Hans våld

Transcription

Hans våld
 JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Emma Eriksson Hans våld -­‐ En analys av grov kvinnofridskränkning JUEN01 15 högskolepoäng Handledare: Helén Örnemark Hansen 0 Innehållsförteckning 1. INLEDNING .................................................................................................................................... 2 1.1. BAKGRUND ................................................................................................................................................. 2 1.2. SYFTE & FRÅGESTÄLLNING ...................................................................................................................... 3 1.3. METOD & TEORI ........................................................................................................................................ 3 1.4. MATERIAL ................................................................................................................................................... 4 1.5. AVGRÄNSNINGAR ....................................................................................................................................... 4 1.5. DISPOSITION ............................................................................................................................................... 5 2. MÄNS VÅLD MOT KVINNOR ..................................................................................................... 5 1.1. HISTORISK TILLBAKABLICK ..................................................................................................................... 5 2.2. NUVARANDE REGLERING ......................................................................................................................... 7 2.3. KRITIK MOT LAGREGLERINGEN ............................................................................................................... 9 3. GÄRNINGSMANNEN .................................................................................................................... 9 3.1. INTRODUKTION .......................................................................................................................................... 9 3.2. OLIKA SORTERS GÄRNINGSMÄN ........................................................................................................... 10 3.2.1. Våldets karaktär ..................................................................................................... 10 3.2.2. Intimterrorism ......................................................................................................... 10 3.2.3. Situationsbundet parvåld .................................................................................. 11 4. DISKURSANALYS AV GÄRNINGSMÄN ................................................................................ 11 4.1. INTRODUKTION ....................................................................................................................................... 11 4.2. DEN SVARTSJUKE MANNEN ................................................................................................................... 12 4.3. DEN PROVOCERADE MANNEN .............................................................................................................. 13 4.4. DEN MISSLYCKADE MANNEN ................................................................................................................ 14 5. ANALYS ........................................................................................................................................ 14 5.1. VARFÖR HAR DET INFÖRTS ETT SÄRSKILT LAGRUM SOM KRIMINALISERAR MÄNS VÅLD MOT KVINNOR OCH KAN DET ANSES VARA EN EFFEKTIV ÅTGÄRD? ................................................................. 14 5.2. VILKA GÄRNINGSMÄN FIGURERAR I PRAXIS OCH BEDÖMS DERAS VÅLD LIKA? ........................... 16 5.3. AVSLUTANDE KOMMENTAR .................................................................................................................. 17 KÄLLFÖRTECKNING .................................................................................................................... 18 1 1. Inledning 1.1. Bakgrund Mäns våld mot kvinnor har kommit att diskuteras intensivt de senaste åren. Brottet grov
kvinnofridskränkning infördes år 1998, efter en rad utredningar och samhällelig debatt
under 1990-talet, för att markera och uppnå de rättspolitiska jämställdhetsmål Sverige
har. Där uppställs bland annat som ett av fyra delmål för att uppnå jämställdhet att:
Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt
och möjlighet till kroppslig integritet.
1
Samhällsekonomiskt uppskattas mäns våld mot kvinnor kosta Sverige cirka 4 miljarder
kronor om året. Idag arbetar man aktivt för att förändra, utbilda och samordna, även
2
om insatserna än så länge inte har nått fram till önskat resultat och anses vara för små.
Men så här har det inte alltid varit. Våld i nära (heterosexuella) relationer har existerat
mycket länge, även om det inte har fått samma uppmärksamhet (eller någon) som
under 90-talet och nu. Män har till och med haft en lagstadgad rätt att tillrättavisa sina
hustrur fysiskt i vårt Sverige. För att förstå kriminaliseringen behövs en relativt
omfattande historisk tillbakablick. Många skiftningar och förändringar genom historien
har nämligen lett fram till det läge vi idag har; en kriminalisering av upprepade
kränkningar som är ägnade att allvarligt skada en persons självkänsla. Men fortfarande
presenteras en oroväckande statistik. I en undersökning utförd av Brå redovisas att var
fjärde kvinna någon gång i livet utsätts för våld, jämfört med var sjätte man. Mest utsatta
för våld är kvinnor mellan 25-34 år och 29 procent av de kvinnor som utsatts för grovt
våld av en nuvarande eller tidigare partner har behövt uppsöka läkarvård för sina
3
skador. Motsvarande siffra för män var i undersökningen 2,7 procent. I en NTU
utförd år 2013 angav 30 procent av de kvinnor som utsatts för våld att det skett i en
bostad, till skillnad från män där 6 procent angav bostad som brottsplats. Det bör aven
nämnas att man i rapporten anger att knappt 4 procent av de personer som angav att de
utsatts för våld i en nära relation år 2012 polisanmälde händelsen. Idag uppskattar Brå
1 Regeringen,
Mål och budget för jämställdhetspolitiken. 2 SOU 2014:71, s. 9-­‐16. 3 Brå 2014:6, s. 8-­‐9. 2 att mellan 20-25 procent av utsatta kvinnor anmäler, även om det inte finns några säkra
siffror. Mörkertalet tros alltså vara mycket stort.
4
Men vilka är de där männen? I ett stort antal undersökningar och skrivelser skildras
offrens upplevelser av och utsatthet för våldet. Fokus läggs på kvinnorna, vilket i viss
mån kan anses berättigat med tanke på stödinsatser osv. men samtidigt har de utsatts för
något av någon annan. Diskurser tenderar att se till hur offrets roll konstrueras i
domstolens mening; men hur ser egentligen våra svenska domstolar på männen som
slår och varför de gör det?
1.2. Syfte & frågeställning Syftet med denna uppsats är att analysera brottet grov kvinnofridskränkning samt se till
vilken bild av gärningsmännen rättspraxis skapat och upprätthåller. Jag ämnar utgå ifrån
följande frågeställning:
-­‐
Varför har det införts ett särskilt lagrum som kriminaliserar mäns
våld mot kvinnor?
