Limhamnskravallerna - LUP

Transcription

Limhamnskravallerna - LUP
Limhamnskravallerna
– en studie om maktdiskurser kring
nyhetsrapportering
En kritisk diskursanalys och fallstudie om media framställningar av våld i
demonstrationer och dess inverkan på maktapparatens status quo.
Klara Berlage
GNVK01- 2014, C-uppsats
Genusvetenskapliga institutionen
Lunds universitet
Handledare: Rebecca Selberg
Abstract
This study examines how media perceptions of violence in demonstrations uphold status quo, and
perceive conceptions about antifascist demonstrants, as well as the police. The methodological approach
consisted of a case study along with Norman Faircloughs three dimensional model for performing a
critical discourse analysis. The material used in the thesis dwells on seventeen articles from four different
newspapers about a violent demonstration against a swedish racist party on the 23rd of august 2014 in
Limhamn, Malmö, Sweden. In the analysis, it is shown that especially mass media can be seen as having
a great influence on the way in which potentially aggressive demonstrants on the one hand, and violent
police forces on the other, are treated in public discussions. Demonstrants tend in this debate to be pushed
into exclusion where it can be difficult to be heard, while violent police are pictured as individuals under
pressure. Thereby, this study concludes that media perceptions can be seen as an important method of
public opinion polling, and one of the most important pillars for status quo to maintain.
Key words: case study, critical discourse analysis, demonstration, media perception, status quo, violence,
police
Nyckelord: fallstudie, kritisk diskursanalys, demonstration, mediaframställning, status quo, våld, polis
2
Till Felix. Tack för allt.
3
Innehållsförteckning
1. Inledning ................................................................................................................................................... 6
1.1 Definition av status quo ...................................................................................................................... 7
1.2 Syfte .................................................................................................................................................... 7
1.3 Frågeställning ...................................................................................................................................... 8
1.4 Positionalitet ....................................................................................................................................... 8
1.5 Objektivitet och situerad kunskap ...................................................................................................... 8
2. Empiri ........................................................................................................................................................ 9
2.1 Avgränsningar ................................................................................................................................... 11
3. Metod...................................................................................................................................................... 11
3.1 Fallstudien Limhamn ......................................................................................................................... 11
3.1.1 Kritik mot fallstudier som metod ............................................................................................... 12
3.2 Kritisk diskursanalys som metod....................................................................................................... 13
3.3 Metod sammanfattning .................................................................................................................... 15
4. Tidigare forskning.................................................................................................................................... 15
4.1 Polisvåld i protester och status quo .................................................................................................. 15
4.2 Forskning om mediaskildringar ......................................................................................................... 16
5. Teori ........................................................................................................................................................ 17
5.1 Mediala framställningar av våld i protester ...................................................................................... 17
5.2 Kritisk diskursanalys som teori.......................................................................................................... 19
5.3 Sammanfattning teori ....................................................................................................................... 19
6. Analys ...................................................................................................................................................... 19
6.1 Textanalys och diskursiv praktik ....................................................................................................... 19
6.1.1 Tystnadsdiskurs .......................................................................................................................... 20
6.1.2 Radikalitetsdiskurs ..................................................................................................................... 22
6.1.3 Individdiskursen ......................................................................................................................... 24
6.1.4 Våldsdiskurs ............................................................................................................................... 26
6.1.5 Sammanfattning textanalys och den diskursiva praktiken ........................................................ 27
6.2 Den sociala praktiken ........................................................................................................................ 27
6.2.1 Media, polisen och våld i sociala protester ............................................................................... 27
7. Sammanfattning...................................................................................................................................... 30
8. Referenslista............................................................................................................................................ 32
4
Elektroniska referenser ........................................................................................................................... 32
Hemsidor ................................................................................................................................................. 32
Tryckta referenser ................................................................................................................................... 32
8.1 Bilagor ............................................................................................................................................... 34
8.1.1 Bilaga 1 Skånska Dagbladet, 140823.......................................................................................... 34
8.1.2 Bilaga 2 – Skånska Dagbladet, 140825 ....................................................................................... 35
8.1.3 Bilaga 3 - Skånska Dagbladet, 140827, Karsten Bringmark........................................................ 37
8.1.4 Bilaga 4 – Sydsvenskan, 140314, Hermod Pedersen ................................................................. 38
8.1.5 Bilaga 5 – Sydsvenskan, 140823, Olof Westerberg & Bengt Arvidson....................................... 39
8.1.6 Bilaga 6 – Sydsvenskan, 140823, Kalle Kniivilä .......................................................................... 40
8.1.7 Bilaga 7 – Sydsvenskan, 140823, Olof Westerberg .................................................................... 42
8.1.8 Bilaga 8 – Sydsvenskan, 140823, Kalle Kniivilä .......................................................................... 44
8.1.9 Bilaga 9 – Sydsvenskan, 140824, Kalle Kniivilä .......................................................................... 45
8.1.10 Bilaga 10 – Sydsvenskan, 140824, Martin Strandberg ............................................................. 46
8.1.11 Bilaga 11 – Sydsvenskan, 140825............................................................................................. 47
8.1.12 Bilaga 12 – Sydsvenskan, 140825, TT ....................................................................................... 48
8.1.13 Bilaga 13 – Sydsvenskan, 140825, TT ....................................................................................... 49
8.1.14 Bilaga 14 – Sydsvenskan, 140826, Erik Magnusson ................................................................. 50
8.1.15 Bilaga 15 – Sydsvenskan, 140905, Maria Lovén....................................................................... 51
8.1.16 Bilaga 16 – Sydsvenskan, 141217, Jan Samuelsson, Yvonne Johansson.................................. 52
8.1.17 Bilaga 17 – Dagens Nyheter, 140824, Robert Holender, Emma Löfgren ................................. 54
8.1.18 Bilaga 18 – Dagens Nyheter, 140825, TT ................................................................................. 56
8.1.19 Bilaga 19 – Aftonbladet, 140823, Christoffer Malm, Ida Gustafsson, Susanna Nygren .......... 57
8.1.20 Bilaga 20 – Aftonbladet, 140823, Susanna Nygren .................................................................. 59
5
1. Inledning
Den 23 augusti 2014 planerade det rasistiska partiet Svenskarnas Parti (SvP) att hålla ett
torgmöte i Malmöstadsdelen Limhamn. SvP har tidigare gjort sig kända genom ett partiprogram
där första punkten lyder “Sverige skall även i framtiden vara svenskt: endast människor som
tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall
kunna vara svenska medborgare” (Svenskarnas Partiets punktprogram 150106).
När polisen gav tillstånd till detta möte drog en hätsk diskussion igång där många människor
förundrades över hur ett uttalat rasistiskt parti kan tillåtas sprida sin propaganda (Skånskan
140823). Att torgmötet tilläts trots massiva protester gav anledning till en enorm mobilisering av
motkrafter och runt 1500 människor begav sig ut på gatan för att demonstrera mot att partiet fick
tillstånd till att ta plats i det offentliga rummet (Sydsvenskan 140823). En stor motdemonstration
arrangerades av Skåne mot rasism, en organisation som beskriver sig själva som partipolitiskt
obundna och antirasistiska (Sydsvenskan 140314). Skåne mot rasism har även tidigare varit
arrangör för liknande antifascistiska demonstrationer (ibid.). Demonstrationen mot torgmötet tog
sin början i Pildammsparken i Malmö och fortsatte till Limhamns torg för att manifestera mot
samt överrösta partiet med hjälp av skrik och nyckelskrammel (Sydsvenskan 140823).
Motdemonstrationen innebar också ett massivt uppbåd av poliser på plats som skulle hålla
ordning och skydda motdemonstranter såväl som SvPs anhängare. Demonstrationen eskalerade
dock snabbt och i slutet på dagen visade det sig att över femtio motdemonstranter hade blivit
skadade, varav runt fem stycken fick allvarliga skador (Sydsvenskan 140824).
I förevarande uppsats ämnar jag att analysera demonstrationen genom att fokusera på
medierapporteringen som skedde efter demonstrationen. Diskursanalysen byggs på sjutton
tidningsartiklar från fyra olika tidningar. Två av tidningarna är rikstäckande, medan de andra två
klassas som lokaltidningar i Skåne. Det har skrivits ett flertal artiklar om händelserna på
Limhamn torget den 23 augusti och urvalet för förevarande uppsats kommer att preciseras mera
ingående under rubriken Empiri.
Det samlade materialet kommer jag sedan att analysera med hjälp av Norman Faircloughs
modell för en kritisk diskursanalys. Uppsatsen bygger därmed på Faircloughs tredimensionella
analysmetod och rör sig på tre nivåer - en textanalys, en analys av den diskursiva praktiken, samt
en analys av den sociala praktiken som tidningsartiklarna har skrivits in i. En djupare redogörelse
för vad den kritiska diskursanalys i detalj ämnar att göra, samt vad den tredimensionella
6
modellen innebär mera ingående kommer att hittas både under metod- och teoriavsnittet.
Limhamn agerar här som en fallstudie för att påvisa och ge ett exempel på hur media i stort
kan ha inflytande på människors sätt att se verkligheten och uppfatta olika skeenden i samhället.
I enlighet med Pamela E. Oliver och Daniel J. Meyer utgår jag därmed från att det är en
självklarhet att protester och skeenden i den offentliga sfären har en påverkan på samhället
(Oliver & Meyer 1999: 40). Detta kommer att preciseras i teoriavsnittet där de olika teoretiska
infallsvinklar kommer att diskuteras mera ingående.
I samband med ovan nämnda syften kommer analysen också att påvisa vilken inverkan
medierapportering och formuleringar i nyhetsartiklar kan ha på upprätthållandet av status quo.
Medieanalysen baserar jag främst på Douglas M. McLeods och James K. Hertogs artikel ”The
manufacture of ’public opinion’ by reporters: informal cues for public perceptions of protest
groups”. Analysen kommer dessutom att underbyggas av diverse andra vetenskapliga artiklar
som jag kommer att redogöra för under tidigare forskning – och teorikapitlen. Den kommer även
att vara invävd i uppsatsen som helhet och underbygga mina resonemang.
1.1 Definition av status quo
Status quo används i förevarande uppsats som beskrivning för det aktuella tillståndet i Sverige
där staten är den högsta institutionen med rätt till maktutövning över sina medborgare.
Medborgare antas ha accepterat förevarande maktbalans och den kan därmed ses som
konstituerad. Status quo används i främst engelsk litteratur som självklar omskrivning och
definieras mycket sällan.
1.2 Syfte
Uppsatsens syfte är att genomföra en kritisk diskursanalys av nyhetsartiklar publicerade av
utvalda lokala och rikstäckande tidskrifter. Fokus för denna studie kommer att ligga på
motdemonstrationen mot SvP i Limhamn, Malmö, den 23 augusti 2014. Limhamn får därmed
agera som fallstudie och exempel på hur medias framställningar av våld i demonstrationer kan
påverka människors uppfattning om motdemonstranter och polisen. I syftet ingår därmed att visa
hur föreställningar om så kallade våldsamma demonstranter bidrar till att dessa förpassas till ett
slags utanförskap utan möjlighet att påverka sin situation. Massmedias påverkan på allmänheten
är till följd därav en central fokus i denna studie.
7
1.3 Frågeställning
Nedanför följer frågeställningen som tillsammans med syftet bildar ramen för studien i
förevarande uppsats. Sammantaget baseras uppsatsen därmed på tre frågor som på olika
sätt ämnar att belysa diskurserna och deras effekt i tidningsartiklarna om demonstrationen
på torget i Limhamn.

Vilka diskurser influerar bilden av motdemonstranter respektive poliser samt på vilket
sätt sker det?

Hur påverkar diskurser om demonstrationer representerade i tidningsartiklar vår
förståelse av status quo?

Vilka sociala och institutionaliserade praktiker påverkar den mediala diskursiva
framställningen av Limhamn demonstrationen den 24 augusti 2014?
1.4 Positionalitet
Då jag själv var på plats i Limhamn den 23 augusti 2014 och deltog i demonstrationen mot SvPs
torgmöte skulle en kunna argumentera att jag inte har tillräckligt med objektivitet i fråga om hur
den mediala bevakningen formades och formade allmänhetens åsikter om tumultet. Trots detta
faktum menar jag att det, som också kommer att redogöras för mer noggrant nedanför, i stort kan
argumenteras att objektivitet är något som inte existerar, då alla personer har en viss bakgrund
som färgar den forskningen de utför. Ehuru är detta en lingvistisk studie som fokuserar på
material från massmediala texter. Detta menar jag legitimerar att faktan och resultaten
presenterade i förevarande uppsats ändå kan anses sträva efter högst möjliga objektivitet för att
kunna generaliseras och legitimeras. Begreppet objektivitet kommer i nästa avsnitt att diskuteras
närmare och underbyggas med teorier om situerad kunskap.
1.5 Objektivitet och situerad kunskap
I sin bok “Genusforskning - en guide till feministisk teori, metodologi och skrift” diskuterar Nina
Lykke begreppet situerad kunskap. I enlighet med Donna Haraway och tidigare genusforskning
vänder sig Lykke emot principen om den objektiva forskaren och menar att all kunskap och dess
produktion kan anses vara färgad (Lykke 2009: s. 20). Haraway kallar forskning som strävar
efter en objektivitet bortom forskaren som människa för “gudstricket”. Med detta adresserar hon
ett kontextlöst forskarvarande (ibid.). Lykke ställer sig bakom den feministiska
8
positivismkritiken och argumenterar för att forskaren alltid är delaktig i de fenomen hen ämnar
att undersöka (ibid.)
I enlighet med denna princip menar jag som skrivet i avsnittet positionalitet att oavsett vem
som forskar kommer den kunskapen som produceras att vara färgad av forskarens tidigare
erfarenheter och liv. Vidare ansluter jag mig till Haraways strävan emot en auktoritär forskning
där forskaren positionerar sig utanför samhället och dess normer (Lykke 2009: s. 21).
2. Empiri
Nedanför diskuteras den empiriska delen. Det utvalda materialet kommer att läggas fram och
argumenteras för både i form av relevans för förevarande studie och i form av urvalskriterier.
Analysen i förevarande uppsats kommer att byggas på sekundära källor bestående av
nyhetsartiklar tagna från hemsidor av fyra tidningar, två lokala och två rikstäckande. Då syftet
med uppsatsen är att genomföra en lingvistisk analys som bygger på Faircloughs kritiska
diskursanalys har annat material uteslutits. Med annat material adresserar jag exempelvis flöden
på sociala nätverk, alternativa mediala flöden, eller liknande. Eftersom att Fairclough inte
redogör för en särskild transkription av audiomaterial (Winther Jörgensen & Phillips 1999: s.
84), utan fokuserar på det skrivna ordet har även inspelade intervjuer, radioprogram eller dess
like uteslutits från förevarande analys.
Vidare innehar massmedia en auktoritet och genuitet där all fakta underbyggs av så kallade
objektiva granskningar. Dessutom har traditionellt sett massmediala texter en tilltro hos det
allmänna folket. En anledning till detta är bland annat att media har som uppgift i dagens
samhälle att informera och nå ut till en större massa med aktuella händelser (Oliver & Meyer
1999: 39-40).
Då Aftonbladet och Dagens Nyheter är två av de största rikstäckande tidningar i Sverige
klassas de av den anledningen också som massmedia. I siffror innebär detta exempelvis att
Aftonbladet september 2014 nådde ut till cirka 3,5 miljoner personer (Aftonbladet Hemsida:
Siffror 150107). TS, en opartisk granskningssida för svensk media, har samlat siffror över de
största tidningarna, både lokalt och rikstäckande (TS Hemsida: Om oss 150107). I enlighet med
siffrorna på TS hemsida baseras urvalet till denna uppsats därmed på den största rikstäckande
dagstidningen, DN (TS Hemsida: Mediefakta/Upplagor/Snabbfakta 150107), den största
9
kvällstidningen, Aftonbladet, och de två största lokala tidningarna i Skåne, Skånska Dagbladet
och Sydsvenskan (ibid.).
Faircloughs kritiska diskursteori utmärker sig från andra kritiska diskursteorier genom att den
argumenterar att diskurser både konstituerar och är konstituerande för den sociala praktiken de
skrivs in i (Winther Jörgensen & Phillips 19999: s. 71). Som tidigare nämnt är syftet med
förevarande uppsats att påvisa just detta i sammanhanget där våld brukas i demonstrationer och
representationen av olika grupper som kan befinna sig i våldsamma upplopp. Marianne Winther
Jörgensen och Louise Phillips redogör i sin bok “Diskursanalys som teori och metod” (1999) för
Faircloughs tredimensionella modell som ämnar att möjliggöra en analys av diskurser som
textanalys, diskursiv praktik och social praktik. Vid diskussionen om urval av material skriver
författarna att materialet bestäms genom problemformuleringen (Winther Jörgensen & Phillips
1999: s. 84).
Då jag har som syfte att påvisa hur mediala texter och de diskurser som används inom
nyhetsgenren påverkar upprätthållandet av status quo och olika gruppers framställningar, menar
jag att tidningsartiklar är av mycket stor relevans för förevarande uppsats. Tidningar, både dagoch kvällsblad, bidrar som massmediala verktyg i stor utsträckning till det allmänna medvetandet
inom ett samhälle (Oliver & Meyer 1999: 39-40). Pamela E. Oliver och Daniel J. Meyer skriver i
sin studie om hur offentliga händelser hamnar i massmediala nätverk att media kan anses vara
den viktigaste faktorn när det kommer till hur allmänheten förstår och uppfattar en proteströrelse
eller demonstration. Detta då massmediala texter fungerar som en offentlig sfär öppen för störst
möjliga publik. Makten till opinionsbildande blir därmed enorm för mångdistribuerade tidningar
och andra mediala verktyg (ibid.).
Elizabeth M. Perse skriver i sin bok “Media Effects and Society” (2000) att det idag inte
längre är en fråga om ifall media påverkar människors förståelse av samhälleliga företeelser, utan
snarare hur media påverkar. I inledningen till boken redogör hon för de mest diskuterade
effekterna som media anses ha på människorna. Hon tar upp WJ McGuire (1986) som i sina
forskningsstudier noterade och kom fram till att media bland annat har stor inverkan på
människors politiska åsikt när det kommer till propaganda och ideologi (Perse 2000: s. 2).
