Svenska etnologer och folklorister

Svenska etnologer och folklorister
Ett ämnes historia är dess företrädares. I Svenska etnologer
och folklorister möter vi internationellt kända forskare men
också sådana som verkat mer på lokal nivå. Här presenteras
professorer såväl som museimän, både skrivbordsteoretiker och
fältforskare.
Genom trettiofem biografier får vi i boken inblickar i enskilda
forskares verksamhet, i avhandlingar och karriärer men också i
akademiska intriger och strider. Sammantaget tecknas en bild av
vilka frågor som stått på dagordningen inom det etnofolkloristiska
ämnesområdet, vilket ger en initierad beskrivning av ämnets
utveckling under 150 år.
Redaktionskommittén för Svenska etnologer och folklorister
har bestått av Nils-Arvid Bringéus, Mats Hellspong, Bengt af
Klintberg, Agneta Lilja och Fredrik Skott. Hellspong och Skott
är volymens redaktörer.
Svenska etnologer och folklorister
Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Skott
Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur
Distribution:
Swedish Science Press
Box 118
SE-751 04 Uppsala
E-post: [email protected]
ISSN 0065-0897
ISBN 978-91-85352-83-8
3
ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI CIX
Svenska etnologer och folklorister
Redaktörer:
Mats Hellspong och Fredrik Skott
Redaktionskommitté: Nils-Arvid Bringéus, Mats Hellspong,
Bengt af Klintberg, Agneta Lilja och Fredrik Skott
UPPSALA 2010
Kungl. Gustav Adolfs Akademien
för svensk folkkultur
4
Omslagsbild: Etnologisk expedition till Västerdalarna 1926. Från vänster: Erik Lindstein, Nils Berglind, Sigurd Erixon, Olle Homman, Evert Eriksson, Sigfrid Svensson
och Sam Owen Jansson. Foto: Nordiska museet.
© Författarna och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 2010
ISSN 0065-0897
ISBN 978-91-85352-83-8
Printed in Sweden 2010
Textgruppen i Uppsala AB
5
Innehåll
Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818–1889) av Nils-Arvid Bringéus . . .
Nils Gabriel Djurklou (1829–1904) av Britt-Marie Insulander . . . . . . . .
Johan Nordlander (1853–1934) av Lars-Erik Edlund . . . . . . . . . . . . . . .
Nils Edvard Hammarstedt (1861–1939) av Bengt af Klintberg . . . . . . . .
Nils Keyland (1867–1924) av Jan Garnert . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Louise Hagberg (1868–1944) av Birgitta Skarin Frykman . . . . . . . . . . . .
Martin P:n Nilsson (1874–1967) av Catharina Raudvere . . . . . . . . . . . . .
Hilding Celander (1876–1965) av Fredrik Skott . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Carl Wilhelm von Sydow (1887–1952) av Nils-Arvid Bringéus . . . . . . . .
Nils Lithberg (1883–1934) av Birgitta Svensson . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Waldemar Liungman (1883–1978) av Bengt af Klintberg . . . . . . . . . . . .
Ernst Klein (1887–1937) av Barbro Klein . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Sigurd Erixon (1888–1968) av Karl-Olov Arnstberg . . . . . . . . . . . . . . . .
Åke Campbell (1891–1957) av Nils-Arvid Bringéus . . . . . . . . . . . . . . . .
Ella Odstedt (1892–1967) av Agneta Lilja . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Ernst Manker (1893–1972) av Eva Silvén . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Sven Liljeblad (1899–2000) av Jan-Öjvind Swahn . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Dag Strömbäck (1900–1978) av Bo Almqvist . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
John Granlund (1901–1982) av Mats Hellspong . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Olof Hasslöf (1901–1994) av Nils Nilsson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Sigfrid Svensson (1901–1984) av Sven B. Ek . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Gösta Berg (1903–1993) av Janken Myrdal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Albert (Nilsson) Eskeröd (1904–1987) av Orvar Löfgren . . . . . . . . . . . . .
Gunnar Granberg (1906–1983) av Jochum Stattin . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Carl-Herman Tillhagen (1906–2002) av Bengt af Klintberg . . . . . . . . . .
