Dokumentation från Vuxna barndagen

Vuxna barndagen
20 november 2013
Folkets Hus, Göteborg
Vuxna barndagen
20 november 2013
Folkets Hus, Göteborg
Ett samarrangemang mellan
Anhörigföreningen till alkohol- och
drogberoende, Bona Via, Social
resursförvaltning, Nämndemansgården,
Nordhemskliniken och Länsstyrelsen i Västra
Götalands län.
Konferensen vill synliggöra de anhöriga som lider i tysthet av att ha växt upp i hem med missbruk och
beroende, de vuxna barnen. Den stora tystnaden och skammen behöver brytas för att människor som
fått utstå den svåra uppväxten i missbruksmiljöer ska kunna gå vidare i livet. Behovet av att få berätta
och höra om det är stort. Det märktes tydligt då 400 personer kom till konferensen Vuxna barndagen.
Inledning
Gregory McDermott, enhetschef Enheten för stöd och
behandling inom missbruk och prostitution, Social
resursförvaltning, inleder konferensen med att berätta om
hur dagen kom till. Det började med att
Nämndemansgården kontaktade Respons alkoholrådgivning
inom Social resursförvaltning, som länge arbetat med
gruppen vuxna barn. Därefter anslöt sig allt fler aktörer som
ville vara med.
Michael Ivarson, förvaltningsdirektör Social
resursförvaltning, berättar om sin egen uppväxt med en
pappa som drack för mycket.
- Det var en hemlighet. Först när han dog kunde vi prata om
det. Min uppväxt gjorde att jag utvecklade en lyhördhet och
en känslighet som jag har glädje av idag. Medlingsförmågan
är också något jag har glädje av. Sedan finns det också
erfarenheter som inte är lika positiva.
2
”Vi tror att vi är ensamma om det här”
Moderator för dagen är Petra Östergren, författare,
samhällsdebattör och doktorand. Hon berättar om sin egen
uppväxt med en alkoholiserad mamma, vilket hon beskrivit
i sin bok Att komma till ro med det allra
värsta.
- Om det är något vi har gemensamt som vuxna barn är det
att vi tror att vi är ensamma om det här. Det är bara en stor
tystnad och också en skam som vi bär på. Som vuxna vet vi
att det inte är så, men som barn vet vi inte. Jag tror att vi
genom att dela dessa berättelser kan helas och gå vidare.
Av allt jag har gjort känns det här som det viktigaste.
Petra Östergren berättar om hur uppväxten präglat henne,
hur hon gått i tolvstegsgrupper för vuxna barn, gått i egen
terapi, skrivit och jobbat med självförsvar. Allt detta har
hjälpt henne, men framförallt tror hon att det handlar om att vara i känslan, att låta smärtan och sorgen värka ut.
- Det tar lång tid att komma ur bubblan, kanske 6-7 år att bearbeta trauman som jag fått uppleva, säger Petra
Östergren.
”Man måste så utav bara helvete för man vet inte när ett frö tar rot”
Efter Petra Östergrens introduktion presenterar hon Susanna Alakoski, Augustprisvinnande författare och en av de
personer som lyft begreppet vuxna barn. Så tar en resa vid. Med stöd i sina böcker Svinalängorna, Håpas du trifs bra
i fengelset och Oktober i Fattigsverige låter Susanna Alakoski oss följa med genom barndom, vuxenblivande,
författarskap och folkbildande. Erfarenheten av att vara barn till föräldrar med missbruk är långt större än vad som
låter sig sammanfattas i en föreläsning. Susanna Alakoski talar om att det finns ett uppdämt behov av att tala om
frågorna.
- Jag hade inte planerat att jag skulle stå här, säger hon. Jag var inte tyst. Jag skrek högt redan som fyraåring men
ingen lyssnade på mig som barn. Den erfarenheten säger mig att det också behövs blickar utifrån. I dag kan jag se
många saker som kommit ur mina erfarenheter som är bra, men för att kunna tala om det som är gott måste man
tala om det som är ont.