Medias inverkan och påverkan på social kontroll listas också bland effekter som massmediala
nätverk anses ha på samhället (Perse 2000: s. 1-2). Därmed konstaterar jag att det kan ses som en
10
allmänt vedertagen åsikt att media har en aktiv påverkan på människors politiska åsikter och
ställningstaganden, samt upprätthållandet av status quo genom social kontroll.
2.1 Avgränsningar
Händelserapporter under demonstrationen kommer inte att vara en del av förevarande analys.
Detta då fokus för urvalet begränsas till artiklar som är skrivna efter demonstrationen. Urvalet
för artiklarna publicerade efter demonstrationen begränsades dessutom till de som befattade sig
med det specifika våldet. Punktrapporteringar och kronologiska minutrapporter som inte är
skrivna som tidningsartiklar faller därmed bort. Detsamma gäller intervjuer med partipolitiker,
då uppsatsens fokus snarare ligger på hur tidningar använder sig av diskurser för att medvetet
eller omedvetet determinera berättelser om händelsen i Limhamn. Precis som
punktrapporteringar är politiska utspel därmed inte heller inkluderade i syftet av förevarande
uppsats. Winther Jörgensen & Phillips menar att en korrekt kritisk diskursanalys kräver ett brett
urval av artiklar, emedan dessa inte nödvändigtvis måste härstamma från olika upphovspersoner
(1999: s. 67-69). I enlighet med författarna menar jag att de sjutton artiklar från fyra tidningar
som ligger till grund för kommande analys kan anses vara tillräckligt för att analysera och svara
på syftet i förevarande uppsats.
Sammanfattningsvis anser jag därmed i överensstämmelse med tidigare argumentation att
Aftonbladet, DN, Skånska Dagbladet och Sydsvenskan är några av de största massmediala
språkrören i sina respektive områden. Detta innebär också att de kan ligga till grund för en analys
av hur diskurser i massmediala texter påverkar status quo med hänsyn till olika grupper
inblandade i demonstrationer.
3. Metod
Förevarande avsnitt ämnar att diskutera de metodvalen som har gjorts för förevarande uppsats.
Uppsatsen byggs kring två metodval där händelserna på Limhamns torg agerar som fallstudie.
Fallstudien ämnar jag senare att analysera och sätta i kontext med hjälp av Faircloughs kritiska
diskursanalys.
3.1 Fallstudien Limhamn
Det har tidigare konstaterats att förevarande studie baseras på både en fallstudie, samt en kritisk
diskursanalys. En fallstudie utmärker sig enligt Roger Gomm et al (2000) genom att en använder
11
sig av specifika fall för att synliggöra och konkretisera en allmän företeelse (Gomm et al 2000: s.
2). Fördelen med att enbart använda sig av ett fall, som jag ämnar göra, är att en får möjligheten
att analysera företeelsen djupare än när en baserar sin studie på flera olika fall (ibid.: s. 2-3).
Gomm et al menar att generaliseringen som görs genom att en forskare använder sig av en
fallstudie kan funka i de fall då själva företeelsen som analyseras har en stor räckvidd på
nationell nivå (ibid. s. 99). Då demonstrationen i Limhamn diskuterades inte enbart på lokal utan
också på rikstäckande nivå kan en därmed argumentera att fallet kan fungera som ett generellt
exempel för hur mediarapporteringen täcker företeelser av våld i demonstrationer.
3.1.1 Kritik mot fallstudier som metod
Det finns mycket kritik gentemot fallstudien som metod, och särskilt mot fallstudier där enbart
en företeelse används för att göra universella antaganden. Det främsta argumentet mot en sådan
fallstudie är att varje enskild situation eller händelse är ett resultat av särskilda förutsättningar där
multipla faktorer samverkar (Gomm et al 2000: s. 99). Detta medför självklart att även Limhamn
bör ses som en utvald fallstudie som hade kunnat hanteras på andra sätt om omständigheterna
hade varit annorlunda. Detta innebär också, enligt Gomm et al, att läsaren av dessa fallstudier
själv måste avgöra huruvida studien kan appliceras på andra liknande företeelser (ibid.).
Kritiken mot att endast använda en fallstudie kan anses vara legitim ehuru Limhamn som
fallstudie kan anses vara mycket relevant för att analysera medias framställningar av våld i
demonstrationer i Sverige. Detta inte enbart för att demonstrationen i Limhamn är mycket aktuell
i dagsläget där utrednigen av polisen lades ned under skrivandeprocessen (Sydsvenskan 141217).
Stefan Nyzell, historiker och forskare om konfrontativt våld, menar att våld i demonstrationer
länge har varit en del av Sveriges historia. Samtidigt skriver han dock att det på senare tiden på
grund av det politiska klimatet verkar ske en ökning av sammandrabbningar mellan poliser och
demonstranter (Stefan Nyzén SvD Kultur 140829). Denna ökning kan också innebära en ökad
makt för media att producera och reproducera status quo i anknytning till våld i demonstrationer.
Detta då fler sammanstötningar av poliser och demonstranter också leder till ökat material för
tidningar med flertal att skriva om, vilket i sin tur ökar mediala framställningars påverkan på
allmänhetens förståelse av ovan nämnda händelserna. Därmed växer också relevansen för att
undersöka hur Limhamn framställs i diverse tidningsartiklar.
12
3.2 Kritisk diskursanalys som metod
Fallstudien om motdemonstrationen i Limhamn ämnar jag, som redogjorts för tidigare, analysera
med hjälp av den tredimensionella metoden som är basen i Faircloughs kritiska diskursanalys.
Den kritiska diskursanalysen kommer dock inte enbart att användas som metod utan även som
teoretisk grund för denna uppsats. Då diskursbegreppet innebär att en synliggör mönster i sociala
sammanhang (Winther Jörgensen & Phillips 1999: s. 7) är det mycket relevant för förevarande
uppsats. Konkret innebär diskurs därmed ”ett bestämt sätt att tala och förstå världen (eller ett
ursnitt av världen)” (ibid.).
Winther Jörgensen och Phillips konstaterar i sin bok ”Diskursanalys som teori och metod” att
det finns tre olika sätt att förhålla sig till diskursanalys som teori och metod. Jag ansluter mig,
som tidigare konstaterat, till den kritiska diskursanalysen. Utmärkande för denna analys är att en
utgår från att diskurs och språk har ett dialektiskt förhållande. Genom ett dialektiskt förhållande
adresseras det faktum att diskurser både konstituerar och konstitueras av sociala praktiker
(Winther Jörgensen & Phillips 1999: 67-68).
Då jag intresserar mig för mediala omskrivningar av våld i demonstrationer och hur den
påverkar allmänhetens förståelse av antifascistiska demonstrationer, samt upprätthållandet av
status quo i det svenska politiska systemet, är det främst de ideologiska effekterna av
reproduktionen av diskursiva praktiker som kommer att vara av relevans för min uppsats
(Winther Jörgensen & Phillips 1999: 69). Intresset för dessa institutionella frågor och
framställandet av motdemonstranterna i fallstudien utesluter därför också andra diskursanalyser
för förevarande uppsats såsom den kritiskt feministiska. Detta då den kritiskt feministiska
analysen baseras och befattar sig med emancipatoriska frågor som främst rör kön/genus och
makthierarkier, samt dess konstituerande genom exempelvis reklam (Lazar 2007:160).
Enligt Winther Jörgensen och Phillips tolkning av Fairclough är dessutom ”syftet [med kritisk
diskursanalys] att bidra till social förändring i riktning mot mer jämlika maktförhållanden i
kommunikationsprocessen och i samhället som helhet” (Winther Jörgensen & Phillips 1999:69).
Denna tolkning är något som förevarande studie ämnar att luta sig mot och vill belysa; nämligen
sociala maktförhållanden (mellan motdemonstranter och poliser/staten), samt hur dessa
återskapas och upprätthålls av tidningsrapporteringar.
De fyra diskurserna som analysen i denna uppsats bygger på har identifierats genom den
lingvistiska textanalysen och den senare diskursiva praktiken. Diskurserna anses därmed vara det
13
som i stort alla tidningsartiklar bygger på. Diskurserna är därmed underliggande för hur
artiklarna är skrivna samt hur de tas emot av allmänheten. Den diskursiva praktiken och den
senare sociala praktiken kommer att närmare förklaras och analyseras i analyskapitlet i
förevarande studie.
I teoriavsnittet kommer jag att redogöra för Faircloughs kritiska diskursanalys som teori. Som
metod utgår Faircloughs kritiska diskursanalys från den tidigare nämnda tredimensionella
modellen. Denna tredimensionella modell bygger på tre nivåer och kan illustreras som en cirkel
där textanalysen är den centrala punkten. Kring textanalysen byggs en analys av den diskursiva
praktiken i vilken texten är skriven. En essentiell del av Faircloughs metod är även den sociala
praktiken. Tolkningen av det framkomna materialet genom text- och diskursiva praktikens analys
ämnas med hjälp av den sociala praktiken att sättas in i sitt sociala sammanhang. För att kunna
utföra en analys av den sociala praktiken krävs i sin tur ett kompletterande teoretiskt ramverk
(Winther Jörgensen & Phillips 1999: s. 74-75). I förevarande uppsats utgörs detta ramverk av
olika teorier om mediaframställningar och dess påverkan på allmänheten. En mer ingående
redogörelse för teorin kommer att göras längre fram i uppsatsen i teorikapitlet.
Textanalysen fokuserar på textens egenskaper (Winther Jörgensen & Phillips 1999: 74). För
att utföra en textanalys föreslår Fairclough olika lingvistiska verktyg. Relevant för förevarande
uppsats är modaliteter. Modaliteter är något som främst massmedia använder sig för att få olika
påståenden att låta som sanningar. Winther Jörgensen & Phillips skriver att “[m]ediernas
användning av kategoriska modaliteter både speglar och främjar deras auktoritet.” (1999:88).
Beroende på vilka modaliteter som väljs påverkar därmed också vilka konsekvenser texten får på
samhällets kunskapssystem och sociala relationer (ibid.).
Tillsammans med modaliteter kommer även transivitet att vara relevant för förevarande
uppsats textanalys. Winther Jörgensen & Phillips definierar transivitet som ett sätt att analysera
hur händelser får ideologiska konsekvenser genom olika sätt att skrivas om. Transivitet fokuserar
på passiv eller aktiv form i texten och vilken påverkan skiftande ordval har på läsaren (Winther
Jörgensen & Phillips 1999: s. 87).
För att genomföra en analys av den diskursiva praktiken har Fairclough även framtagit olika
redskap. Att sätta in en text i en diskursiv praktik underlättas därmed med exempelvis analysen
av en intertextuell kedja. Med intertextuell kedja menas att forskaren tittar på huruvida en text är
byggd på en annan text och hur den har transformerats. Den diskursiva praktiken fokuserar
14
därmed på hur en text konsumeras och produceras (Winther Jörgensen & Phillips 1999: s. 8586). Mest relevant för förevarande uppsats både ur en textanalytisk vinkel, men också utifrån en
analys om den diskursiva praktiken är framtagandet av olika övergripande diskurser i de utvalda
tidningsartiklarna. Detta då uppsatsen fokus när det kommer till själva textanalysen är att
undersöka vilka hegemonier som byggs upp i de olika artiklarna.
Den tredje och sista hörnstenen i Faircloughs tredimensionella modell är analysen av den
sociala praktiken. Detta innebär att textanalysen och den diskursiva praktiken sätts in i det
teoretiska ramverket kring vilket den sociala praktiken byggs upp. Då Faircloughs kritiska
diskursanalys är beroende av kompletterande samhällsteorier ser jag det som mera relevant att
beskriva den sociala praktikens syfte i teorikapitlet.
3.3 Metod sammanfattning
Metoden i förevarande uppsats utgörs som beskrivet av två huvudpelare - Limhamn som
fallstudie och Faircloughs kritiska diskursanalys som metod. Ovan har både för- och nackdelar
med fallstudien såväl som den kritiska diskursanalysen tagits upp och diskuterats. Faircloughs
kritiska diskursanalys står dock inte enbart för en del av metoden, utan används också som
teoretiskt ramverk för vilken en redogörelse kommer i nästföljande avsnitt.
4. Tidigare forskning
Nedanför följer en sammanfattning på relevant tidigare forskning inom det
samhällsvetenskapliga fältet. Relevansen ligger här i att forskarna har befattat sig med polisvåld
och polisens uttalanden om demonstranter och deras agerande, medias framställningar av
demonstrationer och demonstranter, samt hur nyheter blir till intresse för massmedia.
4.1 Polisvåld i protester och status quo
Uppsatsen kommer inte enbart att fokusera på massmedia och dess inverkan på allmänhetens
uppfattning om sociala rörelser och protester. En annan relevant faktor som jag ämnar att belysa
är polisvåld och dess anknytning till statens monopol över våldsutövning. Jennifer Earl och
Sarah A. Soule argumenterar i sin avhandling ”Seeing Blue: A Police-Centered Explanation of
Protest Policing” att det finns skillnader mellan olika våldsutövare som står i direkt anknytning
till staten, eller vad de kallar ”eliten” (Earl & Soule, 2004: 2). Enligt dem har exempelvis
militären ett starkare band till eliten och dess intressen än vad lokala poliskårer har. Earl och
15
Soule menar att det inte har tagits hänsyn till dessa faktorer i tidigare forskning, men att de trots
detta är mycket relevanta när det kommer till att analysera hur makt utövas över en stats
medborgare (Earl et al 2004: 1). Forskarna skriver därmed att polisvåld inte alltid kan anses vara
ett direkt våld av staten/eliten utan att en måste sätta de enskilda personerna/kårerna som utövar
våldet i sitt sammanhang (ibid.: 1-3).
Jag menar att dessa faktorer kan vara mycket relevanta. Hur som helst kan det dock vara av
vikt att notera att skillnaden mellan USA och Sverige i sitt sätt att styras kan anses vara rejäl.
Detta då USA består av olika distrikt som nästan fungerar som självständiga stater, medan
Sverige kan anses mera nationellt styrt. Därför argumenterar jag att det i fallet av Limhamn kan
anses vara en direkt våldsutövning av staten när tio polishästar rider över motdemonstranter
(Sydsvenskan 140824). Med detta adresserar jag det faktum att motdemonstrationen riktade sig
mot SvP, ett politiskt parti som verkar på nationell nivå. Det utmärkande här är också att polisen
godkände demonstrationen (ibid.) vilket därmed innebär att polisen som statlig institution kan
hållas ansvarig för torgmötet.
4.2 Forskning om mediaskildringar
Forskare som har befattat sig med massmedias inverkan på uppfattningar om händelser i den
offentliga sfären är Pamela E. Oliver och Daniel J. Meyer. I sin artikel ”How Events Enter the
Public Sphere: Conflict, Location, and Sponsorship in Local Newspaper Coverage of Public
Events” skriver forskarna om hur media träffar ett urval när det kommer till sociala skeenden i en
småstad (såsom protester). Syftet med deras analys är att uppmärksamma hur viktigt det är att
uppmärksamma att media har ett mycket stort inflytande på vilka diskussioner som förs i den
offentliga sfären (Oliver & Meyer 1999: 39-40).
En annan viktig aspekt som Oliver och Meyer beskriver och som också har stor betydelse för
förevarande uppsats är att en som forskare måste vara medveten om att det är svårt, om inte
omöjligt, att forska om sociala händelseförlopp som strävar efter en viss objektivitet utifrån
media (Oliver & Meyer 1999: 39). Detta för att främst massmedia inte har som syfte att skriva en
objektiv och heltäckande berättelse om vad som faktiskt hände under till exempel en
demonstration. Massmedia kan därmed alltid anses vara färgad (ibid.: 39-40). Oliver och Meyer
menar att ett sätt att komma runt detta till viss del kan vara att använda sig av polisrapporter.
Forskarna menar att även fast att dessa inte heller täcker hela händelseförloppet går det att hämta
mer i polisregistren än i medierapporter (ibid.: 40).
16
Jag anser att det är relevant att nämna att min uppsats inte är ämnad att objektivt undersöka
vad som hände i Limhamn. Jag ansluter mig till Oliver och Meyer om att den mediebevakningen
som kommer att användas i min uppsats inte objektivt och fullständigt täcker och berättar vad
som skedde i Limhamn den 23 augusti 2014. Anledningen till att jag inte kommer att använda
mig av polisrapporter, alternativ media, sociala nätverk eller liknande är för att jag, som nämnt
ovan, inte ämnar att beskriva och analysera demonstrationen i Limhamn som enskilt fall.
Dessutom ansluter jag mig till Earl och Soules åsikt om att även polisen bör ses som en aktör
i våldsamma upplopp och därmed inte kan definieras som objektiva (Earl & Soules 2004: s. 4-5)
Min uppsats kommer snarare att syfta till att påvisa hur massmedia i sitt icke objektiva sätt
producerar och reproducerar diskurser av radikalitet, tystnad, individskap och våld. I det ämnar
jag också att redogöra för hur massmedia, i samklang med McLeod och Hertogs analys om
media som maktmonopol, tjänar till att upprätthålla status quo. I enlighet med Oliver och Meyer
vill jag därmed också återuppta ett långt diskuterat ämne inom medieforskning, nämligen vikten
av att vara kritisk gentemot massmedia och dess makt i samhället (Oliver & Meyer 1999: 38-39).
5. Teori
I detta avsnitt kommer jag att redogöra för den teori som uppsatsen baseras på och utgår från.
Det främsta teoretiska ramverket byggs, som skrivits ovan, på Douglas M. McLeod och James K.
Hertogs forskningsrapporter om anarkistiska protester i Michigan i USA på 80-talet (1992).
Dessutom, som nämnt i föregående avsnitt, kommer Faircloughs kritiska diskursanalys inte
enbart bereda grund för metoden, utan också vävas in i teorin. Detta då metod kan anses utgöra
scenen och teorierna ramverket för en hållbar analys och bör samarbeta och komplettera
varandra (Madison 2012: 14-15). För att denna teorin skall hålla i förevarande uppsats rättar
jag mig efter Winther Jörgensens och Phillips som menar att kritisk diskursanalys fungerar som
bäst när den lägger grunden för både teori och metod och får jobba i enklang (Winther
Jörgensen & Phillips 1999).
