Flyktingbarnen
Transcription
Flyktingbarnen
Flyktingbarn i skuggan av ett krig av Kennedy Andersson Ulrich Heydermann f.15 oktober 1949 i Wolfenbuttel Tyskland 1930 – talets Tyskland präglades och dominerades under en följd av år i huvudsak av sviterna efter första världskriget och motsättningarna till Frankrike. Den ekonomiska krisen i landet hade också stegrats och en oerhörd inflation hade vållat medborgarna stora ekonomiska svårigheter. Brüning var rikskansler i spetsen för en borgerlig koalitionsregering och nationalsocialisterna hade vid valet i juli 1932 tilldelats inte mindre än 230 mandat och därigenom blivit riksdagens utan jämförelse största parti. Genom sin maktposition kom de nu att förorsaka medborgarna ytterligare ökade och oövervinneliga svårigheter. Den 30 januari 1933 utnämndes Adolf Hitler till rikskansler och han upplöste omedelbart riksdagen och utlyste nyval. Efter valet, i vilket nazisterna trots hänsynslös medborgarterror inte lyckades vinna absolut majoritet, kunde dock Hitler med de borgerligas stöd i mars genomdriva de fullmaktslagar, som innebar Weimarrepublikens avskaffande och rätten att införa diktatur. Efter Hindenburgs död övertog han kort därefter posten som landets statschef och i november 1937 höll han sitt hemliga möte i Berlin, där han gav anhängarna beskedet att göra Tyskland till ett stort och mäktigt rike. Politiska motståndare kom nu att fängslas och allt fler hamnade i speciella fångläger. Judarna i landet började systematiskt förföljas och efter 1938 hade terrorn övergått till formliga folkmord som under slutfasen av andra världskriget uppdagades till införd systematisk utrotning av ett helt folk. Kraven på Danzigs förening med Tyskland och anspråk på ”polska korridoren” ledde nu fram till att tyska trupper på order ryckte över den polska gränsen i september 1939. Därmed hade andra världskriget inletts och den 3 september förklarade England och Frankrike, Tyskland krig. Samtidigt överskred de sovjetiska trupperna gränserna till såväl Polen som Finland och i april 1940 invaderade de tyska trupperna Danmark. Ruiner så långt ögat kunde nå, Berlin 1943 Hemma i Sverige intogs omgående försvarsberedskap och den Svenska frivillighetskåren befann sig redan i Finland för att hjälpa sina grannar. Storkriget hade nu brutit ut på alla fronter i Europa och i juni 1941 stod hela världen i brand. Som helhet betraktat blev andra Världskriget en dyster period i mänsklighetens tillvaro. Trots att Sverige indirekt kom att stå utanför kriget började matförråden tryta och det pålystes en allt stramare livsföring från regeringshåll. Ransoneringskort infördes på en mängd olika varor och vintern 1942 slog kölden till med nya rekord som under en 40 dagars lång period lamslog stora delar av landet genom enorma snömassor. I slutet av året gjorde folket bottenskrap i sina matförråd och surrogatkaffe nyttjades i de flesta hemmen. I en dagstidning annonserade en fabrik att få köpa kråkor, kajor, skator, gråsparvar, duvor och fiskmåsar för inläggning på burk. Järnvägsförbindelserna i landet fungerade under långa perioder dåligt och mat som transporterades med tåg kom till sist fram i så dåligt skick att maten var otjänlig som människoföda. I vår lilla kommun, Alvesta stod kommunalarbetaren Anders Nilsson på vakt vid ett litet skjul i Kvenneberga, vaktande några fotogenfat – det var beredskapstider! I hela landet manade man till lugn, mod och tillförsikt. Redan på hösten 1939 infördes gengasen i landet, vilken fick störst betydelse för lastbils- och busstrafiken.1940 blev Hemvärnet det nyaste tillskottet i landets försvar och ransoneringskuponger på en mängd varor och livsmedel infördes. A-beredskapskort, B-kaffekort, C-kakaokort, D-tvätt och rengöringsmedel, E-mjöl och bröd, F-småbarnskort, GS-köttvaror, H-socker, J-ljus, L-matfett. Bönderna började ta in tonvis med vass, starr, fräken och löv, som blev till värdefullt foder för lantbrukarnas djurbesättningar. Grundransonen för enskilda hushåll per person hade fastställts till 500 gram benfritt kött eller fläsk. I slutet av sommaren förbjöds det allmänna smörgåsbordet och fr.o.m. september, kunde ägg endast inköpas mot kupong. Spriten ransonerades till tre liter per person och månad och för inköp krävdes motbok. Utrymmet för köp- och säljannonserna i våra tidningar ökade avsevärt. Likaså antalet s.k. byteserbjudanden, t.ex. ”ett par nya damskor storlek 36 med kilklack, bytes mot motsvarande ersättning av vetemjöl” och ”200 tobakspoäng bytes omgående mot smör och kaffe”. Ute i världen nådde kriget sin klimax och tendenser till vändning började skönjas. Den 2 februari 1943 gick Röda armen till anfall och östra delen av Tyskland förvandlades till ruiner. Den 31 juli fällde brittiska bombplan mer än 8 000 ton bomber över Hamburg, där förödelsen blev fruktansvärd. Bombningarna från väst fortsatte utan uppehåll och natten till den 23 november gjorde de allierades bombplan ett förnyat anfall mot Berlin och ödelade stora bostadskvarter med notering om flera träffar i regeringskvarteren. I skuggan av dessa händelser inträffade här hemma en svår sprängolycka i Eksjö och ubåten ”Ulven” rapporterades saknad efter att ha deltagit i en försvarsövning på västkusten. I slutet av året strömmade de första flyktingarna över sundet, sammanpackade på små fiskebåtar kom de i land utmed den skånska kusten – utmärglade och trötta. Tyskarnas hårda hand vilade tungt över Danmark men befrielsens timmar började nalkas. I en kommuniké den 6 juni 1944 från de allierades expeditionshögkvarter lät man meddela att general Eisenhower nu förde befälet över samtliga allierade flott- och flygstyrkor och på morgonen den 7 juni landsteg de allierade arméerna på den franska nordkusten. Med sig hade Eisenhowers sin klingande dagorder: Ni står nu i begrepp att inleda ett stort korståg på vilket vi ha inriktat våra ansträngningar under många månader. Världens ögon äro fästade på er. De frihetsälskande folkens förhoppningar och böner är med er och i samverkan med våra tappra allierade vapenbröder på andra fronter komma ni att tillintetgöra den tyska krigsmaskinen, avlägsna det nazistiska tyranniet över de förtryckta folken i Europa och ge oss trygghet i en fri värld. Er uppgift kommer icke att bli lätt. Er fiende är välutbildad, välutrustad och härdad i strid. Han kommer att kämpa hårdnackat. Strömmen har vänt. Världens fria män marschera tillsammans mot seger I Rikskansler Hitlers högkvarter var man förberedd på invasionsstyrkornas anfall, en final som slutligen kom att utspelas i och över Berlin. Den 1 maj 1945 lät den tyska radion meddela att rikskansler Hitler tagit sitt liv. Dagen innan hade han utnämnt storamiral Dönitz till sin efterträdare, vilken omedelbart kapitulerade utan villkor och den 10 maj 1945 undertecknade fältmarskalk Keitel de allierades kapitulationsvillkor vid en stel och kylig ceremoni. Den tyska ”oövervinneliga” armén hade i grunden förintats. Segerdagen firades över hela världen. Hitler hade kostat världen 11,5 billioner kronor eller utryckt i siffror 11 500 000 000 000. Enbart Tysklands utsugning av ockuperade länder uppskattades till en kostnad av minst 200 miljarder kronor. Här hemma hälsades freden med jubel och yra. Glädjen på gator och torg och ute i byarna var ofantlig, nästan sydländsk. På kvällen var kyrkor och bönehus öppna för att människor där i gemenskap skulle få möjlighet att be en tacksamhetens bön till livet, kärleken och det sunda förnuftets slutliga seger över ondskan makt. I de styrande kanslierna gick blankett-Sverige mot nya rekord och i slutet av året kom ytterligare en ny blankett på vilken medborgaren skulle besvara en mängd frågor: Kan ni simma 50 meter? Har ni tagit studenten eller realen? Har ni något extra jobb? etc. Medborgarna suckade men fick över en kopp surrogatkaffe (E 4), förnyade krafter att ta itu med allt eftersatt arbete som delvis legat i dvala under beredskapstiden. Nu trädde freden in i Europa och äntligen blev solen symbol för de nya och bättre kommande tiderna. Gränserna öppnades och sjöfarten blev åter fri. Tyska riket upphörde att existera och landet delades i fyra ockupationszoner, som skulle förvaltas av USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Motsättningarna mellan de västallierade och Sovjetunionen växte på flera fronter, bl. a. på grund av Sovjets