Grunddokument Hotet - Kungl Krigsvetenskapsakademien

Comments

Transcription

Grunddokument Hotet - Kungl Krigsvetenskapsakademien
Grunddokument Hotet
Mål och medel vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige
Karlis Neretnieks
Redaktör
Kungl Krigsvetenskapsakademien
1
Förord
Dokumentets syfte är att ge en beskrivning av de militära hot som Sverige kan stå inför i ett
tio- till femtonårsperspektiv. Den ingår som en delstudie i Kungl Krigsvetenskaps
Akademiens projekt Krigföring i det 21:a århundradet- KV 21. Där ska den tillsamman med
andra studier om bl a teknikutveckling och civilt försvar utgöra ett underlag för fortsatta
studier avseende vad som kan och bör göras för att möta skisserade hoten. Det såväl när det
gäller Försvarsmaktens utveckling som när det gäller civila beredskapsåtgärder nödvändiga
för att kunna möta olika typer av angrepp mot Sverige.
Skälet till att boken syftar till att analysera hotet på längre sikt är att det tar tid att förändra
Försvarsmakten och åter bygga upp olika civila beredskapssystem. Tio till femton år är i
många fall en kort tid för att skaffa nya vapensystem eller ändra en organisations utformning
och inriktning. Det är därför nödvändigt att redan nu försöka se tämligen långt in i framtiden.
Det centrala kapitlet i dokumentet är det sista. Där ges i scenarioform en beskrivning av hur
de ryska förmågor som redovisats i de tidigare kapitlen skulle kunna utnyttjas vid ett militärt
angrepp mot Sverige. Endast när en angripares olika system och åtgärder sätts in i ett
sammanhang är det möjligt att få en uppfattning av hur de kan och bör mötas. Händelser som
enskilt kan te sig hanterbara med någon viss typ av motåtgärd från vår sida kan bli extremt
farliga om de kombineras med andra angreppsmetoder.
Scenarierna utgör inte någon prognos av vad som skulle kunna vara sannolikast utan tjänar
som ett instrument för att illustrera vilka eventuella hot som Försvarsmakten och det civila
samhället kan ha att möta vid olika typer av angrepp mot Sverige.
Jag vill här också tacka Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse utan vars välvilliga stöd
det inte varit möjligt att driva projektet.
Frank Rosenius
Projektledare
Krigföring i det 21:a århundradet
Dokumentet avspeglar inte Försvarsmaktens eller någon annan myndighets syn på
utvecklingen i Ryssland.
Dokumentet får citeras med angivande av källa. Kommersiell eller mer omfattande
användning av dokumentet, eller delar därav, t ex som kurslitteratur eller för annan
bredare spridning får endast ske i samråd med Kungl Krigsvetenskapsakademien.
2
Innehåll
.................................................................................................................................................... 2
Inledning..................................................................................................................................... 6
Kapitel 1 Rysk och sovjetisk militär doktrin och reform ......................................................... 11
Historisk utveckling ............................................................................................................. 11
Utvecklingen efter Sovjetunionens upplösning.................................................................... 13
Litteratur och källor .............................................................................................................. 16
Kapitel 2 Generell teknikutveckling ........................................................................................ 17
Inledning............................................................................................................................... 17
Informations- och kommunikationsteknologi ...................................................................... 19
System för fjärrbekämpning ................................................................................................. 20
Rymdbaserade system .......................................................................................................... 21
Obemannade system ............................................................................................................. 23
Sammanfattande slutsatser ................................................................................................... 26
Litteratur och källor .............................................................................................................. 27
Kapitel 3 Markstridskrafterna .................................................................................................. 29
Organisatorisk utveckling .................................................................................................... 29
Uppträdande ......................................................................................................................... 31
.......................................................................................................................................... 32
Infanteristen/Fotsoldaten ...................................................................................................... 32
Mekaniserade förband .......................................................................................................... 33
Indirekt eld ........................................................................................................................... 37
Luftvärn ................................................................................................................................ 38
Fältarbeten ............................................................................................................................ 39
Fjärrstyrda/obemannade system ........................................................................................... 39
Slutsatser .............................................................................................................................. 40
Litteratur och källor .............................................................................................................. 40
Kapitel 4 Marin krigföring ....................................................................................................... 42
Marina stridskrafter .............................................................................................................. 42
Ryska Östersjömarinen ........................................................................................................ 43
Nyproduktion och framtida fartygssystem ........................................................................... 44
Trender ................................................................................................................................. 47
Slutsatser .............................................................................................................................. 48
Litteratur och källor .............................................................................................................. 50
Kapitel 5 Flygkrigföring........................................................................................................... 51
3
Inledning............................................................................................................................... 51
Generella utvecklingstrender ................................................................................................ 52
Ryska system och delkomponenter ...................................................................................... 54
Vissa trender i ryskt uppträdande ......................................................................................... 57
Miltärgeografins betydelse ................................................................................................... 57
Avslutning och slutsatser ..................................................................................................... 58
Litteratur och källor .............................................................................................................. 59
Kapitel 6 Krigföring i cybermiljön........................................................................................... 60
Inledning............................................................................................................................... 60
Militär kontext ...................................................................................................................... 61
Cybermiljöns karaktär .......................................................................................................... 63
Uppträdande ......................................................................................................................... 65
Attackvektorer ...................................................................................................................... 66
Slutsatser .............................................................................................................................. 68
Litteratur och källor .............................................................................................................. 69
Kapitel 8 Okonventionella komponenter ................................................................................. 71
Inledning............................................................................................................................... 71
Samma förmåga men ökat nyttjande .................................................................................... 72
Vita, gråa och svarta informationsaktiviteter ....................................................................... 74
Specialförband och specialoperationer ................................................................................. 75
Slutsatser .............................................................................................................................. 76
Litteratur och källor .............................................................................................................. 77
Mattsson, Peter: Russian Military Thinking - A New Generation of Warfare, Journal of
Baltic Security, Vol. 1, Issue 1, 2015 ................................................................................... 77
Kapitel 9 Vilseledning .............................................................................................................. 78
Inledning............................................................................................................................... 78
Manchuriet 1945 – att vilseleda en förberedd motståndare ................................................. 79
Tjeckoslovakien 1968 – vilseledning för en kupp ............................................................... 80
Georgien, Ukraina och bortom ............................................................................................. 82
Litteratur och källor .............................................................................................................. 82
Kapitel 10 Scenarier ................................................................................................................. 83
Inledning............................................................................................................................... 83
Beskrivning av de insatta ryska resurserna .......................................................................... 84
Scenario 1 - Kris, påverka svensk beslutsfattning................................................................ 90
Scenario 2 – ”Hybridscenario” ............................................................................................. 94
Scenario 3 – Öppet militärt angrepp mot Sverige .............................................................. 101
Fortsättning av Scenario 3 - Utdraget krig ......................................................................... 111
4
Författarpresentationer ........................................................................................................... 116
5
Inledning
Prognoser om framtiden är alltid behäftade med stora osäkerheter. Allt som kan komma att
hända går inte att förutse. Sovjetunionens upplösning eller den ekonomiska krisen 2008-2009
fanns knappast som planeringsförutsättningar i världens olika regeringskanslier. Det här
dokumentet är därför i huvudsak en analys grundad på olika trendframskrivningar där
förutsättningen är att t ex det inte sker omvälvande förändringar i Ryssland eller att t ex Nato
upphör att existera.
Boken är disponerad som ett antal analyser av hur rysk militär doktrin och olika typer av
ryska stridskrafter, mark, sjö, och luft, bedöms utvecklas under de närmaste tio- till femton
åren, följt av hur dessa kan och måste samverka vid olika typer av operationer. Avslutningsvis
appliceras slutsatserna på tre scenarier som beskriver hur ett angrepp mot Sverige skulle
kunna genomföras beroende på det strategiska målet för operationen.
Redan här bör det nämnas att kärnvapenproblematiken inte analyseras närmare. Skulle
Ryssland välja att utnyttja kärnvapen vid ett angrepp mot Sverige, och eventuellt även andra
länder, går konsekvenserna för Sverige inte att överblicka. Det blir en process helt utanför
svensk kontroll. Det innebär dock inte att svenska beslutsfattare inte bör vidta åtgärder för att
så långt möjligt skydda befolkningen mot en sådan eventualitet. Det går heller inte bortse från
att kärnvapenhot kan utnyttjas i utpressningssyfte, även om de inte används.
Boken har skrivits av ett författarkollektiv där alla författare har varit delaktiga i att utforma
samtliga kapitel. Skälet till denna modell, istället för ett antal författare som skriver om var
sitt specialområde, är gruppens övertygelse att framtida krig kommer bestå av en kombination
av en stor mängd samverkande system och åtgärder. Det har därför setts som värdefullt, och
nödvändigt, att alla författare värderat hur olika faktorer, doktriner, vapensystem,
psykologiska operationer mm, tillsammans kan interagera i ett större sammanhang.
Författarna presenteras i slutet av dokumentet.
Det är med avsikt som det inte finns en notapparat, dock finns litteraturlistor kopplat till varje
kapitel. De bedömningar som görs i boken grundar på diskussioner inom gruppen om vad som
bedöms som en sannolik utveckling grundat på egna erfarenheter, diskussioner i och utom
tjänsten och läsning av olika alster. Då olika källors trovärdighet eller den vikt de tillmäts inte
diskuteras i boken skulle en notapparat ha ringa värde. Det är författargruppens
sammanvägda tankar och åsikter som presenteras, mindre vad andra tror.
6
Vid utformningen av den ryska operationsplanen i de olika scenarierna finns vissa
underförstådda antaganden avseende svensk militär förmåga. De redovisas inte explicit (andra
delstudier har till uppgift att analysera vilka förmågor Sverige borde ha på sikt) men bygger
på antagandet att dagens inriktning för Försvarsmakten inte har förändrats radikalt. Femton år
i dessa sammanhang är en tämligen begränsad tid då viktigare materielsystem ofta har en
livslängd på trettio år, i vissa fall längre. Exempelvis förutsätts JAS-systemet och de ubåtar
som nu är beställda att vara i bruk även vid slutet av den studerade perioden. Samma
antagande har gjorts när den gäller utvecklingen i Ryssland. De moderna materielsystem som
är i bruk idag bedöms i huvudsak finnas kvar omkring 2030, dock efterhand kompletterade
med sådana system som idag är prototyper eller under utveckling.
För att belysa livslängden på några system som fortfarande är i bruk kan följande
exempel vara illustrativa. Flygplanen B 52, ett amerikanskt bombflygplan, och A 10,
ett amerikanskt attackflygplan, började produceras 1955 respektive 1976. Båda
förväntas vara i bruk åtskilliga år till. Den tyska stridsvagnen Leopard 2 började
produceras 1979 och kommer sannolikt vara ryggraden i såväl Sveriges som många
andra länders stridsvagnsbestånd intill 2030. Det svenska granatgeväret Carl-Gustav
har modellår 1948 och produceras fortfarande i vidareutvecklade versioner.
Carl-Gustav M 3 Källa: SAAB
Likaså finns det skäl att komma ihåg att ”livslängden” när det gäller taktik och operationer
oftast också är lång. Att införa ett helt nytt tänkande tar en officersgeneration eller två innan
den får fullt genomslag. Även här kan man därför anta att mycket av dagens metoder och
tänkande kommer att leva vidare inom den studerade perioden. Dock, utvecklingen kommer
inte att stå stilla. Ny teknik kommer påverka även sättet att föra krig. En viktig del av
gruppens arbete har därför varit att försöka identifiera sådana tänkbara förändringar.
De faktorer som analyseras är sådana som bedöms vara av intresse vid ett eventuellt angrepp
mot Sverige och bygger på hur arbetsgruppen tolkar Sveriges militärstrategiska och
geografiska läge. Det innebär t ex att mindre vikt har lagts vid att analysera rysk förmåga till
att avskära Natos Atlantförbindelser, genomföra mycket storskaliga markoperationer,
utkämpa ett kärnvapenkrig eller andra typer av operationer som primärt är en del i en
konfrontation med en annan stormakt. Sveriges geografiska läge utgör också en styrande
faktor vid valet av vilka olika ryska förmågor som behandlats mer detaljerat.
7
Ryssland är inte det forna Sovjetunionen. Istället för tidigare ca 290 miljoner innevånare
består befolkningen idag av ca 140 miljoner. Den industriella basen är smalare, bl a ligger
delar av den forna sovjetiska rustningsindustrin i det som idag är självständiga stater, t ex
Ukraina. Den ryska krigsmakten består idag av knappa en miljon man, jämfört med ca två och
en halv miljoner under sovjettiden. I båda fallen fanns, finns, det dock stora potentiella
reserver som efter viss förberedelsetid skulle kunna sättas på krigsfot med utnyttjande av
lagrad äldre krigsmateriel.
Sovjetunionens sammanbrott drabbade krigsmakten hårt. Materieltillförseln upphörde i stort
sett, utbildningen förföll och moralen sjönk. Den militärreform som initierades år 2008 har
dock lett till stora förbättringar i alla dessa avseenden. Efter en långsam start, helt naturligt
med de ledtider som modern materiel har och den tid det tar att på bredden återskapa förlorad
kunskap har nu (2016) reformen tagit fart. Modern materiel levereras i stor skala, ny
vapensystem har utvecklats och övningsverksamheten är kvalificerad och av stor omfattning.
När reformen genomförts, måldatum är 2020, bedöms Ryssland ha en i de flesta avseenden
modern och välövad krigsmakt. Med den tröghet som det innebär att reformera stora militära
organisationer finns det därför skäl att anta att resultatet av den pågående reformen också
kommer vara stommen i det vi ser 2030. De prototyper och utvecklingsprojekt vi ser idag
kommer då vara volymmateriel.
Sukhoi PAK-FA Källa: usairpower.net
Hur spetsen kommer att se ut om femton år är svårt, men inte omöjligt, att prognosticera. Här
finns två viktiga indikatorer, teknikutvecklingen generellt och ryskt militärt tänkande. Båda
dessa områden ägnas därför var sitt kapitel som grund för vidare bedömningar i de senare
stridskraftskapitlen.
En viktig faktor att ta hänsyn till när det gäller att analysera de hot Sverige kan behöva möta
är Sveriges strategiska läge. Ett grundläggande antagande är att vid ett eventuellt krig i vårt
närområde kommer hela Östersjöregionen utgöra ett operationsområde. Inblandade parter
kommer att genomföra sina militära operationer grundat på operativa krav och där enskilda
länders gränser kommer att vara av underordnad betydelse. Räckvidden på moderna
vapensystem gör att t ex operationer riktade mot Baltikum eller till stöd för Baltikum kommer
att beröra svenskt territorium. Det gäller såväl insatser från Nato som motåtgärder från rysk
8
sida. Det i kombination med Rysslands begränsade militära styrka, relativt Sovjetunionens,
har lett studiegruppen till slutsatsen att det primära hotet mot Sverige i första hand utgörs av
olika typer av begränsade angrepp, d v s endast ta delar av landet, med syftet att försvåra för
Nato att ingripa till Baltikums försvar.
Bilden nedan visar schematiskt Natos behov av svenskt territorium (blå pilar) vid eventuella
operationer för att försvara Baltikum och fördelarna för Ryssland med att kunna flytta fram
långräckviddiga vapensystem, bl a luftvärn, till svenskt territorium (de streckade cirklarna).
Ytterligare ett område vilket måste vägas in är norra Skandinavien. Det kommer alltid vara ett
vitalt ryskt intresse att skydda den ubåtsburna andraslagskapaciteten på Kolahalvön.
Den tidigare hotbilden, från det Kalla kriget, där målet för ett sovjetiskt angrepp kan ha varit
att tilltvinga sig en genommarsch genom Sverige, eventuellt kombinerat med att ockupera
huvuddelen av landet, bedöms inte som relevant. Det är mer än tveksamt att Ryssland
kommer ha de militära resurser som krävs för en sådan operation om man samtidigt måste
kunna möta ett hot från Nato. Likaså har Rysslands relativa styrka, såväl ekonomiskt som
militärt, gentemot Nato minskat i sådan utsträckning att ett långdraget krig knappast kan leda
till framgång. Målen måste vara begränsade och kunna nås snabbt. Dessa antaganden har legat
till grund för utformningen av scenarierna, men också för vissa bedömningar av hur de ryska
stridskrafterna kommer att utvecklas på sikt.
Vid prioriteringen av vilka vapensystem och metoder som förtjänar en djupare analys har
Sveriges militärgeografi också spelat roll. Sverige är till mycket stor del omflutet av hav. Det
9
komplicerar en angripares metoder för att sätta in större styrkor mot Sverige. En operation
mot Sverige med syfte att ta delar av svenskt territorium kommer därför behöva vara en
operation som kräver noggrann samverkan mellan olika typer av stridskrafter på marken, i
luften och till sjöss. Något som gör en sådan operation sårbar – förutsatt att vi har förmågor
med vilka vi kan ingripa i tid och med tillräcklig styrka.
Samhällsutvecklingen har också lett till att nya angreppsmetoder har fått avsevärt större
aktualitet. Nya sätt att sprida information och samhällets allt mer ökade beroende av
informationsteknik inom snart sagt alla områden gör att angrepp inom dessa områden också
måste beaktas. Möjligheterna att genom påverkansoperationer och olika typer av
cyberangrepp påverka såväl vilja och förmåga att möta ett angrepp har därför ägnats speciell
uppmärksamhet och exemplifieras i scenarierna.
10
Kapitel 1 Rysk och sovjetisk militär doktrin och reform
Historisk utveckling
Den ryska historien har sett ett antal militärreformer och doktriner. Det tsarryska imperiet kan
ses som att ha genomfört fyra militärreformer. Den första genomfördes under Ivan IV (den
förskräcklige) på 1500-talet, den andra under Peter I:s (den store) under inledningen av 1700talet. En tredje militärreform genomfördes av krigsminister Miljutin under perioden 1860-65
som ett resultat av Krim-kriget, medan en fjärde militärreform genomfördes till viss del under
perioden 1905-1912 efter det misslyckade kriget mellan Japan och Ryssland.
Efter den ryska revolutionen 1917 växte två skilda skolor fram. Leo Trotskij tillsammans med
de återstående generalerna från tsartiden ville se en reguljär armé som skulle kunna fungera
som kader i en massarmé bestående av arbetare och bönder. Kontrarevolutionärer sågs som
den mest sannolika fienden, och socialistisk kampanda skulle kompensera för en bristande
soldatutbildning. Michail Frunze och flera högre chefer från det ryska inbördeskriget, å andra
sidan, ville sätta upp en lite reguljär armé och kader med en stor territoriell folkmilis.
Eventuella motståndare utgjordes i första hand av andra nationer, och en revolutionär
entusiasm antogs inte kunna kompensera för gedigen militär utbildning. Dessutom fanns det
skillnader i hur marxist-leninismen skulle inkluderas i krigskonsten. Kliment Vorosjilov och
Semjon Budjonnyj argumenterade för att marxistiska teorier ersatt traditionell krigskonst,
medan Frunze, Trotskij och Tuchatjevskij ansåg att krigskonst var fristående från
partidialektiken.
11
Leo Trotskij förlorade den politiska maktkampen i Sovjetunionen 1924, och Frunze fick till
uppgift att formulera en ny militärreform med vidhängande militärdoktrin mellan 1924 och
1928. I tidens anda var marxist-leninismens principer och det sovjetiska kommunistpartiets
mål riktlinjer för alla delar av militärreformen, inkluderat doktrinen, och historiskt långsiktiga
dialektiska principer styrde utvecklingen. Den sovjetiska militärteorin implementerades inom
de sovjetiska stridskrafterna på i stort sett alla nivåer.
Flera tankeskolor utvecklades ur Frunzes militärreform, och för många bidrog marxistleninismens ideologi om global historisk bestämmelse till att skapa en offensiv doktrin. Detta
märktes särskilt i de visionära och teknikdeterministiska idéer som formulerades av Michail
Tuchatjevskij. Dessa idéer var i sin tur baserade på Vladimir Triandafillovs grundläggande
tankar. Tuchatjevskiv utvecklade det så kallade djupanfallet som skulle företas med
mekaniserade förband i samverkan med flyg i särskilda stötarméer. Dessa starka och allsidigt
sammansatta arméer skulle både kunna genomföra genombrottsoperationer och slå mot djupet
av motståndarens gruppering. I Tuchatjevskijs idéer ingick även planer för hur den tunga
industrin skulle kunna producera de enorma mängder av främst stridsfordon, artilleri och flyg
som skulle krävas för den nya sovjetiska krigföringen.
Kommunistpartiet fastslog också att marinflyg och ubåtar skulle utgöra marinens strategiska
komponent. Stalin inledde ett ambitiöst marint upprustningsprogram, men Sovjetunionens
militärgeografiska läge gjorde det svårt för de olika flottorna i Östersjön, Norra ishavet,
Svarta havet och Stilla havet att samverka. Något som blev tydligt inte minst under det Stora
fosterländska kriget (1941-45)1.
Stalins utrensningar 1937-38 drabbade officerskåren hårt. Stora delar av officerskåren
avrättades eller fängslades på obestämd tid. Bland offren märktes även Tuchatjevskij.
Kompetensbortfallet bidrog till den sovjetiska arméns undermåliga insatser under det Finska
vinterkriget (1939-1940) samt under den katastrofala inledningen av det Stora fosterländska
kriget (1941-1945). Sovjetunionen hade emellertid redan då inlett ett enormt
reorganisationsarbete för att återinföra och modifiera de principer som införts under det sena
1920- och 1930-talen. Efterhand skapades, under pågående krig, förmågan att effektivt
uppträda med divisionsförband, arméer och armégrupper (fronter i rysk terminologi).
Processen tog dock tid, år, och under tiden led man utomordentligt stora förluster.
Under 1944 genomför den sovjetiska armén Operation Bagration eller den Vitryska
operationen, en sommaroffensiv mellan den 22 juni och den 29 augusti som kombinerar
många operationer över ett enormt geografiskt område och som såg sovjetiska tätförband nå
ända fram till Warszawas utkanter. Den sovjetiska offensiven fortsatte så småningom ända till
Berlin, och en synnerligen framgångsrik offensiv besegrade även de japanska styrkorna i
Manchuriet under augusti 1945. Det är här skäl att påpeka vikten av vilseledning som en del
Andra världskrigets strider på Őstfronten benämns Stora fosterländska kriget i rysk
historieskrivning.
1
12
av planeringen på alla nivåer under det Stora fosterländska kriget (se kapitel 9, Vilseledning).
En komponent som i dåtidens Sovjet, och i dagens Ryssland, intar en avsevärt mer
framskjuten plats än i västerländskt militärt tänkande.
I augusti 1949 sprängde Sovjetunionen sin första atombomb, och när de sovjetiska
kärnvapenprogrammen mognade under 1950 talet infördes Chrustjovs militärreform (19591964). Planeringen utgick från att en konflikt i Europa skulle inledas med ett massivt
kärnvapenangrepp, och därefter skulle mekaniserade- och stridsvagnsförband framrycka på
stor bredd för att slutligen besegra en redan slagen motståndare. Överraskning och
vilseledning spelade mindre roll. Doktrinen anpassades till ett kärnvapenkrig, och så även de
ryska stridskrafterna. Dessutom grundades de Strategiska robottrupperna 1960. Den sovjetiska
marinen expanderade också under amiral Sergej Gorsjkov, som tillträdde 1956, till att bli en
strategisk och oceangående flotta med atomubåtar och robotbeväpnade fartyg.
Under slutet av 1960-talet uppnåddes kärnvapenparitet mellan Sovjetunionen och USA. Det
tidiga 1970-talets avspänning mellan supermakterna och SALT-avtalet2 ledde så småningom
till att konventionell krigföring ånyo började bli relevant i sovjetisk doktrin. Möjligheten att
sätta in kärnvapen fanns naturligtvis kvar, men den gavs en lägre prioritet. Detta ledde till att
Sovjetunionen förbättrade markstridskrafternas förmåga till strid på både taktiskt och operativ
nivå, bland annat genom införandet av operativa manövergrupper, som likt 1930-talets
stötarméer skulle bryta igenom en motståndares försvarsgrupperingar, nedkämpa operativa
reserver och besätta mål i motståndarens bakre områden, vilket skulle eliminera
motståndarens handlingsmöjligheter och få försvarssystemet att bryta samman. Dessutom
gjordes experiment med att ombilda regementen och divisioner till brigader och kårer för att
öka markstridskrafternas flexibilitet. Efter Berlinmurens fall 1989 upplöstes Warszawapakten
och så småningom även Sovjetunionen. De före detta Warzawapaktsländerna valde dessutom
att gå med i Nato, vilket drastiskt förändrade det nya Rysslands militärstrategiska läge.
Utvecklingen efter Sovjetunionens upplösning
Den ryska militärdoktrinen anpassades och utvecklades till det nya läget i och med 1992 års
doktrinutkast, 1993 års doktrin samt doktrinen år 2000. Det är värt att nämna att betydelsen av
kärnvapen nu framhölls främst som en avskräckande faktor. Den militärreform som
genomfördes av Boris Jeltsin syftade till att skapa en överensstämmelse mellan Rysslands
ekonomiska potential och dess väpnade styrkor, främst genom mindre numerär och högre
kvalitet.
2010 års militärdoktrin definierades som defensiv. Den pekar dock ut elva områden som ses
som hot, bland annat om Nato expanderar sin infrastruktur i anslutning till Ryssland eller om
främmande trupp grupperas gränsnära till Ryssland. Vidare anger doktrinen att landets
kärnvapen skall moderniseras.
Strategic Arms Limitation Talk, som begränsade antalet kärnvapen som supermakterna
förfoga över.
2
13
Det inte helt lyckosamma kriget mot Georgien 2008 gav många lärdomar, bland annat med
alltmer komplexa övningar som ett av resultaten. 2013 genomfördes totalförsvarsövningen
Zapad 2013, en övning med femsiffrigt antal deltagare som inkluderade landstigningar,
luftlandsättningar och en stor bredd av övrig militär verksamhet i ett område mellan Arktis
och Voronezj. Övningsscenariot var med stor sannolikhet ett angrepp på Baltikum och Polen.
I februari 2013 publicerade den ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov en artikel där han
pekade på ett antal faktorer som skulle påverka framtida krigföring. Innehållet i artikeln kallas
ibland för ”Gerasimovdoktrinen”, det är dock att övertolka artikelns betydelse. Den är snarare
en inventering av olika faktorer som han anser kan komma att prägla framtida krigföring. Han
pekar på att skillnaderna mellan fred och krig har blivit otydligare.
Enligt Gerasimov kräver kombinationen av den otydliga gränsen mellan krig och fred samt
icke-linjär krigföring ”integrerad användning av militär styrka med politisk styrka,
information och andra icke-militära medel”. Detta skall kompletteras med indirekta och
asymmetriska angreppsvinklar möjliggjorda av specialförband, irreguljära styrkor samt
privata militära företag. Dessa angreppsvinklar skall möjliggöra döljandet av ett angrepp
framför allt om det kombineras med utnyttjandet av ”befolkningens potentiella förmåga till
protester” samt ”externt finansierade och ledda politiska och sociala rörelser”. Icke-linjära
angrepp skall genomföras över hela motståndarens territorium mot alla typer av fientliga
objekt och enheter.
En konflikt skall utkämpas i alla domäner, från den fysiska till den virtuella, och till lands, till
sjöss, i luften samt i rymden.
En central begrepp är så kallad reflexiv kontroll, d v s man vidtar åtgärder som i sin tur leder
till åtgärder hos motståndaren vilka du kan utnyttja, eller med andra ord lura motståndaren till
att vidta åtgärder som gynnar dig. Syftet kan självfallet också vara att få motståndaren att inte
vidta åtgärder. En utebliven åtgärd kan i någon bemärkelse också ses som en åtgärd, eller
snarare ett beslut att inte göra något. I kapitel 8 ”Okonventionella komponenter” finns ett
fördjupat resonemang om reflexiv kontroll.
Dessa koncept har prövats med tämligen stor framgång i Ukraina. Konsekvenserna för ett
öppet och demokratiskt samhälle som Sverige om vi utsattes för ett fullskaligt icke-linjärt
angrepp enligt Gerasimovs tankar är svåra att bedöma. Förutsättningarna i Sverige kan inte
jämställas med de som fanns i Ukraina. Dock finns det tunga skäl att se till varianter på denna
typ av angrepp. Att vår handlingsfrihet och beslutsförmåga skulle kunna påverkas redan innan
ett militärt angrepp verkställdes framgår också med stor tydlighet i Kapitel 8
”Okonventionella komponenter” där olika medel för påverkansoperationer beskrivs närmare.
Även om Gerasimovs tankar äger stor aktualitet så är det viktigt att notera att Ryssland har en
officiell, och avsevärt mer detaljerad militärdoktrin från december 2014. Mycket av vad
Gerasimov pekar på i sin tidningsartikel återkommer i den officiella doktrinen men insatta i
ett större sammanhang. Det finns därför skäl att varna för ett alltför okritiskt anammande av
14
begreppet ”Gerasimovdoktrinen”. Snarare bör den officiella doktrinen läggas till grund för
analyser av tänkbar rysk militär utveckling. Där framgår bland annat när det gäller hotbilden:
-
Att Nato, därmed i förlängningen USA, är Rysslands huvudmotståndare,
Att politiska omvälvningar i grannländer kan utgöra att hot som kan behöva mötas
med militära medel,
Att en förstärkning av Nato:s förmågor, t ex utplacering av antimissilsystem, är ett hot
Att informationsoperationer (i mycket vid bemärkelse) mot Ryssland måste kunna
mötas,
Att Ryssland måste kunna agera utanför sina gränser för att bekämpa terrorism och för
att kunna skydda ryska medborgare.
Bland de medel och metoder som pekas ut för att möta hoten framhävs bl a att påverka
politiska och andra organisationer i motståndarlandet, informations- och cyberoperationer,
precisionsvapen, elektronisk krigföring, obemannade system av olika slag och specialstyrkor.
För att utnyttja resultaten av olika typer av okonventionella angrepp krävs dock en omfattande
militärförmåga.
En aspekt som görs mycket tydlig i doktrindokumentet är att en motståndare ska bekämpas i
alla dimensioner samtidigt: på marken, i luften, till sjöss och i rymden. Krigföringen kommer
att vara ickelinjär.
Kärnvapen har en central roll i doktrinen och ses som ett medel som kan användas på flera
konfliktnivåer.
I doktrinen pekas också på behovet att kunna mobilisera resurser av olika slag, civila såväl
som militära i händelse av en större konflikt. Där pekas att antal civila områden som t ex
försörjning, transporter mm. Doktrinen är otydligare vad avser det konkreta innehållet i den
militära mobilisering som nämns. Det är dock inte osannolikt att den militära organisationen
ska kunna tillväxa kraftigt vid en mobilisering. De beredskaps- och mobiliseringskontroller
som genomfördes i mitten på juni 2016 pekar i den riktningen.
En faktor som lyfts fram i doktrinen är vikten av historisk, moralisk och patriotisk fostran som
en viktig komponent för försvaret av Ryssland. En något udda komponent i en militär doktrin
då den pekar på något som i de flesta länder ligger klart utanför den militära domänen, i den
mån det överhuvudtaget är en stats uppgift – att påverka befolkningens sätt att tänka.
15
Litteratur och källor
Jonathan R. Adelman. The Evolution of Soviet Military Doctrine, 1945-84. Air University
Review, March-April 1985
Center for European Policy Analysis. Russia’s New Doctrine: How the Kreml Learned to
Fight Tomorrow’s Wars. < cepa.org/content/russia%E2%80%99s-new-doctrine-how-kremlinhas-learned-fight-tomorrow%E2%80%99s-war-today
The Embassy of the Russian Federation to the United Kingdom of Great Britain and Northern
Ireland. The Military Doctrine of the Russian Federation, December 25, 2014
<rusemb.org.uk/press/2029>
Willard C. Frank, Jr. and Philip S. Gilette (ed). Soviet Military Doctrine From Lenin to
Gorbachev, 1915-1991. New York: Praeger 1992
Mark Galeotti. The Gerasimov Doctrine and Russian ‘Non-Linear War’.<
inmoscowsshadows.wordpress.com/2014/07/06/the-gerasimov-doctrine-and-russian-nonlinear-war/>
Margarete Klein. Russia’s New Military Doctrine. NATO, The United States and the “Color
Revolutions. Berlin: Stiftung Wissenschaft und Politik, 2015
Lars Ulfving. Rysk krigskonst. Een introduktion till den ryska militärvetenskapen sedd i ett
militärteoretiskt, empiriskt och historiskt perspektiv. Stockholm: Foersvarshögskolan, 2005
Liudas Zdanavičius and Matthew Czekaj (ed.). Russia’s Zapad 2013 Military Exercise.
Lessons for Baltic Regional Security.Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2015.
https://www.scribd.com/doc/251695098/Russia-s-2014-Military-Doctrine
16
Kapitel 2 Generell teknikutveckling
Inledning
Hur påverkar den tekniska utvecklingen krigens förande i det 21:a århundradet? Att
prognostisera teknisk utveckling i ett framtida perspektiv är vanskligt. Det var t.ex. inte många
som i början på åttio-talet insåg att en s.k. smartphone några decennier senare skulle vara var
människas egendom. Å andra sidan är några decennier en inte allt för lång tid då det gäller
kvalificerad försvarsmateriel. Mycket av den moderna försvarsmateriel som införs idag
kommer fortfarande att vara i bruk om 20-30 år. Exempelvis kan vi anta att den nya materiel
som förevisades i samband med segerparaden på röda torget i Moskva 2015, t.ex. den nya
vapenplattformen ”Armata”3, kommer att utgöra kärnan i de Ryska förbanden för lång tid
framåt.
I detta kapitel beskrivs främst vissa teknikområden som bedöms var av stor betydelse för
bedömningen av den ryska krigsmaktens utveckling. Mer specifika tillämpningar i form av
existerande och framtida vapensystem redovisas i de olika stridskraftskapitlen; mark, sjö och
luft.
3
Armataplattformen är tänkt att fungera som bas för stridsvagnar, artilleri, luftvärn och som ingenjörsfordon
17
Genom historien har vi upplevt teknologier som signifikant ändrat förutsättningarna för krigens
förande benämns ofta som disruptiv. Exempel på detta är är kulsprutan, stridsvagnen och
atomvapnen. I framtiden kan vi förutse sådana tekniska genombrott inom flera
teknologiområden, t.ex:
•
•
•
•
Nanoteknologi4, som bland annat kan leda till utvecklingen av stridsdelar med 10 gånger
starkare effekt än dagens sprängämnen.
Adaptiv signaturanpassning, där sensorer scannar bakgrunden som imiteras och
projiceras på det som ska skyddas. Därigenom anpassas skyddsföremålets signatur
kontinuerligt till bakgrunden och chanserna till dolt uppträdande och överlevnad ökar.
Kinodynamisk rörelseplanering, som handlar om den algoritm som gör att robotar kan
manövrera mot ett mål samtidigt som den indikerar, och undviker, hinder och hot.
Duellen mellan luftvärnsrobotar och kraftigt manövrerande missiler eller UAV:er
kommer innebära nya svåra utmaningar för luftvärnet.
Amorf struktur5 i metalliskt glas som ger ett material som är tätare och därför starkare
än vanlig metall och lika hållfast som keramer och segare än plast. Tekniken skulle
bland annat kunna användas till att producera bättre projektiler och effektivare pansar.
Gemensamt för ovanstående exempel är att det är mycket osäkert när de kan realiseras i form
av produkter för militärt bruk. Osäkerheten ligger främst i att det förutom innovativ teknologi
också krävs både en politisk vilja och en förmåga -inklusive tillräcklig ekonomi- för att skapa
relevanta och effektiva militära materielsystem som påverkar krigens förande. Förutom
teknikens möjligheter måste alltså även viljan och förmågan prognostiseras.
I myten om Ryssland och landets militära kapacitet ingår att kvantitet alltid spelat en större roll
än teknisk prestanda. Men för ryssarna har alltid teknologin varit drivande, även om man som
följd av 1990-talets ekonomiska åtstramningar minskade sin försvarsrelaterade forskning och
utveckling till ett minimum. Ryssland har bedömningsvis hamnat efter väst (läs USA) särskilt
vad avser lednings- underrättelse- och lägesuppfattningssystem samt precisionsvapen. Stora
ansträngningar görs nu för att minska detta förmågegap genom ett omfattande militärt
moderniseringsprogram. Hela 10 % av Försvarsministeriets materielbudget i perioden 20112020 är avdelad för forskning och utveckling, vilket motsvarar ungefär 285 miljarder SEK.
Den Ryska målsättningen är att minst 70 % av försvarsmaterielen skall vara modern i början av
2020-talet. Många av de system vi ser idag kommer fortfarande att användas, t ex de idag
moderna fordons- och vapensystemen. Strategisk avskräckning samt taktiska kärnvapen
kommer med stor sannolikhet fortsatt att spela en viktig roll. Men dagens system kommer
troligtvis att vara kompletterade med nya och/eller utvecklade system inom flera
teknikområden, områden med säkrare prognos än de tidigare omnämnda disruptiva, t.ex.
Med nanoteknik menas teknik eller tekniska detaljer som är 1 – 100 nanometer i storlek. Nanoteknik är en teknologi som definieras som att
arbeta med, och/eller framställa saker på, atomstorlek. Nanoteknik handlar om att utforska och använda atomer och molekyler för att designa
nya material, komponenter eller system som har förbättrade eller nya egenskaper.
5
Amorf struktur är ett kemiskt begrepp som används för att beskriva ämnen som saknar en ordnad position hos ämnets atomer.
Karakteristiskt för amorfa ämnen är att de saknar en bestämd smältpunkt.
4
18





informations- och kommunikationsteknologi,
system för fjärrbekämpning,
rymdbaserade system,
obemannade system samt
cyber.
I detta kapitel utvecklas de fyra förstnämnda områdena. Cyber behandlas i kapitel 7.
Informations- och kommunikationsteknologi
Metoder för att behandla, överföra och presentera information, i t.ex. datorer och smarta
telefoner, utvecklas i snabb takt. Datakommunikationsområdets starka utveckling, inte minst
inom mobiltelefoni och internet, gör att informations- och kommunikationsteknik används för
allt mer komplexa produkter och tjänster, inte minst i militära sammanhang.
En av många utmaningar är att erhålla tillräcklig överföringskapacitet och att hantera stora
datamängder i den takt som informationsmängden ökar. En annan utmaning är att kunna sortera
ut och presentera den för tillfället relevanta informationen. En tredje utmaning är det faktum
att samtidigt som utvecklingen inom området bidrar till snabb förmågetillväxt inom många
områden ökar också sårbarheten. Informations- och kommunikationstekniken är t.ex.
huvudsaklig måltavla för cyberattacker.
Verktyg att analysera stora datamängder utvecklas kontinuerligt, eftersom det handlar om
digitalt lagrad information av sådan storlek (terabyte och petabyte) att det inte går att bearbeta
den med traditionella databasmetoder. De utvecklade metoderna innefattar tekniker för very
large databases (VLDB), datalager (data warehouse) och informationsutvinning (data mining).
Vid sidan om analysverktygen utvecklas också mer automatiserade metoder att fusionera,
sammanställa och presentera information. Utvecklingen leder också mot det som brukar
benämnas som artificiell intelligens, vilket bland annat handlar om automatiserade förmågor
att känna igen mönster, hantera information samt planera och sätta upp mål. Redan idag sköter
smarta datorer transaktioner på den globala börsmarknaden och vi kan hitta militära
tillämpningar av början till artificiell intelligens t.ex. i beväpnade obemannade flygande
farkoster.
