smeden som kosmolog och kosmograf – några

Transcription

SMEDEN SOM KOSMOLOG OCH KOSMOGRAF – NÅGRA
TANKAR OM BRONSÅLDERNS HANTVERK OCH PRODUKTION
Joakim Goldhahn
Ko maru kai atu
Ko maru kai mai,
Ka ngohe ngohe1
ABSTRACT
Drawing on the inuential work of Marcel Mauss, «Essai sur le don in sociologie et anthropologie», and some of his latter companions such as Weiner,
Munn, Strathern, and Godelier, this article argues that we must move beyond the recognition of handicraft and production in our enigmatic search for
prehistoric societies and their specic historical and social character. Using
examples from the South Scandinavian Bronze Age (1700–500 cal BC), I argue that the Smith, in its broadest and most open-minded denition, is best
perceived as a ritual specialist, a cosmologist, a total social phenomena that
melted different parts of the societies’ social and ritual life together.
INLEDNING
Det är allmänt bekant att smedens alster intog en betydelsefull roll under
bronsåldern. Faktum är att det är smedens hantverk och produktion som
utgör bronsålderns eponym. Det var smedens händer som var med och formade de vapen, verktyg och smycken som Christian Jürgensen Thomsen
(1836) använde sig av för att urskilja en sten-, brons- och järnålder. Det var
smedens alster som ligger till grund för Oscar Montelius kronologi och typologi (Montelius 1885, 1903, 1986). Det var smeden som skapade de ceremoniella och rituella föremål som pryder var utställning om förhistorien;
1 Detta ordspråk är hämtat från maori på Nya Zeeland och det uttrycker att: ‘Give as much
as you receive and all is for the best’ (citat efter Mauss 1969: 69).
SMEDEN SOM KOSMOLOG OCH KOSMOGRAF : 163
enigmatiska lurar, solskivor, svärd, bulor, yxor till vardag och fest, statyetter och guriner, samt hjälmar med horn.
Dessa föremål fängslar oss, likväl som de sannolikt fängslade bronsålderns människor att uttrycka tankar om de fyra rotfrågor som genomsyrar
vart samhälle och kultur: 1) Hur skapades kosmos och de varelser som befolkar dess materiella och immateriella världar? 2) Vad är kosmos öde? 3)
Hur lever man ett rättfärdigt liv? 4) Vad sker med oss människor efter det att
döden tagit oss i hand och lett oss vidare? Smedens hantverk ställde frågor
och gav svar.
Smedens alster genomsyrade bronsålderns samhällen, från enklare redskap, till gåtfulla solskivor som den från Trundholm mosse på Sjælland i
Danmark och Nebra vid Halle i Tyskland (g. 1). De senare föremålen kan
näppeligen tolkas och förstås på något annat vis än som en kosmologisk materialisering (Meller 2004). På samma vis är det med ikonogran på den yngre
bronsålderns rakknivar (Kaul 1998, 2004). Andra bronsföremål var mer symboliska till sin natur, som skillnaderna mellan hövdingars och krigares vapen
(Kristiansen 1978, 2002a), eller de bältesplattor, -dosor och hängkärl som symboliserade kvinnors sociala status och position (Selling 2007). Andra bronsföremål uttryckte regionala identiteter genom att signalera ålder, kön, genus
och etnicitet (Bergerbrant 2007). Det var med stöd i smedens värv som skilda
livscyklers rite de passage ritualiserades, manifesterades och materialiserades
(Thedéen 2004, 2005). Kort sagt: det var smedens händer som stöpte den materiella kultur som skapade och återskapade det prestigegodssystem som formade och omformade de samhällen och den epok som vi känner som bronsåldern. Smeden var den nod som genomsyrade människornas levnadsvärldar;
från födelse och död till deras vidare öden och äventyr på andra sidan.
Figur 1. Solskivan från Nebra i Halle, en
av smeden materialiserad kosmologi (efter
Goldhahn 2007).
164 : OAS NR. 12. HÅNDVERK OG PRODUKSJON
Trots att smedens värv är så central för vår förståelse för bronsåldern som
epok och dess kulturhistoria, har det länge saknats några mer genomarbetade studier över smeden som en social och rituell institution (se dock Prescott
2000 för en ansats, Goldhahn 2007 för ett försök). Det är helt enkelt besvärande få forskare som försökt teckna en bild av de människor som skapade de
föremål som gett denna epok sitt namn.
Bruce G Trigger (1989) har föreslagit att liknande paradoxer är ett resultat av en kristen tankegur som förlägger samhällets drivkrafter och
orsakssammanhang bortom människors viljor och levnadsvärldar. Tingen
blir då främst ett verktyg och vapen för att skildra andra kulturspecika
fenomen än människan själv. Tingens egg är dock tveeggad. Å ena sidan
leder detta till en strävan att försöka förklara specika fenomen med något
externt, «utomkroppsligt». Traditionellt har detta skett i termer av diffusion
och migration (jfr Kristiansen & Larsson 2005). Fenomenet som studeras förklaras då inte i kraft av sig självt, utan förklaringarna hämtas istället in från
analoga företeelser och fenomen som ofta lämnas oförklarade i sig självt (se
Sjögren 2005, 2006 för en relaterad kritisk diskussion). Å andra sidan motsägs detta förfarande genom att den indelning som skapats och återskapats
av det arkeologiska fältets egna aktörer, inte ifrågasätts. Hällbilder studeras
av hällbildsspecialister, bronshantverk av teknologispecialister, keramiskt
hantverk av keramikspecialister, och så vidare, som om dessa indelningar
av världen också ägde giltighet i det förutna.
