Christina Svensson, Anders Lidbeck och 1700-talets

Transcription

Christina Svensson, Anders Lidbeck och 1700-talets
Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Årgång 108 1987
Svenska Litteratursällskapet
Distribution: Almqvist & Wiksell International, Stockholm
Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa
en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.
REDAKTIONSKOMMITTÉ
Göteborg: Lars Lönnroth
Lund: Louise Vinge, Ulla-Britta Lagerroth
Stockholm: Inge Jonsson, Kjell Espmark, Vivi Edström
Umeå: Sverker R. Ek
Uppsala: Thure Stenström, Lars Furuland, Bengt Landgren
Redaktör: Docent Ulf Wittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen,
Box 1909, 75149 Uppsala
Utgiven med understöd av
Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet
Bidrag till Samlaren bör vara maskinskrivna med dubbla radavstånd och
eventuella noter skall vara samlade i slutet av uppsatsen. Titlar och citat
bör var väl kontrollerade. Observera att korrekturändringar inte kan
göras mot manuskriptet.
ISBN 91-22-01233-8 (häftad)
ISBN 91-22-01235-4 (bunden)
ISSN 0348-6133
Printed in Sweden by
Almqvist & Wiksell Tryckeri, Uppsala 1988
88
Recensioner av doktorsavhandlingar
diktningen (Liedgren s. 147f.). Kan inte motsvarande gäl­
la för annan andlig diktning än just psalmer?
Vad en »poetisk meditation» är bestämmer Thorén,
som påpekats, i anslutning till Belfrage: den är en psykisk
process i litterär gestaltning, återgiven i en trestegsmodell
som innehåller leden »skåda», »betänka» och »lära» (s.
86 f.). Den passar enligt Thorén ganska väl in på dikterna
från 1770-71 i Zions Högtid (s. 87). Men den stämmer
tydligen inte lika bra för de senare dikterna. Efter analy­
serna av dessa sammanfattar Thorén på följande sätt (s.
138): »I några av betraktelserna återfinns moment, i vilka
det [d. v. s. diktjaget] skådar och betänker samt beder en
slutbön, men i de flesta kan iakttas, huru diktjaget inte
söker sin egen uppbyggelse utan i stället spelar en roll som
förkunnare och själasörjare gentemot läsaren.» Detta dikt­
jag liknar, sägs det sedan, i några dikter »en predikant»
och i ett par andra »en regissör och iakttagare».
Men hur pass långt kan man tänja begreppet »medita­
tion» om det fortfarande ska ha någon rimlig mening? Kan
det appliceras om inte diktjaget genomlever och återbe­
rättar en meditativ psykisk process, utan i stället »för­
kunnar», »predikar» eller »regisserar»? Hur pass viktiga
är de tre leden att skåda, betänka och lära? Kan man
acceptera att de kommer i annan ordning? Eller att bara
två eller ett av dem förekommer i texten?
Mina egna försök att tillämpa modellen på dikterna i
Zions Högtid gav nedslående resultat. Bland de åtta dik­
terna från 1770-71 fann jag den i fyra. Bland de sjutton
senare dikterna kunde jag tillämpa den på sju, och detta
bara om jag nöjde mig med två av de tre leden skåda,
betänka och lära.
Modellen passar alltså illa för materialet. Att Thorén
ändå valt den, har tydligen berott på att den, hos Belfrage,
ger så pass stort rum åt det visuella. Belfrage talar om de
medel, som i retorisk teori ansågs åstadkomma evident ia
och exemplifierar just med sådana stilgrepp, som gör en
beskrivning åskådlig. Han nämner dock inte i detta sam­
manhang, att det också fanns andra grepp för att åstad­
komma evidentia än de som syftade till åskådlighet:evidentia kunde ju också åstadkommas på rationell väg ge­
nom logisk argumentering. Just skådande, eller kanske
hellre åskådande, finns det mycket av i Bellmans andliga
diktning - liksom i hans världsliga. Hade Thorén analyse­
rat dikterna i Zions Högtid med retorikens hjälp i stället
för att sträcka ut dem på meditationsmodellens Prokrustesbädd, så hade han också kunnat fånga upp dessa till
åskådlighetens evidentia syftande grepp, var de än befin­
ner sig i texten. Nu har de i stället blivit bundna till ett
dispositionelit första led som kallas »skåda». Ett sådant
studium hade varit välmotiverat också av den anledningen
att Thorén, trots att han tillämpar meditationsmodellen,
inte kan låta bli att bestämma en lång rad av dikterna som
tal, förkunnelser och predikningar. Bellmans metod av
skapa evidentia - och andra effekter - hade då också
lättare kunnat jämföras med andra diktares, och föränd­
ringarna inom Bellmans egen diktning hade klarare kunnat
framhävas. Thorén visar i avhandlingen (t. ex. s. 138ff.
och s. 156ff.) att de ändringar som Bellman inför publice­
ringen gjorde i de tidigare dikterna just inriktades på att ge
en högre grad av åskådlighet.
Zions Högtid gick samtiden tämligen obemärkt förbi,
säger Thorén, och ger två skäl för detta (s. 176). Han antar
dels, att Bellmans världsliga diktning hade åstadkommit,
att man var skeptisk till honom som andlig författare, dels
att dikterna själva var alltför nya och annorlunda. Dessa
båda antaganden kunde med fördel ha knutits till utred­
ningarna i titelfrågan (s. 70ff.). Kanslikollegium och kon­
sistorium hade betänkligheter mot Bellmans titel Zions
Tempel. Man var rädd att läsarna skulle associera till
Bacci Tempel och att detta skulle ge anledning till »mindre
fördelagtige fördomar emot sjelfva arbetet». Som Thorén
själv påpekar, skrevs dikterna i Zions Högtid, särskild de
senare, i ett manér som kan påminna om den bacchanaliska diktningens. Titeländringen i sig var inte tillräcklig för
att hindra opassande associationer. Detta märker man då
man läser Zions Högtid. När det i dikten över tredje
söndagen efter trettondagen skildras, hur kyrkfolket sam­
las i tidig gryning, och man sedan får raderna »Templen
öppnas - Zions dunder, Skiuts i starka stämmor ut», så
har åtminstone jag svårt att hålla undan bilden av Fred­
man i rännstenen utanför krogen Kryp-in. Och liknande
anknytningar tränger sig objudna fram även på andra stäl­
len. En rejäl diskussion av förhållandet mellan texter och
intertexter hade här varit på sin plats.
Avsnittet följs visserligen av knappa två sidor om »Ett
förbindelseled mellan andlig och världslig diktning». Detta
led visar sig dock vara meditationsmodellen, som enligt
Thorén också kan användas på några av Bellmans världs­
liga dikter. Men går man så pass långt (s. 179) som till att
försöka böja in en pastoral parodi som epistel 25, »Biåsen
nu alla», under en modell lånad från passionsmeditationer
som psalmen »O huvud, blodigt, sårat», så menar jag att
man går alldeles för långt. Då finns det inte längre kvar
någon innehållslig substans i begreppet »poetisk medita­
tion».