Susanna Alakoski läser ur Svinalängorna och låter ett stycke
om periodmissbruk få röst genom flickan Leenas röst.
Känslan i barnet, orättvisan i att föräldrar får sitta hemma
och dricka när barnen går i skolan och sköter sina läxor, är
påtaglig. Så även orättvisan i tillvaron – att behöva leva så
här.
Susanna Alakoskis egen resa har varit lång. Som barn hade
hon aldrig beskrivit sig på det sätt hon gör i dag. Att sätta ord
på hur hon kom från en dysfunktionell miljö där "missbruk
klättrade på väggarna" var inte möjligt. Hon betonar allvaret
i den situation många barn lever i:
- Det är viktigt för mig att säga att barn som växer upp med missbruk eller annan dysfunktion runt sig betalar ett
oerhört pris. En läkning är nödvändig för att komma vidare.
3
Susanna Alakoski menar att vi i dag har det bästa anhörigperspektiv vi någonsin har haft. Kanske har det blivit lite
mindre skamligt att tala om att man har levt med psykisk ohälsa eller missbruk i familjen. Uppmärksamheten runt
Svinalängorna förvånade henne först. Sedan insåg hon att det nog handlade om igenkänningen. Många tolkade
boken som en biografi. Ingen frågade henne någonsin om verkligheten rentav kanske var värre än fiktionen. Det var
den. Svinalängorna var en berättelse där Susanna Alakoski avdramatiserade mycket av sina egna erfarenheter, sin
verklighet.
Hon talar om känslan av att fortfarande, som vuxet barn,
kunna känna att man är ensammast i världen. Ändå finns det
så många med samma uppväxtförhållanden världen över.
- Tänk om bara någon vuxen hade samlat oss som barn och
frågat vad vi hade gemensamt. Då hade vi haft mycket att
prata om, säger hon och tillägger att samtalen är svåra för de
vuxna runt en. De möts dessutom av barn som antagit en
vuxenroll alldeles för tidigt. Barn uppväxta med missbruk tar
lätt på sig en föräldraroll. Man är förstående, man tar hand
om andra.
- Det finns ändå enstaka viktiga personer som har sått frö i
mitt liv. De gjorde skillnad. Jag brukar säga att man måste så frön utav bara helvete för man vet inte när det tar rot!
Susanna läser så en bit ur Håpas du trifs bra i fengelset. Hon beskriver boken som en lång berättelse om anhörigskap.
Den handlar om en kvinna som har en bror som är narkoman. Susanna påpekar att anhörigskap inte bara handlar om
föräldrar, utan också om syskon eller barn. Missbruk finns i alla åldrar. Hon vill tala om missbruk i vid mening
(alkohol, narkotika, tabletter) - det kan lika gärna vara en släkting som missbrukar. Det måste inte vara en förälder.
Problematiken för den unge blir densamma, med vissa gradskillnader.
Susanna Alakoskis uppväxt gjorde att hon utvecklade många förmågor som på olika sätt hjälpte henne att hantera
tillvaron, både som barn och vuxen. Hon blev bra på sport, hon var uthållig samtidigt som hon inte kunde sitta stilla.
Hon kunde hantera kaos och blev duktig och därmed senare pålitlig som arbetstagare. Hon var högpresterande och
slarvade aldrig, gav snabb respons i frågor och sågs som någon att vända sig till. Hon klarade allt själv och fick en
överdriven kapacitet där hon utvecklade krafter som andra inte hade. Susanna Alakoski talar om ett övermod, men
också en oförmåga att ta kritik för vad den är. Hon beskriver hur kritik mot en prestation togs som kritik mot hela
hennes person.
- För ett vuxet barn är det viktigt att alla alltid skall vara med. Ingen får stå utanför. Man tackar gärna ja till saker
snabbt och impulsivt, även om man ibland inte vill. Jag sprang när
andra joggade.
