intervju - Björn Natthiko Lindeblad

Transcription

intervju - Björn Natthiko Lindeblad
intervju
”Det var som om
jag spelade en roll”
Den absolut längsta och mest betydelsefulla resan är inte alltid geografisk. Det
vet Björn Lindeblad. Han övergav ett lukrativt ekonomjobb för att leva som
buddhistmunk i sjutton år, varav sju år i Thailands skogar. Om denna både yttre
och inre resa berättar han för oss.
TEXT SOPHIE LOSSING FOTO JÖRGEN JOHANSSON
Björn
Lin­de­
blad. Ef­
ter att
ha va­rit med
i både TV och
S o m­m a r­p r a ­
tar­na är han en
ef­ter­trak­tad fö­
re­d rags­h ål­l a­re.
Just nu är han i Mal­mö för att fö­re­lä­
sa om in­tui­tion. Och han om nå­gon
bor­de veta hur den­na sub­ti­la käns­la
ver­kar. För in­tui­tio­nen har ett fler­tal
gång­er fått ho­nom att helt om­prö­va
sitt liv.
Vi träf­fas i loun­gen på hans ho­tell.
Ute är det vintersnålt men inne är
det varmt och om­bo­nat och Björn
Lin­de­blad är pre­cis så där vän­ligt av­
slapp­nad att man tror att man känt
ho­nom i evig­he­ter. In­ter­vjun blir
ock­så mer som ett fi­lo­so­fiskt sam­tal,
när han låg­mält hu­mo­ris­tiskt be­rät­
tar om sitt liv och hur det kom sig att
han nu sit­ter här med mig.
Björn föd­des i Mal­mö som en av
fyra poj­kar. Han be­skri­ver sin barn­
dom som trygg och bra. Fa­
mil­
jen
lev­de sna­rast på sol­si­dan av sam­häl­
let och att ut­bil­da sig till ci­vil­e­ko­
nom på Han­dels­hög­sko­lan blev ett
följd­rik­tigt val. Kar­ri­ä­ren gick spik­
rakt upp­åt och tju­go­sex år gam­mal
var han på väg att bli AGAs yngs­ta
eko­no­mi­chef nå­gon­sin. Då bod­de
han i Ca­diz och hade ett tju­sigt hus
vid ha­vet. In­om­bords kän­de han sig
mind­re tju­sig.
– Det var som om jag spe­la­de en
roll. Var­je dag ställ­de jag mig fram­för
spe­geln och sa, It’s show­ti­me folks,
men jag måd­de inte alls bra.
Så en sön­dags­ef­ter­mid­dag när
jobb­ån­ges­ten slog till be­stäm­de han
sig. Han skul­le säga upp sig, läm­na
allt och göra nå­got an­nat.
– Jag flyt­ta­de till Gö­te­borg och
job­ba­de med allt möj­ligt, som dis­ka­
re lä­rar­vi­ka­rie och eko­nom för FN i
In­di­en.
Un­
der den här ti­
den res­
te han
även runt i Asi­en och bör­ja­de me­di­
te­ra. Tan­ken på att bli bud­dhist­munk
bör­ja­de gro och en dag i sep­tem­ber
1991 sa han till sina för­äld­rar att han
tänk­te bli skogsmunk i Thai­land.
– De tog det bra, för­stod att det
var vik­tigt för mig.
Björn gav bort allt och res­te iväg
till det han be­skri­ver som den fat­ti­
Utvecklingskurvan
D
et rul­lar på för
1987 En
söndag
sent i maj
sa jag
upp mig
från mitt
ekonomjobb.
1991 I september, sa
jag till min
mamma
att jag
skulle bli
skogsmunk
i Thailand.
2008 I februari, i Schweiz,
under en meditation kom
det till mig att det var dags
att gå vidare och lämna
munklivet.