Avhandlingens stora förtjänst är att den placerar in
Bellmans andliga diktning på den poetiska kartan, utreder
dess tillkomsthistoria och visar att den var central för
Bellman under huvuddelen av hans diktarliv. Men om
bäring och position i förhållande till Bellmans övriga och
andra äldre och samtida författares diktning ger avhand­
lingen inte någon säker orientering
Stina Hansson
Christina Svensson: Anders Lidbeck och 1700-talets este­
tik. (Litteratur, teater, film 1, Nya serien.) Lund University Press, Lund 1987.
Anders Lidbeck (1772-1829), föremålet för Christina
Svenssons doktorsavhandling, var den förste professorn i
estetik i Lund. I den mån han fortfarande är känd, är det
väl som Esaias Tegnérs lärare. Någon mera självständig
tänkare är inte Lidbeck. Men han har sin betydelse som
idéförmedlare, som företrädare för upplysningstidens es­
tetiska idéreception i Sverige och som portalfigur för este­
tiken - och det som så småningom skulle bli litteraturve­
tenskapen - som universitetsämne i Lund.
Studiet av de humanistiska vetenskapstraditionerna och
inte minst av estetikens och litteraturvetenskapens histo­
ria har ju fått ett uppsving under senare år. Detta hade
kunnat framhållas mera i Christina Svenssons lite tunna
inledande forskningsöversikt. Bland annat har en relativt
ny doktorsavhandling, Karin Moniés Den etablerade ve­
tenskapsmannen (1985), ägnats 1800-talets dominerande
estetiker och litteraturhistoriker i Lund, Gustaf Ljung­
Recensioner av doktorsavhandlingar
gren; detta arbete berör i någon mån även de tidigare
förhållandena inom det lundensiska estetikämnet.
Med Christina Svenssons avhandling har vi emellertid
fått en grundlig undersökning av Lundaestetikens första
skede. Men hennes bok heter »Anders Lidbeck och 1700talets estetik» - titeln anger alltså en vidare ram än den
snävt lundensiska och disciplinhistoriska; förf. har också
velat sätta in Anders Lidbeck i ett större estetikhistoriskt,
och man kan säga kulturhistoriskt, sammanhang.
Avhandlingens första avsnitt, efter inledningen med
bland annat en metodredovisning, har rubriken »Estetik
blir ett universitetsämne». Här framhåller förf. först den
betydelse som Alexander Gottlieb Baumgarten fick ge­
nom att han avgränsade en vetenskap av filosofisk karak­
tär överordnad retoriken, poetiken och kritiken och med
uppgift att behandla de allmänna principerna på dessa
områden; det var denna överordnade filosofiska veten­
skap som han gav namnet estetik. I detta avsnitt behand­
las också andra utslag av intresset under det senare 1700talet för ett teoretiskt akademiskt studium av vitterheten.
Bland annat uppmärksammar förf. den skotske estetikem
Hugh Blairs verksamhet som professor i retorik och belles
lettres vid universitetet i Edinburgh. Blairs lärostol var
enligt förf. en förebild för den professur i vitterhet som
inrättades i Uppsala 1785 - Uppsala var tidigare ute än
Lund i det här sammanhanget. Vidare framhåller förf. i
detta avsnitt en tidstypisk bok av den tyske professorn
Johann Joachim Eschenburg, Entwurf einer Theorie und
Literatur der schönen Wissenschaften, första gången ut­
given 1783 och senare i ytterligare tre upplagor. Denna
bok är karakteristisk för upplysningens populärfilosofi,
där inte minst estetiska ämnen uppfattades som väsentliga
genom att de kunde tjäna till att utveckla människan
känslomässigt och moraliskt. Men Eschenburgs arbete är
också betecknande för en strävan att närma populärfiloso­
fin och universitetsundervisningen till varandra. Hans syf­
te var både att ge en lättfattlig orientering på sitt område
och att tillhandahålla ett underlag för föreläsningar.
I avhandlingens andra avsnitt, »Undervisning i estetik
vid Lunds universitet», får man en presentation av An­
ders Lidbeck och hans verksamhet som föreläsare och
dissertationsförfattare, sedan han 1795 hade utsetts till
lärare i vitterhet. Förf. ger här också som bakgrund en
bild av den allmänna kultursituationen i Sverige efter
Gustaf III:s död, med dess kärvare klimat för idédebatten.
Särskilt framhåller hon betydelsen i denna situation av
Lidbecks danska kontakter, bland andra Kristen Henriksen Pram, som entusiastiskt verkade för att popularisera
upplysningsidéer, den tidige skandinavisten Jens Kragh
H0st och Knud Lyne Rahbek, innehavare av den första
professuren i estetik i Köpenhamn.
Därefter följer i avhandlingen tre avsnitt med rubriker­
na »Estetik», »Poetik», och »Retorik». Denna treledade
indelning är densamma som den Lidbeck tillämpade i sina
föreläsningar och som han hade övertagit från Eschen­
burgs nämnda arbete om de sköna vetenskapernas teori,
ett arbete som tjänade som grundval för Lidbecks föreläs­
ningar. I dessa tre avsnitt undersöker förf. närmare inne­
hållet i Lidbecks undervisning och författarskap, sätter
det i relation till tidens estetiska diskussion och belyser
hans mellanställning mellan en äldre klassicistisk tradition
och nyare estetiska idéer. Intressant är här bland annat att
se hur Lidbeck tar intryck av Kants Kritik der Urteilskraft
(1790) - som han för övrigt också översätter till svenska -
89
och av Schillers Über die ästhetische Erziehung des Men­
schen (1795) med dess uppfattning om konstens förmåga
att »under lek» förädla människan. Lidbeck åberopar
Schillers skrift redan 1796, i första häftet av sin disputationsserie Almänna aesthetiska anmärkningar.
Det sista avsnittet av avhandlingen har rubriken »Lorenzo Hammarsköld, Esaias Tegnér och Peter Wieselgren
- tre samtida ser på Anders Lidbeck». När Lidbeck kon­
fronteras med de tre yngre författarna, med olika ställning
i det tidiga 1800-talets litterära grupperingar, är syftet
närmast att belysa förhållandet och särskilt skiljelinjerna
mellan Lidbeck och romantiken.
Christina Svensson har alltså skrivit en innehållsrik av­
handling. Den rymmer både en substantiell materialpre­
sentation och intressanta synpunkter på materialet. Detta
utgörs i huvudsak dels av Lidbecks tryckta dissertationer,
skrivna på svenska (alltså inte på latin), dels av hans
föreläsningar, bevarade i form av anteckningar av hans
åhörare. Föreläsningsanteckningama har förut knappast
utnyttjats av forskningen och förf:s inventering och redo­
visning av detta material förtjänar ett särskilt erkännande.
