en tidning från diakonia • nummer 1-2004
Transcription
en tidning från diakonia • nummer 1-2004
Delamed en tidning från diakonia • nummer 1-2004 folkstyre INNEHÅLL Ledare..................................................................................2 Fotoreportage ......................................................3-5 Nyheter & Notiser ..........................................6-7 Motståndets ansikten ................................8-12 Gästkrönika ..................................................................13 Lula – de fattigas hopp ..........................14-16 Krönika ”Tror Jag” ..................................................17 Hoppet tänds i Guatemala..................18-21 Insamling ............................................................22-23 E F T E R T I O Å R KO M D E N V I T E P O L I S C H E F E N S O M M Ö R DA D E E LVA AV H E N N E S V Ä N N E R PÅ B E S Ö K I H Y D DA N . H A N F I C K – E N K R A M . " M A N M Å S T E KU N N A F Ö R L ÅTA " , S Ä G E R 60 - Å R I GA I DA H H A D E B E O C H H A LTA R T U N G T PÅ H Ö F T E N S O M E N KU L A S P L I T T R A D E . M A S SA K E R N I T RU S T F E E D S K E D D E F Ö R TO LV Å R S E DA N . I DAG BYG G S E T T N Y T T T RU S T F E E D AV E N AV D E M Ö R DA D E K V I N N O R N A S S Ö N E R I SA M A R B E T E M E D POLISCHEFEN SOM BEORDRADE SLAKTEN. ( SY DA F R I K A 20 0 0 ) L E N A H A N S S O N , R E DA K T Ö R Rösten från Paradiset Mary bor i Paradiset. Ja det heter så – det fattiga området i utkanten av Dominikanska republikens huvudstad Santo Domingo. Mary och hennes familj har rinnande vatten ett par gånger i veckan. Om det vill sig väl. Ibland dröjer det veckor innan det kluckar till i ledningarna och vattnet kommer. På nätterna sover familjen med husets enda kran öppen, för att höra om vattnet slås på. Då springer Mary ut och väcker grannarna. Det gäller att fylla alla kärl, för när ledningsvattnet är slut måste de köpa dyrt vatten från tankbilen. Men i de rika kvarteren, där makthavarna bor, har de alltid vatten i ledningarna. Ibland är Mary utan el i flera dagar. Det blir kolsvart. Maten i kylskåpet möglar. Fläkten stannar. Det blir varmt. Musiken tystnar. I de rika kvarteren varar strömavbrotten sällan mer än ett par timmar. Mary och hennes man jobbar hela dagarna men har ändå svårt att få ihop till barnens skoluniformer. De rika kör luftkonditionerade stadsjeepar. I stora delar av världen lever rika och fattiga helt olika liv. I stora delar av världen är det de rika som styr. De har ingen aning om hur de fattiga lever. Jag känner Mary ganska väl. Vi har träffats mycket under de senaste två åren, när jag bodde i Santo Domingo. Mötena med Mary gör mig alltid både glad och förbannad. Glad för att hon är en så rolig, varm och stark människa. Förbannad för att världen är så orättvis. Ingen har frågat Mary vad hon behöver. I bästa fall kommer någon röstfiskande politiker till området strax före valet. Han – för det är oftast en han – strör löften omkring sig, men när han väl kommer till makten händer ingenting. Mary lever i en demokrati. Hon går och röstar i varje val. Men var gång suckar hon lite ljudligare. Hälften av latinamerikanerna tror inte längre på demokratin. Nio av tio misstror de politiska partierna. Det visar opinionsinstitutet Latinobarometros mät- ning 2003. För att en demokrati ska fungera krävs att folk känner sig delaktiga och att fattiga människor inte diskrimineras. I Latinamerika ökade tillväxten under 90-talet. Men samtidigt bredde fattigdomen ut sig. Fördelningen av resurserna fungerar dåligt. I Brasilien går hälften av inkomsterna till den rikaste tiondelen av folket medan den fattigaste tiondelen får dela på mindre än en procent. Har du sett Guds stad – förra årets mest gripande film? Guds stad är en slumstad utanför Rio, präglad av fattigdom, våld och droger. Omvärlden visste inte mycket om verkligheten i Guds stad. Men det gjorde huvudpersonen Raketen, och genom sin kamera kunde han berätta om den. Men det krävs att någon ser bilderna. Och det krävs att någon lyssnar på den som vill berätta. Du har redan sett lille Bero på omslaget. Fotografen Robban Andersson träffade honom på en soptipp i El Salvador där han bodde med sin mormor i en pappkartong. Vem lyssnar på honom när han berättar om sitt liv på tippen? Vilka medel ska han ta till för att göra sig hörd? I det här numret av Dela Med har vi satt fokus på folkets kraft och förmåga att höja sin röst och tvinga makthavarna att lyssna. På sidorna här intill möter du några av de människor som Diakonia samarbetar med. Bilderna ingår i utställningen Människor som förändrar världen som visas på Etnografiska museet i Stockholm fram till den 25 april. Resten av tidningen handlar om Latinamerika – världens mest ojämlika kontinent. Läs om Bolivia där spänningen mellan rika och fattiga är enorm; om Brasilien efter ett år med Lula och läs om Guatemala där hoppet om en fredligare tillvaro har tänts. Demokrati betyder folkstyre. Att folket styr. Var och en av oss är bäst på att beskriva vår verklighet. Vi vet bäst vad vi behöver. Vi har alla rätt att påverka vår egen framtid. Och vi kräver att någon lyssnar till oss. Det gäller i Sverige och i världen. Det gäller i politiken och i biståndet. Människor som förändrar Engagemang smittar. Det har fotografen Robban Andersson lärt sig på sina resor runt om i världen. Han har träffat hundratals människor som samarbetar med Diakonia. Och han har låtit sig inspireras. Information och nyheter från Redaktör Lena Hansson • Ansvarig utgivare Bo Forsberg • Adress Starrbäcksgatan 11, 172 99 Sundbyberg Postgiro 90 33 04-4 (för gåvor) • 40 33 04-9 (för material) • Telefon 08-453 69 00 • Telefax 08-453 69 29 • E-post [email protected] • Hemsida www.diakonia.se F OTO : RO B BA N A N D E RS S O N Diakonia är en kristen biståndsorganisation som tillsammans med lokala partner arbetar för en varaktig förändring för de mest utsatta människorna i världen. B I L DT E X T E R : P E T T E R K A R L S S O N Tryck Sörmlands Grafiska, på miljövänligt papper • Form Paganini Ventil • Dela Med utkommer under 2004 med 4 nummer och distribueras till Diakonias understödjare • B I L D F Ö RS TA S I DA N : B E RO B O R PÅ E N S O P T I P P I E L SA LVA D O R . V E M LYS S N A R PÅ H O N O M ? F OTO : RO B BA N A N D E RS S O N . 2 Dela med Robban Andersson är till vardags fotograf på Expressen. Men han har ofta rest med Diakonia i världen. Nu har du chans att se hans bilder på Etnografiska museets utställning Människor som förändrar världen i Stockholm. – Det har varit otroligt spännande att få se Diakonias projekt och träffa alla dessa eldsjälar som gör ett enormt jobb i det tysta, säger Robban Andersson. – De projekt Diakonia har består av människor som har ett enormt engagemang. Om det sedan är ett fotbollsprojekt i Gothia Cup, där man från grunden försöker bygga demokrati och skapa respekt för mänskliga rättigheter, eller om det är en organisation som arbetar för ökad rättssäkerhet så handlar det alltid om människor som har en styrka och en vilja att förändra, säger han. Och Robban Andersson tycker att mötet med människorna har ändrat hans livssyn. – Man gnäller alldeles för mycket på små bagateller. När man ser människor som har det svårt, men som ändå är så starka, då får man ett annat perspektiv på sin egen tillvaro. Titta på Robbans bilder och låt dig smittas av engagemanget och styrkan hos alla dem som förändrar världen. Dela med 3 ▲ T I D E R N A Ä R M Ö R K A , M E N PÅ D E N S VA RT E M A N N E N FA L L E R E T T L J U S F R Å N H I M L E N . J OT H A M M YA K A Ä R B O N D E L E DA R E N VA RS M I L DA F J Ä R I L S F L A D D E R H A R O RSA K AT E N O R K A N S O M N U S V E P E R Ö V E R H E L A SY DA F R I K A . T I L L SA M M A N S M E D D E N V I TA FA R M A R E N J A N E T C H A N N I N G H A R H A N G E T T H U N D R ATA L S S VA RTA FA M I L J E R N Y J O R D , N Y T T L I V – O C H U N DV I K I T D E T B LO D BA D H E L A BY N F RU K TA D E . " SY DA F R I K A Ä R E T T L A N D F Ö R BÅ D E S VA RTA O C H V I TA . V I M Å S T E L E VA T I L L SA M M A N S . V I H A R I N G E T A N N AT VA L . " ( SY DA F R I K A 20 0 0 ) ▼ N Ä R KU N G E N AV S O P O R D O G , KO M 14 F RUA R T I L L B E G R AV N I N G E N . S O P T I P P E N U TA N F Ö R SA N SA LVA D O R Ä R E T T E G E T U N I V E R S U M , E N T R A S H A N K A R N A S N AT I O N . A L L A H A R S I N RO L L , S I T T S Ä T T AT T T J Ä N A N ÅG R A Ö R E N . M I T T I S M U T S O C H B I LV R A K F I N N S S KO LO R , R E S TAU R A N G E R O C H S M Å F Ö D G E N I E R S O M S T Ä N D I G T H I T TA R N YA M E TO D E R AT T Ö V E R L E VA . N Ä R L A S T B I L E N KO M M E R F R Å N S TA N M E D S L A K TAV FA L L K Ä N N S F Ö RV Ä N TA N I L U F T E N L I K A S TA R K S O M S TA N K E N F R Å N D E E V I GA E L DA R N A . 