
Skapa team
Att snabbt kunna bilda
fungerande team är en
färdighet som kan tränas. Ett
team går igenom fem olika
faser, vilka på engelska kan
uttryckas som ”formingnorming-storming-performingadjourning”. Först bildas
teamet (forming), därefter slås
normerna för hur teamet ska
arbeta tillsammans fast
(norming), ett ansvar som i
första hand åligger ledaren.
Vanligen måste teamet lösa
meningsskiljaktigheter
(storming) innan det kan lösa
sin uppgift (performing). Innan
teamet skiljs efter genomförd
uppgift måste eventuella
konflikter lösas och lärdomar
dras (adjourning). Att klara av
detta är färdigheter som väldigt
få föds med, men som alla kan
lära sig. Det finns en rad olika
tekniker som kan tränas in, och
som möjliggör att
högpresterande team kan
formas på bara några få
minuter.
Situationsmedvetenhet
Ett av de största hoten mot att
kunna fungera under press är
förlust av
situationsmedvetenhet. Det
finns flera tecken på att ett
team inte längre uppfattar
situationen som normal eller
under kontroll. Exempel på
detta är motsägande
information, ickekommunikation, procedurer
som inte följs eller att tvivel och
bekymmer uttrycks.
Medlemmarna i ett
fungerande team
uppfattar dessa
varningssignaler, och agerar på
dem.
Kommunikation
En välfungerande
kommunikation är ett
kännetecken på ett
välfungerande team. Teamets
medlemmar klarar av att även
under press upprätthålla en
effektiv kommunikation. Detta
innefattar tydliga och kända
termer och ett strukturerat sätt
att kommunicera. Vidare att all
kommunikation bekräftas, så
kallad closed-loop
communication, det vill säga att
avsändaren förvissar sig om att
mottagaren har förstått
innebörden.
Beslutsfattande
En av de svåraste sakerna i
pressade och komplicerade
situationer är att fatta bra
beslut. Detta är en förmåga
som kan tränas, både hos
individer och i team. Om ett
beslut föregås av en värdering
av situationen, en möjlighet för
teammedlemmar att uttrycka
sin åsikt och bidra med fakta
och att detta utmynnar i att ett
antal alternativ formuleras,
ökar chansen att det blir ett bra
beslut. Om sedan också
beslutet tydligt meddelas och
omsätts i konkreta
handlingsplaner, ökar chansen
att det också effektueras som
avsett.
Feedback
Om ett team lär in att efter
varje händelse eller arbetspass
på ett strukturerat sätt gå
igenom tre frågor ökar chansen
dramatiskt att teamet presterar
bättre nästa gång. De tre
frågorna är: 1. Vad gick bra och
varför? 2. Vad gör vi bättre
nästa gång? och 3. Hur ska
detta ske?
Standardiserade operativa
procedurer är ett annat
kännetecken på ett
välfungerande team. Dessa har
flera funktioner, där de
viktigaste är att säkerställa att
korrekta metoder används
oberoende av individ och
yrkesbakgrund, att förebygga,
fånga upp och mildra
effekterna av felhandlingar,
samt att underlätta för hela
teamet att medverka till att
uppgiften blir utförd på ett
säkert sätt.
Glädjande nog ökar intresset
för och medvetenheten om
icke-tekniska färdigheter i
sjukvård. Det är en bra början.
Men dessutom krävs ett
systematiskt arbete att omsätta
detta i praktisk vardaglig
verksamhet. Ett effektivt team
är ett team som löser sin
uppgift på ett säkert sätt, som
lär sig under vägen, och som
därigenom löser sin uppgift
ännu bättre och säkrare nästa
gång!
/Pelle Gustafsson
ISPASS
Hur ska vi använda detta
inom ambulanssjukvården?
Fundera på det till nästa
nummer av
Ambulansbladet så ska vi
låta Chefsläkare Poul
Kongstad dela med sig av
sina tankar kring CRM.
Alla illustrationer och foton i Ambulansbladet är
godkända för publicering av de som gjort/tagit dem.
Chefredaktör för Ambulansbladet är Maria Janson,
RSPE. Välkomna med tips, kommentarer etc.