krav på krigsskadestånd och dess sätt att utkräva detta i sin ockupationszon. År 1948 kom det till en öppen brytning med västmakterna, där Sovjetunionen genom blockad försökte tvinga dem att lämna Berlin, vilket dock misslyckades. I slutet av 1949 bildade de västallierade en ny stat – Västtyskland. En konsekvens därav blev att även Sovjet ombildade sin ockupationszon till en nation – Östtyskland. Det gamla riket hade genomgått ytterligare ett krig, landet låg i spillror och var delvis ödelagt, sönderbombat och delat i två stater. Människor som hade överlevt detta meningslösa krig, kom nu att skiljas åt för lång tid framöver och många skulle aldrig mer komma att återförenas. Berlin Stadens namn fick under efterkrigstiden en mycket tragisk klang. Slutskedet av kriget hade förvandlat Berlin till en stenöken. Med sina nästan fem miljoner överlevande människor, sammanpackade på några kvadratkilometer, kändes upplevelsen av tragik starkare här än i någon annan del av det forna Tyskland. Människorna hade upplevt krigets sista ohyggliga år med outsäglig fasa. Varje natt hade de hört bombplanen komma med sin fruktansvärda last som skapade död och förintelse där de satt sammanpackade i sina skyddsrum väntande på sin undergång. Över staden Dresden fälldes ett större antal bomber den 13–14 februari 1945, varvid över 50 000 människor omkom. Sammanlagt deltog 2 400 bombplan från USA och Storbritannien i denna för kriget stora operation. Den militära effekten av alla dessa aktioner har efter kriget starkt ifrågasatts. Det gäller särkskilt anfallet mot Dresden, där det inte fanns några militära mål av betydelse. Återuppbyggnaden har sedan dess präglat Tyskland. Wolfenbüttel 1949 Natten då staden Wolfenbüttel dog Wolfenbuttel, en liten stad 60 km söder om Hannover i Niedersachsen och mest berömd för sin ”Bittern Jägermeister”, Innevånarna där hade också fått sin sista varning! Sirenerna tjöt hest och manade nästan förtvivlat om vad som förestod. Andfådda skyndade människorna sig in i skyddsrummen, strax innan de tunga trycksäkra ståldörrarna stängdes av skyddsrumspersonalen. De öppnades inte förrän anfallet var över och de många människor som fortfarande fanns utanför fick söka skydd någon annanstans. Kanske skulle de tunga skyddsrumsdörrarna aldrig mer öppnas? För dem hördes bombdetonationerna ännu tydligare! Några order gavs, som knappast kunde uppfattas, nödaggregaten började surra medan det lilla nödljuset flämtade och spred ett svagt, nästan spökligt ljus bland människorna, som var bleka av fasa. Ingen kunde längre föreställa sig hur det såg ut utanför skyddsrummen men alla fruktade det värsta. Av skräck satt de som förstenade, medan andra upplevde en hysterisk tillvaro. Några bad till Gud, med förtvivlan i rösten. Fanns det över huvud taget någon Gud? Och finns han är han en grym och hänsynslös Herre, en Gud som tillät att människor förintade andra människor. Han måste för länge sedan ha tagit sin skyddande hand ifrån dem så kände de i sin förtvivlan, i sitt sökande och rop efter hjälp. När så skyddsrumsdörrarna öppnades, tog de första sig mödosamt fram till gatan där de en gång hade haft sin bostad. Nu fanns det inget kvar att rädda - hus och ägodelar var för alltid borta. Kvarteren låg i ruiner och på himmelen delade sig de svarta rökmolnen som länge skymt en klarblå himmel. Först då förstod de, att de hade överlevt stadens undergång. Bland dessa ruiner – nere i en mörk trång källare föddes den 15 oktober 1947 grabben, Ullrich Heydemann. En trött gammal mor i sitt lilla rum i en barack i Hamburg där 34 människor levde tillsammans. Hungersnöden hämtade sina offer Tog dem till barmhärtighetens stjärna mot himmelen. De anklagade dåraktighetens tilltag men bad ändå om kärlek, hem och lite bröd. Månad efter månad strömmade flyktingarna in i Berlins ruiner för att finna vägen till stadens västra delar. Över till den västra sidan kom också Christian Schreiber, som lite längre fram i tiden kom att spela en betydande roll för de hårt drabbade krigsbarnen. Strömmen av olyckliga människor pågick under mer än tio år, även efter berlinmurens tillkomst. Denna mur kom att klyva staden i två halvor. Några vände sig om och såg sina hems ruinväggar för sista gången. De hade tagit barnen och en liten kappsäck med sig för att vandra ut i natten, hemlösa människor – ett slags vandringsfolk som tvingats bli flyktingar i sitt eget land. De bar endast på en enda tanke - att rädda livet. En grå ogästvänlig bunker någonstans på västsidan fick duga som ett nytt hem för otaliga mödrar och deras egna och omhändertagnas barn. Utanför stod de trista soptunnorna lutande sig mot den skottskadade bunkern. En bunker var en betongkub, brännhet om sommaren, men iskall om vintern, men den utgjorde ändå ett skydd bortom tidens nöd och ångest. På någon vägg syntes en Kristusbild – människans enda tröst. På ett skynke på väggen där hennes sjuke son låg hade en mor skrivit en bön: Herre, dröj kvar hos oss ty tiden lider mot aftonen och dagen nalkas redan sitt slut. De människor som hade överlevt, var överlyckliga för att kriget äntligen var slut. Glädjen varade inte länge för som en bumerang kom nästa dråpslag – hungersnödens kalla hand och den hade inga gränser. Hemlösa människor, mödrar i trasiga paltor, stora skaror av föräldralösa barn kom nu vandrande på vägarna. Efter detta ohyggliga krigs slut sträckte dessa människor sina utmärglade kroppars armar Otåliga flyktingbarn väntande utanför sitt hem, en bunker i Berlin 1952 Bunkrarna liknade små fästningar och var på fem-sex våningars höjd. Väggarna var 2-2,5 meter tjocka, gjutna av stark betong men var utan fönster, endast små luftgluggar: de var avsedda för ett femtontal familjer men nu bodde 650 vuxna och 400 barn där. Här nödgades man bo tätt sammanpackade, år efter år sommar som vinter. År 1969 besökte jag för första gången Berlin och så långt efter kriget fanns det alltjämnt en och annan bunker kvar. De var nu invändigt ombyggda till småföretagsgallerior, något uppfräschade men med en isande påminnelse om sin tillkomst. Genom mitt arbete kom jag under många år att besöka denna stad, även dess östra sida. Där, vid Brandenburger Tor, fanns två skilda världar. Den västra sidan präglades av sin enorma återuppbyggnad, medan på den östra sidan tiden hade stått stilla och mängder med husfasader påminde ännu om krigets härjningar. Bara för några år sedan, vid ett nytt besök i staden, uppfattade jag hur myndigheterna ännu tvistade om vad som skulle göras på plasten där Hitlers bunker en gång låg. Det var en ogästvänlig gräsyta, stor som två fotbollsplaner. Kommer den möjligen för alltid att påminna människor om en dåres verk? Gåtan som aldrig fick något svar Christian Schreiber, som hade lyckats ta sig över till västsidan hamnade så småningom i norra delen av Tyskland som pastor i en liten församling. Aldrig hade han trott att en kallelse kunde bli så kraftfull och så oemotståndlig i en liten svag människas inre. I kallelsen mötte han nöden och dessa ofantliga skaror av flyktingbarn. Livet förde honom till Eckenförde med sina stora flyktingläger, som i huvudsak bestod av plåtbaracker. Ett kort sträcka bortom flyktinglägret skymtade Östersjön. Där, nere vid stranden, föddes tanken i honom: det behövdes ett litet barnhem för de stackars barnen. Hur han än funderade kom ständigt den omöjliga tanken upp inom honom: du har inga pengar, inga vänner – men det omöjliga vände till det möjliga. I inflationens skugga men under Guds baner stod snart det efterlängtade barnhemmet färdigt. Under alla år som bygget pågick ansökte han ständigt hos myndigheterna om tilldelning av ransoneringskuponger för sängar, bord och stolar. Varje gång kom samma dystra besked – avslag. Den lille grabben Reinhard Wagner hade tillsammans med sin mor flytt över till västsidan och väl där hade hon lämnat sin lille son hos myndigheterna i Braunschweig med orden: ”jag måste gå tillbaka över gränsen, för att hämta några saker som jag lämnat kvar uti skogen”. Mamman gick ut i natten, för att aldrig mer återkomma. Lille Reinhard var nu utan både far och mor. Pappan hade stupat i kriget och mamman blev troligen skjuten i den östdominerade skogsgränsen. När grabben var fem år sände myndigheterna honom till barnhemmet i Eckenförde, där han blev mottagen med en kärleksfull och varm famn. Här fick han