en tidning från diakonia • nummer 1-2004

Delamed
en tidning från diakonia • nummer 1-2004
folkstyre
INNEHÅLL
Ledare..................................................................................2
Fotoreportage ......................................................3-5
Nyheter & Notiser ..........................................6-7
Motståndets ansikten ................................8-12
Gästkrönika ..................................................................13
Lula – de fattigas hopp ..........................14-16
Krönika ”Tror Jag” ..................................................17
Hoppet tänds i Guatemala..................18-21
Insamling ............................................................22-23
E F T E R T I O Å R KO M D E N V I T E P O L I S C H E F E N
S O M M Ö R DA D E E LVA AV H E N N E S V Ä N N E R PÅ
B E S Ö K I H Y D DA N . H A N F I C K – E N K R A M .
" M A N M Å S T E KU N N A F Ö R L ÅTA " , S Ä G E R
60 - Å R I GA I DA H H A D E B E O C H H A LTA R T U N G T
PÅ H Ö F T E N S O M E N KU L A S P L I T T R A D E .
M A S SA K E R N I T RU S T F E E D S K E D D E F Ö R
TO LV Å R S E DA N . I DAG BYG G S E T T N Y T T
T RU S T F E E D AV E N AV D E M Ö R DA D E
K V I N N O R N A S S Ö N E R I SA M A R B E T E M E D
POLISCHEFEN SOM BEORDRADE SLAKTEN.
( SY DA F R I K A 20 0 0 )
L E N A H A N S S O N , R E DA K T Ö R
Rösten från Paradiset
Mary bor i Paradiset.
Ja det heter så – det fattiga området i utkanten av Dominikanska
republikens huvudstad Santo Domingo. Mary och hennes familj har rinnande vatten ett par gånger i veckan. Om det vill sig väl. Ibland dröjer
det veckor innan det kluckar till i ledningarna och vattnet kommer. På
nätterna sover familjen med husets enda kran öppen, för att höra om
vattnet slås på. Då springer Mary ut och väcker grannarna. Det gäller
att fylla alla kärl, för när ledningsvattnet är slut måste de köpa dyrt
vatten från tankbilen.
Men i de rika kvarteren, där makthavarna bor, har de alltid vatten i
ledningarna.
Ibland är Mary utan el i flera dagar. Det blir kolsvart. Maten i
kylskåpet möglar. Fläkten stannar. Det blir varmt. Musiken tystnar.
I de rika kvarteren varar strömavbrotten sällan mer än ett par
timmar.
Mary och hennes man jobbar hela dagarna men har ändå svårt att
få ihop till barnens skoluniformer.
De rika kör luftkonditionerade stadsjeepar.
I stora delar av världen lever rika och fattiga helt olika liv. I stora
delar av världen är det de rika som styr. De har ingen aning om hur de
fattiga lever.
Jag känner Mary ganska väl. Vi har träffats mycket under de senaste två åren, när jag bodde i Santo Domingo. Mötena med Mary gör mig
alltid både glad och förbannad. Glad för att hon är en så rolig, varm
och stark människa. Förbannad för att världen är så orättvis.
Ingen har frågat Mary vad hon behöver. I bästa fall kommer någon
röstfiskande politiker till området strax före valet. Han – för det är
oftast en han – strör löften omkring sig, men när han väl kommer till
makten händer ingenting. Mary lever i en demokrati. Hon går och röstar i varje val. Men var gång suckar hon lite ljudligare. Hälften av latinamerikanerna tror inte längre på demokratin. Nio av tio misstror de
politiska partierna. Det visar opinionsinstitutet Latinobarometros mät-
ning 2003. För att en demokrati ska fungera krävs att folk känner sig
delaktiga och att fattiga människor inte diskrimineras.
I Latinamerika ökade tillväxten under 90-talet. Men samtidigt
bredde fattigdomen ut sig. Fördelningen av resurserna fungerar dåligt.
I Brasilien går hälften av inkomsterna till den rikaste tiondelen av folket medan den fattigaste tiondelen får dela på mindre än en procent.
Har du sett Guds stad – förra årets mest gripande film? Guds stad
är en slumstad utanför Rio, präglad av fattigdom, våld och droger.
Omvärlden visste inte mycket om verkligheten i Guds stad. Men det
gjorde huvudpersonen Raketen, och genom sin kamera kunde han
berätta om den.
Men det krävs att någon ser bilderna. Och det krävs att någon lyssnar på den som vill berätta.
Du har redan sett lille Bero på omslaget. Fotografen Robban Andersson träffade honom på en soptipp i El Salvador där han bodde med
sin mormor i en pappkartong. Vem lyssnar på honom när han berättar
om sitt liv på tippen? Vilka medel ska han ta till för att göra sig hörd?
I det här numret av Dela Med har vi satt fokus på folkets kraft och förmåga att höja sin röst och tvinga makthavarna att lyssna. På sidorna
här intill möter du några av de människor som Diakonia samarbetar
med. Bilderna ingår i utställningen Människor som förändrar världen som
visas på Etnografiska museet i Stockholm fram till den 25 april.
Resten av tidningen handlar om Latinamerika – världens mest
ojämlika kontinent. Läs om Bolivia där spänningen mellan rika och fattiga är enorm; om Brasilien efter ett år med Lula och läs om Guatemala
där hoppet om en fredligare tillvaro har tänts.
Demokrati betyder folkstyre. Att folket styr.
Var och en av oss är bäst på att beskriva vår verklighet. Vi vet bäst
vad vi behöver. Vi har alla rätt att påverka vår egen framtid. Och vi
kräver att någon lyssnar till oss. Det gäller i Sverige och i världen. Det
gäller i politiken och i biståndet.
Människor som förändrar
Engagemang smittar. Det har fotografen Robban Andersson lärt sig på
sina resor runt om i världen. Han har
träffat hundratals människor som
samarbetar med Diakonia. Och han
har låtit sig inspireras.
Information och nyheter från
Redaktör Lena Hansson • Ansvarig utgivare Bo Forsberg • Adress Starrbäcksgatan 11, 172 99 Sundbyberg
Postgiro 90 33 04-4 (för gåvor) • 40 33 04-9 (för material) • Telefon 08-453 69 00 • Telefax 08-453 69 29 • E-post [email protected] • Hemsida www.diakonia.se
F OTO : RO B BA N A N D E RS S O N
Diakonia är en kristen biståndsorganisation som tillsammans med lokala partner arbetar för en varaktig förändring för de mest utsatta människorna i världen.
B I L DT E X T E R : P E T T E R K A R L S S O N
Tryck Sörmlands Grafiska, på miljövänligt papper • Form Paganini Ventil • Dela Med utkommer under 2004 med 4 nummer och distribueras till Diakonias understödjare •
B I L D F Ö RS TA S I DA N : B E RO B O R PÅ E N S O P T I P P I E L SA LVA D O R . V E M LYS S N A R PÅ H O N O M ? F OTO : RO B BA N A N D E RS S O N .
2 Dela med
Robban Andersson är till vardags fotograf på
Expressen. Men han har ofta rest med Diakonia i
världen. Nu har du chans att se hans bilder på
Etnografiska museets utställning Människor som
förändrar världen i Stockholm.
– Det har varit otroligt spännande att få se
Diakonias projekt och träffa alla dessa eldsjälar
som gör ett enormt jobb i det tysta, säger Robban
Andersson.
– De projekt Diakonia har består av människor
som har ett enormt engagemang. Om det sedan
är ett fotbollsprojekt i Gothia Cup, där man från
grunden försöker bygga demokrati och skapa
respekt för mänskliga rättigheter, eller om det är
en organisation som arbetar för ökad rättssäkerhet så handlar det alltid om människor som har en
styrka och en vilja att förändra, säger han.
Och Robban Andersson tycker att mötet med
människorna har ändrat hans livssyn.
– Man gnäller alldeles för mycket på små
bagateller. När man ser människor som har det
svårt, men som ändå är så starka, då får man ett
annat perspektiv på sin egen tillvaro.
Titta på Robbans bilder och låt dig smittas av
engagemanget och styrkan hos alla dem som förändrar världen.
Dela med 3
▲
T I D E R N A Ä R M Ö R K A , M E N PÅ D E N S VA RT E M A N N E N FA L L E R E T T
L J U S F R Å N H I M L E N . J OT H A M M YA K A Ä R B O N D E L E DA R E N VA RS
M I L DA F J Ä R I L S F L A D D E R H A R O RSA K AT E N O R K A N S O M N U S V E P E R
Ö V E R H E L A SY DA F R I K A . T I L L SA M M A N S M E D D E N V I TA FA R M A R E N
J A N E T C H A N N I N G H A R H A N G E T T H U N D R ATA L S S VA RTA FA M I L J E R
N Y J O R D , N Y T T L I V – O C H U N DV I K I T D E T B LO D BA D H E L A BY N
F RU K TA D E . " SY DA F R I K A Ä R E T T L A N D F Ö R BÅ D E S VA RTA O C H V I TA .