-­‐
Vilka gärningsmän figurerar i praxis och bedöms deras våld lika?
Frågorna har valts för att förstå hur problematiken har sett och ser ut vid mäns våld mot
kvinnor, samt att bryta mot det mer traditionella sättet att sätta fokus på offret. Här ska
istället ses till förövarna: gärningsmännen.
1.3. Metod & teori Två olika metoder kommer främst att användas; den rättsdogmatiska samt den kritiska
diskursanalysen. Den rättsdogmatiska metoden används då rättskällor granskas för att
skildra gällande rätt (de lege lata) och den diskursiva metoden vid analysen av hur
gärningsmän
återges
och
återspeglas
i
praxis.
I
analysen
intas
även
ett
genusrättsvetenskapligt kritiskt perspektiv, då det är ett passande och tacksamt
perspektiv för ämnet som avses avhandlas.
Den kritiska diskursanalysen lämpar sig väl för analysen av gärningsmän i praxis, då
man ingående kan granska språket samt se det som såväl skapande som
upprätthållande bärare av verklighetskonstruktioner. Diskursanalysens ”kritiska” sida
4 Brå,
Misshandel mot kvinnor. 3 består främst av att klargöra vad som skapar sociala identiteter och sociala värden,
samtidigt som den är samhällskritisk.
5
Den diskursanalys som kommer göras utgår från Fairclough’s kritiska diskursanalys,
vilken består av tre dimensioner. Tanken med tre dimensioner grundas i att Fairclough
menar att varje språkhändelse består av just tre olika skikt. En språkhändelse definieras
som en kommunikativ händelse, vilket inom juridiken kan avse t.ex. domar. De tre
dimensionerna består av text, diskursiv praktik och social praktik. Den textbaserade
analysen granskar och beskriver utvalda texters egenskaper. Analysen avseende den
diskursiva praktikens nivå fokuserar på produktion och konsumtion av texter och
interaktion både i och bland olika texter. Detta för att urskilja hur bl.a. hur aktörer
tolkar texten i fråga. Här kommer fokus ligga på straffrättslig teori och straffrättslig
argumentation kring lagstiftningen som sådan. Den tredje dimensionen, den sociala
praktiken, innefattar ett breddat perspektiv där eventuella konsekvenser av den
kommunikativa händelsen sätts i ett sammanhang och analyseras och där man tar
hänsyn till det större sociala område händelsen kan tänkas vara en del av eller ett
6
uttryck för. I detta arbete kommer en textanalys ske av praxis. Textanalysen återges i
uppsatsens faktadel, medan den diskursiva och sociala praktiken diskuteras
huvudsakligen i analysen.
1.4. Material I uppsatsen har ett blandat material använts. Avseende rättshistoria har främst Monica
Burmans avhandling Straffrätt och mäns våld mot kvinnor: om straffrättens förmåga att
producera jämställdhet använts. I avsnittet om gällande rätt har främst Nils Jareborg och
Sandra Fribergs Brotten mot person och förmögenhetsbrotten konsulterats. I följande
avsnitt har främst olika SOU:er, Brå-rapporter samt rättsfall använts, för att skildra
problematiken med mäns våld mot kvinnor samt skapa en tydligare bild av
gärningsmännen.
1.5. Avgränsningar Givetvis kunde fler rättsfall lästs och analyserats. I denna studie lästes drygt 40 rättsfall
inför diskursen, då fler hade inneburit en tidsbrist för författaren. Inte heller jämförs
5 Bergström & Boréus, s. 321 f. 6 Fairclough, s. 18-­‐22. 4 brottet med grovt fridsbrott, som återfinns i samma lagrums första stycke. Gällande rätt
beskrivs kortfattat för att skildra rekvisiten och ge en grundläggande förståelse för
brottet, men för den intresserade läsaren finns mer att läsa i brottsbalkskommentarer
o.d. avseende HD:s tolkningar och förtydliganden. Detta har inte tagits med i denna
uppsats på grund av platsbrist.
1.5. Disposition Inledningsvis sker i kapitel två en historisk tillbakablick i ett avsnitt, för att se hur mäns
våld mot kvinnor diskuterats genom tiderna och som resulterat i år 1998 års lagstiftning.
Detta kapitel övergår sedan till ett avsnitt om gällande rätt samt en kort kritisk synpunkt
på lagrummet så som det ser ut idag. Därefter beskrivs gärningsmän mer ingående i
kapitel tre, och olika sorters våldsutövare presenteras. I kapitel fyra sker
diskursanalysen utifrån praxis och tre kategorier av gärningsmän presenteras.
Avslutningsvis sker en analys i kapitel fem, där frågeställningarna besvaras och fakta
diskuteras och analyseras.
2. Mäns våld mot kvinnor 1.1. Historisk tillbakablick Mäns våld mot kvinnor har länge nämnts inom svensk straffrätt, om än i mycket liten
7
omfattning. I 1734 års lag avskaffades mannens rätt att bestraffa sin hustru. Det var
också en tid då bilden av härsknadslystna kvinnor började växa fram och man ville
förminska synen på män som våldsamma. Det infördes ett tillägg i Missgärningsbalken,
XXXVI Cap. 1. §, som ursprungligen behandlade äkta mäns misshandel mot sina
makor. Även kvinnor som misshandlade sina äkta män kunde dömas genom
införandet av lagrummets sista mening:
”HWilken man af hat, eller i dryckenskap, eller för annor qwinnos skul, slår hustru sina
blå eller blodig, lahm eller lytt; ware thet alt i tweböte. Slår hustru man sin; stånde samma
rätt.”
