Stora Tranered.indd - Västra Frölundas Hembygdsförening

Foto: Ove Drejenstam 1976
Gården Stora Tranered – Villa Forshaga
av Gunnar Janzon
VÄSTRA FRÖLUNDA HEMBYGDSFÖRENING
I mitten på 1700-talet bodde Gamla hamnen i Långedrag. Det
på Långedrag lotsen Lars Larsson. vita huset till höger, på nuvarande
Han var gift med Lena Jonsdotter. Strandplatsgatan 1, hade adressen
Långedrag nr 6 på 1800-talet.
1787 fick de sonen Isaac Larsson.
Omkring 1810 gifte sig Isaac Vykort omkring 1930, VFH.
med Ingrid Elisabeth Larsdotter.
Hennes far var oduglig till arbete, hur och varför framgår inte. Isaac arbetade då som lotsdräng. Familjen bodde först på Långedrag nummer 6.
År 1813 flyttade de till Eckran där Isaac arrenderade en liten gård. 1821
blir Isaac secundlots och 1828 blir han ordinarie lots.
Nu kallar han sig åbo (arrendator). Han skrevs också in som kronolots
vilket ansågs vara ett yrke med hög status. 1818 föds sonen Lorents som
1845 gifter sig med den två år äldre Johanna Christina från Hinsholmen.
De fick två barn innan Johanna Christina dog 1849.
Några år senare gifter Lorents sig för andra gången nu med den nio år
yngre Maria Stina. De får tillsammans nio barn.
Deras första barn föds 1854 och får namnet Gustaf Adolf. Han blev
min morfar och jag var ett halvt år när han dog den 14 april 1931.
Hur han träffade Amanda Josefina från Kärra på Hisingen vet jag inte
men underligt nog hette båda Isaksson i efternamn. De gifte sig den 24
september 1885.
Själv minns jag när jag var fem år och Lilla Tranered på nuvareande
min mor tog en liten omväg på väg till Långedragsvägen 151. Nu är
”Sveas speceriaffär” och visade mig det ladugården riven och Manlilla huset (Lilla Tranered) där mormor gårdsbyggnaden vriden ett kvarts
och morfar bodde som nygifta. Huset varv, med långsidan åt gatan.
var litet med blommande buskar fram- Arkivbild VFH. Okänd fotograf.
för en låg sockel av natursten. Mitt på
huset fanns den enda dörren och Edith
berättade att man kom rätt in i köket genom den dörren och att det på
båda sidor om köket fanns två lika stora rum. Två familjer bodde här, om
jag förstod rätt. Mormor och morfar i det ena rummet, Ediths farbror
John disponerade det andra, medan man samsades om köket.
Morfar och mormor fick här barnen Artur 1886, Oskar 1888 och Ester
1890. Oskar dog bara en månad gammal. Det är delade meningar om
det var här Edith föddes 1894 eller om hon föddes när det lilla huset blev
för trångt och familjen redan flyttat till Stora Tranered (mangårdsbyggnadens adress är nu Redegatan 7). Hur morfar finansierade detta köp,
vet jag inte. Gården låg bara femhundra meter österut från deras tidigare
bostad, vid en bäck som rann ut från Ekebäcks höjder, Sjöbergen och
Sanna.
Säkert är att Edith, enligt egen utsago, blev till i det lilla huset på Långedragsvägen 151, som fortfarande ligger kvar på samma plats men sedan
sextiotalet är vänt så att långsidan ligger mot vägen. I dag vilar den gamla
stugan på en hög betongsockel som förmodligen döljer en källare. Snett
bakom det lilla huset ligger farbror Johns ”kråkslott”. (Gården Lilla Tranered är beskriven i VFH:s årsskrifter 1998 och 2004 samt i Bilder från
stadsdelen Älvsborg 1996.)
Ediths yngsta systrar kom tätt, Gunhild föddes 1896 och två år senare
kom Linnea.