Julius Ejdestam (1912–1992) av Anders Gustavsson . . . . . . . . . . . . . . . .
Gertrud Grenander Nyberg (1912–2003) av Janken Myrdal . . . . . . . . . .
Anna-Maja Nylén (1912–1976) av Sofia Danielson . . . . . . . . . . . . . . . . .
Alfa Olsson (1914–1967) av Christina Fjellström . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Mats Rehnberg (1915–1984) av Mats Hellspong . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Brita Egardt (1916–1990) av Jonas Frykman . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Börje Hanssen (1917–1979) av Birgitta Svensson . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Anna Birgitta Rooth (1919–2000) av Jan-Öjvind Swahn . . . . . . . . . . . . .
Phebe Fjellström (1924–2007) av Katarina Ek-Nilsson . . . . . . . . . . . . . .
Bengt R. Jonsson (1930–2008) av Sven-Bertil Jansson . . . . . . . . . . . . . .
Författare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
7
9
17
25
33
41
51
61
69
79
87
95
105
113
121
127
135
143
151
161
169
177
187
195
203
211
219
225
231
239
245
253
261
271
277
285
295
Ernst Manker (1893–1972)
135
Ernst Manker
(1893–1972)
Foto i privat ägo.
Eva Silvén
1900-talets Sverige och dess modernisering rymmer otaliga bildnings- och
klassresor. En av dem gjordes av Ernst Manker, som kom att bli sin tids mest
produktive utforskare och skildrare av samisk kulturhistoria och samiskt liv.
Han var utbildad som etnograf och verksam framför allt vid Nordiska museet.
Förutom hundratals tryckta arbeten och till museet förvärvade föremål fyller
Mankers arkiv åtskilliga hyllmeter: dokumentation från fältarbeten och kulturmiljöinventeringar, svar på frågelistor, manuskript till böcker och föreläsningar, utställningsdokumentation, korrespondens, tidningsklipp samt tusentals fotografier (jfr Kjellström 1998).
Ernst Manker föddes och växte upp med tre syskon på Tjörn under sina första sju år. Föräldrarna hade i början av 1890-talet blivit bönder och gårdsägare
efter en tids arbete i USA; fadern hade även tillbringat ett tiotal år på sjön. Vid
sekelskiftet 1900 flyttade familjen till en större gård i Göta älvdal. Efter folkskolan arbetade Manker tolv år i jordbruket, samtidigt som han inledde sin författarbana med bl.a. artikeln ”Något om skygga hästar och körning av desamma” i tidskriften För Lantmannahem (1913). Som rekryt under första världskriget blev han antimilitarist och skrev bl.a. pamfletten Under militärmaran
(1917), utgiven av Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Nyfikenhet och
bildningslust tog honom till studentexamen som privatist i Lund 1921 och filosofie kandidatexamen vid Göteborgs högskola 1924. De första publicerade texterna följdes av åtskilliga andra: notiser, reseskildringar, naturstudier, kåserier,
noveller och dikter i landsorts- och fackpress, veckotidningar och tidskrifter,
vid sidan av hans vetenskapliga författarskap. I början skrev han under sitt ursprungliga namn Ernst Olsson, andranamnet Mauritz och andra pseudonymer
eller under sitt nya efternamn Manke – som dock visade sig vara upptaget, varför det från slutet av 1920-talet i stället blev Manker (Berg 1985–1987, Frendel
1964, Manker 1961, 1967).
136 Eva Silvén
I Göteborg läste Manker bl.a. etnografi för professor Erland Nordenskiöld
och planerade att göra Afrika till sitt geografiska specialområde. Inledningsvis
fick han till uppgift att packa upp och dokumentera tidigare orörda samlingar
på Göteborgs museums etnografiska avdelning och från 1925 på motsvarande
avdelning vid Riksmuseet i Stockholm. Men inför en första fältexpedition upptäcktes att han blivit smittad med lungtuberkulos. ”Ett alltför hängivet uppgående i packlårarnas innehåll hade inte varit bra för hälsan”, konstaterade han
men blev efter något år på sanatorium friskförklarad (Manker 1967:74). Ett antal studier om afrikansk kulturhistoria publicerades under åren runt 1930 samtidigt som han verkade för att Riksmuseets etnografiska avdelning skulle brytas
loss ur naturhistorien och bli ett självständigt Statens etnografiska museum
(förverkligat 1935), där han hoppades att en gång som ”afrikanist” bli avdelningschef (Manker 1967:100). Men samtidigt hade han alltsedan sin första resa
norrut 1926 börjat intressera sig för fjällvärlden och samerna, som blev ämnet
för hans första bok, En stallo i Jokkmokk (1928). Med tiden visade det sig vara
sameforskningen som skulle ge honom den försörjning och den vetenskapliga
plattform han strävade efter.