8
Det var dock inte ett rättsligt skydd som växt fram i förhållandet mellan äkta makar. I
de flesta fall betonades ”osämja” och ”oenighet” i domarna och våldet fick stå tillbaka
7 Burman, s. 64. Dock kriminaliserades inte handlingen, utan enbart den tidigare lagstadgade rätten togs bort. 8 Missgärningsbalken, XXXVI Cap. 1. §. 5 till fördel för det relationella. Ofta betonades i de fall där en kvinna lämnat hemmet på
grund av makens misshandel att hon handlat fel genom att lämna sin familj eller genom
att kvinnan satt sig upp mot hierarkin inom äktenskapet och genom det framkallat
9
makens våld. Även i fall av grovt våld mot kvinnan, som enligt nämnda lagrum var
kriminaliserat, frånsåg domstolen våldet och beaktade istället makarnas relation utifrån
andra aspekter.
10
Genom år 1864 års strafflag kriminaliserades allt våld mot hustrur explicit, dock med
vissa begränsningar. Ett exempel är att våld som begåtts på enskild plats, så som i
hemmet, krävde särskild angivelse för att åtal skulle kunna väckas. Schlyter, som ingick
i lagberedningen, menade att man så långt som möjligt skulle undvika att lägga sig i
människors familjeliv, då ett rättsligt ingripande bara orsakade än mer ont. Våldet mot
kvinnorna tystades ned. De borgliga männen var måna om sitt yttre anseende, medan
privatlivet var just privat. Inom straffrätten diskuterades våld mot kvinnor mycket litet.
Denna manliga dubbelmoral illustreras väl med ett stycke ur Burmans avhandling:
”I Nelsons uppsats om aga ur rättspolitisk synvinkel omnämns hustruaga bara i förbifarten,
närmast som en historisk kuriositet där en ”anekdot” om Schlyter intar en central roll. Schlyter,
som officiellt hade deklarerat sin avsky inför varje råhet i mannens förhållande till hustrun, ska
enligt Nelson ha uttalat till en ung anförvant ’att han varje lördag piskade arvsynden ur hustru,
barn och tjänstefolk’.”
11
Mäns våld mot kvinnor diskuterades i stort sett inte offentligt efter lagens införande.
Först år 1938 dök frågan upp i riksdagen, då gällande åtalsreglerna för att ge kvinnorna
ett bättre skydd i hemmet, men diskussionen ledde aldrig till någon lagändring. Rättsliga
12
ingripanden i hemmet ansågs inte lämpligt. Det ansågs normalt att en man, i samband
med dispyter, slog sin hustru. Det ansågs vara grälande och sågs som fullkomligt
13
normalt i en äktenskaplig relation med beaktande av könsrelationerna.
Först i slutet på 1970-talet hamnar mäns våld mot kvinnor på den politiska agendan.
”Kvinnomisshandel” diskuteras under 1980-talet. Det är först nu åtalsregeln ändras, så
att även kvinnomisshandel faller inom allmänt åtal, då den anses lika straffvärd som
9 Burman, s. 64-­‐66. 10 Burman, s. 66-­‐67. 11 Burman, s. 68. 12 Burman, s. 71-­‐72. 13 Wendt Höjer, s. 57. 6 andra sorters misshandel.
14
Mäns våld mot kvinnor börjar betraktas som en
jämställdhetsfråga och blir under 1990-talets början en fristående jämställdhetspolitisk
15
fråga. År 1994 kommer den s.k. jämställdhetspropositionen, där mäns våld mot
kvinnor betraktas ur ett mer genusvetenskapligt perspektiv. Ett känt citat från
propositionen är:
”En av de allvarligaste bristerna när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män är det
utbredda våldet mot kvinnor. Det har ett nära samband med maktförhållandet mellan könen.
Det finns också andra företeelser i samhället som hänger nära samman med våldet mot kvinnor
och som på ett liknande sätt är uttryck för en obalans i detta maktförhållande: prostitution,
pornografi, incest och sexuella trakasserier på arbetsplatserna.”
16
Under senare 90-tal görs en rad utredningar. En kvinnovåldskommission tillsattes
och den lade fram den s.k. kvinnofridspropositionen år 1997 vilken bl.a. ledde fram
till att ett nytt brott infördes år 1998: grov kvinnofridskränkning.
Anmälningsstatistik från 2013 visar dock att anmälningarna gällande grov
kvinnofridskränkning har minskat med 9 procent de senaste tio åren. Jämfört med
anmälningarna för grov fridskränkning som har med mer än tredubblats under
samma tidsperiod ter detta sig märkligt. Förklaringen tros vara, enligt Brå, att man
istället åtalar för de underliggande brotten, så som misshandel, överträdelse av
besöksförbud, olaga hot o.d. samt att hanteringen av brotten av polis och åklagare
kan påverka detta.
17
2.2. Nuvarande reglering Brottet grovkvinnofridskränkning regleras tillsammans med grov fridskränkning i
Brottsbalk (1962:700) 4 kap. Om brott mot frihet och frid 4 a §:
Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4, 6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen
(1988:688) om kontaktförbud mot en närstående eller tidigare närstående person, döms,
om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet
och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för grov
fridskränkning till fängelse i lägst nio månader och högst sex år.
Har gärningar som anges i första stycket begåtts av en man mot en kvinna som han är
eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under
äktenskapsliknande förhållanden, ska han i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till
samma straff.
14 Burman, s. 75-­‐77. 15 Burman, s. 82-­‐83. 16 Prop. 1993/94:147, s. 17.
17 Brå, Anmälda brott – preliminär statistik för första halvåret 2014, s. 7. 7 Grov kvinnofridskränkning är alltså en annan benämning på vad som annars kallas
grovs fridskränkning, med den skillnaden att det enbart kan begås av en man mot en
18
kvinna (som han är eller har varit gift eller sambo med). Det krävs att gärningsmannen
begått minst två brott vilka är straffbelagda enligt BrB 3, 4 eller 6 kap. De måste ha
begåtts inom en viss tidsram, vilken bestäms av preskriptionstiderna för varje enskild
brottstyp men ytterst av den tioåriga preskription som brott enligt BrB 4 kap. 4 a §
föreskriver.
