2007 nr 3 - Gävleborgs Botaniska Sällskap

Comments

Transcription

2007 nr 3 - Gävleborgs Botaniska Sällskap
växter
I HÄLS I NGLAN D O CH GÄSTR I KLAN D
Nr 3 2007 Årg. 25
NR 3 2007 ÅRGÅNG 25
ISSN 0283-8524
Växter i Hälsingland och Gästrikland (VÄX) ges ut av Gävleborgs Botaniska Sällskap
(GÄBS), lokalförening av Svenska Botaniska Föreningen (SBF). VÄX kommer ut med fyra
nummer årligen (vinter, vår och höst).
Du blir medlem i GÄBS och erhåller VÄX genom att betala in årsavgiften på GÄBS
postgirokonto 57 58 11 - 5. Årsavgiften för 2007 är 150 kr. I denna avgift ingår medlemskap
i SBF. För familjemedlemskap är årsavgiften 25 kr (inkluderar ej VÄX).
SBF:s årsavgift för 2007 är 295 kr, inkluderande prenumeration på SBT. Postgiro
48 79 11-0.
Adressändringar och medlemsregistrering; Birgitta Wannberg Skindravägen 15, 822 91
Alfta. 0271/100 51. [email protected]
Önskemål och bidrag i alla former för kommande VÄX mottages tacksamt av redaktionen:
Anders Delin, Kulgatan 40, 811 71 Järbo, 0290/700 87, [email protected]
Birgitta Hellström, Ringv. 35, 818 41 Forsbacka, 026/359 60, [email protected]
GÄBS styrelse 2007
Ordförande
Vice ordf.
Sekreterare
Kassör
Suppleant
Suppleant
Peter Ståhl
Björn Wannberg
Magnus Andersson
Birgitta Wannberg
Anders Delin
Birgitta Hellström
Barbro Risberg
Maj Johansson
Magnus Bergström
Majvägen 30
Skindravägen 15
Lillhammarvägen 3
Skindravägen 15
adress enligt ovan
adress enligt ovan
Hagmarksgatan 44
Bäckan 682
Stortjäran 9286
806 32 Gävle
822 91 Alfta
824 40 Hudiksvall
822 91 Alfta
026/18 72 78
0271/100 51
0650/54 89 88
0271/100 51
813 33 Hofors
820 46 Ramsjö
762 96 Rimbo
0290/76 58 20
0651/930 21
0175/734 16
Valberedning: Torbjörn Alsing 0278/30019, Ulf Svahn och Sven Norman.
GÄBS bildades i Gävle den 7 februari 1982. Sällskapets syften är:
1. Att sammanföra människor, som är intresserade av botanik i allmänhet eller någon av
botanikens många specialgrenar, och verka för spridandet av kunskaper inom dessa områden.
2. Att utforska floran i Gävleborgs län.
3. Att verka för skydd och vård av hotade växter och växtsamhällen i länet.
I Hälsingland bedrivs projektet “Hälsinglands flora” med Anders Delin som ledare och
Björn Wannberg som rapportmottagare för hotade arter. I Gästrikland pågår projektet “Gästriklands flora” med Peter Ståhl som ledare, Birgitta Hellström som handhavare av florarutor
och Ove Lennström som rapportmottagare för hotade arter.
GÄBS har 275 medlemmar och 20 familjemedlemmar. (2007-08-26).
GÄBS hemsidesadress är: http://www.sbf.c.se/GABS/
Webmaster är Magnus Bergström ([email protected])
Omslagsbild: Gul näckros Nuphar lutea och dvärgnäckros N. pumila, frukter. Foto: Anders Delin
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
En bevarad och en skövlad
sötgräslokal i Järvsö
Anders Delin
Jag hade uppdrag att genomföra i Järvsö
19-21 juli 2007 och passade på att besöka en känd och några oinventerade
platser när jag hade tid över. Jag ville se
hur det stod till med den mycket rika sötgräslokal Cinna latifolia som Lennart
Stenberg fann 1990 vid bäcken från Stormyran till Orsmilen. Jag fann att den
gamla granskogen Picea abies där stod
kvar och att där fanns hundratals plantor
av sötgräs med mer eller mindre
utsprungna vippor med blommor i knopp.
Plantorna stod från 683620 151467 till
683613 151453, alltså längs en 160 meter lång sträcka, ungefär som jag minns
platsen från 1990.
Bäcken till Orsmilen löper inte i någon ravin, utan i flera parallella mer eller
mindre vattenfyllda fåror, och det är sannolikt att den kan ändra sitt lopp något
på grund av att vissa fåror blockeras av
sten eller bråte vid extrema flöden. Det
fanns rester av en av vatten uppkastad
större stensamling på ett ställe. Bäcken
hade också delvis ändrat sitt lopp kort tid
före 1990 på grund av traktorkörning. De
då befintliga hjulspåren såg man nu inte
så tydligt, och de har inte ödelagt lokalen. Sötgräset växte både i för tillfället
torra fåror och på block och andra upphöjningar vid rinnande vatten.
På Skogsstyrelsens karta över nyckelbiotoper finns området inlagt, med informationen ”höga botaniska värden”. Det
är dock inte inlöst som biotop-
skyddsområde och inte markerat i terrängen. Det finns kanske hopp om att
detta skogsparti med sin gamla skog och
även för övrigt rika flora får stå orört av
avverkningar.
En ny sötgräslokal – men kalavverkad
Jag fortsatte in på vägen som löper västerut längs nedre delen av Bondarvsvallsbergets nordsluttning. Längs hela
sträckan från 683889 151053 till 683912
150990 sipprar vatten ut från sluttningen
i en mängd surdråg, källor och små
bäckar omgivna av granskog, som på de
flesta ställen är tämligen gammal. På de
flesta våta ställen finns massor av lundarv Stellaria nemorum, gullpudra
Chrysosplenium alternifolium, kärrgröe
Poa trivialis och andra källväxter, synliga från vägen. Torta Cicerbita alpina står
här och där.
Vid 683912 150990 finns ett några år
gammalt hygge, som vid mitt besök den
20 juli lyste gult av gullris Solidago
virgaurea. På närmare håll syntes mängder av hässlebrodd Milium effusum, ända
upp till 2 meter hög. Torta fanns på många
ställen. Granplantor Picea abies hade
nyligen planterats. Mjölkört Epilobium
angustifolium och kruståtel Deschampsia
flexuosa var ovanliga och piprör
Calamagrostis arundinacea, bergkorsört
Senecio sylvaticus och toppdån
Galeopsis bifida syntes inte till alls. Det
var alltså ett hygge med ovanlig vegeta-
3
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
tion. Därför kanske det inte var så oväntat att finna trolldruva Actaea spicata,
skogstry Lonicera xylosteum och måbär
Ribes alpinum där, men en stor överraskning att även sötgräs fanns. De mellan
hundra och tvåhundra plantorna av sötgräs fanns i mittpartiet av hygget, där
vänderot Valeriana sambucifolia växte
rikligt i ett stråk. Vid närmare granskning
fanns där en vid besöket torr bäckfåra,
delvis övertäckt av hyggesris. Lokalens
utsträckning är från ungskogen som gränsar till hygget i dess södra kant, vid
683901 150986 till ca 10 meter från vägen, vid 683912 150990.
Många av sötgräsplantorna var stora,
extra bredbladiga, och hade nyss utvecklade vippor som också var större
och rikblommigare än i sluten skog.
Blommorna var i knopp. Som vanligt
växte sötgräset helst ensamt, utan konkurrens av andra arter, t.ex. på jord som
blivit naken i samband med avverkningen eller vid högvatten i bäcken. Det
växte också tillsammans med låga örter på små block eller andra upphöjningar nära bäckfåran. Sötgräset
tycks även på denna lokal undvika andra gräsarter, här framför allt hässlebrodd och brunrör Calamagrostis
purpurea.
Såvitt jag vet har ingen tidigare rapporterat sötgräs från denna lokal. Platsen
är inte markerad som nyckelbiotop eller
område med höga naturvärden på Skogsstyrelsens kartor. Området avverkades
sannolikt i okunnighet om att det rödlistade gräset växte där. Om man hade
vetat att sötgräs växte på detta ställe
skulle avverkningen troligen ha kunnat
hindras.
4
Framtiden för sötgräset på denna lokal är oviss. Mina erfarenheter från
Älvåsbäckravinen i Hassela är inte uppmuntrande. Tjugotre år efter avverkning
var arten borta från ett avsnitt av ravinen
där den fanns i sluten granskog före
avverkningen.
Första åren efter en avverkning gynnas Cinna av minskad konkurrens om ljus
och näring, och plantorna blir både fler,
större och mer rikblommande. Detta har
jag sett även i Älvåsbäckravinen. Det är
i detta stadium som sötgräset befinner sig
år 2007 på lokalen på Bodarvsvallsberget. Det tycks vara slyskogsfasen som
är det största hotet mot sötgräset. Den
kommer att inträffa under de närmaste
10-20 åren. Sötgräsets utveckling på
denna lokal borde följas i detalj. Vårt
växtekologiska vetande skulle här kunna
ökas betydligt. Om populationsstorleken
skulle minska kunde man göra lämpliga
åtgärder för att rädda gräset. Om sötgräset
överlever den gjorda avverkningen borde
skogsbruk på platsen i framtiden undvikas och området skyddas med biotopskyddspengar. Det är Skogsstyrelsens
och markägarens ansvar att vårda detta
skogsavsnitt på rätt sätt.
Sötgräset är ett av våra sällsyntaste
skogsgräs och troligen ett av de mest
känsliga för avverkning. Det finns långt
från människoboningar i de mest otillgängliga skogarna och kunde gärna få
symbolisera den orörda skogen.
Huldregras är dess norska namn, mer talande än det svenska. Varje lokal för sötgräs i Sverige förtjänar särskild uppmärksamhet och varje enskild planta, för de
är vanligen inte så många på de lokaler
vi känner till.
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Förvildade vilda växter på Ingemar
Eckards tomt i Älvkarlhed
Anders Delin
Ingemar Eckard i Älvkarlhed, Ovanåker,
var en botanist som tog hem växter från
skogen och planterade dem på sin tomt i
en bördig nordsluttning i Sörbacken. Han
var skogvaktare och kom alltså i nära
kontakt med många naturmiljöer, och han
gjorde nog även en del längre resor för
att hitta arter som han gärna ville pryda
sin trädgård med.
Jag besökte honom den 14 juli 1992
för att se hans mycket innehållsrika samling av ovanliga arter och för att fråga
honom om han ville dela med sig av sin
rika kunskap om dem och deras vilda
växtplatser till hälsingefloraprojektet.
Tyvärr ville han inte det. Om det inte hade
varit för trädgården skulle större delen
av hans erfarenheter ha följt honom i graven. Hans son Curt bor i samma hus och
har tagit vara på vissa delar av det botaniska fadersarvet, men mest ute i skogen
och nästan inte alls på tomten. Tomten
har därför nu en alldeles förvildad flora
som bjuder på överraskningar och en hel
del exempel på växtekologi. Jag besökte
Curt under ett par timmar den 19 juli 2007
och försökte få en uppfattning om de förändringar som har ägt rum på tomten.
Största delen av tomten är bördig fuktig mark och i kanten av den löper ett litet surdråg. Över denna del breder stora
lövträd och några barrträd ut sina kronor. Störst är några aspar Populus tremula, varav ett par är döda eller döende.