Ett avgörande steg togs när Manker kallades till Uppsala av ”lappologen”
och professorn i finsk-ugriska språk Karl Bernhard Wiklund, och erbjöds uppdraget att samla material om den samiska trumman (Manker 1967:113 ff.).
Uppgiften var att leta upp och dokumentera alla bevarade trummor, vars bilder
sågs som källor till andliga föreställningar och materiella kulturförhållanden.
Inventeringsarbetet förde honom, med nyblivna hustrun Lill som medhjälpare,
över hela Europa under åren 1932 och 1934, tills åttioen trummor var uppspårade och beskrivna. Som ett av hans största vetenskapliga verk utkom 1938 den
första delen av Die lappische Zaubertrommel. Eine ethnologische Monographie, med undertiteln Die Trommel als Denkmal materieller Kultur (887 sidor
i stort format). 1950 kom den andra delen, med undertiteln Die Trommel als
Urkunde geistigen Lebens (447 sidor, samma format). Förutom en ingående
monografi över varje trumma rymmer böckerna en komparativ analys och diskussion av trehundra års forskning i ämnet. Etnologen John Granlund skrev en
recension av hela verket, där han i stort stödde Mankers tolkningar, lovordade
den rediga terminologin liksom fotografiernas och teckningarnas kvalitet samt
framhöll arbetets stora betydelse för fortsatt forskning – allt präglat av Mankers
känsla för ”vetenskaplig akribi, konstnärlig balans och betydande människokunskap” (Granlund 1952:73).
Under 1930-talet kom också den genre som Mankers första bok representerade att etableras som ett kännetecken för honom: dokumentära reseskildringar
där egna upplevelser flätades samman med händelser, livsöden, sägner och myter, berättade av de människor han mötte. I genomsnitt vart tredje år under hans
yrkesverksamma liv utkom en sådan bok på vanliga kommersiella förlag, med
titlar som Rajden går (1934), Under samma himmel (1939), Det nya fjällvattnet
(1941), Markens gudar (1948) och Viddernas vandrare (1959). Tidigt fick han
goda recensioner för sin iakttagande blick och gestaltande förmåga men också
Ernst Manker (1893–1972)
137
för sitt sätt att skildra samerna, ”inte som romantiska kuriositeter utan som riktiga nutidsmänniskor”, som det stod i en baksidestext. Dessa böcker var ofta
parallella utgåvor till vetenskapliga publikationer och alltid illustrerade med
egna fotografier – Manker hade skaffat sin första kamera redan på 1910-talet.
På bilderna möter betraktaren olika fjällmiljöer men framför allt blicken från
män och kvinnor i olika åldrar, och inte minst barnen ägnade han ofta stor uppmärksamhet.
Det Manker sökte – i Afrika eller Lappland – var människor, natur och äventyr, i kombination med insamling och forskning. Den politiska aspekt som
skulle ha följt med en inriktning på Afrika – etnografins roll i det koloniala
projektet – aktualiserades även i arbetet med de samiska frågorna. I bygget av
välfärdsstaten från 1930-talet och framåt kom majoritetssamhällets förhållande
till den samiska befolkningen att uttrycka åtskilliga av periodens spänningar,
mellan segregering och assimilering av olika folkgrupper. Staten hade i lag definierat samisk identitet i förhållande till renskötseln, och såsom avvikande
kunde samerna förvägras samma rättigheter som andra medborgare. Under tiden efter andra världskriget inträffade en brytpunkt, då de tidigare rasorienterade och kulturhierarkiska argumenten successivt förlorade i trovärdighet,
samtidigt som samerna i ökad utsträckning trädde fram som självständiga aktörer.