19
Vad är då en upprepad kränkning i denna kontext? Enligt doktrinen ska den
upprepade kränkningen bestå av olika brott, i alla fall minst två. Rör de sig om mindre
grova brott kan det krävas fler och vice versa om det rör sig om allvarligare brott. De
olika brotten sedda som en helhet ska ha varit, typiskt sett, ägnade att allvarligt skada
personens självkänsla, samt var och ett i sig varit en del av en upprepad kränkning av
personens integritet. Offrets situation skall alltså ses i ett större perspektiv och den
rättsliga bedömningen ske utifrån detta helhetsperspektiv. Gärningsmannen måste inte
ha haft uppsåt att kränka offret, utan kränkningen bedöms utifrån gärningarna och om
de typiskt sett allvarligt kränker offrets självkänsla. Det speciella här är att domstolen
kan ta hänsyn till av den tilltalade tidigare begångna brott som denna dömts för samt
förstås de händelser som denne står tilltalad för vid den aktuella rättegången. De
20
tidigare brotten ses då som bevisfaktum och bedöms ej på nytt. Om det rör sig om
brott vars straffskala är lika hög som den för grov kvinnofridskränkning döms
gärningsmannen särskilt för de brotten, men de kan ändå beaktas i den bedömning
domstolen har att göra angående fridsbrottet. Brottet är avgjort utformat av, som
Jareborg och Friberg uttrycker det, pedagogiska skäl eftersom samma handlingar hade
21
kunnat bedömas och uppnå samma straffvärde enligt brottsbalkens övriga lagrum. Rent
straffprocessuellt intar grov kvinnofridskränkning en särställning, då åklagaren inte har
samma krav att individualisera gärningarna och placera dem i tid och rum. Det räcker
följaktligen med att åklagaren kan ange en viss tidsperiod under vilken brotten begicks
och gärningarna behöver endast utmärkas av vissa kännetecken. Lagtekniskt innebär
18 BrB 4 a §, jfr Jareborg & Friberg, s. 50.
19 Jareborg & Friberg, s. 51.
20 Se NJA 1999 s. 102, där HD fastställde att det inte strider mot principen om ne bis idem. Jareborg & Friberg, s. 51-­‐52. Se följande citat från s. 51 ”För att tillgodose ett kvinnoperspektiv har i andra stycket intagits en bestämmelse om att brottet skall betecknas som grov kvinnofridskränkning”. 21
8 detta problem vad gäller preskriptionstider, rättskraft och frågan huruvida brott som
behandlas i domstolen är att betrakta som nya brott eller egentligen är gärningar
gärningsmannen redan dömts för. Det ansågs dock nödvändigt att utforma lagrummet
22
som sådant, för att uppnå de rättspolitiska målen inom området.
2.3. Kritik mot lagregleringen Lagrummets första stycke gjordes medvetet könsneutralt, i likhet med övriga
brottsbalken. I paragrafens andra stycke instiftades dock medvetet en bestämmelse som
23
enbart kan begås av män mot kvinnor. Vissa menar dock att bestämmelsen, som
infördes främst för att kriminalisera mäns systematiska våld mot kvinnor, förlorat
mycket av sin poäng genom att hamna i andra stycket. Bl.a. Wendt Höjer anser att
man, genom denna ordning, gjort kvinnorna till undantaget och marginaliserat det brott
som lagstiftaren ursprungligen var ute efter att betona som särskilt straffvärt.
24
3. Gärningsmannen 3.1. Introduktion I en omfattande Brå-rapport från år 2000 angavs att sjuttio procent av de män som
dömts för grov kvinnofridskränkning var tidigare dömda för våldsbrott, varav en
tredjedel av de tidigare dömda begått våldsbrott mot samma kvinna. Många av
gärningsmännen led av ett alkohol- och/eller narkotikamissbruk. Lagändringen (d.v.s.
införandet av grov kvinnofridskränkning) hade inte inneburit att fler för polisen okända
25
män anmälts. Bilden bekräftas även fyra år senare i en SOU från 2014, där våld i nära
relationer anges vara ett upprepningsbrott där risken för offret att utsättas för våld av
samma gärningsman är mycket hög jämfört med andra typer av brott. Risken för
upprepning av våldsbrott kvarstår även då gärningsmannen inleder en ny relation med
26
en annan partner.
I SOU:n Män och jämställdhet från 2014 anger den nationella utredaren att mäns våld
mot kvinnor behöver uppmärksammas ytterligare och att satsningarna på
22 Jareborg & Friberg, s. 53. Jfr även NJA 2005 s. 712, S. 722, där HD poängterar att alla händelser inte måste vara klart preciserade i tid och rum för att kunna ingå i helhetsbedömningen. 23 Burman, s. 96. 24 Wendt Höjer, s. 165. 25 Brå 2000:11, s. 9. 26 SOU 2014:49, s. 243. 9 våldsprevention behöver öka. Man menar även att större fokus behöver läggas på
27
särskilt utsatta grupper av kvinnor. Men att fokusera på gärningsmannen är också att
fokusera på orsaken bakom ett av våra största samhällsproblem. I en annan SOU från
2014 skriver den nationella samordnaren att man måste satsa på förebyggande åtgärder
och orsakerna bakom våldet, snarare än att fortsätta på inslagen väg där man idag lägger
28
fokus på offret avseende de satsningar som görs. Istället måste alltså fokus ligga på
gärningsmännen, vilket även detta avsnitt gör.
