Våldsutsatta kvinnor berättar En utvärdering av projekt Karin

Comments

Transcription

Våldsutsatta kvinnor berättar En utvärdering av projekt Karin
Våldsutsatta kvinnor berättar
En utvärdering av projekt Karin
… man blir lite omhållen här
och det behöver man när man är trasig
Annika Rejmer, Anna Sonander, Charlotte Agevall
Rapport 2010:2
Rikspolisstyrelsen
April 2010
Karin_100524_P.indd 1
2010-06-18 11.23
Utgivare: Rikspolisstyrelsen, Box 12256, 102 26 Stockholm
D nr: PoA-428-7260/07
ISBN-13 978-91-89475-83-0
Foto: Anders Lindell
Grafisk design: Alenäs Grafisk Form
Upplaga: 500 ex
Tryck: RPS Tryckeri, Stockholm juni 2010
Karin_100524_P.indd 2
2010-06-18 11.23
innehåll
Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4
Bilageförteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5
Kapitel 1. Inledning
Från kvinnofridsprogram till projekt Karin
genom samverkan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8
Syfte och frågeställningar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10
Våld i nära relationer – brottsbeskrivningar . . . . . . . . . 11
Grov kvinnofridskränkning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11
Misshandel. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12
Disposition och läsanvisningar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12
Kapitel 2. Teori
Våld i nära relationer. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13
Barns upplevelser av våld i hemmet. . . . . . . . . . . . . . . . 14
Begreppet offer. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15
Att kvalificera sig som offer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16
Det ideala offret . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16
Aktörerna – Polis, åklagare och socialtjänst . . . . . . . . . 19
Polisen – en del av en rättskedja. . . . . . . . . . . . . . . . . . 19
Polisens ansvar gentemot brottsoffer. . . . . . . . . . . . . . 20
Vilket skydd ska polisen och andra rättsvårdande
myndigheter erbjuda våldsutsatta kvinnor och barn?. . 21
Polisrollen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23
Samverkan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25
Projekt Karins teoretiska förankring i den
social-ekologiska modellen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27
Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt
Enkät. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29
Bearbetning av enkäterna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30
Intervju . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30
Bearbetning av intervjuerna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31
Urval. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31
Begränsningar i urvalsförfarandet . . . . . . . . . . . . . . . . 31
Svarsfrekvens . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32
Enkäter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32
Intervjuer genomförda med kvinnor. . . . . . . . . . . . . . . 32
Reflektioner kring svarsfrekvenserna. . . . . . . . . . . . . . 32
Bortfall . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32
Att använda det statistiska materialet. . . . . . . . . . . . . 33
Hinder i genomförandet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33
Etiska överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33
Kapitel 4. Empirisk framställning
och analys
Vem är kvinnan?. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36
Relationen & våldet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37
Svårigheterna med att förstå
och begripliggöra våldet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37
Att skapa motbilder. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39
Varför går han inte? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39
Sociala nätverk. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40
När våldet har uppdagats. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41
Mönster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42
Bemötande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42
Vikten av ett gott bemötande. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43
Förväntningar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45
Hur nöjd är kvinnan? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45
Förhör. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46
Förhörsledarens bemötande. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47
Information. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47
Kontakt med andra myndigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . 49
Samverkan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52
Lokaler . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55
Förväntningar på den fysiska miljön. . . . . . . . . . . . . . . 57
Den fysiska miljöns betydelse för skapandet av
”det goda samtalet”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 58
En genomlysning av Kvinnofridsprogrammet
utifrån den social-ekologiska modellen. . . . . . . . . . . . . 59
Individnivå . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60
Relationell nivå. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62
Lokala samhällsnivån. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63
Samhällsnivån . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64
Kapitel 5. Sammanfattning och
avslutande diskussion
Positivt med projekt Karin utifrån kvinnornas
perspektiv:. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67
Projekt Karins utvecklingsmöjligheter utifrån
kvinnornas perspektiv:. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67
Att gå vidare med…. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68
Källförteckning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69
Litteratur. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69
Hemsidor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71
Offentligt tryck. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71
bilagor
Underlag för bedömning av risk
för framtida partnervåld . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 72
Informationsbrev enkät . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74
Enkät . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76
Intervjumall . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87
Informationsbrev intervju . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 90
Samtycke . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 92
Karin_100524_P.indd 3
2010-06-18 11.23
förord
Förord
Vi vill tacka alla kvinnor som har medverkat i denna studie genom att generöst dela med sig av sina erfarenheter
av våld i nära relationer. Ni har gjort denna utvärdering
möjlig. Vår förhoppning är att era röster ska bidra till att
arbetet med våldsutsatta kvinnor kan vidareutvecklas. Ert
deltagande i utvärderingen kan göra skillnad! Vi vill också
tacka personalen på polismyndighet i Malmö, Kriscentrum för kvinnor och kvinnojourer som har haft vänligheten att hjälpa oss med att distribuera enkäter. De flesta av
intervjuerna har genomförts i projekt Karins lokaler. Vi
har mötts av en vänlig receptionist, som har bokat rum,
öppnat låsta dörrar och försett oss med gott kaffe. Tack
för all omtanke! Sist men inte minst vill vi också tacka
Anna Gustafsson, Margot Olsson och Ulf Malmqvist för
ett gott och kreativt samarbete.
Lund 2010-01-28
Annika, Anna & Charlotte
4 V å ld sutsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 4
2010-06-18 11.23
bilageförteckning
Bilageförteckning
Bilaga 1. Spousal, Assault Risk Assesment,
Bilaga 2. Informationsbrev enkät
Bilaga 3. Enkät
Bilaga 4. Intervjumall
Bilaga 5. Informationsbrev intervju
Bilaga 6. Samtyckesblankett
Figurförteckning
Figur 1. Den social-ekologiska modellen
Figur 2. Kvinnans behov av myndighetskontakter
Figur 3. Projektledningens syn på myndighetssamverkan
Figur 4. Arbetsprocessen på projekt Karin
Tabellförteckning
Tabell 1. Ålder
Tabell 2. Antal år boende i Sverige
Tabell 3. Är kvinnan nöjd med polisens sätt att hantera
hennes fall?
Våld s ut satta kv in no r berä ttar 5
Karin_100524_P.indd 5
2010-06-18 11.23
kapitel 1. inledning
Kapitel 1. Inledning
Ett sätt att göra våld i nära relationer begripligt är att sätta in det i en historisk kontext1. Historiska tillbakablickar
gör det väldigt tydligt att vår förståelse av vår omgivning,
av oss själva och av olika sociala skeenden är formad av
normer och föreställningar i vår nutid.
För att kunna förstå våld mot kvinnor i nära relationer,
är det viktigt att beakta det faktum att män i västvärlden
har haft både en laglig och socialt accepterad rätt att
fysiskt bestraffa sina hustrur ända fram till 1800-talet.2 I
Sverige avskaffades en makes rätt att aga sin maka så sent
som 18613 och fram till 1965 fanns det ingen lag som gav
stöd för att en man inte får våldta sin hustru. Våldtäkt
inom äktenskapet ansågs per definition inte kunna äga
rum. Genom att våldtäktshandlingar inom äktenskapet
inte ansågs vara kriminella, blev det sexualiserade våldet
Österberg & Lindstedt Cronberg (red), 2004.
Det var först 1944 som det blev möjligt för åklagare att väcka åtal mot en
man som slog sin hustru, innan dess var detta bara möjligt om misshandeln
haft dödlig utgång och det var inte förrän 1982 som denna handling kom att
falla under allmänt åtal, det vill säga att åklagare är skyldig att väcka åtal.
För en överblick av hur kvinnans rättsliga ställning har sett ut i Sverige se,
Åkerblom 2009.
3
Lindstedt Cronberg 2009.
1
2
osynliggjort och därigenom tillhandahöll samhället en
ritual för bemötande som osynliggjorde denna aspekt av
våldet, det var inget man frågade efter eller rannsakade.4
Mäns våld mot närstående kvinnor har således förts
upp på den politiska agendan relativt sent. Våld i nära
relationer betraktades trots en kriminalisering som en
familjeangelägenhet och ett individuellt problem fram
till 1970-talet då det omformulerades till ett samhällsproblem som vi alla har ett ansvar för att hantera och lösa.
Arbetet mot kvinnovåld har bedrivits på såväl global som
nationell nivå. Det är drygt 50 år sedan som FN aktivt
engagerade sig i kvinnors rättigheter. Initialt rörde arbetet
allmänna frågor såsom kvinnors livssituation och roll i
samhället men har över tid kommit att riktas mot mer
specifika frågor såsom våld mot kvinnor. Idag definierar
FN våld mot kvinnor som ett allvarligt samhällsproblem
som har sin grund i en könsmaktsordning där våldet
ses som en kränkning av de mänskliga rättigheterna5. I
Sverige har arbetet för kvinnors rättigheter och mot kvinnovåld skett i samklang med FN:s arbete.
4
5
Lindstedt Cronberg 2005, s. 24.
http://www.manskligarattigheter.gov.se.
6 V å ld sutsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 6
2010-06-18 11.23
kapitel 1. inledning
Hur vanligt förekommande är våld mot närstående
kvinnor? Omfattningen av det våld som män utsätter närstående kvinnor för är svår att fastställa. Det beror främst
på att det saknas samordnade insamlingar av data. Det
gäller såväl över tid som mellan olika länder och beror
företrädesvis på att definitionen och redovisningen av
våld mot kvinnor skiftar och har skiftat6. Omfattningen
är också svår att fastställa på grund av att mörkertalen är
höga. Det är svårare att anmäla en närstående än en obekant gärningsman. Hur grovt brottet är har också betydelse för anmälningsbenägenheten. BRÅ uppskattar att
endast 25 % av det våld som kvinnor utsätts för av närstående män anmäls.7 Olika underlag kan dock tillsammans
ge oss en uppfattning av våldets omfattning. Ett underlag
som kan ge en indikation om omfattningen är antalet
anmälda misshandelsbrott mot kvinnor som är 15 år eller
äldre och där gärningsmannen är bekant med kvinnan.
Av SCB:s statistik framgår att antalet anmälningar av
kvinnor, avseende misshandel av gärningsmän som de
känner har ökat stadigt sedan 1990-talet. Ökningen kan
dels förklaras av en ökad anmälningsbenägenhet, dels
av att det faktiska våldet mot kvinnor har ökat. År 2008
uppgick antalet anmälningar om misshandel mot kvinnor
över 15 år som är bekant med misstänkt gärningsman till
21 0008. Med hänsyn tagen till ett uppskattat mörkertal
på 25 % kan det faktiska antalet fall där män misshandlar
en kvinna de känner under 2008 uppgå till drygt 80 000.
Ett annat sätt att få en bild av våldets omfattning är att
fråga kvinnor. 2001 gjordes, på uppdrag av regeringen
och brottsoffermyndigheten, en omfångsundersökning,
”Slagen dam”, med syftet att kartlägga kvinnors våldserfarenheter. Svaren vittnade om att många kvinnor någon
gång under sitt liv har utsatts för våld. Nästan varannan
kvinna (46 %) hade utsatts för våld av en man efter sin
15 års dag. 56 % av kvinnorna hade utsatts för sexuella
trakasserier och nästan var fjärde kvinna mellan 18 och
24 år (22 %) hade utsatts för våld under det senaste året.9
Resultaten får stöd av den danska delstudien i ”International Violence Against Women Survey” från 2003 som
visar motsvarande omfattning av övergrepp mot kvinnor.
Ett resultat som kan jämföras med utfallet från de årliga
nationella Trygghetsundersökningarna där endast 1–2 %
av de kvinnliga respondenterna uppger att de har varit
utsatta för brott under det senaste året10. Förklaringen till
den låga andelen kan vara att undersökningens definition
av våld ligger nära kriminalstatistiken och kan därför vara
snäv i förhållande till kvinnans upplevelse av vad som är
våld. Antalet anmälningar om sexualbrott har dubblerats
Walby 2005.
BRÅ rapport 2009:12.
8
http://www.bra.se. 2009-12-20.
9
Lundgren (red.) 2001.
10
Nationella Trygghetsundersökningar om allmänhetens utsatthet för brott
genomförs årligen sedan 2006.
sedan 1990-talet, varav antalet anmälda våldtäkter har
ökat mest. Ökningen kan dels förklaras av en omdefiniering av brottet våldtäkt men den kan också förklaras av en
högre anmälningsbenägenhet och en faktisk ökning. 2008
anmäldes 3924 våldtäkter mot kvinnor över 15 år11. Brottet grov kvinnofridskränkning som infördes 1998 ingår
också i begreppet våld mot kvinnor. Det är sammansatt
av upprepade gärningar såsom misshandel, olaga hot och
vissa sexualbrott där offret och gärningsmannen är eller
har varit gifta eller sammanboende.12 År 2008 anmäldes
2733 fall av grov kvinnofridskränkning13.
Det finns således en stor spännvidd i uppskattningarna
av förekomsten av våld mot kvinnor i nära relationer, och
även om det finns svårigheter med att fastställa omfattningen, vittnar genomförda studier om att våld mot kvinnor är ett utbrett samhällsproblem.
Våldet utövas oftast av en man och riktar sig företrädesvis mot en närstående kvinna, främst på privata
platser där vittnen saknas. Vanligast är att våldet utövas
i hemmet. Misshandeln sker ofta i köket medan våldtäkterna genomförs i sovrummet eller vardagsrummet14.
Gärningsmannen är ofta alkoholpåverkad15. Våldet ger
vanligtvis upphov till synliga skador och har allvarliga
konsekvenser för den enskilda kvinnan. Det påverkar hela
hennes livssituation. Våldsutsatta kvinnor har exempelvis
sämre hälsa än kvinnor som inte utsatts för våld. Hon
uppsöker därför sjukvården oftare och konsumerar läkemedel samt funderar på eller har försökt ta sitt liv i högre
utsträckning än kvinnor som inte utsatts för våld16.
Varför kan inte problemet med våld mot kvinnor lösas
och elimineras? En förklaring är att våld mot kvinnor är ett
komplext problem som inte har någon enkel lösning. För
att kunna identifiera interventioner som kan bidra till att
stoppa eller reducera våld mot kvinnor måste våldets orsaker fastställas. Tidigare forskning visar att det företrädesvis
är fyra omständigheter som bidrar till att försvåra arbetet
med att stoppa eller reducera våld mot kvinnor17. Det är:
ŠŠ
Rättssystemets tolerans av mäns våld mot kvinnor.
ŠŠ
Kvinnans underordnade ekonomiska ställning.
ŠŠ
Svårigheten med att definiera en diskurs kring våld
mot kvinnor.
ŠŠ
Bristen på psykosocialt stöd.
Tidigare forskning har visat att det är viktigt att reformera
rättssystemet så att våld i nära relationer är kriminaliserat på ett adekvat sätt så att anmälningar, utredningar
och domstolsprövning leder till åtgärder som förbättrar
http://www.bra.se, 2009-12-20.
Lindstedt Cronberg 2009.
13
http://www.bra.se. 2009-12-20.
14
Lövkrona 2009.
15
BRÅ Rapport 2009:12.
16
Lundgren (red.) 2001.
17
Walby (red.) 2001.
6
11
7
12
Våld s ut satta kv in no r berä ttar 7
Karin_100524_P.indd 7
2010-06-18 11.23
kapitel 1. inledning
situationen för brottsoffret18. Amerikansk och brittisk
forskning har visat att det dessutom finns en korrelation
mellan våld och en ekonomisk ojämställdhet i relationen.
Ju större kvinnans ekonomiska beroende av mannen är
desto högre är risken att hon kommer att utsättas för
våld.19 Ett annat korrelerande samband är att social inkludering genom förvärvsarbete minskar risken medan social
exkludering, exempelvis genom arbetslöshet och hemarbete, ökar risken för att utsättas för våld av närstående.
Ekonomiska resurser är emellertid inte den enda resurs
som en våldsutsatt kvinna behöver. Hon behöver också
praktiskt, fysiskt och emotionellt stöd. Det psykosociala
stödet kan utgöras av hjälptelefoner, skyddat boende men
också av samtalsstöd för att få styrka att bryta upp.
Tidigare forskning visar också att avsaknaden av en
gemensam diskurs, ett gemensamt synsätt på och en
gemensam definition av våld mot kvinnor försvårar
möjligheterna till att motverka våld mot kvinnor på ett
effektivt sätt. Ett skäl till att det saknas en diskurs är att
det inte finns en enhetlig överstatlig kulturell förståelse för
kvinnovåld. I de flesta länder definieras våld mot kvinnor
utifrån den nationella straffrättsliga definitionen av våld
i allmänhet, som sällan fångar det specifika med våldshandlingar som äger rum mellan närstående i en hemmiljö. Det finns dessutom länder där våld mot kvinnor
fortfarande accepteras av staten. Det finns också länder
där våldet visserligen är kriminaliserat men där det sällan
leder till några rättsliga påföljder. FN:s deklaration ”Om
avskaffande av våld mot kvinnor”, från 1993 kan ses som
ett försök till att skapa ett gemensamt förhållningssätt
och en definition av kvinnovåld. Deklarationen inleds
med att generalförsamlingen uttalar att den erkänner:
…the urgent need for the universal application to
women of the rights and principles with regard to
equality, security, liberty, integrity and dignity of all
human beings.
I deklarationens inledande artikel definieras våld mot
kvinnor som;
…any act of gender-based violence that results in, or
is likely to result in, physical, sexual or psychological harm or suffering to women, including threats of
such acts, coercion or arbitrary deprivation of liberty,
whether occurring in public or in private life.20
Det innebär att definitionen av våld mot kvinnor över tid
har utvidgats och omfattar inte längre bara fysiskt våld
utan också psykiskt och sexuellt våld. I Sverige kan den
politiska diskursen kring våld i nära relationer utläsas av
A.a.
Walby (red.) 2001.
20
General Assembly res. 48/104
18
19
”Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor,
hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade
relationer”, från 2007 21. Av handlingsplanen framgår
att mäns våld mot kvinnor ses som ett oacceptabelt men
omfattande problem som berör hela samhället. I förhållande till FN:s definition av våld mot kvinnor har den
svenska regeringen utvidgat definitionen genom att också
inkludera hedersrelaterat våld och våld i samkönade relationer. Målsättningen med den svenska handlingsplanen
är att den ska fungera som en sammanhållande strategi
för att få våldet att upphöra. För att nå målet satsar
regeringen 900 miljoner kronor under mandatperioden
2006-2010 för att genomföra åtgärder som syftar till att:
ŠŠ
öka skyddet för och stödet till våldsutsatta kvinnor,
ŠŠ
förstärka det förebyggande arbetet,
ŠŠ
förbättra kvaliteten och effektiviteten i rättsväsendet,
ŠŠ
utveckla insatser för våldsutövare,
ŠŠ
öka samverkan kring och kunskap om våld i nära
relationer.
Av handlingsplanen framgår också att samhällets insatser
ska utgå från de utsatta kvinnornas behov och att det är
statens och kommunernas ansvar att tillgodose dessa.
Denna slutrapport innehåller en redogörelse för
utvärderingen av åtgärd 50 i handlingsplanen i vilken
Rikspolisstyrelsen har fått i uppdrag att utveckla en
särskilt anpassad fysisk miljö för att utreda våld mot
kvinnor, med målsättningen att ge våldsutsatta kvinnor
bästa möjliga förutsättningar att bidra till att samhället
kan vidta effektiva och hjälpande åtgärder. Den fysiska
miljöns lokalisering, utformning, inredning och tekniska
utrustning ska enligt direktivet utgå från och anpassas
till de krav som följer av den utsatta kvinnans situation
och de arbetsmetoder som myndigheterna tillämpar.
För att uppnå ett gott resultat förutsätts en långtgående
samverkan mellan berörda myndigheter och organisationer. I uppdraget finns också ett formulerat krav på
att Rikspolisstyrelsen ska genomföra utvecklingsarbetet
tillsammans med Polismyndigheten i Skåne och att det
ska ha sin verksamhetsmässiga grund i det samarbete som
Polismyndigheten i Skåne och Malmö Stad bedriver inom
Kvinnofridsprogrammet22.
Från kvinnofridsprogram till projekt Karin
genom samverkan
Malmö Stads Kvinnofridsprogram har sin bakgrund i
tidigt 1990-tal, då flera professionella aktörer uppmärksammade att det fanns en bristande förmåga att se och
bemöta våldsutsatta kvinnor och deras barn. Ett kommunalt kvinnofridsprogram arbetades fram i samverkan med
Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat
våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (2008).
22
A.a.
21
8 V å ld sutsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 8
2010-06-18 11.23
kapitel 1. inledning
andra myndigheter och organisationer. Arbetet bedrevs i
tvärsektoriella grupper för att fånga ett helhetsperspektiv
på våldsproblematiken och för att förankra programmet23. Malmös Kvinnofridsprogram utgår från att det är
samhället som är ytterst ansvarigt för att bekämpa alla
former av våld och att brottsoffren har rätt till;
ŠŠ
vård
ŠŠ
stöd och rådgivning
ŠŠ
skydd
ŠŠ
rättssystemet
För att underlätta samverkan har de medverkande
myndigheterna specialiserat sina verksamheter. Polisen i
Skåne har organiserat sitt arbete med våld i nära relationer i en särskild familjevåldsrotel medan Åklagarmyndigheten har valt att specialisera vissa åklagare på brott
som rör våld i nära relationer. Därutöver har hälso- och
sjukvården utvecklat ett särskilt program för medicinsk
behandling av våldsrelaterade skador. Malmö Stads
socialtjänst specialiserade sin verksamhet genom att
starta Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och barn som
invigdes år 2000 och som erbjuder professionellt skydd,
psykosocial krisbehandling och stödjande samtal.
Malmös kvinnofridsprogram utgår från ett holistiskt
perspektiv, dvs. ett familjeperspektiv, och har därför även
etablerat ett Kriscentrum för män och ett Kriscentrum för
barn och ungdom. På Kriscentrum för män, som startades år 2002, erbjuds männen information och stöd för att
kunna ta ansvar för sitt beteende. Det innebär att mannen
ges möjlighet att bearbeta den problematik som kan ligga
bakom våldet och erbjuds hjälp för att förändra sin attityd till våld, förbättra sin självkännedom och empati och
därigenom utveckla möjligheter till att hitta alternativa
lösningar till våld24.
Våldsutsatta kvinnor kan initialt komma i kontakt med
olika myndigheter. Det är exempelvis inte ovanligt att hon
ringer polisen för att få hjälp. Ibland är den första kontakten sjukvården då hon söker vård för sina skador. Oavsett
vilken myndighet hon kommer i kontakt med ska de
myndigheter som samverkar inom Kvinnofridsprogram-
Kvinnofridsprogrammet och dess insatser är utformade efter våldsutsatta kvinnors behov. I arbetet med att utveckla programmet har ett flertal
kartläggningar och enkätundersökningar riktade till olika myndigheter
som kommer i kontakt med kvinnorna, deras barn och de våldsutövande
männen genomförts. Därutöver har ett flertal intervjustudier genomförts där
såväl utsatta kvinnor som representanter för olika frivilliga organisationer
– kvinnojourer, invandrarföreningar, kvinnoorganisationer och barnrättsorganisationer deltagit. Materialet har dessutom kompletterats med de senaste
forskningsrönen och officiell statistik. Programmet har byggts ut successivt.
Vid varje ny insats som genomförts har samma metodik för kartläggning och
behovsanalys använts. Förslaget att bygga upp ett Reko (Resurs- och kompetenscentrum) vilket är den idé som projekt Karin utgår ifrån, har grundats sig
på de erfarenheter och kunskaper som erhållits av det kontinuerliga utvecklingsarbetet inom Kvinnofridsprogrammet och målgruppens synpunkter.
24
Yrkesgemensam Handbok 2007, s. 49–52.
23
met fråga våldsutsatta kvinnor om de har barn som har
bevittnat eller blivit utsatta för våld. Om så är fallet ska
det anmälas till socialtjänsten. Socialtjänsten kan också få
kännedom om att barn bevittnat eller är utsatta för våld
i hemmet från allmänheten, förskole- och skolpersonal.
Om information som socialtjänsten får kan föranleda
åtgärder ska en utredning inledas. Barn som bevittnat
våld mellan närstående eller själva utsatts för övergrepp
erbjuds krisstöd på Kriscentrum för barn och ungdomar.
Detta centrum startades 2004 för att samla resurser från
socialtjänst, polis, åklagare och rättsmedicin under ett
tak, för att förstärka barnperspektivet. Även Kriscentrum för barn och ungdomar arbetar utifrån ett holistiskt
perspektiv och erbjuder därför även krisstöd till föräldrar.
År 2006 startades Embla, ett skyddat boende med stöd
för flickor utsatta för hedersrelaterat våld och år 2007
öppnades Fribo, ett skyddat akutboende för våldsutsatta
hemlösa kvinnor med missbruksproblem.
Därutöver har Kvinnofridsprogrammet bidragit till
att samverkan mellan berörda myndigheter och frivilliga
organisationer har institutionaliserats genom att en samverkansgrupp har bildats. Gruppen består av ett fyrtiotal
representanter från olika myndigheter och verksamheter
som möter våldsutsatta kvinnor. Samverkansgruppens
uppgift är att fungera som en referensgrupp i Kvinnofridsprogrammet. Den bidrar i gemensamma aktiviteter,
exempelvis i arbetet med att ta fram en yrkesgemensam
handbok för professionella aktörer och information till allmänheten. Samverkansgruppen anordnar också utbildningsdagar där aktörerna utbildar varandra eller samarbetar kring
metodutveckling. Samverkansgruppen möts under minst tre
halvdagar per termin. Därutöver har Kvinnofridsprogrammet
en styrgrupp med företrädare från socialtjänst, polis, kriminalvård samt hälso- och sjukvården och en arbetsgrupp där
programmets samordnare träffar företrädare för de särskilda
verksamheterna för att främja deras utvecklingsarbete.
I handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot
kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i
samkönade relationer har Malmös Kvinnofridsprogram
fått ett politiskt stöd på riksnivå för att vidareutvecklas
till ett resurs- och kompetenscentrum. I handlingsplanens
åtgärd 50 har rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att utveckla
en fysisk miljö där myndighetssamverkan kan utvecklas
ytterligare genom att finnas och verka under ett gemensamt tak. Projektet har döpts till Karin eftersom den
gemensamma lokalen finns i kvarteret Karin i Malmö.
Lokalen är designad utifrån den våldsutsatta kvinnans
behov så att hon får bättre förutsättningar att bidra till
brottsutredningen. Arkitekten har arbetat med människans sinnen som utgångspunkt, dvs. syn, hörsel, lukt,
smak och känsel med målsättningen att skapa en trygg
och välkomnande miljö. Det har resulterat i att bakom
kameraövervakade dörrar möts kvinnan och hennes
barn av en receptionist som tar emot och visar dem runt
i lokalen och erbjuder dem något att äta och dricka. Kök
och vardagsrum med lekhörna finns i lokalens centrum.
Våld s ut satta kv in no r berä ttar 9
Karin_100524_P.indd 9
2010-06-18 11.23
kapitel 1. inledning
Möblemanget och textilierna har valts för att ge komfort.
Ur högtalarna strömmar avslappnande musik. Förhörs-,
samtals- och undersökningsrummen är belägna runt kök
och vardagsrum och är utrustade med den senaste tekniska förhörsutrustningen (exempelvis diskreta kameror).25
I projekt Karins lokal samverkar flera myndigheter.
Polismyndigheten i Skåne och socialtjänsten bedriver
permanent verksamhet i lokalen. Rättsmedicinska avdelningen och hälso- och sjukvården finns temporärt på plats
medan åklagarmyndigheten kommer dit på dagliga möten.
Polisen och åklagarmyndigheten har dagliga möten för att
planera och följa upp brottsutredningar. Polisen och socialtjänsten har också dagliga planeringsmöten om hur de på
bästa sätt ska samverka kring aktuella våldsutsatta kvinnors behov av skydd och stöd. Hälso- och sjukvården samt
rättsmedicin har ett undersökningsrum till sitt förfogande
som brukas vid behov. Därutöver sker en samverkan med
andra myndigheter kring specifika frågor exempelvis skattemyndigheten, kronofogdemyndigheten, migrationsverket
och kriminalvården.
Syfte och frågeställningar
Det övergripande syftet med åtgärd 50 i ”Handlingsplan
för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat
våld och förtryck samt våld i samkönade relationer” är
att utveckla en nationell modell för en fysisk miljö som är
särskilt anpassad för brottsutredning av våld och andra
övergrepp mot kvinnor. Det specifika syftet är att bygga
upp en fysisk miljö särskilt anpassad för brottsutredning
av våld och andra övergrepp mot kvinnor26. Målsättningen med åtgärd 50 uppges vara ”att ge våldsutsatta kvinnor
bästa möjliga förutsättningar att bidra till att samhället
kan vidta effektiva och hjälpande åtgärder. Det kräver
utöver en effektiv lagstiftning, tillräckliga personella
resurser och enskild kompetens och tillgång till en fysisk
miljö där lokaler, teknisk utrustning för förhör m.m. är
anpassade till kvinnans situation och de arbetsmetoder
som tillämpas”27.
Syftet med vårt uppdrag är att utvärdera Karin, utifrån
den våldsutsatta kvinnans perspektiv. Mer specifikt ska vi
klarlägga polisens uppdrag och undersöka hur kvinnorna
upplever brottutredningen och det psykosociala stöd
som de erbjuds. I ett möte med ansvariga för projektet,
Anna Gustafsson vid polismyndigheten i Skåne och
Margot Olsson från Malmö Stad, 2008-05-07, gjordes
en överenskommelse med oss som forskare avseende
utvärderingens struktur och innehåll. Utvärderingen har
skett i två etapper i syfte att göra en jämförande studie.
Delstudie ett genomfördes under 2008, det vill säga innan
projekt Karin startades, och riktade fokus mot dåvarande
Se http://www.projektkarin.se 2009-12-25.
Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat
våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (2008).
27
A.a
förutsättningar för att bedriva brottsutredning och ge
psykosocialt stöd i syfte att skapa ett underlag för jämförelse. Delstudie två genomfördes 2009 och har riktat fokus
mot förutsättningarna för att bedriva brottsutredning och
att ge psykosocialt stöd, samt att utvärdera den fysiska
miljön.
För att kartlägga den fysiska miljön för brottsutredning
innan projektstaten och för att utvärdera projektet, har vi
kommit fram till att det är helt avgörande att ”fånga” de
våldsutsatta kvinnornas upplevelse av att ha medverkat
som målsägande i en brottsutredning.28 Det är således
kvinnornas upplevelse av brottsutredningen som ska
ligga till grund för utvärderingsarbetets första och andra
delstudie. Det innebär att vi i vår utvärdering av projekt
Karins verksamhet, enbart använder oss av kvinnornas
upplevelser av mötet med polisen och fokus vilar på vilka
behov som kvinnorna ger uttryck för. Vad som har beskrivits som bra respektive mindre bra, utifrån praktikernas
perspektiv har inte ingått i vårt uppdrag. Hur projektet
har förankrats och tagits emot av tjänstemän på olika
nivåer inom de olika samverkande myndigheterna kommer därför inte redovisas i denna utvärderingsrapport.
De faktorer som kommer att kartläggas och ligga till
grund för utvärderingen är kvinnans;
ŠŠ
Bakgrund och nuvarande livssituation.
ŠŠ
Relation till gärningsmannen.
ŠŠ
Beskrivning av våldet och omständigheterna kring
polisanmälan.
ŠŠ
Förväntningar på och upplevelse av polisanmälan.
ŠŠ
Förväntningar på och upplevelse av brottsutredningen.
ŠŠ
Förväntningar på och upplevelse av polisens
bemötande.
ŠŠ
Behov av och upplevelse av erhållet psykosocialt stöd.
ŠŠ
Uppfattning om och upplevelse av myndighetssamverkan.
ŠŠ
Upplevelse av lokaler och syn på samlokalisering.
I regeringsuppdraget talar man om en rad olika faktorer
som är avgörande för ”ett gott resultat” i arbetet med
våldsutsatta kvinnor. Vad som är ett gott resultat, kommer
i denna utvärderingsrapport att vägledas av vad de våldsutsatta kvinnorna upplever som ett gott resultat. Det behöver
inte nödvändigtvis finnas en diskrepans mellan vad de i
studien berörda myndigheterna anser vara ett gott resultat
och vad de våldsutsatta kvinnorna anser vara ett gott resultat, men det kan heller inte uteslutas, varför det kan finnas
en analytisk poäng med att inte a priori förutsätta att ”det
goda resultatet” sammanfaller för alla medverkande parter
i en brottsutredning. För att kunna utvärdera projektet
är det därför viktigt att få en tydlig bild av både de våldsutsatta kvinnornas upplevelser och projektets syfte och
25
26
De brott som kommer vara aktuella i denna utvärderingsrapport avser
misshandel och fridskränkning.
28
1 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 10
2010-06-18 11.23
kapitel 1. inledning
mål, liksom de förväntningar och visioner som de inom
projektet medverkande myndigheterna har av vad som är
att betrakta som ”ett gott resultat”. Av betydelse för utvärderingen är också vad lagstiftning och polismyndighetens
interna normer definierar som ett ”gott resultat”.
När man talar om våld i nära relationer åsyftas vanligtvis mäns våld mot kvinnor som de har eller har haft
en nära relation med. Att vi väljer att tala om våldsutsatta
kvinnor, betyder inte att det endast är kvinnor som kan
falla inom ramen för en ”brottsofferkategori” inte heller
vill vi med vårt val av terminologi, förmedla en känsla av
exkludering för människor som inte faller inom ramen för
vår definition av våld i nära relationer. Att vi ändå väljer
att använda oss av begreppet ”våldsutsatta” kvinnor och
begreppet ”mäns våld mot kvinnor”, hör dels samman
med att våldet i ett historiskt och juridiskt perspektiv
länge talats om i könsneutrala termer, och därmed har
man också osynliggjort de patriarkala strukturer som är
verksamma i relationer där män slår kvinnor, att inte bryta med den könsneutrala terminologin, skulle riskera att
bagatellisera och medverka till ett osynliggörande av det
våld som riktas av män mot kvinnor. Valet av terminologi
har också varit avhängigt det faktum att vi i vårt urval
inte kunde finna andra parkonstellationer (t.ex. relationer
där kvinnan har utövat våld mot en närstående man eller
då parterna i den nära relationen varit av samma kön).
Våld i nära relationer – brottsbeskrivningar
I Sverige är våld olagligt. Det spelar ingen roll om det
begås av någon i familjen eller av en främling, om offret
är en vuxen eller ett barn, en man eller en kvinna. Straffen
hänvisar till omständigheterna kring brottet och gärningsmannen. Heder eller svartsjuka är exempelvis inte ett skäl
att få nedsatt straff. Våld i nära relationer är ett allvarligt
hot mot många människor, särskilt kvinnor och barn
och kan omfatta allt från kontroll till brutalt våld. Våldet
kan vara fysiskt, psykiskt eller sexuellt, men även utgöras
av upprepade kränkningar. De kvinnor som medverkar
i denna studie har anmält våld som har rubricerats som
grov kvinnofridskränkning och misshandel. Nedan följer
en beskrivning av dessa brott
Grov kvinnofridskränkning
Brottet grov kvinnofridskränkning tar främst sikte
på upprepade straffbara kränkningar som riktas mot
kvinnor. De upprepade och systematiska handlingarna,
som i och för sig kan vara bagatellartade, men genom
upprepningen har ansetts ha ett straffvärde eftersom de
anses leda till en kränkning eller till trakasserier.
Bestämmelserna om grov kvinnofridskränkning finns i
Brottsbalken 4:4a:1 st. och där föreskrivs att:
gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens
självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse, lägst
sex månader och högst sex år.
Har gärningarna som avses i första stycket begåtts
av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift
med eller som han bor eller har bott tillsammans med
under äktenskapsliknande förhållanden, skall i stället
dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff
(4:4a BrB).
Den brottsliga handlingen utgörs således av flera brottsliga
gärningar som samtidigt tas upp till domstolsbedömning.
Mellan dessa gärningar måste det finnas ett visst samband.
Dels måste gärningarna rymmas under någon av brottsbeskrivningarna i BrB 3, 4 eller 6 kap, det vill säga vara
handlingar som riktas mot kvinnans liv och hälsa, hennes
frihet och frid eller betraktas som ett sexualbrott. Gärningarna behöver emellertid inte vara av samma typ utan
kan variera mellan de olika brotten som definieras i BrB
kap. 3, 4 och 6.29 Däremot måste de rikta sig mot samma
offer. Offret måste vara en person som är en närstående
eller en tidigare närstående person. Om gärningsmannen
är en man och offret är en kvinna som denne är eller varit
gift med, eller som han bor eller har bott tillsammans
med under äktenskapsliknande förhållanden, ska stycke
två tillämpas, varvid brottet bedöms som grov kvinnofridskränkning.30 Vid bedömningen av om offret är en
närstående eller en tidigare närstående person är kravet
enligt proposition 1997/98:55 ”att gärningsmannen och
den kränkta bor eller har bott tillsammans”.
Utöver detta krävs att det är fråga om en upprepad
kränkning. De enskilda gärningarna bedöms alltså som
en helhet och sammanhålls av att var och en av de åtalade
gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av
brottsoffrets integritet.31 Hur många kränkande gärningar
som krävs för att kränkningen ska anses vara upprepad bör
enligt proposition 1997/98:55 bedömas med utgångspunkt i
gärningarnas karaktär. Ju allvarligare de enskilda gärningarna är, desto färre gärningar krävs för att kränkningen
ska anses som upprepad.32 En gärning som redan tidigare
har blivit lagförd kan inte lagföras på nytt som en del av
fridskränkningen. En sådan tidigare gärning kan emellertid
åberopas som belägg för att gärningsmannens handlande
har utgjort ett led i en upprepad kränkning av brottsoffrets
integritet.33 Dessutom krävs att alla brottsliga gärningar ska
ha skett under en viss begränsad tid. Den yttersta gränsen
för denna tid är preskriptionstiden för grov fridskränkning
som är tio år34. Ett långt tidsrum mellan de enskilda kränk-
Holmqvist m.fl.2005, s. 4:16f.
A.a
31
A.a, s. 4:18.
32
A.a, s. 4:19.
33
A.a, s. 4:19b.
34
BrB 35:1
29
30
Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6
kap. BrB mot en närstående eller tidigare närstående
person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led
i en upprepad kränkning av personens integritet och
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 1 1
Karin_100524_P.indd 11
2010-06-18 11.23
kapitel 1. inledning
ningarna kan dock medföra att rekvisitet ”gärningarna
utgjort led i en upprepad kränkning” inte uppfylls.35
Misshandel
Brottet misshandel tar sikte på handlingar där någon med
uppsåt tillfogar en annan person antingen kroppsskada,
sjukdom eller smärta. Med kroppsskada menas utöver
sår, svullnader, benbrott och ledskador också funktionsnedsättningar exempelvis förlamningar eller skador på
syn och hörsel. Men även annat kan omfattas av begreppet kroppsskada exempelvis att någon mot sin vilja får
håret avrakat. Begreppet sjukdom inbegriper både fysisk
och psykisk sjukdom och psykisk chock. Det förutsätts
således inte att smärta har tillfogats den andra personen
för att kroppsskada och sjukdom ska anses föreligga.
Med begreppet smärta avses inte alltför obetydligt fysiskt
lidande på grund av en kroppslig störning. Misshandel
föreligger också om någon har försatts i vanmakt. Den
kan röra sig om en fullständig eller partiell förlamning
eller bedövning av en persons kropp. Handlingar som
anses utgöra misshandel kan ske på olika sätt, med eller
utan vapen och tillhyggen eller annat yttre våld men
också genom förgiftning eller skrämsel. Svårare former
av psykisk påverkan ska med andra ord också falla under
rubriceringen misshandel. Misshandelsbrottet har i BrB
uppdelats i tre svårighetsgrader. Ringa, normalgrad och
grov misshandel.
Normalgraden och de ringa fallen av misshandel regleras i BrB 3:5. Där föreskrivs att:
Den som tillfogar en annan person kroppsskada,
sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne
i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för
misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader
(BrB 3:5).
Skillnaden mellan ringa misshandel och misshandel är
inte statisk eftersom hänsyn ska tas till samtliga omständigheter i målet36.
De grova fallen av misshandel regleras i BrB 3:6. Där
föreskrivs att:
Är brott som i 5 § att anse som grovt, skall för grov
misshandel dömas till fängelse, lägst ett och högst tio år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall
särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om
gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet
eller råhet.
Om misshandeln är att betrakta som grov (till skillnad
från ringa misshandel eller misshandel av normalgrad)
bedöms genom att hänsyn tas till samtliga omständigheter vid brottet, exempelvis om gärningen var livsfarlig, om
offret tillfogats svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom,
om gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet eller
råhet. Det kan exempelvis röra sig om situationer där
vapen har använts eller då flera tillsammans har misshandlat en person eller att någon har fortsatt att sparka
eller slå trots att offret är försvarslöst.37 Att misshandeln
riktas mot en havande kvinna eller nära anhörig ses i regel
som försvårande omständigheter. När sådan misshandel
förekommer vid upprepade tillfällen och under brutala
former finns ofta skäl att anse att gärningsmannen har
visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Vid kvinnomisshandel består våldet ofta av örfilar, knytnävsslag och
sparkar. De synliga skadorna är vanligtvis begränsade
till blåmärken, svullnader, frakturer och mindre tandskador. Pågår misshandeln under en längre tid eller om den
utgör ett led i upprepade och allvarliga övergrepp anses
den vara brutal men det försvårande momentet ligger i
integritetskränkningen och i att våldet ofta är psykiskt
nedbrytande. Av vikt är också om våldet är oprovocerat
och långvarigt och att det riktar sig mot personer som i
regel är fysiskt svagare eller skyddslösa38.
Disposition och läsanvisningar
Den fortsatta framställningen av utvärderingen ser ut på
följande sätt. I nästkommande kapitel (2) redogör vi för
teori. Utvärderingen berör olika delar och nivåer av vårt
samhälle, varför flera olika teoretiska utgångspunkter
används för att belysa detta förhållande. I kapitel (3) redogör vi för metod, tillvägagångssätt samt etiska överväganden. Därefter i kapitel (4) går vi över till att framställa
det empiriska materialet. I detta kapitel, som kan sägas
utgöra utvärderingens ”hjärta” presenteras det empiriska
materialet utifrån olika teman. Parallellt med redogörelsen av materialet sker en analys. I kapitel fem (5) gör vi en
sammanfattning av materialet som knyter an till de frågor
som utvärderingen avser besvara. Detta kapitel avslutas
med en lista över överväganden där vi utifrån kvinnornas
berättelser resonerar kring utvecklings- och förbättringsmöjligheter.
37 38 Holmqvist m.fl. 2005, s. 3:27f.
A.a.
Holmqvist m.fl. 2005, s. 4:16f.
I NJA 1967 s. 237 förklarades ett knytnävsslag mot munnen vara ”icke ringa
misshandel”. I detta fall omfattade skadan ett sår på insidan av underläppen
som måste sys ihop med tre stygn. Dessutom var misshandeln oprovocerad.
35
36 1 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 12
2010-06-18 11.23
Kaptitel 2. Teori
Kapitel 2. Teori
Våld i nära relationer
Att närma sig en förståelse av våld i nära relationer,
kräver en öppenhet och en ödmjukhet inför människors
erfarenheter av våld. Vidare måste en förståelse av våld,
för att inte riskera att bli begränsande och komplexitetsreducerande, beakta såväl kön som klass och etnicitet såsom
viktiga analyskategorier.
För att förstå våld i nära relationer, måste vi också
problematisera och synliggöra den kontext där våldet äger
rum – i en intim relation. Svårigheterna att tala om våld i
nära relationer hör bland annat ihop med det svåra med
att förena det oförenliga. I vår föreställning om kärleken
finns inte våldet med, och de kan till och med anses vara
varandra uteslutande. I Stina Jeffners studie, Liksom
våldtäkt typ, berättar en tjej: han tog nästan till våld…det
var inte direkt att han försökte utföra en våldtäkt eller nåt
sånt, utan det var mer att han blev sur.39 Men efter det som
hade hänt, berättar hon om hur mycket hon ändå tycker
om honom, det var ju det som var det krångliga. Det blir
väldigt svårt att förstå och tolka det som har skett i termer
av våld, eftersom det skedde inom en relation och av en
person som hon hyste känslor för.
Så vad händer då någon erfar övergrepp, våld och
kränkningar av en person som förväntas vara någon
som skall visa en omtanke och kärlek? I en kärleksrelation bekräftar vi varandra, och vi ser oss själva genom
den andres blick. Om denna bekräftelse successivt börjar
ta sig negativa uttryck, blir det problematiskt att förena
bilden av kärlek och det psykiska och fysiska våldet, för
hur ska jag tolka det som sker och hur ska jag se på mig
själv och den sociala relationen i denna kontext? Vilka
alternativa förklaringar har jag att tillgå för att begripliggöra det? Om vi dessutom lägger till den omständigheten
att andra sociala relationer förvägras mig och att jag
därmed får en begränsad uppsättning av relationer där
mitt jag kan speglas i andra människors ögon, har vi en
situation där mannen får oerhört stor makt i skapandet av
min självbild.
Eva Lundgren talar om våldets normaliseringsprocess,
en process där båda parter i relationen successivt normaliserar våldet. Våldet förminskas och värdet av positiva
handlingar tillmäts ett allt större värde, dessa handlingar
blir för henne särskilt positiva eftersom de saknar våld.40
Samma sak kan gälla även för barn i relationer där det
39
40
Jeffner 1998, s. 191.
Lundgren 2004.
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 1 3
Karin_100524_P.indd 13
2010-06-18 11.23
Kaptitel 2. Teori
förekommer våld. I Åsa Källström Caters studie om,
barns beskrivningar och tolkningar av pappas våld, beskriver ett barn sin pappas goda sidor, men kriterierna för att
vara en bra pappa är lågt ställda och barnets beskrivning
av pappan visar på hur frånvaron av våld, blir ett tillräckligt kriterium för att han ska betraktas som snäll.
Min pappa är snäll, som fäder generellt är, eftersom
han, som de köper godis och saker och tittar på tv. Våld
är att vara dum. Man är snäll om man inte är dum.41
Normaliseringsprocessen är enligt Eva Lundgren en
nedbrytningsprocess. För att förstå varför en våldsam
relation kan leva vidare, varför kvinnan inte går vid
första slaget är det viktigt att synliggöra att det är en process, nedbrytningen sker gradvis och det finns oftast ett
växelspel mellan våld och värme. Vidare innebär våldets
normaliseringsprocess att kvinnan internaliserar våldet
och att kvinnan successivt tar över mannens värderingar
av henne liksom av våldets orsak. Hennes självkänsla
krymper och vanliga inslag är att mannen kontrollerar
och isolerar kvinnan. Genom att begränsa kvinnans
sociala kontakter, försvinner också den omvärld som
skulle kunna ge henne alternativa bilder och tolkningar
av situationen, relationen och mannens våld, vilket ytterligare stärker mannens position och tolkningsföreträde.
Mannens tolkning av situationen utmärks av att våldet
minimeras och avdramatiseras, men också av att kvinnans agerande på olika sätt framställs som orsaken till
mannens agerande. Kvinnans agerande kan av mannen
beskrivas i termer av provokationer, missbruk, sexuell
vidlyftighet, otrohet och så vidare, vilket gör att ansvaret
för våldet inte blir hans utan hennes. Eftersom ansvaret
läggs på kvinnan, skapas också tron om att det finns
utrymme för kvinnan att finna alternativa beteenden och
strategier i syfte att undvika ytterligare våld. Genom att
inte slå så hårt i dörren, genom att åka direkt hem från
jobbet, genom att inte prata med andra män på fester och
så vidare, utarbetar kvinnan olika strategier för att undkomma våld, med följden att hennes handlingsutrymme
successivt minskar.
Våldet kan ta sig väldigt olika uttryck och kan vara
såväl direkt som indirekt, psykiskt som fysiskt. Fysiskt
våld och hot om våld kan riktas mot henne, mot barnen,
mot möbler, mot hennes djur eller mot anhöriga. Våldet
behöver inte heller alltid vara uttalat, utan kan ”ligga i
luften” och mannen kan upplevas som en tickande bomb
som hon aldrig vet om eller när den skall utlösas. Det är
vanligt att mannen utövar en kombination av olika former