Utvecklingen inom informations- och kommunikationstekniken leder till ökad snabbhet som
medger ett högre tempo i beslutsfattandet. En utvecklad informations- och
kommunikationsteknik utgör också basen för strid med system i samverkan, vilket i sin tur
medger avsevärt ökade räckvidder och snabbare beslutscykler vid identifiering, målföljning och
bekämpning i realtid.
Ryssland har under de senaste åren satsat betydligt på att utveckla innovationsmiljön och
förbättra teknologiföretagens verksamhetsförutsättningar, bland annat inom informations- och
kommunikationsteknologiområdet vilket är ett av Rysslands prioriterade och statligt
understödda teknologiområden. Intill 2020 bedöms upp till 10 miljarder Euro ha satsats genom
statlig och privat finansiering.
19
System för fjärrbekämpning
Fjärrbekämpning handlar om förmågan att bekämpa mål på stora avstånd och med hög
precision. Fjärrstridsmedel i form av kryssningsrobotar och ballistiska missiler är
teknikområden under snabb utveckling och kommer redan inom en tämligen nära framtid utgöra
”volymsystem” som kommer användas i stor omfattning.
Ballistiska missiler är i princip raketer som skjuter upp en verkansdel som sedan följer en
ballistisk kastbana mot målet. Verkansdelen kan vara konventionell eller nukleär. Räckvidden
för de största interkontinentala ballistiska missilerna kan vara så lång som över 550 mil. De
största missilerna avfyras från markgrupperade silos, medan mindre varianter kan avfyras från
mobila ramper såsom markfordon, fartyg eller ubåtar. De ballistiska missilerna kan inte styras
i banan, men verkansdelen kan vara försedd med målsökare för slutfasstyrning.
Den mest moderna ballistiska missilen i Ryssland är Iskander-systemet (SS-26 STONE). Till
skillnad från äldre missiler som förlitar sig på kemiska eller nukleära stridsspetsar för att kunna
bekämpa mål på grund av sin brist på precision, så har systemet tillräcklig precision för nå
avsevärd verkan med olika former av konventionella stridsspetsar. Senaste versionen av
målsökare ger en träffsannolikhet inom 10 meter. Roboten kan förutom kärnladdningar bära
spräng-, kluster-, termobariska6- eller EMP7-stridsspetsar. Räckvidden anges av Ryssland till
maximalt 500 km, en längre räckvidd skulle bryta mot INF-avtalet (Intermediate-Range
Nuclear Forces Treaty). Västliga bedömare pekar dock på möjligheten att förlänga räckvidden
till ca 700 km genom ytterst enkla modifieringar.
En kryssningsrobot har någon form av inbyggt navigeringssystem. Måldata kan uppdateras
under flygtiden vilket förutsätter ett fungerande kommunikationssystem. Moderna robotar
använder tröghetsnavigering och satellitnavigering, ofta i kombination.
Det nya ryska ytfartygsbaserade kryssningsrobotsystemet SS-N-27 har en räckvidd på ca 250
mil och kryssningsrobotversionen av Iskandersystemet, Iskander-K, når ca 200 mil. Ett fordon
kan bära fyra till sex kryssningsrobotar.
Ut luftförsvarssynvinkel är kryssningsrobotar att betrakta som små lågt flygande flygplan med
måttlig hastighet som i princip kan bekämpas på samma sätt som andra flyghot. En ballistisk
missil och dess verkansdelar har däremot helt andra banprofiler, bantider och hastigheter.
Bantiden för en missil som avfyras på 60 mils avstånd är ca 6 minuter och nedslagshastigheten
kan överstiga 2 km/sekund. Detta faktum ställer mycket stora krav på förvarning och
luftförsvarssystemets prestanda.
Precisionen hos ballistiska missiler kommer i den studerade tidshorisonten sannolikt att öka
genom mer avancerad teknik för slutfasstyrning. Detta i sin tur kommer innebära att de får en
6
En termobarisk laddning fördelar bränsle som en aerosol i luften vilket antänds och reagerar med luftens syre.
Elektromagnetisk puls, EMP, mycket kortvarig, bredbandig och energirik elektromagnetisk puls som skadar elektronik genom de höga
elektriska spänningar som pulsen inducerar, men är ofarlig för levande varelser.
7
20
större operativ betydelse, även små mål som t ex enskilda byggnader kommer då kunna
bekämpas.
Vad gäller kryssningsrobotar går utvecklingen mot miniatyrisering av elektronik, förbättrade
satellitbaserade navigationssystem, signaturreducering och förbättrad motorteknik. Tekniken
kommer sannolikt bli billigare än idag vilket medför att kryssningsrobotar istället för att vara
ett exklusivt vapen som sätts in i undantagsfall mot särskilt högvärdiga mål kan blir något av
ett mängdvapen.
Rymdbaserade system
Satelliter används inom många områden och för flera syften – civila och militära. Den
geostationära satelliten är placerad i en omloppsbana på ca 36 000 km höjd rakt över ekvatorn
så att den följer jordrotationen och därmed ständigt befinner sig över en viss plats på jordytan
vilket är fördelaktigt för de flesta kommunikationssatelliter därför att antennen vid jordstationen
kan vara fast inriktad. Den polära satellit går i en polär bana från ca 160 km höjd upp till ca
1000 km höjd som passerar de båda polerna med en typisk omloppstid på 90-100 minuter.
Denna bana används t ex av spaningssatelliter.
I dag snurrar över 1000 operativa satelliter i en omloppsbana runt jorden. Den 31 augusti 2013
var antalet 1084 stycken varav 110 stycken tillhörde Ryssland.
Den främsta militära användningen av satelliter är för egen radio och datakommunikation, för
övervakning och avlyssning av motståndarens kommunikationer (mobiltelefoner, radio och
radar), för positionering (t ex GPS) och för optisk spaning genom satelliter med bildalstrande
optiska sensorer (upplösningen idag bättre än 1 meter) och/eller radarspaning med
radarsensorer (SAR8), där upplösningen är mellan 2-3 meter.
Ryssland är idag den enda nation som jämte USA disponerar och opererar militära satelliter i
samtliga discipliner, d.v.s. spaning (optisk såväl som radarspaning), missilvarning och för
militär kommunikation. I Ryssland har Luft- och rymdförsvarstrupperna (Vojska vozdusjnokosmitjeskoj oborony) uppgiften att, vid sidan om att upptäcka och avvärja robotattacker, skjuta
upp och styra kommersiella och militära satelliter. En ny ledningsstab för rymd- och
luftförsvarstrupperna inrättas 2016, troligtvis för att ta igen eftersläpning relativt väst vad avser
de rymdburna lednings- underrättelse och informationssystemen.
Då det gäller anti-satellitvapen ansågs tidigare endast USA och Kina disponera satelliter med
kapacitet att förstöra motståndarens satelliter, men i december 2013 skickade Ryssland upp
bärraketen Briz-KM med fyra satelliter ombord varav en verkade vara en inspektionssatellit
som konstruerats för att leta upp "fientliga" rymdfarkoster och bekämpa dem.
Satellitsystemets främsta begränsningar idag är att det är fortfarande är dyrt (en avancerad
satellit kan kosta upp till 5 miljarder svenska kronor inklusive uppskjutningskostnader trots att
den bara ”lever” i tre-fem år) och att det tar idag lång tid att få upp en satellit efter det att behov
8
Synthetic Aperture Radar (SAR), en typ av radar där ett flertal radarbilder sammanställs för att producera en radarbild med högre
upplösning än vad som kan åstadkommas med en konventionell radar.
21
är identifierat - flera år av planering kan krävas. En nackdel med polära, icke-stationära
spaningssatelliter är att de regelbundet försvinner under horisonten varvid man tappar
kommunikationen. Vidare passerar en satellit i de polära banorna varje punkt på jorden endast
två gånger/dygn, varav bara en gång i dagsljus. Informationen får istället lagras och satelliten
tömmas på insamlade data under den korta tid den är synlig ovanför horisonten. Det är således
svårt att få kontinuerlig ögonblicksinformation om det som avspanas, och det finns därför risk
för att efterfrågad information inte når mottagaren i tid.
Inom satellitområdet handlar utvecklingstrenderna främst om att;




minska tiden till att efter beslut få upp en satellit,
minska tiden mellan att ett behov av information uppstår tills informationen når soldaten
på fältet,
förbättra kvaliteten på informationen och
minskade kostnader.
Inom den studerade tidshorisonten bedöms att en satellit kan placeras i sin bana snabbare än
idag efter det att ett behov har identifierats. Detta kan åstadkommas bl a genom att satelliterna
minskar i storlek och därigenom kan stora tunga bärraketer kunnat ersättas av mindre och
lättare, vilket i sin tur möjliggör alternativa lösningar för uppskjutning, t.ex. raketer med
satelliter som skjuts ut från flygplan.
Vi kan därför, till skillnad mot idag, räkna med kontinuerlig ögonblicksinformation från
samverkande satelliter som kontinuerligt kommunicerar, t.ex. genom optiska länkar, och
avlöser varandra så att åtminstone någon av de satelliter som ingår i systemet ligger ovanför
horisonten.
Vi kan också förutse utvecklade sensorer med högre upplösningen, bättre än decimetrar, genom
att t.ex. sätta fler pixlar på sensorn och genom linser som använder andra material än glas.
Standardisering, ”plug and play-teknik” och miniatyrisering innebär att satellittekniken
efterhand blir billigare.
Då det gäller satelliter som bärare av vapen som kan verka mot mål på jordytan kan tekniken
vara tillgänglig i den studerade tidshorisonten. Ett exempel kan vara satelliter som bär
elektromagnetiska vapen som skjuter ned mot jorden och förstör elektronik genom
elektromagnetiska pulser, ett annat exempel är laservapen. Ett tredje exempel är det koncept
som presenterades av Pentagon redan 2003, ”Rods from God”. Konceptet går ut på att en satellit
bär ett magasin med telefonstolpestora cylindrar av wolframkarbid vilka kan slungas mot
jordytan med en hastighet av 11 000 m/s, vilket motsvarar en kinetisk energi om 120 ton TNT
när målet träffas. Med 6 – 8 satelliter som samverkar i samma omloppsbana skulle vilket mål
som helst på jordytan kunna bekämpas inom 12-15 minuter efter beslut om insats.
Trots att tekniken sannolikhet kommer att vara tillgänglig är bedömningen att det inte kommer
att finnas rymdbaserade vapen mot mål på jordytan operativa inom den studerade
22
tidshorisonten, främst då de politiska aspekterna av ”en kapprustning i rymden” troligen
fortfarande är starkt återhållande. Detta kan dock inte tas för givet.
Obemannade system
Obemannade farkoster för militära ändamål används både i luften (UAS9), på marken (UGV10)
samt på respektive under vattenytan (ASV11 respektive AUV12).
Generellt används obemannade farkoster för att låta människor slippa farliga, tråkiga eller
”smutsiga” uppgifter. Exempel på användningsområden är röjning av minor, oexploderad
ammunition och IED13, övervakning och spaning, telekrig och störsändning, transporter samt
för vapeninsats. Användningen av militära obemannade farkoster har i hög grad ökat de senaste
tio åren och särskilt tydlig har utvecklingen varit inom området obemannade flygfarkoster.
De obemannade farkosterna kan indelas efter graden av autonomi14. Den helt autonoma
farkosten kan utföra ett på förhand definierat uppdrag helt på egen hand och ”fattar beslut” utan
påverkan av operatör under uppdragets genomförande. Den semiautonoma farkosten kan/måste
uppdateras under uppdraget medan den teleopererade farkosten förflyttar sig enligt
förprogrammerade regler till brytpunkter och överbringar information till en operatör som i sin
tur fattar beslut om hur farkosten ska uppträda. Den lägsta graden av autonomitet är den
fjärrstyrda farkosten (jmf radiostyrt modellflygplan). Oberoende av graden av autonomitet
krävs en kommunikationslänk till den obemannade farkosten för att t.ex. få information om
position och status, kunna ge nya instruktioner eller få tillgång till sensorinformation.
UAS:er finns i flera olika storleks- och prestandaklasser, från den minsta på stridsteknisk nivå
till stora med mycket lång räckvidd och flygtid på strategisk nivå. Ett exempel på den senare är
RQ-4 (Global Hawk) som har en startvikt på 11 ton och en spännvidd jämförbar med
trafikflygplanet Boeing 737. RQ-4 kan operera från ca 20 000 m höjd, upp till två dygn och har
en maximal räckvidd på ca 23 000 km och kan avspana en yta av 100 000 km2 per dygn. Flera
operatörer och bildtolkar måste ofta gå i skift för att genomföra ett enda uppdrag. Till detta
tillkommer baspersonal för att styra dem vid start och landning och underhåll. UAS av denna
klass kräver hårdgjord ”riktig” flygbana.
UAS av microklass (t ex ”Black Widow”) väger däremot några kilon, kan operera från ca 250
m höjd upp till 30 min per pass och har en maximal räckvidd på upp till 2 km. Ett sådant system
kan opereras av en enskild soldat.
En UAS relativt låga fart gör den sårbar för motverkan från luftvärn och jaktflyg, och det krävs
luftherravälde för att operera en större UAS med tillräcklig grad av säkerhet.
Unmanned Aerial System, även kallad “drönare” (på eng ”drone”). Jmf insektsvärldens drönarbi – en varelse som agerar viljelöst på någon
annans uppdrag.
10
Unmanned Ground Vehicle
11
Autonomous Surface Vehicle
12
Autonomous Underwater Vehicle
13
Improved Explosive Device
14
Definierade av National Institute of Standards and Technology, NIST
9
23
Sambandssystemet är för dagens UAS en svag länk. Mycket stora mängder data ska förmedlas,
t ex för styrning av farkosten, kontroll av status och position samt, inte minst, överföra
sensorinformation. För de kvalificerade UAS-systemen krävs satellitlänkar med stor bandbredd
för att möjliggöra stor informationsmängd över långa avstånd.
Ryssland disponerade tidigt ett antal UAS:er, men med moderna mått så var de stora, klumpiga
och ”dumma”. Efter Georgien-kriget år 2008 insåg både den politiska och militära ledningen i
Ryssland att man behövde förbättra förmågan till informationsinhämtning genom sensorer på
obemannade farkoster. Under aktiviteterna i östra Ukraina har kunnat konstateras att Rysslands
väpnade styrkor i stor omfattning använde UAS för informationsinhämtning.
I Ryssland planeras för närvarande en omfattande forskningssatsning för att få fram ”hundratals
nya drönare” för både spanings- och attackuppdrag. Det handlar bland annat om utveckling av
hållfasta kompositmaterial, effektiva motorer och störningsskyddade navigationssystem.
Programmet omfattar finansiering av forskning och utveckling, inköp, underhåll, teknik för
serieproduktion och testanläggningar för system som skall vara operativa runt 2025. Det är dock
tveksamt om satsningen omfattar mycket kvalificerade UAS för strategiska uppgifter, då
utvecklingen inom satellitområdet troligtvis ger möjlighet att erhålla önskvärd förmåga på ett i
många stycken bättre och kanske billigare sätt.
UAS-teknikens stora styrka ligger främst på den taktiska och stridstekniska nivån, d.v.s.
förmågan att med relativt små och billiga system möjliggöra för chefen på marken (eller till
sjöss) att inhämta underrättelser och målkoordinater. Inom markstridskrafterna är trenden att
föra ner UAS-tekniken till så låg organisatorisk nivå som möjligt - enskilt stridsfordon eller
enskild soldat.
Markbundna UGV:er används i dagsläget främst på stridsteknisk nivå, och då för röjning av
minor, oexploderad ammunition och IED samt i viss mån spaning. Obemannade
undervattensfarkoster, AUV, används främst för att avspana havsbotten t ex för att hitta minor.
Med hjälp av Syntetisk apertursonar, farkostens fart och kraftfulla datorer kan en modern AUV
simulera en flera meter lång antenn. När farkosten rör sig med 4 knops fart 20–25 meter över
botten ger systemet en 400 meter bred bild där varje pixel motsvarar 5 centimeter av botten.
För UGV:er liksom för AUV:er är idag en klart begränsande faktor energiförsörjningen, vilket
begränsar farkostens aktionstid och aktionssträcka. Även kommunikationen mellan operatör
och farkost är en begränsande systemfunktion, inte minst då både UGV och AUV grad av
autonomitet ofta är låg. Operatörer krävs i mer komplexa situationer, vilket i viss mån utgör ett
hinder vid snabba förlopp.
Inom området obemannade system handlar utvecklingstrenderna främst om att;




integrera fler funktioner och öka nyttolasten,
öka uthållighet och räckvidder,
förenkla hanterandet och öka autonomiteten samt
minska kostnader för systemen samt utveckla nya, effektivare sensorer.
24
Utvecklingen bedöms gå mot att med hjälp av standardisering och miniatyrisering kunna
integrera flera funktioner i en obemannad farkost, kunna bära mer nyttolast samt att tillverka
billigare system. Energiåtgången bedöms också komma minska och uthållighet och räckvidd
bedöms öka.
Genom nya sensorteknologier, inte minst vad gäller s.k. laserradarteknologi, kommer förmågan
vad gäller att kunna hitta, identifiera, positionera och spåra fordon, personer och
smyganpassade mål ha förbättrats. Sensorsystemen kommer att kunna samarbeta och dela data
och information i realtid mellan olika obemannade system. Med hjälp av effektiva digitala
datalänkar kan systemen i realtid kunna nå tillbaka till nationella bibliotek för stöd av
måligenkänning, målklassificering och identifiering vilket ger möjlighet till att spåra enskilda
individer och identifiera dessa med automatiska målidentifieringsalgoritmer.
Trenden går också mot att göra det lättare att använda framför allt UAS:er. Bl a drivs
forskningsprojekt som syftar till att göra det möjligt för en operatör att styra flera UAS samtidigt
samt att fler och bättre autonoma funktioner används, vilket kommer att minska operatörens
arbetsbelastning, öka tillförlitligheten och hastigheten på uppdragen, minska krav på bandbredd
alternativt tillåta bättre prestanda med samma bandbredd.
Inom några decennier bedöms UAS:er fått ökad förmåga att även operera i ett luftrum utan
luftherravälde genom ökad förmåga till automatisk undanmanöver och genom integration av
andra typer av automatinitierade motmedel. Det är inte osannolikt att utvecklingen också går
mot mycket små UAS med vingspann på mellan 100 och 150 mm som kan uppträda i svärmar
och upprätta kommunikations- och sensornätverk. Ett tänkbart användningsområde skulle
kunna vara vid strid i urban miljö och byggnader.
En stor del av spanings- och övervakningsuppdrag, samt även många attackuppdrag, kommer
sannolikt att genomföras av obemannade flygande system på morgondagens slagfält.
Attackuppdrag bedöms däremot fortfarande komma kräva ”man-in-the-loop”, och den
obemannade farkosten kommer sannolikt inte tillåtas att autonomt och självständigt fatta beslut
om bekämpning.
Vad avser markbundna UGV och obemannade undervattensfarkoster AUV har utvecklingen av
nya batterier och energiförsörjningssystem drivits av den civila marknaden. Det har medfört att
dessa får möjlighet till längre aktionstid och räckvidd. Även den autonoma förmågan ökar
sannolikt, främst på grund av forskningsresultat inom styrautomatik och signalbehandling.
Kommunikationen mellan operatör och farkosten har också troligtvis förbättrats, bl. a genom
bättre störskydd genom att frekvenshoppande system. Utvecklingen av artificiell intelligens har
gått framåt och medfört att såväl UGV:er som AUV:er i viss mån kan reagera självständigt,
vilket i sin tur ger effekt vid snabba situationer. Dock bedöms att det fortfarande kommer krävas
operatörer för att hantera mer komplexa situationer. Sammantaget innebär utvecklingen att
UGV:er i allt större utsträckning kommer, framför allt på stridsteknisk nivå, att användas till;

spaning och övervakning,
25






hinder- och vägröjning,
transporter och bärhjälp,
skydd och patrullering av basområden,
transportkonvojer,
evakuering av skadade samt som
vapenplattform i strid (ARV15).
Framtidens utvecklade AUV kommer vid sidan om minspaning och –röjning kunna användas
för t ex;




havsövervakning under och över ytan i ett större område under lång tid,
undervattenssäkring av basområde genom att dolt övervaka närområden och
transportleder,
dold underrättelseinhämtning i annan nations farvatten samt
genom vapeninsats förneka en motståndare kontroll till sjöss.
Sammanfattande slutsatser
I Sverige har vi vad gäller allt väsentligt tillgång till nödvändig teknik inom de flesta aktuella
områdena. Vi kan också utan tvekan formulera militära behov där modern teknik skulle
innebära en avsevärt ökad förmåga. Det är i huvudsak en fråga om resurser och därmed i
förlängningen politisk vilja. I Ryssland upplever man också behoven men till skillnad mot
Sverige satsar man stora resurser på ökad och ”samtidsanpassad” militär förmåga. Sammantaget
finns det alltså risk för att det förmågeglapp Sverige relativt Ryssland på goda grunder upplever
idag kommer att ha ökat inom en inte allt för avlägsen framtid.
Den Ryska teknikutveckling tar sikte på att förstå situationen på såväl strategisk, operativ som
taktisk nivå, och utifrån detta kunna agera med väl avvägda precisionsinsatser. Detta kan ske
genom att information från satelliter, obemannade farkoster, fartyg, soldater och
undervattensfarkoster länkar in information i nära realtid oavsett avstånd och enorma
datamängder autonomt processas och sammanfogas med olika typer av information.
I luftarenan medger ett gott underrättelseunderlag i kombination med ballistiska missiler och
kryssningsrobotar med mycket hög precision att motståndares luftförsvar kan förstöras utan
insats av egna flygande system
Inom den maritima arenan ökar möjligheterna avsevärt då det gäller att lokalisera en
motståndares örlogsfartyg, vilket medför att det bli svårare för dennes ytstridsfartyg att uppträda
och komma till verkan. Samtidigt erbjuder kvalificerade ytstridsfartyg stora fördelar för den
som är överlägsen, då de från internationellt vatten kan understödja landoperationer med
precisionsbekämpning och flygande obemannade farkoster. Under havsytan kan autonoma
beväpnade undervattensfarkoster täcka stora ytor dolt och bestrida en motståndares kontroll till
sjöss.
15
Armed Robotic Vehicle
26
På markarenan medger den tekniska utvecklingen bättre möjligheter till precisionsbekämpning
på långa avstånd samtidigt som en sannolik utveckling inom materialtekniken medför
förbättrade skyddsnivåer för egna enheter genom ökat fysiskt skydd per viktenhet. Sensorer
kommer generellt att vara mer effektiva än idag, och utan en offensiv och fokuserad utveckling
inom signaturanpassningsområdet kommer det inte vara möjligt att hålla jämna steg med
sensorutvecklingen.
Ett inte otänkbart perspektiv är att den tekniska utvecklingen skulle kunna leda till att Ryssland
bedömer att de politiska och operativa riskerna, samt riskerna för egen personal är, så mycket
lägre att tröskeln för krigföring sänks. Speciellt om presumtiva motståndare inte tillgodogör sig
de möjligheter som teknikutvecklingen innebär.
Litteratur och källor
FM2013-276:1, 2013-10-01, Försvarsmaktens redovisning av perspektivstudien 2013
13FMV4481-18, november 2013, Teknisk Prognos 2013
14FMV2487-18, november 2014, Teknisk Prognos 2014
15FMV8156-15, november 2015, Teknisk Prognos 2015
FOI-R—0729-SE, december 2002, Inledande studie av möjligheterna att bekämpa stridsdelar
till ballistiska robotar
FOI-R—1217—SE, april 2004, Militarisering av rymden
FOI-R-2563-SE, September 2008, Det kaukasiska lackmusttestet
FOI-R--3319—SE, Januari 2012, Förstudie obemannade farkoster
FOI-R—3733—SE, december 2013, Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv
FOI-R—3904, juni 2014, Lasersensorkoncept för UAV
Militära och civila satelliter för jordobservation, Hans Jonsson, Metria Geoanalys,2011-03-14
SVD 2013-04-13, Big data gör om vår värld i grunden, Sam Sundberg
SVD, 2013-11-05, Rymden full av militära satelliter, Thomas Mohlén
Ny Teknik, 2014-11-19, Ryssland har en jaktsatellit, Jan Melin
Flygvapennytt nr 4, 2000
http://www.fmv.se/sv/Projekt/Ornen---Taktisk-UAV-03/
27
http://www.fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyheter-fran-FMV/Korpen-och-Ornen-spanar-iTimbuktu/
http://www.fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyhetsarkiv/Nyheter-2013/Effektivare-ubatsjaktmed-obemannad-farkost/
https://www.tekes.fi/sv/program-och-service/vax-och-bli-internationell/mojligheter-iryssland/
https://oplatsen.wordpress.com/2013/02/13/lasvarda-finska-uppgifter-om-markrobotsystemiskander-m/
http://www.svd.se/attackdronare-i-rysk-militar-storsatsning
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/ny-svensk-satellit-undersoker-vackert-fenomen/
http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.191303-usa-vill-ha-rymdvapen
http://www.rymdforum.nu/?id=605
http://www.thebureauinvestigates.com/2013/05/02/april-2013-update-us-covert-actions-inpakistan-yemen-and-somalia
https://sv.wikipedia.En kryssningsrobotorg/wiki/Big_data
https://sv.wikipedia.org/wiki/9K720_Iskander
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kryssningsrobot
28
Kapitel 3 Markstridskrafterna
Organisatorisk utveckling
Det tar i fredstid storleksordningen tio till femton år att genomföra större organisatoriska
förändringar i en krigsmakt. Från tanke på ett nytt system till att förbanden är utrustade och
övade. Den år 2015 offentligt presenterade ryska stridsvagnen T-14 Armata skulle kunna tjäna
som exempel. Omkring 2010 fattades beslut om att vagnen skulle produceras och bli den nya
huvudstridsvagnen i den ryska organisationen (utvecklingsarbetet hade påbörjats långt
tidigare). Enligt officiella uppgifter är målet att producera i storleksordningen 2300 vagnar till
2020. Även om man lyckas med att uppnå den målsättningen innebär det att huvuddelen av de
nya förbanden kommer var fullt användbara först en bit in på 2020-talet. Personal måste
utbildas, en lämplig logistikorganisation måste skapas (reservdelar, ammunition, mekaniker
mm), ny stridsteknik måste utvecklas och övas – det räcker inte med att bara anskaffa ett antal
vagnar.
Generellt ser vi när det gäller markstridskrafterna en utveckling där stora volymer av tämligen
okvalificerade förband ersätts med färre men mer avancerade. Två bidragande orsaker är den
ryska demografin och teknikutvecklingen. Den tiden är förbi när man hade en stor reservoar
av soldater som kunde utrustas med tämligen enkla system som bara krävde en kort
utbildning. De nya vapensystemen är också avsevärt dyrare än de som ska ersättas. Den
tidigare nämnda Armata-stridsvagnen uppges kosta ca 3 gånger mer att anskaffa än sina
föregångare. Det går inte att slösa med ett begränsat antal människor och med dyra system.
Något som påverkar såväl antalet förband, hur de kommer att uppträda som materielens
utformning.
29
Vid det Kalla krigets slut hade Sovjetunionen i storleksordningen 290 divisioner, varav
huvuddelen utgjordes av kaderförband vilka var beroende av mobiliseringsåtgärder för at bli
fulltaliga. Dagens planer pekar i en riktning av ca 100 brigader/regementen, i huvudsak
stående förband och där 70% av materielen är ny eller kraftigt moderniserad till år 2020. Om
inget radikalt sker så kommer den ryska armén, eller snarare dess moderna delar, sannolikt
vara ungefär av den omfattningen även år 2030. Här finns det dock skäl att påpeka att det
årligen utbildas i storleksordningen 300 000 värnpliktiga vilket under de kommande femton
åren skulle skapa en reserv på ungefär 4,5 miljoner personer. Även om man räknar med ett
stort bortfall efter avslutad värnpliktstjänstgöring p g a hälsoskäl, arbete inom andra
totalförsvarssektorer, flytt utomlands mm finns det en stor potential att sätta upp reservmobiliseringsförband med äldre lagerhållen materiel. I vilken utsträckning dagens ca 10 000
stridsvagnar, ca 20 000 pansarskyttefordon och ca 6 000 artilleripjäser som är i bruk eller
finns i lager är i användbart skick, och kommer så vara år 2030 är osäkert. Sannolikt är dock
att en stor del av materielen kommer att var användbar då de underhållsåtgärder som krävs
kan genomföras till en tämligen begränsad kostnad.
Det finns idag starka tecken som tyder på att man i Ryssland åter börjat lägga större vikt vid
mobiliseringsenheter. I traditionell rysk doktrin har alltid reserver tillmätts mycket stor
betydelse. Landets storlek talar också för att de planerade cirka hundra brigaderna knappast
kan ses som tillräckliga för att genomföra ett större krig eller fler begränsade operationer
samtidigt. Ett hypotetiskt exempel. Förutsatt att 1/3 av de personer som utbildats mellan 2015
och 2030 är gripbara och om också 1/3 av materielen vidmakthållits så skulle det räcka till för
att fördubbla organisationen. Från ca 100 brigader till i storleksordningen 200 brigader. Dessa
reserv- eller mobiliseringsförband skulle då ha en modernitetsgrad motsvarande den som är
standard idag (2016). Att Ryssland skulle avstå från denna möjlighet är mindre sannolikt. Det
är världens största land, gränsande till många oroshärdar och dessutom övertygat om att stora
delar av omvärlden har fientliga avsikter. Att då bara endast lita till en mindre stående
organisation framstår nog i ryska ögon som en oacceptabel risktagning. Man kommer
sannolikt att utnyttja de reserver som finns. Frågan är hur lång tid det kan ta innan de kan
användas i strid. Beroende på hur väl förberett det hela är så kan antagligen tidsspannet röra
sig mellan veckor för mer prioriterade förband till månader för andra.
När det gäller förbandsutvecklingen tycks det finnas två trender. Den ena går i riktning mot
ökad rörlighet bl a i form av allt fler och mer kvalificerade luftlandsättningsförband och
mycket mobila markförband. Detta ger en förmåga till snabba, och tämligen kraftfulla,
insatser i perifera delar av Ryssland och i dess närområde. Den andra trenden är utvecklingen
av tunga förband med hög eldkraft och med ett mycket gott skydd, d v s utpräglade
anfallsförband. Målet är att kunna genomföra offensiva operationer mot en kvalificerad
motståndare. En trend diametralt motsatt den vi sett de senaste decennierna i väst.
Sammantaget innebär detta att den materiel vi ser idag i form av prototyper är den som
kommer utgöra det styrande hotet omkring 2030, det även om den inte finns överallt i den
ryska organisationen. Saknar vi förmåga att bekämpa dessa system är risken överhängande för
30
”smörknivseffekter” – vi saknar möjligheter att hejda/bekämpa angriparen där han väljer att
satsa dessa system. Det kommer självfallet också att finnas vissa än nyare system om tio till
femton år, men de kommer sannolikt bara finnas i begränsad omfattning med hänsyn till den
tid det tar att utveckla och förbandssätta helt nya vapensystem. Dock, här finns det skäl att
vara mycket uppmärksam på ”game changers”, d v s ny teknologi som radikalt kan påverka
våra möjligheter att verka, t ex olika typer av motmedel som drastiskt kan minska verkan av
olika typer av pansarvärnsvapen.
Trots att de system som för närvarande är på väg att introduceras kommer utgöra den styrande
hotbilden vad avser det vi måste kunna möta så finns det skäl att komma ihåg att det som
idag, 2016, är volymsystemen till stor del också kommer att leva vidare till 2030, och bortom.
De kommer då sannolikt till del vara modifierade med viss ny teknik, t ex aktiva
skyddssystem. De kommer att finnas både som delar i de moderna förbanden och i form av
potentiella mobiliseringsförband. Den motståndare vi kan se framför oss, och som vi skall
kunna möta i framtiden, kommer därför sannolikt bestå av vissa ”game changers”, sådant som
är prototyper idag, men också till en stor del av dagens volymmateriel.
Uppträdande
Att radikalt ändra en krigsmakts sätt att uppträda såväl på operativ som taktisk nivå är också
en tidskrävande process. Tillgänglig materiel, inövade förfaranden, befälskårens utbildning
och därmed tänkesätt är alla faktorer som påverkar möjligheterna att snabbt introducera nya
metoder. Även i detta avseende kan man därför anta att de förfaranden vi ser tillämpas och
utvecklas idag till stor del kommer vara det vi kommer att se imorgon. Här finns dock det skäl
att understryka att det inte är detsamma som vi såg igår. Eller uttryck på ett annat sätt: 2%
förändring per år ger 37% förändring på 15 år (till 2030) men 84% förändring på 30 år (sedan
2000). Den pågående militärreformen är inte bara en fråga om att skapa en ny organisation
och tillföra ny materiel, den är också ett led i att reformera taktik och ledning.
De tendenser vi ser idag visar på en tydlig strävan till att öka hastigheten i operationerna. Det
bland annat genom att utveckla förmågan till att påbörja operationer direkt ur fredsgruppering,
utan långa och röjande förberedelser, och snabba operativa förflyttningar över långa avstånd.
Kopplat till detta utvecklas metoder och vapensystem för att tidigt, helst innan
huvudoperationen påbörjas, förlama en motståndare genom att genom att slå ut
ledningssystem (såväl militära som civila) och andra vitala komponenter. Det kan ske t ex
genom omfattande insatser av specialstyrkor, långräckviddiga markmålssystem och
cyberangrepp.
Även om olika typer av nya vapensystem kommer vara viktiga komponenter i striden finns
det också en grundläggande rysk uppfattning om att det endast är med markstridsförband man
kan ta och hålla terräng. Det vill säga hindra en motståndare att utnyttja eller kontrollera ett
område.
Det finns heller inget skäl at tro att den traditionella inriktningen för rysk markstrid, att snabbt
nå in på en motståndares djup med konventionella markstridsförband, och därmed riva upp
31
hans förmåga till organiserat motstånd, kommer att överges. Snarare ser vi en strävan att
utveckla det konceptet med utnyttjande av modern teknik och de förmågor det kan skapa.
Denna nya inriktning till snabbare förlopp kommer sannolikt kräva mer självständiga chefer.
Mycket talar för att Ryssland är på väg i den riktningen. En mycket ingrodd kontrollkultur
och ovilja (rädsla) för att ta ansvar kan påverka hur långt man kommer att nå i detta avseende.
Det finns dock en klar tendens till ökad en delegering till t ex brigadchefer, något som kan
innebära att vi kommer se ett flexiblare uppträdande hos ryska förband i framtiden.
Det är framförallt på den taktiska nivån vi kan förvänta oss en ökad flexibilitet.
Förändringarna på operativ nivå är mera frukten av den militärtekniska utvecklingen. Redan
den sovjetiska krigsmakten hade en anmärkningsvärd flexibilitet och förmåga till fantasifulla
lösningar på operativ nivå. Skillnaden på denna nivå kommer sannolikt att vara att
möjligheterna till operativ överraskning kommer att öka.
Chalkin Gol
Första gången i historien det genomfördes en operation på operativ nivå med
mekaniserade förband var vid Chalkin Gol i Mongoliet 20-30 augusti 1939. Den
planerades och genomfördes av den framtida marskalken av Sovjetunionen Grigorij
Zhukov. Han lyckades där med en underlägsen styrka, ca 57 000 man, i grunden besegra
den 6. Japanska armén bestående av ca 75 000 man på ungefär en vecka.
Huvudingrediensen i planen vara att med mekaniserade förband bryta igenom svagt
försvarade sektorer hos motståndaren och sedan snabbt framrycka på djupet av dennes
gruppering och inringa de förband som var grupperade i den som japanerna antog
farligaste riktningen. Zhukov tillämpade här för första gången flera komponenter i den
”Blitzkriegsmodell” som tyskarna senare så framgångsrikt skulle tillämpa i Europa. I
operationen ingick också omfattande vilseledningsåtgärder som skenförflyttningar, falska
befästningsarbeten och vilseledande signalering.
Infanteristen/Fotsoldaten
Den ryske infanteristen kommer även fortsatt ha en nyckelroll i markstriden. Behovet av
soldater som uppträder till fots, vid t ex strid i bebyggelse och annan oländig terräng eller där
behovet av graderad verkan är en viktig faktor, kommer att kvarstå.
Utrustningsmässigt går man i Ryssland i samma riktning som i väst. Den enskilde soldaten
ges alltmer kvalificerad utrustning. Kroppsskydd är redan idag standard. Efterhand kommer
den enskilde soldaten även utrustas med mörkerstridsmedel samt sambands- och
informationshanteringssystem. ”Raznik”-systemet, med flera av dessa komponenter, som är
under införande utgör ett mycket markant framsteg när det gäller att öka stridsförmågan hos
enskilda soldater och vid lägre förband.
Den här typen av utrustning är dock dyr och kräver omfattande utbildning för att kunna
utnyttjas optimalt. Mycket talar för att det även här kommer att finnas en high –low mix.
32
Personalen i de stående förbanden, bl a luftlandsättningsförband och andra prioriterade
enheter, kommer troligen vara mycket väl utrustad och utbildad. Dessa förband kommer
sannolikt stå för de inledande insatserna vid olika angreppsoperationer, och då utgöra en
mycket kvalificerad motståndare. Huvuddelen av soldaterna i olika typer av reservförband
kommer inom det aktuella tidsperspektivet sannolikt att sakna mycket av denna utrustning.
Mekaniserade förband
Trots att det pågår en förskjutning inom den ryska armén i riktning där olika typer av
specialförband och lättrörliga förband ökar kommer de tyngre mekaniserade förbanden även i
framtiden utgöra ryggraden i den ryska armén. Skälet är tydligt. Den ryska krigsmakten är
inte primärt inte inriktad på expeditionära insatser över långa avstånd. Behovet att snabbt sjöoch lufttransportera stora styrkor finns inte på samma sätt som för t ex USA. Istället kan man i
det ryska fallet optimera anfallsförmågan (därmed också automatiskt också försvarsförmågan)
hos förbanden.
Inriktningen i reformen 2008, att gå från en divisionsstruktur till en brigadstruktur, tycks till
delar ha omprövats. Vissa brigader har åter uppgraderats till divisionsförband. Sannolikt har
man kommit till slutsatsen att kontrollspannet med många brigader under en arméchef
(motsvarar grovt armékår i väst) blev för stort och att anfall i en kraftsamlingsriktning kräver
en kraftfullare sammanhållen styrka under en chef. Det gäller inte bara manöverförbanden
utan också olika typer understödsförband som då också kommer kunna koordineras bättre mot
en given uppgift. Där denna återgång till divisionsstrukturer genomförs kommer det sannolikt
leda till en ökad offensiv förmåga, dock antagligen på bekostnad av lägre chefers
handlingsfrihet. Eventuellt kan denna senare nackdel uppvägas av att man bibehåller
brigadstrukturen inom ramen för divisioner. Ytterligare en aspekt som bör vägas in är att en
division, med sin större allsidighet, kan vara väl lämpad för att ensam genomföra en
begränsad operation.
Här är det viktigt att observera att även de ryska luftlandsättningsförbanden är att betrakta
som mekaniserade förband, om än med lättare stridsfordon än de tunga mekaniserade
förbanden. Båda typerna av förband redovisas därför i detta avsnitt.
Tunga mekaniserade förband (hög proportion stridsvagnar)
De stående tunga brigaderna, stridsvagnsbrigaderna, kommer i detta tidsskede sannolikt till
stor del vara utrustade med sådana typer av stridsfordon vilka idag är prototyper eller just satts
i produktion. De kommer ha hög eldkraft och en mycket hög skyddsnivå, såväl i form av
passivt skydd som olika aktiva motmedel. Armatafamiljen: stridsvagnen T-14 och
stridsfordonet T-15 kommer vara stommen i dessa brigader/regementen. De kommer att vara
den dedikerade anfallskomponenten i såväl anfalls- som försvarsstrid. Det är fullt möjligt att
vissa fordon kommer att vara fjärrstyrda, främst en del stridsvagnar och fältabetsfordon, då
förbanden kommer att sättas in i vad som kan vara en extrem hotmiljö.