Lidbeck, hittills relativt okänd, framstår genom förf:s
undersökning som en kunnig och energisk förmedlare av
den estetiska diskussion som hade tagit fart i Europa
under den senare hälften av 1700-talet. Han är visserligen
inte den förste som för in denna diskussion i den akade­
miska undervisningen i Sverige - Jacob Fredrik Neikter i
Uppsala är ungefär ett decennium tidigare. Men särskilt
genom intrycken från Kant och Schiller representerar
Lidbeck modernare inslag i diskussionen, och han har
gjort en insats i den svenska estetikhistorien som tidigare
utan tvivel har varit orättvist förbisedd.
I sin skildring av bakgrunden till att en akademisk under­
visning i vitterhet och estetik kommer till stånd i Sverige i
slutet av 1700-talet betonar förf. som nämnts betydelsen
av Blairs professur i retorik och belles lettres i Edinburgh;
hon menar att denna lärostol inspirerade Neikters förslag
att inrätta en vitterhetsprofessur, kombinerad med biblio­
tekarietjänsten, i Uppsala. Förf. åberopar »tidigare forsk­
ning», dock utan närmare precisering (s. 37); hon har
emellertid ett stöd för sin uppfattning i Allan Sjödings
avhandling Leopold, den gustavianske smakdomaren
(1931), där det påpekas att Blairs lärostol var »exempel på
en statsprofessur i vitterhet, vilket icke kunde vara Neik­
ter obekant, i all synnerhet som han företagit en studiere­
sa till England» (Sjöding, s. 17). Vad Neikter kan ha känt
till om professuren i Edinburgh och vad den kan ha betytt
som förebild för hans egen vitterhetsprofessur är dock
ovisst. Det finns i stället anledning att betona, menar jag,
att Neikters idé hade inhemska förutsättningar.
I avhandlingen citeras (s. 36) ett intressant resonemang
i Anders Schönbergs Utkast om det allmänna upfostringsverket från 1770. Här menar Schönberg att man skulle få
utrymme för undervisning i den svenska vitterheten vid
universiteten, om man slog ihop professurerna i latinsk
poesi och latinsk vältalighet; den insparade tjänsten skulle
kunna ge utrymme för en professur i svensk vitterhet.
Denna tanke hos Schönberg borde förf. enligt min mening
ha skänkt större uppmärksamhet.
En sammanslagning av de båda lärostolarna i latin i
Uppsala genomfördes också längre fram, 1779, under
Gustaf III:s regim. (I Lund hade sammanslagningen i
90
Recensioner av doktorsavhandlingar
praktiken skett redan tidigare.) Två saker är intressanta
med detta: 1) en professur dras in och ger utrymme för en
ny, 2) latinprofessurens område blir elokvens och poesi
tillsammans, alltså vad som innefattades i begreppet vit­
terhet (på franska be lies le t tres, på latin litterae humaniores). Det kan nämnas att en medhjälpare till latinprofessom i böljan av 1780-talet blev docent och senare adjunkt
just i litterae humaniores; det var Olof Knös, och han
föreläste inom sitt ämne för övrigt inte bara över latinska
författare utan också över bland annat Boileaus Art poé-
tique.
När Neikter 1784 skriver till universitetskanslern Gus­
taf Philip Creutz och argumenterar för undervisning i
modem vitterhet i Uppsala, utgår han mycket riktigt från
det latinska elokvens- och poesiämnet: professorn i detta
ämne »har tilräckelig sysla med latinska språket och kan
således icke befatta sig med den nyare literaturen» (C.
Annerstedt, Upsala universitets historia, bih. 5, 1913, s.
156). Neikter uppfattar alltså tydligt det föreslagna vitterhetsämnet som en motsvarighet - på den moderna vitter­
hetens område - till den latinska elokvens- och poesipro­
fessuren.
Naturligtvis kan Neikter också ha fått impulser utifrån.
Men det finns knappast anledning att särskilt framhålla
den lärostol i retorik och belles lettres som fanns i det
avlägsna Edinburgh. Trenden att ge också vitterheten på
de modema språken utrymme inom den akademiska un­
dervisningen var snarast allmän under det senare 1700talet. Detsamma gäller ambitionen att bredda vitterhetsstudiet så att det omfattade både litteraturhistoria och
estetik och även vittra färdighetsövningar på de nya språ­
ken. Eschenburgs bok om »de sköna vetenskapernas teo­
ri», dvs. vältalighetens och poesins teori, hade publicerats
1783, samma år som Blairs Lectures on rhetoric and belles
lettres. Eschenburg var själv professor i »de sköna veten­
skaperna» i Braunschweig, och att hans bok var avsedd
som hjälpreda för föreläsare i ämnet tyder ju på att det
fanns ett behov av en sådan bok, att ämnet hade böljat
väcka intresse vid universiteten. Neikter var bekant med
Eschenburgs arbete likaväl som med Blairs, och han hade
besökt Tyskland likaväl som England (såvitt känt dock
inte Skottland).
Neikters nya ämne i Uppsala, som förenades med bib­
liotekarietjänsten vid universitetet, betecknades med ter­
men vitterhet - ordet estetik användes inte i sammanhang­
et, vare sig i Neikters förslag eller i kungabrevet (Anner­
stedt, bih. 5, s. 153 ff., 162). Även när Lidbeck förordna­
des att föreläsa i det nya ämnet i Lund tio år senare, 1795,
gällde det vitterhet (M. Weibull & E. Tegnér, Lunds
universitets historia 1668-1868, 2, 1868, s. 320f.) - inte,
som förf. säger, estetik (s. 38, 45, 48). (Däremot anges i
föreläsningskatalogema, redan från 1796, att Lidbeck
föreläser »in aestheticis».) När Lidbeck 1801 utnämns till
ordinarie professor, är emellertid hans ämne estetik; det
är den första professuren med denna beteckning i Sverige
- i Uppsala var den motsvarande lärostolens ämne fortfa­
rande vitterhet, ända till 1830-talet och Atterbom. (Även i
Uppsala anges dock från 1799 »estetik» som ämne för
föreläsningar av docenter i litterae humaniores, och från
1815 förekommer också docenter i estetik.)
Att termen estetik införs som ämnesbeteckning är in­
tressant; det kan uppfattas som ett tecken på en nyorien­
tering av vitterhets studiet. Själva termen var en nyhet,
lanserad av Baumgarten och andra från mitten av 1700-
talet som beteckning för ett område inom filosofin, ett
område vid sidan av logiken. Logiken behandlade den
rationella kunskapen - estetiken skulle behandla den sinn­
liga eller sensitiva kunskapen, särskilt vad Baumgarten
kallade den »fullkomliga» sinnliga åskådningen i form av
de sköna konsterna. Estetiken skulle alltså vara de sköna
konsternas och smakens filosofi, en vetenskap på en hög­
re teoretisk nivå än poetiken och retoriken.