Manker uttalade sig sällan i direkt politiska termer utan stödde samernas sak
med sina egna verktyg. I början av 1930-talet fick han kontakt med den framväxande samerörelsen och började medverka i Samefolkets Egen Tidning. Då
fanns ännu inte någon landsomfattande organisation, så tidningen blev en betydelsefull samisk röst och organisatör av de politiska och kulturella strävandena. 1933 meddelades där att ett nytt forskningsuppdrag rörande den samiska
trumman hade anförtrotts ”en ung och vederhäftig forskare”, som redan i egna
böcker dokumenterat sig som ”en samvetsgrann och sympatisk ’upptäckare’ av
intressanta och eljest förbisedda sidor i samernas liv ... mannen med det vakna
och sanningsälskande intellektet och det varma, sympatiska hjärtat” (Park
1933:15). Därefter medverkade Manker fortlöpande med artiklar om bl.a. musei- och kulturarvsfrågor, fältarbeten, tradition och modernitet i samiskt liv
samt under kriget också som organisatör av en insamling till förmån för samerna i Finland.
Såväl Etnografiska museet som Nordiska museet hade vid den här tiden stora samiska föremålssamlingar. Vid sidan av andra aktörer återupplivade Manker nu en äldre vision om ett ”lapskt centralmuseum”. Det var samhällets modernisering som ansågs göra aktiv insamling och dokumentation nödvändig;
den traditionella samekulturen sades vara i ”snabb upplösning” genom renskötselns rationalisering, nya boendeformer och masskonsumtionens omdaning av
vardagslivet. Manker såg förändringen som både nödvändig och rättvis men
ville bevara föremål och berättelser för samernas kännedom om sin egen historia och för framtida forskning. Som alternativa konstruktioner av ”centralmuseet” fanns en fristående institution, en placering vid Etnografiska museet eller
138 Eva Silvén
Nordiska museet, men efter hand segrade linjen att sameforskningen borde ses
som en del av den nordiska kulturhistorien. Efter ett intensivt lobbyarbete beviljades Nordiska museet statliga medel för en tjänsteman med speciellt uppdrag att handha museets samlingar av samiska kulturföremål, bedriva fältforskning och fungera som rådgivare åt andra museer med samiska samlingar. Självklart fick Ernst Manker tjänsten (Tomasson 1934, 1939, Årsberättelse 1940:
217 f., Manker 1942, 1943, Sommarström 1972). Samerna hamnade på Nordiska museet men blev ändå inte någon angelägenhet för folklivsforskarna runt
den Hallwylska professuren. Varken Manker själv eller samefrågorna inkluderades egentligen i det växande etnologiska och folkloristiska forskningsfältet,
och efter Manker följde ytterligare två etnografer på tjänsten.
Trots att andra världskriget bröt ut två månader efter det att Manker hade
tillträtt 1939, började han med en rivstart. Utifrån den nya positionen kunde
han skriva sin dagordning på ett annat sätt än tidigare, då han varit beroende av
tillfälliga anslag, arvoden och anställningar. Organisatoriskt kom ”Lapska avdelningen” inledningsvis att sortera under Allmogeavdelningen men blev från
1947 en självständig enhet. En annan nyordning var Lapska arkivet. Manker
samlade där allt befintligt material med samisk anknytning i museets arkiv, förvärvade originalhandlingar från exempelvis Johan Turi, Ossian Elgström, Emilie Demant Hatt och Nils Nilsson Skum samt tillfogade efter hand all dokumentation från sin egen verksamhet. Även föremålssamlingen utökades aktivt genom köp och gåvor. Manker hade också idén att alla statliga samlingar av föremål med samisk härkomst borde samlas på Nordiska museet, ”det lapska
centralmuseet”. Han lyckades få föremål från Historiska museet överförda som
deposition, däremot inte från Etnografiska museet.