[email protected]
Installationerna i ambulanserna
flyter på. Journalarbetet har
påbörjats. I Gruppen som jobbar
med detta finns representant
från alla distrikten. Planen är att
den ska vara klar och
implementeras i mitten av maj.
Samariten har kört ”främre
skärm” i en månad och det
rapporteras väldigt få fel och
brister. Det är viktigt att alla fel
och brister rapporteras så att de
kan
Åtgärdas. Felanmälan och även
förbättringsförslag rapporteras i
en enkel webb rapport. Man når
den via
http://ispass.aksextern.se
I övrigt hänvisas till Nyhetsblad
på vår hemsida. Dessa läggs ut
med jämna mellanrum. / Lotta
Är vi redo?
Johans betraktelse
Jag var i Rom alldeles nyligen. Mötte våren. Det var säkert 20 grader i solen
och vindstilla. Var inte alls beredd på det, vilket ingen verkade vara, inte ens
romarna själva. Jag hade för varma ytterkläder med mig, omöjliga att bära.
Ibland har man det. Saker, grejor, händelser med sig, på sig eller i sig som inte
går att dra runt på, men som gör man ändå. Ibland, eller om det är ofta rentav,
stöter vi också på en dramatik som vi i den stunden inte alls har beredskap för.
Så satt jag där och läppjade på en drink i min reafyndkostymkavaj på en av
de många soldränkta uteserveringarna och funderade över vilket som kommer
slå till först där hemma: blir det våren eller blir det terrorattentatet. Just nu
känns det som om terrorattentatet är närmre oss än vad våren är. Kan ni fatta
det? Så varmt och skönt och ljust det var i den eviga staden? Ja, det är klart att
ni kan. Kan vi tillsammans begripa och förstå och ta in hur nära terrorn är? Tror
det knappast.
Ponera detta: Säg att det är tisdag förmiddag och det här väderskitet som vi
har haft alldeles för länge fortsätter med regn och kyliga vindar. Medan
vindrutetorkarna slår höger vänster över rutan leder asfaltgator, som är täckta
med brun småsten från vinterns grusbilar, oss fram till uppdraget där en
självmordsbombare ligger multiplicerad tillsammans med ett antal människor
som aktivisten någon minut tidigare släckt livet på med sin anordning. Hur
många andra personer kan ni själva i just denna stund tänka er men tänk er en
siffra som ni finner rimlig. Eller varför inte en siffra som är orimlig. När ni ändå
håller på: Vad skulle en orimlig siffra vara som lägst i ett sådant sammanhang?
Finns scenariot i våra hjärnor?
Borde det finnas?
Och om det rentav hade varit verklighet, eller blir, vad kommer vi att bära
med oss efter det och på vilket vis kommer det att förändra oss och vårt
samhälle?
Exemplet skulle lika gärna kunna vara en galning med ett vapen, kanske kpist, istället för en bomb. Eller något annat, det är fritt fram för att fundera
ut egna scenarion. Det är också fritt fram för våren nu, tycker jag. När som
helst nu. Bara kom. Jag är redo.
/Johan Persson, ambulanssjuksköterska
112 dagen i Köpenhamn 2015
Vi var inviterade till att
medverka i den danska 112dagen. Arrangemanget hölls för
7:e gången och det var Forum
för Samfundets Beredskap som
var arrangör. Samfundet är ett
tvärfackligt organ som har till
avsikt att belysa olika
prehospital frågor. Idag fanns på
agendan en session om att
använda drönare i
beredskapssammanhang. Brian
Wesselhof från
beredskapsstyrelsen berättade om ett antal olika användningsområden. Sedan följde chefjuristen på
Trafikstyreslen som berättade om olika lagar som styr användning av drönare. Användningsområden
för ambulanssjukvården är t ex att få en översikt av en skadeplats, detektion av kemiska ämnen i ett
skadeområde men också vid eftersök med värmekamera.
Följande session handlade om användning av frivilliga inom prehsopital verksamhet. Udannelse
Nicolaj Rau Christensson på beredskapsstyrelsen berättade om att friviliga är en viktig grupp vid
större händelser. Han betonade att det är viktigt att frivilliga alltid tas i anspråk och att inte dra sig
för att ställa krav på frivilliggrupper. Utan krav och användning minskar ofta intresset och man tappar
deltagare.