13 - Å R I GA A N TO N I O B E V Ä P N A R S I G M E D E N S TÅ L K RO K I E N A N Ä V E N , E N LO RT I G S C A R F RU N T A N S I K T E T O C H E T T PA R U T S L I T N A GY M N A S T I K S KO R M OT G L A S S K Ä RVO R O C H H U N DA R N A S B E T T. E L L E R S K A GA M A R N A H I N N A F Ö RS T D E N H Ä R GÅ N G E N ? ( E L SA LVA D O R 1999 ) ▲ PÅ M O RG O N E N FA R D E U N GA S VA RTA M Ä N N E N I N T I L L S TA N F Ö R AT T T I G GA J O B B PÅ TO RG E T. N I O AV T I O Å K E R H E M I G E N T I L L K Å K S TA D E N I O F Ö R R Ä T TAT Ä R E N D E . F Ö R SY D A F R I K A Ä R F O RT FA R A N D E E T T BA R N AV A PA RT H E I D . T I L L L I T E N Ä R B O RTA , L Ö N E K LY F TO R N A D E S T Ö RS TA I V Ä R L D E N E F T E R B R A S I L I E N . I G RY N I N G E N VA N D R A R K Å K S T Ä D E R N A S K V I N N O R F Ö R AT T PA S SA D E V I TA S BA R N , M E DA N D E R A S E G N A SA M L A S F Ö R AT T S N I F FA B E N S I N N E R E I GAT H Ö R N E T. M Ä N N E N B Ö R J A R D E N L Å N GA VA N D R I N G E N N E R M OT S TA N O C H E N N Y B E S V I K E L S E . M E N PÅ K V Ä L L E N KO M M E R D E N T I O N D E H E M , H A N S O M Ä N DÅ F I C K E T T J O B B , O C H D E L A R M E D S I G AV P E N GA R N A H A N T J Ä N AT. I M O RG O N K A N D E T J U VA R A O M BY T TA RO L L E R . ( SY DA F R I K A 20 0 0 ) ▲ F R I H E T E N S R Ö S T H A R M I N T G R Ö N A J O G G I N G BY XO R O C H G I L L A R AC E O F BA S E . 15 - Å R I GA I SA B E L GA M E Z J O B BA R PÅ WO RT 89 , 9 – E T T C E N T R A L A M E R I K A N S K T N I L E C I T Y M E D S VA J A N D E K A S S E T T D Ä C K O C H BA KG RU N D S L J U D E T F R Å N E N BYG GA R B E T S P L AT S T V Ä RS Ö V E R GATA N . I SA B E L Ö V E RGAV S AV S I N A F Ö R Ä L D R A R S O M BA R N , M E N VA R S TA R K N O G AT T S K A PA S I T T E G E T L I V. " M I N F Ö RS TA S Ä N D N I N G VA R F R Å N E N S K RU B B M E D J O R D G O LV. J AG D R Ö M M E R O M AT T B L I KO R R E S P O N D E N T. M E N F R A M F Ö R A L LT V I L L J AG S T U D E R A . U T B I L DA D E M Ä N N I S KO R Ä R I N T E L I K A L Ä T TA AT T L U R A . " ( E L SA LVA D O R 1999 ) N Y H E T E R & N OT I S E R N Y H E T E R & N OT I S E R Hård kritik mot fattigdomsstrategier Flera av Diakonias samarbetsorganisationer runt om i världen har deltagit i arbetet med att utforma nationella fattigdomsstrategier, så kallade PRS – Poverty Reduction Strategies – som syftar till att minska fattigdom och som också är ett villkor för att landet ska få skriva av skulder och få rätt till nya lån. Men strategierna fungerar dåligt. Det visar en rapport som Diakonia tagit fram tillsammans med Lutherhjälpen, Rädda Barnen och Nätverket Jubel. Rapporten, som sammanfattar flera samarbetsorganisationers erfarenheter från nio länder, riktar skarp kritik mot fattiga länders regeringar, men även mot IMF och Världsbanken. Enligt rapporten finns det stora brister i arbetet med att ta fram strategierna. Det saknas ofta strukturer och politisk vilja för att säkra det civila samhällets deltagande, vilket är en huvudkomponent i PRS. Ett annat problem är att politiken formulerad i de slutliga dokumenten, Poverty Reduction Strategy Papers – PRSP, ofta inte främjar fattigdomsbekämpning. Diakonias samarbetsorganisationer anser också att innehållet i strategier- Ny politik mot fattigdom PRS ska minska fattigdomen Fattigdomsbekämpning har på senare år blivit ett ledord för arbetet inom internationella institutioner. Efter omfattande kritik mot Världsbankens och IMFs strukturanpassningsprogram antog dessa institutioner 1999 ett nytt ramverk för fattigdomsbekämpning genom de så kallade Poverty Reduction Strategies, PRS. Enligt detta ramverk ska regeringar i fattiga länder utarbeta nationella fattigdomsstrategier som villkor för skuldavskrivningar och ny långivning från Världsbanken, Internationella Valutafonden och andra bilaterala långivare. En central komponent i PRS är ”nationellt ägarskap” vilket innebär att strategierna ska utarbetas genom ett brett deltagande från organisationer i det civila samhället. na är styrt av IMF och Världsbanken som kräver att fattiga länder ska genomföra makroekonomiska reformer, som privatiseringar och handelsliberaliseringar, utan att detta debatterats nationellt och trots att motståndet ofta är stort bland befolkningen. I rapporten ger också samarbetsorganisationerna konkreta rekommendationer på hur strategierna kan förbättras. Läs rapporten Reducing poverty or repeating mistakes? på engelska på Diakonias hemsida: www.diakonia.se ”Det här är inte vad Bolivia behöver” Tom Kruse, som arbetar för Diakonias partnerorganisation Cedla i Bolivia, har varit med om att ta fram rapporten Reducing poverty or repeating mistakes?. För några veckor sedan besökte han Sverige. Bolivia har under de senaste månaderna gått igenom en svår kris. Enligt Tom Kruse har fattigdomsstrategierna, PRS, inte hjälpt landet. Han ser PRS snarare som en del av problemet än en del av lösningen när det gäller att bekämpa fattigdomen. – PRS är ett krav från IMF och Världsbanken och har faktiskt väldigt lite med att göra vad Bolivia behöver, säger Tom Kruse. Han tycker att folket har för lite inflytande över fattigdomsstrategierna och uppmanar nationella och internationella makthavare att lyssna mer på bolivianerna själva. Tom Kruse vill kritisera PRS på ett konstruktivt sätt. Målet är ju att fattigdomen ska minska. – Men om man ska vara ärlig inser vi att PRS lider av TO M K RU S E problem som inte hanteras inom dess ramverk. Kanske måste PRS ersättas av något annat. Han ser allvarliga problem, både i processen med att ta fram dokumenten – där de folkliga organisationerna har för lite att säga till om, och i de färdiga strategierna, som inte leder till målet – att bekämpa fattigdomen. Han tycker att rapporten Reducing poverty or repeating mistakes? är oerhört viktig. – Ibland känner man sig så ensam när man jobbar med de här frågorna. Det är bra att se att det finns fler som arbetar som vi, säger Tom Kruse. Och vi ser att många andra har gjort samma erfarenheter som vi när det gäller PRS, på andra ställen i världen. Cedla är ett oberoende forskningsinstitut som bland annat jobbar med frågor som rör fattigdom, arbetsrätt, landsbygdsutveckling och handelsfrågor. Efter fyra års filande har riksdagen slutgiltigt klubbat inriktningen på Sveriges nya politik för utveckling och mot fattigdom. Beslutet som fattades i december är viktigt. Aldrig tidigare har riksdag och regering så tydligt sagt att all svensk politik ska stödja kampen mot fattigdom och främja de mänskliga rättigheterna. Beslutet innebär en rad konkreta åtaganden inom flera områden. Här är några: Vapenexporten: Just nu pågår en utredning om Sveriges framtida vapenexportpolitik. Och i den utredningen ska också granskas hur man ska göra för att Sveriges vapenexport inte ska försvåra fattigdomsbekämpning och främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati i de länder som köper våra vapen. Folkligt deltagande för utveckling: Politiken måste i högre grad ta hänsyn till de fattiga människornas egna röster och organisationer. Instrument för efterlevande: Varje år ska regeringen överlämna en skrivelse till riksdagen om hur arbetet fortskrider och i vilken grad målen inom varje politikområde uppfylls. Dessutom bör ett särskilt sekretariat upprättas inom regeringskansliet. Diakonia har följt arbetet med att utforma den nya politiken sedan den parlamentariska utredningen tillsattes 1999, då under namnet Globkom. Och Diakonia har deltagit i debatten genom artiklar, remisser och samtal med politiker. Trots att beslutet är ett stort kliv framåt ser Diakonia vissa svagheter i den nya politiken. – Till exempel blundar regeringen för motsättningarna mellan dagens handelsregler och de