I böljan av sina Almänna aesthetiska anmärkningar
från 1796 ger Lidbeck en definition av estetiken: »Den
innefattar en philosophisk granskning af de sköna konster­
na, och undersöker i synnerhet smaken, såsom deras
grundval» (s. 14; avh. s. 90). Som förut nämnts indelade
Lidbeck, i anslutning till Eschenburgs handbok, sin veten­
skap i tre delar: estetik, poetik och retorik, av vilka de
båda sista omfattades av begreppet vitterhet. När »este­
tik» görs till beteckning för vetenskapen som helhet, tyder
detta på en starkare betoning av dess teoretiska sida.
I avhandlingen berättas (s. 80 ff.) om hur Lidbeck våren
1798 i en tidskrift angreps av en anonym författare för att
hans undervisning var alltför teoretisk och abstrakt, allt­
för mycket handlade om estetiska system, utan tillräcklig
kontakt med skaldernas och vältalamas verk. Sedan följ­
de en ganska upphetsad diskussion mellan artikelförfatta­
ren och Lidbeck. Det är en intressant episod som förf. här
drar fram, och jag menar att den kunde ha gjorts ännu
intressantare, om den hade satts in i ett sammanhang, ett
mönster.
Här finns i själva verket böljan till en diskussion som
sträcker sig långt fram i tiden: hur skall förhållandet mel­
lan vitterhets studiet och den filosofiska estetiken uppfat­
tas, och hur skall estetiken definieras som en akademisk
disciplin? Estetiken kom ju särskilt under romantiken att
innefattas i filosofin. I Uppsala föreläste sålunda Benja­
min Höijer och Samuel Grubbe i böljan av 1800-talet om
estetik i egenskap av lärare i filosofi, vid sidan av vitterhetsämnet. På detta sätt fick estetiken som universitetsdisciplin en problematisk ställning, och ämnet bar med sig
en inneboende spänning mellan den filosofiska estetiken
och det konkreta studiet av litteratur och konst.
Förf:s synpunkter på Lidbecks verksamhet som estetiker
begränsar sig inte till de lärdomshistoriska sammanhang­
en. Hon har också ambitionen att tillämpa ett kultursociologiskt och litteratursociologiskt betraktelsesätt. I avsnit­
tet om avhandlingens metoder åberopar förf. Jürgen Ha­
bermas’ offentlighetsbegrepp, och i enlighet med Haber­
mas - och Peter Bürger - ser hon ett samband mellan den
nya borgerligheten på 1700-talet med sina läsesällskap,
tidskrifter osv. och upplysningsrörelsen. Hon har också
tagit tydliga intryck av de tillämpningar av detta synsätt
som har gjorts av Rolf Grimminger och Gert Ueding i
tredje bandet av Hansers Sozialgeschichte der deutschen
Literatur (1980).
Det normsystem, den »litterära institution» som under
1700-talet fick en allt större betydelse för litteraturen ut­
formades enligt upplysningsidéer, menar alltså förf. Inom
denna litterära institution inordnades litteraturen »i ett
rationellt projekt, nämligen att genom individens förädling
nå ett humanare samhälle» (s. 10). Upplysningens borger­
liga litterära institution konkurrerade med en äldre, feodal
institution; här hade litteraturens funktion varit »repre­
sentativ», dess uppgift hade varit att representera det
auktoritära politiska systemet. Förf. vill se även Lidbecks
Recensioner av doktorsavhandlingar
verksamhet i detta perspektiv: »I sina föreläsningar och
avhandlingar gav Lidbeck uttryck åt en litteratursyn som
var karakteristisk för upplysningens litterära institution.
Hans avståndstagande från Svenska Akademien i vissa
sammanhang innebar också en kritik av dess syn på litte­
raturen som representativ» (s. 10). I ett avsnitt om Lid­
becks »programförklaring» betonas likaså dennes uppfatt­
ning, i upplysningens anda, av vitterhetens och estetikens
uppgift: »Estetik och vitterhet var de viktigaste medlen
för att upplysa människan och därmed göra henne god och
kapabel att bygga upp ett bra samhälle» (s. 66). Förf.
berör det kortlivade akademiska läsesällskap som Lid­
beck grundade 1798 och ser även detta som en yttring av
hans engagemang i »en begynnande borgerlig offentlig­
het», motarbetad av regeringsmaktens åsiktsförtryck (s.
62 f.).
Det är intressant med detta försök att ge en litteratursociologisk tolkning av Lidbecks insatser. Men förf:s reso­
nemang tycks mig något problematiska i den mån de
syftar till att belysa förhållandet mellan universitetsestetiken och Gustaf III:s kulturpolitik. Förf. menar att den
vitterhetsprofessur som tillkom i Uppsala 1785 bidrog till
att motverka litteraturens äldre, »representativa» roll och
till att skapa en ny litteratursyn: »Genom denna och sena­
re genom liknande professurer vid de andra svenska uni­
versiteten skulle litteraturens representativa funktion
komma att undermineras och en ny syn på litteraturen så
småningom göra sig gällande» (s. 34). Universitetsesteti­
ken infogas av förf. på detta sätt i motståndet mot fransk­
klassicismen och mot Svenska akademien (s. 38; jfr s. 10)
- och därmed också mot Gustaf III:s litteraturpolitik, som
denna akademi var ett organ för. Det är en synpunkt som
enligt min mening är ganska diskutabel; jag återkommer
till frågan om Lidbecks estetiska »nytänkande». Men
samtidigt ser förf. tillkomsten av Neikters vitterhetspro­
fessur som ett led just i den kungliga litteraturpolitiken och detta med all rätt; sambandet mellan professuren,
med dess »moderna» karaktär, dess inriktning mot den
nyare vitterheten och mot smak- och normfrågor, och den
ett år senare inrättade Svenska akademien är tydligt.
Förf:s försök att tolka den tidiga svenska universitetsestetiken litteratursociologiskt genom att placera den i
spänningsfältet mellan två skilda »litterära institutioner»
tycks mig snarare leda till svårigheter än bidra till att
skapa klarhet. Problemet är väl i själva verket alltför
komplicerat för att på ett givande sätt analyseras inom den
ganska trånga ram som det ges i avhandlingen. Förf.
förankrar knappast sina synpunkter på ett mera konkret
sätt i tidens svenska kultursociologiska förhållanden. Hela
frågan om universitetens roll i 1700-talets litterära offent­
lighet torde för övrigt vara ganska svårbemästrad.