Därefter talade Johan Audestad
Sivilförsvaret i Drammen i Norge om
villighet och frivillighet. Han betonade
vikten använda frivilliggrupper och ge
resurser för utbildning och feedback.
Audestads föreläsning var mycket
engagerad och berättade att en
medarbetare från Röda Korset hade sagt till honom om frivilligheten inom Röda Korset – att den
finns endast vid två tillfällen, nämligen när man går in i verksamheten och när man lämnar den! På
lunchen fick vi möjlighet att se första hjälpen utförd av Köpenhamns brandväsendes
ungdomssektion. Man verkade ha mycket entusiasm och på Köpenhamns huvudbangård såg vi också
stora affischer om vikten av att alla skolbarn lär sig HLR. Vidare träffade vi medarbetare från
Holbecks ambulans som stolt visade upp nya specialambulans som både kan ta nyförlöst mamma och
kuvösbarn på tvären i vårdutrymmet. Kanske något för Region Skåne att låna vid platsbrist i Skåne
och transporter av neonatala barn till Köpenhamn. Teamen från Holbecks ambulans var mycket
intresserade av att komma till Skåne och utbyta erfarenheter.
Vi fick också tid att träffa medarbetare från Bergen som visade upp en nationell utbildningsbuss för
dykeriolyckor. Teamet som var från Högskolan i Bergen utbildade alla räddningsdykare i Norge på
plats. Under samtalet framkom att teamet kommer att deltaga i Baltic Sarex-övningen under våren
varför vi kom överens om att träffas igen under denna övning.
På eftermiddagen diskuterades ” Post traumatic stress disorder” ur olika synvinklar. Professor Ask
Elklit visade att professionella medarbetare har klart lägre risk att drabbas än t ex frivilliga. Orsaken
till detta diskuterades men utbildning, övning och möjligen defusing under strukturerade former
ansågs bidra till ett bättre skydd mot PTSD. Överläkare Nanna Eller, på Bispebjerg Arbete och
Miljömedicinsk avdelning poängterade vikten av att chefer och ledare understödjer olika typer stöd
och samtal efter påfrestande händelser.
Allra sist på dagen handlade föredagen om eventuell
integrering av kustlivräddare i den prehospitala
organisationen. Samfundet hade bjudit Peter Dawes,
Royal Navy Lifeboat Institution, Dorset,
Storbritannien. Peter gav en fin exposé på vad de
drygt 200 enheterna runt örikets kust uträttade och
hur man hade standardiserat verksamheten som
bygger på frivilliga ungefär som Svenska
Sjöräddningssällskapet (SRS) men i Storbritannien
inkluderas även ca 1000 livräddare kring kusterna.
Presentationen var imponerande och allt
dokumenterades på ett kort i A5 (Sic!) - enkelt delades patienterna upp i ”Big sick” och” Little sick”.
En film visade också med mycket autentiska bilder vilket var möjligt då många av räddarna har
hjälmkameror som fångar mycket med automatik.
På väg hem med Öresundståget kände vi att många nya perspektiv hade getts under dagen och att vi
knutit en del nya kontakter för framtiden. /Carina Ekdahl-Hallqvist och Poul Kongstad
Arbetsmarknadsdagen 2015
Ordnades av medicinska fakulteten för alla dess studenter. Så, vi, Ambulans, var där! Daniel Svensson från
Lund, Anita Danielsson och Maria Janson från RSPE, med besök av transportambulansen som var ett
uppskattat moment att få klättra in i. Vi pratade ambulans med alla intresserade och det var många
studenter, från både sjuksköterskeprogrammet och läkarprogrammet, samt även sjukgymnastprogrammet,
som ville höra mer om hur det är att arbeta prehospitalt, samt smaka på vår lunch (”Ni har bästa godiset”,
fick vi höra!) Förhoppningsvis lyckades vi värva några framtida medarbetare! / MJ
Låt oss nu få presentera den nye Ambulansöverläkaren i Skåne, distrikt 4, Peter Kardum!