33
Mekaniserade förband (hög proportion mekaniserat infanteri)
Även de mekaniserade brigaderna kommer att till 2030 ha tillförts en ny generation
stridsfordon, Det bandgående Kurganetz-25 eller hjulgående Bumerang kommer att vara
standardfordonet i det mest prioriterade förbanden. Det tillsamman med stridsvagnar av
Armatafamiljen. De mekaniserade brigadernas högre personalinnehåll (mer mekaniserat
infanteri, färre stridsvagnar) kommer göra att de lämpar sig för fler uppgifter än
stridsvagnsbrigaderna, t ex försvar och strid i bebyggelse mm. De kommer dock inte kunna
utveckla samma koncentrerade anfallskraft som de tunga förbanden. Därmed inte sagt att de
inte kommer att sakna anfallsförmåga, tvärtom (se indikativ organisation nedan).
Slående är framförallt fordonens höga skyddsnivå och den kraftfulla och mångsidiga
beväpningen på pansarskyttefordonen. Dagens västliga stridsfordons- och pansarvärnssystem
står här inför en stor utmaning – eller snarare ett allvarligt problem.
”Lätta” mekaniserade förband
Utöver de mekaniserade förbanden som är optimerade för främst anfallsstrid mot en
kvalificerad motståndare och där huvuddelen av stridsfordonen är bandgående och tungt
beväpnade pekar utvecklingen också mot att vissa förband organiseras med tanke på att ha en
mycket hög operativ rörlighet, på marken och genom lufttransport. De kommer att utrustas
huvudsakligen med hjulgående pansarskyttefordon och ha ett tämligen högt personalinnehåll.
Främst kommer de lämpa sig för insatser mot en mindre kvalificerad motståndare, men kan
också utgöra en viktig komponent för att vara först på plats, innan andra förband kan tillföras.
Deras defensiva förmåga kommer att vara stor även mot en kvalificerad motståndare.
Organisationer är aldrig statiska. Förband är alltid under omorganisation. Beroende på i vilket
geografiskt område förbanden kan förväntas ha sin huvuduppgift eller i vilken överordnad
organisation de ingår (t ex brigad/regemente i en division, eller självständig brigad) så
kommer det också att leda till olika lösningar. Framförallt kommer de i brigaderna ingående
stödfunktionerna variera beroende på hur stort kravet är att förbandet skall kunna agera
självständigt, utan stöd från högre nivåer. Dock, vissa grundstrukturer kommer antagligen
vara tämligen likartade. Med hänsyn taget till pågående omorganisationer och faktorer som
utgör kärnan i ryskt lantmilitärt tänkande (t ex den vikt man i Ryssland tillmäter indirekt eld)
så är det sannolikt att brigadnivån i framtiden kommer att ha ungefär följande struktur:
Mekaniserad brigad
-
-
Ledningsförband
Spaningsförband (med pansrade spaningsfordon, UAV:er och andra sensorer)
Förband för elektronisk krigföring
Stridsvagnsbataljon (ca 30-40 stridsvagnar)
Tre mekaniserade bataljoner (vardera med drygt 30 pansarskytte/stridsfordon, samt
granatkastar-, pansarvärns-, spanings- ingenjör- och logistikomponenter av kompani
eller plutonsstorlek)
Två artilleribataljoner, varav en med salvpjäser (ca 18 pjäser per bataljon)
34
-
En till två luftvärnsbataljoner (med en blandning av fordonsburna eldrörssystem och
kort- och medellångräckviddiga luftvärnsrobotar)
Pansarvärnsbataljon
Ingenjörsbataljon
En logistikbataljon (underhållstransporter, reparationstjänst, sjukvård mm)
Sammantaget i storleksordningen ca 4500 man, 30-40 stridsvagnar, ca 150
pansarskyttefordon av olika varianter, 36 artilleri-/salvpjäser samt förmåga till
kvalificerad underrättelseinhämtning, elektronisk krigföring och förbindelsearbeten
(broar, mineringar). Förbandet kommer ha en påtagligt god luftvärns- och
pansarvärnsförmåga där det kommer finnas dedikerade system för att bekämpa drönare
och målsökande stridsdelar, t ex i form av laservapen.
Stridsvagnsbrigad
Den avgörande skillnaden mellan mekaniserade brigader och stridsvagnsbrigader kommer att
vara proportionen mellan stridsvagnar och pansarskyttefordon i förbandet. Istället för en
stridsvagnsbataljon kommer stridsvagnsbrigaden sannolikt ha i storleksordningen tre sådana,
men bara en mekaniserad skyttebataljon. Genom att stridsvagnsbrigaden är ett uttalat
anfallsinstrument i riktningar där man eftersträvar ett avgörande och att den kommer ha ett
begränsat personalinnehåll talar mycket för att den oftast kommer att uppträda inom ramen för
ett högre förband (division) varför vissa av stödfunktionerna kan minskas – dock knappast de
som direkt bidrar till förbandets anfallskraft, t ex artilleri.
”Lätt brigad”
Genom att operativ rörlighet, snabbhet och mångsidighet är de främsta kriterierna för den här
typen av brigad är dess struktur mer att betrakta som en palett av resurser som vilka
kombineras m h t uppdragets art. Beroende om det rör sig om en fredsbevarande insats, första
resursen som kan flygas in till ett taget flygfält, uppföljning bakom de dedikerade
anfallsförbanden för att rensa ett taget område, så kommer förbandets utseende att skifta.
I grunden kommer dock antagligen förbandet ha en grundstruktur som liknar den
mekaniserade brigaden men där det kommer att saknas stridsvagnar, pansarfordonen kommer
att vara hjulgående, de tyngsta artillerikomponenterna kommer att vara ersatta av lättare
pjästyper – allt för att öka den operativa rörligheten. Även om förbandstypen inte kommer att
ha den anfallsförmåga som en mekaniserad brigad eller en stridsvagnsbrigad så kommer den
inte på något vis att vara en lätt motståndare ens för de mest kvalificerade markstridsförband
som vi kan förvänta oss att se i väst i motsvarande tidsperiod.
Reservförband
Det är sannolikt att det i Ryssland kommer att finnas ett stort antal reservmobiliseringsförband bemannade med i huvudsak värnpliktiga och utrustade med vad som då
är äldre materiel. Potential finns, om tid ges, att fördubblade den reguljära organisationen.
Organisatoriskt kommer reservförbanden antagligen vara snarlika de reguljära förbanden.
Materielen kommer bestå i huvudsak av vad som i dag är volymmateriel, t ex stridsvagnar av
35
typ T-72 och pansarskyttefordon som BMP-2 och BMP-3. Många av fordonen kommer
sannolikt var modifierade med bättre eldledningsutrustning och aktiva skyddssystem som kan
bekämpa anflygande stridsdelar, t ex pansarvärnsrobotar, i banan.
Då förbanden sannolikt kommer att sakna många av de system, t ex avancerat luftvärn (de får
leva med dagens system – 2016), moderna datoriserade stridsledningssystem mm så kommer
de i första hand sättas in mot mindre kvalificerade motståndare eller där det finns gott om tid
för att vidta förberedelser, t ex i förväg planerad fördröjningsstrid. Det kan dock inte uteslutas
att de förstärks med enstaka mycket kvalificerade system, t ex för telekrigföring, om man gör
bedömningen att motståndaren är speciellt sårbar i ett visst hänseende. Framförallt kommer de
kunna frigöra de mest kvalificerade förbanden för de viktigaste uppgifterna. Dessa förbands
största svaghet kommer antagligen vara utbildningsnivån, i det fall inte lång tid står till
förfogande, åtskilliga månader, för att återuppliva gamla kunskaper och förmågor som för att
lära in nya.
Luftlandsättningsförband
Luftlandsättningsförbanden kommer sannolikt även fortsatt tillhöra de mest prioriterade vad
avser bemanning, utrustning och utbildning. Deras höga rörlighet och möjligheterna att sätta
in dem med mycket kort förvarning gör att de kommer vara en avgörande komponent i det
ryska konceptet att snabbt vinna avgörande framgångar, ställa motståndaren inför ett fait
accompli. Speciellt då i riktningar där det kan vara svårt att tidigt sätta in mekaniserade
förband. Att de luftburna förbanden ska kunna ges operativt avgörande uppgifter, även i
områden som kan ligga långt utanför Rysslands gränser, understryks av att de fortsatt
organiseras i divisionsförband, något som medger tämligen omfattande autonoma operationer.
Generellt löser luftlandsättningsförbanden sina uppgifter genom anfall. Det innebär att
förbanden luftlandsätts i oförsvarade, eller svagt försvarade områden, för att därefter
framrycka och ta målet vilket sedan försvaras genom en kombination av anfalls- och
försvarsstrid. Inget tyder på att de kommer att uppträda annorlunda i framtiden.
Förbandens materiel återspeglar väl den tänkta taktiken. De idag existerande
luftlandsättningsbara stridsfordonen kommer sannolikt till stor del vara ersatta med nya typer
med avsevärt större eldkraft, t ex BMD-4 som är beväpnat med såväl en 10 cm som en 30 mm
kanon.
Det utvecklas också metoder och materiel för precisionsfällning av mindre förband. Det
innebär inte bara att förbandet kan landsätta i direkt anslutning till ett objekt utan också att
tiden för samling och därefter insats kan minskas. Det möjliggör också dolda, svårupptäckta,
luftlandsättningar i situationer där det kan vara av värde, t ex vid spaningsuppdrag.
Framtidens ryska luftlandsättningsdivision kommer sannolikt likna de som finns idag.
Divisionen kommer att innehålla; två, eventuellt tre, luftlandsättningsregementen, ett
artilleriregemente, en luftvärnsbataljon och en ingenjörsbataljon samt andra stödfunktioner
som logistik mm. Det är tänkbart att luftlandsättningsregementena ges en brigadliknande
struktur, då med förstärka understöds och logistikfunktioner (men fortfarande inom divisions
ram) för att kunna uppträda mer självständigt.
Luftlandsättningsregementena (ev brigaderna) kommer vara allsidigt sammansatta och
sannolikt i grova drag bestå av:
36
-
Tre luftlandssättningsbataljoner (utrustade med stridsfordon)
Indirekt och direkt understöd (granatkastarvagnar och kanonvagnar med 120 mm
kanon)
Luftvärn (en blandning av bärbara system och fordonsmonterade system med 10 km
räckvidd eller mer)
Underrättelseförband med avancerade sensorer, bl a UAV:er.
Telekrigsenheter
Logistikkomponenter
Sammantaget kommer ett regemente bestå av i storleksordningen 1600-1700 man (brigad
något större), ca 100 pansarskyttefordon, ett tiotal granatkastarvagnar och ca 10
understödsvagnar med kanoner överstigande 10 cm kaliber samt en mycket bred palett av
olika pansarvärnsvapen (raketgevär, bärbara robotar och kanonutskjutna robotar, förutom
stridsfordonens automatkanoner).
En grov uppskattning ger vid handen att det skulle krävas ungefär sjuttio flygplan av typen IL
76 för att i en omgång fälla ett fallskärmsregemente. Det bedöms utgöra mindre än hälften av
tillgänglig rysk kapacitet omkring 2030. En operation av den omfattningen skulle kräva 2-3
timmars luftherravälde i det område där luftlandsättningen genomförs.
Förutom de luftrörliga förband som ingår i luftlandsättningstrupperna finns även
helikopterburna markstridsförband. Med den tonvikt man i rysk krigföring lägger på att
snabbt tränga in på motståndarens djup och den taktiska rörlighet som helikoptertransport ger
så kan vi förvänta oss en utökad satsning på den här typen av förband. De kan t ex sättas in för
att tidigt ta viktiga förbindelser för att underlätta framryckningen för egna markbundna
anfallsförband, alternativt försvåra en motståndares motanfall. Genom att förbanden i
huvudsak bara kan medföra burna system så kommer här andra typer av understöd vara
viktigt för att uppnå en hög stridseffekt, t ex långskjutande artillerisystem, attackhelikoptrar,
direktsamverkande attackflyg och beväpnade drönare.
Ryska transporthelikoptrar är jämfört med västliga ganska stora. Den tämligen nyinförda Mi17, en typ som säkert kommer vara i tjänst även 2030, transporterar ca 30 man. Ryska
attackhelikoptrar har en påfallande tung och varierad beväpning som kan bestå av
automatkanoner, attackraketer, pansarvärnsrobotar, jaktrobotar (mot helikoptrar och flyg).
Allt talar för att systemen även i framtiden kommer att vara en viktig komponent i
markstriden genom sin höga rörlighet och stora eldkraft.
Indirekt eld
Den indirekta elden har alltid haft en mycket framträdande roll i rysk (sovjetisk) markstrid,
inget tyder på någon förändring i det avseendet. Snarare ser vi en tydlig ambition att utveckla
funktionen genom en strävan till längre räckvidder och införandet av nya ammunitionsslag.
System med räckvidder på 40-70 km kommer att vara vanliga.
Generellt har ryska förband ofta mer än dubbelt så mycket artilleri av olika slag jämfört med
motsvarande västerländska förbandstyper. T ex två till tre bataljoner per brigad (36-48 pjäser),
jämfört med normalt en bataljon i en västerländsk brigad (12-18 pjäser).
Paletten av verkansdelar är och kommer att vara bred. Vanliga spränggranater, granater med
substridsdelar med verkan i såväl mjuka som hårda mål, mineringsgranater, slutfasstyrda
37
granater mot punktmål, rökgranater och elektroniska störgranater för att störa en motståndares
radioförbindelser m fl.
En rysk specialitet för att bekämpa främst försvarsgrupperade förband hos en motståndare är
termobariska stridsdelar. Genom att verkansmedlet, en tämligen lättflyktig antändbar
gas/vätska, tränger in i hus och enklare fältbefästningar utgör de ett stort hot mot de flesta
statiskt grupperade förband. Den här typen av stridsdelar finns till många olika typer av
vapensystem; raketgevär, artilleri, pansarvärnsrobotar, flygbomber mm. Liknade system, fast
inte alls i samma utsträckning, finns i väst. Ett exempel på ett ryskt system av den här arten
kan vara Buratino. En på ett stridsvagnschassi monterad salvpjäs där ett fordon med en salva
täcker ett område på 200x400 m. Oskyddad personal som befinner sig i det området kommer
med stor sannolikhet dödas eller bli allvarligt skadade.
Förutom att understödja egna anfallande (eller försvarande) förband genom att bekämpa en
motståndares direkt stridande förband så utgör fiendens artilleri ett högt prioriterat mål. De
långa räckvidderna som de ryska artilleriförbanden efterhand får kommer att öka denna
förmåga, speciellt i kombination med införandet av olika typer av UAV:er för spaning,
målinmätning och eldledning.
I vad mån långräckviddiga robotar, ballistiska såväl som kryssningsrobotar, är indirekta
eldsystem kan diskuteras. De kan skjutas från såväl marken, flygplan som fartyg och bära ett
sort antal olika verkansdelar, i stort sett samma som redovisades ovan för artillerisystem.
Den efterhand ökade precisionen (redan idag, 2016, ca tio meter) hos dessa system gör att de
kommer att spela en allt större roll vid bekämpning av mål på djupet av en motståndares
territorium. Ett system, eventuellt vidareutvecklad, som sannolikt kommer vara i bruk under
lång tid framåt är den ballistiska roboten Iskander med räckvidd på över 500 km och med en
stridsdel på ca ½ ton. Kryssningsrobotar, kanske i än större utsträckning än ballistiska robotar,
kommer var en del av markstriden för insatser mot t ex underhållsanläggningar och andra
statiska mål. Räckvidderna är redan idag fler tusen kilometer vilket innebär att de kan verka
mot mål i Sverige från platser där vi inte kan påverka dem.
Luftvärn
Här avhandlas i huvudsak ”truppluftvärn”, luftvärnssystem som kan förväntas ingå i
markstridsförbanden för deras egenskydd. Luftförsvarsluftvärn avhandlas i kapitel 5
Flygstridskrafter. Gränsen mellan dessa två nivåer är flytande då de i stor utsträckning är
integrerade och att måttet av samverkan mellan olika system kan skifta beroende på taktisk
och operativ situation.
Genom att Nato luftburna förmågor, attackflyg med mycket kvalificerade vapen, ofta
långräckviddiga, alltmer sofistikerade kryssningsrobotar, beväpnade helikoptrar och drönare
av olika slag betraktas som kanske det allvarligaste hoten mot ryska markstridsförband så
kommer även fortsatt en utveckling av den ryska luftvärnsförmågan stå mycket högt på
agendan.
Ett luftvärnssystem som vi kan förvänta oss ingå i ryska förband på taktisk nivå, brigad och
division, kan vara utvecklade former av Pantsir ett kombinationsystem med robotar med
räckvidd upp till dryga 20 km och 30 mm automatkanoner med räckvidd ca 4 km. Det uppges
38
kunna bekämpa mål som attackrobotar, kryssningsrobotar, helikoptrar och flygplan. Det
används till att skydda punktmål, t ex infrastruktur och andra tyngre (långräckviddiga)
luftvärnssystem såväl som manöverförband under rörelse.
Lättare varianter på systemet kommer också med stor säkerhet tillföras
luftlandsättningsförbanden.
Det är mycket sannolikt att laservapen kommer att ingå som en integrerad del i de ryska
luftvärnsförbanden främst med uppgift att störa, alternativt förstöra, anflygande stridsdelar,
eller åtminstone deras målsökare.
Fältarbeten
Av tradition så tillmäts fältarbetsfunktionen stor betydelse i rysk (sovjetisk) krigföring.
Genom att manöver, rörlighet, har en central plats på både taktisk och operativ nivå, spelar
olika typer av förbindelsearbeten en viktig roll. Det innebär inte bara att kunna bygga
förbindelser, t ex broar, utan också att kunna skapa förbindelser där motståndaren vidtagit
motåtgärder, t ex genom att lägga ut mineringar. Genom den stora betydelse manövern
tillmäts på såväl taktisk som operativ nivå kan vi förvänta oss att ny kvalificerad, snabbutlagd,
bromateriel kommer att utvecklas och att existerande metoder för minröjning kommer att
förbättras, bl a genom införandet av obemannade minröjningsfordon.
Fjärrstyrda/obemannade system
I den ryska krigsmakten pågår det en intensiv utveckling av olika typer av fjärrstyrda
markstridssystem. Skälen är flera. De kan ges en mer optimal utformning där man inte
behöver ta hänsyn till en besättning, bl a kan de då ges bättre skydd. Uthålligheten kan öka,
besättningen blir inte uttröttad och drabbas inte av olika stridsreaktioner direkt kopplade till
verksamheten på stridsfältet. Utnyttjandet av autonoma system borde också leda till att
förlusterna i människor minskar, en viktig faktor när antalet tillgängliga soldater minskar p g a
demografiska faktorer.
Den tidigare nämnda stridsvagnen T-14 Armata är byggd för att kunna vidareutvecklas till en
helt fjärrstyrd stridsvagn. Det finns också prototyper till system som från början är utvecklade
för att kunna vara helt fjärrstyrda och till delar också kunna uppträda autonomt, t ex själva
identifiera och bekämpa mål.
Redan i dag använder Ryssland drönare i tämligen stor utsträckning. Denna trend kommer att
förstärkas. Utvecklingen och införandet av olika långräckviddiga indirekta eldsystem, som t
ex Smerch (räckvidd 90 km) kommer att kräva målidentifikation, målinmätning och
uppföljning av insatser i områden där det kan vara svårt, eller omöjligt att göra det med andra
medel.
Drönarnas roll som ”ögon på slagfältet” kommer också att öka med den ökade tonvikt som
läggs på rörlighet och initiativ på den taktiska nivån – bataljoner och brigader. Cheferna
kommer ha behov av ett bättre underrättelseunderlag för att kunna agera.
Ett ytterligare tungt motiv för att utnyttja drönare är deras möjligheter att utgöra plattformar
för olika typer av telekrigföring, ett område som Ryssland alltid tillmätt stor betydelse och
39
sannolikt än mer så än mer så i framtiden p g a av presumtiva motståndares ökade beroende
av olika informationssystem. Här kan vi förvänta oss en utveckling där Ryssland inom den
studerade perioden i tämligen stor skala kan förväntas utnyttja drönare för olika typer av
störinsatser, både på djupet av vårt territorium såväl som i direkt anslutning till
operationsområdet. Det kan röra sig om såväl störning av våra förbands radioförbindelser som
direkt förstörande åtgärder, t ex i form av syntetiskt EMP (Elektro Magnetiska Puls).
Beväpnade drönare med förmåga att bekämpa fysiska mål, t ex fordon, stabsplatser etc,
kommer i framtiden också att utgöra en självklar del i den ryska organisationen.
Slutsatser
Förmågan att snabbt genomföra, eller åtminstone påbörja, tämligen omfattande operationer
kommer att vara god.
Vi kan se framför oss en utveckling där förmågan att med kort varsel sätta in olika typer av
kvalificerade markstridsförband ökar, såväl i omedelbar anslutning till ryskt territorium som i
Rysslands närområde.
De stående förbandens offensiva förmåga kan förväntas öka radikalt, inte bara genom
tillförsel av bättre traditionella vapensystem som t ex nyutvecklade stridsvagnar, men också
på grund av utvecklingen av sofistikerade stödsystem för t ex elektronisk krigföring och en
kraftigt utökad användning av drönare av olika slag.
Utvecklingen av indirekta eldsystem med långa räckvidder och att nya ammunitionstyper, t ex
kluster- och termobariska stridsdelar införs på stor bred kommer att leda till en mycket hög
momentan eldkraft mot ett givet område, t ex ett försvarsgrupperat förband. Precisions – och
målsökande stridsdelar i kombination med avancerade spaningssystem t ex drönare kommer
innebär en avsevärt ökad förmåga att bekämpa punktmål.
Med hänsyn till Natos goda förmåga att genomföra luftoperationer och också sätta in olika
typer av långräckviddiga robotar kommer luftvärnsförmågan fortsatt prioriteras mycket högt
vid utformningen av ryska markstridsförband.
Antalet mycket moderna förband kommer att vara begränsat (med ryska mått mätt) varför
även reservförband bemannade till stor del med värnpliktiga och utrustade med arvmateriel, d
v s 2000- standard, kan komma att ges viktiga uppgifter mot mindre kvalificerade
motståndare eller i sekundära siktningar. En modell där en operation inleds med de mest
kvalificerade förbandstyperna och följs upp med reservförband ter sig som mycket sannolik.
Litteratur och källor
Robert Dalsjö, Kaan Kormaz och Gudrun Persson, Örnen, Björnen och Draken:
Militärt tänkande i tre stormakter FOI-R--4103—SE FOI, September 2015
Johan Norberg, Training to Fight– Russia’s Major Military Exercises 2011–2014 Russia’s
Major M
FOI-R--4128—SE, December 2015
40
Oscar Jonsson & Robert Seely Russian Full-Spectrum Conflict: An Appraisal After Ukraine,
King’s College London, 2015, 2015 Norberg
http://www.globalsecurity.org/military/world/russia/army-orbat.htm
http://www.sipri.org/research/armaments/milex/ICES2013/papers/archive/oxenstiernarussian-defence-budget-and-sap
http://rusemb.org.uk/press/2029
http://www.globalsecurity.org/military/world/russia/army-equipment-overview.htm
https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_equipment_of_the_Russian_Ground_Forces#Tanks
http://sputniknews.com/russia/20150319/1019713700.html
http://southfront.org/russian-army-to-activate-3-new-divisions-along-western-border/
http://www.military-today.com/tanks/armata.htm
http://www.military-today.com/apc/kurganets_25.htm
http://www.janes.com/article/51469/russia-s-armour-revolution
https://russiamil.wordpress.com/2010/08/13/structure-of-russian-airborne-troops/
http://www.military-today.com/apc/bmd_4.htm
http://www.airforce-technology.com/projects/il76/
http://www.militaryfactory.com/aircraft/russian-military-helicopters.asp
http://in.rbth.com/economics/2014/12/19/laser_weapons_development_in_full_swing_in_us_
and_russia_40447
https://www.youtube.com/watch?v=KG63Bsb5Hqs
http://russia-insider.com/en/2014/12/14/1866
http://www.military-today.com/artillery/koalitsija_sv.htm
http://www.popularmechanics.com/military/weapons/a17324/the-scariest-soviet-tankmounted-rocket-launcher-ever-will-blow-you-up-now/
http://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/84362/StratL4_42w.pdf?sequence=1
http://thediplomat.com/2012/08/russia-china-americas-supersonic-missile-race/
http://defensetechs.com/wpcontent/uploads/catalogos/EN/Armament%20and%20Defense/air_def%201%20defensetechs.
pdf
http://marshall.org/wp-content/uploads/2013/08/Honkova-Current-Developments-in-RussiasBallistic-Missile-Defense.pdf
http://defence-blog.com/army/new-russian-unmanned-ground-combat-vehicle-demonstratedfor-vladimir-putin.html
41
Kapitel 4 Marin krigföring
Marina stridskrafter
Med marina stridskrafter avses i detta sammanhang inte bara fartyg och ubåtar, utan också
tillhörande stödjande system så som sjöoperativa helikoptrar för ubåtsjakt och radarspaning,
marinflyg för spaning och sjömålsbekämpning. Till detta skall också läggas marininfanteri
och specialförband.
Det som är karaktäristiskt för fartyg och ubåtar är att de i de flesta fall har mycket god
uthållighet och att de på egen hand relativt snabbt kan flyttas stora sträckor mellan olika
operationsområden. Fartyg kan användas i en mängd olika scenarier i hela konfliktskalan från
fred, via kris till krig. Marina stridskrafter kan vid behov verka mot mål i luften, på ytan,
under ytan och i vissa fall även mot markmål.
Vanligtvis är marina stridskrafter, då i synnerhet fartygs- och ubåtsförband, bemannade med
övade besättningar över tiden. Detta innebär att tillgängligheten är mycket hög och
beredskapstider kan hållas mycket korta. En stor fördel kopplat till den ryska
doktrinutvecklingen där överraskande och snabbt igångsatta operationer utgör en mycket
viktig komponent.
42
Ryska Östersjömarinen
Uppgifter
Östersjön är Rysslands närmaste sjöväg till Västeuropa. En betydande del av handelsflöden
till och från Ryssland passerar här, något som Ryssland måste säkerställa. Efter
Sovjetunionens fall isolerades Kaliningrad från moderlandet, och Östersjömarinen delades
geografiskt. Huvuddelen av resurserna lokaliserades i början av 90-talet till Kaliningrad med
syftet att säkra Rysslands status som östersjöstat och dess förmåga att försvara och säkra sina
intressen till havs.
De officiella uppgifterna för den ryska flottan i Östersjön är att i fredstid försvara Rysslands
intressen så som territoriell integritet, skydda civil sjöfart och den ekonomiska zonen, samt att
garantera tillgången till Östersjöns resurser. I krig är uppgifterna att försvara regionen mot
anfall och inom ramen för detta hindra fienden att nå sjöherravälde i sydöstra och centrala
delen av Östersjön och förhindra fientlig blockad av området.
Utvecklingen efter Sovjetunionens upplösning
Efter Sovjetunionens fall reducerades Östersjömarinen i stor omfattning. Nedskärningarna
förändrade styrkebalansen vid Östersjön drastiskt till Rysslands nackdel, även om också de
andra Östersjöstaterna i avspänningens tecken skar ned sina flottor. Ett stort antal
nybyggnadsprojekt och utvecklingen inom den ryska marinen stannade upp.
Övningstiden minskade till följd av det ekonomiska läget. Många av fartygen inom
Östersjömarinen fick ligga till kaj och endast en mindre del vidmakthölls i operativ status.
Under den här perioden uppträdde ryska fartyg sällan på några större avstånd från
hemmahamnarna. Det innebar att den operativa förmågan nedgick, och att enbart ett fåtal av
fartygen övade, och det i begränsad omfattning.
Trots att moderniseringen av den ryska flottan i stort sett upphörde så vidmakthölls ändå
kompetensen hos de ryska varven i Östersjöområdet samt hos de ryska vapentillverkarna.
Från tidiga 00-talet så sysslande denna industri i stort sett uteslutande med produktion och
tillverkning för export till andra länder. Indien, Kina och Vietnam har varit och är fortfarande
stora kunder för rysk marin materiel. Genom dessa exportåtaganden har forskning och
utveckling inom det marina området kunnat vidmakthållas på en hög nivå över tiden fram till
idag. Ryska flottan bidrog i hög grad till framtagande och utprovning av alla nya system
vilket har inneburit att också kompetensen hos personalen har kunnat vidmakthållas.
Upprustningsprogram
Ett omfattande upprustningsprogram för de ryska väpnade styrkorna togs fram mot slutet av
00-talet, och flottan prioriterades i vissa fall särskilt. Man har sedan dess satsat stora summor
på att bygga nya fartyg och ubåtar med avancerade sensor- och vapensystem. Detta har
inneburit ett stort tekniksprång samt att den operativa marina förmågan har ökat avsevärt och
kommer fortsätta att öka under de närmaste åren.
Östersjömarinens basområden
Ryska flottan är uppdelad på fem olika flottor spridda över norra halvklotet. Norra marinen i
Murmanskområdet. Svartahavsmarinen på Krim. Stilla havsflottan, Kaspiska flottiljen i
Kaspiska havet samt Östersjömarinen.
43
Ryska Östersjömarinen är i dag baserade vid två huvudsakliga baser i Östersjöområdet. Det är
baserna Baltijsk i enklaven Kaliningrad mellan Litauen och Polen samt vid Kronstadt, St
Petersburg, i den inre delen av Finska Viken.
Baltijsk kan ses som Östersjömarinens huvudbas Där finns främst ytattackfartygen,
landstigningstonnaget samt flygförband. Här finns även en marininfanteribrigad samt ett
marint spetsnazförband. I Kronstadt finns huvuddelen av den marina varvsverksamheten, men
basen är också hemmahamn för de ryska ubåtarna samt vissa mindre ubåtsjakt- och
minröjningsenheter.
Befintliga fartyg och ubåtar i Östersjömarinen
Ryska marinen har under de senare åren lagt stora resurser på att vidmakthålla och rusta flera
av de äldre fartygen och ubåtarna i syfte att snabbt öka den sjöoperativa förmågan i Östersjön.
Många av systemen är fortfarande i allra högsta grad operativt relevanta i sjöstriden trots att
de är konstruerade under 80-talet. Flera av fartygen bedöms fortsatt vara operativa år 2030.
Då sannolikt modifierade med modernare sensorer och vapensystem, sannolikt främst för att
öka luftvärnsförmågan.
Idag operativa fartyg och ubåtar inom Östersjömarinen:
Antal Typ
2
Jagare
2
Fregatt
8
Attackkorvett
4
Attackkorvett
7
2
Korvett
Ubåt
4
Landstigning
2
Svävare
2+2
Signalspaning
Klass
Sovremennyy
Huvuduppgift
Anmärkning
Ytattack/Ubåtsjakt/Luftförsvar SSM: SS-N-22
(Helikopter)
SAM: SA-N12
Neustrashimyy Ytattack/Ubåtsjakt/Luftförsvar SSM: SS-N-25
(Helikopter)
SAM:SA-N-9
Tarantul
Ytattack
SSM: SS-N2/22
SAM:SA-N-5
Nanuchka
Ytattack
SSM: SS-N-9
SAM: SA-N-4
Parchim
Ubåtsjakt
SAM: SA-N-5
Kilo (877)
Attack/Spaning/Specialföretag 6 torpedtuber
18 torpeder
Ropucha
Överskeppning / Landstigning 10 Strv motsv.
+
340 soldater
Pomornik
Överskeppning / Landstigning 10 Stridsfordon
+
360 soldater
Vischnaya/
Signalspaning / Und
Alpinist
Nyproduktion och framtida fartygssystem
Sedan ett antal år tillbaka har Ryssland i stort sett helt och hållet ställt om sin produktion vid
de ryska varven från export till produktion för den ryska marinen. Man har påbörjat en
omfattande modernisering av den ryska marinen inklusive Östersjömarinen. Flertalet olika
fartygstyper är under produktion parallellt, och dessa kommer utgöra ryggraden i den ryska
44
flottan under de kommande 20-30 åren. Vissa fartyg har redan levererats och andra kommer
att levereras fortlöpande under de närmaste 10 åren.
Här nedan följer en sammanställning av dessa system och deras huvudsakliga förmågor.
Utöver de redovisade projekten kan också nämnas korvetter av Admiral Grigorovich klass
samt korvetter av Gremyashchy klass bestyckade med SS-N-26/27 samt luftvärnsroboten
REDUT. Dessa fartyg är i nuläget primärt avsedda för Svarta havsmarinen respektive Norra
marinen.
Korvetter av Steregushchy klass
Det senaste tillskottet till ryska Östersjömarinen är fyra mycket moderna och välbestyckade
korvetter av Steregushchy klass. Fartygen, som mer är att jämställa med en mindre fregatt, är
105 meter långa och deplacerar 1900 ton. Fartygen är primärt konstruerade för eskort av
skyddsvärda transporter så som överskeppning av materiel och trupp. Den slutsatsen kan man
dra genom fartygens bestyckning, i synnerhet med hänsyn till deras ytterst kvalificerade
luftförsvars- och ubåtsjaktförmåga.
Huvudsakliga vapensystem
Sjömålsrobot:
SS-N-25 (Rr-robot, 130km räckvidd)
Luftvärnsrobot:
REDUT 9M96 (Rr-robot, 40km räckvidd)
Antitorpedvapen:
PAKET
Korvetter av Buyan klass
Sedan 2010 byggs korvetter av Buyan klass. Fartyget är speciellt intressant genom att man
givit ett relativt litet fartyg, knappt 1000 ton, 75 m långt, förmågan att bära kryssningsrobotar.
Genom att robotarna avfyras från vertikala behållare ger det en stor flexibilitet när det gäller
vapenalternativ. Såväl sjömåls-, ubåtsjakt- som kryssningsrobotar kan utgöra
beväpningsalternativ.
Huvudsakliga vapensystem
Kryssningsrobot:
KALIBR-NK (kryssningsrobot, räckvidd 2500 km)
Luftvärnsrobot:
KOMAR (infraröd sökare, räckvidd drygt 5 km)
2x30 mm automatkanon Närskydd mot sjömålsrobotar
100 mm kanon
Mot sjö- som markmål
Fregatter av Admiral Gorshkov klass
Fyra nya fregatter av Gorshkov-klass är för närvarande under produktion vid varv i Östersjön,
och det första fartyget kommer inom kort att levereras. Fartygen är 135 meter långt och
deplacerar 4500 ton, och kan sammanfattas som en större och mer bestyckad version av
Steregushchy. De första fartygen sägs vara avsedda för norra flottan, men det kan inte
uteslutas att fler fartyg i serien kommer att tillverkas, och att de då kan komma att ersätta de
större äldre fartygen i Östersjömarinen. Tillskottet av dessa fartyg kommer innebära en
avsevärd förstärkning av luftförsvarsförmågan då de är bestyckade med REDUT, vilken är
den sjöburna varianten av luftvärnsroboten S-300.
Huvudsakliga vapensystem
Sjömåls/X-robot:
SS-N-26 Oniks / SS-N-27 Kalibr (600km/Mach 2.5)
Luftvärnsrobot:
REDUT 9M96E (Rr-robot, 120km räckvidd)
Antitorpedvapen:
PAKET
Landstigningsfartyg av Ivan Gren klass
Ryska marinen kommer inom de närmaste åren att tillföras två större nyproducerade
landstigningsfartyg av Ivan Gren-klassen. Det första fartyget i serien kommer inom kort att
påbörja provturer i Östersjön. Tillförseln av dessa två fartyg kommer ge ett ytterligare tillskott
45
till Östersjömarinen för att genomföra offensiva landstigningsoperationer i östersjöområdet
med kvalificerad materiel.
Data:
Deplacement:
6000 ton
Längd/Bredd:
120 / 16 meter
Fart:
18 knop
Kapacitet:
13 stridsvagnar/36 stridsfordon samt 300 soldater.
Landstigningfartyg av Duygon-klass
Utöver det kommande tillskottet av större landstigningsfartyg så har Östersjömarinen nyligen
erhållit 5 mindre landstigningsfartyg av Duygon-klass. Det unika med dessa fartyg är deras
höga fart. De kan därmed användas för att mycket snabbt transportera mindre, men
prioriterade förband, och att de därmed lämpar sig synnerligen väl för överraskande insatser
mot olika kustområden i Östersjön.
Data:
Deplacement:
280 ton
Längd/Bredd:
46 / 9 meter
Fart:
35 knop
Kapacitet:
3 stridsvagnar/5 stridsfordon samt soldater.
Ubåtar av Kilo-klass
Ryska flottan tillförs också sex nya diesel-elektriska ubåtar av förbättrad Kilo-klass (Projekt
636.3). Dessa skall inte förväxlas med de ursprungliga Kilo (Projekt 877). De nya som går
under benämningen Varshavyanka är förbättrade i många avseenden och exporteras också till
Kina, Vietnam och Algeriet.
En av de stora skillnaderna är att ubåten kan bära kryssningsrobotar av typen SS-N-30 och
bedömt även sjömålsrobotar av typen SS-N-27 då tubsystemet (Club-S) är samma för de båda
systemen. Detta innebär en avsevärd ökad förmåga att dolt kunna bekämpa olika typer av mål
på mycket stora avstånd.
Flygplan och Helikoptrar
Östersjömarinen förfogar utöver fartyg och ubåtar även över ett marinflyg som är operativt i
regionen. I dagsläget är materielen äldre, men fortfarande fullt operativ. Su-24 Fencer är
fortsatt dominerande inom attackflyget, men kommer på sikt bedömt att ersättas av det större
och modernare Su-34 Fullback vilket kommer att innebära en betydande ökning av såväl
vapenkapacitet som räckvidd.
Helikopterbeståndet är dock föråldrat. Ubåtsjakthelikoptern av typen Ka-27 Helix är i
grunden en produkt från 60-talet, samma sak gäller radarhelikoptern Ka-31 Hormone. Att
Ryssland inte ännu har att omsätta dessa kan tyda på att det som finns fortfarande fungerar
tillräckligt bra alternativt att andra system givits högre prioritet. Det är dock sannolikt att
dessa system kommer att ersättas inom den studerade perioden.
Inom de ryska väpnade styrkorna finns också radarspaningsflygplanet A-50 (motsvarande
AWACS) och signalspaningsflygplan av typen IL-20. Båda dessa förekommer över
Östersjön, och det kan inte uteslutas att de redan idag har möjlighet att direktsamverka med
fartyg, vilket innebär att förvarning och mållägen kan erhållas på stora avstånd. I Ryssland
sker en mycket intensiv utveckling att öka förmågan för olika system att samverka. De ökade
räckvidderna på såväl luftvärns- som sjömålssystem kräver sensorer med lång räckvidd. Vi
kan därför förvänta oss att vi inom en tämligen snar framtid kommer att se nya eller
modifierade flygande system som kan över föra sensordata till andra system.
46
Trender
Modernisering och utökad övningsverksamhet
Östersjömarinen har redan till delar moderniserats, något som bedömt kommer att fortsätta.
Trenden liknar den i väst, det vill säga att man prioriterar kvalité framför kvantitet.
Fartygsserierna är kortare med färre fartyg men konstruktion, sensorer och vapenbestyckning
är på en högre nivå än tidigare.
Vi har utöver moderniseringen även kunnat konstatera en avsevärt utökad övningsverksamhet.
De större övningarna som går under benämningen ZAPAD har likt tidigare präglats av
offensiva samordnade landstigningsoperationer i stor skala.