5.1 Mediala framställningar av våld i protester
I sin artikel ”The manufacture of ’public opinion’ by reporters: informal cues for public
perceptions of protest groups” analyserar Douglas M. McLeod och James K. Hertog hur medias
framställningar av anarkistiska protester i Michigan, USA, bidrog till hur allmänheten uppfattade
17
dessa. Vidare redogör de för hur dessa framställningar inverkade på både mikro- och makronivå
och hur dessa två nivåer samverkar för att reproducera det aktuella samhällssystemet (McLeod &
Hertog 1992:259).
Med mikronivå adresserar forskarna fyra olika sätt att analysera nyhetsrapporteringen om
sociala protester; (1) vad den allmänna åsikten om en protest är (eller tolkas vara av
journalisten/nyhetssidan) (2) omskrivningar av sätt att bryta mot sociala normer (3)
samhällslagar och (4) framställningen av åskådare som symbol för den allmänna uppfattningen
om protesten eller demonstrationen (McLeod & Hertog 1992:260). Makronivå å andra sidan
använder McLeod och Hertog för att analysera och påvisa generella antaganden som
underliggande kan hittas i medierapporteringar (Ibid.).
McLeod och Hertog fastlägger också att det kan anses vara ett faktum att media tenderar att
marginalisera personer som deltar i demonstrationer som syftar till att ifrågasätta det existerande
samhällssystem (McLeod & Hertog 1992:259). Detta påvisar även makten som journalister och
nyhetsblad har över det allmänna folkets syn på staten och status quo. Forskarna redogör
dessutom för att sannolikheten för de flesta mediala rapporteringar lutar åt att inte kritisera
staten. Detta görs inte enbart genom att vinkla rapporteringen om enstaka händelser, utan också
genom att inte nämna vissa faktorer (McLeod & Hertog 1992:260-261).
Anledningen till detta kan hittas i en annan studie som McLeod utförde tillsammans med
Benjamin H. Detender som heter “Framing Effects of Television News Coverage of Social
Protest” (1999). Här redogörs för en beskrivning av media som en sorts vakthund som skyddar
sin ägare (staten/status quo), men kan vid enstaka radikala överträdelser av denne bita handen
som matar. Detta kan då leda till mediala attacker gentemot individuella makthavare (McLeod &
Detender 1999: s. 5).
Då media precis som staten är beroende av att status quo och den sociala ordningen
upprätthålls är det även essentiellt för journalister att i sin utbildning lära sig att leta fram och
orientera sig efter officiella talespersoners uttalanden vid protester eller andra sociala företeelser
(McLeod & Detender 1999: s. 5 & McLeod & Hertog 1992: s. 260). Dock kan det vara av vikt
att poängtera att ordval och benämningar som bygger diskurser i de flesta fall inte är aktiva eller
medvetna val av journalisten som författar artikeln (ibid.). Tidskrifter såsom andra mediala
kanaler är kortfattat beroende av att den sociala ordningen upprätthålls för att inte mista sin egen
makt.
18
5.2 Kritisk diskursanalys som teori
I det tredje kapitlet av denna uppsats har de två första pelarna i Faircloughs kritiska
diskursanlays beskrivits som viktiga för själva metoden. Då den tredje pelaren - analysen av den
sociala praktiken - snarare går ihop med det teoretiska ramverket kommer denna att beskrivas
mer ingående i detta avsnitt.
Den sociala praktiken är i likhet med textanalysen och den diskursiva praktiken en av de tre
dimensionerna som språkbruket formas efter (Winther Jörgensen & Phillips 1999: s. 74). Att
analysera den sociala praktiken tjänar till att redogöra för den diskursordningen i vilken den
diskursiva praktiken ingår i samt att ge forskaren möjlighet att närma sig frågan om ideologiska
konsekvenser som den diskursiva praktiken i en text kan tänkas ta (Winther Jörgensen & Phillips
1999: s. 90). Genom en analys av den sociala praktiken kan forskaren därmed närma sig frågan
om hur den diskursiva praktiken upprätthåller vissa maktförhållanden i samhället. En sådan
analys gör forskarnas resultat inte enbart, utan även politiskt (ibid.).
5.3 Sammanfattning teori
I förevarande avsnitt har olika teoretiska perspektiv presenterats och diskuterats. Analysen som
ämnas göras i denna uppsats bygger på olika teoretiska infallsvinklar. Tidigare forskning om
mediala beskrivningar om demonstrationer som ifrågasätter status quo kommer att vara av stor
relevans vid analysen av den sociala praktiken. Också forskning om polisens tolkningsföreträde
om skeenden i det offentliga sammanhanget, samt analyser av hur händelser såsom protester
målas upp i medierna bidrar till ett heltäckande teoretiskt ramverk. Dessutom ligger Faircloughs
kritiska diskursanalys som grund för en interagerande metod och teori. Teorin kommer att bilda
ramverket för analysen av den sociala praktiken som följer i nästa kapitel.
6. Analys
Analysdelen utgör kärnan i denna uppsats. Nedan följer en noggrann undersökning av de sjutton
tidningsartiklarna som ligger till grund för studien. Den tredimensionella modellen fungerar här
som verktyg. Textanalysen och den diskursiva praktiken utgör tillsammans grunden för den
följande sociala praktiken, som fungerar som tredje och sista pelare i modellen.
6.1 Textanalys och diskursiv praktik
Under kommande avsnitt ämnar jag att redogöra för de diskurser som återfinns i det utvalda
materialet. Den diskursiva praktiken beskrivs med hjälp av överliggande diskurser som förklaras
19
och knyts ihop genom en textanalys där citat har plockats ut ur de olika artiklarna för att
illustrera och synliggöra hur diskurser skapas och sätts in i ett sammanhang. Winther Jörgensen
och Phillips skriver att diskurstyper, det vill säga diskurser och genrer, används på bestämda sätt
i olika texter. Att använda sig av texter inom samma genre underlättar och bidrar därmed till en
mera förståelig kritisk diskursanalys och kan vara av stor vikt vid analysen (Winther Jörgensen
& Phillips 1999: s. 73). Med detta menas att exempelvis texter inom samma sammanhang, såsom
reklam eller nyheter, är uppbyggda på liknande sätt. Då förevarande analys enbart bygger på
tidningsartiklar är den relevanta genren en så kallad ”nyhetsgenre” (ibid.). Diskursordningen i
artiklarna beskrivs mer ingående under de olika avsnitten nedanför. Diskursordning som
analytisk redskap innebär att det i texter finns olika diskursiva praktiker som fastställer en
hierarkisk ordning i texten och därmed också i den sociala praktiken (ibid.). I enlighet med
Faircloughs analysmetod för att genomföra en kritisk diskursanalys kommer jag i förevarande
avsnitt först att göra en diskursiv analys i samstämmighet med en textanalys. Diskurserna som
har framtagits analyseras sedan och sätts in i den tredje hörnstenen av Faircloughs
tredimensionella modell – den sociala praktiken (Winther Jörgensen & Phillips 1999: 74). Den
sociala praktiken i sin tur bygger på teorier som medias framställning av demonstrationer, en
poliscentrerad verklighetsberättelse, samt forskning om hur olika sociala händelser hamnar i
massmediala nätverk.
Sammanlagt bygger förevarande analys på fyra diskurser som återfinns i alla nyhetsartiklar
som ligger till grund för förevarande analys. Fokus för analysen har vid definitionen av de tre
första diskurserna legat på själva texten i artiklarna, medan den fjärde och sista diskursen
illustreras genom beskrivningar av rubrikerna till enskilda artiklar. Detta då jag menar att det
finns en tydlig diskursordning där den sista diskursen, våldsdiskursen, kan anses vara den
främsta i alla artiklar. Då rubriker i allmänhet bygger på själva texten i en artikel menar jag
därmed att det kan anses vara legitimt att fokusera på dessa. Bildmaterial till artiklarna har
uteslutits då jag ämnar att utföra en rent lingvistisk analys.
6.1.1 Tystnadsdiskurs
I till stor del alla artiklar som har skrivits om demonstrationen och som beskriver händelserna på
torget förekommer intervjuer. Under förevarande rubrik ämnar jag att analysera vem som talar
och därmed får tolkningsföreträde angående beskrivningar om våldet. Utmärkande är att i nästan
ingen artikel av de sjutton artiklar som är relevanta för forskningsstudien kommer aktiva
20
demonstranter till talan. Med aktiva demonstranter menas de motdemonstranter som deltog i
sammandrabbningen mellan polis och demonstranter. De personer som talar är antingen
närvarande av jobbskäl, exempelvis journalister, boende i närområdet, står vid sidan om
demonstrationen och iakttar händelserna eller beskrivs på något annat sätt som icke deltagande.
Tystnaden kring de faktiska motdemonstranterna och diskursen som uppstår i texten ses därför
som en tystnadsdiskurs.
Exempel på tystnadsdiskursen finns som nämnt tidigare i till stor del alla artiklar. I Dagens
Nyheters artikel från den 24 augusti är intervjuer den främsta berättarmetoden. Efter att i de
första fem stycken i artikeln ha redogjort för hur många som deltog i demonstrationen, hur
många som skadades och hur många som blev gripna kommer först polisens informatör till tals,
sedan en journalist som befann sig på plats och till slut en demonstrant. Det intressanta i artikeln
när det kommer till tystnadsdiskursen är dock inte polisens informatör, utan beskrivningen av
demonstranten och journalisten. Det görs tydligt att varken den ene eller den andre deltog aktivt i
demonstrationen: ”Fotografen NN blev vittne […]”, samt demonstrantens utsagor om var hen
befann sig: ”Jag stod lite avsides, så jag såg bara ena halvan av demonstrationen.”. Det görs
därmed en skillnad mellan de “extrema” och “vanliga” demonstranterna som befann sig på plats.
En “Vanlig” demonstrant som i detta fall står lite avsides och i grund och botten enbart blir vittne
kan fortfarande ha rätten att tala och yttra sig om företeelserna. Artikeln lämnar därmed en
tystnad där de demonstranter som deltog och skadades eller blev gripna blir en radikal minoritet
utan egen röst. Detta sätt att uttrycka sig om vittnena skapar också en slags modalitet där
konstruerandet av talaren får konsekvenser dels för kunskapshierarkin, men även för den sociala
hegemonin inom ett samhälle. Redan tidigt etableras därmed en praktik för vem som anses vara
trovärdig och vem som inte får yttra sig på grund av dennes (hypotetiska) ståndpunkt. Den
sociala praktiken och dess upprätthållande av hegemonier inom samhället diskuteras, som
tidigare skrivet, i slutet av analysdelen.
Ett annat exempel på utelämnandet av så kallade aktiva demonstranter är beskrivningen av
intervjupersoner i Aftonbladets artikel från den 23 augusti (uppdaterad den 28 augusti 2015). Här
tydliggörs att de intervjuade inte deltog i sammandrabbningarna med polisen genom
beskrivningar som ”[…] ögonvittne som var på plats med sin son som ville fotografera
händelserna” och ”NN bor på Limhamn och såg händelsen”.
21
Skillnaden i denna artikel är dock att en vän till en av de skadade demonstranter får beskriva
vad som hände när vännen blev skadad av de galopperande hästarna. Det framgår dock inte
vilken roll den intervjuade själv spelade i demonstrationen på Limhamns torg. Hen förblir en
person som enbart vill ange sitt förnamn och som beskrivs som en ”[…] vän till en av de
skadade”. Det lämnas också en tystnad kring huruvida vännen till den intervjuade deltog i
demonstrationen, eller enbart råkade stå i vägen för polishästarna. Med hänsyn till transivitet kan
detta sätt att lämna tystnader innebära att det skapas ideologiska hegemonier även för vem som
har rätt att sörja eller vara i chocktillstånd.
Sydsvenskan intervjuar i en artikel från den 25 augusti en person som hamnade under
polishästarna när de red in i folkmassan. Personen som intervjuas beskrivs som en man i övre
medelålder som ”[själv säger] att han aldrig är våldsam” och som ”försökte hjälpa en kvinna som
skadats i tumultet […]”.
Tystnadsdiskursen i texten menar jag tjänar till två olika anledningar. Den främsta
anledningen kan anses vara att legitimera polisens våldsamma agerande. Detta genom att inte ge
utrymme för kritik gentemot det, då tystnader lämnas och ingen får möjlighet att fylla dem. Den
andra anledningen är att söka en viss legitimitet för motdemonstrationen. Detta genom att visa att
även “vanligt folk” befann sig på torget. Genom tystnaden i texten görs det en tydlig skillnad
mellan “vanligt” folk och de radikala demonstranterna. Detta kommer jag att återkomma till vid
analysen av den sociala praktiken. Tystnadsdiskursen är dock således också direkt kopplad till
radikalitetsdiskursen.
6.1.2 Radikalitetsdiskurs
I textanalysen framgår inte enbart en tystnadsdiskurs som berör de aktiva motdemonstranterna,
utan även en radikalitetsdiskurs. Radikalitetsdiskursen anser jag finns främst för syftet definierat
ovan, där media strävar efter att trycka motdemonstranter in i en tystnad ur vilken det kan vara
svårt om inte omöjligt att ta sig ur. Den underbygger dessutom tystnadsdiskursen och kan ses
som en anledning till att tystnaden får råda.
För att kunna analysera texten i enlighet med radikalitetsdiskursen krävs först en redogörelse
av polisens inledande uttalanden. Polisens pressansvarige gick under demonstrationen ut med
information om att demonstranter kastade gatustenar, ammoniakballonger och liknande. Enligt
polisen ledde detta tillsammans med maskering av motdemonstranter och ett fåtal individers
aggressiva beteenden mot både polis och ambulanspersonal till det våldsamma ingripande där
22
polishästar red in i folkmassan och en person blev påkörd av en polisbil (Skånska Dagbladet
140824 & Sydsvenskan 140824). Skånska Dagbladet skriver senare en artikel som publiceras
den 24 augusti, en dag efter demonstrationen, där journalisten beskriver hur hen tillsammans
med en kollega letar efter uppbrutna gatstenar för att undersöka polisens påstådda våld från
motdemonstranternas håll. Hen kommer fram till att det inte finns några bevis för att
demonstranter ska ha brutit upp stenar, varken på film- eller bildmaterial från ett flertal
journalister som befann sig på demonstrationen eller på torget där demonstrationen tog plats
(Skånskan 140824). Förevarande artikel ligger senare till grund för många andra artiklar i de fyra
tidskrifterna som uppsatsens analys bygger på. Detta uppbyggande kring en viss artikel är
därmed det tydligaste exemplet för den intertextuella kedjan i vilken de olika nyhetsartiklarna
agerar.
Det är också här som radikalitetsdiskursen blir aktuell i textmaterialet. Den kritiken som
riktas mot polisen underbyggs i princip i så gott som alla artiklar med intervjuer av personer på
plats. Ett mycket bra exempel på just legitimeringen av motdemonstrationen är beskrivningen av
demonstranterna i Sydsvenskans artikel från den 23 augusti. Av intresse är att personen som
intervjuas är talespersonen för organisationen som stod bakom motdemonstrationen, Skåne mot
rasism. Sydsvenskans journalist beskriver i andra stycket Svenskarnas Parti (SvP) som nazistiskt.
Detta kan anses bidra till en sorts legitimitet för motdemonstrationen som senare underbyggs i
artikeln. Två stycken efter nämnda ordvalet följer en redogörelse för folkmassan som deltog i
demonstrationen; ”Barnvagnar, cyklar, unga och gamla slöt in i tåget […]”. Fem stycken längre
ner i artikeln skrivs sedan, efter en beskrivning av händelseförloppet, att ”[torgfikat avbröts] och
många motdemonstranter rörde sig mot kravallstaketen”.
Den radikaliteten som tidigare hade målats upp av polisen om motdemonstranter bryts
därmed först genom beskrivningen av demonstranter som en heterogen grupp där många olika
människor fanns representerade. Detta underbyggs senare genom konstaterandet att folk satt och
fikade på torget innan själva våldet bröt ut. Det som händer i texten är således inte enbart att
motdemonstranter görs till människor, utan att det dessutom i implicit mening framgår att hade
massan inte varit så pass heterogen och till stor utsträckning fredlig, hade kritiken mot polisens
våldsamma agerande inte haft samma legitimitet. Det skapas därmed transivitet i texten där
händelser förbinds genom beskrivningar av de personerna som kan anses ha rätt att kritisera
polisens agerande. Belägg för radikalitetsdiskursen finns också i slutstycket av artikeln där
23
justitieministern citeras med att ”[…] man ska lägga skulden på dem som vill ta till våld, som
maskerar sig och agerar för att skapa en stämning av hot och våld. Inte i första hand på dem som
försöker säkra demonstrationsrätten.”. Citatet får därmed illustrera hur demonstranter som blev
skadade av polisen får skylla sig själva för det våldet de blev utsatta för. Tystnaden i texten kring
att demonstranterna dock var en heterogen skara leder också till att kritiken gentemot polisen i
slutet på denna artikel försvagas. Det blir också tydligt genom denna citation att läsaren ska
förstå att många människor på plats var just radikala.
Att kritisera polisen är därmed enbart rättfärdigat i de fall där personer kom till skada som
tydligt beskrivs som icke radikala, samtidigt som de demonstranter som betedde sig på ett
radikalt sätt bär skulden för polisens omskrivna våldsamma agerande. Vilka dessa radikala
demonstranter är förblir dock osagd i alla artiklar.
I en artikel i Sydsvenskan från den 23 augusti illustreras detta ännu tydligare i sjunde stycket
där hela stycket ämnar att beskriva dessa radikala demonstranter och göra dem till en ansiktslös
svart massa som läsaren inte uppmuntras att associera med resterande icke-radikala
demonstranter. ”Huvuddelen av motdemonstranter uppvisade inga politiska symboler, många
hade barnen med sig, och de allra flesta uttryckte sin protest genom att vissla, ropa slagord,
skramla med nycklarna och i allmänhet föra oväsen så att inget annat kunde höras.” Artikeln
fortsätter: ”Det blev dock snabbt uppenbart att det bland motdemonstranterna också fanns en mer
radikal grupp på drygt hundra personer, varav många var svartklädda och maskerade. […] Det
var också där flera demonstranter skadades i samband med polisens agerande.”. Kärnan i utsagan
blir därmed att de svartklädda radikalerna själva orsakade våldet de blev utsatta för.
