Mitt liv i elbranchen av Åke Johansson

Mitt liv i elbranschen
Som 15-åring och efter sex års folkskola fick jag 1938 arbete på Westerlunds Elektriska Byrå
på Viktoriagatan 12 i Halmstad. För en pojke uppvuxen på landet var detta något mycket
glädjande. Det var inte så lätt att få arbete i staden då man inte hade några kontakter. Elen
hade alltid utövat en lockelse på mig. En farbror i Oskarström – Ivan Johansson – var en
mycket duktig elinstallatör och skötte flera kraftstationer och fabriker. Farbror Ivan hade läst
på korrespondens och var en klurig uppfinnartyp. Han uppmanades att studera vidare i
Göteborg men kunde inte göra det. De ekonomiska möjligheterna saknades och den egna
firman måste skötas.
Bland annat byggde farbror Ivan en kraftstation och ett vindkraftaggregat vid Norregården,
Hagabäck i östra Spånstad för att mina farföräldrar skulle få el. Här kunde man även ladda
batterier eller ackumulatorer. Den servicen användes av Oskarströmsborna för att ladda
batterierna till dåtidens rörmottagare, det vill säga radioapparater. Farbror Ivan konstruerade
också en elektrisk lastmoped, som montörerna åkte runt med i samhället. Han trodde starkt på
en framtid för eldrivna fordon. Här var han långt före sin tid. Jag har sett flera ritningar, som
farbror Ivan har gjort och de var utförda med tuschpenna med en noggrannhet och elegans,
som nästan gjorde dem till konstverk.
Elektriciteten var vid den här tiden inte någon själklarhet. Det fanns flera byar på landsbygden
utanför Halmstad, som inte fick el förrän på 1930-talet. I mitt hem i Spånstad använde vi
fotogenlampor under min uppväxttid på 1920-talet. Att bära in ved till köksspisen och
kakelugnen var tillsammans med vattenbäringen ett tungt och tidsödande arbete. Elektriciteten
underlättade verkligen människors liv. När jag började arbeta i Halmstad så bodde så bodde
jag tillsammans med min mor och syster i Åled. Far hade tyvärr dött alltför tidigt. För att
komma till arbetet så cyklade jag under den varma delen av året men under vintern åkte jag
tåg. Vi flyttade senare till Halmstad och då blev vägen till arbetet bekvämare. Westerlunds
Elektriska byrå drevs av Sture Westerlund, som var en noggrann och kunnig man. Han var en
mycket bra chef. Första tiden fanns affären i en källarlokal men senare flyttade den till en
grannfastighet och fick lokaler i gatuplanet. Byrån hade en bra kundkrets även om den inte
var så stor. Det var Christian Berghs vid Stora Torg och Elektra på Klammerdammgatan, som
var de riktigt stora el-byråerna i Halmstad vid den här tiden. Fritz Påhlsson på Elektra skulle
senare bli en mycket god vän och samarbetspartner.
Ingångslönen ho Westerlund var 12 kronor i veckan. Med tiden höjdes den först till 15 kronor
och sedan till 18 kronor. Första dagen på arbetet kände jag mig ganska osäker. Jag skulle
sköta affären medan Sture Westerlund med två montörer arbetade ute under dagarna. Sture
gav mig en katalog med varor och sade till mig att det här bör du lära dig. Jag ägnade sedan
kvällarna långt fram emot nätterna till att plugga in innehållet i katalogen. Man kan säga att
jag arbetade som säljare och fick med tiden också beställa hem varor. Om det uppstod
problem med kunderna, när jag var ensam i affären, kunde jag ringa Stures fru Lilly, som då
kom ner från den närbelägna bostaden.