Man har under de senaste åren också kunnat konstatera en utökad signalspaning i Östersjön
vilket tyder på ett ökat intresse för verksamheten i grannländerna. Detta har skett med såväl
flyg- som fartygsburen signalspaning.
Landstigningsoperationer övas regelbundet, och inom de närmaste åren kommer man att ha en
betydande militär överskeppningskapacitet. Det är också troligt att man förbereder för att
använda ryskt civilt tonnage för överskeppning av trupp i händelse av offensiva operationer i
Östersjöområdet. Den ökande användningen av roro-tonnage, bl a bilfärjor av olika slag, för
civila transporter talar för att så kan bli fallet. Ryssland (Sovjet) har historiskt visat på god
förmåga att utnyttja civila resurser för militära ändamål.
Taktiska kärnvapen på marina plattformar
Kärnvapen spelar en stor roll i den nya ryska militärdoktrinen. Den syftar bland annat till att
upprätthålla och stödja Rysslands anspråk på att vara en global stormakt, samt att upprätthålla
strategisk avskräckning mot angrepp på landet.
Det ena benet i kärvapentriaden vilar på de kärnvapenbestyckade robotubåtarna. Men
samtidigt finns det mycket som tyder på att taktiska kärnvapen i praktiken spelar en större roll
än vad som framkommer i officiella dokument.
Det kan inte uteslutas att sådana taktiska kärnvapen finns förhandslagrade i anslutning till de
marina baserna i Östersjön, och att de kan bäras av flera fartyg, i synnerhet de som är
utrustade med Klub-systemet (se nedan).
Ökad luftvärnskapacitet
Ryska fartyg har alltid varit påfallande väl utrustade med såväl sensor- som vapensystem.
Fartyg i nyproduktion är inget undantag, utan snarare tvärt om. Fartygen är fyllda med olika
kombinationer av luftvärnssystem, telekrig- och motmedelsystem. I samband med att de nya
fartygen av Stereguschy samt Gorshkov-klass levereras så har man genom
luftvärnsrobotsystemet REDUT tagit ytterligare ett steg som innebär att man har ökat
förutsättningar för att kunna eskortera och skydda överskeppningsföretag mot både flyg och
robothot.
Luftvärnsrobotsystemet REDUT som också benämns 3K96 är ett kompakt system som laddas
i VLS16 kanistrar, och kommer att utgöra standardrobot på alla nybyggda ryska fartyg.
Roboten är en vidareutvecklad sjöbaserad version av S-400 (SA-21). Roboten finns i två olika
16
Vertical Launch System
47
varianter med räckvidd på 40km (Stereguschchy) och 120km (större fartyg) och bedöms vara
mycket kapabelt med sin höga överljudsfart, goda manöverförmåga och en avancerad
radarmålsökare.
Moderna robotsystem mot sjö- och markmål
En tydlig trend inom ryska flottan är att bestycka nya fartyg med robotsystemet Klub. Även
detta system nyttjas som VLS, och tar således förhållandevis lite plats ombord på fartygen.
Systemet är modulärt och olika typer av robotar kan laddas i samma kanistrar alternativt i
torpedtuber på ubåtar av Kilo 636.3 klass. Detta system är enligt uppgift prövat i strid från
ubåt mot markmål i Syrien.
Det finns två huvudsakliga robotar i familjen. 3M-54 (SS-N-27), en sjömålsrobot med
överljudsprestanda i slutfasen och räckvidd på över 200 kilometer. Dessutom finns 3M-14
(SS-N-30) som är en kryssningsrobot mot i huvudsak markmål med räckvidd på 2500
kilometer.
Båda de ovanstående robotarna kan sannolikt bestyckas med såväl konventionell stridsdelar
som nukleär sådana.
Torpedmotmedel
De nya ytfartygen i ryska flottan utrustas med den nya anti-torped-torpeden PAKET. Det
finns i dag begränsat med information runt systemet. Om systemet fungerar som det är avsett
så kommer det att utgöra ett bra skydd mot dagens konventionella torpeder från ubåtar. Det
kan inte uteslutas att systemet i framtiden kommer att installeras även på landstigningsfartyg.
Slutsatser
Det är materielen som i huvudsak dikterar villkoren för marin förmåga. Östersjöflottan
kommer inom den studerade tidsperioden bestå av såväl fartyg som idag byggs eller är
projekterade och fartyg vilka redan är i tjänst. Några ur teknisk synvinkel revolutionerande
tillskott kan inte förväntas, dock redan den förnyelse som sker idag innebär en kraftig ökning
av Östersjömarinens förmåga. Den största osäkerhetsfaktorn är antalet fartyg som kan
bedömas regelmässigt finnas i Östersjön.
Ryska marina stridskrafter har ett brett spektrum av verkansformer, som med kort varsel kan
sättas in i olika riktningar. Man har god förmåga att verka mot alla typer av mål, på ytan, i
luften och under ytan. Fartygsbaserade kryssningsrobotar har också förmåga att angripa
markmål. Sedan ett antal år har fokus på den inhemska produktionen av materiel såväl som
verksamhet svängt tillbaka från att i huvudsak handla om exportstöd mot att åter igen i
huvudsak producera och utbilda för vad man anser är de egna nationella behoven.
Trots att man likt många andra länder går från en stor kvantitet mot färre plattformar med
ökad kvalitet så är den bedömda framtida numerären av plattformar baserade i Östersjön
betydligt fler än hos någon annan strandstat (möjligtvis med undantag av Tyskland, då
beroende av hur den tyska flottan fördelas mellan Nordsjön och Östersjön i ett krigsfall).
Ryssland verkar dessutom inte avveckla de äldre fartygen förrän de nya är levererade och
48
operativa, vilket innebär att den operativa förmågan inte nedgår trots ett omfattande
upprustningsprogram, vilket den har gjort i många andra länder som avser att modernisera sin
materiel. Det är dessutom sannolikt att flera av de äldre fartygen delvis kommer att modifieras
och behållas i tjänst även när nya fartyg tillförs. Att kunna avdela äldre fartyg i sekundära
riktningar skapar möjligheter att kraftsamla de modernaste enheterna till områden där man
söker ett avgörande.
Förmåga avseende överskeppning av trupp och materiel
Den ryska marinen kommer bedömt ha god förmåga att genomföra överskeppnings- och
landstigningsföretag i Östersjöområdet.
De landstigningsfartyg/svävare av fyra olika klasser, som redan idag är baserade i Östersjön,
har en total kapacitet att i ett och samma företag, snabbt kunna flytta ca 3500 man och 100
stridsvagnar (siffran blir avsevärt mycket högre om man ersätter stridsvagnar med
pansarskyttefordon). I denna beräkning är nyttjande av civilt tonnage inte inräknat.
För att kunna säkerställa en framgångsrik överskeppning så krävs skydd mot hot i tre
dimensioner. Ryssland har därför satsat på att konstruera fartyg avsedda för eskortuppgifter,
där korvetter av Steregushchy-klass är ett typexempel.
Dessa fartyg har ett mycket kvalificerat luftvärnsskydd i form av luftvärnsroboten REDUT.
Även skyddet mot torpeder från fientliga ubåtar bedöms ha förbättrats avsevärt genom
tillförsel av antitorpedvapnet PAKET. Man kan därför dra slutsatsen att Ryssland medvetet,
under en längre tid, har återuppbyggt en god förmåga att genomföra offensiva landstigningar i
östersjöområdet. En förmåga som succesivt kommer att öka ytterligare genom de fartyg som
för närvarande byggs blir operativa.
Förmåga ”stänga” Östersjön
Rysslands geografiska läge i Östersjön, där man i praktiken är inkilad mellan ett antal
Natoländer, gör att man riskerar att bli instängd i sina basområden vid en eventuell konflikt.
Det kan därför inte uteslutas att Ryssland, vid ett försämrat säkerhetsläge kan komma att
agera först med syfte att skapa operationsfrihet i Östersjöområdet. En tämligen uppenbar
option vore att flytta fram långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem till angränsande
länders territorium, främst Danmark och Sverige. Det skulle mycket kraftigt begränsa Nato
möjligheter att agera i Östersjöområdet. Den utveckling av Östersjömarinens förmågor vi ser
innebär att möjligheterna ökar till att genomföra sådana operationer snabbt och med tämligen
stora styrkor.
Förmåga att förstärka marinstridskrafterna i Östersjön
Det finns en överhängande risk att man stirrar sig blind på vilken trupp, materiel, fartyg,
flygplan och ubåtar som finns utgångsbaserade i Östersjöområdet, och att det därmed ses som
det dimensionerande hotet.
Fartyg och ubåtar är rörliga enheter, som relativ snabbt kan flyttas mellan olika
operationsområden. Detta har man från rysk sida visat i samband med tidigare genomförda
övningar (ZAPAD) där man bland annat tillförde ytterligare landstigningstonnage. Man kan
även konstatera att ryska marinen regelbundet flyttar fartyg mellan sina olika basområden,
dels för underhåll, och för olika typer av provverksamhet. Då flera av de stora ryska varven
finns i Östersjön, så kommer det alltid att finnas flera fartyg och ubåtar här än de som
49
egentligen tillhör Östersjömarinen. Möjligheterna att dölja en förstärkning av Östersjömarinen
med fartyg som skenbart är på väg till eller från varvsbesök alternativt genomför provturer är
därför goda (inom rimliga gränser). Här bör noteras att en förstärkning med två eller tre
kvalificerade ytstridsfartyg relativt sett är en mycket stor förstärkning i förhållande till det
antal ytstridsfartyg som andra länder disponerar i Östersjön. Därmed måste vi också räkna
med att vapensystem som normalt sett inte finns i Östersjön, plötsligt kan finnas här.
Litteratur och källor
FOI, Rysslands Östersjömarin – utveckling och uppgifter, FOI-R--2543—SE, 2008-06
FOI, Örnen, Björnen och Draken, FOI-R-4103-SE, 2015-09
FOI, Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013, FOI-R-3733-SE, 2013-12
Försvarsmakten, Perspektivstudien, FM2013-276:1, 2013-10-01
Office of Naval Intelligence, The Russian Navy, a historic transition, 2015-12
The Jamestown Foundation, Pauli Järvenpää, Zapad 13, 2014-08
50
Kapitel 5 Flygkrigföring
Inledning
Kapitlet beskriver hur Rysslands framtida (om tio till femton år) flygkrigföring kan komma att
genomföras. Tonvikten ligger på sådana faktorer som kan vara intressanta vid en konflikt i
Östersjöområdet. Inledningsvis beskrivs generella utvecklingstrender i Ryssland och för
landets krigföring med flygstridskrafter. Följande delar behandlar landets tekniska system,
framtida krigföring och flygindustri. Sedan följer ett resonemang om trender i ryskt
uppträdande samt militärgeografins betydelse. Slutligen presenteras slutsatser kopplade till
Rysslands utveckling av flygstridskrafter och vad det kan innebära vid en eventuell konflikt i
Östersjöområdet.
Ur ryskt perspektiv utgör flygstridskrafter ett viktigt kraftsamlingsinstrument. Det är den enda
stridskraftsslag som snabbt kan omgrupperas till olika delar av ett land, vilket för Ryssland
kan jämställas med en kontinent. Förflyttning av större markstridskrafter från en del av landet
till en annan, oftast då på järnväg, är en tidsödande operation, i storleksordningen veckor. De
ryska marina stridskrafterna är uppdelade på fem flottor i fem olika hav. Det innebär att även
51
fartygsförflyttningar från ett operationsområde till ett annat blir tidskrävande och synliga för
en motståndare.
Möjligheterna att snabbt omgruppera stora flygförband och förmågan att genomföra
flygföretag över mycket långa avstånd är framträdande egenskaper för flygstridskrafter.
Flygstridskrafterna är därför en nyckelkomponent i den utveckling vi generellt ser mot snabbt
och överraskande inledda operationer. Vi ser en tydlig trend, med övningar och genom
faktiska operationer, att även Ryssland alltmer använder sina flygstridskrafter på ett sätt som
stämmer väl med en sådan doktrin.
Efterhand har vissa principer för hur flygstridskrafter bäst bör användas utkristalliserats.
Utgångspunkten är att kontroll av luftrummet är högsta prioritet. Dock har utvecklingen i
Ryssland i viss mån skilt sig från den i väst. Västliga flygsystem har historiskt varit kvalitativt
bättre än de ryska och spelat större roll i hur man tänkt föra krig. I Ryssland har
kombinationen av luftvärnssystem och jaktflyg tillmätts större betydelse. När det gäller
offensiva flygföretag ser vi en utveckling där den tidigare ryska doktrinen, som lade stor vikt
på direkt understöd av markstridskrafterna, alltmer liknar västliga doktriner. Det innebär en
ökad tonvikt på bekämpning av objekt på djupet av en motståndares territorium och
utnyttjande av precisionsvapen.
Det är ännu för tidigt att värdera de ryska insatserna med strid- och bombflyg över Syrien
men vissa indikatorer kan ändå identifieras. Man genomför insatser över stora avstånd med
Su-34 och nyttjar då lufttankning i en omfattning som tyder på att förmågan är utbredd bland
den typen av piloter. När det gäller mer frontnära flygsystem är insatsfrekvensen ca tre pass
per dag, vilket är högre än under Sovjettiden och tyder på förbättrad logistisk förmåga.
Insatser genomförs i huvudsak med ostyrda bomber men insatser med laserstyrda och GPSstyrda bomber baserade på satellitsystemet GLONASS genomförs, något som inte observerats
i samma utsträckning tidigare. Kryssningsrobotar används på samma sätt som västliga
flygvapen gör, även om precisionen förefaller vara sämre.
Ett område där det är särskilt tydligt att det pågår ett paradigmskifte är transportflyget. Dessa
får en alltmer utpräglad roll att vara medlet med vilket man snabbt, och i stor omfattning,
flyttar viktiga resurser. Operationerna i Syrien 2015 är ett exempel där man under en period
flög in med 2-7 stycken An-124 per dag med bland annat stridsvagnar och artilleripjäser.
Ryssland genomför också stora beredskapsövningar med jämna mellanrum. Förflyttning av
personal och olika vapensystem, till exempel kvalificerade luftvärnssystem, övas
regelmässigt.
Obemannade system börjar också bli en alltmer betydelsefull komponent. Här tycks dock
Ryssland inte ha samma kapaciteter som väst, framförallt inte som USA.
Generella utvecklingstrender
Den pågående teknikutvecklingen och pågående och nyligen genomförda krig indikerar att
konflikters karaktär och det militära stridsfältet är under förändring. Viktigt att framhålla är
ett ökat användande av rymdbaserade system för underrättelseinhämtning, navigation och
kommunikation, ett ökat inslag av fjärrstridsmedel, obemannade system och cyberattacker.
Detta utvecklas mer i kapitel 2 Generell teknikutveckling.
I Ryssland sker en omfattande förnyelse av traditionella vapensystem, inte minst av de ryska
flygstridskrafterna. Teknikutvecklingen har en direkt koppling till den förnyelsen.
52
Ryssland introducerar Su-35 och utvecklar T-50 (PAK-FA) och det strategiska
bombflygplanet PAK-DA, samtidigt som man modifierar äldre typer av stridsflygplan. T-50
är exempel på vad som ibland kallas 5:e generationens stridsflygplan. Dessa kännetecknas av
smygegenskaper och möjlighet till överljudshastighet utan att använda efterbrännkammare.
Andra signifikanta utvecklingstrender är ökad räckvidd för plattformen, ökade räckvidder på
sensorer och vapen, förbättrad navigations- och kommunikationsförmåga och ökad
telekrigsförmåga. Ibland talas även om 6:e generationens stridsflygsystem, vilka kan vara
bemannade eller obemannade. De kännetecknas av mycket lång uthållighet (100 h) samt utgör
en nod i ett större sammanhängande system av stridskrafter. Utveckling av stridsflygplan är
förknippat med stora kostnader och långa ledtider. Det innebär att 5:e eller 6:e generationens
stridsflygsystem sannolikt inte kommer utgöra en dominerande numerär andel på stridsfältet
förrän väl efter 2025. De plattformar som finns idag, eller är under utveckling, bedöms därför
utgöra huvuddelen av stridskrafterna även i slutet av 2020-talet. Däremot kommer de mest
kvalificerade systemen som Su-35, T-50 och PAK-DA, trots dess begränsade numerär, genom
sin överlägsenhet mot äldre system få en betydande inverkan på striden.
Andra viktiga system att beakta är kryssningsrobotar, luftvärn, ballistiska robotar och
obemannade system. Kryssningsrobotar har funnits länge men har påverkats mycket av den
generella teknikutvecklingen. Genom ökade räckvidder, bättre precision, smygegenskaper och
dess anonymitetskaraktär har kryssningsrobotar alltmer kommit att användas i inledande delar
av en konflikt eller då en aktör inte vill riskera bli indragen i en utdragen operation på
marken.
När det gäller luftvärnssystem har Ryssland de senaste åren introducerat avancerade
långräckviddiga system, både landbaserade och ombord på fartyg. Som exempel kan nämnas
S-400 och S-500. Samtidigt förbättras möjligheten att använda dessa i nätverk inkluderande
luftburna sensorer. Det innebär att systemens långa räckvidder kan användas fullt ut utan att
begränsas av horisonten. En karta över Östersjön med denna typ av system grupperade i
Kaliningrad och ombord på bara ett fåtal fartyg kompletterad med Su-35 och T-50 ger en helt
annan operativ miljö än vad som var verkligheten för bara några år sedan. Till bilden bör
läggas taktiska ballistiska missiler som det ryska Iskander systemet. Från Kaliningrad kan mål
i delar av södra Sverige bekämpas.
Den pågående teknikutvecklingen medger att obemannade farkoster framöver kan ges allt
högre grad av autonomitet. Sannolikt kommer också användandet av obemannade farkoster
att öka och bli en naturlig del i krigföringen. Uppgifterna bedöms fram till ca år 2030 främst
utgöras av underrättelseinhämtning och bekämpning av markmål. Obemannade farkoster
kommer oftast användas för mycket långa uppdrag eller uppdrag där risknivån är hög. Det
förefaller som att tröskeln för att använda dessa system är lägre än för traditionella militära
stridskrafter, som exempel kan nämnas USA:s operationer i Mellanöstern. Det finns få skäl att
tro att Ryssland skulle visa större återhållsamhet. Den lägre tröskeln för användande av
obemannade farkoster kan bero på att anonymiteten är större och risken för egen personal är
låg, samma fenomen kan iakttas även för cyberattacker och fjärrstridsmedel
(kryssningsrobotar och taktiska ballistiska missiler).
En utveckling som vi kan förvänta oss inom den aktuella perioden är att bättre sensorer och
informationsbehandling tillsammans med ökad kommunikationsförmåga och
navigationsnoggrannhet medger realtidssamverkande system. Det innebär till exempel att
sensorinformation och vapenverkan kan komma från olika plattformar. Ett konkret exempel är
53
att radarsystem med lägre frekvensområden, som inte kan användas på stridsflygplan men
som har bättre förmåga mot smyganpassade mål, kan överföra noggranna mållägen till egna
stridsflygplan som då kan bekämpa mål baserat helt på extern måldata. Man kan också tänka
sig att smyganpassade obemannade farkoster, sammankopplade i ett nätverk, mäter in mål och
leder in vapensystem från större och mer tillbakadragna plattformar.
Ytterligare en utvecklingstrend som förtjänar uppmärksamhet är framväxten av det koncept
som kallas Anti-Acess/Area-Denial (A2/AD). Teoribildningen domineras av USA men
Ryssland kan genom sitt faktiska agerande ses som en föregångare. Det innebär att en aktör
kan avregla ett stridsområde genom cyberinsatser och genom att utnyttja olika typer av
fjärrstridsmedel som långräckviddiga luftvärns-, sjömåls- och ballistiska robotar. Den
gruppering Ryssland idag har av olika stridskrafter i Kalingradenklaven gör att delar av
Baltikum och södra Östersjön kan betraktas som ett sådant område. Förutom att det försvårar
en motståndares insatser och begränsar dennes handlingsfrihet så ger det också skydd åt egna
flygburna och sjögående system. Något som avsevärt ökar ryska marin- och flygstridskrafters
verkansmöjligheter i Östersjöområdet.
De möjligheter som teknikutvecklingen medger och de trender som finns generellt innebär att
Ryssland bedöms fördjupa integrationen av fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar, taktiska
ballistiska robotar med traditionella sjö- och flygstridskrafter samt luftvärn. Trenden mot ett
mer komplicerat, fragmenterat och omstritt stridsområde bedöms därmed fortsätta. Det
innebär också att offensiva operationer med flygstridskrafter, mot kvalificerade och
smyganpassade motståndare, blir än mer beroende av ledning från luftburna plattformar. En
annan viktig trend är att ökade kostnader per flygplan sannolikt leder till en minskad numerär
av de mest kvalificerade flygsystemen.
Ryska system och delkomponenter
Ryska flygstridskrafter består av många olika system. Här beskrivs de som bedöms vara mest
intressanta för svenskt vidkommande inom de närmaste tjugo åren; de redan operativa Su-34,
Tu-22 och Tu-160, det i närtid operativa Su-35 och det kommande T-50 och PAK-DA.
Utöver strids- och bombflygplan beskrivs även ledningsflygplan och transportflygplan.
Dessutom beskrivs kortfattat luftförsvarsluftvärnssystemet S-400. Slutligen beskrivs läget i
den ryska flygindustrin.
Stridsflygplan
Su-34 Fullback är ett tungt attackflygplan som förs in som en efterträdare till det äldre Su-24.
Su-34 baseras på Su-27, ett framgångsrikt jaktflygplan från Sovjettiden. Även om uppgifterna
för Su-34 i första hand är attackanfall så har det även en god jaktförmåga. Flygplanet är
tvåmotorigt och tvåsitsigt. Su-34 är utrustat med en 30 mm automatkanon och har 10
vapenbalkar. Möjliga vapen är allt från kvalificerade luftmålsrobotar och signalsökande
robotar till markmålsrobotar, sjömålsrobotar, bomber för precisionsbekämpning av markmål
med laserutpekare och raketer. Su-34 kan uppnå hög överljudsfart och har en aktionsradie på
cirka 4000 km. Su-34 är sedan något år operativt och kommer fortsätta levereras fram till
2020. Vilket antal som slutligen levereras återstår att se men siffran 180 förekommer.
Su-35 Flanker-E är ett mellansteg mellan sovjettidens Su-27 och Mig-29 till framtidens T-50.
Su-35 innebär ett rejält förmågelyft relativt Su-27. Su-35 är ett multiroleflygplan och kan bära
både jakt- och attackvapen på 12 vapenbalkar. Det baseras på modern teknologi med ett
avancerat datalänksystem samt har mycket god prestanda när det gäller manövrering, fart och
räckvidd. Systemmässig och flygplansmässig överträffas den sannolikt enbart av det
54
amerikanska F-22. Su-35 visades upp för första gången i Moskva 2007 och leveranser
påbörjades 2012. Flygplanet kommer sannolikt vara en vital komponent i de ryska
flygstridskrafterna 2030 och bortom.
Sukhois T-50 PAK-FA är ett femte generationens smyganpassat multirole flygplan. Det torde
dock primärt användas som jaktflygplan och som utmanare till F-22 och F-35. Det flög första
gången 2010 och är fortfarande under utveckling. Bland annat ska nya motorer integreras,
vilket innebär ett omfattande utvecklingsarbete. T-50 har två stycken 30 mm automatkanoner
och 8 vapenbalkar. Flygplanet är utrustad med en AESA (aktivt, elektroniskt styrd antenn) i
nosen och kompletteras med radarantenner även på sidorna av flygplanet. Det kommer att
tillhöra spetssystemen från att det blir operativt, sannolikt i början av 2020-talet, och under de
följande 20 åren.
Utöver dessa nya flygplan kommer troligen dagens flygplan som Su-27, Mig-31 och Su-24
finnas kvar under lång tid framöver. Ett annat intressant flygplan är Su-30SM. Det är ett
modernt multiroleflygplan baserat på Su-27 som används i operationen i Syrien. Det tillhör
det ryska marinflyget och kan komma att tillföras förbanden i Kaliningrad.
Tu-22M Backfire är ett strategiskt bombflygplan med överljudsförmåga. Tu-22M är en
vidareutveckling av Tu-22 Blinder och togs i tjänst i början av 1970-talet. Det har genomgått
flera uppgraderingar och bedöms vara fortsatt operativt en lång tid framöver. Det är flygning
med den typen av flygplan över Östersjön som de senaste åren väckt en del uppståndelse,
exempelvis påskveckan 2013.
Tu-160 Blackjack är ett strategiskt bombflygplan med ursprung från 1980-talet som har
överljudsförmåga. Det pågår en modernisering av flygplanet som då benämns Tu-160M. Ett
begränsat antal Tu-160M bedöms fram till 2020 komma att tillföras de ryska
flygstridskrafterna. Tu-160M kan bära både konventionella vapen som kryssningsrobotar men
också kärnvapen. Tu-160M kan betraktas som en interimslösning i väntan på nästa
generations strategiska bombflygplan, PAK-DA. Det är osäkert när PAK-DA kan vara
operativt men sannolikt först i den senare delen av den tidigare nämnda perioden.
Lednings och transportflygplan
Andra viktiga flygplan, framförallt vid offensiva operationer, är ledningsflygplan. Dessa kan
liknas med dirigenten i en orkester och säkerställer koordinering av de egna
flygstridskrafterna. Idag används Beriev A-50. A-50, med Nato beteckning, Mainstay, baseras
på transportflygplanet IL-76 och har sitt ursprung från 1980-talet. Det är ett AEW&C
flygplan, Airborne Early Warning and Control. A-50 uppges ha en radarräckvidd på mer än
200 km, upp till 400 km för stora mål, och kan följa 50 mål samtidigt. A-50 har sämre
prestanda och ledningskapacitet än det AWACS flygplan som Nato använder, E-3 Sentry.
Ryssland har idag ca 20 stycken operativa A-50. Det pågår utveckling av Beriev A-100 som
på sikt ska ersätta A-50. Även A-100 baseras på IL-76 men har nya motorer och en AESAradar. Den modernare radarn ger bättre prestanda i alla avseenden. Produktionen av A-100 har
påbörjats, men flygplanet är sannolikt är inte operativt före 2020.
Även det ryska transportflyget moderniseras och det pågår en uppgradering av IL-76 och
nyproduktion av Il-76MD-90A, vilka har högre lastkapacitet än de äldre IL-76s 40 ton. IL-76
används som transport- och luftlandsättningsflygplan. Ett annat viktigt transportflygplan är
An-124 med 230 tons lastförmåga, världens största transportflygplan. Utveckling av mindre
transportflygplan pågår, till exempel IL-112 med 6 tons lastförmåga och IL-214 med 20 tons
55
lastkapacitet. Dessa två bedöms kunna vara operativa ca 2020 och det senare kan även
användas för luftlandsättningsoperationer. För lufttankning används det äldre IL-78, baserad
på IL-76. Framöver introduceras det nya lufttankningsflygplanet, en variant av IL-96.
Beväpning
Ryska stridsflygplan har en mycket bred palett av beväpningsalternativ: ”dumma” frifallande
bomber, precisionsstyrda bomber och attackrobotar, sjömålsrobotar, bombkapslar med
yttäckande stridsdelar (klusterstridsdelar) och jaktrobotar av olika typer. Två exempel i den
senare kategorin vilka bedöms finnas på stor bredd i organisationen om tio år är K-77M och
K-74M. Den förstnämnda är en medel-/långräckviddig robot, ca 90-100 km, och har en
mycket avancerad målsökare med en Active Phased Array Antenna (APAA) radar. Den
senare, K-74M, är en korträckviddig robot, ca 40 km, med en IR-målsökare som kan låsa på
ett mål inom en sektor av drygt 120 grader och har god mycket goda kurvegenskaper med bl a
”thrust vector control”17. Roboten i sin grundversion har funnits i tjänst länge men utvecklats
efterhand. Den är nu helt digitaliserad och ges efterhand allt bättre förmåga att möta olika
typer av IR-motmedel. Roboten finns också som ett beväpningsalternativ på vissa helikoptrar,
tex attackhelikoptern t ex Mi-28. Båda robottyperna kommer sannolikt att utgöra beväpning
till såväl idag existerande flygplanstyper som nya modeller, t ex T-50 PAK-FA. Det kan
finnas skäl att också notera att de ryska flygstridskrafterna också har extremt långräckviddiga
robotar som t ex R-37 med dryga 300 km räckvidd. De är främst avsedda för att bekämpa
radarspanings- och stridsledningsflygplan.
Luftvärnssystem
S-400 är ett operativt långräckviddigt luftförsvarsluftvärn, troligen världens mest avancerade.
Räckvidden är i storleksordningen 400 km. Med hjälp av nätverk med externa sensorer kan
även mål som på de långa avstånden normalt skulle befinna sig under horisonten bekämpas.
Liknande avancerade luftvärn och system av systemtänkande finns på moderna ryska fartyg.
Ryssland har en lång tradition av att lägga stor vikt på luftvärn och flera andra viktiga system
finns. De kompletterar varandra genom sina olika egenskaper; räckvidd, eldhastighet,
höjdtäckning, styrprincip etcetera.
Flygindustri
Efter Sovjetunionens fall var den ryska flygindustrin splittrat med många olika organisationer
och designbyråer. För cirka 10 år sedan samlades all utveckling och produktion av både civila
och militära flygplan inom en huvudorganisation. Detta var en nödvändig förutsättning för
militärreformen som mellan 2011 och 2020 ska förse de ryska Väpnade Styrkorna med över
400 nya stridsflygplan och över 1000 nya helikoptrar. Därutöver exporteras också militära
flygplan. Ryssland är världens näst största vapenexportör och cirka 40 % av den exporten
består av flygplan. Sänkta oljepriser och embargon mot rysk industri i spåren av
Ukrainakrisen är idag utmaningar för den ryska försvarsindustrin. Man försöker därför i större
utsträckning använda inhemska delkomponenter och samarbeta mer med vänligt sinnade
nationer. På stridsflygområdet har Ryssland och Indien ett etablerat samarbete, det pågår ett
samarbetsprojekt om en indisk T-50. Hur rysk flygindustri kommer utvecklas framöver är
svårt att bedöma och beror av flera faktorer. Att utveckla och producera högteknologiska och
operativt konkurrenskraftiga stridsflygplan är dyrt. En viktig förutsättning är därför hur rysk
ekonomi utvecklas och hur de införda embargona slår samt om man lyckas minska den
korruption som finns inom vapenindustrin. En stark exportefterfrågan och fortsatta
samarbeten med vänligt sinnade och tekniskt expansiva nationer kan inverka positivt på rysk
17
Roboten styrs genom att motorstrålen kan vinklas för att ge roboten mycket goda svängprestanda.
56
flygindustri. Ryssland har en teknisk tradition och kunnande inom området. Om man lyckas
hantera utmaningarna och tillvarata de möjligheter som finns så torde rysk flygindustri kunna
hävda sig väl med flygindustrin i väst även framöver.
Vissa trender i ryskt uppträdande
Rysslands nuvarande militärdoktrin visar på uppfattningen att militära och icke-militära
maktmedel ska används samordnat i moderna konflikter. Även vikten av ny teknologi
betonas. Se kapitel 1 ”Rysk och sovjetisk militär doktrin och reform”.
Detta framgår bland annat av att Rysslands generalstabschef, Valerij Gerasimov, uttrycker att
lärdomar från de senaste konflikterna visar att de icke-militära medlen har ökat i betydelse.
Han betonar att de väpnade styrkorna måste bli bättre på gemensamma operationer och
integreras mer i andra maktmedels agerande. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot hur
operationer med flygstridskrafter kan kombineras med till exempel diplomatiska aktiviteter
och påverkansoperationer inom informationsarenan. Det kan hävdas att vissa sådana
aktiviteter faktiskt pågår idag. Vi har de senaste åren sett flera händelser där ryska
flygstridskrafter uppträder provokativt och utför vad som kan uppfattas som anfallsövningar
mot mål i grannländer. I vissa fall verkar verksamheten vara planerad till att sammanfalla med
andra skeenden. Ett exempel är från i maj 2015 då två Tu-22M Backfire flög från Finska
viken och fortsatte mot Ölands södra udde. Flygningen sammanföll med ett EU-toppmöte i
Riga.
En rimlig slutsats av vad vi ser i praktiken är att de ryska flygstridskrafternas agerande i
Sveriges närområde är en del i en större helhet och som inte kan värderas isolerat. Det ger
också en bild av hur Ryssland framöver kan komma att använda sina flygstridskrafter. De
kommer att fortsätta koordineras med andra maktmedel. Flygstridskrafterna egenskaper gör
dem väl lämpade i detta avseende redan i låga konfliktnivåer. Längre bort på konfliktskalan krig, kommer vi sannolikt få se ett ökat användande av fjärstridsmedel (kryssningsrobotar och
ballistiska robotar), en djupare teknisk integration av stridsflyg, marina enheter och
luftförsvarsluftvärn; strid med system i samverkan.
Miltärgeografins betydelse
Militärgeografiskt har Sverige vissa tydliga förutsättningar som påverkar hur Ryssland kan
tänkas genomföra en eventuell operation mot Sverige och/eller Natoländer i närområdet. Vi
har ingen landgräns mot Ryssland utan istället finns Finland och Östersjön mellan oss och
Ryssland. Det innebär att ett angrepp mot Sverige sannolikt måste ske överraskande och
innehålla en tidig och mycket kraftfull förbekämpning om Ryssland ska kunna undvika en
mer långvarig konflikt där Nato hinner ingripa på ett avgörande sätt i Östersjöområdet. I ett
rysk A2/AD-angrepp mot Baltikum är det rimligt att anta att Gotland blir särskilt viktigt,
framförallt för att förhindra att Sverige och/eller Nato kan operera därifrån men också för att
med kvalificerat luftvärn och sjömålsbekämpande system regla av stora delar Östersjön och
samtidigt minska beroendet av Kaliningrad.
En än mer framskjuten gruppering av ryska system, t ex Blekinge och Södertörn skulle
ytterligare öka möjligheterna att förhindra Nato att ingripa i Baltikum. A2/AD området skulle
då täcka hela södra Sverige och Danmark och nå fram till Norge – något som avsevärt skulle
försvåra Natos operationer i hela regionen. Även om en sådan rysk operation skulle vara mer
komplicerad och riskfylld, jämfört med Gotland, så skulle det finnas mycket stora fördelar att
vinna – något som Sverige knappast kan bortse ifrån. Norra Sverige kan nås även via land,
57
men då genom Finland. En begränsande faktor för Ryssland är avståndet från egna flygbaser,
i Kaliningrad och St. Petersburg, till ett operationsområde över svenskt territorium. Det gäller
både för räckvidden och uthållighet för stridsflygplanen och för behovet av framskjuten
luftburen ledning. Som enkel tumregel kan anges att om ett operationsområde förskjuts 100
km västerut minskar respektive enhets uthållighet med 15 minuter. Det kan tyckas lite men
om man ska upprätthålla kontinuerlig närvaro med jaktflygplan får detta stor inverkan på
resursåtgången. Omvänt gäller naturligtvis att ju längre Ryssland kan flytta fram sin
luftförsvarszon desto mindre möjligheter har Nato att verka i Baltikum. Södra Sverige (och
Danmark) framstår därför som ett mycket attraktivt område i händelse av en konflikt i
Östersjöområdet.
Avslutning och slutsatser
Krigföring med flygstridskrafter utvecklades under och efter det kalla kriget till en ökad
integration och samverkan mellan mark- och flygstridskrafter. Utvecklingens höjdpunkt kan
sägas vara Irak-kriget 2003. Det senaste decenniet har medfört att det i större utsträckning är
de tekniska systemen, inom mark-, flyg- och sjöstridskrafterna, som samverkar. Samtidigt ser
vi också hur enskilda soldater och små grupper snabbt kan få flygunderstöd, t ex för att
bekämpa enskilda mål. Den utvecklingen bedöms fortsätta, både i väst och i Ryssland, samt
öka i omfattning och tekniskt integrationsdjup och automatiseras alltmer. Vi kan förvänta oss
ökade inslag av fjärrstridsmedel, ett snabbare tempo i operationerna och en ökad samordning
mellan olika stridskrafter och maktmedel. Trenden mot ett mer komplicerat, fragmenterat och
omstritt stridsområde bedöms därmed fortsätta och medge större möjligheter till vilseledning
och möjlighet att uppnå överraskning. Därutöver kan slutsatserna för ryska flygstridskrafter
identifieras som:









Rysk doktrin närmar sig den i väst med ökad tonvikt på bekämpning av objekt på
djupet av en motståndares territorium och utnyttjande av precisionsvapen.
Ur ryskt perspektiv utgör flygstridskrafter ett viktigt kraftsamlingsinstrument och en
nyckelkomponent i den utveckling vi generellt ser mot snabbt och överraskande
inledda operationer.
Den teknologiska nivån ökar avsevärt under perioden. Även om dagens system
kommer finnas kvar och utgöra huvuddelen av stridskrafterna under tämligen lång tid
bedöms de nyaste systemen genom sin överlägsenhet få stor inverkan på striden.
Överlägsenheten kommer av smyganpassning, ökad räckvidd för plattformen, ökade
räckvidder på sensorer och vapen, förbättrad navigations- och
kommunikationsförmåga och ökad telekrigsförmåga.
En djupare integration mellan flygstridskrafter, marina enheter och med luftvärn kan
förväntas.
Rysslands förmåga till offensiva operationer med flygstridskrafter i Östersjöområdet
kommer att öka; både avseende anfall mot sjömål, markmål på djupet av
motståndarens territorium och för luftlandsättningsoperationer.
Förmågan till offensiva flygoperationer för att ”trycka undan” en motståndares
flygstridskrafter kommer sannolikt också att öka.
Teknikutvecklingen sammantaget förstärker Rysslands militärgeografiska fördelar.
Ryssland kan regla av stora delar av Östersjön från sin utgångsgruppering.
Rysslands möjlighet att snabbt utöka denna avregling förstärks; genom
fjärrstridsmedel och den system-av-system utvecklingen som ovan angiven integration
möjliggör.
58


Flygstridskrafterna roll som förstärkare av andra maktmedel bedöms öka, inom hela
konfliktspektrat.
Framtiden för rysk flygindustri är svårförutsägbar och beror av hur utmaningar och
möjligheter hanteras.
Litteratur och källor
Försvarsmakten, Försvarsmaktens redovisning av Perspektivstudien, FM2013-276:1, 201310-01
FOI, Örnen, Björnen och Draken, Militärt tänkande i tre stormakter, FOI-R-4103-SE,
september 2015
FOI, Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013, FOI-R-3733-SE, december 2013
FMV, Teknisk Und Informerar,
http://95.172.89.136/F?func=direct&local_base=FMV01&doc_number=000029761&format=
999, nummer 4 och 5 2015
Australia’s Independent Defence Think Tank, Air Power Australia,
http://www.ausairpower.net/, december 2015
Combat Aircraft.com, http://www.combataircraft.com/, december 2015
Wikipedia, https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_active_Russian_military_aircraft, december
2015
Airheadsfly.com, http://airheadsfly.com/2014/11/22/russia-starts-production-a-100-awacs/,
januari 2016
Military factory, http://www.militaryfactory.com/, januari 2016
Fria Tider, http://www.friatider.se/ryssland-har-ppnat-luftbro-till-syrien, januari 2016
European Council on Foreign Relations, Lessons from Russia´s intervention in Syria,
http://www.ecfr.eu/article/commentary_lessons_from_russias_intervention_in_syria5085,
februari 2016
59
Kapitel 6 Krigföring i cybermiljön
Inledning
Utöver de driftstörningar som normalt drabbar de flesta IT-system har vi under senare år även
bevittnat antagonistiska attacker mot såväl myndigheter som företag med omfattande följder.