V I M Å S T E L E VA T I L L SA M M A N S . V I H A R I N G E T A N N AT VA L . "
( SY DA F R I K A 20 0 0 )
▼
N Ä R KU N G E N AV S O P O R D O G , KO M 14 F RUA R T I L L B E G R AV N I N G E N . S O P T I P P E N U TA N F Ö R SA N SA LVA D O R Ä R E T T E G E T U N I V E R S U M , E N T R A S H A N K A R N A S N AT I O N . A L L A H A R S I N RO L L , S I T T
S Ä T T AT T T J Ä N A N ÅG R A Ö R E N . M I T T I S M U T S O C H B I LV R A K F I N N S
S KO LO R , R E S TAU R A N G E R O C H S M Å F Ö D G E N I E R S O M S T Ä N D I G T
H I T TA R N YA M E TO D E R AT T Ö V E R L E VA . N Ä R L A S T B I L E N KO M M E R
F R Å N S TA N M E D S L A K TAV FA L L K Ä N N S F Ö RV Ä N TA N I L U F T E N L I K A
S TA R K S O M S TA N K E N F R Å N D E E V I GA E L DA R N A .
13 - Å R I GA A N TO N I O B E V Ä P N A R S I G M E D E N S TÅ L K RO K I E N A
N Ä V E N , E N LO RT I G S C A R F RU N T A N S I K T E T O C H E T T PA R U T S L I T N A GY M N A S T I K S KO R M OT G L A S S K Ä RVO R O C H H U N DA R N A S
B E T T. E L L E R S K A GA M A R N A H I N N A F Ö RS T D E N H Ä R GÅ N G E N ?
( E L SA LVA D O R 1999 )
▲
PÅ M O RG O N E N FA R D E U N GA S VA RTA M Ä N N E N I N T I L L S TA N
F Ö R AT T T I G GA J O B B PÅ TO RG E T. N I O AV T I O Å K E R H E M
I G E N T I L L K Å K S TA D E N I O F Ö R R Ä T TAT Ä R E N D E . F Ö R SY D A F R I K A Ä R F O RT FA R A N D E E T T BA R N AV A PA RT H E I D . T I L L L I T E N Ä R B O RTA , L Ö N E K LY F TO R N A D E S T Ö RS TA I V Ä R L D E N
E F T E R B R A S I L I E N . I G RY N I N G E N VA N D R A R K Å K S T Ä D E R N A S
K V I N N O R F Ö R AT T PA S SA D E V I TA S BA R N , M E DA N D E R A S
E G N A SA M L A S F Ö R AT T S N I F FA B E N S I N N E R E I GAT H Ö R N E T.
M Ä N N E N B Ö R J A R D E N L Å N GA VA N D R I N G E N N E R M OT S TA N
O C H E N N Y B E S V I K E L S E . M E N PÅ K V Ä L L E N KO M M E R D E N
T I O N D E H E M , H A N S O M Ä N DÅ F I C K E T T J O B B , O C H D E L A R
M E D S I G AV P E N GA R N A H A N T J Ä N AT. I M O RG O N K A N D E T
J U VA R A O M BY T TA RO L L E R .
( SY DA F R I K A 20 0 0 )
▲
F R I H E T E N S R Ö S T H A R M I N T G R Ö N A J O G G I N G BY XO R O C H
G I L L A R AC E O F BA S E . 15 - Å R I GA I SA B E L GA M E Z J O B BA R PÅ
WO RT 89 , 9 – E T T C E N T R A L A M E R I K A N S K T N I L E C I T Y M E D
S VA J A N D E K A S S E T T D Ä C K O C H BA KG RU N D S L J U D E T F R Å N E N
BYG GA R B E T S P L AT S T V Ä RS Ö V E R GATA N . I SA B E L Ö V E RGAV S
AV S I N A F Ö R Ä L D R A R S O M BA R N , M E N VA R S TA R K N O G AT T
S K A PA S I T T E G E T L I V. " M I N F Ö RS TA S Ä N D N I N G VA R F R Å N
E N S K RU B B M E D J O R D G O LV. J AG D R Ö M M E R O M AT T B L I
KO R R E S P O N D E N T. M E N F R A M F Ö R A L LT V I L L J AG S T U D E R A .
U T B I L DA D E M Ä N N I S KO R Ä R I N T E L I K A L Ä T TA AT T L U R A . "
( E L SA LVA D O R 1999 )
N Y H E T E R & N OT I S E R
N Y H E T E R & N OT I S E R
Hård kritik mot fattigdomsstrategier
Flera av Diakonias samarbetsorganisationer
runt om i världen har deltagit i arbetet med
att utforma nationella fattigdomsstrategier,
så kallade PRS – Poverty Reduction Strategies –
som syftar till att minska fattigdom och som
också är ett villkor för att landet ska få skriva av skulder och få rätt till nya lån.
Men strategierna fungerar dåligt. Det
visar en rapport som Diakonia tagit fram tillsammans med Lutherhjälpen, Rädda Barnen
och Nätverket Jubel. Rapporten, som sammanfattar flera samarbetsorganisationers
erfarenheter från nio länder, riktar skarp kritik mot fattiga länders regeringar, men även
mot IMF och Världsbanken.
Enligt rapporten finns det stora brister i
arbetet med att ta fram strategierna. Det saknas ofta strukturer och politisk vilja för att
säkra det civila samhällets deltagande, vilket
är en huvudkomponent i PRS. Ett annat
problem är att politiken formulerad i de slutliga dokumenten, Poverty Reduction Strategy
Papers – PRSP, ofta inte främjar fattigdomsbekämpning. Diakonias samarbetsorganisationer anser också att innehållet i strategier-
Ny politik mot fattigdom
PRS ska minska
fattigdomen
Fattigdomsbekämpning har på senare
år blivit ett ledord för arbetet inom
internationella institutioner. Efter omfattande kritik mot Världsbankens och
IMFs strukturanpassningsprogram antog dessa institutioner 1999 ett nytt
ramverk för fattigdomsbekämpning genom de så kallade Poverty Reduction
Strategies, PRS. Enligt detta ramverk
ska regeringar i fattiga länder utarbeta
nationella fattigdomsstrategier som villkor för skuldavskrivningar och ny långivning från Världsbanken, Internationella
Valutafonden och andra bilaterala långivare. En central komponent i PRS är
”nationellt ägarskap” vilket innebär att
strategierna ska utarbetas genom ett
brett deltagande från organisationer i
det civila samhället.
na är styrt av IMF och Världsbanken som kräver att fattiga länder ska genomföra makroekonomiska reformer, som privatiseringar
och handelsliberaliseringar, utan att detta
debatterats nationellt och trots att motståndet ofta är stort bland befolkningen.
I rapporten ger också samarbetsorganisationerna konkreta rekommendationer på
hur strategierna kan förbättras.
Läs rapporten Reducing poverty or
repeating mistakes? på engelska
på Diakonias hemsida: www.diakonia.se
”Det här är inte vad Bolivia behöver”
Tom Kruse, som arbetar för Diakonias partnerorganisation Cedla i Bolivia, har varit med om att
ta fram rapporten Reducing poverty or repeating
mistakes?. För några veckor sedan besökte han
Sverige.
Bolivia har under de senaste månaderna gått
igenom en svår kris. Enligt Tom Kruse har fattigdomsstrategierna, PRS, inte hjälpt landet. Han ser
PRS snarare som en del av problemet än en del av
lösningen när det gäller att bekämpa fattigdomen.
– PRS är ett krav från IMF och Världsbanken
och har faktiskt väldigt lite med att göra vad Bolivia
behöver, säger Tom Kruse.
Han tycker att folket har för lite inflytande över
fattigdomsstrategierna och uppmanar nationella
och internationella makthavare att lyssna mer på
bolivianerna själva.
Tom Kruse vill kritisera
PRS på ett konstruktivt
sätt. Målet är ju att fattigdomen ska minska.
– Men om man ska vara
ärlig inser vi att PRS lider av
TO M K RU S E
problem som inte hanteras
inom dess ramverk. Kanske måste PRS ersättas av
något annat.
Han ser allvarliga problem, både i processen
med att ta fram dokumenten – där de folkliga organisationerna har för lite att säga till om, och i de
färdiga strategierna, som inte leder till målet – att
bekämpa fattigdomen.
Han tycker att rapporten Reducing poverty or
repeating mistakes? är oerhört viktig.
– Ibland känner man sig så ensam när man jobbar med de här frågorna. Det är bra att se att det
finns fler som arbetar som vi, säger Tom Kruse.
Och vi ser att många andra har gjort samma erfarenheter som vi när det gäller PRS, på andra ställen i världen.
Cedla är ett oberoende forskningsinstitut som
bland annat jobbar med frågor som rör fattigdom, arbetsrätt, landsbygdsutveckling och
handelsfrågor.
Efter fyra års filande har riksdagen slutgiltigt klubbat inriktningen på Sveriges nya politik för utveckling och mot fattigdom.
Beslutet som fattades i december är viktigt.
Aldrig tidigare har riksdag och regering så tydligt
sagt att all svensk politik ska stödja kampen mot
fattigdom och främja de mänskliga rättigheterna.
Beslutet innebär en rad konkreta åtaganden inom
flera områden. Här är några:
Vapenexporten: Just nu pågår en utredning
om Sveriges framtida vapenexportpolitik. Och i
den utredningen ska också granskas hur man ska
göra för att Sveriges vapenexport inte ska försvåra fattigdomsbekämpning och främjandet av
mänskliga rättigheter och demokrati i de länder
som köper våra vapen.
Folkligt deltagande för utveckling: Politiken
måste i högre grad ta hänsyn till de fattiga människornas egna röster och organisationer.
