Sjönevad - några decennier från 1920

Transcription

Sjönevad - några decennier från 1920
Sjönevad - några decennier från 1920-talet och framåt
Gruppen har bett oss att berätta om livet i Sjönevad under några decennier, från cirka 1920
och framåt. Under denna tid var lanthandeln i gång, gästgiveriet med jordbruket drevs av
samma släkt, på den årliga marknaden såldes fortfarande kreatur. Det stora vita huset, det
som blev ”Amiralens” var under ett tiotal år bebott året om. Byn med det stora antalet
personer, som bodde där eller kom dit, torde ha varit ett centrum för trakten. Skälet till
gruppens beslut är bl a att det fortfarande finns personer med minnen från den tiden, så pass
långt tillbaka som 1920-30 talet, antingen personliga sådana eller minnen som berättats av
släktingar och vänner.
Lanthandeln t.v. och ”Amiralens” t.h.
omkr 1920
Gästis 1928
Några Sjönevadsbor
klara för utflykt.
Vid oxen Erik Carlsson
(son till Nils Carlsson),
därefter Valborg
Carlsson, Gunnar
Wennerholm, okänd,
”Tottes Oscar”, Ingeborg
Wennerholm, sedan
okända personer till den
siste, som torde vara
Anders Johan Pettersson
”Skinnrajan”
Fotot är taget vid
lanthandeln omkr 1925
2
Vem fanns då i Sjönevad t ex 1922 och åren därefter?
År 1922 drev Gunnar Wennerholm lanthandeln, som han övertagit av sin far Emil, när denne
köpte Gästis. Emil var gammal jordbrukare men heller inte oerfaren gästgivare. Han hade
arrenderat gästgiveriet under några år i början av seklet. Förutom Emil och hans hustru Kristin
bodde hos dem dottern Valborg och hennes båda söner Erik och Ivar, som då var 13 resp11
år. Och flera anställda fanns naturligtvis, säkert ett utökat antal om sommaren.
Valborg hade gift sig med Ludvig Carlsson från torpet Långasand i Sjönevad. De var bosatta i
Rydöbruk, då Ludvig ensam emigrerade till USA 1911. Valborg fick flytta hem till sina föräldrar
med sina små pojkar, Ivar hade inte fyllt ett år. Ludvig kom aldrig tillbaka
På grannstället Backen, Sjönevad 1:2, fanns Carl Bengtsson, ”Carl på Backen” med sin Selma
och de båda barnen Elin, 6 år och Torsten 4 år. Carls mor, Bernhardina, hade kommit från
gården uppe vid sjön, ”Petterssons”, Sjönevad 1:5, den gård som flyttat ut från den gamla
bykärnan redan på 1700-talet
.
I den gamla vackra hallandslängan på Sjönevad 1:5 byggd 1856, bodde Carl Pettersson med
hustrun Selma och de båda sönerna Sten och Erik. Sten var född 1916 och Erik 1921. Johan,
Carls halvbror, fanns också på gården. Han hade byggt en ”stickehyvel” en bit uppströms i
Musån. Den drevs av ett mäktigt vattenhjul av trä, och man sålde takstickor för 5 kr alnen om
materialet var gran och 3,30 om det var fur. Erik berättar, hur Johan en gång när man
arbetade med taket råkade få en planka eller stör i huvudet. Det långa såret, som uppstod när
huvudsvålen spräcktes, blödde ymnigt, men Selma pumpade kallt vatten över
operationsområdet medan Carl sydde ihop såret med sytråd och stoppnål. Erik tittade på!
Johan lär ha fortsatt med takarbetet strax efteråt.
Till Sjönevad 1:5 hörde en liten smedja, som låg i trädgården i hörnet längst ner mot
landsvägen. Vid sjökanten nära byn, strax intill bäcken, som är Sjönevadssjöns utlopp, låg
byns spruthus, där brandsprutan och slangarna förvarades. Erik minns att han som mycket
liten fick se hur det gick till när byborna försökte släcka en brand i ladugården på närbelägna
Spången. Brandsprutan drogs dit med hjälp av hästar, troligen från Gästis, och man pumpade
upp vatten för hand från Musån.