Ingemar planterade även ask Fraxinus
excelsior, alm Ulmus glabra, lönn Acer
platanoides, lind Tilia cordata, hästkastanj Aesculus hippocastanum och några
andra träd och buskar, ett eller ett par träd
av varje slag, och dessa är nu omkring
femtioåriga och har på denna bördiga
mark blivit 20-30 cm grova och höga
träd, dock överskuggade av asparna. En
mindre, övre del av tomten är en tämligen torr backe, där det också är färre träd.
Kanske försvunna
Vissa av Ingemar Eckards inplanteringar
hade tagit över, andra lyckades jag inte
återfinna. Särskilt i den örtdjungel som
täcker den bördiga fuktiga marken var
överblicken dålig och många av de små
och konkurrenssvaga arterna troligen
chanslösa. Jag gjorde år 1992 ingen uppdelning mellan den fuktiga skuggiga delen och den torra öppna. Då antecknade
jag blåsuga Ajuga pyramidalis, svartbräken Asplenium trichomanes, låsbräken Botrychium lunaria, höstlåsbräken B. multifidum, bäckbräsma
Cardamine amara, hårstarr Carex capillaris, flera andra lågvuxna starrarter,
dvärghäxört Circaea alpina, grönkulla
Dactylorhiza viride, guckusko Cypripedium calceolus, blåeld Echium vulgare,
smalfräken Equisetum variegatum, gräsull Eriophorum latifolium, myska Galium
odoratum, myskmåra G. triflorum, en
gentiana, troligen fältgentiana Gentianella campestris, brudsporre Gymnadenia
5
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
conopsea, vitplister Lamium album,
spindelblomster Listera cordata, gökblomster Lychnis flos-cuculi, knottblomster Microstylis monophyllus, sumpförgätmigej Myosotis laxa, äkta förgätmigej M. scorpioides, kung Karls spira
Pedicularis sceptrum-carolinum, tätört
Pinguicula vulgaris, rödkämpar Plantago
media, småfingerört Potentilla tabernaemontani, majviva Primula farinosa, lungört Pulmonaria obscura, grönpyrola Pyrola chlorantha, sjöranunkel Ranunculus
lingua, hjortron Rubus chamaemorus,
krypvide Salix repens, mandelblomma
Saxifraga granulata, aklejruta Thalictrum
aquilegiifolium, fältveronika Veronica
arvensis, dyveronika V. scutellata, skogsvicker Vicia sylvatica, mossviol Viola
epipsila, underviol V. mirabilis, luktviol
V. odorata, sandviol V. rupestris, fjällnejlika Viscaria alpina och hällebräken
Woodsia ilvensis. Ingen av dessa såg jag
vid besöket 2007.
Hässleklocka med flera överlevare i
fuktig skuggig miljö
Den fuktiga och skuggiga delen på nedre delen av tomten hade den 19 juli 2007
en för Hälsingland unik blomsterprakt.
Den art som totalt dominerade var hässleklocka Campanula latifolia. Den fanns
i tiotusental och blommade i olika ljust
blåa nyanser, ända till helt vita. De mörkt
blåa, som ofta ses på plantor som saluförs, fanns inte. Hässleklockan växte mig
till bröstet och beståndet var så tätt att
det bara var genom att trampa ned vissa
av de centimetergrova stammarna som
jag kunde komma in i det. Den enda art
som framgångsrikt kunde konkurrera
med hässleklockan var glesstånds
6
Senecio ovatus. Under hässleklockorna
uthärdade ett litet antal små och undertryckta nässelplantor Urtica dioica.
Några decimeterstora fröplantor av körvel Myrrhis odorata stod också där i
mörkret tillsammans med ett litet antal
småplantor av rödblära Silene dioica,
daggkåpa Alchemilla sp., harsyra Oxalis
acetosella, skogsnäva Geranium
sylvaticum, lönn, majveronika Veronica
serpyllifolia, brunrör Calamagrostis
purpurea och tuvtåtel Deschampsia
cespitosa. Inom vissa andra mörka, bördiga och fuktiga delar av tomten dominerade glesståndsen, fortfarande i knopp.
Följande arter, som jag antecknade
1992 från den fuktiga och skuggiga delen av tomten fanns också kvar: Ullkardborre Arctium tomentosum, nässelklocka Campanula trachelium, torta
Cicerbita alpina, skogsnycklar och jungfru Marie nycklar Dactylorhiza maculata,
tibast Daphne mezereum, springkorn
Impatiens noli-tangere, svärdslilja Iris
pseudacorus, krollilja Lilium martagon,
skogstry Lonicera xylosteum, lundarv
Stellaria nemorum, uppländsk vallört
Symphytum xuplandicum. Märkligt nog
fanns också på ett block inne i ”lunden”
några rosetter av en Saxifraga, troligen
fjällbrud S. cotyledon, som jag såg 1992.
Till min förvåning fann jag ett kraftfullt överblommat bestånd av ramslök
Allium ursinum under ett tätt buskage på
den fuktigaste delen av tomten. Den lade
jag inte märke till 1992. Det är ganska
långt från dess naturliga förekomster i
Norduppland och Tröndelag.
Överlevare i torr öppen miljö
Den högst belägna delen av tomten är en
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
backe med torr till frisk mark, där Ingemar
Eckard också planterade in många arter.
Den är genom sin kortväxtare vegetation
mer överskådlig. Bland de arter från 1992,
som fortfarande 2007 hävdade sig väl där,
var skogsklocka Campanula cervicaria,
stor blåklocka C. persicifolia, väddklint
Centaurea scabiosa, borstnejlika Dianthus
barbatus, jordreva Glechoma hederacea,
rödfibbla Pilosella aurantiaca, strimsporre
Linaria repens, natt och dag Melampyrum
nemorosum. Där stod också ett par kraftiga ruggar av mästerrot Peucedanum
ostruthium, som jag hade förbisett 1992.
Vid husknuten stod en kraftig libbsticka Levisticum officinale kvar.
En Campanula-art som mest liknade
skäggklocka C. barbata tryckte under en
enbuske Juniperus communis nära huset.
Den hade jag inte observerat vid mitt
förra besök.
Lärdomar av Eckards experiment
Det man kan lära sig av detta jättelika
planteringsexperiment är framför allt hur
olika arter klarar sig eller går under i konkurrens med andra. De välskötta botaniska trädgårdarna lyckas med att hålla
liv i exotiska och krävande arter framför
allt genom att de sätts i lämplig jord med
lagom vattentillgång, att de genom rensning bereds tillräckligt utrymme och att
de skyddas mot väderextremer. På
Eckards tomt har de flesta inplanteringar
fortfarande mer eller mindre lämplig jord
och vattentillgång, men rensningen har
helt uteblivit och skyddet kan ha utvecklats till förtryck genom att trädens kronor har blivit nästan heltäckande.
Att natt och dag lätt etablerar sig i
”vild” vegetation i utkanten av tomter och
trädgårdar har vi sett på andra ställen i
Hälsingland. Dess vackra blommor har
tydligen lockat många att ta med sig frön
som kastats ut på den egna tomten och
där tagit sig upp mellan gräs och andra
örter, om gräset inte har varit för högt,
vanligen under träd eller i en skogskant.
Rödfibblans framgång i även ganska
högvuxen gräsmark är väl känd från
många håll. Den torde vara på spridning.
I min egen trädgård har jag sett att spridningen sker både med utlöpare och frön.
Det är kanske förvånande att
strimsporren, som vi är vana vid att se som
en järnvägsväxt, hävdar sig i sluten ört- och
gräs-vegetation. Jag har dock sett den i liknande miljö på ett annat ställe, i Bollnäs.
En art som ju i Söderhamns kommun
sprider sig snabbt från plantor inplanterade eller inkomna till Älvvik någon gång före 1918, är glesstånds. Den
dyker upp på vanlig skogsmark och i
vägkanter. När den nu finns även i Älvkarlhed kan man vänta sig en framtida
spridning även därifrån. Att hässleklockan skulle kunna bli lika dominerande i större delar av trakten är mindre
sannolikt. Den har nog lyckats så bra just
i Eckards trädgård på grund av den bördiga marken där.
Hur många andra arter finns kvar?
En fullständig inventering på denna vildvuxna tomt skulle ta många fler timmar än
jag tillbringade där. Säkert döljer sig många
arter som jag missade. Dessutom finns
många arters frön i marken, och vid grävning kan en del av de ”utgångna” arterna
dyka upp. Ingemar Eckards experiment
behöver inte vara avslutat, för den som får,
kan och vill ta sig an en fotsättning.
7
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Långnäsudden i Bergvik
– mer om en tandrotlokals historia
Skogsnäringen erkänner naturskogsplundring - frivillig naturvård fungerar inte
Anders Delin
Anders Delin
I VÄX nr 1, 1994 skrev Kent Westlund
och jag om tandroten Cardamine
bulbifera och andra ovanliga växter vid
Långnäsudden vid Bergvikens strand.
Det är fortfarande tandrotens enda kända
lokal i Hälsingland.
Senare har jag fått mer information om
hur lokalen blev känd i vidare kretsar –
den måste ju ha betraktats som en plats
med ovanliga växter redan av de generationer av människor som brukade ängarna där i gammal tid. Förekomsten av
kirskål Aegopodium podagraria på platsen gör dessutom att man kan fundera
över om någon eller några av ”lundväxterna” på platsen är inplanterade som
prydnad eller nyttoväxt av tidiga brukare.
Jag skrev tämligen utförligt om kirskål
där och i andra delar av Sverige 1994.
Även bland moderna generationer av
naturälskare och naturkännare finns personer som sedan betydligt längre tid har
känt till Långnäsuddens märkliga lövrika
och örtrika skog och ovanliga fågelliv,
med bl.a. skogsduva och hackspettar.
Bosse Forsling i Skog har meddelat mig
att han fick tips om lokalen av Sune
Söderholm redan 1981, och besökte den
flera gånger, bl.a. 1985, för att höra och
8
se mindre flugsnappare och andra ovanliga fågelarter som fanns där. Sune Söderholm är uppvuxen i Lynäs, som är den
by som ligger närmast Långnäsudden. Nu
bor han i Hamnäs på andra sidan av Bergviken.
Bosse berättade också att han på våren 1986 besökte området tillsammans
med Kent Westlund och att de då satt och
fikade där en gröngöling hade bo och där
tandroten blommade. Ingen av dem visste då vad det var för en blomma, men
konstaterade att den hade ”frön” i bladvecken som på den brandgula liljan
Lilium bulbiferum. När Bosse, Kent, Åke
Ågren och jag senare besökte Storön i
Marmen kom Kent ihåg att fråga om den
märkliga växten, vilket ledde till att vi
alla senare på dagen reste till Långnäsudden, där det blev uppenbart vad det var
för en sällsynt växt. Samtidigt fann vi där
också myskan Galium odoratum.
Sedan vi skrev om området har stort,
men tyvärr fruktlöst, arbete lagts ned av
Fältbiologerna i Söderhamn för att få
kommunen att i samarbete med markägarna inrätta ett naturreservat där. Ärendet ligger hos Länsstyrelsen för ev.
reservatbildning.
Skogsnäringen håller på att köra det
svenska naturvårdskapitalet i skogen i
botten – med berått mod. Men näringen
har hittills av strategiska skäl aldrig erkänt detta.
Nu medger dock Holmen Skog att
gammelskogen håller på att ta slut, i
nummer 2/2007 av sin egen tidskrift
”Skog & Virke”. Lars Klingström, sedan länge redaktör för tidskriften, skriver på sid. 10: ”Nu faller de sista naturskogarna. Detta har varit ett ofta upprepat mantra från miljövännerna under
senare år. Och faktiskt – det är i princip
sant. Vad som håller på att hända är att
andelen äldre skog i Sverige stadigt
minskar. Kurvan bottnar om så där 2030 år vilket gradvis ökar trycket på
många arter i skogen.”