av våld och kontroll, som i sin tur förstärker varandra.42
Det finns t.ex. forskning som visar att, ju mer våld pappan
använt desto mindre sannolikhet att han betalar extra
kostnader och underhåll i tid, olika våldsformer samverkar således med varandra.43
Ekonomiskt våld, då mannen med ekonomiska
styrmedel på olika sätt begränsar och kontrollerar kvinnans handlingsutrymme, är en form av våld som inte har
givits särskilt stor uppmärksamhet. Det är inte självklart
att sammanlänka ekonomiskt våld med andra former
av våld, men synliggör vi inte dess samband kan vi inte
heller få kunskap om vilka konsekvenser det kan få för
kvinnor och barn som till följd av våld, lever under starkt
begränsade och kontrollerade materiella och ekonomiska
resurser. Fernqvist & Näsman skriver att ekonomiskt
våld, liksom mäns övriga våld mot kvinnor måste förstås
mot bakgrund av en generell könad maktstruktur, som
bland annat ger upphov till ekonomisk ojämlikhet mellan
kvinnor och män.44 Att påverka ekonomin är en av flera
strategier som män kan använda sig av i syfte att kontrollera kvinnan de lever med. Det kan handla om att rent
fysiskt ta pengar, bankkonton och andra tillgångar, att
hindra kvinnan från att arbeta, förstöra kvinnans eller
barnens egendom m.m. men det kan också röra sig om
mer subtila former av kontroll såsom att inte betala ut
underhåll, övervaka inköp, neka henne information om
hushållets ekonomi och ekonomiska beslut osv. 45 Fernqvist & Näsman skiljer mellan direkt och indirekt våld,
där indirekt våld t.ex. kan vara de ekonomiska konsekvenser som uppstår till följd av annat våld, såsom kostnader
för läkarvård eller förlust av arbete och arbetsinkomst.
Barns upplevelser av våld i hemmet
De senaste tio åren har barns utsatthet i familjer där det
förekommer våld synliggjorts och lyfts fram. Forskningen
om våldsutsatta kvinnor och barn visar att barnen i
familjer där det finns våld, på olika sätt erfar våldet och är
medvetna om det våld som äger rum.46 Barn kan uppleva
direkt fysiskt våld genom att de själva blir slagna och
hotade, men de kan också uppleva fysiskt våld indirekt,
genom att se eller höra när mamma blir slagen eller
genom att möta konsekvenserna av våldet såsom sönderslagna möbler eller blåmärken som modern fått till följd av
misshandeln. Termen att bevittna våld, har kritiserats, då
det lätt kan leda tankarna till att det endast handlar om
att bevittna våldet såsom en utomstående betraktare. En
sådan association är djupt olycklig då den osynliggör det
faktum att barnet lever med våldet i dess omedelbara närhet. Det finns många olika aspekter av denna komplexitet
som förtjänar att lyftas fram, för att visa på vikten av att
inta ett holistiskt perspektiv på våld i nära relationer, där
man inkluderar och synliggör alla i familjen, såväl vuxna
som barn.
Fernqvist & Näsman 2008, s. 163.
A.a. s. 160.
45
A.a. s.162.
46
se t.ex. antologin Barns röster om våld, av Maria Eriksson mfl. 2008.
43
44
41
42
Källström 2008, s 63.
Lundgren 2004.
1 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 14
2010-06-18 11.23
Kaptitel 2. Teori
Barns upplevelser av våld kan inte likt ett brottsrekvisit,
skildras såsom en i tid och rum avgränsad fysisk handling.47 Att ges möjlighet att kommunicera våldet, är viktigt
för att barn ska kunna tolka och förstå sina erfarenheter.48
Våld i nära relationer är ofta tabubelagt, något man inte
talar högt om, vilket gör att barnet inte får sina erfarenheter beaktade och tagna på allvar.49 De kulturella tabun
som omgärdar våld i nära relationer hör samman med
de heteronormativa ideal som kärnfamiljen vilar på. De
normer och förväntningar som är knutna till kärnfamiljen, blir en ”karta” att förhålla sig till och det kan därmed
uppstå svårigheter med att förena den generella normen
med den egna erfarenheten. Egna erfarenheter av våld i
familjen kan också komma att normaliseras. Barnen som
upplever våld i familjen, kan skapa sig en bild av att relationer kan fortgå trots våldet. Föräldrarnas sätt att hantera våldssituationer och relationerna inom familjen blir
en manual för barnen. Barnen behöver inte nödvändigtvis
acceptera eller samtycka till, men föräldrarnas relation är
än dock något som de alltid kommer att förhålla sig till,
som barn och så småningom som vuxna.
För att undvika traumatisering, framtida viktimisering
och normalisering av våld i nära relationer, är det viktigt
att inta ett holistiskt perspektiv, där man alltid synliggör
barnen och barnens rätt att leva i en familj utan våld.50
Begreppet offer
Kvinnor som utsatts för våld i en nära relation, har mycket
tack vare kvinnorörelsen, kommit att synliggöras som
offer. Kampen om synliggörandet av mäns våld mot
kvinnor som ett samhällsproblem och inte som en familjeangelägenhet51, började redan under 1950-talet, men det
var först under 1970-talet som debatten tog fart på allvar
Barns upplevelser av våld kan vara något helt annat än den vuxnes.
I Katarina Weinehalls studie: Att växa upp i våldets närhet, berättar en flicka
”Det är inget bråk hemma hos mig. (…) Det var bara den gången.” Samtidigt
berättar flickan att ” Mamma och jag ser ju i hans ögon när han blir så där
och då vågar vi inte göra nåt fel, så det blir som han vill.” (Weinehall 1997:4041 i antologin Barns röster om våld. Red Eriksson mfl. 2008:67) Flickans
berättelse visar hur en våldsincident kan prägla den fortsatta vardagen i flera
år efteråt. För denna flicka finns en medvetenhet om vad pappan är kapabel
till och rädslan för vad som kan hända lever kvar, vilket styr såväl hennes som
mammans handlingsutrymme.
48
Källström Cater 2008, s. 65.
49
Eriksson 2008, s 14.
50
Vi har i vår studie kommit fram till att ett ensidigt fokus på kvinnans situation skulle kunna innebära ett osynliggörande av att våldet också drabbar
barnen, därför har vi i mötet med de våldsutsatta kvinnorna t.ex. frågat om
de har barn, om barnen har sett eller hört något, hur barnens relation till
mannen ser ut m.m. Även tonårsbarn och vuxna barns reaktioner har varit en
viktig del av våra diskussioner.
51
När våld mot kvinnor betraktades som en familjeangelägenhet, var polisens
roll snarare att medla och man talade i termer av lägenhetsbråk, snarare
än om mäns våld mot kvinnor. På 1970- talet såg statistiken i Stockholms
polisdistrikt under 2 månader ut som så att av 351 utryckningar på så kallade
lägenhetsbråk, blev 5 % klassificerade som misshandel eller olaga hot medan
närmare 70 % aldrig blev dokumenterade. Snare 1993, s. 137.
47
och även om debatten har gått i vågor sedan dess, så är
den fortfarande aktuell.52 Ett första steg var att kvinnor
utsatta för våld skulle erkännas offerstatus. Efter hand har
man emellertid kommit att uppfatta brottsofferbegreppet
som alltmer problematiskt, då det förknippats med passivitet, svaghet, maktlöshet etc. Försök har gjorts att bryta
med den stigmatisering som offerbegreppet medfört, dels
genom att skapa nya innebörder och dels genom att introducera nya begrepp, såsom överlevare. Överlevare fick stå
som bärare av andra värden och förknippades med styrka,
kontroll, makt ilska, motstånd, frihet från skuldkänslor.
Problemet var bara att offerdiskursen levde kvar parallellt
med idén om överlevaren, och som en oavsedd konsekvens
kom de två begreppen att ställas emot varandra såsom ett
motsatspar. Verkligheten är kanske många gånger snarare
att betrakta som en process över tid, där en och samma
person kan vara såväl offer som överlevare.53
Inom den rättsliga diskursen har begreppet offer givits
olika innebörd i olika kontexter och är inte närmare
definierat i lagstiftningen. Offerbegreppet omnämns i lagen
om Brottsofferfond (1994:419) och i instruktionen för Brottsoffermyndigheten (1994:572) men den juridiska termen som
används för personer som utsatts för brott är ’målsägande’
och regleras i rättegångsbalken ( RB 20 kap. 8 §).54
Vi kommer att använda termen brottsoffer, i en något
mer utvidgad betydelse än vad som vanligtvis åsyftas.
Dels kommer vi att utgå från den mer gängse definitionen att ett brottsoffer är en person har blivit utsatt för en
brottslig handling, men vi kommer även att inkludera en
brottsofferdefinition som inrymmer en persons upplevelse
av att vara utsatt för ett brott, vilket innebär att vi inte
förutsätter en i lag föreskriven brottsbeskrivning för den
handling som har ägt rum. Att vi använder den enskilda
individens upplevelse som grund för vår definition, beror
på att den enskilda aktören inte kan förväntas besitta
kunskap om gällande lagstiftning, såsom ett visst brotts
rekvisit.
Vi menar också att det är viktigt att medvetandegöra
åtskillnaden mellan law in books och law in action, det
vill säga, det faktum att det alltid sker en tolkning av
lagtexten och att tolkningar aldrig är fria från normer
och värden. Offerbegreppet blir emellertid i vår diskussion också en analytisk kategori. Offerbegreppet är en
social konstruktion och som sådan öppen för tolkning.
Det är inget objektivt givet, utan beroende av en kollektiv
definitionsprocess. Det är således själva processen som
leder fram till definitionen som är det intressanta.55 Att
inkludera även en i juridiska termer, mer strikt definition
av vem som är att betrakta som ett brottsoffer, är viktigt
eftersom det speglar ”dagens” offerdiskurs, men också
Se t.ex. Nilsson (2009).
Kelly mfl. 1996, s. 92.
54
Rikspolisstyrelsen 2001:1, s. 5.
55
Andersson & Lundberg 2001, s. 64.
52
53
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 1 5
Karin_100524_P.indd 15
2010-06-18 11.23
Kaptitel 2. Teori
dess förutsättning, en kriminalitetsdiskurs. Annorlunda
uttryckt, för att vara ett brottsoffer, måste man ha utsatts
för ett brott, och därmed aktualiseras frågan om vad som
är ett brott. Nils Christie skriver:
Kriminalitet finns inte som en stabil enhet. Men därför,
precis därför, är kriminalitetsbegreppet sällsynt väl skickat
för kontrollsyften. Begreppet är som en svamp. Det kan
absorbera en hel rad handlingar – och människor – när
förhållandena läggs till rätta för ändamålet. Men svampen
kan också göras mindre innehållsrik, när detta är gynnsamt för dem som håller i svampen… Kriminalitet är ett
begrepp som står fritt för var och en att begagna. Utmaningen består i att förstå användningen av begreppet innanför olika typer av samhällssystem, för att man därefter ska
kunna värdera både användningen och användarna.56
Samma resonemang kan appliceras på begreppet offer.
Vem som betraktas som ett brottsoffer är inte givet, varken
över tid eller rum, utan det styrs av omgärdande normer,
normer som skapas genom mänsklig interaktion. Fram
till 1965 var t.ex. våldtäkt inom äktenskapet inget brott,
eftersom det saknades lagstöd. Att våldta sin hustru, var i
juridisk mening ingen kriminell handling, och frågan blir
då, var inte de kvinnor som blev våldtagna av sin man att
betrakta som brottsoffer? Idag svarar vi alla givetvis ja
på den frågan. För att inte riskera att osynliggöra olika
former av våld, och olika kvinnors erfarenheter, vill vi
därför öppna upp för en bredare definition och tolkning
av offerbegreppet. Att vara ett offer kan vara relaterat till
en brottslig gärning, men behöver inte vara det.
Att kvalificera sig som offer
När vi försöker konstruera ett problem, strävar vi efter
en förståelse av vad som har ägt rum, vem som har gjort
vad, mot vem och varför? I denna strävan efter att förstå,
utgår vi ofta från oss själva, på gott och ont. Att bemöta
andra såsom jag själv skulle ha velat bli bemött, är många
gånger en god vägledning i mötet med människor och
central för vår förmåga att känna empati med andra, men
detta förhållningssätt förutsätter samtidigt att vi försöker föreställa oss hur den andre känner och tänker mot
bakgrund av dennes erfarenhetsbakgrund, något som kan
vara svårt om den andres erfarenheter skiljer sig mycket åt
från våra egna.57 Enligt McShane & Williams präglas bilden av vem som är ett offer av en medelklass symbolism:
Removed from the reality of crime as an endemic
feature of American life, most middle-class citizens
can only understand crime, and their own victimization, as irrational, senseless phenomena…They cannot
56
57
Christie, 2005, s. 10.
Knutsson & Granér 2001, s. 34.
appreciate crime as a major contributor to underground economy, a relief from the frustrations of living
without means in a property-oriented society, or even
as a form of excitement. For the middleclass, the victim
and offender are part of a strict dichotomy, a mutually exclusive set of categories. The offender cannot
be viewed as victim, nor can the victim be viewed as
offender.58
Av regeringsformens andra paragraf framgår att ”Den
offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet
och värdighet” (RF 1 kap 2 §). Detta innebär att det är
det faktum att vi är människor som avgör vårt värde, inte
våra handlingar. Våldsverkaren, missbrukaren och den
prostituerade skall ha samma värde och rätt att få sin
värdighet respekterad som flerbarnsmamman, nobelpristagaren eller den enskilde polisen59.
Den i grundlagen stadgade rätten till lika värde, är
tyvärr många gånger svår att efterleva, då människan har
en tendens att kategorisera och värdera andra människor.
I en av statens offentliga utredningar från 1992 för man en
diskussion om bedömningen av kränkningsersättning till
offer för sexualbrott, man konstaterar då att: När det gäller prostituerade kvinnor är situationen oftast annorlunda.
De är vana vid att ha samlag med olika män och att befinna
sig i situationer som för icke prostituerade kvinnor skulle
kännas mycket främmande och förnedrande. De värnar inte
om sin personliga integritet i samma mån som kvinnor i
allmänhet60.
Hur författaren tänker sig att detta bedömningsförfarande är förenligt med alla människors lika värde, ter sig
något besynnerligt, och tyvärr finns det också exempel på
hur myndigheter tycks ha vägletts av denna bedömningsgrund. I rapporten, respektera mig! handbok för yrkesverksamma om våldsutsatta kvinnor i missbruk,61 skriver
man t.ex. om hur brottsoffermyndigheten har minskat
eller dragit tillbaka skadestånd till kvinnor som utsatts för
våld, med hänvisning till att de själva, genom sitt missbruk, har försatt sig i situationen.62
Det ideala offret
Nils Christie talar om ”det ideala offret” och ”den
ideala gärningsmannen”, ett motsatspar som är intimt
sammanlänkade genom att de förutsätter den andres
existens och de förstärker också varandra. Det idealiska
offret karakteriseras av (1) svaghet, sjuka, gamla, barn
Mc Shane & Williams 1992.
Knutsson & Granér 2001, s. 22.
60
SOU 1992:84, s 293f.
61
Handboken gavs ut 2008 av Malmö stad och är en del i projektet Bättre boende
för hemlösa missbrukande kvinnor i Malmö. Projektet arbetar bland annat med
att synliggöra och förbättra stödet för våldsutsatta kvinnor med ett pågående
missbruk. Handboken har författats av Helmersson & Mulabdi (2008).
62
Sveriges Radio (2006).
58
59
1 6 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 16
2010-06-18 11.23
Kaptitel 2. Teori
passar således väldigt bra som idealiska offer (2) respektabilitet, offret är upptaget av ett respektabelt projekt,
t.ex. tar hand om någon (3) befinner sig på en plats som
hon inte kan klandras för, t.ex. på en gata under dagtid
(4) gärningsmannen är stor och ond samt (5) gärningsmannen är okänd och har ingen personlig relation till
offret.63 Vi skulle vilja addera ytterligare några karakteristika för bilden av det ideala offret, såsom offrets
agerande i situationen, om hon handlade rationellt,
t.ex. uppvisade rationella strategier på att undkomma
den brottsliga handlingen hon blir utsatt för64, men
även agerandet efter det att hon varit utsatt för brottet,
kan komma att vägas in i bedömningen av om hon kan
kvalificera sig som ett idealiskt offer.65 Offret bör ha synliga skador, uppvisa rädsla66 och ha en uttrycklig vilja
att undkomma upprepad viktimisering. Vidare bör det
ideala offret uttrycka tacksamhet gentemot de myndighetsrepresentanter hon möter.
Jag menar, man kommer in där (i kvinnans bostad)
och hon är bara så där (håller upp handen framför sig
som ett stopptecken) och vill inte ha med oss och göra,
jag menar varför ringde hon oss, varför ska vi komma
dit när hon ändå inte vill snacka. Vill hon inte ha vår
hjälp så, så får hon skylla sig själv.67
Man kan ju säga som så, att det är ju inte det roligaste
som finns om de bara är otrevliga. Det finns ju andra då
man hellre hjälper, som kanske är lite mer tacksamma
när man kommer….68
Konstruktionen av det idealiska offret är på många
sätt problematisk, eftersom de flesta som utsättas för
brott inte passar in på de kriterier som associeras med
det idealiska offret. Denna offerkonstruktion skapar en
exkludering som kan få långtgående konsekvenser för
den som blivit utsatt för brott, genom att inte bli trodd, ej
betraktad som trovärdig, ej berättigad till socialt och ekonomiskt stöd, och inte erhålla moralisk upprättelse. Det
kan vara svårt att verbalisera sin rädsla och det man har
upplevt, varför det är viktigt att bemöta människor som
utsatts för brott på ett bra sätt. Vad som upplevs som ett
bra sätt kan givetvis variera från person till person, men
enligt Lindgren och Lagerbäck är det viktigt att man inte
avpersonifierar brottsoffret eller förhåller sig avvisande
eller nonchalant, eftersom man därmed riskerar att tysta
brottsoffret.69 Vidare har forskning visat på att reaktio-
ner på rädsla kan ta sig olika uttryck, bland annat kan
rädsla göra så att man ”fryser” sina känslor”, vilket kan
ge intrycket av att kvinnan är lugn och oberörd. Det är
heller inte ovanligt att olika försvarsmekanismer aktiveras
i samband med den ångest som våldet och kränkningarna
medför, såsom förträngning av de jobbigaste händelserna,
vilket kan påverka kvinnans förmåga att återge vad som
har hänt.70 Hon kanske lever med eller har en känslomässig bindning till gärningsmannen, hon kanske inte
vill beskriva sig själv som förtryckt eller som en passiv
mottagare av våld, ej heller bli betraktad som så. Vidare
har hon kanske själv brukat våld, i självförsvar eller i ilska
eller både och, eller också kanske hon har ett missbruk,
de kanske har gemensamma barn, hennes gärningsman är
kanske i andras ögon inte stor och ond, osv.
Det ideala offret är bara en konstruktion, en abstraktion, som inte ger utrymme för den komplexitet som verkligheten inrymmer, den blir således bara en chimär, mot
vilken den enskilde individens erfarenheter ska mätas.
Med en offerkonstruktion, där individen för att kvalificera sig som det ideala offret, måste underkasta sig vissa
givna karakteristika, riskerar de verkliga offrens erfarenheter att döljas, bagatelliseras eller stigmatiseras.
Det ideala offret förutsätter en ”idealisk gärningsman”,
en främmande person på avstånd, en slags icke-person,
någon som vi själva aldrig behöver vara rädda för att
identifiera oss själva med. Därför måste den idealiske gärningsmannen konstrueras som ond, oberäknelig, med oförklarliga och oförlåtliga motiv till sina gärningar. Christie
exemplifierar med bilden av knarklangaren, som en cynisk
man som bara för profitens skull handlar med farliga droger och utnyttjar alla som kommer i dess väg. Problemet
är att verkligheten är en annan, där knarklangaren ofta
själv är offer för missbruk och där den sociala bakgrunden
många gånger kantats av social utsatthet, men för att vinna
politiska poänger i syfte att driva igenom straffskärpning
är det dock mera tacksamt att använda sig av den idealiske
gärningsmannen71. Våra lagar är utformade på ett sätt som
ska garantera alla människor lika värde, men den juridiska
tillämpningen äger rum i ett institutionellt sammanhang,
där normer, värderingar, praxis och oskrivna regler
präglar människors möten.72 Christian Diesen beskriver
till exempel hur invandrare i gemen i högre utsträckning
än svensken i gemen utsätts för misstänksamhet och det
är även större sannolikhet att en invandrare blir oskyldigt
SOU 1995:60 refererad till i BRÅ rapport 2008:25 s. 58.
Christie 2001, s. 55ff.
72
Sarnecki 2006, s. 5.
70
71
Christie 2001, s. 48.
Se t.ex. rättens argumentation i det så kallade Södertäljemålet NJA 1997 s 538.
65
Se t.ex. Lundberg (2001) om polisers inställning till kvinnor som tar tillbaka
sin anmälan, eller som väljer att fortsätta sin relation med gärningsmannen.
66
Christie 2001:57.
67
Lundberg 2001, s. 66.
68
A.a. s. 59.
69
Lindgren och Lagerbäck 1996, refererad till i BRÅ rapport 2008:25 s. 58.
63
64
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 1 7
Karin_100524_P.indd 17
2010-06-18 11.23
Kaptitel 2. Teori
misstänkt. En viss folkgrupp kan t.ex. förknippas med en
viss brottslighet. I de fall då dessa fördomar bekräftas av
de erfarenheter man gör, förstärks fördomarna, vilket i sin
tur leder till en kollektiv misstro, där en hel folkgrupp kan
betraktas som en potentiell misstänkt.73
Bilden av förövaren härleder således snarare tankarna
till ”de andra”; missbrukare, ungdomar på glid, invandrare
och kriminellt belastade personer. Frågan om vem som
blir förövare är emellertid alldeles för komplex för att låta
sig inrymmas i kategoriseringar som finner sin näring i
stereotyper och fördomar. Alison Phipps betonar vikten av
att utmana föreställningar om förövaren som en man med
arbetarklassbakgrund. Phipps menar att även om det finns
studier som visar hur våld ingår som en central komponent
i ett manligt identitetsskapande för den unga, vita arbetarklassen i England74 så innebär ett alltför ensidigt fokus
på arbetarklassens män såsom mer benägna att utöva
våld och sexualiserat våld, att stereotyper och fördomar
förstärks och döljer också det faktum att våld utövas av
män med varierande klassbakgrund. Studier har t.ex. visat
på en förekomst av sexualiserat våld bland studenter med
medelklassbakgrund i USA. Förövaren ifråga om våld
och sexualiserat våld mot kvinnor återfinns i alla sociala
klasser, men däremot är det mer sannolikt att män med
arbetarklass bakgrund blir arresterade, åtalade, dömda och
att de tilldöms i högre utsträckning hårdare straff.75
Enligt Malin Åkerström sker det i tolkningen av vad
som är att betrakta som våld, ett gränssättningsarbete
som involverar kategoriseringar av människor, snarare
än själva händelsen. Åkerström beskriver i artikeln ”Det
gicks bärsärkagång, nedtoning av våld på sjukhem” hur
våld som begås av en äldre och handikappad person, gör
att personalen har svårt för att beskriva det som sker i
termer av våld. En av informanterna i studien svarar på
frågan om huruvida det är våld när det är åldringar som
slåss: Nej om en 80-årig gammal gubbe skulle klippa till
mig eller så hade jag nog inte, ja jag hade ju sagt till honom,
’vad gör du?’ Men jag hade ju inte blivit så som jag kan bli
om en 40-årig berusad man klipper till mig. Det är en annan
sak. Eller en ung kille eller nåt sånt, eller en full tjej. Men
inte en gammal, nej, det kallar jag inte för våld.76
Genom att undvika ordet våld och ersätta det med
andra ord såsom örfilar, nyp, slag, förmildras handlingarna77. Avdramatiseringen av våld sker också genom att
man berättar i passiv form om det inträffade. Ett annat
sätta att avdramatisera handlingen är genom att beskriva
det i allmänna termer samt genom att beskriva händelsen
i humoristiska termer, till exempel Männen är ofta sådär
burdusa, slår ut och knuffar till, och boxas. Men kvinnorna
dom rivs och knips och drar i håret (skratt)78.
De tolkningar och förståelseramar som omger de
äldres aggressivitet utgörs av att de är äldre, inte förstår
vad de gör, sjukdom och att de saknar sina anhöriga.
När man konstruerar det ideala offret och den ideala
gärningsmannen, så dramatiseras såväl det våld som
offret utsatts för som förövarens agerande och förövarens
inneboende ondska. I Åkerströms studie finner vi istället
att såväl våldet som förövaren avdramatiseras. Informanterna i Åkerströms studie valde ord som farbror eller
gubbe när de beskrev de äldre och skilde därmed ut dem
som avvikande från gängse uppfattning om vem som
är gärningsmannen eller förövaren. Det var således inte
den ideala gärningsmannen, den unge busen, fyllot eller
missbrukaren. Åkerström menar att personalen tolkar
motiven och handlingen på ett sätt som både begripliggör
och normaliserar våldet men som samtidigt ger våldet ett
moraliskt berättigande.79
Malin Åkerströms studie är ett exempel på hur våld,
eller snarare vad vi betraktar som våld, är beroende av
den sociala, historiska och kulturella kontexten. Dess
kontext gör att vi ger våldet en mening, i betydelsen en
handling laddad med innehåll och avsikter, en handling
som inte enbart blir ett uttryck för en fysisk manifestation, utan en handling som också ger uttryck för en
kultur, ett sammanhang som sträcker sig längre en den
enskilda handlingen.80
Vad som betraktas som våld är inte givet, varken över
tid eller i rum. Relationen inom vilken en viss våldshandling äger rum, är beroende av normer, vilka i sin tur är
avhängiga de sociala och kulturella föreställningar som
vi omges av.
Diesen 2006, s. 18. Diesen menar att det finns en negativ särbehandling av
invandrare (här definierade som personer med utomeuropeisk bakgrund),
över hela rättskedjan och alla skeden av processen, men den är mest tydlig hos
polisen. I denna konklusion har Diesen uteslutit brott som begås inom samma
folkgrupp, d.v.s. då både förövare och brottsoffer är invandrare (Diesen 2006,
s. 211).
74
Johnson 2001, Messerschmidt, 1999.
75
Phipps, 2009, s. 2
76
Åkerström 2000, s. 301.
77
73
A.a. s. 302.
A.a. s. 304.
79
A.a. s. 307.
80
Österberg & Lindstedt Cronberg (red), 2004.
78
1 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 18
2010-06-18 11.23
Kaptitel 2. Teori
Aktörerna – Polis, åklagare och socialtjänst
Polisen – en del av en rättskedja
Bland de grundläggande tankarna om mänskliga rättigheter, finner vi att våra rättsvårdande myndigheter
ska arbeta på ett sätt som inte medför en andra viktimisering, dvs. agerar på ett sätt som förvärrar situationen
för brottsoffret, såsom att till exempel dröja med beslut
eller vara byråkratiska, ha dåligt samarbete sinsemellan.81
Rättsväsendets olika aktörer ska enligt medborgarperspektivet82 arbeta utifrån ett rättskedjeperspektiv. Detta
betyder att även om olika rättsvårdande instanser har
en inbördes rollfördelning, så är alla beroende av varandras verksamhet för att kunna möta och tillgodose den
enskilde medborgarens krav på trygghet och minskad
brottslighet i samhället. Rättskedjeperspektivet skall
genomsyra hela den rättsliga processen, från brottsanmälan till lagföring. Tanken som ligger till grund för rättskedjeperspektivet är att en kedja aldrig är starkare än dess
svagaste länk.83 Vikten av att myndigheter samverkar för
att skapa kvinnofrid har betonats ända sedan 1970 talet.
Man startade olika samordningsprojekt och utvecklade
nya arbetsformer för interaktion mellan myndigheter i
syfte att finna nya och bättre vägar att stödja individen på.
Under 1980-talet började man även med att i lag reglera
olika myndigheters skyldighet att interagera med varandra och det omgivande samhället, exempelvis infördes
en generell bestämmelse om myndigheters skyldighet att
samverka i förvaltningslagen (FL) § 684 som syftade till
att underlätta såväl enskilda kontakter med myndigheter
som kontakter mellan myndigheter.85 Det infördes också
bestämmelser om samverkan i socialtjänstlagen (SoL)86
där man bland annat föreskriver att socialtjänsten ska
samverka med det omgivande samhället. Därefter har
skyldigheten att samverka preciserats till att särskilt
gälla brottsoffer och i synnerhet då det är kvinnor och
barn som utsatts för brott. I SoL kap 5 § 11 föreskrivs
att det är socialnämndens uppgift att verka för att den
som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och
hjälp. Socialtjänstens insatser kan exempelvis utgöras av
att ordna tillfällig bostad för att undgå fortsatt misshandel i hemmet eller att lämna hjälp i form av rådgivning
eller stödperson under tiden som polisutredning eller
rättegång pågår. I förarbetena har man betonat att våld
Lindgren m.fl. 2001.
Enligt regeringen ska all myndighetsutövning genomsyras av ett medborgarperspektiv, vilket innebär att medborgarnas behov och intressen skall
vara styrande, något som gäller för såväl det brottsförebyggande arbetet som
arbetet med att utreda brott, lagföra brott, verkställa straff och ge stöd till
brottsoffer. (Prop.1999/2000:1, utgiftsområde 4, s 31. ) Lindgren m.fl. 2001.
83
Lindgren m.fl. 2001.
84
Se prop. 1985/86:80, Om en ny förvaltningslag.
85
Bestämmelserna i förvaltningslagen reglerar dock inte myndigheters
skyldighet att lämna ut uppgifter till varandra. Myndigheters skyldighet
att lämna uppgifter till varandra regleras i Offentlighets- och sekretesslagen
(SFS 2009:400).
86
Se prop. 1979/80:1 A, Om socialtjänsten.
mot kvinnor är ett komplext problem och vikten av att
socialtjänsten samverkar med andra aktörer såsom frivilligorganisationer samt myndigheter som polis, åklagare,
domstolar, hälso- och sjukvård.87 Motsvarande skyldighet
har däremot inte ålagts dessa myndigheter. I förarbetena
till hälso- och sjukvårdslagen (HSL)88 anges exempelvis
att landstingen har en generell skyldighet att samverka
med olika aktörer i syfte att säkerställa folkhälsan och en
god sjukvård. Sedermera har kravet på samverkan utökats och specificerats. Av § 8 HSL framgår att landstinget
i planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården
har en skyldighet att samverka med andra samhällsorgan,
organisationer och privata vårdgivare. Kommunerna har
också ansvar för viss sjukvård och har därför ålagts en
motsvarande skyldighet89. I § 3 HSL föreskrivs därutöver
att landstingen kan ingå överenskommelser med kommun, försäkringskassa och arbetsförmedling i syfte att
uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser90
Av polislagen § 3 framgår att polisen inte ska samverka
utan samarbeta med åklagarmyndigheten och andra
myndigheter.
3 § Polisen skall samarbeta med åklagarmyndigheterna. Samarbete skall också äga rum med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör
polisverksamheten. Särskilt åligger det därvid polisen
att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom
socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem.
Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd
finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Andra
myndigheter skall ge polisen stöd i dess arbete. Lag
(2003:413).
Av paragrafens sista stycke framgår också att andra myndigheter ska ge polisen stöd91. Skrivningen ska tolkas som
att polisen anses ha ett behov av och ett ansvar för att ett
väl fungerande kontaktnät med andra myndigheter och
organ utanför den egna organisationen utvecklas92.
Åklagarväsendet har däremot varken föreskrivits
någon särskild skyldighet att samverka eller samarbeta.
Åklagarmyndigheten kan genomföra en förundersökning
på egen hand men har också en rätt att begära biträde
av polismyndigheten, samtidigt har polisen inte någon
81
82
Av prop.2006/07:38 s 13 framgår att en samverkan på både en övergipande
och individuell nivå anses vara en förutsättning för att socialtjänsten ska
kunna uppfylla de skyldigheter som lagstiftningen föreskriver för såväl socialtjänsten som andra berörda aktörer. Se vidare http://www.westlaw.se. och
kommentarer av Lars Clevesköld, 2010-01-20.
88
Se prop. 1981/82:97 Om hälso- och sjukvårdslag m.m.
89
Se § 21 HSL, SoL 2:6.
90
Se Hälso- och sjukvårdslagen § 3.
91
Se prop. 1983/84:111, Med förslag till polislag m.m.
92
Se vidare http://www.westlaw.se. och kommentar av Ulf Berg, 2010-01-20.
87
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 1 9
Karin_100524_P.indd 19
2010-06-18 11.23
Kaptitel 2. Teori
ovillkorlig skyldighet att ställa utredningsresurser till åklagarens förfogande93. Vanligtvis utförs brottsutredningen
av polisväsendet eftersom åklagarväsendet inte har några
särskilda utredningsresurser och saknar polisens befogenhet att utöva våld för att genomföra tjänsteåtgärder94. Ett
annat skäl till att polisen utför brottsutredningen är att de
är först på brottsplatsen och är i samband med detta enligt
förundersökningskungörelsen (FUK) § 3a ålagd att vidta
vissa brottsutredande åtgärder även om någon förundersökning inte inletts95. De åtgärder som ska vidtas är förhör
men även andra utredningsåtgärder kan vidtas exempelvis
en undersökning av brottsplatsen. I FUK § 3a föreskrivs
också att brottsutredningen om möjligt ska färdigställas på
brottsplatsen96. Vidtagna åtgärder ska dock så snart som
möjligt anmälas till den som ska leda förundersökningen.97
Om det är åklagar- eller polismyndigheten som ska leda
förundersökningen är inte givet. Av rättegångsbalken
(RB) och FUK framgår att såväl polis som åklagare kan
leda förundersökningar. Ansvarsfördelningen mellan dem
framgår av åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna
råd (ÅFS) om ledning av förundersökning av brottmål,
exempelvis leder polismyndigheten förundersökningar av
enkel beskaffenhet. (§ 4 ÅFS). Det finns dock undantag
angivna som anger att exempelvis brott som innefattar våld
eller hot om våld mot närstående eller tidigare närstående
personer alltid ska ledas av åklagare (ÅFS §§ 5–6). Även
förundersökningar om fridskränkningsbrott, sexualbrott
(med undantag av sexuellt ofredande och köp av sexuella
tjänster) och våldsbrott (med undantag av misshandel
och vållande till kroppsskada, sjukdom eller annans död i
samband med trafikolycka) ska ledas av åklagare. Ansvaret
för att leda en förundersökning kan dessutom växla mellan
myndigheterna. Åklagarmyndigheten ska exempelvis gå
in och ta över förundersökningen när det krävs en åtgärd
av domstol såsom förordnande av målsägandebiträde
eller ansökan om besöksförbud men ska därefter återföra
ledningen av förundersökningen till polismyndigheten (§§
7–8 ÅFS 2005:9). Polismyndigheten har dessutom ålagts
ytterligare skyldigheter i förhållande till åklagarmyndigheten, exempelvis ska polismyndigheten underrätta
åklagarmyndigheten om hur utredningen fortskrider och
om föreliggande omständigheter i vissa fall (§§ 9–11 ÅFS
2005:9). Sammanfattningsvis kan vi konstatera att terminologin avseende myndigheternas skyldighet att interagera
skiljer sig åt. Socialtjänsten och hälso- och sjukvården ska
samverka men socialtjänstens ansvar för samverkan är
mera långtgående och omfattande. Polismyndigheten ska
däremot samarbeta med andra myndigheter och samhällsorgan och om möjligt bistå åklagarmyndigheten. Åklagarmyndigheten har emellertid inte några särskilda skyldigheter att samverka eller samarbeta. Vi kan således se att det
finns en hierarkisk struktur i rättskedjan, där vissa parter
är ålagda att interagera med andra aktörer som i sin tur
inte är skyldiga att interagera, trots att deras faktiska yrkesutövning förutsätter en interaktion.
Polisens ansvar gentemot brottsoffer
Polisen är en av flera viktiga aktörer i arbetet med brottsoffer. Polisens brottsofferstödjande arbete ska också ses
som en del i hela rättskedjan, där åklagare, domare och
kriminalvården samt brottsoffermyndigheten är viktiga
länkar. Verksamheten måste numera präglas av ett medborgarperspektiv och ett rättskedjeperspektiv98.
Polisen har emellertid en alldeles unik roll i detta arbete,
då det oftast är polisen som är den första myndighetskontakten. Vidare är polisen skyldig att förse såväl misstänkt
som brottsoffer med information om brottsutredningen.
Beträffande polisens skyldigheter gentemot brotts­
offer, finns ifråga om information inte några generella
bestämmelser om att polisen till exempel fortlöpande skall
bistå brottsoffer med information om viktiga händelser i
brottsutredningen. Det finns dock föreskrivet i Polisförordningen 1 kap. 6 § att polisen ska ”sträva efter” att ge dem
som utsatts för brott sådan information som brottsoffret
kan behöva på grund av det inträffade. I FUK preciseras
sedan vilken information brottsoffret har rätt att erhålla.
För det första har brottsoffret rätt att underrättas om
enskilt anspråk, brottsskadeersättning, målsägandebiträde,
besöksförbud, stödperson och vilka myndigheter och
andra som kan lämna stöd och hjälp (FUK 13a §)99. När
det gäller information till målsägande lämnas den ofta i
samband med anmälningstillfället, vilket många gånger
är en turbulent situation. Att lämna informationen vid
detta tillfälle är inte alltid optimalt eftersom målsägande
kan ha svårt att tillgodogöra sig den.100 För det andra ska
brottsoffer tillfrågas om han eller hon önskar bli underrättad om beslut om att förundersökning inte ska inledas,
eller att en inledd förundersökning ska läggas ned, beslut
om att åtal inte ska väckas, tidpunkt för huvudförhandling
Rikspolisstyrelsen 2001:1.
När det gäller information om enskilt anspråk, brottskadeersättning, stödperson, rättshjälp och rådgivning samt vilka myndigheter, organisation och
andra som kan lämna stöd och hjälp behöver denna information inte ge som
det är uppenbart att den inte behövs eller om det är förenat med betydande
svårigheter att vidta åtgärden (FuK 13 a, 4 st.).
100
Av åklagarmyndighetens handbok framgår att åklagaren i sitt första
direktiv till polisen uppmanar denne att ”i samband med första målsägandeförhöret muntligt informera om möjligheten till målsägandebiträde”. I de fall
målsägande önskar målsägandebiträde är det förundersökningsledaren som
rapporterar detta till rätten som sedan avgör huruvida behovet finns Åklagarmyndighetens handbok, 2006, s. 19.
98
99
SOU 1987:72 s. 112, och SOU 1992:61 s. 285 f.
Se SOU 1987:72 s. 300 och SOU 1992:61 s. 285.
95
De allmänna bestämmelserna om förundersökning bör ändå
beaktas i tillämpliga delar se prop. 1969:114. 34.
96
Enligt Åklagarmyndighetens Handbok, Handläggning av frids­
kränkningsbrotten, s 18 ska kompletterande förhör hållas då misstanke
om fridskränkningsbrott föreligger.
97
Se vidare http://www.westlaw.se och kommentarer av Gunnel Lindberg,
2010-01-20.
93
94
2 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 20
2010-06-18 11.23
Kaptitel 2. Teori
i målet samt dom i målet (FUK 13b §)101. Brottsoffret kan
dessutom kräva att bli underrättad om en gripen, anhållen
eller häktad person avviker (FUK 13c §). Enligt FUK § 13d
framgår vidare att brottsoffret ska underrättas så snart ett
beslut om åtal är fattat.
I åklagarmyndighetens handbok, Handläggning av
fridskränkningsbrotten, skriver man att beslut om att
lägga ned förundersökning regelmässigt ska lämnas
skriftligt till målsäganden. På grund av den stora ärendemängden är besluten standardiserade enligt datarutiner,
något annat, menar man är inte realistiskt genomförbart.
Av handboken framgår dock att det utifrån ett medborgarperspektiv, vore önskvärt om besluten innehöll en mer
utförlig beslutsmotivering. Därför förordas att åklagaren
inför varje beslut gör en bedömning av behovet av en individualiserad beslutsmotivering som kan förstås av såväl
målsägande som misstänkt och som på ett lättfattligt sätt
förklarar bevisläget, till exempel ”ord stod mot ord” eller
att ”omständigheter till stöd för målsägandeuppgifterna
saknas”. Vidare menar man, att åklagaren i omfattande
och svårbedömda beslut bör överväga att via kontakt eller
personligt möte muntligt meddela sitt nedläggningsbeslut
direkt till målsägande. Uppgiften att muntligen meddela
beslut kan även delegeras till polisens utredare.102
För att möjliggöra en adekvat informationsgivning och
ett bra omhändertagande av brottsoffer fick rikspolisstyrelsen 2007 i uppdrag att se till att det finns korrekt kompetens tillgänglig vid varje polismyndighet.103 Rikspolisstyrelsen betonar i uppdragsredovisningen, vikten av adekvat
utbildning för att kunna förse brottsoffer med relevant
information och vissa förordningsändringar har genomförts för att på olika sätt förbättra informationsgivningen
till våldsutsatta kvinnor i samband med brottsutredning.104
Lynn Westbrook menar att det finns flera olika faktorer
som har betydelse för vilken information kvinnan behöver
och hur mottaglig hon är för en viss information i en viss
situation. Utmärkande för våld i nära relationer, är att det
många gånger pågår under en längre period, med upprepade erfarenheter av psykiskt och fysiskt våld. Beroende
på var i relationens våldcykel som kvinnan befinner sig, är
hon också mer eller mindre mottaglig för viss information
och behoven kan därmed variera.105 Enligt Westbrook är
informationsbehovet nära kopplat till anledningen bakom
att behovet uppstod och betonar vikten av att möta individen i situationen. Hon refererar till en analytisk modell,
person in – situation, där fokus vilar på den situation som
101
Precis som i Fuk 13 a finns undantag – i de fall beslut tas av polismyndighet att inte inleda eller att lägga ned en förundersökning, om utredningen inte
lett till att någon varit skäligen misstänkt för brottet behöver man inte underrätta målsägande – om det inte är så att målsägande har begärt det.
102
Åklagarmyndighetens handbok 2006, s. 24.
103
Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat
våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (2008).
104
Se vidare förordningen [2007:102] om ändring i förordningen [1976:376].
105
Westbrook 2009, s. 99.
utlöste behovet av information, (exempelvis att bli slagen
av en man som hon fortfarande har en relation med) och
vilka konsekvenser det får. Exempelvis känsla av skam
över att bli utsatt för våld av sin man, vilket i sin tur påverkar hennes vilja att berätta om det inträffade för någon
annan)106. Informationsbehovet hos kvinnor som utsatts
för våld i nära relationer och som kommer i kontakt med
polis, bottnar i en många gånger svår balansgång mellan
behov i deras omedelbara situation och behov som rör
deras framtida mål.107 Omedelbara behov kan till exempel
vara ett tryggt boende för sig själv och sina barn, vilket
för många kan innebära ett tillfälligt boende. Behov
som rör mer framtida mål kan utgöras av möjligheter till
försörjning, permanent boende eller hjälp med att finna
umgängesformer för gemensamma barn.
Polisen kan möta den våldsutsatta kvinnan under olika
skeden, exempelvis i uppföljande förhör några dagar eller
veckor efter den inträffade händelsen, men många gånger
kommer polisen bara in i ett tidigt skede, i en ofta ganska
kaotisk och för parterna krisartad situation. I detta skede
ligger det kanske närmast till hands att kartlägga vilka de
omedelbara behoven är, såsom skyddsbehov, men även
andra former av information kan vara av stor betydelse i
det inledande skedet. Det kan handla om information om
vilka rättigheter hon som brottsoffer har, men också om
vad som är polisens uppgift, vilka befogenheter polisen
har eller vad polisen kan bistå med för hjälp och service,
i syfte att skapa realistiska förväntningar.
Vidare förutsätter polisens arbete med att bedöma
kvinnans skyddsbehov, att kvinnan delger polisen så
detaljerad information som möjligt. Att kvinnans upplevelse av polisen blir positiv är därför många gånger,
helt avgörande för att polisen ska kunna utföra hot- och
riskbedömning.108
Människor som utsatts för brott har behov av att få
information om händelseutvecklingen i det egna ärendet,
men också om förfarandet i en polisutredning. Informationen hjälper brottsoffret att återfå kontrollen över situationen, vilket har en positiv effekt på offrets återhämtning, något som i sin tur har betydelse för offrets förmåga
och vilja till att medverka i en rättslig process.109
Vilket skydd ska polisen och andra rätts­
vårdande myndigheter erbjuda våldsutsatta
kvinnor och barn?
Polismyndigheten har ett stort ansvar för att skydda
brottsoffer. Detta ansvar är inte beroende av förundersökningen eller den fortsatta rättsprocessen, även om
det oftast sammanfaller. Vid anmälningsupptagning ska
A.a s. 101.
A.a. s. 109.
108
Hur man ska gå tillväga beskrivs t.ex. i den så kallade SARA modellen,
som är förkortning av Spousal, Assault Risk Assesment ( se bilaga 1).
109
Rosenbaum 1987.
106
107
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 2 1
Karin_100524_P.indd 21
2010-06-18 11.23
Kaptitel 2. Teori
polisen alltid göra hot och riskbedömning för att skapa
sig en bild av kvinnans skyddsbehov. Bedömningen ska
både ta hänsyn till det omedelbara skyddsbehovet och till
behov längre fram i tiden111. I de fall man bedömer att det
finns ett akut skyddsbehov och det föreligger lagstöd för
ett frihetsberövande av den misstänkte, kan ett gripande
vara ett sätt att ge kvinnan skydd i den akuta situationen.
Ett beslut om gripande kan fattas av den enskilde polistjänstemannen på plats, men ett eventuellt anhållandebeslut fattas alltid av åklagaren. Åklagaren kan anhålla den
misstänkte i avvaktan på rättens beslut om häktning112
eller om det behövs för brottsutredningen.113
I åklagarmyndighetens handbok Handläggning av
fridskränkningsbrotten, skriver man att åklagare bör ha
goda möjligheter att använda de dagar som anhållningsfristen medger, i syfte att säkerställa bevis av vikt för den
fortsatta handläggningen i ärendet. I fridskränkningsbrott
är risken för kollusion (risk för att den misstänkte förstör
bevisning eller påverkar vittnen) samt recidiv (risken för
att den misstänkte fortsätter begå brott) många gånger
överhängande: Särskilt gäller detta i förundersökningens
inledningsskede då ett anhållande, i vart fall då brottsanmälan görs i en akutsituation, ofta bör vara aktuellt.114
Utöver tillämpning av frihetsberövande åtgärder, kan
åklagaren för att säkerställa kvinnans behov av skydd,
besluta om besöksförbud.115 Ansökan om besöksförbud
görs av kvinnan själv. Information till våldsutsatta kvinnor, om möjligheten att ansöka om besöksförbud, åvilar
polismyndigheten. Besöksförbud kan användas i syfte
att förebygga att en person begår brott, förföljer eller
trakasserar den som förbudet avser skydda. Det krävs inte
att den som förbudet avses gälla, tidigare har begått brott
mot den person det berör, (det kan röra sig om omstän-
Nylén 2008, s. 214.
Lagstöd för häktning finns, om det föreligger sannolika skäl att tro att
(1) den misstänkte är gärningsmannen (2) straffet för brottet kan bli ett års
fängelse och (3) om några av följande häktningsgrunder finns: A) flyktfara B)
kollusionsfara, det vill säga risk för att den misstänkte förstör bevisning eller
påverkar vittnen, eller C) recidivfara, risk för att den misstänkte fortsätter att
begå brott. Rättegångsbalken (1942:740)24:1
112
Nylén 2008s, s. 214. Reglerna för gripande, anhållande och häktning regleras i Rättegångsbalken 24 kap.
113
Åklagarmyndighetens handbok vid handläggning av fridskränkningsbrotten.
2006:11f.
114
Besöksförbud, regleras i lag (1988:688) om besöksförbud.
110
111
digheter som att brott inte går att styrka eller att brott
inte har hunnit utredas) denna möjlighet bör emellertid
användas restriktivt115.
Besöksförbudet kan avse den skyddades bostad och vid
utvidgat besöksförbud kan det även avse ett visst område
där den skyddade personen brukar vistas116. Om besöksförbudet har överträtts, kan besöksförbudet utvidgas
ytterligare och kan omfatta ett eller flera områden i
anslutning till de platser där den skyddade brukat vistas,
så kallat särskilt utvidgat besöksförbud. Besöksförbud
kan också avse en gemensam bostad, om det på grund av
särskilda omständigheter finns en påtaglig risk för att den
mot vilken förbudet avser gälla kommer att begå brott
mot en sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid117. Ett
av skälen till att man införde besöksförbud även ifråga om
den gemensamma bostaden, var att man ville skydda de
barn som växer upp i familjer där det förekommer våld.118
Beslut om besöksförbud gällande gemensam bostad, ska
alltid vägas mot det intrång som det innebär för den som
förbudet avses gälla. Reglerna om besöksförbud gäller
generellt och kan förses med begränsningar och undantag som är påkallade med hänsyn till förhållanden i det
enskilda fallet. Ett exempel på en sådan omständighet
är just att det finns gemensamma barn. Oavsett hur ett
besöksförbud formuleras blir det ofta problematiskt när
det finns gemensamma barn, åklagaren måste i dessa fall
alltid underrätta socialnämnden om besöksförbudet.119 I
ett rättsfall från 2007 finner vi till exempel att tillräckliga
förutsättningar för besöksförbud inte ansågs föreligga
där ansökan om besöksförbud grundats på påståenden
om brott och där hänsyn togs till att parterna befann sig i
en pågående vårdnadstvist. I högsta domstolens skäl för
att besöksförbud ej ska gälla i detta fall, gör man gällande att personen ifråga inte är dömd för något brott
(han blev friad i ett mål gällande grov kvinnofridskränkning). Mannen har ej heller begått något brott mot någon
annan120,121. Vidare tar man i domskälen upp att de två
polisanmälningar om olaga hot som låg till grund för
ansökan om besöksförbud, har uttalats i samband med
parternas separation och i anslutning till att de vittnat på
motstående sidor i ett mål om grov kvinnofridskränkning
samt att förundersökningarna rörande olaga hot har lagts
ner. I beslutsmotiveringen skriver man: Med beaktande av
att xx inte dömts för något brott mot TT, eller någon annan
Prop.1987/88:137 s 17 ff.
2 § lag (1988:688) om besöksförbud.
117
1a § (1988:688) om besöksförbud.
118
SOU 2005:43 s 181.
119
I de fall umgängesfrågan är föremål för rättslig prövning, kan domstolen
om det föreligger ett besöksförbud, förorda umgängesstöd, om det anses
vara till barnets bästa. Socialtjänsten är den myndighet som skall svara för