Alltifrån överbelastningsattacker mot enskilda webbsidor och tjänster, till sofistikerade
angrepp mot banker, övervakning av nyckelpersoner inom försvarsindustrin och totalförsvaret
i övrigt, manipulation av fjärrvärmesystem och haverier som bland annat lett till att apotek
inte kunnat expediera recept. Samtidigt som telekrigföring alltjämt utgör en viktig komponent
inom modern krigföring, har cybermiljön blivit ett konfliktrum som allt flitigare används av
såväl militära organisationer som icke-statliga aktörer.
Cybermiljön är ett svenskt ord för det engelska begreppet cyberspace, en term som i allt
väsentligt kommit att likställas med Internet. Mer formellt kan cybermiljön dock sägas vara
den fysiska och virtuella miljö som direkt eller indirekt sammankopplar olika datorsystem och
datornätverk, oavsett om det är anslutna till Internet eller ej. Utöver själva internet finns inom
cybermiljön en mångfald av fristående system, som för allmänheten är relativt osynliga, med
som har stor samhällelig betydelse. Bland dessa återfinns så kallade SCADA-system18, det
vill säga industriella informations- och styrsystem. Dessa innefattar sammankopplade
komponenter som mäter och reglerar flöden, spänning, temperatur, hastighet o.s.v. och är
centrala i verksamheter som produktion och distribution av dricksvatten och avlopp,
finansiella transaktionssystem samt transporter av livs- och drivmedel. I en vanlig
18
Supervisory Control And Data Acquisition.
60
kontorsmiljö finns dessutom mängder med exempel på SCADA-system, såsom de som mäter
och styr ventilation, belysning, inpassering, uppvärmning, övervakning och eventuella larm.
Samtidigt innehåller cybermiljön mer än system för behandling, överföring och lagring av
information. Cyberbegreppet associeras ofta med den rena tekniken, men eftersom det är
människor som använder systemen måste vi även beakta hur man i denna miljö kan påverka
människors beteende, skapa osäkerhet inför tilliten till information eller producera andra
kognitiva effekter.
Man kan konstatera att det är en utmaning i sig att skydda vårt uppkopplade samhälle mot
oavsiktliga störningar, eller mot obehörig påverkan från enskilda individer. Värre är det när vi
utsätts för cyberangrepp från en kvalificerad motståndare med betydande tekniska,
ekonomiska och personella resurser. Stater använder i ökande grad sin förmåga att angripa
andra länder i cybermiljön. Även Sverige är ett mål för dessa angrepp, något som
kontinuerligt bekräftas av vår signalspaning. Det klassiska skyddet med brandväggar och
antivirusprogram räcker då inte långt, utan det krävs sofistikerade säkerhetsfunktioner för att
dels förstå hotet, samt vidare att ha en möjlighet att skydda sig från detta. Målen är vidare
sällan rent militära, utan återfinns inom många olika samhällssektorer där medvetenheten om
förekommande hot ofta är bristfällig. Det kan handla om försök att komma över källkod eller
innovationer från framgångsrika svenska teknikföretag, sekretessbelagda handlingar från olika
myndigheter, känsliga personuppgifter från olika register eller försök att kartlägga
oppositionella som flytt till Sverige.
Militär kontext
Cybermiljön har under de senaste åren i ökande grad kommit att ses som en egen arena för
krigföring, såväl av Ryssland som av många västländer. På grund av cybermiljöns stora
betydelse har många länder valt att omgärda verksamhet och förmågor i denna miljö med
högsta möjliga sekretess. Under början av 2000-talet kunde man läsa tidningsartiklar om hur
man i framförallt USA skulle satsa på det då relativt nya ”cyberområdet” – ett begrepp som då
inte var särskilt använt internationellt. Det var dock först genom den stora läckan av hemliga
interna dokument från den amerikanska nationella säkerhetsmyndigheten NSA, som
allmänheten år 2013 gavs en första inblick hur omfattande USA:s förmåga i cybermiljön
kommit att bli. De dokument som den dåvarande konsulten Edward Snowden överlämnade till
tidningarna The Guardian och The Washington Post påvisade bland annat existensen av
avancerade och storskaliga västledda övervakningsprojekt, under ledning av olika
underrättelsemyndigheter i USA, Storbritannien och deras nära allierade. Det visade sig att
såväl internationella undervattenskablar som interna datorsystem hos företag som Google och
Yahoo varit avlyssnade under flera års tid. Ibland med, men ofta helt utan företagens vetskap.
Dessutom var det inte bara fientliga mål som låg i skottlinjen utan ibland även nära allierade,
något som skapat viss upprördhet och rubriker i media.
Bland dokumenten läckta av Edward Snowden fanns ett med betydande säkerhetspolitisk
relevans, nämligen USA:s övergripande policy för cyberoperationer19, undertecknad av
president Obama och klassad som Top Secret. Dokumentet bekräftade att man från högsta
19
U.S. Cyber Operations Policy. Presidential Policy Directive/PPD-20. 2012-10-16.
61
exekutiva nivå identifierat offensiva cyberoperationer som ett unikt, okonventionellt
säkerhetspolitiskt maktmedel. Genom att nyttja offensiva cyberoperationer förväntar man sig
kunna åstadkomma effekter som bibringar en motståndare omfattande skada. Dokumentet
fastslår även att amerikanska myndigheter förväntas identifiera olika mål som kan angripas i
cybermiljön, då detta kan verkställas med en gynnsam balans mellan risktagande och
effektivitet.
Trots avsaknaden av motsvarande läckor från ryskt håll får det anses ligga nära till hands att
anta att de har en liknande policy för cybermiljön. Flera öppna källor pekar på att Ryssland
spenderar stora resurser på att komma ikapp västvärlden när det gäller cyberförmåga, särskilt
en offensiv sådan. Källor inom den ryska federala säkerhetstjänsten FSB har beskrivit att man
länge arbetat med att ta fram effektiva cybervapen. Främst sker detta genom att analysera
mjuk- och hårdvara ingående i tänkbara motståndares militära ledningssystem eller deras
samhällskritiska infrastruktur. Målet är att identifiera sårbarheter i centrala IT-system, så att
informationstillgångars sekretess, integritet eller tillgänglighet kan påverkas i en framtida
konflikt.
Syftet med en kvalificerad cyberförmåga behöver dock inte enbart vara att rent praktiskt
kunna spionera på en motståndare eller kunna skapa militära effekter. I Rysslands fall har man
angett man även ser cybervapen som ett framtida avskräckningsmedel, liknande den
tröskeleffekt som kärnvapen utgör idag. Det kan dock ifrågasättas hur effektivt ett sådant
medel skulle bli, givet att även de mest kvalificerade cyberoperationer knappast kan förväntas
resultera i en sådan ömsesidigt garanterad förstörelse som kan bli resultatet av massiv
vedergällning med kärnvapen. Samtidigt har de cyberoperationer som västländer tidigare
genomfört, såsom Stuxnet-angreppen mot Irans urancentrifuger, visat på att det finns en
realistisk möjlighet att nyttja offensiva cyberoperationer för att åstadkomma fysisk verkan.
Ryssland har traditionellt varit starka inom matematik och kryptografi, områden som har stor
betydelse för att skapa verkansmedel i cybermiljön. Även inom området telekrig är Ryssland
erkänt kompetenta, det vill säga att nyttja det elektromagnetiska spektrumet för militära
syften. I förhållande till att utveckla och underhålla traditionella kinetiska vapen är
cybervapen dock ofta även såväl billigare som enklare än att producera, något som gynnar
länder som saknar ekonomiska möjligheter att satsa på kvantitet.
Den ökade betydelsen av cybermiljön är således även något som får konsekvenser för
Sveriges militära försvar. I sin Strategiska Inriktning 2015 konstaterar Försvarsmakten att det
ständigt närvarande cyberhotet i framtiden måste adresseras på flera olika sätt. Högt på
prioriteringslistan återfinns skydd av egna lednings- och ledningsstödsystem, samt skydd av
myndighetens information mot att obehöriga manipulerar, påverkar tillgängligheten eller tar
del av denna. Även utvecklingsfasen av nya IT-baserade system är särskilt kritisk, eftersom en
angripare då har större möjlighet att introducera brister i hård- eller mjukvara som i ett senare
skede kan exploateras. Denna aspekt blir allt mer påtaglig över tiden allteftersom systemen i
ökande grad baseras på kommersiellt tillgängliga standardprodukter, så kallade COTSprodukter20, där en komplett granskning och genomlysning av dessa kan vara förhindrande
20
Commercial-off-the-shelf, mjukvara eller hårdvara som kan köpas eller licensieras från en öppen marknad, i
motsats till egenutvecklad dito.
62
svårt. Cyberhotet måste därför adresseras redan i kravställning av militära system, såväl som i
rutiner och processer.
Även de uppenbara riskerna för underrättelseinhämtning genom cybermiljön måste beaktas.
Såväl privatpersoner som myndigheter använder i ökande utsträckning sociala medier för
extern kommunikation, vilket gör det möjligt att exempelvis kartlägga personal med
nyckelbefattningar. Att Försvarsmakten kommunicerar alltmer öppet mot omvärlden, genom
officiella bloggar och Twitter-flöden, såväl som genom enskilda medarbetares
kommunikation i publika forum, kan självklart vara önskvärt för att öka myndighetens
transparens, möjliggöra debatt och kritik, samt underlätta rekrytering. Samtidigt utgör det en
exponeringsrisk där en antagonist utan större ansträngning kan få kännedom om brister eller
annan känslig försvarsrelaterad information.
Cybermiljöns karaktär
Det som skiljer cybermiljön från andra operationsmiljöer är att man med små medel kan
åstadkomma betydande effekter på stora avstånd. Risken för att bli upptäckt är vidare
förhållandevis låg och det är vanligtvis ytterst svårt att utreda vem som står bakom ett
angrepp. Är det en regering som beordrat militären att göra en cyberattack, eller är det bara
några ”hackare” som agerar på eget bevåg? För att skapa en ytterligare förståelse för vilka
förutsättningar och konsekvenser som gäller för en militär operation i cybermiljön erbjuds här
en närmare karaktärisering. Cybermiljön kännetecknas tydligast av följande fem särdrag, där
en koppling även görs till vad dessa innebär för en angripare.
Fysisk och virtuell dimension
Geografiska avstånd, nationsgränser och lagstiftning får i cybermiljön en annan betydelse än i
de traditionella operativa miljöerna mark, sjö, luft och rymd. Information kan med hög
hastighet flöda mellan noder på stora geografiska avstånd. Samtidigt är den fysiska
infrastrukturen gränssättande på så sätt att exempelvis avgrävda fiberkablar, utslagna
knutpunkter eller strömavbrott på drastiska och delvis oförutsägbara sätt förhindrar
informationsflöden. Även om en server kan nås från hela världen finns den ändå på en fysisk
plats och lyder där under nationella lagar.
Ur ett angriparperspektiv är det givetvis fördelaktigt att kunna genomföra angrepp på distans.
I likhet med fjärrstridsmedel och långräckviddiga precisionsvapen inom de traditionella
arenorna erbjuder cybermiljön möjlighet att genomföra en operation utan att fysiskt behöva
vara på plats, antingen via internet eller något komprometterat fristående informations- eller
kommunikationssystem. Denna aspekt av cybermiljön ökar även cyberverkansmedlet
tröskeleffekt, då hotkomponenten tillfälle blir större, samt till del även kapacitet. Samtidigt
kan en tillgång i cybermiljön, i motsats till de traditionella arenorna, flyttas på ett annat sätt,
och exempelvis en urdragen kabel kan helt påverka målets exponering.
Beroenden
Som nämndes inledningsvis är det moderna samhället i hög grad beroende av el- och
vattenförsörjning, logistik, finansiella flöden och nyhetskonsumtion, alla beroende av
datorsystem och -nätverk. Detta gäller även militära system och operationer: våra sensorer,
lednings- och verkanssystem fungerar inte utan sina datorer och nätverk. Angrepp i
63
cybermiljön kan därmed både begränsa möjligheterna att genomföra militära operationer och
samtidigt orsaka stora påfrestningar på det civila samhället.
Ur ett angriparperspektiv kan det te sig mer lockande att angripa ett sämre skyddat civilt mål,
vilket en militär resurs är starkt beroende av för sin funktion eller effektivitet, än att angripa
det mer skyddade primära målet direkt. Exempel kan vara eldistribution, fiberstråk eller annan
kritisk infrastruktur. Som tidigare konstaterades är många IT-system dessutom anslutna till
externa aktörer, vilket innebär att ett angrepp kanske med fördel görs genom tredje part.
Resurser som delas med en annan stat medför vidare att svagheter i ett annat lands
cybersäkerhetsarbete kan innebära hot också mot Sverige. Inbördes beroenden kan dock även
vara till nackdel för en angripare, eftersom det är svårt att bedöma konsekvenserna av ett
angrepp mot ett visst system. Slår man t.ex. ut ett lands finansiella system skapar det snabbt
spridningseffekter, något som även kan drabba angriparens banker.
Aktörer
Statliga och ickestatliga aktörer har i cybermiljön mer jämbördiga förmågor än i de
traditionella miljöerna. Aktörerna kan vara alltifrån privatpersoner eller företag som fått sina
datorer kapade och därigenom ofrivilligt ingår i ett så kallat botnet, till paramilitära
cyberförband med ekonomisk uppbackning från en reguljär krigsmakt. Verktyg för
cyberangrepp köps och säljs vidare på globala svarta marknader och moderna molntjänster
ger ickestatliga aktörer tillgång till omfattande digitala lagrings- och beräkningsförmågor som
tidigare var förbehållna stater. Genom att nyttja ickestatliga aktörer i cyberoperationer ges den
verkliga angriparen möjlighet att förneka all inblandning, något som gör cyberangrepp till en
viktig komponent i hybridkrigföring.
Till skillnad mot enskilda angripare har en kvalificerad motståndare självklart mer avancerade
cyberförmågor. Sådana består främst av förband som kan verka mot vår förmåga till ledning
samt våra informations-, verkans- och ledningsstödsystem. Kärnan i denna förmåga utgörs av
förband för telekrig, psykologiska operationer och förband med defensiv respektive offensiv
cyberförmåga. Förbanden kan verka samordnat inom ramen för informationsoperationer eller
understödjer andra operationstyper. Inom den pågående ryska militärreformen läggs stor vikt
vid det som kallas icke-linjär eller hybridkrigföring, som förenklat uttryckt innebär att
samordnat använda militära och icke-militära medel för att uppnå säkerhetspolitiska syften.
Bland de medel som kan komma att användas finns utöver cyberoperationer även
påverkansoperationer och operationer med specialförband. Dessa typer av operationer kan
med fördel användas i kombination för att uppnå synergieffekter.
Teknisk utveckling
Det sker en snabb utveckling där både hård- och mjukvara, infrastruktur, användningsmönster
och verksamheters beroende av IT-tjänster ständigt förändras. Detta gör det svårt att bedöma
effekter av cyberoperationer, inte minst på sikt. Förutsättningarna för en operationsplan kan
därför drastiskt förändras av exempelvis en mjukvaruuppdatering, en nydragen fiberkabel
eller av att en enskild person byter befattning.
Den tekniska utvecklingen medför såväl en möjlighet som en begränsning för angrepp i
cybermiljön. Snabba trender gör att teknik ibland börjar användas utan att tillräckliga
64
säkerhetsfunktioner finns på plats. Som exempel kan nämnas ett ökat användande av mobila
enheter och anslutningar till trådlösa nätverk. Snabb utveckling innebär dock samtidigt att
programvara uppdateras och hårdvara byts ut, vilket begränsar möjligheten till långsiktigt
hållbar operationsplanering.
Anonymitet
Jämfört med de fysiska miljöerna är det jämförelsevis enkelt att uppträda dolt, exempelvis
genom att använda falska identiteter, omdirigera datatrafik och använda ovetande
mellanhänder. Detta medför påtagliga svårigheter att med säkerhet identifiera vem som står
bakom ett angrepp.
Flertalet av de stora cyberangrepp som uppmärksammats de senare åren, där åtminstone en
del i media tillskrivits stater, har i praktiken genomförts av ickestatliga aktörer, om än med en
stats goda minne. Detta inkluderar angreppen på Estland 2007 och Georgien 2008 där
Ryssland utpekats som sponsor, GhostNet-angreppen 2009 mot mål i över 100 länder vilka
Kina beskylldes för att ha skapat, samt Stuxnet-trojanen 2010 som USA och Israel har
bedömts stå bakom.
Uppträdande
Operationer i cybermiljön kan användas för att nå effekter som spänner från
irritationsmoment, såsom överbelastningsattacker på regeringskansliets hemsida, till vapen
med masseffekt, såsom kvalificerade cyberangrepp mot elnätet. Däremellan finns ett brett
spektrum, såsom att påverka kryptosystem, kompromettera hårdvarukomponenter i
stridsledningssystem eller infiltrera internetknutpunkter. Cyberangrepp i olika former kan
alltså återfinnas på hela konfliktskalan, och sådan graderad verkan kan störa eller förstöra
våra ledningssystem utan att behöva använda fysisk bekämpning. Den stora gråzonen mellan
krig och fred medför osäkerhet inom det internationella samfundet kring riskerna för
konflikteskalation till följd av cyberangrepp, liksom osäkerhet kring cyberoperationernas
juridiska status.
Exempel på en angripares syften med en cyberattack;









testa och kartlägga motståndarens försvarsförmåga,
plantera in skadlig kod som kan användas senare,
komma över hemlig information,
förstöra eller förvanska uppgifter,
bedriva psykologiska operationer, t.ex. genom att sprida desinformation,
som understödjande del i reguljär militär operation, där man exempelvis först slår ut
luftförsvarets IT-system innan man påbörjar egna luftoperationer,
överbelasta det civila samhället, exempelvis genom att sabotera strömförsörjning eller
betalsystem,
spionage mot särskilda grupper eller enskilda personer,
inhämta underrättelser i såväl freds- som krigstid, för att exempelvis få reda på hur
ledningen för ett annat land tänker agera i en förhandling.
65
Om man utgår från en konflikt med en kvalificerad motståndare så skulle en sannolikt inledas
med ett mycket intensivt förlopp, från timmar till ett fåtal dagar, med inslag av olika
högteknologiska stridsmedel. Offensiva cyberoperationer kommer nyttjas för att uppnå
effekter, på taktisk till strategisk nivå. Utöver direkta militära effekter, såsom att fördröja eller
försvåra vår verksamhet, kan motståndaren genomföra cyberoperationer i kombination med
attacker med konventionella stridsmedel i syfte att skapa synergieffekter i syfte att nå en
högre målsättning. Exempel på detta kan vara nyttjandet av fjärrstridsmedel eller sabotage
mot kritisk infrastruktur, såsom centrala noder för utbyte av internettrafik, eller andra
samhällsviktiga funktioner som ställverk eller knutpunkter för tele- och radiotrafik. Beroende
på hur väl en angripare lyckas kan kriget eventuellt därmed vara vunnet.
Ytterligare effekter kan uppnås genom att nyttja cyberoperationer i syfte att begränsa vår
förmåga att bjuda motstånd. Motståndaren kan exempelvis ta sig in i styrsystemet till en
tågväxel och slå mot vår förmåga till rörlighet. Det får påtagliga effekter i den fysiska miljön,
från stillastående tåg till urspårningar med förluster i både materiel och personal som följd.
Likaväl kan motståndaren genom att utnyttja sårbarheter i en webbserver förvanska innehållet
på en nyhetssajt och slå mot vår vilja och förståelse. Bägge är relevanta och något som
förekommer i moderna konflikter. Precis som för informationsstridskrafterna i övrigt ställer
användningen av cyberverkansmedlet stora krav på samordning i tid och rum. Exempelvis kan
effekten av en cyberoperation helt omintetgöras genom illa koordinerad fysisk bekämpning av
ett ställverk för eldistribution.
En operationsplan riktar och samordnar stridskrafter med andra medel i tid och rum. För att nå
framgång i cybermiljön är det viktigt att inse att vägen från infiltrering i ett system, till dess
att verkan uppnås, kan vara ganska lång och utsträckt i tid. Det betyder att man redan i
fredstid behöver förbereda de verksamheter man vill kunna genomföra i krig. Exempelvis kan
motståndaren infiltrera skadlig kod i våra IT-system åratal i förväg i syfte att samla
underrättelser över tid eller orsaka driftavbrott vid en specifik kritisk tidpunkt. Att exempelvis
placera skadlig kod i ett väl skyddat mål som saknar anslutning till publika nätverk kan kräva
specialförbandsoperationer, infiltration av civila leverantörer, insiders eller vårdslöst beteende
hos motståndaren. Tidslinjalen går således inte alltid att styra.
Skador som kan uppstå genom angrepp i cybermiljön är heller inte alltid av fysisk karaktär.
För en stat kan förtroendeskador vara förödande, då allmänhetens tilltro till myndigheter och
regering undermineras. Som exempel kan tas amerikanska US Central Command, vars
Twitterkonto togs över av angripare och som under en period i januari 2015 spred ISpropaganda. Trots att man alltså inte kom över någon sekretessbelagd information påverkades
förtroendet för organisationen negativt.
Attackvektorer
Med attackvektorer avses specifika angreppstyper som används för att bereda angriparen
tillgång till, manipulera eller tillgänglighetspåverka ett mål genom cybermiljön. Till en
specifik attackvektor hör vanligen en identifierad sårbarhet samt ett tillvägagångssätt för att
kunna utnyttja sårbarheten. Angrepp mot militära system är naturligt svårare att genomföra
eftersom såväl de tekniska skyddsfunktionerna som det allmänna säkerhetsmedvetandet får
66
antas vara bättre än inom andra verksamheter. Samtidigt finns det ett antal sårbara gränsytor
där angrepp kan ske, varav några som anses extra relevanta presenteras nedan.
Överbelastningsattacker
En så kallad DDoS-attack21 innebär, enkelt uttryckt, att man fyller den tillgängliga
bandbredden till och från målservern med skräptrafik. På så sätt kan legitima uppkopplingar
inte ske. Rent praktiskt innebär metoden att en stor mängd datorer på skilda nätverk tas över
genom att de hackas, köps, eller på annat sätt tas under kontroll. Dessa datorer instrueras
sedan att sända stora mängder datapaket till den givna adressen, vilket leder till att nätet
överbelastas och legitim trafik trängs ut. Detta är en vanlig och lättillgänglig attackvektor som
förväntas finnas tillgänglig över tiden.
Vilseledning och desinformation
Militär vilseledning är en klassisk rysk paradgren. Cybermiljön erbjuder en nya arena där
denna konst kan utövas. Kraftigt vinklade inlägg i olika webbforum, på tidningars öppna
kommentarsfält och i sociala media, författade av avlönade så kallade ”nättroll”, har blivit
vanligt förekommande på senare tid. Det finns dock mer avancerade metoder, såsom riktade
förfalskade e-postmeddelanden, SMS eller andra digitala kommunikationskanaler. Då alltfler
myndigheter och organisationer använder sig av e-post som sin huvudsakliga
kommunikations- och ledningsform är möjligheten att skicka förfalskade meddelanden ett
allvarligt hot. En motståndare kan exempelvis sända meddelanden till personer på
nyckelbefattningar med vilseledande innehåll, från en förfalskad avsändaradress som ser ut att
tillhöra en högre chef. Även om angreppet uppdagas kan konsekvensen bli att man inte längre
kan lita på den information man får, vilket skapar osäkerhet, tar extra tid och binder upp
resurser. Konsekvenserna i händelse av att militära ledningssystem skulle bli utsatta för denna
typ av attack skulle kunna leda till katastrofala följder.
Skadlig mjukvara
Det vanligaste sättet att ta kontrollen över en dator eller server är att infektera denna med
skadlig mjukvara. Det kan röra sig om en USB-sticka med skadlig kod som man fått på en
mässa, ett riktat e-postmeddelande med en skadlig bilaga, en skadlig app som laddats ner i
mobiltelefonen, eller en sårbarhet i en servers mjukvara som utnyttjas på distans. Det faktum
att medarbetare allt oftare blandar arbetsgivarens IT-utrustning med privat sådan på
arbetsplatsen, ett fenomen som ibland kallas ”Bring Your Own Device”, gör det svårare att
skydda sig mot denna attackvektor. Dagens antivirusprogramvara hänger sällan med i den
mycket höga takt som nya varianter av skadlig kod produceras. Om mjukvaran dessutom är
skräddarsydd för att angripa ett visst mål, innehållande tidigare okända sårbarheter, kan man
utgå från att den inte kan detekteras. Programvara från tredje part, såsom visningsprogram för
vissa filformat eller tillägg för multimedia, har historiskt varit en vanlig ingångsväg för
skadlig kod i annars skyddade system.
Att samla på sig en digital arsenal av sårbarheter har kommit att bli ett allt mer vanligt
fenomen, som bedöms öka i omfattning i framtiden. En relaterad attackvektor är att medvetet
21
Distributed Denial of Service
67
inplantera sårbarheter, kryptografiska svagheter eller komprometterade hårdvarukomponenter
under utvecklingsfasen.
Nätverk och infrastruktur
Att spana efter signaler mellan sändare och mottagare i etern har förekommit länge. Internets
utbredning har dock gjort att alltmer kommunikation nu går via optiska fiberkablar. För att
komma åt denna information har det blivit vanligare med övervakning av sådana kablar, med
eller utan kabelägarens vetskap. En vidare utveckling är att den aktiva utrustningen i
nätverken, såsom växlar och routrar, angrips och komprometteras. På så vis kan man
avlyssna, manipulera och omdirigera viss trafik, ett tillvägagångssätt som ibland benämns
man-in-the-middle-attack. Även angrepp mot mobila nätverk har blivit frekvent
förekommande, genom exempelvis falska basstationer. Utöver att avlyssna och manipulera
trafik kan falska basstationer i vissa fall lura en ansluten enhet att installera skadlig mjukvara.
Skadlig hårdvara
Sårbarheter kan även introduceras direkt i ett IT-systems grundläggande
hårdvarukomponenter, dess integrerade kretsar, vilket gör dem mycket svåra att upptäcka.
Extra kretsar kan även adderats till en existerande produkt, exempelvis i logistikkedjan mellan
leverantör och mottagare, för att manipulera dess funktionalitet. Exempel kan vara datorer,
mobiltelefoner eller USB-produkter. Det finns även exempel där skadliga kretsar byggts in i
laddare för mobiltelefoner, i syfte att kompromettera alla enheter som ansluts.
Falska digitala certifikat
Digitala certifikat används flitigt i cybermiljön för kryptering, kontroll av uppgiven identitet
eller meddelandeverifiering. Genom att generera falska certifikat, eller att stjäla sådana i
samband med ett dataintrång, kan denne få behörighet till begränsade system, att installera
mjukvara som betrodd eller att få en manipulerad korrespondens att se äkta ut. Attacker mot
mjuka certifikat, lagrade som en fil på en dator, är idag vanligt förekommande. Även riktade
attacker mot hårda certifikat, exempelvis sådana som finns lagrade i aktiva kort, SIM-kort
eller bankdosor förväntas bli alltmer vanligt förekommande i framtiden.
Den mänskliga faktorn
Tyvärr utgör människan ofta den svagaste länken i ett i övrigt relativt säkert system. Med
hjälp av så kallad social manipulation22, ofta genomförd via telefon eller e-post, kan behöriga
användare förmås att röja hemliga uppgifter, eller att utföra handlingar som ger en angripare
tillgång till systemet. Säkerhetsbrister kan även uppstå genom inkompetens, slarv, eller ett
medvetet agerande som resultat av illojalitet eller utpressning. Denna attackvektor är särskilt
svår att skydda sig mot och det har visat sig att det för en angripare ofta är mer tids- och
kostnadseffektivt att angripa en mänsklig användare än att identifiera och exploatera en
teknisk sårbarhet.
Slutsatser
Trenden är tydlig att såväl stormakterna som många mindre nationer nu satsar stort på att
bygga upp en militär cyberverksamhet, både för att skydda sig själva men även för att för att
kunna verka offensivt mot andra. Mottagligheten för cyberattacker ökar ju mer välutvecklat
22
Benämns på engelska Social engineering.
68
och beroende av IT ett land är och Sveriges är därför sårbart. Vi har samtidigt begränsade
resurser att över tid kunna kartlägga, följa och värdera alla mot landet förekommande yttre
hot. En god lägesbild över olika flöden, såväl i den fysiska världen som i cybermiljön, är
därför nödvändig för att kunna göra korrekta bedömningar som grund för att dimensionera
såväl vårt militära och civila försvar.
Den nya sorts framväxande hot, som de ovan presenterade inom cybermiljön, kräver ett
sektoröverskridande samarbete för att kunna mötas på ett effektivt sätt. Eftersom
Försvarsmakten varken förfogar över eller ansvarar för stora delar av cybermiljöns
infrastruktur och tjänster är det uppenbart att hoten mot denna endast kan bemötas genom
samarbeten mellan olika aktörer inom stat, näringsliv och övriga samhället. Ett fortsatt aktivt
underrättelsesamarbete med internationella partners, stött av signalspaning, är av stor
betydelse för svensk säkerhet på flera plan. Samtidigt ska vi minnas att frihet på nätet och
nätneutralitet något som de flesta svenskar enligt undersökningar värderar högt. Vi måste
därför finna rimliga och skäliga metoder för att skydda vårt öppna och fria samhälle på ett sätt
som inte på ett avgörande sätt riskerar att urholka tilltron till cybermiljön eller morgondagens
informations- och kommunikationsteknik. hot. En viss risktagning måste därför rimligtvis
accepteras. I vissa fall kan därför motståndskraften mot angrepp i cybermiljön medvetet få
nedprioriteras i förhållande till andra värden, såsom ekonomi, användbarhet, flexibilitet eller
snabbt införande. Cybersäkerhetsnivån kan då istället säkerställas genom flera tillsammans
verkande tekniska respektive administrativa säkerhetsfunktioner, såsom digitala mekanismer
och adekvat användarutbildning. Vi måste alltså sammantaget över tiden kunna möta
framväxande angrepp i cybermiljön på ett effektivt sätt, samtidigt som vi bibehåller
effektivitet och handlingsfrihet med egna resurser.
Våra militära IT-system måste ha en sådan nivå av driftsäkerhet att de är tillgängliga och
fungerar när de verkligen behövs. De risker som där kan accepteras får inte vara stora.
Konsekvenserna här kan bli avsevärt större än att en bank gör ekonomiska förluster eller att
människors mobiltelefoner slutar att fungera för en tid. De säkerhetsfunktioner som införs
måste således vara dimensionerade utefter såväl det existerande hotet och bedömda framtida
hot. En mycket krävande uppgift.
Litteratur och källor
Carr, J. (2012). Inside Cyber Warfare: Mapping the Cyber Underworld (2nd ed.). Sebastopol,
CA: O’Reilly Media Inc. ISBN 978-1-449-31004-2.
Deibert, R.J. (2013). Black Code: Inside the Battle for Cyberspace. Toronto, Canada:
SIGNAL. ISBN 978-0-7710-2535-8.
Green, J.A. (2015). Cyber Warfare: A Multidisciplinary Analysis. New York, NY: Routledge.
ISBN 978-1-138-79307-1.
Geers, K. (Ed.) (2015). Cyber War in Perspective: Russian Aggression against Ukraine.
Tallinn, Estonia: NATO CCD COE Publications. ISBN 978-9949-9544-4-5.
69
Harris, S. (2015). @War: The Rise of the Military-Internet Complex. New York, NY: Eamon
Dolan/Mariner Books. ISBN 978-0-544-57028-3.
Ohlin, J.D., Govern, K., & Finkelstein, C. (2015). Cyberwar: Law and Ethics for Virtual
Conflicts. Oxford, U.K.: Oxford University Press. ISBN 978-0-19-871750-8.
Singer, P.W., & Friedman, A. (2014). Cybersecurity and Cyberwar: What Everyone Needs to
Know. New York, NY: Oxford University Press. ISBN 978-0-19-991811-9.
U.S. National Research Council. (2010). Proceedings of a Workshop on Deterring
Cyberattacks: Informing Strategies and Developing Options for U.S. Policy. Washington,
DC: The National Academies Press. ISBN 978-0-309-16035-3.
70
Kapitel 8 Okonventionella komponenter
Inledning
Även om dess betydelse kommit att öka i modern krigföring så är informationskrigföring inte
någon ny företeelse. Så gott som alla stora militärteoretiker har på något sätt påtalat vikten av
att kunna besegra en motståndare med list istället för våld. Detta medger inte bara ett snabbare
och mer effektivt avgörande av konflikter utan även att de genomförs med mindre lidande för
egna förband och civilbefolkningen. Det sägs att Alexander den store lät tillverka extra stora
rustningar att lämna i övergivna läger för att ge fiendens spejare intrycket att deras motståndare
var överlägsna jättar. Genghis Khan sägs även ha skickat infiltratörer i förväg framför sitt fälttåg
i syfte att berätta historier om mongol-arméns styrka och grymhet för att reducera
försvarsviljan. Krigshistorien bjuder på många exempel. Vad som förändrats i dagens situation
är att det nu är möjligt att genom fler informationskanaler kunna nå ut till ett större antal
målgrupper med en högre hastighet.
Vad som inte förändrats genom historien är människan. Mänsklig perception och varseblivning,
vår önskan för social tillhörighet och identifiering tillsammans med vårt behov att uppfatta vår
värld som begriplig, hanterbar och meningsfull gör att individers samt gruppers medvetna och
omedvetna beslutsprocesser går att påverka. Det som i västländer huvudsakligen benämns för
perceptionspåverkan motsvaras i Ryssland av begreppet reflexiv kontroll. En bärande del i detta
är psykologisk Framing-teori, oftast även benämnt som ”narrativet”; att väpnade soldater i ett
annat land inte behöver vara en invasion utan kan utmålas som en befriande styrka som är där
för att värna en förtryckt minoritet i desperat behöv av hjälp. Den uttryckliga målsättningen
71
med reflexiv kontroll i rysk litteratur beskrivs som att med information påverka en part att i en
given situation fatta ett förutbestämt beslut. När det avgörande momentet kommer har
inramningen eller narrativet lagts så att individen som påverkats ser händelsen ur den synvinkel
som de bakom påverkanskampanjen ville.
Inom militära operationer benämns detta oftast för informationsoperationer (InfoOps) eller
psykologiska operationer (Psyops). I ett större perspektiv, där alla civila och militära aktörer
samverkar för att nå nationella målsättningar pratas oftast om Strategic Communication
(Stratcom) eller Informationskrigföring. Här behandlas det senare, hur många
informationsaktörer kan samverka för att nå nationella målsättningar och vilka begrepp som är
centrala för att uppnå detta. Här berörs också hur specialförband och specialoperationer kan
nyttjas för att främja informationsmässiga målsättningar.
Samma förmåga men ökat nyttjande
Ryssland har alltid haft en god förmåga till informationskrigföring, inte minst under det kalla
kriget. Det som kännetecknar det ökande nyttjandet under de senaste tio åren är en politisk vilja
att använda verktyget samt betydelsen av och tyngdpunkten på information som verkansmedel
explicit understryks i officiella styrdokument.
Det högsta ryska dokumentet som styr nyttjandet av Informationskrigföring är den Nationella
säkerhetsstrategin som fastställdes 2009. I denna understryks att information är ett viktigt
verktyg som kan användas för att nå de nationella målsättningarna. Det andra styrande
dokumentet är den Militärstrategiska doktrinen från 2014, ibland (något missvisande) benämnd
som Gerasimov-doktrinen efter generalstabschefen Valerij Gerasimov. Båda dessa tongivande
dokument understryker att informationskrigföring är något som sker i hela konfliktspannet från
fred till krig, och att det kan användas som ett sätt att undvika öppen konflikt. Gerasimov har
framfört att i vissa situationer kan betydelsen av icke-militära och militära maktmedel förhålla
sig som 4 – 1. En viktig del i detta är även att de direkta militära aktionerna i sådana situationer
kan ses som en mindre, avslutande del av en konflikt men att informationsaktiviteter löper över
tiden. Det bör dock observeras att det inte går att avstå från den militära komponenten, det är
med den vilken man utnyttjar det övertag som man skaffat sig genom en framgångsrik
informationsoperation.
Det ökande fokuset på dennatyp av krigföring har dock inte resulterat i en proportionerlig
ökning – i alla fall vad som är känt – av förband dedikerade för informationsarenan. Fokus
ligger snarare på förmågan att koordinera existerande resurser samt att nyttja externa aktörer.
Förband för exempelvis psykologiska operationer, telekrig samt cyberkrigföring kompletteras
även med ett ökat nyttjande av civila företag för att exempelvis sprida budskap eller skapa
alternativt störa andras budskap i sociala medier. Det bl a i form av s k Trollfabriker. Utöver
de dedikerade resurserna utövas även en ökande statlig kontroll över de existerande
nyhetskanalerna och deras budskap.
För att koordinera allt detta har Rysslands Nationella säkerhetsråd en central roll. Detta är
sammansatt av nyckelspelarna inom säkerhetspolitiken, civila som militära och verkar för att
harmonisera effekter av olika aktörer som annars hade kunnat ses som rivaliserande samt att
säkerställa korta ledtider från beslut till effekt. Exempelvis genom att underrättelser från
72
militära källor snabbt kan utnyttjas i budskap som sprids via statligt kontrollerade
nyhetskanaler.
Kanaler
Spridandet av budskap till målgrupper måste alltid ske via någon form av
kommunikationskanal. Dessa kan bestå av egna dedikerade kommunikationskanaler, nyttjande
av redan etablerade sådana eller en kombination. Att använda redan etablerade kanaler sker
oftast i syfte att nå annars isolerade målgrupper samt att köpa trovärdighet.
En oskriven grundregel inom all typ av informationskrigföring är att kontrollera mediet i
möjligaste utsträckning för att minimera distorsionen i det budskap man för fram till
målgruppen. I Ryssland ses en tydlig trend till nyttjande av mediekanaler för både nationellt
och internationell påverkan. En förutsättning för detta har varit en ökad statlig kontroll över alla
typer av mediekanaler. En tydlig indikator på den ökade statliga kontrollen är att Ryssland
stadigt har tappat i undersökningar om pressfrihet. För närvarande ligger landet på plats 152 i
2015 års mätning av World Press Freedom Index. Som jämförelse ligger de nordiska länderna
bland de 5 bästa avseende pressfrihet.
Förutom en ökad kontroll över informationspåverkan mot egen befolkning ökar ryska medier
kontinuerligt sin förmåga att nå internationella målgrupper. Ryskspråkiga tv-kanaler har länge
funnits för den rysktalande minoriteten i Baltikum. Men det finns idag även dedikerade kanaler
riktade mot externa målgrupper. Den statligt finansierade kanalen RT, eller Russia Today,
sänder på bland annat engelska, franska, spanska, tyska och arabiska för att kunna nå
målgrupper över hela världen.
Förutom nyttjandet av konventionella medier sker en betydande del av
informationskrigföringen via sociala medier. En del är officiella konton för både ambassader
och departement med förmedling både på ryska, engelska och andra språk som svenska för att
föra fram en officiell linje. Men även s.k. ”Troll-bataljoner” används där kontrakterade företag
verkar både för att via falska konton skriva inlägg och kommentarer, inte bara för att framföra
det egna budskapet men även för att motverka eller förvränga andra länders eller
organisationers budskap. Det är heller inte ovanligt att enskilda personer angrips. Det kan röra
sig om journalister eller debattörer vilka framför synpunkter vilka stör den bild som Ryssland
försöker skapa.
För att kunna påverka målgrupper på lång sikt krävs dock ofta en trovärdighet hos
kommunikatören som kan vara svårt att uppnå på kort tid. Ett sätt att hantera detta är att nyttja
redan etablerade kanaler eller kommunikatörer som redan har en hög trovärdighet hos
målgruppen man försöker påverka. Detta kan antingen ske genom så kallade
nyckelkommunikatörer, personer som genom sin ställning har en naturlig påverkan på andra.