Ett uttryck på det förra är att arkeologer itigt har använt sig av bronsföremål för att studera skilda fenomen i bronsåldern, såsom:
• Bronsålderns kronologi (Thomsen 1836; Montelius 1885; 1903;
Müller 1921; Baudou 1960; Randsborg 1968, 1972; Vandkilde
1996; Jensen 1997, se Gräslund 1974);
• Hällbilders kronologi (Åberg 1839, 1842; Holmberg 1848; Nilsson 1866; Brunius 1868; Hildebrand 1869, se Althin 1945; Marstrander 1963; Glob 1969; Malmer 1981; Almgren 1987; Kaul
1998; Fredell 2003; Vogt 2006);
• Skillnaden mellan «germanska» och «arktiska» folkgrupper
(Bakka 1976);
• Bronsålderns teknologi, konst och hantverk (Oldeberg 1942,
1943; Capelle 1974; Herner 1987; Rønne 1993);
• Regionala grupperingar och identiteter (Baudou 1960; Asingh
& Rasmussen 1989; Bergerbrant 2007);
• Samhällets sociala struktur och formation (Randsborg 1974;
Welinder 1977; Johansen 1981; Stjernquist 1983; Larsson 1986;
Kristiansen 1987, 1998; Apel 2001, Nordquist 2001; Lekberg
2002);
• Skillnaden mellan biologiskt och socialt kön (Sørensen 2000;
Thedéen 2004);
• Religion, offer och ritual (Almgren 1927, 1934; Levy 1982; Johansen 1993a; Kaul 2004; Melheim 2006);
• Handel och viktsystem (Thrane 1975; Malmer 1992);
• Krig och krigarens identitet (Kristiansen 1978, 2002a; Treherne
1994; Otto et al 2006; Bergerbrant 2007);
• Gravskick och eskatologi (Gräslund 1983, 1989; Kaliff 1997;
Goldhahn 1999; Melheim 2006);
• Bronsålderns kosmogra (Bradley 2006; Eriksen 2006; Bradley
& Widholm 2007);
• Och så vidare.
Dessa studier understryker visserligen smedens centrala position under
bronsåldern, men paradoxalt nog används inte bronsföremålen till att diskutera det mest uppenbara av allt: de människor som framställde föremålen
ifråga – bronsålderns smeder, deras sociala position och institution. Det som
centreras är snarare resultatet av dessa aktörers handlingar, smedens hantverk och betydelsen av denna produktion. Bronsålderns smeder är visserligen närvarande hela tiden, men ändå inte. Smeden som social persona och
som rituell institution blir förtingligad, osynliggjord.
På samma vis är det med bronsålderns hällsmeder. Deras alster används
itigt för att diskutera:
• Hällbildernas kronologi (Åberg 1839, 1842; Holmberg 1848;
Nilsson 1866; Brunius 1868; Hildebrand 1869, se Marstrander
1963; Glob 1969; Malmer 1981; Almgren 1987; Kaul 1998; Fredell 2003; Vogt 2006);
• Hur bronsföremål användes i religion och ritual (Almgren 1927,
1934; Kaul 2004);
• Skillnaden mellan «germanska» och «arktiska» folkgrupper
(Hansen 1904; Almgren 1927, 1934; Gjessing 1936, 1939; Ramstad 2000; Sognnes 2001);
• Konst för konstens skull (Capelle 1974);
• Regionala grupperingar och identitet (Malmer 1981; Sør-Reime
1989);
• Samhällets sociala struktur och formation (Kristiansen 2002b,
2004);
• Skillnaden mellan biologiskt och socialt kön (Mandt 1986, 1987,
1995, 2001; Yates 1993; Wahlgren 2002);
• Religion, offer och ritual (Almgren 1927; Kaul 2004; Melheim
2006);
• Handel och viktsystem (Ericsson 2005);
• Krig och krigarens identitet (Nordbladh 1989; Skogstrand
2006);
• Gravskick och eskatologi (Nordén 1934; Randsborg 1993; Goldhahn 1999; Syvertsen 2003, 2005);
• Bronsålderns kosmogra (Bradley 2000, 2006; Nordenborg
Myhre 2004; Eriksen 2006);
• Och så vidare.
Frågor om vem hällsmeden var lämnas dock ofta obesvarade (se dock
Bengtsson 2002, 2004: 85–102; Kristiansen 2002b: 68–78; Coles 2005: 121;
Goldhahn 2007: 315–340). Istället talas det vitt och brett om ritualer och ritualisering (ingen nämnd – ingen glömd).
Vad värre är, trots den stora överensstämmelsen mellan de bilder som
göts i brons och de som höggs i sten, är det sällan som några mer genomarbetade studier försökt förstå vad dessa likheter och skillnader bottnar i.
BILDER I BRONS OCH STEN
Det nns givetvis undantag. Bertil Almgren och Mats P Malmer har diskuterat relationen mellan bronsföremål och hällbilder. Trots att dessa forskare
hade diametralt skilda teoretiska utgångspunkter, så såg de ett liknande hierarkiskt förhållande i bildmediernas rumsliga utbredning; Bronssmedens
arbeten länkades till centralbygder, medan hällbilderna ansågs vara placerade i periferin (Almgren 1960, 1962: 62; Malmer 1971: 205–206, 1981,
1989a: 17–18, 1989b). Där människor inte hade råd att offra reella föremål i
brons, till gudar eller andra immateriella krafter, höggs det istället in bilder
av föremålen i sten (även Larsson 1986; Bertilsson 1987; Kristiansen 1987,
1998). Hällbilderna framställs på detta vis som ett billigare alternativ till de
mer dyrbara och exotiska bronsföremålen, ett substitut för reella offer (jfr
Skoglund 2005). Såväl Almgren som Malmer betraktar därmed hällsmeden
som bronssmedens fattige kusin från landet.
En som har opponerat sig mot detta synsätt är Jarl Nordbladh. I sin avhandling Glyfer och rum kring hällristningar i Kville från 1980 ställer han sig
frågande till att betrakta brons- och hällbilder som ett och samma «symbolsystem» (även Wahlgren 2002: 177). Bilderna uppträder i skilda medier vilka
har olika egenskaper. Hällbilderna är (oftast) stationära, medan bronsföremål är portabla. Hällbilderna påträffas där de en gång skapades, bronsföremålen där de sist deponerades. Bronsföremålens cirkulationstid verkar ha
varit betydligt kortare än hällbildernas som ofta återanvänts genom att de
huggits om vid återkommande ceremonier och ritualer (Nordbladh 1980:
28; även Wahlgren 2002: 182–189, 2004). I Nordbladhs semiotiska prolog utgjorde därför de skilda bildmedierna olika symbolsystem – «the medium is
the message».
Den som senast har diskuterat relationen mellan brons- och hällbilder explicit, och därmed relationen mellan brons- och hällsmedernas hantverk och
produktion implicit, är Flemming Kaul (2004: 341–367). Trots de uppenbara
likheter som står att nna mellan de skapta bilderna i brons och sten, pekar
Kaul på en del väsentliga skillnader mellan de motiv som kommit till användning i dessa medier. En av de viktigaste skillnaderna är att människor
mycket sällan är återgivna på bronsföremål, medan de är vanligt förekommande inom hällarnas bildvärld. Bilderna som göts i brons tycks därför vara
mer medvetet orienterade mot bronsålderns kosmologi, medan hällbilderna
tycks ha en vidare referensram vilken i högre grad reekterar bronsålderssamhällenas rituella sfärer. Kort sagt: bronsföremålens bilder är mer ikonograska, medan hällbilderna snarast bör betraktas som symboliska avbildningar av ceremonier och ritualer (Kaul 2004: 342, 346–347).