3.2. Olika sorters gärningsmän 3.2.1. Våldets karaktär Det har gjorts flera försök att skilja på olika sorters våld i nära relationer, då
våldsutövarna såväl som våldet i sig skiljer sig åt. Ofta delas våldet upp i två grupper
bestående av planerat och oplanerat våld, där planerat våld har ett syfte (instrumentellt)
och det oplanerade snarare är situationsbundet (explosivt) samt saknar ett övergripande
syfte. Michael P Johnson är en amerikansk sociolog som har delat in våld i nära
relationer på ett annat sätt: den första gruppen där våld är ett sätt att skapa kontroll över
en annan person och den andra där våldet enbart är ett uttryck för ilska. Han har
uppkallat grupperna till intimterrorism respektive situationsbundet parvåld. Av de
kvinnor som tar kontakt med svenska kvinnojourer är ca 80 procent utsatta för
intimterrorism. I andra undersökningar har siffran istället hamnat på ca 14 procent,
något Johnson förklarar med att offren blir underrepresenterade i större
undersökningar just på grund av den kontroll de utsätts för. Dock är det
situationsbundna parvåldet i majoritet vid våld i nära relationer.
29
3.2.2. Intimterrorism Intimterroristen kan på sätt och vis beskrivas som den kontrollerande partnern och
denna grupp består nästan uteslutande av män. Här är våldet bara ett av många medel
till att uppnå makt och kontroll över partnern, genom en mängd olika företeelser så
som att begränsa socialt umgänge, aktiviteter, arbete, att övervaka partnern, att hålla sig
informerad om var personen befinner sig, att styra över ekonomin i hemmet, att
avkräva hushållsarbete och att hota och skrämma sin partner. Utöver detta kritiseras
partnern, nedvärderas och förödmjukas. Våldet är eskalerande och leder ofta till
27 SOU 2014:6, s. 241 28 SOU 2014:49, s. 243. 29 SOU 2014:49, s. 261-­‐262. 10 allvarliga fysiska skador, såväl som psykiskt nedbrutna offer. Intimterrorism kan i sin tur
delas upp i två subgrupper där den ena är väldigt känslomässigt beroende av partnern
och håller sig fast i denna. Denna sorts gärningsman blir väldigt lätt svartsjuk. Den
andra sortens intimterrorist saknar mer eller mindre empatisk förmåga och känner
ingen skuld för det den utsätter sin partner för. Våldet och kontrollen är ett sätt att
skapa makt att styra som våldsutövaren vill. Dock har de båda subgrupperna förenande
drag:
30
”Gemensamt för båda typerna av våldsutövare är att de har kvinnofientliga attityder och
31
traditionella föreställningar om mäns och kvinnors roller.”
3.2.3. Situationsbundet parvåld Det
situationsbundna
parvåldet
framkallas
av
starka
negativa
känslor
hos
32
våldsutövaren. Våldsutövaren anser att det är kvinnans agerande som är den utlösande
33
effekten och många gånger ses detta, enligt våldsutövaren själv, som något ursäktande.
4. Diskursanalys av gärningsmän 4.1. Introduktion Denna diskurs kommer främst att se till hur gärningsmännen själva motiverat sitt
våldsutövande samt till hur domstolarna har bedömt gärningsmännens versioner av
händelseförloppen. I vissa fall kommer det även beröras hur domstolarna uttalat sig
mer generellt om gärningsmannens situation, där så gjorts. I studien har fyrtio rättsfall
gåtts igenom. De gemensamma nämnarna för fallen är att de alla lett till en fällande
dom för grov kvinnofridskränkning. Rättsfallen är både tingsrättsdomar och
hovrättsdomar, beroende på huruvida hovrätten ändrat tingsrättsdomen. I de fall där
hovrätterna har gjort en större ändring, så som t.ex. en omrubricering från misshandel
till grov kvinnofridskränkning, kommer hovrättsfallet istället att ligga till grund för
diskursanalysen. Nedan kommer tre olika kategorier av gärningsmän att presenteras.
30 SOU 2014:49, s. 262-­‐263. 31 SOU 2014:49, s. 263. 32 SOU 2014:49, s. 262. 33 Kvinnojouren, remissvar, p. 6.4. 11 4.2. Den svartsjuke mannen Den här kategorin urskiljer sig på så sätt att gärningsmannen själv till viss del anger
svartsjuka som en orsak till våldet och att detta kommer till uttryck i domarna på olika
sätt. Gärningsmännen i de här fallen har även, på grund av sin svartsjuka, försökt
avskärma sin partner från dennes vänner, arbetskamrater och övriga sociala kontakter. I
t.ex. mål B 2659-14 noterade domstolen att ”X hade ett mycket begränsat umgänge.
Som tidigare konstaterats framgår det av utredningen att Y var svartsjuk och inte
uppmuntrade X att ha kontakter med andra.” Gärningsmannen i det här fallet ansåg
34
att kvinnan skickat sex-sms till andra män. Angående en gärning som han erkände
beskrev han att han ”kände ånger efteråt för att det blev som det blev, men han tycker
inte att han gjort fel.”
35
Ett annat liknande fall är B 3858-12, där domstolen konstaterade att ”I målet har
framkommit att Y och X haft ett mycket stormigt förhållande som präglats av svartsjuka
och ett kontrollbehov från Y:s sida[…] Han har också velat beskära X umgängeskrets
och han har kontrollerat henne genom att hämta och lämna henne på hennes
arbetsplats.” Ofta handlar det om just detta, att gärningsmannen mer eller mindre
36
avskärmar kvinnan från sitt sociala umgänge men även att kvinnan själv tar avstånd för
att skydda gärningsmannen eller p.g.a. skamkänslor.
37
I B 16469-13 uttrycker
gärningsmannen att han ofta var väldigt svartsjuk men att han inte lämnade sin partner
eftersom hon framkallade moderskänslor hos honom. I rättegången uttryckte
gärningsmannen att ”Han litade på henne först men sen började hon göra skumma
saker. Om han har en kvinna, så har han en kvinna.” Samma gärningsman hade
38
lämnat följande meddelande till kvinnans mobil när hon bodde på ett skyddat boende:
Är du otrogen mot mej nu, X, ja då ä du ute på riktigt, riktigt, riktigt farligt
vatten. Då kan inte någon rädda dej, om du är otrogen bakom min rygg. Då kan
inte nån rädda dej.