mänskliga rättigheterna t.ex. i form av patentregelverket TRIPS, som i praktiken hindrar människor från att få tag på mediciner, säger Diakonias Magnus Walan, som följt hela processen. Allvarligt är också att Sveriges nationella egenintresse faktiskt har förtur om regeln om restriktiv vapenpolitik krockar med behovet av att säkerställa svensk vapenproduktion. Det innebär att vi faktiskt kan exportera vapen trots att det hindrar fattigdomsbekämpning och arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati. Läs mer på www.diakonia.se Enprocentsmålet på tapeten Inför vårens budget kommer frågan om biståndets storlek att diskuteras. Regeringen, vänsterpartiet och miljöpartiet har lovat att biståndet ska återgå till en procent av bruttonationalinkomsten, BNI, senast 2006. – Det är världens fattiga som får lida av att det har skurits mer i biståndet än andra politikområden, säger Magnus Walan på Diakonia. För att de så kallade millenniemålen, som bland annat innebär att fattigdomen ska halveras till år 2015, ska uppfyllas krävs att de rika ländernas bistånd fördubblas. – Då håller det inte att Sverige faktiskt ger en mindre andel av BNI idag än för 15 år sedan, säger Magnus Walan och fortsätter: – Vi förutsätter att frågan om en procents bistånd ligger på bordet i budgetförhandlingarna. Det skulle vara ödesdigert om beslutet skjuts fram. Då minskar utrymmet för planering och kvaliteten i biståndet sätts på spel. 147 av världens länder, däribland Sverige har ställt sig bakom FN:s millenniemål. Läs mer på www.diakonia.se ULF FRÖDIN 6 Dela med Dela med 7 F O L K E T S R Ö S T H Ö RS S Ä L L A N I M E D I E R N A . M E N U N D E R P ROT E S T E R N A I N Ä R VAT T N E T P R I VAT I S E R A D E S C H O C K H Ö J D E S P R I S E R N A O C H F O L K E T G I C K C O C H A BA M BA F I C K Ä V E N VA N L I G T F O L K KO M M A T I L L TA L S . H Ä R I N T E RV J UA S U T PÅ GATA N I P ROT E S T. B I L D E N Ä R TAG E N I C E N T R A L A C O C H A BA M BA I E N I N D I A N K V I N N A AV E N LO K A L J O U R N A L I S T. F E B RUA R I 20 0 0 . ” Ä R D E T H Ä R D I A LO G ? ” LY D E R T E X T E N S O M D E N F J Ä R D E N OV E M B E R 20 0 0 S K R E V S PÅ E N V Ä G G I D E N B O L I V I A N S K A S TA D E N C O C H A BA M BA . Motståndets ansikten Många regeringar världen över drömmer om att tjäna pengar på att privatisera vattnet. Men för Bolivia blev privatiseringen en katastrof. Folket vägrade betala de dyra räkningarna och regeringen tvingades säga upp avtalet. Då svarade vattenföretaget med att stämma staten på 25 miljoner dollar. T E X T: FAT I M A G R Ö N B L A D B I L D : TO M K RU S E , FAT I M A G R Ö N B L A D De senaste femton åren har en ny transnationell marknad växt fram – handel med vatten. En tjugondel av dricksvattnet i världen sköts numera av privata företag. Regeringar och kommuner hoppas genom att överlåta vattnet till privata företag dra in kapital för att förbättra servicen och få ner priserna genom ökad konkurrens. Men för att privatisering av vatten ska lyckas krävs en stark, okorrumperad regering som kan ställa krav, en mångfald anbudsgivare och en demokratisk process som involverar befolkningen. I Cochabamba, Bolivia saknades allt detta. Resultatet blev en chockhöjning av priserna och vattenbolaget gavs rätten till de brunnar som invånarna själva borrat. Trots att Cochabamba med en halv miljon invånare är Bolivias tredje stad saknar nära hälften av invånarna anslutning till det kommunala vattennätet. Den södra, fattigare delen av staden har ännu inte kopplats in, så där har invånarna gått samman och byggt egna brunnar och ledningssystem. Det vattnet är visserligen av dålig kvalitet, men duger att tvätta och diska i. Dricksvattnet köper familjerna av ambulerande tankbilar. Gloria Fernandez Rioja och hennes familj saknar helt tillgång till ledningsvatten. De är helt beroende av tankbilarna. Och de säljer vattnet dyrt. – Vi gör allt vi kan för att spara, säger Gloria Fernandez Rioja. Jag brukar diska i två små baljor, I A P R I L 20 0 0 D E M O N S T R E R A D E 50 0 0 0 M Ä N N I S KO R M OT VAT T E N P R I VAT I S E R I N - R E G E R I N G E N K A L L A D E I N M I L I T Ä R M OT D E M O N S T R A N T E R N A . GA R N A O C H T I L L S L U T GAV P ROT E S T E R N A R E S U LTAT. KO N T R A K T E T M E D AG UA S DEL TUNARI HÄVDES. 8 Dela med Dela med 9 Bechtel, huvudägare i Aguas del Tunari, stämt den bolivianska staten på 25 miljoner dollar. Företaget är egentligen amerikanskt, men eftersom ett av dotterbolagen är registrerat i Holland kunde de hänvisa till ett bilateralt investeringsavtal som Holland och Bolivia tecknade i början av 90-talet. Enligt avtalet ska ett holländskt företag som investerar i Bolivia ersättas i händelse av ”expropriering av investering”, och det är detta Bechtel hävdar har hänt. Detta trots att Aguas del Tunari inte gjorde några materiella förändringar, utan bara satte nya chefer i ledningen för vattenverket. Som ersättning för de framtida vinster de skulle gjort om kontraktet inte brutits kräver Bechtel nu 25 miljoner dollar av Bolivia. Tom Kruse arbetar med utvecklingsfrågor på forskningscentret Cedla i La Paz, och har följt rättsfallet sedan det inleddes. Han har få förhoppningar om att Bolivia kommer klara sig undan. – Även om jag tycker att reglerna är perversa inom det internationella systemet som reglerar G LO R I A F E R N A N D E Z R I O J A VA R E N AV D E 50 0 0 0 S O M D E M O N S T R E R A D E M OT VAT T E N P R I VAT I S E R I N G E N I C O C H A BA M BA . H E N N E S FA M I L J Ä R H E LT B E RO E N D E AV VAT T E N F R Å N TA N K B I L A R . och jag vattnar alltid blommorna med smutsigt vatten. När vi tvättar oss använder vi en mugg för att hälla vatten över kroppen. När Gloria Fernandez Rioja för fyra år sedan fick höra om privatiseringen av vattenverket och de höjda priserna, blev hon ursinnig. Familjen demonstrerade flera dagar i sträck. – Nästan alla gick ut på gatorna. Allt var stängt och blockerat i staden, och matpriserna höjdes eftersom inga varor kom in. Det som Cochabambas invånare numera kallar ”vattenkriget” inleddes hösten 1999. Det var då regeringen tecknade kontraktet med Aguas del Tunari, som varit den enda anbudsgivaren i en bristfällig upphandling. Avtalet innehöll många fördelar för företaget: det skulle gälla i 40 år, tillät Aguas del Tunari att själva bestämma prisnivåer 10 Dela med och innehöll en garanti om en minimivinst på sexton procent årligen. Bara någon månad efter att Aguas del Tunari flyttat in på vattenverkets kontor började de nya räkningarna ramla ner i brevlådorna. Prishöjningarna låg på 30–400 procent, och skapade ett ramaskri bland befolkningen. Företaget motiverade höjningarna med att vattenverket hade stora skulder sedan tidigare och att det behövdes kapital till framtida förbättringar. Men för familjer som redan levde på marginalen blev höjningarna en dödsstöt. N Y VAT T E N L AG Situationen förvärrades ytterligare av den vattenlag som regeringen antagit några månader tidigare. Den innebar att Aguas del Tunari fick ensamrätt till allt vatten i Cochabambaområdet. Lagen var ett slag i ansiktet på alla dem som byggt upp egna vattenkooperativ. Deras vattensystem är välorganiserade, med personal som sköter såväl teknisk service som fakturering. Nu riskerade de att förlora rätten till vattnet i sina brunnar. Protesterna lät inte vänta på sig. Fabriksarbetare, bönder och studenter slöt sig samman. De tryckte informationsblad, organiserade möten och blockerade vägar. Fackförbunden utlyste strejker och till slut var hela Cochabamba lamslaget. I april fylldes gatorna av 50 000 demonstranter. Regeringen kallade in militär, med hundra skadade och en dödad som följd. Men till slut gav protesterna resultat. Kontraktet med Aguas del Tunari hävdes, och vattenavgifterna återställdes. Detta innebar dock inte att vattenkonflikten var över. I början av 2002 kom beskedet att investeringar, så tror jag att Bechtel har en ganska god chans att vinna. De kan bara argumentera att regeringen har agerat kontraktsvidrigt, genom att ändra förutsättningarna på halva vägen. Rättegången mellan Bechtel och Bolivia äger rum i domstolen ICSID i Washington, i Världsbankens regi. Det är en av flera internationella domstolar som tar upp investeringstvister. Liksom de övriga arbetar den under