detta umgängesstöd, vilket t.ex. kan vara en stödperson, bistå med hjälp vid
hämtning och lämning eller bistå med en lägenhet där barnet kan träffa den
förälder som är belagd med besöksförbud.
120
NJA2007 s 272.
115
116
2 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 22
2010-06-18 11.23
Kaptitel 2. Teori
och att anklagelser som riktas mot den ena parten under
en pågående vårdnadsprocess måste bedömas med särskild
försiktighet, föreligger inte tillräckliga förutsättningar för
ett beslut om besöksförbud. Detta gäller i synnerhet då
förundersökningarna numera har lagts ner. Besöksförbudet
skall därför hävas.122 Ser vi till högsta domstolens resonemang blir tillämpningen av lagen om besöksförbud problematisk i de fall det finns en pågående vårdnadsprocess,
eftersom det tycks förutsätta att det finns en dom som
stödjer kvinnans uppgifter. Resonemanget skapar samma
problematik i en vårdnadstvist som har sin grund i våld
mot närstående. Det gäller att först anmäla våldsbrottet,
avvakta rättsprocessen och att först efter avkunnad dom
i brottmålet inleda en vårdnadstvist. I annat fall kommer
inte våldet att beaktas i handläggningen av vårdnadsmålet och därmed saknas förutsättningarna för enskild
vårdnad 123. Rikspolisstyrelsen har arbetat fram ett skyddsprogram
för våldsutsatta kvinnor, där besöksförbudet utgör en del
i arbetet med att säkerställa kvinnors skyddsbehov. Andra
metoder som man redogör för i skyddsprogrammet är;
Brottsförebyggande och trygghetsskapande samtal,
kontaktperson hos polisen, skydd av personuppgifter
(spärrmarkering, kvarskrivning, fingerade personuppgifter trygghetspaket, här kan till exempel ingå mobiltelefon
med larmfunktion, akustiskt överfallslarm, pepparspray,
hund, förbättrat skalskydd, vapen och tårgas, livvaktsskydd) larmtelefon samt förbättrat skalskydd (inklusive
skyddat boende och byte av bostad)124, 125.
Polisrollen
I den polisrättsliga litteraturen är det vanligt att man talar
om tre huvudformer för polisens verksamhet: den preventiva, den repressiva och den hjälpande verksamheten.126
Ett annat sätt att beskriva polisens olika verksamhetsområden är att utgå från funktionerna. I Polislagen beskrivs
polisens ändamål, uppgifter och vägledande principer.
Polislagen 2 §. Till polisens uppgifter hör att:
1.förebygga brott och andra störningar av den allmänna
ordningen eller säkerheten,
2.övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra
störningar därav samt ingripa när sådana inträffat,
3.bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör
under allmänt åtal,
4.lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp,
när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen,
5.fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt
särskilda bestämmelser.127
I förarbetena till polislagen (1984:387) skriver man att
polisens huvuduppgift även fortsättningsvis är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i landet. Vad som
är nytt och som man vill förändra med den nya lagen är
att polisen också ska arbeta för social trygghet och samhällsgemenskap, såsom ett led i samhällets verksamhet för
att främja rättvisa, trygghet och välfärd.
I dag beskrivs den hjälpande funktionen endast som
ett led i polisens uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Detta stämmer inte överens med en
modern syn på polisens arbete. Det utgör inte heller
en riktig beskrivning av polisens arbete på fältet, där
polisen mycket ofta bistår allmänheten utan att hjälpen
har någon direkt anknytning till uppgiften att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten. De
hjälpande funktionerna bör i en ny central författning
på polisväsendets område beskrivas som en självständig
polisuppgift.128
121
Varför man i högsta domstolen finner det relevant att som domskäl ange
att mannen inte är dömd för brott mot någon annan, kan te sig ganska besynnerligt, med tanke på att det är hans före detta fru som ansökt om besöksförbud, men troligtvis menar man att det inte förekommer uppgifter om att mannen har gjort sig skyldig till liknande brott mot annan, som skulle kunna tyda
på att personen är benägen att ta till våld . Det stycke som högsta domstolen
delvis baserar sin argumentation på återfinns i Prop. 1987/88:137 s18.
122
NJA2007 s 272.
123
Rejmer 2003.
124
Nylén 2008, s. 230.
125
Se t.ex. skyddsprogram för hedersrelaterat våld. http://www.staffanstorp.
se, 2010-01-20.
Prop. 1983/84:111 s 50.
I allt polisarbete ska polisen; vara opartisk och objektiv (objektivitetsprincipen), arbeta skyndsamt (snabbhetsprincipen) samt inte utsätta någon för
misstanke i onödan (hänsynsprincipen).
128
Prop. 1983/84:111 s 51.
126
127
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 2 3
Karin_100524_P.indd 23
2010-06-18 11.23
Kaptitel 2. Teori
I den av rikspolisstyrelsen utgivna, rapporten ”En handledning för polisens del i lokalsamhällets brottsofferstödjande arbete, skriver man att: För polisen är det särskilt
viktigt att verksamheten har sin grund i lokalsamhället,
att polisrollen utvecklas till att på ett naturligt sätt även
omfatta brottsofferproblematiken samt att verksamheten
präglas av systemtänkande och helhetsperspektiv.129
För att kunna genomföra en bra utredning är polisen
många gånger beroende av brottsoffrets vittnesmål och
vilja till samarbete. Tidigare forskning visar exempelvis att
brottsoffrets medverkan i brottsutredning är en (av flera)
faktorer som påverkar om brott klaras upp eller inte. Av
Brottsförebyggande rådets rapport från 2008, framkom
att en tredjedel av de kvinnor som har gjort en polisanmälan rörande våld i nära relation ”tar tillbaka sin anmälan”, det vill säga vill inte medverka i en brottsutredning,
vilket kan bero på flera saker, t.ex. att deras avsikt med
kontakten med polis inte var att göra en anmälan, att det
inte var de själva som kontaktade polisen, eller så ångrar
kvinnan sig senare.130
I brottsförebyggande rådets rapport, ”Polisens utredningar av våld mot kvinnor i nära relationer” BRÅ rapport 2008:25 har man funnit fyra faktorer som påverkar
sannolikheten för personuppklaring. 1) Det finns ett
vittne som styrker kvinnans berättelse 2) målsägande
medverkar i brottsutredningen 3) det finns dokumenterade skador och 4) den misstänkte har gjort vissa
medgivande. Enligt rapporten skulle personuppklaring av
brott i nära relationer kunna klaras upp i mycket högre
utsträckning om man förhörde fler vittnen. Enligt rapporten är det relativt vanligt att polisen aldrig håller förhör
med misstänkt, vilket innebär att eventuella medgivanden
som då kan framkomma, aldrig kommer till utredarens
eller åklagarens kännedom. Målsägandes medverkan i
brottsutredningen är av avgörande betydelse för personuppklaring i brottmål rörande våld i nära relationer och
en viktig bidragande faktor till kvinnans medverkan är
hur hon upplever situationen och kontakten med polisen.
Av BRÅ:s rapport framkommer att de flesta kvinnorna
var positiva till hur polisens hade bemött dem (76 %), men
det var något färre som var nöjda med själv utgången och
det resultat som utredningen renderade i. Kvinnor med
utländsk bakgrund var överlag mer missnöjda med bemötandet och deras ärende hade också en lägre andel personuppklaring. Man understryker i rapporten vikten av att
man utreder vad dessa skillnader beror på. Avgörande för
kvinnornas förtroende för polisen var, enligt rapporten
129
130
Rikspolisstyrelsen 2001:1.
BRÅ rapport 2008:25 s. 24
huruvida kvinnans förväntningar stämde överens med
polisens insatser, oavsett om motivet bakom anmälan var
att en akut våldssituation skulle avvärjas eller om motivet
med anmälan var att mannen skulle bli straffad.131
Polisen är i sitt arbete beroende av och har ett ansvar
för att kontakten med brottsoffret blir tillfredsställande.132
Att brottsoffret initialt får ett gott bemötande133, att
brottsoffret får information och stöd samt att polisens
vidtagna åtgärder motsvarar brottsoffrens förväntningar
är således viktiga faktorer för att få kvinnan att medverka
i en brottsutredning och i förlängningen för att en rättslig
prövning ska kunna göras.134
En annan faktor som är utmärkande för polisens
arbete med att utreda brott, är att det ofta finns en i lagen
föreskriven tidsrymd då utredningen måste vara slutförd.
Tidsdimensionen har betydelse så till vida att den styr prioriteringsordningen i ärendehanteringen. Om exempelvis
en misstänkt sitter häktad, måste detta ärende hanteras
skyndsamt. Vidare finns det reglerat hur lång tid en utredning får ta. Våld i nära relationer, ungdomsbrott och brott
mot barn får inte ta längre tid än 3 månader att utreda
(förutsatt att det finns en misstänkt). Här får självfallet
den enskilde tjänstemannens ärendemängd betydelse. Det
polisiära arbetet är till stor del dokumentstyrt, men innebär också krav på att polisen ska dokumentera det arbete
som utförs inom ramen för det polisiära utredningsarbetet. Ärendegången ska på olika sätt dokumenteras, först i
ett så kallat HR, en händelserapport, om aktuell händelse
renderar i en anmälan av brott, ska det dokumenteras i
polisens interna datasystem RAR och vid utredning av
brott ska en brottsutredning författas som underlag för
åklagares beslut om åtal ska väckas eller inte.
Polisens uppgift definieras inte enbart av lagstiftning och måldokument utan också av hur den enskilde
polistjänstemannen tolkar sitt uppdrag. Enligt Knutsson
& Granér har polisens uppgift många gånger tolkats i
termer av att ”bekämpa buset”. Risken med ett sådant
synsätt är att arbetet med att förebygga brott, öka tryggheten och ge social service prioriteras bort och ges en
underordnad roll, något som Knutsson & Granér finner
problematiskt på många plan.
A.a s. s. 10.
Se exempelvis Polismyndigheten i Skåne 2009.
133
Vad ett gott bemötande är kan inte sägas en gång för alla. Brottsoffer
reagerar på olika sätt och har olika behov. Faktorer som kan påverka hur ett
brottsoffer klarar av tiden efter brottet kan vara social status, socialt nätverk
samt tidigare utsatthet för brott. Se exempelvis Se Cohen & Willis, 1985,
Friedman m.fl. 1982.
134
Hickman & Simpson 2003.
131
132
2 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 24
2010-06-18 11.23
Kaptitel 2. Teori
Dels för att detta synsätt går i fel riktning, då man i
flera direktiv betonat polisens trygghetsskapande funktion snarare än brottsbekämpande funktion, dels för att
denna bild inte överensstämmer med hur det verkliga
polisarbetet ser ut, som den mesta tiden faktiskt ägnas åt
mer servicebetonade aktiviteter135.
Dock kan gränsdragningen mellan det polisiära mer
serviceinriktade arbetet med brottsoffer och socialtjänstens ansvar för att möta och tillgodose brottsoffers behov,
ibland vara svår. En polis som Magnus Lundberg intervjuade i sin avhandling, ”Vilja med förhinder”, beskriver
svårigheten med att veta vad som är hans ansvar som
polis:
Men om jag skulle komma in på det viset och bara säga
att ’ja, du ska med (till polisstationen)’, det är ju inte
säkert att det är det bästa för just dom här, bara för att
hon fått sig en smäll. Det kanske är bättre att sociala
får ta det, de är ju bättre på det. Jag menar, de kanske
kan lösa det med en stödkontakt eller så.136
Lundberg menar, att polismannens beskrivning av
svårigheten med att veta hur man ska agera, är färgad av
en ansvarsbefriande retorik, där våldet avdramatiseras
och beskrivs i termer av en smäll. Vidare så beskrivs det
sociala stödet i mötet med människor som något som ligger utanför det polisiära arbetet.137 Knutsson och Granér
anser att polisen ofta uppfattar att syftet med brottsbekämpning är bestraffning. Polisens arbete fokuserar
därmed mer på att finna en misstänkt som kan hållas
ansvarig för en brottslig gärning och arbeta fram underlag
för en juridisk prövning, än att möta brottsoffret i den
situation som denne befinner sig i. Knutsson & Granér
menar att en alltför ensidig betoning på brottsbekämpning kan leda till att problemlösande och förebyggande
arbetsinsatser kommer i skymundan och exemplifierar
med just arbetet med våld mot kvinnor, där de tycker att
det funnits en slagsida mot reaktiva åtgärder, då huvuduppgiften uppfattats som att binda en gärningsman vid
brottet.138
Ett vanligt scenario vid våld i nära relationer, är att en
polispatrull kallas till plats, antingen av kvinnan själv eller
av någon annan. Vid detta första möte sker den första
problembildskonstruktionen och därmed också den
första rättsliga selektionen. Om polismannen i en sådan
situation agerar utifrån ett ensidigt fokus på brottsbekämpning, kan man tänka sig att de för arbetet vägledande frågorna som aktualiseras blir; har en brottslig
gärning begåtts, finns det en misstänkt gärningsman, har
vi lagstöd för ett eventuellt gripande, hur ska jag säkerställa bevis, finns det stödbevisning, finns det några synKnutsson & Granér 2001, s. 23.
Lundberg 2001, s. 65.
137
A.a. s, 66.
138
Knutsson & Granér 2001, s. 24.
liga skador, kommer kvinnans berättelse att hålla för en
rättslig prövning och kanske även, hur ska jag få kvinnan
att medverka i en brottsutredning. Om vi istället anlägger
ett brottsförebyggande perspektiv med fokus på problemlösning, kanske scenariot hade sett annorlunda ut genom
att helt andra frågor aktualiseras, såsom; vad har ägt rum,
behöver kvinnan komma under läkarvård, finns det några
barn i familjen, hur ska jag få parterna att ge mig sin
berättelse och sitt perspektiv, hur ska jag agera för att de
ska känna sig trygga i situationen, hur ser kvinnans behov
ut, finns det något skyddsbehov, vilka åtgärder måste vidtas för att säkerställa hennes trygghet, vilken information
behöver jag ge de båda parterna och hur ska jag förmedla
den? Båda perspektiven behövs och kompletterar varandra, de kan således inte ses som varandra uteslutande, inte
heller kan ett av perspektiven ges överordnad prioritet
(med undantag för att lagstöd alltid måste finnas som
grund för polisens beslut och agerande).
Enligt Knutsson & Granér finns det idag en tendens att
underskatta behovet av kunskap om polisyrkets kanske
svåraste delar, nämligen kommunikation, problemlösning
och förmåga att göra komplicerade bedömningar, något
som avspeglas redan under utbildningen till polis, där
större vikt läggs vid olika tekniska färdigheterna istället
för utbildning som syftar till en djupare förståelse. För
den komplexa problematik som ligger bakom situationen
och partens agerande. Det komplicerade arbetet, blir
istället något som nedvärderas till en enkel och mekanisk
uppgift.139
Polisarbetet är i hög grad händelsestyrt och komplext.
Det finns sällan några enkla eller givna svar och lösningar
på de problem man möter, och resultaten är svåra att
mäta på ett entydigt sätt, det ligger i den komplicerade
uppgiftens natur. Hur man väljer att agera i en viss situation med ett visst problem, är en process, där olika faktorer vägs samman, till exempel kunskap och förståelse för
konsekvenserna av olika handlingsalternativ.140
Samverkan
Den sociala ingenjörskonstens och välfärdsstatens etablering i början av 1900-talet medförde att samhället tog på
sig det yttersta ansvaret för människors välfärd. Sedan
dess har synen på samhällets roll och förhållande till medborgarna förändrats från att på rationella och vetenskapligt beprövade grunder lägga medborgarnas liv till rätta,141
till att erbjuda målgruppanpassad service för att stödja
individen att själv lösa sina problem. En annan förändring
är att välfärdsstaten har professionaliserats och specialiserats och utvecklats mot en heterogenitet. Samtidigt har en
insikt om att människors problem är komplexa och att en
enda myndighet vanligtvis varken har kompetensen eller
135
136
Knutsson & Granér 2001, s. 28.
A.a s. 27.
141
Hirdman 1989.
139
140
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 2 5
Karin_100524_P.indd 25
2010-06-18 11.23
Kaptitel 2. Teori
de resurser som krävs för att ge individen de verktyg som
behövs för att lösa dem142. För att kunna stödja individen
på ett bättre sätt, startades redan under 1970-talet, olika
samordningsprojekt i syfte att utveckla nya arbetsformer
för interaktion mellan myndigheter. I samverkansprojekt
går flera huvudmän temporärt samman för att öka sin
operativa handlingskapacitet för att lösa specifika problem.
Samverkansprojekt karaktäriseras av att de är avskiljda
från den reguljära operativa verksamheten samtidigt som
den strategiska och ekonomiska styrningen är fortsatt central. De är ofta organiserade i mindre, tidsbegränsade flexibla enheter som kan fungera målinriktat och effektivt143.
Under 1980-talet togs ytterligare ett steg till att stärka samverkan som arbetsform i offentlig verksamhet genom att
myndigheters skyldighet att samverka med varandra och
det omgivande samhället reglerades i lag. Under 1990-talet
vidareutvecklades samverkan144 till att fokusera specifikt
utsatta grupper, såsom hemlösa145, psykiskt funktionshindrade146 samt barn och deras familjer147. Fokuseringen har
bland annat bidragit till att de samverkande myndigheterna har samlokaliserats i exempelvis familjecentraler och
Barnahus. Syftet med samlokaliseringen är att anlägga ett
holistiskt perspektiv på individens liv för att bättre tillgodose målgruppens behov148.
Begreppet samverkan har i olika sammanhang tillskrivits olika betydelser vilket har skapat en begreppsförvirring149. För att reda ut betydelsen av begreppet samverkan
har fyra teoretiska kategorier specificerats. Myndighetssamverkan som sker i vissa former kring specifika frågor
har exempelvis kallats kollaboration eller samverkan.
Vilket ska särskiljas från en situation då myndigheters
insatser adderas till varandra i syfte att uppnå bästa möjliga resultat som har kategoriserats som koordination eller
samordning. En annan kategori av samverkan föreligger
då en yrkesgrupp från en myndighet utför tillfälliga insatser inom en annan myndighet. Ett sådant upplägg har
kallats konsultation. Ytterligare en kategori är då två eller
flera myndigheter slås samman och arbetsuppgifterna blir
gemensamma för personalen som har kategoriserats som
integration eller sammansmältning.
Försöksverksamheten med Barnahus (2006–2007) har
varit en förebild för uppbyggnaden och utformningen
av projekt Karin. Målsättningen med såväl Barnahus
som projekt Karin är att utveckla en samlokaliserad
målgruppsanpassad miljö för att ge brottsoffer bättre
förutsättningar till att bidra till brottsutredningen och
Se exempelvis Westley 2008 och Glad 2006.
Grape m. fl. 2006.
144
Se exempelvis SOU 1995:142, SOU 1996:113.
145
Sahlin 1996.
146
Danermark & Kullberg 1999.
147
Se exempelvis Hjortsjö 2005 & Johansson 2008.
148
Se exempelvis Myndigheten för Skolutveckling, Rikspolisstyrelsen och
Socialstyrelsen 2007 samt Johansson 2009.
149
Danermark & Kullberg 1999.
142
143
därigenom höja kvaliteten på genomförda utredningar
vilket förväntas leda till ett bättre underlag för att i domstol fria eller fälla misstänkta gärningsmän. Av resultatet
från utvärderingen av Barnahus framkom att de två
målen; målgruppsanpassning och högre utredningskvalitet, skapade spänningar och olika fokus i verksamheten
som har påverkat hur respektive Barnahusen har strukturerat och organiserat sin verksamhet. Alla Barnahus
utom ett samlokaliserade sin verksamhet. Utvärderingsresultaten indikerade att samlokaliseringen bidrog till
att myndigheternas verksamhet samplanerades i högre
utsträckning. I praktiken innebar det att polisens och
åklagarens insatser prioriterades för att säkra bevisning
och att socialtjänstens skyldigheter i förhållande till barnets föräldrar åsidosattes och att socialtjänstens insatser
senarelades150 Samlokaliseringen hade också bidragit till
ett kunskapsutbyte och en förståelse för respektive myndighets förutsättningar och begränsningar och detta hade
i sin tur bidragit till förändrade arbetssätt. Socialtjänsten
ansåg sig ha förändrat sitt arbetssätt mest medan polis,
åklagare och rättsmedicin hade förändrat sitt minst. Ett
annat resultat var att den formella samverkan i Barnahus i
form av regelbundna samrådsmöten bidrog till en utökad
informell samverkan. De professionella aktörerna lärde
känna varandra och tog vid behov kontakt. Arbetsdelningen mellan myndigheterna var tämligen klart definierad.
Däremot varierade projektets förankring inom de samverkande myndigheterna vilket bidrog till att de hade olika
stora förutsättningar att delta i samverkansarbetet, vilket
påverkade maktförhållandet mellan myndigheterna. Det
berodde på att myndigheterna hade olika stora resurser för
att delta i samverkan och därmed inte hade samma tillgång
till information och kunskap om respektive myndighets roll
och funktion. Den ojämna maktbalansen gav ett övertag
för åklagare, polis och socialtjänst i förhållande till rättsmedicinalverkets och hälso- och sjukvårdens representanter151.
Maktbalansen påverkades också av den fasta bemanningen
på Barnahusen.
Arbetssätten inom Barnahusen påverkades också av
att de samverkande myndigheternas verksamhet styrs av
olika regelverk. Regelverken hade dessutom tolkats på
olika sätt varför samverkan tillskrevs olika betydelser.
Utvärderingen visade också att den målgruppsanpassade
lokalen bidrog till att barnperspektivet kom i fokus. Det
samhälleliga barnperspektivet materialiserades genom
lokalerna. De vuxnas barnperspektiv återspeglades i
barnens eget perspektiv om hur de hade blivit bemötta
i kontakten med Barnahusens personal. Barnens upplevelse av personalens bemötande och arbetsmetoder var
genomgående positiv152.
Johansson 2008.
Johansson 2009.
152
Rasmusson 2008.
150
151
2 6 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 26
2010-06-18 11.23
Kaptitel 2. Teori
Projekt Karins teoretiska förankring i den
social-ekologiska modellen
Malmös Kvinnofridsprogram vilar på en social-ekologisk
modell som har rekommenderats av WHO för våldspreventivt arbete. Rekommendationen har gjorts utifrån
en sammanställning av kunskap och erfarenheter från
forskning och praktik som 160 experter från 70 länder har
bidragit med153. Modellen utgår från ett antagande om
att en tvärsektoriell flernivåansats krävs för att undersöka effekten av interrelaterade sociala faktorer i människor liv. Nivåerna fångar individen, individens familj
och umgänge, lokalsamhället och samhället i stort och
visar att nivåerna är relaterade till varandra. Av modellen
kan man också utläsa att individen är en del av ett större
sammanhang och att individen endast delvis kan påverka
de sociala faktorer som påverkar hennes liv. Det finns en
koppling mellan individens beteende och hennes miljö.
Modellen kan fungera som ett verktyg för att förstå och
identifiera faktorer som försätter människor i situationer
som ökar risken för att utsättas för våld eller för att bli en
förövare. Modellen kan också användas för att få kunskap om vilka insatser som bör vidtas för att eliminera
eller reducera riskerna samt för att analysera effekterna
av gjorda insatser154. Se figuren nedan.
Individ
I
Familj och
umgänge
Lokalsamhälle
Samhälle
Figur 1 Den social-ekologiska modellen
Enligt modellen, finns det faktorer som kan bidra till
att öka risken för att bli utsatt för våld eller för att bli en
förövare.
På individnivå är exempelvis faktorer som ålder, kön,
utbildning, inkomst, personliga förutsättningar såsom
mognad, intelligens, temperament, beteendestörningar,
funktionshinder och missbruk av betydelse.
På den relationella nivån kan individens umgängeskrets, kollegor, partner och övriga familjemedlemmar
153
154
Dahlberg & Krug 2002, s. 1f.
http://www.cdc.gov/ncipc/dvp/social-ecological-model_DVP.htm 2010-01-26
utgöra en riskfaktor genom att de påverkar individens
beteende, värderingar och normer.
Faktorer som kan öka risken i lokalsamhället kan vara
individens sociala nätverk exempelvis skola, arbetsplats
och grannar eller avsaknaden av ett socialt nätverk. Av
betydelse är också den socioekonomiska standarden i
lokalsamhället. Exempelvis är förekomsten av kriminalitet, tillgången till socialt stöd, bostads- och arbetsmarknad samt tillgång till hälso- och sjukvård av betydelse.
Faktorer på samhällsnivå som kan bidra till en riskreducering eller en ökad riskexponering för våld kan vara
rättsregler och rättsordningens rättstillämpning samt
sociala och kulturella normer. Är exempelvis rättsreglerna
vaga eller ofullständiga kan de vara svåra att tillämpa och
därmed bidra till en tillåtande attityd till våld. Av betydelse
är också om våld i nära relationer är ett politiskt prioriterat
område eller inte, det vill säga om problemet med våld synliggörs eller osynliggörs i det offentliga samtalet. Ett annat
exempel på faktorer som kan vara av betydelse är den
offentliga bilden av våld i nära relationer, de professionella
aktörernas föreställningar om brottsoffer och förövare155.
En sådan föreställning kan exempelvis vara att kvinnor
generellt sett inte är motiverade till att bidra till utredningen av våld i nära relationer eftersom de inte vill anmäla
sin make, sambo eller sina barns far. Ett annat exempel
är de professionellas föreställningar om att kvinnor ofta
anmäler våld som en strategi för att ”vinna” en vårdnadstvist. Ytterligare faktorer som kan påverka risken för att
individer ska utsätts för våld eller kommer att utsätta andra
för våld är hur stora resurser som myndigheter tilldelas för
att bekämpa våld i nära relationer, vilka insatser som kan
erbjudas brottsoffer och förövare samt hur stora insatser
som görs för att utreda och lagföra våld i nära relationer156.
Modellens relevans, problematikens komplexitet och de
olika nivåernas betydelse kan illustreras genom följande
reflektion; en kvinna som har blivit slagen av sin man ställs
inför ett val mellan den nuvarande familjesituationen
och en okänd framtid. Hon vet inte var hon ska bo, hur
hon ska klara att försörja sig själv och barnen eller hur
hon ensam ska klara att ta hand om och uppfostra dem.
Även om hon upplever våld och rädsla för våld, så kan
hon känna rädsla för att bli ensam, hemlös med barn och
utan reella möjligheter att som ensamförsörjare upprätthålla deras levnadsstandard. Vidare så kan hon känna en
osäkerhet och en rädsla inför vad mannen kan komma att
göra, om hon lämnar honom. Kan samhället bistå henne
med skydd? I en sådan valsituation kan hennes individuella resurser och familjens resurser, lokalsamhällets
möjligheter till att ge henne psykosocialt stöd och skydd
samt samhällets förmåga att skipa rättvisa och skydda
henne från fortsatt våld vara avgörande för om hon väljer
att anmäla våldet eller inte, om hon väljer att stanna kvar i
relationen eller att gå vidare till ett liv utan våld.
155
156
A.a., se även Little & Kaufman Kantor 2002.
Dahlberg & Krug 2002, s. 1f.
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 2 7
Karin_100524_P.indd 27
2010-06-18 11.23
Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt
Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt
Vi har fått i uppdrag att genomföra en utvärdering av
projekt Karin. De bakomliggande skälen till att utvärdera ett projekt kan vara många, exempelvis att bedöma
nyttan av projektet eller för att ge projektets uppdragsgivare information om uppsatta mål har nåtts eller inte.
Utvärderingsresultaten kan användas som underlag för
att bland annat besluta om det utvärderade projektets
vidareutveckling, expansion eller avveckling.157
I detta projekt har vi gett begreppet utvärdering följande övergripande betydelse; samhällsvetenskaplig forskning som syftar till att samla in, analysera och kommunicera data om projekt Karin utifrån ett brukarperspektiv.
Resultaten kan därför också ses som ett bidrag till den
samhällsvetenskapliga kunskapen om våld i nära relationer och samhällsvetenskaplig utvärderingsforskning.
Vi har genomfört en aktörsfokuserad utvärdering, dvs.
en utvärdering som bedömer projekt Karin utifrån aktörernas perspektiv. Aktörerna i vår utvärdering är brukarna, de
våldsutsatta kvinnorna. I en aktörsutvärdering tydliggörs
hur en insats upplevs av aktörerna. Upplevelsen kan ge vägledning om hur insatsen kan vidareutvecklas och anpassas
till brukarnas förutsättningar. En aktörsutvärdering kan
också bidra med förklaringar till omständigheter som är av
betydelse för att förstå vilka effekter som kan förväntas av
åtgärden158. Brukarna och deras förväntningar och behov
används vanligtvis för att strukturera upp utvärderingen.
Vad behöver, önskar och förväntar sig våldsutsatta kvinnor från projekt Karin? Alla tillvägagångssätt har sina
för- och nackdelar. Fördelen med brukarutvärderingar
är att den inte bara mäter det som tjänstemän, ledningen
och politiker anser vara viktigt. Brukarutvärderingen ger
också möjlighet att komma till rätta med den maktställning
och det tolkningsföreträde som olika aktörer har i förhållande till brukarna. Nackdelar med brukarutvärderingar
kan vara att brukarna inte har kunskap om projektets
innehåll, mål, metoder, resurser och kan därför ställa
orealistiska förväntningar på att erbjudas förbättrad och
utökad samhällsservice. Det kan också vara svårt för dem
att bedöma kvaliteten på insatserna. En annan begränsning
är att brukare kan befinna sig i en svag ställning och att de
därför har svårt att uttrycka sina preferenser eftersom de
är beroende av myndigheterna. Det är inte heller ovanligt
att de saknar kunskap om vilken service de kan förvänta
sig från myndigheterna. Det kan också vara en service som
157
158
Rossi m.fl. 2004.
Sandberg & Faugert 2007.
2 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 28
2010-06-18 11.23
Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt
brukaren endast nyttjar en gång och är därför inte är särskilt intresserad av att medverka i utvärderingen159.
Utvärderare kan i huvudsak inta två förhållningssätt
till den verksamhet som utvärderas. Antingen kan utvärderaren smälta in i organisationen som en deltagare eller
inta en distanserad roll i egenskap av observatör och granskare. Båda sätten har sina för- och nackdelar, exempelvis
kan utvärderingsforskare som smälter in i organisationen
få tillgång till deltagarnas subjektiva upplevelser, men
det kan samtidigt medföra att forskaren kan bli uppbunden av verksamhetens förväntningar, tankemönster och
förklaringsmodeller. Ett distanserat förhållningssätt har
fördelen att det är lättare för utvärderingsforskaren att
anlägga ett vetenskapligt kritiskt förhållningssätt men då
kan kunskapen om deltagarnas subjektiva upplevelser
gå förlorade160. Forskarens roll och förhållningssätt i en
utvärdering är således en balansakt och oavsett vilket
arbetssätt forskaren väljer finns det risk för kritik.
Under utvärderingen av projekt Karin har vi haft
regelbundna möten med projekt- och styrgruppen för
att avrapportera både hur arbetet fortlöper men också
rådata. Därigenom kan utvärderingen också anses ha
haft ett formativt syfte. En formativ utvärdering kan vara
värdefull då en ny verksamhet etableras eftersom delresultat kan ligga till grund för ett förbättrings- och utvecklingsarbete161 men den kan också skapa frågetecken kring
utvärderarens roll. Vi som utvärderare har inte lämnat
några synpunkter på hur avrapporterade resultat ska
tolkas eller nyttjas. Vi har inte heller deltagit i eventuella
beslut om och hur avrapporterade rådata ska användas.
Vår roll i projekt Karin bör i förhållande till den löpande
verksamheten ses som den distanserade observatörens roll
medan vi i förhållande till projekt- och styrgruppen har
fungerat som språkrör mellan utvärderingens respondenter, brukarna och projektets ledning.
I vår design av utvärderingen av projekt Karin har
vi utgått från att en utvärdering av en fysisk miljö för
målgruppsanpassade brottsutredningar och psykosociala insatser måste bygga på en flerdimensionell syn på
utvärderingsforskning. Vi kommer därför att arbeta med
följande utvärderingsfrågor:
ŠŠ
Vilka insatser gjordes för att förverkliga de uppsatta
målen med försöksverksamheten? (Insatsanalys)
ŠŠ
Vad blev resultaten av dessa insatser? (Effektanalys)
ŠŠ
Genom vilka serier av händelser är insatserna relaterade till resultaten? (Processanalys)
ŠŠ
Vilka faktorer samverkade med insatser och händelser
vad gäller resultaten (Orsaksanalys)
ŠŠ
På vilket sätt förhåller sig resultaten till försöksverk-
A.a.
Danermark & Kullberg 1999.
161
Se Wholey m.fl. 2004.
159
160
samhetens mål, lagar, förordningar, och myndighetens
interna regler och rutiner. (Måluppfyllelse)
ŠŠ
Var medlen effektiva för att nå resultaten?
(Effektivitets­analys)
För att kunna besvara dessa frågeställningar krävs olika
metoder (metodtriangulering) och undersökningsmaterial.
Studien inleddes med en textanalys av hur anmälningar
om våld i nära relationer ska hanteras och hur våldsutsatta kvinnor ska bemötas enligt lagar, förordningar och
myndighetsinterna regler, normer och rutiner i syfte att
förstå handläggningsprocessen. För att ytterligare fördjupa
kunskapen och förståelsen för brottsutredningen har fyra
nyckelpersoner inom Polismyndigheten i Skåne intervjuats.
För att kunna besvara frågor om projektets effekter,
orsakerna till dessa och om de var effektiva samt om de
uppsatta målen uppfyllts har metoderna enkätundersökning samt intervjuer använts som verktyg. Enkätundersökningarna och intervjuerna har riktats till kvinnor som
anmält att de utsatts för våld i nära relationer.
I utvärderingen har både kvantitativ och kvalitativ
metod använts. Kvantitativ metod representeras i denna
studie av en enkätundersökning. Kvantitativ metod
karaktäriseras av att den är formaliserad, strukturerad
och distanserad. Kvantitativa data kan ligga till grund
för formaliserade analyser och jämförelser mellan olika
undersökningsenheter exempelvis mellan olika tidpunkter
men också mellan teori och praktik bland aktörer. De kvalitativa metoder som har använts är intervju
samt textanalys. Kvalitativa metoder karaktäriseras av att
de har närhet till källan och att de har ett tolkande inslag.
Kvalitativa metoder används som verktyg för att skapa
en djupare förståelse för undersökningsobjektet, och kan
på så vis också användas som ett verktyg för att testa validiteten i de genomförda kvantitativa undersökningarna.
För att belysa aktörernas skyldigheter i brottsutredningen
har vi genomfört en rättsdogmatisk analys. Den juridiska
metoden tar sin utgångspunkt i befintliga rättskällor och
syftar till att kartlägga gällande rätt.
Enkät
Två skäl har varit avgörande vid valet av metoden enkät för
att studera kvinnor som utsatts för våld; för det första ger
en enkätundersökning en möjlighet för oss att kartlägga
kvinnornas erfarenheter och upplevelser162 av mötet med den
juridiska processen där fokus vilar på just mötet mellan
den våldsutsatta kvinnan och olika rättsliga och sociala
institutioner. Det andra skälet är att kvinnornas svar också
kan visa på; vilken information myndigheterna ger om den
162
Det är kvinnans berättelse vi fått ta del av. Vi har i studien utgått från att
kvinnans (och aktörernas) berättelse motsvarar individernas upplevelser, men
det är inget som vi med säkerhet kan uttala oss om, och vi kan inte utesluta
att det kan finnas bakomliggande orsaker till att individerna vill förmedla en
viss bild till oss. Se exempelvis BRÅ rapport 2009:12 s. 20.
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 2 9
Karin_100524_P.indd 29
2010-06-18 11.23
Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt
egna verksamheten, dess skyldigheter och möjligheter att
ge service till den som utsatts för brott samt vilken information som ges om de andra institutionerna som brottsoffren
kan komma att möta, hur de upplever mötet samt vad
kvinnorna upplevde som bra och mindre bra i mötet med
de olika rättsliga institutionerna. Kvinnornas erfarenheter
och upplevelser av dessa möten kan därmed fungera som
en kontrast med vilken man kan ”röntga” de olika rättsliga
instanserna. Syftet med enkäterna har således varit att
fånga de våldsutsatta kvinnornas erfarenheter, upplevelser
och preferenser, så att vi har kunnat skapa oss en bild av
hur polisens arbete med våldsutsatta kvinnor ser ut, och för
att möjliggöra en utvärdering av vilken betydelse projektets
olika satsningar har inneburit.
Enkätstudien har genomförts under två perioder, med
sinsemellan olika syften. Den första delstudien (2008-0101 – 2008-08-31) syftar till att dels kartlägga hur polisens
arbete med våldsutsatta kvinnor upplevts/beskrivits av
de våldsutsatta kvinnor som anmält/kommit i kontakt
med polisen före starten av projekt Karin, dels hur miljön
upplevts av kvinnorna. Enkäterna har delats ut av poliser
verksamma vid kriminaljouren eller familjevåldsroteln
i samband med att en brottsutredning inleds (vanligtvis
sker detta i samband med anmälan). Även Kvinnokriscentrum och Kvinnojourer har delat ut enkäten. Därutöver har samtliga kvinnor som anmält att de utsatts för
misshandel eller grov kvinnofridskränkning tillskickats
en enkät per post. Enkäterna har delats och skickats ut i
förslutna neutrala kuvert. Varje kuvert har, utöver informationsbrev (se bilaga 2) och enkät (se bilaga 3), innehållit ett frankerat svarskuvert som respondenten själv har
postat. Informerat samtycke har inhämtats genom att
kvinnorna har fått ett informationsbrev där de efter att ha
läst information om utvärderingen samtycker genom att
skicka in enkäten.
Materialet från delstudie ett, är ett jämförelsematerial
för enkätstudie nummer två, där kvinnor som varit i
kontakt med polisen efter att projekt Karin startat har
medverkat. Den andra delstudien (2009-01-01 – 2009-0931) har sålunda kartlagt kvinnors upplevelser och erfarenheter av att ha blivit utredda på projekt Karin, men har
även undersökt om målen med projekt Karin uppnåtts.
Samma enkät och insamlingsförfarande har använts i
båda delstudierna.
Inkomna enkätsvar har förvarats inlåsta i ett dokumentskåp av plåt vid Rättssociologiska enheten vid Lunds
universitet. Endast den operativt ansvarige forskaren och
huvudansvarig forskare har tillgång till skåpet.
Bearbetning av enkäterna
Enkäten består av frågor med olika typer av svarsalternativ. De frågor som har fasta svarsalternativ har
analyserats kvantitativt. Svaren på de fasta frågorna
har kodats och matats in i SPSS, ett datorprogram för
statistisk analys. Körningar har gjorts dels för respektive
enkätundersökning, dels har undersökningarna samkörts
så att förekomsten av eventuella förändringar har kunnat
kartläggas. Körningarna har gjorts utifrån olika bakgrundsvariabler såsom kön, ålder och etnicitet, men även
utifrån vilka brott respondenterna utsatts för och vilka
förväntningar de har på sin polisanmälan.
Resultaten från enkätundersökningarna har jämförts
och relaterats till varandra. Resultaten har analyserats
i relation till aktuell lagstiftning, interna rutiner, handoch metodböcker m.m. Resultaten från körningarna har
sedan relaterats till målsättningarna med projekt Karin
och till hur verksamheten bedrevs före projekt Karin.
Resultaten från analysen visar de våldsutsatta kvinnornas
syn på handläggningsprocessen, de insatser som gjorts,
skälen till och effekterna av polisanmälan och förundersökning samt vad kvinnorna har för förväntningar på och
uppfattningar om ”ett gott resultat”.
Frågorna med öppna svarsalternativ har i flertalet fall
varit följdfrågor på frågor med fasta svarsalternativ, och
har därmed fungerat som en fördjupning av enkätsvaren.
Svaren på de öppna frågorna har analyserats kvalitativt.
Intervju
Precis som enkäterna riktar sig intervjustudien till kvinnor som polisanmält att de utsatts för våld i nära relation. Metoden intervju ger oss bland annat en möjlighet
att lyssna på kvinnans olika erfarenheter av sitt möte
med den juridiska processen. Därutöver ger intervjuer
en fördjupad bild av och förståelse för brukaren, kvinnan. Vi har utgått från en intervjumall (se bilaga 4) som
konstruerats utifrån enkäten. Det innebär att det är
samma kunskapsintresse och intresseområden som är i
fokus i båda undersökningar. Eftersom intervjuerna ger
följdfrågor har vi emellertid haft möjlighet till nyansering och fördjupning av svaren under intervjuerna. Syftet med intervjuerna är således att erhålla en fördjupad
bild och förståelse av de våldsutsatta kvinnornas erfarenheter, upplevelser och preferenser. Intervjustudien
har genomförts under två perioder. Delstudie ett pågick
under perioden 2008-07-01 – 2008-12-31. Samtliga kvinnor163 som anmält misshandel och fridskränkning under
undersökningsperioden och där brottsutredningen var
avslutad tillfrågades om att medverka i studien.164 Det
har således inte varit pågående ärenden, varför möjligheten att utesluta att det fanns någon form av beroenderelation mellan de kvinnor som erbjöds medverka i utvärderingen och polismyndigheten ökade.165
Därutöver har samtliga kvinnor som anmält att de
utsatts för misshandel eller grov kvinnofridskränkning
tillskickats en förfrågan om deltagande i intervju per post.
Varje kuvert har innehållt informationsbrev (se bilaga 5),
samtyckesblankett (se bilaga 6) samt ett frankerat svarskuvert som respondenten själv postat. Kvinnorna har gett
Inledningsvis gjordes ett strategiskt urval, men på grund av den låga svarsfrekvensen fick samtliga aktuella kvinnor en förfrågan.
163
3 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 30
2010-06-18 11.23
Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt
sitt aktiva samtycke till att delta i en intervju genom att
de antingen kunnat kontakta oss forskare via telefon och
mejl eller genom att de har returnerat samtyckesblanketten i bifogat svarskuvert.
Platsen för intervjuerna har diskuterats med var och en
av de kvinnor som önskat delta i en intervju. Huvuddelen
av intervjuerna har genomförts i projekt Karins lokaler,
men en del intervjuer har genomförts via telefon. Intervjuerna har tagit olika lång tid, emedan en del varit mer
omfattande och fått delas upp på två tillfällen, har andra,
och då framförallt telefonintervjuerna, har inte varat
längre än 45 minuter. Vidare har kvinnorna valt att i olika
utsträckning lägga fokus på att berätta om förhållanden
som vi inte direkt frågat om, men som de ansett vara av
betydelse för att vi ska få en förståelse för den enskilda
kvinnans situation, och det hon varit med om.
Bearbetning av intervjuerna
Samtliga genomförda intervjuer har transkriberats. Detta
är ett tidskrävande arbete som vi emellertid ansett vara
betydelsefullt för att kunna analysera materialet. I genomläsningen av de transkriberade intervjuerna har vi med
inspiration från Marilyn Fryes diskussion i ”Den feministiska teorins möjligheter166 sökt efter mönster och utifrån
dessa konstruerat ett antal analysteman, t.ex. kvinnornas
förväntningar på polisen, anledningen till att de gjorde en
polisanmälan och hur de upplevde polisens bemötande.
Varje kvinnas berättelse är hennes egen och varje kvinnas erfarenhet är unik, men tillsammans kan kvinnornas
erfarenheter kollektivt spinna ett nytt nät av innebörder. Att söka efter mönster, handlar således inte om att
homogenisera kvinnornas erfarenheter, inte heller om att
vara reducerande eller totalitär. Att exempelvis visa på att
164
För att få tillgång till informanter har vi valt att använda oss av polisens
förundersökningsmaterial. Sekretesslagen (1980:100) 5 kap 1 § föreskriver att
sekretess gäller för uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål.
Utöver adressuppgifterna som vi behöver för att distribuera enkäter samt
förfrågan om deltagande i intervju, kommer vi som forskare inte att ta del av vad
som står i förundersökningsmaterialet och materialet kommer ej heller att lämna
polismyndigheten. Beträffande de sekretessbelagda uppgifterna om kvinnornas
adressuppgifter, som vi som forskare får ta del av, gäller samma sekretess för oss
som forskare, som för polismyndigheten. Enligt 13 kap 3 § sekretesslagen, regleras överföring av sekretess: ”Erhåller myndighet i sin forskningsverksamhet från
annan myndighet uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också
hos den mottagande myndigheten.” Det är också viktigt att vi i informationsbrevet är tydliga med att vi som forskare inte har fått ta del av andra uppgifter om
de tillfrågade kvinnorna än deras adressuppgifter. För en mer utförlig diskussion
om sekretess, hänvisar vi till vår diskussion i etikansökan, D nr 299/2008.
165
Enligt brottsförebyggande rådets statistik över antalet anmälda misshandelsbrott 2007 uppgick dessa i antal till 1141. Sökningen gjordes utifrån följande kategorier som återfanns i brottsstatistiken: misshandel inkl grov. Mot
kvinna 15 år eller, mot kvinna, 18 år eller äldre, inomhus såväl som utomhus,
bekant med offret. Anmälan gällande grov kvinnofridskränkning i Malmö
kommun 2007, uppgick till 39 st. Antalet anmälda våldtäktsbrott i Malmö
kommun under 2007 uppgick till 128. De statistiska uppgifterna är beräknade
utifrån följande sökkriterier: Våldtäkt inkl grov. Mot person 15 år eller äldre,
mot kvinna 18 år eller äldre, inomhus fullbordat, inomhus försök.
166
Frye 1994.
män oftare utövar våld mot kvinnor, än tvärtom, innebär
inte att alla män, alltid är våldsamma. Enligt Marilyn
Frye handlar denna process om att upptäcka, erkänna
och skapa mönster, mönster där erfarenheter får ett nytt
slags mening. Denna mönsterupptäckt och mönsterkonstruktion lämnar meningsfälten öppna och skapar nya
tolkningsmöjligheter. Sökandet efter mönster innebär
snarare att man försöker skissera ett schema som uppbär
vissa innebörder. Att mönster tecknas och ger mening åt
våra upplevelser, innebär inte heller att det är en enda,
likformig mening, det vill säga ett beteckningsmönster
betyder inte att alla individer påverkas likadant. Tvärtom
menar Frye, så är de erfarenhetsmässiga och historiska
skillnaderna i själva verket nödvändiga för att man skall
kunna varsebli mönstren, eftersom det är just i isoleringens enslighet som man inte kan se mönstren och som var
och en för sig förblir obegripliga. Mönsters generalitet är
inte generalitet som besegras av eller besegrar mångfald,
snarare fodras möten med olikheter och mångfald för att
man skall kunna finna mönster.167
Urval
Undersökningens urvalskriterier har ändrats under
utvärderingsperioden. Inledningsvis var tanken att ett
urval av de kvinnor som kom i kontakt med polisen med
anledning av en polisanmälan om våld i en nära relation
och som hade rubricerats som misshandel eller grov kvinnofridskränkning under aktuella perioder skulle få en förfrågan om att delta i enkät- och intervjuundersökningen.
Då svarsfrekvensen visade sig vara låg, valde vi att ändra
detta urvalskriterium till att samtliga kvinnor som kom
i kontakt med polisen med anledning av en polisanmälan om våld i en nära relation och som hade rubricerats
som misshandel eller grov kvinnofridskränkning under
aktuella perioder skulle tillfrågas. Urvalet gäller för både
enkät- och intervjustudien. De empiriska undersökningarna kan sålunda betraktas som en totalundersökning
under nämnda perioder rörande ovan nämnda brott.
Begränsningar i urvalsförfarandet
Vårt kunskapsintresse har varit att utvärdera kvinnors
upplevelser av att medverka i en brottsutredning. Studien
kan inte sägas ha några generaliserande ambitioner. Vi
använder emellertid oss av vad som kallas för analytisk (teoretisk) generalisering som innebär att vi lyfter
resultaten till en teoretisk nivå och kan därigenom få fram
generella aspekter168. Även om inte studiens resultat är
generaliserbara kan de komma till praktisk nytta. Studien
kan exempelvis bidra med sådan kunskap som kan vara
av vikt för aktörernas arbete med våld i nära relation, och
i förlängningen därmed även för kvinnorna själva genom
att förutsättningarna för kvinnans möte med polisens och
samhällets företrädare kan förbättras.
167
168
A.a. s. 8.
Se bland annat Esaiasson m. fl. (2007) s. 189f.
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 3 1
Karin_100524_P.indd 31
2010-06-18 11.23
Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt
Svarsfrekvens
Enkäter
Samtliga kvinnor under respektive undersökningsperiod
(2008-07-01 – 2008-12-31, 2009-01-01 – 2009-09-31) som
anmält aktuella brott har erbjudits delta i enkätundersökningen. Under delstudie ett var 213 kvinnor aktuella,
motsvarande siffra för delstudie två var 92 stycken. En
förfrågan om att delta i enkätundersökning har skickats
ut till samtliga kvinnor. 34 kuvert har kommit i retur
från posten då adressaten varit okänd. Om dessa returer
räknas bort, har totalt 58 enkätsvar inkommit (39 innan
Karin och 19 efter). Med utgångspunkt från båda undersökningsperioderna har utvärderingen en svarsfrekvens
på 21,4%. Skiljer man på undersökningsperioderna så har
den första delstudien en svarsfrekvens på 20,2 %, medan
den andra perioden har en svarsfrekvens på 24,3 %.
Intervjuer genomförda med kvinnor
Tillvägagångssättet vid intervjustudiens urval är samma
som använts vid enkätstudien, vilket innebär att samtliga
kvinnor under respektive delstudier (2008-07-01 – 200812-31, 2009-01-01 – 2009-09-31) som anmält aktuella
brott har tillfrågats om deltagande i intervjustudien,
samt att det under delstudie ett var 213 kvinnor som var
aktuella, och att motsvarande siffra för delstudie två
var 92 personer. Antalet intervjuer som genomförts är 7
innan Karin, och 11 efter, och svarsfrekvensen är därmed
låg. Syftet med intervjuerna har emellertid inte varit att
generalisera några resultat, utan att erhålla en fördjupad
bild och förståelse för kvinnans möte med den juridiska
processen, samt att nyansera de mönster som erhållits