för första gången i sitt unga liv, se små vattenspeglar glittra och i dem seglade molnen som ett lockande drömrike, oåtkomligt och ouppnåeligt men ända så nära. Snart var barnhemmet överfullt med alla dessa utmärglade barn, men pastor Christian Schreiber med familj kom på nya tankar. Genom honom och kyrkans försorg och i samarbete med de svenska Pingst- och Missionskyrkorna skulle över tretusen barn sedermera få komma till Sverige. Löftena skymtar i en obeskrivlig nöd Under lång tid hade diskussionerna i Filadelfia- och Missionsförsamlingarna i Alvesta pågått om vad de tillsammans kunde göra för att lindra nöden för flyktingbarnen. På hösten 1952 kom de överens om att bilda en ”Tysklandskommitté”, bestående av sju ledamöter: pastor Aron Lundgren, lärarinnan Ulla Iselau, kontoristen Helgo Iselau och stationskarl Sten Reingård från Filadelfiaförsamlingen, fru Märta Lindström, köpman Hugo Olovsson och pastor Ragnar Fagerholm från Missionsförsamlingen. (Den sistnämnde ersattes senare av pastor David Backgård). Ordförande blev Aron Lundgren, sekreterare och korresponderande ledamot Helgo Iselau och kassör Hugo Olovsson. Tillsammans drog kommittén igång en omfattande hjälpverksamhet, innehållande ett omfattande socialt arbete för de tyska flyktingbarnen. Det organiserades insamling av kläder och pengar och snart skapades förutsättningar så att 43 barn kunde beredas en tre månader lång vistelse i Sverige redan kommande vår, utplacerade i olika hem i vår bygd. En titt i Tysklandskommitténs räkenskaper för perioden, februari 1952 till december 1954, ger en inblick i omfattningens vidd. Tysklandskommitténs räkenskaper för tiden 1953 02 01 – 1954 12 31 Inkomster Utgifter Kassabehållning 528 82 Kostnader för barntransport Gåvor 426 50 Olyckfallsförsäkring Transpostkostnader 15 594 00 Porto & Telefon Kollekter 3 860 67 Omkostnader Insamlat 70,00 Nya testamentet till tyska barn Återbet. Utlägg 51 40 Reseersättning Bankränta 27 91 Matpaket till bunker familjer Lokalhyra Folkets Hus Kassabehållning Kronor 21 531 47 Kronor 16 711 60 225 45 972 17 50 00 136 00 125 00 2 195 96 50 00 112 00 21 531 47 Under ovanstående period delades kassaförvaltarsysslan mellan pastor Josef V Andersson och köpman Hugo Olovsson, båda tillika räkenskapsförare. Verksamhetsperioden, som nästan kom att omfatta två år, hade en årsomslutning på 11 233 81 kr. Kommitténs arbete fortsatte oavbrutet under kommande år. År 1955 balanserade omslutningen på 11 726 62 kr för att 1956 stiga till 13 524 95 kr. I revisionsberättelsen framgår det att räkenskaperna var förda med ordning och reda och att samtliga utgiftsposter var försedda med vederbörliga verifikationer. Kassören och Tysklandskommittén rekommendera att bevilja ansvarfrihet för nämnda år. Alvesta den 4 februari 1956. Hilding Söderling Filadelfiaförsamlingen Alvesta Vasti Karlsson Missionsförsamlingen Alvesta Båda utsedda revisorer. Frau Ilse Baumgart, Ulla Iselau, Helgo Iselau Braunschweig 1953 Filadelfia- och Missionsförsamlingarna under gemensam ledning i den bildade Tysklandskommittén samverkade med Filadelfiaförsamlingen i Värnamo, vars pastor, Hans Carlsson, var initiativtagare och uppbyggare till den stundande hjälpverksamheten. Den drogs igång i våra bygder och hade som målsättning att speciellt tänka på barnen, som for illa. Sverige och då speciellt Smålandsbygderna, som hade ytterst få känningar av kriget, stod nu redo att ta emot en litet barn. Staden Braunsehweg, är belägen ca 200 km söder om Hamburg men med ett avstånd av endast 30 km från dåvarande gränsen mellan Öst och Väst. Till staden hade stora flyktinggrupper sökt sig. Evangelistiska Lutherska Kyrkan hade under lång tid försökt hjälpa flyktingarna på alla tänkbara sätt. Ibland ordnade man så att de alla sämst ställda barnen fick komma till barnhemmen Altenhof och Eckernförde vid Östersjön, för några veckors sommarvistelse. Uttagningen av barnen och planeringen för deras transport till barnhemmet, kom att skötas av biskopens sekreterare, fru Ilse Baumgart, som hade sin dagliga gärning vid ”das Landeskirchenamt” Wolfenbüttel, vars chef var Landesbischoff Erdmann. Vid ett tillfälle när fru Baumgart kom till Eckenförde med en grupp barn, mötte hon pingstpastorn Hans Carlsson från Filadelfiaförsamlingen i Värnamo. Han var på ett tillfälligt besök hos Christian Schreiber, barnhemmet Altenhofs grundare, för att höra hur den svenska församlingen bäst kunde hjälpa de många flyktingbarnen. Efter en stund gemensam bön blev det bestämt att Värnamoförsamlingen skulle rekrytera svenska fosterhem som var villiga att ta emot ett litet flyktingbarn under en tremånadsperiod. Fru Baumgart blev kontaktperson på den tyska sidan och såg till att de mest behövande barnen fick förtur. Hon kom också att sköta all kontakt med myndigheterna. Så kom då den första barntransporten att avgå från Braunschweig till Sverige och lilla Värnamo 1951. Värnamoförsamlingen kom att anförtro busschaufför Erik Bolmhagen (som nyligen flyttat ifrån Värnamo till Alvesta) att svara för transporten och han kom att göra många resor. Genom Bolmhagens försorg fick nu Alvestaborna närkontakt med flyktinghjälpen och bl. a. Margit och Helgo Iselau inbjöd ett flyktingbarn till sitt hem våren 1952. Strax därefter tog Helgo Iselau initiativet till flyktingarbetet och tillsammans med församlingarnas pastorer samt handlaren Hugo Olovsson m.fl. gick Inbjudningarna ut till Alvestaborna om ett så kallat ”Tysklandsmöte”, där de närvarande fick lyssna till de personer, som under en lång tid besökt flyktinglägren i Braunshweg. Vid detta första möte talade pastor Josef Andersson och chaufför Erik Bolmhagen om den outsägliga nöd som rådde i Tyskland. Helgo Iselau talade med varmt hjärta om barnens oändliga nöd och framhöll bl.a. ”Det är med glädje vi konstaterar det varma intresse för denna gren av kristen kärleksverksamhet, som kommer oss till synes i våra trakter och vi vädja till Er alla, som har möjlighet, att ta emot en liten tysk skyddsling för en tids vistelse i vårt land som ett stort tack till Gud som skonat oss från krigets vedermödor”. Många kärleksfulla hem i våra bygder, kom efter denna kvälls framförda budskap att öppnas, flertalet på vid gavel. En bland många familjerepresentanter som denna kväll hörsammat kallelsen att komma till kyrkan var Gerda Andersson från Kronobergshed. Hon satt synbarligen nedslagen på en av kyrkans träbänkar - nästan som i andakt - mediterande och lyssnande till denna fromma människas budskap. I Gerdas hjärta ett ljus nu tändes ett sista stjärnfall i en stjärnlös natt med blicken uppåt till ömhet sändes mot henne ensam där hon på bänken satt Det var ett budskap om sorgsna mänskor om barn som lider i en oändlig nöd hon tog det till sig och fann en uppgift som hon har vårdat framtill sin död. Efter en stunds kaffedrickande anmälde sig flera familjer som villiga att ta emot en pojke eller flicka. En kö bildades fram till Helgo Iselau, för ifyllande av en intresseanmälan, som väl omhändertogs. Ett absolut krav som hade ställts var att barnavårdsnämnden först skulle se igenom ansökningshandlingarna och utifrån dem fatta beslut om familjen i fråga kunde godkännas som värdar. Sedan ett positivt beslut fattats sändes handlingen i väg till fru Ilse Baumgart, sekreterare nere i Wolfenbuttel. Med hjälp av prästen i Braunschweigs flyktingkyrka, pastor Paul Flink, skötte Fru Baumgart kontakten med flyktingfamiljerna. Hon ansvarade även för att en hälsokontroll av barnen genomfördes och hade kontakt med de tyska myndigheterna för utskrivande av pass och övriga resehandlingar. Efter att detta arbete var avklarat skickades listor till församlingen i Alvesta med barnens namn, födelsedatum och adress samt en kort upplysning om varför barnet behövde komma till Sverige. På listorna hade fru Baumgart också fördelat barnen till de olika tänkta fosterhemmen, enligt de kommande fosterföräldrarnas önskan. Helgo Iselau tog emot listorna i Alvesta, varefter han tog skriftlig kontakt med varje familj och meddelade bl. a. när och var man kunde möta sitt efterlängtade fosterbarn. Den första transporten av barn till Alvesta anlände i början av januari 1952 med Margit och Helgo Iselau som reseledare och omvårdare. Utdelning av julpaket i Braunschweig 1953 skänkta av vänliga människor från Alvestaregionen Parallellt med igångsättningen av