Ute vid vägskälet, där vägen från Vessige mötte Krogseredvägen och vägen till Drängsered den som gick genom byn - har Tottes Oskar, stenhuggare, fiskare och jägare - utan vare sig
fiskerätt eller jakträtt - byggt sig ett litet hus. Oskar, då 45 år gammal, var född på torpet
Wiken, beläget på det ställe som senare kom att kallas Gäddevik vid Sjönevadssjön. Carl
Pettersson har berättat för sonen Erik att han såg eldskenet från den brand som ödelade
torpet dagen före julafton, troligen strax före 1900.
Slutligen, i det stora vita huset, Sjönevad 1:4, som tidigare
även det varit gästgivargård och haft sin storhetstid på 1800talet, har det 1918 flyttat in ett främmande par, långt bortifrån.
Det är pensionerade konteramiralen Axel Bernhard Juel med
sin hustru ”välborna amiralinnan Rosalie Juel, född Björkman.”
Paret kom från Karlskrona, där Juel varit varvschef.
Axel Bernhard Juel omkr 1900
3
Man kan fråga sig varför de hamnade just i Sjönevad. Kommunikationerna var ju inte sådana
att man lätt reste omkring och letade efter ett trevligt och ståndsmässigt lantställe. Vi har bara
hört sägas, att amiralen ville ha ett ställe, ”där han kunde ha får”. Och så blev det tydligen: ett
uthus, det äldsta huset i Sjönevad, enligt utsago möjligen från 1700-talet, kallas än i dag för
”Fårahuset”.
Amiral Juel medverkade till att byn 1919
elektrifierades i det att bäcken dämdes upp
och ett litet kraftverk byggdes. Dess kapacitet
var inte större än att man nätt och jämt fick
ledljus framåt kvällen i de fem hushållen,
annars var det stearinljus och fotogenlampor
som användes.
Efter 90 år finns fortfarande rester av
dammbyggnaden kvar
Fårahuset. Halmen på taket har nu ersatts av tegel
Förmodligen umgicks paret Juel med grannarna tvärs över vägen, häradsdomaren Emil och
Kristin, ungefär i samma ålder. Det är mycket troligt att amiralen påverkade grannfamiljen i
beslutet att låta den nykonfirmerade Erik, Valborgs äldste son, ensam bege sig till Karlskrona
för att bli skeppsgosse
Paret Juel var konstnärliga: amiralen svarvade i trä, och amiralinnan var en skicklig
akvarellmålare och arbetade också framgångsrikt med koppar och gyllenläder
Ett koppararbete, också ett hantverk av
Amiralinnan; en vattenbehållare med kran
och muggar, ca 50x90 cm.
(t.h. det vackra amerikanska diplomet)
Gyllenläderstol, ett hantverk av Rosalie Juel. Kanske har amiralen svarvat ben och armstöd
4
För koppararbetet fick amiralinnan en amerikansk medalj 1893 ”for unique style and form
and careful and fine workmanship”.
Båda föremålen och diplomet finns fortfarande kvar i huset och vårdas nu av Juels
barnbarnsbarn Magnus Schenström och hans sambo Anna Jonsson, som fotograferat av dem
för oss.
Redan 1924 avled amiral Juel, men sedan dess kallas mangårdsbyggnaden på Sjönevad 1:4
alltid för ”Amiralens”. Amiralinnan Rosalie, kallad ”Lilla Rosen” av sin make, levde kvar
ytterligare några år. Hon hade naturligtvis jungfrur till hjälp. En av dem var Sigrid från
Sjöaslätt, vars syster Karin skötte Sjönevads telefonstation och också var traktens
sömmerska. Man kan undra om amiralinnan använde hela huset? Om hon lät elda i alla åtta
kakelugnarna? Under senare delen av 1920- talet blev hon sjuk och flyttade till dottern Else i
Jönköping. Hon avled 1930, och därefter blev ”Amiralens” sommarhus ända fram till början av
2000-talet, då det stiliga huset äntligen blev bebott hela året.
1930 ….
1930 hade handlaren Gunnar Wennerholm varit gift i fem år. Han gifte sig midsommarafton
1925 med Ingeborg, dotter till förre gästgivaren Nils Carlsson. På äreportakalaset dansade
bruden första valsen med Tottes Oskar! I februari 1928 föddes dottern Inger och i oktober
1931 Gunnel. Oskar gifte sig med Ruth från Elmeberg i Torup, och de fick 1932 dottern Ellen,
som blev Gunnels lekkamrat
Ett uppdrag utanför den vanliga verksamheten i lanthandeln hade Gunnar vintern 1936- 37.