från enkäterna.
Reflektioner kring svarsfrekvenserna
Malmö är en stad där många olika nationaliteter finns
representerade; 75 156 eller 27 % av Malmöborna är
födda i utlandet, och 171 länder finns representerade. De
största grupperna kommer från Jugoslavien, Danmark,
Irak, Polen och Bosnien-Hercegovina169. För att öka
alla kvinnors möjligheter till att medverka i enkätundersökningen har enkäten översatts till arabiska, persiska,
serbokroatiska och engelska.
Svarsfrekvensen kan belysas och analyseras utifrån
olika perspektiv. Det som skiljer denna studie från många
andra är att det rör ett känsligt, och många gånger
tabubelagt, område. Kvinnor som utsätts för våld i nära
relationer som inte ”går direkt” kan ifrågasättas både av
allmänhet och myndigheter, vidare är kvinnan inte sällan
rädd.170 När en undersökning rör traumatiska upplevelser,
kan det vara svårt att få frivilliga deltagare som orkar
gräva i sina personliga erfarenheter i ämnet som antingen
hör till det förflutna eller kanske fortfarande pågår.171
169
www.malmo.se, 2010-01-20.
Att barn ofta är berörda av våldet är något som ytterligare kan försvåra problematiken eftersom kvinnan många
gånger, exempelvis på grund av en gemensam vårdnad
eller skyldigheten att tillgodose barnens behov av kontakt
med sin pappa, tvingas ha en relation med mannen även
efter en anmälan. Detta är några faktorer som kan bidra
till att våld i nära relation är ett känsligt område, och som
kan påverka svarsfrekvensen. Om man jämför denna
studie med studier av likande slag är svarsfrekvensen dock
inte anmärkningsvärd.
Vi har på olika sätt försökt öka svarsfrekvensen och det
faktiska antalet inkomna enkäter genom att förlänga undersökningsperioden, och genom att använda flera olika kanaler för att distribuera enkäterna till de berörda kvinnorna.
Bortfall
Det finns två typer av bortfall, externt och internt. Det
externa bortfallet avser frånvaron av svar från individer
som ingått i undersökningens urval, medan det interna
bortfallet syftar på de fall då inte alla variabler kunnat
mätas.172 Det externa bortfallet kan uppstå dels på grund
av att man inte når respondenterna, dels då en person
väljer att inte medverka i undersökningen173.
Det interna bortfallet i undersökningen är försumbart
i båda enkäten och intervjun som genomförts med kvinnorna. De kvinnor som valt att medverka i enkät- och
intervjustudien har besvarat flertalet av enkätens frågor.
Det externa bortfallet är däremot större. Ett sätt att
analysera bortfall är att genomföra kvalitativa bortfallsanalyser. Det innebär att man kontaktar de personer som
studien riktar sig till, och som inte svarat, för att undersöka varför de valt att inte medverka.174 Att genomföra
en kvalitativ bortfallsanalys för kvinnorna som valt att
inte medverka i enkät- eller intervjustudien är inte möjligt
på grund av de restriktioner som den regionala etikprövningsnämnden givit oss. Efter den första inledande
kontakten där vi skickat ut brev om förfrågan om deltagande i enkät- eller intervjustudie har vi inte fått ta några
kontakter med kvinnorna, och därmed inte på sedvanligt
sätt kunnat skicka ut några påminnelser, eller förfrågan
om varför hon valt att inte delta.
Ett ytterligare sätt att försöka få en bild av de som valt
170
BRÅ Rapport 2008:25. I denna framgår att ”Studier har visat att vanliga
skäl till att misshandlade kvinnor inte tar kontakt med polisen är: att de
önskar att hålla händelserna privata, polisen inte behövdes eller ansågs
behjälplig, för att skydda gärningspersonen och förhållandet samt av rädsla
för repressalier från gärningspersonen (se t.ex. Davies m. fl. 2007 & Felson m.
fl. 2002).
171
Se exempelvis BRÅ rapport 2009:12.
172
Rosengren & Arvidsson 2002, s. 133.
173
Det externa bortfallet är enligt Rosengren och Arvidsson idag större än
vad det var ”för något eller några decennier sedan”. Anledningen kan enligt
nämnda författare härledas till människors tidsbrist samt till att människor
inte längre ser det som sin plikt att medverka. Rosengren och Arvidsson 2002,
s. 135.
174
Lindgren 2004, s. 215.
3 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 32
2010-06-18 11.23
Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt
att inte medverka är att undersöka huruvida det finns
någon gemensam nämnare bland dem som tackat nej till att
medverka i förhållande till dem som medverkat. Detta kan
undersökas med hjälp av en strukturjämförelse mellan olika
variabler. Detta skulle exempelvis kunna genomföras med
hjälp av etnicitet och ålder för dem som inte medverkat.175 På
grund av ovan nämnda restriktioner har detta heller inte varit
möjligt.
Att använda det statistiska materialet
Antalet enkätsvar som inkommit från enkätinsamlingen
skiljer sig åt mellan de olika perioderna, 39 svar har
inkommit innan Karin, medan enbart 19 har inkommit efter. Det hade ur ett utvärderingsperspektiv varit
önskvärt att denna skillnad inte varit så markant. Som vi
tidigare tagit upp, är detta inte ett förhållande som vi har
kunnat påverka eftersom den regionala etikprövningsnämnden inte har gett oss tillstånd att kontakta respondenterna på annat sätt än via brev samt att vi inte har fått
tillåtelse att skicka påminnelser till kvinnorna.
En fråga som uppkommer när det gäller att undersöka
de förändringar som skett genom projekt Karin är hur
material av olika storlek överhuvudtaget kan jämföras.
Ett problem är att alla kvinnor inte utreds på Karin. Så
är fallet exempelvis när det gäller kvinnor som gjort sin
anmälan genom att tillkalla radiobil, och sedan inte kal�lats till ytterligare förhör. I dessa fall har kvinnan ingen
erfarenhet av att utredas på projekt Karin, däremot kan
de givetvis ha varit på projekt Karin med anledning av
besök på Kvinnokriscentrum.
Vårt uppdrag handlar ytterst om att utvärdera den
fysiska miljön. Den fysiska miljön är av betydelse då den
antas bidra till bättre utredningsmöjligheter på grund av
att kvinnans olika behov bättre kan tillgodoses i och med
en miljö anpassad utifrån kvinnans behov. Vi anser att
vårt material, även det som inhämtats innan Karin, är av
stor vikt för att ytterligare utveckla och förbättra Karin,
och därmed mottagandet och omhändertagandet av kvinnor som anmäler brott i nära relationer. Av den anledningen har vi valt att hantera ovannämnda problematik
genom att analysera materialet i sin helhet, och endast när
vi funnit resultat av specifik betydelse för projekt Karin,
gjort jämförande körningar. En viktig del för att ge en bild
av förhållanden och förändringar innan och efter projekt
Karin blir därmed de intervjuer som genomförts, vilka
samtliga (förutom de tre telefonintervjuerna) genomförts
på projekt Karin, och där kvinnan således kan ha en
uppfattning om själva miljön och lokalerna.
175
Se vidare Lindgren 2004, s. 213, som gjort en strukturjämförelse på brottsoffer som inte medverkat i enkätstudier.
Hinder i genomförandet
Vi har stött på flera olika hinder när det gäller genomförandet av utvärderingen. Ett sådant hinder utgör de svårigheter vi mött när vi försökt få kontakt med kvinnor för
medverkan i studien. Eftersom vi har varit förhindrade att
kontakta kvinnorna utöver den första förfrågan har detta
varit problematiskt. Vi hade önskat att det gått att kontakta kvinnorna för att mer ingående beskriva betydelsen
av hennes medverkan, och på så sätt motivera henne att
medverka. Ett annat hinder är de fall där kvinnan har
givit sitt samtycke och ändå avstått från att medverka
när vi kontaktat henne. I dessa fall har kvinnorna således
skickat in en samtyckeblankett samt angivit hur vi kan
kontakta henne. Därefter har kvinnorna vid flera tillfällen
varit svåra att få tag på, telefonabonnemang har upphört
och tider har bokats om gång på gång.
Etiska överväganden
Att skicka ut enkäter och intervjua kvinnor som är eller
har varit utsatta för brott i nära relationer kan vara
väldigt känsligt av flera skäl, dels på grund av att det för
kvinnan kan vara smärtsamt att berätta för utomstående
om det som hänt, men också på grund av att det kan
vara förenat med fara för kvinnans liv och hälsa, om hon
exempelvis fortfarande har en relation med den man som
brukat våld mot henne. Det har av den anledningen varit
av stor vikt att göra noggranna metodologiska och etiska
övervägande beträffande individskyddskravet, samt att
kvinnor som tillfrågats om att delta har garanterats konfidentiell behandling.
I den av Vetenskapsrådet utgivna skriften, forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning kan man finna vägledning i hur man på ett
insiktsfullt och ansvarstagande sätt kan bedriva forskning, allra helst där forskningsområdet är av känslig
karaktär. De principer som finns återgivna har till syfte
att tillhandahålla normer för förhållandet mellan forskare och undersökningsdeltagare/uppgiftslämnare. Vid
konflikt ska de principer som utarbetats utgöra underlag
för att en god avvägning kan ske mellan forskningskravet
och individskyddskravet.176 Det grundläggande individskyddskravet konkretiseras i fyra allmänna huvudkrav
på forskningen; informationskravet, samtyckeskravet,
konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet.
Informationskravet innebär att forskaren ska informera
de av forskningen berörda om den aktuella forskningsuppgiftens syfte. Uppgiftslämnaren ska informeras om
deras uppgift i projektet, vilka villkor som gäller för deras
deltagande, att deltagandet är frivilligt och att de har rätt
att bryta sin medverkan. Samtyckeskravet innebär att
deltagare i en undersökning har rätt att själv bestämma
över sin medverkan. Konfidentialitetskravet föreskriver att
”Uppgifter om alla i en undersökning ingående personer
176
Vetenskapsrådet 2002, s. 6.
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 3 3
Karin_100524_P.indd 33
2010-06-18 11.23
Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt
skall ges största möjliga konfidentialitet och personuppgifterna ska förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte
kan ta del av dem”177. Slutligen har vi nyttjandekravet som
föreskriver att uppgifter insamlade om enskilda personer
endast får användas för forskningsändamål. Inte heller
får personuppgifter insamlade för forskningsändamål
användas för beslut eller åtgärder som direkt påverkar den
enskilde, utom efter särskilt medgivande av den berörda.
I det informationsbrev som bifogats enkäten har vi
varit tydliga med att det är forskare vid Lunds universitet
som är ansvariga för utvärderingen och att konfidentiell behandling gäller för alla uppgifter som de lämnar
i enkäten. Eftersom de kvinnor som fått en enkät kan
befinna sig i ett pågående ärende och därmed kan sägas
befinna sig i en form av beroenderelation till polisen, är
det oerhört viktigt att det för kvinnorna är tydligt att vi
som forskare är helt fristående från polisen och att de
uppgifter som lämnas i forskningsändamål ej kan komma
polisen tillhanda. Det har också tydligt framgått att ett
beslut om att inte medverka i utvärderingen, inte kan
komma att inverka på själva brottsutredningen. Pågående brottsutredning, insatser, beslut, åtgärder m.m. som
sker inom ramen för brottsutredningen kan och får inte
påverkas av det arbete som vi som forskare utför. Utvärderingsarbetet och brottsutredningen är två helt separata
processer, skilda från varandra, vilket tydligt framgår av
informationsbrevet. I presentationen av de svar som enkäter och intervjuer renderat, ska man inte kunna identifiera
en enskild person och privata data som kan identifiera
undersökningspersonerna redovisas inte. Framställningen
av materialet, har därför i första hand att anpassas efter
kravet på konfidentialitet för de medverkande i studien.
Kuverten med förfrågan om deltagande i intervju och
informationsbrev, som skickas ut har varit neutrala och
väl förslutna, för att minimera risken att de tillfrågade
kvinnorna kan komma att utsättas för fara, genom att
någon annan än hon själv kan ta del av informationen.
Vi kan givetvis inte garantera att någon annan, t.ex. en
sammanboende, inte öppnar kuvertet, men genom att
använda ett neutralt kuvert hoppas vi att denna risk minskar. De polismän som tillfrågas om att delta i studien, har
omfattats av samma identitetsskyddskrav som de våldsutsatta kvinnorna.
Kvinnorna som medverkat i enkätundersökningen,
har utlovats konfidentiell behandling, dvs. att privata
data som kan avslöja undersökningspersonernas identitet
inte kommer att redovisas. I en studie av detta slag, där
det empiriska urvalet är mindre kan det vara svårare att
garantera konfidentialitet. Av den anledningen hade det
givetvis varit önskvärt att anonymisera undersökningskommunen. Detta har emellertid inte varit ett alternativ,
eftersom föreliggande studie är uppdragsforskning från
polismyndigheten i Skåne och projektverksamheten är
177
A.a, s 12.
förlagd till Malmö stad. Med tanke på att Malmö är en
storstad, finner vi det dock inte troligt att konfidentialiteten skulle kunna äventyras även om vi inte kan anonymisera undersökningskommunen. (Malmös befolkning
uppgick 1 januari 2008 till 280 801).178
I vårt utvärderingsarbete har vi sålunda följt de principer som getts ut av vetenskapsrådet, emellertid har vi
under resans gång stött på vissa problem av etisk karaktär
som bör redogöras för. Ovan nämndes att de kuvert som
skickats ut till kvinnorna varit neutrala. Det har alltså
inte gått att utläsa försändelsens innehåll av kuvertet. Vi
har dock fått erfara att det inte alltid är kvinnorna själva
som öppnar kuverten. Det har förekommit att vi forskare
fått telefonsamtal från män som öppnat kuverten, och
även om vi vid dessa tillfällen tydligt försökt förklara
vårt syfte, samt bett om att få prata med kvinnan, har vi
inte fått göra det. En sådan situation väcker naturligtvis
frågor såsom om kvinnan inte bor kvar, om hon bor kvar
med mannen och nu råkar illa ut, kan det behövas någon
insats för att undersöka hur kvinnan har det? Frågor om
vårt eget etiska ansvar väcks också, vilket ansvar har vi
för kvinnorna i undersökningen då det är vi som på olika
sätt kan bidra till att hon utsätts för fara, vilket ansvar har
vi för de kvinnor som intervjuas och vilket ansvar har vi
för kvinnans eventuella barn?
Ett annat förhållande som vi mött är en kvinna vars
telefonabonnemang upphörde. Denna kontakt inleddes
med ett väldigt upprört telefonsamtal från kvinnan, som
var mitt uppe i processen och skulle samma dag göra
ytterligare en anmälan. Vi bestämde tid för intervju med
kvinnan, men hon dök inte upp. När vi ringde upp det
mobilnummer vi fått av henne, och som vi nått henne på
tidigare, hade abonnenten upphört. Varför då, undrar
vi, kan det ha att göra med hennes kontakt med oss, och
vilket ansvar har vi för att kontrollera detta?
Ytterligare frågor vi ställt oss vid ett flertal tillfällen är
hur många gånger vi ska kontakta kvinnor som i och för
sig sagt sig vara villiga att delta i intervjutiden, men som
sedan gång på gång avbokar tider?
Förutom förhållandet till kvinnan har vi även på olika
sätt mött de aktörer som berörs av och har ett intresse av,
utvärderingens resultat. Genom att utvärderingen har ett
formativt inslag så har avrapporterade rådata medfört
en vidareutveckling av verksamheten under pågående
utvärdering. Ett resultat vi förmedlade vid ett möte
med berörda aktörer var att kvinnorna efterfrågat en
anmälningsmöjlighet på projekt Karin, något som sedan
infördes en kort tid därefter.
178
Avdelningen för samhällsplanering, Malmö stad.
3 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 34
2010-06-18 11.23
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
Kapitel 4. Empirisk framställning
och analys
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 3 5
Karin_100524_P.indd 35
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
Tabell 1 Ålder
Vem är kvinnan?
Vår bild av de kvinnor som medverkat i enkätstudien är
att de representerar ett tvärsnitt av
den svenska1kvinnan.
Tabell
Ålder
Hon har haft en ordinär uppväxt. Hon är yngre än 45 år
och är född i Sverige eller har bott här mer än tio år179 .
Kvinnan bor i regel ensam eller med sina barn180. Hon
är välutbildad, exempelvis har drygt 40 % av kvinnorna
som medverkat i enkätundersökningen en universitetseller högskoleutbildning och ytterligare 15 % studerar.
Närmare 40 % av kvinnorna arbetar men i intervjuerna
har det framkommit att många kvinnor har förlorat sina
arbeten på grund av våldets effekter och att de har, för
att klara ekonomin, tagit arbeten som de är överkvalificerade för.
På min nya arbetsplats vet de om det och jag försöker
hålla mig kvar där för det är svårt att söka nytt jobb
när allt är upp och ner. Jag tycker det är för jäkligt…
Vid en närmare analys av empirin visar sig emellertid
variationer avseende kvinnornas uppväxtförhållanden,
familjekonstellationer och utbildning.181 De flesta har haft
en ordinär uppväxt i en kärnfamilj.
Tabell 1 Ålder
Tabell 2 Antal år boendeJag
i Sverige
har vuxit upp med min mamma och pappa
Tabell 2 Antal år
och dom är fortfarande gifta. Jag har haft en
väldigt bra uppväxt överlag. Min pappa har hjälpt
till med allt i hemmet. Jag har inte vuxit upp med
mansdominans – tvärtom. Vi var fyra tjejer
boendenågon
i Sverige
hemma. Skratt….. så han var i lite underläge min
pappa.
17 % av kvinnorna har angett flera av svarsalternativen, medan 10 % har
angett att de bor med make eller sambo. Det kan vara den man hon anmält,
men behöver inte vara det, då det inte framgår av enkätsvaren.
181
Begreppet klass är enligt Max Weber en grupp av individer som till följd
av ekonomiska förhållanden har vad man kan beskriva som likartade
chanser i livet (Engdahl & Larsson 2006, s. 217). Klass är sålunda enligt
denna definition en ekonomisk kategori. Med utgångspunkt i Webers
klassbegrepp är det den aktuella marknaden som bestämmer klassindelning,
exempelvis blir yrkesklasser centralt om man utgår från arbetsmarknaden,
medan sociala klasser blir aktuellt om man avser både ägande och yrkets
ekonomiska ställning samt gruppens sociala ställning. (Engdahl & Larsson
218), (Weber1982:210-212). Begreppet social klass syftar på bakomliggande
faktorers betydelse, såsom arbetsuppgifter, utbildning, inkomst, social
samhörighet och ibland även social härkomst, för individers möjligeter i livet.
I detta sammanhang kan även nämnas begreppet ”klasshabitus” (Bourdieu)
där bland annat kön, klass och etnicitet ingår. Habitus kan beskrivas som
”en förkroppsligad praxis” som påverkar hur en individ tänker, handlar och
förstår världen. (Engdahl & Larsson 39, 232, 233). Det rör sig mer tydligt om
en sorts ”tyst kunskap” och en praktisk känsla för hur man ska agera inom
olika områden. En individs
183 klasstillhörighet kan sålunda bestämmas utifrån
yttre synliga faktorer såsom yrkesklass, men kan även bestämmas utifrån en
förkroppsligad praktisk känsla som gör att en individ lättare kan identifiera
sig med en klass(fält) eller inte, ha kunskap om hur man agerar i olika situationer och vilka möjligheter man har i livet.
180
Tabell 2 Antal år boende i Sverige
179
Andelen kvinnor under 45 år har ökat efter projekt Karin. Det innebär att
medelåldern på de svarande kvinnorna har sjunkit efter Karin. Av kvinnorna
som medverkat i enkätstudien har 61.8 % angett att de är födda i Sverige.
Motsvarande siffror för Malmös befolkning är 71.6 %, vilket alltså innebär
att svarsfrekvensen rörande etnicitet förhållandevis väl motsvarar Malmös
befolkning vid tiden för utvärderingen. Kvinnorna som angett att de inte är
födda i Sverige har bott i Sverige i varierad utsträckning. Den klart största
andelen av dessa kvinnor (25,5 % av samliga svarande) har dock angett att de
har bott i Sverige i mer än tio år och endast 4 % av de svarande kvinnorna har
angett att de har bott i Sverige i mindre än ett år.
Kvinnan bor i regel ensam eller med sina barn . Hon är välutbildad,
exempelvis har drygt 40 % av kvinnorna som medverkat i
enkätundersökningen en universitets-/högskoleutbildning och ytterligare 15
%
studerar.
% aveller
kvinnorna
men
183 i intervjuerna har det
Kvinnan
bor Närmare
i regel 40
ensam
med arbetar
sina barn
. Hon är välutbildad,
framkommit
att
många
av
kvinnor
har
förlorat
sina
på grund avi
3 6 V ålds utsatta har
kv innor drygt
b er ättar
exempelvis
40 % av kvinnorna arbeten
som medverkat
våldets
effekter och att
har för att klara ekonomin tagitoch
arbeten
som de15
är
enkätundersökningen
ende
universitets-/högskoleutbildning
ytterligare
överkvalificerade
för. 40 % av kvinnorna arbetar men i intervjuerna har det
% studerar. Närmare
framkommit att många av kvinnor har förlorat sina arbeten på grund av
17 % effekter
av kvinnorna
flera
svarsalternativen,
medan
10arbeten
% angettsom
att de
våldets
ochhar
attangett
de har
föravatt
klara ekonomin
tagit
debor
är
Karin_100524_P.indd 36
med make eller sambo. Detta kan vara den man hon anmält, men behöver inte vara det, då
överkvalificerade för.
183
det inte framgår av enkätsvaren.
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
Även om flertalet kvinnor ger en positiv bild av sin uppväxt, förekommer även motsatsen. En del av kvinnorna
beskriver en otrygg uppväxt där förekomsten av våld inte
var ovanlig.
… När jag var liten så kunde jag få en omgång av min
mamma en dask men när hon träffade min styvfar så
eskalerade det något fruktansvärt i hemmet då… och
min storasyster gick emellan många gånger och dom
slog oss blodiga och när hon flyttade… min storasyster
har aldrig pratat om det och det har varit jobbigt för
när dom säger det har aldrig hänt och då när min syster
inte pratar om det får jag det inte bekräftat fast att jag
vet att det har hänt. När min storasyster flyttade fick
jag stryk av båda två. Vid något tillfälle bytade de av
varandra. Det var fruktansvärt. Jag gick med blåtiror
till skolan. När jag var sjuk skulle jag till skolan. Allt
i mitt liv har varit väldigt dubbelt. När de hade bankat
på mig då behövde jag inte gå till skolan.
Bland de kvinnor som angett att de inte är födda i Sverige
är det flera som har sina föräldrar och syskon kvar i
ursprungslandet. Det är emellertid inte bara kvinnor som
är födda i utlandet som inte har en nära relation med
sin familj, det förekommer även bland kvinnor födda i
Sverige. Avsaknaden av kontakt med nära anhöriga kan
innebära att följderna av de brott som hon utsatts för kan
bli värre eftersom möjligheter till samtal med och stöd
från närstående minskar.182
Kvinnornas nuvarande livssituation skiftar mycket.
Vissa av kvinnorna har kommit i ordning, i alla fall
praktiskt, efter våldet, medan andra ännu för en nästintill
odräglig tillvaro.
Min nuvarande livssituation är en katastrof. Jag är
hemlös, bor på ett rum på xxx. Min 18-åriga dotter
är försvunnen sedan 2 veckor. Y försöker kontakta
dottern. Han är mest intresserad av henne. Jag flyttade
från Y den 17 juli och har fortfarande nyckel. Jag går
dit och kollar om dottern är där då och då. Blir slagen
och kränkt vid varje tillfälle. Men Y är både arg och
känslosam183.
De kvinnor som har deltagit i denna studie representerar,
enligt vår uppfattning, ett tvärsnitt av den svenska befolkningen. De kommer från olika bakgrunder, har olika
utbildning och sysselsättning och hade olika livsvillkor
vid tiden för utvärderingen.
Den socialt integrerade kvinnan, utgör dock en ny
målgrupp för Kvinnokriscentrum. Innan projekt Karin
Se Cohen & Willis, 1985, Friedman, Bischoff, Davis & Person 1982.
183
Denna text är från en intervju med en kvinna som inte accepterade att
intervjun bandades Vi fick istället anteckna för hand under intervjun. Kvinnan har i efterhand läst och godkänt texten.
182
startade fick kvinnor som behövde stöd och hjälp själva
söka sig till Kvinnokriscentrum, men genom samverkan
på projekt Karin har en ny metodik införts som innebär
att personalen från Kriscentrum ringer upp kvinnor som
gjort en polisanmälan om våld i nära relationer och erbjuder psykosocialt stöd. Utifrån kvinnornas berättelser kan
man sluta sig till att en aktiv handling från Kriscentrum
är ett positivt steg för att ge kvinnorna erforderligt stöd
och hjälp, eftersom det inte är ovanligt att de inte orkar
ta några kontakter själva i det akuta skedet. Det är inte
heller ovanligt att de tackar nej till hjälp eftersom de just
då inte anser sig behöva stöd. Efter en tid inser kvinnorna
emellertid att de hade haft behov av hjälpen. En aktiv
stödfunktion från exempelvis Kriscentrum kan därmed
vara en bra metod för att stödja dessa kvinnor.
Relationen & våldet
Svårigheterna med att förstå och
begripliggöra våldet
När det som bara drabbar andra, drabbar mig:
Jag har inte blivit utsatt för våld tidigare på det här sättet (av andra menar hon). Jag har nästan skrattat…
man tror inte att nån som tycker om en kan slå en, det
är väldigt svårt att förklara.
Jag kan bara säga att det är så sörens synd att det
skulle bli så här. Men det tog sig mer och mer uttryck
i fysiskt våld och mycket kränkningar. Alltså ord och
saker som jag tänkte, det finns inte att han säger det till
mig. Jag vet ju att han älskar mig, jag vet det. Men han
säger detta till mig men han kan vara så trevlig mot alla
andra. Det måste vara något fel i hjärnan. Men jag lät
det bero och så lät jag det bero.
I intervjuerna som vi har gjort med de våldsutsatta kvinnorna har vissa mönster ifråga om våldet och våldets
kontext utkristalliserats, men samtidigt är det viktigt att
komma ihåg att varje enskild kvinnas erfarenhet är unik.
Hennes berättelse, är hennes beskrivning av situationen,
såsom hon vill framställa den i samtal med oss.
De kvinnor vi har talat med har befunnit sig i olika
faser, en del har nyligen lämnat mannen, en del har
fortfarande en relation med mannen eller vill återuppta
relationen igen och vissa har helt brutit upp och lämnat
mannen för gott.
Det finns även en variation avseende den psykiska misshandelns omfattning, men gemensamt för samtliga är de
verbala kränkningarna som ofta har sexualiserade inslag,
som hora, fitta och slyna.
Jag trodde aktivt att det var mitt fel. En känsla … jag
gör något fel … han kallade mig fitta, hora och slampa.
Men jag sa, jag är ju här hela tiden med dig. Om jag
skulle hälsa på mina barn, han började ringa … var är
du? Hos mina barn. Det tror jag inte på … han fick tala
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 3 7
Karin_100524_P.indd 37
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
med min dotter, hon är tolv år för att höra hennes röst.
Jag tänkte i sådana situationer det är lika bra att jag
håller mig hemma. Om han skulle gå ut så ringde han
hela tiden. Jag sa att jag var hemma och tittade på TV.
Det är sant… du kan komma kolla... du har nycklar.
Jag bodde i ett helvete… fick magsår och började
känna mig deprimerad och fick fraktur jag tyckte att
allt var mitt fel. Jag trodde att allt var mitt fel. Jag
tyckte synd om honom. Det är mitt problem.
En annan kvinna berättade:
Han har sagt att jag är ful och jag är fet och jag är
misslyckad och har försökt trycka ner mig istället och
när jag började ta tag i mitt liv, så tror jag inte att han
riktigt pallade det. Då började det liksom ännu mer…
tro inte att du är någonting för att du pluggar nu, sånt
hela tiden, tro inte att du är bättre än någon annan.
Det här var när jag gick på anorexicentrum och hade
ätstörningar … du är ju egentligen bara tjock hur fan
kan du vara ätstörd alltså sånt hela tiden att han hela
tiden har försökt trycka ner mig på något sätt. Och det
har fortsatt och i och med att mitt liv har gått i en helt
annan riktning än hans så har han fått mer och mer
panik och liksom när jag fick jobb … han riktigt pallar
inte det.
Citaten ovan är från två kvinnor som har lämnat relationen med mannen som varit våldsam mot dem och
försöker nu att begripliggöra vad de egentligen har blivit
utsatta för och varför. Att psykiskt bryta ner kvinnan
är något som Eva Lundgren menar är en del av våldets
normaliseringsprocess. För att kvinnan ska stanna kvar
i relationen måste mannen bryta ner hennes självkänsla,
därefter utlova bättring och inge hopp om deras relation,
innan våldet ånyo trappas upp.
Beroende på vilken livsfas kvinnan befinner sig i, kan
vi urskilja en variation i hur hon förmår beskriva och
begripliggöra för sig själv och sin omgivning, det våld
som hon har utsatts för. För många handlar det om att
förena det oförenliga, kärlek och våld. En kvinna vi
pratade med, som ville fortsätta relationen med mannen,
berättade att det var oerhört vikigt för henne att mannen
bekräftade hennes upplevelser, att han inte förnekade
våldet utan medgav att han hade gjort fel.
Jag hävdar att man kan ha hur mycket familj och vänner som helst som säger till att man inte har gjort fel,
men så länge den som har gjort det anklagar… det kan
man aldrig, man tror inte på det förrän den personen
har talat om det för en. Så känner jag det, man blir
liksom bekräftad av den personen.
På ett intellektuellt plan kan hon förstå att det inte är
hon som bär ansvaret för det våld som hon har utsatts
för. Samtidigt är det svårt att frigöra sig från behovet av
att få hans bekräftelse på att våldet var hans ansvar och
inte hennes. Om man fortfarande hyser starka känslor
för någon, finns det också ett känslomässigt beroende, ett
behov av att bli bekräftad och speglad i dennes ögon. Det
komplexa i våld i nära relationer blir här väldigt tydligt.
I enkätsvaren var det många av kvinnorna som svarade
att anledningen till att de kontaktade polisen, och gjorde
en polisanmälan, var att de ville att mannen skulle förstå
att han hade gjort fel. Några beskriver syftet med anmälan i termer av:
– Att han förstår att han inte får slå någon.
– Att han ska förstå att han inte kan behandla
kvinnor på detta viset.
– Att min man skall lyssna på mig.
För att kvinnan ska känna att våldet är mannens ansvar
blir det också viktigt att denna känsla bekräftas av omgivningen, t.ex. av anhöriga och av myndighetsrepresentanter. Även den rättsliga processen och den rättsliga processens utfall har en stor betydelse. I enkäten har några av
kvinnorna skrivit att de vill att anmälan ska leda till:
– Att min dåvarande sambo blir dömd för vad han
gjort mig.
– Ett rättvist straff, samt eventuell terapi för mitt
ex så han kan bli frisk, mest för vår gemensamma
dotters skull.
– Att jag ska få upprättelse, och att mannen som
utsatt mig ska få det straff som han förtjänar.
En kvinna som vi intervjuat beskriver hur viktig en
rättslig process och en fällande dom är för att hon ska
känna att hon och hennes barn ska få upprättelse, av såväl
mannen och omgivningen som av de involverade myndighetsrepresentanterna.
… sen är jag rädd för att det inte ska leda till någonting,
för det skulle kännas som ett stort jävla hån. Och blir
han inte dömd till någonting eller besöksförbud då kommer den jäveln att fortsätta ringa mig och då kommer
han säga, att där ser du att jag inte har gjort någonting.
På ett sätt vill jag ha upprättelse men det viktigaste är
att de tar mig på allvar för det är ingenting som jag har
hittat på eller som har hänt en eller två gånger. Och jag
vill att han ska se allvaret i det här och vad han gör mot
sin son också. Jag känner att han kan inte se, att detta
också påverkar x (deras son) och det tycker jag är synd,
men det kanske är enkelt för han lever ju inte med vår
son varje dag. Jag vill att det ska betonas att han har
utsatt vår son för någonting som man inte gör. Att slå
den ena föräldern inför barnet är ju otroligt kränkande
för ett barn och det påverkar. Jag vill att det ska han
fatta. Så det har påverkat mig jättemycket. När (mannen) försvann ur vårt liv kollapsade hela min kropp. Jag
var så trött. Jag bara kräktes och bajsade.
En viktig del i bekräftelsen av hennes situation, är att visa
3 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 38
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
på hur mannens våld mot henne, inte bara har skadat
henne utan även deras lilla barn. Vidare så är det viktigt
för henne att anmälan också leder någon vart, för att hon
ska känna att hon blir tagen på allvar och för att hon ska
kunna vara trygg och slippa vara rädd för fortsatt våld.
En annan kvinna beskriver hur hon önskar att hon
kunde ta tillbaka sin anmälan, eftersom hon inte känner att hon har blivit tagen på allvar och upplever en stor
frustration över att ingenting händer.
Hade jag haft möjligheten att dra tillbaka anmälan
så hade jag gjort det . Men den möjligheten finns inte
längre. Hade den funnits hade jag gjort det för länge­
sedan för jag känner att det här är bara Kalle Anka.
Jag skiter i det här, för det tar för lång tid, jag får ingen
information. Det känns bara som om att de utreder men
att de inte tar det på allvar… Ja men killen blev ju inte
häktad… på något sätt känns det då som att då skiter
jag i detta . jag tycker inte att detta är kul utan skitjobbigt och då vill man ha någon slags respons … vi tar din
anmälan på allvar, den är här, vi kommer att utreda.
Att skapa motbilder
Mannen utövar oftast såväl fysisk som psykisk misshandel. Hur mycket, hur ofta och hur svåra skador som
uppstått till följd av den fysiska misshandeln varierar,
men alla beskriver att de utsatts för våld vid upprepade
tillfällen. Våldet behöver inte alltid vara uttalat, det kan
”ligga i luften”. En kvinna berättar hur hon under en fest
hos gemensamma vänner, ser sin man dricka mer och mer
alkohol. Hon ber honom att sluta, men vännerna, som inte
har en aning om att han kan vara våldsam mot sin flickvän, bjuder honom på mer öl. Hon vet vad det kommer
innebära och hon vet vad som kan hända när de kommer
hem från festen. Så här fortsätter kvinna sin berättelse:
Jag hade hyrt en film, nu efteråt kan jag tänka var hade
jag den sinnesnärvaron att hyra en film? Ja sa att jag
har hyrt en film. Han svarade inte. Jag orkade inte reta
honom mer. Jag sa att jag skulle ta ett glas vin, och
frågade om han ville ha. Han svarade inte. Jag hällde upp
ett glas vin och gick in och la mig. Direkt när jag kommit
in hörde jag hur han tog ett glas vin. Jag minns inte om
jag stänger dörren, men jag lägger mig och läser. Jag är
nervös. Det är precis som om jag känner stämningen
I – du känner stämningen fastän du inte sett honom
i ögonen.
Ja, jag känner det. Sedan kommer han in i rummet och
blir så arg. Han börjar skrika, var fan har du varit din
jävla hora, alltså det var det vidrigaste man kan tänka
sig från en sjuk människa. Vad jag hade gjort, var jag
hade varit. Det värsta du kan höra … har du varit ute och
knullat runt, det var bara sådant. Jag blev räddare och
räddare och kröp undan. Ju mer jag kröp undan, ju argare
blev han. Och han slog. Riktigt ordentligt (…) Och då
tänkte jag att nu är det slut, jag accepterar inte mer.”
Kvinnan beskriver stämningen i luften trots att hon inte sett
mannen i ögonen. Hon vet vad som kommer att hända och
hon försöker finna strategier för att undvika att kvällen ska
sluta i våld. Hon hyr en film, bjuder på ett glas vin, och går
till slut och lägger sig, men för att återknyta till Eva Lundgrens normaliseringsteori, så är hennes chanser att undkomma våldet, avhängigt mannens agerande i situationen.
Det handlar inte om hennes agerande, våldet är inte hennes
ansvar, det är hans. Att tala om den som bär ansvaret för
våldet handlar om att synliggöra maktobalansen och de
vitt skilda handlingsmöjligheter som kvinnan och mannen
har. Det är viktigt att framhäva att kvinnorna väldigt sällan
är passiva, utan agerar och gör allt det, som hon upplever,
står i hennes makt att göra, för att förhindra mannen från
att utöva våld. Att kvinnan i citatet väljer de strategier hon
gör, kan tolkas mot bakgrund av det som Eva Lundgren
betecknar som våldets normaliseringsprocess. I nästan
samtliga fall är det enligt mannen, kvinnans agerande som
utlöser hans våldsamma beteende, genom att vara provocerande, berusad, otrogen eller för sexuellt vidlyftig.184 Då
fokus härmed flyttas mot kvinnans agerande, blir våldets
ansvar hennes, därigenom skapas också tro och hopp, om
att det finns ett utrymme för kvinnan att finna alternativa
beteenden och strategier i syfte att undvika ytterligare våld.
Strategierna som kvinnorna använder sig av visar att de inte
är viljelösa, passiva offer för situationen, utan tänkande,
kännande aktörer, en viktig motbild till ”det ideala offret”.
Varför går han inte?
Varför en kvinna lever tillsammans med en man som är
våldsam mot henne, är många gånger svårt att förstå
och begripliggöra, både för henne själv, för personer i
hennes omgivning och för de professionella aktörerna
som möter henne. När vi försöker förstå våld söker vi
ofta felaktigt efter svaret i kvinnans agerande, genom att
fråga oss varför kvinnan inte lämnar mannen, varför hon
går tillbaka till honom, varför hon inte har sökt hjälp
tidigare. Med tanke på kvinnans och mannens vitt skilda
handlingsutrymmen, hade det dock varit mer adekvat att
ställa frågan, varför stannar mannen kvar i en relation
med någon som han misshandlar fysiskt och psykiskt
och vars självkänsla han försöker utplåna? Samtidigt
som det är viktigt att synliggöra kvinnans aktörskap och
hennes strategier för att undkomma våld, måste man
sätta in dessa strategier i våldets kontext, där handlingsutrymmet för kvinnan och mannen skiljer sig åt och där
relationen bärs upp av en maktasymmetri.
Enligt Eva Lundgren, är mannens försök att isolera kvinna från omvärlden, en del i våldets normaliseringsprocess.
Jag började jobba, två månader, jag vill jobba, mer
pengar och men efter två månader han börja, du måste
sluta jobb eller vi skiljas. Jag var trött på honom därför
184
Kvinnans berättelse bekräftas av tidigare forskning om mäns förklaringar
till varför de använder våld mot kvinnan de lever med. Se t.ex. Hearn 1998.
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 3 9
Karin_100524_P.indd 39
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
att jag gjorde allt med mina barn och jobbade och ville
att allt blir bra men han hela tiden hade problem till
mig. Jag tänker det bli bra till slut, men jag vet, det blir
inte bra. En gång, första gången, jag var blå och mina
barn titta och blev rädda… sa… vi vill inte bo här. Första gång han bad om ursäkt… det OK. Andra gång jag
tillbaka från jobb och han ... jag vet du har andra man
… jag nej, nej … Tredje gången ringde jag polisen.
En annan kvinna berättade att:
Det började när jag hade varit sjukskriven i 2 år, så fick
jag arbeta lite grand (…)och då hade han flyttat hem
till mig och då började han bli irriterad, för då hade
han vant sig vid att jag var hemma dagligen, och han
tyckte jag kunde försöka bli förtidspensionerad istället
(…)och sen så stängde han av väckarklockan och sånt
så jag inte kom upp i tid och så fick jag skäll när jag
kom till jobbet, ja du måste ju hålla tiderna och så, och
så skäller jag ju ut xx när jag kom hem, du får ju låta
väckarklockan vara, jag måste ju gå och arbeta (varpå
han svarar) – nej det måste du inte, kan du inte hålla
tiderna så blir du förtidspensionerad.
Ytterligare en kvinna beskriver isoleringen:
Nu vet alla. Jag har ju inga föräldrar, de lever inte
längre så att det var ju en väninna … det som är … är
ju att jag har förlorat mina vänner under den här tiden.
För att jag fick ju inte gå någonstans själv. Jag hade
en väninna och hon visste om det. Sen hade jag några
bekanta och de vet ju nu och jag gör inte något hysch av
det men jag kanske inte heller berättar att han har slagit
mig men att han har alkoholproblem det berättar jag.
I (intervjuaren) Har det haft någon betydelse att du
hade någon att prata med?
Jag pratade inte med någon under dessa år.
Genom att isolera kvinnan och begränsa hennes sociala
kontakter, reduceras också alternativa motbilder. Isoleringen av kvinnan är för mannen ett effektivt redskap för
att upprätthålla den asymmetriska maktrelationen. Mannens tolkning av våldet och dess orsaker, kanske inte alls
delas av hennes omgivning, det är till och med troligt att
de till skillnad från mannen, inte ser kvinnans agerande
som orsak till våldet, utan istället lägger ansvaret för
våldet hos mannen. Att förse våldsutsatta kvinnor med
motbilder, är oerhört viktig. Om kvinnan har tagit steget
att anmäla mannen till polisen, är det viktigt att mannen
inte får sin bild bekräftad, genom att till exempel ifrågasätta hennes agerande, döma eller skuldbelägga henne.
Jag hör ju med andra i den här kvinnogruppen som jag
försöker hinna med att gå på ibland, de anklagar ju
sig själva. De har inte tagit steget och anmält, de har
antingen bara lämnat, eller lever de kvar. Och då har
man ju fortfarande de här: Om jag låter bli att smälla i
dörren så blir han kanske inte arg, precis så som jag sa i
slutet. Om jag låter bli att smälla i dörren så kanske han
inte blir arg.
I Men så känner du inte nu?
Nej, det var på ett ganska tidigt stadium det försvann.
En kvinna som har brutit med mannen, och fått distans till
honom och relationen, beskriver hur hon har börjat se på
allt med nya ögon och att bilden av mannen har förändrats.
Jag satt ju sista dagen i rättegången nu i hovrätten
så satt jag faktiskt kvar i rättsalen när jag inte själv
behövde bli utfrågad längre. Så satt jag tillsammans
med honom så att jag såg honom och då frågade jag mig
själv; vad har jag sett i honom? Men det var väldigt nyttigt för mig… extremt nyttigt så det är något jag skulle
kunna råda alla kvinnor som har varit i den situationen
för man byggs … helt plötsligt får du se en ynklig människa framför dig… han är inte så stor och stark som du
trodde han var.
Sociala nätverk
Att kvinnans kontakter med nära och kära begränsas och
kontrolleras av mannen är ett sätt för mannen att stärka
sin egen maktposition. Genom att alternativa motbilder
begränsas kan mannen successivt skapa ett allt större
tolkningsföreträde över situationen och relationen. Hans
förklaringar till vad som ger upphov till våldet, blir den
dominerande bilden, förklaringen handlar då alltid om
hennes beteende, inte hans.
Även efter det att relationen har brutits och kvinnan
har lämnat mannen, kan det vara svårt att frigöra sig från
mannens tolkningar och förklaringar till våldet, allra helst
om kvinnan fortfarande hyser känslor för mannen och
hoppas på att kunna återuppta relationen i framtiden.
För kvinnan själv kan det också vara svårt att förklara
och sätta ord på varför hon har agerat på ett visst sätt och
i mötet med (oförstående) andra aktualiseras inte sällan
behovet av att förklara och ursäkta sina handlingar.
Att inte berätta för sin omgivning om våldet, kan också
vara ett sätt att skydda sina nära och kära från att känna
skuld. Hon är rädd för att föräldrar och i vissa fall även barnen, ska ta på sig ansvaret för det våld som hon utsatts för,
hon vill inte att de ska känna att de borde ha förstått, eller
borde ha gjort något annorlunda. En av kvinnorna berättar:
Nej, dom hade väl upptäckt vissa grejer… att det stod
inte rätt till. De hade sett blåmärken men jag bara förklarade bort dom … ehh det var han som råkade sparka
mig i sömnen eller så här typ någon av barnen och sen
så försökte jag alltid sätta upp en jätteglad min så de
blev ju lurade… riktigt lurade. Dom trodde ju att allting
var Ok så för dom har det varit en jättestor chock. Det
svåraste, den som har tagit det allra hårdast, är nog min
pappa för jag och min pappa har alltid varit väldigt nära
och han kände att han inte har skyddat mig tillräckligt.
4 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 40
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
En annan kvinna berättar:
Det kunde vara så att han hade slagit mig under kvällen och natten så jag hade blåmärken till och med i
ansiktet, och jag var svullen över näsan. Då kunde det
vara så att min yngste son som är 18 år, han frågade,
vad har du gjort? Och (mannen) stod i köket och
hörde. Då sa jag, jag har ju blivit väldigt skicklig på att
(ljuga) det är mina glasögon som spänner här och så
snabbt på med dem. Sen började jag prata om något
annat(…) Sonen anklagar sig för att han inte fattade
det. Men han kunde ju inte. Han tyckte jättemycket
om (mannen) de hade jättebra kontakt. Så att han
(sonen) är så besviken så besviken.
Alla kvinnorna har såsom beskrivits tidigare, olika bakgrund och olika relationer till sin familj. För de kvinnor
som inte har en nära relation till sin familj, begränsas
tillgången till motbilder, andra som kan bekräfta hennes
person, men det innebär också att hon saknar andra att ty
sig till när livet vänds upp och ner. En kvinna berättar att
hennes föräldrar skäms över henne. På frågan, vilka har
du berättat för? Svarar hon:
Mina barn. H var ju involverad i den första rättegången,
och sen så var R och F involverade i den andra. Sen så ja,
jag fick ju berätta för mina föräldrar och de tyckte det
var pinsamt, och det är löjligt med föräldrar egentligen,
för de tycker saker är pinsamt, istället för att liksom(…) Ja, alltihop, på nåt sätt, för de tyckte det var
pinsamt att jag hade blivit slagen och det var liksom det
också, det hade också med detta att göra att jag hade
varit psykiskt sjuk och gått in i väggen, det fick man inte
heller prata om, för det var också pinsamt.
Polisen har en viktig roll i det att de många gånger är
den första person som kvinnan berättar för. Det är inte
ovanligt att kvinnans omgivning är ovetandes om vad
kvinnan utsätts för, eller så anar de, men våldet har inte
kommunicerats. För de kvinnor vars sociala nätverk är
begränsat, spelar myndigheternas agerande en ännu större
roll och vikten av att de finns där då kvinnan söker deras
kontakt. Vad som framkommit i samtal med flera av kvinnorna är att mannens egen mor ofta vet om våldet, trots
att personer i hennes omgivning varit ovetandes.
Men däremot hans mamma har jag talat om det för vid
tre tillfällen. Och varje gång har hon sagt att det är bättre
du är tyst, säg ingenting Hon har inte hjälpt mig alls.
Vilken roll svärmodern har kan säkerligen variera, men
i intervjuerna med de våldsutsatta kvinnorna, tar man i
olika sammanhang upp svärmodern, antingen i termer
av att svärmodern lägger skulden på kvinnan, eller såsom
ansvarig för mannens beteende, genom att ha brustit i sitt
omsorgsansvar under mannens uppväxt.
Ja även om alla sa till mig men herregud, så var det ändå
någonstans. Men det är ju ingen, ingen, ingen, som sa
något, men du är ju så eller du har ju sådant humör – mer
än hans mamma. Hon vill ju lägga skulden på mig. Men
det har hon ingenting för. Det är hon som behöver hjälp
faktiskt.
En annan kvinna berättar:
Jag fick ju ringa till hans barn och hans bror, han fick ringa
till deras mamma. Jag ville inte ringa till henne för hon är
en av orsakerna till det, så hon kunde ha hjälpt till.
Ytterligare en kvinna berättar:
I (intervjuaren) Och hans mamma?
Nej men hon har visst om det. Hon har sagt till mig
hela tiden att han var alkoholist. Vi måste låta honom gå
ner sig innan det kan vända. Sedan var det synd att det
var tvunget att gå ut på mig. Hon jobbar med missbrukare…
En kvinna beskriver sin relation till mannens familj så
här:
För han har sin mamma som tycker att jag är dum i huvudet. Hans syster som tycker att jag är dum i huvudet och
han har sin flickvän som antagligen tycker att jag är jävligt dum i huvudet så de skulle inte uppmana honom till en
kontakt med (deras gemensamma barn) för det är ju en
kontakt med mig. Dom ser ju bara mig som en dum jävla
fitta och då liksom(…) Jag försöker inte att bry mig, vill
dom sitta och snacka skit om mig får dom väl göra det…
När våldet har uppdagats
I de fall våldet har uppdagats, och familjen har fått vetskap
om vad som har hänt, kan kvinnan i de fall hon vill fortsätta
relationen, välja att ljuga och hemlighålla kontakten med
mannen. En av kvinnorna förklarar hemlighållandet av relationen, i termer av att hon vill skydda barnen, hon vill inte att
de ska bli oroliga för henne och hon vill heller inte att de ska
bli besvikna på henne. En annan kvinna känner att barnen
har en dömande attityd gentemot hennes val att leva sitt liv
och där har ett av barnen valt att inte träffa henne, så länge
hon väljer att ha en relation med mannen.
I början alla (vänner o familj) ringer och då orkar man
egentligen inte. Ibland lät jag bli att svara. Då kunde jag
känna det nästa lite så, sensations – kräktes ur sig om
hur illa de tyckte om x (mannen). Jag var ju inte, precis i
början var jag ju mottaglig för det. Men jag vet inte, när
du säger stöd. Man kan säga att i sådana här situationer
har det utkristalliserats vem som är ens riktiga vänner, och
vem som känner sig lite så där, för att de inte har upptäckt
att det var så här, som inte kan säga vad var det jag sa.
När vi pratar med kvinnan i citatet ovan, så har det gått
en ganska lång tid sedan händelsen. Mannen är dömd och
har fått vård (för sitt missbruk). Kvinnan hyser fortfaVåld s utsatta kv in no r b erä ttar 4 1
Karin_100524_P.indd 41
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
rande starka känslor för mannen och hoppas på att de
ska återförenas efter att han har avslutat sin behandling.
Omgivningens bilder av mannen, är inte bilder som kvinnan är beredd att dela, eftersom mannen, i kvinnans ögon
är något annat än de våldsamma handlingarna. Genom
att söka svaret till mannens aggressivitet i hans missbruk,
kan de våldsamma handlingarna skiljas från hans person.
Våldet är inte problemet, problemet är missbruket. Missbruk har här en central betydelse i den kontext som omger
våldet, och gör det enklare för kvinnan att förstå varför