2012 Den 18
juli var jag
sommarpratare
och gick från
2010 Den
att vara okänd
10 juli
till känd.
mötte jag
Elisabeth.
gas­te och fu­las­te de­len av Thai­land.
klost­ret låg i en li­ten skog och dit
kom han fa­ran­de i en tuc-tuc, jetlag­
gad, mitt i ma­ten.
– Alla satt och åt, helt tyst. Ef­ter
ma­ten pra­ta­de ab­bo­ten med mig. Jag
var så stjärn­
ögd och ny­
frälst men
han var helt cool. Han hade sett
många som jag, en­tu­si­as­tis­ka först
men som se­
dan sval­
na­
de. Ja, her­
re­
gud vad på jag var! Det var 50
pro­cent in­spi­ra­tion och 50 pro­cent
des­pe­ra­tion, skrat­tar Björn
Men Björn sval­na­de inte utan blev
kvar. Ef­ter tre da­gar ra­ka­de han hå­
ret, ef­ter sex vec­kor blev han pos­
tu­lant och ef­ter sex må­na­der no­vis
med nam­net Natthiko.
Men vad var det då som fick ho­nom
att stan­na?
– I klost­ret upp­munt­ras myc­ket
av det som är vack­rast i oss män­
ni­skor, som ge­ne­ro­si­tet, med­käns­la
och hjälp­
sam­
het och där finns en
här­lig ge­men­skap.
Men Björn stan­
na­
de ock­
så för
sin egen per­son­li­ga ut­veck­ling. Han
sök­te verk­tyg att an­vän­da när li­vet
kni­per till, och lär­de sig släp­pa kon­
trol­len ge­nom me­di­ta­tions­öv­ning­ar.
– Be­ho­vet av kon­troll bara ökar i
vår värld och det är ödes­di­gert. Man
tän­
ker; bara jag får kon­
troll kom­
mer jag att må bra, men det är pre­cis
tvärt­om.
I klost­ret gick man var­je dag en
allmoserunda för att sam­la in mat.
– Det var ett sätt för thai­län­dar­na
att göra en god gär­ning, så vi blev
de­ras me­del till en bätt­re kar­ma. Min
ab­bot lär­de oss att läm­na lite rum
för mi­rak­el – rum för män­ni­skor att
göra goda gär­ning­ar. Och det kons­ti­
ga är att då sked­de små mi­rak­el.
Men var det inte trå­kigt?
– Om man har trå­kigt är det en
profil
Namn: Björn Lindeblad.
Född: 1961 i Malmö.
Bor: I Göteborg, men
tillbringar sommaren i
Falsterbo.
Utbildning: Civilekonom på Handelshögskolan i Stockholm.
Yrke: Föreläsare,
meditationslärare,
medmänniska.
sig­nal på att man inte är när­va­ran­de
i nuet och det fick jag job­ba på. På
ett låg­mält vis var li­vet där det mest
un­der­hål­lan­de jag va­rit med om. Det
kun­de vara väl­digt ko­miskt med alla
des­sa mun­kar, mes­ta­dels ang­lo­sax­
is­ka, med de­ras tor­ra hu­mor och lite
för lite att syss­la med.
Det sis­ta året i Thai­land var Björn
eremitmunk fem­
tio mil bort från
klost­ret, och då tog sig rast­lös­he­ten
just lite ko­mis­ka ut­tryck.
– Ab­bo­ten häl­sa­de på mig och
för­stod att jag be­höv­de nå­got mål.
Han fö­re­slog att jag skul­le hål­la ett
fö­re­drag för tu­ris­ter i Bang­kok. Jag
hade all tid i värl­
den att för­
be­
re­
da mig, så jag skrev och skrev om,
i må­na­der. Jag var så för­be­redd att
det tog en tim­ma in­nan jag an­da­des
in förs­ta gång­en. Och när jag skul­le
till­baks till klost­ret skrev jag en 150
si­dor lång ma­nu­al till min ef­ter­trä­
da­
re, om hur den lil­
la trä­
hyd­
dan
skul­le skö­tas.