Kaul tycks därmed ansluta sig till delar av såväl Almgrens och Malmers
som Nordbladhs ståndpunkter ovan, då han visserligen betraktar bilderna
i brons och sten som skilda medier med skilda meningar och innebörder,
samtidigt som han menar att dessa medier bör förstås som delar av ett och
samma kunskapssystem: «...mennesket i ritualet danner en gengivelse af en
guddommelig skikkelse, og [at] ritual og myte i nogen grad tegner sig ens»
(Kaul 2004: 347).
Även om vi nner Almgrens, Malmers, Nordbladhs eller Kauls tolkning
mest tilltalande, så innner sig en uppgift att lösa eftersom relationen mellan brons- och hällsmed inte analyseras. Det är föremålen och bilderna samt
deras betydelse som står i fokus (senast Bradley 2006). När, var, hur, varför
och av vem dessa bilder skapades, anses vara av mindre vikt för tolkningen
av deras mening och innebörd än bildernas eventuella materiella och/eller
immateriella konnotationer.
ATT TÄNKA I OCH UTANFÖR «BOKS»
Några av anledningarna till detta mönster står att nna i vår egen samtid.
Jag tänker dels på den specialisering och fragmentering som det arkeologiska fältet genomgått under de senaste decennierna, men också på det sätt
vi delar in forntiden i skilda analytiska sfärer, såsom teknologi, ekonomi, sociologi och ideologi. Båda dessa företeelser verkar återskapa varandra, som
om de utgjorde varandras antipod.
Det är genom att specialisera (och publicera) sig som en enskild forskare
blir sedd, bekräftad och nner en röst inom det akademiska och/eller antikvariska fältet. Det specialiserade fältet vinner i sin tur legitimitet genom att
knyta nya specialister till sig. Formella och informella ceremonier och ritualer
fyller här en vital funktion. Genom nya generationer bebyggelsearkeologer,
mikroarkeologer, hällbildsspecialister, arkeoosteologer och -astronomer,
bronsålderspecialister, paleobotaniker, genusforskare, keramikspecialister,
skärvstenhögsspecialister, och så vidare, skapas en känsla av historicitet och
med denna ett slags gestaltseende som utgör en förutsättning för ett fälts
urskiljande, igenkännande och återskapande (Fleck 1997).
Detta ses inte alltid som en möjlighet. Dialektiken inom samtidens akademiska fält är, som bekant, oftare starkare än den mellan aktörer från skilda
fält och tidshorisonter. Vi formas att tänka och agera inom givna ramar, eller
som man hade sagt i Norge, «i boks»: Hällbilder betraktas som hällbilder;
bronsföremål som bronsföremål. Ju er specialister som lyckas utkristallisera sig i nutiden, desto er specialister tenderar vi åternna i forntiden –
Spegelåldern (se Jones 2002; Dobres 2006; Goldhahn 2007; Insoll 2007 för
kritisk diskussion).
Detta reekteras också i vårt sätt att dela in forntiden i skilda analytiska
sfärer, där det rituella skiljs från det vardagliga, det heliga från det profana,
utan att betraktaren klargör att det ena utgör förutsättningarna för det andra
(Bourdieu 1977; Giddens 1984, se även Bradley 2005). Tydligast avspeglar
sig detta i arkeologins strävsamma arbete att skilja det teknologiska från det
ideologiska, det ekonomiska från det sociala. Denna separering går att spåra
tillbaks till Christopher Hawkes «ladder of inference» och denne mans tämligen naiva syn på arkeologins möjlighet (?) att förstå och tolka det förutna.
Hawkes (1954) kunskapsteoretiska jakobsstege är ett försök att diskutera
förutsättningarna att förstå forna tiders människor, där arkeologins möjligheter och omöjligheter graderades efter en allt vanskligare och allt mer
ångestfylld altitud (g. 2). På stegens lägsta pinne återfanns forna tiders teknologier, vilka var lätta att förstå sig på, enligt Hawkes. Nästa stegpinne var
samhällenas ekonomiska bas, vilka var relativt lätta att nna ut. På stegens
högre höjder blev det svårare, rent av besvärligt. I bästa fall kunde arkeologerna uttala sig om forna tiders sociala och politiska organisation, men att
försöka nå stegens översta pinne och uttala sig om forna samhällens ideologi
och religion, var som att försöka fånga ygande sand. Frågan om, hur och
varför ett samhälles teknologi och ideologi var relaterade till varandra lämnades obesvarad.
Figur 2. En anemisk bild av
Hawkes och Binfords arkeologiska jakobsstegar.
Samma grundsyn delades som bekant av Lewis R Binford då han lanserade
den nya arkeologin. Här gjordes samma åtskillnad mellan möjligheterna att
förstå samhällets «teknomiska», «sociotekniska» och «ideotekniska» nivåer
(g. 2). I sin banbrytande artikel från 1962 – «Archaeology as anthropology»
– menade Binford att skilda artefakter kunde länkas till någon av dessa samhälleliga nivåer. Några år senare hade han dragit slutsatsen att varje artefakt
kunde inrymma aspekter av alla dessa nivåer (Binford 1965). Möjligheterna
till en positiv deduktion var dock begränsad till de första nivåerna – de teknomiska och sociotekniska aspekterna av de förgångna samhällen som arkeologin är tänkt att beforska (Binford 1972).
Trots att de senaste decenniernas teoretiska ansatser inom det arkeologiska fältet – på alla tänkbara sätt och vis – har försökt fjärma sig från Hawkes
funktionalism och Binfords optimistiska positivism (Olsen 1997; Jensen &
Karlsson 1998; Tilley et al 2006, m ), så har de förra herrarnas positivistiska
(eller pessimistiska?) grundsyn på många sätt och vis levt kvar – låt vara som
en ofta outtalad reminiscens – inom dagens arkeologiska landskap. Idag har
Hawkes jakobsstege ställts på ända och allt skall tolkas i ideologiska termer.
Kosmologiska tolkningar är betydligt vanligare än teknologiska studier. Vad
värre är, studier som försöker relatera den ena sfären till den andra lyser allt
som oftast med sin frånvaro. Babyn har kastats ut med badvattnet.