Bor i ett villaområde i centrala Malmö
med Åsa som är lärare och vår dotter
Tuva, 9 år.
Specialist i ortopedi och akutsjukvård.
Gjorde AT i Kristianstad efter
studierna i Lund. Sedan arbetade jag
som ortoped i
Hässleholm/Kristianstad/Ystad.
Ville arbeta mer brett med
akutsjukvård och började därför på
akuten i Malmö 2011
Katastrofansvarig läkare, SUS Malmö.
CBRNE ansvarig läkare, SUS Malmö.
En period 2013 tillförordnad chef på
akuten i Lund.
FN-tjänst som
stabsläkare/förbandsläkare i Liberia
2004-05.
Arbetet som ambulansöverläkare
känns spännande, då jag till skillnad
mot vanligt läkararbete, får vara med
och påverka hela organisationen
kring ett stort antal patienter.
Det passar också väl med mina
intressen traumaomhändertagande
och katastrofmedicin. Mina
erfarenheter från
akutmottagningarna har gjort mig
intresserad av det prehospitala
arbetet.
Då vi nyligen köpt hus så tillbringas
mycket tid i trädgården. Försöker
hinna med att köra motorcykel och
titta på fotboll (årskort på MFF).
Mesta fritiden spenderas med
familjen, gärna med gemensam
matlagning.
Och nu den spännande fortsättningen på thrillernovellen ISPASSET
som utspelar sig på en ambulansstation i din närhet. Eller någonstans i
Skåne…
Som ni kanske minns slutade den med att:
”Torsten hörde ett skrik som fick blodet att frysa till is i hans ådror…”
BAKGRUND: Den erfarne Torsten arbetar ihop med den nya ambulanssjuksköterskan Elsa på den lilla
ambulansstationen i mellersta Skåne. De trivs bra ihop, Elsa tycker det är tryggt att jobba med en kollega
som ”sett allt och gjort allt” och Torsten känner sig som en beskyddande storebror. Torstens fru är inte
svartsjukt lagd och tur är väl det med tanke på alla nätter som Torsten spenderar med Elsa på jobbet. De
är ett sammansvetsat gäng på ambulansstationen, det är egentligen bara Elsa som är ny, hon har bara
jobbat där sex månader nu. De försöker alltid äta frukost ihop, de som jobbat natten och de som ska gå på.
Diskussionerna kan vara livliga där de pratar om allt möjligt, från melodifestivalen, över nya direktiv från
RSPE till patientfall de haft. Elsa har lärt sig massor under dessa kamratliga frukostar. Denna frostiga
morgon då vår historia tagit sin början, hade Lilly varit alldeles rödögd och uppskakad när Elsa kom med
sin Winston, hunden, och påsen med bullarna. Lilly ville först inte berätta vad det var, mumlade något om
att SOS fått dem att köra hela natten, det var passningar i Lund och transporter mellan sjukhusen, men när
Torsten anslutit och Lillys kollega Eskil nyduschad kommit ut i fikarummet, så började hon gråta.
Herrarna blev först generade men Elsa gick fram till Lilly och slog armarna om henne. ”Vad har hänt,
Lilly?” frågade hon. Efter en stund lugnade sig Lilly och satte sig ner och drack stora klunkar ur sin
kaffemugg. Torsten o Eskil tittade oroligt på henne. Elsa upprepade sin fråga. Lilly skakade på huvudet.