Instrument för efterlevande: Varje år ska
regeringen överlämna en skrivelse till riksdagen
om hur arbetet fortskrider och i vilken grad målen
inom varje politikområde uppfylls. Dessutom bör
ett särskilt sekretariat upprättas inom regeringskansliet.
Diakonia har följt arbetet med att utforma den
nya politiken sedan den parlamentariska utredningen tillsattes 1999, då under namnet Globkom.
Och Diakonia har deltagit i debatten genom artiklar, remisser och samtal med politiker. Trots att
beslutet är ett stort kliv framåt ser Diakonia vissa
svagheter i den nya politiken.
– Till exempel blundar regeringen för motsättningarna mellan dagens handelsregler och de mänskliga rättigheterna t.ex. i form av patentregelverket
TRIPS, som i praktiken hindrar människor från att
få tag på mediciner, säger Diakonias Magnus
Walan, som följt hela processen.
Allvarligt är också att Sveriges nationella
egenintresse faktiskt har förtur om regeln om
restriktiv vapenpolitik krockar med behovet av att
säkerställa svensk vapenproduktion. Det innebär
att vi faktiskt kan exportera vapen trots att det
hindrar fattigdomsbekämpning och arbetet för
mänskliga rättigheter och demokrati.
Läs mer på www.diakonia.se
Enprocentsmålet
på tapeten
Inför vårens budget kommer frågan om biståndets storlek att diskuteras. Regeringen, vänsterpartiet och
miljöpartiet har lovat att biståndet ska återgå till en procent av bruttonationalinkomsten, BNI, senast 2006.
– Det är världens fattiga som får lida av att det har
skurits mer i biståndet än andra politikområden, säger
Magnus Walan på Diakonia.
För att de så kallade millenniemålen, som bland
annat innebär att fattigdomen ska halveras till år 2015,
ska uppfyllas krävs att de rika ländernas bistånd fördubblas.
– Då håller det inte att Sverige faktiskt ger en mindre
andel av BNI idag än för 15 år sedan, säger Magnus Walan
och fortsätter:
– Vi förutsätter att frågan om en procents bistånd ligger på bordet i budgetförhandlingarna. Det skulle vara
ödesdigert om beslutet skjuts fram. Då minskar utrymmet för planering och kvaliteten i biståndet sätts på spel.
147 av världens länder, däribland Sverige har ställt
sig bakom FN:s millenniemål.
Läs mer på www.diakonia.se
ULF FRÖDIN
6 Dela med
Dela med 7
F O L K E T S R Ö S T H Ö RS S Ä L L A N I M E D I E R N A . M E N U N D E R P ROT E S T E R N A I
N Ä R VAT T N E T P R I VAT I S E R A D E S C H O C K H Ö J D E S P R I S E R N A O C H F O L K E T G I C K
C O C H A BA M BA F I C K Ä V E N VA N L I G T F O L K KO M M A T I L L TA L S . H Ä R I N T E RV J UA S
U T PÅ GATA N I P ROT E S T. B I L D E N Ä R TAG E N I C E N T R A L A C O C H A BA M BA I
E N I N D I A N K V I N N A AV E N LO K A L J O U R N A L I S T.
F E B RUA R I 20 0 0 .
” Ä R D E T H Ä R D I A LO G ? ” LY D E R T E X T E N S O M D E N F J Ä R D E N OV E M B E R 20 0 0 S K R E V S PÅ E N V Ä G G I D E N B O L I V I A N S K A S TA D E N C O C H A BA M BA .
Motståndets ansikten
Många regeringar världen över drömmer om att tjäna pengar på att privatisera vattnet. Men för Bolivia blev privatiseringen en katastrof. Folket vägrade
betala de dyra räkningarna och regeringen tvingades säga upp avtalet. Då
svarade vattenföretaget med att stämma staten på 25 miljoner dollar.
T E X T: FAT I M A G R Ö N B L A D
B I L D : TO M K RU S E , FAT I M A G R Ö N B L A D
De senaste femton åren har en ny transnationell
marknad växt fram – handel med vatten. En tjugondel av dricksvattnet i världen sköts numera av privata företag. Regeringar och kommuner hoppas
genom att överlåta vattnet till privata företag dra
in kapital för att förbättra servicen och få ner priserna genom ökad konkurrens. Men för att privatisering av vatten ska lyckas krävs en stark, okorrumperad regering som kan ställa krav, en mångfald
anbudsgivare och en demokratisk process som
involverar befolkningen. I Cochabamba, Bolivia
saknades allt detta. Resultatet blev en chockhöjning av priserna och vattenbolaget gavs rätten till
de brunnar som invånarna själva borrat.
Trots att Cochabamba med en halv miljon invånare är Bolivias tredje stad saknar nära hälften av
invånarna anslutning till det kommunala vattennätet. Den södra, fattigare delen av staden har ännu
inte kopplats in, så där har invånarna gått samman
och byggt egna brunnar och ledningssystem. Det
vattnet är visserligen av dålig kvalitet, men duger
att tvätta och diska i. Dricksvattnet köper familjerna av ambulerande tankbilar.
Gloria Fernandez Rioja och hennes familj saknar helt tillgång till ledningsvatten. De är helt beroende av tankbilarna. Och de säljer vattnet dyrt.
– Vi gör allt vi kan för att spara, säger Gloria
Fernandez Rioja. Jag brukar diska i två små baljor,
I A P R I L 20 0 0 D E M O N S T R E R A D E 50 0 0 0 M Ä N N I S KO R M OT VAT T E N P R I VAT I S E R I N -
R E G E R I N G E N K A L L A D E I N M I L I T Ä R M OT D E M O N S T R A N T E R N A .
GA R N A O C H T I L L S L U T GAV P ROT E S T E R N A R E S U LTAT. KO N T R A K T E T M E D AG UA S
DEL TUNARI HÄVDES.
8 Dela med
Dela med 9
Bechtel, huvudägare i Aguas del Tunari, stämt den
bolivianska staten på 25 miljoner dollar. Företaget
är egentligen amerikanskt, men eftersom ett av
dotterbolagen är registrerat i Holland kunde de
hänvisa till ett bilateralt investeringsavtal som
Holland och Bolivia tecknade i början av 90-talet.
Enligt avtalet ska ett holländskt företag som investerar i Bolivia ersättas i händelse av ”expropriering av investering”, och det är detta Bechtel hävdar
har hänt. Detta trots att Aguas del Tunari inte gjorde några materiella förändringar, utan bara satte
nya chefer i ledningen för vattenverket. Som ersättning för de framtida vinster de skulle gjort om kontraktet inte brutits kräver Bechtel nu 25 miljoner
dollar av Bolivia.
Tom Kruse arbetar med utvecklingsfrågor på
forskningscentret Cedla i La Paz, och har följt rättsfallet sedan det inleddes. Han har få förhoppningar om att Bolivia kommer klara sig undan.
– Även om jag tycker att reglerna är perversa
inom det internationella systemet som reglerar
G LO R I A F E R N A N D E Z R I O J A VA R E N AV D E 50 0 0 0 S O M D E M O N S T R E R A D E M OT VAT T E N P R I VAT I S E R I N G E N I C O C H A BA M BA . H E N N E S FA M I L J Ä R H E LT B E RO E N D E AV VAT T E N
F R Å N TA N K B I L A R .
och jag vattnar alltid blommorna med smutsigt
vatten. När vi tvättar oss använder vi en mugg för
att hälla vatten över kroppen.
När Gloria Fernandez Rioja för fyra år sedan
fick höra om privatiseringen av vattenverket och de
höjda priserna, blev hon ursinnig. Familjen demonstrerade flera dagar i sträck.
– Nästan alla gick ut på gatorna. Allt var stängt
och blockerat i staden, och matpriserna höjdes
eftersom inga varor kom in.
Det som Cochabambas invånare numera kallar ”vattenkriget” inleddes hösten 1999. Det var
då regeringen tecknade kontraktet med Aguas del
Tunari, som varit den enda anbudsgivaren i en
bristfällig upphandling. Avtalet innehöll många
fördelar för företaget: det skulle gälla i 40 år, tillät
Aguas del Tunari att själva bestämma prisnivåer
10 Dela med
och innehöll en garanti om en minimivinst på sexton procent årligen.
Bara någon månad efter att Aguas del Tunari
flyttat in på vattenverkets kontor började de nya
räkningarna ramla ner i brevlådorna. Prishöjningarna låg på 30–400 procent, och skapade ett ramaskri bland befolkningen. Företaget motiverade höjningarna med att vattenverket hade stora skulder
sedan tidigare och att det behövdes kapital till
framtida förbättringar. Men för familjer som redan
levde på marginalen blev höjningarna en dödsstöt.
N Y VAT T E N L AG
Situationen förvärrades ytterligare av den vattenlag som regeringen antagit några månader tidigare. Den innebar att Aguas del Tunari fick ensamrätt
till allt vatten i Cochabambaområdet. Lagen var ett
slag i ansiktet på alla dem som byggt upp egna vattenkooperativ. Deras vattensystem är välorganiserade, med personal som sköter såväl teknisk service som fakturering. Nu riskerade de att förlora
rätten till vattnet i sina brunnar.