På nästa sida i samma tidskrift citerar den erfarne skogsreportern CarlHenrik Palmér professor Lena Gustafsson vid SLU, som forskar i ämnet
skogsvårdsbiologi: ”De sista gammelskogarna försvinner. I princip alla skogar som i dag slutavverkas i norra
Sverige är gamla naturskogar – de har
dimensionsavverkats åtskilliga gånger
sedan början av 1800-talet, men de har
aldrig varit helt kalavverkade – det har
alltid funnits ”olönsamma” träd kvar.
Många av de arter som finns i dessa skogar överlever inte en hyggesfas. De naturvärden som finns i dessa sista
gammelskogar kommer inte att finnas i
morgondagens brukade skogar. Det här
är ett naturkapital som nu försvinner för
alltid, och många arter är därefter hänvisade till naturreservat och andra skyddade skogar.”
Vi i den ideella naturvården skulle ha
kunnat skriva detta själva, och vi har
skrivit och sagt det oändligt många
gånger under de senaste 20 åren, men
blivit motsagda och ofta klandrade för
svartmålning.
Skogsnäringen agerar som ett kollektiv, samordnat genom branschorganisationen Skogsindustrierna. Det er-
9
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
kännande av naturskogsplundringen,
som Holmen Skog här kommer med,
måste tolkas som representativt för hela
näringen.
Så hur tänker näringen då hantera
problemet? Lars Klingström skriver:
”Men det är nu skogsbrukets idé att avverka skogen när den blivit mogen och
ersätta den med nya träd.”
Men då är det ju skogsbrukets idé
som är fel. Ingen individ, inget kollektiv eller företag har rätt att sätta sig över
internationella eller nationella miljömål.
Skogsnäringen har erkänt att den håller
på att köra skogens naturvårdskapital i
botten. Miljömålsrådet konstaterar att
det svenska miljömålet ”Levande skogar” inte kommer att nås. Den som kan
tänka och planera rationellt drar då den
slutsatsen att det är dags att sluta hugga
gamla skogar, eftersom de som finns
kvar omfattar en mindre areal än vad
som skulle behövas för att nå miljömålet.
Men skogsnäringen har inte och har
aldrig haft en hushållningsplan. Näringen
fick förtroendet att sköta sin andel av det
nationella miljömålet, men har svikit och
tänker fortsätta att svika.
Det är dags för samhället att ta över
ansvaret för naturvård i skogen. Skogsnäringen har bevisat att den inte är mogen att ta detta ansvar. Samhället måste
införa ett omedelbart och absolut förbud
mot avverkning i gammelskogar, ”de
sista naturskogarna”. Lars Klingströms
och Holmen Skogs artikel är ju som ett
rop efter ett sådant förbud.
HÖSTMÖTE söndag den 21
oktober kl 13.00
Missa inte GÄBS höstmöte!
Vi samlas och pratar botaniska upplevelser, tittar på pressade
växter och bilder.
Tag med växter du vill visa eller få hjälp att bestämma. Gemensam bildvisning av medhavda diabilder och digitala bilder.
Årets möte äger rum hemma
hos Peter Ståhl
Majvägen 30
806 32 GÄVLE
026/18 72 78
Jovisst, det blir fika också.
koordinater 6730417/1571742
kartor hittar man bl.a. på
http://kartor.eniro.se/
10
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Insamlingsresa i Söderhamns
kommun 13 maj 2007
Birgitta Hellström
Även i år blev det en resa till Hälsingland för att för Naturhistoriska Riksmuseets och Hälsinglands floras räkning
samla in belägg på lite ovanligare kärlväxter i Söderhamns kommun, som Åke
Ågren hittat. Förra årets resa var 5 augusti, nu skulle vårväxterna beläggas av
Göran Odelvik. Klockan 07.35 startade
resan från Forsbacka i Gästrikland i strålande sol och klarblå himmel och med
Göran bakom ratten.
Första stoppet blev faktiskt i Gästrikland vid Hagsta krog och där i gruset på
rastplatsen hittade vi vårarv Cerastium
semidecandrum. Den har hittills inte hittats så långt norrut i Gästrikland tidigare.
Åke Ågren och Pär Hedwall var våra
guider i år också och i Åkes lägenhet så
togs vi emot med uppdukat fikabord.
Styrkta av det så lämnade vi lägenheten
klockan 09.30 och stannade strax efteråt
vid Klossdammen där det fanns sparvnäva Geranium pusillum, fältveronika
Veronica arvensis och ängsviol Viola
canina ssp. canina i hela branta slänten
från husen ned mot gångbana till Abraham Bäckgatan. I närheten sågs vitplister Lamium album.
Färden gick vidare mot Västra Berget i Söderhamn, gammalt vattentorn
med stensatt kant, och med blockig sluttning nedanför med fina svackor för
grusviva Androsace septentrionalis,
gaffelbräken Asplenium septentrionale,
grustrav Arabidopsis suecica, backglim
Silene nutans, harmynta Satureja acinos,
sandnarv Arenaria serpyllifolia, vårveronika Veronica verna, fältarv
Cerastium arvense, ullört Logfia
arvensis, vanlig kärleksört Hylotelephium telephium ssp. maximum och
mer vanliga växter. Det här var ett fint
ställe att vara på. Vi kunde ha stannat
mycket längre här om det inte hade varit för att det var många fler platser som
skulle besökas denna dag.
Under medeltiden var Faxeholmen en
ö i Söderhamnsfjärden. Då borgen anlades där omkring år 1395 gick strandlinjen
5 m över nuvarande havsyta. Faxeholmen
skrevs Faxaholmen på medeltiden vilket
betyder ”holmen som det skummar om”
eller ” holmen som vågorna bryts mot”.
Här i sydsluttningen såg vi äkta johannesört Hypericum perforatum, tjärblomster Viscaria vulgaris, backtrav Arabidopsis thaliana (överblommad), vårförgätmigej Myosotis stricta, rikligt med
luddlosta Bromus hordeaceus, fjolårsstänglar av mörkt kungsljus Verbascum
nigrum nu med bara bladrosetter, sandnarv, backlök Allium oleraceum, nejlikrot Geum urbanum, berggröe Poa
compressa (inga vippor än). Och över allt
detta spred häggens Prunus padus blommor sin väldoft, vi var verkligen ute i
”häggens tid”.
Vid Norrala, Hagaborg, i en sydvästvänd grässlänt mellan två stycken bilvägar fanns vackert blommande tuvor av
11
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
grå småfingerört Potentilla xsubarenaria.
De har tidigare artbestämts till småfingerört P. tabernaemontani. I Gävle
blev småfingerörten också för några år
sedan ombestämd till grå småfingerört.
Jag tyckte det såg ut som om någon planterat ut dem med jämna mellanrum i hela
denna slänt.
Det blev också ett kort stopp vid Norrala kyrka där vårförgätmigej sågs mot en
häck och vid en stentrapp. Åke kröp ihop
smidigt och tog kort på vårförgätmigejen
vid stentrappen. Han glädjer många med
sina fina diabilder, bl.a. på GÄBS höstmöten.
Lunchpaus blev det mellan klockan
12.30 och 13.15 vid Vågbro. Färden fortsatte sedan mot Stugsund till några byggnader med tillhörande gräsmatta och ett
lundartat parti med rikligt med lönn Acer
platanoides i. I en grässlänt där så sågs
det mängder med vitplister och smånunneört Corydalis intermedia och i gräsmattan intill fanns en större yta med vårlök Gagea lutea och smånunneört. Här
blev det lite kyligare vindar och solen
hade försvunnit bakom molnen. Det kändes skönt att krypa in i vinterjackan ett
tag. Löktraven Alliaria petiolata (i tidig
knopp) blev ny för den här lokalen, den
fanns i det lundartade partiet där även
hässleklockor Campanula latifolia, trolldruva Actaea spicata, ullkardborre
Arctium tomentosum (bara blad) och
hesperis Hesperis matronalis fanns. Vid
ett senare tillfälle så räknades det till ett
50-tal ex av löktrav, den finns bara på
några få lokaler i Hälsingland.
I Sandarne, vid Melins kulle, intill
järnvägen i en grässlänt mot skogen, stod
överblommad sandviva Androsace elon-
12
gata på nästan en kvadratmeters yta.
Sandvivan har här troligen sin enda plats
i Sverige (mer information i VÄX 2/2004
sid. 47).
Vid Lerviks herrgård, där bara husgrunden är kvar och där ungersk blåsippa
Hepatica transsilvanica växer, blev vårt
nästa stopp. Förutom ungersk blåsippa så
sågs blåsippa H. nobilis, svalört Ranunculus ficaria (mest överblommad),
skogsförgätmigej Myosotis sylvatica,
gulsippa Anemone ranunculoides, vitplister, prakthäggmispel Amelanchier
lamarckii, luktviol Viola odorata, krollilja Lilium martagon, stånds Senecio
jacobaea, nagelört Erophila verna och
mängder med kirskål Aegopodium
podagraria. Ängsnävan Geranium pratense hade inte börjat blomma än. Här
finns även bohuslind Tilia platyphyllos.
Gulsippa vid Lugnesjöns Naturreservat är inplanterad från Uppland. Även
buskviolen Viola hirta finns här tätt intill. Förmodligen har dess frön följt med
gulsippan hit. Det var sista stoppet i Hälsingland. Vi åkte från Åkes lägenhet
klockan 16.00 och termometern visade
13½ grader och det var mulet. Det var
stor skillnad på årets och förra årets temperatur som var 29 grader och med gassande sol. Vi tackade Åke och Pär för en
fin guidning.
På hemvägen mot Forsbacka så började solen lysa igenom molnen och vid
Wij trädgårdar i Ockelbo kunde vi konstatera att det var trädgårdsveronika
Veronica persica som sågs blomma så tidigt som i påskhelgen i år, nu hade vissa
blommor gått i frö, andra blommade än.
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
De vilda blommornas dag 2007 i
Ockelbo
Barbro Risberg
Att vi skulle delta med blomstervandringar med utgångspunkt från Wij
trädgårdar bestämdes redan i november
då vi träffade Lars Krantz. Vi fick också
disponera ett stort tält för marknadsföring av föreningen. Där delade vi ut material och servade med växtbestämning
av vilda växter. De som skötte den delen
var Birgitta Hellström och Gunni Hedkvist. GÄBS fick två nya medlemmar
och många besökare från andra delar av
landet var intresserade av SBF:s material.
Peter Ståhl och jag ledde två blomstervandringar, en kl. 1000 och en kl. 1400.
Vandringarna gick längs en stig ut på
udden Fornwij i Bysjön. I början av vandringen fanns en stor trädesåker med en
ymnig förekomst av kamomill Matricaria
recutita, som är ovanlig i våra trakter. Vi
kunde jämföra den med baldersbrå
Tripleurospermum perforatum och gatkamomill Matricaria suaveolens som
också växte på platsen. Andra åkerogräs
som vi demonstrerade var alsikeklöver
Trifolium hybridum, harkål Lapsana
communis och åkerförgätmigej Myosotis
arvensis.
På en trädbeväxt kulle med parkartad
vegetation med bl.a. ek Quercus robur
och alm Ulmus glabra tittade vi på nyponros Rosa dumalis, olvon Viburnum
opulus och ett bestånd med kattfot
Antennaria dioica. Sedan gick stigen
längs Bysjöns strand. Det var rika före-
komster av tysk fingerört Potentilla
thuringiaca. Arten upptäcktes här vid
Wij valsverk på en av sina första lokaler i landet. Den kunde jämföras med
femfingerört P. argentea och blodrot P.
erecta.