I föreliggande fall är nog de allra esta forskare som befattat sig med
att diskutera brons- och hällsmedens hantverk och produktion ense om att
dessa fenomen var så pass integrerade med varandra att de är lika omöjliga
att skilja åt i en arkeologisk analys som natten inte kan skiljas från dagen;
livet från döden. Trots det är det få analyser som försökt söka sig bortom de
avgränsningar som samtidens akademiska fält har dragit upp och diskuterat
hur dessa fenomen var relaterade till varandra i det förutna. Än färre är
det som försökt teckna en bild av de «hantverksspecialister» som skapade
dessa föremål och bilder. Vad som saknas är ett teoretiskt perspektiv som
möjliggör studier av relationen mellan skilda hantverk och hur de var relaterade
till varandra.
För att formulera ett liknande perspektiv behöver vi fem saker; arkeologisk empiri, ett antropologiskt perspektiv och teori samt en praktik som
smälter samman dessa aspekter till en arkeologisk praxis.
ARKEOLOGISK EMPIRI OCH ANTROPOLOGISKA PERSPEKTIV
I mitt arbete Dödens hand – en essä om brons- och hällsmed argumenterar jag för
att varken «brons- eller hällsmed» är adekvata begrepp för att teckna en bild
av bronsålderns smeder, inte heller för vår förståelse av deras hantverk och
produktion (Goldhahn 2007). Avsaknaden av dessa smeder som sociala persona i gravmaterial och andra arkeologiska källmaterial är reell. Jag tolkar
detta som att «brons- och hällsmed» inte var urskiljda som specika sociala
och ideologiska kategorier, utan att deras hantverk och produktion inrymdes
i andra former av sociala persona och institutioner. Detta understryks exempelvis av att det inte är möjligt att särskilja skilda hantverks produktionsplatser från varandra under bronsåldern, utan dessa verkar vara integrerade
och sammanfalla i tid och rum. Där bronsföremål skapades, producerades
ofta också annat «specialiserat» hantverk såsom keramik och stenhantverk,
exempelvis pilspetsar i inta med urnupen bas.
Genom en analys av en mängd olika, men relaterade arkeologiska kontexter argumenterade jag för att dessa «hantverkare» bör förstås som rituella
specialister, för skilda «smeders hantverk» var sammansmälta med varandra
teknologiskt, ekonomiskt, socialt, politiskt, ikonograskt och ideologiskt.
Vidare argumenterade jag för att dessa rituella specialister var involverade i
en rad religiösa ceremonier och ritualer, såsom initiationsriter, död (läs, kremationer) och begravning; «smeden» under bronsåldern var en allkonstnär,
en transformatör.
Utifrån detta perspektiv bör smeden, det vill säga bronsålderssamhällets rituella specialister, betraktas som medlare mellan de materiella och immateriella världar som befolkades av levande och döda under bronsåldern.
Genom att inledningsvis se bortom slutresultatet av bronsålderns «hantverk», det vill säga, producerade brons-, sten- och keramikföremål samt
hällbilder, och centrera transformationen av skilda «råvaror» till «färdiga
produkter», går det att teckna en delvis kompletterande och delvis alternativ bild av smedens värv. Detta understryks av att såväl de råmaterial och
redskap som de alster som smeden skapade laddades med symboliska och
kosmologiska konnotationer (g. 1, 3). Jag tolkar detta dialektiskt; som att
smeden klädde sin konkreta kunskap och sociala praktik i esoteriska former
och att bronsålderns mytologi och kosmologi utgjorde en fond för smedens
esoteriska kunskap och sociala praktik. Även detta svärd var tveeggat; samtidigt som detta bildspråk var med att gestalta och iscensätta mytologiska
och kosmologiska trosföreställningar (g. 1), kunde de användas för att dölja och hemlighålla samma kunskap (g. 3).
Genom kontextuella analyser av arkeologiska utgrävningar är det också
tydligt att samhällenas «olika» rituella sfärer var länkade till varandra under
bronsåldern. Det är i stort sett samma materiella kultur som påträffas vid
lämningar av religiös och rituell karaktär: skärvad sten, kol, sot, fragmenterad keramik, brända ben av djur och människa, skålgropar, malstenar, krossad inta och kvarts, samt spår av «metallurgisk verksamhet» (se Goldhahn
2007). De skilda kontexterna verkar alla vara länkade till smeden såsom
varande en rituell specialist och dennes förmåga att transformera lera och
kvarts till gjutformar och keramik; koppar och tenn till brons; brons till symboliskt och kosmologiskt laddade föremål; slitna och ärgade föremål transformerades och gavs ny lyster, nytt liv, på samma vis som människor av kött
och blod transformerades till brända ben, och så vidare. Ibland deponerades
det deglar och gjutformar invid hällbildsplatser. Ibland framställdes och
brukades hällbilder på platser där smeden verkade. Smedens arbete omgavs
med största diskretion, ofta förlades detta värv till insynsskyddade platser
som förknippades med död och transformation – både hällbilder och bronsföremål gjordes i samband med död och begravning.
Figur 3. Antropomorfa gjutformar i täljsten och zoomorfa blåsbälgsmunstycken
som indicerar att smeden klädde sin esoteriska kunskap i mytologisk dräkt (collage efter Goldhahn 2007).
Utifrån detta perspektiv var bronsålderns rituella praktiker sammansmälta
till en enhet där summan var större än de enskilda delarna. Teknologi var
synonymt med ideologi, och vise versa. Bronsålderns smeder bör därför betraktas som rituella specialister – smeden var en allomfattande kosmolog.
Denna tolkning nner, om än inte bevis, så visst stöd i antropologiska
och etnologiska undersökningar, där smeden ofta betraktades som en farlig
och sällsam gur (Eliade 1962; Helms 1993; Blakely 2006).
Genom norröna källor vet vi exempelvis att smeden tillskrevs övernaturliga krafter. Smeden intog en aktiv roll i samhällets skapelsemyt och de föremål som skapades laddades ofta med symbolisk och kosmologisk innebörd
(Magnus 2005a, 2005b). Det är till exempel talande att Asgårds skapelse förbands med smedens ässja inom den norröna mytologin, såsom det kommer
till uttryck i Voluspå (Steinsland & Meulengracht Sørensen 1999) och Snorres
Edda (Sturlasson 1958). I vårt östra naboland Finland intog mästersmeden
Ilmarinen, «den främsta smed bland smeder», en liknande position; han
som «smitt den höga himlen, hamrat hela himlafästet utan minsta skymt
av ämne eller ens en tåt att ta i» (citat från Kalevala, tionde sången, se Siikala
2002). Smedens roll i samhällets rituella sfär verkar därtill ha varit betydande under järnåldern (Gansum 2004a, 2004b: 235–245; Barndon 2005a, 2005b;
Østigård 2007).