barntransporterna pågick samtidigt en löpande insamling av förnödenheter för transport till behövande ”bunkersfamiljer” i den östra delen av Tyskland. Den 12 och 20 december 1955 sändes över 200 matpaket. Stora givare av förnödenheter kom att bli KLS och Alvesta Mejeriförening, som skänkte korv, ost och smör, vilka produkter ingick i samtliga matpaket. Speciellt till jul gjordes stora insamlingar för att sändas i god tid till Braunschweig och KLS bidrog med 150 burkar korv och mejeriet med 10 kg smör i kvartskilopaket. Även de outtröttliga medarbetarna nere i Tyskland, dr. Proyst, pastor Fink och fru Baumgardt, erhöll en speciell julgåva från kommittén och vännerna i Alvesta. Hjärtats aning sina vingar finner, tröstlöshetens klockton tystas ned varma ljus som uti hemmen lyste, människor som av sitt hjärta led någons tanke sökte stilla fjärdar, i decembernattens klara ro över flyktingbarnens sorgsna världar, byggdes nu – en kärlighetens bro. Braunschweig 1952 Det formade sig till avskedsstund framför den lilla järnvägsstationen i Braunzweig. Erik Bolmhagen hade med sin buss anlänt någon dag innan barnen skulle avresa. På morgonen kördes bussen fram till stationen och 49 barn i olika åldrar ropades upp, fick kliva in och ta plats. Dessförinnan blivet ömt omkramande av nära och kära anförvanter. Mammor stod med tårar i ögonen, oroliga över sina barns långa resa till ett främmande land, men med vetskap om att sonen eller dottern skulle komma i goda kärleksfulla händer. Det blev ganska trångt i bussen men alla hade fått en plats. Några av barnen började gråta, när bussen sakta rullade ut från stationsområdet och genom bussfönstret såg de skaran av alla anförvanter och vänner som vinkande farväl. Alla dessa 49 barn, av vilka de flesta hade fått adress Alvesta, hade olika öden. De yngsta var blott två år gamla medan den äldste var i tolvårsåldern. Tyska kyrkan i staden med pastor Flink i spetsen hade tillsammans med alla övriga engagerade valt ut dessa 49 barn bland över tusen unga. Några av barnen saknade helt föräldrar, en del saknade sin far som stupat i kriget, några kom från en stor syskonskara för vilken modern ensam drog vård. På sin resa till Sverige var barnen utrustade med ett litet knyte, innehållande personliga tillhörigheter, grova kläder och små trasiga skor och om halsen hade de en adresslapp. Ett sanatorium för små barn som har fått en liten stund ute i solen av hjälpsamma sjuksköterskor 1947 Väntande fosterföräldrar Så hade Sverige och Alvestaresan äntligen börjat och den kom att ta nästan 33 timmar i anspråk. De första timmarna gick ganska bra även om en del av barnen fortfarande kämpade med tårar och hemlängtan. Vid barnhemmet Altenhof gjordes ett kort uppehåll för att barnen skulle få lite mat och dryck. Efter en stund gick resan vidare, en efter en av barnen somnade och det började bli rätt fridfullt i bussen. Ledningen räknade med att bussjukan skulle bli ett problem men endast vid några tillfällen under färden kom ”papperspåsarna” till användning. Bussen rullade lugnt och säkert och med Bolmhagen vid ratten kändes färden trygg, upp genom Tyskland och Danmark. De flesta av barnen sov, trötta och ovetande om allting i de mest underliga ställningar medan de vuxna funderade över hur brutalt och hårt livet ibland kunde vara för en liten oskyldig människa. De sista timmarnas färd på svensk mark från Helsingborg blev dock ganska påfrestande för de små, allt tröttare och med en smygande bussjuka, var då många i total obalans. Erik Bolmhagen med extra chaufför framför en av sina bussar från Värnamo och som gick till Tyskland 1953 Personalen på bussen fick ett hårt arbete under den sista etappen till Alvesta. Väl framkommen svängde bussen in framför Missionskyrkans entré, där förväntansfyllda, omhändertagande kärleksfulla händer sträcktes ut mot barnen varvid resans vedermöda snart var glömt för ett litet darrande barnhjärta. Gerda hade fått besked om att infinna sig vid Alvesta Missionskyrka när den efterlängtade fostersonen var i antågande. Väl framkommen till kyrkan hade redan en mängd andra förväntansfyllda föräldrar kommit. Gerda blev kärleksfullt mottagen och efter en stunds samtal bland vänner under kaffedrickning, började församlingens kör sjunga och det vilade ett lugn över hela kyrkan med dess förväntansfyllda blivande fosterföräldrar. Där uti kvällningens tysta timma såg de hur Herren nalkades ett hus hörde hans milda, ljuvliga stämma, viskande tände han hoppets och kärlekens ljus Ulrich i nysydd kavaj, designad av Gerda Hedslund Kronobergshed 1953 Ulrich med älsklingskatten ”Pelle” i famnen tillsammans med Anita Svärd Gerda tummade sitt lilla papper på vars baksida det stod skrivet: Ulrich Heydemann född 15 okt.1947 i Wolfenbuttel Stadtmarkt 15 Deutschland, ankomstnummer 10. Fem år gammal var han den lille grabben som skulle hämtas. Bussen anlände och ut steg de vuxna. Barnen kommer därefter, en efter en men någon måste bäras ut. De var bleka och magra, men hade tindrande ögon, tårfyllda hos några. Tysta fördes de med varsam hand in i kyrksalen. Längst bort i hörnet stod snart en liten grabb, med en stor nummerlapp runt halsen, Gerda upptäckte honom och ropade: Där är han; jag ser honom, det står nr 10 skrivet på lappen. I samma stund inleddes uppropen, familj för familj. O, en oförglömlig stund men äntligen läs-tes Gerda Johanssons namn upp: ”Välkommen fram att ta hand om din lille grabb, Ulrich Heydemann”. Grabben såg väldigt blek och klen ut men var ofantligt rar med sitta mörka hår och tindrande mörka ögon. Men fingrarna, speciellt tummarna, de hade garanterat under många månader fått tjänstgöra som extra tröstande vänner. Naglarna var nästa borta, sönderfrätta. Gerda var lugn - nu fanns han där i hennes knä och tillsammans med kyrkans personal försökte hon ge Ulrich lite varm dryck och en bulle. Gerda hade tagit med sig lite extra kläder till Ulrich, om sådana eventuellt skulle saknas för hemfärden till Kronobergshed. Gråtande av lycka togs barn efter barn emot av kärleksfulla händer, för en vistelse i väntande, varma hem. Många av barnen skulle återkomma till Alvesta i olika perioder. Kontakterna med barnens anförvanter i Tyskland fördjupades med åren och många upprätthåller än idag kontakten med sina fadderbarn. På väg till ett nytt hem En liten sista färd återstod, färden hem till Kronobergshed, som skulle ske genom droskägare Nils-Erik Gustavssons försorg. Det var en omtyckt, trygg och lugn chaufför, som Gerda alltid anlitade och kände stort förtroende för. Efter en stund befann sig Gerda och Ulrich i Nils-Erik Gustavssons droska och därmed kunde färden starta, hem till en förväntansfull make och familjens egna barn. Tack vare makens trogna arbetsflit kunde hemmet under en mängd år även inneha en rad svenska barn som behövde en mors öppna och varma famn. Nu hade de fått ett tyskt flyktingsbarn och det var - och blev - en speciell kallelse för Gerda. Båda makarna hade en vid bekantskapskrets och uppståndelsen blev stor, när vetskapen spreds om att grabben från Tyskland hade anlänt. Besöken blev otaliga på Kronobergshed. Ibland tvangs Gerda uppmana besökarna att inte vara för närgångna, hon var rädd att han kunde ta skada. Under en ganska lång tid fick nu Ulrich, av naturliga skäl, all Gerdas uppmärksamhet. Gerda som alltid var duktig på att sy och sticka hade förberett en ordentlig klädgarderob för Ulrich och anskaffat en liten fin säng. Hedslund Kronobergshed år 2000 Det sågs på Gerda att hon trivdes med sin uppgift. Efter all uppståndelse återgick vardagen för de övriga egna barnen: En son gjorde militärtjänst vid Örlogsgarnisonen i Karlskrona, medan en annan traskade den långa vägen till Lekaryd byskola för att insupa lärdom från kunskapens källa i svenska, mattematik, geografi, historia och kristendomskunskap under sträng ledning av kantor Joel Graner och fröken Melander. Ulrich fick snabbt kontakt med grannbarnen, Kenneth Estvall, som bodde på gården Kristineberg, och Bernt Andersson, boende på Hildingsborg. På gården Kristineberg fanns det några kor, gris, höns och hästen Bella. Kenneths pappa Arvid, var en sann barnälskare och ofta fick Ullrich åka höskrinda från ”skjutvallen” hem till ett väntande höslinne. Ulrich, på en liten cykelfärd nedåt ”allmänningen”, under överinseende av Bernt Andersson och Kenneth Estvall, Kronobergshed 