Protesterna lät inte vänta på sig. Fabriksarbetare, bönder och studenter slöt sig samman. De
tryckte informationsblad, organiserade möten och
blockerade vägar. Fackförbunden utlyste strejker
och till slut var hela Cochabamba lamslaget. I april
fylldes gatorna av 50 000 demonstranter. Regeringen kallade in militär, med hundra skadade och
en dödad som följd. Men till slut gav protesterna
resultat. Kontraktet med Aguas del Tunari hävdes,
och vattenavgifterna återställdes.
Detta innebar dock inte att vattenkonflikten
var över. I början av 2002 kom beskedet att
investeringar, så tror jag att Bechtel har en ganska
god chans att vinna. De kan bara argumentera att
regeringen har agerat kontraktsvidrigt, genom att
ändra förutsättningarna på halva vägen.
Rättegången mellan Bechtel och Bolivia äger
rum i domstolen ICSID i Washington, i Världsbankens regi. Det är en av flera internationella
domstolar som tar upp investeringstvister. Liksom
de övriga arbetar den under sekretess, bortom allmänhetens insyn.
F L E R F Ö R E TAG S TÄ M M E R S TAT E N
– De senaste fem-tio åren har antalet fall där
företag stämmer stater ökat dramatiskt, säger Tom
Kruse.
Han ser flera förklaringar. Investeringarna över
nationsgränserna har ökat, och så även antalet bilaterala investeringsavtal. Från cirka 400 för tio år
sedan är avtalen nu över 2000.
Men framförallt ser Tom Kruse en trend där
företagen utnyttjar avtalen mer aggressivt.
– Från början fungerade de bilaterala investeringsavtalen som skyddande sköldar. Men på senare år har företagen allt mer börjat använda dem
som offensiva verktyg, för att få ut det de vill av de
stater de investerar i.
Många av de bilaterala investeringsavtalen har
sin bakgrund i 60-70-talet, då många länder i syd
avkolonialiserades. De kom till för att skydda
utländska investeringar från att exproprieras av nya
och i vissa fall radikala regeringar. Men på senare
år har de transnationella företagen blivit allt mer
beräknande, menar Tom Kruse, då de med hjälp av
sina juriststaber letar efter minsta paragraf som kan
vara till deras fördel. Och om Bechtel vinner rättegången mot Bolivia kommer den trenden att förstärkas ytterligare.
– Om Bechtel vinner blir Bolivia fattigare och
de transnationella företagen mäktigare, säger Tom
Kruse. Så enkelt är det.
Folket fällde regeringen
Desperation och brist på politiska kanaler fick i höstas det bolivianska folket
att resa sig mot regeringen. Efter en
månad av strejker, vägblockader och
demonstrationståg lyckades de till sist
med sitt mål. Men förändringarna är
bara i sin linda. Nye presidenten Carlos
Mesa möter mängder av utmaningar och
uppdämda behov.
T E X T: FAT I M A G R Ö N B L A D
Konflikten i Bolivia som lämnade 76 döda och flera
hundra skadade inleddes i mitten av september.
Den tändande gnistan var regeringens beslut att
exportera gasen från den senaste fyndigheten.
Och det via den gamla fienden Chile, som berövade Bolivia dess kontakt med havet i slutet på 1800talet. Fackföreningar, bondeorganisationer, grannskapsföreningar och indianrörelser anslöt sig en
efter en till protesterna, och strejker och vägblockader bredde ut sig över landet. När armén i början
av oktober började skjuta skarpt mot demonstranter försvann allt förtroende för regeringen, och
kravet blev presidentens avgång. Även medelklassen, kyrkan och de intellektuella sällade sig till protesterna, och när president de Lozadas kolleger i
koalitionsregeringen började lämna honom fanns
ingen annan utväg än att avgå. Sent på kvällen den
17 oktober lyfte Gonzalo Sánches de Lozadas plan
mot Miami, USA.
Vad var det då som gjorde att denna fråga
kunde samla så många människor, och få dem att
fortsätta protestera trots sinande livsmedel och
uteblivna löner?
Jorge Ortiz på Nationella församlingen för
mänskliga rättigheter tror att det ytterst har att
göra med bristen på politiska kanaler.
– Det har inte funnits någon fungerande kommunikation mellan folket och den politiska makten
i Bolivia. De ledande politikerna har bara representerat den priviligerade klassen.
De flesta politiker är företagare, och många
har intressen i landets ledande företag.
I valet 2002 väcktes hopp om förändring. Då
lyckades partiet MAS, som samlar representanter
Dela med 11
KRÖNIKA
Carin Jämtin, biståndsminister
från urbefolkningsorganisationer, kokaodlare,
fackföreningar och bönder för första gången ta sig
in i parlamentet med drygt tjugo procent av rösterna – och det under ledning av Evo Morales, som
även är kokaodlarnas ledare. Men trots att MAS
resultat bara var en knapp procentenhet mindre än
MNR:s, blev MAS helt utan representation i regeringen. Och eftersom
parlamentet i Bolivia är
så svagt har MAS haft
minimala möjligheter
att föra fram sina krav.
Roberto Chavez
Siles är ledare för gruvarbetarfacket i Huanuni i sydvästra Bolivia.
Han och hans 700 kolleger var några av alla dem
som tog sig till huvudstaden för att protestera. De
första femton milen gick de till fots, berättar
Roberto, resten fick de skjuts av lastbilar.
– Visserligen har den här strejken inneburit att
vi måste ransonera maten till våra barn därhemma.
Men det är bara genom den här kampen som de
kan få en bättre framtid.
Roberto Chavez Siles arbetar själv nere i gruvorna sedan tjugo år. 240 meter ner i marken, i 40
graders värme och luft full av stendamm. Få gruvarbetare blir äldre än 40 år, berättar Roberto.
– På den tiden när priset på tenn var bra drog
gruvorna in massor med pengar till staten. Men
vad stannade hos oss i Huanuni? Ingenting.
I mitten av åttiotalet öppnade Bolivia för nyliberal politik och med växande missnöje har gruvarbetarna sedan början av nittiotalet sett hur
gruvorna privatiserats, med massuppsägningar
som följd. Naturtillgångar fortsätter flöda ut ur
landet som obearbetade råvaror, medan situationen för dem själva knappats förbättrats: utbildningen är dålig och lönen på 450 kronor i månaden räcker knappt till det mest nödvändiga. När
det kom fram att regeringen beslutat sälja även den
senaste gasfyndigheten var det droppen.
– Vi tycker att gasen borde användas till att
industrialisera Bolivia istället för att säljas. Det
skulle skapa jobb, säger Roberto Chavez Siles.
Vid sidan av arbetare, kokaodlare och bönder
var grannskapsföreningarna i El Alto bland de mest
besluten, särskilt när det gäller naturresurserna.
Den nye presidenten Carlos Mesa tillträder i allt
annat än ett drömläge. Förtroendet för politiker är
i botten och korruptionen omfattande. Efter flera
års styre av politiker som hellre lyssnat till ledande företagare och USA än till folket har kravlistan
blivit lång: jordfördelningsreform, stopp för privatisering av statliga
företag, bättre tillvaratagande av naturresurser, fler arbetstillfällen,
förbättring av undervisnings- och hälsosystem, stopp för utraderingen av kokaodlingar… Med en
ekonomi som är bland de sämsta i Latinamerika är
möjligheterna att möta alla krav små.
Carlos Mesa, före detta journalist och historiker, har betonat sitt mål att skapa en regering som
kommunicerar med folket. För att försöka återskapa förtroendet är den nya regeringen strikt exekutiv och helt utan partipolitiker. De nyutnämda
ministrarna är experter inom sina respektive områden, och tillhör nästan uteslutande den intellektuella klassen. Två av sexton är indianer och en kvinna, trots löften om en mera jämlik representation.
De första frågorna som Carlos Mesa lovat att
ta itu med är en folkomröstning om försäljningen
av gas och en översyn av lagen som reglerar handeln med gas och olja. Det ska också tillsättas en
grundlagsstiftande folkförsamling, där representanter från folkliga organisationer ska ingå. Parallellt med parlamentet ska folkförsamlingen arbeta
med att ta fram en ny grundlag.
Under de närmaste månaderna kommer det
visa sig om den nya regeringen utgör ett nytt
kapitel i Bolivias historia, eller om det bolivianska
folket än en gång kommer se sina förhoppningar
grusas.
”Det gäller att den nya regeringen arbetar
transparent. Och så måste de ta med sig folket i
besluten, särskilt när det gäller naturresurserna.”
drivande i protesterna. Förklaringen ligger i förortens historia. I takt med att försörjningsmöjligheterna på landsbygden och i gruvorna har minskat har bolivianerna strömmat in till städerna.
Eftersom dalgången som utgör La Paz redan är fullbebyggd har nykomlingarna slagit sig ner på högplatån intill. Från en befolkning på 90 000 invånare i mitten av 80-talet har El Alto numera nästan lika många invånare som huvudstaden själv,
över en halv miljon. Men standarden är avsevärt
sämre, vilket har skapat en grogrund för missnöje.
Emilse Escobar har bott i El Alto sedan 80talet och hon är aktiv i grannskapsföreningen som
försöker få kommunen att förbättra servicen till
invånarna. Under konfliktveckorna var mötena fler
än vanligt, då medlemmarna planerade demonstrationer, skrev upprop och diskuterade hur de
skulle skydda sig från militären.
Emilse Escobar är lättad över att Gonzales
Sanchez de Lozada till slut avgick. Samtidigt vågar
hon inte hoppas för mycket. Hon har alltför många
gånger sett regeringar bryta sina löften.