I antropologiska studier intar smeden ofta en mångtydig position. De
resande smeder, handelsmän och profana hantverkare som ofta omtalas i
traditionell arkeologisk bronsålderslitteratur (Thrane 1975: 186–206, senast
Earle 1997, 2002; Harding 2000), lyser till synes med sin frånvaro (Rowlands
1971: 214). Smedens sociala position varierar betydligt. Inom vissa samhällen var smeden fruktad, i andra privilegierad, ibland var denne utstött och
föraktad. I vissa samhällen intog smeden en hög social position, i andra sammanhang tillhörde smeden samhällets lägsta kaster (Goldhahn 2007: 101).
Oavsett smedens sociala status och position, så nns det en viktig strukturell likhet mellan de sammanhang där metallsmeder verkat och det är att
denne intog en central roll i samhällets rituella, mytologiska och kosmologiska sfärer (Eliade 1962; Helms 1993; Blakely 2006). Herbert (1984: 23) sammanfattar detta på följande vis i sin studie av kopparsmeder i Afrika:
Smiths have traditionally been viewed as a people set apart
from the rest of mankind by the nature of their work and the
common practice of endogamy, or at least marriage within
prescribed groups [...] True, the smith occupies a clearly inferior position among some peoples [...] Often, too, the smiths are
ethnically different or at least regarded as «others» [...] In the
agricultural or mixed-farming societies that predominate south
of the desert, this inferiority is decidedly rare. On the contrary
the smith plays a central and powerful role in both the natural
and supernatural spheres. In fact, the distinction itself is false,
since the roles are intimately connected and since such dualism
is alien to African thought. The smith functions as priest, artist, shaman, magician, initiator precisely because his work demands not merely manual skills but esoteric knowledge to manipulate the dangerous forces at play in the extraction of ores
and in their transformation into nished objects.
Metallurgins teknologiska know-how var vanligen förklädd i mytologiska
och kosmologiska termer. För smederna i västra Mexico, till exempel, var
kopparmalmens färg och ljud av största betydelse och båda dessa egenskaper hade även en kosmologisk innebörd. Samtidigt var dessa egenskaper
avgörande för det vi i västerlandet skulle beskriva som «malmens teknologiska kvalité»: «Ancient metallurgy emphasised certain physical properties,
sound and colour, which expressed fundamental religious beliefs, and [...]
those beliefs were embedded in, and perpetuated through the technology
and its products» (Hosler 1995: 113).
Av detta kan vi lära att metallurgi och mytologi, teknologi och kosmologi,
är västerländska begrepp som sällan äger relevans utanför denna kultursfär,
om ens här (Latour 1997). I dessa traditionella icke-industriella samhällen
var teknologi och ideologi oskiljaktiga, teknologiskt know-how gick inte att
skilja från samhällets mytologi och kosmologi (jfr g. 2).
Då smedernas värv, allt som oftast, var relaterade till samhällets sociala
och ideologiska sfärer, var den kunskap som smeden besatt en restriktiv
esoterisk kunskap. Själva skapandet av metall och metallföremål relaterades till sociala och rituella tabun, och oinitierade personer hölls på behörigt
avstånd. Det gällde särskilt kvinnor och barn. Den teknologiska kunskapen
sammansmältes med kosmologiska och sexuella metaforer. I östra Afrika
kunde exempelvis ässjan beskrivas som en förklädd kvinna – smedens brud
– och den kunde då förses med symboliska bröst och vulva (se Englund
1999; Barndon 2005a, 2005b). I gestaltningen och förmedlingen av smedens
esoteriska hantverk och produktion, förmedlades inte bara teknologiskt
know-how; att ta del av smedens kunskaper blev synonymt med att ta del
av samhällets syn på sexualitet, födelse och död, samt hur dessa aspekter var
förbundna med samhällets mytologi och kosmologi.
Några liknande fynd av mytologiskt materialiserade ugnar nns inte från
skandinavisk bronsålder, men likväl en del zoomorfa blåsbälgsmunstycken
och antropomorfa gjutformar i täljsten. Här är det hästar och människor
med hattar som ger sig tillkänna (g. 3). Med tanke på hästens roll och funktion för samhällets mytologi och kosmologi (Goldhahn 1999; Kaul 2004), är
det rimligt att tolka detta som att smeden, likt sina afrikanska bröder, klätt
sin esoteriska kunskap i mytologisk dräkt. Smeden var en transformatör, en
rituell specialist, en medlare mellan världar, en kosmolog.
Vad som kan vara värt att notera i detta sammanhang är de relationer till
omvärlden som smederna under sydskandinavisk bronsålder skapade och
återskapade genom sin – sannolikt – rituella praktik.
Förutom det mest uppenbara, att den koppar och tenn som bildar brons
samt guld, var tvunget att hämtas från avlägsna platser långt utanför
Skandinavien (Tylecote 1987; Craddock 1995, jfr Janzon 1984, 1988; Prescott
2006), vilket sannolikt krävde en omfattande kännedom om omvärlden
(Kristiansen & Larsson 2005), är det era andra mer lokala ingredienser som
smeden var tvungen att ha kännedom om; inte minst biodling och bivax
(Koch 2001, 2003).
Figur 4. En tentativ utbredningskarta över förekomsten av täljsten och återfunna
täljstensgjutformar i södra Skandinavien. Den kvantitativa utbredningen är endast giltig för det nuvarande Sveriges gränser (efter Goldhahn 2007).
Ett annat viktigt råämne för smeden, som ofta glöms bort, var täljsten (se
Goldhahn 2007: Kap. 5). Denna talk- och kloritrika bergart är inte demokratiskt
fördelad på den skandinaviska halvön, men trots detta faktum så åternns så
väl råämnen, halvfabrikat och färdiga gjutformar långt utanför de områden
där täljsten förekommer (g. 4). Flera täljstensförekomster och -brott uppvisar
spår av återkommande rituella handlingar i form av inhuggna skålgropar och
hällbilder. Utifrån hällskeppens kronologi på några av dessa hällar, står det
klart att människorna återkommit till dessa platser under era generationer,
ibland uppemot 600–800 år. En del täljstensgjutformar uppvisar därtill antropomorfa drag och den omsorgsfulla behandlingen av dem efter det att deras
livscykler ändats, tyder på att de omgärdades av mytologiska föreställningar
och tabun (g. 3). Täljsten ser därmed ut att ha varit ett laddat råmaterial under bronsåldern, såväl vid dess «födelse» på otillgängliga platser, som under
dess «levnad», «död» och «begravning» (se Goldhahn 2007: Kap. 5).