mannen har agerat våldsamt och i förlängningen också
varför hon stannar kvar hos honom. I de fall då kvinnan
vill fortsätta relationen med mannen, är det svårt att dela
omgivningens fördömande inställning till mannen, det är
svårt att förena det oförenliga, våld och kärlek. Antingen
måste våldet avdramatiseras eller också måste våldets
orsaker förläggas till något som ligger utanför mannens
person. Genom att finna externa orsaker bakom mannens
våld, faktorer som kan skiljas från mannens person, kan
man fästa tilltro till en förändring i mannens beteende och
därmed begripliggöra sitt eget agerande och beslut om att
fortsätta relationen.
Mönster
Våldet har oftast pågått under en längre tid och har
bestått i såväl fysiskt som psykiskt våld. Vi har också
funnit att många av kvinnorna till följd av att de har eller
har haft en relation med en våldsam man, lever i en ekonomiskt och socialt utsatt situation. Alkohol och droger
är vanligt förekommande, framförallt är det mannen
som konsumerar/missbrukar droger, men det förekommer även att kvinnan gör det. Alkohol och drogmissbruk
används ofta som en förklaring till mannens agerande,
allra helst i de fall kvinnan vill kunna återuppta relationen
och hoppas och tror på att mannen ska underkasta sig
behandling för sitt missbruk.
När han är drogfri… han är jättefin och kärleksfull
men börjar han med amfetamin… Åhhhh då är det
katastrof och jag tar inte den risken mer. Nästa gång
han kommer slå ihjäl mig. Till och med polisen har sagt
till mig; han kommer att slå ihjäl dig. Det är bara så.
En annan kvinna berättar:
Jag tror det berodde dels på att spritintaget ökade.
Det har varit en väldigt. Det säger han nu också att
han har inte druckit en droppe sprit på 6 månader och
han har aldrig mått så bra. Och hade jag inte gjort som
du sa och varit lite måttligare så hade det kanske inte
hänt. Och då hade han dessutom inte haft den här förnekelsen, vadå jag har inte gjort något, det är du som är
sjuk. Hela den processen har jag gått igenom, och jag
har förstått att det är väldigt vanligt.
Ett annat mönster vi funnit är att i de fall det finns barn
gemensamma eller barn från tidigare förhållanden, så är
barnen en del av våldet, direkt eller indirekt. Barnen tvingas
se eller höra när mannen (i vissa fall pappan) slår mamma,
de tvingas gå emellan, eller om barnen är i övre tonåren eller
vuxna så går de in och räddar sin mamma på olika sätt.
I Men dina barn märkte de inte någonting?
Jo det gjorde de. Om man ska säga så här… att om
jag inte hade haft min 16 årige son hemma vid ett par av
tillfällena så tror jag inte att jag hade levt idag. Det tror
jag inte.
Vad det han som gick in och bröt?
– Ja det var det.
Fick han också slag?
Ja den sista gången, den 19 februari, men polisen la
ner det. Eftersom han inte hade något märke gick det
inte att anmäla. Det är för jävligt för han tog honom
i halsen och tryckte upp honom mot väggen och hade
stryptag, men det är polisen som avgör det. Det kunde
man inte göra något åt.
En annan kvinna berättar:
I Har barnet sett när han har slagit dig?
Oh ja många gånger. Alltså det var ofta och om det
inte var det så hörde de åtminstone, men den äldste har
nog sett allra mest. Han har ju sett ett flertal gånger hur
hans pappa har gett hans mamma stryk. Han har fruktansvärda minnen i sin hjärna och han är väldigt aggressiv
idag på många sätt när vi pratar om hans pappa blir han
väldigt aggressiv. Han har inga känslor som helst för sin
pappa utan han önskar bara att han kunde dö för han vill
inte ha med honom att göra längre.
Våld i nära relationer inrymmer en komplexitet som det
är viktigt att vara medveten om i arbetet med våldsutsatta
kvinnor. Genom kunskap om de mekanismer som är
verksamma i våldets normaliseringsprocess, kan man också
agera på ett sätt som minimerar risken för att kvinnan känner sig skuldbelagd eller ifrågasatt. Det är också viktigt att
synliggöra vem som bär ansvaret för våldet, att aktivt arbeta
för att skapa motbilder samt att aktivt våga lyssna. Vidare
är det viktigt att våga utmana föreställningar om det ”ideala
offret” och den ”ideala gärningsmannen”, då den inte speglar den komplexitet som verkligheten inrymmer.
Bemötande
Att kvinnan upplever sitt möte med polisen på ett positivt
sätt är av stor betydelse, både för hennes fortsatta återhämtning185 men även för hennes medverkan i en eventuell
rättsprocess186. Polisen har ansvar för att mötet och kontakten med kvinnan blir bra187.
Hickman & Simpson 2003.
Se Brå rapport 2008:25.
187
Se exempelvis Polismyndigheten i Skåne, 2009 s. 9.
188
Över hälften av kvinnorna har kommit i kontakt med polisen genom att polis
tillkallats till brottsplatsen. I dessa fall (53 %) är det vanligtvis kvinnan själv
som tillkallat polis (63 %). Vanligtvis är anmälningsupptagaren en man (60%).
185
186
4 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 42
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
De kvinnor som har medverkat i utvärderingen har
kommit i kontakt med polisen på olika sätt. Det vanligaste sättet är att en polisbil kallats till brottsplatsen188 och att
det är en manlig polistjänsteman som tar upp anmälan.
Kontakten med polisen vid anmälningstillfället189 upplevs
i stort på ett positivt sätt. En majoritet av kvinnorna har i
enkäten svarat att polisen som tog emot anmälan lyssnade
och trodde på henne, att han ställde passande frågor.
Hon uppger också att hon i målsägandeförhöret fritt fick
berätta vad hon varit med om190. I intervjuerna har bilden
av anmälningstillfället nyanserats. Många av kvinnorna upplevde att polisen lyssnade på
dem och satte tilltro till deras berättelser.
I Kände du att de blev lyssnad till att dem trodde på
dig och att dem lyssnade på dig.
– Ja, polisen som kommit den här kvällen, jag trodde
på dem, han lyssnade. En lyssnade, den andre bara
promenerade och pratade på telefon, jag vet inte med vem
han pratade, men den som förhörde mig och skrivit ut allt
som jag berättat till honom, jag tror att han tror på mig.
En annan kvinna berättar:
I Kände du att dom lyssnade och trodde på dig?
Ja. Jag tror att de lyssnade på mig och trodde på mig
för dom såg mig. De vet att jag… att jag inte har ljugit
och han var till och med känd av polisen för narkotikabrott och kvinnomisshandel. Jag var inte den första
som han misshandlade. Han hade suttit inne i fängelse
för kvinnomisshandel också. Det visste jag inte om.
Det tog jag reda på första rättegången då de läste allt
straffet han hade innan. Så han var känd.
I vilken utsträckning kvinnorna upplevt att polisen lyssnat och trott på dem, ställt passande frågor samt låtit dem
fritt berätta om vad de varit med om, varierar med antalet
anmälningar. Kvinnor som vid upprepade tillfällen utsatts
för våld och som därigenom på olika sätt har kontaktat
polisen, upplever i lägre utsträckning att polisen lyssnade
och trodde på dem jämfört med kvinnor som endast
kontaktat polisen vid ett tillfälle. Denna skillnad är svår
att uttolka och analysera, men en tes skulle kunna vara
att kvinnor som vid upprepade tillfällen gör polisanmälningar mot mannen, faller utanför bilden av ”det ideala
offret”. Kvinnan har därmed ånyo utsatt sig för en risk,
189
Eftersom kvinnorna som har medverkat i enkätundersökningen inte har
haft möjlighet att göra anmälan på Karin presenteras en allmän generell bild
av samtliga svarande kvinnor där vi inte skiljer på de kvinnor som besvarat
enkäten innan och efter Karins start. Även i de fall kvinnorna besökt polisen
för att göra en anmälan har de alltså inte kommit till Karin för anmälan, detta
möte har skett först vid ett eventuellt andra förhör eller genom kontakt med
Kvinnokriscentrum.
190
Ungefär 80 % av kvinnorna har upplevt att polisen som tog upp hennes
anmälan lyssnade på henne, trodde på henne samt ställde passande frågor. En
något större procentandel (knappt 90%) av kvinnorna ansåg att hon fritt fick
berätta vad hon varit med om.
genom att inte lämna relationen/mannen där hon blir
utsatt för våld. Hennes agerande skulle kunna tolkas i
termer av att hon inte kvalificerar sig som ett offer, och
förlorar därmed rätten till den ”service/hjälp” som ”det
ideala offret” skulle ha åtnjutit. Vidare upplevde de kvinnor som endast kontaktat polisen
vid ett tillfälle, i högre utsträckning än de kvinnor som
upplevt upprepad viktimisering, att polisen ställde passande
frågor och att de fick fritt berätta om händelsen. Kvinnor
som har lämnat sin anmälan till yttre polispersonal är mera
nöjd med de frågor som ställts än kvinnor som har lämnat
sin anmälan på polisstation. Det kan förklaras av att kvinnor
som får hjälp på brottsplatsen i den akuta situationen har
andra och för polisen enklare förväntningar att tillgodose,
exempelvis att avlägsna mannen från platsen. De kvinnor
som inte kontaktar polisen i en akut situation, har inte sällan en annan avsikt med sin kontakt med polisen, och har
många gånger efter ett moget övervägande kommit fram till
att anmäla mannen. Genom att göra denna form av anmälan
kan man också tänka sig att det finns förväntningar om att
anmälan ska resultera i ett rättsligt efterspel, till exempel att
en förundersökning ska inledas, att det blir en rättsprocess
eller ett beslut om besöksförbud. Detta i kombination med
att polisen har olika förutsättningar att leva upp till kvinnornas förväntningar, skulle kunna vara en förklaring till att
kvinnornas förväntningar på polisen skiljer sig åt mellan de
olika anmälningssätten.
60 % av de kvinnor som deltagit i enkätundersökningen
uppger att de har upplevt anmälningsupptagaren som
stressad och känslokall. Att polisen ger ett stressigt intryck
behöver dock inte innebära att bemötandet också upplevdes som känslokallt. En av kvinnorna berättar:
Alltså man märker att de är stressade samtidigt så märker
man också att de har varit med om mycket och är erfarna.
I alla fall de jag varit i kontakt med. De var väldigt uppmuntrande – fasen det här klarar du, och så där va.
Vikten av ett gott bemötande
Kvinnor som utsätts för brott har olika behov, och bemötandet måsta anpassas efter den enskilda kvinnans behov.
Mötet mellan kvinnan och polisen vid anmälningsupptagningen är ofta av stor betydelse för den fortsatta utredningen. Om kvinnan upplever polisen som avvisande eller
nonchalant, kan offret tystna191. Det gäller dock inte alla.
Vissa kvinnor blir i stället arga och kräver att en annan
polis tar över anmälningsupptagningen.
Det var då jag bytte för han ställde så dumma frågor, vad
jag hade gjort då för att förtjäna detta ungefär, nånting
sånt va, läser ni någon psykologi överhuvudtaget på polishögskolan, annars tycker jag faktiskt du skulle ha blivit,
jag vet inte vad man ska säga, diskvalificerad eller fått
utgå ur utbildningen, så kan du väl inte resonera, sa jag.
191
Brå:s rapport 2008:25 s. 58.
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 4 3
Karin_100524_P.indd 43
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
Vid en jämförelse mellan kvinnors upplevelse av brottsutredningen innan och efter projekt Karin visar det sig att
det har skett en förändring. De kvinnor som har utretts
på projekt Karin är i jämförelse med de kvinnor som
utreds på polisstationen, mer nöjda med polisens sätt att
hantera utredningen.
I denna studie har en tredje del av kvinnorna anmält att
de har utsatts för våld tidigare. Att anmälningsbenägenheten är låg tyder på att det finns en norm som förskriver
att man inte anmäler nära anhöriga. En kvinna berättade
under intervjun att hon inte vågade berätta att hon hade
gjort en polisanmälan och att hon passade på posten för
att kunna parera en eventuell reaktion från sin sambo. En
annan kvinna berättade att hon hade polisanmält sin man
och fick klart för sig att så gör man inte.
Du har inte polisanmält mig? Jo det har jag, sa jag.
Du är inte klok, det gör man inte. Nä, sa jag, men man
slår inte nån heller, så det får du ta. Ja det kommer jag
att förneka. Ja det spelar ingen roll sa jag. Det finns
bildbevis.
I enkätundersökningen uppger kvinnorna olika anledningar till att de inte har anmält tidigare våld. Vanligtvis
uppger de en kombination av olika skäl såsom att kvinnan var rädd för hämnd, att hon skämdes och att hon ville
inte blanda in polisen. Den enskilt mest frekvent förekommande anledningen är att kvinnan är rädd för hämnd.
Själva bemötandet från poliserna har upplevts på olika
sätt av de medverkande kvinnorna. I de empiriska undersökningarna uppger de flesta kvinnorna att bemötandet
från polisen har varit bra, men några av kvinnorna vittnar
också om negativa erfarenheter.
Och sen ringde jag polisen för jag ville kolla hur lång
tid det skulle ta (angående besöksförbud) och då fick
jag prata med en väldigt otrevlig man som gav mig världens minsta hopp och tro på samhället… besöksförbud
du vet att det är en falsk trygghet … bryter han det så
finns det ju ändå inga repressalier… så det är en falsk
trygghet… och då hade jag gått på kriscentrum en gång
och pratat… han säger … Jaa dom på kriscentrum
tycks ju tro att bara man får besöksförbud så går rättegången snabbare. Han var bara såå … så jag sa, det
är lugnt. Han var bara så jävla negativ…
En annan kvinna berättar:
Jag ringde till polisen då och då var dom trevliga. Då ville jag inte anmäla. Så dom sa att om jag ville
anmälan så skulle jag ringa igen och det gjorde jag typ
efter tre veckor. Och då frågade hon mig; Åh varför
ringer du nu och vill göra en anmälan? Och var allmänt
otrevlig och då sket jag i det. När polisen ifrågasätter
varför… så sa jag … det vet jag faktiskt inte… men du
jag skiter i det… om man egentligen inte vill någonting… för jag vill ju egentligen inte anmälan för jag
tycker det är skit jobbigt om någon då säger; varför vill
du anmäla nu, då känner jag att det vet jag inte men då
skiter jag i det…
Att kvinnornas möte med polisen och andra myndighetsaktörer blir en positiv upplevelse, i betydelsen att de får ett
bra bemötande, blir trodda, lyssnade till och så vidare, är
oerhört viktigt, av flera skäl, exempelvis är det av vikt att
bygga upp ett förtroende för den verksamhet man representerar, att få kvinnan att medverka i utredningen, men
det kan också ha betydelse för att förhindra upprepad
viktimisering. En kvinna berättar om hur hon antagligen
hade tagit tillbaka anmälan, om det inte varit för åklagarens agerande.
Det kändes fruktansvärt och jag ville liksom, om jag
hade, ja det var ju inte jag som gjorde anmälan, men
hade jag kunnat hade jag definitivt tagit tillbaka
anmälan då, för att få ett slut på det hela. Men det gick
ju inte. Nu i efterhand tyckte jag det var bra att vi var
åtskilda då och jag har förstått att i många fall släpps
man ganska snart och då hade det nog blivit en väldigt
besvärlig situation, och det hade säkert lett till våld
igen och vi hade inte kunnat prata med varandra om vi
setts så snart. Så jag är väldigt glad över att det togs
på allvar, situationen. Även om jag blev väldigt ensam i
den situationen är jag ändå glad att åklagaren tog det
på allvar.
Vad som är ett gott bemötande kan inte fastställs i en
mall, då människor är olika och har olika behov och
förväntningar. Hur kvinnorna reagerar, och vilket bemötande som är korrekt för den enskilda kvinnan, samt
vilket hjälp- och stödbehov hon har skiftar192 beroende
på ett antal olika faktorer såsom exempelvis relationen
mellan offer och gärningsman193. Andra förhållanden som
kan påverka reaktionernas omfattning och därmed vilket
stöd- och hjälpbehov kvinnan har, är kvinnans livssituation såsom familjeförhållanden och ekonomi. Ytterligare
en faktor som kan påverka reaktionerna negativt, utgör
individens sociala nätverk. Att ha ett socialt stöd kan vara
viktigt194 och har i undersökningar visat sig vara positivt
för möjligheterna att återhämta sig.195
Lindgren 2004, s. s.73.
Att utsättas för brott av någon man känner, kan ge allvarligare följder än att
utsättas för brott av någon okänd. Everstine & Everstine 1986, s. 178.
194
Cohen & Willis, 1985.
195
Friedman m.fl. 1982.
192
193
4 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 44
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
Förväntningar
Genom de empiriska undersökningarna har vi försökt
skapa oss en bild av de våldsutsatta kvinnornas förväntningar på vad polisanmälan ska leda till. Kvinnornas
förväntningar varierar.
Vissa kvinnor hade förväntningar på ett rättsligt efterspel.
Jag vill att bara han, jag vet inte på svenska hur ska
man säga, har ansvar, på det som han gjorde, inte bara
släppa. Om polis släpper nu, han ska göra igen, kanske
nästa gång, inte bara han, det är många män som misshandlar kvinnor och dem läggs ner och nästa gång han
ska göra igen och igen.
Andra kvinnor har inte förstått att våld i nära relationer
faller under allmänt åtal och att polisen tar upp en anmälan då de kallas till brottsplatsen. En kvinna besvarar
frågan om varför hon anmälde så här;
Polisanmälde jag honom?… Det tror jag inte… Jag
ringde efter polisen.
Att få hjälp i den akuta situationen genom att få bort
mannen, var för vissa kvinnor det enda motivet bakom
kontakten med polisen.
Men är man verkligen ute efter att åtala varandra i
sådana… jag menar det tar 7 månader som polisen
sa innan det kommer till åklagaren och så tar det 3 år
innan det kommer till domstol sa poliserna …. Vad
händer under tiden? Så kändes det.
För några kvinnor var polisanmälan en markering mot
mannen med budskapet att hon menar allvar. En strategi
för att få honom att upphöra med våldet. Anmälan kunde
också vara en strategi för att skydda sig själv i framtiden,
om det skulle hända igen.
Jag kunde inte gå ut och träffa mina vänner så han
började slå mig och låste in mig och gjorde inte polisanmälan från början utan efter ett halvår tog jag mig
till polisen och bad dem ta bild på blåmärket för om
det händer igen så hade jag bild på det. Men jag ville
inte säga vem det var. Om det hände en gång till… Han
började misshandla mig hela tiden.
Vad det gäller kvinnornas uppfattning om polisens roll
fick vi också väldigt varierande svar. En kvinna berättar.
… jag tror att polis, måste ta hand om kvinnorna
på grund av att många män dricker så mycket… det
behövs inte bara gripa dem eller häkta dem, att ha
samtal till dem och säga t.ex. om du gör det en gång du
ska gå till fängelse, inte hota dem, men läxa till dem
att de får inte göra så. Vi kvinnor, vi är inte starka som
en man, till exempel om han slår dig, deras hand är så
tung, men vi kvinnor vi har inte den styrkan, vi är inte
så starka, att vi kan lyfta upp dem mot väggen och slå
dem.
Här handlar det om polisens roll som beskyddare, men
det finns i kvinnans beskrivning också en tilltro till att
polisen kan tala männen till rätta, att med en auktoritativ
röst tala om för dem att deras agerande är felaktigt. I
enkäten har några av kvinnorna, på vår fråga om varför
de kontaktade polisen, svarat att de ville:
Skrämma upp honom och att han skulle få hjälp och
kunna inse att det är fel att använda våld. Att han kan
få prata ur sig om det som han bär med sig.
I vissa fall ringer våldsutsatta kvinnor till polisen för att
hon vill visa mannen att hon inte accepterar mera våld.
I andra fall ringer de polisen för att få mannen avlägsnad.
I dessa fall blir polisen en strategi för kvinnan att få våldet
att upphöra. En strategi som polisen har svårt att uppfylla
eftersom våld mot kvinnor faller under allmänt åtal.
Hur nöjd är kvinnan?
Vid en närmare analys av enkätsvaren framkommer att
viktigast för kvinnan är att anmälan leder till att mannen
förstår att han har handlat fel och att han accepterar att
hon vill bli lämnad i fred.
Jag vill bara att han gå ut från lägenheten.
Vilka förväntningar kvinnan har med sin anmälan
kan påverka hur hon sedan upplever anmälningsupptagningen och sin kontakt med polisen, och därmed i
förlängningen hur hon upplever aktörernas bemötande.
Med utgångspunkt i enkäterna har det visat sig att i
samtliga fall där kvinnan ”enbart” har en förväntning
om ett rättsligt efterspel, att mannen ska dömas, har hon
upplevt att polisen lyssnade och trodde på henne, ställde
passande frågor samt att hon fritt fick berätta vad hon
varit med om. Annorlunda är det i de fall kvinnan har
andra förväntningar såsom att bli lämnad ifred, eller i de
fall hon har flera olika förväntningar. I dessa fall upplever
kvinnorna i förhållandevis mindre utsträckning ovan
nämnda förhållanden.
Utifrån att förväntningarna kan se väldigt olika ut, kan
vi konstatera att det är viktigt att polisen är tydlig med sitt
uppdrag och med vad polisen kan hjälpa kvinnan med.
För att öka möjligheterna för kvinnan att åter söka hjälp
vid behov, samt för att upprätthålla ett gott förtroende för
samhällets företrädare är det av vikt att kvinnan känner
sig nöjd. Huruvida kvinnorna är nöjda med polisens sätt
att utreda deras fall skiftar. Flertalet av kvinnorna,
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 4 5
Karin_100524_P.indd 45
2010-06-18 11.24
%, är mycket nöjda eller ganska nöjda med polisens sätt att utreda deras
fall.199
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
Tabell
3 Är kvinnan nöjd med polisens sätt att hantera hennes
fall?
närmare 70 %, är mycket nöjda eller ganska nöjda med
polisens sätt att utreda deras fall.196
Tabell 3 Är kvinnan nöjd med polisens sätt
att hantera hennes fall?
Ett flertal faktorer påverkar om kvinnan anser sig vara
Ett
flertal
påverkar
om
kvinnan
nöjd
eller inte.faktorer
De kvinnor som
har tillkallat
polisbil
är
exempelvis i högre utsträckning mycket nöjda eller ganska
kvinnor
som sätt
haratt hantera
tillkallat
nöjda med polisens
hennes polisbil
fall än de somär
gjort polisanmälan på polisstationen Ytterligare en faktor
utsträckning
mycket
nöjda
ganska
som kan vara av betydelse
är om
kvinnaneller
har varit
utsatt
för en tidigare viktimisering, I samtliga fall där kvinnan
betydelse för hur nöjd kvinnan anser sig vara med
polisens sätt att utreda hennes fall är om hon har kallats
till förhör. En annan faktor som inte heller visat sig ha
någon signifikant betydelse för kvinnorna som medverkat
i undersökningen är om de upplevt att de fått tillräckligt
med information om andra möjligeter till stöd, denna faktor ter sig inte ha någon avgörande betydelse för hur nöjd
kvinnan upplever sig vara. Bland de som angett att de är
ganska nöjda har nästa 60 % angett att sådana problem
förekom. Resultaten indikerar att det istället är bemötandet av kvinnan och hennes förväntningar på polisen som
har en avgörande betydelse för hur nöjd hon känner sig.
Sammanfattningsvis har kvinnorna uppfattat sitt initiala möte med polisen på olika sätt, och har haft olika
förväntningar på polisen och på vad anmälan ska leda
till.199 Att kvinnans förväntningar på polisen motsvaras av
polisens faktiska agerande är viktigt för att kvinnan ska
känna sig väl bemött, och för att en god kontakt mellan kvinnan och polisen ska kunna upprättas.200 Det har
också betydelse för hur nöjd hon känner sig med polisens
utredning. Kvinnorna som medverkat i utvärderingen har
vanligtvis flera olika förväntningar på vad som ska hända
genom hennes kontakt med polisen. Det rör sig om en
kombination av förväntningar på att mannen ska dömas,
beskriver
som nöjd
eller
inte.
upphöra med sig
sina handlingar,
lämna
kvinnan
ifredDe
samt
att han ska förstå att handlingarna han utsatt kvinnan
exempelvis
i för
förhållandevis
större
och eventuella barn
var fel är vanligast. Det
finns även
kvinnor som enbart har en förväntning på ett rättsligt
nöjda
sätt iatt
hantera
efterspelmed
och attpolisens
mannen ska dömas
domstol.
Förhör
angett att hon
nöjdsom
alls hargjort
hon varitpolisanmälan
utsatt för
hennes
fallinte
änvaritde
på polisstationen Ytterligare en
brott av den misstänkte gärningsmannen tidigare197. En
Förhör med den brottsutsatta kvinnan kan vara av stor
ytterligare
tänkbar
faktor
som
kan
påverka
en
kvinnas
betydelse
i två avseenden,
dels att de
genomförs
delsen
att
faktor som kan vara av betydelse är om
kvinnan
har varit
utsatt
för
upplevelse av att vara nöjd är om polisen som tog upp
de genomförs på ett korrekt sätt. Vidare är det av vikt att
anmälan lyssnade
och trodde på henne.
Detta samband
beaktar,
med tankeatt
på hurhon
kvinnan
kan uppleva
tidigare
viktimisering,
I samtliga
fall där polisen
kvinnan
angett
inte
varit
kan tyda på att det är viktigt för kvinnorna att de upplever
det första mötet med polisen (se ovan), att kvinnan kan ha
att polisen
och trorvarit
på dem,utsatta
annars är deför
mindre
olikaden
behovmisstänkte
vid olika tillfällengärningsmannen
i en pågående utredning201.
nöjd
alls lyssnar
har hon
brott av
nöjda.198 Andra förhållanden som kan vara av betydelse
Hon kan också vara mer eller mindre mottaglig för information vid olika tillfällen under en utredning202. Det har
för att kvinnan ska känna sig nöjd med polisens sätt att
hantera hennes utredning är att hon känner att polisen
också betydelse om hon har kallats till ett andra förhör.
anstränger sig tillräckligt och inte bagatelliserar händelsen.
Det hålls ett första förhör med kvinnan på brottsplat199
Detsamma gällermellan
om polisen
kvinnan.
elleräri samband
med att hon
gör mycket
sin anmälan
på polisFörhållandet
de skuldbelägger
två grupperna,
nöjda ochsen
inte
nöjda, varierar
inte
mellan
stationen.
80
%
av
kvinnorna
som
har
besvarat
enkäterna
En
faktor
som
utifrån
enkäterna
inte
verkar
ha
någon
innan och efter Karin, däremot förekommer variationer inom grupperna. Efter Karin är det
203
har dessutom
kallats
till ytterligare
förhållandevis fler som är mycket nöjda eller inte särskilt
nöjd,
medan
ganskaförhör.
nöjd och inte
nöjda
alls minskar.
mycket mellan innan och efter Karin, däremot förekommer variationer inom
196
Förhållandet mellan de två grupperna, nöjda och inte är nöjda, varierar inte
grupperna. Efter Karin är det förhållandevis fler som är mycket nöjda eller inte
särskilt nöjd, medan ganska nöjd och inte nöjda alls minskar.
197
Motsvarande siffra för de som svarat inte särskilt nöjd är 71 %. De kvinnor
som varit ganska nöjda har varit utsatta av mannen tidigare i 60 % av fallen,
medan de som är mycket nöjda har varit utsatta av mannen i 57 % av fallen.
198
De kvinnor som angett att de är mycket nöjda har i stor utsträckning angett
att de upplevde att polisen som tog upp anmälan lyssnade på dem och trodde
på dem, medan de som angett att de inte är särskilt nöjda eller inte nöjda alls i
större utsträckning har angett att de inte blivit lyssnade på eller trodda på, eller
enbart i vissa avseende blivit det.
123
Se även BRÅ Rapport 2008:25.
Hickman & Simpson 2003.
201
Westbrook 2009, s. 109
202
A.a. s. 99
203
Bland de som kallats till förhör (46 st) är det vanligast att man håller ytterligare 1 förhör (40 %) medan man i 21 % kallat till 2 förhör. I 12 % av fallen har
man hållit 4 förhör med kvinnan.
199
200
4 6 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 46
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
Kvinnorna har upplevt förhöret på ett förhållandevis
likartat sätt avseende om förhörsledaren har lyssnat på
henne, trott på henne, ställt passande frågor samt låtit
henne fritt berätta vad hon har varit med om. Om man ser
på förhållandet mellan hur nöjd kvinnan är med polisens
sätt att hantera hennes fall och om polisen som förhörde
henne lyssnade på henne, trodde på henne, ställde passande frågor och gav henne möjlighet att fritt berätta vad hon
har varit med om är de som genomgående svaret jakande
på frågorna också mest nöjda. Det kan alltså vara så att
kvinnans upplevelse av förhöret kan ha ett samband med
hur nöjd hon är med polisens sätt att hantera hennes fall.
Förhörsledarens bemötande
Hur kvinnorna har upplevt förhörsledarens bemötande
skiftar. En övervägande majoritet (drygt 80 %) av kvinnorna uppger att de upplevde att poliserna som förhörde
dem var seriösa och neutrala i sitt agerande. De upplevde
också att polisen som förhörde dem agerade korrekt och
respektfullt. Två tredjedelar av kvinnorna uppger att de
upplevde förhörsledaren som engagerad, trygg, förtroendeingivande, medkännande och hjälpsam. 70 % av kvinnorna uppger också att de upplevde förhörsledaren som
känslokall och hälften av kvinnorna upplevde förhörsledaren som stressad.
Information
Informationsbehovet hos kvinnor som utsatts för våld i
nära relationer bottnar många gånger i en svår balansgång mellan behov i den akuta situation och behov som
rör framtiden. Vid anmälningstillfället och eventuella
efterföljande förhör har brottsoffer rätt att få information om vilket stöd andra myndigheter och organisationer erbjuder, och att få hjälp med att komma i kontakt
med dessa myndigheter. 70 % av de kvinnorna som har
deltagit i enkätundersökningen uppger att polisen som
tog emot deras anmälan erbjöd sig att hjälpa dem med
att få kontakt med andra myndigheter. 60 % av förhörsledarna har erbjudit kvinnorna motsvarande hjälp. Nästan
hälften av de kvinnor som har besvarat enkäten har av
polisen hänvisats till flera olika myndigheter. Vanligast är
att hon informeras om Kriscentrum för kvinnor följt av
kvinnojourer. Det finns flera olika faktorer som påverkar
hur mottaglig kvinnan är för information i en viss situation, exempelvis relationens våldscykel men också i vilken
situation som informationen lämnas.
Sen frågade de (polis på platsen) mig om jag klarade
mig själv, och då svarade jag ja. Jag kan än i dag tänka
hur dum jag var. Det gjorde jag egentligen inte.
Betydelsen av att lämna rätt information vid rätt tillfälle
och kvinnornas förmåga att tillgodogöra sig den, framkommer på olika sätt i intervjuerna. Vissa kvinnor menar
att de inte har fått någon information.
Jag fick inte någon information om var jag kunde få
hjälp. Det var tolken som tipsade om kriscentrum.
Andra kvinnor säger att de har fått information, men
menar att den inte har varit adekvat eller otillräcklig.
Jo de sa att jag kunde ringa och prata med kvinnojouren, men då var jag så inne på… Då hade jag bara
det i huvudet att… de menar på att jag skulle flytta in
och bo på kvinnojouren, det var ju det som var liksom
så här för mig, fullständigt… jag tänkte inte alls på att
jag kunde ringa dit och prata med dem… nej jag vill
inte bo på kvinnojouren, det här är min lägenhet.
En annan kvinna berättar:
Jag kände inte att jag fick tillräcklig information
från dem. Jag har ingen om helst respekt för de poliserna som åker runt i sina bilar.
Brottsoffer har rätt till information om; brottsskadeersättning, rätten till målsägandebiträde och rätten att begära
besöksförbud och en stödperson. Alla kvinnor har inte
uppfattat att de har fått denna information.
Nej jag fick inte någon information. Utan det hände
inte mycket. Detta hände i oktober och rättegången
var i slutet i november. Jag fick en rättegångstid och på
tisdagen en vecka innan fick jag reda på vilken advokat
jag fick och dagen efter fick jag veta att hon hade
avsagt sig mitt fall och då skulle jag få en ny advokat.
Informationen har också delats ut skriftligen i form av
broschyrer, men alla kvinnor har inte kunnat läsa och ta
till sig av dess innehåll, på grund av att de inte behärskar
det svenska språket ännu:
Jag har fått … Lämnat papper och skickat papper…
på svenska… inte kunnat läsa.
Brottsoffer ska också tillfrågas om de önskar bli underrättade om beslut om att förundersökning inte ska inledas,
eller att en inledd förundersökning ska läggas ned. Brottsoffer kan även bli underrättade om beslut om att åtal inte
ska väckas, tidpunkt för huvudförhandling i målet samt
när dom meddelas. Av intervjuerna framgår att män som
har fått besöksförbud har underrättats om att åtal kommer att väckas, men kvinnan som blivit utsatt för brottet
har inte fått motsvarande information. Den har hon istället fått av mannen. När han ringer mig och säger att det blir rättegång…
jag visste ingenting. Det borde jag fått veta… och inte
av honom. Man vill veta hur det går. Kommer han att
stå utanför min port och vara lack för besöksförbudet?… i förhöret tog de upp tre överträdelser…
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 4 7
Karin_100524_P.indd 47
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
I åklagarmyndighetens handbok om handläggning av
fridskränkningsbrotten, finns riktlinjer för hur information ska lämnas till målsägande. Där framgår att beslut
om att lägga ned förundersökning ska lämnas skriftligen
till målsäganden. Att åklagarens beslut så gott som alltid
är standardiserade enligt datarutiner, är något som upplevs som otillfredsställande av kvinnorna.
Många kvinnor uttrycker en önskan om att få en
förklaring till varför brottsutredningen har lagts ner.
En standardiserad fras såsom, ”brott kan ej styrkas”, är
otillräcklig, och kvinnorna lämnas med en ovisshet kring
varför det aldrig blev något åtal, en ovisshet som också
skapar känslan av att inte bli betrodd. Det känns som att de tror inte på mig och de bryr inte sig.
Enligt åklagarhandboken ska åklagaren inför varje beslut
göra en bedömning av behovet av en individualiserad
beslutsmotivering som kan förstås av såväl målsägande
som misstänkt och som på ett lättfattligt sätt förklarar
bevisläget. Kvinnorna efterfrågar en individualiserad
förklaring men får inte alltid en sådan.
Jag vet inte. Ja, kanske om de säger till mig, vet du M.
Vi har lagt ner den på grund av att vi tror inte på dig,
du har varit hos honom, det var inte hos dig, okej, men
att bara lägga ner det, och det utan förklaring och…
Man måste förklara… och de måste också förklara
till mig varför det lagts ned. Det är jag som tror att det
behövs.
I omfattande och svårbedömda beslut föreskrivs att åklagare bör överväga att ta kontakt och muntligen meddela
sitt nedläggningsbeslut direkt till målsägande. Uppgiften
att muntligen meddela beslut kan även delegeras till polisens utredare. Detta görs ändå inte alltid men efterfrågas
av kvinnorna.
Jag får ett brunt kuvert i brevlådan med besked om att
åklagaren lägger ner. Jag slänger mig på telefonen och
får inte tag i målsägandebiträdet och fattar det inte.
..att de bara sänder ut det. Så här kan det inte få gå till.
Jag bara stod där.. jag vet inte vad jag gjorde … men
föll bara ihop i alla fall.
Brottsoffer har dessutom rätt att bli underrättad om en
gripen, anhållen eller häktad person avviker. Det finns
kvinnor som i intervjuerna har uppgett att de inte har fått
sådan information. De har inte heller fått information
om att mannen har släppts i avvaktan på att avtjäna sitt
straff. Bristen på information gör att kvinnorna känner
sig otrygga och rädda.
Just att jag inte fick veta det (att han skulle släppas)
och att jag inte hade rätt att slänga ut honom hur som
helst, det gjorde mig alltså, fullständigt panikslagen,
för det var ju ungefär som att, då när han väntar på
sitt straff, då kunde han ju ta livet av mig under de tre
veckorna ju, jag menar han bodde där hemma ju och det
var fullständigt vansinnigt alltså.
Kvinnorna uttrycker också ett behov av ytterligare information som myndigheterna inte har någon uttrycklig skyldighet att lämna. Exempelvis om hur brottsutredningen
fortskrider.
… på något sätt tycker jag att man borde få information
för jag vill gärna veta. Det känns ju skitjobbigt för mig
och veta att om mitt bara ligger på hög i väntan på att
läggas ner eller om det ligger i väntan på att bli utrett,
vilket det tydligen blir nu.
Kvinnan fortsätter att berätta:
… det ligger på hög nu … det kan ta hur lång tid som
helst. Alltså bara skit otrevlig. En sådan handläggare
här på familjevåldsrotel… det känns bra. Han ska
hjälpa mig liksom. Jag kände bara … kul. Jag har
aldrig mer pratat med honom. En sån person lär man ju
aldrig ringa igen … fan.
Vidare beskriver flera av kvinnorna en lång väntan, då
de inte får någon information alls om vad som händer i
brottsutredningen, och när de väl kontaktas igen, så händer allting på en gång.
Nej jag fick inte någon information. Utan det hände inte
mycket. Detta hände i oktober och rättegången var i slutet i november. Jag fick en rättegångstid och på tisdagen
en vecka innan fick jag reda på vilken advokat jag fick
och dagen efter fick jag veta att hon hade avsagt sig mitt
fall och då skulle jag få en ny advokat… så på fredagen
innan rättegången på tisdagen, ringde en advokat och sa
att han hade fått fallet och undrade om jag kunde komma
med en gång. Och han behövde papper på min sjukskrivning… för skadestånd allt skulle gå jättefort med det gick
bra ändå men jag tyckte att det var lite dåligt.
En annan kvinna berättar:
Man var nervös för rättegången. Jag hade aldrig
tidigare haft med polisen att göra. Att två dagar innan
är liksom inte rätt, att liksom få en advokat och få förklarat för sig. Nu var det på tisdag klockan ett kom fem
minuter innan… då var ju inte polisen inkopplad, efter
utredningen hörde jag ju inte mer från dom.
I Var det inget avslutande samtal?
Nej, det skulle varit bra om de hade förklarat vad
som kan hända sedan.
Att vara tydlig med varför man gör (eller inte gör) vissa
saker, och förklara på ett sätt som gör att kvinnan förstår
är också en form av informationsgivning som är betydelsefull. En kvinna berättar:
4 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 48
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
Sen var det en annan sak till som jag tyckte var konstigt, de frågade om jag hade tänkt uppsöka läkare,
och jag sa nej, för det hade jag inte tänkt, för jag går
aldrig till läkare, och det krävs rätt mycket för jag ska
gå till läkaren. Inte för att jag har ont någonstans och
jag vet att jag blivit slagen på käften. Och nu förstår
jag att det hade varit jättefina bevis om jag hade gått
till läkarna.
Sjukvården
Kvinnor som är utsatta för våld kommer ofta i kontakt
med sjukvården på olika sätt och i olika faser. Ibland är
skadorna så allvarliga att det krävs akutsjukvård. Vid
andra tillfällen är behovet av vård mindre akut varför de
vänder sig till sin vårdcentral. Det kan också finnas andra
skäl till att ta kontakt med vårdcentralen, exempelvis för
att få ett sjukintyg.
För att kvinnan ska få en bättre förståelse för brottsutredningen krävs information om utredningsprocessen,
information om vilka rättigheter hon har och information
om vad olika myndigheter kan vara behjälpliga med. Att
ge information om varför polisen arbetar på ett visst sätt
och varför de måste ställa vissa frågor till målsägande
samt varför det ibland kan ta tid innan något besked om
ärendet kan lämnas, gör att kvinnan får en bättre förståelse av brottsutredningen och polisens arbete.
Jag var tvungen att få ett sjukintyg för jag mådde inte
bra psykiskt. Där har jag haft lite problem med den
ena manliga läkaren som jag pratade med, först så
sjukskrev han mig och det var inga problem, när jag
kommer tillbaka för att fortsätta att sjukskriva mig,
för att detta har tagit lång tid … det gör en sån här
grej… då tyckte han att jag lika väl kunde börja jobba,
varför kände jag så här och jag fick… jag börja smått
bråka där. Jag försöker boka tid hos en annan läkare.
Kontakt med andra myndigheter
Av intervjuerna framgår att livet påverkas på många olika
plan när en kvinna utsätts för våld. Detta leder till att de
behöver information för att komma i kontakt med ytterligare professioner och myndigheter för att kunna ordna
upp sitt liv.
Sjukvården kan också stödja kvinnor i att anmäla
Min doktor där, han sa, du gör som du vill, jag har
gjort vad jag kan för dig, men jag tycker du ska ringa
polisen, sen kan jag inte bestämma över dina känslor,
sa han, nä tänkte jag, det är ju att göra bort sig att inte
ringa, klart man ska polisanmäla, så tänkte jag ju då,
faktiskt, så jag ringde och polisanmälde honom.
Målsägandebiträde
Kvinnan har rätt till ett målsägandebiträde som fungerar
som ett juridiskt stöd under förundersökningen och i
rättsprocessen. Av intervjuerna framgår att målsägandebiträdets funktion och roll skiftar. Biträdet kan ha en tät
och stödjande kontakt med klienten.
Jag älskar min advokat. Hon är den bästa som finns.
Hon är nästan som en vän. Hon är en otroligt stark
kvinna som gett mig styrka. En kanonadvokat.
Det finns också kvinnor som har upplevt kontakten med
målsägandebiträdet som distanserad och ifrågasättande.
Så det var väldigt väldigt jobbigt. Och speciellt med
den förbaskade advokaten (målsägandebiträdet) .
Det var så fräcka frågor. Jag hade inte träffat någon
advokat innan.
Andra har upplevt att de har haft svårt att få kontakt
med målsägandebiträdet och att rollen och funktionen är
oklar.
Hon har för mycket att göra, jag har bara träffat henne
ett par gånger, samtidigt säger alla att det får du fråga
ditt målsägandebiträde om. Jag vet inte vad man kan
förvänta sig... jag får aldrig tag i henne hon är alltid
upptagen. Det är väldigt oreglerat om hur de ska jobba.
Vad man kan förvänta sig … jag ville veta… jag vill
inte störa henne i onödan … vad jag kan förvänta mig?
Arbetsförmedling och försäkringskassa
En majoritet av de kvinnor som har besvarat enkäten är
aktiva i arbetslivet eller utbildar sig. Av intervjuerna har
det framkommit att åtskilliga av de som arbetar ändå
har tvingats byta arbete och till ett mindre kvalificerat
eftersom de i den rådande situationen inte har klarat av
att utföra sina arbetsuppgifter. De har känt att våldet
har traumatiserat dem, att beslutet att anmäla, brottsutredningen och det rättsliga efterspelet upptar hela
deras tillvaro. Bland de intervjuade kvinnorna finns det
chefer som inte har orkat axla sina ledande roller, och har
därför blivit utbytta. Vissa har fått besked om att de inte
längre är önskvärda och arbetsgivaren har erbjudit sig att
köpa ut dem. Andra har blivit uppsagda i samband med
omorganisationer eller blivit uppsagda på olika grunder
med varierande motiveringar. Åtskilliga av kvinnorna har
arbetat med människor som de har gett omsorg, utbildat
eller väglett på olika sätt varför relationen till kunden/klienten/patienten/eleven är viktig. Det relationella inslaget i
deras arbete kan göra det både svårt att bibehålla arbetet
men också att få ett motsvarande arbete.
Jag har inte fått behålla jobbet för de var så oroliga
att om han skulle släppas så att han skulle börja om
från början. Nu när jag sökte jobb så ringde jag och
pratade med dom och då sa min verksamhetschef rakt
ut, tyvärr andra klienter har fått höra vad som har hänt
och hör dom ditt namn så då kommer de nog att backa.
Det var lite svårt sen mycket… det här jag var på en
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 4 9
Karin_100524_P.indd 49
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
anställningsintervju och de frågade varför jag har varit
sjukskriven i så många månader så jag måste ju säga
sanningen så jag sa att jag blev grovt misshandlad av
min före detta sambo så jag var tvungen att sjukskriva
mig av både fysiska och psykiska skäl och skador och
plötsligt så ville de inte ha mig där så det blev mycket…
I dag ligger ansvaret för att hålla kontakt med arbetsförmedling och framtida potentiella arbetsgivare på kvinnan.
Kravet på att aktivt söka arbete är inte synkroniserat med
rättsväsendets handläggning varför situationen kan upplevas som kravfylld och otillfredsställande av vissa kvinnor.
Jag hade precis börjat jobba i Danmark, och trodde
inte jag skulle behöva säga något om mitt före detta liv
där om vad som hade skett, då fick jag ju berätta för
min nye chef, för jag var tvungen att gå på rättegång.
Bland de intervjuade kvinnorna finns det dock enstaka
personer som har mött förståelse för situationen och har
därigenom fått individanpassade krav på att söka arbete.
Nej, men sen så jag gick på A-kassa men det var ju inte
tillräckligt för jag hade bara en deltids A-kassa så jag
gick till socialen för att täcka upp och den handläggaren på ekonomienheten hon var kanon för hon sa det att
jag tänker inte sätta dig till och vara tvungen att söka
jobb nu utan du tar den tid du behöver när du vill så
säger du till mig och nu har jag sagt till nu känner jag
mig helt OK för att fortsätta men då har hon… ändå
har informerat alla där nere och dom vet om min situation och det ska inte finnas press på henne så jag kan
ta det lilla lugn jag behöver … jag behöver inte söka
typ 20 per månad utan det räcker med ett par stycken.
Dom vet om det. Det känns jätteskönt.
Flera kvinnor efterfrågar en samverkan med arbetsförmedlingen och försäkringskassan inom ramen för projekt
Karin så att hänsyn kan tas till deras faktiska arbetsförmåga.
Att inte arbetsförmedlingen och försäkringskassan
är inkopplade i kvinnofridsprojektet är fruktansvärt
tycker jag. Jag blev uppringd av en handläggare som
är en kartläggare (en person som hade till uppgift att
kartlägga hennes liv) när jag hade vart sjukskriven i tre
dagar på halvtid och jag bara vrålade i telefonen.
Behovet av en samverkan mellan försäkringskassa och
arbetsförmedling föreligger också av andra skäl. Exempelvis har vi mött kvinnor som är deprimerade men inte
sjukskrivna och därför står till arbetsmarknadens förfogande men deras arbetsförmåga kan diskuteras.
… just nu tänker jag mycket på att jag måste försöka
sluta tänka på honom så mycket för att klara… för att
inte ha det så jobbigt ekonomiskt måste jag se till att
hitta ett jobb… men det är inte lätt. Jag försöker… har
svårt att titta för långt. Jag försöker liksom… Jag har
varit lite deprimerad men det känns bättre nu än för
en månads sedan faktiskt… men jag kan inte titta för
långt fram.
Kontakter med kriminalvård
Kvinnan kan också komma i kontakt med kriminalvården
och företag som ger behandling mot aggressioner och
missbruk om mannen har döms till vård.
Ett program heter IDAP, Integrated Domestic Abuse
Programme. Det är ett program som Kriminalvården ger
för att behandla män som utövar våld i nära relationer.
Anhöriga deltar också i programmet. Flera kvinnor
uttrycker en besvikelse över IDAP eftersom de som anhöriga inte har känt sig inkluderade i programmet.
Det står i IDAP att det även finns anhörigvård. Jag har
blivit uppringd en gång av en kvinna som intervjuade
mig några minuter. Hon sa att hon ska bli min kontaktperson. Det är 4 månader sedan, sen har jag inte hört
något. Så jag har inte fått någon hjälp överhuvudtaget.
Jag vet att det ska finnas någon hjälp här i Malmö på
frivården, men det är ingen som har, det är väl klart
man får söka hjälpen, men jag tycker ändå att det
borde komma lite per automatik. Man vet ju inte vad
det är man ska söka, eller var man ska söka.
Kvinnorna kan också komma i kontakt med olika
behandlingshem. Behandlingen innefattar även anhöriga.
Jag har anmält mig och ska faktiskt gå nu i december.
Jag ringde och pratade med (behandlingshemmet).
Det var någon som sa till mig att jag ska lära mig att
se och höra andra människor berätta så att jag inte går
in i ett sådant förhållande igen. För att dom kan dölja
det väl. Jag sa att det är på ett villkor och det är att jag
inte behöver göra det tillsammans med honom. Dom
(männen) har sån makt över en och jag är hellre tyst
då. Dom formulerar om det så att det blir… och sen
ska man ju gå på ett års efterbehandling efter det.
Familjerätt och tingsrätt
I samband med våld i nära relationer är det inte ovanligt
att frågor om gemensamma barns vårdnad, boende och
umgänge aktualiseras. Om parterna kommer överens om
hur de ska ordna det för barnen efter en separation eller
skilsmässa kan de kontakta familjerätten för att skriva ett
samarbetsavtal. Om parterna inte är överens kan parterna
vända sig till domstol för att få frågan prövad.
Vårdnaden, vi håller på att gå igenom det just nu. Men
han har redan medgett att jag ska få ensam vårdnad om
barnen. Skilsmässa och allting går igenom nu. Så fort
som möjligt för han har precis blivit dömd till xx år.
5 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 50
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
Ytterligare en kontakt kan aktualiseras i samband med
en skilsmässa. För att genomföra bodelningen kan en
bodelningsförrättare anlitas.
Det är helt otroligt. Jag ville ha hjälp med att göra en
bodelning. Hade jag fått det hade jag sluppit många
bekymmer. Det har medfört många kostnader. Vi bor i
hus, det går inte att sälja, det är jättesvårt att sälja hus
nu. Istället läggs ränta på ränta på ränta för att man
inte kan betala. En soppa.
grej är det en sån känslomässig situation… allt spelas
upp igen. Du kan inte leva i den miljön igen. Och vi fick
ingen hjälp de sa bara att de hade inga lägenheter och
kriscentrum sa att de hade vissa kontakter men det var
inget som hjälpte där.
Kontakterna med hyresvärdar kan upplevas både som
energi- och tidskrävande.
Hyresvärdar
Kvinnorna behöver vanligtvis också ha kontakt med olika
hyresvärdar. Separationen från mannen gör att paret
behöver ytterligare en bostad vilket kan vara svårt att
hitta i städer med bostadsbrist.
Jag har bott först hos min storasyster sen hos min
mamma och pappa en bra tid tills jag fick en lägenhet och då var det min allra äldsta syrra som satt och
ringde dagligen från sitt jobb för att hitta en lägenhet
till mig för det var ingen annan som hjälpte mig. Det
kan jag säga … det är inte mycket stöd för dom kvinnorna som går igenom en sån här sak.
… jag var igång och pratade med dom för att få en
lägenhet för jag bodde hos min mamma och pappa .
För jag ville inte sätta min fot i den lägenheten som vi
hade bott i … eftersom man har gått igenom en sån här
Våldsutsatta kvinnors behov av kontakter med olika
myndigheter och aktörer är omfattande och har på ett