39
34 B 2659-­‐14, s. 10. Gärningen ifråga gällde att gärningsmannen slagit kvinnan i ansiktet så att hon började blöda näsblod. Dock ansåg HovR att han handlat i en nödvärnssituation och åtalet i den delen ansågs således ej styrkt, se s. 7 i domen. 35 B 2659-­‐14, s. 11. 36 B 3858-­‐12, s. 21. 37 Se bl.a. B 2659-­‐14, B 16469–13 och B 3858-­‐12, där kvinnorna successivt tagit avstånd från eller tappat kontakten med vänner, arbetskamrater och ofta även sin familj. 38 B 7055-­‐14, s. 13-­‐14, citat från s. 14. 39 B 7055-­‐14, s. 24. 12 4.3. Den provocerade mannen Det är givetvis klurigt att döpa en kategori till ”provocerad”, eftersom en provokation av
något slag rent subjektivt från gärningsmannens sida säkerligen föreligger vid de flesta
våldsutövningarna (även om provokationerna är mer eller mindre rimliga objektivt sett).
Men den grupp som presenteras här består av domar där gärningsmannen helt klandrar
kvinnan själv för de brottsliga handlingar gärningsmannen utsatt henne för, och ofta helt
förnekar egen våldsanvändning i större omfattning än att hålla fast eller putta bort
kvinnan ifråga när hon, enligt gärningsmannen, angripit honom. Även domstolarnas
bedömning i den här sortens fall är intressanta då domstolen har att bedöma
provokationen. För att illustrera detta kommer här att återges gärningsmannens
beskrivning och därefter kvinnans beskrivning vid en åtalspunkt där domstolen funnit
kvinnans berättelse styrkt bortom rimlig tvivel, vilket är vanligt inom denna kategori av
gärningsmän. Denna åtalspunkt och gärningsmannens argumentation påminner om
många andra fall inom denna grupp.
Åtalspunkten avsåg ett fall av misshandel, där gärningsbeskrivningen i korthet var att
gärningsmannen vid tillfället bl.a. hade slängt ned kvinnan i golvet och sparkat på henne
två gånger samt slagit henne i ansiktet. Gärningsmannen menade att kvinnan provocerat
honom, att hon var aggressiv och hade druckit. Han var ”tvungen att hålla i hennes
armar när hon var aggressiv” (gärningsmannens ordval). Kvinnan uppgav istället att de
hade grälat och gärningsmannen drog upp henne ur soffan där hon suttit och slängde
ner henne i golvet för att sedan sparka henne ”med full styrka” (kvinnans ordval). Hon
blev även slagen i ansiktet. Både tingsrätten och hovrätten fann åtalspunkten styrkt, då
de bedömde kvinnan som trovärdig samt att det fanns stödbevisning i form av
40
journalanteckningar och fotografier på skadorna. Att provokation förekommit enligt
gärningsmannen vägdes dock in vid straffbestämningen, då domstolen ansåg att det
borde beaktas i mildrande riktning. Huruvida provokation från kvinnans sida ska
beaktas som mildrande vid bestämmande av påföljd är något det verkar råda delade
meningar om i praxis.
41
40 B 9032-13, s. 11-­‐12. 41 B 9032-­‐13, s. 5. Jfr bl.a. B 2659-­‐12, s. 5 där HovR noterat att kvinnan varit aggressiv och provocerande men inte angav det som en förmildrande omständighet vid bestämmandet av påföljd. 13 4.4. Den misslyckade mannen Något som blev tydligt i en del fall var att gärningsmannen känt aggressioner mot sin
partner då denna gett uttryck för att gärningsmannen skulle ha varit misslyckad på något
sätt.
Tydligt blir detta i gärningsmannens beskrivning i bl.a. mål B 6068-14, där
kvinnan, enligt gärningsmannen, sett ned på honom och kallat honom misslyckad, en
”nolla”, då han inte kunde få arbete i Sverige trots sin ingenjörsutbildning. Enligt
honom var hennes syn på honom en utlösande faktor vid många av konflikterna mellan
42
dem. Det står även klart vid en genomgång av fallet att kvinnan hade ett visst socialt
umgänge, medan gärningsmannen saknade det. Domstolen angav att parets samliv
kunde ses som ”ett trakasserande samlivsmönster mellan ojämlika parter och har
präglats av upprepade, systematiska kränkningar” från gärningsmannens sida. I ett
43
44
annat fall, mål B 919-13, var gärningsmannen arbetslös medan kvinnan arbetade. De
bråkade ofta om pengar, då hon tyckte att han borde skaffa ett arbete och bidra till
familjeförsörjningen. Detta var det främsta skälet till att de ofta bråkade enligt både
gärningsmannen och kvinnan.
45
5. Analys 5.1. Varför har det införts ett särskilt lagrum som kriminaliserar mäns våld mot kvinnor och kan det anses vara en effektiv åtgärd? Under de senaste årtiondena har det skett en förändring i synen på mäns våld mot
kvinnor.