I början på nittonhundratalet sålde morfar gården Stora Tranered till
grosshandlare Landelius från Göteborg men sparade en utvald tomt ett
tunnland stor (c:a ett halvt hektar). Resten av marken arrenderade och
brukade han till sin död den 14 april 1931.
Det är svårt att föreställa sig hur hårt livet kunde vara i början på nittonhundratalet på en medelstor gård, men Edith berättade att alla måste
arbeta med det de kunde. Hon mindes bl.a. hur fruktansvärt långa raderna i kålrotslandet var när hon fem år gammal låg och rensade ogräs. Ett
annat minne var dammet och hostan när hon, som arbetsledare för småsyskonen, skulle trampa och packa det torra höet som körts in i ladan.
Edith berättade också att inget kunde jämföras med det stora ansvaret
och rädslan när det gällde att vakta korna, som släpptes lösa i hagmarken
på vårbete. Jag kan förstå skräcken hos den ensamma sjuåringen när hon
försökte samla de stora djuren, som
Restaurang Miramar stod
inte alltid ville gå i flock.
Ester hade ett annat jobb. När hon kvar till mars 1904 då den och
var åtta år skötte hon mjölkkörningen en tillbyggnad brann ned.
Arkivfoto VFH. Okänd fotograf.
till restaurangen i Långedrag (Miramar). Mjölkningen utfördes tidigt på
morgonen och redan före sex spändes hästen framför den lastade vagnen.
Ester körde sedan ensam den tre kilometer’ långa sträckan till restaurangen på en dålig, slingrande grusväg. Grismat och de tomma mjölkkärlen
från gårdagen stod och väntade när hon körde fram till köksingången.
Här fick hon hjälp med mjölkkärlen och hon lämnade också ägg, potatis,
frukt samt de tomma grismatslådorna.
Nu gällde det att snabbt komma hem igen och jag kan i min fantasi
höra de tomma kärlen skramla och Esters skrik till hästen att han skulle
skynda sig. Anledningen till brådskan var att skolan började klockan åtta.
Oftast hann hon bara lämna från sig häst och vagn innan hon måste
springa tillbaka samma väg till Långedrags skola, som låg granne med
restaurangen. Hon var åtta år!
Tanken var att hela jordbruksfastigheten skulle stadsplaneläggas men
både morfar och Landelius hann avlida innan så skedde.
Morfar lär skämtsamt ha sagt, att han gjorde sin stora affär med baktanken att barnen inte skulle önska livet ur honom. Han delade också ut
delar av arvet innan han dog.
Pengarna räckte dessutom till att riva det gamla huset och bygga det
stora kråkslottet som stod klart 1907 och där både Edith, min syster, jag
och mina barn, växte upp. Närheten till bäcken och den lilla fors som
Gunnar och Cecilia Janzon, 1930-tal
fanns strax utanför den östra grän- Vinterbild med trädgård, ladugård
sen inspirerade till namnet ”Forsha- och bäck. 1930- eller 1940-tal.
ga”, som också blev postadress. Stora
Tranered, som finns dokumenterat
på gamla kartor slopades och jag vet inte varför.
Trädgården runt huset liknade inte andra bönders. Morfar hade väldiga ambitioner. Bäcken grävdes ur till ett djup av 1,5 m. och stensattes
på båda sidor för att hindra översvämningar. Terrasser, murar, trappor,
och stenpartier anlades. Anda in på åttiotalet fanns bäcken kvar och där
fanns också resterna av mormors klappbrygga där vattnet i bäcken kunde
dämmas upp när den stora vårtvätten ägde rum. Här hade också Edith
och hennes systrar badat varma sommardagar.
Runt hela den stora tomten planterades som lä-skydd kantträd med
fem meters mellanrum. Lönn, alm, lind och kastanj stack upp ur den
täta hagtornshäcken och mot vägen planterades en häck med sibirisk
ärtbuske.