Då pågick granatbrytning i Spräckan. Gunnars svåger Carl Carlsson, ofta kallad SjönevadsCalle, hade upptäckt en granatfyndighet på sin mark i Häståsaberget. Inger och Gunnel var
ibland med där när han provsprängde. Hösten 1936 kom brytningen i gång, och man skickade
materialet till England. Gert Hellström, den sist anställde, och Gunnel minns att arbetarna, ett
femtiotal, fick sin avlöning i fotogenlampornas sken vid disken i lanthandeln. Granatbrytningen
blev emellertid olönsam och lades ner redan våren 1937. Ingeborg skriver den 29 maj i sin
almanacka: ”gruvan slut”.
Sommaren året efter gästades byn av den legendariske flygaren Albin Ahrenberg, som gjorde
passageraruppstigningar med sitt sjöflygplan och lockade stor publik.
På Gästis hade stora förändringar skett. Emil avled 1929 och året därefter även Kristin.
Valborg, som ju arbetat länge hos sina föräldrar, löste ut sina syskon Gunnar, handlaren, och
Harry, som var bosatt i Göteborg. Harry var gift med Sigrid från gästgivarsläkten Klefve i
Mårdaklev. De fick sonen Sigge Wennerholm, som så småningom blev verksam som ingenjör
i Halmstad. Harry gick bort redan 1931.
Valborg, utan tvekan en kraftkvinna, var gästgivare och
jordbrukare i mer än 25 år. Under hennes första år
som gästgivare gällde fortfarande den gamla
förordningen från 1600-talet att man var skyldig att
med häst skjutsa resande en viss sträcka, i regel till
nästa gästgivargård. Hon fick säkert vara kusk vid
sådana körslor, åtminstone under åren då hon hjälpte
till i rörelsen när fadern Emil ägde Gästis.
Förordningen drogs in 1934, men då hade man under
en tid ersatt hästskjutsarna med en form av taxirörelse.
Den drevs av brodern Gunnar, som tidigt hade skaffat
bil. Men skylten ovanför stora ingången till Gästis med
texten ”Härifrån skjutsas med häst intill ett avstånd av
5
20 km och med automobil intill ett avstånd av 60 km” fanns länge kvar.
Under årens lopp hade Valborg liksom sina föräldrar många anställda ”drängar” och ”jungfrur”,
som det hette då. Astrid, nu över 90 år, kan berätta om hur det var att arbeta i det omoderna
köket, där maten till gästgiveriet och det egna hushållet lagades på den stora vedspisen.
Vatten fanns inte indraget utan hämtades från brunnen utanför köksdörren. Pumpen var gjord
av en genomborrad trästock. I karet av trä pumpades upp vatten och hästarna gick själva dit
ut från stallet och drack.
Astrid på Ekedal (som lånat ut
fotot till oss), Petter Olsson och
Valborg vid hästarnas
vattenställe intill Gästis
köksdörr
Matserveringen i gästgiveriet pågick även efter krigsutbrottet men i mycket mindre omfattning.
Matbröd, vetebröd och vissa kakor bakades i den stora stenugnen i det s.k. brygghuset, som
inrymde både bakstuga och tvättstuga. I gästgiveriet serverades alltid detta kaffebröd och
smörgåsar bredda på det oförglömligt goda stenugnsbakade brödet – där var man modern!
Nitton stora tunga brödkakor gräddades samtidigt i ugnen, som eldades med ris. Det hände att
gäster ville köpa med sig en kaka bröd, men den ende som beviljades detta var enligt utsago
dåvarande landshövdingen Reimer Johansson.
Brygghuset var beläget där vägen genom byn korsar bäcken. Den som skulle tvätta började
vid 4-5- tiden på morgonen med att elda under en stor koppargryta och värma vatten eller lut.