Det
har
kommit
att
benämnas
som
ett
stort
samhälls-
och
jämställdhetsproblem, från att ha varit en i det närmsta privat angelägenhet mellan
makarna. Anledningen till att införa en särskild brottsrubricering anges vara att man
ville uppmärksamma just detta slags våld samt kunna bedöma flera händelser som ett
brott. Sett till de granskade rättsfallen är det i de allra flesta fallen många brott som
gärningsmannen står tilltalad för vilka inte sällan begåtts under några års tid. Mäns våld
mot kvinnor har även satts upp som ett av fyra delmål, inom svensk politik, för att
landet ska uppnå jämställdhet. Denna sorts våld har, kort och gott, kommit att ses dels
42 B 6068-­‐14, s. 7. 43 B 6068-­‐14, s. 16. 44 B 6068-­‐14, s. 15-­‐16. 45 B 919-­‐13, s. 5-­‐6. 14 som något väldigt kränkande och skadligt för individen, samtidigt som det ses som ett
jämställdhetsproblem och kostar det allmänna ca fyra miljarder kronor om året.
När man talar om effektivitet bör man beakta flera olika sorters effekter. Lagstiftaren
har gett kvinnor ett bättre skydd mot mäns våld (i nära relationer) och man har satt
denna brottstyp på kartan och försett den med en etikett. På så sätt underlättar man för
bl.a. statistik, utvärderingar m.m., eftersom det numera är ett eget brott, vilket således
gör att man kan utläsa olika effekter med tiden. Dessutom har all straffrättslig
lagstiftning en normativ effekt som oavsett om våldet i sig minskar eller inte, på längre
46
sikt, kan leda till att ett visst beteende blir än mer socialt förkastligt . Dock bör Wendth
Höjers kritik kring placeringen av brottet i lagrummet tas på allvar, då den normativa
effekten av kriminaliseringen på sätt och vis kan minska genom dess placering. I den
nuvarande regleringen är grov kvinnofridskränkning snarare som en blindtarm till grov
fridskränkning som inleder lagrummet, vilket kan ses som ännu en marginalisering av
mäns våld mot kvinnor. Med tanke på historiken bakom lagrummet och den långa
process som ledde fram till den särskilda brottsrubriceringen tycks en stor del av den,
som Jareborg och Friberg uttrycker det, pedagogiska effekten frånfalla. Ur ett
genusrättsvetenskapligt perspektiv hade det varit mer önskvärt om mäns våld mot
kvinnor fått ett eget lagrum eller åtminstone kom först i paragrafen, då det i så fall hade
definierat även grov fridskränkning och inte vice versa som i nuläget. Kvinnor har
historiskt sett såväl som nu underordnats män och att även denna brottstyp, vilken avser
fästa fokus på våld mot kvinnor, underordnas ett annat allmänt brott kan ses som ett
tecken på denna underordning även inom juridiken. Trots allt är det ett samhälle fritt
från just mäns våld mot kvinnor som är ett av vårt lands jämställdhetsmål och det som
går att utläsa ur historiken sett till tidpunkten för kriminaliseringen såväl som i
skrivande stund ter sig lagrummets införande framför allt ha berott på rättspolitiska
anledningar. Möjligtvis är det ett något för ofrivilligt giftermål mellan juridik och politik
för att bli effektivt i den mening man vanligen avser vid kriminaliseringar. Satsningar på
prevention och alltså orsakerna till våldet verkar dessutom ha för lite fokus även nu för
att någon större förändring ska komma att ske.
46 Jfr t.ex. kriminaliseringen av barnaga år 1979 (ä.k. barnens år). 15 Sett ur ett annat effektivitetsperspektiv kan man se det som att kriminaliseringen inte
har varit tillräckligt effektiv då det främst rör sig om samma sorts gärningsmän som
innan lagens införande, d.v.s. män som är tidigare dömda. Då det är ett brott med ett
uppskattningsvis stort mörkertal måste detta givetvis beaktas att det rimligtvis bör finnas
andra kategorier av gärningsmän som begår brott av denna sort, eftersom denna sorts
våld är tämligen vanlig. Statistik, så som NTU tyder på att det brott av detta slag är
(väldigt) vanligt, mer vanligt än vad som återspeglas i våra svenska rättssalar och i praxis.
Att brott kan kategoriseras och bedömas utifrån andra lagrum är säkert en förklaring,
hur polis och åklagare arbetar en annan, men de är säkerligen inte de enda
anledningarna. Paragrafen är dessutom något av en udda fågel i BrB, sett till dess
lagtekniska karaktär och rent processrättsligt, då nämnda helhetsbedömning ska göras
där även begångna brott kan beaktas som bevisfakta vid de nya gärningsmannen står
åtalad för. Dessutom är det ett kollektivdelikt, där varje gärning är kriminaliserat enligt
andra kapitel i BrB.
Varför någon väljer att anmäla våldsbrott eller inte skiljer sig såklart, men man kan även
tänka sig att någon som är utsatt för grov kvinnofridskränkning antingen inte vågar eller
helt enkelt inte har kraft nog att anmäla och bryta upp med sin plågoande. Grov
kvinnofridskränkning är trots allt ett slags kollektivdelikt, vilket också innebär att offret
under en längre tid har utstått handlingar som varit kränkande och ägnade att allvarligt
skada offrets självkänsla.
5.2. Vilka gärningsmän figurerar i praxis och bedöms deras våld lika? I de SOU:er som presenteras menar båda utredarna att fokus bör läggas i större grad på
orsakerna bakom våldet: männen. Det har gjorts olika försök att dela upp våldsutövare i
olika kategorier, varav här har presenterats Johnssons; intimterrorism och
situationsbaserat parvåld. Egentligen omfattar Johnsons arbete snarare ämnet om varför
män slår, där Johnsson redovisat att det finns gärningsmän som använder våld som en
strategi liksom gärningsmän som använder det vid starka känsloyttringar.