Mer än fyrtio fruktträd planterades, men morfar fick aldrig skörda alla
de olika fruktsorter han planterat, medan Edith i hela sitt liv följde och
vårdade trädens utveckling samtidigt som hon förmedlade sina kunskaper till alla som ville och orkade lyssna. Min ungdom präglades av dessa
då fullvuxna träd och jag kan fortfarande se dem framför mig när jag
blundar och var de var placerade.
Äpple: Astrakan, Rosenhäger, Åkerö, Edith Janzon f. Isaksson
Sävstaholm, Signe Tilich, Gloria Mundi, odlade och sålde frukt
Cox Orange, Boiken, Bel de Boskop, Cox
Pomona, Gravenstein, Trans Parent Blanche, Filippa och Citronäpple. Dessutom fanns tre sorter med påhittade
namn: Kantäpple, Flickäpple och Annanas.
Päron: Bergamotter, Dubbel Filip, Esperens Herre, Göteborgs Diamant, Neu po toot, Augustipäron, Greve Moltke och några sorter till
som jag glömt.
Körsbär: Klarbär och Skuggmorell.
Plommon: Victoria, Reine Claude och två andra sorter.
Till detta kan läggas cirka trettio krusbärs- och vinbärsbuskar. Två sorters jordgubbar, rabarber och en rad med hallonbuskar. Allt detta planterades med tanke på en framtid där frukt och bär skulle vara en stor del
av ekonomin.
Prydnadsträd, buskar och perenner placerades på ett genomtänkt och
smakfullt sätt.
Samtidigt odlades den arrenderade marken och man hade åtta kor,
häst, grisar och höns.
Hur många år det tog för att fullfölja detta jättearbete vet jag inte, men
Edith fick som gift både se och dra nytta av denna fantastiska trädgård.
Morfar hade också uppdrag för kyr- Hagens kapell omkring
kan, skolan och deltog aktivt som hö- 1925-1930. Arkivfoto VFH.
german i politiken. De stränga religiösa
reglerna satte sin prägel på hela det Isakssonska hushållet och söndagen
hölls verkligen i helgd som vilodag.
Jag nämnde tidigare att Edith var en god berättare och en av hennes berättelser var när en nära släkting i Säve på Hisingen hade dött
och familjen var bjuden till begravningen. Tidigt på morgonen en sen
höstdag när det just höll på att ljusna, startade resan med häst och vagn.
En färjeförbindelse fanns redan då mellan Klippan och Färjenäs. Utan
stora hinder for sedan ekipaget på slingrande grusvägar fram till kyrkan,
kyrkogården och sedan vidare till sorgehuset där måltid väntade. Släkten
träffades sällan och timmarna rann iväg under trivsamma former. Sängkläder och övernattning ansågs som en självklarhet och mormor hade
packat ordentligt för den långa resan. Morfar hade just rest sig för att
fråga var hans familj kunde bädda för natten när värden förekommer
honom och säger ”Drängen har just spänt för”.
Morfar blir svarslös när han inser att hans familj inte längre var välkommen. Frostigt säger de adjö och märker att ute har det blivit mörkt.
Hisingen hade den gången inte en enda gatlykta och vägarna kantades
på många ställen av mörk skog. Bredden på vägen kändes smalare i dunklet än på ditresan och det var svårt att tygla hästen.
Hästen och morfar kände varandra väl efter många och långa dagar till-
sammans och när morfar säger till honom ”Vi skall hem, nu släpper jag
tömmarna”. Det verkar som om hästen förstår och människorna i vagnen
som knappt kan skönja hästen kan bara lita på honom och försynen.
Denna religiösa familj läste säkert mänga böner medan hästen travar på i
sin egen lunk, timma efter timma.
Klockan har hunnit bli fyra på morgonen när de väcker färjekarlen
som under protester fraktar över dem till fastlandet. I öster har det börjat
ljusna när de svänger in på stallbacken ett dygn efter resans början.
Edith berättar att hästen såg förvånat på det trötta sällskapet när alla
ville ge honom en bit bröd.