Vittvätten ”bykades”, vilket innebar att man med en långskaftad skopa hällde det heta luten
över tvätten som packats i stora träkar, tömde ut luten och fyllde på nytt flera gånger. Tvätten
sköljdes i bäcken och bars upp för att torka i Gästis trädgård eller på vinden. Men det
inträffade då och då så svåra torrperioder att man fick köra vatten från sjön till brygghuset,
byka där och sedan skölja i sjön. Så var det till exempel 1947, då bäcken var torrlagd från
september till november. Elektricitet kom till byn från Industribolaget i Vessige 1937 men blev
aldrig indragen i brygghuset. Innan man hade kylskåp, använde man isskåp som förseddes
med is i stora stycken, uppsågade ur isen på sjön vintertid och bevarade under året i sågspån
i en stor stack. I januari 1941 var isen 14 tum tjock.
Jordbruket på Gästis sköttes av de anställda, Valborg arbetade inte själv ute på jorden, med
ett undantag: hon körde själv hästräfsan. Och hon körde gärna till Vessige med häst och vagn,
då med en lättare vagnshäst, Fiken. Om vintrarna hände det att hon spände den hästen för
skrindan, en liten släde med plats för kusk och två passagerare. Det hördes lång väg när
Valborg tog sig fram, för Fiken bar den stora bjällerkransen, dombjällrorna.
Men Valborgs stora intresse var ardennerhästarna. Hon hade, när hon nyligen tagit över
Gästis, köpt en lott i hästlotteriet och vunnit högsta vinsten, ett mäktigt svartbrunt dräktigt
ardennersto, Rossi. Avkomman efter denna Rossi blev ett antal ståtliga hästar, av vilka
Valborg själv körde en del av stona till hästpremieringarna i Köinge för bedömning, med gott
resultat. Hingstfölen sålde hon, och några blev så småningom godkända vid den årliga
6
hingstpremieringen i Visningshallen i Falkenberg, på den tiden ett stort evenemang. Att ha en
godkänd hingst var en stor merit för en hästägare. Traktor skaffade man aldrig på Gästisdäremot installerades så småningom mjölkmaskin.
Sjönevads marknad hölls på den tiden tredje tisdagen i september. Då serverades enligt
tradition kålsoppa och den grynakaka med risgryn som bas, vilken lagades efter recept som
användes under 1800-talet, då den som kallades ”Päar” var gästgivare på grannstället! Under
20-30-talet var marknaden fortfarande en stor händelse, och några personer minns att en del
av marknadsbodarna till och med var kvar under året utmed staketet mot Gästis´ trädgård.
Kreatur såldes fram till 40-talet, men i allt mindre omfattning. Den 16 september 1947 skriver
Ingeborg Wennerholm i sin dagbok:” Nu är Sjönevads marknad inte längre marten, ett föl, en
unghäst, ett par tre stånd” Och 1950 säger hon ”två försäljare, inga köpare”. Ett par år efteråt
var marknaden nerlagd. Men i det längsta höll Valborg på traditionen att efter marknaden
ställa till med en uppskattad fest, marknadsbalen, då hon bjöd traktens ungdomar och de som
arbetat extra på marknaden på kaffe och dans på det som då kallades ”magasinet”.
I bäcken hade man ålkista, och gårdarna turades om att sköta fisket. I Valborgs dagbok finns
för ett år noterat att” natten till lördagen den 27 september fångades 90 ålar som flåddes och
konserverades”. Visst fiske bedrevs i sjön. Erik, från Sjönevad 1:5, ”Petterssons”, berättar hur
han och brodern fiskade gädda, ofta i nät. Fångsten, som kunde vara nog så riklig, skickades
med bussen till Falkenberg- frakt 25 öre- och såldes till Hulda Petterssons fiskhandel. Tottes
Oskar hade sina flatbottnade ekor i Sjönevadssjön och Häståsasjön och fiskade både med nät
och ljuster.
På Backen bodde samma familj, Selma och Carl med Elin och Torsten. Den gamla
hallandslängan mitt emot ladugården ersattes 1934 av ett modernare hus beläget på andra
sidan om vägen mot Abild
Men det var annorlunda hos ”Amiralens”, som nu var sommarhus. Paret Juels barn, Niels och
Else, hade båda familjer, och man turades om att utnyttja sommarstället. Niels var militär,
löjtnant vid den tiden, och gift med Karin Juel. Vår generation, vi som är födda kring 1930 eller
tidigare, minns ju så väl hennes inspelning av Martin Kochs ”Lyckan”!