sekretess, bortom allmänhetens insyn. F L E R F Ö R E TAG S TÄ M M E R S TAT E N – De senaste fem-tio åren har antalet fall där företag stämmer stater ökat dramatiskt, säger Tom Kruse. Han ser flera förklaringar. Investeringarna över nationsgränserna har ökat, och så även antalet bilaterala investeringsavtal. Från cirka 400 för tio år sedan är avtalen nu över 2000. Men framförallt ser Tom Kruse en trend där företagen utnyttjar avtalen mer aggressivt. – Från början fungerade de bilaterala investeringsavtalen som skyddande sköldar. Men på senare år har företagen allt mer börjat använda dem som offensiva verktyg, för att få ut det de vill av de stater de investerar i. Många av de bilaterala investeringsavtalen har sin bakgrund i 60-70-talet, då många länder i syd avkolonialiserades. De kom till för att skydda utländska investeringar från att exproprieras av nya och i vissa fall radikala regeringar. Men på senare år har de transnationella företagen blivit allt mer beräknande, menar Tom Kruse, då de med hjälp av sina juriststaber letar efter minsta paragraf som kan vara till deras fördel. Och om Bechtel vinner rättegången mot Bolivia kommer den trenden att förstärkas ytterligare. – Om Bechtel vinner blir Bolivia fattigare och de transnationella företagen mäktigare, säger Tom Kruse. Så enkelt är det. Folket fällde regeringen Desperation och brist på politiska kanaler fick i höstas det bolivianska folket att resa sig mot regeringen. Efter en månad av strejker, vägblockader och demonstrationståg lyckades de till sist med sitt mål. Men förändringarna är bara i sin linda. Nye presidenten Carlos Mesa möter mängder av utmaningar och uppdämda behov. T E X T: FAT I M A G R Ö N B L A D Konflikten i Bolivia som lämnade 76 döda och flera hundra skadade inleddes i mitten av september. Den tändande gnistan var regeringens beslut att exportera gasen från den senaste fyndigheten. Och det via den gamla fienden Chile, som berövade Bolivia dess kontakt med havet i slutet på 1800talet. Fackföreningar, bondeorganisationer, grannskapsföreningar och indianrörelser anslöt sig en efter en till protesterna, och strejker och vägblockader bredde ut sig över landet. När armén i början av oktober började skjuta skarpt mot demonstranter försvann allt förtroende för regeringen, och kravet blev presidentens avgång. Även medelklassen, kyrkan och de intellektuella sällade sig till protesterna, och när president de Lozadas kolleger i koalitionsregeringen började lämna honom fanns ingen annan utväg än att avgå. Sent på kvällen den 17 oktober lyfte Gonzalo Sánches de Lozadas plan mot Miami, USA. Vad var det då som gjorde att denna fråga kunde samla så många människor, och få dem att fortsätta protestera trots sinande livsmedel och uteblivna löner? Jorge Ortiz på Nationella församlingen för mänskliga rättigheter tror att det ytterst har att göra med bristen på politiska kanaler. – Det har inte funnits någon fungerande kommunikation mellan folket och den politiska makten i Bolivia. De ledande politikerna har bara representerat den priviligerade klassen. De flesta politiker är företagare, och många har intressen i landets ledande företag. I valet 2002 väcktes hopp om förändring. Då lyckades partiet MAS, som samlar representanter Dela med 11 KRÖNIKA Carin Jämtin, biståndsminister från urbefolkningsorganisationer, kokaodlare, fackföreningar och bönder för första gången ta sig in i parlamentet med drygt tjugo procent av rösterna – och det under ledning av Evo Morales, som även är kokaodlarnas ledare. Men trots att MAS resultat bara var en knapp procentenhet mindre än MNR:s, blev MAS helt utan representation i regeringen. Och eftersom parlamentet i Bolivia är så svagt har MAS haft minimala möjligheter att föra fram sina krav. Roberto Chavez Siles är ledare för gruvarbetarfacket i Huanuni i sydvästra Bolivia. Han och hans 700 kolleger var några av alla dem som tog sig till huvudstaden för att protestera. De första femton milen gick de till fots, berättar Roberto, resten fick de skjuts av lastbilar. – Visserligen har den här strejken inneburit att vi måste ransonera maten till våra barn därhemma. Men det är bara genom den här kampen som de kan få en bättre framtid. Roberto Chavez Siles arbetar själv nere i gruvorna sedan tjugo år. 240 meter ner i marken, i 40 graders värme och luft full av stendamm. Få gruvarbetare blir äldre än 40 år, berättar Roberto. – På den tiden när priset på tenn var bra drog gruvorna in massor med pengar till staten. Men vad stannade hos oss i Huanuni? Ingenting. I mitten av åttiotalet öppnade Bolivia för nyliberal politik och med växande missnöje har gruvarbetarna sedan början av nittiotalet sett hur gruvorna privatiserats, med massuppsägningar som följd. Naturtillgångar fortsätter flöda ut ur landet som obearbetade råvaror, medan situationen för dem själva knappats förbättrats: utbildningen är dålig och lönen på 450 kronor i månaden räcker knappt till det mest nödvändiga. När det kom fram att regeringen beslutat sälja även den senaste gasfyndigheten var det droppen. – Vi tycker att gasen borde användas till att industrialisera Bolivia istället för att säljas. Det skulle skapa jobb, säger Roberto Chavez Siles. Vid sidan av arbetare, kokaodlare och bönder var grannskapsföreningarna i El Alto bland de mest besluten, särskilt när det gäller naturresurserna. Den nye presidenten Carlos Mesa tillträder i allt annat än ett drömläge. Förtroendet för politiker är i botten och korruptionen omfattande. Efter flera års styre av politiker som hellre lyssnat till ledande företagare och USA än till folket har kravlistan blivit lång: jordfördelningsreform, stopp för privatisering av statliga företag, bättre tillvaratagande av naturresurser, fler arbetstillfällen, förbättring av undervisnings- och hälsosystem, stopp för utraderingen av kokaodlingar… Med en ekonomi som är bland de sämsta i Latinamerika är möjligheterna att möta alla krav små. Carlos Mesa, före detta journalist och historiker, har betonat sitt mål att skapa en regering som kommunicerar med folket. För att försöka återskapa förtroendet är den nya regeringen strikt exekutiv och helt utan partipolitiker. De nyutnämda ministrarna är experter inom sina respektive områden, och tillhör nästan uteslutande den intellektuella klassen. Två av sexton är indianer och en kvinna, trots löften om en mera jämlik representation. De första frågorna som Carlos Mesa lovat att ta itu med är en folkomröstning om försäljningen av gas och en översyn av lagen som reglerar handeln med gas och olja. Det ska också tillsättas en grundlagsstiftande folkförsamling, där representanter från folkliga organisationer ska ingå. Parallellt med parlamentet ska folkförsamlingen arbeta med att ta fram en ny grundlag. Under de närmaste månaderna kommer det visa sig om den nya regeringen utgör ett nytt kapitel i Bolivias historia, eller om det bolivianska folket än en gång kommer se sina förhoppningar grusas. ”Det gäller att den nya regeringen arbetar transparent. Och så måste de ta med sig folket i besluten, särskilt när det gäller naturresurserna.” drivande i protesterna. Förklaringen ligger i förortens historia. I takt med att försörjningsmöjligheterna på landsbygden och i gruvorna har minskat har bolivianerna strömmat in till städerna. Eftersom dalgången som utgör La Paz redan är fullbebyggd har nykomlingarna slagit sig ner på högplatån intill. Från en befolkning på 90 000 invånare i mitten av 80-talet har El Alto numera nästan lika många invånare som huvudstaden själv, över en halv miljon. Men standarden är avsevärt sämre, vilket har skapat en grogrund för missnöje. Emilse Escobar har bott i El Alto sedan 80talet och hon är aktiv i grannskapsföreningen som försöker få kommunen att förbättra servicen till invånarna. Under konfliktveckorna var mötena fler än vanligt, då medlemmarna planerade demonstrationer, skrev upprop och diskuterade hur de skulle skydda sig från militären. Emilse Escobar är lättad över att Gonzales Sanchez de Lozada till slut avgick. Samtidigt vågar hon inte hoppas för mycket. Hon har alltför många gånger sett regeringar bryta sina löften. – Det gäller att den nya regeringen arbetar transparent. Och så måste de ta med sig folket i Diakonia i Bolivia I Bolivia arbetar Diakonia med att stärka basorganisationer och deras inflytande på lokal nivå. Bland