Så en dag fick han frå­gan om att
Väl till­ba­ka till skogsklostret slog
in­tui­tio­nen till igen. Björn var trött
på att bara leva med män och kän­de
en hung­er för psy­ko­lo­giskt ar­be­te.
I Eng­land fanns det han sök­te. Där
blev han dock lite störd av de stö­ki­
ga­re eng­els­ka mål­ti­der­na.
– Skogsmunkarna har de strik­tas­te
re­gel­ver­ken så jag var inte van vid det.
Men då sa ab­bo­ten, Chaos can ratt­le
you a litt­le, but or­der can kill you.
Och det hade han ju rätt i, ler Björn.
Ef­ter sju år i Eng­land bar det av till
ett klos­ter i Schwe­iz där han var i två
år in­nan in­tui­tio­nen åter­i­gen vis­ka­
de för­änd­ring i hans öra. Nu skul­le
han hem till Sverige och bli en van­lig
Svens­son igen. År 2008 kom han hem
till ett hår­
da­
re och kal­
la­
re Sverige
än det han läm­nat. Björn hade inte
hel­ler räk­nat med den fruk­tans­vär­
da smär­ta som den för­lo­ra­de ge­men­
ska­pen skul­le med­fö­ra. All hans inre
trä­ning hjälp­te inte mot en­sam­he­ten
han kän­de.
– Jag hade un­der­skat­tat hur myc­
ket jag bli­vit en del av en grupp. Jag
blev de­pri­me­rad, för­lo­ra­de till­tron till
mig själv och li­vet, och trots att mina
för­äld­rar stöt­ta­de mig, kän­de jag en
slags bio­lo­gisk över­lev­nads­räds­la. Hur
skul­le jag kla­ra mig i den här värl­den?
Och jag var helt choc­
kad över hur
myc­ket peng­ar be­tyd­de.
Björn fick bo i en väns stu­ga och
iso­le­ra­de sig.
– Jag hade ingen rikt­ning och hela
mitt ego var do­mi­ne­rat av mot­stånd.
Jag vil­le inte vara en del av sam­häl­let.
Jag vil­le vara i­fred och få tit­ta på ännu
en sä­song av Des­pe­ra­te Housewhifes.
Men Björn fick så små­ning­om er­
bju­dan­den om att hål­la fö­re­drag.
– Jag sa ja, men med ett stort mot­
stånd. Förs­ta gång­en var jag så ner­vös
att jag fick nå­gon slags andningstic så
att det lät jät­te­kons­tigt när jag an­da­
des.
Björn Lindbladh
lämnar alltid lite
plats till mirakel.
vara med i Anne Lund­bergs TV-pro­
gram Som­mar­kväll.
– Jag var ett vrak, men tyd­
li­
gen
syn­
tes inte det, för jag fick fin re­
spons.
I pro­gram­met ut­tryck­te han en
läng­tan ef­ter att träf­fa nå­gon att äls­ka,
och bara någ­ra vec­kor se­na­re möt­te
han sin livs­kam­rat Eli­sa­beth.
– Det är det mest lä­kan­de som hänt
mig. Ge­nom hen­ne har jag ock­så fått
två bo­nus­barn.
Men det som gett i sär­klass mest
upp­märk­sam­het var Björns som­mar­
prat. Han hade skic­kat in sin be­rät­tel­
se och blev lyss­nar­nas val. Ef­ter det
är han en kän­dis och kän­dis­ska­pet
har med­fört att han kan leva på sina
fö­re­drag. Dess­utom hål­ler han re­
treats. Han be­hö­ver inte läng­re oroa
sig för den bio­lo­gis­ka över­lev­na­den
och har till och med köpt en bil.
– Ja, en be­gag­nad. Min förs­ta bil
nå­gon­sin.
Men vik­ti­gast är att han trivs med
li­vet. Och han som en gång fick lära
sig av en ab­bot att man ska läm­na lite
plats för mi­rak­ler, ver­kar vara ett le­
van­de be­vis för att det fun­ge­rar. Han
har nu åter­ig­ en både kär­lek, rikt­ning
och ge­men­skap.