Niels och Karin Juel hade en dotter, Inger, eller ”Diddi”, som hon
kallades. Hon var ett par år äldre än handlarens Inger och blev en glad
och mycket fantasifull lekkamrat till henne under ett antal somrar.
Inger Juel blev skådespelerska men avled relativt ung. Hennes dotter,
Terese Juel, blev sångerska.
Karin Juel
I ett tidigare äktenskap hade Karin Juel sonen Bengt Dahlman, som
också dök upp ibland under somrarna. När hans mor längre fram
trolovade sig med Stig Järrel adopterade denne Bengt, som fick namnet Järrel och blev känd
som sångare och regissör under det namnet. Äktenskapet mellan löjtnanten och sångerskan
höll ungefär i tio år, men sedan det upplösts glömde Karin Juel inte sitt Sjönevad. När hon
under sina turnéer kom i närheten, tog hon vägen om byn och hälsade på de gamla vännerna
Valborg, Selma Pettersson och Ingeborg Wennerholm. Förutom populär sångerska var Karin
Juel också författare, och det hände att hon i sina böcker hämtade stoff från Sjönevad och
dess bybor. Det är fallet i romanen ”Jordens famn”, där man känner igen ”Tottes Oskar” som
”Johan Fiskare”. I samma roman använder hon episoden när Carl Pettersson syr ihop Johans
huvudsvål.
Niels Juel gifte ganska snart om sig med Anna- Marie f Holm. De fick 1937 en efterlängtad
son, Peder, så småningom döttrarna Vibeke och Barbara och till slut sonen Palle 1945.
7
Else Juel hade gift sig med en officer, Reinhold Schenström, sedermera överstelöjtnant. Paret
hade tre söner, Johan-Magnus, född 1914, Birger - alltid kallad Bigge - född 1918, och CarlReinhold - kallad Bobby - född 1921 De var alltså ganska jämnåriga med ungdomarna på
Backen, Elin och Torsten, och även med Sten och Erik Pettersson. Bland tjänstefolket på
Gästis fanns det naturligtvis ungdomar. Och så kom det en barnflicka till Wennerholms i början
av 1930-talet, Svea Cederberg, jämngammal med Bigge.
Bigge
Schenström och
Torsten
Bengtsson
1938
Fr.v. Karin på Spången, Märtha Berg, Svea Cederberg, Elin på Backen, Inger ”Diddi” Juel och
framför dem Inger och Gunnel Wennerholm. Foto 1933/1934
Man vill gärna tänka sig att de alla tillsammans upplevde härliga och givetvis alltid varma och
soliga somrar i Sjönevad, men för dem som måste arbeta och inte som stockholmarna hade
sommarlov, var det naturligtvis också mycket slit. Grunden lades till en livslång vänskap
mellan Bobby och Erik och mellan Bobby och Torsten. Bigge, då nybliven jurist, avled redan
1941.
1940 ……
Så var man inne på 1940- talet, och kriget pågick. När Tyskland gick in i Polen 1 september
1939 hade det utgått mobiliseringsorder. Man ringde i kyrkklockorna, och Gunnar Wennerholm
for ut på natten och ”budade”. Alla vapenföra män blev ju inkallade för längre eller kortare
perioder, så även bodbiträdet Nils Stenström, sönerna på grannställena och drängarna på
Gästis. Fördrängen på Gästis, Adolf, inställde sig enligt order på Kviberg i Göteborg men
skickades hem redan samma kväll. Han blev i stället placerad i Ätrafors, därifrån kunde han
lätt cykla hem och se till kreaturen. Erik Pettersson var inkallad 21 månader i följd! Han minns
från en permission 1942 att man då höll på att färdigställa den nya sträckningen av vägen mot
Drängsered, så att den inte längre utgjorde genomfart genom byn. Men den gamla vägen var
ju farbar och användes länge av mjölkbilen och Kinnaredsbussen.
Livsmedel och bensin ransonerades, men Gunnar, som då hade en nyköpt Ford V8, fick i det
längsta viss bensintilldelning för att kunna hämta varor i Vessige. Men till slut måste han
ibland låna häst och vagn eller släde av sin syster. Allmänheten anmodades att lämna in
däcken till sina bilar för försvarets räkning. Men Gunnar tolkade detta på sitt sätt: sägs det
”anmoda” och inte ”skall” så är det väl inte nödvändigt…..När kriget var slut hade Forden sina
däck kvar.