1953 Nedanför torpet Hildingsborg, bodde den lille spänstige och finurlige, ogifte snickaren Karl Ivan Jacobsson, i byn allmänt kallad ”Skruttan”. Han hade under 1930–talet övertagit föräldrahemmet och gått i lära hos sin far och var nu byns obestridlige snickare och mångsysslare. Många gånger fick Ulrich följa med in till honom, på vintern efter kälkåkning, värmande de små händerna över Jacobssons lilla ”limpotta”, som nästan alltid stod och puttrade i snickarboa på en liten täljstenskamin. Hos honom beställde Oskar en rattkälke, som Ulrich skulle få i julklapp. Jacobsson levererade den i god tid före julaftonen och Oskar hann också med att måla kälken grön med röd ratt. På juldagen gjorde Ulrich sin första resa med kälken ned för backen till Norra Grännaforsa kvarn. Kälken gick dock inte alltid som Ulrich ville utan någon gång for ekipaget rätt ut i Oskar Gustavssons ”kronohage”, väl omsluten av stickande taggtråd. Väl hemkommen till Gerda gällde avrapportering över vad som hänt med repliker i form av förmaning på förmaning. Gerda skulle sannerligen tala med Gustavsson i ”Brunnsparken” med uppmaning om att han omedelbart skulle ta bort den förrädiska taggtråden. Dagarna skred lugnt och stilla på Hedslund, men ändå var de händelserika. Alltid steg någon tant eller farbror in över ytterdörrens tröskel, de gjorde sig ingen brådska och låtsades inte ha något speciellt ärende – de var som man sa bara ”förvetna”. Visst var Gerda prövad där hon satt uppkrupen i sin säng ofta osedd av någon. Med förklädessnibben torkade hon sitt öga: – Å, är det du som tittar in Aina? – Ja, jag är på väg till Alvesta och kunde inte avstå att titta in fem minuter. Vilken grann pojke du fått Gerda, att rå om. Hans ögon är klarare nu, inte så blodsprängda och rödkantade längre, han är klen som du ser och fruktansvärt mager, replikerade Gerda. Det gör honom gott att få vila, jag ska precis till att ta av honom filten för han ska bada. Gerda spolade upp vatten i en balja och hällde i det på kokspisen uppvärmda vattnet samt slog i något som doftade innan hon hjälpte Ulrich att krypa ned i badbaljan. Vattnet var så där lagom varmt och hon blötte hans hår, hällde lite schampo i händerna och gned in hans svarta hår. Hela tiden var hon noga med att han inte fick lödder i sina tärda ögon. – Du har snälla händer Gerda, påpekade Aina, en ser riktigt hur han njuter av att bli riktigt tvättad. Hans kropp var tunn och han lutade sig mot Gerda medan hon torkade honom. Insvept i ett tjockt lakan, svävade han bort i mjukhet och värme. Det blev dags för kaffedrickning med tilltugg av en speciell hembakad kaka (kallad ”klimp”) som bara fanns hos Gerda och under tiden fick Aina sin eftertraktade berättelse om den lille pojken. Det var viktigt att spörja hur det låg till med ”tillökningen” tyckte Aina. När hon så skulle till att gå följde Gerda henne ut på förstugtrappan, såg bort över trädtopparna mot skogen och viskade lågmält: ”Ja du min Herre, säg nu hur vädret ska bli till helgen och ställ om att Oskar kommer hem till helgen efter sin operation - vi behöver honom här. Oskar & Gerda Andersson Hedslund Kronobergshed 1953 Sargad Vid vägförvaltningens krossverk i Föreberg hade Oskar råkat ut för en tragisk olyckshändelse, som fick till följd att han miste tre av sina fingrar på höger hand – ett hårt slag för hela familjen. Gerda tog självfallet händelsen extra hårt men tröstade sig och barnen genom att ta ned sin lilla mandolin från väggen då och då för att spela och sjunga. Det bidrog till att upprätthålla humöret på övriga familjemedlemmar. Ofta läste hon dessutom ur någon bok för barnen eller någon vers. Vår mörka blåa rullgardin har någon dragit ned det mörknade på jorden och inget mer man ser men alla ni små änglabarn ni tänder alla ljus där ingen går till vila uti vår Herres hus I Himlens blåa rullgardin de klippa fönster ut där sitta de sen allihop och leka glatt tittut de sätta ut i fönster små klara himlabloss det är Guds alla stjärnor som lyser över oss Ullrich i samband vid en hemresa till Wolfenbuttel 1954 Efter ytterligare några dagar kom äntligen Oskar hem med handen i ett stort bandage. Efter åtta veckors omplåstring i hemmet var Oskar åter i arbete. Ulrich kunde inte riktigt förstå varför någon - som han trodde - gjort Oskar så illa. Oskar försökte förklara men såg samtidigt på Ulrich att han hade svårt att ta till sig alla upplysningar. Varje dag avsatte Gerda en liten stund till studier av det tyska språket. Från Hermods i Malmö gick hon igenom det ena tyska utbildningsstycket efter det andra och hon väntade otåligt på att Ulrich mamma skulle skriva och då måste hon vara påläst, påpekade hon, försjunken i sina böcker. Det var viktigt för Gerda att Ulrich under inga omständigheter fick glömma bort sitt modersmål och hon var en av dem som skulle hjälpa honom. Efter viss övertalning gav hon tillåtelse till att även övriga familjemedlemmar fick kalla Ullrich för ”Ulli” ett namn han sedan alltid kom att kallas för (även av sin biologiska mamma). Vid den lilla Järnvägsstationen i Grännaforsa, nästan mittemot Lämbys speceriaffär, låg Grännaforsa poststation, en liten byggnad på fyra kvadratmeter. Chef för den kungliga stationen var ”Justus” Magnusson. Ulli fick ofta följa med ned till stationen för att undersöka om det kommit något brev från hans mamma. Så äntligen en dag stod glädjen högt i tak när ett litet livstecken hade kommit från Tyskland. – Tag nu hem detta brev till Gerda och var försiktiga så ni inte tappar det, uppmanade ”Justus”, det är viktiga saker för Gerda. Fundersamheten fanns, liksom spänningen – vad innehöll kuvertet? Vad skulle Gerda säga idag? Äntligen hade hon kanske nu fått ett efterlängtat livstecken. På kuvertet stod det Fam. G. Johansson, Grännaforsa Moheda. ”Familjen hette ju Andersson. Oskar, var född i Mistelås och son till Matilda och Johan Anders Gustavsson, namnet Johansson skulle lite längre fram i livet få sin förklaring. Alla hans bröder hade tagit sig efternamnet Andersson, efter sin fars namn Anders, men Oskar tyckte det var bättre med Johansson, efter namnet Johan. Det kunde kvitta tyckte Oskar, vilket efternamn han gagnade. Det berodde helt på i vilket sammanhang Oskar befann sig i och så fick det förbli, livet igenom”. Brevet överräcktes till Gerda och Ulli väntade med spänning vad hon skulle säga. Gerda läste och begrundade innan hon sade till ett av de äldre barnen: – Cykla genast ned till Moheda. Där invid gamla Lindströms tryckeri bor en familj som har två tyska vuxna flickor och som kan en utmärkt svenska, jag måste få brevet exakt översatt till svenska. Frun i huset och hennes flickor kände Gerda mer än väl, så det var inga problem att få brevet översatt, under väntan med ett glas saft och en hembakad bulle. Snart var brevet färdigöversatt och man skickade avslutningsvis en hälsning till Gerda att hon var hjärtinnerligt välkommen med fler brev och hälsa henne att vi gör det mer än gärna för henne och våra medsystras små barn, som har kommit i goda händer. Vägen till Moheda gick genom Skarnen, förbi ”Silla Axels” stuga och längst bort porlade den lilla tvärbäcken mellan Tora sjö och Grännaforsaån. Vägen slingrade sig omsluten med stora enbuskar, vilka i skymningen sågs som hotfulla för en liten grabb. Platsen är numera omtalad och utmärkt som en av Allbo Härads sista avrättningsplatser. Galgbacken hade tillhört Moheda Prästgård och upplåtits på evinnerlig tid till häradet. Vid ett skifte kom den sedan att tillföras Moheda Södregård, där fru Anna Sophia Söderström bodde. Det ska också tilläggas att det troligen varit långt mellan avrättningarna, då platsen fått röjas från sly och skog inför en avrättning 1828. Sophia, som nu ägde marken, stred med de styrande i häradet under många år för att få bort avrättningsplatsen från sina marker. Till sist lyckades hon, men fortfarande efter alla år passerade ingen ohämmad förbi platsen, någon dråpare hade ju här mist sitt liv för bödelns sylvassa yxa. Därför gick det i absolut högsta fart hem, förbi avrättningsplatsen och genom ”Sillakröken”. Tramptagen stannade inte förrän vid infarten till Hedslund. I dörröppningen stod Gerda otåligt väntande. Hon tog emot brevet och kröp upp i sin bäddade säng med Ulli vid sin sida och vid fötterna låg husets katt ”Pelle”. Det sprakade av värme från spis och karmin. Gerda