Vid Bysjöns strand fanns stora blommande snår med kanelros Rosa majalis.
I vattenlinjen fanns ymnigt med svärdslilja Iris pseudacorus. Vi hittade också
ängsruta Thalictrum flavum, sprängört
Cicuta virosa och vasstarr Carex acuta. I
vattnet fanns nordnäckros Nymphaea
alba ssp. candida och ett vackert blommande bestånd av vattenblink Hottonia
palustris.
Nära slutmålet för vandringen i en tidvis översvämmad gammal odling fanns
ett stort bestånd av åkerbär Rubus
arcticus, som här tangerar sydgränsen för
sin förekomst i landet. På den yta där
åkerbäret växte öppet var blomningen rik,
inne i angränsande lövskog fanns stora
bladmattor men inga blommor.
Vi upplevde att dagen var lyckad.
Deltagarna var 25, varav 2 under 18 år
(sammanlagt på båda vandringarna).
Även om det inte var så många deltagare
var vandringarna uppskattade av dem
som var med. Vädret kunde ha varit
bättre. Det var låg temperatur för att vara
sommar och hotande regn avskräckte
säkert några av dem som kunde ha tänkt
sig att komma.
13
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Hälsingefloran
Anders Delin och Björn Wannberg
Hälsingefloraprojektet har avancerat.
Främst är det B.W. och A.D. som har
arbetat med det. A.D. har överfört en
mängd krysslistor och andra handskrivna anteckningar till elektronisk
form och B.W. har kontrollerat dem
och fört in dem i databasen. Det har
varit listor från nästan alla deltagare i
projektet. Från de mest noggranna och
konsekventa har endast enstaka listor
undgått att föras in i databasen i tidigare skeden, från andra har hela buntar av listor legat obearbetade. A.D. har
gått igenom alla år från 1977 till 1993
och håller nu på med anteckningar från
1994. Vi vet eller tror att det finns anteckningar på papper hos några av deltagarna i hälsingefloraprojektet, och
skulle gärna vilja ha tillgång till dem,
antingen som papper eller elektroniska
datafiler.
Under sommaren har arbetet vid datorn till stor del ersatts av fältarbete,
dels i form av kontroller av gamla uppgifter som har verkat tveksamma, dels
floraväktarverksamhet. Dessa kompletteringar har handlat dels om artbestämning och insamling, dels om koordinatsättning med GPS, slutligen om räkning
eller bedömning av populationsstorlek
och bevarandestatus. Under det arbetet
har flera nya lokaler för ovanliga arter
också påträffats.
Flera intressanta fynd har kommit
in från personer, som tidigare inte ak-
14
tivt deltagit i hälsingefloraprojektet,
men som sedan länge känner till lokaler för lite ovanligare arter, eller har
träffat på nya under året. Det är t.ex.
Sven Norman i Gnarp, Per-Gunnar
Jacobsson i Delsbo, Bosse Forsling i
Skog, Arne Hedblom i Alfta och Kent
Westlund i Stråtjära. Alla är välkomna
att bidraga på motsvarande sätt. Uppgifterna tas emot i vilken form som
helst, som prickar på en karta eller som
text med koordinatangivelser, men följande uppgifter bör anges så noggrant
som möjligt: Art, tid, plats och observatör, helst också upptäckare, om det
är känt. Bäst är det om även beläggexemplar tas och pressas, för vidare
befordran till offentligt herbarium.
En särskild insats har gjorts av Göran Odelvik vid Naturhistoriska Riksmuseet, som förra året och i år har följt
Åke Ågren ut till några av hans mer
märkliga och ofta svårfunna lokaler
för ovanliga arter i Söderhamns kommun. Åke har själv inte tagit så mycket
beläggexemplar av kärlväxter, men
denna brist har nu till en viss del avhjälpts av G.O., se artikel av Birgitta
Hellström i detta nummer.
Gammalt herbariematerial från Hälsingland har mottagits från Beate
Löfvenberg, Falun.
Hälsinglands fibblor har specialstuderats i en stor studie av Torbjörn
Tyler vid Lunds Universitet, med hjälp
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
av bl.a. Arnold Larsson i Delsbo. Vi
kan snart vänta oss en särskild publikation där Torbjörn redogör för påträffade arters utseende och växtlokaler.
Professor Lars Ericson i Umeå har
specialstuderat en rostsvamp på smånunneört Corydalis intermedia och i
samband med det lämnat uppgifter om
lokaler för denna och andra kärlväxter
i Gnarp.
Den självklara ambitionen är att
snart ge ut en reviderad och utökad
version av databasen, där det ska vara
lätt för var och en att se vad som finns
med och vad som fortfarande saknas
av observerade lokaler för alla arter.
De vilda blommornas dag 2007 i
Grävna Knippans naturreservat
Inga-Greta Andersson
På ”De vilda blommornas dag” gjordes en trevlig utflykt under ledning av
Lotta och Anders Delin till Grävna
Knippans naturreservat, som ligger
sydväst om Kungsberget i Gästrikland.
Vi blev 12 deltagare. Lotta och Anders
hade i förväg diskret snitslat så att de
kunde föra oss åter till platser där
spindelblomster Listera cordata, korallrot Corallorhiza trifida och dvärghäxört Circaea alpina vackert visade
sig. Vi såg även hur en hackspett sökt
föda på en perforerad bark på en gran
Picea abies. Det är ett reservat som
innehåller mycket grov skog och
mossbeklädda marker och en del fuktiga ställen. I den lilla bäcken låg en
kvist med orange små svampar på som
visade sig vara bäckmurkling Vibrissea
truncorum. Då vi rastade bland de allra
grövsta furorna Pinus sylvestris läste
Anders kronojägare Rudolf Wallenius’
berättelse om hur han såg på skogsbeståndet redan då han var där 1951.
De grövsta furorna var för grova för
dåtidens sågramar och han ansåg att de
skulle sparas till eftervärlden – vilket
så småningom skedde. Nu börjar döda
trädstammar ansamlas och vi fick se en
av de svampar som gynnas av detta,
stjärntagging Asterodon ferruginosus.
Det finns ganska gott om aspar Populus tremula, och på en av dem såg vi
lunglav Lobaria pulmonaria. Väl
framme vid vägen igen såg vi kattfot
Antennaria dioica och fick vi dofta på
violstensalg Trentepohlia iolitus. Den
färgar stenar vid nybrutna vägar röda
och doftade faktiskt violpastill. Flera
av oss fick en mycket större insikt i vad
en urskogsliknande miljö har att erbjuda.
15
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Kustvandring från Ragvaldsnäs dansbana till Bäcksand i Gnarp den 22 juli 2007
Skålporing - en svamp som får se ut
nästan hur som helst
Sven Norman
Erik Sundström
Den mycket fina och soliga sommardagen lockade inte mindre än 50-talet
deltagare, sannolikt nytt deltagarrekord
i de utomhusarrangemang som Nordanstigs Naturskyddsförening anordnar. Vi
började vid den numera TV- och riksbekanta dansbanan i Ragvaldsnäs från första hälften av 1920-talet och jag ledde
vandringen längs strandstigar mot Bäcksand.
Första stoppet blev vid minnesmärket
efter den tragiska Delos-sjökatastrofen i
november 1945, där fem sjömän fick
sätta livet till på det grundstötta fartyget
bara ca 150 m från land. Alla försök att
rädda dem i det hårda vädret var fruktlösa och de frös ihjäl. Endast en av besättningsmännen överlevde denna fruktansvärda olycka.
Vandringen fortsatte längs stranden
förbi norra Fågelharnsviken, genom
Fågelharnsudden, vidare längs stigen
mellan havet och södra Fågelharnsviken
och så småningom till Bäcksand där slutmålet nåddes efter smärre balansnummer
på stenarna ut till den yttersta udden av
Bäcksand, där vi fikade omgivna av Bottenhavet och ett hav av fackelblomster
Lythrum salicaria och några irriterade
silvertärnor.
Jag gjorde täta stopp under vandringen
och berättade om de växter vi såg, t.ex.
grå- och klibbal Alnus incana och
glutinosa, krusskräppa Rumex crispus,
backnejlika Dianthus deltoides, knutnarv
Sagina nodosa, rödnarv Spergularia
rubra, gul fetknopp Sedum acre, slåtterblomma Parnassia palustris, gåsört Argentina anserina, älggräs Filipendula
ulmaria, femfingerört Potentilla argentea,
hönsbär Cornus suecica, strätta Angelica
sylvestris, strandloka Ligusticum
scothicum, strandkrypa Glaux maritima,
kustarun Centaurium littorale, ängs- och
skogskovall Melampyrum pratense och
sylvaticum, strandvänderot Valeriana
sambucifolia ssp. salina m.m. Jag visade
också på blad av gråal s.k. bladgaller,
färgranna "knölar" på bladen, som förorsakas av små kvalsterdjur Phytopus
laevis som lever i bladen och berättade
om de öar vi såg (Brämön, Gran, Vitörarna och Jättholmarna samt det fågelrika
Bäckstensharet alldeles intill oss). Efter
fikat i den fantastiska miljön längst ut på
Bäcksand gick vi tillbaka till Ragvaldsnäs
med några stopp även på hemvägen.
Deltagarna tackade med en applåd för
den fina vandringen.
Det finns i böckerna några svamparter
som ofta kommenteras med ”troligen förbisedd” där det snarare betyder att den är
svår att examinera och inte har de kännetecken man brukar börja med, så att
man lägger den åt sidan som svåridentifierad. En annan varningssignal är
om den av olika systematiker placeras i
helt olika familjer, eller om den har olika
släktnamn trots att det bara är en art. Ett
sådant fall är skålporingen Porotheleum
fimbriatum eller Stromatoscypha fimbriata, av vissa placerad bland skinnsvampar, av andra tillsammans med
klyvblad Schizophyllum och oxtungsvamp Fistulina.
När man skall klassificera svampar vet
man ju att det första kännetecknet är
hymeniets form, slätt, taggigt, porigt,
skivformat eller rynkat. Naturligtvis finns
det mellanformer där ett rynkat
hymenium växer ut till ojämna porer, och
kanske porernas hörn växer ut till taggar, men det brukar man klara av, och ofta
känner man igen släktet.
Skålporingen är helt speciell bland annat genom att hymeniet ändrar form ganska radikalt, och ibland påminner om andra arter. Fruktkropparna kommer också
1 mm
SKÅLSPORING I GENOMSKÄRNING
Slät med små vårtor
16
på ovanlig tid, vintern eller tidig vår.
Unga fruktkroppar är helt vita och släta,
med tunn fransig kant, och ser ut som en
skinnsvamp, men har inga sporer, så det
är inte det riktiga hymeniet. Snart börjar
det bildas små vita vårtor, ca 0,1 mm i
diameter, oregelbundet fördelade men
tätast i mitten. Därefter bildas små hål i
vårtorna och man kan se att väggarna på
insidan av hålet har ett 0,05 mm skikt
med annan struktur med parallella hyfer,
inte lika vitt utan något genomskinligt
gråaktigt, och det är det sporbildande
hymeniet. Därefter vidgas hålen till 0,3
mm diameter och blir som små skålar
med uppstående kant. Fler vårtor öppnas
till skålar och trängs med varandra så att
det snart ser ut som ett grunt porskikt med
runda tjockväggiga porer. När det blir
riktigt trångt blir porerna mer kantiga och
oregelbundna med tunnare väggar.