annat handlar det om utbildning i ledarskap och hur man förhandlar med myndigheter. Stora grupper, framförallt kvinnor och indianer, deltar inte i de politiska besluten. Diakonia arbetar för att de ska få mer att säga till om. Våra samarbetsorganisationer CEDETI, Gregoria Apaza, Colectivo Rebeldía och Coordinadora de la Mujer arbetar för jäm- 12 Dela med ställdhet i basorganisationer, bland lokala beslutsfattare, politiker och tjänstemän. CDC arbetar med alternativa konfliktlösningsmetoder och utbildar kommunala tjänstemän i hur man kan få med det civila samhället i den kommunala planeringen. CPESC och OICH arbetar för att öka ursprungsbefolkningens möjligheter att ta aktiv del i samhället. Att arbeta med utvecklingssamarbete är ett fantastiskt privilegium. Visst, det kan ofta vara frustrerande när utvecklingen går för långsamt eller – i värsta fall – åt fel håll. Ibland blir jag riktigt arg på politiska ledare som inte tar sitt ansvar och när den rika världen sätter käppar i hjulen för utvecklingen istället för att stödja den. Men mycket oftare fylls jag av respekt och glädje över den styrka vi människor har inom oss. Mot alla odds arbetar vi, i olika miljöer och med olika förutsättningar, för att skapa en bättre verklighet för oss själva och våra barn. viktig nyckel till utveckling ur fattigdom. I många utvecklingsländer har kvinnorna försörjningsansvaret, kvinnorna ansvarar för det småskaliga jordbruket, för matproduktionen och handeln. Tyvärr går inte rättigheter och ansvar hand i hand. Kvinnor saknar ofta juridiska rättigheter och politiskt inflytande; de accepteras inte i beslutande församlingar och har litet inflytande över hur gemensamma resurser ska fördelas. Och det är inte ovanligt att man hävdar att de kulturella, ofta könsdiskriminerande, traditionerna ska gå före kvinnors mänskliga rättigheter. Nyckeln till utveckling Jag träffade en kvinnoförening i Guatemala för några år sedan. De arbetade med att hjälpa indiankvinnor att folkbokföra sig. Utan pengar och barnpassning, och med en hel dags resa till närmaste stad, var det omöjligt för indiankvinnorna att folkbokföra sig. Så föreningen ordnade barnpassning och bussbiljetter. De gjorde en avgörande skillnad för kvinnornas och deras familjers framtid. För är man inte folkbokförd får barnen inte gå i skolan och man har inte rätt att förvärva mark. Kvinnoföreningens styrka och vilja gjorde mig oerhört glad och inspirerad. Men mötet gjorde mig också arg över kvinnors situation i världen. Varför var det just kvinnorna som var så begränsade i Guatemala? Varför skulle de stå för hela försörjningen och barnpassningen? De patriarkala krafterna är så oerhört starka. Överallt. Och könsdiskriminering av kvinnor är en av de grundläggande orsakerna till fattigdom. Arbetet för kvinnors rättigheter handlar om rättvisa; men kvinnors rättigheter är också en Inom ett område blir följderna av kvinnors underordning skrämmande tydligt. Det gäller kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa. I den fattiga delen av världen, precis som i den rika, satsar regeringar mindre på kvinnors hälsa. Men konsekvenserna blir värre i de fattiga länderna: Varje minut dör en kvinna i sviterna av en graviditet eller en förlossning, eller av en osäker abort. Efter aids är graviditet den vanligaste orsaken till att kvinnor i fertil ålder avlider. Kvinnor äger inte rätten till sin egen kropp. Det är en ohållbar orättvisa. För de enskilda kvinnorna, men även för hela samhällen och länder. Jag är övertygad om att ett av Sveriges viktigaste bidrag till utveckling i världen är att dryfta, tjata, envisas och gräla om kvinnors situation. Ansvaret har alla vi som samarbetar med utvecklingsländerna. Den socialdemokratiska regeringen likväl som Diakonia och andra enskilda organisationer. Dela med 13 Lula – de fattigas hopp I Brasilien saknar över 40 miljoner människor mat för dagen. Presidenten Luiz Inácio Lula da Silva har lovat att ta ställning för de fattiga. Nu har han suttit vid makten i ett år. Och stödet för honom är fortfarande stort, även om inte alla är nöjda. T E X T: DAV I D I SA K S S O N F OTO : DAV I D I SA K S S O N , AG N A L D O S . M AC I E L 14 Dela med – Jag kommer aldrig någonsin mer att rösta på Lula! Han har helt förbrukat mitt förtroende! Nej, aldrig någonsin att jag stödjer honom igen! Celi Zülke Taffarel närmast spottar fram orden där hon står med sin banderoll. Vi befinner oss utanför kongressen i Brasiliens huvudstad och här pågår en stor demonstration mot Luiz Inácio Lula da Silva, metallarbetaren som för ett drygt år sedan blev Brasiliens president. Man skulle kunna tro att det var arga företagare och missnöjda jordägare som demonstrerade. Men så är det inte. De som protesterar mot Lula befinner sig så gott som samtliga till vänster om presidenten och hans regering. Celi Zülke Taffarel är själv generalsekreterare i universitetslärarnas fackliga organisation. Hennes, och de andras, ilska gäller de reformer av de offentliganställdas pensionsförmåner som Lula drivit igenom med stöd från partier till höger om hans eget. Bland annat kommer pensionsåldern att höjas och förmånliga villkor avskaffas. Reformen är en parallell till vad som skett i Sverige eller Tyskland, men Celi Zülke Taffarel låter sig inte nöjas med detta: – Bara för att andra länder försämrar villkoren behöver det inte hända hos oss. Men Lula har blivit en annan, nu lyssnar han bara på valutafonden IMF! säger hon. De flesta i Brasilien är dock överens om att reformerna är nödvändiga. De har svårt att förstå hur facket och en del folkliga organisationer kan försvara en liten grupps privilegier när upp mot 45 miljoner människor inte har mat för dagen. För en utomstående är svårt att förstå vilken enorm betydelse det har för vanliga människor i Brasilien att Lula blev president. Till skillnad från i många andra latinamerikanska länder finns få yttre tecken till rasism i Brasilien. Karnevalen, musiken och mycket av kulturlivet är en hyllning till den afrobrasilianska identiteten. Men i det politiska och ekonomiska livet är den fattiga delen av befolkningen – inte minst de svarta – i praktiken utestängd. Klyftan mellan rika och fattiga är förskräckande stor. Längst ned står svarta kvinnor, högst upp vita män. Lula rivstartade efter valsegern 2002 med kampanjen Fome Zero – noll svält. De många svältande skulle ha rätt till tre mål mat om dagen, förklarade presidenten och kampanjen fick ett starkt gensvar, inte bara från kyrkor och folkliga organisationer utan också från näringslivet. Men det har inte varit lätt. Hittills har arbetslösheten ökat, trots Lulas löften om att skapa 10 miljoner nya jobb. – 53 procent av befolkningen i Brasilien står utanför den traditionella arbetsmarknaden. Den största utmaningen för oss är att få in – och med alla dessa människor, konstaterar Tarso Genro, regeringens specielle sekreterare för ekonomisk och social utveckling. M A F F I A N S M A K T S K A B RY TA S Fome Zero handlar därför inte bara om att minska fattigdomen. Minst lika viktigt är att bryta lokala maffiabossars och politiska hövdingars makt. Brasilien är ett federalt land och centralmaktens inflytande är mycket litet på lokal nivå där lokala politiker och jordägare ofta kontrollerar polis, rättsväsende och styr över människors liv. När de fattiga får mat hotas maktstrukturerna, när de fattigas områden får vattenledningar innebär det att borgmästarens bror – som tjänar stora pengar på sina tankbilar för vatten – går miste om förtjänsten. En av Lulas första åtgärder var att tillsätta ett särskilt kvinno- och jämställdhetssekretariat i regeringen med status som ministerium. – Våldet mot kvinnor är en av de viktigaste frågorna och där har vi ett starkt stöd från Lula, säger Emilia Fernandes, minister för kvinnofrågor. Samtidigt konstaterar hon att det kommer att dröja länge innan jämställdhetstänkande ingår som en naturlig del i alla ministeriers och myndigheters arbete. – Det tar tid att skapa en ny medvetenhet, men om vi kan få fram fler kvinnliga förebilder så betyder det mycket, fortsätter hon. Lulas parti PT har ingen egen majoritet i kongressen utan måste förlita sig på stöd från andra partier för att få igenom sin politik. Det krävs tålamod och kompromissande. PÅ S K Y LT E N S O M SAT T S U P P PÅ E N GATA I C U R I T I BA S TÅ R D E T: " L