började läsa och berättade samtidigt för Ulli vad hans mamma hade skrivit. Wolfenbüttel 16/4 1953 Kära familjen Johansson. Hjärtligt tack för brevet och korten som vi fick. Vi var mycket glada. Hos eder trivs Ulli mycket bra, det ser vi. Här i Wolfenbuttel börjar barnen skolan till påsk, så börjar Ulli först 1956 – 6 år gammal. Han fyller 6 år den 15 oktober 1955. Jag är glad att Ulli tycker så mycket om Er hund och katt. Vi hoppas verkligen att Edra barn en gång i framtiden kan besöka oss. Vi kan inte hitta Alvesta på vår karta. Kan ni lämna besked om namnet på den närmaste staden. På detta viset vet vi lite mer om platsen Alvesta och Kronobergshed där ni bor. Jag tror att Ulli tycker om att åka med bil, det tycker jag också. Hur var sextioårskalaset? Hälsa till barnen från mig. Jag önskar de får en fin framtid. Vad gör Bengt? Är han inkallad fortfarande i Karlskrona, vi har inge militär här i Tyskland längre. Men den kommer säkert igen en gång i framtiden. Från den 1 oktober till den 31 oktober tar Ullis pappa examen för första delen av sitt läkardiplom. Vädret är dåligt här. Jag är lugn och glad därför att Ulli får stanna hos Eder. Var snäll och lämna upplysningar om Ullis återkomst till Wolfenbuttel. Hjärtliga hälsningar till er alla och Ulli från mamma och pappa . Eder Lisa Heydemann . Lisa Heydemann 1954 (Ulrich mor) Hans Heydemann 1954 (Ulrich pappa) Ullis tremånadsvistelse skulle visa sig gå väldigt fort och under tiden duggade Ju mer tiden närmade sig sitt slut och Ullis hemfärd var i antågande desto mer orolig korrespondensen tätt mellan Ullis mamma och Gerda. blev Gerda över att mista honom och därtill omedelbart före den stundande julhelgen. Det är lätt att förstå dragkampen mellan Lisa och Gerda, när man läser mammans brev till Gerda, som nu kom allt tätare. I breven till Lisa påtalade och berättade Gerda med en innerlig glöd hur viktigt det var för Ulli att få stanna i Sverige och det vackra Småland. Men Lisa utryckte en mors längtan efter sitt barn, samtidigt som hon bedyrade familjens stora tacksamhet över att Ulli fick vara hos Gerda och Oskar. Allt kom dock att lösa sig till det bästa men en dag skulle oåterkalleligen komma, då Ulli lämnade sin värdfamilj för gott. Kanske skulle han ändå återkomma någon gång i framtiden, i vuxen ålder? suckade Gerda med nedstämd blick. Redan 1953 hade Ulrich lärt sig skriva riktigt fint. Hemma igen hos son mor och far, nu boende i Hannover, skriver han själv till familjen på Kronobergshed och berättar hur han har det samt medsänder en självgjord karta över området där han bor och går i skola Korrespondensbrev av över 100 st. skrivna mellan Gerda Andersson och Lisa Heydemann åren 1952 – 1959 Wolfenbüttel 15/6 1953 Kära familjen Johansson Hjärtligt tack för det efterlängtade brevet och korten, vi har glatt oss mycket. Vi gläder oss också mycket över att Ulli snart ska komma, han är väl hemma till min födelsedag. Kommer Ulli att finna sig till rätta har? Kommer han inte att längta tillbaka till allt det fina hos er? Vi kan bara ge Ulli kärlek. Vi tackar er alla för den kärlek och godhet ni ha visat Ulli och för allt vad ni har gett honom. Det gläder oss mycket att ni ännu en gång vitt ta emot Ulli och skickar honom gärna till er. Jag ska ordna pass och visum åt Ulli för resan. Det vore bra om ni kunde ordna ett uppehållstillstånd i Sverige för Ulli och sedan skicka det till mig. När Ulli har allt detta kan han resa när det blir ett lämpligt tillfälle. Astrid tackar för kortet och hälsningarna. Astrid går och badar för hon ska lära sig simma. Jag ska hälsa alla så gott från Astrid. Ulli ska inte vara ledsen när han måste vara hemifrån. Berätta att pappa har reparerat alla leksakerna. Många kära hälsningar till er alla och Ulli Er Lisa Heydemann Wolfenbüttel 25/6 1953 Kära familjen Johansson Ulli anlände till Braunschweig den 23/6 klockan halv tre. Han ser mycket välmående ut och är lycklig. Han frågar mycket efter Anita, Kennedy och alla andra. Ulli längtar tillbaka till er. Det gör mig ledsen, men jag vet att han hade det så bra där. Tack för alla fina saker som Ulli fått. Ulli vill hela tiden åka iväg med bussen. Om Ulli ska komma till er igen behöver vi en inbjudan och den måste vara underskriven av er och er man. Ulli vill vara ute och leka. Han äter mycket lite, men jag tror det blir bättre. Ulli har genast känt igen oss när han kom. Jag och min man tackar er alla för allt vad ni har gjort för Ulli. Många kära hälsningar från Ulli och Lisa Heydemann Wolfenbüttel 3/7 1953 Kära familjen Johansson Hjärtligt tack för brev, inbjudan och Ullis paket. Vi har fått allt utan problem. Den svenske konsuln i Tyskland vill ha en inbjudan på svenska, den andra godkänner han inte. Kanske kan ni tala med er pastor och han ordna inbjudan som han gjorde första gången. Om inte det går att ordna är ni vänliga och skickar mig i alla fall en inbjudan på svenska. Då kan vi börja ordna med det här – det börjar bli ont om tid, för den sista bussen kör i början av augusti från Tyskland till Sverige. Jag ordnar ett pass till Ulli, som ni sedan kan förlänga. Det beror alltså på hur snabbt det går med inbjudan (bäst om det blev som första gången och ni kunde vända er till er pastor, för han vet vad som gäller) annars skriv en inbjudan till oss på svenska. För oss är det inte lätt, men för Ulli blir det bättre om han får komma så fort som möjligt. I augusti åker den sista bussen för sommaren sen blir det föst i oktober igen. Om ni vill skicka livsmedel till Ulli skulle vi bli mycket glada, men ingenting till oss. Vad ni skickar till Ulli spelar inge roll. Ni vet ja vad han äter och vad som är bra för honom. Ulli frågar efter er alla. I går kväll sa jag till honom ”du måste ropa mamma till mig”. Då sade Ulli nej – du är min Lisa och gav mig en kyss. Han säger bara mamma till mig när han vill mig något – men han är så gullig. Ulli är ju fortfarande här när jag har min födelsedag om tio dagar och det är en stor glädje. Ulli skickar med många kära hälsningar till er alla Hjärtliga hälsningar Er lisa Heydemann Jag och Ulrich 1953 Ulrich i mitten, hemma i Hannover 1955 tillsammans med sina skolkamrater Wolfenbüttel 16/7 1953 Kära familjen Johansson Vi har fått Ullis inbjudan och genast skickat den vidare och jag tror att jag om några dagar vet exakt nar Ulli kommer till er. Pastor Iselau var i Wolfenbuttel till den 10/7 och är väl nu tillbaka i Sverige. Sista transporten den här sommaren blir i augusti. Den här gången skickar jag med Ulli en resväska med hans kläder- jag skriver det för att ni ska veta hur det ligger till, för alla barnen kommer så, eftersom de inte få ta med sig något. Men jag tror Ulli får det, eftersom han var där föst. Ulli frågar mycket efter er alla och varje dag säger han att ”Ulli ska åka bussen idag”. Han vill alltid leka utomhus, men det går bara inte hos oss. På dagarna tar jag hand om en pojke på 7 år, då mamman arbetar. Jag tror det gör att det blir lättare för mig när Ulli är borta, för jag har ju den pojken. Vi har inte någon trevlig lägenhet och på vintern är den så kall, men vi är glada över att få bo ensamma och inte behöva dela våra rum med fler människor. Många kära hälsningar till er alla och särskilt många från Ulli. Er Lisa Heydemann. Wolfenbüttel 5/8 1953 Kära familjen Johansson Jag hoppas Ulli har anlänt till Er lyckligt och väl och har klarat av resan. Har han känt igen er? Är han lycklig över att vara hos er igen? Jag borde absolut följa med den här gången, har Ulli sagt. Ulli ville packa ner alla sina leksaker och taga med, Bengt skulle reparera allt som var sönder. Många hälsningar till er alla och tack för den kärlek och godhet ni visar Ulli. Er Lisa Heydemann Wolfenbüttel 16/10 1953 Kära familjen Johansson Hjärtligt tack för brevet och kortet. Hur länge vill ni behålla Ulli hos er? Vi skulle gärna vilja ha Ulli tillbaka här i december, eftersom Ullis farföräldrar från Rostock (östsonen) kommer hit för en tid. De har aldrig sett Ulli tidigare och det vore mycket tråkigt för dem att inte träffa honom för ingen vet när vi får nästa möjlighet att träffas, för det är mycket svårt att resa från Öst- till Västtyskland och Tvärtom. Jag tror ni förstår vad jag menar. Vi här mycket tacksamma mot er och vi vill gärna skicka Ulli till er igen hela nästa sommar om ni vill det, för vi vet ju att Ulli