Hon fortsätter sin beskrivning och konstaterar att ett vuxet barn
alltid lever i kris. Man befinner sig mitt i en orkan. I orkanens öga är
det kav lugnt och där trivs man. Storm är något man är van vid.
- Och när krisen runt omkring uppstår, blir man bäst av alla på att
hantera den. Och hjälte i sitt eget liv vill man vara. Man får det att
låta som om allt man gör är frivilligt, även om det i själva verket är
så att man är driven hemifrån, på flykt. Det är viktigt att känna att
man fattar sina beslut själv. Så var det för mig.
4
För Susanna Alakoskis del slutade barndomen och ungdomen som för många andra med liknande
uppväxtförhållanden. Hon levde i ett psykiskt inferno som gjorde att hon inte orkade vara kvar i skolan. Men ingen
frågade. Alla trodde att hon var skoltrött. Det var det hon sa.
- När man växer upp med bekymmer runt sig tvingas man agera på ett sätt som man inte egentligen är. För mig och
många andra som gått igenom terapier och annan hjälp är detta det paradoxala: man tillfrisknar genom att krascha.
När man har kraschat blir man sig själv, men kanske inte den man trodde att man var. Man kanske börjar säga nej
istället för ja, utan att få skuldkänslor. Jag har insett att läkningen är en långsam process, säger Susanna Alakoski och
tillägger att när såren man bär på får möjlighet att läka kan det öppna sig en ocean av kapacitet.
Oktober i Fattigsverige är en biografisk berättelse om Susanna Alakoskis liv. I boken har hon gått tillbaka till sina
minnen och till journalanteckningar för att få vetskap om de faktiska förhållandena. Boken är skriven som en
tankedagbok och ställer frågor om hur det är att leva i social utsatthet. Kan man kan vara socialt sjuk på samma sätt
som man kan vara psykiskt eller fysiskt sjuk. Om man kan det, kan man i så fall bli socialt frisk? Hon läser för
publiken. Om utanförskap. Om ensamhet. Om skam.
- Skammen är den där klumpfoten som vi hasar runt på, säger hon.
Susanna Alakoski talar vidare om hur man kan hjälpa barn som växer upp med missbruk i hemmet. Hon säger att
skillnaden mellan vad som finns inuti och det som visas utåt är avgrundsdjup. Man måste fråga många gånger. Det
handlar om att så de där fröna. Gång på gång.
När Susanna Alakoski la upp en fråga om vuxna barn på Facebook blev det stor aktivitet. Hennes erfarenhet är att
fokus ofta hamnar på det negativa med att ha vuxit upp i en dysfunktionell miljö. Men den här gången blev det
skillnad. Hon frågade om vad som var bra med att vara ett vuxet barn. Det blev en lång lista med en mängd positiva
krafter som just uppväxten gett de vuxna barnen.
Kännetecken vuxna barn
Pålitliga
Har hög arbetskapacitet
Visionärer
Empatiska
Igenkännande
Vårdande
Läser av behov
Skarpa och intelligenta
Strategiska
Toleranta
Tålmodiga
Ambitiösa
Kreativa
Entusiastiska
Snabbtänkta
Vana vid att hitta
konstruktiva lösningar
Konstnärliga
Talangfulla
Flexibla
Susanna Alakoski poängterar att många vuxna barn går hela livet utan att synliggöra sitt inre kaos.
- En del söker omedvetet sig tillbaka genom gifta sig med dysfunktionella partners. Jag tror att sorgen vuxna barn bär
inom sig nog finns som en bakgrundston hela livet men att den inte behöver bli dominerande om möjligheten till
läkning finns.