I textanalysen gick fyrtio rättsfall igenom. De diskurser som visade sig delade upp
gärningsmännens utlösande faktorer i tre olika kategorier: svartsjuka, provokation och
upplevelsen av att partnern såg och/eller gav uttryck för att gärningsmannen var
misslyckad på något sätt. I vissa rättsfall finns det inslag av två eller t.o.m. alla tre, men
16 det blev tydligt vid en läsning av gärningsmannens bemötande vad denne ansett vara
den viktigaste anledningen till våldet. Den diskursiva praktiken fokuserar bl.a. på hur
aktörer tolkar texten ifråga. Den straffrättsliga teori som ligger bakom kriminaliseringen
har presenterats och analyserats ovan, men det finns oklarheter avseende de diskurser
som ovan presenterats. Framför allt gäller detta gruppen av gärningsmän där
47
provokation förelegat. Domstolen har i t.ex. ett fall tolkat det som att i de fall när
gärningsmannen blivit provocerad kan detta inverka mildrande vid straffbestämningen,
till skillnad från de två andra grupperna där gärningsmannen (huvudsakligen) varit
svartsjuk eller lidit av sin livssituation. Att föregående provokation kan inverka på den
rättsliga bedömningen är inget nytt i sig, men varför anses endast denna grupp vara
provocerade? Borde inte provokation diskuteras i alla grupperna, då i vissa fall
medvetet skapad svartsjuka såväl som att förklara för en människa hur misslyckad
denne är rimligtvis även det kan ses som en provokation som föregått våldet? På sätt
och vis premierar domstolen våld som skett av en viss bakomliggande anledning/känsla.
Vid ett annat liknande fall gjorde domstolen i och för sig inte denna premiering, men
att det resulterar i en splittrad praxis vid denna sorts fråga bör väl knappast ses som en
seger. Den sociala praktiken omfattar ett större perspektiv där eventuella konsekvenser
i större sociala områden kan beaktas. De kategorier av gärningsmän som framträdde
vid textanalysen kan diskuteras mot de teorier av Johnson som framlagts, där
framförallt den provocerade gärningsmannen i vissa fall kan insorteras i det Johnson
kallar situationsbundet parvåld. De övriga två grupperna, svartsjuka och ”misslyckande”
gärningsmän, stämmer bättre överens med intimterroristen, som genom våldet försöker
skapa sig makt över offret. De svartsjuka gärningsmännen kan även sägas stämma in
under intimterroristgruppen som har ett stark känslomässigt behov av partnern, medan
den misslyckade gärningsmannen mer använder våldet som för att bevara sin stolthet
inför partnern och inte hyser någon större empati inför hennes smärta.
5.3. Avslutande kommentar I likhet med de SOU:er som publicerats under 2014 anser jag att fler preventiva
åtgärder bör vidtas, där man arbetar mot mäns våld på ett bredare plan. Det är också
min bestämda uppfattning att mäns våld mot kvinnor är ett tecken på den ojämställdhet
som råder i vårt samhälle än idag, även om våldet kanske ökar just på grund av de
förändringar av maktbalanser som sker.
47 Se B 9032-­‐13, citerat i avsnitt 4.3 ovan. 17 Källförteckning Litteratur Bergström, Göran & Boréus, Kristina (red.), Textens mening och makt: metodbok i
samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys, 3., [utök.] uppl., Studentlitteratur, Lund,
2012.
Burman, Monica, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor: om straffrättens förmåga att
producera jämställdhet, Iustus, Diss. Umeå : Umeå universitet, 2007,Uppsala, 2007.
Fairclough, Norman, Analysing discourse: textual analysis for social research,
Routledge, New York, 2003.
Gunnarsson, Åsa & Svensson, Eva-Maria, Genusrättsvetenskap, 1. uppl.,
Studentlitteratur, Lund, 2009.
Jareborg, Nils & Friberg, Sandra, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten,
Iustus, Uppsala, 2010
Wendt Höjer, Maria, Rädslans politik: våld och sexualitet i den svenska demokratin, 1.
uppl., Liber ekonomi, Diss. Stockholm : Univ., 2002,Malmö, 2002.
Offentligt tryck SOU 2014: 71 Ett jämställt samhälle fritt från våld – Utvärdering av regeringens
satsningar 2010-2014.
SOU 2014:6 Män och jämställdhet.
SOU 2014:49 Våld i nära relationer – En folkhälsofråga
Prop. 1993/94:147 Jämställdhetspolitiken: Delad makt - delat ansvar
Brå 2000:11 Grov kvinnofridskränkning- en kartläggning. Brottsförebyggande rådet
(BRÅ), Stockholm, 2000.
18 Elektroniska källor Brå 2014:8 Brott i nära relationer – en nationell kartläggning. Frenzel, Anna.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Stockholm, 2014. Senast hämtad 4 januari 2015 från:
<http://www.bra.se/download/18.9eaaede145606cc8651ff/1399015861584/2014_8_Bro
tt_i_nara_relationer.pdf>
Brå, Misshandel mot kvinnor. Publicerad 2014. Senaste hämtad 5 januari 2015 från:
<http://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/press/2014-05-09-brott-i-nara-relation---likamellan-konen-men-grovre-mot-kvinnor.html>
Brå, Anmälda brott – preliminär statistik för första halvåret 2014. Publicerad 2014.
Senast hämtad 3 januari 2015 från:
<http://www.bra.se/webdav/files/statistik/pdf/Sammanfattning_anmalda_prel_halvar_20
14.pdf>
Kvinnojouren, Remissvar från Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR,
gällande ”Våld i nära relationer- en folkhälsofråga- förslag för ett effektivare arbete”
(SOU 2014:49). Publicerad 4 november 2014. Senast hämtad den 3 januari 2015 från: <http://www.kvinnojouren.se/remissvar-vald-i-nara-relationer-en-folkhalsofraga>
Regeringen, Mål och budget för jämställdhetspolitiken. Publicerad den 2 april 2014,
uppdaterad 5 januari 2015. Senast hämtad den 7 januari 2015 från:
<http://www.regeringen.se/sb/d/2593/a/14257>
Rättsfall NJA 1999 s. 102
B 2659-14
B 3858-12
B 16469–13
B 7055-14
B 9032-13
B 6068-14
B 919-13
19