ör mycket lycklig över att få vara hos er. Är det möjligt att göra så som jag skriver. Vi väntar på besked! Många hjärtliga hälsningar till er alla och tack för den kärlek och godhet ni visar Ulli. Er Lisa Heydemann In under vintriga skuggande salar kärleken log i var ruta och vrå det sakta till hjärtat, här ännu talar här bodde han Ulrich, sitt liv - några år En efterkrigstid, genom åren så stilla i en låtsas mors hand här lyste hans ögon som våren där blommade livet, uti snötäckt land Ingen oro och nöd rörde lågan på härden där var tystnad och ro, för ett barnhjärtas tro att Gud – ändå fanns, någonstans där uti i världen På söndagen togs de allra bästa kläderna på när det var dags att gå till Missionskyrkan i Moheda för Gerda och barnen, för att inhämta nya krafter för kommande dagars arbete och gärningar och säkerligen också (om än i smyg) be Herren om lite förlåtelse när hon ibland kände att hon inte räckte till för alla människor. Tre månader går väldigt fort. Korrespondensen var livlig mellan Gerda och Lisa. Snart stundade Ullis hemfärd till Wolfenbuttel. Gerda var inte glad men hon sände ett sista brev till Lisa och bad att Ulli skulle få stanna ytterligare några månader. Om inte så kunde ske så ville hon ha ett löfte om att han fick komma tillbaka med det snaraste. Så var dagen kommen då Gerda måste tar farväl av Ulli. Han blev väl överlämnad vid Missionskyrkan och omhändertagen av vana händer. Gråtande vinkade hon farväl till den lilla pojken. Framför honom låg nu en lång bussfärd men en pirrande längtan att få träffa mamma och pappa igen övervann alla hinder. Lisas svar till Gerda kom med vändande post. ”Ulli är åter hos er den 11 juni. Ni måste nog hämta honom för bussen går inte denna gång till Alvesta. Man kommer att meddela er hur ni ska göra. Ulli gläder sig åt er och han vill inte omigen slänga sina skor i vattnet. Han vill vara snäll. Hemma är han alltid snäll. Han har en något dålig kroppshållning, han sitter och går något krökt så vi måste säga till honom ibland att räta upp sig. Om inte - kan han få en krökt ryggrad. Vill ni vara snäll och uppmana honom att sitta och gå rakt! Annars är allt bra med Ulli. När Ulli var småbarn hade han bara inte fått allt detta som hans lilla kropp behövde, ty vi hade inte pengar därtill. Därifrån har han också fått sina dåliga tänder. Han måste äta mycket kalk för att nästa omgång tänder ska bli bättre. Ännu bättre är frukt och grönsaker, men våra pengar räckte inte till detta. Han har också vistats en tid som nyfödd hos sina farföräldrar, det var en fin tid för honom. Det är synd att zongränserna skiljer oss nu ifrån dem. Vi är så lyckliga och tacksamma att ni åter bjudit Ulli till er, han trivs hos er och han vill inte vara hemma hos oss. Men det ska bli stor glädje när Ulli nästa gång kommer hem igen. Tack för att ni finns. Kära hälsningar Lisa”. Es ist ein Ros entsprungen Ett av många underbara julkort som kom till Hedslund från Tyskland Under de veckor Ulli var hemma hos sina föräldrar, strövade Gerda dystert igenom huset på Kronobergshed. Hon sökte utan hopp, tyckte hon, efter något som kunde tända ett igenkännande ljus efter grabben. I en byrålåda låg några fotografier; de flesta föreställande Ulli i olika situationer. Hon granskade dem intensivt. Om detta var mitt barn, tänkte hon, måste han väl komma ihåg någonting om henne. Det måste bara ha etsat sig fast något hos den lille pojken som gjorde att han ville komma tillbaka. Hon hade länge varit orolig över att släppa iväg honom men med tiden avtog vaksamheten. Kriget var ju trots allt slut, det kunde bara inte hända honom något. Emellanåt tittade hennes vänner in: Maria Medin, Gulli Bruer, Anna Thörn, Aina i Solhem m.fl. Alla fick de samma intryck, Gerda saknade pojken, han var hennes allt, omtyckt och hennes alldeles egen ögonsten. Ulli kom sedan att återkomma många gånger till Hedslund. Under dessa år hade man också börjat förvandla det gamla exercisfältet till kommande flygplats för transport av rikstidningar. Det blev en spännande period för Ulli med alla dessa flygmaskiner utanför knutarna. Ofta avbröts vardagen genom att Gerda och Ulli gjorde en busstur in till Växjö för att shoppa något extra till honom. Den stundande julen kom närmare. Oskar jobbade nu halvtid efter sin svåra olycka. Ulli tittade med stora ögon på de kvarvarande fingerstumparna. – Vad har du gjort ”Ossar” med handen? Du mussen de andre fingern habest. Gerda skakade på huvudet: - Lilla barn – do mussen försteen, Oskar habe de fingern forloren in de maskinen und haben nicht fingern mehr. Ulli nickade, men hade ändå inte hunden ”Jocke” bitit honom, tro? Gerda satte sig vid den gamla skolorgeln: Snart är det jul och är ni riktigt snälla kommer tomten och för honom och alla andra ska vi sjunga; nu tändas tillmätta antal tog slut snabbt ibland och naturligtvis skulle Ulli på många gårdar ha en extra stor kram och en karamell. Gerdas lilla skyddsling var smått exotisk för många. Det var dagar då försäljningen inbringade 84 kr och det var en rejäl summa pengar på den tiden! Dikterna kostade 50 öre st. och när tryckkostnaderna var betalda blev det en bra slant över för Gerda att ytterligare spendera på hjälpbehövande undernärda barn både inom och utom socknen. tusen juleljus ……… Nu stämde hon upp i ”Fjäril vingad syns på Haga”, mellan dimmors frost och dun” vilken följdes av ”Röd lyser stugan bak hängbjörkens slöja, känner du hemmet från barndomens år” På kvällen blev det högläsning ur någon bok. Ullis ögon tindrade som i Wilhelm PetersonBergers visa ”Som stjärnorna på himmelen, när natten faller på”. Så tindrades hans ögon, så klara och så blå, så röder var hans mun som rosorna i lund om våren. Allt stämde in med undantag av att Ulli hade bruna ögon och det gillade Gerda. Genom alla sånger som sjöngs och finstämd högläsning, lärde Ulli sig efter hand en förstålig svenska, vilket mamma Lisa kom att påtala i flera brev. ”Inlärningen av svenska ska ske lagom, han glömmer bort sitt modersmål annars”, påpekade hon och det var inte helt bra. Men det fanns ingen anledning till oro. Gerda hade lärt sig en förståelig tyska och klarade galant att matcha Ulli i sitt tyska språk. Hon var en utmärkt lärarinna men hade en påtalig fasthet, när det gällde psalmverser De skulle kunnas utantill, där fanns inget ångerköpt! Om och om igen spelades och sjöngs de, tills de kunde läsas och sjungas som hon ville. Oskars tid som sjukskriven hade tärt på kassan, och efter hand accepterade också Ulli att Oskar hade en ovanlig hand med små fingerstumpar på. Gerda fann på råd när det gällde att förstärka kassan. Hon gav ut en liten diktsamling som tryckts på Elof Lindströms tryckeri. Det blev sedan ett av barnens hedersuppdrag att besöka stuga efter stuga, by efter by, ibland med Ulli på pakethållaren. Tanter och farbröder öppnade välvilligt sina dörrar, lyssnade till den inövade berättelsen med en speciell hälsning från Gerda. Flera exemplar såldes och i en del familjer var givmildheten extra stor. Det tog sig uttryck i att flera exemplar inköptes, vilket innebar att dagens Ulrich - ett barn av sin tid Också den sista hemresan nalkades med stomsteg, snart skulle Ulli åka hem till Tyskland för alla sista gången. Hans skolgång stod för dörren, det hade mamma Lisa påtalat i flera brev. Underförstått hade Gerda gärna följt med honom hem men omständigheterna medgav inte detta. Alltför många minnen trängde sig på av alla de underbara lyckliga dagar de haft tillsammans. Om minnena bara var drömmar så var de ändå ljuvliga drömmar, levande och ofantligt dyrbara för henne. Strömmen av tröstande människor tog inte alltid notis om henne där hon ibland satt försjunken i minnen och djupa tankar. De kunde inte fatta att hon ibland såg honom komma gåendes tillbaka med raska steg och tala med sitt snabba ordflöde. Han hade inte glömt bort henne och minnena var många, när han i vuxen ålder i början på 1970talet åter stegade in över tröskeln på Hedslund. Nu var han lång och reslig med lyckliga ögon när han åter kramade om Gerda. Det knöts an till något som avbrutits för många, många år sedan. På köksstolen satt Oskar och myste och sugande på sin kära rökpipa försökte han se oberörd ut – en familjefar vars lugna förnöjdhet bara förändrades av en liten godmodig grimas när han tittade ut genom bomullsgardinerna. Denna sinnesstämning