5
Susanna Alakoski säger att tala är viktigt. Annars förloras den vardagsklokhet som finns, det vill säga detta hur vi ger
varandra råd. Alla tjänar på att man berättar för varandra om sina bekymmer. Det minskar också känslan av
ensamhet. Om skammen och lojaliteten gentemot föräldrarna kontra att berätta hur det egentligen var, säger hon
att det är ett dilemma men samtidigt väldigt enkelt:
- Den som utsätter lider också. Förövaren är också ett offer för någonting. Tänk tanken att förövaren också vill få sin
berättelse berättad, bli sedd, få hjälp. Hänsynen som man tar genom att inte berätta kan bli missriktad.
Susanna Alakoski hoppas att anhörigblicken är ett sätt att motverka de drogliberala krafterna.
Hon avslutar med en hänvisning till Ferdinand Lassalle och hans ord om sanningen som politikens mäktigaste medel
och förtydligar:
- För anhöriga är det viktigaste att säga rent ut så som det är, det är det viktigaste medlet och det första steget till att
ta emot hjälp. Det har lönat sig att jag vågade sätta ord på det svåra i mitt liv. Det har hjälpt mig och nu hjälper det
också andra.
6
7
Arrangörspresentationer och samtal
Under eftermiddagen är det dags för arrangörerna att berätta om sina verksamheter och svara på frågor från Petra
Östergren och från publiken. Genomgående är de överens i sin syn på vuxet barn-problematiken och vad som
behöver prägla behandlingen av både barn som nu lever i familjer med missbruk och vuxna med de erfarenheterna.
Barn som anhöriga
Ingrid Rodman-Holmes arbetar som gruppledare på Bona
Via, en föreningsdriven professionell verksamhet som riktar
sig till barn och ungdomar, vars föräldrar är beroende av
droger eller alkohol. Det finns grupper för barn i åldrarna 712 år och 13-20 år. Föräldrar som har sitt barn eller ungdom
i grupp, erbjuds att gå ett parallellt föräldraprogram. Syftet
med föräldraprogrammet är att föräldern ska få kunskap
om vad barnet får lära sig i sin grupp samt hur beroende
påverkar familjen.
Ingrid Rodman-Holmes utgår ifrån en bild ritad av ett barn.
Bilden beskriver konsekvenser av att växa upp i en familj
med alkohol-/drogberoende samt barnets upplevelser före
och efter genomgången barngrupp på Bona Via.
Hon berättar vidare om Bona Vias arbete:
- Vi har ett strukturerat pedagogiskt program som vi ser som ett första steg mot tillfrisknande. Programmet bygger
på ”Children are people too”. Syftet med deltagande i gruppverksamheten är att möta andra i liknande situation, att
få dela erfarenheter, att få kunskap om alkohol-/drogberoende och hur det påverkar alla i en familj samt att stärka
den egna självkänslan.
Vad kännetecknar ett vuxet barn?
Mats Tengelin är alkohol- och drogterapeut på
behandlingshemmet Nämndemansgården som har jobbat med
vuxna barngrupper sedan 1996. Hos de vuxna barnen kommer
ofta mönster fram i relationer med andra människor. Det är
något man bär med sig genom livet.
8
Karaktärsdrag formulerade i 17 punkter av Janet Woititz, amerikansk psykolog.
1. Vuxna barn isolerar sig, kan vara rädda för människor och auktoritetsgestalter. Uttrycken är
sammanhangsrelaterade, kan vara både revolterande och att man ”lägger sig”.
2. De söker ständigt andras godkännande och förlorar sin egen identitet på vägen, anpassar sig
för att få lov att vara med.
3. De blir skrämda av människors ilska och av personlig kritik, samlar på sig ilska inombords för
att till slut explodera och då tycker folk att ”de är för mycket”. Detta leder till att rädsla för
egen ilska.
4. Vuxna barn blir ofta själva antingen alkohol- eller drogberoende eller inleder relation med
någon som är det eller både och.
5. Vuxna barn lever sina liv med en känsla av att vara offer, dras till människor med samma
svaghet.
6. De har en överutvecklad ansvarskänsla, lättare att bry sig om andra än sig själva. Genom
detta undviker de att se sina egna brister och ta ansvar för dem.