U L A , V I S O M E N P O J K E I C E A R A I N O R DV Ä S T R A B R A S I L I E N H A R GÅT T F Ö R AT T H Ä M TA VAT T E N L E V E R PÅ GATA N S T Ö D J E R D I G I D I N K A M P F Ö R AT T R E F O R M E R A P E N S I O N S - F R Å N E N TA N K B I L S O M M I L I T Ä R E N K Ö RT D I T. SYS T E M E T. D E T Ä R P RO F I T Ö R E R N A ( O R DAG R A N T Ö V E RSAT T M A H A R A D J O R N A ) S O M Ä R D I N A M OT S TÅ N DA R E " . Men alla vill inte vänta. Under Lulas första tid vid makten ökade antalet ockupationer av jordegendomar. Under 2003 har också flera ledare inom de jordlösas organisation MST fängslats och dömts till olika fängelsestraff av lokala domare. I flera fall har dessa domar dock upphävts av högre instanser. – Med president Lulas valseger förlorade storgodsägarna stödet från centralt håll och de får nu förlita sig på delstaternas politiker och domare och på medierna, som nästan alltid står på deras sida, säger Elmano de Freitas från MSTs nationella sektor för mänskliga rättigheter i en intervju. Bland de jordlösa finns också en frustration och ilska över att så lite händer. PT har gått för långt till höger menar många och ett sätt att sätta press på regeringen är det ökade antalet ockupationer. José Rainha tillhör MST mest kontroversiella ledare. Officiellt vill han dock inte kritisera Lula. K A M P E N G Å R V I DA R E – Det är så många som har åsikter om allt han gör, jag är inte intresserad av att kritisera honom. Vi kan inte begära av honom att ordna allt, han är bara ensam där uppe. Det är vi här nere i basen som måste föra kampen vidare, säger han i en intervju med den svenske journalisten Lennart Kjörling. När Brasilien nu går in i 2004 är det ändå med ett förbättrat utgångsläge. Jämfört med när Lula valdes. Inflationen är under kontroll och valutan stabil. Det ålderdomliga skattesystemet är på väg att reformeras och internationella valutafonden är så nöjd att Brasilien nu får mer pengar. – En jordreform är det viktigaste Lulas regering kan åstadkomma nu, en jordreform skulle gå till botten med de sociala orättvisorna i landet, säger Gerlado Majella Agnelo ordförande för den brasilianska biskopskonferensen. Brasilien är utan tvekan det land i Latinamerika som väger tyngst, både ekonomiskt och politiskt. Sedan Lula valdes har Brasilien också börjat spela en mer aktiv roll på den globala arenan. När Brasilien, som svar på USAs hårda immigrationsregler (bland annat att fingeravtryck tas Dela med 15 TROR JAG Elisabeth Hjort, skribent och teologistuderande Världen krymper, hör man ibland. Det talas om den ”globala byn” och om hur människor rör sig fysiskt, virtuellt och idémässigt över olika platser i högre grad än någonsin förut. En bekräftelse på hur sanna sådana påståenden kan vara fick jag i en taxibil i Marrakech i somras. Det visade sig nämligen att den marockanske chaufförens syster bodde granne med min syster i Haninge i Stockholm! Avstånden minskar på olika sätt, vi vet mycket om varandras kulturer och livsvillkor. Amerikanska doku- ord fånga in vad som händer i ett sådant möte är dömt att misslyckas. Varje ”heltäckande” beskrivning blir en reducering, en förminskning av händelsen och de personer som var med om den. Enligt Lévinas finns det en gudomlig dimension som öppnar sig i mötet med det mänskliga ansiktet. Det är i mötet, utan reduceringar, som mänsklig samexistens blir möjlig. Bara så kan människor leva tillsammans utan att bruka våld. Och bara så finns möjligheten att möta Gud. Gemenskapens frihet såpor kan ses i jordens alla hörn, för det finns parabolantenner överallt. På restauranger i Sverige har vattenpipa blivit en schysst avslutning på middagen, gärna till ljudet av orientalisk musik. På många sätt minskar de förr så stora avstånden. D E M O N S T R AT I O N M OT L U L A I H U V U D S TA D E N B R A S I L I A . på alla besökare med undantag för dem från ett litet antal västländer) beslutade att ta fingeravtryck på alla besökare från USA var det många i Brasilien – och världen – som jublade. Tillsammans med bland annat Sydafrika bildade Brasilien den så kallade G-20 gruppen som satte hårt mot hårt mot EU och USA under WTO:s möte i Cancun i höstas. G-20 krävde ett slut på de omfattande jordbrukssubventionerna i väst och WTO-mötet bröt samman. Det är nu osäkert vad som kommer att hända med frihandelsavtalet, men utan tvekan har utvecklingsländernas ställning stärkts på den internationella arenan tack vare Brasiliens agerande. – Redan innan en ny omgång av förhandlingar börjar har G-20 länderna anledning att göra upp räkningen med de rika länderna som varje år ger 300 miljarder dollar i subventioner till sitt jordbruk, sa Lula nyligen. Alltjämt lyser Brasiliens stjärna starkt. LÄS MER OM BRASILIEN. I VÅ R KO M M E R L E N N A RT K J Ö R L I N G S B O K " S Å L Ä N G E D E T F I N N S Diakonia och folkliga organisationer Diakonia tror att varje människa känner sin egen verklighet bäst. Runt om i världen finns miljoner starka människor som på olika sätt arbetar för att förbättra sin och sina medmänniskors vardag. Det är dem Diakonia samarbetar med. Diakonia driver alltså inga egna projekt utan samarbetar med hundratals folkliga organisationer i över 30 länder. Arbetet handlar bland annat om utbildning, att stärka de mänskliga rättigheterna, fördjupa demokratin, och på andra sätt hjälpa utsatta människor till ett bättre liv. Under många år hade Diakonia verksamhet i Brasilien, men för tillfället finns inget ekonomiskt samarbete med organisationer i landet. Ändå finns det avstånd som växer. Både i Sverige och i andra länder öppnar sig stora gap mellan dem som ekonomiskt och socialt klarar sig mer än väl och dem som är marginaliserade och har få möjligheter att påverka sin livssituation. De resurser som finns förbrukas av en liten men glupsk del av mänskligheten. Hur kommer det sig att vi som har så mycket gemensamt, alla vi dödliga varelser med kroppsliga och själsliga behov, ändå lyckas ta avstånd från varandra på ett så genomgripande sätt? Borde det inte vara omöjligt egentligen? ”Du är det finaste jag vet” sjöng Björn Afzelius i sin sång till Friheten, och fångade en stark längtanskänsla hos många av oss. Drömmen om friheten kan hålla människor vid liv och mod under de svåraste förhållanden. Kanske är det också därför den är så lättexploaterad, det mesta från tamponger till terroristbekämpning kan marknadsföras med hjälp av ordet frihet. Men vad är det för sorts frihet som drömmen egentligen handlar om? Jürgen Moltmann, den tyske befrielseteologen, ifrågasätter den västerländska individualiserade friheten. Alla vill ha sin egen frihet och ”förverkliga sig själv”, skriver han, men vem vill realisera gemenskapens frihet? Vem vill stå upp för en frihet som inte sker på någon annans bekostnad, utan som befriar den andre i lika hög grad som mig själv? En frihet som innebär möten på lika villkor, utan att någon förminskas? Filosofen Emmanuel Lévinas var en av dem som arbetade för att minska avståndet människor emellan, samtidigt som han värnade om de oändliga djup som finns inom varje människa. Det är omöjligt att helt täcka in en människa, hävdade Lévinas. Det finns alltid en dimension som undandrar sig beskrivning. På detta sätt påminner mötet människor emellan om mötet mellan människa och Gud. Försöken att med Björn Afzelius gjorde faktiskt en kvalitetssäkring av ordet frihet i sin sång. Han beskrev gemenskapens frihet genom att sätta den i sitt sammanhang. Han presenterade hela familjen, alla de där orden som oundvikligen hör ihop: Friheten är ditt vackra namn. Vänskapen är din stolta moder. Rättvisan är din broder. Freden är din syster. Kampen är din fader. Framtiden ditt ansvar. H U N G E R – D E J O R D L Ö S AS R Ö R E L S E I B R AS I L I E N " . O R D F RO N T F Ö R L AG . 