Det är inte genom originalitet som Lidbecks estetiska
idéer är värda att lära känna utan snarare genom sin
representativitet för en epok i estetikens historia. Förf.
har velat belysa Lidbecks insats och dess syften genom att
idémässigt sätta in hans verksamhet »i sin tids samman­
hang» (s. 7). Detta sammanhang representeras bland an­
nat av den brittiska empiriska 1700-talsfilosofin, Kant,
Schiller och upplysningens tyska populärfilosofi.
Frågan är nu vad det närmare bestämt kan innebära att
sätta in Lidbecks idéer »i sin tids sammanhang». Han var
en typisk eklektiker, han rörde sig i sin undervisning och
sitt författarskap i stor utsträckning med allmängods. En
91
huvudkälla för hans estetiska visdom var Eschenburgs
handbok, i sin tur en eklektisk kompilation. Det kan under
sådana omständigheter vara vanskligt att utreda influenser
från enskilda estetiska författare på Lidbeck, på hans
idéer om det sköna och det sublima, om problemet hur
tragedin kan skänka nöje, om geniet och smaken, om
poesins väsen och vältalighetens uppgifter. När har en
viss tanke hos Lidbeck ett specifikt ursprung, när är den
uppfångat allmängods? När är han i sina ståndpunkter
efter sin tid, när representerar han de nyaste idéerna?
En komparativ idéhistorisk undersökning av Lidbecks
författarskap har Torgny T. Segerstedt utfört i ett kapitel i
sitt arbete Moral Sense-skolan och dess inflytande på
svensk filosofi (1937); Segerstedts intresse gäller dock
mera Lidbecks kunskapsuppfattning och moralfilosofi än
hans estetik. Förf. hänvisar till ett par synpunkter hos
Segerstedt som har haft betydelse för hennes egen under­
sökning, nämligen att Lidbeck försökte kompromissa mel­
lan Kant och moral se/ise-filosofema (Hume, lord Kames
och andra) samt att en sådan kompromiss var lättast att
åstadkomma på estetikens område; moral se/zse-filosofm
hade berett marken för Kants och Schillers estetik (s. 5 f.).
Emellertid antyder förf. en annan målsättning för sin
studie än den komparativa idé- och litteraturforskningens
i vedertagen mening och en annan metod för sina analyser
än den traditionella komparativa metoden. Hon åberopar i
avsnittet om avhandlingens metoder nyare textteorier,
företrädda av Roland Barthes, Julia Kristeva, Laurent
Jenny med flera, och anknyter särskilt till begreppen intertextualitet och intertext; det senare kommer till flitig
användning i avhandlingen. Förf. definierar begreppen
(tydligen närmast i anslutning till Jenny) sålunda: »I det
följande innebär termen intertextualitet transformation el­
ler assimilation av olika sekundärtexter inom en text, och
intertext innebär en sekundär text, som är relaterad till en
annan genom intertextualitet.» Begreppet intertext ges av
förf. en vid innebörd: »Jag menar att alla texter, som står i
någon sorts relation till primärtexten, är intertexter. Den­
na relation måste alltså inte innebära en komplikation.
Med detta synsätt är även direkta citat och referat in­
tertexter» (s. 13).
Från metodisk synpunkt måste man ju fråga om man
med hjälp av intertextualitetsbegreppet når andra och in­
tressantare resultat än med hjälp av traditionella kompara­
tiva begrepp som »direkta citat och referat» - som förf.
alltså själv nämner - likhet (i skilda avseenden), influens
(direkt eller indirekt), idétradition, litterärt allmängods
osv. Även om sådana begrepp inte alltid är helt klara, är
de dock mera preciserade än de mångtydiga begreppen
intertextualitet och intertext. Det har framhållits att de
senare också (och framför allt) innefattar en »dialogisk»
relation mellan olika texter, där en text utgör ett »svar»
på, inte bara resultatet av inflytande från en annan text
eller andra texter. (Se Kjell Espmarks intressanta diskus­
sion i Dialoger, 1985, s. 24 ff.) Men även en textrelation
av detta slag - som för övrigt knappast aktualiseras i
föreliggande avhandling - kan och bör klargöras i tydliga­
re termer än »intertextualitet».
Enligt sin nyss citerade definition inbegriper förf. i »in­
tertext» alla texter som står i någon sorts relation (min
kurs.) till den analyserade texten. Det är ju en definition
som kan ge spelrum för mycket fria kombinationer. Förf:s
textjämförelser visar sig dock hålla sig inom ganska veder­
tagna ramar. (Tydligt är att hon ingalunda syftar till någon
92
Recensioner av doktorsavhandlingar
»dekonstruktion» av betydelsestrukturer eller historiska
textsammanhang.) I avhandlingen används termen intertext i samband med två huvudtyper av analyser: 1)
belysning av Lidbecks texter genom jämförelse med idé­
er, värderingar osv. i andra texter och genom kartläggning
av »betydelseförändringar, misstolkningar och nya sam­
manhang» hos Lidbeck för att underlätta förståelsen av
hans skrifter (s. 14), 2) inplacering av Lidbecks texter i
kausala sammanhang, utredning av influenser.
De analyser av Lidbecks estetik som förf. i praktiken
gör i avhandlingen är enligt min mening huvudsakligen av
det senare slaget, dvs. komparativa i traditionell mening,
och som sådana ofta nyanserade och givande. Termen
intertext tycks mig i dessa analyser för det mesta ägnade
att i onödan beslöja resonemangen och snarast ha karaktä­
ren av ett slags metodisk kosmetika.
Jag skall konkretisera med ett par exempel.
I ett avsnitt om Lidbecks konstdefinition säger förf.:
»Ett kapitel kallat ’Von der Kunst überhaupt’ i Kritik der
Urteilskraft, där konsten skiljs från naturen, vetenskapen
och hantverket, är en viktig intertext för Lidbeck när han i
Almänna Aesthetiska Anmärkningar ska dra upp gränser­
na för de sköna konsterna». Förf. anger likheter - och
vissa skillnader - mellan Lidbecks och Kants resone­
mang, varvid hon även för in en rad andra estetiska förfat­
tare i jämförelserna (s. 92ff.). Med »intertext» avser hon
tydligen »källa» eller »influens», men kanske också mera
allmänt »referenspunkt». Hennes utredning av Lidbecks
förhållande till Kant och andra auktoriteter är upplysan­
de, men jag kan inte se att den nya termen bidrar till att
precisera och inte heller till att fördjupa eller nyorientera
uppfattningen av detta förhållande.
Om Lidbecks Anmärkningar hörande till läran om det
sublima (1805) heter det: »När det gäller själva avhand­
lingen är det ingen tvekan om att den grundläggande
intertexten är Kants Kritik der Urteilskraft (. . . ) Kants
behandling av det sublima kan sägas vara en systematisk
sammanfattning av vad olika engelska och skotska teoreti­
ker tidigare sagt i ämnet.» Kant är alltså Lidbecks vikti­
gaste direkta källa, men genom Kant införlivas också en
tidigare diskussion om det sublima i Lidbecks avhandling.