– Det gäller att den nya regeringen arbetar
transparent. Och så måste de ta med sig folket i
Diakonia i Bolivia
I Bolivia arbetar Diakonia med att stärka basorganisationer och
deras inflytande på lokal nivå. Bland annat handlar det om utbildning i ledarskap och hur man förhandlar med myndigheter.
Stora grupper, framförallt kvinnor och indianer, deltar inte i de
politiska besluten. Diakonia arbetar för att de ska få mer att säga till
om. Våra samarbetsorganisationer CEDETI, Gregoria Apaza,
Colectivo Rebeldía och Coordinadora de la Mujer arbetar för jäm-
12 Dela med
ställdhet i basorganisationer, bland lokala beslutsfattare, politiker
och tjänstemän. CDC arbetar med alternativa konfliktlösningsmetoder och utbildar kommunala tjänstemän i hur man kan få med det
civila samhället i den kommunala planeringen. CPESC och OICH
arbetar för att öka ursprungsbefolkningens möjligheter att ta aktiv
del i samhället.
Att arbeta med utvecklingssamarbete är ett
fantastiskt privilegium. Visst, det kan ofta vara
frustrerande när utvecklingen går för långsamt
eller – i värsta fall – åt fel håll. Ibland blir jag
riktigt arg på politiska ledare som inte tar sitt
ansvar och när den rika världen sätter käppar
i hjulen för utvecklingen istället för att stödja
den.
Men mycket oftare fylls jag av respekt och glädje över den styrka vi människor har inom oss.
Mot alla odds arbetar vi, i olika miljöer och
med olika förutsättningar, för att skapa en
bättre verklighet för oss själva och våra barn.
viktig nyckel till utveckling ur fattigdom. I
många utvecklingsländer har kvinnorna försörjningsansvaret, kvinnorna ansvarar för det
småskaliga jordbruket, för matproduktionen
och handeln.
Tyvärr går inte rättigheter och ansvar hand i
hand. Kvinnor saknar ofta juridiska rättigheter
och politiskt inflytande; de accepteras inte i
beslutande församlingar och har litet inflytande över hur gemensamma resurser ska fördelas. Och det är inte ovanligt att man hävdar
att de kulturella, ofta könsdiskriminerande,
traditionerna ska gå före kvinnors mänskliga
rättigheter.
Nyckeln till utveckling
Jag träffade en kvinnoförening i Guatemala för
några år sedan. De arbetade med att hjälpa
indiankvinnor att folkbokföra sig. Utan pengar och barnpassning, och med en hel dags resa
till närmaste stad, var det omöjligt för indiankvinnorna att folkbokföra sig. Så föreningen
ordnade barnpassning och bussbiljetter. De
gjorde en avgörande skillnad för kvinnornas
och deras familjers framtid. För är man inte
folkbokförd får barnen inte gå i skolan och
man har inte rätt att förvärva mark. Kvinnoföreningens styrka och vilja gjorde mig oerhört
glad och inspirerad.
Men mötet gjorde mig också arg över kvinnors
situation i världen. Varför var det just kvinnorna som var så begränsade i Guatemala? Varför
skulle de stå för hela försörjningen och barnpassningen? De patriarkala krafterna är så oerhört starka. Överallt. Och könsdiskriminering
av kvinnor är en av de grundläggande orsakerna till fattigdom.
Arbetet för kvinnors rättigheter handlar om
rättvisa; men kvinnors rättigheter är också en
Inom ett område blir följderna av kvinnors
underordning skrämmande tydligt. Det gäller
kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa. I den
fattiga delen av världen, precis som i den rika,
satsar regeringar mindre på kvinnors hälsa.
Men konsekvenserna blir värre i de fattiga länderna: Varje minut dör en kvinna i sviterna av
en graviditet eller en förlossning, eller av en
osäker abort. Efter aids är graviditet den vanligaste orsaken till att kvinnor i fertil ålder avlider. Kvinnor äger inte rätten till sin egen
kropp.
Det är en ohållbar orättvisa. För de enskilda
kvinnorna, men även för hela samhällen och
länder.
Jag är övertygad om att ett av Sveriges viktigaste bidrag till utveckling i världen är att
dryfta, tjata, envisas och gräla om kvinnors
situation. Ansvaret har alla vi som samarbetar
med utvecklingsländerna. Den socialdemokratiska regeringen likväl som Diakonia och andra
enskilda organisationer.
Dela med 13
Lula – de fattigas hopp
I Brasilien saknar över 40 miljoner människor mat för dagen. Presidenten Luiz
Inácio Lula da Silva har lovat att ta ställning för de fattiga. Nu har han suttit vid
makten i ett år. Och stödet för honom
är fortfarande stort, även om inte alla
är nöjda.
T E X T: DAV I D I SA K S S O N
F OTO : DAV I D I SA K S S O N ,
AG N A L D O S . M AC I E L
14 Dela med
– Jag kommer aldrig någonsin mer att rösta på
Lula! Han har helt förbrukat mitt förtroende! Nej,
aldrig någonsin att jag stödjer honom igen!
Celi Zülke Taffarel närmast spottar fram orden
där hon står med sin banderoll. Vi befinner oss
utanför kongressen i Brasiliens huvudstad och här
pågår en stor demonstration mot Luiz Inácio Lula
da Silva, metallarbetaren som för ett drygt år
sedan blev Brasiliens president.
Man skulle kunna tro att det var arga företagare och missnöjda jordägare som demonstrerade. Men så är det inte. De som protesterar mot
Lula befinner sig så gott som samtliga till vänster
om presidenten och hans regering. Celi Zülke
Taffarel är själv generalsekreterare i universitetslärarnas fackliga organisation. Hennes, och de
andras, ilska gäller de reformer av de offentliganställdas pensionsförmåner som Lula drivit igenom med stöd från partier till höger om hans eget.
Bland annat kommer pensionsåldern att höjas och
förmånliga villkor avskaffas. Reformen är en parallell till vad som skett i Sverige eller Tyskland, men
Celi Zülke Taffarel låter sig inte nöjas med detta:
– Bara för att andra länder försämrar villkoren
behöver det inte hända hos oss. Men Lula har blivit en annan, nu lyssnar han bara på valutafonden
IMF! säger hon.
De flesta i Brasilien är dock överens om att
reformerna är nödvändiga. De har svårt att förstå
hur facket och en del folkliga organisationer kan
försvara en liten grupps privilegier när upp mot 45
miljoner människor inte har mat för dagen.
För en utomstående är svårt att förstå vilken
enorm betydelse det har för vanliga människor i
Brasilien att Lula blev president. Till skillnad från i
många andra latinamerikanska länder finns få yttre
tecken till rasism i Brasilien. Karnevalen, musiken
och mycket av kulturlivet är en hyllning till den
afrobrasilianska identiteten. Men i det politiska
och ekonomiska livet är den fattiga delen av
befolkningen – inte minst de svarta – i praktiken
utestängd. Klyftan mellan rika och fattiga är förskräckande stor. Längst ned står svarta kvinnor,
högst upp vita män.
Lula rivstartade efter valsegern 2002 med kampanjen Fome Zero – noll svält. De många svältande skulle ha rätt till tre mål mat om dagen, förklarade presidenten och kampanjen fick ett starkt
gensvar, inte bara från kyrkor och folkliga organisationer utan också från näringslivet. Men det har
inte varit lätt. Hittills har arbetslösheten ökat, trots
Lulas löften om att skapa 10 miljoner nya jobb.
– 53 procent av befolkningen i Brasilien står
utanför den traditionella arbetsmarknaden. Den
största utmaningen för oss är att få in – och med
alla dessa människor, konstaterar Tarso Genro,
regeringens specielle sekreterare för ekonomisk
och social utveckling.
M A F F I A N S M A K T S K A B RY TA S
Fome Zero handlar därför inte bara om att minska
fattigdomen. Minst lika viktigt är att bryta lokala
maffiabossars och politiska hövdingars makt. Brasilien är ett federalt land och centralmaktens inflytande är mycket litet på lokal nivå där lokala politiker och jordägare ofta kontrollerar polis, rättsväsende och styr över människors liv. När de fattiga får mat hotas maktstrukturerna, när de fattigas
områden får vattenledningar innebär det att borgmästarens bror – som tjänar stora pengar på sina
tankbilar för vatten – går miste om förtjänsten.
En av Lulas första åtgärder var att tillsätta ett
särskilt kvinno- och jämställdhetssekretariat i
regeringen med status som ministerium.
– Våldet mot kvinnor är en av de viktigaste
frågorna och där har vi ett starkt stöd från Lula,
säger Emilia Fernandes, minister för kvinnofrågor.
Samtidigt konstaterar hon att det kommer att
dröja länge innan jämställdhetstänkande ingår
som en naturlig del i alla ministeriers och myndigheters arbete.
– Det tar tid att skapa en ny medvetenhet,
men om vi kan få fram fler kvinnliga förebilder så
betyder det mycket, fortsätter hon.
Lulas parti PT har ingen egen majoritet i kongressen utan måste förlita sig på stöd från andra
partier för att få igenom sin politik. Det krävs tålamod och kompromissande.