Hymeniet börjar bli något gulbrunt, ofta
labyrintiskt, och det vita bärarskiktet
trängs undan. Sedan bryts väggarna ned
och blir till slingrande porösa håriga lister med bruna taggar i förgreningspunkterna.
Sporerna är elliptiska 5 x 3 my, men
makroskopiskt är skålporingen mycket
Vårtor med små hål
Öppna skålar
Skålar hopträngda
som porer
Taggar med
lossnat hymenium
17
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Brödtaggsvamp. Foto: Alf Pallin
18
Sandviva. Foto: Åke Ågren
Grusviva. Foto: Åke Ågren
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
19
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
variabel. Den börjar normalt som ett 2 15 cm långt, 1 - 3 cm brett tunt resupinat
skinn med fransiga rhizomorfer i kanten,
men om den växer fram i en barkspricka
kan den få fristående kanter.
De flesta svampböcker nämner inte ens
skålporingen. Ryman & Holmåsen tar med
den i examinationsschemat utan bild eller
beskrivning. Ryvarden & Gilbertson har en
bra beskrivning och anger att den växer på
både barrträd och lövträd över hela världen. Nordic Macromycetes anger att den
finns mest på lövträd, söderut mest på bok
Fagus sylvatica, norrut på björk Betula sp.
och asp Populus tremula, sällan på gran
Picea abies, men anger fel storlek på skålarna. Jaederfeldt har bra bilder och har
dessutom funnit den på gammal fnöskticka
Fomes fomentarius men anger felaktigt att
skålarna kommer före den övriga vävnaden. Hos Ingelström kallas den fransticka.
På nätet finner man referenser från hela
världen, från Australien till Sydamerika.
Mina erfarenheter från Gästrikland är
att skålporingen växer på de flesta lövträdsarter, mest på avbrutna grenar, helst i
öppna lägen. Jag har sett den på asp i
strandskog på Torrön i Österfärnebo
(Färnebofjärdens nationalpark) 1997, på
björk på åkerholmar vid Lassas i Sandviken 1992 och på lönn Acer platanoides i
parkmiljö vid Mackmyra i Valbo 2007. Jag
har sett den på granlåga intill vattendrag
vid Ålhusbron i Högbo 2000, och har tidigare sett den på rönn Sorbus aucuparia
vid Tappbergs gruva i Grythyttan och på
oidentifierad lövträdstubbe på kyrkogården i Hallsberg. Ett exemplar på rönn
växte ut över ett knotterskinn Hyphodontia
till tjocka kuddar vid Lassas 2002. I princip är den ettårig och de flesta observationerna är gjorda från november till maj.
Det vore intressant att veta vad en
DNA-analys skulle säga om skålporingens
släktskap med andra svampar.
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Älgsjöberget ser på håll ut som vilket
litet rundkulligt skogklätt hälsingeberg
som helst. Inga lodytor anas. Vägen dit
är svår, särskilt från östra sidan, där en
nästan oavbruten blockmark med stora
block sträcker sig från myren och från
vägen ända upp till branten. Troligen är
lättaste vägen dit över myren som ligger
nordost om berget. Man kommer då fram
till branten norrifrån. Branten är liten och
dyker upp mellan träden när man är alldeles nära den – om man har orienterat
rätt. Den är bara omkring sex meter hög
och trettio meter lång.
Förutom lodytan är det losgrönstenen
som gör att grönbräken kan växa här. Den
basiska bergarten märks också genast på
det sällskap som den krävande lilla
ormbunken växer i. Där finns cirka 10
plantor av fjällhällebräken Woodsia alpina och mängder av kalkkrävande
mossor som stor klockmossa Encalypta
streptocarpa, guldlockmossa Homalothecium sericeum, kruskalkmossa
Tortella tortuosa och takmossa Syntrichia
ruralis. Man finner också den skugg- och
fuktkrävande arten platt fjädermossa
Neckera complanata på lodytan.
Bland lavarna är det framför allt fjällig
gytterlav Fuscopannaria leucophaea som
markerar bergets kalkhalt. Den sitter på
många ställen i upp till handstora svarta
kakor med millimeterstora ljusbruna
apotecier, kraftfullt konkurrerande med
grönbruna mosstäcken men ibland själv
övervuxen av torsklav Peltigera aphtosa,
som kontrasterar bjärt med sina i väta bjärt
gröna bålar, något lika salladsblad. På flyt-
Grönbräken på sin enda lokal i
Gävleborgs län, Älgsjöberget i Los
- en liten men uthållig population
Anders Delin
Älgsjöberget i Los är inte precis en
växtlokal som bjuder på sig, men ändå
lyckades någon hitta grönbräken
Asplenium viride där år 1931, vilket finns
dokumenterat på ett herbarieark i Naturhistoriska Riksmuséet, etiketterat A.
Heiner och omnämnt som enda fynd från
Hälsingland av Hylander 1953. Torbjörn
20
Eliasson i Los har berättat för mig att
Heiner var apotekare i Los på 1930-talet, och att han var ofärdig och inte rörde
sig så lätt i fält. Han tog sannolikt över
provinsialläkare Fries’ herbarium och
anteckningar efter dennes död, och det
är också möjligt att det var Fries som
gjorde fyndet.
Den ena av Hälsinglands bägge grönbräkenplantor, Älgsjöberget 14 aug.
2007. Foto: Anders Delin
21
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
jord i en skreva växer åderlav P. venosa
och på en torrare nästan mossfri del av
berget en gelélav Collema sp. med tjock
bål och sfäriska isidier.
Kärlväxter är det ont om. Den art som
här i berget växer i mest likartad miljö
som grönbräken och fjällhällebräken är
stenbräken Cystopteris fragilis, som det
finns ganska gott om. Enstaka plantor av
rönn Sorbus aucuparia, vispstarr Carex
digitata, skogsfibbla Hieracium sect. Hieracium och smultron Fragaria vesca ser
man, den senare som lianer sökande efter nya ställen att rota sig på. Mot krönet
tillkommer stensöta Polypodium vulgare
och småningom bärris.
Hur många grönbräkenplantor som
fanns här när arten upptäcktes vet vi inte.
När jag efter många timmars letande den
18 juni 1982 äntligen lyckades finna det
som sannolikt är samma lokal såg jag
sju plantor av grönbräken här, och 8 av
fjällhällebräken. Sedan dess har jag återbesökt platsen 10 maj 1986, 25 juli 1988
och 14 aug. 2007. Vid de senaste tre tillfällena har jag räknat plantor och blad.
Vid besöket den 10 maj 1986 såg jag att
bladen övervintrar gröna till skillnad
från bladen på fjällhällebräken (och
hällebräken Woodsia ilvensis). Jag
gjorde också 1986 en skiss av plantornas placering på lodytan, för att kunna
följa de enskilda plantornas öden. År
1986 såg jag på huvudlokalen fem plantor, 1988 fyra och 2007 en. År 1988
upptäckte jag ytterligare två plantor högt
upp under ett överhäng sexton meter
22
söder om huvudlokalen. Där fanns 2007
en planta.
Denna nedgång av antalet plantor
kompenseras i viss mån av att de befintliga plantorna vid senare besök haft flera
blad än tidigare. Det totala antalet blad
har på huvudlokalen varit: 1986: 31,
1988: 28, 2007: 18. På lokalen 16 m söder därom var det 1988: 12 och 2007:
drygt 20 blad.
Är då denna grönbräkenpopulation
stabil? Uppenbarligen har den klarat sig
med ett mycket litet antal individer i 25
år. Kanske kan man säga att räkningen
av plantor och blad visar att den har en
vikande tendens. Om vi antar att det är
samma lokal som den som hittades 1931
har den ändå funnits där i 76 år, vilket
ger visst hopp om att den ska klara sig
länge än. Bladen bildar sporgömmen och
etablering på nya ställen på lodytan borde
vara möjlig. Att vegetationen där är dynamisk i den mindre skalan ser man på
konkurrensen mellan mossor och lavar
och på de blottor som uppkommer när
någon mosstuva av snö, is eller regn rivs
loss. Vinden besvärar dock inte denna
undanskymda vegetation.
Vid besöket 2007 mätte jag upp
koordinaterna med GPS. De är 684503
146425 för huvudförekomsten, där det
förut fanns flera plantor (nu en) av grönbräken och flera av fjällhällebräken.
Citerad litteratur
Hylander, Nils 1953. Nordisk kärlväxtflora, Uppsala.
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Nya lavar för Norrland och Hälsingland
Åke Ågren
Catillaria atomarioides
Bål mörkgrå-svart. Apothecier små
svarta, sporer tvåcelliga. På silikatsten
på Storsjöberget, Rengsjö. Växer ofta
mellan andra skorplavar och är därför
lätt förbisedd. Känd från Skåne till
Uppland.
Verrucaria floerkeana
Bål grågrön-vitaktig-brun, tunn-otydlig
subgelatinös. Svarta perithecier, ofta talrika. Sporer enceliga. På murbruksrester
på mark vid torpruin i Palmäng, Söderhamn. Känd från Boh, Dls, Nrk, Lpl.
Kollekterna är deponerade i Uppsala.
Lecania erysibe
Bål grågrön, kornig-skorvig. Apothecier rödbrunaktiga med ljus kant. Sporer tvåcelliga. På kalkbrott i Sagberget,
Holmsveden. Insamlad 1991 men artbestämd 2007. Känd från Sk, Gotl,
Boh, Vg, Upl, Hrj.
Verrucaria calciceda
Bål tunn vit-gråvit-grönvit. Svarta
perithecier. Sporer encelliga. På kalkbrott i Sagberget, Holmsveden. Insamlad 1991 men artbestämd 2007 av
Tony Foucard. Känd från Sml-Dlr,
Lappland.
I Tony Foucards flora ”Svenska
skorplavar” är 68 arter beskrivna av släktet Verrucaria, som anses vara det svåraste släktet att urskilja arterna i. Arter
som växer i eller nära vatten och framförallt de marina är tämligen väl kända, men
för övrigt är släktet otillräckligt utrett och
flera arter anses tveksamma. De flesta
arter växer på sten. Artbestämningen sker
i stor utsträckning med hjälp av mikroskopiska karaktärer och genom bålens
utseende som kan vara tunn-tjockendolitisk, hel-sprickig-areolerad.
Rättelse om jättelind
Göran Vesslén
I förra numret publicerades en bild av en grov lind, som uppgavs vara den
grövsta, linden vid Stillaren. Tyvärr blev det fel. Bilden visar en av lindarna i
parken i Gästrike-Hammarby.
23
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Duvön, Sandarne - artrik och raritetsrik
ruderatmark
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
De vilda blommornas dag 2007 i Gävle
Ove Lennström
Pär Hedwall och Åke Ågren
Duvön är ingen ö längre utan numera en
halvö med en insjö i södra delen. Tidigare var det en bebodd ö med som mest
sju stugor, men på slutet av 1960-talet
fick man flytta, för här skulle bli industriområde. Kommunen dumpade grus
och sten samt husrivningsmaterial i havsvattnet, dock inte i hela vattnet mellan
ön och fastlandet, utan bara i östra och
västra delen, så att det nu blev ett litet
inhav eller sjö. Förutom av sten och grus
består Duvön nu även av jord, sågspån,
bark, kalk och skräpved och har en yta
på en tredjedels kvadratkilometer. I norra
delen av halvön finns en oljehamn med
tillhörande byggnader.