Ett annat helt nödvändigt råmaterial, med betydligt större demokratisk
spridning, var kvarts (se Goldhahn 2007: Kap 6). Detta mineral kunde användas som ussmedel vid framställan av koppar och därtill var den helt
nödvändig för att magra keramik, deglar och gjutformar. Lokala skandinaviska leror börjar i regel sintra innan 700 grader, medan koppar först smälter
vid 1083 grader. Bronsernas smältpunkt varierar mellan 830 till 1000 grader
beroende på mängden tenn. Kvarts däremot smälter först vid 1470 till 1756
grader, en variation som beror på det specika mineralets sammansättning.
För att kunna skapa bronsföremål med så kallad cire-perdue-teknik var därför både gjutformar och deglar tvungna att magras. Detta gjordes allt som
oftast med stora mängder kvarts; gjutformarna innehåller på grund av detta
mer än 60 procents kvarts (vilket förklarar varför vi arkeologer så sällan åternner dem, den stora mängden kvarts gör dem mycket porösa). Utan kvarts
hade vi ingen bronsålder.
Av största vikt för denna framställan är även det faktum att vissa kvartsbrott försetts med hällbilder, samt att man uppenbarligen brutit kvarts vid
vissa hällbildsplatser. Kvarts deponerades också i marken framför hällbilder
samt i sprickor och skrevor på hällar där bilder huggits in (se Bengtsson
2004). På vissa hällbildsplatser i Skandinavien är det otvetydigt också så att
de inhuggna bilderna integrerar med naturliga ådror och vener av kvarts
(g. 5). Kvarts är därtill ett vanligt förekommande fynd vid utgrävningar
av fornlämningar med rituella inslag från bronsåldern, såsom hällbilder,
gravar, depåer och skärvstenshögar. Ofta har kvartsen från de senare sammanhangen befunnits vara medvetet krossad, utan något explicit syfte att
framställa några föremål eller redskap. Möjligen gjordes detta för att gestalta
de ceremonier och ritualer som utspelade sig på dessa platser med ett audiovisuellt performativt innehåll. Även i så kallade «medicinväskor» eller
«shamanpåsar», likt dem från Hvidegården och Maglehøj, har det påträffats
kvarts, vilket visar att bronsålderns människor tillskrev detta mineral magiska betydelser (se Goldhahn 2007: Kap. 6).
Figur 5. Dialog mellan hällbilder och kvartsvener vid Åseby i
Stenkyrka socken på Tjörn (foto av
Johan Pettersson efter Goldhahn
2007). Kvartsådrorna förstärker en
känsla av rörelse och vår samtids
tolkning att skeppet utgjorde en
symbol för överskridandet av såväl
materiella och immateriella gränser
under bronsåldern.
Även behovet av goda formbara leror skall inte underskattas för att smeden skulle kunna utföra sitt hantverk och sin sannolikt rituella produktion.
Kunskapen om var dessa fanns att hämta, vilka kvalitéer som var att föredra
för skilda ändamål, et cetera, var sannolikt esoterisk och ingick även den i
den mytologiska förklaring av världen som så många enigmatiska lämningar från bronsåldern lämnat prov på.
TEORI – BRONSÅLDERNS PRESTIGEGODSSYSTEM OCH GÅVANS HAU
För att vi bättre skall kunna skapa möjlighet att sätta in dessa mönster i nya
perspektiv och därmed fördjupa relationerna mellan skilda (?) hantverk, dess
produktion och konsumtion, vill jag återvända till inledningen av denna artikel och smedens implicita och bronsföremålens explicita funktion under
bronsåldern. De esta forskare är överens om att dessa samhällen fungerade
utifrån ett prestigegodssystem där lokala råvaror som bärnsten, boskap,
kvinnor, hudar/skinn, slavar och salt, användes för att byta till sig mer
exotiska föremål av brons (koppar/tenn) och guld (Friedman & Rowlands
1978; Jensen 1982, 2002; Kristiansen 1984, 1987, 1998; Larsson 1986; Johansen
1993a; Vandkilde 1996; Earle 1997, 2002; Kristiansen & Rowlands 1998).
Enligt Richard Bradley baserar sig dessa prestigegodssystem på esoteriska och exotiska föremål som kännetecknas av att:
... they are essential for the performance of particular types of
transactions, for example marriage payments, with the result
that through limiting access to those objects an elite is able to
control the transactions in which they are used. The important
element is that the supply of prestige items should be restricted
to one section in society (Bradley 1984: 46–47).
Lotte Hedeager har betonat att prestigegodssystemen under skandinavisk
forntid skapades och återskapades genom gåvor och gengåvor på personlig
nivå:
…the prestige goods were personal: they could not be bought
but had to be obtained through personal relationships and connections; either when the elite received them from far away or
when the elite undertook their local redistribution (Hedeager
1992:89).
För den sydskandinaviska bronsålderns vidkommande, är det lätt att inse
att smeden utgjorde en viktig nod i ett liknande system, där lokalt producerade exotiska föremål laddade med en symbolik och ikonogra med
regional mytologisk och kosmologisk signikans, skapade och återskapade
de allianser, sociala positioner, rank och genus som utgjorde dessa samhällens grundvalar.
Dessa tankegångar utgår alla från Marcel Mauss och hans klassiska verk
«Essai sur le don in sociologie et anthropologie» (Mauss 1925, här 1969).
Liknande gåvosystem kännetecknas av tre principer enligt Mauss (1969:
10–12, 37–41): skyldigheten att ge/ta emot, att ge vidare och att återbörda
gåvan: «To refuse to give, or to fail to invite, is – like refusing to accept – the
equivalent of a declaration of war; it is a refusal of friendship and intercourse» (Mauss 1969: 11). Av största vikt för detta tänk var gåvans mana bland
maoris på Nya Zeeland; det vill säga den magiska, religiösa och andliga
makt som följde genom att ta emot eller ge vidare en gåva – hau:
I shall tell you about hau. Hau is not the wind. Not at all. Suppose you have some particular object, taonga, and you give it to
me; you give it to me without a price. We do not bargain over it.