I det följande visar förf. att Lidbeck ibland direkt ansluter
sig till Kant men att han på en och annan punkt mera
överensstämmer med moral se/ise-filosofin eller med
Schiller; de exempel som Lidbeck ger på det sublima från
naturen och litteraturen visar sig vara allmängods (s.
113ff.). Denna utredning är ju inte någonting annat än en
komparativ analys, som den brukar bedrivas när den är
noggrann och nyanserad. Inte heller här tillförs analysen,
såvitt jag förstår, något nytt genom begreppet intertext.
I förf:s diskussion under rubriken »Smaken som huma­
nismens grundval» används ordet intertext ofta. När det
gäller Lidbecks definition av smak som känsla för det
sköna, anges Blairs Lectures on rhetoric and belles lettres
som »en viktig intertext». Smakomdömen är enligt Lid­
beck något annat än fömuftsomdömen. Han avvisar också
uppfattningen att smak, förnuft och moralisk känsla skulle
vara en och samma förmögenhet; däremot bör dessa olika
förmögenheter finnas tillsammans. Detta kommenteras av
förf.: »En av många intertexter är här Baumgartens Aesthetica, där både ett gott huvud och ett gott hjärta anses
vara viktiga egenskaper för en felix aestheticus», och hon
tillägger: »En annan intertext är Kritik der Urteilskraft,
där smakomdömet avgränsas gentemot andra bedömning­
ar» (s. 131 f.). Ifråga om Lidbecks analys av smakens
olikhet »finns ett virrvarr av intertexter», konstaterar
förf. - samtidigt menar hon dock att Hume tycks »ha haft
den största betydelsen för Lidbeck» (s. 134).
Användningen av termen intertext i dessa senare exem­
pel har möjligen delvis funktionen att markera svårigheten
att närmare reda ut beroendesammanhangen. (Förf. refe­
rerar i sin metodpresentation bland annat uppfattningen
att begreppet intertextualitet skulle ge den komparativt
inriktade forskaren »en möjlighet till större frihet i sina
textjämförelser», så att han inte längre skulle behöva
»belägga att en författare verkligen har läst alla verk, som
han har blivit påverkad av» (s. 12).) Med termen antyds
kanske också att det inte är så fruktbart att försöka i detalj
bestämma dessa sammanhang: det är tillräckligt - och
eventuellt väsentligare - att mera allmänt placera Lidbeck
i en idémiljö eller idétradition och enligt »en poststrukturalistisk textsyn» läsa hans verk »som ett collage av and­
ras texter eller en väv, där olika trådar griper in i varand­
ra, försvinner och dyker upp på nytt» (s. 14).
Just ifråga om analysens målsättning råder emellertid,
menar jag, en viss oklarhet i avhandlingen. Samtidigt som
förf. gärna talar om »många intertexter», »ett virrvarr av
intertexter», bemödar hon sig i flera sammanhang att
urskilja specifika influenser på Lidbecks estetik. Intrycket
att hennes frågeställningar trots de »poststrukturalistiska»
markeringarna väsentligen är traditionellt idéhistorisktkomparativa bestyrks av en sammanfattande formulering
som denna: »Lidbeck sammansmälter i sin undervisning i
estetik idéer från Schiller och Kant med moral sensefilosofi och äldre tysk och fransk teori. Han försöker, som
han själv ofta påpekar, medla mellan Kant och moral
sense-filosofin. Vad är det då han hämtar från Kant och
Schiller, och vad hämtar han från äldre tänkare? Det är
naturligtvis svårt att lösa upp trådarna i detta intrasslade
virrvarr av olika idéer, men generellt kan sägas att Lid­
beck lättast assimilerar Kants idéer om de varit förbered­
da i äldre estetik» (s. 144).
I avsnittet om Lidbecks poetik aktualiseras i flera sam­
manhang Lidbecks inställning till tidens nya litterära ten­
denser, bland annat som den yttrar sig i hans syn på
poesins väsen och på de litterära genrerna. Förf. framhål­
ler i sin sammanfattning av poetikavsnittet att Lidbeck
ansluter sig till »en tysk lärobokstradition, där en klassi­
cistisk syn på genrerna dominerar, samtidigt som ett ny­
tänkande finns åtminstone i detaljer». Hon menar här
också att lyriken hos Lidbeck får »en starkare ställning»
och att han ger biandgenrer som den allvarliga komedin
och den borgerliga tragedin »teoretiskt berättigande» (s.
182f.). I kapitlet om Lidbeck och Tegnér heter det på ett
ställe att Lidbecks föreläsningar på många punkter inne­
bar »en djupgående kritik av det klassicistiska normsyste­
met» och att »han betonade starkt diktarens frihet» (s.
216) - här framställs alltså Lidbeck som ganska avancerad
i sitt estetiska »nytänkande».
I andra sammanhang i avhandlingen karakteriseras Lid­
beck mera som en odeciderad eklektiker. »Lidbecks ek­
lektiska metod medför naturligtvis en del inkonsekvenser
och svårigheter. Han både tror och inte tror på reglernas
betydelse för konsten» (s. 137). I samband med Lidbecks
genrepoetik talar förf. om en konflikt mellan å ena sidan
hans åsikt att »poeten är en skapare av något nytt» och å
andra sidan »ett rigoröst genretänkande» (s. 152), likaså
Recensioner av doktorsavhandlingar
om Lidbecks »kluvenhet mellan klassicism och en känslo­
sam konstsyn» (s. 154). Förf. påpekar också att Lidbeck
höll fast vid uppfattningen av poetiken och retoriken som
normerande läror (s. 190).
Karakteristiken av Lidbecks ställning mellan en mera
konservativ, normativ klassicism och modernare estetiska
idéer förefaller sålunda något oklar eller vacklande, om
man på detta sätt sammanställer omdömen på olika håll i
avhandlingen. Genom en mera samlad diskussion av frå­
gan hade Lidbecks position kanske bättre kunnat precise­
ras.
Ett visst nytänkande är ju knappast mer än man kan
begära av en estetiker omkring 1800 (Lidbeck var verk­
sam ända till 1829). Men det tycks mig i själva verket vara
det konservativa draget i Lidbecks litteraturteoretiska
uppfattning och estetiska smak som är mest påfallande. Så
gör till exempel hans indelning av vitterheten i verk på
vers (skaldekonst) och verk på prosa (vältalighet) ett även
för Lidbecks tid gammalmodigt intryck. Intressant är vis­
serligen vad förf. framhåller (s. 155ff.) om Lidbecks för­
sök att komma ifrån denna stelbenta indelning genom att
skilja mellan en »yttre» poesi och en »inre» poesi: ett
stycke på vers kan sakna fantasi och känsla och är då
endast i yttre mening poesi, medan å andra sidan ett
prosaverk kan vara poesi i inre mening. Men man kan
alltså konstatera att Lidbeck trots denna insikt håller fast
vid den gamla systematiken. »Detta är i sig sjelft en
förvillelse, men nödig att hindra större oredor», säger han
(Almänna aesthetiska anmärkningar, s. 75f.; avh. s. 157)
- en ganska uppgiven inställning, kan det tyckas.