förtjänstfullt sätt illustrerats av nedanstående bild som
har ritats av Helen Elmqvist, socialtjänsten i Hässleholm.
Figur 2 Kvinnans behov av myndighetskontakter.
Figur 2 Kvinnans behov av myndighetskontakter
Analys
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 5 1
Sammantaget visar resultaten från våra undersökningar där vikten av att
lämna
rätt
information,
målgruppsanpassat.
Karin_100524_P.indd 51
vid
Den
rätt
tillfälle
lagstadgade
och
på
ett
sätt
som
informationsöverföringen
är
till
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
sig däremot endast till en generell skyldighet att samverka kring strategiska
frågor. Åklagarmyndigheten har tillskillnad från de övriga myndigheterna inte
någon specifik skyldighet att samverka eller samarbeta alls. I projekt Karins
Sammantaget visar resultaten från våra undersökningar
vikten av att lämna rätt information, vid rätt tillfälle och
på ett sätt som är målgruppsanpassat. Den lagstadgade
informationsöverföringen till brottsoffer fungerar ibland
men inte alltid. Skälen till att den brister är flera. Ett skäl
är att kvinnan inte har förmåga att tillgodogöra sig informationen i de situationer och på det sätt som den lämnas.
Ett annat skäl är att informationsöverföringen brister
både inom myndigheten, men också mellan myndigheterna. Ytterligare ett skäl är att det saknas en skyldighet
att lämna information om sådant som kvinnan anser
vara viktigt, exempelvis hur brottsutredningen fortlöper.
Bristen på information kan i vissa fall skapa situationer
som bidrar till att kvinnan upplever att hon inte kan
tillgodose sitt skyddsbehov. Ett annat resultat är att våld i
nära relationer utlöser ett behov av kontakt med ett stort
antal myndigheter och aktörer och att det är svårt för
kvinnorna att hantera alla dessa kontakter. Sammantaget
indikerar resultaten att en målgruppsanpassad informationsstrategi behöver utvecklas.
Samverkan
En kvinna som utsätts för våld i sitt hem av en person
som säger sig älska eller har älskat henne befinner sig i en
utsatt och sårbar situation. För att samhället ska kunna
hjälpa och stödja henne krävs utöver effektiv lagstiftning
och tillräckligt med komptent personal också en fysisk
miljö med lokaler och teknisk utrustning som skapar
goda förutsättningar för kvinnan att själv bidra till
brottsutredningen. Det viktigaste bidraget hon kan ge är
en fri berättelse om det våld hon utsatts för. Lokalen bör
därför vara utformad så att den främjar hennes behov för
att kunna medverka och kommunicera. Både de enskilda
kvinnornas behov och förutsättningar för att kunna
medverka skiljer sig åt. En arbetsmetod som används
av myndigheter i arbetet med brottsoffer är samverkan.
Vanligtvis samverkar myndigheter kring ett uppdrag eller
en uppgift men i projekt Karin har fokus för samverkan
ändrats och riktas istället mot individen och hennes
förutsättningar och behov för att kunna delta i brottsutredningen.
Samverkan är inte lätt. Tidigare utvärderingar av samverkansprojekt har visat att det finns vissa faktorer som
kan bidra till att de blir framgångsrika. En sådan faktor
är att de samverkande myndigheterna har en skyldighet
eller ett uppdrag att samverka. Åliggandet att samverka
kan dock vara olika långtgående. De myndigheter som
medverkar i projekt Karin har olika långtgående skyldigheter att samverka. Socialtjänsten och polisen har en
lagstadgad skyldighet att samverka eller samarbeta med
varandra i arbetet med brottsoffer. Hälso- och sjukvårdens skyldighet till att samverka sträcker sig däremot
endast till en generell skyldighet att samverka kring strategiska frågor. Åklagarmyndigheten har till skillnad från
verksamhet är polisens och socialtjänstens roller centrala, vilket kan förklaras
de övriga myndigheterna inte någon specifik skyldighet
av att deras skyldighet att samverka sträcker sig längst och att de har en
att samverka eller samarbeta. I projekt Karins verksamsnarlik
skyldighetoch
attsocialtjänstens
samverka. De har
exempelvis,
uppgift att verka för
het
är polisens
roller
centrala,tillvilket
socialförklaras
trygghet,
samhällsgemenskap
samt
att främja
välfärd. Deras
kan
av att
deras skyldighet att
samverka
sträcker
sig
längst
och
att
de
har
en
snarlik
skyldighet
att
samverksamheter ska också ha sin grund i lokalsamhället. I deras uppdrag ingår
De har exempelvis, till uppgift att verka för social
verka.
också att arbeta med brottsofferproblematiken. Därutöver ska deras
trygghet, samhällsgemenskap samt att främja välfärd.
respektive verksamhet bedrivas utifrån och präglas av ett helhetsperspektiv
Deras verksamheter ska också ha sin grund i lokalsam207
på individen
Respektive
myndighets
skyldighet
till med
att samverka påverkar
I deras. uppdrag
hället.
ingår
dessutom
att arbeta
rollfördelningen i projekt Karin.
Polisens och
roller är centrala.
brottsofferproblematiken.
Därutöver
skasocialtjänstens
deras respektive
verksamhet
bedrivas
utifrån
och
präglas
av
ett
helhetsperSamverkan i projekt Karin kan illustreras genomnedanstående modell.
spektiv på individen204. Respektive myndighets skyldighet
att samverka påverkar rollfördelningen i projekt Karin.
Samverkan i projekt Karin kan illustreras genom nedanstående modell.
207
Se Rikspolisstyrelsen 2001:1.
Figur 3 Projektledningens syn på myndighetssamverkan
142
Skyldigheten att samverka påverkar också hur samverkan
gestaltar sig i praktiken. Det innebär att den styrs av i vilken omfattning respektive myndighet har en skyldighet att
arbeta för att nå det gemensamt uppsatta målet. Det finns
skäl till att diskutera vilka förutsättningar och i vilken
omfattning de samverkande myndigheterna är verksamma
på projekt Karin. Exempelvis genomför rättsmedicinska
avdelningen och hälso- och sjukvården inte regelmässigt
sina undersökningar i projekt Karins lokaler. Detta medför att kvinnorna måste transporteras till sjukvårdsinrättningar för undersökning och behandling.
Jag blev ju … i samband med förhören fick jag komma
till rättsmedicinen i Lund. Jag har ju som sagt en hel
del ärr på min kropp dessutom hade jag fått mycket
slag i mitt underliv så dom skickade mig via förhören
… så jag har varit hos gynekologen också.
204
Se Rikspolisstyrelsen 2001:1.
5 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 52
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
Utifrån kvinnans perspektiv innebär det att projekt
Karins målsättning, att samla samtliga resurser och kompetenser under ett tak, inte uppfylls.
Tidigare forskning visar att samlokalisering är en
faktor som främjar samverkan. Ett resultat som även
får stöd i denna utvärdering. Samlokaliseringen av polis
och socialtjänst har bidragit till att deras samverkan har
fördjupats. Den dagliga samverkan mellan polis och
socialtjänst har resulterat i att kvinnor som anmält våld i
nära relationer, alltid blir kontaktade av Kriscentrum för
kvinnor och erbjuds skydd och psykosocialt stöd. Stödet
är friviligt och är ett erbjudande som kvarstår även om
kvinnan initialt tackar nej. Även polis och åklagare har
dagliga planeringsmöten i projekt Karins lokaler.
Samlokaliseringen har bidragit till att myndigheternas
arbetsmetoder har förändrats och förstärkt samverkan
kring den våldsutsatta kvinnan. Den kan sägas ha bidragit till att skapa ett, för vissa myndigheter dagligt och för
andra mindre frekvent men regelbundet, forum för faceto-face interaktion mellan myndigheternas personal. Det
kan ta sig olika uttryck. Interaktionen kan vara formell
genom planeringsmöten, men också informell, i lunchrummet över en kopp kaffe.
Samverkan förutsätter att respektive myndighets
regelverk är kompatibla. Den ursprungliga organiseringen
av verksamheten på projekt Karin innebar att ett dagligt
gemensamt planeringsmöte hölls mellan åklagare, polis
och socialtjänst. Detta har ändrats till två separata
dagliga planeringsmöten. Ett mellan åklagare och polis
och ett mellan polis och socialtjänst. Enligt uppgift är
skälet till förändringen att myndigheterna lyder under
oförenliga sekretessbestämmelser och en insikt om att
samverkan kan bidra till etiska problem avseende den
misstänkte gärningsmannens integritet. I praktiken ser
arbets­processen på projekt Karin ut enligt nedanstående
modell.
Figur 4 Arbetsprocessen på projekt Karin
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 5 3
Karin_100524_P.indd 53
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
Tolkningen av sekretessbestämmelserna har också aktualiserats i fråga om möjligheten för myndigheterna att
utbyta handlingar. Numera får socialtjänsten kopior på
alla anmälningar om våld i nära relationer som upprättas
av polisen. De fungerar som ett underlag för socialtjänsten
när de kontaktar de våldsutsatta kvinnorna och erbjuder
dem psykosocialt stöd. Vid en jämförelse med den ordinarie
verksamheten på Kriscentrum för kvinnor är detta ett nytt
arbetssätt som kräver en annan metodik. Därigenom kan
samverkan på projekt Karin säga ha bidragit till en utveckling av Kvinnokriscentrums arbetsmetod. Betydelsen av och
mervärdet av samverkan mellan myndigheterna och den nya
arbetsmetoden har lyfts fram av kvinnorna i intervjuerna.
Det har varit jättebra. Jag har fått väldigt mycket
stöttning och backning hela tiden. Det har inte varit en
lucka någonstans.
Betydelsen av samverkan påvisas också av att åtskilliga kvinnor vittnar om att de inte orkar ta några kontakter själva.
Dom (Polisen) frågade om jag ville ha kontakt med
kriscentrum och då sa jag Ja och blev uppringd. Jag
blev uppringd jävligt snabbt… jag tror att det var dagen
efter eller två dagar efter och då hade hon ett återbud
så jag fick komma samma dag. Man kan ringa kriscentrum och det tycker jag är jättebra. Jag hade inte ringt
själv så det var skönt att hon ringde och frågade om jag
ville prata… Att bara få prata lite om det. I och med
att jag tycker att var jättejobbigt att anmäla och att
jag tyckte att det var jättejobbigt att det inte har hänt
någonting. Bara att kunna få svar på alla frågor. Vi sa
hejdå innan sommaren men nu när det blir rättegång
vill jag ha kontakt igen. Det har varit jättebra och det
var bra att hon ringde upp. Jag fick ett kort om någon
brottsoffer grej… vad skulle jag ringa upp och säga?
Jag har blivit slagen av min f.d. sambo. Det var jätteskönt att de ringde upp från kriscentrum.
En arbetsmetod som innebär att samhälleliga stödfunktioner som exempelvis Kvinnokriscentrum, tar initiativet
och inleder kontakten, torde därför vara en bra metod för
att ge psykosocialt stöd inte bara till våldsutsatta kvinnor utan alla brottsoffer. En kvinna som inte har utretts
på projekt Karin beskriver att hon kände sig ensam och
utelämnad efter polisens akuta insats.
Det var ju så klart väldigt jobbigt att bli lämnad ensam
utan att få någon som helst sorts hjälp, det var upp till
mig i fall jag skulle ringa till någon kriscentrum för
kvinnor eller nåt sånt.
Samverkan är emellertid inte enkelt och tar tid att
implementera. Det är inte ovanligt att konflikter av olika
slag uppstår även om myndigheterna har ambitionen att
samarbeta. Dessa konflikter kan ta sig olika uttryck och
ha olika bakomliggande orsaker. Ibland får även de våldsutsatta kvinnorna ta del av dem.
Det verkar ju inte vara så bra eftersom de snackar skit om
varandra. Polisen snackar skit om kriscentrum och när
jag sa det sa hon att det är lite svårt med kontakten. Att
de skulle jobba mer på det. Kontakten mellan dom verkar
ju inte vara helt hundra. De verkar inte vara så positivt
inställda till varandra heller eller några är inte det.
Citatet ger anledning att diskutera målet med projekt Karin.
Så som de beskrivs är målsättningen ”att ge våldsutsatta
kvinnor bästa möjliga förutsättningar att bidra till att samhället kan vidta effektiva och hjälpande åtgärder”. Formuleringen kan tolkas som om att målsättningen dels är att skapa
bättre förutsättningar för rättsprocessen, dels att hjälpa
kvinnan att komma vidare i livet eller en kombination av
dem. Ovanstående citat indikerar att de båda målen skapar
en spänning mellan olika myndighetsföreträdare på samma
sätt som de gjorde i försöksverksamheten med Barnahus205,
och ger upphov till konflikter om verksamhetens mål och
syfte. Är det att utreda brott eller att ge psykosocialt stöd?
Den otydliga rollfördelningen mellan polis och åklagare är
också en potentiell grogrund för konflikter. Åklagarmyndigheten kan genomföra en förundersökning på egen hand men
har också en rätt att begära biträde av polismyndigheten,
samtidigt har polisen inte någon ovillkorlig skyldighet att
ställa utredningsresurser till åklagarens förfogande. Polisen
kan också fungera som förundersökningsledare då undersökningen är av enkel beskaffenhet. Åklagare ska emellertid
leda förundersökningar som rör brott som innefattar våld
eller hot om våld mot närstående eller tidigare närstående
personer. Otydligheten förstärks av att ansvaret för att
leda en förundersökning kan växla mellan myndigheterna.
Åklagarmyndigheten ska exempelvis gå in och ta över förundersökningen när det krävs en åtgärd av domstol såsom
förordnande av målsägandebiträde eller ansökan om besöksförbud men ska därefter återföra ledningen av förundersökningen till polismyndigheten. Den oklara rollfördelningen
kan också leda till att samplaneringen mellan myndigheterna
inte fungerar optimalt.
Kvinnorna är emellertid positivt inställda till myndighetssamverkan. I intervjuerna har det framkommit att
kvinnorna anser att samverkan bör utvidgas och inkludera
ytterligare myndigheter såsom arbetsförmedling206 och
försäkringskassa.
Att inte arbetsförmedlingen och försäkringskassan är
inkopplade i kvinnofridsprojektet är fruktansvärt tycker
jag.
205
Åström, Karsten & Rejmer, Annika (2008). ”Det blir nog bättre för barnen-”:
slutrapport i utvärderingen av nationell försöksverksamhet med barnahus
2006–2007.
206
Försäkringskassan har ett krav på sig att samverkan i förordning (2000:628)
om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten.
5 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 54
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
Det innebär således att kvinnornas tolkning sträcker sig
längre än till utredning och handläggning av brott och det
psykosociala stöd som erbjuds idag. Resultatet indikerar med andra ord att samverkan med utgångspunkt i
individen och hennes behov inte ännu är i det fokus som
ambitionen med projektet förespeglar.
En samlokaliserad samverkan på projekt Karin har således bidragit till både en formell och informell face-to-face
interaktion mellan olika myndigheters personal, vilket
har bidragit till en verksamhetsutveckling.
Samverkan mellan polis och socialtjänst på projekt
Karin har uppskattats av de våldsutsatta kvinnor som
intervjuats eftersom den medför att socialtjänsten aktivt
söker upp kvinnor som anmält våld i nära relationer och
erbjuder krisstöd.
Myndighetssamverkan på projekt Karin kan med
fördel vidareutvecklas. Grundläggande är att de samverkande myndigheterna jobbar mot ett gemensamt
mål. Samverkan förutsätter dessutom en tydlig struktur
och organisation varför ett klarläggande av respektive
myndighets skyldighet att samverka och medverka i projekt Karin bör göras. Dessutom bör eventuella frivilliga
åtagande som faller utanför myndigheternas skyldigheter
att samverka i projekt Karin klargöras. Detta för att reda
ut vad de samverkande myndigheterna kan förvänta sig
av varandra i det praktiska arbetet med våldsutsatta kvinnor. Ett klargörande av funktions- och rollfördelningen
mellan polis och åklagare skulle därutöver kunna bidra
till ett förtydligande av arbetsprocessen.
Lokaler
Majoriteten av de kvinnor som har medverkat i studiens
empiriska undersökningar, har sagt att miljön är viktig
och har exempelvis beskrivit den nya lokalen på projekt
Karin i termer av; fin, avslappnande, familjär, inte så polis­
iär, trygg och välkomnande, men det fanns även kvinnor,
särskilt nya svenskar, som tittade oförstående på oss och
ställde sig frågande till vad lokalerna skulle ha för betydelse i sammanhanget.
På projekt Karins hemsida, skriver man att: På Karin
ska kvinnorna efter att ha gjort en polisanmälan mötas av
en trygg, hemlik miljö som utformats kring deras behov,
men vilka är då kvinnornas behov? Vad är det kvinnorna
behöver? I vår utvärdering, har vi genom intervjuer och
enkäter uppmanat kvinnorna att berätta om sina behov,
förväntningar och vad de upplever sig sakna i samband
med att de blivit utsatta för våld. För att få en bild av hur
kvinnorna upplever lokalerna och vilken betydelse de tillmäter den fysiska miljön, har vi bett kvinnorna beskriva
den miljö där kontakten med polisen ägde rum, vilket för
majoriteten av kvinnorna i vår studie, skedde i de gamla
lokalerna i den ordinarie verksamheten och således inte
på projekt Karin. Däremot har ett flertal kvinnor gått på
projekt Karin för krissamtal. Våra intervjuer har skett i
de nya lokalerna varför kvinnor som varken utretts eller
fått psykosocialt stöd på projekt Karin ändå har kunnat
referera till lokalen. Om vi ser till det mer övergripande
syftet att kartlägga kvinnornas behov, så kan frågor om
miljö och lokalers utformning och funktion, i en första
anblick te sig något perifera. I vår diskussion om den
fysiska miljöns betydelse utifrån kvinnornas perspektiv,
har vi med utgångspunkt i deras berättelser, valt att sätta
in miljön och lokalerna i en större kontext. Vi diskuterade inte design, utan den fysiska miljön har snarast
refererats till som en plats, en kuliss där en väldigt specifik
dramaturgi ska utspela sig, såsom förhör i samband med
brottsutredning, (gynekologisk) läkarundersökning och
psykosocialt stöd i en för kvinnan väldigt turbulent och
sårbar situation.
För arkitekten, har givetvis färger, textilier, material
och inredning haft betydelse. Hon har haft en tanke
bakom varje penseldrag i sitt skapande. På projekt Karins
hemsida finner vi en redogörelse för arkitektens tankar
om arbetet med lokalerna på projekt Karin.
Det lila rummet står för andlighet, beskydd och medial
kommunikation. Färgen ger ett inre lugn, healar och
driver bort missunnsamhet och svartsjuka. Det gröna
rummet är beskrivet tidigare. Som bas finns det vita
som är renhetens, glädjens och oskuldens färg. Den får
oss att känna oss avsvalkade och friska.
Om vi låter miljön stanna vid ett reportage i en inredningstidning, mister vi dock stringensen i de berättelser
som kvinnorna har återberättat, där fokus till stor del
vilar på vikten av ett gott bemötande. Vi skulle även förlora den kontext varifrån projekt Karin vuxit fram.
Det är viktigt att se projekt Karin och skapandet av en
fysisk miljö, särskilt anpassad för brottsutredning av våld
och andra övergrepp mot kvinnor, som en vidareutveckling av kvinnofridsprogrammet i Malmö. Det arbetades
fram i början av 1990-talet, som ett svar på samhällets
bristande förmåga att se och bemöta våldsutsatta kvinnor
och barn. Genom att rikta fokus mot samhällets ansvar
att bekämpa alla former av våld mot kvinnor och barn,
inledde man ett arbete med att samverka med andra myndigheter och organisationer som arbetar med våld i nära
relationer. Idag, nästan 20 år senare är samverkan med
andra aktörer för att förbättra situationen för våldsutsatta kvinnor och barn, en självklarhet och olika samverkansformer har institutionaliserats.
Genom de erfarenheter som har gjorts och de kunskaper som erhållits under dessa år, har man formulerat nya
frågor om hur man ska gå vidare för att ytterligare kunna
förbättra situationen för våldsutsatta kvinnor och barn,
vilket nu har resulterat i att man vill utöka och förbättra
samverkan, genom samlokalisering. Det är mot denna
bakgrund som vi ska förstå satsningen på projekt Karin
och den nya fysiska miljön som har skapats. Den fysiska
miljön har utformats utifrån idén om samlokalisering som
ett sätt att underlätta de kontakter med andra myndigVåld s utsatta kv in no r b erä ttar 5 5
Karin_100524_P.indd 55
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
heter som kvinnan kan behöva ta. Vidare har man riktat
fokus på inredningen av lokalerna och målbilden har
varit att skapa något annat, något nytt, med ledorden,
trygghet, värme och hemmakänsla. Vidare har ny teknisk
utrustning och andra hjälpmedel, särskilt anpassad för
brottsutredning av våld och andra övergrepp mot kvinnor,
varit en viktig del i utformandet av den fysiska miljön.
nor har upplevt att de inte har kunnat bibehålla sin
integritet eftersom andra personer, som väntar på att får
göra anmälan, kan lyssna när de framför sitt ärende vid
receptionsdisk.
Miljöns betydelse
Såsom inledningsvis nämndes, har majoriteten av kvinnorna sagt att miljön har betydelse för hur man upplever
situationen och mötet. Miljön är den fysiska kontext som
ramar in ett sammanhang och påverkar våra sinnen och
våra känslor. En rättssal är exempelvis alltid konstruerad
på samma sätt, med viss rekvisita till hands. Åklagarsidan
och försvaret sitter alltid på var sin sida om domarens
och nämndemännens upphöjda plats i mitten av salen.
En inte alltför avancerad tolkning av denna fysiska miljös
uppbyggnad, är att den upphöjda positionen i mitten,
symboliserar att de som åtnjuter dessa platser också
innehar makt. Samma fenomen finner vi för övrigt i
äldre tiders skolor, där katedern vanligtvis var upphöjd
liksom kyrkornas predikstol. På samma sätt som man kan
skapa en fysisk miljö där det tydligt framgår vem som har
tolkningsföreträdet (domaren, magistern, prästen) kan
man också skapa fysiska miljöer där man vill uppnå det
omvända, en plattform för samtal, mellan två jämbördiga parter, där aktörers eventuella tolkningsföreträde
istället tonas ner. På projekt Karin har man eftersträvat
det sistnämnda, en miljö som ska kännas familjär och
avslappnad. I diskussionen som följer ska vi redogöra för
hur kvinnorna har beskrivit miljön och vilken betydelse
de har tillmätt den fysiska miljön.
Men den allmänna receptionen kan också göra kvinnan
anonym, som en i mängden. Om hon ska ansöka om pass
eller om ska göra en polisanmälan om våld, kan ingen
annan än hon själv veta.
Vidare beskrev kvinnorna att de kunde uppleva kontakten med polisen som stressande.
Kvinnornas erfarenheter och tankar om de gamla
lokalerna
De kvinnor som har lämnat sin anmälan på de gamla
lokalerna, har skiftande upplevelser av receptionen. Drygt
hälften av kvinnorna upplever receptionen som trygg,
funktionell, stor och ljus, medan den andra hälften menar
att lokalen känns mörk och dyster. En reflektion är om
det kan vara så att kvinnans känslostämning avspeglas
i hennes upplevelse av lokalen. I intervjuerna nyanseras
och utvecklas uppfattningarna . En kvinna beskriver sin
upplevelse av receptionen på Porslinsgatan så här;
Men det är inte direkt ovälkomnande, själva entrén
är väl, trevlig är väl att ta i, men ljus och luftig. Men
ganska neutral, man känner sig inte direkt utpekad när
man sitter där, man kan ju vänta på något annat. Det
kändes inget speciellt direkt En annan kvinna som fick vänta länge på att få göra
anmälan upplevde reception som negativ på grund av
att det varken fanns någon möjligt att köpa mat eller
dryck (dryckesautomaten var trasig). Åtskilliga kvin-
Den är ju bara stor och ekar och den känns inte alls
privat. När man väl ska prata liksom…
Alltså allt som handlar om polisen är stressande…
Ungefär var femte kvinna som har deltagit i enkätundersökningen har endast förhörts i samband med anmälningsupptagningen. Kvinnor som har lämnat sin anmälan
på polisstation har fått lämna sin berättelse i särskilda
rum avsedda för målsägandeförhör som ligger i anslutning till receptionen. Deras upplevelse av rummet har i
intervjuerna beskrivits som litet och klaustrofobiskt.
Det var hemskt. Inga fönster. Jag sa INGA FÖNSTER
HÄR! Hur andas du här? Det var för litet rummet.
En annan kvinna tyckte att:
Förhörsrummet var litet och inrett som i en deckare.
Rummet upplevs också som kalt, stelt och väldigt strikt.
Rummen för målsägandeförhör har inte upplevts som ett
utrymme som inte bjuder in till samtal.
Förhöret var så formellt… var bara ord efter en mall…
egentligen är det ju inte… det är bara en rutin som ska
gås igenom.
Om ytterligare förhör har behövts har dessa hållits på
polisstationen på Porslinsgatan i Malmö men i familjevåldsrotelns lokaler. I enkätundersökningen uppfattade hälften av de kvinnor som utretts i lokalerna som
välkomnande, trygga, funktionella, små men ändå ljusa
och familjära. I intervjuerna har upplevelsen och bilden
av förhörsrummet nyanserats. Det finns kvinnor som har
upplevt förhörsrummen som små och obekväma.
De kunde väl vara lite komfortablare kan jag tycka, jag
minns bara att det var väldigt pyttigt, och andra gången
när jag hade blivit slagen i huvudet hade jag med mig
mitt biträde, och då tyckte jag vi knappt fick plats i
rummet när det var hon och kommissarien och jag.
Kvinnan beskriver ett utrymme som varken kan anses
vara utformat eller anpassat för ett längre samtal om
5 6 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 56
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
traumatiska upplevelser. Att förhörssituationen inte är en
angenäm upplevelse framgår av flera kvinnors berättelser.
En kvinna beskrev sin upplevelse så här;
Men jag blev kallad till förhör till polishuset och det var
en väldigt kall miljö, förhörsrum och så. Och det var
väldigt läskigt att bli förhörd.
En annan kvinna upplevde förhörsrummet som ett kontorsrum anpassat för en rättslig utredning men gav också
uttryck för att hon förväntade sig något mer.
Det var som ett vanligt kontor men man vet att man
kommer dit för en rättslig process … man förväntar sig
att de ska ge mig något mer.
Av kvinnans uttalande framgår att hon har fler förväntningar än att brottsutredningen ska utmynna i en rättslig
process.
Förväntningar på den fysiska miljön
I den genomförda enkätundersökningen har kvinnorna
fått uppge hur de vill uppleva en lokal avsedd för att utreda brott. Av resultaten framgår att det är av stor betydelse
för våldsutsatta kvinnor att lokalen upplevs som trygg (90
%). De vill också känna sig välkomna (80 %). Lokalerna
bör också vara rena och trivsamma. Många kvinnor som
utsätts för våld har barn varför det också är viktigt att
lokalen är barnanpassad (75 – 80 %). Hälften av kvinnorna tycker dessutom att det är viktigt att det finns möjlighet att köpa drycker och att det finns tidsfördriv både för
vuxna och barn eftersom väntetiden kan bli lång.
Projekt Karins lokaler upplever kvinnorna på olika sätt.
En kvinna berättade att;
Man känner sig mera bekväm att det känns bättre att
prata.
Att man har satsat på att skapa en fysisk miljö skickar
också signaler om hur prioriterat våld i nära relationer är
och i vilken utsträckning kvinnans behov beaktas.
En annan kvinna tyckte att;
Ja, miljön är av stor betydelse och det är väldigt trevligt
att någon bryr sig om kvinnor som är i liknande situation som jag.
Ett flertal kvinnor som har deltagit i utvärderingen har
anmält våld i nära relationer vid flera tillfällen och har
därför både erfarenhet av brottsutredningar i polishusets
lokaler och i projekt Karins lokaler
Bland de kvinnor som har kunnat göra en jämförelse
mellan de båda lokalerna, beskrivs lokalerna som väldigt
olika. Lokalerna på projekt Karin upplevs som betydligt
bättre, tryggare och vackrare.
Att sitta i ett förhörsrum som polisstationen med kala
väggar det är ju helt annorlunda än att sitta här och här
känner man sig också trygg.
I intervjuerna har också betydelsen av att det polisiära
tonas ned i projekt Karin lyfts fram som betydelsefullt för
upplevelsen av bemötandet.
Ingen uniformerad polis utan civilklädd polis och
jämföra det med Porslinsgatan och David Hall det är
milsvid skillnad. Porslinsgatan är kal, eländig och när
man sitter i den här jättestora foajén där är ju alla möjliga sorters människor och sitta där som ensam nyligen
misshandlad kvinna är ju inte det lättaste. Men att sitta
här uppe här känner man sig trygg.
En annan omständighet som har lyfts fram är att lokalen
är målgruppsanpassad, vilket i samband med våld i nära
relationer många gånger innebär att den också är barnapassad.
En annan kvinna berättade;
Här är det finare och mera avslappnat än deras stela
kontorsrum och när det gäller barn och så.
En kvinna som inte har utretts på Karin berättar att:
… det hade varit en enorm skillnad att komma hit och
inte till polishuset för jag hade ju en liten bebis med
mig då och det var ju faktiskt väldigt jobbigt att sitta i
ett sådant förhörsrum på polishuset med en liten bebis
som håller på och krånglar hela tiden, och sitter och
ammar medan man blir förhörd samtidigt. En mer
mänsklig miljö hade gjort stor skillnad eftersom jag var
så chockad då. När man mår så dåligt, och samtidigt är
det väldigt viktigt att få fram relevant information.
Av citatet framgår vikten av att lokalen är anpassad för att
ta emot och möta kvinnor som mår psykiskt dåligt. Behovet
av psykosocialt stöd är stort bland kvinnor som har utsatts
för våld och att myndigheterna bekräftar och hjälper till
med stöd är en viktig aspekt av ett gott bemötande.
Här får jag en känsla av att de lyssnar på mig. Där var
det mera att bocka av det på pappret. Protokollet och
här är det mer som om att man blir lite inlindad och det
känns … man blir lite omhållen här och det behöver
man när man är trasig.
Av enkätundersökningen framgår att lokalerna på projekt
Karin uppfattas som mera välkomnande och funktionella,
därutöver upplevs förhörsrummen i högre utsträckning
som stora, ljusa och glada. Bemötandet på projekt Karin
har i stort upplevts som mera positivt.
Jag har bara positivt att säga om lokaler och att de var
tillmötesgående och om förhören allt allt bara positivt.
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 5 7
Karin_100524_P.indd 57
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
Jag har upplevt detta med misshandel ganska många
gånger och det var skillnad en fruktansvärd skillnad till
det positiva. Helt enormt fantastiskt.
Ett positivt bemötande skapar också goda förutsättningar för att genomföra svåra samtal.
Just att det känns mera som ett hem när man sitter i ett
förhör och det gör att man slappnar av lite bättre. Man
kopplar av helt enkelt . Man ser att det inte är så farligt
som man kanske från början … inbillar sig att det är
så läskigt och hemskt… så det är jobbigt att ta sig igenom. Här slappnar av man börjar tala fritt och öppet
för att man är avslappnad. Miljön har betydelse.
I intervjuerna har vi också mött kvinnor som inte har
upplevt sig väl bemötta på projekt Karin. Det beror på
flera omständigheter såsom en allmän misstro mot myndigheter och var kvinnan befinner sig i våldscykeln och i
uppbrottsprocessen.
Ja alltså Karin är ju anmärkningsvärt, det är ju ett
fantastiskt ställe. Ehh, ja sen vet jag inte, det med
kvinnojouren (menar Kvinnokriscentrum) tror jag gick
fram att det både är positivt och negativt. Jag hade inte
klarat mig utan kvinnojouren, men jag hade gärna sett
att de inte spädde på eller, för mig var det ännu värre,
att det bara späddes på och förstorades upp men att jag
tycker jättemycket om XXX och hade inte klarat mig
utan dem heller. Och att det ju måste finnas så klart en
kvinnojour. Sen är jag ganska, jag har alltid velat klara
mig själv jag är inte mycket för myndigeter, jag vill
inte ha med dem att göra. Det är därför det har blivit
så stort nu och hårt nu, det har varit så himla mycket
. Och därför har jag väl kanske, min grundtanke om
myndigheterna är ju inte så positiv.
Att kvinnan inte upplever sig väl bemött kan också bero
på att hennes förväntningar på brottsutredningen inte kan
uppfyllas i praktiken.
Att det på något sätt… om man har varit utsatt för våld
många gånger och när man väl anmäler så är det jävligt
jobbigt… man har tänkt tanken innan och när man väl
gör det liksom oftast är det ju inte första gången och
tycker jag att man borde ta till vara lite mer… nu har
den här kvinnan valt att anmäla och att man då försöker
göra det lite snabbare, att man ringer och säger att nu
har det kommit så här och så här långt det här och det
här. För jag förstår verkligen… hade jag haft möjligheten att dra tillbaka anmälan så hade jag gjort det . Men
den möjligheten finns inte längre. Hade den funnit hade
jag gjort det för längesedan för jag känner att det här är
bara Kalle Anka. Jag skiter i det här för det tar för lång
tid, jag får ingen information. Det känns bara som om
att de utreder men att de inte tar det på allvar.
Den fysiska miljöns betydelse för skapandet
av ”det goda samtalet”
För att kommunicera sina erfarenheter av att vara utsatt
för våld av en närstående, har miljön betydelse genom
att den utgör den kontext som ramar in sammanhanget,
den kan i symboliska termer sägas ange tonfallet för
samtalet. En miljö som är skapad på ett sätt som känns
avslappnande, trygg och omhändertagande, såsom många
av kvinnorna har beskrivit den, torde därför skapa goda
förutsättningar för ” det goda samtalet”.
Vad är då det goda samtalet? Svaret på den frågan
kan endast den enskilda kvinnan leverera. Det är hennes
unika erfarenhet, behov och förväntningar som ligger till
grund för ”det goda samtalet”, men några mönster har
utkristalliserats, såsom att hon vill bli lyssnad till, känna
att hon blir tagen på allvar, känna att de tror på henne,
inte känna sig ifrågasatt samt att hon får adekvat information och stöd.
Hela rättskedjan, domstol, åklagare och polis, är beroende av brottsoffrets medverkan. För att kunna genomföra en högkvalitativ och effektiv brottsutredning måste
således den våldsutsatta kvinnan förse de olika instanserna med den information som den rättsliga processen
förutsätter, till exempel uppgifter som ramar in subjektiva
och objektiva rekvisit. Hur vi förklarar, beskriver och förstår våld är inte på förhand givet, utan öppet för tolkning.
I mötet med den enskildes berättelse och upplevelse av
våld och den polisiära och rättsliga definitionen av våld,
kan det därför uppstå kommunikationsförbistringar. En
tydligt avgränsad handling, till exempel ”ett slag med
knuten näve mot höger kindben” blir för åklagaren och
polisen, ett instrument att arbeta efter, men säger troligtvis ganska lite om det våld och de livsvillkor som kvinnan och hennes barn lever under. Hur vi konstruerar ett
problem och hur vi väljer att förstå våld, styrs av kontexten. Juristen, polisen och socialsekreteraren har alla
sin organisatoriska kontext, som påverkar och styr dem i
uttolkningen av vad som är våld, dels genom att de har en
varierande kunskap och utbildningsbakgrund samt olika
värderingar och erfarenheter, men tolkningen styrs också
av att varje verksamhet har ett specifikt uppdrag i relation
till brottsoffret (se tidigare diskussion om olika aktörers roll och ansvarsuppgifter i relation till brottsoffer)
Vilken information om kvinnan som blir relevant styrs av
respektive verksamhets uppdrag. Mötet med kvinnan, blir
därmed, för att återknyta till den teoretiska diskussionen,
ett fall, ett ärende där hon som individ omvandlas till en
klient, patient eller målsägande. För att vara berättigad att
ta del av den service som de olika myndigheterna erbjuder, måste hon kvalificera sig som offer, där vissa specifika
faktorer värderas högre än andra, vad man kan kalla för
en komplexitetsreducering.
Denna komplexitetsreducering av verkligheten kan
ibland te sig främmande för den enskilda kvinnan och
hon kan ha svårt för att känna igen sig själv, då det sker
en tolkning av händelsen som kvinnan inte alls delar. En
5 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 58
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
kvinna berätta om hur hon upplevde hennes beskrivning
och mannens beskrivning av händelsen, som väsensskilda,
och blev förvånad över att de kunde ses som samstämmiga.
När vi satt i rättegång, det är intressant också, jag har
en kompis som är domare, när vi satt i rättegången,
så sa de ja, er berättelse är samma, frågan är om han
gav dig en knytnäve eller om han bara puttade till dig.
Men jag tyckte våra berättelser var jätteolika. Men så i
själva verket har vi samma historia men han säger fortfarande att jag spelar teater, att jag inte hade behövt
trilla, av den handen som han gav mig.
För kvinnan, är det viktigt att visa på skillnaden i hennes
berättelse och mannens berättelse, eftersom mannen
fortfarande förnekar våldet och friskriver sig från ansvar.
Från juristens perspektiv handlar det kanske snarare om
att visa på att mannen har gjort ett visst medgivande,
genom att ha uppgett att han puttat kvinnan, något som
i juristens ögon kan vara att betrakta som stödbevis, det
vill säga en utsaga som stödjer kvinnans beskrivning av
händelsen.
Kvinnans berättelse, erfarenheter och behov ryms inte
alltid inom det som är väsentligt för verksamheten och
dess uppdrag, vilket kan leda till att det i mötet mellan
kvinnan och polisen uppstår kommunikationsförbistringar, missförstånd och att man får felaktiga förväntningar
och bilder av varandra. För att undvika kommunikationsförbistringar, och för att skapa goda förutsättningar för
ett möte där erfarenheter av våld ska kommuniceras och
inordnas i en juridisk kontext, är det viktigt att man är
tydlig med att redovisa sitt uppdrag och de begränsningar
som följer därav, men det har också framkommit att det
är viktigt för kvinnorna att de känner att de blir lyssnade,
till, att de får känslan av att man tror på dem, att man ser
hela kvinnan och hennes behov. En kvinna som vi intervjuade samtalade vi med i nästan 4 timmar. Det första
intervjutillfället var inte tillräckligt för att kvinnan skulle
känna att hon har fått ge oss sin berättelse. Det var viktigt
för oss att inte styra intervjuerna alltför mycket utan låta
kvinnan fritt berätta om det som varit viktigt för henne.
Att vi fick hitta ännu en tid för att fortsätta intervjun,
visar att det kan ta tid att kommunicera sina erfarenheter
av att ha varit utsatt för våld, och att det är viktigt att
sätta in erfarenheter av våld i en större kontext.
Att endast fästa vikt vid de för verksamheten relevanta
uppgifterna i kvinnans berättelse, är ett arbetssätt som
blir problematiskt att förena med de behov som kvinnorna har givit uttryck för. Mötet och samtalet med kvinnorna, oavsett var detta möte äger rum, är det centrala,
men genom att kunna erbjuda våldsutsatta kvinnor en
miljö, där de kan känna sig avslappnade, trygga och
omhändertagna har man skapat goda förutsättningar för
denna form av samtal. En miljö där deras erfarenheter
och behov kan kommuniceras, utan att riskera att reduceras till ett fall, en målsägande part, ett objekt. En miljö
som inbjuder till att se bilden av hela kvinnan såsom hon
vill presentera den.
En genomlysning av Kvinnofridsprogrammet
utifrån den social-ekologiska modellen
Malmös Kvinnofridsprogram och projekt Karin vilar
teoretiskt sett på en social-ekologisk modell. Modellen
innehåller fyra nivåer; en individnivå, en relationell nivå,
en lokal nivå och slutligen en mer övergripande samhällsnivå. Vid en genomlysning av kvinnofridsprogrammet
utifrån den social-ekologiska modellen framkommer att
ett samspel mellan lokalsamhället och samhällsnivån var
en förutsättning för Kvinnofridsprogrammets tillkomst.
Exempelvis antog FN:s Generalförsamling 1993 en
deklaration om att avskaffa våld mot kvinnor. I deklarationens artikel 4 fastslås att staterna bör med alla lämpliga
medel och utan dröjsmål bedriva en politik som syftar
till att avskaffa våld mot kvinnor207. Samma år tillsattes
Kvinnovåldskommissionen för att kartlägga kvinnovåld i
Sverige och föreslå åtgärder. I prop. 1997/98:55, Kvinnofrid, föreslog regeringen ett omfattande åtgärdsprogram
för att bekämpa mäns våld mot kvinnor som i korthet
innebar en vidareutveckling av lagstiftningen, en satsning
på förebyggande insatser och att införa ett bättre bemötande av våldsutsatta kvinnor. Ett konkret resultat var
att det infördes en kvinnofridslagstiftning 1999. Vidare
fick socialtjänsten ett uttryckligt ansvar för att ge stöd till
brottsoffer, särskilt till våldsutsatta kvinnor. Det bidrog
till att kommunerna utvecklade handlingsplaner för att
motverka våld i nära relationer. I Malmös lokalsamhälle
utvecklades Kvinnofridsprogrammet. Programmet har
ett politiskt stöd sedan 1999 och drivs av Malmö Stad
i samverkan med polis, åklagare, sjukvård, kriminalvård och frivillig organisationer. Programmet har på en
individuell nivå fokuserat på att ge kvinnan skydd och
vård. Programmet har också fokuserat på bemötandet
av kvinnan. Exempelvis har myndigheterna utarbetat en
yrkesgemensam handbok som beskriver hur de professionella aktörerna bör bemöta våldsutsatta kvinnor. De ska
exempelvis möta kvinnan med respekt och förståelse samt
ge henne tid och omtanke genom att fråga och lyssna
istället för att ifrågasätta hennes berättelse. De professionella aktörerna ska också göra en riskbedömning baserad
på kvinnans berättelse, informera henne om de rättigheter
hon har och vilka möjligheter som finns till skydd och
hjälp samt hänvisa henne vidare till dessa.208 Utifrån individnivå erbjuds kvinnan ett trygghetspaket som är direkt
kopplat till polisens ledningscentral om det föreligger risk
för fortsatt våld. Dessutom utses ett målsägandebiträde
som ska ge kvinnan information, stöd och hjälp för att
tillvarata hennes intressen under förundersökning och
rättegång. Hälso- och sjukvården erbjuder henne en hel
207
208
FN General Assembly res. 48/104.
Yrkesgemensam Handbok s 1-19.
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 5 9
Karin_100524_P.indd 59
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
kroppsundersökning och återbesök för att minska våldets
hälsorisker. Kontakt med kuratorer kan också förmedlas vid läkarbesök. På den relationella nivån har arbetet
inriktats på att starta specialenheter för att möta såväl
kvinnans som förövarens behov av stöd. Malmös kvinnofridsprogram har varit framgångsrikt i så motto att antalet polisanmälda övergrepp mot kvinnor har ökat med 50
% under de senaste 10 åren och att antalet anmälningar
som leder till åtal har ökat med närmare 100 %.
Projekt Karin
Utifrån den social-ekologiska modellen kan handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor,
hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade
relationer och åtgärd 50 ses som ett försök att utifrån
samhällsnivån reducera våld i nära relationer, genom att
lyfta fram problematiken som en politiskt prioriterad
fråga. Samlokaliseringen av myndigheter kan betraktas
som en förstärkning och vidareutveckling av lokalsamhällets myndighetssamverkan. Utifrån individnivå kan
projekt Karin med ett i direktivet uttryckligt krav på
målgruppsanpassning ses som ett försök till att reducera
riskfaktorer på individnivån. Lokalerna och dess design
och tekniska utrustning förutsätts underlätta för kvinnan
och motivera henne till att bidra till brottsutredningen.
Genom samlokaliseringen och en utökad samverkan får
exempelvis Kriscentrum för kvinnor information om
inkomna anmälningar genom sina dagliga möten med
polisen och kan därigenom aktivt kontakta kvinnan och
erbjuda stöd. De erbjuder också stöd i anslutning till
förhör. Däremot har hälso- och sjukvården och Rättsmedicin inte regelmässigt utfört undersökningar i projekt
Karins lokaler.
Insatser som saknas av de våldsutsatta kvinnorna
Det kan emellertid diskuteras i vilken utsträckning den
social-ekologiska modellen har använts som ett verktyg i
arbete med att utveckla Kvinnofridsprogrammet till projekt Karin. Det är exempelvis först genom utvärderingen
av projekt Karin som individnivån systematiskt har kartlagts. Det kan också diskuteras i vilken utsträckning som
ambitionen att samverka kring kvinnan har uppfyllts.
I utvärderingen har det framkommit att de intervjuade
kvinnorna saknar insatser på modellens samtliga nivåer.
Individnivå
På invidvidnivå har de intervjuade kvinnorna framfört att
de har behov av ytterligare stöd avseende:
Skälen till att kvinnorna behöver en ny bostad är flera. Ett
skäl är att brottsoffret inte orkar bo kvar på brottsplatsen.
… jag var igång och pratade med dom för att få en lägenhet
för jag bodde hos min mamma och pappa . För jag ville inte
sätta min fot i den lägenheten som vi hade bott i … eftersom
man har gått igenom en sån här grej är det en sån känslomässig situation… allt speglas upp igen. Du kan inte leva
i den miljön igen. Och vi fick ingen hjälp de sa bara att de
hade inga lägenheter och kriscentrum sa att de hade vissa
kontakter men det var inget som hjälpte där.
Ytterligare ett skäl är den personliga säkerheten. Det
finns kvinnor som inte har gett upp hoppet om relationen men vill vara särbo med mannen för att minimera
riskerna för våld.
Men jag kan inte ha kvar den människan i mitt hem om
han fortsätter att slå mig. Så han måste han ha en egen
bostad och skulle det inte bli så att han slår mig så får
vi fundera på det i framtiden om vi ska flytta ihop men
jag kan ju inte säga att han aldrig kommer att göra det
och därför får det vara på det viset.
Ett annat skäl är att bostadsbristen i Malmö försvårar ett
uppbrott från den våldsamma relationen.
Det kommer en kvinna när jag vart hos socialen…
kommer en kvinna från kriscentrum, men de ville
hämta mig där med min dotter för att skydda min dotter. Men jag behöver inte dessa saker sa jag till dem.
Jag behöver en lägenhet, dottern behöver skolan. Jag
har sagt till dem det. Jag behöver en lägenhet, min dotter går i skolan. Jag har jobb, allt sådant bra.
Det finns också kvinnor som har svårt att bryta upp för
att de känner skuld för att mannen därigenom hamnar i
hemlöshet.
…sen tog jag honom till nåder igen, för då bodde han
på Xhemmet ett tag. Där bor såna som är hemlösa…
om man har lite tur som kan få ett eget rum, va. Och
blev sen lurad, på så vis att han ville stanna kvar hos
mig över en natt, då sa jag, men det får du inte sa jag,
du har själv sagt att då blir du utslängd (från Xhemmet).
– Jo en natt när det är helg kan man.
Ja, ja säger jag, då får vi se hur du uppför dig sa jag,
men sen så, var det till julen, då hade det gått 2 månader sedan den här incidenten.
ŠŠ
Bostad
Kvinnorna önskar ett bättre stöd för att skaffa en ny bostad.
Snabbare hjälp med boendet. Lägenhet är jätteviktigt.
ŠŠ
Stöd för att medverka till umgänge med gemensamma
barn.
Intervjuerna visar att flera kvinnor med barn saknar eller
har en ofullständig kunskap om föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad, boende och umgänge. De verkar
6 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 60
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
också sakna kunskap om lagstiftarens syn på barnets
bästa och våld mellan föräldrar.
Han får träffa honom precis när han vill det har gått
så kort tid. Han är fortfarande i riskzonen. Han har
precis gått på KRAMI och han har aldrig haft ett jobb
från7 till 4 så att… han hotade med advokater och
umgängen varannan vecka. Jag sa, gör du det så får
dom bestämma men då ville han inte det. Jag vet inte
hur det hade gått.
Ytterligare en insats som kvinnorna saknar är psykologisk eftervård. Det krisstöd som kvinnokriscentrum ger
är mycket uppskattat men de erbjuder inte psykologisk
eftervård. Flera av kvinnorna anser sig behöva stöd av en
psykolog eftersom de mår psykiskt dåligt.
De verkar också sakna kunskap om möjligheterna till
kontaktperson vid umgänge och om socialtjänstens
bemannade lokal ”Umgåsen” där pappor kan utöva
umgänge med sina barn. I brist på kunskap och information finns det kvinnor som släpper in barnens pappa i sin
bostad för att han ska utöva umgänge med de gemensamma barnen trots att han är dömd för vålds- och sexualbrott mot henne. Detta gör kvinnorna eftersom pappan
saknar en bostad som är lämplig för umgänge med barn
och för att hon hyser en oro för barnen då de är lämnade
ensamma med honom.
Det verkar vara svårt för våldsutsatta kvinnor att få
tillgång till psykolog genom den offentliga sjukvården. En
kvinna försökte få hjälp via barnavårdscentralen
… och hade hand om O när jag är i skolan och på
jobb… för att han hade ingen annanstans att vara men
det var ju inte ens trevligt för han satt bara hemma
i vardagsrummet hos mig och bara förpestade hela
vardagsrummet… och allt styrdes av hans humör och
han var ett jävla as. Han var inte trevlig. Han var inte
snäll mot mig och ibland… Och han var inte bra med O
heller eftersom han hade så mycket skit… han orkade
typ leka med honom i 10 minuter sedan klarade han det
inte mer. Han kunde komma hem till oss och springa
runt i lägenheten storgråtande fram och tillbaka, fram
och tillbaka. Det var inte bra någonstans och de här
gångerna började vi bråka flera gånger och då blev han
arg och aggressiv ett antal gånger och någon gång kastade han barnvagnen på mig och jag blev helt jävla blå.
Umgänget kan också användas som ett medel för fortsatt
kontroll av kvinnan, vilket kanske inte alltid är en önskvärd, avsedd eller ens lämplig effekt.
Jag har också för andra berättat dessa saker. Jag hade
en lista på Kriscentrum och sådana saker. Men jag
hade inte varit psykolog, ingenstans.
… man fick chansen att ha en psykologkontakt via
barnavårdscentralen. Och då tänkte jag att när jag ändå
fick chansen så kan jag, jag tänkte för min egen skull, det
var innan det här hände. Men medans min man var på
sjukhus (missbruksproblem) och jag var själv med våran
bebis någon månad. Och då tänkte jag att då kan jag
prata med psykologen om min situation, om mig. Men det