Tidigare har vi från Duvön rapporterat om finsk fingerört Potentilla
intermedia i flera tusental, som mest på
ett område av 75x75 m (VÄX 3/2005,
sid. 35). Det var detta som vi skulle kolla,
om den ökat eller minskat. Den hade
minskat något, på grund av ökning av
andra arter, mest av renfana Tanacetum
vulgare som är den vanligaste växten på
området.
Vi inventerade också för att se hur
många arter här fanns och det blev anmärkningsvärda 198 arter. Det trevligaste var att här fanns så många rariteter, med hälsingemått mätt. Vi fann bl.a.
följande: En planta av fältmalört
Artemisia campestris, varav få fynd tidigare har gjorts i Hälsingland. Tre plantor av kåltistel Cirsium oleraceum, vil-
24
ket är andra fyndet i Hls. Magnus Andersson hann före med sin upptäckt i
Ljusdal (VÄX 2/2005, sid. 56). Ett tiotal plantor av pricknattljus Oenothera
rubricaulis, känd tidigare från
Hudiksvall 1954 (Svensk Botanisk Tidskrift 1994 häfte 4). Många av dess
blommor var uppätna av rådjur av klövspåren att döma. Två plantor av puktörne Ononis spinosa ssp. maritima. Arten är tidigare funnen 1990 av J.E. Klar
ca 500 m norrut, på havsstrand i Lervik
(VÄX 2/2004, sid. 45). Det var en meterhög ”buske” med stora väldoftande
bollar. En liten planta av vildmorot
Daucus carota, vilket är tredje fyndet i
Hls, alla gjorda i Söderhamn av Åke
Ågren.
Det fanns här på Duvön också för oss
”fina” arter som bergkårel Erysimum
strictum, blåeld Echium vulgare, stor
getväppling Anthyllis vulneraria ssp.
carpatica, gullklöver Trifolium aureum,
harklöver T. arvense, kanadabinka
Conyza canadensis, nattglim Silene
noctiflora, norrlandsfibbla Hieracium
sect. Foliosa, sandvita Berteroa incana,
stillfrö Descurainia sophia, stor sötväppling Melilotus altissimus och svartkämpar
Plantago lanceolata.
Naturligtvis fanns här också trädgårdsflyktingar, därtill ovanliga sådana som
alpgullregn Laburnum alpinum, grönpil
Salix xrubens och spärroxbär Cotoneaster divaricatus.
I vår strävan att årligen erbjuda
Gävleborna kontakt med stadens närnatur
hade årets Herbationes Gevaliensis förlagts till Norrlandet. Med vår avser jag,
förutom mig själv, min nära vän och ständige samarbetspartner Åke Malmqvist.
Detta var vår fjärde ”De Vilda Blommornas Dag” tillsammans, alla i stadens närhet. Vi hade begränsat vårt besök till
området mellan Fredriksskans och
Engeltofta, belägna vid yttre fjärden.
Norrlandet donerades 1602 av Karl
IX:s hustru Kristina till Gävle stad. Före
donationen användes marken kollektivt
av Testebo by vilken bedrev odlingar här.
Det kunde inte vara muntert att på detta
sätt bli tvingad bort från den odlingsrätt
man haft under lång tid. Det var menat
att marken skulle upplåtas åt fiskare, men
så blev det inte riktigt. Den närmast staden belägna marken använde Gävle stad
såsom bibeln föreskriver (Matteus 25
kap.) ”Åt den som har skall varda givet.”
Således fick borgmästare Olsson äganderätten till Kullsand 1638. Sjötorp byggdes 1864 av målarmästare Sjöstrand,
övertogs och ombyggdes på 1880-talet av
grosshandlare Brandt. Engeltofta köptes
1871 av grosshandlare Kronberg vilken
anlitade arkitekt för byggnationen av sin
sommarbostad. Denna engelskinfluerade
slottsvilla stod klar 1882. Under hela
1800-talet byggdes mängder av sommarbostäder åt diverse borgare vilket gjorde
det hart när omöjligt för den vanlige med-
borgaren att komma ner till stranden.
Gävle kommun inköpte därför Engeltofta
1980 vilket möjliggjorde strandvistelse
med bad i stadens närhet. Sträckan Sjötorp – Kullsand är av riksintresse för
kulturmiljövården och är tillgänglig för
allmänheten. Här är det dock svårt att nå
stranden. Skulle man lyckas forcera alla
hinder blickar man i SV ut mot Korsnäsfabrikerna, och i S kan man gotta sig åt
den del av Gävle hamn som heter
Fredriksskans.
Detta var omständigheterna vi hade att
rätta oss efter när vi planerade årets exkursion. Mellan Engeltofta och Sjötorp,
en sträcka av 300 m, ligger en privatägd
sommarbostad. Därför planerade vi att
börja i Engeltofta men eftersom vi inte
kunde vandra längs stranden till Sjötorp
måste vi vända åter till parkeringen för
att ta bilarna dit.
Hela 32 personer samlades vid Dammbron intill f.d. Silvanum för samåkning
ut till Engeltofta, där en av våra ortstidningar väntade. I reportaget visades en
bild av Åke med en förklarande text att
det var jag som visades. Det är väl sånt
vi får tolerera med det medieintresse vår
passion åtnjuter.
Vid rekognosceringen av Engeltofta
var hela strandängen fylld med mandelblomma, Saxifraga granulata vilken
spred en härlig mandeldoft över omgivningarna. Här fanns också diverse andra
strandväxter att glädja sig åt, men den
25
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
blommande mandelblomman var den
tänkta höjdpunkten med tanke på dagens
målgrupp. Mandelblomma är dessutom
ovanlig i våra trakter. Snopna blev vi då
vi nådde stranden med vårt sällskap och
kunde konstatera att strandängen var nyslagen och liknade en stor golfgreen.
Skillnaden var att hålen med vidhängande flagga ersatts med melaninhungriga
människor utsträckta på diverse underlag. Därmed kunde stranden glömmas.
Engeltofta är anlagd vid en tid då de
engelska parkerna var populära. Mellan
stranden och slottet som idag är restaurant var gräsmattorna inte slagna. Här
växte vitfryle, Luzula luzuloides vilken
liksom parkgröe Poa chaixii är vanlig i
den här typen av miljö. De inkom med
gräsfrö från bl.a. Tyskland i början av
1900-talet, som ingrediens i tidens mode,
den engelska parken, vilken stod i kontrast till barockens parker. Saknaden av
mandelblomma fick ersättas av ett stort
bestånd likaledes vitblommande fältarv
Cerastium arvense, även den en sen invandrare, först rapporterad 1744 och
spridd med vallfrö under slutet av 1800talet.
Vitfrylens vetenskapliga namn kan
förete sig något ovanligt. Översatt blir det
den frylelikande frylen. Förklaringen är
att den tidigare tillhört släktet Juncus.
Luzula albida kanske kunde vara ett alternativt namn. Från Kaukasus och Sibirien härstammar det stora bestånd av pestskråp Petasites hybridus som med sina
rabarberlika blad väckte uppståndelse.
Namnet kommer sig av att man trodde
att den kunde användas som botemedel
mot pest. Beståndet förökas enbart vegetativt. Det har en kombination av
26
dioika och monoika blommor, där märkena är sterila. Honblommor saknas i
Norden. Växten kallas också pestilensrot och odlades i klosterträdgårdar under
1600-talet, vilket också bör vara det sekel då den infördes till Skåne.
Engeltoftabesöket avslutades med att
vi visade ett bestånd av ett tjugotal exemplar av tvåblad Listera ovata. Det
väckte förtjusning i gruppen. Man kan
själv förundras över den magiska kraft
orkidéer tycks ha på människor. I mina
ögon var beståndet av fältarv estetiskt
mer tilltalande, men åtnjöt alls inte
samma uppmärksamhet.
Så var det då dags för á la Carten. Vi
slöt upp i sedvanlig bilkaravan för att
transporteras den lilla sträcka som avståndet till Sjötorp utgjorde. Om det slottsliknande Engeltofta är magnifikt kan
knappast det samma sägas om Sjötorp.
Det liknade mest min sinnebild av Villa
Villerkulla, som jag föreställer mig det
från ungdomslitteraturen. Men trädgården med omgivande naturområden var
desto magnifikare. Arrendet för Sjötorps
vänner hade upphört detta år, varför trädgården fått breda ut sig efter eget behag.
På gårdsplanen möttes vi av en imponerande stor bok, Fagus sylvatica. Intill
boken stod en lika stor kustgran Abies
grandis. Deltagarna anmodades krossa ett
barr varvid en underbar doft av apelsin
omgav oss. I trädgården på ”slottets” baksida kunde boken jämföras med blodbok
Fagus sylvatica f. purpurea av samma
imponerande storlek. Här stod också en
pampig blodlönn Acer platanoides
´Schwedleri´. Den röda färgen som dominerar synintrycket utgörs av
anthocyaniner och finns i cellernas
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
vakuoler. Det gröna klorofyllet finns i
cellernas kloroplaster. Dessa blodformer
är populära som prydnadsträd, men har
inte samma livskraft i naturen, då det är
klorofyllet som möjliggör fotosyntesen.
Stora träd av avenbok Carpinus betulus, som ju inte alls är någon bok,
admirerades (beundrades). De flesta av
våra lövträd såsom lönnar Acer, ask
Fraxinus excelsior, lindar Tilia, ek
Querqus robur popplar Populus, sälg Salix
caprea, skogsalm Ulmus glabra, kunde
jämföras. Jag påtalade almens dystra öde
söderut i landet, där almsjukan härjar.
Svampen Ceratocystis ulmi har ett
mutualistiskt förhållande med en skalbagge av släktet Scolytus. Skalbaggen får
vid kläckningen svampkonidier på sig och
sprider svampen som dräper trädet genom
att täppa till trädets kärl samtidigt som den
utsöndrar toxin. Almstriden i Kungsträdgården på sjuttiotalet kanske kommer att
få ett annat syfte än det då avsedda.
Åke övertygade deltagarna att vissa
djupflikiga blad vi såg verkligen var hassel Corylus avellana ´heterophylla´. Han
tränade dem även att använda lupp. De
tittade på bladskaftens röda glandler. Han
hade för ändamålet i fråga flera luppar
med sig - pedagogiskt så att säga, men så
är han ju lärare emeritus. Något att tänka
på inför kommande arrangemang.
”Laburnum äro här allmänne” skriver
Linné i Skånska resan, vi kunde säga
detsamma. Gullregn finns ju numera i två
arter samt hybriden mellan dessa.
Fältskiktet bestod till större delen av
gräs. Parkgröe var ett av de dominerande.
I övrigt lärde vi oss känna igen några av
de mer lättidentifierade: Hundäxing
Dactylis glomerata, knylhavre Arrhena-
therum elatius och hässlebrodd Milium
effusum. Dessutom fanns övergivna odlingar. Körvel Myrrhis odorata spred en
lakritsdoft till omgivningen vid beröring.
Den franska kokkonsten är otänkbar utan
körvel. Hos oss är den först rapporterad
1792 som planterad, för att observeras
som naturaliserad 1809. Citrontimjan
Thymus xcitriodorus luktade härlig lime,
och är utmärkt som te vid förkylning, då
den innehåller fenolderivatet tymol som
är slemlösande. Budskapet var: Använd
alla sinnen vid identifikation. Hos vår
”vilda” flora kunde konstateras att flenört Scrophularia nodosa luktar kaffe vid
beröring. Känseln är också användbar.
Lek tanken att du blundande får jämföra
ett blad av hassel med ett almblad, vilket
är strävast?