”jag har kanske inbillat mig, men…”. ”Vadå?” ”Det var någon i mitt rum i natt. Jag vaknade av hur någon
ruskade mig i benen. Jag trodde det var Eskil, att jag inte hört Rakel, och att vi skulle på uppdrag. Men när
jag tände lampan och satte mig upp så fanns det ingen i rummet. Eskil var inte där.” Hon tystnade och
drack lite mer kaffe. Elsa kände kalla kårar utmed ryggen. Torsten vred sig i stolen. Eskil harklade sig, ”men
vi hade ju inga uppdrag på hela natten, Lilly, jag har nog inte sovit så här gott på flera år”. Lilly skakade på
huvudet, ”jag vet det nu, jag kollade min Rakel, jag till o med ringde upp SOS och frågade om de hade
något på gång men Anders sa det var lugnt i vår del av Skåne just nu och att jag skulle passa på att sova
lite. Men jag inbillade mig inte, det var någon i rummet som hade skakat mina fötter. Och när jag sen gick
upp för att kolla om du sov, Eskil, så hördes det hur någon gick i trappan. Jag trodde det var du så jag
ropade lite. Då tystnade det och jag gick fram till trappan och kikade ner. Men jag såg ingen. Och det var
bara den där kalla vindpusten man kan känna ibland nerifrån källaren. Och sen när jag gläntade på din
dörr så hörde jag dina snarkningar och såg hur täcket höjdes och sänktes. Då blev jag skiträdd. Jag rusade
in på mitt rum igen och låste dörren och satte stolen under handtaget. Sen satte jag mig i sängen och höll
Rakel i handen och tänkte jag skulle kasta den på den som försökte ta sig in i rummet. Men inget mer
hände. Jag hörde inga fler ljud men jag vågade inte lägga mig ner. Jag tror jag kanske slumrade till framåt
morgonen men sen när jag hörde din telefon ringa till väckning, gick jag ut i köket o började fixa frukost .”
Eskil och Torsten tittade på varandra. De hade bägge jobbat länge på stationen, och hört hur vissa kollegor
genom åren berättat liknande historier. Ryktet gick att det spökade men vare sig Eskil eller Torsten hade
upplevt det. De trodde inte på sånt där och om det nu var så att det fanns ett spöke så skulle väl även de
märkt av det? Elsa var ju ny men hon hade minsann aldrig sagt något heller, tänkte Torsten. Den här Lilly,
var hon också skrockfull? Man blir nog det om man växer upp i Göingeskogarna, med kloka gummor som
drar spädbarn genom hål i träden och lägger rå lök i öronen om man har öroninflammation.
Elsa tittade länge på Lilly och funderade på vad hon berättat. Hon hade också hört andra kollegor skoja
om spökerier men det övernaturliga var inget som bekymrade Elsa, hon trodde helt enkelt in te på det.
”Ja men Lilly, du drömde. Och trappan kan knarra och låta, det har jag själv hört. Winston har aldrig
markerat något när vi varit här och han är så vaktig.” Lilly tittade ner på den snarkande Winston där han
låg på golvet med dreglet rinnande i mungiporna. Hon kände sig inte helt övertygad om att Winston
skulle höra några ljud alls när han sov. Hur kan en hund snarka så högt? Men hon kände sig lättare till
mods. Det kanske var så att hon drömt.
Efter detta hade Eskil lättat upp stämningen med en dråplig historia om en hispig kvinna han mött på ett
uppdrag och de hade skrattat gott. Torsten höll precis på att bre sin fjärde bulle när Rakel ljöd och de
fick ge sig iväg på ett prio1-uppdrag, luxerad axel efter fall, ogynnsam miljö. De andra lovade röja upp
efter frukosten.
Och så hade uppdragen avlöst varandra under dagen. De hade hunnit en kort vända tillbaka till
stationen, precis lagom för att Elsa skulle hinna rasta Winston och ge honom ett tuggben. Sen hade det
burit av igen. Och nu var de alltså tillbaka på stationen. Klockan hade hunnit bli halv fem och de var
rejält hungriga. Torsten skulle precis fylla på läkemedelsväskan medan Elsa gått in i träningshallen för
att släppa ut Winston ur buren och sen börja värma maten. Det var då han hörde det fasanfulla skriet
som fick blodet att frysa till is.