I dag kör jag min bil med halvljus på fullt belysta gator till Säve, det tar
mindre än en halvtimme.
Jag har senare förstått att Edith redan då hade börjat planera hur försäljning av frukt och bär tillsammans med min fars lön och hyrorna skulle
klara de pengar som behövdes för att underhålla och behålla Forshaga.
Skylten som hängdes ut på staketet berättade att här fanns frukt till
salu. Många människor stannade till och köpte några liter men det mesta
hamnade på komposten.
Att behöva slänga bra frukt kändes svårt för både Edith och min far
och när Edith föreslog att hon skulle kunna
Edith och Werner Janzon sälja frukt och kanske blommor, hyrdes en
fast plats för onsdagar och lördagar på Mastpå väg till begravning.
huggstorget.
För min del minns
jag att trädgården
oftast kunde bli en
plåga på tisdagar och
fredagar, när all frukt
skulle skördas för
nästa dags försäljning
på torget.
Jag är ledsen att
inte någon fotograferade Edith de morgnar när hon åkte iväg
med sin frukt, sittande på bönpallen
på en brummande
Harley Davidsson med sidvagnsflak. Klockan Vykort från 1910-talet
var alltid halv sju på morgonen och mannen
som körde började sitt arbete klockan sju. Han arbetade för en transportfirma, som hade anlitats någon gång och det passade denne man,
som bodde i Hagen, mycket bra att tjäna några kronor extra på väg till
jobbet. Minnesbilden är när Edith äntrade bönpallen med handväskan
fylld med växelpengar, klädd i kappa, stråhatt och bottiner med halvhög
klack. Bilden blir idag något lustigt som jag kan skratta åt, men den
gången gällde det att så snabbt som möjligt hjälpa till att lasta flaket med
de stora spånkorgarna och ingen såg något komiskt i att Edith satt och
kramade om denne storvuxne helt skinnklädde man. Men jag minns att
jag var avundsjuk för att jag inte fick åka mod.
Spånkorgarna var som tre kinesiska askar där den ena passade i den
andra. När frukten var såld packades askarna med våg och vikter i den
minsta korgen och sedan i nästa och sist A. den största. Torghandeln
stängde klockan fyra och den sista halvtimman såldes frukten billigare
för att hon skulle slippa släpa hem den. Edith ömmade också för några
sjömansänkor från Masthugget med många barn, som jag en gång träffade när jag besökte henne. De brukade komma ner till henne strax före
fyra och fick då den frukt som Inte gått att sälja. Plötsligt verkade Edith
vara en annan person när hon och änkorna skojade med varandra på ett
öppet och kamratligt sätt.
Krigsåren gjorde att nästan all importerad frukt stoppades och den
svenska frukten blev mycket attraktiv. Ediths och familjens ansträngningar belönades rikligt och de åren var det knappast någon frukt som
hamnade på komposten.
Kriget och ransoneringar skapade andra inkomstkällor och själv skaffade jag och mina kompisar kaniner, som snabbt lärde oss, det mesta om
fortplantning, när vi lät våra honor träffa hanar. Mina föräldrar nappade
också på trenden och både får, tupp och höns förgyllde dessa år med sina
fina somrar och kalla vintrar. Efter att min far dött 1957 flyttade jag och
min familj in i första våningen och Edith in i den större lägenheten i
andra våningen.
Den nu avklarade stadsplaneringen hade prickat in delar av Stora Tranered till industrimark och 1981 blev året då min släkts livsverk i stort
sett utplånades och såldes. Kråkslottet Forshaga finns dock kvar och används som kontor (Redegatan 7). Traneredsvägen är omdöpt till Redegatan.
GUNNAR JANZON
Gunnar och Ros Mari Janzon.
Foto 2007: Ove Drejenstam
Samtliga originalfoton, där annat ej anges, tillhör Gunnar Janzon.
Läs även om Stora Tranered i Västra Frölunda Hembygdsförenings årsskrift
2008.