16 Dela med Dela med 17 Hoppet tänds i Guatemala Guatemala har fått en ny president. Den 28 december valdes företagsledaren Oscar Berger att leda landet. Nu väcks hopp om att hoten och attackerna mot människorättsaktivister, journalister och politiker ska avta. T E X T: E R I K H A L K J A E R F OTO : M AG N U S RO S S H AG E N Guatemala har de senaste åren präglats av ett allt tuffare politiskt klimat där inte bara partipolitiska aktivister, utan även journalister och företrädare för människorättsorganisationer har utsatts för dödshot. Några har till och med mördats, men framför allt har det rört sig om misshandel, överfall, rån och hot. Även Diakonias samarbetsorganisationer har drabbats – bland dem människorättsorganisationen Fundación Myrna Mack, kvinnorättsorganisationen Moloj och nyhetsbyrån Cerigua. De senaste fyra åren har partiet FRG suttit i regeringsställning. FRG leds av exdiktatorn Efraín Ríos Montt. När partiet nu försvinner från makten växer hoppet om en lugnare tillvaro i landet. Även om många problem kvarstår. M Y R N A M AC K S P R I D E R KU N S K A P För ett par år sedan gick botten ur kaffemarknaden och priserna rasade. Det har lett till katastrof för de hundratusentals människor i Centralamerika som arbetar på kaffeplantagerna. Flera plantager har övergivits och står tomma. Där arbetet fortsätter har lönerna sänkts och arbetsförhållandena försämrats. På plantagen Nueva Florencia utanför staden Colomba i nordvästra Guatemala har arbetet fortsatt. Men i arbetarbarackerna strax intill plantageägarens storslagna gård lever elva familjer som inte längre jobbar på kaffefälten. – För sju år sedan var vi 39 arbetare som bildade en fackförening, berättar Orlando Ovido Lopez Fuentes, före detta anställd på plantagen. Vi fick sparken allihop. Idag är vi bara elva kvar i fackföreningen. För två-tre år sedan skrev de andra på ett 18 Dela med papper där de lovade att inte vittna mot plantageägaren mot att var och en fick 10 000 kronor. Tanken med fackföreningen var att skapa bättre arbetsförhållanden, stabilare löner, social säkerhet och få rätt till semester. Istället blev medlemmarna av med jobbet, trots att rätten att organisera sig fackligt är grundlagsstadgad. Dessutom ströps deras tillgång till vatten, el och ved. Deras barn stängdes även ute från plantagens skola, ägd av plantageägaren. Med hjälp av en lokal katolsk organisation drog de fallet inför domstol. Nueva Florencias ägare heter Katya Berger. Hon tillhör en av landets mest förmögna familjer och är släkt med presidenten Oscar Berger. – De har hur stora resurser som helst medan vi knappt har några, säger Orlando. Nueva Florencias sparkade arbetare har ändå lyckats ta fallet hela vägen till författningsdomstolen – landets högsta rättsliga instans. De har fått rätt i alla instanser, men ägarna vägrar betala de uteblivna lönerna och myndigheterna har inte gjort något för att tvinga ägarna att följa domarna. – I början var det tufft. Vi hade inga jobb och blev svartlistade på alla plantager i hela området. Nu har vi lyckats skaffa andra sysselsättningar. Jag säljer kött och min fru har en liten butik här i huset. På grund av händelserna i Nueva Florencia har plantageägarna kring Colomba stoppat alla former av arbetarorganisering på sina plantager. Arbetsförhållandena är sämre än på flera år och idag ligger lönerna på ungefär hälften av den lagstadgade minimilönen. Fackföreningens ordförande Eswin Ranferi Lopez deltar regelbundet i organisationen Fundación Myrna Macks kurser för att öka ursprungsbefolk- K V I N N O R N A PÅ M O LO J H A R FÅT T U T S TÅ M YC K E T F Ö R S I N K A M P F Ö R S I N A R Ä T T I G H E T E R . H Ä R SY N S M I R I A M RO J A S I F Ö RG RU N D E N , M E N BA KO M D E M A L L A F I N N S N O B E L P R I S TAGA R E R N R I G O B E RTA M E N C H U ( E J M E D PÅ B I L D E N ) . ningens kunskap om sina rättigheter och ge dem verktyg att delta i de politiska beslut som rör dem. – Genom Fundación Myrna Mack har inte bara jag utan många andra ledare i området fått ny kunskap om våra rättigheter, säger han. Eftersom vi befinner oss mitt i en rättsprocess har vi också fått stort stöd av utbildarna här. De som deltar i utbildnigen är medlemmar i starka organisationer. Det är tanken. På så vis kan deltagarna föra vidare sin kunskap till medlemmarna i sin organisation. Annars är risken stor att kunskapen stannar hos bara en person. Fundación Myrna Mack bildades 1994 till minne av antropologen Myrna Mack som 1990 mördades av medlemmar ur den guatemalanska presidentens fruktade livvaktsstyrka. Organisationen arbetar nu med ursprungsbefolkningen i områdena kring Cobán, Quetzaltenango, Quiche och Nebaj. Idén är att utbilda människor i sina rättig- heter och skapa underlag för befolkningens rätt att delta i det guatemalanska samhället. M O LO J S TÖ D E R K V I N N O R Hälften av Guatemalas befolkning är indianer, men mindre än en tiondel av parlamentsledamöterna kommer från ursprungsbefolkningen och trots att hälften av befolkningen är kvinnor var inte en enda av presidentkandidaterna i valet kvinna. – Valrörelsen har varit en besvikelse, säger Miriam Rojas, ansvarig för kvinnoorganisationen Molojs politiska utbildning. Oscar Berger har sagt att vi indiankvinnor passar bäst till att ta emot internationella diplomater. Moloj bildades 1999 av bland andra nobelpristagaren Rigoberta Menchú. Genom ett nationellt nätverk och formella utbildningar i politisk påverkan vill de öka indiankvinnornas deltagande i landets politiska processer. – Flera av kvinnorna i vårt nätverk har ställt upp både i borgmästarval och parlamentsval. Vi har idag fler kvinnliga borgmästare och politiska rådgivare med ursprungsbakgrund än tidigare, men de är fortfarande alldeles för få. Inför det senaste valet hjälpte vi kvinnorna att skapa en politisk dagordning med fokus på hälsa, utbildning, boende och deltagande i det civila samhället. Dagordningen låg till grund för de kvinnliga kandidaternas valplattformar, men de arbetar i kraftig motvind. De sista månaderna inför valet präglades av hot och kvinnorna på Moloj ringde regelbundet till kontoret för att berätta var de befann sig. En av de stora orsakerna till hoten är att Rigoberta Menchú sitter i styrelsen. Hon har anklagat det förra regeringspartiets presidentkandidat, exdiktatorn Ríos Montt för folkmord. Dela med 19 I L E A N A A L A M I L L A Ä R A DVO K AT I G RU N D E N , M E N U T B I L DA D E S I G T I L L J O U R N A L I S T U N D E R K R I G E T I G UAT E M A L A , E N OV Ä R D E R L I G KO M B I N AT I O N I H E N N E S N U VA R A N D E O R L A N D O OV I D O LO P E Z F U E N T E S K Ä M PA R I N T E BA R A F Ö R S I N FA M I L J S U TA N A L L A K A F F E A R B E TA R E S R Ä T T AT T O RGA N I S E R A S I G . H A N S F RU H E T E R V I TA L I N A LO P E Z A R B E T E . I BA KG RU N D E N SY N S E D GA R O RT I Z , E N AV H E N N E S KO L L E G O R . G O M E Z O C H BA R N E N AU S T I N RO L A N D O , M E RC Y VA N E S SA , B RYA N DAV I D O C H A L I C E FAV I O L A . H Ä R PÅ S Ä N G E N I D E R A S L I L L A A R B E TA R B O S TA D . Trots motgångarna har Miriam och hennes kamrater haft en del framgångar: – Respekten för kvinnornas rättigheter i landet har blivit bättre. Vi kvinnor har blivit starkare, men respekten för ursprungsbefolkningens rättigheter är fortfarande dålig. C E R I G UA G E R E N B R E DA R E B I L D I 20 år har journalisterna på nyhetsbyrån Cerigua gett en alternativ bild av landet – en bild som sällan kommit fram i de stora medierna. Under kriget rapporterade de från Mexiko och Nicaragua. Sedan 1994 har de kontor i Guatemala, men de arbetar fortfarande under dödshot. När Ileana och hennes kamrater bildade Cerigua 1983 ville de förse internationella medier med nyheter om det blodiga inbördeskriget – nyheter som inte kom fram i de guatemalanska medierna. Cerigua rapporterade om massakrer på 20 Dela med civilbefolkningen och brott mot de mänskliga rättigheterna. Idag handlar en stor del av arbetet om att förbättra nyhetsrapporteringen om Guatemalas fattiga landsbygd, men de anställda journalisterna rapporterar också om brott mot guatemalanska journalisters rättigheter. – Vi har byggt upp ett nätverk av lokala korrespondenter, säger Ileana. De får hjälp med lite pengar, utbildning och utrustning av oss medan den lokala organisation de jobbar för bistår med lokal och större delen av lönen. Varje dag går Ceriguas anställda igenom de stora mediernas nyhetsrapporter från landsbygden. Det är dyster läsning. Det mesta handlar om brottslighet och trafikolyckor. Cerigua vill ge en bredare bild. Genom sina korrespondenter och kontakter inom facket och det civila samhället sammanställer Cerigua ett nyhetsbrev med alter- nativa nyheter som kan handla om ursprungsbefolkningens brist på rättigheter, miljöproblem eller hur det civila samhället organiseras. Nyhetsbrevet