6.1.3 Individdiskursen
Vid sidan av tystnads- och radikalitetsdiskursen är även en annan diskurs närvarande,
individdiskursen, i textanalysen av stort intresse för den senare analysen av den sociala praktiken
som synliggörs i tidningsartiklarna. Med individdiskurs ämnar jag att adressera hur våldsamma
poliser i synnerhet och våldsamma demonstranter till viss del målas upp som individer istället för
som en del av det kollektivet som skapar våldet i fråga.
Exempel på detta är att ansvar för polisens felaktiga bild av situationen, där de påstår att
demonstranter har brutit upp gatstenar, läggs på en enskild polis istället för på poliskåren. Detta
beskrivs bland annat i Sydsvenskans artikel från den 25 augusti 2014 där polisens
kommenderingschef medger att uppgifterna om uppbrutna gatstenar ”kan vara felaktig[a]”. Det
24
senare uttalandet om att ”vi undersöker nu närmare vem som lämnat den upplysningen” lägger
ansvaret på en eller flera individer inom poliskåren. Med detta ska läsaren förstå är att det inte är
något som gick snett i hela poliskårens informationskedja, utan att en enskild individ kan ha
lämnat fel uppgifter. Transiviteten här blir därmed tydlig där subjekt och objekt förbinds som
individuella och avvikande.
Individdiskursen kräver dock också en analys av den intertextuella kedjan som i slutändan
landar i att både poliser och demonstranter görs till individer/minoriteter när det kommer till
våldsutövning. I början av rapporteringen från polisens håll beskrevs både demonstranter och
poliser på plats som en homogen grupp, ett kollektiv där individer inte nämndes mer än i antal av
arresterade motdemonstranter. När sedan Skånska Dagbladet går ut med sin artikel som även
beskrevs under avsnittet Radikalitetsdiskursen den 24 augusti ändras tidningsartiklarnas
framläggning av de två grupperna. De fel som gjordes i polisens rapportering från platsen skylls
på individer, där det dock fortfarande framhävs att det handlar om mänskligt agerande som beror
på en väldigt pressad situation, medan de demonstranter som befinner sig på fronten och beskrivs
som aktiva görs till en radikal minoritet.
Exempel på detta finns i ett flertal artiklar, bland annat i en artikel i Sydsvenskan skriven den
24 augusti där det i tredje stycket konstateras av huvudskyddsombudet på polisen att ”[…]
anledningen till [att] man gör insatsen […] är att trycket mot den vanliga personalen […] blev för
stort.”. Också i fjärde stycket framhävs det att poliser är individuella personer som i slutändan
enbart gör sitt jobb; ”Personligen hade jag gärna varit där och demonstrerat.”. Individdiskursen
handlar därmed också om att framhäva den mänskliga sidan hos poliser. Uttalanden som i det
första citatet i förevarande stycke bidrar dessutom till att läsaren förväntas förstå att säkerheten
för de individer som befinner sig inom poliskåren är viktigare än säkerheten av de enskilda
demonstranterna. I underliggande mening läggs skulden för ryttarnas agerande således på den
radikala minoriteten bland demonstranterna. Detta är också ett exempel på hur olika diskurser
bygger på varandra och bör ses som interagerande (Winther Jörgensen & Phillips 1999: 79-80).
Med detta adresserar jag det faktum att individdiskursen och radikalitetsdiskursen i just detta
exempel är tätt ihop vävda. Medan poliser kan vara individer förblir de radikala demonstranter
alltid en tyst massa i texterna.
25
6.1.4 Våldsdiskurs
Då artiklarna i huvudsak skriver om våld som utövades på torget i Limhamn den 23 augusti anser
jag att våldsdiskursen i diskursordningen i förevarande analys kan anses vara den centrala
diskursen. Winther Jörgensen och Phillips skriver att diskursordningen är något som är flytande
och därmed såväl praktik som struktur. Detta innebär också att en vid en språklig analys bör vara
medveten om att diskursordningen lägger restriktioner på vad en kan säga eller skriva (Winther
Jörgensen &Phillips 1999: s. 76). Denna teori om hegemoni bygger Fairclough på Antonio
Gramsci som menar att hegemoni är en maktposition i vilken olika objekt ordnas in i en hierarki.
Vidare utvecklat innebär detta att det i alla sociala praktiker finns någon eller något som står
högst upp i hierarkin och någon eller något som står längst ner. Denna hegemoni är dock
samtidigt en förhandlingsprocess och därmed flytande (ibid.). Detta innebär därmed att även om
våldsdiskursen må vara den främsta diskursen i nästan alla tidningsartiklar kan det finnas
variationer i enstaka fall. Hegemonin kan enligt Fairclough även brytas genom kreativa
diskursiva praktiker, där språket spelar en essentiell roll och kan ses som verktyg till förändring
(ibid. s. 77).
Diskurshegemonin byggs även upp genom den intertextuella kedjan där olika rapporter om
händelserna på torget bygger på varandra. För att påvisa kopplingen mellan de sjutton artiklarna
relevanta för förevarande uppsats och dess starka anknytning till våldsdiskursen blir det i denna
del av analysen relevant att påvisa rubrikerna. Tydligast blir denna diskurs i rubriker som
exempelvis ”Polisens lögner om demonstranternas våld” (Skånskan 140825), ”Polisen red ned
och körde över demonstranter” (Aftonbladet 140824) och ”Flera skadade – polisen missnöjd med
insatsen” (Sydsvenskan 140823). Samtidigt är vissa rubriker mera löst knutna till just våld och
lämnar läsaren till att själv reflektera och i underliggande mening förstå att det var en våldsam
protest. Exempel på detta kan anses vara ”Ambulanspersonal: Ingen angrep oss” (Dagens
Nyheter 140825), eller ”Polis efterlyser hela bilden av tumultet” (Skånskan 140827). Då
händelserna på Limhamn i grunden handlar om våld och vem som utövade det, därför att
våldsdiskursen är den diskursen som de andra tre diskurserna organiseras kring i
tidningsartiklarna.
Sammanfattningsvis angående våldsdiskursen konstateras i förevarande analys därmed att
olika associationer till våld inleder alla de sjutton artiklarna. Hur framställningen av
26
demonstranter, polisen och omständigheterna sedan ter sig mynnar ut i tystnads-, radikalitetsoch individdiskursen som har beskrivits ovan.
6.1.5 Sammanfattning textanalys och den diskursiva praktiken
I analysen av textmaterialet och den diskursiva praktiken har fyra olika diskurser sållats fram.
Dessa diskurser riktar sig till tystnader i artiklarna, framställningar av radikalitet, omskrivningar
av enskilda individer och beskrivningar av våld. I den diskursiva praktiken ordnas dessa
diskurser in i en hegemoni där våldsdiskursen kan anses vara central. Sammanfattningsvis
konstaterar ovan genomförda analys att det finns maktrelationer i texterna där det i så gott som
all fall handlar om att göra skillnad på individer inom olika grupper och söka legitimitet till
framställningar av händelserna på torget. Hur detta kan sättas in i en social praktik och
samhälleliga förståelser av verkligheten ämnas att diskuteras under kommande rubrik - den
sociala praktiken.
6.2 Den sociala praktiken
I förevarande del av uppsatsen följer en analys av de diskurser framtagna under föregående
avsnitt. Analys av den sociala praktiken kommer dock till skillnad från textanalysen och den
diskursiva praktiken att utgå från våldsdiskursen och sedan ta in de andra diskurserna för att
illustrera diskursordningen som journalisterna skapar i artiklarna. Som skrivit tidigare
argumenterar jag därmed att våldsdiskursen är den främsta diskursen i texterna kring vilken de
andra sätts i sammanhang. Analysen anpassas efter diskurshegemonin i tidningsartiklarna för
att möjliggöra en nedbrytning och undersökning. Denna undersökning baseras i detta avsnitt på
de teoretiska utgångspunkterna som redogjorts för under teoriavsnittet. Kapitlet delas upp efter
de två olika teoretiska ståndpunkterna, samt tidigare forskning.
6.2.1 Media, polisen och våld i sociala protester
Detta första avsnitt i den teoretiska analysdelen fokuserar på McLeod och Hertogs tidigare
beskrivna forskningsstudier om hur mediala framställningar av protester har inflytande på det
allmänna opinionsbildandet. Detta tillsammans med McLeod och Detenders studier om vad som
täcks av nyheter när det kommer till sociala protester bildar därmed en pelare i den teoretiska
argumentationen denna studie lutar sig mot.
I den första vetenskapliga artikeln ligger fokus främst på hur så kallade marginaliserade
grupper har en tendens att förminskas och förpassas till ett slags utanförskap genom massmedias
27
berättelser om sociala protester. Detta görs enligt McLeod och Hertog i fyra olika former
(McLeod & Hertog 1992: s. 261) som alla också finns representerade i fallet Limhamn. Dessa
fyra former kommer jag att illustrera genom att använda mig av den tidigare konstaterade
våldsdiskursen i interaktion med de andra diskurser som förekommer i materialurvalet till
uppsatsen.
(1.) Genom generella ställningstaganden i texten framhäver och skapar journalister allmänna
uppfattningar om vad som kan anses vara rätt eller i fel i olika situationer (McLeod & Hertog
1992: s. 261). Limhamn kan ses som en illustration för detta genom legitimeringen av våldet som
sker i artiklarna. Det våld som tar plats i demonstrationen från polisens sida legitimeras här
genom att skyllas på individer inom poliskåren eller genom att vända på händelserna och peka på
den radikala massan av motdemonstranter istället. Detta skapar, enligt McLeod och Hertog, en
sympati hos läsaren och bidrar till att den allmänna uppfattningen om demonstrationer förblir att
det inom ett samhälle finns en radikal minoritet som enbart vill skapa tumult (ibid.).
(2.) McLeod och Hertogs andra punkt för att skapa förståelse kring mediala framläggningar och
dess effekt på människors uppfattning om protester befattar sig med sociala normer som
förmedlas genom exempelvis tidningsartiklar (McLeod & Hertog 1992: s. 261). Det har tidigare
visats hur demonstrationen beskrevs som en heterogen folksamling där en liten grupp
demonstranter skapade tumult och därmed i underförstådd mening framkallade polisvåldet. Även
detta är ett sätt att marginalisera minoriteter som ifrågasätter status quo och förpassa dem till
utanförskap från allmänheten (ibid.). En utmärkande del för detta är att ingen av artiklarna
diskuterar och framlägger varför vissa demonstranter uppvisade en snarare aggressiv attityd.
Status quo ifrågasätts därmed inte och polisen kan i grund och botten behålla sin rätt till
våldsutövning.
(3.) Den tredje faktorn som media använder sig av för att skriva om protester är att framställa
och beskriva den allmänna uppfattningen om händelser genom olika omskrivningar av
våldsverkan mot den allmänna ordningen (McLeod & Hertog 19992: s. 261). I Limhamn sker
detta genom tystnaderna i texten, där våld från sidan av radikala motdemonstranter illustreras,
men ingen av dem som antas utöva våldet intervjuas eller får komma till tals. Annat är det i fallet
av polisens våldsutövning; då poliskåren i allmänhet innehar en ställning i samhället där våld
anses som legitimt för att bevara den allmänna ordningen, kan media och allmänheten sträcka sig
till att kritisera och ifrågasätta utsträckningen av detta våld. Vad som inte ifrågasätts är dock
28
varför våldet överhuvudtaget användes och vilka konsekvenser detta hade på
motdemonstranternas reaktion. Frågan här kan anses bli den om hönan och ägget. Vem tog till
våldsamma metoder först?
I fallet Limhamn är denna fråga svårbesvarad, då som tidigare konstaterat all media kan anses
vara subjektiv. Denna subjektivitet yttrar sig genom just de diskurser beskrivna vid textanalysen
och den diskursiva praktiken.
(4.) Allmänhetens åsikt illustreras också genom intervjuer av vittnen, utomstående, eller andra
på plats (McLeod & Hertog 1992: s. 261). I textanalysen framgår tydligt det McLeod och Hertog
menar är anmärkningsvärt här, det vill säga att den omtalade radikala massan inte får rätt att yttra
sig. Ett fåtal vittnen står därmed för den allmänna uppfattningen av demonstrationen och bidrar i
slutändan till att det polisiära våldet legitimeras. Att inte låta de ”radikala” demonstranterna tala
bidrar även till att de förblir en våldsam, maskerad minoritet som enbart hade som mål att störa
den allmänna ordningen vid en antifascistisk demonstration.
De centrala punkterna i McLeods och Hertogs studie befattar sig sammanfattningsvis med
medias upprätthållande av status quo. Detta medför att radikala minoriteter måste tystas eller
sättas in i ett utanförskapsperspektiv för att den allmänna ordningen inte ska påverkas. Detta
upprätthållande har ingenting att göra med vilka politiska åsikter som uttrycks, utan handlar
snarare om att vilket system som helst behöver stärkas inifrån för att vara i stånd till att hållas.
Att tystas och radikaliseras bidrar därmed till ett oförstått missnöje som dock nästintill är
omöjligt att ta sig ur för demonstranterna i fråga om inte annat än genom massmedia. Den
sociala praktiken innebär därmed i detta fall ett skapande av “vi” och “dem”. Allmänheten kan
känna sig bekräftad i att polisen, trots enstaka incidenter orsakade av individer, finns till för att
skydda ordningen och personer som rent åsiktsmässigt befinner sig i kretsar som avviker från
massorna förpassas till att känna sig ännu längre utanför samhället.
Sammanfattningsvis kan en därmed konstatera att den massmediala bevakningen i Limhamn
är ett mycket väl fungerande exempel på syftet med massmedia, samt dess beroendeställning till
status quo och vice versa. Likt diskurser och sociala praktiker enligt Faircloughs princip handlar
det därmed i grunden om att diskurserna konstituerar och konstitueras genom språkbruket. Den
interdiskursiva praktiken är således snarare konservativ än nytänkande i fallet Limhamn och
massmediala nyhetsartiklar.
29
Oliver och Meyer befattar sig, som även redogjort för under teorikapitlet mera ingående, med
olika sätt som offentliga skeenden beskrivs av media och konsumeras av allmänheten. De
konstaterar även en annan signifikant faktor med den massmediala bevakningen och folkets
tilltro till validiteten i den information som nyhetsrapporteringar förväntas ha. I likhet med
förevarande studie iakttar Oliver och Meyer att även i stort sett all forskning om exempelvis
protester förlitar sig på den mediala bevakningen (Oliver & Meyer 1999: s. 39). Ur ett större
perspektiv innebär detta i sin tur att även forskningsrapporter som ämnar att ifrågasätta den
mediala bevakningen i olika fall kan anses ha problemet att inte kunna vara objektiv eller ha
tillgång till händelseskildringar som inte ämnar att antingen upprätthålla status quo (massmedia),
eller inta positionen som alternativ media har och beskriva saker utifrån en annan färgad vinkel
(McLeod & Hertog 1992: s. 271).
De nyhetsartiklar som analyserades i förevarande uppsats bör därmed också ses utifrån den
sociala praktiken där det i grunden inte finns en objektiv syn på protester.
Andra frågan som ställdes för att svara på syftet till förevarande uppsats befattade sig med hur
diskurser om demonstrationer som representeras i olika tidningsartiklar påverkar allmänhetens
förståelse av demonstrationer. Med utgångspunkt i våldsdiskursen kan här noteras att den sociala
praktiken som ligger till grund för analysmaterialet till denna uppsats har som tidigare nämnt
etablerat en acceptans kring polisers utövning av våld gentemot potentiellt aggressiva och
radikala demonstranter. Våldsdiskursen reproduceras därmed tillsammans med
radikalitetsdiskursen och personer som inte var på plats kan komma att förstå att det må ha varit
en stor samling personer på plats som inte var involverade i några våldsamma protester. Vidare
är sannolikheten stor att personer som främst använder massmedia som informationskälla
kommer att anta att en mindre grupp maskerade ungdomar hotade enskilda poliser och därmed
framkallade ett offensivt agerande från polisens sida för att försvara de statligt anställda
personerna i polisuniform. Detta påvisades också i analysen av tystnads- och individdiskursen.
7. Sammanfattning
Förevarande uppsatsens syfte har varit att med hjälp av en fallstudie och Faircloughs kritiska
diskursanalys påvisa hur status quo upprätthålls genom mediaframställningar av sociala
protester. Som fallstudie agerade demonstrationen mot SvPs torgmöte i Limhamn den 23 augusti
2014. Studiens särskilda fokus var att påvisa hur media genom färgade framställningar av våld i
30
demonstrationer påverkar hur allmänheten uppfattar demonstranter såväl som polisen, samt
vilken samhällelig exkludering detta kan innebära för särskilda grupper. Frågeställningen som
ämnades att besvara var därmed:

Vilka diskurser influerar bilden av motdemonstranter respektive poliser samt på vilket
sätt sker det?

Hur påverkar diskurser om demonstrationer representerade i tidningsartiklar vår
förståelse av status quo?

Vilka sociala och institutionaliserade praktiker påverkar den mediala diskursiva
framställningen av Limhamn demonstrationen den 24 augusti 2014?
Sammanlagt har fyra återkommande diskurser påvisats i materialurvalet bestående av sjutton
tidningsartiklar. Dessa fyra diskurser analyserades att bestå av ett färgat ordval i artiklarna som
producerade och reproducerade normer kring radikalitet och våldbruk i demonstrationer.