Exempel på dessa är bland annat politiker och formella befattningshavare men även journalister
och andra opinionsbildare. Ett annat sätt är att använda intermittenta målgrupper där en mindre
grupp först övertygas för att sedan kunna påverka den ultimata, slutliga målgruppen. I detta är
lobby- och intresseorganisationer viktiga, men i stort sett alla typer av gruppen som i
förlängningen på något sätt kan utöva påverkan på opinionsbildning eller beslutsprocesser.
73
Teman och budskap
Varje informationskampanj har långsiktiga målsättningar, precis som planer för vilken militär
operation som helst, där samtliga insatser bidrar till att verka mot ett gemensamt mål.
Målsättningen kan även vara att genom att verka för splittring förhindra att en motpart når sin
målsättning.
Teman och budskap som är genomgående i den del av ryska informationskrigföringen som
riktar sig mot den egna befolkningen rör ofta nostalgi och nationell identitet. I april 2005 talade
Vladimir Putin inför parlamentet och uttryckte att kollapsen av sovjetunionen var ett av
århundradets stora geopolitisk katastrofer, att tiotalet miljoner ryssar befann sig utanför ryskt
territorium och att en epidemisk desintegration hotade Ryssland självt. Detta har gjort att starka
teman i den ryska informationskrigföringen rör nostalgi samt strävan mot en starkare nationell
identitet och återuppbyggnad av Ryssland som en stark global stormakt. Som en del i detta
utgör i dag s k patriotisk fostran en del av skolundervisningen i Ryssland.
Spåren efter andra världskriget, en konflikt i Ryssland benämns som Det stora fosterländska
kriget, och beslutsamheten att ett framtida krig aldrig igen får föras på rysk mark har även starkt
präglat informationskrigföringen. Andra länder och allianser som Nato utmålas ofta som
aggressiva eller expansiva och beskrivs med högerextrema och nazistiska teman. Detta följer
principen att en grupp alltid enas lättare mot en tydlig fiende men skapar förutom en upplevt
stark nationell identitet och sammanhållning också en polarisering och öppen fientlig
inställning utåt.
Vita, gråa och svarta informationsaktiviteter
En vanlig indelning i informationsaktiviteter är att benämna dem som vita, gråa eller svarta
beroende på vem som är källan. En vit källa är där avsändaren är känd och normalt
sanningsenlig medan en produkt där avsändaren är okänd benämns som grå. Svart är när en
falsk avsändare medvetet används och ett budskap framför i någon annans namn. Tvärtom vad
många tror är detta relativt ovanligt då de operativa användningsområdena för svarta
informationsaktiviteter är relativt begränsade. Att bli påkommen med en lögn är dessutom ofta
förödande för trovärdigheten. Några av undantagen där det kan förekomma är kampanjer för
att plantera missledande och förvirrande information eller i syfte att misskreditera en eller flera
parter. Exempel på detta är de förfalskade brev där försvarsminister Peter Hultqvist ska ha
erbjudit sig att sälja vapen till Ukraina eller där den svenska Internationella Åklagarkammaren
påstås ta ställning rörande utpekade svenska krigsförbrytare (se nedan).
74
Exempel på svart propaganda: Ett förfalskat brev med falsk avsändare där den svenska Internationella
åklagarkammaren påstås ta ställning rörande krigsförbrytelser av svenska medborgare i Ukraina. Källa: Okänd
Specialförband och specialoperationer
En annan central del i okonventionella krigföringsmetoder är specialförband och
specialoperationer. Dessa är i sin natur småskaliga, oortodoxa operationer av högriskkaraktär,
genomförda i syfte att uppnå signifikanta politiska eller militära målsättningar inom ramarna
för en mer övergripande plan. De strävar efter att med relativt små medel på okonventionella
sätt uppnå strategiska effekter där konventionella förband svårligen skulle nå framgång. För att
genomföra dessa krävs specialförband, som består av särskilt uttagen och utbildad personal där
språkkunskaper och social förmåga är viktiga komplement till goda militära färdigheter. En
nyckelaspekt av specialoperationer är att kunna verka i hela konfliktspannet i en icke-tillåtande
miljö; från en ambassad i djupaste fred via dolt uppträdande i samhället under en krissituation
men även att kunna övergå till öppet uppträdande vid avgörande moment av konflikten.
75
Eftersom specialoperationer och informationskrigföring syftar till att uppnå effekter med just
okonventionella medel är det svårt att ange exakt hur detta sker, varje fall måste studeras för
sig. Vanliga komponenter är dock kvalificerad underrättelseinhämtning samt understöd och
utbildning av lokala grupperingar när dessa gruppers (eller enskilda personers) målsättningar
överensstämmer, eller kan fås att överensstämma, med de egna. Exempel kan vara att stödja
uppbyggnaden av inhemska grupper kritiska till den sittande regeringen, i syfte att skapa
instabilitet i samhället. Uppträdande sker ofta dolt och direkt stridshandlingar begränsas till
avgörande moment.
När specialförband används i syfte att stötta informationsoperationer sker det ofta genom
handlingar där de sekundära psykologiska effekterna är större än de primära kinetiska.
Uppgifter för Specialförband kan vara:





Utrusta, utbilda, uppvigla och understödja lokala regeringskritiska grupper (personer).
Eliminera nyckelpersonal, som har en betydande funktionell roll som flygförare eller
höga chefer men även de med en moralisk roll som karismatiska ledare eller kända
opinionsbildare med hög trovärdighet
Genomföra precisionsattacker genom exempelvis målbelysning för flygbekämpning av
viktiga anläggningar
Sprida förvillande information som syftar till att demoralisera eller desorganisa våra
förband eller att genom sabotage förvägra oss tillgång till exempelvis TV, radio och
sociala medier.
Genomföra precisionsinsatser och räder mot nyckelterräng vid avgörande moment
under exempelvis luftlandsättnings- eller landstigningsoperationer.
Begräsningen med specialförband är att de inte kan hålla tagen terräng eller ta öppen strid med
konventionella förband, vilket gör dem beroende av ett dolt uppträdande och sårbara intill ett
stabilt slutläge uppnåtts. Slutsatser är att alla typer av förband, kanske främst Hemvärnsförband
med god lokal kännedom, bör ha till uppgift att ta strid och nedkämpa fientliga specialförband
alternativt minska deras handlingsfrihet att lösa sina uppgifter.
Slutsatser
-
-
Informationskrigföring är aldrig en isolerad del av krigföring utan ingår i en
övergripande operationsplan med tydliga militära och politiska målsättningar.
Till varje militär operation mot Sverige kommer det alltid finnas en plan för hur
informationskriget skall föras
Informationsoperationer kommer ha inletts långt innan eventuella militära
förberedelser blir synliga och kommer sannolikt att vara den första indikationen på en
förestående konflikt – där informationsoperationen såväl kan syfta till att försöka
övertyga oss om att vi inte kommer att utsättas för att angrepp som att inriktas minska
att minska vår försvarsvilja eller förmåga.
Operationer med specialförband kan i lika stor utsträckning rikta sig mot vår vilja som
mot specifika militära mål.
76
Litteratur och källor
Kahneman, Daniel & Tversky, Amos: Choises, Values and Frames, Cambridge University
Press, 2000
Linebarger, Paul: Psychological Warfare, Gateways Books, 2000 (Originalutgåva 1954)
Стратегия национальной безопасности Российской Федерации до 2020 года (Ryska
Federationens nationella säkerhetsstrategi till år 2020), fastställd 13 maj 2009
(http://president.kremlin.ru/ref_notes/424)
Военная доктрина Российской Федерации (Ryska Federationens militärdoktrin) fastställd
25 december 2014
(http://www.scrf.gov.ru/documents/18/129.html)
Franke, Ulrik: War by non-military means - Understanding Russian information warfare. FOIR-4065-SE, Stockholm, 2015.
Mattsson, Peter: Russian Military Thinking - A New Generation of Warfare, Journal of Baltic
Security, Vol. 1, Issue 1, 2015
77
Kapitel 9 Vilseledning
Inledning
Vilseledning är inget nytt koncept i krigshistorien, men Ryssland och dessförinnan
Sovjetunionen har institutionaliserat vilseledning i mycket större utsträckning än de flesta
andra länder. Redan 1904 grundade den tsarryska armén en skola för vilseledning, och under
1920- och 30-talets sovjetiska militärdoktrinära utveckling kom vilseledning att spela en
ökande roll för att uppnå överraskning i krig. Utvecklingen av rysk vilseledning under Andra
världskriget ledde till att Sovjetunionen vid flera tillfällen kunde uppnå operativ och strategisk
överraskning mot Axelmakternas styrkor under den andra halvan av kriget. Dessa framgångar
ledde till att vilseledning kom att bli en än större del av sovjetisk och sedermera rysk
militärdoktrin.
Vilseledning är dels en del av vad som benämns maskirovka på ryska, vilket utgör en mycket
viktig del av ryskt militärt tänkande: ”Konsten att säkerställa framgång i strid, är beroende av
ett komplex av åtgärder för att vilseleda avseende läge och stridsvärde hos förband och objekt
och stridsplaner...” Vilseledning är i dagsläget också en del av det som under Kalla kriget
benämndes ”aktiva åtgärder”, aktivnye meroprijatija. Sådana åtgärder kan inkludera
mediemanipulation, IT-angrepp, förfalskningar, diplomatiska utspel, militära aktiviteter,
78
agentverksamhet, med mera. Oftast i kombination med varandra för att skapa illusionen av att
informationen kommer från flera av varandra oberoende källor.
Rysk vilseledning spänner över i stort sett all militär verksamhet på samtliga nivåer från
taktisk till strategisk, men tillämpas även i politiska, ekonomiska, diplomatiska, sociala och
andra sammanhang. Vilseledning inkluderar en stor mängd verksamheter, till exempel
påverkanskampanjer, desinformation, propaganda, döljande av verksamhet, psykologisk
krigföring, maskering, skenverksamhet, avledning, manipulation och opinionsbildning.
Vilseledning överlappar till viss del operativ sekretess då den kan bidra till att rikta en
motståndares uppmärksamhet i en annan riktning och därmed bidra till att verkliga planer inte
avslöjas.
Den ryska vilseledningen bygger på originalitet. Stereotypt beteende betraktas som ett recept
på misslyckande. Varje plan för vilseledning måste ha ett klart definierat syfte, mål, och bl a
grundas på kända fördomar och sannolika reaktioner hos motståndaren. Kontrollen av
vilseledningen skall utövas på högsta möjliga nivå och tillräckliga resurser måste avdelas.
Vilseledningsplanerna skall genomföras parallellt med skarpa planer och med samma
noggrannhet. Slutligen måste valet av tidpunkt för vilseledningen noga beaktas för att uppnå
största möjliga effekt.
Manchuriet 1945 – att vilseleda en förberedd motståndare
Den 9 augusti 1945 angrep Sovjetunionen de japanska styrkorna i Manchuriet. Trots att Japan
förberett sig för ett sovjetiskt angrepp under flera års tid lyckades Sovjetunionen uppnå i det
närmaste total överraskning och nå sina operativa mål på 24 dagar.
Framgångarna möjliggjordes till stor del genom vilseledning. På diplomatisk sida upprätthöll
Sovjetunionen och Japan diplomatiska förbindelser fram tills dess att angreppet var ett
faktum, även om en non-aggressionspakt med Japan sades upp i april 1945 för att skapa en
diplomatisk förevändning för krig. Under tiden försökte Japan få Sovjetunionen att medla i
fredsförhandlingar med de övriga allierade, och dessa försök uppmuntrades i sin tur av
Sovjetunionen för att vilseleda Japan.
Under hösten 1944 började anti-japanska artiklar publiceras i sovjetisk press. Den militära
planeringen inleddes i februari 1945, och under mars förstärktes luftförsvarsresurserna i
gränsområdena mot Manchuriet samtidigt som markstridskrafterna tillfördes moderna
stridsfordon efter att under flera år ha använt materiel från 1930-talet. En helt ny strategisk
riktning under marskalk Vasilevskij etablerades för att kunna leda operationerna mot
Manchuriet, och under april tillfördes omfattande logistikresurser för att effektivisera den
sibiriska järnvägstrafiken. Under sommaren 1945 transporterades omkring 700 000 man med
utrustning 9000 kilometer från Europa till Fjärran Östern under största sekretess medan
vilseledning tillämpades på alla nivåer genom till exempel falska identiteter för högre chefer,
extraordinära maskeringar av depåer och grupperingar samt begränsningar av den sovjetiska
underrättelseinhämtningen för att förmedla bilden av ett normalläge till de japanska styrkorna.
79
Den japanska Kwantung-armén var till viss del medveten om den sovjetiska
styrkeuppbyggnaden, och den kejserliga generalstaben hävdade att ett sovjetiskt anfall kunde
komma så tidigt som under augusti månad. Detta ledde till att Kwantung-armén förstärktes till
cirka en miljon man. I början av augusti inträffade flera incidenter mellan japanska och
sovjetiska styrkor, inkluderat ett anfall av kompanistorlek som genomfördes den 6 augusti.
Kwantung-arméns underrättelseavdelning drog slutsatsen att ett angrepp var nära förestående,
men dess varningar ignorerades av högre chefer. Incidenterna sågs av dessa bara som del av
ett spänt normalläge och där ett eventuellt anfall skulle kunna vara aktuellt först i slutet av
augusti. Under tiden var den kejserliga generalstaben upptagen med att försöka förstå
innebörden av atombombningen av Hiroshima.
Den 9 augusti 1945 inleddes det sovjetiska angreppet. Huvudanfallsriktningen var över
terräng som inte ansågs vara användbar för mekaniserade operationer, i detta fall Stora
Hinggan-bergskedjan och Gobi-öknen, medan den sekundära anfallsriktningen utgjordes av
framstötar från de sovjetiska kustprovinserna. Både landstigningar och luftlandsättningar
användes för att kringgå motståndaren och ta viktiga positioner.
Fälttåget i Manchuriet bör ses som en av dom främsta framgångarna för rysk operativ
vilseledning under Andra världskriget. Operationens tidpunkt, omfattning, utformning och
genomförande kom som en total överraskning trots att Japan insåg att Sovjetunionen hade för
avsikt att angripa Manchuriet.
Tjeckoslovakien 1968 – vilseledning för en kupp
Den 20 augusti 1968 invaderade Sovjetunionen tillsammans med andra länder i
Warszawapakten (WP) Tjeckoslovakien efter att den så kallade Pragvåren sett landet
reformera kommunismen och stärka landets ekonomi. De sovjetiska ledarna befarade att
liknande reformförsök skulle kunna komma att genomföras även i andra
Warszawapaktsländer, och därmed försvaga Sovjetunionens dominerande roll i Östeuropa.
Det rådde ringa tvivel om att det fanns ett hot om en sovjetisk invasion, men det var svårt för
betraktare att avgöra om det fanns en tydlig avsikt eller en vald tidpunkt. Tjeckoslovakien
bedyrade sin lojalitet till marxist-leninismen, men Sovjetunionens ledare var inte övertygade.
Sovjetunionen hade dock börjat förflytta staber och förband till gränsområdena mot
Tjeckoslovakien redan under mars eller april 1968. Trots övningar som lämnade kvar
uppemot 16 000 sovjetiska övningsdeltagare i Tjeckoslovakien från och med juni månad
lyckades inte andra länders underrättelsetjänster avgöra om syftet var att utöva påtryckningar
på den tjeckoslovakiska regeringen eller att invadera landet, bland annat tack vare
(vilseledande) förhandlingar och överenskommelser mellan de tjeckoslovakiska och
sovjetiska ledarna. I själva verket hade Sovjetunionen förövat delar av invasionsförloppet utan
att ge Tjeckoslovakien möjlighet till någon insyn i verksamheten.
80
Sovjetunionen såg också till att en omfattande del av den tjeckoslovakiska försvarsmaktens
drivmedel förflyttades till Östtyskland och Sovjetunionen som del av logistikövningar under
juli och början av augusti samt att nödvändiga sovjetiska värnpliktiga inkallades. Dessutom
genomförde WP luftförsvars- och sambandsövningar under början av augusti. Ytterligare
vilseledning utgjordes att av viss sovjetiskt trupp drogs tillbaka från Tjeckoslovakien under
början av augusti. Det är värt att nämna att NATO inte utsattes för någon särskild
vilseledning, eftersom Sovjetunionen inte ville att NATO skulle uppfatta att hot riktades mot
andra länder än Tjeckoslovakien.
Den 18 augusti publicerade Pravda en artikel som hävdade att den tjeckoslovakiska ledningen
höll på att förlora kontrollen över landet, och invasionen inleddes med att två Aeroflotflygplan landade vid Prags flygplats sent på natten den 20 augusti. Ett stort antal Spetsnazsoldater i civila kläder klev av det ena flygplanet och gick genom tullfiltret för att sedan ta sig
till den sovjetiska ambassaden för att hämta vapen och utrustning. Styrkan återvände därefter
helt sonika till flygplatsen för att säkra denna för efterföljande luftlandsättningstrupp.
Samtidigt rullade WP-förband in över gränsen under radiotystnad. I samband med invasionen
publicerade sovjetisk press en fabricerad begäran om hjälp från det tjeckoslovakiska
kommunistpartiet medan tjeckoslovakiska förband inte tilläts lämna sina garnisonsområden
under invasionen. Resultatet av vilseledningen var en framgångsrik operativ överraskning,
men inte en strategisk överraskning, vilket kanske inte heller eftersträvades av Sovjetunionen.
Möjligheterna till vilseledning kopplat till militära operationer har både ökat som minskat.
Spaningsmedel som satelliter, avancerad signalspaning och ett allt mer omfattande
informationsflöde i den digitala världen har gjort det svårare att dölja truppförflyttningar och
andra militära förberedelser. Samtidigt har just denna utveckling också skapat nya möjligheter
att skapa en falsk bild av det som pågår. Genom att t ex låtsas att man försöker hemlighålla
vissa aktiviteter genom omfattande maskeringsåtgärder, men samtidigt medvetet läcka t ex
”selfies” som soldater tagit på sig själva vid det ”osynliga” förbandet, kan man hos
motståndaren skapa en föreställning om att här pågår det förberedelser som man försöker
hemlighålla. Resultatet blir förhoppningsvis att motståndaren vidtar åtgärder för att möta ett
fiktivt hot på en plats samtidigt som man själv anfaller på en annan plats. Liknande åtgärder
kan vidtas inom många områden; falsk telemetri vid robotprov för att vilseleda om ett systems
verkliga egenskaper, offentlig uppvisning av förment avancerade system som inte finns i
organisationen, dölja anfallsförberedelser i ”bruset” av en synbarligen helt annan verksamhet
mm.
Med den centrala betydelse som vilseledning har i rysk operationskonst så kan vi förvänta oss
att man är beredd att avdela omfattande resurser, och också beredd att ta tämligen stora
förluster, för att genomföra en framgångsrik vilseledningsmanöver i samband med en militär
operation. Det t ex i form av skenanfall såväl på marken, till sjöss eller i luften.
81
Georgien, Ukraina och bortom
Kriget mellan Ryssland och Georgien såg den första kända samordningen mellan vad
Ryssland benämner som informationsteknologiska23 och informationspsykologiska24 metoder
för att vilseleda såväl motståndaren som omvärlden. Resultatet var inte övertygande, trots att
Ryssland hade investerat stora resurser för att få Georgien att framstå som angriparen. Kriget
utvärderades och metoderna utvecklades. Annekteringen av Krim 2014 genomfördes med
hjälp av en mängd vilseledande åtgärder, från ”artiga människor” i omärkta gröna uniformer
till mediala förvanskningar, och Ryssland lyckades annektera en del av en självständig stat
utan nämnvärd extern inblandning i konflikten. Det efterföljande kriget i Ukraina har sett
ytterligare vilseledning genom bland annat så kallade hjälpkonvojer till separatister i östra
Ukraina, vad som uppges vara lediga soldater som tillbringar semestern i
separatistkontrollerade områden och en tämligen framgångsrik mediakampanj via alla till
buds stående typer av medier för att splittra omvärldens syn på Rysslands ageranden mot
Ukraina, EU och USA. Liknande metoder används nu vid interventionen i Syrien.
Den militärdoktrinen betonar att ”fokus på de metoder som används i en konflikt flyttas i
riktning mot ett omfattande utnyttjande av politiska-, ekonomiska-, informations-,
humanitära- och andra icke militära åtgärder som implementeras genom att utnyttja
befolkningens potential till protest”. Traditionella militära medel används bara för att nå ett
avgörande i ett ”visst skede”. Mera traditionella metoder för militär vilseledning kombinerat
med moderna metoder att sprida information samt ökad rysk erfarenhet medger att
vilseledning blivit ett än mer relevant instrument för Ryssland och en allvarlig utmaning för
Sverige att möta i såväl fred som kris och krig.
Litteratur och källor
Richard N. Armstrong. Soviet Operational Deception: the Red Cloak. Athenian Owl Books,
2011
David Glantz. Soviet Military Deception in the Second World War. New York: Routledge
1989
Lars Ulving. Den stora maskeraden. Sovjetrysk militär vilseledning. Maskirovka sett i ett
historiskt perspektiv. Stockholm: Försvarshögskolan, 2000
Maria Snegovaja. Putin’s Information Warfare in Ukraine. Soviet Origins of Russia’s Hybrid
Warfare. Washigton, DC: Institude for the Study of War
<http://understandingwar.org/sites/default/files/Russian%20Report%201%20Putin's%20Infor
mation%20Warfare%20in%20Ukraine%20Soviet%20Origins%20of%20Russias%20Hybrid%20Warfare.pdf
23
24
IT-angrepp, cyberkrigföring, med mera.
Psykologisk krigföring, påverkan, informationskrigföring, med mera.
82
Kapitel 10 Scenarier
Inledning
Avsikten med dessa scenarier, med sikte på omkring år 2030, är att skissera olika angreppsfall
som kan läggas till grund för analyser avseende hur utveckla Försvarsmakten samt också
kunna dra slutsatser rörande samhällets sårbarhet i händelse av ett militärt angrepp. Dessa
nästa steg kommer att tas i den studie som skall vara klar 2017. I samtliga scenarier förutsätts
det vara Ryssland som är angriparen. Scenarier vilka i första hand tar sikte på olika typer av
angrepp mot det civila samhället, t ex cyberangrepp på energiförsörjning, betalningsväsende
mm kommer att redovisas i delstudien som rör hot mot det civila samhället. Den kommer att
publiceras på Kungl Krigsvetenskapsakademiens hösten 2016.
Ryssland har ytterst små, om ens några, möjligheter att vinna ett utdraget krig mot ett
Nato där USA är en aktiv aktör. Det gäller såväl idag som imorgon. Ett eventuellt
angrepp mot någon eller några Natostater, eller en stat som kan vara viktig för Nato
(Sverige), måste därför kunna avslutas snabbt, innan Natos överlägsna resurser gör sig
gällande. I scenarierna förutsätts att Ryssland primärt inte har avsikten att för lång
framtid bemäktiga sig svenskt territorium. Syftet med ett angrepp mot Sverige är att
utnyttja svenskt territorium för att försvåra Nato-operationer i Östersjöområdet.
Överraskning och vilseledning är centrala element i rysk strategi och operationskonst.
Att man lyckas överraska Nato och andra inblandade är sannolikt en förutsättning för
ett snabbt och framgångsrikt förlopp. Likaså innebär Rysslands relativa svaghet att
olika typer av påverkansoperationer blivit centrala i rysk krigföring. De har blivit ett
viktigt instrument för att ”vinna kriget” innan det börjat. Vid utformningen av
scenarierna har dessa fyra element; snabbhet, överraskning, vilseledning och psykologisk
påverkan, varit styrande.
Det bör noteras att ett verkligt angrepp sannolikt inte kommer ske som det beskrivs i
scenarierna, varje situation är unik och kan inte förutses. Däremot är det sannolikt att många
av komponenter som återfinns i de olika scenarierna också kommer att ingå i större eller
mindre omfattning även vid ett verkligt angrepp. Scenarierna kan därför ge en uppfattning om
vilka olika problem vi kan stå inför och därför måste ha förmåga att hantera.
Även om scenarierna inte ska belysa svenska motåtgärder så går det inte att bortse från svensk
förmåga, det påverkar rysk planering. Antas Sverige ha en viss luftförsvarsförmåga måste ett
scenario byggas utifrån den förutsättningen. Det är därför nödvändigt att ansätta någon typ av
grov hypotes för vilka förmågor Sverige (och Nato) har år 2030.
Här förutsätts att inga drastiska förändringar skett i varken svensk eller Nato utveckling. I det
svenska fallet antas att försvarsbeslutet från år 2015 implementerats och att försvarsanslagen
från år 2020 ökat i sådan utsträckning att den år 2015 beslutade organisationen har kunnat
hållas vid liv genom att materiel renoverats och till del nyanskaffats, samt att det skapats ett
fungerande personalförsörjnings- och utbildningssystem. Det är en liten men fungerande
organisation men där det dock finns allvarliga sårbarheter.
83
En viktig aspekt när det gäller realiserbarheten av de ryska planerna är vilken förmåga
Försvarsmakten har avseende strategisk underrättelseinhämtning, sjömålsbekämpning,
redundans i sensorsystem samt möjlighet att verka efter förbekämpning (som bl a beror av
spridningskapacitet i flygbassystemet, spridd lagring av annan materiel och redundans i
kritiska personalfunktioner). Med utgångspunkt i Försvarsmaktens långsiktiga ekonomiska
utmaningar, enligt dagens politiska inriktning, antas att Försvarsmakten inte kommer kunna
omsätta respektive omsätta respektive realisera dessa förmågor i någon större omfattning.
Nato har genomgått en något mer positiv utveckling, förmågan i förhållande till dagsläget har
ökat genom att existerande förbands förmågor utvecklats, men det har inte inneburit några
dramatiska förändringar när det gäller att kunna verka i Östersjöområdet. Mindre Natostyrkor
från bl USA och Tyskland har baserats permanent i Baltikum. Det innebär att ett ryskt
angrepp på Baltikum med mycket stor sannolikhet kommer utlösa militära motreaktioner från
Nato. Däremot bidrar dessa styrkor i liten omfattning till att öka möjligheterna att försvara
Baltikum. Den ryska styrkeöverlägsenheten kommer fortfarande att vara överväldigande.
Denna begränsade förstärkning av Sveriges och Natoländernas förmåga kan eventuellt te sig
något förvånande. Här bör dock kommas ihåg att om ett nytt större vapensystem ska vara i
bruk omkring år 2030 så bör beslut om utveckling tas idag, 2016. I det svenska fallet kommer
t ex ”JAS Ny” och ubåten A 26 vara nyligen införda i organisationen vid den här tidpunkten.
Likaså antas att Sverige inte är Natomedlem. Hade Sverige varit Natomedlem så hade
scenarierna sett annorlunda ut. Scenario 1 och 2 hade inte varit aktuella då deras syfte är att
hålla Nato borta från svenskt territorium, eller åtminstone inte genomföra stridshandlingar
mot en Nato-stat. De är optimerade för att utnyttja den existerande militärpolitiska situationen
i regionen. Scenario 3 hade fortfarande varit en option, dock med skillnaden att angreppet mot
Sverige då hade krävt större resurser då en motreaktion från Nato hade kunnat väntas tidigare,
och att de också varit bättre koordinerade med svenska motåtgärder.
Scenariobeskrivningarna är likartat uppbyggda med; syftet med scenariot, bakgrundsteckning,
beskrivning av de ryska målen för ett angrepp, en bedömning av olika faktorer som kan
påverka operationen, vilka typer av resurser som sätts in och en plan för hur dessa ska
användas: d v s de beskriver en rysk operationsplan - inte ett förlopp (utom i del 2 av
scenario 3). Observera att bedömningarna gjorts med ryska ögon.
Scenarierna innehåller också en översiktlig beskrivning av hur en informationsoperation, en
mycket viktig komponent i rysk operationskonst, är kopplad till de mer konventionella
militära insatserna. För att kunna göra en bedömning av hur cyberangrepp, på såväl civila som
militära informationssystem, skulle kunna påverka Sveriges möjligheter att motstå ett angrepp
redovisas i anslutning till varje scenario också en kort beskrivning till hur en cyberoperation
skulle kunna utformas.
Beskrivning av de insatta ryska resurserna
Den generella teknikutvecklingen beskrivs i kapitel 2. Mer noggranna beskrivningar av olika
vapensystem redovisas i stridskraftskapitlen. För att kunna läsa scenarierna utan att
kontinuerligt återkoppla till andra kapitel och för att inte tynga redovisningen i varje scenario
ges här en grov beskrivning av de förband som sätts in (mot Sverige) i de olika scenarierna.
84
Framförallt då scenarierna 2-3. Var och hur de används framgår av scenarierna (samtliga
förband används inte i alla scenarier). Numreringen av förbanden är fiktiv.
1. Divisionsstaben
En kvalificerad stab med förmåga att samordna flera brigaders strid och att leda även
andra funktioner som luftvärn, logistik mm.
1. och 2. Spetsnazkompanierna
Extrema elitförband, utrustade till högsta tekniska standard bl a med
kommunikationsutrustning för varje soldat, målinvisningssystem för att leda in
flygburna attackvapen och kryssningsrobotar, bärbara ”minidrönare” för spaning,
fullständig mörkerförmåga, kan medföra bärbara pansarvärns- och luftvärnsrobotar
beroende på uppgift.
1. Mekaniserade brigaden
Stående förband med god utbildning, ca 5000 man, modernaste materiel som ca 40
stridsvagnar och 100 pansarskyttefordon ur ”Armata-familjen”, 36
artilleri/salvpjäser med styrd/målsökande ammunition skjuter även klusterammunition
och termobariska granater, räckvidder på omkring 50 km, drönare för spaning och
eldledning på alla nivåer kompani till brigad, även ett antal beväpnade drönare,
spaningskompani med fjärrstyrda beväpnade spaningsfordon, telekrigsförmåga mot
radio och GPS, avancerat luftvärn med drygt 20 km räckvidd, lasersystem för att
blända optiska flygburna system, fullständig mörkerförmåga i hela förbandet ned till
enskild soldat.
1-3. Mekaniserade brigaderna (kategori 2)
Mobiliseringsförband, med vardera ca 5000 man, med skiftande utbildningsnivå hos
personalen (repetitionsövning för två år sedan, nu samövade under två veckor innan
operationen igångsätts), organisationsbestämmande materiel från 2000-talet, ca 40
stridsvagnar moderniserade T-72 med bl a aktiva skyddssystem och 100
pansarskyttefordon BMP 3, 36 artilleri/salvpjäser, i viss utsträckning modern
målsökande ammunition, drönare för spaning och eldledning på alla nivåer kompani
till brigad, luftvärn med ca 20 km räckvidd mot de flesta typer av flygfarkoster,
telekrigsförmåga, mörkerförmåga hos stridsfordonen.
1.och 2. Lätta motoriserade bataljonerna
Med vardera ca 800 man, väl utbildade i huvudsak fast anställda soldater, ca 40
Kamaz ”Vystrel”, (pansrade hjulgående terrängfordon som ryms i vanliga 20-fots
containrar), bärbara luftvärns- och pansarvärnsrobotar, granatkastare, kvalificerade
spaningsdrönare och några lasersystem för att blända flygburna optiska sensorer.
85
1. Luftlandsättningsregementet (1.-3. Luftlandsättningsbataljonerna mm)
Mycket välutbildad personal, ca 1700 man, utrustad med ca 100 i huvudsak moderna
lätta bandgående stridsfordon med blandad beväpning kanoner 10 cm och 30 mm,
pansarvärnsrobotar, lätta artilleripjäser med styrd ammunition, luftvärn,
spaningsdrönare på alla nivåer kompani till brigad, även ”minidrönare” på
plutonsnivå, några spaningsenheter utrustade med fjärrstyrda beväpnade
spaningsfordon, telekrigsförmåga mot radio och GPS, lasersystem för att blända
flygburna optiska sensorer, fullständig mörkerförmåga, från enskild soldat till hela
förbandet.
1. Marininfanteribrigaden (1.-3.marininfateribataljonerna mm)
Som den mekaniserade brigaden ovan dock med endast ca 4000 man, 36 stridsvagnar
100 hjulgående amfibiska pansarkyttefordon och 18 artilleripjäser. När lämpligt
tonnage disponeras kan den landstiga på öppen kust.
1. - 3. Säkerhetsbataljonerna
Främst avsedd för ordningshållning och för strid mot specialförband, med vardera ca
800 man, 40 hjulgående pansarskyttefordon, utrustad med spaningsdrönare, några
beväpnade drönare, kvalificerad signalspaningsmateriel, god mörkerförmåga.
1. och 2. Luftvärnsbataljonerna
Mycket kvalificerade luftvärnsförband med räckvidd upp till 500 km (om extern
målinformation kan fås), korträckviddiga luftvärnssystem för närförsvar med förmåga
att bekämpa såväl flygplan, kryssningsrobotar och stridsdelar typ attackrobotar,
lasersystem för att blända optiska flygburna optiska sensorer och målsökare,
radardrönare för att erhålla måldata på långa avstånd, kan utbyta sensordata med
stridsledningsflygplan och fartyg.
1.Kustrobotbataljonen
Kvalificerat förband med sjömålsrobotar med en räckvidd på ca 300 km, har egna
spaningsresurser mot sjömål bl a landbaserad radar och radarutrustade drönare, kan
utbyta måldata med andra källor som t ex radarspaningsflygplan och fartyg, har eget
luftvärn med ca 10 km räckvidd, för skydd mot flyg och kryssningsrobotar,
laserstörutrustning för att blända målsökare och flygburna optiska sensorer på några
kilometers avstånd, har ett närskyddskompani om ca 100 man med hjulburna
pansarskyttefordon.
1. och 2. Attackhelikopterkompanierna
Kvalificerade förband med vardera 15 attackhelikoptrar med olika vapen som
automatkanoner, attackraketer, olika typer av robotar mot markmål med räckvidder
upp till 10 km, de kan även bära robotar avsedda att bekämpa luftmål, har radar för
att upptäcka mark- och luftmål t ex fordon som rör sig och andra helikoptrar,
helikoptrarna är delvis pansrade och tål beskjutning med finkalibrig eld samt har
motmedelssystem mot luftvärnsrobotar.
86
1. och 2. Transporthelikopterkompanierna
Utrustade med vardera15 helikoptrar vilka kan transportera ca 30 fullt utrustade
soldater vardera, helikoptrarna är beväpnade med attackraketer, vitala områden på
helikoptern är pansrade och tål finkalibrig eld, de har också motmedelssystem mot
luftvärnsrobotar.
1-5. Telekrigföringsplutonerna (ingår i brigaderna)
Har förmåga att spana mot och störa en motståndares radioförbindelser (även
mobiltelefoner och motsvarande sambandsmedel), de kan också störa GPS-baserade
navigationssystem samt upp- och nedlänkar till drönare eller andra ”radiostyrda”
system.
1. Ytstridsflottiljen
Två fregatter av Admiral Gorshkov klass, med långräckviddiga sjömålsrobotar och
mycket kvalificerade luftvärnssystem med räckvidd på över 100 km, samt god
ubåtsjaktförmåga, kan utbyta måldata med flygburna och landbaserade sensorer.
2. Ytstridsflottiljen
Åtta korvetter av Steregushchy klass, med såväl sjömålsrobotar med räckvidd på över
100 km samt kvalificerad luftvärns och ubåtsjaktförmåga, kan utbyta måldata med
flygburna och landbaserad sensorer.
3. Ytstridsflottiljen
Sex korvetter typ Buyan med kryssningsrobotar, åtta per fartyg, räckvidd dryga 2000
km, därutöver beväpnade med 10 cm kanon, 30 mm närluftvärn och korträckviddiga
luftvärnsrobotar ca 5 km.
1. Specialtonnageflottiljen (landstigningstonnage)
Två landstigningsfartyg av Ivan Gren klass, tio landstigningsfartyg av Duygon klass
och två svävare av utvecklad Pomornik klass, sammanlagd kapacitet ca 1600 soldater
och ca 140 pansarskyttefordon.
1. Ubåtsflottiljen (Östersjömarinen)
Fyra ubåtar av typen ”Kilo Ny”, Donbas, Luhansk, Sevastopol och Yalta utrustade
med torpeder och sjömålsrobotar för bekämpning av fartyg, minor för fjärrutläggning,
och självförsvarssystem mot ubåtsjakthelikoptrar (korträckviddiga luftvärnsrobotar
som avfyras i undervattensläge) samt fjärrstyrda undervattenssystem för
underrättelseinhämtning.
I vissa skeden opererar ubåtar med samma förmågor från Norra Marinen på den
svenska västkusten, de redovisas inte närmare här.
1. Marina spetsnazkompaniet
Som 1. och 2. Spetsnazkompanierna fast utrustade för att kunna uppträda i
skärgårdsterräng och landsättas från ubåt, speciell utrustning för förflyttning i vatten
t ex miniubåtar, ”undervattensmopeder” etc.
87
1. Marinflygregementet i Kalingrad
Trettio flygplan av typen SU-30M, ett multirole flygplan, samverkar främst med
marinstridskrafterna för bl a sjömålsbekämpning.
1. Attackflygregementet i Kalingrad
Trettio flygplan av typen SU-34, med attack och jaktförmåga, kan bära sjömåls- och
markmålsrobotar vilka når över 200 km samt också långräckviddiga jaktrobotar med
räckvidder på ca 100 km.
1. Jaktflygregementet i Kaliningrad
Trettio flygplan av multirole typen SU-35 för jakt och attackuppgifter, kvalificerade
system för utbyte av information mellan flygplanen i luften samt med andra sensorer
som t ex radarspaningsflygplan.
Antalet stridsflygplan som redovisas baserade i Kalingrad är stort. Sannolikt är en så
omfattande basering bara möjlig i situationer där man inte räknar med något större
hot mot sina flygbaser. I de redovisade scenarierna alltså vid ett isolerat angrepp mot
Sverige, Scenario 2, och i inledningsskedet av Scenario 3. När Nato blir inblandat
måste flygplanen spridas till andra baser utanför Kaliningrad. Något som bedöms
möjligt när det inte längre spelar någon roll att man flyger i baltiskt luftrum för att
genomföra företag i Östersjöområdet – man är ju krig med Nato.
Andra flygförband
Vid olika skeden i operationen kan/kommer de grundtilldelade förbanden också att
förstärkas med flygförband från andra delar av Ryssland. Vid extra känsliga moment,
t ex luftlandsättningar, kommer därför också högmoderna plan år 2030 som T- 50
PAK-FA sättas in, ett multirole flygplan med smygegenskaper och mycket moderna
sensorer. Intermittent kan därför antalet insatta flygplan fördubblas. Ledningsflygplan
med spaningsräckvidder på i storleksordningen 500 km deltar regelmässigt vid
luftoperationer. Även lufttankningsflygplan används för att förlänga stridsflygplanens
tid i operationsområdet.
1. och 2. Transportflygregementena
Vardera med ca 30 transportflygplan av typen IL-76 med en lastkapacitet på över 40
ton. För att luftlandsätta en förstärkt bataljon (ca 600 man och trettio stridsfordon)
krävs ca 20 flygplan.
1. och 2. Markrobotbrigaderna
Brigaderna har eldtillstånd med sammanlagt 60 ballistiska robotar vilka har en
precision av ca 5 meter och en räckvidd på 700 km och kan bära många olika typer av
stridsdelar, t ex en stor sprängstridsel om ca ett halvt ton eller klusterstridsdelar m fl
sorter. Därutöver disponerar brigaderna 100 kryssningsrobotar med ca 2000 km
räckvidd, också de med olika typer av verkansdelar T ex klusterstridsdelar, minor mm.