Egentligen så fann det ganska få elektriska varor att sälja vid den här tiden. Vi hade ett fåtal
lamptyper, några armaturer, strykjärn, brödrostar, dammsugare och kokplattor. Slipspressen
var en nyttig och ganska stor artikel, som idag inte går att köpa. Som tidens verkliga
modernitet kändes elspisarna, som vi också kunde ha några få. De hade emellertid inte ännu
fått sitt stora genombrott. Orsaken var att det inte fanns tillräckligt med el i landet för att
möjliggöra en övergång till de lättarbetade men energikrävande elspisarna. Det var därför som
vi i storstäderna under en mellanperiod använde gasspisar. Sådana fann däremot inte i
Halmstad.
Ett särskilt problem, som man måste tänka på i affären, var att elens spänning i Halmstad vid
den här tiden inte var enhetlig. Innerstaden fick strömförsörjning från Halmstad Elverks
gamla dieselanläggning vid Hamngatan. Den producerade 110 volts likström. Likströmmen
var emellertid olämplig att leda långa sträckor varför stadens ytterområden hade 127 volts
växelström. På Öster och Furet levererade Sperlingsholms kraftverk 220 volts växelström. Det
var således viktigt att ta reda på var kunderna bodde för att de skulle köpa rätt produkter. Det
diskuterades länge vilken lampspänning som skulle bli standard. Hög spänning sågs av en del
som något farligt. Först på 1950-talet fick vi 220 volts växelström som standard. Idag har den
anpassats uppåt till internationell standard på 400/230 volt.
Som 17-åring fick jag även kvällsarbete på biografen Röda Kvarn. Jag började som
vaktmästare men eftersom maskinisterna var inkallade till militärtjänst så fick jag börja
tjänstgöra i maskinrummet. Detta krävde egentligen att man var 18 år men efter ett prov så
utfärdades ett särskilt tillstånd. Under andra världskriget gjorde jag militärtjänst i Skövde och
låg i slutet av kriget i beredskapen. Jag lyckades få utbildning och tjänstgöring som
radiotelegrafist i signaltrupperna och lärde mig då mycket om telesidan. Morstecknen sitter
fortfarande kvar i fingrarna. Bland kollegorna från beredskapsåren fanns journalisten och
kåsören Olle Carle, alias signaturen ”Cello”.
Efter militärtjänsten återgick jag till Westerlunds och var kvar till 1947. Med tiden hade jag
lämnat affären och börjat som elektrikerlärling. Parallellt med arbetet läste jag på
yrkeshögskolan på kvällarna för att få så kallad B-behörighet som elektriker samt
installatörskometens. Skolan var förlagd till den gamla läroverksbyggnaden bakom det nya
rådhuset. Bland lärarna minns jag rektor Schéele som mycket kunnig och bra. Studierna
fortsatte sedan med ingenjörskurser på Hermods. Jag hade redan då en dröm om att kunna
etablera mig som egen företagare i elbranschen.
Att vara lärling var ett tufft men lärorikt arbete i avsaknad av de hjälpmedel som numera
finns. Vid pluggning i betong fick man slå på ett pluggborr med en hammare och sedan
egenhändigt tälja en träplugg, som skruven kunde skruvas i. ett minne från den tiden var när
Haldas taxameterfarbik byggdes helt i betong och många tusen hål skulle göras. I bostäderna
hade man på 1940-talet i stort sett lämnat den tvinnade trådledningen på porslinsknopp. Den
så kallade kuhloledningen hade kommit. Den hade i början ett hölje av plåt, som skulle böjas
med tång. Senare skulle plaståldern göra sitt intåg. Plasten var betydligt enklare att arbeta med
än plåt och stålrör.
Installationerna i lägenheterna bestod ofta av endast en taklampa. Vägguttag fanns inte i
början. Man betalade sin elavgift efter lampans storlek. Det innebar att många skaffade sig en
”tjuvpropp”, som skruvades i lamphållaren. Till denna kunde man sedan ansluta en kokplatta
eller ett strykjärn, som på det här sättet drevs med ”gratis” ström. Get här satte
elleverantörerna stopp för genom att börja installera elmätare i fastigheterna.
1947 kände jag mig mogen att gå vidare i karriären och lämnade Westerlunds Elektriska Byrå.