Samma år som Manker tillträdde sin tjänst vid Nordiska museet började han
förteckna ordningsmännen i de omkring femtio samebyarna och andra möjliga
kontaktpersoner, som tillsammans kom att forma ”den lapska ombudskåren”.
Dess uppgift skulle i första hand vara att besvara de åtta frågelistor som Manker
sände ut 1941–1953 och vars svarsmaterial kom till användning i vetenskapliga
artiklar och monografier (Silvén 2009a). En del av ombuden kände Manker sedan tidigare, och flera blev till och med vänner, då hans jordnära bakgrund sannolikt minskade distansen till akademikern från Stockholm (jfr Kjellström
1990–1991, Ruong 1972). Ombuden i samebyarna var renskötande män, men
genom det mångåriga samarbetet, även i andra frågor, kom kontaktytan ibland
att vidgas och inkludera även andra familjemedlemmar. Det fanns också några
kvinnor bland dem som Manker rekryterade utanför samebyarna.
Med utgivningen av Die lappische Zaubertrommel hade Manker startat den
vetenskapliga serien Acta Lapponica. Nummer två i serien blev renskötaren
och konstnären Nils Nilsson Skums Same sita – lappbyn (1938), med texten
översatt och normaliserad av den samiske språkforskaren Israel Ruong. I Acta
Lapponica publicerade Manker den vetenskapliga versionen av sina undersökningar, som den stora dokumentationen 1939–1940 av de samiska områden
längs Stora Lule älv som skulle läggas under vatten i och med utbyggnaden av
Ernst Manker (1893–1972)
139
kraftverket i Porjus: Lapsk kultur vid Stora Lule älvs källsjöar (1944). Senare
verk blev The nomadism of the Swedish mountain lapps (1953), Lapparnas heliga ställen (1957), Fångstgropar och stalotomter (1960), Lappmarksgravar
(1961) samt Skogslapparna i Sverige (1968). Även andra studier bereddes
plats, bl.a. Karl Tiréns Die lappische Volksmusik (1942) och Johannes Schefferus Lappland (1956, den första svenska översättningen av Lapponica, utgiven på latin 1673). Som en extra drivkraft bakom utgivningen angav Manker
den maktstrid som i början av 1940-talet uppstod mellan honom och Björn Collinder, K. B. Wiklunds efterträdare på den lärostol som dittills hade betraktats
som centrum för den svenska sameforskningen (Manker 1967:117 ff.).
En sak fick Manker emellertid skjuta på några år – en ny samisk basutställning (Silvén 2008a, 2008b). På grund av krigsrisken var delar av de samiska
samlingarna evakuerade, men 1947 öppnades ”Lapparna”, som kom att stå
kvar i trettio år. Där skildrades det historiska samiska livet med renskötsel,
manlig och kvinnlig slöjd, dräktskick och andlig kultur. I motsats till den föregående utställningens typologiska serier kallade Manker ibland ”Lapparna” för
en ”skådesamling”. Allmänheten ville hellre uppleva än studera föremålen,
menade han, och lade därför tonvikt på åskådlighet och funktionella samband.
Till detta fogades en konstnärlig ambition, med målningar och teckningar av
Folke Ricklund, Helmer Osslund, Ossian Elgström och Nils Nilsson Skum
samt porträttskulpturer av Runo Johanson (Lette).
Till Nordiska museets framställning av samisk kultur hörde dessutom
samevistet på Skansen, som fram till 1965 var en del av museet. Även här
kom de samiska ombuden till nytta, bl.a. för att rekrytera familjer som säsongsvis skulle levandegöra vistet, som en publikattraktion. På så vis fortsattes en tradition från Artur Hazelius tid, då grupper av samer turnerade mellan
världsutställningar och zoologiska parker på kontinenten. Samtidigt uppträdde en ny form för medialisering av det samiska: spelfilmen. Genom Mankers
förmedling hamnade några av Skansensamerna på rollistan till ”Sampo
Lappelill” (1949) och han bidrog också själv till att osäkra gränsen mellan
fiktion och verklighet genom att i flera av sina populära böcker kalla nordsamen Per Henning Nutti ”Midnattssolens son” efter hans roll i filmen med
samma namn (1939).