Dessutom uppmärksammades tystnader i texterna och användning av beskrivningar av individer
versus grupper. Uppsatsens analys delas upp i kapitel som namngivits efter dessa diskurser, det
vill säga tystnadsdiskurs, radikalitetsdiskurs, individdiskurs och vålddiskurs. Genom att använda
sig av Faircloughs tredimensionella modell innefattande textanalys, diskursiv praktik och social
praktik genomfördes en kritisk diskursanalys av tidningsartiklarna. Den sociala praktiken
underbyggdes med ett teoretiskt ramverk bestående av McLeod och Hertogs tidigare
undersökningar av anarkistiska demonstrationer i USA. I sin forskning kom de fram till på vilka
sätt massmedia skriver om demonstranterna i fråga, men samtidigt uteslöt de från den allmänna
debatten, samt vilka konsekvenser detta kan ha på demonstranterna som indvider. Teorin som
förevarande uppsats bygger på baserades på fyra olika pelare som forskarna har tagit fram och
som lägger grunden till i stort sett all massmediabevakning om demonstrationer.
Uppsatsen har ämnat att påvisa att status quo till stor del upprätthålls genom rapporteringar
om Limhamn. Framställningar av våldsamma demonstranter som en radikal minoritet har
därmed stämt överens med de påståenden som återfinns i det teoretiska materialet. Den bilden
som tidigare har målats upp där poliser däremot tenderar att bli beskrivna som individer när våld
brukas har också styrkts. Slutligen förblir massmedia en av de främsta medel till allmänhetens
opinionbildning med en väldig makt över att skapa utanförskap och hierarkier i samhället.
31
8. Referenslista
Elektroniska referenser
Earl, Jennifer & Soule, Sarah. 2004. Seeing Blue: A Police-Centered Explanation of Protest
Policing. Conference Paper – American Sociologial Association. 2004 Annual Meeting. pp. 158.
Lazar, Michelle M. 2007. Feminist Critical Discourse Analysis: Articulating a Feminist
Discourse Praxis. Critical Discourse Studies. 4(2): 141-164
McLeod, Douglas & Detenber, Benjamin. 1999. Framing Effects of Television News Coverage of
Social Protest. Journal of Communication. Vol 49(3). pp. 3-23.
McLeod, Douglas & Hertog, James. 1992. The manufacture of ‘public opinion’ by reporters:
informal cues for public perceptions of protest groups. SAGE Publications Inc. Vol. 3. 259-275.
Nyzell, Stefan. 2014. Sprickor i demokratin föder politiskt våld. Svenska Dagbladet. 20140824.
Oliver, Pamela & Meyer, Daniel. 1999. How Events Enter the Public Sphere: Conflict, Location,
and Sponsorship in Local Newspaper Coverage of Public Events. American Journal of
Sociology. Vol 105. No. 1. pp 38-87
Hemsidor
Aftonbladet om upplagor och siffror: http://www.aftonbladet.se/siffror , senast hämtat 20150109
TS om objektiv och, transparent och aktuell information om media: http://www.ts.se , senast
hämtat 20150109
Svenskarnas Partiet (SvP): http://www.svenskarnasparti.se , senast hämtat 20150109
Tryckta referenser
Gomm, Roger et al. 2000. Case Study Method. SAGE Publications Inc. Upplaga 1:8
32
Lykke, Nina. 2009. Genusforskning - en guide till feministisk teori, metodologi och skrift. Liber
AB. Upplaga 1.
Madison, Soyini D. 2012. Critical Ethnography – Method, Ethics, and Performance. SAGE
Publications Inc. Upplaga 1:2
Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise. 1999. Diskursanalys som teori och metod.
Studentlitteratur AB. Upplaga 1:16
Perse, Elizabeth. 2000. Media Effects and Society. Routledge Communication Series. Upplaga 1.
33
8.1 Bilagor
8.1.1 Bilaga 1 Skånska Dagbladet, 140823
Denna tidningsartikel var inte en del av analysen utan hade enbart som syfte att användas som
källa.
Kraftsamling mot nazistiskt torgmöte
MALMÖ/LIMHAMN. Klockan 14.00 i dag höll nazistiska Svenskarnas Parti ett torgmöte i
Limhamn. Till motdemonstrationen har över 2 800 människor anmält att de kommer.
Malmö har reagerat starkt mot nazismen efter den uppmärksammade attacken av sex personer vid
Möllevångstorget som lämnade fyra personer knivhuggna och misshandlade. En av de två skadade männen
hamnade i koma och fick tillbringa de närmaste månaderna på sjukhus.
- Det är klart att sådana saker vägs in när vi gör en riskbedömning. Vi är förberedda på alla möjliga
eventualiteter, säger Katrin Bergquist, kommunikationsansvarig för polisens insats i Skåne under dagen.
De som misstänks för attacken har anknytning till Svenskarnas Parti och därför är deras ledares, Stefan
Jacobsson, möte i Malmö något som rör upp känslor.
Polisen meddelar nu att de förbereder sin största insats någonsin i samband med en valrörelse.
- Jag kan inte gå in på hur många poliser som kommer vara på plats, men vi har resurser från Skåne och extra
resurser från Västra Götaland och Stockholm, säger Bergquist.
Förutom det har man också haft kontakt med dansk polis. Det är inte ovanligt att motdemonstranter
kommer till Sverige när det anordnas demonstrationer i Malmö och Helsingborg.
- Vi har alltid ett samarbete med dansk polis men jag kan inte gå in på vad vi har fått för information där, säger
Bergqvist.
Enligt Bergqvist är man beredda på att det kommer komma många som är av en annan åsikt än Stefan
Jacobsson och säger att polisens ambition är att alla ska få uttrycka sin åsikt.
- Prio ett är dock att det tillståndsgivna mötet ska kunna genomföras på den plats det är tänkt, säger hon.
Under torgmötet kommer det var störningar i buss och biltrafik i centrala Limhamn.
34
8.1.2 Bilaga 2 – Skånska Dagbladet, 140825
Polisens lögner om demonstranternas våld
MALMÖ. Polisen anklagar motdemonstranterna för massiv
gatstenskastning och för att ha attackerat ambulanspersonal.
Ingen av uppgifterna stämmer med verkligheten.
Under rubriken ”Allvarlig ordningsstörning vid Limhamns torg” publicerade polisen
sin version av vad som hände vid demonstrationen mot Svenskarnas parti under
lördagen. Anklagelserna är allvarliga.
”Återigen använder vi polisrytteriet för att skingra våldsverkarna som i detta skede
kastar stora gatstenar och ammoniak i stor omfattning mot polis”.
Man påstår också att ambulanspersonal har blivit attackerade.
”Vi har arbetat med att få in ambulanspersonal till plats, vilket har varit svårt.
Både ambulanspersonal och polis har i detta läge blivit angripna av våldsverkare”.
Vi var ett 20-tal journalister på plats och alla missade dessa händelser. Jag
började ringa runt och den förste jag kom i kontakt med var Hans Ivarsson.
Hans är beredskapsläkare och var ansvarig för ambulanspersonalen.
– Jag kan inte svara för polisens rapportering, men vi kan konstatera att ingen i
personalen har blivit attackerad och det finns inga skador på några fordon, säger
han.
Så ingen attack har ägt rum?
– Inga attacker. När den första ambulansen skulle hämta en person uppfattade de
situationen som potentiellt hotfull, men det reddes upp snabbt och därefter fanns
det inga problem med den övriga räddningen.
Trots ett enormt journalistiskt material av bilder, filmer och liverapporter från
platsen finns det heller ingenting som styrker att demonstranterna ska ha kastat
gatsten.
11/11/2014 Lokalt - lokala nyheter - Skånskan.se
http://www.skanskan.se/article/20140825/NYHETER/140829693&template=printart 2/2
Det är en bild som delas av Christian Löv, 39, som var där som sjukvårdare
tillsammans med sin cykelklubb CK Avanti. Christian har varit på demonstrationer
som sjukvårdare i 15 år.
– Jag såg ingen stenkastning. Av erfarenhet vet jag att folk förbereder genom att
lossa stenar och jag tittade både innan och efter runt torget och kunde inte hitta
något, säger han.
Christian hade en bra överblick över den vänstra delen av torget.
– Som sjukvårdare håller man sig längre bak i en sekundär position för att kunna
hjälpa skadade. Jag såg hur man kastade petflaskor men inga stenar, fortsätter
han.
Katrin Bergqvist på polisen var den som skrev polisens version.
– Jag har inga uppgifter eftersom jag inte är i tjänst i dag, säger hon under
söndagen.
Varför skrev du att det kastats gatsten?
– Jag vet att det har varit sådana händelser för att det har jag fått information om.
Av vem?
– Jag svarar inte på sådana frågor.
Har du sett några filmer eller bilder där det kastats gatsten?
– Jag kan inte svara på den frågan.
Därefter vill hon avsluta samtalet och hänvisar mig till Håkan Jarborg Eriksson.
Han är den som har ansvaret för polisinsatsen.
– Patruller på plats säger att det bröts upp stenar på en gata i anslutning till
Linnégatan ungefär klockan 14.30 till 14.40.
35
Kastades dessa stenar?
– Jag kan inte säga att jag har det dokumenterat här.
Varför har ni gått ut och sagt att det kastades gatsten?
– Var uppgiften att det har kastats gatsten kommer ifrån kan jag faktiskt inte svara
på.
Jag och fotograf Andreas Hillergren möts upp på Limhamns torg. 24 timmar
tidigare har han här fotat när en man blir påkörd av en polisbuss. Minuter senare
var han själv centimeter från att bli nedtrampad av polisens hästar.
Han har under sina år som fotograf bevakat många demonstrationer.
– Bryter man upp gatsten så märks det. Det brukar vara ett par stycken som bryter
upp och langar till övriga som kastar. Jag såg ingenting av det och jag såg ingen
stenkastning, säger han.
Vi vandrar runt längs Linnégatan. Letar i alla skrymslen och vrår.
Vi hittar inte en enda uppbruten gatsten.
36
8.1.3 Bilaga 3 - Skånska Dagbladet, 140827, Karsten Bringmark
Polis efterlyser hela bilden av tumultet
MALMÖ. Debatten om polisinsatsen vid nazimötet i Limhamn rullarvidare. En av de
tjänstgörande poliserna i kommenderingen,Esmeralda Helhot, konstaterar i ett
facebookinlägg att tidningarna bara skildrade en del av vad som hände. Men hon ger också
polisledningen hård kritik för att man misslyckades med att bromsa våldet.
Esmeralda Helhet berättar i sitt inlägg att poliserna var hårt trängda på torget.
”I går utsattes min och vår avdelning för stenkastning, massiv kastning av flaskor,
spott, färgbombskastning, hästbajs, ammoniak, de slog oss med påkar och skrek
att vi förtjänade att dö,..”
Hon försvarar rytterinsatsen, när människor blev nedsprunga, och menar
tidningarna inte gav hela bilden.
”Den rusning med hästarna var den tredje på samma plats och inom några
minuter ... De gjorde det för att rädda oss.
Hon påpekar att folk ställde sig i vägen för hästarna trots att uppmanades att
backa.
”Men vissa ställde sig på samma plats om och om igen! Trots att vi påtalat i 40
minuter att de skulle backa! 40 minuter!
Hon ställer också de hårdföra demonstranterna till svars.
”Varför går man 500 stycken, maskerade, med kroppsskydd, tandskydd, flaskor,
stenar och diverse gatustridsvapen om du är emot våld och nazister?”
Men hon kritiserar också polisledningen och misslyckandet med ”Den särskilda
polistaktiken” (SPT, vilken innehåller dialog.
”Under all kritik ... man använde inte SPT-konceptet som det ska användas.”
Fredrik Brokopp, huvudskyddsombud för polisen i Nordvästskåne var också på
11/11/2014 Lokalt - lokala nyheter - Skånskan.se
http://www.skanskan.se/article/20140827/NYHETER/140829529&template=printart 2/2
plats – och ingick i staben, berättar att polisen förgäves sökte dialog.
– Det fanns en förstärkt dialoginsats. Men just i Malmö var det svårt.
Både svensk och dansk dialogpolis fanns på plats vid demonstrationen och det
fanns en liten ansats till samtal.
– Men när Svenskarnas parti dök upp, då dog allt.
Han kommenterar också den hårt kritiserade rytterinsatsen på torget.
– En del av våra kolleger befann sig både innanför och utanför staketet och var
utsatta för ett hårt tryck. Jag befann mig på andra sidan torget, och såg inte. Men
det var olyckligt det som hände.
Men att för den skull måla upp rytteriet som särskilt våldsbenägna är inte rättvist,
påpekar han.
– Jag träffade dem precis efteråt när de sadlade av, och den första frågan de
ställde var hur det gick för dem som föll omkull. De var jätteoroliga, och uttryckte
en klar besvikelse.
37
8.1.4 Bilaga 4 – Sydsvenskan, 140314, Hermod Pedersen
Denna tidningsartikel var inte en del av analysen utan hade enbart som syfte att användas som
källa.
Manifestation för att ena Malmö
Malmö. Flera ledande politiker ställer upp bakom helgens demonstrationer mot ett ökat
politiskt våld i Malmö. De hoppas att det kan bidra till att ena ett allt mer splittrat Malmö.
Men inom vissa grupper har tonen blivit allt hårdare.
Sedan mordförsöket på öppen gata i Möllevången förra helgen har uttalanden och manifestationer
avlöst varandra. Denna helg blir det kippavandring under lördagen och på söndagen en stor
antivåldsdemonstration med start på Möllevången och tåg genom staden till Gustav Adolfs torg.
Störst uppslutning väntas det bli vid söndagens manifestation under parollen "Kämpa Malmö –
Antifascism är självförsvar", där det kan bli uppåt åttatusen deltagare om man ska tro på alla
anmälningar på Facebook. Vänstergrupper utanför Malmö har också anmält sin ankomst.
– Vi vill att så mycket folk som möjligt ska komma, att det blir så brett som möjligt, säger Lars
Flysjö, presstalesman för arrangerande Skåne mot rasism.
Söndagens demonstration beskrivs som en bred antifascistisk manifestation, men det är endast
Vänsterpartiet som aktivt deltar. Partiets kommunalråd Hanna Thomé kommer att hålla tal, man
kommer också att bistå med en antifascistisk grill på Möllevångstorget, samla in pengar till en
solidaritetsfond åt den svårast knivskadade och från Danmark ansluter två Folketingspolitiker från
Enhedslisten.
– Det är jätteviktigt att delta på alla vis som vi kan för att ta avstånd från ökningen av hatbrott och
politiskt våld, säger Daniel Sestrajcic, ordförande för Vänsterpartiet i Malmö.
Inga andra ledande Malmöpolitiker finns med på talarlistan.
– Vi skulle kanske kunnat ha talare från andra partier, men vi har inte tänkt så mycket på det.
Skåne mot rasism är partipolitiskt obundet. Att Vänsterpartiet deltar beror på att de har varit mest
engagerade. De har kommit till oss och erbjudit sin hjälp, säger Lars Flysjö, presstalesman.
Han vill inte kommentera den feministiska grupp som har bjudit in till en egen samling i Jesusparken
före den stora Möllevångsdemonstration. "Tillsammans sätter vi hårt mot hårt och förstör det som
förstör oss", heter det på Facebook.
– Jag har inga kommentarer till vad andra grupper gör, säger Lars Flysjö.
Trots en ökad polarisering på sociala medier hoppas flera ledande lokalpolitiker att helgens
demonstrationer ska kunna ena Malmöborna.
– Alla som kan bör ställa upp för att för att minska hatet i Malmö, säger Ewa Bertz (FP).
– Vi uppmanar våra medlemmar att delta. Vi tar definitivt avstånd från den utveckling kring
politiskt våld som vi har sett, säger oppositionsrådet Stefan Lindhe (M).
Socialdemokraterna har också informerat sina medlemmar om demonstrationen.
– Sen är det upp till medlemmarna om de vill delta eller inte, säger ombudsman Sedat Arif (S).
38
8.1.5 Bilaga 5 – Sydsvenskan, 140823, Olof Westerberg & Bengt Arvidson
Massiv protest inledde nazistmöte
Malmö. Ett demonstrationståg lämnade på lördagsförrmiddagen Pildammsparken i Malmö på
sin väg mot Limhamn där det nazistiska Svenskarnas parti skulle ha torgmöte kl 14. Enligt
polisen deltog mellan 800 och 1 000 personer.
Poliser från Västra Götaland, Stockholm och Danmark var på plats i Skåne under lördagen för att
vara med och övervaka Svenskarnas partis möten i Ystad, Malmö och Helsingborg.En person greps
i Limhamn efter lunch för brott mot maskeringsförbudet.
– Mellan 800 och 1000 personer deltog i demonstrationen, säger Skånepolisens informatör Mays
Forstenius.
Svenskarnas parti vill att Sverige ska vara ett "etniskt homogent livsrum" för etniska svenskar.
Skåne mot rasism arrangerade en stor motdemontration i Malmö. Matilda Renkvist är talesperson
och säger att 2 900 personer hade anmält sig via Facebook:
– Vi minns det som hände i våras då medlemmar i Svenskarnas parti försökte mörda våra vänner
och kamrater, det är i färskt minne hos många Malmöbor. I stället för att vara rädda kraftsamlar vi
och visar att dom inte är välkomna, säger Matilda Renkvist till Sydsvenskan.
Hon syftar på dådet vid Möllevången i Malmö den 8 mars i år, då fyra personer fick kniv- och
skallskador efter knivattack där polisen pekade ut nazister som ansvariga.
Skåne mot rasism har sagt att man ska genomföra en blockad på Limhamns torg inför mötet kl
14:
– Med det menar vi att vi ska inta torget med våra kroppar och röster. Målet är att de inte ska
kunna hålla mötet.
Ska inte meningsmotståndare få göra sin röst hörd?
– De är inte meningsmotståndare. De är våldsivrare av högsta rang, säger Matilda Renkvist.
Polisen har en stor kommendering på plats i Limhamn, där man begärt fram ett antal stora
containrar att använda som skiljevägg mellan Svenskarnas parti och motdemonstranter.
Svenska kyrkan och flera frikyrkoförsamlingar håller en mässa i församlingshemmet vid
Limhamns torg, samtidigt som Svenskarnas parti möts.
I Ystad hade cirka 200 motdemonstranter samlats i Ystad på lördagsförmiddagen för att
protestera mot nazistiska Svenskarnas parti, uppger Ystads Allehanda.