Ett annat exempel på hur konservativ Lidbeck är i sin
genrepoetik är hans indelning (i överensstämmelse med
Eschenburg) av de poetiska genrerna i de två huvudkate­
gorierna episk poesi och dramatisk poesi (s. 151 f., 154) —
även lyriken räknas som en episk genre, vilket ju kan
förefalla egendomligt från modern synpunkt. Systemati­
ken grundar sig på kriteriet, härstammande från Platon
och Aristoteles, om diktaren i sitt verk talar i egen person
eller om han låter andra personer tala. Detta var naturligt­
vis en systematik som inte gärna kunde accepteras av dem
som vid den här tiden allt ivrigare hävdade lyrikens genre­
mässiga egenart.
Förf:s mening att den allvarliga komedin liksom trage­
din med lyckligt slut hos Lidbeck får »teoretiskt berätti­
gande» (s. 183) tycks mig tvivelaktig. Lidbeck konstaterar
kortfattat att »Man har et slags alfwarsam Comoedie äm­
nad at framlocka tårar, som kallas Comoedie larmoyante;
men den är en blandning af Comoedie och tragedie» (D.
O. Stockes kollegieanteckningar efter Lidbecks föreläs­
ningar i poe tik 1800, §28; jfr avh. s. 174). Den med »men»
inledda satsen måste väl snarast tolkas som en reservation
mot uppfattningen av den allvarliga komedin som en egen
genre. (Källan utgörs dock av en students anteckningar,
som kanske inte alldeles exakt återger Lidbecks formule­
ringar. - 1 sammanhanget vill jag anmärka att det finns ett
och annat misstag i förfis handskriftsläsning; så gör hon
(s. 175) felaktigt Lidbeck skyldig till att tillskriva Carl
Johan Lindegren och Gustaf III författarskapet till Westindie-Fararen, ett av Lidbecks svenska exempel på
»alfwarsamma comoedier».)
Tydligare är väl att Lidbeck har sympati för tragedier
med personer av lägre stånd. Man har, säger han enligt
Stockes anteckningar, på senare tid »infört borgerliga
Tragedier, i hwilka ringare personer förekomma, ty det är
93
nog för at röra oss om de äro älskvärda och olyckliga.
Nuförtiden älskar man ock mer dessa Tragedier» (s. 176).
Lidbeck iakttar alltså här en smaktendens i tiden, och han
tycks också själv dela den; Lessings Miss Sara Sampson
(liksom Emilia Galotti) nämner han i uppskattande orda­
lag (s. 178). Men något nämnvärt försök att teoretisktestetiskt motivera den borgerliga tragedin vittnar inte for­
muleringen om. Lidbecks dramabedömning har över­
huvud taget knappast någon klar linje, och som förf.
påpekar berömmer han »dramer med de mest skilda inten­
tioner» (s. 179). En positiv inställning till den borgerliga
tragedin från synpunkten att »våra likars olyckor gå oss
närmare än de högas» hade för övrigt Neikter i Uppsala
givit uttryck åt betydligt tidigare, i sin avhandling De
poesi tragica från 1774.
Av Shakespeare har Lidbeck, enligt samma föreläsningsanteckningar, en ganska snäv uppfattning. Han in­
stämmer tydligen i förebråelsen mot diktaren »att han ej
lyder Reglor och stundom skämtar altför groft» och för­
klarar vidare: »Han hade mer snille än smak och man
träffar hos honom stora skönheter och tillika stora fel,
såsom blandning af skämt och alfwar, hårda uttryck och
orimliga tankar, samt föga passande ordlekar. Annars ut­
trycker passioner med wärme och caracterer med liflighet, ty han war sjelf menniskoforskare» (s. 175, 178). Det
är omdömen som trots erkännandet av Shakespeares
»snille» förefaller något efter sin tid år 1800; Neikter hade
visat större intresse och förståelse för Shakespeare i sin
nämnda avhandling.
Förf. tycks mig alltså benägen att överbetona inslagen
av estetiskt nytänkande hos Lidbeck, även om hon ibland
gör vissa reservationer. Den »borgerliga offentlighetens»
estetik - med sin kritik enligt borgerliga värderingar av
den äldre klassicismen - har ingalunda någon helhjärtad
förkunnare i Lidbeck. Den nya romantiska estetiken står
han främmande för. Detta framgår också i avhandlingens
sista avsnitt, särskilt i diskussionen av förhållandet mellan
Lidbeck och Tegnér, där förf. bland annat mycket riktigt
framhåller skillnaden mellan Lidbecks upplysningsmässiga syn på »inbillningsgåfvans spegel» där konstnären kan
»skåda den yttre verlden med en klarhet, som vore den
lefvande för hans ögon» och Tegnérs platonskt-idealistiska uppfattning, uttryckt till exempel i dikten »Skidbladner», av fantasin som en spegel för idévärlden (s. 235).
Desto mera undrande måste man ställa sig till det pro­
blem som förf. formulerar i inledningen till avhandlingens
slutavsnitt. Det heter här: »I de föregående kapitlen har
visats hur Lidbeck uppfattar konsten som ett uttryck för
känsla, skapat av ett geni i ett tillstånd av entusiasm, där
fantasin får verka i frihet. Varför tar Lidbeck då inte
steget fullt ut och blir romantiker?» (s. 207). Frågan måste
anses vara fel ställd. Lidbecks eftergifter åt geniets frihet
motvägs - som förf. också själv ibland påpekar - av hans
bundenhet vid den klassicistiska regelestetiken. Något
steg, allra minst något steg »fullt ut», till romantiken har
uppenbarligen aldrig varit aktuellt för Lidbeck.
Lidbeck var verksam under en tid av dynamisk utveck­
ling i estetikens och litteraturens historia. Men han tycks
knappast ha berörts av denna utveckling sedan han på
1790-talet väl hade intagit sin ståndpunkt som estetiker.
Till Schellings filosofi och estetik ställer han sig i en
avhandlings serie från 1817 starkt kritisk. Hans estetiska
uppfattning sådan han sammanfattar den i en av sina sista
dissertationer, Aforismer från 1826 (som inte omnämns av
94
Recensioner av doktorsavhandlingar
Christina Svensson), är i stort sett fortfarande densamma
som den han bekände sig till tre decennier tidigar.