Mankers ”lapska centralmuseum” var en enmansinstitution, men med ett
rikt förgrenat nätverk av kontakter. Vid sidan av egna undersökningar ledde
Manker 1948–1958 fältinventeringar av fasta fornlämningar i samarbete med
de nordligaste länens landsantikvarier. Även i Nordnorge gjordes forskningsresor, tillsammans med bl.a. Ørnulv Vorren från Tromsø universitet och museum. I boken Över vidderna (1952) beskriver Manker flera av dessa resor och
jämför dem med etnografiska forskningsfärder i andra världsdelar. 1950–1958
var han ordförande i Svenska Fjällklubben, en organisation för erfarna fjällentusiaster, och 1967 fick han Svenska Turistföreningens Dag Hammarskjöld-medalj. 1947 blev han hedersledamot av Royal Anthropological Institute i London, 1953 hedersdoktor vid Stockholms högskola, ”såsom efter av-
140 Eva Silvén
lagda prov”, och 1967 tilldelades han den norska Qvigstadmedaljen. Manker
publicerade sig huvudsakligen på svenska, men när han skrev för en internationell läsekrets speglade han sin tids forskningsorientering med verk på tyska före andra världskriget, därefter på engelska.
Så fylldes Mankers drygt två decennier med fast tjänst på Nordiska museet
fram till pensionen 1961. Hustrun Lill var inte yrkesutbildad men arbetade
utanför hemmet fram till de två barnens födelse, 1935 och 1941. 1952 byggde
familjen sig ett sommarhus på Tjörn, och erfarenheter från barnaåren gestaltades nu till dikter i Lyhört (1952) och berättelser i Tjörn. Minnen och återseenden (1954) samt Tjörn och bron (1969). Särskilt somrarna runt pensioneringen, men även tidigare, ägnade Manker åt att tillsammans med sommargrannen Leif Olsson inventera alla kvarnlämningar på ön, som publicerades
bl.a. i Kvarnarna på Tjörn (1965). Efter pensioneringen utkom ytterligare
några självbiografiska böcker. Men Manker var också fortsatt verksam som
forskare intill sin bortgång 1972, då han arbetade med förhistoriska fynd av
skidor, med förhoppningen att en datering med hjälp av C14-metoden skulle
kasta nytt ljus över frågan om den samiska befolkningens härkomst och historia (Berg 1972).
Mankers sista bok blev utgiven postumt, Medmänniskor i norr (1978), en
bildbaserad betraktelse över de samer han mött genom åren, med de mest kända
fotografierna. I förordet reflekterade han över 1960- och 1970-talens samepolitiska situation och hoppades att denna bildkrönika ur det förgångna inte skulle
vara till förfång utan en tillgång för dagens socialt kämpande samer. Han vände
sig mot de ”mer välmenta än i sak insatta supporters” som talade om diskriminering, förtryck och slum bland samerna, vilket han menade var att förväxla
fattigdom med en tidigare primitiv livsform (Manker 1978:6 f.). Även i annat
sammanhang hade han ondgjort sig över ett ”uppskärrat minoritetspatos” från
utomstående, särskilt när samerna likställdes med ”zigenarna, Sydafrikas negrer och indianerna i reservaten eller Västern-städernas slum” (Manker 1970:
10). Mot det tidigare 1900-talets tidsanda hade Manker strävat efter att möta
samerna som jämlikar, varken nedlåtande, ömkande eller romantiserande, och
i hans ögon tålde de inte sådana paralleller. Det fanns i hans synsätt ett drag av
elitism, att sätta samerna på piedestal – stolta och starka människor som kunde
klara sig själva och bemästra naturens utmaningar.