88
Tolv rorofartyg, ca 5000-10000 ton
Fartygen är civila, och bär i samtliga fall några containrar som däckslast med dolda
men snabbt insatsberedda luftvärnssystem och laserstörare mot stridsdelar och
spaningssystem med optiska sensorer. Observera att hälften av dessa fartyg inte
deltagit i transporterna till och från Kalingrad tidigare (scenario 3), utan ska av en
motståndare inte på något vis förknippas med militär verksamhet, dessutom
bekvämlighetsflaggade. Varje fartyg kan lasta drygt 100 (strids) fordon och ca 2000
man.
Ett containerfartyg
Utrustat för att med egna medel kunna lasta av containrar och är utrustade med
samma typ av vapencontainrar för luftvärn och störning som roro-fartygen.
Lastkapacitet ca 5000 containrar med valfritt innehåll.
Arbetsfartyget ”Krim”
Utrustat med ”vapencontainrar” som däckslast (vid sin andra resa till Slite).
Säkerhetsföretaget ”International Security”
Ett internationellt (men i grunden ryskägt) säkerhetsföretag som tillhandahåller
bevakningstjänster vid främst olika typer av anläggningar, t ex oljeborrplattformar,
kraftverk mm. Företaget har i Slite uppdraget att bevaka de installationer som är
kopplade till underhåll och reparationer av Nordstream. Normalt befinner sig ca 40
personer från företaget på ön. Så har det varit under lång tid, år.
Ryska Centrala Cyberkommandot
En organisation med främsta uppgift att genomföra offensiva cyberoperationer,
genom att bl a ”släcka ned” informationssystem, sprida falsk information genom att
utnyttja teleföretags mail- och SMS-funktioner, infiltrera enskilda datorer och hela
datasystem och där komma åt känslig information eller plantera falsk information.
Den har lika mycket som uppgift att bidra/delta i desinformationsoperationer som att
tekniskt påverka en motståndares informationssystem.
89
Scenario 1 - Kris, påverka svensk beslutsfattning
Syfte med scenariot
Scenariot syftar till att belysa sårbarheter i Försvarsmakten och delar av det civila samhället
som skulle kunna utnyttjas för att påverka svensk beslutsfattning i en situation när det inte
råder krig. Syftet är också att också ge en bild av komplexiteten av påverkansoperationer där
offentlig information kombineras med militära åtgärder.
Bakgrundsbeskrivning
Det har uppstått en allvarlig kris i ett av de baltiska länderna, initierad av olika
destabiliseringsåtgärder från rysk sida vilka pågått en längre tid. Ryssland anser sig dock inte
kunna riskera en militär konflikt med Nato i detta läge. Nato, som knappast kan förmodas
känna till hur långt Ryssland är berett att gå, befarar att man ser något som skulle kunna vara
inledningen på en rysk militär intervention. Alliansen deklarerar att man under det närmaste
tiden, några månader, avser frambasera stridskrafter till regionen för att i avskräckande syfte
tydligt visa att man tänker försvara Baltikum. Ryssland bedömer att Nato kommer att begära
att få disponera svenskt territorium för basering av främst marin- och flygstridskrafter – något
som allvarligt skulle begränsa rysk handlingsfrihet såväl politiskt, diplomatiskt och militärt.
Målet för de ryska åtgärderna mot Sverige är att påverka svenska beslutsfattare så att de inte
tillåter Nato att disponera svenskt territorium. Åtgärderna syftar också till att kunna försvåra
Nato operationer om krisen skulle övergå i en öppen konflikt.
Den ryska planen
Bedömande
Svenska beslutsfattare och svensk opinionsbildare bedöms vara mottagliga för
desinformationsoperationer och hot. Mycket tyder också på att svensk riskbenägenhet är låg
varför operationen mot Sverige bör innehålla tre huvudsakliga komponenter: skapa ett intryck
att Natos eventuella önskemål om att utnyttja svenskt territorium hotar svensk säkerhet, att
visa på Sveriges otillräckliga militära förmåga att skydda sitt territorium i det fall krisen
skulle övergå till en konflikt samt att förbereda eventuella militära operationer mot Nato (och
svenska) styrkor i och i anslutning till Sverige.
Påverkansoperationen är en svår balansgång mellan att inte skapa en opinion hos
befolkningen för att stödja Nato och samtidigt skrämma beslutsfattarna. I det här fallet bör
därför informationsoperationen inriktas mot allmänheten och de militära åtgärderna mot
beslutsfattarna. När det gäller att påverka opinionen bör framförallt medlet vara att ge
Natofientliga opinionsbildare möjligheter att peka på faran med att stödja Nato, att hela krisen
är balternas och Natos fel och att Sveriges situation som militärt alliansfri stat ger landet unika
möjligheter att medla i krisen.
Den för initierade personer synliga delen av den militära operationen ska främst syfta till att
skapa ett intryck hos olika beslutsfattare att ”en konflikt med Ryssland måste undvikas till
varje pris – det lönar sig inte att göra motstånd, bättre att bli ovän med Nato än att riskera att
bli indragen i ett krig där vi inte kan försvara oss”. Samtidigt får den inte skapa en rädsla hos
allmänheten som kan leda till att opinionen kräver ett närmande till Nato. De ryska åtgärderna
90
bör därför utformas så att de sannolikt kommer att hemlighållas av myndigheter och regering
då de i annat fall skulle avslöja, för allmänheten och för Ryssland, allvarliga brister i den
svenska förmågan.
Den dolda militära insatserna, d v s reella krigsförberedelser, ska främst inriktas på att
försvåra för Nato att utnyttja svenskt territorium. Åtgärder som till stor del sammanfaller med
att minska den svenska marinens och det svenska flygvapnets möjligheter att verka.
Kopplat till de nedan redovisade planerna för påverkansoperationen och utnyttjandet av
militära resurser bör det också genomföras olika typer av cyberangrepp bl a mot det svenska
betalningsväsendet, samt mot vissa militära system. De bör genomföras främst i
demonstrationssyfte, och i begränsad skala. Insatserna bör vara riktade mot enskilda och
tydliga mål där det framstår som tydligt att Ryssland besitter en mycket hög förmåga att
påverka svenska informationssystem. Även här bör insatserna mer inriktas på att skrämma de
politiska beslutsfattarna än att skapa oro hos allmänheten.
Informationsoperationen
Denna del av operationen syftar i första hand till att påverka Natonegativa opinionsbildare och
därmed i förlängningen påverka den allmänna opinionen. Den omfattar bl a:
-
-
-
-
-
I Bryssel ”läcks” fabricerad information att Nato begärt hos den svenska regeringen att
få stationera kärnvapen på svenskt territorium,
Gruppen ”Fria jurister för fred” publicerar en rapport där de hävdar att eventuella
Natoförband i Sverige inte lyder under svenska lagar och att svenska medborgare som
bryter som Natobestämmelser, t ex i anslutning till en Natobas, riskerar att dömas som
terrorister av speciella Nato militärdomstolar.
En ”oberoende” ekonomisk tankesmedja i Tyskland publicerar beräkningar på vilka
astronomiska summor det kommer att kosta Sverige att ha Natoförband stationerade i
landet,
Ryska medier sprider historier om hur rysktalande i de baltiska länderna förföljs och
förnekas sina medborgerliga rättigheter,
Först rykten men sedermera mer detaljerad information sprids om att gruppen ”Surm
venelastele” (Död åt ryssarna) växer sig starkare. Ett klipp på Youtube visar en grupp
svartklädda män som misshandlar en kvinna som uppges vara etnisk ryska bosatt i
Estland. Hennes etnicitet anges som motiv. Kvinnan går inte att identifiera men
klippet får snabbt en viral spridning och plockas inom bara något dygn upp av flera
stora tv-kanaler. Flera ryska personer intervjuas om hur de blir systematiskt förtryckta
av den estniska regeringen.
I Berlin läcks en ”hemlig” fabricerad tysk plan om hur Kalingradexklaven skall
återförenas med Tyskland och där svenskt territorium för att basera Natofartyg spelar
en viktig roll för att avskära sjöförbindelserna med övriga Ryssland, några förmenta
tyska agenter grips i Kaliningrad och bekräftar att en sådan plan finns,
Vad som påstås vara pinsamma personliga uppgifter, bl a rörande ekonomiska
oegentligheter, om flera kända svenska politiker, främst sådana som är engagerade i
försvars- och säkerhetspolitik, läcks till den svenska pressen. Vilka av uppgifterna som
är sanna eller inte är svårt att avgöra.
91
-
-
Ryssland framför önskemål om att Sverige, som ”neutral stat”, deltar i en kommission
för att undersöka det berättigade i de klagomål som rysktalande, vilka ”flytt” till
Ryssland från Estland och Lettland, framför,
Sverige inbjuds också till att ha observatörer ombord på vissa ryska fartyg för att vara
en ”neutral” observatör i händelse av konfrontation med Natofartyg.
Cyberoperation
De huvudsakliga komponenterna i cyberoperationen, främst syftande till att påverka svenska
beslutsfattare, ska bestå av:
- Förfalskade mail från regeringskansliet.se, mil.se och fmv.se sändas ut till ett stort
antal befattningshavare i Försvarsmakten och totalförsvaret i övrigt. Det sker
kontinuerligt under längre tid. Effekten kan bli att medarbetare i organisationen får
svårt att skilja vilka mail de skall läsa och sätta tilltro till och vilka som kan vara
falska. Förtroendet för den egna ledningen kan därmed undermineras, samtidigt som
det kan skapa osäkerhet om vilka order och direktiv som gäller. Det är sannolikt att
olika myndighetsföreträdare kommer att undvika att redovisa problemets omfattning
och hur sårbara systemen är i avsikt att inte oroa befolkningen.
- Störa Försvarsmaktens och Försvarets Materielverks system för beställning av
reservdelar och annan materiel. Även här är det osannolikt att myndigheterna vill låta
detta komma till allmänhetens kännedom.
- Störa Riksbankens utbyte av information och affärer med svenska och utländska
banker.
- Ett kontinuerlig följning av statsrådens mobiltelefoner med intermittenta, anonyma,
SMS där frågan ställs ”tror du inte att vi vet var du och din familj är”.
Militära operationen
Den ”öppna” militära operationen, d v s den som ska uppfattas av Försvarsmakten och
rapporteras till de politiska beslutsfattarna (men inte når allmänheten), och som syftar till att
skapa intrycket att Sverige saknar förmåga att försvara sitt territorium och därför till varje pris
måste undvika åtgärder som kan leda till att landet blir indraget i en eventuell konflikt, ska bl
a omfatta:
-
-
-
-
Systematiska anflygningar mot svenskt territorium under längre tid för att nöta ned
den svenska incidentberedskapen, i grunden hela flygvapnet, genom att Sverige då
tvingas hålla hög beredskap och att även materielen efterhand blir nedsliten, viktigt är
att svenskt territorium inte kränks då det kan leda till reaktioner hos allmänheten,
Elektroniska störinsatser mot svenska flygplan i luften och mot fartyg till sjöss,
Sofistikerade sabotage mot vissa militära sensor – och sambandssystem, aktionerna
genomförs med t ex med syntetiskt genererad EMP-effekt, inte sprängladdningar eller
liknande medel som kan väcka allmän uppmärksamhet,
En extremt överraskande inledd kombinerad övning (fallskärmsförband och
marininfanteri) som skulle kunna tolkas som anfallsförberedelser mot Gotland (eller
del av fastlandet), något som skulle kunna leda till tveksamheter i Sverige avseende
förmågan att kunna möta ett sådant angrepp,
En undervattensoperation som genomförs på stor bredd mot Nynäshamn, Oskarshamn,
Blekinge och på Västkusten där det ska säkerställas att aktiviteterna noteras av den
svenska marinen eller kustbevakningen, risker ska undvikas då målet endast är att
skapa ett intryck av att Sverige saknar resurser för att möta undervattensoperationer,
92
-
En mineringsoperation genomförs av en ubåt i en några lite trafikerade leder på
Västkusten för att visa på möjligheterna att avbryta svensk import- (och export-)
sjöfart, denna operation kommuniceras diskret till den svenska regeringen och bör inte
vara av större omfattning än att den kan hanteras tämligen enkelt av Sverige ensamt,
det får inte leda till att Sverige känner sig tvunget att ta hjälp av Nato för att hantera
problemet.
Den dolda militära operationen, d v s den som utgör förberedelser för en eventuell konflikt
omfattar (här bör noteras att omfattande förberedelser i form av rutinmässig kartläggning av
svenska militära anläggningar, viktiga personer mm skett under lång tid, år):
-
-
Utläggning av fjärrutlagda, kontrollerbara minor i förmodade militära farleder i
Göteborgs-, Blekinge- och Stockholms skärgård.
Insmuggling av ett antal burna luftvärnsrobotar för att användas av senare tillförda
spetsnazgrupper för att försvåra start och landning på militära flygbaser såväl som att
försvåra utnyttjande av större flygplatser som Landvetter, Sturup och Arlanda med
transportflygplan (tillförsel av Natoresurser),
Insmuggling av lätta, modifierade, pansarvärnsrobotar typ ”Elektronika” för att med
senare tillförda spetsnazförband på avstånd kunna bekämpa fasta radaranläggningar
och andra motsvarande anläggningar.
93
Scenario 2 – ”Hybridscenario”
Syfte med scenariot
Syftet med detta scenario är att beskriva en situation som gör det möjligt att analysera de
ledningsproblem som kan uppstå på svensk sida i gråzonen mellan fred och krig, samt att ge
förutsättningar att identifiera områden där svensk lagstiftning kan försvåra effektiva
motåtgärder. Scenariot avser även att tjäna som underlag för analyser avseende vilka
förmågor Försvarsmakten kan behöva för att möta ”hybridoperationer” vilka syftar till en
”fredlig” ockupation av en del av Sverige. Scenariot kan även utgöra underlag för idéer om
hur informationsoperationer kan mötas.
Bakgrundsbeskrivning
Situationen har skärpts i det nordiska området. Krisens intensitet har växlat under ett halvt år,
militära maktdemonstrationer har genomförts av såväl Ryssland som Nato. I Sverige har det i
samband med dessa genomförts vissa beredskapshöjningar, vilka dock trappats ned när
situationen bedömts som lugnare. Det övergripande ryska målet är att försätta Nato i en
situation där det är uppenbart att Baltikum inte kan försvaras. Det ska ske genom att gruppera
långräckviddiga vapensystem på Gotland, något som skulle göra det mycket svårt för Nato att
göra det trovärdigt att man kan ingripa till Baltikums försvar om så skulle behövas. Därmed
öppnas möjligheter för Ryssland att genom militära och politiska påtryckningar få de baltiska
regeringarna att anpassa sin politik i enlighet till ryska önskemål, i praktiken göra dem till
lydstater, även om de formellt förblir självständiga. Samtidigt är man angelägen om att i det
längsta undvika öppna stridshandlingar, bland annat för att inte ge Nato motiv att aktivt
ingripa med militära medel, i Sverige eller i Baltikum, men också för att så länge som möjligt
fördröja eventuella svenska militära motåtgärder. Den informationsoperation som utgör en del
av angreppet påbörjas ca ett halvt år innan det kan bli aktuellt med ett militärt ingripande.
Den ryska planen
Bedömande
Det största hotet mot eventuella ryska operationer eller maktdemonstrationer i Baltikum är
främst Nato marin- och flygstridskrafter som utnyttjar svenskt territorium och luftrum.
Genom att överraskande och, förhoppningsvis utan stridshandlingar, gruppera
långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på ön skulle detta hot till stor del
kunna begränsas. En stor fördel i sammanhanget är att det där redan finns ett embryo till
operationsbas i Slite, utgångspunkten för de underhållsåtgärder som genomförs på
Nordstream-gasledningarna.
Genom att skapa en bild av att det krävs någon typ av reparationsåtgärder på gasledningen
vilka kräver utnyttjandet av Slite skulle det vara möjligt att fördröja kraftigare motreaktioner
tillräckligt länge för att ställa Nato och Sverige inför ett fait accompli – nödvändiga
vapensystem är på plats på Gotland innan motåtgärder vidtagits. Viktigt är att tillräckligt med
resurser avdelas för att i ett eventuellt senare skede kunna möta motåtgärder från svensk sida
eller från Nato. I praktiken innebär det att hela ön måste kunna besättas efterhand.
Beredskap måste finnas för att kunna möta redan tidiga försök från svensk sida eller Nato att
tillföra förstärkningar till ön. Styrkorna som sätts in bör vara så små att det inte krävs röjande
94
förberedelser innan operationen igångsätts. Operationen bör genomföras antingen på våren
eller hösten för att minska problemet med ett stort antal turister på ön.
De delar av operationen som avser att i förväg påverka svenska beslutsfattare och svensk
opinion bör inriktas på att förstärka den bild som finns i vissa svenska kretsar att det är Nato
som provocerat fram den spända situationen. Det bör också skapas en bild av att Ryssland inte
har några avsikter att försöka dra in Sverige i en eventuell konflikt, snarare att Sverige som
”neutral” medlare skulle uppskattas från rysk sida. Här kan det därför finnas skäl att göra
tämligen långtgående eftergifter för svenska intressen för att skapa en god atmosfär länderna
emellan. Alla typer av militära provokationer bör undvikas under ett halvt år innan
operationen genomförs. Informationsoperationen mot Sverige bör kompletteras med någon
typ av åtgärd som riktar Nato:s (och svensk) uppmärksamhet mot ett annat geografiskt
område. Nordnorge kan vara ett sådant område.
Bedömning av svenska resurser och eventuella svenska (och Nato) motåtgärder
De begränsningar som lagstiftning sätter och de höga kostnader det innebär för att hålla en
hög beredskap med den begränsade svenska organisationen, kopplat till redan tidigare
genomförda beredskapshöjningar, gör det sannolikt att den svenska militära beredskapen
kommer att vara måttligt hög det närmaste halvåret. Mobiliseringstiden för den svenska
försvarsmakten som helhet är ca en vecka. Lyckas informationsoperationen rimligt väl kan
kanske också den politiska motivationen för att hålla en hög beredskap påverkas.
Incidentberedskapen kommer dock sannolikt ligga på tämligen hög nivå. Kan vi rikta
uppmärksamheten mot norra Skandinavien är det inte omöjligt att en stor del av de svenska
militära resurser som finns tillgängliga koncentreras till den norra delen av landet. Väljs
tidpunkten för operationen väl, t ex en större svensk helg, så är det också sannolikt att alla
typer av eventuella svenska motåtgärder fördröjs.
Det finns därför få skäl att förvänta sig snabba och kraftfulla militära motreaktioner från
svensk sida. På Gotland, som även från svensk sida bedöms som viktigt och där förbanden
därför kan ha något högre beredskap än organisationen i övrigt, bör vi dock räkna med att de
styrkor som normalt är utgångsgrupperade där, ett mekaniserat skyttekompani och ca 400
hemvärnssoldater kan ingripa med tämligen kort varsel, timmar till ett dygn. Vi bör också
gardera oss för att det även kan finnas ett stridsvagnskompani tillgängligt på ön.
Även om det är osannolikt att Sverige snabbt (något, några dygn) skulle kunna förstärka sina
resurser på ön så bör vi dock vidta åtgärder som minimerar risken för att så skulle ske.
Att Nato skulle välja att tidigt ingripa militärt till Gotlands, och en icke alliansmedlems,
försvar i en situation där ingen alliansmedlem är angripen får betraktas som osannolik. Även
om Nato övervägde en sådan aktion så har alliansen inga markstridsresurser att verka med på
ön förrän tidigast efter ett antal dygn. Flyginsatser skulle kunna ske tidigare, kanske inom ett
halvt till ett dygn. Om vi lyckas med vår avledningsoperation i Norra Ishavet kommer det
dock sannolikt innebära att Nato kommer att ha måttliga resurser som snabbt kan avdelas till
Östersjön, åtminstone kommer det att iinebära en tidsödande beslutsprocess.
Sammantaget: risken för motverkan från svensk sida är begränsad eventuellt undantaget de
förband som finns på Gotland och enstaka flyg och fartygsföretag, ett snabbt Nato-ingripande
är osannolikt. Det finns mycket goda möjligheter att, i det fall operationen kan genomföras på
48 timmar, att ställa Nato och Sverige inför ett fait accompli. På längre sikt kan det dock inte
uteslutas att ön måste försvaras, främst mot Nato-insatser varför kapacitet för en sådan
eventualitet måste tillföras ön.
95
Informationsoperationen
(endast i stora drag med exempel på åtgärder)
D-6 månader
- En allvarlig incident iscensätts där ett ryskt örlogsfartyg krockar med ett svenskt.
- En svensk aktivist arresteras i Ryssland tillsamman med några ryska sympatisörer
D-5 månader
- Ryssland ber oförbehållsamt om ursäkt för incidenten en månad tidigare och är berett
att stå för kostnader förknippade med reparationer av det svenska fartyget.
- En inbjudan ställs till Sverige att genomföra ett örlogsbesök i Ryssland ”för att befästa
vänliga relationer och visa att den tidigare incidenten inte får störa förbindelserna
länderna emellan”.
- Sverige erbjuds att med svensk teknologi förbättra ryska vattenreningsverk med utlopp
i Östersjön.
- Svenska sympatisörer uppmanas framhålla i media och i sociala forum att Ryssland
eftersträvar de bästa förbindelser med Sverige där p 1-3 ovan används som exempel.
Samma budskap framförs i ryska media och andra kanaler.
D-4 månader
- Den svenske aktivisten XX som arresterades D-6 månader och dennes ryska
sympatisörer släpps.
- Svenska media ges uppgifter om de stora ordersummor som vattenreningsprojektet
skulle kunna innebära för svensk industri.
- Uppgifter sprids om förföljelse av rysktalande i Baltikum i form av någon eller några
hjärtknipande berättelser, en fabricerad historia om Nato-sabotage i Kalingrad sprids.
D-2 månader
- Vid ett utländskt militärattachébesök i Kaliningrad ”läcker” en synbart berusad
fartygschef till svenske den militärattachén att en militär konfrontation med Nato just
nu skulle vara en katastrof, den senaste tidens ryska styrkedemonstrationer i samband
med den pågående krisen har slitit så hårt på fartyg och besättningar så att de inte är
krigsdugliga.
- Falsk information sprids att Nato överväger att stationera kärnvapen i Norge.
- Ett rutinmässigt underhållsarbete av gasledningen öster Gotland genomförs av
arbetsfartyget Krim, varvid fartyget anlöper Slite för något dygn och där besättningen
besöker olika restauranger och rör sig mycket i samhället. I samband med detta
moment ska en mindre brand drabba viss utrustning som lastats av på kajen.
Information om detta delges svenska media med antydningar om att det skulle kunna
röra sig om sabotage.
D-1 månad
- Vid en säkerhetspolitisk i konferens i Tyskland ”läcker” en av de ryska deltagarna till
den svenske minister som deltar att det råder nästan panik i Kreml över den pågående
krisen. Man är ”livrädd” för att Nato ska vidta militära åtgärder, kanske i de arktiska
områdena, som Ryssland inte förmår möta, krisen måste biläggas på något vis men att
Ryssland under tiden måste gardera sig mot olika händelseutvecklingar
- En förfrågan riktas till svenske ambassadören i Moskva om inte Sverige som ”neutral
part” skulle kunna agera som medlare i den pågående krisen.
- Inkallelser av reservpersonal sker till såväl Nordflottan som andra förband på
Kolahalvön, bl a marininfanteribrigaden i Murmansk.
96
-
Den ryska Nordflottan påbörjar en övning norr om Kolahalvön och Nordnorge och
framhåller att den syftar till att öva försvar av ryska strategiska intressen i norr.
Under övningen sker det av ”misstag” allvarliga kränkningar av finskt och norskt
luftrum, en incident iscensätts där ett ryskt örlogsfartyg krockar med ett norskt fartyg.
Cyberoperation
Genom att målet är att ta Gotland utan stridshandlingar och att i största möjliga utsträckning
bibehålla ett fungerande samtalsklimat med Sverige bör cyberoperationen endast inriktas på
åtgärder av begränsad varaktighet och helst inte leda till några bestående skador.
Cyberoperationen ska därför i första hand inriktas mot att begränsa möjligheterna för
myndigheter och privatpersoner på Gotland att kommunicera under det första dygnet av
operationen. Här bör också möjligheterna för militära myndigheter att få tillförlitlig
information, främst vad avser det svenska flygvapnet, försvåras. Därtill bör den bidra till att
skapa en förvirrad lägesbild hos olika beslutsfattare och hos media och för att skapa ett ”brus”
i vilken eventuell information från Gotland drunknar. Specifika åtgärder redovisas nedan som
en del i genomförandet.
Militär operationsplan
Under kvällen och natten Dag 1 ska hamnen i Slite säkras genom insats av specialförband och
på ön redan befintlig personal. Dag 2 tidigt på morgonen ska även en urlastningsplats i
Kappelshamnsviken säkras. Vid dessa två operationer ska svenska myndigheter i det längsta
hållas i ovisshet av vad som pågår. På morgonen Dag 2, när urlastningsmöjligheter
säkerställts, ska efterföljande förband urlasta i Slite och Kappelshamn. Tidigt på morgonen
ska det också genomföras skenföretag i riktning södra Sverige för att avleda den svenska
uppmärksamheten från Gotland och engagera svensk incidentberedskap i en annan riktning.
Under kvällen dag 2 och under dag 3 skall resten av ön besättas. Urlastning och gruppering av
luftvärnsförband ska ges högsta prioritet. Om möjligt ska ön besättas utan strid och utan att
egendom förstörs.
Disponibla militära och andra resurser:
-
1. spetsnazkompaniet
1. marina spetsnazgruppen
1. luftlandsättningsbataljonen
1. och 2. marininfanteribataljonerna
1. säkerhetsbataljonen (för ordningshållning)
1. luftvärnsbataljonen
1. kustrobotbataljonen
1. attackhelikopterkompaniet
1. telekrigföringsplutonen
1. marina laserstörenheten
Fyra korvetter typ Stereguschy
Två ubåtar av typ ”Kilo Ny”
1. Attackflygregementet i Kalingrad
1. Jaktflygregementet i Kaliningrad
Arbetsfartyget Krim (som sedan tidigare uppdrag i Slite kompletterats med
laserstörutrustning bemannad av 1.marina laserstörenheten)
97
-
Fyra rorofartyg, ca 5000 ton, (civila)
Personalen vid säkerhetsföretaget ”International Security” ca 40 man
Centrala Cyberkommandot
Genomförande
Dag 1 kl 1600 och därefter under kvällen
- Arbetsfartyget Krim, dolt medförande 1.spetsnazkompaniet, 1. telekrigspluton och 1.
laserstörplutonen anlöper Slite omkring kl 1800 (ankomsten ska förannonseras till
svenska myndigheter som en del av reparationsinsatserna efter de iscensatta
problemen med gasledningen någon vecka tidigare).
- Personal ur ”International Security” skyddar urlastning i Slite, delar grupperar under
kvällen i anslutning till ”Gotlandsgruppens” (18.SG) mobiliseringsförråd, beredda att
vid behov störa mobilisering genom eldöverfall och liknande åtgärder.
- 1.spetsnazkompaniet besätter under kvällen och natten hamnen och de viktigaste
infarterna till Slite (personalen ska uppträda i civila kläder, vapen ska bäras dolt i den
mån de inte måste användas för att avvisa svensk beväpnad personal (polis och
militär), eldgivning får endast ske om man själv blivit beskjuten, eventuella frågor från
civilpersoner eller svenska myndighetsföreträdare ska besvaras med att avsikten är att
skydda fartyget och dess utrustning mot sabotage med hänvisning till incidenten en
månad tidigare).
- 1. telekrigsplutonen (uppträder också i civila kläder, materielen ska inte vara
”militärmålad”) upprättar snarast efter urlastning vara beredda att påbörja störning av
mobiltelefonnätet, civila och militära radioförbindelser samt att skydda hamnområdet
med störning av GPS.
- 1. marina laserstörenheten beredd omedelbart efter att Slite anlöpts påbörja störning av
flygburna sensorer.
Dag 2 kl midnatt till 0600
- Marin spetsnazgrupp landsätts från ubåt i Kappelshamnsviken (civila kläder), säkrar
hamnen.
- Ubåtarna Donbas och Luhansk på plats väster Gotland beredda sänka tonnage som
eventuellt kan innehålla militära förstärkningar till Gotland.
Kl 0500-0600
- De större teleoperatörernas mobil- och datanät på Gotland, i Blekinge och
Västergötland störs ut i största möjliga utsträckning.
- Mass-SMS förebärande att de kommer från Myndigheten för Samhällsskydd och
Beredskap skickas till abonnenter i de större teleföretagen där man säger att det
förekommit allvarliga angrepp på det svenska mobil- och datanäten, och att man spårat
angreppen till servrar i Frankrike och Belgien som tros ha koppling till den (då 2030)
mycket kända, aktiva och fruktade terrororganisationen ”Guds martyrer”.
- Ytterligare mass-SMS skickas ut med samma avsändare med uppmaningar att hålla sig
hemma då polisen genomför omfattande insatser mot misstänkta terrorister i centrala
Stockholm och Göteborg.
- Störinsatser påbörjas mot alla typer av radioförbindelser på Gotland (inklusive
mobiltelefonnät vilka också angrips digitalt)
98
-
Ca 0530 ett ryskt signalspaningsflygplan flyger in i svenskt luftrum, flyger tvärs över
Skåne, och ut över Kattegatt.
Kl 0600
- De ryska luftvärnssystemen i Kalingradexklaven går upp i högsta eldberedskap
- ca femton transportflygplan startar från Kaliningrad,
- Ett tämligen stort antal stridsflygplan startar från Kaliningrad i riktning södra Sverige.
Efter ett tag viker några av planen av i riktning Gotland övriga fortsätter i tidigare
riktning. Två av planen kränker flagrant svenskt luftrum i östra Blekinge. Planen
lägger sig i spärrbanor mellan Gotland och fastlandet samt nordost Bornholm,
- När det finns skäl att tro att svenska sensorer (radar) har uppfattat att ett större antal
flygplan lyft från Kalingrad och att de flyger i riktning södra Sverige, men innan några
plan avvikit i riktning Gotland (ca kl 0620) ska omfattande störinsatser riktas mot
svenska sensorer i södra Sverige och på Gotland.
- Ett roro-fartyg medförande 1. luftvärnsbataljon och 1. marininfanteribataljonen
avviker från farleden öster Gotland och anlöper ca en timme senare (ca 0700) Slite, ett
roro-fartyg medförande 1. säkerhetsbataljonen och 1. kustrobotbataljonen avviker från
farleden väster Gotland och anlöper ca en timme senare (ca 0700) Kappelshamn.
- Överlämnas en not till svenska regeringen där det framhålls att Ryssland inte har för
avsikt att ockupera Gotland för längre tid, utan bara tills det ”Baltiska problemet är
löst”. Regeringen uppmanas att beordra de militära förbanden på Gotland att inte
göra något motstånd. Övriga myndigheter kan fortsätta med sin vanliga verksamhet
som inte på något sätt kommer att störas av Ryssland. Färje- och flygtrafiken till
fastlandet kommer att kunna fortsätta som tidigare, dock kommer den kontrolleras av
ryska representanter. Regeringen uppmanas också att på inga villkor försöka störa
operationen eller föra militära förstärkningar till Gotland. Det kommer att mötas med
vapenmakt.
Kl 0700 – 0900
- Förbanden i såväl Slite som Kappelshamn urlastar.
- 1. luftlandsättningsbataljonen genomför fällning på södra Gotland.
- 1. attackhelikopterkompaniet som startade 0700 från Kalingrad landar och börjar
upprätta en helikopterbas i anslutning till luftlandsättningsområdet. Upprättandet av
helikopterbasen understöds av 1. transporthelikopterkompaniet genom transport av
förnödenheter och markpersonal.
99
Kl 1200
- Alla förband grupperade för att lösa stridsuppgifter.
Tilläggsdirektiv:
-
Förfrågningar till ryska myndigheter ska fram till kl 0600 besvaras med att de inget
vet, den som frågar om vad som pågår i Slite skall hänvisas till gasföretaget,
Ryska förband ska så långt överhuvudtaget möjligt undvika att använda våld,
Förband med uppgift att avvärja svenska flyg – och marininsatser har dock eldtillstånd
från det att de är grupperade.
Detta scenario utvecklas inte mer här då de redovisade momenten torde räcka för att syftet
med scenariot ska kunna uppnås. Ytterligare styrkor är planerade att under det kommande
dygnet tillföras till Gotland, bl a 2. marininfanteribataljonen.
100
Scenario 3 – Öppet militärt angrepp mot Sverige
Syfte med scenariot
Detta scenario avser att utgöra underlag för att analysera vilka förmågor som krävs hos
Försvarsmakten för att möta ett militärt angrepp syftande till att ta begränsade delar av
Sverige. Det ska också utgöra underlag för att analysera vilka påfrestningar samhället då kan
drabbas av och vilka tänkbara sätt det finns att hantera dessa.
Bakgrundsbeskrivning
Det säkerhetspolitiska läget i Ostasien har kontinuerligt försämrats de senaste fem åren. Det
senaste halvåret har situationen skärpts i sådan utsträckning att det föreligger en
överhängande risk för krig mellan Kina och flera av dess grannländer. USA har omfördelat
stora militära resurser till Stillahavsområdet, bl a på bekostnad av sin europeiska närvaro och
möjligheterna att förstärka Nato i Europa.
Ryssland ser detta som ett läge där man skulle kunna återinförliva ”heligt ryskt territorium”
med Ryssland, främst då stora delar av Ukraina (som inte antas vara medlem av Nato).
Dessutom finns möjligheten att genom begränsade militära operationer (d v s utan storkrig i
Europa) diskreditera Nato som en trovärdig säkerhetsgarant för alliansens medlemmar.
Därmed skulle Ryssland kraftigt öka sitt inflytande i Europa. Medlet för att uppnå detta skulle
kunna vara en snabbt genomförd och framgångsrik militär operation för att ta hela eller delar
av Baltikum. De baltiska ländernas framtida status efter en sådan operation är mindre
intressant, de kan bli lydstater eller delar av Ryssland, det får avgöras i ett senare skede.
Huvudsaken är att förstöra Nato:s trovärdighet som säkerhetsgarant.
Den ryska planen
Bedömande
USA:s vilja och förmåga att ingripa i Ukraina är i detta läge sannolikt än lägre än vad den var
2014. Inte är det heller troligt att någon enskild europeisk stat, eller grupp av stater, skulle
ingripa om det inte fanns garantier för ett substantiellt amerikanskt militärt stöd. De militära
riskerna med en operation syftande till att införliva Ukraina med Ryssland får därför betraktas
som små. Genomförs även den andra delen i den övergripande planen, att genom en militär
operation fundamentalt diskreditera Nato som säkerhetsgarant är sannolikheten stor att enat
europeiskt agerande på andra områden, t ex det ekonomiska, uteblir eller blir begränsat.
Avgörande för en operation mot Baltikum är att den kan genomföras fort så att Nato tidigt
inser att det inte föreligger några reella möjligheter att ”rädda” Baltikum. Därmed skulle Nato
ställas inför alternativet att antingen starta ett storkrig i Europa för att återerövra Baltikum, för
vilket Nato saknar resurser, speciellt i detta läge när USA är hårt bundet i Asien, eller att
acceptera ett radikalt nytt politiskt och militärt läge.
Även om Nato (och USA) har begränsade resurser disponibla i nuläget kan en effektiv insats
av dessa i Baltikum leda till att det efterhand blir en utdragen konflikt, vars utgång och
101
konsekvenser är svåra att överblicka. En sådan situation måste undvikas. Den sannolikt
enskilt viktigaste faktorn för att Nato inte ska kunna operera effektivt i Östersjöområdet är att
alliansen inte kan utnyttja svenskt territorium och luftrum. Ett angrepp mot Baltikum bör
därför också säkerställa att ryska långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem
kan grupperas på svenskt territorium. Därmed skulle den ryska luftförsvarszonen flyttas fram
till norska gränsen och täcka stora delar av Danmark. Nato skulle då inte heller kunna operera
med fartyg i någon del av Östersjön. Dessutom bör i kombination med detta åtgärder vidtas
som försvårar frambasering av Nato-stridskrafter till Sverige.
Kombineras de två operationerna, Ukraina och Baltikum, vilket de bör göras, ökar sannolikt
möjligheterna till en snabb framgång i Baltikum avsevärt. I det fall Ukrainaoperationen
igångsätts en kort tid, en vecka eller två, innan Baltikumoperationen påbörjas kommer
sannolikt världens uppmärksamhet i huvudsak riktas mot Ukraina. Även de militära
omdispositioner som Nato eventuellt vidtar kommer då också antagligen inriktas mot
områden i närheten av Ukraina. Nato:s möjligheter att snabbt ingripa i norra Europa kommer
därför troligen att minska. Det bör dock antas att det sker beredskapshöjningar i de flesta
europeiska länder, speciellt de som gränsar till Ryssland, i samband med att
Ukrainaoperationen påbörjas. Ukrainaoperationen ger dock mycket goda möjligheter att dölja
förberedelser riktade mot Baltikum (och Sverige) då flera av dem kan förknippas med
operationen i Ukraina, t ex generellt höjd beredskap, mobilisering av vissa reserver mm.
Även om Baltikumoperationen är ett angrepp på Nato bör alla typer av stridsåtgärder mot
andra Natoländers territorium undvikas, åtminstone inledningsvis, då det skulle drastiskt
minska möjligheterna till att begränsa stridshandlingarna till Östersjöområdet. Detta innebär
dock en risk som kräver garderingar i andra riktningar.
Informationsoperationen kopplad till denna ”dubbeloperation” bör inriktas mot att skapa en
föreställning att det är Ukraina är det som den ryska ledningen helt fokuserar på. När det
gäller Baltikum och Sverige bör informationsoperationen inriktas på att sänka spänningsnivån
och skapa ett intryck av att Ryssland är nöjt med de nuvarande förhållandena och önskar ett
utökat fredligt samarbete med länderna i regionen. Syftet ska i första hand vara att skapa ett
psykologiskt motstånd mot att vidta större beredskapshöjningar i samband med att
Ukrainaoperationen börjar ”inte hotar väl Ryssland oss, det är ett rysk–ukrainskt problem”.
Även när det gäller Nato bör inriktningen vara att minska organisationens misstroende mot
Ryssland. Detta senare kan bli svårt i kombination med att pressen på Ukraina ökar, men det
bör ändå eftersträvas, främst med inriktning att minska enigheten inom Nato och därmed
fördröja beslutsprocessen.
Ukrainaoperationen beskrivs inte i detta sammanhang
Bedömning av svenska resurser och eventuella svenska (och Nato) motåtgärder
Sverige får bedömas ha höjt beredskapen för delar av sin organisation efter det att
Ukrainaoperationen inleddes. Det är dock tveksamt om den är satt på ”krigsfot” med allt det
innebär av inkallelser, spridning av materiel och stora kostnader. Sådana åtgärder förutsätter
sannolikt att den svenska regeringen uppfattar att det föreligger ett omedelbart krigshot, vilket
inte borde vara fallet i denna situation och något som informationsoperationen ska bidra till.
Dock bör det förutsättas att Sverige kan vidta vissa ytterligare beredskapshöjande åtgärder ett
102
till två dygn före angreppet. Läget är sannolikt likartat i de flesta Natoländer, utom de som
omedelbart gränsar till Ryssland, t ex de baltiska staterna och Polen. Där kan beredskapen
vara avsevärt högre.