– I Ystad var det nästa som en skolövning. Mycket lugnt. Nu är vi i Sveriges tredje stad. Här finns
en betydligt högre hotbild, sa polisens informatör Ewa-Gun Westford vid 13-tiden.
39
8.1.6 Bilaga 6 – Sydsvenskan, 140823, Kalle Kniivilä
Flera skadade – polisen missnöjd med insatsen
Malmö. Ett tiotal motdemonstranter skadades i samband med polisingripande vid
Svenskarnas partis valmöte på Limhamns torg. Huvuddelen av de minst 1 500
motdemonstranterna betedde sig inte aggressivt, men sex personer greps, bland annat för
våld mot tjänsteman.
Polisnärvaron på Limhamn var enorm inför nazistiska Svenskarnas partis valmöte som skulle börja
klockan 14. Minst ett tjugotal piketbussar stod parkerade runt torget. Området framför scenen var
avspärrat med kravallstaket. En polishelikopter svävade över centrala Limhamn.
Bakom scenen hade polisen ställt ett tiotal fraktcontainrar för att förhindra motdemonstranterna att
ta sig in den vägen. Tiotals kravallutrustade poliser stod innanför avspärrningarna och uppe på
containrarna för att se till att ingen obehörig tog sig in på området.
När partiarbetare från Svenskarnas parti i vita jackor några minuter före klockan 14 började rigga
sin ljudanläggning på scenen utbröt en öronbedövande kör av visslingar och burop. Flera stora
smällare gick av och rykande marschaller i olika färger kastades in över kravallstaketet.
Innanför staketet hade polisen ställt fram ett stort antal hinkar för att släcka brinnande föremål,
och en av de kravallutrustade poliserna hade en röd släckare i beredskap på ryggen.
Plötsligt dök ett drygt tiotal ridande poliser upp utanför kravallstaketet, där de red fram och
tillbaka några gånger relativt långsamt och motade bort motdemonstranterna från staketets
omedelbara närhet. Direkt när hästarna hade passerat tog motdemonstranterna sig tillbaka till
staketet.
Huvuddelen av motdemonstranterna uppvisade inga politiska symboler, många hade barnen med
sig, och de allra flesta uttryckte sin protest genom att vissla, ropa slagord, skramla med nycklarna
och i allmänhet föra oväsen så att inget annat kunde höras.
Det blev dock snabbt uppenbart att det bland motdemonstranterna också fanns en mer radikal
grupp på drygt hundra personer, varav många var svartklädda och maskerade. Dessa samlade sig
på Linnégatan, mellan kravallstaketet och församlingshemmet. Det var också där flera
demonstranter skadades i samband med polisens agerande.
Stämningen på Linnégatan blev snabbt hätsk, det viftades med flaggpinnar mot polisen och
föremål kastades in på det avspärrade området.
Ett tiotal kravallutrusade poliser sattes då in på utsidan av kravallstaketet och motade bort
demonstranterna från staketets omedelbara närhet. Sedan dök de ridande poliserna upp igen,
grupperade sig i hörnet Linnégatan-Vasagatan, och stormade mot de demonstranter som inte hade
backat från poliskedjan.
Poliserna red fram och tillbaka längs Linnégatan flera gånger, uppenbarligen med syftet att
skingra folkmassan.
När några av motdemonstranterna slog på polishästarna med sina röda flaggor och kastade
föremål mot dem körde en av polisens mörkblå kravallbussar med tjutande sirener i hög fart in mot
dem. Strax därefter fick en person benet överkört.
Efter olyckan blev stämningen ännu mer aggressiv. Polisen fortsatte att rida fram och tillbaka för
att hålla Linnégatan fri, och något senare skadades flera personer som befann sig mitt på gatan när
polishästarna återigen stormade.
Några av de skadade togs om hand av motdemonstranternas sjukvårdsgrupp Svarta korset.
Något senare fanns fem ambulanser på plats. Motdemonstranterna släppte fram ambulanserna,
men stormade fram och skanderade "Mördare, mördare!" när poliser tillsammans med
ambulanspersonal flyttade den svårast skadade personen till ambulansen.
Polisens informatör Ewa-Gun Westford är inte nöjd med hur händelserna utvecklade sig.
– Vi poliser ska värna demokratin. När demonstranterna väljer att kasta glasflaskor och slå med
påkar mot polisen så vrider man det fel, säger Ewa-Gun Westford.
Det som hände därefter kommer att analyseras mycket noga, säger hon. Men många av
40
motdemonstranterna vid torget hade sin analys klar omgående: det inträffade var i första hand
polisens fel.
Sammanlagt var det tio personer som skadades i samband med händelserna.
Av de fem personer som fördes till sjukhus med ambulans hade fyra lindriga skador. En man i 20årsåldern som först befarades vara allvarligt skadad fick senare på lördagskvällen lämna sjukhuset.
Fem personer tog sig själva till akutmottagningen och bedöms ha lindriga skador.
– Jag är chockad över polisens enorma övervåld, säger Matilda Renkvist från Skåne mot rasism,
arrangören bakom motdemonstrationen.
Sammanlagt sex personer greps i samband med demonstrationen. En av de gripna släpptes efter
förhör och är inte längre misstänkt för något. Tre greps misstänkta för våld mot tjänsteman, en för
våldsamt upplopp och en för brott mot knivlagen.
Vad Svenskarnas parti sade på scenen var det ingen som hörde. Innanför avspärrningarna fanns
ingen publik.
41
8.1.7 Bilaga 7 – Sydsvenskan, 140823, Olof Westerberg
”Jag är chockad över polisens enorma övervåld”
Malmö. Med barnvagnar längst bak och under stort lugn, lämnade Skåne mot rasisms
demonstrationståg Pildammsparken.
Timmar senare hämtade ambulanser blödande och svårt skadade demonstranter på
Limhamns torg.
– Jag är chockad över polisens enorma övervåld, säger Matilda Renkvist från Skåne mot
rasism.
På lördagen startade nazistiska Svenskarnas parti sin valturné genom Sverige. Det första mötet,
klockan 10 i Ystad, förlöpte lugnt.
Samma klockslag möttes Skåne mot rasism i Pildammsparken för att tåga mot Limhamns torg,
där Svenskarnas parti skulle hålla ett andra möte klockan 14.
Barnvagnar, cyklar, unga och gamla slöt in i tåget som gick från Pildammarna via John Ericssons
väg och Linnégatan mot Limhamn. 2900 personer hade anmält sig till demonstrationen via
Facebook.
– Vårt mål är blockad. Vi vill inta torget med våra kroppar och röster, sa Skåne mot rasisms
talesperson Matilda Renkvist.
Vid lunchtid var den poliseskorterade demonstrationen framme vid Limhamns torg. Några gick
och köpte mat. Andra dukade upp medhavt kaffe i gräset. Församlingshemmet öppnade sina dörrar
för kissnödiga demonstranter. Prästerna Peter Englund och Helena Myrstener sjöng psalmer mot
nazism.
En del av torget var då redan avspärrat med kravallstaket och containrar inför Svenskarnas partis
möte.
Fler och fler anslöt till motdemonstranterna på torget.
– Vad jag förstår ska ett nazistiskt parti ha torgmöte. Jag vill visa mitt missnöje, sa den nyblivna
Malmöbon Mårten Grön.
Författaren Fredrik Ekelund bor ett stenkast från Limhamns torg.
– Det är förfärligt läskigt att Svenskarnas parti finns 2014. Jag är här för att visa min avsky, sa han.
Andra Limhamnsbor bara passerade, utan att aktivt demonstrera.
– Det är bra att här är så många poliser. Men det är jäkligt att nazisterna får demonstrera. Vi lever i
ett fritt land. Men i min värld ligger nazism bortom gränsen för det som ska vara fritt, sa
Limhamnsbon Gösta Lindén.
Strax före klockan 14 fördes partiledaren Stefan Jacobsson och ytterligare en handfull
representanter från Svenskarnas parti in bakom kravallstaketen.
Snabbt avbröts torgfikat och många motdemonstranter rörde sig mot kravallstaketen.
"Inga nazister på våra gator!" ropade demonstranter. Plastflaskor och knallskott kastades in mot
den avspärrade delen av torget.
Plötsligt red tolv polishästar på ett led tätt intill kravallstaketet. Demonstranter tvingades snabbt
backa för att inte bli påridna.
När Stefan Jacobsson börjar tala är det i stort sett omöjligt att höra vad han säger.
Motdemonstranterna överröstar honom. Slagorden riktas alltmer mot polis, som: "Dagens polis
skyddar morgondagens Hitler".
På Linnégatan går det att snappa upp enskilda strofer av vad som sägs på scenen 50 meter bort.
"Reinfeldt drabbas nära nog aldrig av mångkulturen," säger Stefan Jacobsson.
Gång efter gång rider polishästar hastigt över Linnégatan. Enskilda demonstranter kastar flaskor
mot hästarna. Demonstranter hamnar under hästar och en person får benet under en polisbils
hjul.Demonstranternas eget sjukvårdsteam, "svarta korset", griper in och försöker hjälpa skadade i
väntan på ambulans.
42
– Ett svenskt Sverige, tack så mycket! är Stefan Jacobssons slutord strax före klockan 15.
De flesta hör inte ens att valtalet nu är slut. Och tumultet på torget fortsätter.
Jonas Persson, församlingsherde i Limhamn, kommer ut på församlingshemmets balkong med
utsikt över torget. Han har precis avslutat den mässa som startade samtidigt som Svenskarnas
partis valmöte.
– Vi var 40-50 personer på mässan. Det var vår protest. Vårt sätt att markera alla människors lika
rätt, säger han.
På torget finns en missnöjd Ewa-Gun Westford, presstalesperson för polisen.
– Jag är inte nöjd. Fokus blev våld och det är oacceptabelt, säger hon.
Medan fler ambulanser rings in till torget, förs Svenskarnas partis representanter under
poliseskort vidare till nästa möte, i Helsingborg.
Motdemonstrationens arrangörer är mycket upprörda.
– Det enda som känns relevant att ta upp nu är polisens enorma övervåld. Det är tyvärr det enda
som sitter kvar, säger Matilda Renkvist.
– Vi har sett poliser rida in i demonstrerande massor och vi har sett polishästar som rider över
människor som ligger på gatan. Hur kan man göra så? Hur vet man att det inte är en mänsklig
ryggrad eller ett huvud som ligger under hästens hovar?
– Det är alltid rätt att visa motstånd när nazistiska och fascistiska rörelser försöker etablera sig. I
dag var det enbart polisen som skadade människor. Det är konstigt att polisen går så långt för att
försvara nazister, säger Matilda Renkvist.
43
8.1.8 Bilaga 8 – Sydsvenskan, 140823, Kalle Kniivilä
Vittne i Limhamn: ”Vi kastade oss mot sidan, men man hann inte
undan”
MALMÖ. Rytteriet behövdes för att kväsa ett våldsamt upplopp, säger polisen, som menar att
de som blev skadade hade vägrat att flytta på sig.
– Vi kastade oss mot sidan, men man hann inte undan, säger Lena Petersson som stod bland
motdemonstranterna.
Enligt polisens informatör Ewa-Gun Westford urartade motdemonstrationen på Limhamns torg till ett
våldsamt upplopp när talaren från Svenskarna parti anlände till platsen.
– Det blev väldigt våldsamt och stimmigt, folk började kasta föremål och utföra våldshandlingar, de
störde på ett sätt som var helt oacceptabelt, med smällare och bengaliska eldar.
Rytteriet användes då först för att fösa bort våldsverkare som stod vid kravallstaketet mittemot
scenen. De tog sig då till Linnégatan, där polisen fortsatte att använda rytteriet för att skingra
gruppen.
Med tanke på att många skadades, var det rätt beslut att använda rytteriet på detta sätt?
– Vi har diskuterat metoderna mycket i efterhand. Det ingår i det polistaktiska arbetet at vi har olika
metoder att flytta på folkmassor. I detta fall hade vi gjort flera sådana här framryckningar när detta
hände. Då stod där personer som inte flyttade på sig. Ett hästekipage väger mycket och tar lite tid att
stoppa.
Har inte den ridande polisen ansvar att kunna stanna i tid?
– Vi ska titta på ansvarsfrågan. Det är klart att vi inte kan vara nöjda med insatsen när det blir
personskador. Det är viktigt att de skadade tas om hand på bästa sätt, och vi måste utreda hur detta
kunde hända.
Lena Petersson som var med bland motdemonstranterna på Linnégatan känner inte igen EwaGun Westfords beskrivning av händelserna. Hennes röst darrar fortfarande, flera timmar senare.
– Vi gjorde inget, vi bara stod och skrek. Vi kastade oss mot sidan, men man hann inte undan. Enda
anledningen till att jag såg dem var att jag kollade åt det hållet.
Där fanns också de som kastade föremål, jag såg det.
– Ja, absolut. Men inte jag. Jag var inte ens svartklädd eller något. Och man måste kunna hantera
det på något annat sätt som polis, inte att man låter hästar galoppera rakt in i en folkmassa. Det är
helt oacceptabelt.
Enligt polisen vägrade folk att flytta på sig, stämmer inte det?
– Nej, det är inte sant. Jag satt där i nästan en timme och höll den här skadade 20-åriga killen i
handen tills ambulansen kom. Det var fruktansvärt, han var söndermosad. Han hade inte ens hunnit
uppfatta vad som hände, han ville att jag skulle berätta det för ambulanspersonalen.
Lena Petersson säger att hon deltagit i många demonstrationer, men aldrig varit med om att
polisen agerat så aggressivt.
– Det här var något helt annat. När den här killen hade skadats ville vi lyfta undan honom. Då red de
tillbaka, och polisen skrek och slog. Det var en av de mest obehagliga situationer i hela mitt liv, det
var helt fruktansvärt.
44
8.1.9 Bilaga 9 – Sydsvenskan, 140824, Kalle Kniivilä
Polisutbildare: ”Man måste prata med demonstranterna”
MALMÖ. En viktig princip för att undvika våld vid massmöten är att polisen hela tiden ska
försöka kommunicera med demonstranterna. Det säger kommissarie Per Ary som undervisar
i bastaktik på Polishögskolan.
Lördagens händelser på Limhamn är något som med säkerhet kommer att diskuteras på
polisutbildningen, säger kommissarie Per Ary.
– De är ett exempel som jag kommer att lyfta. Vi kan inte leverera svar på vad som var rätt eller
fel, för det är i princip omöjligt om man själv inte har varit på plats. Men vi kommer att diskutera vad
det var för situation och vad det var för medel som användes.
Det finns några viktiga principer som Per Ary alltid tar upp när han undervisar de blivande
poliserna i hur man ska arbeta med stora folksamlingar – fotbollssupportrar eller demonstranter.
– Vi måste använda så lite våld som det någonsin går. Då är det viktigt att kommunicera, tala om
vad som är okej och inte, både ur laglig och ur praktisk synpunkt.
När det gäller en aviserad demonstration ska polisen försöka etablera kontakt med arrangörerna
så tidigt som möjligt för att undvika onödiga konflikter och berätta vad som gäller. Under själva
demonstrationen ska polisen fortsätta att kommunicera både med arrangörerna och enskilda
demonstranter.
– Det handlar inte om att vi ska kallprata, men om någon exempelvis börjar kasta flaskor så ska
man i ett tidigt skede gå in och talar om vad det kan vara för brott om det finns risk att det träffar
någon, och vad vi kommer att göra åt det. Då når man i de flesta fallen fram.
Om dina studenter frågar dig när man ska sluta prata och ta till andra medel, vad svarar du
då?
– Prata hela tiden, tills det inte går längre. Den skiljelinjen är tämligen tydig. Man ska prata hela
tiden, man ska visa att vi är mänskliga och vill ha det så bra som möjligt för alla parter. Men det finns
situationer där det inte går. Då får vi använda vår lagliga rätt att bruka våld. Men våldet ska vara
försvarligt och i proportion till situationen.
Viktigt är också att polisen inte ska dra alla över en kam, man ska göra skillnad mellan de som
begår brott och andra demonstranter. De som inte har gjort något fel måste få veta att de har rätt att
fortsätta demonstrationen, säger Par Ary.
– Det finns allid en del som vill sköta sig, och så finns det andra som inte är villiga att samverka
utan vill skapa en konfrontation.
Hur ska polisen agera om gruppen som begår brott finns utspridd bland de andra
demonstranterna?
– Jag vet som sagt inte hur det var i den specifika situationen. Men generellt får man avvakta tills
läget är sådant att man kan agera mot klicken, eller så använder man andra metoder, exempelvis att
civila poliser går in och plockar ut individer.
45
8.1.10 Bilaga 10 – Sydsvenskan, 140824, Martin Strandberg
Facket försvarar polisinsatsen i Limhamn
Malmö. Fredrik Brokopp är huvudskyddsombud för polisen i Skåne och deltog själv i
insatserna i Limhamn. Han beskriver lördagens situation som mycket ansträngd.
– Men när vi summerade på kvällen var ingen av kollegorna allvarligt skadad. Och det är jag
tacksam för.
När nazistiska Svenskarnas Parti höll sitt möte på Limhamns torg så var allt till en början lugnt. Men
strax efter klockan 14 förändrades läget snabbt. Polisen satte in rytteriet och i sammanstötningarna
mellan polis och motdemonstranter skadades ett tiotal personer.
– Det finns inget mål och syfte med att någon ska komma till skada. Men anledningen till man gör
insatsen vid Linnégatan är att trycket mot den vanliga personalen både innanför och utanför
kravallstaketet blev för stort. Därför gör man bedömningen att hästarna ska användas. Det är mycket
olyckligt att någon kommer till skada. Men hade man inte gjort på det sättet hade skadorna funnits
på min personal istället, säger Fredrik Brokopp.
Sydsvenskan har fått massor av reaktioner från personer som var på plats under
demonstrationen som tycker att polisen använde övervåld. Fredrik Brokopp menar att kritiken är svår
att bemöta.
– Dels är det alltid en fråga om hur man upplever saker och ting. Dels uppstår det en konflikt
redan i och med att en del anser att polisen försvarar Svenskarnas parti. Personligen hade jag gärna
varit där och demonstrerat. Svenskarnas partis värderingar ligger så långt från mina egna som man
komma. Men vi är styrda av en myndighet som beviljat demonstrationstillstånd och det ska vi
förhålla oss till, säger Fredrik Brokopp.