Min genomgång av Christina Svenssons avhandling har,
som naturligt är i en opponentrecension, till stor del blivit
en kritisk granskning. Att avhandlingen är ett intressant
och värdefullt bidrag till forskningen om den svenska
estetikens historia tror jag dock också har framgått av min
diskussion. Förf. har energiskt gripit sig an med det tidiga­
re föga kända material som utgörs av Anders Lidbecks
föreläsningar och dissertationer och ofta på ett uppslags­
rikt och givande sätt fogat in det i större sammanhang.
»Karakteristiskt för Lidbeck är hans stora beläsenhet och
hans känsla för nya teorier», heter det på ett ställe i
avhandlingen. Något av samma intellektuella aptit som
utmärker Lidbeck finner man hos Christina Svensson. Jag
har ifrågasatt en och annan av hennes synpunkter, men
jag menar också att hennes breda orientering i sitt ämne,
hennes idérikedom och inte minst hennes påtagliga forskarglädje har bidragit till att göra hennes bok frisk och
spännande.
Lars Gustafsson
Johan Svedjedal: Almqvist - berättaren på bokmarkna­
den. Berättartekniska och litteratursociologiska studier i
C. J. L. Almqvists prosafiktion kring 1840. (Skr. utg. av
Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturveten­
skapliga institutionen i Uppsala, nr. 21.) Uppsala 1987.
Johan Svedjedal följer i sin avhandling Almqvist under de
viktiga år, då denne blev yrkesförfattare, dvs. åren
1838-1844.
Efter framgångarna med de första tömrosvolymema
(1833-1835) och den till att böija med lyckade verksamhe­
ten som rektor vid Nya elementarskolan hade Almqvist
vid mitten av 1830-talet hamnat i någon form av kris.
Utgivningen av törnrosverket stannade upp; han var otill­
fredsställd med sin borgerliga existens och sökte febrilt
nya utkomstmöjligheter. Våren 1837 avlade han pastoral­
examen i Uppsala och prästvigdes; hösten 1838 sökte han
professuren i estetik och moderna språk i Lund. Almqvist
fick inte professuren, och inte heller prästvigningen gav
någon ekonomisk utdelning: först 1846 utnämndes han till
regementspastor med en blygsam lön. Han miste sin lärar­
tjänst; efter utrikesresan 1840-1841 fick han avsked från
Nya elementarskolan. Nu var han hänvisad till att leva på
sin penna som skönlitterär författare, som vetenskaplig
författare och som tidningsman.
Svedjedals tes är att 1830- och 1840-talens bokmarknad
kom att genomgående påverka Almqvists berättande till
utformning, innehåll och volym. Förf. undersöker »inte
bara Almqvists yttre villkor som författare, utan också
hur han på olika sätt som berättare sökte nå och övertyga
olika läsargrupper åren omkring 1840, den tid då han
gradvis övergick till att försöija sig som skribent på bok­
marknaden» (s. 13).
Med ett försök till Almqvistsk formulering skulle man
kunna summera avhandlingen med orden poesi och eko­
nomi.
Avhandlingen disponeras i fem kapitel.
Kap. 1: Inledning. En kort men koncis forskningsöver­
sikt förbereder och ringar in förf:s dubbla forskningsin­
sats: berättartekniska och litteratursociologiska studier. I
inledningen presenterar förf. också sina analysbegrepp.
Kap. 2: Törnrosberättelser behandlar berättelserna
Araminta May, Urnan, Kapellet, Palatset och Skällnora
kvarn, dvs. hälften av de tio verk, som ingår i delarna
VIII-XI av duode supplagan från december 1838. Först
berörs Almqvists situation som förläggare av egna skrifter
och hans förhållande till publiken kring 1838. Förf. ställer
så frågan vad Almqvists hänsynstagande till publiksmaken
kan ha betytt för hans berättarteknik. Han hade en radikal
åskådning och ett radikalt budskap, som han ville föra
fram - dock med en viss försiktighet. Han fick balansera
mellan diskretion och tydlighet. Fortfarande gick emeller­
tid poesin före ekonomin. Som egen förläggare slapp Alm­
qvist att - som längre fram - frestas skriva allt omfångsri­
kare böcker för att få ut det mesta möjliga av de professio­
nella förläggarnas honoreringssystem.
Förf. analyserar vart och ett av de fem ovannämnda
tömrosverken från 1838. En gemensam nämnare för ana­
lyserna är att förf. i dem alla prövar sitt begreppspar
»spänning» och »nyfikenhet».
Kap. 3: Folkskrifterna demonstrerar Almqvists pedago­
giska handlag i både stil och berättarteknik. Dessutom
tillkommer komparativa synpunkter.
Kap. 4: Förläggarnas författare utreder Almqvists affä­
rer med fyra förläggare (J. P. Lundström, Hierta, S. I.
Laseron och P. M. Lindh). Här visas hur Almqvist låter
ekonomin påverka poesin och estetiken, och förf. dryftar
ingående sin tes, att förläggarnas system med honorering
pr ark fick Almqvist att med tiden skriva allt längre böc­
ker. Efter 1841 var han hänvisad till att leva på sitt förfat­
tarskap, och förf. kan visa hur Almqvist 1839-1851 gav ut
ett 30-tal arbeten hos inte mindre än 11 förläggare. Till
detta kom hans allt flitigare medarbetarskap i pressen.
Journalistik och bokutgivning kom att bli hans viktigaste
inkomstkällor under 1840-talet.
Efter noggranna beräkningar av Almqvists inkomster
efter arkhonorar följer så i kapitlet fyra avdelningar, som
monografiskt behandlar Almqvists kontakter med de fyra
ovan nämnda förläggarna.
Kap. 5: Avslutning: Almqvist - berättaren på bokmark­
naden sammanfattar avhandlingen. Förf. ser Almqvists
litterära mångsidighet som »följden av en högt uppdriven
formbegåvning och en ovanlig insikt om skillnaden mellan
olika publikgrupper, parad med en förmåga att i olika
genrer behålla sin egenart» (s. 355). Almqvist kände med
andra ord sin begåvning och visste hur han skulle använda
den, när han tog steget att bli yrkesförfattare. Men trots
hans skickliga handhavande av sina förläggarkontakter
kunde han i längden inte försöija sig på enbart bokho­
norar. Han hade varit engagerad som journalist i flera
tidningar, när han 1846 fick fast anställning på Aftonbla­
dets redaktionsbyrå.
Ett innehållsrikt Appendix avslutar avhandlingen. Det
innehåller en exkurs, som behandlar dateringsproblem
kring duodesupplagan 1838 och 1839, samt fem bilagor.
Det skall fastslås, att detta är en betydande avhandling,
som präglas av uppslagsrikedom och metodisk säkerhet.
Förf. har med stort utbyte undersökt Almqvists yttre
villkor som författare och visat vilken roll dessa spelat för
hans sätt att berätta. Jag har övertygats av författarens
tes, att förlagens system med arkhonorering kom den