Som planeringsförutsättning avseende Sverige ansätts följande: marinen och flygvapnet är i
huvudsak insatsberedda med fredsorganisationens resurser. En viss spridning av flygplan och
fartyg kan ha skett. Initiala insatser kan därför genomföras inom timmar, dock uthålligheten är
låg. Armén är stridsberedd med sina stående förband. För vissa högt prioriterade uppgifter, bl
a skyddet av regeringskvarteren i Stockholm och på Gotland har det skett vissa inkallelser.
Stabs- och ledningsberedskapen är hög. För att alla förband ska kunna börja lösa sina
krigsuppgifter krävs i storleksordningen tre dagars förberedelser. Hemvärnet finns tillgängligt
med ett fåtal timmars varsel.
Oberoende av anfallsmål på det svenska fastlandet bör planeringen därför utgå ifrån att inom
några timmar möta en mekaniserad/motoriserad skyttebataljon eventuellt förstärkt med något
(pluton till kompani) luftvärn och artilleri i varje anfallsmål. Inom tolv timmar kan styrkan ha
fördubblats i aktuellt område. Inom tre till fyra dygn kan det röra sig om upp till två
brigadekvivalenter. Avseende Gotland ska det där förutsättas finnas en reducerad (½)
mekaniserad bataljon och någon mindre luftvärnsenhet samt hemvärnsförband.
Den svenska marinen kan med i storleksordningen fem ytstridsfartyg befinna sig i stort sett
var som helst längs den svenska kusten. Tre till fyra ubåtar kan befinna sig var som helst i
Östersjön.
Det svenska flygvapnet antas ha ca 50 insatsberedda flygplan varav ca 10 kan komma till
verkan inom någon timme och övriga inom 6 timmar, i stort sett var som helst i eller i
anslutning till Sverige. De kommer till stor del vara beroende av sina fredsbaser, dock med
vissa möjligheter att även utnyttja ytterligare några baser. Möjligheterna att generera företag
kommer att vara begränsad under de första dygnen framförallt beroende på en begränsad
basorganisation.
Planeringen bör utgå ifrån att Nato kommer att reagera med tillgängliga resurser för att
försvara Baltikum. Inledningsvis kommer de antalsmässigt vara tämligen begränsade men
dock med förmåga att påverka Baltikumoperationen negativt om de kan agera ostört. Det kan
främst röra sig om amerikanska och brittiska flyginsatser av olika slag inom ett dygn eller två
från att det att operationen mot Baltikum påbörjats. Andra Natoländers resurser kommer
sannolikt inriktas mot att möta ett eventuellt hot i Centraleuropa. Med hänsyn till den
amerikanska kraftsamlingen till Asien kan det dröja tämligen länge, kanske en vecka, innan
den amerikanska insatsen får någon större omfattning, i luften, till havs. Tillförsel av
markstridsförband kan först ske avsevärt senare.
I vad mån Nato omedelbart kommer att ingripa vid ett angrepp mot Sverige är tveksamt då
landet är inte en medlem i alliansen. Samtidigt måste Nato utgå ifrån att operationen mot
Sverige kan vara ett led i ett angrepp mot Baltikum, även om man inte kan vara helt säker på
att så är fallet förrän angreppet mot Baltikum inleds. Det kommer att skapa beslutsproblem.
Att Nato skulle börja bekämpa mål på ryskt territorium innan det riktas ett angrepp mot ett
Natoland bedöms som ytterst osannolikt.
103
Informationsoperationen avseende Baltikumoperationen, innefattande Sverige, bedöms
behöva inledas ca sex månader innan den militära operationen påbörjas.
Informationsoperationen
(endast i stora drag med exempel på åtgärder, andra exempel finns i scenario 1 och 2)
D-6 månader
- Ryssland föreslår i Arktiska rådet att utveckla de existerande förtroendeskapande
åtgärderna utvidgas till att omfatta tämligen långtgående samarbete avseende
katastrofinsatser (även då ryska anläggningar i Arktis). En särskild konferens rörande
detta bör anordnas om ca sex månader.
- Rederierna Stena Line och Fred Olsen erbjuds att bli med i ett projekt avseende
energitransporter i Nordostpassagen från norra Sibirien (isen i Arktis förutsätts här ha
smält ytterligare något).
D-4 månader
- Sverige erbjuds att med svensk teknologi bidra till utvecklingen av förnybara
energikällor i Ryssland.
- Svenska (och nordiska) sympatisörer uppmanas framhålla i media och i sociala forum
att Ryssland eftersträvar de bästa förbindelser med Sverige (och Norden) där bl a
möjligheterna till ekonomiskt samarbete bör framhållas. Punkterna ovan används som
exempel. Samma budskap framförs i ryska media och andra kanaler.
D-3 månader
- Svenska media ges uppgifter om de stora ordersummor som det utökade ekonomiska
samarbetet kan röra sig om.
- Uppgifter sprids om förföljelse av rysktalande i Ukraina i form av någon eller några
hjärtknipande berättelser, fabricerade historier om Natonärvaro i Ukraina sprids.
D-2 månader
- Vid en säkerhetspolitisk i konferens i Tyskland ”läcker” en av de ryska deltagarna till
flera av de närvarande att man i Kreml är utomordentligt oroad över den pågående
krisen i Ukraina. Man är ”livrädd” för att Nato ska ta tillfället i akt att stärka sin
närvaro i Ukraina. Något som inte vore acceptabelt gör Ryssland.
- Ryssland meddelar via OSCE att en planerad större marinövning i Östersjöområdet
ställs in.
D-1 månad
- Inkallelser av reservpersonal sker till såväl ett flertal förband i Västra Militärområdet.
Tämligen omfattande truppförflyttningar påbörjas där vissa kvalificerade förband
verkar flyttas i riktning Ukraina och Vitryssland och ersättas av mobiliseringsförband.
- Dessa ”rotationer” innebär också en ökad fartygs- och flygtrafik till och från
Kaliningrad.
- Vid ett militärattacheébesök i Kalingrad ”läcker” en synbarligen berusad hög officer
till de nordiska attachéerna att ”det här är mest skit, mina erfarna enheter tas ifrån mig
och ersätts med reservister som inget duger till”.
- En rysk delegation anländer till Sverige för att konkret förhandla om hur det svenskryska samarbetet när det gäller förnyelsebar energi skulle kunna se ut.
D-2 veckor och framåt (operationen – angreppet mot Ukraina börjar)
- Förbanden i Kalingrad går upp i beredskap, de fortsatta sjötransporterna till och från
Kaliningrad eskorteras nu av örlogsfartyg som kontinuerligt bedriver ubåtsjakt i
104
-
-
anslutning till transporterna. Mycket stor försiktighet iakttas för att inte kränka
Natoterritorium, eller svenskt territorium. Intrycket skapas av tämligen omfattande
defensiva åtgärder för att möta eventuella aktioner från Nato.
Uppgifter ”läcks” internationellt att Ryssland varit tvunget att ta till i stort sett allt vad
man har av kvalificerade styrkor för att genomföra Ukrainaoperationen.
Några ryska enheter, som västerländska journalister ”råkar” få se i Ukraina, har
(falska) förbandsbeteckningar från bl a marininfanteri- och luftlandsättningsförband
som normalt är grupperade i Östersjöområdet.
D-1under dagen, stor, väldig, explosion i vad som verkar var ett ammunitionsförråd i
Kalingrad. Visas på rysk TV- militär insatt i räddningsarbetet, stor förvirring.
Natoagenter, som nu jagas, beskylls för ”katastrofen” säkerheten skärps drastiskt i
Kaliningrad.
D-6 timmar framställan till Sverige och Danmark att hjälpa till med att ta hand om
svårt skadade, sjukhusen i Kalingrad överbelastade, helikoptertransport av skadade,
inledningsvis ett trettiotal, skulle kunna inledas om några timmar.
Cyberoperation
Kopplat till denna operation föreligger inga begränsningar vad avser cyberinsatser. Målet bör
därför vara att i största möjliga utsträckning minska Sveriges förmåga att möta det militära
angreppet. Det ska ske genom att angripa system som kan påverka civilbefolkningens
motståndskraft och därmed i förlängningen den svenska regeringens vilja till fortsatt
motstånd. Där utpekar sig energiförsörjnings- och betalningssystemen som tänkbara mål.
Ett andra syfte ska vara att minska den svenska försvarsmaktens förmåga till mobilisering och
att föra uthålliga strider. Avgörande för att fördröja mobilisering och försvåra effektiva
motåtgärder i samband med att angreppen börjar är att förhindra kommunikation. Kraftfullast
tänkbara åtgärder ska därför vidtas för att slå ut de större teleoperatörernas data- och
mobiltelefonnät. Därmed skulle mycket stora delar av befolkningen hamna i ett
”informationsvacuum”. Kompletterande åtgärder bör vidtas för att försvåra för främst
Sveriges Radio och Sveriges Television att genomföra sändningar. Den svenska
försvarsmaktens uthållighet kommer till stor också påverkas av de åtgärder som riktas mot
samhället i övrigt varför speciella, riktade, åtgärder i detta avseende sannolikt inte behövs.
Specifika åtgärder redovisas nedan som en del i genomförandet.
Militär operationsplan
(för den del av operationen som är riktad mot Sverige – operationen mot Baltikum inleds 12
timmar senare enligt en särskild plan som inte redovisas här)
Målet är att ta Gotland och huvuddelen av Blekinge för att där gruppera långräckviddiga
bekämpningssystem vilka ska vara insatsberedda innan operationen mot Baltikum inleds. Som
stöd för huvudoperationen ska det genomföras en avledande operation riktad mot
Stockholmsområdet, främst i syfte att låsa svenska resurser och också locka kvarvarande
svenska marin- och flygstridskrafter till insatser.
105
Med hänsyn till eventuella svenska motåtgärder ska anfallsmålet Blekinge inom ett dygn
kunna skyddas mot anfall av en förstärkt brigad. För Gotland avdelas det som krävs för att
nedkämpa där grupperade förband och därefter skydda egna förband på ön mot olika typer av
luftangrepp. För stockholmsriktningen avdelas mindre kvalificerade förband och enheter.
Svenska marin- och flygstridskrafter ska i största möjliga utsträckning slås ut som en
inledning av operationen. Åtgärder ska också vidtas för att begränsa deras operationsfrihet
under tiden därefter. Kopplat till detta ska också åtgärder vidtas för att försvåra basering och
tillförsel av eventuella Natoförstärkningar till Sverige.
För att minska risken för att förlora överraskningsmomentet ska endast ett mindre antal
personer (Spetsnaz) infiltreras i Sverige innan angreppet påbörjas.
För att dölja förberedelserna för Sverigeoperationen skall omfattande vildeledningsåtgärder
genomföras för att ge sken av att det som sker i Kalingrad och St.Petersburgsregionen är ett
led i att genomföra Ukrainaoperationen.
Disponibla militära resurser:
Nynäshamnsriktningen:
-
1. - 3. lätta motoriserade bataljonerna
2. mekaniserade brigaden (kategori 2)
1. marinspetsnazkompaniet
1. telekrigsplutonen
1. attackhelikopterplutonen ur 1. attackhelikopterkompaniet
1. transporthelikopterplutonen
två ubåtar
1. ytstridsflottiljen
Markstridsförbanden överförs i tre transportomgångar: vilka anlöper Nynäshamn Dag
1morgon (container), Dag 1 eftermiddag (4 x roro), Dag 2 morgon (blandat tonnage).
Gotland:
-
1. och 2. luftlandsättningsbataljonerna (förstärkta)
1. marininfanteribataljonen (förstärkt)
1. säkerhetsbataljonen
1. luftvärnsbataljonen
1. kustrobotbataljonen
1. attackhelikopterkompaniet
Markstridsförbanden ska överföras i en omgång: vilka anlöper Slite/Kappelshamn Dag 1
morgon (2 x roro), resurser kan börja flygas in till Visby Dag 2 på förmiddagen.
106
Blekingeriktningen:
-
1. divisionsstaben
1. mekaniserade brigaden
3. mekaniserade brigaden (kategori 2)
1. marininfanteribrigaden (reducerad med en bataljon)
3. luftlandsättningsbataljonen (förstärkt)
2. och 3. säkerhetsbataljonerna
2. spetsnazkompaniet
2. luftvärnsbataljonen
2. kustrobotbataljonen
2. attackhelikopterkompaniet
2. transporthelikopterkompaniet
två ubåtar
2. ytstridsflottiljen
Markstridsförbanden ska överföras i flera omgångar: Dag 1 morgon (2 x roro), Dag 1
förmiddag luftlandsättningar, Dag 1 eftermiddag (4 x roro), Dag 2 morgonen (marininfanteri
med specialtonnage), Dag 2 under dagen (blandat tonnage), resurser börjar flygas in till
Ronneby/Kallinge Dag 2 på förmiddagen, fortsatta sjötransporter med främst förnödenheter
Dag 3 och framåt.
Gemensamma resurser för samtliga riktningar:
-
1. och 2. markrobotbrigaderna
3. ytstridsflottiljen (kryssningsrobotar)
Centrala Cyberkommandot
Flygstridskrafternas stora rörlighet innebär att de inte behöver bindas i en riktning utan de
understödjer/skyddar insatserna i alla tre riktningar genom att tidsmässigt kraftsamlas där det
uppstår ett behov.
Här bör noteras att 12 timmar efter att operationen mot Sverige är det fritt att flyga över
Baltikum för att genomföra insatser på Östersjön och i Sverige vilket ökar möjligheterna att
agera med flygstridskrafter.
Genomförande i stora drag
Dag 1 kl 0300-0600
- Minor läggs ut från ubåtar i förmodade farleder för svenska flottan och i inloppen till
Göteborg,
- Marina spetsnazförband innästlar med hjälp av undervattensfarkoster i svenska
skärgårdsområden i anslutning till förmodade marina leder beredda att bekämpa
svenska örlogsfartyg under förflyttning,
- Kl 0500 lyfter två helikoptrar från Kaliningrad för att transportera ”skadade” från
explosionen i Kalingrad till MAS i Malmö och Rigshospitalet i Köpenhamn.
107
Dag 1 kl 0600
- De ryska luftvärns och kustrobotsystemen i Kaliningrad går upp i högsta eldberedskap
beredda skydda ryska fartygs och flygplanrörelser över Östersjön,
- Cyberangrepp mot energiförsörjning, telenät och bankernas betalningssystem över
hela Sverige med kraftsamling till Stockholmsområdet, Blekinge och Gotland,
- Anfall med ballistiska robotar och kryssningsrobotar (sammanlagt ca 100 st) mot
byggnader och banor på samtliga flygflottiljer och förmodade spridningsalternativ,
avslutas med tidsinställda substridsdelar för att försvåra röjning och banreparationer
(robotar avsedda för Luleå får skjutas över Finland, HKV i Stockholm bekämpas
också),
- Liknande insats som mot flygbaserna mot Hårsfjärdens och Karlskrona örlogshamnar,
- Sex korvetter under förflyttning mellan Kronstadt och Kaliningrad avfyrar 48
kryssningsrobotar mot stridsfordonsgarage och likande anläggningar för armén (når
målen mellan 0630 och 0700),
- Sabotage mot militära radarstationer och andra sensorer (FRA),
- ”Sjuktransporthelikoptrarna” avviker från kurs och landsätter 20 min senare ca 60 man
i Karlshamn respektive på öarna i Karlskrona skärgård, säkrar hamnen och grupperar
bärbara robotsystem i skärgården för att bekämpa eventuella svenska örlogsfartyg som
rör sig där,
- Ett containerfartyg (förannonserat) med två motoriserade skyttebataljoner och ett
marint spetnazkompani anlöper Nynäshamn,Fyra roro-fartyg med vardera ca två
bataljoner ombord fartyg avviker från farlederna och styr mot Slite (1) Kappelshamn
(1) och Karlshamn (2),
- Östersjömarinens huvuddel lämnar sina hamnar, delar är redan till sjöss under
förespegling att eskortera transporter mellan Finska viken och Kaliningrad,
- Ett passagerarflygplan med ett fallskärmsjägarkompani ombord landar på Visby
flygplats förebärande nöd,
- Angrepp mot statsministerns, försvarsministerns, ÖB:s och ytterligare några
nyckelpersoners bostäder.
- Abonnenterna hos de största mobiltelefonoperatörerna får upprepade mass-SMS som
informerar dem om att Sveriges regering har avgått och de skall stanna hemma.
Dag 1 tidig förmiddag
- Roro-fartygen anlöper Slite, Kappelshamn och Karlshamn, urlastar
- Luftlandsättning av en bataljon på Gotland och en i östra Blekinge,
- Åtta fartyg lämnar ordinarie farleder och bildar två grupper om vardera fyra fartyg till
vilka det ansluter örlogsfartyg, en grupp om går mot Nynäshamn och en grupp i
riktning Blekinge. En större mängd specialtonnage lämnar Kaliningrad med kurs mot
södra Sverige.
- Jaktflyg flyger i spärrbanor över Gotland och i anslutning till Blekinge,
- Attackflyg genomför insatser mot identifierad svensk militär verksamhet och fasta
militära installationer,
108
-
Attackhelikoptrar flyger in och grupperas på Gotland och i Blekinge.
Mitt på dagen, en blandad uppsättning fartyg lämnar Finska viken och Kaliningrad.
Dag 1 eftermiddag (kväll)
- Kompletterande förbekämpning mot främst svenska flygbaser mitt på dagen och på
kvällen, grundat på resultatunderlag från satelliter, spaningsdrönare och agenter i
anslutning till förmodade svenska krigsbaser, sammanlagt ca 100 kryssningsrobotar,
- På morgonen landsatta förband grupperade och stridsberedda,
- Sen eftermiddag, transportomgång 2 anlöper Nynäshamn (4), Kappelshamn (2
Karlshamn (4),
- Luftlandsättning av ytterligare en bataljon på Gotland,
- Jakt- och attackflyg fortsätter som under förmiddagen
- Under kvällen/natten knyts ”brohuvudet” i Blekinge ihop, Ronneby flygplats tas, norra
Gotland inklusive Visby flygplats säkras.
Observera att operationen mot Baltikum inleds kl 1800. Nato kommer då med säkerhet börja
ingripa, även mot ryska enheter i Sverige, sannolikt främst då mot luftvärnssystemen på
Gotland och i Blekinge
109
Dag 2 morgon/förmiddag
- Specialtonnage urlastar två förstärkta marininfanteribataljoner på öppen kust i östra
Blekinge.
- Flygtransporter till Visby och Ronneby påbörjas
- Fartygen som lämnade Finska viken och Kaliningrad Dag 1, mitt på dagen, anlöper
Nynäshamn och Karlshamn.
- Hela Gotland säkras,
- Jaktflyget koncentreras till att skydda sjötransporterna och möta Nato flygföretag mot
Baltikum,
Dag 3-6
- Försvar av tagna områden i Sverige bekämpning av Nato luft- och sjöstridskrafter som
försöker agera i riktning Baltikum,
- Förstärkning av resurserna i Sverige och tillförsel av förnödenheter för att ersätta
förbrukning och stärka uthålligheten,
Dag 7
- Operationen i Baltikum avslutad
Dag 7 - ?
- Fortsatt närvaro i Sverige till det att en politisk lösning nåtts med Nato
110
Fortsättning av Scenario 3 - Utdraget krig
Syfte
Utvecklingen av scenariot syftar till att ge underlag till att bedöma samhällets sårbarhet och
uthållighet vid en mera utdragen konflikt (veckor). Det ska också ge möjligheter till att
analysera Försvarsmaktens förmåga att genomföra operationer över en längre tid.
Bakgrund och händelseutveckling
Grunden för scenariot är samma som för Scenario 3 där dock den ryska operationen inte
kunde genomföras helt enligt plan. De två huvudsakliga skälen varför den ryska planen bara
lyckas till delar är att markoperationerna i Baltikum blev mer tids- och resurskrävande än
beräknat och att USA/Nato ingriper tidigare än förmodat.
Händelseutvecklingen i Baltikum redovisas inte närmare här, dock redan efter några dygn är
det uppenbart att motståndet är hårdare än förväntat och att polska förband, understödda av ett
oväntat aggressivt Luftwaffe engagerar sig i försvaret av Litauen. Något som kräver att ryska
stridskrafter, främst flyg, måste omdisponeras i den riktningen.
Händelseutvecklingen i Sverigeriktningen är heller inte den förväntade.
Den ryska planen att dölja anfallsförberedelserna mot Baltikum och Sverige lyckades
tämligen väl genom att de i stor utsträckning kunde tolkas som delar av de pågående
operationerna i Ukraina. Vissa udda moment började dock väcka uppmärksamhet såväl i
Sverige som hos Nato flera dagar innan operationerna i Östersjöområdet inleddes. Bilden var
dock oklar och ledde inledningsvis inte till några mer omfattande åtgärder. Ca 24 timmar före
angreppet mot Sverige hade dock indikationerna för ett ryskt angrepp mot Baltikum och
förberedelser för någon typ av amfibieoperation i Östersjön blivit så starka att ÖB anbefallde
höjd beredskap inom Försvarsmakten, d v s inkallelse av kontrakterad personal, viss spridning
av materiel etc (åtgärder som dock får fullt utfall först efter ca 72 timmar). Den ryska
förbekämpningen under Dag 1 ledde därför till att ca 1/3 av de svenska flygplanen och arméns
förrådsställda materiel slogs ut (15 av 50 JAS-plan, 30 av 110 stridsvagnar, 8 av 24
artilleripjäser etc). Möjligheterna att generera flygföretag och arméns mobilisering påverkades
också kraftigt på grund av det kaos som angreppen skapade vid flygflottiljer och arméns
garnisoner. Att siffrorna ovan (inom parentes) är lägre än det fredsmässiga tabellvärdet beror
på att viss materiel alltid genomgår olika typer av tämligen långvarig översyn, modifiering,
renovering etc och därför inte var operationsduglig vid krigsutbrottet. Flottans fartyg hade i de
flesta fall lämnat sina fredsförtöjningsplatser och påverkades därför bara lite av den inledande
förbekämpningen. En korvett och två minröjningsfartyg slås dock ut under förflyttning i
Blekinge skärgård Dag 1 på förmiddagen.
Redan när det ryska angreppet mot Sverige påbörjas (12 timmar före Baltikumoperationen)
dras omedelbart slutsatsen i Nato att detta är ett första steg i en operation som syftar till att
angripa Baltikum. Frågan som uppstår är om Nato ska ingripa innan något Natoland är
angripet? Svaret blir nej, det går inte att nå omedelbar konsensus omfattande alla Natostater.
Nato beordrar dock högsta krigsberedskap, en process som tar åtskilliga dagar (i vissa fall
veckor) innan huvuddelen av Nato:s stridskrafter är insatsberedda. Redan på eftermiddagen
Dag 1 påbörjar dock USA, unilateralt (d v s utan föregående beslut i Nato), angrepp med
111
fartygsbaserade kryssningsrobotar mot hamnområdet i Karlshamn och mot förmodade
robotgrupperingsplatser i Blekinge. Den svenska regeringen orienteras om att så kommer att
ske någon timme innan angreppet påbörjas. Ur Natosynvinkel bedöms Blekingeriktningen
som farligast då det skulle ge Ryssland möjligheter att starkt påverka Nato flygoperationer
över södra Sverige, Danmark och södra Östersjön, samt spärra inloppen till Östersjön. Även
ryska luftvärnsförband på Gotland bekämpas, dock i begränsad omfattning.
Den ryska styrka som urlastar i Karlshamn under eftermiddagen Dag 1 får tämligen stora
förluster. I storleksordningen 30 % av personalen och materielen slås ut. Framförallt blir den
3. mekaniserade brigaden illa åtgången. Huvuddelen av de luftvärnssystem och
sjömålsrobotar som ska grupperas i Blekinge kommer dock fram oskadda då de landsattes
redan tidigt Dag 1, och skyddas av kvalificerade luftvärnssystem som också kan bekämpa
kryssningsrobotar. De börjar framgångsrikt verka från kvällen samma dag mot Nato flyg- och
sjöstridstridskrafter i södra Östersjön. Ett antal Natoflygplan, amerikanska, danska och
brittiska, som under natten mellan Dag 1 och Dag 2 genomför företag i riktning Baltikum
skjuts ned. Ett tyskt och två polska örlogsfartyg sänks.
På svensk sida är motåtgärderna i Blekingeriktningen inledningsvis ytterst begränsade – det
finns inga förband. Efterhand som hemvärnsbataljonen i Blekinge mobiliserar börjar de ryska
förbanden möta en viss motverkan, framförallt när de ska ta flygplatsen i Ronneby vilket
binder tämligen stora ryska styrkor natten mellan Dag 1 och Dag 2. Hemvärnet bidrar också
med underrättelseunderlag som gör att de amerikanska angreppen med kryssningsrobotar mot
Karlshamn får stor verkan. Den stående svenska mekaniserade bataljon som var grupperad i
Skåne anländer under eftermiddagen till västra Blekinge och påbörjar på kvällen ett anfall i
riktning mot Karlshamn i syfte att återta hamnen – anfallet misslyckas bl a på grund av
bristande artilleriunderstöd och ogynnsamma styrkeförhållanden. Bataljonen som får ca 20 %
förluster (200 man, 5 stridsvagnar, 6 Stridsfordon 90 mm) övergår till att begränsa fiendens
utbredning i västlig riktning. Ytterligare en mekaniserad bataljon, dock inte fulltalig, anländer
under Dag 2 från Skövde. Det är dock uppenbart att de ryska styrkorna i Blekinge är för
starka för att kunna slås. Styrkeförhållandena mot slutet av Dag 2 är ungefär två reducerade
svenska mekaniserade bataljoner mot ca 6-7 ryska mekaniserade bataljoner understödda av
artilleri, attackhelikoptrar och beväpnade drönare. Den svenska målsättningen blir att så långt
möjligt begränsa de ryska styrkornas utbredning och försöka störa verksamheten i
brohuvudet.
Övriga svenska markstridsstyrkor, ca sex bataljoner, två artilleribataljoner mm, kraftsamlas
efterhand som de blir gripbara (Dag 1-5) till att skydda Stockholmsområdet mot det hot som
landstigningen i Nynäshamn innebär.
Svenska marin- och flygstridskrafter kraftsamlas också till att försvåra ryska förstärkningar i
Stockholmsriktningen, samt för att så långt möjligt störa tilltransport av ryska resurser till
Gotland (ön är helt i ryska händer Dag 2).
Det stora problem som de ryska systemen i Blekinge skapar för Nato sjö-och luftoperationer
gör att Nato redan mycket tidigt måste vidta åtgärder för att det ska elimineras. Det är också
uppenbart att Sverige saknar resurser för att kunna hantera problemet.
Redan Dag 2 på eftermiddagen görs därför en överenskommelse mellan Sverige och Nato att
alliansen övertar ansvaret för striden mot brohuvudet i Blekinge och luftrummet över södra
112
Sverige. Tyska och polska marinstridskrafter kraftsamlas till att försvåra sjötransporter till
Blekinge. De lider dock avsevärda förluster p g a ryska insatser med sjömålsrobotar från såväl
Kaliningrad som Blekinge och ryskt attackflyg som kan operera i den ”luftvärnsbubbla” som
de samverkande ryska systemen i Kalingrad och Blekinge skapar samt effektiva ryska
ubåtsjaktoperationer. De ryska möjligheterna att förstärka brohuvudet i Blekinge reduceras
dock kraftigt. Redan efter något dygn är det bara enstaka fartyg som når fram. Viss tillförsel
sker också genom luften via Kallinge den är dock begränsad till personal utan tyngre
utrustning och vissa prioriterade förnödenheter.
Trots problemen med tillförsel av trupp och materiel fortsätter dock de ryska luftvärns- och
sjömålssystemen i Blekinge att allvarligt påverka Nato:s möjligheter att med flyg och
marinstridskrafter stödja Baltikum.. En tysk general med stabsresurser anländer till Blekinge
Dag 4 och påbörjar med stöd av Militärregion Syd att överta befälet över alla förband i
området. Samtidigt anländer ett tyskt attackhelikopterkompani och två tyska luftburna
bataljoner (helikopterburna) med uppgift att bädda för senare anfall mot brohuvudet. Under
Dag 7 och 8 anländer en tysk-holländsk mekaniserad brigad via Danmark. Den anfaller Dag 9
med mål att slå de ryska förbanden i Blekinge. Anfallet lyckas inte. Inledningsvis återtas
Ronneby/Kallinge flygplats men man lyckas inte hålla flygplatsen mot de ryska motanfall
som sätts in. Efter två dygns strider är man i praktiken tillbaka i ett oförändrat läge. De ryska
förbanden håller den terräng som de avsåg att ta redan inledningsvis. Förlusterna vid den
tyska brigaden är avsevärda, ca 1000 personer skadade eller stupade. Det krävs ytterligare
resurser för att eliminera de ryska luft- och sjömålssystemen i Blekinge.
När det blir uppenbart för den ryska ledningen att operationen Baltikum/Sverige inte kommer
att kunna avslutas snabbt, och att ett samlat Nato efterhand kommer att agera med kraft,
påbörjas därför en oinskränkt flyg- och sjökrigföring med syfte att hindra Nato att tillföra
förstärkningar till det Skandinavisk-Baltiska området.
Från Dag 3 börjar därför den ryska Norra Marinen att med ubåtar, ytstridsfartyg och flyg
bekämpa alla typer av tonnage som rör sig i Nordsjön och Norske Havet i riktning mot
Skandinavien. Minor läggs ut av ubåtar i inloppen till flera större hamnar bl a Esbjerg i
Danmark. Inloppen till Göteborg är minerade sedan tidigare, Dag 1 på morgonen (se Scenario
3).
Situationen omkring Dag 12 är i stort sett följande:
Sverige
-
-
-
Ryska förband håller delar av Blekinge och påverkar därifrån Nato flyg och
sjöoperationer i södra Östersjön, i brohuvudet finns luftvärnsförband, förband för
bekämpning av sjömål samt markstridsförband motsvarande drygt två mekaniserade
brigader, förbanden har dock lidit förluster och underhållssituationen är ansträngd,
Ryska luftvärns- och sjömålssystem på Gotland försvårar avsevärt Nato flyg- och
marinoperationer i mellersta Östersjön, på ön finns i övrigt förband som motsvarar ca
en mekaniserad brigad, läget vid förbanden är gott,
I Stockholmsområdet är läget låst efter att svenska försök att återta Nynäshamn
misslyckats, styrkorna var otillräckliga, i det ryska brohuvudet finns förband
motsvarande en dryg brigad, såväl de ryska som de svenska stridskrafterna har dock
lidit tämligen stora förluster, rysk tillförsel över havet har i praktiken avbrutits, främst
113
genom svenska ubåtsinsatser och att de återstående delarna av Flygvapnet kraftsamlats
till att förhindra luft- och sjötransporter till området, vissa förnödenheter tillförs dock
sporadiskt genom fallskärmsfällning, båda sidor lider brist på förnödenheter.
Läget vid de svenska stridskrafterna sett som helhet är följande: markstridsförbanden har lidit
ca 30 % personalförluster i sårade och döda (ca 4000 av drygt 12000), till detta bör läggas ca
1500 vid marinens och flygvapnets basförband, hemvärn mm, av viktig materiel återstår totalt
ca 30 stridsvagnar (av inledningsvis 110), ca 100 stridsfordon (av ca 400), 7 artilleripjäser (av
22), 2 ubåtar (av 4), 2 (av 5) korvetter och 11 stridsflygplan (av 50). Siffrorna inom parentes
anger vad som var gripbart vid krigsutbrottet, före förbekämpning och efterföljande strider.
Alla typer av förnödenheter som ammunition, robotar, reservdelar etc är förbrukade. Viss
tillförsel av sådana ammunitionsslag som Sverige har gemensamt med USA har dock börjat
lufttransporteras till Sverige sedan några dygn. Alla svenska militära resurser är
koncentrerade till Stockholmsområdet/Mellansverige (utom återstoden av de två bataljoner
som sattes in i Blekinge) Huvuddelen av Hemvärnet som är lokalt bundet i olika delar av
landet för bevakning etc. Några av Hemvärnets insatskompanier i Mellansverige har dock
grupperats i Stockholm för att frigöra fältförband till att delta i striderna på Södertörn.
Allierade (Nato) stridskrafter i Blekinge har lidit ca 30 % förluster, förutom förstörd materiel
är de personella förlusterna ca 1500 skadade och döda.
Orter som drabbats av omfattande strider eller där delar av orten utsatts för bekämpning för att
slå ut militära mål är: Karlshamn, Kallinge, Nynäshamn, Slite, Ösmo samt i begränsad
omfattning sådana orter där det finns större militära etablissemang av typen flygflottilj,
114
armégarnison, eller en marin bas. Civila förluster rör sig omkring 2000-3000 personer
(skadade och döda).
Totalt att hantera för svensk sjukvård under ca 10 dagar: ca 10 000 allvarligt skadade personer
(eventuellt bör ca 10% bör räknas bort som döda eller döende). Till detta ska läggas ca 1000
skadade eller döda ryska soldater som hamnat i av svenska förband hållen terräng i samband
med striderna i Blekinge och kring Nynäshamn.
Cyberattackerna mot kraftförsörjning och betalningssystemen har gjort att det uppstått stora
försörjningsproblem i delar av Sverige, främst i storstäderna, där vitala funktioner som vattenoch elförsörjning bara fungerar i begränsad omfattning. Det är brist på matvaror i alla butiker
på grund av störningar i transportsystemet och att t ex den elberoende ”kylkedjan” för
färskvaror och frysta produkter inte fungerar. Elektroniska betalningar går inte att genomföra
vilket medfört att människor inte kan betala för de fåtaliga produkter som finns att få.
Allvarliga oroligheter, med bland annat omfattande plundring av butiker, har utbrutit i ett
flertal städer. Polisen klarar längre inte av att upprätthålla ordningen på dessa platser.
Samtidigt krävs stora polisresurser för att hantera panikartad utrymning av orter i anslutning
till de områden där det pågår strider. Här sker en spontan samverkan med Hemvärnet där det
dock uppstår svåra avvägningsproblem mellan Hemvärnets uppgifter att skydda vitala militära
installationer och möjligheterna att avdela resurser för att stödja polisen. Svensk industri står i
praktiken stilla på grund av brist på insatsvaror från utlandet.
Läget i övrigt
-
-
-
Strider pågår i hela Baltikum, det är dock endast en tidsfråga innan Ryssland fullt ut
behärskar Lettland och Estland då Nato/USA i den nuvarande situationen, d v s det
hinder som de ryska system grupperade på Gotland och i Blekinge utgör, inte kan
lämna något effektivt understöd till sina allierade,
Omfattande strider pågår i Litauen mellan Natoförband (litauiska, polska och tyska)
och ryska förband,
Kaliningrad är inneslutet av Natoförband men inte utsatt för omfattande anfall utom
vad avser bekämpning av ryska luftvärns- och sjömålsrobotsystem (Nato saknar
resurser, det råder dessutom politisk tveksamhet vad avser att gå in på ryskt
territorium med markstridsförband),
All civil sjötrafik upphörde i Nordsjön redan Dag 3 (i Östersjön upphörde den redan
Dag 1),
All civil luftfart till och från Skandinavien upphörde Dag 1.
Scenarierna beskriver tänkbara ryska planer om tio till femton år. Utfallen om liknande
scenarier skulle utspela sig tidigare, inom något eller några år, skulle antagligen vara
tämligen likartade, eller eventuellt än sämre ur svensk synvinkel. Den ryska
krigsmakten skulle ha visserligen ha en lägre förmåga än den skissade, samtidigt skulle
dock Sveriges och Nato:s möjligheter till motverkan också vara lägre, i vissa fall
påtagligt lägre.
115
Författarpresentationer
Här bör framhållas att alla författare deltagit i arbetet med samtliga kapitel för att därmed skapa en så
sammanhängande bild som möjligt av vad som kan bedömas vara ryskt tänkande och ryska förmågor i
ett tio till femton års perspektiv.
David Bergman, kapten, är en av de grundande medlemmarna av det
svenska Psyopsförbandet. Han har tjänstgjort i bland annat Bosnien
och Afghanistan samt är utbildad hos de amerikanska
specialförbanden i Fort Bragg. Idag är han verksam inom
officersutbildningen och föreläser inom flera områden av militär
psykologi. Han har en magisterexamen i psykologi,
specialistutbildning inom psykotraumatologi och doktorerar parallellt
med tjänstgöringen som officer.
Anders Carell, brigadgeneral, är chef för Arméavdelningen vid FMV.
Han började sin militära karriär vid A 9 i Kristinehamn. Mellan 1976
och 1990 varvade han trupptjänst med lärartjänster och egen
utbildning. Efter högre stabskurs har han bland annat tjänstgjort som
Chef för Artilleriets Stridsskola, Chef för Artilleriregementet och
avdelningschef vid Högkvarteret.
Anders Carell är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
Frederick Fooy har en B.A. i bysantinologi och en M.A. i urbana
studier. Han har arbetat inom Försvarsmakten med stödmyndigheter
mellan 1990 och 2007, bl a med inriktning på att studera rysk
doktrinutveckling. Sedan 2013 arbetar Frederick Fooy på MSB,
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
Lars Helmrich, överste, är pilot i Flygvapnet och är idag chef för
Skaraborgs Flygflottilj, F7 Såtenäs. Han började sin karriär som
attackpilot på F 15 i Söderhamn. Mellan 1997 och 2009 var Helmrich
placerad på F 7 och tjänstgjorde som divisionschef för en JASdivision och som flygchef. 2008 ledde han det svenska deltagandet
vid Red Flag. 2010 tog Helmrich examen från Air War College.
2010-2016 tjänstgjorde Helmrich på Högkvarteret och på FMV som
chef för utveckling av Gripensystemet.
Lars Helmrich är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakdemien.
116
Karlis Neretnieks, är pensionerad generalmajor med bakgrund i
pansartrupperna. Han har bl a tjänstgjort som rektor för
Försvarshögskolan, operationsledare vid Milo Mitt, regements- och
brigadchef vid Gotlands regemente samt som chef för Taktik och
Underrättelseavdelningen vid dåvarande Arméstaben. Utöver
sedvanlig svensk officersutbildning har han också genomgått
norska Haerens Stabsskole och bedrivit akademiska studier vid
L'Institut Universitaire de Hautes Études Internationales i Geneve.
Karlis Neretnieks är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
Redaktör
Johan Sigholm, major, är flygingenjör och doktorand
i militärteknik vid Försvarshögskolan. Han har en bakgrund som
underrättelseofficer med tidigare tjänstgöring vid HKV/MUST.
Idag är han verksam som lärare vid Försvarshögskolans militära
program, främst inom områdena datateknik och
informationssäkerhet. Hans egen forskning är för
närvarandefokuserad på framväxande informations- och
kommunikationsteknik samt hur denna kan nyttjas för att skapa
effektiv cyberförmåga till nytta för militära operationer.
Marco Smedberg, överstelöjtnant i reserven, militärhistoriker,
tidigare pansar- och generalstabsofficer. Skrev på uppdrag av
Försvarsmakten fem böcker (1994–2004) som använts som
kurslitteratur i ämnet taktik och operationer. Senaste utgivna
bok är Första världskriget (2014). Var under fem år också
redaktör för månadstidskriften Militär historia. Arbetar
numera med att leda olika militärhistoriska temaresor och med
ett bokprojekt om militär och civil ledning.
Marco Smedberg är fil mag i historia och ledamot av Kungl
Krigsvetenskapsakademien
Niklas Wiklund, örlogskapten, började sin karriär i flottan
ombord på robotbåtar av Norrköpingsklass och tjänstgjorde där i
olika befattningar fram till avvecklingen 2005. Därefter har han
alternerat mellan fartygstjänst på korvetter av Stockholmsklass,
stabstjänst och som divisionschef vid skoldivisionen. 2014
tillträdde han som fartygschef på korvetten HMS Stockholm.
Han är även krönikör i Svenska Dagbladet samt försvarsdebattör
under pseudonymen Skipper.
Niklas Wiklund är ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet.
117