blev faktiskt väldigt fel. Så fort hon hörde talas om varför
min man var på sjukhus. Då blev hon väldigt väldigt
konstig. Så fort hon hörde talas om missbruk. Och hon
blev väldigt, så här hård och liksom (paus), då handlade
det inte om mig längre utan om något annat. Det kändes
faktiskt som om hon hade ett ”scoop” på gång. Nej men
hon brydde sig inte ett skit om mig längre när hon hörde
att han var på sjukhus. Då var det slut på den diskussionen. Då gick jag därifrån, rädd igen. Nej det var ingenting
för mig helt enkelt. För även om hon kunde se att jag tog
hand om min bebis på bästa sätt och jag var väldigt tydlig
med att jag ville prata med någon för att lätta på trycket,
för min egen skull. Men det gick liksom inte.
Andra har försökt via vårdcentralen.
Jag känner mig deprimerad men har inte fått någon
medicin eller möjlighet till samtal med psykiater eller
psykolog trots uttryckliga önskemål.
Och via psykiatrin.
Ja, ja alltså just det här jag känner att han vill ha koll
på mig nu och sen är det väl det för att vi har umgåtts
lite för hans (sonens) skull men jag försöker att
inte göra det nu. Jag har förklarat det för honom att
jag inte klarar av den psykiska nedtryckningen från
honom. (Mannen säger) Att jag måste ändra mig för
att det ska fungera igen. Jag ska göra det för att det
ska fungera och jag ska inte vara föräldraledig för han
har pratat med kompisar och de säger att barn har det
bättre på dagis från ett år men jag tänker vara hemma
i 1 och ½ år.
ŠŠ
Psykologisk eftervård
… jag skulle gärna vilja tala med en psykolog och jag
fick aldrig det… två månader på psykiatri och fick inte
någon remiss till en psykolog… Ingenting det tyckte jag
var dåligt och det tyckte min soc också. Det borde dom
ge mig.
Men även på Kvinnokriscentrum.
Kriscentrum gav mig bara råd om att skaffa mig en
lägenhet och att gå till en privat psykolog. Men det
kostar och då väntar man med det. Det borde finnas.
Det vore nyttigt att inleda med Kriscentrum och sedan
låta en psykolog ta över.
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 6 1
Karin_100524_P.indd 61
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
Det finns också kvinnor som efterlyser stöd av en psykolog för att kunna avsluta relationen:
Nej men just det här att man kan bli erbjuden hjälp
att prata… Nu ska man själv söka sig. Att få prata att
någon lyssnar på en och inte fördömer en… att man
stannar kvar… jag trodde att detta aldrig skulle hända
mig… man blir hotad om du lämnar mig tar jag livet av
mig eller då slår jag dig sönder och samman. Han lovar
att han aldrig mer ska göra så… En människa kan
förändras… men skulle det hända igen så hoppas jag
att man går in stoppar.
Relationell nivå
Avseende den relationella nivån har de intervjuade kvinnorna framfört att de har behov av stöd i sin relation till
mannen och andra anhöriga. De behöver:
ŠŠ
Stöd för att kunna fortsätta relationen
På familjenivå eller den relationella nivån saknar flera
kvinnor stöd för att kunna fortsätta sin relation med
mannen. Skälen till att de vill arbeta med att normalisera
relationen är företrädesvis känslomässiga men också
ekonomiska exempelvis då kvinnan och mannen driver
företag tillsammans.
Samtidig som det är sorgligt sorgligt sorgligt känner
jag ändå att jag skulle kunna, jag skulle vilja stå upp
för att det finns hopp om man tar tag i det i tid. Och om
man tar mer hand om offret också. Jag vet att jag har
jättemycket känslor för honom fortfarande, och han för
mig, men vad ska barnen säga. Så tänker jag.
Stödinsatser för mannen ger också vissa kvinnor hopp
om en gemensam framtid. Det rör sig om kvinnor som
inte har avslutat relationen känslomässigt.
Du stannar ju kvar i det men man får ta det i proportion
till vad det är. Det är ju skillnad på en man som gör något
åt sin situation. Till skillnad vad han gör. Han har felat…
han kämpar ju… han går på IDAP bara för han inte
ville skada mig igen. För han har problem med sin ilska
liksom och det fruktansvärda när han slog mig var ju att
det var ingen kontroll ju på han. Han ser ju inte mig.
mycket på, har jag förstått på hur mycket medicin man
ger. Det är många på fängelset har jag förstått, som äter
medicin, antidepressiva, och det kan man ju diskutera.
Behandlingsprogram som erbjuds anses inte alltid som
effektiva av kvinnan.
Han blev ju då dömd till vård på Provita. Och han
flyttade ju åter hem till oss i våras men han hade ju inte
förändrats så mycket. Hans humör och så, han hade ju
bara slutat att dricka. Vi separerade den 1 oktober i år.
Vissa män förstår varken allvaret i situationen eller att de
kan bli anmälda för våld mot närstående om polis kallas
till platsen. De har inte heller kunskap om att våld i nära
relationer faller under allmänt åtal.
Jag har alltid hört att kvinnan är skyddad här i Sverige… jag hade förväntat mig några tips ... dom kan
ju det här med våld… ska jag stålsätta mig? … för att
inte ge efter ... ju mer jag gav efter desto våldsammare
blev han. Lite så… Killarna (poliserna) var ganska bra
när de hjälpte att packa … då stod dom på sig när han
beklagade sig… då sa en av killarna att om jag hade
levt med dig så hade jag inte stått ut i 24 timmar…
bevisa för honom att det är så… då är man på rätt
spår. Vad gör man sen? Jag hade velat de tog honom i
örat och lyfte honom när han låg där på soffan som en
pascha och sa till honom att du får nog bo i barackerna
i fjorton dagar någonstans .
Vissa män får inte ens information om att deras närstående har vänt sig till en polisstation och gjort en anmälan.
Det rör sig om fall som åklagaren beslutar att lägga ner
på tidigt stadium. Att männen inte får någon information
medför också att de varken får stöd i att söka hjälp för sin
aggressivitet eller stöd för att reda ut situationen eller i att
lämna den destruktiva relationen.
Jag har inte hjärta att skilja mig från honom, men om
han hade fått hjälp från början kanske det inte hade
blivit så här. Det är sådana kulturkrockar, jag är ett
levande bevis.
ŠŠ
Stöd till anhöriga
ŠŠ
Stöd för gärningsmän
Flera kvinnor saknar också adekvata stödinsatser för de
våldsutövande männen.
Sedan tycker jag att det hade varit bra, just att gå ut och
berätta om att det finns behandlingsformer för män som
gör detta. Så att kvinnor vågar anmäla och så. Att man
pratar lite mer öppet om att det finns. Att man pratar
om att återfallsbenägenhet inte är så stor om man verkligen går igenom den här behandlingen. Men det hänger
Flera kvinnor efterlyser stöd till anhöriga. Det är inte
ovanligt att barn, syskon och föräldrar inte orkar stödja
sin våldsutsatta mamma, syster eller dotter under en
många gånger långvarig uppbrottsprocess från mannen.
När de inte orkar längre blir våldet tabubelagt.
Nä pappa vet ju inte… han vet bara att han har slagit
mig och att det är slut och att jag var ledsen sen har vi
inte pratat mer om det.
6 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 62
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
Vissa anhöriga går ytterligare ett steg och tar avstånd från
eller bryter kontakten med den våldsutsatta kvinnan.
Det var som mina barn sa, det var ju inte ditt ansvar,
men då kommer ju det, ja att, ja okej då får du väl flytta
in här då, så får du bära dig ordentligt åt. Och det gjorde
han tills vidare, men då tyckte, då var det faktiskt bara
min ene son som umgicks med mig, så det var ett väldigt
svårt val och i den vevan hade min dotter faktiskt flyttat
till utomlands, för hon hade läst språk i fyra, fem år, så
henne har jag fortfarande inte mycket kontakt med.
Lokala samhällsnivån
Avseende den lokala samhällsnivån har de intervjuade
kvinnorna framfört att de har behov av ytterligare stöd
genom en;
ŠŠ
Informationsstrategi
På den lokala samhällsnivån saknar kvinnorna en myndighetsövergripande informationsstrategi. Kvinnorna
efterlyser en informationsstrategi som belyser handläggningsprocessen och tar hänsyn till att kvinnorna har
individuella förutsättningar och behov. Av de empirirska
undersökningarna framkommer att alla kvinnor inte har
uppfattat att de har fått information, andra menar att
de endast har fått fragmentarisk information om vilka
hjälp- och stödinsatser som erbjuds. Det finns också
kvinnor som anser att de har fått en otillräcklig information. Viss information som är central för kvinnorna och
deras säkerhet lämnas inte idag till kvinnorna. Det rör sig
om myndighetsbeslut som påverkar mannen, exempelvis
beslut om besöksförbud, som kan leda till att mannen blir
aggressiv. Kvinnorna vill också ha information om hur
brottsutredningen fortskrider.
Informationen har förmedlats både muntligen och
skriftligen. Alla kvinnor har inte haft förmåga att läsa
och ta till sig information på grund av språkliga hinder
och en varierande läsförmåga. Hennes förmåga att ta till
sig information, gör att hon exempelvis är beroende av ett
muntligt beslut i åtalsfrågan. I vilken situation informationen lämnas och var kvinnan befinner sig i våldscykeln
har också visat sig ha betydelse för kvinnans förmåga
att ta till sig information. Sammanfattningsvis bör en
myndighetsövergripande informationsstrategi beakta
vilken information som ska lämnas samt när och hur den
ska lämnas.
ŠŠ
Specialiserad vårdcentral
Därutöver efterfrågar flera kvinnor en vårdcentral som är
specialiserad på att dokumentera och behandla våldsskador. Kvinnor som är utsatta för våld kommer i kontakt
med sjukvården på olika sätt och i olika skeenden. Ibland
är skadorna så allvarliga att det krävs akutsjukvård. Vid
andra tillfällen är behovet av vård mindre akut varför de
vänder sig till sin vårdcentral. Flera kvinnor har berättat
om dåliga erfarenheter från vårdcentraler. Exempelvis har
de mött läkare som inte vill dokumentera och behandla
deras skador. De har också berättat om läkare som inte
förstår våldets psykologiska effekter och därför endast
sjukskriver för fysiska skador.
Jag var tvungen att få ett sjukintyg för jag mådde inte
bra psykiskt där har jag haft lite problem den ena manliga läkaren som jag pratade med först så sjukskrev han
mig och det var inga problem när jag kommer tillbaka
för att fortsätta att sjukskriva mig för att detta har
tagit lång tid … det gör en sån här grej… och då tyckte
han att jag lika väl kunde börja jobba varför kände
jag så här och jag fick… jag börja smått bråka där jag
försöker boka tid hos en annan läkare
ŠŠ
Samverkan med arbetsförmedling och försäkringskassa
Åtskilliga kvinnor har förlorat sitt arbete i anslutning
till brottsutredningen och är angelägna om att komma
tillbaka till förvärvslivet eller studier men det kan kräva
en anpassning till den enskilda kvinnans förutsättningar,
varför de efterfrågar en samverkan mellan försäkringskassa och arbetsförmedling.
Ett annat problem som kvinnorna har lyft fram i
intervjuerna är att det finns läkare som är restriktiva med
att sjukskriva kvinnor som inte längre har något fysiskt
vårdbehov och som inte kan diagnostiseras som deprimerad, men som ändå mår psykiskt dåligt och är helt fokuserade på förundersökning och kommande rättegång.
Dessa kvinnor har fått anmäla sig som arbetssökande hos
arbetsförmedlingen. Genom att arbetslöshetsersättningen
ibland har varit väsentligt lägre än sjukpenningen försätts
dessa kvinnor i en socioekonomisk utsatthet som har
tvingat dem att vända sig till socialtjänsten och begära
ekonomiskt bistånd.
ŠŠ
Kontinuitet
Kvinnorna efterfrågar en ordning som minimerar risken
för att utredare och åklagare byts ut under förundersökningen. Kvinnorna upplever det som påfrestande att
behöva byta utredare och åklagare, ibland vid upprepade
tillfällen, och menar att varje byte av personal bidrar till
bristande effektivitet och en försämring av utredningens
kvalitet. En kvinna berättar om hur hon ringer till sin
utredare för att höra hur det går med utredningen. En
annan person svarar och meddelar att han har tagit över
utredningen.
Jag ringer igen under sommaren för att jag inte hör
något. Jag ringer och det är inte X (utredaren) utan en
kollega till X. Jag blev inte förvånad över att det inte är
samma för det är lite väl mycket människor inblandade
i den här röran. Jag frågar vad som händer och om de
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 6 3
Karin_100524_P.indd 63
2010-06-18 11.24
Kapitel 4. Empirisk framställning och analys
inte kan snabba på lite för det har dragit ut på tiden.
Ja det ska han och jag frågar om vi ska träffas men det
behövs inte.
Ett byte av åklagare kan få än mera långtgående konsekvenser än ett byte av utredare. Varje åklagare gör sin
egen bevisvärdering och vid ett byte av åklagare kan det
innebära att två helt olika bedömningar av bevisläget
görs, något som är obegripligt för kvinnan.
Under polisförhöret får jag veta att jag har fått en ny
åklagare. Jag undrar om han kan lägga ner det här
då? Och det tyckte jag var fruktansvärt. Det här var
den 14 februari mitt i veckan och den 20 har åklagaren
beslutat och den 23 får jag ett brunt kuvert i brevlådan
med besked om att han lägger ner.
Samhällsnivån
Avseende samhällsnivån har de intervjuade kvinnorna
framfört att de önskar att övervägande görs angående;
ŠŠ
Tillämpningen av bestämmelsen om besöksförbud
På samhällsnivån efterfrågas en reformering av eller en
mera generös tillämpning av bestämmelsen om besöksförbud som medför att mannen får lämna bostaden i det
akuta skedet. Flera kvinnor klagar över att de inte förstår
logiken i att hon ska lämna bostaden och placeras på
härbärge eller hotell när det är mannen som är våldsam.
De uppfattar tillämpningen av besöksförbud som ett
uttryck för mannens överordning och att det är kvinnan
som betraktas som problemet, inte mannens aggressiva
beteende.
Jag kom bara in och hämtade hundarna och då stod
han där och kastade saker på mig. Jag ringde polisen
som körde hem honom till en kompis. Polisen sa att de
hade inte rätt att ta med honom men han följde med frivilligt och efter det sa jag till honom att han fick flytta
för nu ska jag ha barn så han flyttade i maj.
De efterlyser också möjligheter att säkerställa att besöksförbudet respekteras
ŠŠ
Fler förhörstillfällen
20 % av de kvinnor som har deltagit i enkätstudien har
bara förhörts vid ett tillfälle, i samband med anmälningsupptagningen. Flera av kvinnorna har i intervjuerna
beskrivit hur upprörda och rädda de har varit i samband
anmälningstillfället. De menar att det vore en fördel om
det även hölls ett kompletterande förhör några dagar efter
misshandeln i en lugnare miljö. Ett sådant förfarande
skulle kunna bidra till att höja kvaliteten på brottsutredningen. Kvinnor som kallas till flera förhör får möjlighet att, i lugn och ro, fritt berätta om sitt liv med den
misstänkte mannen. Under sådana förhållanden kan det
exempelvis komma fram att hon har utsatts för ytterligare
handlingar som är straffbara men som i våldets normaliseringsprocess inte uppfattas som felaktiga eller kränkande av kvinnan.
Det var till och med dom (polisen) som förklarade för
mig att jag hade blivit … att det var våldtäkt jag hade
gått igenom… för att ja… när man är i en sån här
situation så tänker man att det är så det ska gå till. Så
han sa NEJ lilla vännen … typ… så här ska det inte gå
till. Det är en våldtäkt.
Sammanfattningsvis har de empiriska undersökningarna
visat att kvinnornas syn på sitt liv är mera vidsträckt än
myndigheternas så kallade helhetsperspektiv. Kvinnorna
lämnar många tankvärda förslag till förbättringar. De har
också berättat om hur deras personliga förutsättningar
och den sociala miljön samspelar och sätter gränser för
deras livsvillkor. Exempelvis har de berättat om svårigheterna med att få samtalsstöd av en psykolog och om
problemen med att få stöd av arbetsförmedling och försäkringskassa för att kunna delta på arbetsmarknaden på
sina egna villkor. Få samverkansprojekt har en teoretisk
värdegrund. Projekt Karin har en teoretisk föankring
i den social-ekologiska modellen som kan användas i
högre utsträckning för att identifiera risker, insatser och
utvärdera deras effekter. Den kan också utgöra grunden
för en systematisk vidareutveckling av samverkan kring
individen och hennes behov.
Han fortsätter alltså att det som hände senast var att
han gick in i min lägenhet trots besöksförbud. Jag gick
ner för att kasta sopor dörren var olåst och då tog han
tillfället och gick in i lägenheten. Han går runt hela
tiden, gömmer sig i buskarna och tittar nu har han hittat ett nytt system jag kan inte hela tiden titta genom
fönstret. Jag har varit tvungen att ta bort dörrklockan
på grund av honom. Han tittar in genom brevinkastet
och sedan sticker han.
6 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 64
2010-06-18 11.24
Kapitel 5. Sammanfattning och avslutande diskussion
innehåll
Kapitel 5. Sammanfattning
och avslutande diskussion
Utvärderingens övergripande syfte har varit att utvärdera
den fysiska miljön på projekt Karin. Utvärderingen har
haft ett brukarperspektiv, i detta fall innebärande att det
är kvinnans berättelse som är grunden för våra resultat.
Det är de våldsutsatta kvinnornas upplevelser av att ha
medverkat som målsägande i en brottsutredning som
vi har försökt kartlägga. De faktorer som varit i fokus
för enkät och intervjustudien med kvinnorna, har varit
kvinnans bakgrund och nuvarande livssituation, kvinnans
relation till gärningsmannen samt kvinnans beskrivning
av våldet och omständigheterna kring polisanmälan.
Vidare har vi kartlagt de medverkande kvinnornas förväntningar på och upplevelse av polisanmälan och brottsutredning. Därutöver har kvinnans behov och upplevelse
av erhållet psykosocialt stöd kartlagts, detsamma gäller
hennes uppfattning om och upplevelse av myndighetssamverkan samt hennes upplevelser av lokaler och syn på
samlokalisering. Dessa faktorer har alla redogjorts för
i kapitel 4, under den empiriska framställningen. Nu är
det dags att dra ihop trådarna och på basis av de resultat
vi erhållit i relation till projekt Karin, resonera kring de
insatser som de berörda kvinnorna givit uttryck för att de
saknar, men dessförinnan en kort sammanfattning av våra
resultat.
Vårt uppdrag har varit att utreda våldsutsatta kvinnors
behov och ta del av deras erfarenheter av projekt Karin.
Att göra en jämförande studie med de kvinnor som var
aktuella innan projekt Karin respektive efter, visade sig
innebära vissa problem eftersom inte alla kvinnor som var
aktuella efter projekt Karins start hade varit i lokalerna,
men såsom nämnts tidigare så har merdelen av de kvinnor
vi har intervjuat i ett personligt möte samtliga befunnit
sig på projekt Karin, varför vi trots allt har kunnat få en
bild av hur kvinnorna värderar lokalerna och den fysiska
miljön.
Vi har med hjälp av kvinnornas röster, från såväl enkäterna som intervjuerna, försökt skapa oss en bild av vilka
förväntningar de har på de aktörer som de haft kontakt
med, med anledning av att de har utsatts för våld, vidare
har vi försökt kartlägga hur deras behov ser ut, och vilka
positiva respektive negativa erfarenheter de har av att ha
medverkat i en brottsutredning.
För att kunna möta våldsutsatta kvinnor och tillgodose
deras behov är det också viktigt att få en bild av vilka
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 6 5
Karin_100524_P.indd 65
2010-06-18 11.24
Kapitel
5. Sammanfattning och avslutande diskussion
innehåll
förväntningar kvinnorna har på polis och rättsprocess och
vilka tänkbara motiv kvinnan har till att kontakta polisen.
Anledningen till att kvinnan tagit kontakt med polisen
varierade och kunde handla om att få slut på våldet i den
akuta situationen, eller kunde det vara en strategi för att få
våldet inom relationen att upphöra, genom att markera för
mannen att hon menar allvar. Några kvinnor var inte medvetna om att en anmälan hade gjorts, de trodde bara att de
hade ringt polisen och haft kontakt med dem. De kvinnor
som fortfarande sammanlever med mannen och vill fortsätta relationen har sällan förväntningar på att en anmälan
ska resultera i att mannen blir dömd, i de fall kvinna önskar en rättslig process är fokus riktat mot att mannen ska
få hjälp i form av vård och behandling. De kvinnor som har
valt att fortsätta relationen med mannen efterfrågar ett mer
holistiskt perspektiv där mannen kan få hjälp.
Andra kvinnor betonade vikten av att deras anmälan
resulterade i ett rättsligt efterspel, som en bekräftelse på
hennes erfarenhet av att vara utsatt för misshandel och
kränkningar. En kvinna beskrev att det skulle kännas som
ett hån, om brottutredningen inte ledde någon vart. Dessa
kvinnor har lämnat relationen och för henne fyller den
rättsliga processen ett behov av bekräftelse, där hon ropar
efter motbilder från samhällets sida, motbilder som vittnar om att våldet aldrig var hennes ansvar, utan mannens.
För vissa kvinnor har polisanmälan också en stor
betydelse i form av att kvinnan därmed kan erhålla skydd.
Polisiära och psykosociala insatser i form av gripande,
häktning, besöksförbud, skyddat boende och krissamtal
blir för dessa kvinnor det mest elementära.
Kunskap och medvetenhet om kvinnors skilda förväntningar är viktiga förutsättningar i skapandet av ”det
goda samtalet”, där kvinnan kan bemötas med respekt,
bli lyssnad till och tagen på allvar. Att inte förutsätta att
kvinnan ”tar tillbaka” anmälan är oerhört viktigt.
Ett holistiskt perspektiv där också mannen inkluderas
på ett tidigt stadium och som ett förebyggande arbete
hade kanske kunnat förhindra att kvinnor väntar med att
vända sig till polisen. Det är sällan kvinnor vänder sig till
polisen vid första eller andra slaget, utan våldet har oftast
pågått en tid. Ju längre tid som går, ju större är risken för
att destruktiva mönster skapas i relationen och att våldet
successivt börjat normaliseras.
Behoven som kvinnorna har givit uttryck för är bland
annat betydelsen av att få information om brottsutredningen, hur den går till, vem som gör vad och vad
som händer i hennes ärende. Vidare behöver kvinnorna
information om andra myndigheters ansvar och vad de
kan hjälpa henne med. Här har myndighetssamverkan en
viktig funktion och samlokaliseringen kan vara ett sätt
att skapa goda förutsättningar för ett sådant samarbete.
Med tanke på att kvinnan befinner sig i en utsatt situation
kan hon ha svårt att tillgodogöra sig information och
behovet av information kan också skifta över tid, bland
annat beroende av om kvinnan fortfarande har en relation
till mannen och därmed kan befinna sig i olika faser i den
så kallade våldscykeln. Det handlar således inte bara om,
att ge kvinnorna information utan också om, hur och
när. Att utveckla en informationsstrategi utgör därför en
viktig del i arbetet med våldsutsatta kvinnor.
Andra behov som kvinnorna har givit uttryck för är
psykosocialt stöd och eftervård. Utifrån bilden på s 51
kan en kvinna som utsatts för våld vara tvungen att ta
ett stort antal kontakter med olika myndigheter. Av skäl
som visat sig vara uppenbara är det inte alltid kvinnan
befinner sig i ett sådant tillstånd att hon själv klarar av att
ta dessa kontakter, och här kommer aktörernas samverkan in som en betydelsefull del för att hjälpa kvinnan.
Den arbetsmetod som arbetats fram i projekt Karin, där
kvinnokriscentrum får ta del av de polisanmälningar som
har gjorts, för att aktivt kunna ta kontakt med kvinnorna,
har beskrivits som något positivt. Många kvinnor känner
att de behöver stöd, men orkar inte ta kontakten själva.
Det kan också vara så att kvinnan först i ett senare skede,
några dagar senare då det akuta skedet är över, känner att
hon har behov av en samtalskontakt. Flera av kvinnorna
har i intervjuerna beskrivit hur upprörda och rädda de
har varit i samband anmälningstillfället, varför det vore
en fördel om det även hölls ett kompletterande förhör
några dagar efter misshandeln i en lugnare miljö.
Vidare har kvinnan talat om behovet av att erhålla
ekonomiskt stöd, eftersom våldet också har ekonomiska
konsekvenser, direkt eller indirekt. Inte sällan förekommer ekonomiskt våld som ett av flera sätt att utöva våld
mot kvinnor, det kan handla om att mannen rent fysiskt
tar kvinnas pengar, bankkonton och andra tillgångar, hindrar kvinnan från att arbeta, förstör kvinnans eller barnens egendom eller mer subtila former av kontroll såsom
att inte betala ut underhåll, övervaka inköp, neka henne
information om hushållets ekonomi och ekonomiska
beslut. Att leva under ekonomiskt våld, får ekonomiska
konsekvenser för kvinnan och hon kan därför behöva
samhällets hjälp att ta sig ur ett ekonomiskt beroende till
mannen. I det här sammanhanget kan också påpekas att
det är angeläget att se över lagstiftningen på flera olika
områden. En kvinna som vi intervjuade berättade att
hon drev ett företag tillsammans med mannen. Mannen
dömdes till fängelse och skulle dessutom, betala ut en stor
summa i skadestånd till kvinnan. Kvinnan kunde dock
inte begära ut dessa pengar eftersom det skulle innebära
att det företag som de äger gemensamt går i konkurs och
att hon därmed förlorar både arbete och inkomst.
En vanlig indirekt ekonomisk konsekvens av våldet,
med efterföljande psykosocial utsatthet är att kvinnan
många gånger har förlorat sitt arbete eller inte längre
förmår att arbeta, varför samverkan och kontakt med
arbetsförmedlingen och försäkringskassan skulle vara ett
sätt att ytterligare hjälpa våldsutsatta kvinnor.
Vi har funnit att ett gott bemötande är oerhört viktigt,
där faktorer som att bli lyssnad till, känna sig betrodd,
känna att man blir tagen på allvar är centrala. Kvinnorna
i enkätstudien ger inte sällan uttryck för en svår situation
6 6 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 66
2010-06-18 11.24
Kapitel 5. Sammanfattning och avslutande diskussion
innehåll
vid tiden för mötet med polisen. Förutom det faktum att
de utsatts för misshandel av en person de älskat/älskar,
försöker de på olika sätt begripliggöra våldet och finna
förklaringar till det som hänt. En del av kvinnorna har
drabbats av ekonomiska problem på grund av våldet, i
vissa fall finns barn inblandade vilket gör situationen än
mer komplicerad, och i en del fall förkommer missbruk av
olika slag. Att möta dessa kvinnor på ett korrekt sätt är av
stor vikt av flera ovan angivna anledningar, så sker dock
inte alltid, och det finns kvinnor som gett uttryck för att
de ifrågasatts vid anmälan, eller att de i en kaotisk anmälningsupptagning i hemmet, när radiobil tillkallats, blivit
bemötta på ett sätt som de upplevt som ”kränkande”. För
att kvinnan ska ha förtroende för polisen, och samhället, och för att hon ska kunna få hjälp i ett långsiktigt
perspektiv, måste denna inledande kontakt vara anpassad
efter den enskilda kvinnans behov. Detta är en del av det
polisiära arbetet som är oerhört svårt, då kvinnorna har
olika erfarenheter, olika behov och olika förväntningar
och har varit utsatta för olika former av våld.
Ett bra bemötande är viktigt också i ett längre perspektiv, för att kvinnan ska känna sig trygg med polisens
insatser. En av de vanligaste anledningarna till att kvinnor
som medverkat i utvärderingen inte anmält upprepad viktimisering har varit rädsla för hämnd. Känner kvinnan att
polisen tar hand om henne, torde chanserna öka för att
hon vid eventuell upprepad viktimisering vågar anmäla
igen. Polisens brottsbekämpande funktion, får inte ta över
handen eller ske på bekostnad av polisens trygghetsskapande funktion, dessa båda funktioner måste kombineras
då de kompletterar och är beroende av varandra.
För många kvinnor är polisen den första kontakten de
har med samhället, och kan därmed utgöra en viktig barriär för fortsatt kontakt om kvinnan inte upplever polisen
positivt. Detta kan vara av särskild betydelse då kvinnan
har ett mindre socialt nätverk, samt har barn.
Vad det gäller den fysiska miljön och den betydelse
som miljön har tillskrivits, så uppger majoriteten av
kvinnorna att miljön har betydelse för hur man upplever
situationen och mötet. Miljön är den fysiska kontext som
ramar in ett sammanhang och påverkar såväl sinnen som
känslor. Lokalerna är viktiga för att brottsutredningen
på olika sätt ska kunna optimeras, och för att kvinnorna
ska erhålla bästa möjliga hjälp och stöd. Lokalerna ser
vi dock som en del i ett betydligt större sammanhang där
alla pusselbitar måsta vara på plats för att kvinnan ska få
bästa möjliga bemötande och omhändertagande, och därmed för att polisens utredning ska bli den bästa möjliga.
Genom att befinna sig i en miljö som upplevs avslappnande och omhändertagande, har man skapat goda
förutsättningar för ”det goda samtalet”. Ett samtal där
kvinnan upplever att hon har blivit väl bemött, lyssnad
till, betrodd, tagen på allvar där hon inte blir ifrågasatt
och där hon känner att hennes förväntningar och behov
blir tillgodosedda.
Att den fysiska miljön på projekt Karin innefattar en
samlokalisering av aktörer som kan vara kvinnan behjälplig på olika sätt, har av kvinnorna uppfattas som något
positivt. Samverkan mellan aktörerna sker på olika sätt,
och har fungerat i olika utsträckning. Den samverkan som
inletts i och med projekt Karin, som innebär att Kriscentrum för kvinnor aktivt tar kontakt med de kvinnor som
anmäler aktuella brott har visat sig vara en lyckad insats
utifrån kvinnornas perspektiv. Att själv slippa ta kontakt
i ett utsatt läge, eller att få en andra chans även om man
initialt vid anmälan tackat nej till stöd, har tagits emot väl,
och kan därmed vara en bra metod för att stödja kvinnorna. Denna aktiva inats från samhällets sida kan därmed
ses som ytterligare ett positivt steg i rätt riktning för att på
bästa sätt möta kvinnor som utsatts för våld.
Vi vill också nämna betydelsen av att anlägga ett
helhetsperspektiv, där barnens situation också synliggörs. Barnen är i stort sett alltid en del av våldet, direkt
eller indirekt och deras utsatthet måste synliggöras för att
man ska kunna kartlägga deras behov och erbjuda dem
relevant stöd.
Projekt Karin har stora utvecklingsmöjligheter. Verksamheten bedrivs inte i samverkan, enligt den gängse
definitionen, utan bör snarare definieras som en samplanering. Samlokaliseringen öppnar upp för en verksamhetsutveckling som syftar till att sätta kvinnan och hennes
behov i centrum för verksamheten. Projekt Karin har sin
värdegrund i den social-ekologiska modellen som används
internationellt för våldspreventivt arbete. Modellen kan
användas mera systematiskt för att uppnå de mål som
satts upp för projekt Karin.
Nedan följer en sammanställning över utvecklingsmöjligheter utifrån kvinnornas perspektiv.
Positivt med projekt Karin utifrån kvinnornas
perspektiv:
ŠŠ
Myndigheternas samverkan har bidragit till en metodutveckling som innebär att Kvinnokriscentrum aktivt
tar kontakt med samtliga kvinnor som har anmält att
de har utsatts för våld i nära relation.
ŠŠ
Lokalen på projekt Karin upplevs som trygg och familjär vilket kvinnorna anser underlätta deras medverkan
i brottsutredningen. Exempelvis upplevs lokalen som
utformad för att genomföra svåra samtal.
Projekt Karins utvecklingsmöjligheter utifrån
kvinnornas perspektiv:
ŠŠ
Utveckla Karins verksamhet så att berörda barn och
män också kan erbjudas psykosocialt stöd.
ŠŠ
Utveckla stöd för att lösa bostadssituationen både för
kvinnan och mannen, i såväl den akuta fasen som i
sökandet efter två nya permanenta boenden.
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 6 7
Karin_100524_P.indd 67
2010-06-18 11.24
innehåll
Kapitel
5. Sammanfattning och avslutande diskussion
ŠŠ
Utveckla möjligheten till stöd från psykolog så att
kvinnan får hjälp att hantera sin egen stress, aggressivitet och rädsla. Det finns också kvinnor som önskar
stöd av en psykolog för att kunna fortsätta relationen
till mannen som ett par, som särlevande föräldrar samt
som kompanjoner och arbetskamrater.
ŠŠ
Utveckla stöd för att förhindra att våldsutsatta kvinnor hamnar i en socioekonomisk utsatthet på grund
av våldet, exempelvis genom en samverkan mellan
arbetsförmedling och försäkringskassa.
ŠŠ
Utveckla en målgruppsanpassad myndighetsövergripande informationsstrategi.
ŠŠ
Utöka Karins öppettider.
ŠŠ
Utveckla en metod som säkerställer att alla vådsutsatta
kvinnor förhörs minst två gånger.
ŠŠ
Utveckla en bemanningspolicy som säkerställer
kontinuiteten så att antalet byten av förhörsledare och
åklagare minimeras under pågående brottsutredning.
källförteckning
ŠŠ
Utveckla en metod för kontinuerlig uppföljning och
utvärdering av verksamheten på Karin.
ŠŠ
Arbeta aktivt för en översyn av bestämmelserna om
besöksförbud och en vidareutveckling och precisering
av bestämmelserna om målsägandebiträdets roll och
funktion.
ŠŠ
Etablera en vårdcentral i Malmö som är specialiserad
på våld.
Att gå vidare med …
För att vidareutveckla projekt Karin till en nationell
modell anser vi att det krävs en processutvärdering av
verksamheten utifrån de professionella aktörernas och
respektive samverkande myndighets perspektiv.
6 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 68
2010-06-18 11.24
källförteckning
innehåll
Källförteckning
Litteratur
Andersson Berit & Lundberg Magnus (2001) Kvinnomisshandel som kunskapsfält – att definiera, förklara och
hantera ett socialt problem. I Det motspänstiga offret,
Åkerström Malin & Sahlin Ingrid (red).
Bangura Arvidsson, Maria & Åkerström, Malin (2000).
När anhöriga involveras: personalens beskrivning av anhöriga på särskilda ungdomshem. Stockholm: Statens institutionsstyrelse
Eriksson, Maria. (2008) Barns beskrivningar och tolkningar av pappas våld. I Eriksson, Maria (2008). Barns röster
om våld: att tolka och förstå . 1. uppl. Malmö: Gleerups.
BRÅ Rapport 2008:25 Polisens utredningar av våld mot
kvinnor i nära relationer. Marklund, Fredrik & Nilsson,
Anna. Tillgänglig på Internet: http://www.bra.se/extra/
measurepoint/?module_instance=4&name=2008_25_Polisens_utredningar_av_v_ld_i_n_ra_relationer_webb.
pdf&url=/dynamaster/file_archive/081215/d75ed3634299fa9
e99c1ab7c10f63cb8/2008%255f25%255fPolisens%255futredn
ingar%255fav%255fv%255fld%255fi%255fn%255fra%255fre
lationer%255fwebb.pdf.
BRÅ Rapport 2009:12 Våld mot kvinnor och män i nära
relationer : våldets karaktär och offrens erfarenheter av kontakter med rättsväsendet. Hradilova Selin, Klara. Tillgänglig
på Internet: http://www.bra.se/extra/measurepoint/?module_
instance=4&name=V_ld_mot_kvinnor_i_n_ra_relationer_
webb.pdf&url=/dynamaster/file_archive/090528/6e024e8bbb
1ac22fa441d47fcc3bec1a/V%255fld%255fmot%255fkvinnor
%255fi%255fn%255fra%255frelationer%255fwebb.pdf.
Christie Nils (2001) Det idealiska offret. I Åkerström,
Malin & Sahlin, Ingrid (red.) (2001). Det motspänstiga offret. Lund: Studentlitteratur.
Christie, Nils (2005). Lagom mycket kriminalitet . Stockholm: Natur och kultur.
Cohen, Sheldon & Wills, Thomas. A. (1985). Stress, Social
Support, and the Buffering Hypothesis. Psychological Bulletin. Nr. 98 (s. 310–357).
Dahlberg LL & Krug EG. (2002) Violence – a global public
health problem. In: Krug, Etienne G. (red.) (2002). World
report on violence and health [Elektronisk resurs] . Geneva:
World Health Organization; 2002:1–56.
Danermark, Berth & Kullberg, Christian (1999). Samverkan: välfärdsstatens nya arbetsform . Lund: Studentlitteratur
Davies, Kim, Block, Carolyn Rebecca & Campbell Jacquelyn (2008) Seeking help from the Police: Battered Women’s
decisions and experiences. I Criminal Justice Studies. Vol 20
No. 1. 2007.
Diesen, Christian (2006) i Är rättvisan rättvis? tio perspektiv på diskriminering av etniska och religiösa minoriteter
inom rättssystemet : rapport / av Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering ; (red.)Jerzy Sarnecki
SOU 2006:30.Engdahl, Oskar & Larsson, Bengt (2006).
Sociologiska perspektiv: grundläggande begrepp och teorier .
Lund: Studentlitteratur.
Esaiasson, Peter (2007). Metodpraktikan: konsten att
studera samhälle, individ och marknad. 3., [rev.] uppl. Stockholm: Norstedts juridik.
Everstine, Diana Sullivan & Everstine, Louis (1986). Akutpsykologi: hjälp åt offer för våldsbrott. Stockholm: Natur
och kultur
Felson, Richard B., Messner, Steven F & Hoskin, Anthony
W. (2002). Reasons for Reporting and not Reporting Domestic Violence to the Police. I: Criminology. Vol 40 No. 3. 2002.
Friedman, Kenneth, Bischoff, H., Davies, R. & Person A.
(1982)Victims and helpers: Reactions to crime. Washington
DC: Government Printing Office.
Fernqvist Stina & Näsman Elisabeth (2008) Ekonomiskt
våld och barns utsatthet. I Barns röster om våld: att tolka och
förstå. Eriksson, Maria (2008). 1. uppl. Malmö: Gleerups
Frye, Marilyn (1994). Den feministiska teorins möjligheter. Feministisk filosofi . S. 1–13.
General Assembly res. 48/104. Declaration on the Elimination of Violence against Women. . (1994). [New York]:
United Nations.
Glad (2006) Cooperation in a child welfare case: a comparative cross-national vignette study. I European Journal of
Social work, Vol 9, No 2, 2006.
Grape, Ove, Blom, Björn & Johansson, Roine (red.) (2006).
Organisation och omvärld: nyinstitutionell analys av människobehandlande organisationer . Lund: Studentlitteratur.
Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor,
hedersrelatierat våld och förtryck samt våld i samkönade
relationer (2008). Stockholm: Riksdagen.
Hearn, Jeff (1998). The violences of men: how men talk
about and how agencies respond to men's violence to women
. London: SAGE.
Helmersson, Sara & Mulabdic, Azra (2008). Respektera
mig!: handbok för yrkesverksamma om våldsutsatta kvinnor
i missbruk. Malmö: Malmö stad.
Hickman, Laura J. & Simpson, Sally S. (2003) ”Fair Treatment or Preferred Outcome? The Impact of Police Behaviour
on Victim Reports of Domestic Violence Incidents.” I Law
and Society Review, Vol 37 nr 3 September 2003.
Hirdman, Yvonne (2000). Att lägga livet tillrätta: studier i
svensk folkhemspolitik . [2. uppl.] Stockholm: Carlsson.
Hjortsjö, Maria (2005). Med samarbete i sikte: om samordnade insatser och samlokaliserade familjecentraler . Diss.
Lund : Lunds universitet, 2006.
Holmqvist , Lena, Leijonhufuvd, Madeleine, Träskman,
Per Ole och Wennberg, Suzanne (2005), Brottsbalken: en
kommentar. D. 1, (1–12 kap.) : brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m. . 4., [omarb.] studentutg. Stockholm:
Norstedts juridik.
Integrationsverket (2005) Integrationsverkets rapport
2005:02. Rasism och främlingsfientlighet och delstudier om
rasism och främlingsfientlighet i Sverige 2004.
Jeffner, Stina (1998). Liksom våldtäkt, typ-: om ungdomars
förståelse av våldtäkt . [Ny utg.] Stockholm: Brevskolan.
Johansson, Susanna. (2009) ”Does Collaboration Include
or Exclude? Participatory Aspects of Collaboration between
Welfare Agencies when Investigating Suspected Child Abuse”
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 6 9
Karin_100524_P.indd 69
2010-06-18 11.24
innehåll
källförteckning
I Participative aspects of law a socio-legal perspective 2009.
red. Matthias Baier.
Johansson, Susanna (2008). Myndighetssamverkan i
barnahus: organisering, innehåll och process : delrapport 4 i
utvärderingen av nationell försöksverksamhet med barnahus
2006–2007 . Lund: Sociology of Law, Lund University.
Johnson, Holly (2001) Contrasting Views of the Role of
Alcohol in Cases of Wife Assault . I Journal of Interpersonal
Violence. Vol 16, s. 54–73.
Kelly, Liz, Radford, Jill & Hester, Marianne (red.) (1996).
Women, violence and male power: feminist activism, research
and practice. Philadelphia: Open University Press.
Knutsson, Maria & Granér, Rolf (2001). Perspektiv på
polisetik . Lund: Studentlitteratur.
Källström Cater Åsa (2008) Barns beskrivningar och tolkningar av pappas våld i ). Barns röster om våld: att tolka och
förstå. Eriksson, Maria & Eriksson, Maria (2008). 1. uppl.
Malmö: Gleerups.
Lindgren, Magnus (2004). Brottsoffer i rättsprocessen:
om ideala brottsoffer och goda myndigheter . 1. uppl. Diss.
Stockholm : Stockholms universitet., 2004.
Lindgren, Magnus, Pettersson, Karl-Åke & Hägglund, Bo
(2001). Brottsoffer: från teori till praktik . Stockholm: Jure CLN
Lindgren, Magnus & Lagerbäck, Björn (1996). Att
drabbas av brott: om brottsoffers reaktioner och behov
i Rättspsykolog. I Christianson, Sven-Åke (red.) (1996).
Rättspsykologi: den forensiska psykologin i Sverige : en kunskapsöversikt . Stockholm: Natur och kultur.
Lindstedt Cronberg, Marie (2009). Med våldsam hand:
hustrumisshandel i 1800-talets Sverige: en studie av rättsliga,
kyrkliga och politiska sammanhang . Lund: Lunds universitet.
Little, Liza & Kaufman Kantor, Glenda (2002). Using
Ecological Theory to Understand Intimate Partner Violence
and Child Maltreatment, I Journal of Community Health,
2002, 19 (3), s133–145.
Lundberg, Magnus (2001). Vilja med förhinder:
polisers samtal om kvinnomisshandel . Diss. Lund:
Univ., 2001.
Lundgren, Eva (2004). Våldets normaliseringsprocess .
Stockholm: Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS).
Lundgren, Eva (red.) (2001). Slagen dam [Elektronisk
resurs] : mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige : en
omfångsundersökning . Umeå: Brottsoffermyndigheten
Tillgänglig på Internet: http://www.brottsoffermyndigheten.se/Sidor/EPT/Bestallningar/PDF/Slagen%20dam.pdf.
Lövkrona, Inger (2009). Den misshandlade kvinnokroppen. I Kvinnors hälsa: fakta och myter. Jarlbro, Gunilla &
Erlanson-Albertsson, Charlotte (red.) (2009). 1. uppl. Lund:
Studentlitteratur.
Mc Shane & Williams 1992, Radical Victimology: A Critique of the Concept of Victim In Traditional Victimology. I
Crime and Delinquency, Vol 38. No.2. 258–271.
Messerschmidt James W. (1999) ” Making bodies Matter:
Adolescent Masculinites: Adolescent masculinities, the body,
and varieties of violence. I Theoretical Criminology . Vol. 3,
s. 197–220.
Myndigheten för skolutveckling (2007) Strategi för
samverkan: kring barn och unga som far illa eller riskerar
att fara illa. Stockholm. Tillgänglig på Internet: http://
www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachmen
ts/9205/2007-123-31_200712331.pdf
Nilsson, Gabriella (2009). Könsmakt eller häxjakt? [Elektronisk resurs] : antagonistiska föreställningar om mäns våld
mot kvinnor . Diss. Lund : Univ., 2009
Tillgänglig på Internet: http://www.lu.se/o.o.i.s?id=12588
&postid=1468591.
Nyhlén Lars (2008) Rättsväsendet – polisens och åklagarens roll i Heimer, Gun M. & Sandberg, David (red.) (2008).
Våldsutsatta kvinnor: samhällets ansvar. 2., [rev.] uppl. Lund:
Studentlitteratur.
Phipps Alison (2009) Rape and respectability:Ideas
about sexual Violence and Social Class I Sociology Volume
43(4):667.683. Sage publications London.
Polismyndigheten i Skåne (2009) Verksamhetsplan 2009.
Rosenbaum Dennis (1987). ” Coping with Victimization:
The Effects of Police Intervention on Victims Psychological Readjustment” I Crime and Delinquency 1987 Vol 33,
s. 502–520.
Rasmusson, Bodil (2008). ”Det är ju inget dagis precis-”:
barns och föräldrars upplevelser av kontakter med barnahus
: delrapport 6 i utvärderingen av nationell försöksverksamhet
med barnahus 2006–2007 . Lund: Sociology of Law, Lund
University.
Rejmer, Annika (2003). Vårdnadstvister: en rättssociologisk studie av tingsrätts funktion vid handläggning av
vårdnadskonflikter med utgångspunkt från barnets bästa .
Diss. Lund : Univ., 2003.
Rikspolisstyrelsen 2001:1 Brottsoffer. En modell för polisens del i lokalsamhällets brottsofferstödjande arbete.
Rosengren, Karl Erik & Arvidson, Peter (2002). Sociologisk metodik . 5., [omarb. och utgåva.] uppl. Malmö: Liber.
Rossi, Peter H., Freeman, Howard E. & Lipsey, Mark W.
(2004). Evaluation: a systematic approach . 7. ed. Thousand
Oaks, CA: Sage.
Sahlin, Ingrid (1996). På gränsen till bostad: avvisning,
utvisning, specialkontrakt . Diss. Lund : Univ.
Sandberg, Bo & Faugert, Sven (2007). Perspektiv på utvärdering . 1. uppl. Lund: Studentlitteratur.
Sarnecki Jerzy (2006) Utredningen om makt, integration
och strukturell diskriminering (2006). Är rättvisan rättvis?:
tio perspektiv på diskriminering av etniska och religiösa
minoriteter inom rättssystemet : rapport . Stockholm: Fritzes
offentliga publikationer
Snare, Annika (1993) i Snare, Annika & Høigård, Cecilie
(red.) (1993). Kvinners skyld: en nordisk antologi i kriminologi . Oslo: Pax.
Sonander, Anna (2008). Att arbeta med barn som
brottsoffer: en rättssociologisk studie . Diss. Lund : Lunds
universitet, 2008
Vetenskapsrådet (2002) Forskningsetiska principer inom
humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning . Stockholm:
7 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 70
2010-06-18 11.24
källförteckning
innehåll
Tillgänglig på Internet: http://www.cm.se/webbshop_vr/
pdfer/etikreglerhs.pdf.
Walby, Sylvia, (2005) ”Improving the statistics on violence
against women”. I Statistical Journal of the United Nations
ECE Vol. 22, s. 193–217. IOS Press.
Walby, Sylvia (red.) (2001). Offerskapande – victimisation.
I Kön och våld i Norden. S. 13–26.
Westbrook Lynn (2009) Crisis information concerns:
Information needs of domestic violence survivors. I Processing and management Vol. 45, s. 98–114.
Wholey, Joseph S., Hatry, Harry P. & Newcomer, Kathryn
E. (red.) (2004). Handbook of practical program evaluation .
2nd ed. San Francisco: Jossey-Bass.
Yrkesgemensam handbok: för personal som möter personer utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck . (2007).
Malmö: Malmö stad.
Åkerblom, Annika (2009). När kvinnor fick rättigheter:
Sverige 1700 till 2010 . 1. uppl. Lund: Studentlitteratur.
Åkerström, Malin & Sahlin, Ingrid (red.) (2001). Det
motspänstiga offret. Lund: Studentlitteratur.
ÅFS 2005:9. Åklagarmyndighetens föreskrifter och
allmänna råd (ÅFS) om ledning av förundersökning av
brottmål.(2005)
Åklagarmyndighetens Handbok, Handläggning av
fridskränkningsbrotten 2006.
Österberg, Eva & Lindstedt Cronberg, Marie (red.) (2004).
Våldets mening: makt, minne, myt. Lund: Nordic Academic
Press
SOU 1992:61 Åklagarutredningen -90 (1992). Ett reformerat åklagarväsende: betänkande. Stockholm: Allmänna förl.
SOU 1992:84 Ersättning för kränkning genom brott.
Delbetänkande av Kommittén om ideell skada.
SOU 1995:60 Kvinnovåldskommissionen (1995). Kvinnofrid: slutbetänkande : [huvudbetänkande] . Stockholm: Fritze
SOU 1995:142 Att röja hinder för samverkan, egenmakt,
arbetslinjen. Delbetänkande / av Storstadskommittén.
SOU 1996:113 En allmän och aktiv försäkring vid
sjukdom och rehabilitering. Slutbetänkande av Sjuk- och
arbetsskadekommittén.
SOU 2005:43 Vårdnad – Boende – Umgänge. Barnets
bästa, föräldrars ansvar. Betänkande av 2002 års vårdnadskommitté
Propositioner
Prop. om socialtjänsten. (1980) Del A . Stockholm.
Prop. 1981/82:97 Hälso- och sjukvårdslag m.m . (1982).
Stockholm.
Prop. 1983/84:111 Med förslag till polislag m.m.
Prop. 1985/86:80 Om ny förvaltningslag. Stockholm.
Prop. 1987/88:137 Om besöksförbud.
Prop. 1997/98:55 Kvinnofrid: (1998). Stockholm: Fritze.
Prop. (1999) Budgetpropositionen för 2000, Budgetpropositionen. Stockholm: Riksdagens tryckeriexp.
Prop. 2006/07:38 Socialtjänstens stöd till våldsutsatta
kvinnor.
Rättsfall
Hemsidor
Avdelningen för samhällsplanering, Malmö stad
http://www.malmo.se/Kommun--politik/Statistik.html
2010-01-15
Malmö kommuns hemsida. www.malmo.se
Sveriges Radio (2006) Missbrukare får mindre skadestånd
http://www.sr.se/Ekot/artikelasp?artikel=768567
http://www.manskligarattigheter.gov.se, 2009-12-26
http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&module_
instance=21&id=486&statsType=100&statsCounty=La&Ye
ar=2008&type=1, 2009-12-20
http://www.staffanstorp.se/download/18.6c80c0b711b110d
59b8800011291/Hedersrelaterat+v%C3%A5ld.pdf. Skyddsprogram för hedersrelaterat våld.
http://www.projektkarin.se/miljo.4.39ce2a5011d2
0b4901680003296.html, 2009-12-25
http://www.cdc.gov/ncipc/dvp/social-ecological-model_
DVP.htm 2010-01-26
http://www.westlaw.se. 2010-01-20
Offentligt tryck
Utredningar
SOU 1987:72 Juristkommissionen med anledning av
mordet på statsminister Olof Palme (1987). Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister
Olof Palme. D. 2, Brottsutredningen 1 mars 1986 – 4 februari
1987. Stockholm: Allmänna förl.
NJA 2007 s. 272
NJA 1991 s. 83
NJA 1967 s. 237
NJA1997 s. 538.
Lagtext och förordningar
Brottsbalk (1962:700)
Förordning (1994:572) med instruktion för Brottsoffermyndigheten (upphävd)
Förordning (2000:628) om den arbetsmarknadspolitiska
verksamheten
Förordningen [2007:102] om ändring i förordningen
Förordning (1976:376) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl. [1976:376].
Förundersökningskungörelse (1947:948)
Förvaltningslag (1986:223)
Hälso- och sjukvårdslag (1982:763)
Lag (1988:688) om besöksförbud
Lag (1994:419) om brottsofferfond
Lag (2003:413) om ändring i polislagen (1984:387) Offentlighets- och sekretesslag (2009:400)
Polisförordning (1998:1558)
Polislag (1984:387)
Rättegångsbalk (1942:740)
Regeringsformen 1974:152
Sekretesslag (1980:100) (upphävd)
Socialtjänstlag (2001:453)
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 7 1
Karin_100524_P.indd 71
2010-06-18 11.24
bilagor
Underlag för bedömning av risk för framtida partnervåld (SARA:SV)
P. R. Kropp, S. D. Hart, C. D. Webster, D. Eaves, & H. Belfrage
Informationskällor:
 Intervju med den misstänkte/gärningsmannen
 Intervju med offret/offren
 Övrigt__________________________________
Bedömningsprocedur:
N = Riskfaktorn föreligger ej;
D = Riskfaktorn föreligger möjligen eller delvis;
J = Riskfaktorn föreligger
Kritiska riskfaktorer: Sådana som är tillräckliga i sig själva
att utgöra en hög risk.
Kriminell bakgrund
1. Tidigare intrafamiljärt våld