PÅ S K Y LT E N S O M SAT T S U P P PÅ E N GATA I C U R I T I BA S TÅ R D E T: " L U L A , V I S O M
E N P O J K E I C E A R A I N O R DV Ä S T R A B R A S I L I E N H A R GÅT T F Ö R AT T H Ä M TA VAT T E N
L E V E R PÅ GATA N S T Ö D J E R D I G I D I N K A M P F Ö R AT T R E F O R M E R A P E N S I O N S -
F R Å N E N TA N K B I L S O M M I L I T Ä R E N K Ö RT D I T.
SYS T E M E T. D E T Ä R P RO F I T Ö R E R N A ( O R DAG R A N T Ö V E RSAT T M A H A R A D J O R N A )
S O M Ä R D I N A M OT S TÅ N DA R E " .
Men alla vill inte vänta. Under Lulas första tid vid
makten ökade antalet ockupationer av jordegendomar. Under 2003 har också flera ledare
inom de jordlösas organisation MST fängslats och
dömts till olika fängelsestraff av lokala domare. I
flera fall har dessa domar dock upphävts av högre
instanser.
– Med president Lulas valseger förlorade storgodsägarna stödet från centralt håll och de får nu
förlita sig på delstaternas politiker och domare
och på medierna, som nästan alltid står på deras
sida, säger Elmano de Freitas från MSTs nationella sektor för mänskliga rättigheter i en intervju.
Bland de jordlösa finns också en frustration
och ilska över att så lite händer. PT har gått för
långt till höger menar många och ett sätt att sätta
press på regeringen är det ökade antalet ockupationer.
José Rainha tillhör MST mest kontroversiella
ledare. Officiellt vill han dock inte kritisera Lula.
K A M P E N G Å R V I DA R E
– Det är så många som har åsikter om allt han gör,
jag är inte intresserad av att kritisera honom. Vi kan
inte begära av honom att ordna allt, han är bara
ensam där uppe. Det är vi här nere i basen som
måste föra kampen vidare, säger han i en intervju
med den svenske journalisten Lennart Kjörling.
När Brasilien nu går in i 2004 är det ändå med
ett förbättrat utgångsläge. Jämfört med när Lula
valdes. Inflationen är under kontroll och valutan
stabil. Det ålderdomliga skattesystemet är på väg
att reformeras och internationella valutafonden är
så nöjd att Brasilien nu får mer pengar.
– En jordreform är det viktigaste Lulas regering kan åstadkomma nu, en jordreform skulle gå till
botten med de sociala orättvisorna i landet, säger
Gerlado Majella Agnelo ordförande för den brasilianska biskopskonferensen.
Brasilien är utan tvekan det land i Latinamerika
som väger tyngst, både ekonomiskt och politiskt.
Sedan Lula valdes har Brasilien också börjat spela
en mer aktiv roll på den globala arenan.
När Brasilien, som svar på USAs hårda immigrationsregler (bland annat att fingeravtryck tas
Dela med 15
TROR JAG
Elisabeth Hjort, skribent och teologistuderande
Världen krymper, hör man ibland. Det talas om
den ”globala byn” och om hur människor rör
sig fysiskt, virtuellt och idémässigt över olika
platser i högre grad än någonsin förut. En
bekräftelse på hur sanna sådana påståenden
kan vara fick jag i en taxibil i Marrakech i somras. Det visade sig nämligen att den marockanske chaufförens syster bodde granne med
min syster i Haninge i Stockholm! Avstånden
minskar på olika sätt, vi vet mycket om varandras kulturer och livsvillkor. Amerikanska doku-
ord fånga in vad som händer i ett sådant möte
är dömt att misslyckas. Varje ”heltäckande”
beskrivning blir en reducering, en förminskning av händelsen och de personer som var
med om den. Enligt Lévinas finns det en
gudomlig dimension som öppnar sig i mötet
med det mänskliga ansiktet. Det är i mötet,
utan reduceringar, som mänsklig samexistens
blir möjlig. Bara så kan människor leva tillsammans utan att bruka våld. Och bara så finns
möjligheten att möta Gud.
Gemenskapens frihet
såpor kan ses i jordens alla hörn, för det finns
parabolantenner överallt. På restauranger i
Sverige har vattenpipa blivit en schysst avslutning på middagen, gärna till ljudet av orientalisk musik. På många sätt minskar de förr så
stora avstånden.
D E M O N S T R AT I O N M OT L U L A I H U V U D S TA D E N B R A S I L I A .
på alla besökare med undantag för dem från ett litet antal västländer)
beslutade att ta fingeravtryck på alla besökare från USA var det många i
Brasilien – och världen – som jublade.
Tillsammans med bland annat Sydafrika bildade Brasilien den så kallade G-20 gruppen som satte hårt mot hårt mot EU och USA under WTO:s
möte i Cancun i höstas. G-20 krävde ett slut på de omfattande jordbrukssubventionerna i väst och WTO-mötet bröt samman. Det är nu osäkert
vad som kommer att hända med frihandelsavtalet, men utan tvekan har
utvecklingsländernas ställning stärkts på den internationella arenan tack
vare Brasiliens agerande.
– Redan innan en ny omgång av förhandlingar börjar har G-20 länderna anledning att göra upp räkningen med de rika länderna som varje
år ger 300 miljarder dollar i subventioner till sitt jordbruk, sa Lula nyligen.
Alltjämt lyser Brasiliens stjärna starkt.
LÄS MER OM BRASILIEN.
I VÅ R KO M M E R L E N N A RT K J Ö R L I N G S B O K " S Å L Ä N G E D E T F I N N S
Diakonia och
folkliga organisationer
Diakonia tror att varje människa
känner sin egen verklighet bäst.
Runt om i världen finns miljoner
starka människor som på olika
sätt arbetar för att förbättra
sin och sina medmänniskors
vardag. Det är dem Diakonia
samarbetar med. Diakonia driver alltså inga egna projekt utan
samarbetar med hundratals
folkliga organisationer i över 30
länder. Arbetet handlar bland
annat om utbildning, att stärka
de mänskliga rättigheterna, fördjupa demokratin, och på andra
sätt hjälpa utsatta människor till
ett bättre liv.
Under många år hade Diakonia verksamhet i Brasilien,
men för tillfället finns inget ekonomiskt samarbete med organisationer i landet.
Ändå finns det avstånd som växer. Både i
Sverige och i andra länder öppnar sig stora gap
mellan dem som ekonomiskt och socialt klarar
sig mer än väl och dem som är marginaliserade och har få möjligheter att påverka sin livssituation. De resurser som finns förbrukas av
en liten men glupsk del av mänskligheten. Hur
kommer det sig att vi som har så mycket gemensamt, alla vi dödliga varelser med kroppsliga och själsliga behov, ändå lyckas ta avstånd
från varandra på ett så genomgripande sätt?
Borde det inte vara omöjligt egentligen?
”Du är det finaste jag vet” sjöng Björn Afzelius
i sin sång till Friheten, och fångade en stark
längtanskänsla hos många av oss. Drömmen
om friheten kan hålla människor vid liv och
mod under de svåraste förhållanden. Kanske är
det också därför den är så lättexploaterad, det
mesta från tamponger till terroristbekämpning
kan marknadsföras med hjälp av ordet frihet.
Men vad är det för sorts frihet som drömmen
egentligen handlar om? Jürgen Moltmann, den
tyske befrielseteologen, ifrågasätter den västerländska individualiserade friheten. Alla vill
ha sin egen frihet och ”förverkliga sig själv”,
skriver han, men vem vill realisera gemenskapens frihet? Vem vill stå upp för en frihet som
inte sker på någon annans bekostnad, utan
som befriar den andre i lika hög grad som mig
själv? En frihet som innebär möten på lika villkor, utan att någon förminskas?
Filosofen Emmanuel Lévinas var en av dem som
arbetade för att minska avståndet människor
emellan, samtidigt som han värnade om de
oändliga djup som finns inom varje människa.
Det är omöjligt att helt täcka in en människa,
hävdade Lévinas. Det finns alltid en dimension
som undandrar sig beskrivning. På detta sätt
påminner mötet människor emellan om mötet
mellan människa och Gud. Försöken att med
Björn Afzelius gjorde faktiskt en kvalitetssäkring av ordet frihet i sin sång. Han beskrev
gemenskapens frihet genom att sätta den i sitt
sammanhang. Han presenterade hela familjen,
alla de där orden som oundvikligen hör ihop:
Friheten är ditt vackra namn. Vänskapen är din
stolta moder. Rättvisan är din broder. Freden
är din syster. Kampen är din fader. Framtiden
ditt ansvar.
H U N G E R – D E J O R D L Ö S AS R Ö R E L S E I B R AS I L I E N " . O R D F RO N T F Ö R L AG .
16 Dela med
Dela med 17
Hoppet tänds i
Guatemala
Guatemala har fått en ny president. Den
28 december valdes företagsledaren
Oscar Berger att leda landet. Nu väcks
hopp om att hoten och attackerna mot
människorättsaktivister, journalister
och politiker ska avta.
T E X T: E R I K H A L K J A E R
F OTO : M AG N U S RO S S H AG E N
Guatemala har de senaste åren präglats av ett allt
tuffare politiskt klimat där inte bara partipolitiska
aktivister, utan även journalister och företrädare
för människorättsorganisationer har utsatts för
dödshot. Några har till och med mördats, men
framför allt har det rört sig om misshandel, överfall, rån och hot. Även Diakonias samarbetsorganisationer har drabbats – bland dem människorättsorganisationen Fundación Myrna Mack, kvinnorättsorganisationen Moloj och nyhetsbyrån
Cerigua.