Now I give this thing to a third person who after a time decides
to give me something in repayment for it (utu), and he makes
me a present of something (taonga). Now this taonga I received
from his is the spirit (hau) of the taonga I received from you and
which I passed on to him. The taonga which I receive on account
of the taonga that came from you, I must return to you. It would
not be right on my part to keep these taonga whether they were
desirable or not. I must give them to you since they are the hau
of the taonga which you gave me. If I were to keep this second
taonga for myself I might become ill or even die. Such is hau,
the hau of personal property, the hau of the taonga, the hau of
the forest. Enough on that subject (Mauss 1969: 8–9, jfr Sahlins
1972: 150–153).
Att ge någon en gåva var därmed ekvivalent med att ge bort en bit av sig
själv:
Whatever it is, food, possessions, women, children or ritual,
it retains a magical and religious hold over the recipient. The
thing given is not inert. It is alive and often personied, and
strives to bring to its original clan and homeland some equivalent to take its place (Mauss 1969: 10).
Det var gåvans hau som gjorde att man paradoxalt nog kunde ge bort en sak,
men ändå behålla den (Weiner 1992, se också Munn 1986; Strathern 1988;
Godelier 1999; Fowler 2004). En gåvas hau gjorde/gör också att den alltid
strävar efter att återvända till sin ursprungliga «födelseplats» (Mauss 1969:
9). Det senare skall visa sig vara av stor vikt för vår förståelse av smeden som
kosmolog och kosmograf.
Enligt Mauss utgör en gåva ett «totalt socialt fenomen» eftersom dessa för
med sig såväl personliga, ekonomiska, sociala, juridiska, politiska, estetiska
och ideologiska dimensioner. Som ett totalt socialt fenomen så utgör gåvor
och gengåvor en lika naturlig och essentiell som integrerad del i individers
och samhällens rite de passage; vid födelse och namngivning, vid sjukdom
och bemärkelsedagar, vid pojkars och ickors initiationsriter till vuxenlivet
och andra sociala persona (likt smeder, krigare, keramiker, hällsmeder, et
cetera), vid bröllop och skilsmässor, samt vid död och begravning (för det
senare, se Oestigaard & Goldhahn 2006): «Food, women, children, possessions, charms, land, labour, services, religious ofces, rank – everything is
stuff to be given away and repaid» (Mauss 1969: 11–12).
Mauss underströk också att även om dessa gåvor etablerar och återskapar relationer på en «frivillig» personlig nivå, bör detta förstås som sociala
och kulturella kontrakt som skapar och återskapar hela samhällen (Mauss
1969: 3). En gåva bör därför inte enbart förstås som utbytet av materiella
ting, för den inbegriper (ofta) en «total prestations» som även inkluderar
fenomen som:
…courtesies, entertainments, ritual, military assistance, women, children, dances, and feasts; and fairs in which the market is but one element and the circulation of wealth but one
part of a wide and enduring contract. Finally, although the prestations and counter-prestations take place under a voluntary
guise they are in essence strictly obligatory, and their sanction
is private or open warfare. We propose to call this the system
of total prestations [...] Furthermore, the obligation is expressed
in myth and imagery, symbolically and collectively; it takes the
form of interest in the objects exchanged; the objects are never
completely separated from the men who exchange them; the
communion and alliance they establish are well-nigh indissoluble (Mauss 1969: 3, 31 kursiv i original).
TO GET «SOMETHING GREAT IN EXCHANGE FOR SOMETHING SMALL»
I sin tänkvärda bok The enigma of the gift har Maurice Godelier (1999) återvänt till Mauss klassiska verk och utvecklat hans tankar om gåvan som ett
totalt socialt och kulturellt fenomen (se även Sahlins 1972: 149–183). Det
är främst Mauss stora tonvikt på gåvor som ett mellanmänskligt fenomen
som Godelier ville ändra och fördjupa: «By excluding sacred objects from
his eld of analysis, Mauss may have unintentionally created the illusion
that exchange was the be-all and end-all of social life» (Godelier 1999: 69).
Godelier menar att gåvans tre principer därför bör utökas med en fjärde
– ofta försummad – förpliktelse: gåvor och gengåvor till de döda, till andeväsenden och gudar (Godelier 1999: 29–36). I korthet: de materiella och immateriella ting som är givet av gudar och andra immateriella makter kunde/
kan inte ges vidare, men trots det så omfattas även de av gåvans princip och
dialektik. Även om dessa föremål inte kunde/kan ges vidare, på grund av
sin sakrala karaktär, måste de återbördas på tillbörligt vis:
In order for «things to work», there must be in what is given
something more than a gift of oneself to the other. The gift must
contain something which appears to the giver as to the initial
receiver, and to those who will subsequently receive it, and therefore to all members of the society – who must therefore share
this representation from the outset – as a medium, the possession of which, even if it is only temporary, is necessary if one is
to continue to exist, to produce or to reproduce social relations
which enable individuals as well as groups, clans, families,
brotherhoods, secret societies, and so on to continue as part of
their society. The thing given [...] must contain something more,
something which seems [...] indispensable to their existence…
(Godelier 1999: 72, kursiv i original, jfr Mauss 1969: 12–15).
Detta något utgör det andra, det heliga: «This something Mauss called a soul,
a spirit, a source of wealth and abundance, of life» (Godelier 1999: 72).
En av konsekvenserna av detta blir att, med Mauss’ (1969: 13) ord: «…the
exchanges and contracts concern not only men and things but also the sacred
beings that are associated with them». För Mauss blev detta reciproka utbyte
mellan människor och hennes immateriella makter en av förklaringarna till
det komplexa offerskick som dokumenterats på skilda håll i världen:
It is not simply to show power and wealth and unselshness
that man puts slaves to death, burns his precious oil, throws
coppers into the sea, and sets his house on re [...] for the gods
who give and repay are there to give something great in exchange for something small.(Mauss 1969: 14–15).
Det som gudarna eller andra immateriella makter skänkt människorna
kunde/kan inte ges vidare, men såsom andra gåvor och gengåvor måste de
återbördas.
PRAXIS – SMEDEN SOM ETT «TOTALT SOCIALT FENOMEN»
För att fördjupa alla dessa mönster vill jag föreslå att smedens hantverk
och produktion under bronsåldern utgjorde ett «totalt socialt fenomen» där
smedens transformationer av råmaterial och andra substanser utgjorde en
grundmetafor på vilken samhällets övriga relationer skapades och återskapades; från livets vagga i offermossen till döden i skrävstenshögen.