Personen har tidigare använt, eller försökt att använda, våld inom familjen (“hot bedöms som “D”)
•
“Familjen” inkluderar föräldrar, svärföräldrar, syskon, barn, etc.
•
Våld mot tidigare eller nuvarande relationspartners bedöms under punkt 11
2. Tidigare extrafamiljärt våld

Personen har tidigare använt, eller försökt att använda, våld utanför familjen (hot bedöms som “D”)
•
Här inkluderas allt våld som inte är riktat mot familj (punkt 1) eller relationspartners (punkt 11)
3. Tidigare misskötsamhet vid permission eller liknande

Personen har tidigare gripits av polis för att ha missbrukat permission eller annan friförmån från institution
(misskötsamhet utan polisingripande bedöms som “D”)
•
Överträdelse av besöksförbud skall bedömas såväl här som under punkt 15
Förekomst
(N, D, J)
Kritisk
(✓ )


















Psykosocial anpassning
4. Problem i förhållanden under senare tid

Personen har separerat från sin partner, eller har haft ett mycket konfliktfyllt förhållande, det senaste året
•
Bedömning skall här göras av omständigheter även oberoende av det nu begångna brottet
5. Problem på arbetsmarknaden under senare tid

Personen är arbetslös, och har haft en instabil situation på arbetsmarknaden det senaste året
•
Om personen f n är arbetslös, men har haft en stabil situation under året, eller om personen f n har en
anställning men har haft en instabil situation under året, görs bedömningen “D”
6. Som ung offer för, eller vittne till, våld inom familjen

Personen har som ung (under 18) varit offer för, eller vittne till, våld inom familjen
•
Häri ingår även sexuella övergrepp
•
Såväl faktiskt våld, som försök till våld, eller hot om våld, skall bedömas här
7. Missbruk av alkohol eller droger under senare tid

”Missbruk” avser att personens missbruk väsentligt har försämrat dennes hälsotillstånd eller sociala förmåga (ex.vis
överdos, anhållen för brott eller uppsagd från sitt arbete)
8. Suicidalt eller homicidalt tankeinnehåll, eller avsikt, under senare tid

Allvarlighetsgraden bör bedömas utifrån om tankeinnehållet kan uppfattas som persistent och påträngande, eller om
en eventuell avsikt bedöms som hög
 Definitiv: Bedömningen konfirmerad/utförd av psykiatrisk/psykologisk expertis
 Presumerad: Bedömningen behöver konfirmeras/utföras av psykiatrisk/psykologisk expertis
9. Psykotiska och/eller maniska symptom under senare tid

Personen har, eller har haft, psykotiska eller maniska symptom under det senaste året
Psykotiska symptom omfattar osammanhängande tal, vanföreställningar, hallucinationer och ett mycket
bisarrt uppträdande
•
Maniska symptom omfattar extrem eufori, irritabilitet, grandiositet, tankeflykt och pratsamhet, och
hyperaktivitet
 Definitiv: Bedömningen konfirmerad/utförd av psykiatrisk/psykologisk expertis
 Presumerad: Bedömningen behöver konfirmeras/utföras av psykiatrisk/psykologisk expertis
7 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 72
2010-06-18 11.24
bilagor
10. Personlighetsstörning karakteriserad av aggressivitet, impulsivitet eller instabilitet



Hög poäng enligt PCL-R eller PCL:SV, eller uppvisar något av följande karakteristika: (a) arrogant, lögnaktig och
manipulativ; (b) bristande förmåga till empati, ånger och skuld; (c) impulsiv och oansvarig, eller
Belägg för en explosiv aggressivitet, särskilt om personen blir avvisad eller övergiven, eller
Erhållen diagnos av antisocial, borderline, narcissistisk eller histrionisk personlighetsstörning
 Definitiv: Bedömningen konfirmerad/utförd av psykiatrisk/psykologisk expertis
 Presumerad: Bedömningen behöver konfirmeras/utföras av psykiatrisk/psykologisk expertis


























Tidigare partnervåld
11. Tidigare bruk av fysiskt våld

Personen har brukat fysiskt våld mot tidigare eller nuvarande relationspartner
• Sexuellt betingat våld, och hot om våld, bedöms längre fram (punkterna 12 och 13)
• Försök att bruka våld bedöms som “D”
12. Tidigare bruk av sexuellt våld/sexuell svartsjuka

Personen har brukat sexuellt betingat våld, eller våld betingat av sexuell svartsjuka, mot tidigare eller nuvarande
relationspartner
• Försök till sexuellt betingat våld bedöms som “D”
13. Tidigare bruk av vapen och/eller allvarliga dödshot

Personen har tidigare använt sig av vapen eller allvarliga dödshot som uppfattats som allvarliga av offret
• “Vapen” inkluderar skjutvapen, knivar och olika slags tillhyggen
• Hot om användning av vapen eller om att tillfoga kroppsskada bedöms som ”D”
14. Upptrappning

Personen har trappat upp sitt våldsamma beteende under det senaste året
15. Tidigare överträdelse av besöksförbud

Personen har gjort sig skyldig till överträdelse av besöksförbud och gripits av polis i samband med det
• Överträdelse som inte resulterat i polisingripande bedöms som “D”
16. Bagatelliserande eller förnekande av tidigare partnervåld

Personen bagatelliserar eller förnekar mycket eller allt av sitt tidigare partnervåld (ex.vis förnekar helt, skyller på
andra eller på offret, eller tonar ner eller förnekar konsekvenserna av våldet)
17. Attityd som stöder eller ursäktar partnervåld

Personen ger uttryck för socio-politiska, religiösa, (sub)kulturella eller personliga attityder som stöder eller ursäktar
partnervåld
Aktuellt brott
18. Allvarligt sexuellt- eller annat våld

Personens aktuella brott innefattar allvarligt sexuellt våld eller annat våld som medfört medicinsk behandling eller
kontroll
• Mindre allvarligt våld bedöms som “D”
19. Användning av vapen och/eller allvarligt dödshot

Personen har i samband med det aktuella brottet använt vapen eller dödshot som uppfattats som allvarliga av offret
• Hot om användning av vapen eller om att tillfoga kroppsskada bedöms som ”D”
20. Överträdelse av besöksförbud

Personen har i samband med det aktuella brottet överträtt besöksförbud och gripits av polis i samband med det
• Överträdelse som inte resulterat i polisingripande bedöms som “D”
Övriga överväganden


Summering av riskbedömningen
Låg
Överhängande risk för partnervåld

Medel

Hög

Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 7 3
Karin_100524_P.indd 73
2010-06-18 11.24
bilagor
Lund
2008-06-24
Rättssociologiska enheten
Hej!
Vi är tre forskare från Lunds universitet som arbetar med att
utvärdera polismyndighetens bemötande av kvinnor som utsatts
för våld.
Tanken med utvärderingsarbetet är att vi ska bistå
polismyndigheten med underlag kring hur de kan förbättra och
utveckla sitt arbete med våldsutsatta kvinnor.
Genom att du besvarar bifogad enkät kan vi ta del av din
upplevelse av hur polisen har bemött dig. Vi tror att vi med
utgångspunkt i Dina erfarenheter kan hitta nya vägar för att
förändra, förbättra och utveckla polisen och andra myndigheters
arbete för kvinnor som utsatts för våld.
Det är naturligtvis frivilligt att delta. All information, som Du
lämnar i enkäten, kommer att behandlas konfidentiellt, vilket
innebär att ingen skall kunna identifiera dig som person.
Vårt arbete är helt fristående från polisen.
Polismyndigheten kommer inte att få ta del av den information
som du lämnar till oss som forskare och polisen får inte heller
kännedom om din medverkan alternativt ditt beslut om att inte
medverka.
Om Du samtycker till att dela med dig av dina erfarenheter och
åsikter i vår enkätundersökning, vänligen fyll i enkäten och lägg
den i bifogat svarskuvert.
Bästa hälsningar
Charlotte Agevall
Sonander
Annika Rejmer
Anna
7 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar
www.soclaw.lu.se
Karin_100524_P.indd 74
2010-06-18 11.24
bilagor
2
Om du har frågor eller om du vill kontakta forskare så finner du alla
kontaktuppgifter till berörda personer här nedan:
Kontaktpersoner:
Annika Rejmer
Fil. dr. Rättssociologiska enheten
e-post: [email protected]
tel. 046-222 36 55
Charlotte Agevall
Doktorand i rättssociologi
e-post: [email protected]
mobil. 0702 91 04 13
Anna Sonander
Fil.dr. i rättssociologi
e-post: [email protected]
tel.046 – 222 37 83
mobil: 0708 75 60 93
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 7 5
Karin_100524_P.indd 75
2010-06-18 11.24
bilagor
1
2008-06-25
S a m h ä l l sv e te n sk a p l i g a fa k u l te te n
E n h e te n f ö r rä t tsso ci o l o g i
Enkätundersökning om hur våldsutsatta kvinnor bemöts av
polisen.
Bakgrund - nedan följer frågor om din bakgrund.
1. Hur gammal är du? Kryssa för korrekt alternativ.
18-24 år
O
26-35 år
O
36-45 år
O
46-55 år
O
56-65 år
O
66 år eller äldre
O
2. I vilket land är du född? _________________________________________
3. Om du inte är född i Sverige, hur länge har du bott här? ______________ år
4. Vilken utbildning har du? Kryssa för den högsta.
Grundskola/motsvarande
O
Gymnasium/motsvarande
O
Universitet/högskola
O
Saknar utbildning
O
7 6 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 76
2010-06-18 11.24
bilagor
2
5. Vilken utbildning har din pappa? Kryssa för den högsta.
Grundskola/motsvarande
O
Gymnasium/motsvarande
O
Universitet/högskola
O
Saknar utbildning
O
6. Vilken utbildningsbakgrund har din mamma? Kryssa för den högsta.
Grundskola/motsvarande
O
Gymnasium/motsvarande
O
Universitet/högskola
O
Saknar utbildning
O
7. Vilken är din sysselsättning för närvarande?
Yrkesarbetar
O
Studerar
O
Arbetssökande
O
Föräldraledig
O
Pensionerad
O
Hemarbetande
O
Annat
O
8. Vem/vilka personer bor tillsammans med dig?
Min make eller sambo
O
Våra gemensamma barn
O
Mina egna barn
O
Min partners egna barn
O
Mina föräldrar eller min partners föräldrar
O
Mina syskon eller min partners syskon
O
Andra personer
O
Jag bor ensam
O
9. Vad är anledningen till att du har kommit i kontakt med polisen idag?
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 7 7
Karin_100524_P.indd 77
2010-06-18 11.24
bilagor
3
________________________________________________________________________
________________________________________________________________________
________________________________________________________________________
________________________________________________________________________
10. Vad har personen som du har polisanmält utsatt dig för? Kryssa för samtliga alternativ
som stämmer.
En sexuell aktivitet mot min vilja
O
Fysiskt våld, ex slag, sparkar, knuffar, bett, fasthållning, luggning
O
Hot, ex. via brev, telefon eller ansikte mot ansikte
O
Förföljelse
Inlåsning
O
O
Utelåsning
Annat
O
O
11. Hur kom du i kontakt med polisen?
Jag gick till polismyndigheten för att anmäla brottet
O
En polisbil tillkallades
O
Annat
O
12. Vad vill du att polisanmälan ska leda till?
________________________________________________________________________
________________________________________________________________________
________________________________________________________________________
________________________________________________________________________
13. Vad förväntar du dig att det ska ske med den person som du har polisanmält? Om flera
alternativ stämmer kryssa för samtliga. Att han eller hon;
7 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 78
2010-06-18 11.24
bilagor
Döms i domstol
O
Upphör med sina brott riktade mot mig
O
Lämnar mig ifred
O
Förstår att handlingen var fel
O
Annat
O
4
14. Vilken relation har du till personen som du har polisanmält?
Make/maka
O
Sambo
O
Pojkvän/flickvän
O
Son/dotter
O
Förälder
O
Styvförälder
O
15. Har denna person utsatt dig för brott tidigare?
Ja O
Nej O
16. Om du har svarat ja på fråga 15, har du kontaktat polisen vid dessa tillfällen?
Ja
O
Vid något tillfälle
O
Nej
O
17. Om du har svarat nej på fråga 16, varför har du inte anmält brotten till polisen? Om flera
alternativ stämmer, kryssa för samtliga.
Jag trodde inte att polisen skulle tro mig.
O
Jag trodde inte att polisen kunde göra något
O
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 7 9
Karin_100524_P.indd 79
2010-06-18 11.24
bilagor
Det var obetydliga händelser
O
Jag skämdes
O
Jag hade skuldkänslor
O
Jag var rädd för hämnd
O
Jag ville inte blanda in polisen
O
Jag ville inte blanda in polisen
O
Det var mitt fel också
Annat
5
O
O
Anmälan – nedan följer frågor om polisens bemötande av dig i samband med
polisanmälan.
18. Vilket kön hade polisen som tog upp din anmälan?
Man
O
Kvinna
O
19. Upplevde du att polisen som tog upp din anmälan lyssnade på dig?
Ja
O
Nej
O
I vissa avseende
O
20. Upplevde du att polisen som tog upp din anmälan trodde på dig?
Ja
O
Nej
O
I vissa avseenden
O
21. Fick du möjlighet att fritt berätta om vad du utsatts för?
Ja
O
Nej
O
I vissa avseenden
O
22. Upplevde du att polisen som tog upp din anmälan ställde för situationen passande frågor?
Ja
O
Nej
O
I vissa avseenden
O
8 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 80
2010-06-18 11.24
bilagor
6
23. Erbjöd sig polisen att hjälpa dig med att få kontakt med andra myndigheter?
Ja
O
Nej
O
24. Om ja, vilka myndigheter erbjöd sig polisen att kontakta? (Kryssa för alla myndigheter
som polisen erbjöd sig att kontakta).
Socialtjänst
O
Sjukvård
O
Målsägandebiträde/advokat
O
Kvinnojour
O
Brottsofferjouren
O
Kriscentrum för kvinnor
O
Annan,
O
Frågorna 25-28 besvaras endast av personer som har gjort anmälan genom att besöka
polismyndigheten.
25. Hur lång tid tog ditt besök på polisstationen för att göra anmälan? __________ timmar.
26. Fick du stå i kö för att göra anmälan?
Ja O
Nej O
27. Om ja på fråga 26, hur länge fick du köa? ____________minuter
28. Kunde andra personer höra när du berättade om ditt ärende vid receptionsdisken?
Ja O
Nej O
Frågorna 29 – 31 besvaras endast av personer som har gjort anmälan genom att en polisbil
har tillkallats.
29. Vem tillkallade polisen?
Jag själv
O
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 8 1
Karin_100524_P.indd 81
2010-06-18 11.24
bilagor
Make/maka
O
Sambo
O
Pojkvän/flickvän
O
Son/dotter
O
Förälder
O
Styvförälder
O
Granne
O
Annan
7
O
30. Hur lång tid tog polisens besök på platsen? __________ timmar.
31. Kunde du lämna din redogörelse över händelseförloppet till polisen utan att
gärningsmannen hörde vad du sa?
Ja O
Nej O
Förhör – nedan följer frågor om polisens bemötande av dig i samband med
förhör.
32. Har du kallats till förhör?
Ja
O
Nej
O
33. Hur många förhör har du kallts till i samband med denna anmälan?
1 förhör
O
2 förhör
O
3 förhör
O
4 eller flera förhör
O
34. Hur lång tid tog ett förhör på polismyndigheten i genomsnitt? __________ timmar
35. Vilket kön hade polisen som förhörde dig?
Man
O
8 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 82
2010-06-18 11.24
bilagor
Kvinna
O
8
36. Upplevde du att polisen som förhörde dig, lyssnade på dig?
Ja
O
Nej
O
I vissa avseenden
O
37. Upplevde du att polisen som förhörde dig trodde på dig?
Ja
O
Nej
O
I vissa avseenden
O
38. Upplevde du att polisen som förhörde dig ställde passande frågor?
Ja
O
Nej
O
I vissa avseenden
O
39. Fick du möjlighet att fritt berätta om vad du utsatts för?
Ja
O
Nej
O
I vissa avseenden
O
40. Erbjöd sig polisen som förhörde dig att hjälpa dig med att få kontakt med andra
myndigheter?
Ja
O
Nej
O
41. Vilka myndigheter erbjöd sig polisen att kontakta? (Kryssa i samtliga myndigheter som
polisen erbjöd sig att kontakta).
Socialtjänst
O
Sjukvård
O
Målsägandebiträde/advokat
O
Kvinnojour
O
Brottsofferjouren
O
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 8 3
Karin_100524_P.indd 83
2010-06-18 11.24
bilagor
Kriscentrum för kvinnor
O
Annan,
O
9
Bemötande – nedan följer frågor om polisens bemötande av dig.
42. Hur upplevde du polisens bemötande? Ringa in det alternativ som du tycker stämmer bäst.
(Med anmälningsupptagare avses den person som tog emot och skrev din anmälan, med förhörsledare
avses den person som höll i de förhör som du eventuellt har kallats till efter anmälningstillfället.)
Skala 1-4, där 1= mycket bra, 2= ganska bra, 3 =ganska dålig, 4= mycket dålig
Anmälningsupptagare
Förhörsledare
Känslokallt
1 2 3 4
1 2 3 4
Seriöst
1 2 3 4
1 2 3 4
Engagerat
1 2 3 4
1 2 3 4
Neutralt
1 2 3 4
1 2 3 4
Tryggt
1 2 3 4
1 2 3 4
Förtroendeingivande
1 2 3 4
1 2 3 4
Korrekt
1 2 3 4
1 2 3 4
Respektfullt
1 2 3 4
1 2 3 4
Medkännande
1 2 3 4
1 2 3 4
Hjälpsamt
1 2 3 4
1 2 3 4
Stressat
1 2 3 4
1 2 3 4
43. Hur viktigt är bemötandet i samband med anmälan och utredning om brott?
Mycket viktigt
O
Ganska viktigt
O
Inte särskilt viktigt
O
Inte viktigt alls
O
44. Hur nöjd är du med polisens sätt att hantera ditt fall?
Mycket nöjd
O
Ganska nöjd
O
Inte särskilt nöjd
O
Inte nöjd alls
O
8 4 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 84
2010-06-18 11.24
bilagor
10
45. Förekom följande problem i din kontakt med polisen idag?
Polisen ansträngde sig för lite för att reda ut brottet.
Ja O
Nej O
Polisen bagatelliserade händelsen som du anmälde.
Ja O
Nej O
Du fick inte tillräcklig information om andra möjligheter till stöd.
Ja O
Nej O
Polisen lade skulden på dig.
Ja O
Nej O
Annat
Ja O
Nej O
Lokaler
46. Vad tycker du är viktigt i fråga om polismyndighetens lokaler? Ringa in de alternativ som
du anser stämmer bäst.
Skala 1-4, där 1= mycket viktigt, 2=ganska viktigt, 3=inte särskilt viktigt, 4=inte viktigt
alls
Att lokalerna är;
Välkomnande
1
2
3
4
Trivsamma
1
2
3
4
Trygga
1
2
3
4
Rena
1
2
3
4
Inredda som ett hem
1
2
3
4
Inredda som en myndighetslokal
1
2
3
4
Möjlighet att köpa drycker
1
2
3
4
Möjlighet att köpa mat
1
2
3
4
1
2
3
2
3
4
Att det finns ;
Möjlighet till tidsfördriv
exempelvis TV och tidningar
4
Tidsfördriv för barn
1
47. Hur upplevde du polismyndighetens lokaler? Ringa in de alternativ som du tycker
stämmer bäst.
Skala 1-4, där 1= mycket bra, 2= ganska bra, 3=ganska dålig, 4= mycket dålig
Reception/vänthall
Förhörsrum
Välkomnande
1 2 3 4
1 2 3 4
Trygg
1 2 3 4
1 2 3 4
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 8 5
Karin_100524_P.indd 85
2010-06-18 11.24
bilagor
Funktionellt inredd
1 2 3 4
1 2 3 4
Familjär
1 2 3 4
1 2 3 4
Stel
1 2 3 4
1 2 3 4
Bekväm
1 2 3 4
1 2 3 4
Stort
1 2 3 4
1 2 3 4
Litet
1 2 3 4
1 2 3 4
Mörkt
1 2 3 4
1 2 3 4
Ljust
1 2 3 4
1 2 3 4
Glatt
1 2 3 4
1 2 3 4
Dystert
1 2 3 4
1 2 3 4
11
48. Hur viktiga är lokalerna i samband med anmälan och utredning om brott?
Mycket viktiga
O
Ganska viktiga
O
Inte särskilt viktiga
O
Inte viktiga alls
O
49. Övriga synpunkter
________________________________________________________________________
________________________________________________________________________
________________________________________________________________________
________________________________________________________________________
Tack för din medverkan!
8 6 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 86
2010-06-18 11.24
bilagor
Intervjumall – intervjuer med kvinnor som utsatts för våld
Bakgrund – familjeförhållanden
Hur ser din familjebild ut idag?
Lever du med någon?
Barn? ( finns det ngn beroenderelation)
Ekonomiska förutsättningar/ Sysselsättning: (Finns det ett ekonomiskt
beroende?)
Finns det ett från mannen ”fristående rum” / sammanhang, för kvinnan att träda
in i ?
Sociala relationer/nätverk
Socialt nätverk? ( vilket stöd har hon)
Familj/släkt? ( Hur ser andra på deras relation? Är mannen omtyckt i familjen
och bland vänner?
Vilka vet om det? Vem har hon berättat för? I vilken situation berättade hon?
Varför valde hon att berätta just då?
Vad har hänt/ fri berättelse om händelsen som föranledde en polisanmälan
Kan du beskriva/berätta vad som har hänt?
Varför tror du att det hände?
Hade någon kunnat göra någonting annorlunda? ( kanske en dum fråga, men är
ute efer om hon ändrar sitt eget eller mannens beteende i situationen)
Kompletterande frågor
Har det hänt tidigare? Har du varit i någon liknande situation tidigare? Har
någon annan slagit dig tidigare? Hur ser du på det inträffade? Känner du dig
trygg idag? Är du rädd för att det skall hända igen? Är du rädd för att han skall
slå/ vara dum mot någon annan, barn, husdjur, övrig familj?
Relationen/ Beskrivning av mannen – berättelser och orsaksangivelser
Hur träffades ni?
Hur skulle du beskriva honom som person?
Karin_100524_P.indd 87
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 8 7
2010-06-18 11.24
bilagor
Hur är han mot dig ? Hur är han mot barnen, mot andra?
Hur förklarar han vad som har hänt?
Hur tror du att han skulle beskriva dig som person?
Hur skulle han beskriva er relation?
Kontakt med polis
Hur har din kontakt med polisen sett ut?
Hur upplevde du denna kontakt?
Vad hade du för förväntningar på polisen i detta möte(-n)?
Levde polisen upp till dina förväntningar?
Hur blev du bemött?
Hade du velat att något skulle varit annorlunda? Om ja, på vilket sätt?
Plocka in frågor från enkäten här………Den fysiska miljön….etc
Kanske kunde analysera de enkätsvar vi har fått in och försöka fånga in frågor
som känns obesvarade eller sammanhang där vi känner att vi vill fördjupa oss
ytterligare.
Kontakt med andra myndigheter
Socialtjänst? ( ek bistånd, barn, vuxen?)
Hälso-sjukvård?
Advokat/åklagare?
Psykiatri?
Kriminalvård?
Skola - barnomsorg
Hur har kontakten med andra myndigheter sett ut?
Hur har den fungerat?
8 8 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 88
2010-06-18 11.24
bilagor
Vilken var den första kontakten?
Vilken hjälp har man fått?
Vilken hjälp har man önskat?
Hur har man blivit bemött?
Hur har samarbetet mellan olika myndigheter sett ut? Har den fungerat väl?
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 8 9
Karin_100524_P.indd 89
2010-06-18 11.24
bilagor
Informationsbrev - intervju
Brevet kommer att översättas till ett flertal språk, exempelvis albanska,
arabiska, dari, engelska, pashto.
Till kvinnor som kommit i kontakt med polismyndigheten i Malmö
Vi är tre kollegor som tillsammans arbetar med att utvärdera
polismyndighetens arbete med att hjälpa kvinnor som utsatts för våld.
Det är polismyndigheten i Skåne som har givit oss detta
utvärderingsuppdrag, men vårt arbete är helt fristående från polisen.
Tanken med utvärderingsarbetet är att vi som forskare skall bistå
polismyndigheten med råd kring hur de kan förbättra och utveckla sitt
arbete med kvinnor som utsatts för våld.
För att möjliggöra en sådan utvärderingsstudie och för att kunna bistå
polismyndigheten med råd om hur de kan vidareutveckla sitt arbete är
det helt avgörande att vi får ta del av berättelser från kvinnor som blivit
utsatta för våld och som med anledning av detta kommit i kontakt med
polisen. Genom att ta del av Din berättelse, erfarenheter och
upplevelser kan vi få en bild av polisens bemötande och polisens arbete
med våldsutsatta kvinnor. Vi tror att vi med utgångspunkt i Din berättelse
kan hitta nya vägar för att förändra, förbättra och utveckla polisens
arbete med kvinnor som utsatts för våld. Det är därför väldigt viktigt att vi
får just Din berättelse.
I intervjun vill vi fråga Dig om vad Du tycker om polisens bemötande och
om hur det har varit att göra en polisanmälan och medverka i en
brottsutredning.
9 0 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 90
2010-06-18 11.24
bilagor
Det är naturligtvis frivilligt att delta. I själva intervjun kan Du avstå från att
svara på vissa frågor eller avbryta intervjun om Du så önskar. All
information, som Du lämnar i intervjun, är konfidentiell, vilket innebär att
ingen skall kunna identifiera dig som person. Polismyndigheten kommer
inte att få ta del av information som lämnas till oss som forskare. Din
medverkan eller beslut att inte medverka kommer ej heller att kunna
inverka på polisens arbete, då det endast är vi som forskare som har
kännedom om ditt beslut att medverka, alternativ inte medverka.
Om Du samtycker till att bli intervjuad vänligen fyll i Din namnteckning på
bifogad talong.
Bästa hälsningar
Charlotte Agevall
Sonander
Annika Rejmer
Anna
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 9 1
Karin_100524_P.indd 91
2010-06-18 11.24
bilagor
Samtycke
Jag samtycker härmed till att delta i intervju i samband med utvärderingen av
projektet
Ort och
datum…………………………………………………………………………………..
Namn……………………………………………………………………………………………
…………………………..
Adress…………………………………………………………………………………………
…………………………….
Telefonnummer………………………………………………………………………………
………………………..
Epostadress…………………………………………………………………………………….
Vänligen ringa in det alternativ som passar dig bäst!
Jag önskar bli kontaktad via:
brev
hemtelefon
Mobiltelefon
Mejl
Om du önskar bli kontaktad vid en speciell tidpunkt, eller om det finns en viss
tidpunkt du absolut inte vill bli kontaktad, vänligen skriv det
här:____________________________________________
9 2 V ålds utsatta kv innor b er ättar
Karin_100524_P.indd 92
2010-06-18 11.24
bilagor
Om du har frågor eller om du vill kontakta forskare som är ansvarig för utvärderingen
finner du alla kontaktuppgifter till berörda personer här nedan:
Kontaktpersoner:
Annika Rejmer
Fil. dr. Rättssociologiska enheten
e-post: [email protected]
tel. 046-222 36 55
Charlotte Agevall
Doktorand i rättssociologi
e-post: [email protected]
mobil. 0702 91 04 13
Anna Sonander
Fil.dr. i rättssociologi
e-post: [email protected]
tel.046 – 222 37 83
mobil: 0708 75 60 93
Våld s utsatta kv in no r b erä ttar 9 3
Karin_100524_P.indd 93
2010-06-18 11.24
www.polisen.se
Ring 114 14 till Polisen
Karin_100524_P.indd 94
2010-06-18 11.24

Similar documents