7. Vuxna barn får skuldkänslor när de försöker klara sig själva och inte bry sig om vad andra
säger.
8. De är beroende av upphetsning, oro och spänning. Det är kaos de vuxit upp i och lärt sig
hantera. Lugn förebådar att något destruktivt kommer att hända.
9. De förväxlar kärlek och medlidande, attraheras av människor de kan ta hand om eller tycka
synd om.
10. Vuxna barn dömer sig själva hårt och har ofta dåligt självförtroende, vilket de ibland
kompenserar med att verka överlägsna.
11. De har svårigheter med nära relationer, kan överge för att slippa bli övergiven. De har
erfarenheter av avvisning och övergivande. Därför klamrar de sig fast i relationer.
12. Vuxna barn reagerar, men agerar inte.
13. De har beroendets karaktärsdrag även om de själva inte använder droger eller är
beroende.
14. Vuxna barn har svårt att ha roligt och tar sig själva på allvar.
15. De försöker gissa sig till vad som är normalt. De har en känsla av att vara annorlunda.
16. Vuxna barn ljuger eller undviker att säga sanningen när det är lika enkelt att vara ärlig.
17. De har förträngt känslorna från sin barndom, förlorat förmågan att känna och uttrycka
känslor för de gör så ont. Det gäller också behagliga känslor som glädje och lycka.
Woititz har också 17 punkter som beskriver ”tillfrisknande”/ lösningar. Wotitz´s självhjälpspunkter ingår i ACA:s
(Adult Children of Alcoholics) program.
9
Torbjörn Johannesson är alkohol- och drogterapeut på
Nämndemansgården och har jobbat i 10 år med
anhöriggrupper. Nämndemansgården tar emot både personer
med egna alkoholproblem och anhöriga. Ibland är anhöriga
kopplade till någon som är i behandling, men fler och fler
anhöriga söker själva.
- 600-1000 anhöriga per år går olika program på
Nämndemansgården. Nära hälften av dem är vuxna barn. Cirka
80 personer kommer till vuxna barn-programmet. En del
tappas på grund av att det är en kostnadsfråga att gå på
Nämndemansgården. Det beror på var man bor och vem som
betalar om man får hjälp med kostnaden för att komma till oss,
säger Torbjörn Johannesson.
Han säger att om vuxna barn som utvecklar en egen
alkoholproblematik inte arbetar med sin bakgrund, kommer de
inte heller att hantera sin alkoholproblematik framgent.
- Man måste se vuxna barn-problematiken som ett känslomässigt problem. Därför hjälper inte intellektuella
lösningar. Vuxna barn kan ofta väldigt mycket, men det löser inga problem. De litar inte på andra. Tilliten behöver
finnas för att kunna jobba med vuxna barnproblematiken. Detta tar tid att bygga upp. I vuxna barn-grupper försöker
man återskapa känslan och stanna i den känsla man försökt fly från så många år utan att behöva försvara sig, att
våga känna och berätta om sina upplevelser. Man gör detta i grupp tillsammans med 7-8 andra vuxna barn, där de
kan få nya erfarenheter att lita på andra.
Samtal om möten med vuxna barn
Konferensen avslutas med panelsamtal om möten med vuxna barn. I panelen finns Eva Dahlman, Anhörigföreningen
till alkohol- och drogberoende, Claes Olsson, Respons alkoholrådgivning, Ingela Klang, Nordhemskliniken, Ingrid
Rhodman Holmes, Bona Via, Mats Tengelin, Nämndemansgården och Torbjörn Johannesson, Nämndemansgården.
Eva Dahlman från Anhörigföreningen till alkohol- och drogberoende, som är
en ideell förening, berättar att till dem får man komma till kostnadsfria
enskilda samtal eller gruppverksamhet med möte varje vecka.
- Vi har inget särskilt program, typ 12-steg, säger hon. Metoderna är inte det
viktiga, för en del räcker det med att bli hörda och sedda.