Arbetsmarknaden låg nu öppen på ett helt annat sätt än nio år tidigare. Under två år var jag
först knuten till SJ:s el- och teleavdelning och järnvägen mellan Halmstad och Nässjö. Vid
järnvägen fanns ett viktigt behov av kommunikation mellan stationerna, som meddelade
varandra då tåg släpptes iväg. Under de här åren var jag med och automatiserade SJ:s ganska
gammalmodiga system.
I slutet av 1940-talet byggdes Sveriges största kraftverk, Harsprånget. Det lockade mig att
1949 söka till Vattenfall för att få arbete med högspänningsel. Det innebar att jag då också
bröt upp från Halmstad, en stad som jag lärt mig uppskatta och sedan genom åren behållit
kontakten med. Utbildningen var förlagd till Motala Kraftverk och stadsforsens kraftverk vid
inlandsälven. Den senare var en större anläggning, där stora stamlinjer strålade samman.
Högsta spänningen var 220 000 volt men Harsprånget levererade hela 380 000 volt i en
ledning till Halsberg. Den ledningen var 100 mil lång och investeringskostnaderna så höga
som 100 miljoner kronor – en ofantlig summa vid 1950-talets början.
Drömmen om att starta en egen rörelse levde emellertid vidare och förde mig 1951 till
Värmland. En spännande och lärorik period arbetade jag i Kristinehamn på CO Nilssons
Elektriska, där jag hade hand om försäljningen av Electrolux produkter. Nu hade spisar,
tvättmaskiner, kylskåp och frysboxar blivit viktiga konsumtionsvaror. Expansionen
hämmades emellertid av råvarubrister efter kriget. Vi hade en särskild kartotekslåda med
förhandsbeställningar. Kunder som kom in på hösten kunde försynt fråga om vi trodde det var
möjligt att kunna leverera den beställda varan nästa vår! Det omfattade byggandet av moderna
lägenheter och villor skapade en stor efterfrågan. HSB och Riksbyggen var stora kunder.
Frysboxen var vid 1950-talets början ingen självklarhet i den tidens ganska små lägenheter.
Boxarna var stora och tunga men kvaliteten mycket hög. Livslängden kunde mycket väl bli
över 30 år. Det var inte ovanligt att flera familjer gick samman och delade på en frysbox. Det
här var före plastens tid och lämpliga förvaringslådor till maten kunde vara svåra att finna. I
mitt arbete ingick att hålla små kurser om hur frysboxarna skulle användas. Lådor av vaxad
papp rekommenderades till maten, som skulle frysas in.
1954 startade jag tillsammans med en kompanjon Elektra i Kristinehamn AB, som var en
traditionell elektrisk byrå med affär och installationsverksamhet. Namnet hade jag med Fritz
Påhlssons goda minne och tillstånd hämtat från affären i Halmstad på Klammerdammsgatan.
1950-talet var en expansiv och bra tid för den nystartade elaffären. Förutom det vanliga och
tidigare beskrivna sortimentet satsade vi senare även på den växande handeln för TV-signaler
till HSB och Riksbyggen.
Det blev då också naturligt att arbeta med försäljning av TV-apparater. När vi installerade en
förstärkningsanläggning så måste den provas praktiskt. Då lånade vi ut en TV-apparat till
någon av hyresgästerna. När vi sedan kom och skulle hämta tillbaka den så ville kunden
nästan alltid behålla TV:n. Det var inte ovanligt att även grannarna hade varit inne och tittat
och ville också köpa en egen apparat.
1960 startade vi ytterligare ett företag, som fick namnet Hushållapparatservice AB. Som
framgår var affärsidé att serva de elektriska apparater och maskiner som vi tidigare sålt.