De senaste fyra åren har partiet FRG suttit i
regeringsställning. FRG leds av exdiktatorn Efraín
Ríos Montt. När partiet nu försvinner från makten
växer hoppet om en lugnare tillvaro i landet. Även
om många problem kvarstår.
M Y R N A M AC K S P R I D E R KU N S K A P
För ett par år sedan gick botten ur kaffemarknaden och priserna rasade. Det har lett till katastrof
för de hundratusentals människor i Centralamerika
som arbetar på kaffeplantagerna. Flera plantager
har övergivits och står tomma. Där arbetet fortsätter har lönerna sänkts och arbetsförhållandena
försämrats.
På plantagen Nueva Florencia utanför staden
Colomba i nordvästra Guatemala har arbetet fortsatt. Men i arbetarbarackerna strax intill plantageägarens storslagna gård lever elva familjer som
inte längre jobbar på kaffefälten.
– För sju år sedan var vi 39 arbetare som bildade en fackförening, berättar Orlando Ovido Lopez
Fuentes, före detta anställd på plantagen. Vi fick
sparken allihop. Idag är vi bara elva kvar i fackföreningen. För två-tre år sedan skrev de andra på ett
18 Dela med
papper där de lovade att inte vittna mot plantageägaren mot att var och en fick 10 000 kronor.
Tanken med fackföreningen var att skapa bättre arbetsförhållanden, stabilare löner, social säkerhet och få rätt till semester. Istället blev medlemmarna av med jobbet, trots att rätten att organisera sig fackligt är grundlagsstadgad. Dessutom
ströps deras tillgång till vatten, el och ved. Deras
barn stängdes även ute från plantagens skola, ägd
av plantageägaren. Med hjälp av en lokal katolsk
organisation drog de fallet inför domstol.
Nueva Florencias ägare heter Katya Berger.
Hon tillhör en av landets mest förmögna familjer
och är släkt med presidenten Oscar Berger.
– De har hur stora resurser som helst medan
vi knappt har några, säger Orlando.
Nueva Florencias sparkade arbetare har ändå
lyckats ta fallet hela vägen till författningsdomstolen – landets högsta rättsliga instans. De har
fått rätt i alla instanser, men ägarna vägrar betala
de uteblivna lönerna och myndigheterna har inte
gjort något för att tvinga ägarna att följa domarna.
– I början var det tufft. Vi hade inga jobb och
blev svartlistade på alla plantager i hela området.
Nu har vi lyckats skaffa andra sysselsättningar. Jag
säljer kött och min fru har en liten butik här i huset.
På grund av händelserna i Nueva Florencia har
plantageägarna kring Colomba stoppat alla former av arbetarorganisering på sina plantager.
Arbetsförhållandena är sämre än på flera år och
idag ligger lönerna på ungefär hälften av den
lagstadgade minimilönen.
Fackföreningens ordförande Eswin Ranferi Lopez deltar regelbundet i organisationen Fundación
Myrna Macks kurser för att öka ursprungsbefolk-
K V I N N O R N A PÅ M O LO J H A R FÅT T U T S TÅ M YC K E T F Ö R S I N K A M P F Ö R S I N A R Ä T T I G H E T E R . H Ä R SY N S M I R I A M RO J A S I F Ö RG RU N D E N , M E N BA KO M D E M A L L A F I N N S
N O B E L P R I S TAGA R E R N R I G O B E RTA M E N C H U ( E J M E D PÅ B I L D E N ) .
ningens kunskap om sina rättigheter och ge dem
verktyg att delta i de politiska beslut som rör dem.
– Genom Fundación Myrna Mack har inte bara
jag utan många andra ledare i området fått ny kunskap om våra rättigheter, säger han. Eftersom vi
befinner oss mitt i en rättsprocess har vi också fått
stort stöd av utbildarna här.
De som deltar i utbildnigen är medlemmar i
starka organisationer. Det är tanken. På så vis kan
deltagarna föra vidare sin kunskap till medlemmarna i sin organisation. Annars är risken stor att kunskapen stannar hos bara en person.
Fundación Myrna Mack bildades 1994 till
minne av antropologen Myrna Mack som 1990
mördades av medlemmar ur den guatemalanska
presidentens fruktade livvaktsstyrka. Organisationen arbetar nu med ursprungsbefolkningen i områdena kring Cobán, Quetzaltenango, Quiche och
Nebaj. Idén är att utbilda människor i sina rättig-
heter och skapa underlag för befolkningens rätt att
delta i det guatemalanska samhället.
M O LO J S TÖ D E R K V I N N O R
Hälften av Guatemalas befolkning är indianer, men
mindre än en tiondel av parlamentsledamöterna
kommer från ursprungsbefolkningen och trots att
hälften av befolkningen är kvinnor var inte en enda
av presidentkandidaterna i valet kvinna.
– Valrörelsen har varit en besvikelse, säger
Miriam Rojas, ansvarig för kvinnoorganisationen
Molojs politiska utbildning. Oscar Berger har sagt
att vi indiankvinnor passar bäst till att ta emot
internationella diplomater.
Moloj bildades 1999 av bland andra nobelpristagaren Rigoberta Menchú. Genom ett nationellt nätverk och formella utbildningar i politisk
påverkan vill de öka indiankvinnornas deltagande
i landets politiska processer.
– Flera av kvinnorna i vårt nätverk har ställt upp
både i borgmästarval och parlamentsval. Vi har
idag fler kvinnliga borgmästare och politiska rådgivare med ursprungsbakgrund än tidigare, men de
är fortfarande alldeles för få. Inför det senaste
valet hjälpte vi kvinnorna att skapa en politisk dagordning med fokus på hälsa, utbildning, boende
och deltagande i det civila samhället.
Dagordningen låg till grund för de kvinnliga
kandidaternas valplattformar, men de arbetar i
kraftig motvind. De sista månaderna inför valet
präglades av hot och kvinnorna på Moloj ringde
regelbundet till kontoret för att berätta var de
befann sig.
En av de stora orsakerna till hoten är att Rigoberta Menchú sitter i styrelsen. Hon har anklagat
det förra regeringspartiets presidentkandidat, exdiktatorn Ríos Montt för folkmord.
Dela med 19
I L E A N A A L A M I L L A Ä R A DVO K AT I G RU N D E N , M E N U T B I L DA D E S I G T I L L J O U R N A L I S T U N D E R K R I G E T I G UAT E M A L A , E N OV Ä R D E R L I G KO M B I N AT I O N I H E N N E S N U VA R A N D E
O R L A N D O OV I D O LO P E Z F U E N T E S K Ä M PA R I N T E BA R A F Ö R S I N FA M I L J S U TA N A L L A K A F F E A R B E TA R E S R Ä T T AT T O RGA N I S E R A S I G . H A N S F RU H E T E R V I TA L I N A LO P E Z
A R B E T E . I BA KG RU N D E N SY N S E D GA R O RT I Z , E N AV H E N N E S KO L L E G O R .
G O M E Z O C H BA R N E N AU S T I N RO L A N D O , M E RC Y VA N E S SA , B RYA N DAV I D O C H A L I C E FAV I O L A . H Ä R PÅ S Ä N G E N I D E R A S L I L L A A R B E TA R B O S TA D .
Trots motgångarna har Miriam och hennes kamrater haft en del framgångar:
– Respekten för kvinnornas rättigheter i landet har blivit bättre. Vi kvinnor har blivit starkare,
men respekten för ursprungsbefolkningens rättigheter är fortfarande dålig.
C E R I G UA G E R E N B R E DA R E B I L D
I 20 år har journalisterna på nyhetsbyrån Cerigua
gett en alternativ bild av landet – en bild som sällan kommit fram i de stora medierna. Under kriget
rapporterade de från Mexiko och Nicaragua. Sedan
1994 har de kontor i Guatemala, men de arbetar
fortfarande under dödshot.
När Ileana och hennes kamrater bildade
Cerigua 1983 ville de förse internationella medier
med nyheter om det blodiga inbördeskriget –
nyheter som inte kom fram i de guatemalanska
medierna. Cerigua rapporterade om massakrer på
20 Dela med
civilbefolkningen och brott mot de mänskliga
rättigheterna.
Idag handlar en stor del av arbetet om att
förbättra nyhetsrapporteringen om Guatemalas
fattiga landsbygd, men de anställda journalisterna
rapporterar också om brott mot guatemalanska
journalisters rättigheter.
– Vi har byggt upp ett nätverk av lokala korrespondenter, säger Ileana. De får hjälp med lite pengar, utbildning och utrustning av oss medan den
lokala organisation de jobbar för bistår med lokal
och större delen av lönen.
Varje dag går Ceriguas anställda igenom de
stora mediernas nyhetsrapporter från landsbygden. Det är dyster läsning. Det mesta handlar om
brottslighet och trafikolyckor. Cerigua vill ge en
bredare bild. Genom sina korrespondenter och
kontakter inom facket och det civila samhället
sammanställer Cerigua ett nyhetsbrev med alter-
nativa nyheter som kan handla om ursprungsbefolkningens brist på rättigheter, miljöproblem eller
hur det civila samhället organiseras. Nyhetsbrevet
kommer ut en gång i månaden. Bland prenumeranterna finns ambassader, internationella organisationer, journalister, folkliga organisationer och privatpersoner. Varje dag förser Cerigua även de stora
medierna med nyhetstelegram.