Den missade strandängen vid
Engeltofta krävde kompensation. Därför
vandrade vi genom en lindallé, stora träd
som inte var hamlade, för att komma fram
till en strandäng som inte var tuktad.
Strandängen tillhör ett privatägt område,
men jag har för länge sedan fått tillåtelse
att beträda stranden. Anledningen var då
svårigheten att nå vattenlinjen med mina
elever och jag hoppades överenskommelsen gällde även denna dag. Vi kunde här
njuta av orkidéer inom handnyckelkomplexet. Alla visade sig tillhöra samma
art, ängsnycklar Dactylorhiza incarnata.
De ofläckade smalt lansettlika bladen,
samt de långa braktéerna användes som
övertygelsebevis. Kärrvialen Lathyrus
palustris med sina vackert blåvioletta
blommor examinerades för att visa på
artkaraktärer inom släktet Lathyrus. En
av mina favoriter, gökblomster Lychnis
flos-cuculi stod här i all sin prakt.
27
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Vi återvände härefter till Sjötorp för
matrast. För vad är väl naturvandringar
utan matsäck? Vi fortsatte sedan mot
Fredriksskans. En tämligen lång promenad förestod, varför vi föreslog att de som
ej hade ork eller tid kunde avbryta utflykten. Samtliga visade sig följa med på den
himmelska promenad som förestod, där
vår himmel var grön i den lövträdssal vi
inträdde, vibrerande av liv under fågelsång och insektsfladder. Fältskiktet dominerades här av kirskål (kers)
Aegopodium podagraria men allehanda
andra blommor fanns att njuta av. Kers
är en gammal medicinalväxt använd bl.a.
mot gikt = podager, därav artepitetet.
Linné tycktes dock föredra smultron
Fragaria vesca för att lindra sin podager.
Hela vandringen skedde i en
Linnéansk kulturpåverkad miljö, en miljö
han älskade och ideligen återger i sina
reseskildringar. Varför inte låta den
trehundraåriga archiatern jubileumsåret
2007 beskriva vår avslutande vandring,
då ingen botaniker mig känd är kapabel
att i ord beskriva sinnesstämningar så
sensibelt: ”Var man koxar syns grönt som
vederkvicker ögonen, varföre och Skaparen gjort hela jorden grön; här på spela
28
blommor av allehanda och varjehanda
couleurer, som existera och göra människan nöje. Träden svinga sina löv och göra
ett angenämt sus, fåglarna instämma med
allehanda härliga sånger, hela regnum
vegetabile giver en ljuvlig lukt ifrån sig.
Insekterna svänga omkring i luften, och
sätta sig här och där som puchader, ja vart
man vänder sig rudera av den
obeskrivliga Skaparen. Han måtte vara
en sten som av allt sådant ej skulle
vederkvickas.”
Citerade källor
Aldén, Björn et. al. 1998.
Kulturväxtlexion. Natur och kultur/
LT: s förlag. Lund.
Berglund, Karin 2007. Jag tänker på
Linné, Han som såg allt. Albert
Bonniers förlag.
Ekholm, Dag et. al. 1991. Vilda och
förvildade träd och buskar i Sverige.
SBT-redaktionen. Lund.
Hylander, Nils 1970. Prima loca
plantarum vascularium Sueciae.
Almqvist & Wiksell. Uppsala.
Nordström, H. 1990. Gräs. Natur och
kultur. Stockholm.
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Det är osannolikt att det som är uppenbart blir sant
Apropå den mänskliga faktorn i forskningen
Anders Delin
Kortskaftad ärgspik Microcalicium
ahlneri växer i Norrland huvudsakligen
på ett mycket väl definierat och avgränsat substrat, nämligen på kvarblivna talltorrakor eller tallhögstubbar Pinus
sylvestris från tiden före den första
avverkningen i urskogen. Det är ofta i
en kontinuitetsskog som har kommit upp
spontant ur det som blev kvar efter
dimensionsavverkningen. Det kan också
vara i en planterad ny skogsgeneration,
om högstubbarna har klarat sig stående
trots ingreppen.
På dessa högstubbar växer den på ved
som är genomborrad av insekter, helst
splintved, fortfarande fast, men inte hård,
inte rötad men något vittrad av väder och
vind. Den växer vanligen skyddad för
regn och snö, ibland inuti en gång eller
spricka, men oftast synlig utifrån med
starka glasögon. Den kan hittas både högt
och lågt på högstubben. Den växer
ogärna tillsammans med någon annan lav
eller svamp, men gärna på samma typ av
substrat som vednål Chaenotheca
brunneola. Sällsynt hittar man den också
på yngre torrakor, från tallar som vuxit
upp under de senaste två århundradena
och stått döda bara några decennier. I
sydvästra Sverige kan man finna den på
gammal granved Picea abies.
Kortskaftad ärgspik är sällsynt men
ganska lätt att hitta om det rätta substratet
finns. Det rätta substratet är flera hundra
år gammalt - efter tallens död. Någon
gång kommer högstubben att falla och
den kortskaftade ärgspiken att dö. Om
inga levande tallar tillåts åldras och dö
naturligt, om inga eldar ärrar dem, om
inga rötresistenta talltorrakor bildas, då
kommer den kortskaftade ärgspiken att
få problem med att överleva. Rekonstruktion tar 500 år.
Eftersom den kortskaftade ärgspikens
habitatval i Norrland är så tydligt och den
så sällan påträffas på annat substrat trots
att den ofta söks, samt eftersom dess
forna och framtida öde förefaller så uppenbart, blir den inte särskilt intressant
som forskningsobjekt. Troligen kommer
ingen att vilja studera den ur vetenskaplig synvinkel, och ingen vetenskaplig artikel kommer att skrivas om den.
Eftersom en sanning etableras genom
forskning och publicering, är det alltså
osannolikt att det som är uppenbart beträffande den kortskaftade ärgspiken
kommer att bli sant. Det återstår att se
om detta påstående kan vara en så stor
utmaning att någon försöker vederlägga
det genom en vetenskaplig studie.
29
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Korta rapporter
Foderkäringtand Lotus corniculatus
ssp. sativus i Söderhamn
Fyra lokaler sågs 2007: Ruderatmark, f.d.
järnvägsbangård, i Söderhamn, Skatön
vid restaurering av Svartsundsrännan,
Enskär vid bryggbygge samt Vallvik
ängsmark. Ny för Hls.
Gunnar Bodlund, Pär Hedwall och Åke
Ågren, Söderhamn
Havtorn Hippophaë rhamnoides i
Norrala
2007 hittade jag två buskar på havsstrandtomt, ej planterade av tomtägaren. Även
en buske på en liten obebodd ö. Norrala,
Enigheten. Ny för Söderhamns kommun.
Åke Ågren
Stor kardborre Arctium lappa i Söderala
2007 hittade jag en 2½ m hög planta i rabatt i Berga, Söderala. Andra fyndet i
modern tid. Första i Harmånger, Stocka,
Ove Åkerström 1984.
Pär Hedwall
Strandfräne Rorippa sylvestris i Söderala
I vanliga fall bara enstaka ex. på
ruderatmark och i rabatter, men här på
jordbrukartomtmark och betesmark växte
ca 300 ex. i Söderala, Skallbacka, 2007.
Pär Hedwall och Åke Ågren
Vägsenap Sisymbrium officinale i
Rengsjö
En planta i rabatt2007, troligen inkom-
30
men med dahliaodling, i Rengsjö, Storsjön. Ny för Hls i modern tid.
Åke Ågren
Kambräken Blechnum spicant i
Kungsberget, Järbo
Den 10 aug. 2007 fann jag en planta av
kambräken högt upp i Kungsbergets sydsluttning i västra kanten av en stig och
skoterled. Den växte i ordinär frisk till
fuktig skogsvegetation. Den hade nio sterila blad, inget fertilt. Koordinaterna är
673677 153759. Detta är det tredje fyndet i Gästrikland.
Anne-Marie Dahlbäck, Järbo
Brödtaggsvamp Sarcodon versipellis,
EN, i Trönö
Den 1 aug. 2007 hittade jag i skogen på
Tannåsens sydostsluttning något som på
översidan såg ut som en brödticka men
som visade sig ha taggar på undersidan,
och mest liknade en brödtaggsvamp. Johan Nitare har tittat på den och bekräftat artbestämningen. Han uppger att den
troligen är funnen bara en gång tidigare
i Hälsingland. Platsen där den växer är
en gammal granskog på blockig mark,
med en del äldre tallågor. Där har troligen inte avverkats sedan motorsågen
gjorde sitt intåg i skogsbruket. Växtplatsen ligger inom en nyckelbiotop som
skyddas genom naturvårdsavtal.
Koordinaterna är ungefär 68090 15516.
Alf Pallin, Söderhamn
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Rostticka Phellinus ferruginosus vid
Skärjån i Skog – ny nordgräns?
Den 24 september 2006 hittade jag två
asklågor Fraxinus excelsior med misstänkt rostticka vid vänstra stranden av
Skärjån, vid 677121 156715 och 677122
156721. Bägge fruktkropparna var flera
decimeter stora. Det har dröjt till aug.
2007 innan fynden blev verifierade, av
Mattias Edman vid Mitthögskolan i
Sundsvall. Anders Delin skrev i VÄX 3/
03, sid. 3-4 om en sannolik ny svensk
nordgräns för arten i Järbo, och dessa nya
fynd förflyttar nordgränsen många mil
norrut. Troligen är det också de första
fynden av arten i Hälsingland.
Lotta Delin, Järbo
Ulltickeporing Skeletocutis brevispora,
VU, i Ovansjö
Den 15 april 2007 hittade jag en vackert
utvecklad vit ticka växande på en gammal ullticka Phellinus ferrugineofuscus
på en grov granlåga Picea abies i Grävna
Knippans naturreservat, koordinater
673586 153588. Det syntes tydligt att de
vita porerna inte var formade av ulltickan
utan av den saprofytiskt på ulltickehymeniet växande svampen. Porerna
hade betydligt större diameter än ulltickans. Andra gånger kan man hitta tunna
vita skinn som växer på ullticka, och som
övertar ulltickans porers form. Det var
makroskopiskt starkt misstänkt att det
skulle vara en ulltickeporing, och detta
har nu bekräftats av Mattias Edman.
Lotta Delin
Knottrig blåslav Hypogymnia bitteri,
NT, i Los
Den 16 aug. 2007 hittade jag denna lav i
en gles tallskog Pinus sylvestis nära Älgsjöns södra strand, koordinater 684551
146372. En decimeterstor grupp av bålar
växte på nordsidan av en 125-årig tall,
30 cm över marken. Jag har inte tidigare
lyckats finna denna art i Hälsingland,
däremot ofta i landskap närmare fjällen.
Det finns bara ett fåtal hälsingefynd av
arten, alla i de nordvästra delarna, och
inget efter 1964, då Sten Ahlner fann den
på tre ställen.
Anders Delin, Järbo
Dvärgnäckros Nuphar pumila i Ängersjö
Den 15 aug. 2007 försökte jag återfinna
dvärgnäckros, som jag hade sett år 1978
i en liten sjö nedanför Gäddsjön i
Ängersö. Syftet var att verifiera att det
var den arten och skaffa beläggexemplar.
På vägen dit kom jag till Gäddsjön och
fick syn på några mycket små näckrosblad med plattade stjälkar, som låg
hoptrasslade i driften. Från båt undersökte jag sedan sjöns östra del, och fann
småningom ett par plantor som hade
blommat och nu hade vackra frukter. En
av dessa togs upp i sin helhet och pressades. Artens alla karaktärer kunde ses på
denna planta. I sjön sågs ingen vanlig gul
näckros och endast en liten planta av sannolik nordnäckros Nymphaea alba ssp.
candida. Koordinater: 685830 145250.