gör dagen varm och får köket att se ombonat och hemtrevligt ut. Ett kvistigt renskurat golv sågs mellan dörrarna och framför diskbänken löpte färgglada trasmattlängder medan bordet pryddes av en klarblå vaxduk och i fönstersmygen sågs blommande krukväxter. Kaffet smakade förvånansvärt gott denna kväll, mest för att de nu var tillsammans igen. Ulli hade nu ett eget liv och huset med de välkomnande upplysta fönstren som han hade närmat sig i mörkret, hade gett honom hans andra hem. Han återkom flera gånger men när han sista gången kom till Kronobergshed, för att gå mot den välkända dörren, var det ingen som öppnade Han efterfrågade de han sökte i granngården men kunde bara få beskedet att Gerda och Oskar hade gått ur tiden. Minnet av de solbelysta dagarna tillsammans med Ulli lever kvar och ibland tycks man höra den gamla orgelns spruckna toner, frambringande Gerdas egna skrivna och sjungna visor; I uppbrottets stund görs en resa i tiden I augusti 1960 hade Tysklandskommittèn tillsammans med andra församlingsmedlemmar planerat att göra en resa i tiden, ned till Tyskland för att återse gamla vänner, se omtalade platser och träffa en del kära gamla anförvanter och deras små skyddslingar. Resan startade från Alvesta kl. 11.30 och vid 16-tiden var sällskapet ombord på färjan som tog dem till Helsingör. Färden gick vidare genom Danmark i strålande sol och kl.18.30 är de framme vid Stora Bält. De äter middag bestående av oxkött, bacon och potatis och som dessert glass. Färden över till Tyskland gick snabbt och passkontrollen passeras snabbt, då alla pass och handlingar är i sin ordning. Många började somna i bussen och en och annan snarkning hörs och snart sover alla utom chauffören. Mil efter mil försvinner bakom dem och kl. 03.00 på morgonen är sällskapet framme vid Eckenförde barnhem där de blev insläppta redan kl. 06.00. Några tar sig en extra titt på det vackra området medan andra vill tvätta sig i sjöns klara vatten. Efter att ha hälsat på syster Rut fortsätter färden mot Hamburg. Det är friskt och skönt och solen bryter på nytt fram genom dimman. Efter en stund stannar bussen för morgonkaffe. Signe tar fram gitarren och de sjunger några sånger och Margit läser några verser ur bibeln och avslutar med en morgonbön. Braunschweig var slutmålet men först skulle ytterligare några städer passeras, bl.a. medeltidsstaden Celle med sin gamla bebyggelse. Kl 15 00 är gruppen framme i Braunschweig efter en hundra mil lång färd. Logi är beställt på Hotell Monopol. Efter att ha intagit dagens måltid, åkte Bärbel, Margit och Helga med spårvagn ut till en flicka, som tidigare varit i Sverige och som Margit känner och de träffar också flickans föräldrar. Tillbaka på hotellet, bjöd fru Baumgart på glass och omkring kl. 21.00 var det dags att krypa i säng för att nästa morgon vakna kl. 05.00. Helga kunde inte motstå lusten att på nytt träffa sin tidningsgumma som hon stiftat bekantskap med förra året. Hon står där på gatan med sin tidningspacke, vilken försvinner med en strykande åtgång. På gatan är trafiken i full gång, staden har vaknat till en ny dag. Samma dag besöktes Volkswagenfabrikerna, med över 40 000 anställda. De välkända bilarna kom ut på ett löpande band - 3 700 exemplar per dag. Efter besöket gick färden till Helmstedt för att resenärerna skulle få se en skymt av zongränsen mellan väst och öst. Färden fortsatte till Dankeskirche, där de fick träffa fru Baumgart och pastor Flink. Det är en underbart vacker kyrka och pastor Flink höll en kort andakt, tolkad av Ulla Iselau och man sjöng även en psalm innan det bjöds på glass och kex. Nästa hållplats på resan var Madamenwegbunker, där det bor omkring 400 vuxna och 300 barn. Det var beklämmande att se alla dessa arma människor och dessa barn som måste växa upp i denna hemska miljö. På kvällen blev det ett evangeliskt möte i en närliggande skola. Det bjöds både på sång och vittnesbörd av tyskar och svenskar. Ulla Iselau gjorde en stor insats som tolk hela tiden. Några drack en kopp kaffe på Residenskaffèt och gick sedan till sängs efter en fulltecknad dag. Nästa dag fortsatte färden till Harzburg och Ockertalsperren och med dess utsikt över blånande höjder gavs ögat en vacker syn genom berg och dalar. En linbana tog dem upp 900 m för att utsikten skulle förstärkas ytterligare. Färden fortsatte ned för de väldiga backarna och in mot Braunschweig där bl.a. varuhus påföljande dag fick ett extra besök. Vid middagstiden samlades de vid Bahnhof, där många tyska vänner mött upp för ett ”Auf wiedersehen” och många ”Grusseen till Schweden”. Färden gick åter mot Hamburg och trafiken glesnade fram mot natten när resan gick vidare genom Neumünster och Kielkanalen och snart var de framme vid gränsen och passkontrollen. Övernattning gjordes på den danska sidan för att nästa dag fortsätta färden genom böljande sädesfält hem till kära Sverige och Alvesta. 13 augusti 1960 Helga Carlberg Trots all vemod för mödrar och flyktingbarn kom ljuset och skingrade de mörka och tunga dagarna och någonstans fanns trots allt, hoppet och kärleken att Gud fortfarande omslöt människor genom Jesu utsträckta hand till försoning. Han lät till sist förnuftet segra och ge de överlevande barnen ett kärleksfullt liv, med hopp om en gryende, spännande framtid. Studiet av folkmord och folkmordsliknande situationer är ett relativt nytt forskningsområde i Sverige. De avhandlingar och andra vetenskapliga arbeten som producerats har i första hand berört problemställningar relaterade till Förintelsen och då framför allt Sverige och judeförföljelserna, Den svenska diplomatins agerande, Svensk flyktingpolitik och Judiska flyktingbarn i Sverige. Wolfenbüttel Är en liten stad med ca 70 000 invånare. I omgivningen finns gamla fina slott samt en gammal bevarad återuppbyggd stadsdel. Staden har en rad kända Museum och i staden finns Niedersächsisches stadsarkiv placerat. Sevärd kyrka är Mariakyrkan. Braunschweig Är idag en Industristad med ca 300 000 människor. Staden har egen flygpalts och flera tekniska universitet, konstskola och en cykologisk och teknisk anstalt. Kända kyrkor är Domen, Ägidienkyrkan och Martinkyrkan. Staden har också en kvarvarande stadsdel med gamla fina hus, en mycket vacker Zoologisk park samt ett och annat sevärt gammal slott. Eckernförde Ligger 30 km från Kiel och har idag ca 40 000 invånare. Känd som kur och badort, med salta bad i Östersjön. Där finns också fina sportanläggningar och en vacker Kyrka: Nikolakyrkan med sitt berömda vackra barockaltare. Fast åren har svunnit, jag ännu har kvar ett minne från barndomens tid det minnet är vackrast av allting jag har det minnet är helgat av frid O, ljuvliga minne, dröj stilla hos mig ty nu vill jag starta den färd som leder från vardagens knaggliga stig tillbaka till bardomens värld Jag går till det hem tanken dröjer invid det hem dit minnena trår och åter jag finner den lycka och frid som förr under hänsvunna år Jag gläntar på dörren, en strimma av ljus bryter fram och omsluter mig ömt det är så förunderligt rikt detta hus här blir ingenting utanför glömt I fönstret syns blomma en röd balsamin bakom gardinernas vitstärkta tyll ett nyskurat golv, en spis vit och fin en förunderlig fridsam idyll På golvet där leker ett barn på en filt medan syskon ser andaktigt på hur den lille som ler så piggögt och milt just, försöker att lära sig gå. Stjärnorna tändas och slocknar i natten strängarna stämmas och brista igen över min farleds mörknande vatten lyser, en stjärna över barndomens hem. Gerda Andersson Elof Lindströms tryckeri 1952 Källitteratur Hans Lindberg Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936 – 1941. Ingrid Lomfors Förlorad barndom – återvunnet liv. Ingvar Svanberg & Mattias Tydèn Sverige och förintelsen. Kronobergsarkivet Tysklandskommittèns arkiverade årsberättelse över sitt arbete med flyktingbarnen i Alvesta. Helga Carlbergs Efterlämnade anteckningar vid ett återbesök i Braunschweg1960. Ulla Iselau Personliga erfarenheter och engagemang för flyktingbarnen, dokumentation, berättelse och bilder. Gerda & Oskar Andersson Fadderföräldrar, efterlämnade anteckningar och skrifter, korrespondens och bilder. Lisa Heydemann Korrespondens och bilder Varta Ausgabe 1998 Mairs Geographischer Verlag Ostfildern bei Stuttgart. Anna-Klara Nilsson Språklärare Alvesta 7 november 2014 Kennedy Andersson