Torsten släppte väskan och tog en stor skiftnyckel som hängde på väggen och med den i högsta hugg
rusade han fram till dörren och slet upp den. ”Elsa, vad har hänt?” skrek han och snubblade i samma
stund över något som låg på golvet precis innanför dörren. Han lyckades hålla balansen men kunde inte
se något halvmörkret som rådde i lokalen och gick fram till strömbrytaren och vred om. Det kalla ljuset
lyste upp rummet. Där låg Elsa, i en hög på golvet och Winston satt vid sidan av henne och försökte se
oskyldig ut medan dregglet rann. ”Jag föll över Winston, han låg här innanför dörren och sov. Jag blev
skiträdd och sen slog jag mig mot golvet.” Hon såg lite mörbultad ut. Hennes överläpp höll redan på att
svullna upp och hon hade skrapmärken i ansiktet. Hon gned sitt ena knä. ”Oj, då”, sa Torsten för han
visste inte riktigt vad han skulle säga. Han hjälpte henne upp på fötter och stödde henne där hon
linkade bort till köket och slog sig ner på en stol. Winston dregglade efter. ”Var inte Winston inne i
buren när vi lämnade honom?”, frågade han Elsa. Hon nickade. ”Jodå, jag kollade noga att den var
ordenligt stängd före vi åkte.” Torsten gick ut i träningslokalen igen och inspekterade Winstons bur.
Gallerdörren var stängd, och regeln inskjuten i hållaren. Hur kunde en stor hund ta sig ur en stängd bur?
Det fanns ingen annan öppning. Tuggbenet låg inne på filten i buren och såg halvgnaget ut. Någon
måste ha släppt ut honom. Kanske en kollega som passat på att träna lite på ledig tid och som tyckt synd
om Winston och öppnat grinden men sen glömt stänga in honom igen. Men, så brukade man ju inte
göra. Det var ofta hundar i buren, de flesta som jobbade på stationen hade hund och med tanke på de
långa arbetspassen fick hundarna följa med till jobbet. Men aldrig att man tog ut en hund när ägaren
inte bett om det. Förbryllad gick Torsten tillbaka till köket och ventilerade saken med Elsa medan han
tog ut maten ur kylskåpet och värmde den. ”Ha, det är väl spöket” skojade Elsa och de skrattade bägge
två. Elsa skulle just ta en stor tugga av den väldoftande köttgrytan som Torstens fru skickat med, när
hon hörde ett knarrande ljud inifrån korridoren till jourrummen. Torsten hörde det också och lade ner
sin gaffel. Winston morrade. De såg på varandra men innan någon av dem hann säga något hördes steg
i korridoren. Winston skällde till och ställde sig upp med raggen rest. Stegen tystnade. De höll andan…
Den spännande fortsättningen följer i nästa nummer av AMBULANSBLADET
Håkans Yrselskola
Yrselpatienter är spännande och innehåller mycket av medicin.
Patientfall: Man > 70 år gammal, får akut yrsel,
illamående och kräkningar. Inga uppenbara neurologiska
symptom.
Differentialdiagnostiskt i lägen som detta bör övervägas
a) Morbus Meniere (fyllnadskänsla/lockkänsla, rotatorisk yrsel (i
timmar), öronsus och övergående hörselnedsättning (i vart fall i
inledningsskedet). Ett godartat tillstånd men som kan vara nog så
handikappande. Diagnosen kan vara svår och en sådan patienten
bör till öronläkare snarast för fortsatt omhändertagande bland annat
av dessa anledningar.
b) Benign positionell lägesutlöst yrsel (BPPV) (” Kristallsjuka”)
med akut debuterande rotarisk yrsel (i vissa kroppslägen, går över på
minuter). Bör till öronläkare snarast då denna kan bota med olika
manövrar (Epsleys, Semonts mfl.) om detta görs tidigt i förloppet.
c) ”Vestibularisneuronit”, ”Virus på balansnerven”. Likaledes
akut debuterande vanligen svår rotatorisk yrsel, pat. ofta sängbundna
och kan endast ligga på ena sidan. Efter att man började med MR
upptäckte man (Bo Norrving mfl, SUS) att i denna grupp dolde sig en
inte försumbar del med lillhjärnsinfarkter. Dessa patienter bör därför
också till sjukhus
Utifrån RETTS-manualen blir patienten enligt ESS 11 (Yrsel och
svindel) lägst prio gul under antagande inga andra neurologiska
bortfall (som i det aktuella fallet). Viktigt är även ekg på alla dessa
patienter om möjlig under pågående symptom.
Prio gul innebär vanligen till läkare inom två timmar men tar inte
ställning till transportsätt.
Om andra neurologiska bortfallssymptom skall ESS 12
(Stroke/TIA) följas!
/Håkan Klementsson, öronläkare