10
Ingela Klang är skötare och motivatör på Nordhemskliniken. Hon arbetar med
individuella motiverande samtal och med grupper. Nordhemskliniken har ca
35 000 besök per år. De har inga anhörigprogram, men jobbar med
anhörigfrågan dels med de patienter som själva är beroende, dels i
motivationsprogrammet.
Ingela Klang poängterar att barnperspektivet är viktigt och att det finns många
ingångar till att hjälpa och synliggöra barnen.
- Man kan ha ett förhållningssätt snarare än en metod, säger Ingela Klang.
Jag brukar säga att jag har Ingelametoden, jag blandar olika. Det viktigaste är
att jag skapar en relation med den jag möter.
Claes Olsson är socionom och legitimerad psykoterapeut. Han arbetar på
Respons alkoholrådgivning, en kommunal verksamhet som startades 1960
utifrån att man skulle nå missbrukare tidigare. Sedan 1980-talet arbetar man
med anhöriga. På 1990-talet började man arbeta med de vuxna barnen. I dag
har man även samtal med barn och familjer. Respons erbjuder samtal
individuellt, i par, familj eller grupp. Det kostar 200 kr för enskilt samtal och
300 kronor för par- eller familjesamtal, men man kan få avgiftsbefrielse.
- Flertalet vuxna barn på Respons är kvinnor. Kvinnor söker ofta som anhöriga
medan män söker för eget alkoholproblem, snarare än vuxet barn-problem,
säger Claes Olsson.
Han beskriver att hans uppgift är att vara närvarande i sinnesnärvaro, för det
är det de vuxna barnen har saknat.
- Det viktiga är att jag möter just den personen där den är, vid det tillfället.
Behandlingen ska ge utrymme för nya eller korrigerande erfarenheter. Jag måste hålla på vissa ramar, som till
exempel tid. Tillsammans skapar vi ett reflektivt område där det är viktigt att det inte finns ett korrigerande eller
fördömande utan att vi undersöker tillsammans. Om och om igen.
Deltagarna i panelen är överens om att det viktiga inte är metoderna, utan relationen mellan behandlaren och den
person man möter. De talar om att vara tillgänglig och närvarande. Det som förenar deltagarna är mycket mer än
det som skiljer, trots att de kommer från olika verksamheter. Under dagen väcks många tankar om att bygga
nätverk.
11
Böcker om och av vuxna barn med erfarenhet av alkoholeller narkotikamissbruk
Att komma till ro med det allra värsta, av Petra Östergren
Svinalängorna, av Susanna Alakoski
Hopas du trifs bra i fengelset, av Susanna Alakoski
Oktober i Fattigsverige, av Susanna Alakoski
Silverfisken, av Sofia Rapp Johansson
Skammens boning, av Doris Dahlin
Hatet, av Anders Nykvist
Bergsprängardottern som exploderade, av Lo Kauppi
Varulvsvalsen, av Sigge Eklund
Vuxna barn till alkoholister, av Janet Woititz
Kontakt
Respons alkoholrådgivning
www.goteborg.se/respons
Behandlingsgruppen för drogproblem
www.goteborg.se/behandlingsenheten
Bona Via
www.bonavia.se
Nämndemansgården
www.namndemansgarden.se
Anhörigföreningen till alkohol- och drogberoende
www.anhorigforeningen.se
Nordhemskliniken
www.sahlgrenska.se/su/nordhemskliniken
Al-Anon
www.al-anon.se
ACA (Vuxna barn till alkoholister och från andra
dysfunktionella familjer)
www.aca-sverige.org
Länsstyrelsen i Västra Götalands län – information
och publikationer
http://www.lansstyrelsen.se/vastragotaland/Sv/m
anniska-ochsamhalle/folkhalsa/Pages/default.aspx
Text: Heléne Gröndahl Lewinsky och Alf Midholm, Respons
Alkoholrådgivning, Social resursförvaltning
Foto och utformning: Lisa Nadén, Social resursförvaltning
12