Krigsvintrarna var hårda, särskilt i början av 40- talet. Den 19 februari 1940 noterar man -29
gr, och i mitten av maj 1941 hade man snö och -8 gr. I januari 1942 var det flera dagar i följd
27-29 gr kallt, och vatten och slask frös. Det snöar ymnigt, och Gunnar har ett par kvällar
8
senare tre gäster från Vessige, sina bridgevänner När väglaget tycks bli kritiskt erbjuder sig
”Bila - Per” ett par gånger att hämta dem med sin hyrbil innan det är för sent, men herrarna
dröjer sig hellre kvar vid bridgebordet. Till slut väcker Gunnar sin syster Valborg på Gästis,
Hon går ut i stallet, selar en häst som hon spänner för skrindan, och gästerna tar sig med
detta ekipage hem genom drivorna vid tre- fyratiden på natten! Det gick lyckligt! Efter det är
det under fyra dagar ”kaos, inga vägar farbara, snö jäms med gärsgårdarna” I januari 1945 blir
det mässfall i kyrkorna, och den 1 februari samma år rasar Backens ladugård samman under
snön.
För att kunna sälja kol till gengasbilar byggde Carl Carlsson en kolugn på sin tomt vid
Sjönevadssjöns badplats. Gunnel kommer i håg, hur hon en gång när hela landsvägen från
Sjönevad till Lya skola var isbelagd, åkte skridskor till skolan och halvvägs mötte Artur
Hellström och Carl, som med möda tog sig fram till fots på väg till kolugnen!
1945 ….
I mitten av 1940-talet sålde Karl och Selma på Backen sin gård till Hjalmar och Alma Karlsson,
som kom från Sibbarp. Den 14 juni 1946 anlände lastbilen med de nya ägarna och deras
flyttlass, Göte från Mölndal, 10 år, samt sönerna Allan, 5 år, och Erik, 12 dagar gammal, i en
tvättkorg. Egen bil köpte de nya grannarna 1953, en silvergrå Triumph Mayflower med röd
läderklädsel.
Karl och Selma hade byggt sig ett hus i Vessige. När de flyttade, följde Elin med. Också
Torsten lämnade byn och slog sig ner i Alfshög. Tottes - Oskars och Ruths dotter Ellen
konfirmerades och kom genast ut i arbetslivet - hon blev hjälpreda i köket och serveringen på
Gästis, där också hennes farmor Augusta arbetat många år tidigare.
1946 överlät Carl Pettersson sin gård till äldste sonen Sten, som hade gift sig
midsommarafton 1944 med Else Troedsson från Fylleklev. Carl och Selma flyttade till ett
nybyggt hus, Sjönevad 1:17 (nu 1:29) ett stycke längre upp utmed Drängseredsvägen. Men
Sten blir inte lantbrukare särskilt länge. Redan 1949 säljer han gården till Anders Nilsson i
Kungsgård, och han och Else flyttar från bygden. Erik gifter sig 1948, också han på
midsommarafton, med Margit Andersson från Okome, och de bosätter sig så småningom i
Vessige.
Carl går bort redan 1949, men Selma bodde kvar på Sjönevad 1:17 tills hon avled 1977.
Anders i Kungsgård arrenderar ut Sjönevad 1:5 till en familj, som kom från Gunnarp. Det var
Per Nilsson med hustrun Astrid och barnen Stig, Christer, Britta, Bernt, Anna-Lisa och Anders
i åldrarna 17 till 8 år Anders var jämngammal med Allan på Backen, och de blev lekkamrater.
Göte på Backen fick en trogen vän i Peder Juel, de var också lika gamla.
För hos ”Amiralens” tillbringar som vanligt familjerna Schenström och Juel somrarna i
Sjönevad. Juels har sina fyra barn, men av Schenströms är det nu bara Bobby som dyker upp.