Det finns bara två andra lokaler för arten
i vår databas, i Färila och i Arbrå.
Anders Delin
Ytterligare en lokal för skogssvingel
Festuca altissima, NT, i Forsa
Vägledd av en uppgift i ArtDatabankens
databas över rödlistade kärlväxter sökte
jag den 26 juli 2007 Festuca altissima i
31
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Trollsmyrbergets västsluttning i västligaste delen av Forsa. Det var Jan-Olov
Edlund som i samband med nyckelbiotopsinventering hade noterat arten där.
Koordinatangivelsen gällde bara den relativt stora nyckelbiotopen, och
skogssvingeln dök upp utanför nyckelbiotopen när jag hade givit upp försöken
att finna arten. Den stod nu på ett 2-3 år
gammalt hygge, på svagt sluttande bördig fuktig skogsmark nedanför berget.
Det fanns ca 100 plantor inom ett område på 25 x 8 meter. Alla hade blommat
rikligt. De längsta stråna var 1,9 m höga.
Hygget dominerades av toppdån
Galeopsis bifida. Av typiska mullälskande följearter till skogssvingeln
fanns bara hässlebrodd Milium effusum.
Detta är den tjugoförsta skogssvingellokalen i Hälsingland. Koordinaterna är
684468 155040.
Anders Delin
Trådfräken Equisetum scirpoides i
Letsbo, Ljusdal
Den 24 maj 2006 hittade jag stora mängder av trådfräken i en miljö där den inte
alls förväntades, i en trakt som inte har
några kända kalkförekomster, nära skjutbanan i Letsbo, från koordinaterna
32
687146 150329 till 687132 150360.
Trådfräken växer där längs en källbäck
som löper genom skog på blockig mark
och bitvis försvinner under jord. Den
växer mest intill bäcken eller höljor som
den bildar, och på ett ställe mycket tätt
på ett lågt plant block nära vattnet. Skogen är sammansatt av gran Picea abies,
klibbal Alnus glutinosa och hägg Prunus
padus, och på marken kring bäcken finner man bl.a. blodrot Potentilla erecta,
kanelros Rosa majalis, stenbär Rubus
saxatilis, skogsnäva Geranium sylvaticum, mossviol Viola epipsila, strätta
Angelica sylvestris, vitpyrola Pyrola
rotundifolia, borsttistel Cirsium helenioides, ormbär Paris quadrifolia, knagglestarr Carex flava, kransmossa Rhytidiadelphus triquetrus och rödgul trumpetsvamp Cantharellus lutescens. Jag
uppskattade trådfräkenbeståndet till flera
hundra tuvor. Det är enda lokalen i dessa
trakter där jag har sett trådfräken. Vattnets kemiska egenskaper är okända, men
bäcken hade rikligt med vatten även en
torr sommar som 2007, då de flesta andra bäckar var torra. Följearterna tyder
på åtminstone skapligt högt pH.
Maj Johansson, Bäckan, Ljusdal
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Rödnarven Spergularia rubra
har succulenta blad
Anders Delin
Rödnarv håller på att bli en vanlig art, i
takt med utbyggnaden av grusvägarna.
Den hittas både i tätorter och långt ute i
skogen, om grus- eller krosstenslaster har
fraktats dit. Det finns väl inte mycket att
förväxla den med i dessa miljöer. I havsnära miljöer finns dock även en annan
art, saltnarv Spergularia salina, som möjligen skulle kunna förväxlas med rödnarven. Från Hälsingekusten har den noterats några gånger fram till 1927, bl.a. på
barlast, men under häslingeflorainventeringen bara i Gnarps masugns
naturreservat, av Göran Törnqvist 1988.
Jag fick anledning att använda nycklarna och beskrivningarna i flera floror
vid ett besök i Bohuslän, då jag hittade
en liten växt i detta släkte vid ett hällkar
nära havet. De karaktärer som förekom i
flororna var dels om bladen var
succulenta (tjocka och vätskefyllda), och
om stiplerna var fria från varandra eller
vid basen hopväxta. Stiplerna ledde mig
till rödnarv, men de succulenta bladen
(Flora Nordica och Den nya nordiska floran) till saltnarv.
När jag sedan tittade på rödnarv
hemma i Järbo visade det sig att den visst
hade succulenta blad, med form som en
på längden halverad cylinder, varför växten från havsstranden fick lov att kallas
rödnarv den också.
33
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Kambräken Blechnum spicant 36 år i
rotvältegrop på Grossjöberget
Anders Delin
Under åren 1987 – 1988 inventerade
Bollnäs Naturskyddsförening Grossjöberget i Arbrå särskilt intensivt, för att
visa de höga naturvärden som finns där
och ge argument för naturreservatbildning i det 450 ha stora området. I
den svårorienterade terrängen snitslade
vi upp ett glest rutnät i nord-syd och östväst-riktningarna, och stödde oss på
detta nät vid beskrivningen av terrängformer, skogstyper och artfynd. Det var
före GPS’ens tid. Rutnätet ledde oss ut
i terrängpartier som vi kanske inte annars skulle ha besökt. Vårt och många
andras arbete ledde 1998 till att Grossjöberget blev naturreservat (Delin
1998).
Större delen av Grossjöberget kläds
av artfattig talldominerad Pinus
sylvestris skog på blockig morän. Som
vanligt i sådan terräng kommer mera
gran Picea abies in i sluttningarna, och
med den en något artrikare, mer krävande flora. I en sådan ganska brant
sluttning, med grandominerad skog träffade jag den 8 sept. 1988 på en planta
av kambräken, som växte i gropen efter
en vält björk Betula sp. Gropen var bara
drygt en meter i diameter. I den fanns
också en 30 cm hög, 5 mm grov och ca
17 år gammal gran. Björken skulle alltså
ha fallit före år 1971. Det är troligt att
kambräkenplantan hade grott ungefär
samtidigt med granen, eftersom artens
sporer etablerar sig bäst på naken jord.
34
Vid upptäckten hade kambräkenplantan
sju sterila blad, varav ett eller två hade
utvecklats 1988.
Den 24 sept. 1991 hade plantan 10 sterila blad och den lilla granen växte fortfarande lika långsamt.
Åke Englund är den som tidigast insåg Grossjöbergets naturvärden, och som
har följt dess öden allra närmast. Han har
hållit ett öga på kambräkenplantan och
återfann den ganska raskt vid koordinaterna i rikets nät 682014 154300 när vi tillsammans var där den 17 juli 2006.
Rotvältegropen där den växer är ca 30
m nedom, öster om, och ca 10 m norr om
en mycket grov tallåga. Kambräkenplantan hade 2006 delat sig i två, med
några cm mellanrum. Det fanns 6 gamla
och 3 nya blad på ena plantan och 3 gamla
(samt några korta rester av gamla) och 3
nya blad på den andra. Inga sporbildande
blad. De sterila bladen var ganska små,
ca 20 cm långa.
Marken var täckt av ett tämligen tjockt
lager av förna och hus- och väggmossa
Hylocomium splendens och Pleurozium
schreberi, med lite blåbär Vaccinium
myrtillus, linnea Linnaea borealis, skogsfibbla Hieracium sect. Hieracium och
kruståtel Deschampsia flexuosa närmast
kambräkenplantorna. Den fallna björken
var starkt förmultnad, bruten i många
stycken. Rotvältegropen hade ganska
skarpt avsatta kanter och var ungefär
1x1,5 m stor.
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
Det finns bara cirka 10 fynd av kambräken i Hälsingland. Några av dem finns
bara som litteraturuppgifter, från platser
som är omöjliga att återfinna. Ett par är
kända och följda sedan lång tid. Några
är fynd av liknande slag som denna planta
på Grossjöberget, slumpmässigt upptäckta under de senaste decennierna.
Kambräken står i vanlig skog, och förekommer uppenbarligen så glest att man
måste gå många tiotals mil innan man
stöter på arten. Det finns bara en hjälp
vid sökandet efter kambräken, nämligen
att titta på platser där marken har störts
något eller några decennier tidigare. Därför är också några av våra fynd av kambräken gjorda i anslutning till gamla
skogsbilvägar, där moss- och kärlväxttäcket åter har slutit sig. På sådana lokaler lever arten farligt, eftersom det ju inte
är ovanligt att vägförbättringar avlägsnar
växttäcket på större eller mindre ytor.
Det finns kambräkenplantor i Hälsingland som producerar fertila blad och troligen sporer, men vi har aldrig sett någon
lokal spridning med hjälp av sporer. Ett
par av de största och troligen äldsta plan-
torna har däremot vuxit genom förgrening och tillväxt av jordstammen.
Kambräkenplantan på Grossjöberget
visar oss att en enda planta kan vara
mycket uthållig (nu ca 36 år) trots att den
är liten och lever långt bort från sitt huvudsakliga utbredningsområde och i en
miljö som inte är dess optimala. Jag har
sett den storvuxen och ymnig i oceanisk
granskog i Nord-Tröndelag, där många
miljöfaktorer är mycket annorlunda. På
lokalen på Grossjöberget är det troligt att
den gynnas av att ingen avverkning har
skett. Förmodligen skulle den ha svårt att
klara konkurrens med tät hyggesvegetation.
Om inte skogsbrand går över området
kan man räkna med att Grossjöbergets
reservatstatus gör att kambräkenplantan
förblir ostörd och kan studeras under ytterligare många år.
Citerad litteratur
Delin, Anders, 1998. Grossjöberget har
blivit naturreservat. VÄX 3/98, sid.
14-16.
35
Växter i Hälsingland och Gästrikland 3/2007
ISSN 0283-8524
Innehåll
3 En bevarad och en skövlad sötgräslokal i
Järvsö
Anders Delin
17 Skålporing - en svamp som får se ut
nästan hur som helst
Erik Sundström
5 Förvildade vilda växter på Ingemar
Eckards tomt i Älvkarlhed
Anders Delin
20 Grönbräken på sin enda lokal i Gävleborgs län, Älgsjöberget i Los
Anders Delin
8 Långnäsudden i Bergvik
– mer om en tandrotlokals historia
Anders Delin
23 Nya lavar för Norrland och Hälsingland
Åke Ågren
Rättelse om jättelind
Göran Vesslén
9 Skogsnäringen erkänner naturskogsplundring
Anders Delin
10 Höstmöte i Gävle 21 oktober
11 Insamlingsresa i Söderhamns kommun
13 maj 2007
Birgitta Hellström
13 De vilda blommornas dag 2007 i Ockelbo
Barbro Risberg
14 Hälsingefloran
Anders Delin och Björn Wannberg
15 De vilda blommornas dag 2007 i
Grävna Knippans naturreservat
Inga-Greta Andersson
16 Kustvandring från Ragvaldsnäs dansbana
till Bäcksand i Gnarp den 22 juli 2007
Sven Norman
24 Duvön, Sandarne - artrik och
raritetsrik ruderatmark
Pär Hedwall och Åke Ågren
25 De vilda blommornas dag 2007 i Gävle
Ove Lennström
29 Det är osannolikt att det som är
uppenbart blir sant
Anders Delin
30 Korta rapporter
33 Rödnarven Spergularia rubra har
succulenta blad
Anders Delin
34 Kambräken Blechnum spicant 36 år i
rotvältegrop på Grossjöberget
Anders Delin
Gul näckros och dvärgnäckros. Foto: Anders Delin
36

Similar documents