Hur ser du på kritik om att polis inte kommunicerat med demonstranterna?
– Vi har ett koncept som vi använder vid demonstrationer. Där är kommunikation det vi försöker
använda allra mest. Sen är det naturligtvis så att mina kollegor blir stressade och påverkade av
detta. Många möter ett riktat hat och personer som inte hörsammar deras uppmaningar. Vi ska klara
mer sånt än gemene man. Men i ett sånt utsatt läge blir kommunikationen begränsad. Och det är
beklagligt.
Enligt Fredrik Brokopp har polisen upprättat två egna anmälningar i samband med händelsen i
Limhamn. Något som sker rutinmässigt när personer skadas och behöver föras till sjukhus i
samband med polisinsatser.
– Sedan kan det komma in anmälningar mot enskilda poliser. De behandlas som en vanlig
polisanmälan, säger Fredrik Brokopp.
Kunde något ha gjorts annorlunda i lördags?
– Det är svårt att säga. Insatsen kommer att utvärderas i en särskild grupp som jobbar i samband
med det kommande valet. Men när jag mötte ryttarna efteråt handlade deras första frågor om hur det
hade gått med personerna som hamnade under hästarna. Man ska inte tro att man sitter på hästen
eller i bilen och garvar efteråt. Tvärtom. Poliser mår dåligt av detta. De är inga övermänniskor.
46
8.1.11 Bilaga 11 – Sydsvenskan, 140825
Polislärare: Prata så länge det bara går
MALMÖ. En viktig princip för att undvika våld vid massmöten är att polisen hela tiden ska
försöka kommunicera med demonstranterna. Det säger kommissarie Per Ary som undervisar
i bastaktik på Polishögskolan.
Lördagens händelser på Limhamn är något som med säkerhet kommer att diskuteras på
polisutbildningen, säger kommissarie Per Ary.
– De är ett exempel som jag kommer att lyfta. Vi kan inte leverera svar på vad som var rätt eller
fel, för det är i princip omöjligt om man själv inte har varit på plats. Men vi kommer att diskutera vad
det var för situation och vad det var för medel som användes.
Det finns några viktiga principer som Per Ary alltid tar upp när han undervisar de blivande
poliserna i hur man ska arbeta med stora folksamlingar – fotbollssupportrar eller demonstranter.
– Vi måste använda så lite våld som det någonsin går. Då är det viktigt att kommunicera, tala om
vad som är okej och inte, både ur laglig och ur praktisk synpunkt.
När det gäller en aviserad demonstration ska polisen försöka etablera kontakt med arrangörerna
så tidigt som möjligt för att undvika onödiga konflikter och berätta vad som gäller. Under själva
demonstrationen ska polisen fortsätta att kommunicera både med arrangörerna och enskilda
demonstranter.
– Det handlar inte om att vi ska kallprata, men om någon exempelvis börjar kasta flaskor så ska
man i ett tidigt skede gå in och talar om vad det kan vara för brott om det finns risk att det träffar
någon, och vad vi kommer att göra åt det. Då når man i de flesta fallen fram.
Om dina studenter frågar dig när man ska sluta prata och ta till andra medel, vad svarar du då?
– Prata hela tiden, tills det inte går längre. Den skiljelinjen är tämligen tydig. Man ska prata hela
tiden, man ska visa att vi är mänskliga och vill ha det så bra som möjligt för alla parter. Men det finns
situationer där det inte går. Då får vi använda vår lagliga rätt att bruka våld. Men våldet ska vara
försvarligt och i proportion till situationen.
47
8.1.12 Bilaga 12 – Sydsvenskan, 140825, TT
Polisen anmäler sig själv
Malmö. Polisen anmäler sig själv till åklagare för att få utrett hur ryttare användes vid
tumultet kring helgens nazimöte i Malmö. Många har upprörts av bilder på hur
motdemonstranter vräks omkull.
Att skicka in polisryttare för att skingra en folksamling på det sätt som skedde i lördags är mycket
ovanligt.
– Det är väl första gången man kan se det här uppträdandet. Det vi ser på bilderna, att man rider
över personer, tillhör inte vanligheterna, säger Per Engström, chef för enheten ordning och säkerhet
på Rikspolisstyrelsen.
Det är just hur rytteriet användes som har dragit på sig den största uppmärksamheten. Flera
kritiker talar om övervåld sedan de tagit del av dramatiska bilder på hur demonstranter vräkts omkull
och hamnat under hästarna.
Enligt Håkan Jarborg Eriksson, kommenderingschef och ansvarig för polisinsatsen, har polisen
nu anmält sig själv för att åklagare ska utreda händelsen.
– Därför kan jag inte kommentera saken närmare, annat än att det finns utvecklade metoder för
hur och när man kan använda rytteriet för att skingra en folkmassa, till exempel om det håller på att
urarta till våldsamt upplopp, säger han.
Men hästar före exempelvis vattenkanoner?
– Både vattenkanoner och gas ligger högre upp i våldstrappan än att använda ryttarna. Sedan gäller
det som alltid, att inte använda mer våld än situationen kräver. Här kom folk till skada, och det är i
sig naturligtvis ett misslyckande för polisen, säger Jarborg Eriksson.
Polisen har rätt att använda våldsamma metoder om en folksamling inte skingrar sig trots
uppmaningar eller går till attack mot polisen. Och att använda hästar för så kallad splittring är en av
möjligheterna.
Skånepolisen skriver på sin webbplats att "vi har arbetat med att få in ambulanspersonal till plats,
vilket har varit svårt. Både ambulanspersonal och poliser har i detta läge blivit angripna av
våldsverkare". Men nu erkänner Håkan Jarborg Eriksson att polisen spritt en felaktig bild.
– Ett olyckligt misstag som vi ska rätta till. Vi borde hellre ha skrivit "hårt ansatt", säger han.
Han medger också att uppgifter om att "stora gatstenar" kastades mot poliserna kan vara felaktiga.
– Jag kan inte säga att det kastades gatstenar. Men bland allt som kastades mot poliserna och
polisryttarna, bland annat petflaskor och glasflaskor med ammoniak, fanns stenar. I vår
händelselogg finns också en uppgift från poliser som sett hur gatstenar brutits upp. Vi undersöker nu
närmare vem som lämnat den upplysningen.
Hans Ivarsson, beredskapsläkare och ansvarig för ambulanspersonalen, säger till Skånska
Dagbladet att ingen i deras personal blivit skadad och att det inte finns några skador på fordonen.
– När den första ambulansen skulle hämta en person uppfattades situationen som potentiellt hotfull,
men det reddes upp snabbt och därefter fanns det inga problem.
Justitieminister Beatrice Ask (M) anser att våldsamma människor i folkmassan bär skulden.
– Jag tycker att man ska lägga skulden på dem som vill ta till våld, som maskerar sig och agerar för
att skapa en stämning av hot och våld. Inte i första hand på dem som försöker säkra
demonstrationsrätten, säger hon.
Hur påverkas din bild av polisinstatsen av att polisen nu har backat om vissa påståenden
om demonstranternas våld?
– Det stärker min uppfattning att man måste göra en noggrann utredning efter varje insats. Under
tumult och upplopp blir minnesbilderna väldigt olika och man behöver olika perspektiv för att få fram
hur det verkligen var, vad som hände och inte hände.
48
8.1.13 Bilaga 13 – Sydsvenskan, 140825, TT
Mehdi: ”Tre-fyra hästar sprang över mig”
Malmö. Polisen anmäler sig själv till åklagare för att få utrett hur ryttare användes vid
tumultet kring helgens nazimöte i Limhamn. En av de skadade berättar hur polishästarna
trampade över honom.
Mehdi var en av dem som hamnade under polisens hästar. Han är i 50-årsåldern, bar vanliga kläder
och säger själv att han aldrig är våldsam. I samband med att han försökte hjälpa en kvinna som
skadats i tumultet dök plötsligt hästarna upp bakifrån, det fanns ingen tid att reagera.
– Jag tror det var tre–fyra hästar som sprang över mig. Det gjorde väldigt ont, jag kunde knappt
andas.
Till slut fick han hjälp av andra demonstranter. När TT möter honom har han handen och armen i
bandage, flera sår i ansiktet och bakhuvudet, bandage runt överkroppen samt sex stygn i pungen
efter att en av hästarna trampat riktigt illa. Läkarna har berättat att han nog aldrig kommer bli
återställd i handen.
Det stora flertalet som hamnade i tumultet var enligt hans uppfattning fredliga demonstranter.
Att skicka in polisryttare för att skingra en folksamling på det sätt som skedde i lördags är mycket
ovanligt.
– Det är väl första gången man kan se det här uppträdandet. Det vi ser på bilderna, att man rider
över personer, tillhör inte vanligheterna, säger Per Engström, chef för enheten ordning och säkerhet
på Rikspolisstyrelsen.
Det är just hur rytteriet användes som har dragit på sig den största uppmärksamheten. Kritiker
talar om övervåld efter dramatiska bilder på hur demonstranter vräkts omkull och hamnat under
hästarna.
Enligt Håkan Jarborg Eriksson, kommenderingschef och ansvarig för polisinsatsen, har polisen nu
anmält sig själv för att åklagare ska utreda händelsen.
– Därför kan jag inte kommentera saken närmare, annat än att det finns utvecklade metoder för hur
och när man kan använda rytteriet för att skingra en folkmassa, till exempel om det håller på att
urarta till våldsamt upplopp, säger han.
– Här kom folk till skada, och det är i sig naturligtvis ett misslyckande för polisen.
Jarborg Eriksson medger att uppgifter om att "stora gatstenar" kastades mot poliserna kan vara
felaktiga.
– Jag kan inte säga att det kastades gatstenar. Men bland allt som kastades mot poliserna och
polisryttarna, bland annat petflaskor och glasflaskor med ammoniak, fanns stenar.
Stefan Holgersson, polisforskare på Linköpings universitet, ser ett mönster i polisens reaktion när
det har förekommit våld under en insats.
– Man upprättar helt enkelt en intern polisanmälan mot sig själv, och förklarar därefter att man inget
kan säga eftersom det pågår en polisutredning. Efter ett tag läggs utredningen ned och allt rinner ut i
sanden. Det har åtminstone historiskt varit "strategi 1A".
– Sedan pekar polisen på den nedlagda undersökningen som argument att inget fel har begåtts.
Justitieminister Beatrice Ask (M) anser att våldsamma människor i folkmassan bär skulden.
– Jag tycker att man ska lägga skulden på dem som vill ta till våld, som maskerar sig och agerar för
att skapa en stämning av hot och våld. Inte i första hand på dem som försöker säkra
demonstrationsrätten, säger hon.
49
8.1.14 Bilaga 14 – Sydsvenskan, 140826, Erik Magnusson
Skånepolisen hade förberett sig på bråk
Sverige. Flera dagar före nazistmötet i Limhamn var Skånepolisen inställd på bråk.
Enligt polisens underrättelsematerial tänkte ”en klick autonoma” från Malmö stoppa mötet
med våld tillsammans med tillresta antirasister från Köpenhamn, Lund, Göteborg och
Stockholm.
Egentligen skulle nazistmötet i Limhamn i lördags hållits i centrala Malmö. Svenskarnas parti sökte
tillstånd för en politisk sammankomst på Stortorget.
Men enligt Malmöpolisens tillståndsenhet fanns det på grund av Malmöfestivalen inte plats för ett
möte i centrum. Därför förlades det istället till Limhamns torg.
Ansvaret för att upprätthålla ordningen föll på Skånepolisens valkommendering, som även skulle
se till att nazimötena i Ystad och Helsingborg gick lugnt till.
Polisinsatserna samordnades med ytterligare tjugo insatser under SVP-ledaren Stefan
Jacobssons veckolånga valturné genom Sverige. Kravallpolis skulle kallas till Skåne från Stockholm
och Göteborg. Exakt numerär berodde på den akuta hotbilden.
För mötet i Limhamn blev hotbilden särskilt allvarlig. Enligt biträdande kommenderingschefen
Susanna Trehörning såg polisen stora risker för bråk:
– Vi upptäckte tidigt att ett antal personer avsåg att försöka stoppa mötet. De var mer än några
stycken.
Hon vill inte avslöja några källor, men troligen lusläste polisen informationsflödena på bland annat
Facebook och Twitter från Antifascistisk aktion, Malmö mot rasism, Allt åt alla och andra nätverk.
Dessutom hade Skånepolisen tät kontakt med Säpo, Rikskrim samt kolleger i Stockholm,
Göteborg och Köpenhamn. Eftersom danska demonstranter var att vänta kallades danska
dialogpoliser in.
– Vi visste att en del personer verkligen ville, och hade förmåga, att avbryta mötet i Limhamn. Vi
hade uppgifter om att det skulle komma mycket folk från Danmark, autonoma grupper som ville
ingripa mot mötet med våld, säger Susanna Trehörning.
Det fanns en hotbild mot alla tre lördagsmötena. Varje polisman fick veta hur de skulle hantera
eventuella angrepp med ammoniak och knallskott.
Även i Ystad och Helsingborg stod polisrytteriet redo. Enligt de planer som Skånepolisen drog upp
skulle hästarna användas så snart en demonstration övergick i våldsamt upplopp – något som dock
bara inträffade i Limhamn.
Enligt Susanna Trehörning besannades de flesta av Skånepolisens farhågor i Limhamn. Flera
grupperingar var maskerade. Påkar hittades på flera platser. Bengaler och annan pyroteknik kom till
användning.
– De flesta motdemonstranter hade fredliga avsikter, men en klick människor var mer
våldsbenägna. Det är svårt att gå in på antal, men vid något tillfälle var de 40–50 stycken för att en
stund senare vara 120–130. De hade andra avsikter än den stora majoriteten av motdemonstranter,
säger Trehörning.
Bland dem som i detalj kritiserat Skånepolisens våldsmetoder finns AFA Stockholm samt Allt åt
alla i Lund och Stockholm.
Igår uppmanade de sympatisörer i Värmland att visa att nazister är ovälkomna. Idag går
Svenskarnas partis valturné vidare till Östergötland.
På lördag är nya konfrontationer mellan demonstranter och polis att vänta när Stefan Jacobsson
talar i Stockholm. Flera autonoma grupper uppger på nätsajten Motkraft att de då siktar in sig på
revansch.
”Då går vi i Stockholm tillsammans ut på gatorna, och håller ihop mot det som vill splittra och
förgöra oss”, skriver Allt åt alla Stockholm.
”Nästa gång är våra strukturer fastare. Våra taktiker bättre inövade”, skriver Allt åt alla Lund.
50
8.1.15 Bilaga 15 – Sydsvenskan, 140905, Maria Lovén
Polisen: demonstranter kastade hästskit
LIMHAMN. Demonstranterna kastade smällare, hästbajs och ballonger med ammoniak. Det
skriver Göteborgspoliser som deltog vid nazistdemonstrationen i Limhamn i en
tillbudsrapport.
Ett par tusen demonstranter tågade lördagen den 23 augusti från Pildammsparken till Limhamns
torg för att protestera mot nazistiska Svenskarnas parti. I samband med att partiledaren Stefan
Jacobsson började tala urartade demonstrationen.
Göteborgspolisen, som deltog vid insatsen, har sammanställt en tillbudsrapport där poliserna
bland annat skriver:
”Demonstranter kastade ballonger med ammoniak mot oss.”
”En kvinna kastade hästavföring på mig. Det träffade min hjälm, jacka och byxor.”
I rapporten vittnar även poliser om att de fått glasflaskor och smällare kastade mot sig.
Det pågår en polisutredning om de våldsamma demonstranternas beteende.
51
8.1.16 Bilaga 16 – Sydsvenskan, 141217, Jan Samuelsson, Yvonne Johansson
Denna tidningsartikel var inte en del av analysen utan hade enbart som syfte att användas som
källa.
Utredning mot Malmöpolisen läggs ner efter nazistprotesten i
Limhamn
Malmö. Det var stökigt och rådde hätsk stämning vid nazistprotesten i Limhamn den 23
augusti i år, då polisen red in bland demonstranter. Så förklarar vice överåklagaren att
utredningen mot Malmöpolisen nu läggs ner.
Polisen misstänktes för tjänstefel, misshandel och vårdslöshet i trafik efter nazistprotesten i
Limhamn den 23 augusti. Nu lägger vice överåklagare Eva Nilsson ner de åtta förundersökningarna,
skriver sverigesradio.se.
Situationen betecknas som våldsamt upplopp och polisens uppgift var att se till att Svenskarnas
parti möte kunde genomföras, menar Eva Nilsson.
När Svenskarnas parti höll torgmöte vid Limhamns torg utbröt våldsamma kravaller. Uppåt
tvåtusen Malmöbor hade samlats för att protestera mot nazisterna. De flesta uppträdde fredligt, men
femton personer kommer att åtalas för våldsamt upplopp. Maskerade demonstranter ska ha kastat
rökgranater, smällare och flaskor fyllda med vätska mot både polisen och nazisterna.
Polisen svarade med att sätta in rytteriet och en handfull personer hamnade under hästarna.
Enligt Eva Nilsson hade personerna som blev påridna både utrymme och möjlighet att flytta på sig.
Eva Nilsson skriver i utredningen att det finns utrymme för olika bedömningar utan att den ena är
fel och den andra är rätt i den situation då beslutet tas.
Eva Nilsson har inte kunnat nås för en kommentar. Åklagarmyndighetens presstjänst kände inte
till att rapporten var klar och fick inte heller tag på henne under onsdagskvällen. Enligt hennes
telefonsvarare är hon på semester och återkommer 29 december.
Lundabon Rode Grönkvist skadades av ett batongslag i huvudet vid demonstrationen.
– Jag är oerhört upprörd över att vice överåklagare lägger ned alla anmälningar och förmedlar
direkta lögner om händelsen, säger Rode Grönkvist.
– Formen av nedläggningen av utredningen har formen av en markering. Det undersöktes
ganska skilda handlingar som batongslaget, nedridningen och påkörningen och alla läggs ned
samtidigt.