Hoten har blivit en del av Ileanas och hennes
kollegers vardag. En av journalisterna blev överfallen och misshandlad utanför kontoret och
Ileanas bil har förstörts. Utanför bevakar okända
män kontoret. De lokala korrespondenterna har
det i flera fall ännu värre.
– Situationen har blivit värre under det senaste året. Under 2003 har 80 journalister attackerats – dödats, misshandlats, överfallits, hotats och
rånats, säger Ileana. Men den nya åklagarmyndigheten har än så länge inte gjort något åt detta.
Våldsamt val
Förra årets valkampanj blev våldsam med ett 30-tal politiskt relaterade
mord och över 200 fall av misshandel, överfall och dödshot med politisk
anknytning.
Den förre diktatorn general Efraín Ríos Montt ställde upp som kandidat
för regeringspartiet FRG, men gick aldrig vidare till den andra omgången där de två populäraste kandidaterna möttes den 28 december. Ríos
Montt förlorar nu sin immunitet och kan ställas till svars för brott mot de
mänskliga rättigheterna. Medan han styrde landet 1982–1983 skedde
några av krigets blodigaste massakrer på civilbefolkningen och en rättegång mot honom skulle var en kraftig markering mot den rådande strafffriheten i Guatemala.
Diakonia
i Guatemala
Tyngdpunkten i Diakonias program i
Guatemala ligger på att bygga demokrati
och utveckling underifrån. Kampen mot
rasism, för jämställdhet och ekonomisk
rättvisa står i förgrunden.
Diakonia samarbetar med lokala kvinnoorganisationer och organisationer som
kämpar för ursprungsbefolkningens rättigheter.
Dela med 21
INSAMLING
INSAMLING
Ge och ta emot
Vi har hunnit en bit in på det nya året, och julen börjar
kännas avlägsen. Ofta säger vi att julen är givandets tid.
Visst stämmer det. Jag tror att vi är många som tycker
om att ge, både klappar till kära och gåvor till behövande i andra delar av världen. Men julen är ju också mottagandets tid. För att hitta kärnan i julen är det viktigt att
en ha bra balans mellan de båda perspektiven. Och jag
tror att det gäller för mer än bara julen.
När jag summerar insamlingsåret 2003 slår det mig
hur viktigt det är att ni som givare också upplever er som
viktiga mottagare.
Som ni ser i insamlingsbarometern på nästa sida
nådde vi inte riktigt upp till de mål vi satte för 2003. Det
är självklart inte tillfredställande. Det innebär att
Diakonia får använda en del av de relativt små sparade
pengar vi har, för att kunna fullfölja de löften vi gett våra
samarbetspartner runt om i världen.
Ändå vill jag fokusera på, och jag fascineras av, att så
många människor hjälpts åt att samla in så mycket pengar. 11,7 miljoner kronor är mycket. Därtill kommer över
10 miljoner kronor som Diakonia fått via insamlingen
Världens Barn. Sätt dig bekvämt, ta ett djupt andetag och
ta emot ett stort, innerligt och varmt TACK från Diakonia.
Jag hoppas att du vill vara med och stödja Diakonias
arbete även 2004. Vi behöver ditt givande. Som läsare
av Dela Med erbjuder vi dig också att vara mottagare av
tankar, värderingar och förhoppningar om att den här
världen är möjlig att förändra. Våra berättelser vill vi ska
göra dig till en deltagare i tron att berg är till för att
flyttas.
Varför önskade ni er gåvor till
Diakonia istället för presenter?
Många människor väljer att ge en gåva till Diakonia
istället för att uppvakta födelsedagsfirare med presenter, eller hedra minnet av en bortgången vän
med blommor. Ibland kommer önskan från mottagaren, ibland sker det på givarens initiativ. Idén är
dock densamma: En gåva till Diakonias arbete för
att förbättra situationen för världens mest utsatta
människor, blir även en gåva för att hylla eller minnas. När gåvan kommer till Diakonia skickas ett
gåvobrev till mottagaren – jubilaren eller dödsboet. I brevet står att en gåva överlämnats till
Diakonia och vem som gett gåvan. Det finns också
möjlighet att lämna en personlig hälsning till mottagaren.
Gåvobrevet ligger i en vacker mapp. För
knappt ett år sedan fick mapparna nya motiv, målade av konstnärer som Diakonia arbetar med på
olika sätt runt om i världen. På baksidan av map-
22 Dela med
13,2 milj
D I A KO N I A F I C K GÅVO R I SA M BA N D M E D B E RT I L S 80 - Å RS DAG
– Jag brukar önska mig gåvor till Diakonia i samband med jämna
födelsedagar, så det var naturligt att göra det även nu. Som medlem i Missionskyrkan står Diakonia mig nära. Jag brukar alltid själv
ge till Diakonia vid både högtidsdagar och begravningar. Det blir
så mycket blommor ändå.
Birgitta Strömgren, Storvreta
D I A KO N I A F I C K GÅVO R I SA M BA N D M E D B I RG I T TA S 60 - Å RS DAG
SOFIA SVENSSON,
I N SA M L I N G SA N S VA R I G
– Jag reagerar på den stora orättvisan som råder i världen, och
därför valde jag att önska mig födelsedagsgåvor som kan göra
nytta. Pengarna ville jag skulle gå till Diakonias arbete för kampen mot hiv i södra Afrika eller Världens Barn.
Tomas & Lisa Wahnström, Alingsås
D I A KO N I A F I C K GÅVO R I SA M BA N D M E D TO M A S O C H L I SA S
45 - Å RS DAGA R
HUR GÖR MAN?
pen finns också en text som berättar om motivet
och knyter an till Diakonias arbete. De nya mapparna innehåller även lite information om Diakonia
– något som är bra när personer som inte vet så
mycket om Diakonia får ett gåvobrev.
Tidigare var det under flera år konstnären
Gideon Erikssons omtyckta bilder som prydde
mapparna. De vackra bilderna har skänkt många
glädje under åren, men har nu alltså ersatts av
motiv som har en närmare anknytning till Diakonias arbete.
Under 2003 tog Diakonia emot över 3 500
gåvor till nästan 2 000 olika mottagare. Tillsammans innebär det mer än 1,1 miljoner kronor till
Diakonias arbete.
Mål 2003
Bertil Helmersson, Östhammar
En gåva från hjärtat
Delad glädje är dubbel glädje, heter det.
Med Diakonias gåvobrev kan du skicka
en hälsning som faktiskt leder till mångdubbel glädje – en gåva som väcker hopp
och bidrar till arbetet för en bättre värld.
INSAMLINGSBAROMETER
Enklast är att använda det inbetalningskort
som följer med Dela Med. Man kan också
maila på [email protected], ringa på
08-453 69 31, eller faxa på 08-453 69 29.
Det är viktigt att alltid uppge VEM
gåvan gäller och den ADRESS gåvobrevet
ska skickas till, ANLEDNING (minne, födelsedag etc), DATUM när gåvobrevet ska vara
framme, AVSÄNDARE (vem som ger gåvan)
och adressen som GIVAREN har. Om Diakonia får uppgifterna via mail, telefon eller
fax så skickas ett inbetalningskort automatiskt ut, där givaren själv fyller i belopp och
skickar tillbaka.
Som tack publicerar vi i varje nummer
av Dela Med namnen på dem som uppmärksammats med en gåva till Diakonia. Tidigare
har gåvolistan funnits i slutet av tidningen.
På försök trycker vi nu namnen på ett
separat blad. Det hoppas vi ska underlätta
för er som vill ta ur och spara på listan.
– Vi hade en gemensam 45-årsfest och skrev i inbjudan att vi önskade gåvor till Diakonia. Vi är med i Alingsås frikyrkoförsamling
och därför kändes det naturligt att välja Diakonia som mottagare. Vi uppfattar även att det uppskattades positivt av gästerna.
Sture Kullgren, Vällingby
D I A KO N I A F I C K GÅVO R I SA M BA N D M E D S T U R E S 75 - Å RS DAG
– När vi blir äldre har vi allt vi behöver. Samtidigt vill ju folk gärna
ge något. Därför skrev jag i inbjudan att man gärna fick ge en gåva
till t ex Diakonia. I grunden handlar det om förtroende för hur
pengarna används, och det har jag för Diakonia ända sen tiden
det hette ”Frikyrkan Hjälper”.
Charlotta & Jakob Eidenskog, Göteborg
D I A KO N I A F I C K GÅVO R I SA M BA N D M E D J A KO B & C H A R LOT TA S
B R Ö L LO P
– Eftersom vi inte vill ha några presenter sa vi till dem som ändå
ville ge något att de gärna fick ge till Diakonia istället. Att vi valde
Diakonia var för att Diakonia arbetar med hjälp till självhjälp och
gör det i samarbete med organisationer på plats i olika länder.
Pengarna kommer direkt in i rätta sammanhang.
Ett exempel på vad en önskan om en högtidsgåva kan ge:
Vid en av högtiderna ovan tog Diakonia emot 25 gåvor på sammanlagt 5 200 kronor. Sida lägger till fyra kronor för varje insamlad krona, vilket innebär att 26 000 kronor blev det faktiska
slutresultatet.
Dela med 23
24 Dela med