I Mankers framställningar möter vi framför allt samerna som individer och
som folk, mer sällan som de ”typer” som tillhandahölls av rasbiologin, en under flera decennier legitim vetenskap. Det hände dock att han använde dess terminologi för att beskriva och diskutera samers utseende, kroppskonstitution
och mentalitet, även efter andra världskriget (Manker 1947:39 ff.). Under kriget uttryckte han i viss kollegial och privat korrespondens en tyskvänlig hållning, men vilken betydelse detta kan ha haft för hans verksamhet återstår att
undersöka. Här öppnas för frågor om sameforskningens samhälleliga konsekvenser i såväl samtiden som framtiden (jfr Silvén 2008c, 2009b). Förhållandet
mellan etniska gruppers kulturella erkännande, identitetsformering och sociala
Ernst Manker (1893–1972)
141
och politiska rättigheter är en relevant fråga för etnografins, etnologins och
folkloristikens forskningsfält. I ljuset av vår tids urfolks- och minoritetspolitik
är det något som Ernst Mankers arbete placerar högt på dagordningen.
Litteratur
Berg, Gösta, 1972: Ernst Manker 1893–1972. Ethnologia Scandinavica, s. 146–147.
— 1985–1987: Ernst Mauritz Manker. Svenskt biografiskt lexikon 25, s. 71–73.
Frendel, Yvonne, 1964: Ernst Mankers tryckta skrifter 1925–1963. Stockholm. (Nordiska museet.)
Granlund, John, 1952: [Rec. av] Ernst Manker, Die lappische Zaubertrommel. Rig,
s. 71–72.
Kjellström, Rolf, 1990–1991: Ernst Manker – etnograf i Sameland. Till fjälls, s. 65–67.
— 1998: Nordiska museets sameforskning. Nordiska museet 125 år. Red. Hans Medelius, Bengt Nyström & Elisabet Stavenow-Hidemark. Stockholm. S. 258–259.
Manker, Ernst, 1942: Nordiska Museets sameavdelning. Samefolkets Egen Tidning 4,
s. 41–42.
— 1943: Ett lapskt centralmuseum. Rig, s. 25–26.
— 1947: De svenska fjällapparna. Stockholm.
— 1961: Älvens vatten blänker motsols. Stockholm.
— 1967: På tredje botten. Minnesbilder. Stockholm.
— 1970: Åter mot norr. Minnesbilder och studier. Stockholm.
— 1978: Medmänniskor i norr. Sundsvall.
Park, Gustav, 1933: Ett betydelsefullt samiskt kulturföremål utforskas. Samefolkets
Egen Tidning 2, s. 14–15.
Ruong, Israel, 1972: Ernst Manker. Samefolkets Egen Tidning 1–3, s. 43–44.
Silvén, Eva, 2008a: Samiska scener och scenerier. För Sápmi i tiden. Red. Christina
Westergren & Eva Silvén. Stockholm. S. 121–137. (Fataburen.)
— 2008b: Staging the Sami – narrative and display at the Nordiska Museet in Stockholm. Comparing. National museums, territories, nation-building and change. Red.
Andreas Nyblom & Peter Aronsson. Linköping University Electronic Press 2008,
s. 311–319.
— 2008c: Cultural diversity at the Nordiska Museet in Stockholm. Outline of a story.
Scandinavian museums and cultural diversity. Red. Katherine Goodnow & Haci Akman. New York/Oxford. S. 9–22.
— 2009a: Konstruktionen av ett samiskt kulturarv. Ernst Manker och den lapska ombudskåren. Föredrag vid konferensen ”Älvar att korsa: Bygga broar eller vada? Traditionell och akademisk kunskap i samisk forskning”, Umeå. (U.u.)
— 2009b: The construction of a Sami cultural heritage. Essentialism or emancipation.
Föredrag vid ”Byggstenar. 31:a Nordiska etnolog- och folkloristkongressen”, Helsingfors universitet samt ”4. International Sami Research Seminar”, Stockholm.
(U.u.)
Sommarström, Bo, 1972: Ernst Manker 1893–1972. Fataburen, s. 267–268.
[Tomasson, Torkel], 1934: Frågan rörande den samiska kulturminnesvården har aktualiserats. Röster för ett samiskt centralmuseum. Samefolkets Egen Tidning 4, s. 30–
32.
— 1939: Den samiska kulturminnesvården säkerställd. Nordiska museets lapska avdelning – en central för den etnografiska forskningen bland samerna. Samefolkets Egen
Tidning 3, s. 23.
[Årsberättelse.] Nordiska museet och Skansen under år 1939. Fataburen 1940, s. 163–
247.