kommer ut en gång i månaden. Bland prenumeranterna finns ambassader, internationella organisationer, journalister, folkliga organisationer och privatpersoner. Varje dag förser Cerigua även de stora medierna med nyhetstelegram. Hoten har blivit en del av Ileanas och hennes kollegers vardag. En av journalisterna blev överfallen och misshandlad utanför kontoret och Ileanas bil har förstörts. Utanför bevakar okända män kontoret. De lokala korrespondenterna har det i flera fall ännu värre. – Situationen har blivit värre under det senaste året. Under 2003 har 80 journalister attackerats – dödats, misshandlats, överfallits, hotats och rånats, säger Ileana. Men den nya åklagarmyndigheten har än så länge inte gjort något åt detta. Våldsamt val Förra årets valkampanj blev våldsam med ett 30-tal politiskt relaterade mord och över 200 fall av misshandel, överfall och dödshot med politisk anknytning. Den förre diktatorn general Efraín Ríos Montt ställde upp som kandidat för regeringspartiet FRG, men gick aldrig vidare till den andra omgången där de två populäraste kandidaterna möttes den 28 december. Ríos Montt förlorar nu sin immunitet och kan ställas till svars för brott mot de mänskliga rättigheterna. Medan han styrde landet 1982–1983 skedde några av krigets blodigaste massakrer på civilbefolkningen och en rättegång mot honom skulle var en kraftig markering mot den rådande strafffriheten i Guatemala. Diakonia i Guatemala Tyngdpunkten i Diakonias program i Guatemala ligger på att bygga demokrati och utveckling underifrån. Kampen mot rasism, för jämställdhet och ekonomisk rättvisa står i förgrunden. Diakonia samarbetar med lokala kvinnoorganisationer och organisationer som kämpar för ursprungsbefolkningens rättigheter. Dela med 21 INSAMLING INSAMLING Ge och ta emot Vi har hunnit en bit in på det nya året, och julen börjar kännas avlägsen. Ofta säger vi att julen är givandets tid. Visst stämmer det. Jag tror att vi är många som tycker om att ge, både klappar till kära och gåvor till behövande i andra delar av världen. Men julen är ju också mottagandets tid. För att hitta kärnan i julen är det viktigt att en ha bra balans mellan de båda perspektiven. Och jag tror att det gäller för mer än bara julen. När jag summerar insamlingsåret 2003 slår det mig hur viktigt det är att ni som givare också upplever er som viktiga mottagare. Som ni ser i insamlingsbarometern på nästa sida nådde vi inte riktigt upp till de mål vi satte för 2003. Det är självklart inte tillfredställande. Det innebär att Diakonia får använda en del av de relativt små sparade pengar vi har, för att kunna fullfölja de löften vi gett våra samarbetspartner runt om i världen. Ändå vill jag fokusera på, och jag fascineras av, att så många människor hjälpts åt att samla in så mycket pengar. 11,7 miljoner kronor är mycket. Därtill kommer över 10 miljoner kronor som Diakonia fått via insamlingen Världens Barn. Sätt dig bekvämt, ta ett djupt andetag och ta emot ett stort, innerligt och varmt TACK från Diakonia. Jag hoppas att du vill vara med och stödja Diakonias arbete även 2004. Vi behöver ditt givande. Som läsare av Dela Med erbjuder vi dig också att vara mottagare av tankar, värderingar och förhoppningar om att den här världen är möjlig att förändra. Våra berättelser vill vi ska göra dig till en deltagare i tron att berg är till för att flyttas. Varför önskade ni er gåvor till Diakonia istället för presenter? Många människor väljer att ge en gåva till Diakonia istället för att uppvakta födelsedagsfirare med presenter, eller hedra minnet av en bortgången vän med blommor. Ibland kommer önskan från mottagaren, ibland sker det på givarens initiativ. Idén är dock densamma: En gåva till Diakonias arbete för att förbättra situationen för världens mest utsatta människor, blir även en gåva för att hylla eller minnas. När gåvan kommer till Diakonia skickas ett gåvobrev till mottagaren – jubilaren eller dödsboet. I brevet står att en gåva överlämnats till Diakonia och vem som gett gåvan. Det finns också möjlighet att lämna en personlig hälsning till mottagaren. Gåvobrevet ligger i en vacker mapp. För knappt ett år sedan fick mapparna nya motiv, målade av konstnärer som Diakonia arbetar med på olika sätt runt om i världen. På baksidan av map- 22 Dela med 13,2 milj D I A KO N I A F I C K GÅVO R I SA M BA N D M E D B E RT I L S 80 - Å RS DAG – Jag brukar önska mig gåvor till Diakonia i samband med jämna födelsedagar, så det var naturligt att göra det även nu. Som medlem i Missionskyrkan står Diakonia mig nära. Jag brukar alltid själv ge till Diakonia vid både högtidsdagar och begravningar. Det blir så mycket blommor ändå. Birgitta Strömgren, Storvreta D I A KO N I A F I C K GÅVO R I SA M BA N D M E D B I RG I T TA S 60 - Å RS DAG SOFIA SVENSSON, I N SA M L I N G SA N S VA R I G – Jag reagerar på den stora orättvisan som råder i världen, och därför valde jag att önska mig födelsedagsgåvor som kan göra nytta. Pengarna ville jag skulle gå till Diakonias arbete för kampen mot hiv i södra Afrika eller Världens Barn. Tomas & Lisa Wahnström, Alingsås D I A KO N I A F I C K GÅVO R I SA M BA N D M E D TO M A S O C H L I SA S 45 - Å RS DAGA R HUR GÖR MAN? pen finns också en text som berättar om motivet och knyter an till Diakonias arbete. De nya mapparna innehåller även lite information om Diakonia – något som är bra när personer som inte vet så mycket om Diakonia får ett gåvobrev. Tidigare var det under flera år konstnären Gideon Erikssons omtyckta bilder som prydde mapparna. De vackra bilderna har skänkt många glädje under åren, men har nu alltså ersatts av motiv som har en närmare anknytning till Diakonias arbete. Under 2003 tog Diakonia emot över 3 500 gåvor till nästan 2 000 olika mottagare. Tillsammans innebär det mer än 1,1 miljoner kronor till Diakonias arbete. Mål 2003 Bertil Helmersson, Östhammar En gåva från hjärtat Delad glädje är dubbel glädje, heter det. Med Diakonias gåvobrev kan du skicka en hälsning som faktiskt leder till mångdubbel glädje – en gåva som väcker hopp och bidrar till arbetet för en bättre värld. INSAMLINGSBAROMETER Enklast är att använda det inbetalningskort som följer med Dela Med. Man kan också maila på [email protected], ringa på 08-453 69 31, eller faxa på 08-453 69 29. Det är viktigt att alltid uppge VEM gåvan gäller och den ADRESS gåvobrevet ska skickas till, ANLEDNING (minne, födelsedag etc), DATUM när gåvobrevet ska vara framme, AVSÄNDARE (vem som ger gåvan) och adressen som GIVAREN har. Om Diakonia får uppgifterna via mail, telefon eller fax så skickas ett inbetalningskort automatiskt ut, där givaren själv fyller i belopp och skickar tillbaka. Som tack publicerar vi i varje nummer av Dela Med namnen på dem som uppmärksammats med en gåva till Diakonia. Tidigare har gåvolistan funnits i slutet av tidningen. På försök trycker vi nu namnen på ett separat blad. Det hoppas vi ska underlätta för er som vill ta ur och spara på listan. – Vi hade en gemensam 45-årsfest och skrev i inbjudan att vi önskade gåvor till Diakonia. Vi är med i Alingsås frikyrkoförsamling och därför kändes det naturligt att välja Diakonia som mottagare. Vi uppfattar även att det uppskattades positivt av gästerna. Sture Kullgren, Vällingby D I A KO N I A F I C K GÅVO R I SA M BA N D M E D S T U R E S 75 - Å RS DAG – När vi blir äldre har vi allt vi behöver. Samtidigt vill ju folk gärna ge något. Därför skrev jag i inbjudan att man gärna fick ge en gåva till t ex Diakonia. I grunden handlar det om förtroende för hur pengarna används, och det har jag för Diakonia ända sen tiden det hette ”Frikyrkan Hjälper”. Charlotta & Jakob Eidenskog, Göteborg D I A KO N I A F I C K GÅVO R I SA M BA N D M E D J A KO B & C H A R LOT TA S B R Ö L LO P – Eftersom vi inte vill ha några presenter sa vi till dem som ändå ville ge något att de gärna fick ge till Diakonia istället. Att vi valde Diakonia var för att Diakonia arbetar med hjälp till självhjälp och gör det i samarbete med organisationer på plats i olika länder. Pengarna kommer direkt in i rätta sammanhang. Ett exempel på vad en önskan om en högtidsgåva kan ge: Vid en av högtiderna ovan tog Diakonia emot 25 gåvor på sammanlagt 5 200 kronor. Sida lägger till fyra kronor för varje insamlad krona, vilket innebär att 26 000 kronor blev det faktiska slutresultatet. Dela med 23 24 Dela med