Vi minns Else Schenström som en mycket vänlig gammal dam, som gärna spatserade utmed
vägkanterna med sin lilla korg och plockade smultron. Överstelöjtnanten, lika vänlig han, gick
sina promenader efter middagen med schäfern Pierre och sin cigarr. De båda familjerna hade
ett gott samarbete med Valborg på Gästis. Hon brukade den åkerjord som hör till ”Amiralens”
fastighet och lät i gengäld sina anställda utföra vissa tjänster enligt ett kontrakt, som
upprättades redan 1931 och som gällde tills Valborg lämnade Gästis. I kontraktet nämndes till
exempel ”båtens sjösättning om våren och upptagning om hösten och fönsterluckornas
motsvarande nedtagning och uppsättning”, ”verkställa sättning av två säckar potatis samt
densammas upptagning och inläggning i källaren”, osv.
Matserveringen i gästgiveriet hade troligen i stort sett upphört, men kaffe och smörgås och
kaffebröd tillhandahölls, ibland i stor skala, särskilt sommartid, då man använde Gästis` stora
trädgård med dess många ”grottor” eller bersåer för kaffeserveringen. Midsommarafton 1946
9
hade Reso utflykt, det kom” sex fulla bussar och 25 bilar”. En dag i juni 1947 är det ”massor av
danskar på Gästis, 250 – 300 personer, det är 32 gr varmt”, och en dag i juni ett par år senare
kommer 150 varbergare……Vid sådana tillfällen och även annars hjälpte Ingeborg
Wennerholm och döttrarna till med bak och servering.
1950- 60 ……
Men efter 25 års arbete som lantbrukare och gästgivare ville Valborg dra sig tillbaka, och 1954
övertogs Sjönevads Gästis av Olle Olsson i Bräcke, som i sin tur efter en tid sålde företaget till
sin syster Karin Nilsson, Kungsgård. Gästgiveriet arrenderades ut, ekonomibyggnaderna revs
och lantbruket lades ner. En epok var slut. Valborg flyttade till den villa, Lillbo, nära
Petterssons, som hennes föräldrar en gång byggt men inte flyttat in i. Hon tog med sig några
kor och hästar och fortsatte en tid som lantbrukare men i mindre skala!
Också med lanthandeln skedde förändringar. Gunnar Wennerholm arrenderade 1957 ut
affären till Nils Stenström, som arbetat där sedan 1936. Men denne drev rörelsen endast fram
till 1960, då affären lades ner, och Nils flyttade till Gunnarstorp. Så var också här en epok slut.
Detta slapp Gunnar uppleva, han avled hastigt före jul 1958. Ingeborg stannade kvar i huset,
som inrymt den gamla lanthandeln i 60 år. Inger och Gunnel var ute i arbetslivet
På Backen arbetade då Allan i jordbruket, medan Erik fortfarande studerade. ”Tottes-Oskar”
avlider 1960, och Ellen har flyttat från byn. Ruth bor kvar i huset vid vägskälet.
Förändringarna på Gästis innebar i flera avseenden en ny och spännande tid för Sjönevad.
Många arrendatorer har under årens lopp avlöst varandra efter längre eller kortare tid. Och
hur ser det ut i byn nu, efter 50 år?
2012 ….
Det vackra framhuset på 1:5 brann ner 1998 och har ersatts av en västkuststuga, Lillbo rustas
upp av Christer, barnbarn till Valborg. På Backen bor Erik med sin Ingrid i ett hus byggt 1971,
och i det ”gamla” huset bor Allans dotter Helen med Ove och dottern Emilia.” ”Affären” har
Inger och Gunnel behållit, men det är sommarhus liksom 1:29, nu ägt av tyskar, och även
”Tottes”, som Erik och Ingrid köpt och hyr ut.
Men – hos ”Amiralens” är det nu äntligen efter 70-80 år liv och rörelse året runt! Där bor
Magnus Schenström, dottersonson till amiral Juel, med sin Anna och sönerna Jens och Joel.
Dessa båda utgör tillsammans med Helens Emilia den unga generationen i det anrika
Sjönevad.
Sjönevad den 13 december 2012
Gunnel Wennerholm och Inger Johansson f Wennerholm
Källor: Vi har fått hjälp av nuvarande och ”gamla” sjönevadsbor. Vi har lyssnat till Astrid
Karlsson, Gert Hellström och särskilt Erik Pettersson från Sjönevad 1:5. De är nu alla mer än
90 år gamla, men de minns!
************************************************************