1964 övertog min kompanjon Elektra Kristinehamn AB vars verksamhet då koncentrerades
mot installationsarbeten. Min hustru Ingrid och jag startade samtidigt affären Elmodul med
specialinriktning på elapparater och maskiner för kök och tvättstugor. Förutom de tidigare
nämnda varorna hade diskmaskiner nu också blivit en viktig produkt. Elmodul var en av de
första affärerna, som i sina lokaler byggde upp demonstrationskök och tvättstugor. Här kunde
kunderna till och med få pröva till exempel en tvättmaskin, senare blev även mikrovågsugnar
en stor säljframgång.
Efter ett tag utökades verksamheten åter med installationsarbeten sedan min tidigare kollega i
Elektra Kristinehamn AB hade gått ur tiden. Som mest hade Elmodul under våra år knappt
femton anställda.
En dag på 1960-talet kom Fritz Påhlsson från Halmstad på besök i Kristinehamn. De gamla
kontakterna från ungdomsstaden fick ännu en gång en stor betydelse för utvecklingen av mitt
liv. Påhlsson erbjöd oss ett medlemskap i inköpsorganisationen Centex. Han var en av fyra
grundare av denna organisation och satt också i dess styrelse. Genom att gå samman i en
sådan, större inköpsorganation kunde elhandlarna pressa sina priser från leverantörerna.
Centex innebar ett stort steg framåt för mig. Efter några år valdes jag in i styrelsen sedan Fritz
Påhlsson avsagt sig uppdraget av åldersskäl. Jag fick ibland annat vara med och bygga upp en
stor lagercentral i Anderstorp. Likaså bygge El-kedjan, som Centex numera heter, en
lagercentral för kapitalvaror i Örebro tillsammans med ELON. El-kedjan har blivit en faktor
som har hjälpt de traditionella kvalitetsaffärerna inom elbranschen att klara konkurrensen med
de stora elvaruhusen, som säljer elprodukter på volym med låga priser men med obefintlig
service. Elkedjan har idag 140 företag knutna till organisationen. Grundprincipen är att bara
en affär på varje ort skall vara med. Halmstad utgör ett undantag, eftersom Fritz Påhlsson
ansåg att staden var tillräckligt stor för att både Elektra och Gösta Nilsson Elteknik skulle vara
med.
Ingrid och jag drev Elmodul till 1985 då företaget såldes. Det finns fortfarande kvar i
Kristinehamn. Även Hushållsapparatservice lever vidare. Extra roligt känns det att Elektra
Kristinehamn också har återuppstått efter att ha varit ett vilande bolag under många år. Det
företaget arbetar idag inom el- och databranschen.
Mitt arbete är fortfarande mitt stora intresse. Jag började tidigt samla på gamla elektriska
apparater och maskiner. Under en period var jag ordförande för elinstallatörerna i Värmland
och det innebar en hel del resor. Det gav många kontakter med människor, som gärna
donerade gamla elföremål till min samling. Av naturliga skäl kunde detta samlande utvecklas
snabbare efter pensioneringen. Det är främst perioden 1920-1950, som är intressant för mig.
Här kan man i design och utseende spåra också den eltekniska utvecklingen. Delar av den här
samlingen visar jag idag på ett privat museum i Kristinehamn. Bland klenoderna märks en
elspis från 1915 och en diskmaskin från 1942. Bland de museiobjekt, som jag är riktigt glad
över att äga, finns flera maskiner som gamle farbror Ivan Johansson i Oskarström en gång
konstruerade. Till exempel har jag hans gamla vindkraftverk, som jag beskrev i början av
artikeln.
Mellan 1938 och 1985 ligger 47 spännande, yrkesverksamma år i elbranschen. Den innebar en
stor lockelse för mig som liten pojke och kom sedan att prägla mitt liv. Mitt yrkesval har jag
verkligen inte ångrat. Genom samlandet och museet lever intresset vidare.
Elektriciteten är verkligen den uppfinning som mest har påverkat livsbetingelserna under
1900-talet. Det känns som ett privilegium att fått vara delaktig i den här utvecklingen. Idag
finns ett nytt stort sortiment av elprodukter baserade på modern informationsteknologi, som
lockar de unga.
Utvecklingen bara fortsätter.
Av Åke Johansson