Han uppger att han stod i andra ledet vid kravallstaket och fick batongslaget när han fångat upp
en person framför honom som föll.
– Jag gjorde inga utfall, jag var inte maskerad, jag skrek inte och inte heller misstänkt för något brott,
enligt polisen.
Hur mår du nu?
– Jag hade ont i huvudet ett tag efter slaget men mår bra nu. Jag ska begära en överprövning av
mitt ärende när jag får det skriftliga beskedet, det har inte kommit ännu.
Limhamnsbon Arvin Khoshnood var också på plats vid kravallerna.
– Jag var inte överallt men utifrån vad jag såg så tycker jag att polisen gjorde rätt och det är rätt att
de frias från anklagelserna. De gjorde ett jättebra jobb utifrån en väldigt svår situation, säger Arvin
Khoshnood.
Han var själv i direktkontakt muntligen med polisen.
– De var jättetrevliga mot mig när jag frågade vad som höll på att ske. De var vänliga när de bad oss
backa undan, självklart var det inte som att vara på picknick, men de attackerade inte oss, säger
Arvin Khoshnood.
Han är snarare kritisk till några av motdemonstranternas agerande.
– Demonstranter har ett demokratiskt ansvar att respektera poliserna och deras våldsmonopol.
Sedan är det ju så att vissa inte vill följa lagen.
52
– Konsekvensen av antifascisternas agerande är att många inte vågar delta i demonstrationer.
Framförallt är det sådan som jag, som kallas invandrare, som skadas av det.
53
8.1.17 Bilaga 17 – Dagens Nyheter, 140824, Robert Holender, Emma Löfgren
Motdemonstranter skadade vid nazimanifestation
Tio personer skadades på lördagen i samband med en demonstration i Malmöstadsdelen
Limhamn mot nazistiska partiet Svenskarnas parti (SVP), som höll ett torgmöte. Polisen
gjorde en framryckning till häst och red rakt in i en folksamling. Personer blev
nedtrampade och ambulans fick tillkallas.
Dessutom blev en person påkörd av en polisbil. Sammanlagt fördes fem skadade till Skånes
universitetssjukhus i Malmö med ambulans, medan fem andra som skadats tog sig dit på egen
hand.
Samtliga bedöms ha fått lindriga skador, uppger presstjänsten vid Region Skåne. Personerna är i
åldrar mellan 20 och 50 år, åtta av dem män och två kvinnor. Den yngsta är en man i 20-årsåldern
som på lördagskvällen vårdades på akutavdelning. En man i 25-årsåldern fick på lördagskvällen
lämna sjukhuset.
Runt 2.000 personer slöt på lördagen upp till demonstrationen mot SVP-mötet på Limhamns torg,
enligt organiserande nätverket Skåne mot rasism. Polisens bedömning var att demonstranterna var
färre, runt 1.300. Demonstrationstillstånd hade inte sökts.
Majoriteten av deltagarna demonstrerade fredligt, medan en minoritet deltog i angrepp mot poliser
på plats. Sex personer greps, misstänkta för brott mot maskeringslagen och misshandel, och flera
omhändertogs. Senare på kvällen släpptes två av de gripna, enligt TT.
– Man kastade glasflaskor, bengaliska eldar och smällare mot polisen. Vi gjorde framryckning
med hästar, sade Ewa-Gun Westford, Skånepolisens informatör.
Anledningen till framryckningen var enligt Westford att poliserna inne i manifestationsområdet,
som hölls avspärrat, var tvungna att hålla sina poster.
– Då kan vi inte ta oss in utan att rida in i folkmassan.
Fotografen Drago Prvulovic blev vittne till händelsen.
– Polisen genomförde kavallerichocker. Då rider de mot folksamlingen i ganska hög hastighet.
Sista gången de gjorde det, jag tror det var femte eller sjätte chocken, var det fyra stycken som inte
hann undan, sade han till DN.
Enligt polisen hade de personer som trampades ned av hästarna stått kvar, trots att polisrytteriet
avancerade.
Även Li Eriksdotter var på plats i Limhamn. Hon var där för att protestera mot nazistpartiet och
säger till DN att stämningen inledningsvis var lugn och avslappnad. När polisen började rida mot
folkmassan uppfattade hon inga provokationer från motdemonstanterna.
– Jag stod lite avsides, så jag såg bara ena halvan av demonstrationen. Jag såg inga utfall från
några demonstranter, det kändes mer som en koordinerad plan om att hålla gatan fri. Problemet var
att människor kom i vägen. Jag såg en liten farbror som fick rycka upp sin rullator på trottoaren när
hästarna kom, sade Li Eriksdotter till DN.
Li Eriksdotter sade vidare att hon tycker sättet polisen använde sina hästar på var ”farligt och
problematiskt”.
– Jag såg människor bli nedridna och ligga på marken, blöda i bakhuvudet av batongslag. Sen vet
jag inte vad som har föregått det, men det såg väldigt otäckt ut.
Men hon tror att polisen också använde andra medel för att försöka skingra folkmassan.
– En vän berättade att en polis hade dragit batong och då hade hans kolleger direkt skrikit åt
honom att släppa den, ”vad fan gör du, släpp den”. Så det verkar finnas en idé hos poliser också om
att inte provocera fram våld.
Polisen i Skåne hade fått förstärkning från distrikten Västra Götaland och Stockholms län.
Hundratals poliser fanns på plats i Limhamn.
– Vi har hela kavalleriet här. Det är ridande poliser, underrättelsepoliser och dialogpoliser. Vi har
en helikopter i luften och bepansrade fordon på plats, sade Ewa-Gun Westford.
54
Skånepolisen uppgav på lördagseftermiddagen att akutmottagningen på universitetssjukhuset
spärrats av.
– Är man sjuk så kommer man givetvis in. Men det är en del skadade från demonstrationen inne
på sjukhuset och vi vill förhindra att våldsverkare tar sig in på området, uppgav Patric Fors,
presstalesperson vid Skånepolisens ledningscentral.
En person skadades innan polisrytteriet sattes in.
– En man blev överkörd av en polisbil. Han fördes till sjukhus, förmodligen med benbrott, enligt
Ewa-Gun Westford.
SVP:s partiledare Stefan Jacobsson och en handfull partikamrater befann sig bakom
avspärrningarna på Limhamns torg. Hans tal dränktes fullständigt av talkörer. Demonstranterna
skanderade bland annat ”hela Malmö hatar nazister”.
Tidigare på dagen demonstrerade ett 50-tal personer mot det möte som SVP då höll i Ystad.
– Det var fem personer på podiet, 50 motdemonstranter och 100 nyfikna Ystadbor. Och allt gick
lugnt tillväga, sade Westford till DN.
På kvällen höll SVP ytterligare ett möte, i Helsingborg, som avlöpte utan polisingripande.
55
8.1.18 Bilaga 18 – Dagens Nyheter, 140825, TT
Ambulanspersonal: Ingen angrep oss
”Våldsverkare” bland motdemonstraterna angrep ambulanspersonal under helgens stökiga
nazistmöte i
Limhamn, enligt polisen. Men det är fel, säger nu den lokala ambulanschefen.
Skånepolisen skriver på sin hemsida att ”vi har arbetat med att få in ambulanspersonal till
plats, vilket har varit svårt.
Både ambulanspersonal och poliser har i detta läge blivit angripna av våldsverkare”.
– Jag kan inte svara för polisens rapportering. Men vi kan konstatera att ingen i personalen har blivit
attackerad och det finns inga skador på några fordon, säger Hans Ivarsson, beredskapsläkare och
ansvarig för ambulanspersonalen, till Skånska Dagbladet.
– När den första ambulansen skulle hämta en person uppfattades situationen som potentiellt hotfull,
men det reddes upp snabbt och därefter fanns det inga problem.
Håkan Jarborg Eriksson, kommenderingschef och ansvarig för polisinsatsen i Limhamn, erkänner
att polisen spritt en felaktig bild över situationen för ambulanspersonalen på Limhamns torg.
– Ett olyckligt misstag som vi ska rätta till. Vi borde hellre ha skrivit ”hårt ansatt”, säger han.
Han medger också att uppgifter om att ”stora gatstenar” kastades mot poliserna kan vara felaktiga.
– Jag kan inte säga att det kastades gatstenar. Men bland allt som kastades mot poliserna och
polisryttarna, bland annat petflaskor och glasflaskor med ammoniak, fanns stenar. I vår
händelselogg finns också en uppgift från som sett hur gatstenar brutits upp. Vi undersöker nu
närmare vem som lämnat den upplysningen.
Kritiken mot polisens agerande har varit hård efter den urartade demonstrationen mot
Svenskarnas parti.
Justitieminister Beatrice Ask (M) betonar vikten av att få alla fakta på bordet.
– Man ska inte döma utifrån en bild utan detta måste prövas noggrant i efterhand och det görs
också, säger Ask i SVT:s Gomorron Sverige.
I studion fanns även Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. Han är kritisk till att polisen utreder sig
själv efter sådana här händelser.
– Jag tycker att det vore bättre om man utredde sådant här i en fristående myndighet, säger han.
Ask håller inte med och hänvisar till att en parlamentarisk utredning varit enig om att dagens
system med internutredningar är att föredra.
Flera personer skadades i tumultet som uppstod i samband med Svenskarnas partis torgmöte i
lördags. Sex greps och två personer sitter vidare anhållna. Det är hur polisrytteriet användes som
har dragit på sig den största uppmärksamheten. Flera kritiker talar om övervåld sedan de tagit del av
dramatiska bilder på hur demonstrantervräkts omkull och hamnat under hästarna.
Enligt Jarborg Eriksson har polisen här anmält sig själv för att åklagare ska utreda händelsen.
– Därför kan jag inte kommentera saken närmare, annat än att det finns utvecklade metoder för hur
och när man kan använda rytteriet för att skingra en folkmassa, till exempel om det håller på att
urarta till våldsamt upplopp, säger han.
Men hästar före exempelvis vattenkanoner?
– Både vattenkanoner och gas ligger högre upp i våldstrappan än att använda ryttarna. Sedan gäller
det som alltid, att inte använda mer våld än situationen kräver. Här kom folk till skada, och det är i
sig naturligtvis ett misslyckande för polisen, säger Jarborg Eriksson.
56
8.1.19 Bilaga 19 – Aftonbladet, 140823, Christoffer Malm, Ida Gustafsson, Susanna Nygren
Polisen red ned och körde över demonstranter
Tusentals personer deltog i motdemonstrationen mot nazistiska Svenskarnas partis
manifestation i Malmö. Polisen red över demonstranter med hästar och fordon, och flera
skadades svårt. – Ett tiotal personer har skadats, säger Louise Ercolino vid Region Skånes
pressjour.
Svenskarnas partis manifestation inleddes klockan 14 på Limhamns torg. Vid 13.30-tiden blockerade
ett hundratal motdemonstranter grinden där det var meningen att Svenskarnas parti skulle komma in
till demonstrationsplatsen.
Det var mycket aggressiv stämning vid grinden. Civilklädd polis grep några, men strax innan
klockan 14.00 var det fortfarande motdemonstranter som blockerade grinden.
Blev våldsamt
Ett ögonvittne, som var på plats tillsammans med sin son som ville fotografera händelserna,
berättar att polisen uppträdde aggressivt.
– Helt plötsligt rider polisen in med hästar. Motdemonstranterna hade inte gjort något, de stod
och skrek. Plötsligt tvärvänder en polis på häst och rider rätt mot demonstranterna, säger hon.
Hon berättar att hon inte såg något våld från motdemonstranternas sida.
– Jag såg inte att de sparkade mot hästar och så, som polisen säger. Det var väldigt märkligt att
se vad polisen gjorde, säger hon.
I samband med tumultet körde polisen på en motdemonstrant, som ska ha skadats i benet. Enligt
Skånskan stod mannen still när bilen girade och körde på honom. På bilder från händelsen syns hur
bilens vänstra framdäck står över mannens ben.
Flera skadade av polishästar
Aftonbladets reporter Susanna Nygren blev vittne till hur polisen red över och skadade flera
personer.
– Jag stod precis bredvid händelsen. Det är en smal gata där man red fram med tio hästar i
bredd. De red rakt fram i full galopp mot en folkmassa på 300, 400 personer. Polisen upprepade
detta om och om igen.
Det var inte stökigt i folkmassan. Vissa skrek slagord och ett antal poliser stod framför dem för att
hålla dem borta från staketet. Det var inga utfall från motdemonstranterna, det som hände var att de
skrek, säger hon.
Björn Westerlund bor på Limhamn och såg händelsen.
– Det var inte bra att de red i galopp över folk. Det var inte något bråk, säger Björn Westerlund.
Efter händelsen låg flera skadade kvar på marken. På flera bilder från platsen syns blod som
runnit på asfalten.
Gabriella är vän till en av de skadade, och vill inte uppge sitt efternamn.
– Han kom inte undan när polisen kom galopperande med hästarna första gången och blev
liggande kvar. När de vänder och rider tillbaka så blir han påriden, säger hon.
Flera personer vårdas nu på sjukhus efter demonstrationen.
– Det är fem personer som är svårt skadade och som har förts till sjukhuset i Malmö med
ambulans, Louise Ercolino, vid Region Skånes pressjour.
– Det är bättre att de stoppar de här nazisterna från att ha möten. Jag har aldrig varit så rädd i
57
hela mitt liv som när de skickade hästarna rakt mot folk. Det var fruktansvärt, säger Eva Nikkonen,
Limhamnsbo till Aftonbladet.
Flera skadade till sjukhus
Fem skadade personer fördes under lördagseftermiddagen med ambulans till Skånes
universitetssjukhus i Malmö, skriver Region Skåne i ett pressmeddelande. Ytterligare fem som
skadats i samband med händelserna togs om hand på akutmottagningen efter att ha tagit sig dit på
egen hand.
En man i 20-årsåldern vårdas fortfarande på en akutavdelning.
Sju personer har anhållits som misstänkta för olika brott, bland annat våldsamt upplopp och
ohörsamhet mot ordningsman.
Nazistisk demonstration
Det var vid 14-tiden som nazistiska Svenskarnas parti inledde sitt valmöte på torget i Limhamn,
Malmö. Efter händelserna natten den 8 mars då fyra personer skadades allvarligt i en knivattack har
det varit flera stora demonstrationer mot rasism i Malmö. De misstänkta för knivattacken har
kopplingar till SvP och det är troligen en anledning till att så många som 2 800 har anmält sig till
lördagens demonstration.
En timme innan mötet hade uppåt 800 personer samlats på Limhamns torg.
På platsen är människor från både Sverige och Danmark.
– Jag är här för att visa att vi står för mänskliga rättigheter, säger Lisa Quartey från Malmö.
Inför mötet spärrade polisen av halva torget med kravallstaket och containrar. Endast polis och
utvalda får vistas på platsen.
– Vi har tagit hit hela kavalleriet. Det är viktigt att säkerheten hålls, sa Eva-Gun Westford tidigare i
dag.
Polisens kommenderingschef är nöjd med insatsen – och missnöjd.
– Vi kan inte vara helt nöjda med dagens händelser där omfattande våldsamheter har förekommit
och människor kommit till skada, vilket varit vår högsta prioritet att undvika. Däremot är vi mycket
nöjda med vår planläggning inför de allmänna sammankomsterna och dess operativa
genomförande, då vi har lyckats med vårt mål att säkerställa att de allmänna sammankomsterna
kunnat genomföras, säger kommenderingschef Håkan Jarborg Eriksson i ett pressmeddelande.
58
8.1.20 Bilaga 20 – Aftonbladet, 140823, Susanna Nygren
Man blev överkörd av polis
”Han stod stilla, med händerna i luften”
En man som deltog i lördagens demonstration mot Svenskarnas parti blev överkörd av en
polisbil. Enligt flera ögonvittnen ska polisfordonet ha tagit sats och kört rakt mot den stilla
stående mannen.
– Han hade händerna uppe i luften och rörde sig inte, säger en åskådare.
En person skadades när han blev påkörd av polisens pansarbuss under
demonstrationen mot SVP i Limhamn, Malmö. Aftonbladet har talat med
en åskådare som blev vittne till händelsen. Han tycker att polisens
agerande var underligt. Enligt vittnet såg det ut som om man medvetet
körde mot mannen.
– Mannen stod några meter framför polisbilen med händerna i luften och
rörde sig inte. Trots det styr man rakt på honom. Det ser ut som om
polisen i bilen har ögonkontakt med demonstranten när han kör på
honom, säger ögonvittnet.
Enligt vittnet hamnar mannen delvis under fordonet och får ena benet i
kläm under hjulet.
– Det var fruktansvärt. Jag fick bilder i huvudet från Himmelska fridens
torg i Kina. När en person håller händerna i luften framför en stridsvagn,
säger han.
Vittnet: Hans ben hamnar under bilen
En fotograf som var i tjänst på platsen och säger så här om
händelseförloppet:
– Killen står helt stilla några meter från polisens deltabuss. Plötsligt
svänger bussen mot honom och kör relativt snabbt mot mannen. Han blir
påkörd och hans vänstra ben hamnar under polisfordonets hjul. Fordonet
stannar när hjulet har rullat upp på mannens smalbenet i höjd med
knäet.
Aftonbladet har tagit del av bilder och film som visar delar av
påkörningen. Där kan man också se att ett antal demonstranter springer
fram och försöker hjälpa mannen.
– De rusar fram och bär bort honom från gatan, säger fotografen som
blev vittne till händelsen.
Polisens svar
Polisens informationschef, Eva -Gun Westford är inte missnöjd med
polisinsatsen. Och ställer sig frågande till uppgifterna om att polisen,
tillsynes medvetet, kört över en demonstrant.
– Jag har mycket svårt att tänka mig att någon av mina kollegor har kört
över någon med berått mod. Vad jag har hört så ska mannen ha blivit
träffad av bilens ena hörn, säger Eva -Gun Westford, informationschef för
polisens insats.
Hon menar att polisen har våldsmonopol och att det pågick ett våldsamt
upplopp på platsen som krävde ingripanden. Hon utesluter dock inte att
ett misstag kan ha begåtts.
– Vi har skrivit en anmälan om skada och ansvarsfrågan ska utredas,
säger hon.
59