Det är allmänt bekant att smedens alster under bronsåldern inte enbart
användes för att uttrycka status, genus, rank och identitet eller i form av
gåvor och gengåvor mellan människor; de användes också som gåvor för att
blidka andra mer immateriella makter i form av fromma offer, deponeringar
och undangömda «skrotdepåer» (Levy 1982; Larsson 1986; Johansen 1993a;
Bradley 1998, 2000, 2005; Melheim 2006). Ofta förklaras dessa fenomen i neutrala teknologiska termer som «produktion, distribution eller konsumtion»
och/eller genom mer slitna och grumliga ideologiska begrepp som «offer
och depåer». Även om båda dessa perspektiv äger sin giltighet tror jag att de
delvis förblindas av sina egna sökarljus, inte minst som de vidmakthåller en
åtskillnad mellan samhällets teknologi och ideologi (jfr g. 2).
Ett perspektivvidgande alternativ till detta utgår ifrån Mauss tankar om
gåvans princip och dialektik som analyserats och fördjupats av Godelier.
Detta perspektiv möjliggör att förklara och förstå dessa fenomen utifrån
smedens symboliska och rituella praktik där teknologi smälter samman med
ideologi, och vise versa.
Här är det av vikt att tydliggöra att smedens värv krävde en omfattande kunskap om var skilda råvaror fanns att tillgå och vilka materiella och
immateriella makter som behövde blidkas för att införskaffa exotiska gods
som koppar, tenn och brons, men också mer lokala råmaterial såsom kvarts,
täljsten, lera, kol och vax. Den goda överensstämmelsen mellan bilder gjutna i brons och huggna i sten manar här till eftertanke, inte minst som era
täljstens- och kvartsbrott försetts med hällbilder, liksom både kvarts och
täljsten deponerats invid hällbilder (Goldhahn 2007).
Enligt mitt sätt att se denna sak så indicerar det att vi, med Godeliers engimatiska kritik i minne, därför måste bredda och fördjupa vår syn på bronsålSMEDEN SOM KOSMOLOG OCH KOSMOGRAF : 181
derns prestigegodssystem. För att kunna utföra sitt värv och skapa de föremål
som bar upp bronsålderns samhällen, deras struktur och strukturation, var
smeden dels tvungen att ingå i såväl regionala som inter-regionala gåvoutbyten med andra människor, samhällen och kulturer (se Kristansen & Larsson
2005). Samtidigt var smeden också tvungen att ingå liknande överenskommelser med mer lokalt förankrade immateriella makter som var sammanlänkade med dem för smeden nödvändiga råmaterialen som vax, täljsten,
kvarts, kol och lera. Dessa gåvor var tvungna att återbördas. En konsekvens
av detta blir då att det var genom gåvans princip och smedens rituella praktik som landskapet ikläddes en ideologi, en landskapskognition.
FRÅN KOSMOLOG TILL KOSMOGRAF
Något som kan ge belägg för detta antagande är att placeringen av fornlämningar under bronsåldern ofta följer ett utlagt mönster. Såväl förekomsten
av högar, rösen, boplatser, hällbilder, depåer och skärvstenshögar tycks följa vissa gemensamma normer och föreskrifter (Kjellén & Hyenstrand 1977;
Johansen 1993b; Widholm 1998; Gerdin 1999; Runcis 1999; Bradley 2000,
2006; Wahlgren 2002; Thedéen 2004; Eriksen 2006; Bradley & Widholm 2007),
vilket kan tolkas som att bronsålderns materiella och immateriella landskap
tillskrevs skilda betydelser (delvis omgjord efter Johansen 1993b):
Fornlämning
Element
Gravar
Boplatslämningar
Hällbilder
Depåer/offer
Himmel
Berg/höjder
Sand, morän
Lerjord
Vatten
Högt
Lågt
Här är det intressant att notera att särskilda «naturliga» element tycks ha
innehaft en liknande funktion och betydelse inom skilda sfärer av bronsåldersmänniskornas religiösa och rituella praktik och att smeden såsom varande en rituell specialist var verksam inom alla dess sfärer (Goldhahn 2007). Så
tycks vatten vara ett centralt element av betydelse i gravceremonier (Holst
et al 2004); vid producerandet och deponerandet av skärvad sten (Kaliff
1997; Runcis 1999; Victor 2007); för lokalisering och betydelsen av hällbilder
(Kjellén & Hyenstrand 1977; Nordbladh 1980; Bradley 2000; Bengtsson 2004;
Coles 2005; Ling 2006); för skapandet och deponerandet av bronsföremål
(Larsson 1986; Johansen 1993a; Jensen 1997); samt för placeringen av rösen
och gravhögar (Widholm 1998; Bradley 2000; Gerdin 1999; Wrigglesworth
2005; Eriksen 2006; Bradley & Widholm 2007). De skilda rituella fälten tycks
vara länkade till varandra på ett lika intrikat som meningsfullt sätt, vilket
vanligtvis tolkas som att de var relaterade till en övergripande trosföreställning, en kosmologi (g. 6).
Figur 6. En av era besläktade tolkningar av bronsålderns kosmologi och landskapskognition (efter Kristiansen & Larsson 2005).
Min mening här är inte att vidmakthålla och veriera gängse bild av fornlämningars placering i landskapet och länka det till bronsålderns mytologi och kosmologi per se, det är alltför lätt och redan gjort (g. 6), utan att
argumentera för att liknande tolkningar måste utgå från och grunda sig i
handlande människors sociala och rituella praktik. Vi skall därför inte förlora oss i olika fornlämningars placering i landskapet mer än att konstatera
att denna placering inte var slumpartad (se vidare Wahlgren 2002; Thedéen
2004; Eriksen 2006). Men om vi istället betraktar denna vetskap mer som en
utgångspunkt än som en slutsats, kan vi också vända på detta resonemang
och försöka nna företeelser och fenomen som länkar dem samman. Vi nner då inte bara fog för en övergripande landskapskognition som var länkad
till bronsåldersmänniskornas kosmologi, utan vi nner då även anledning
till att föra samman dessa fenomen med gåvans fyra principer och bronsålderns eponym och kosmolog – smeden.
Om smeden var, som jag förslagit, bronsålderns stora kosmolog, så blir
en naturlig följd av detta att det var genom denne rituella specialists praktik
samt gåvans princip och dialektik som landskapet ikläddes en social och mytologisk dräkt; en landskapskognition. Denna landskapskognition baserade
sig dels på smedens transformativa egenskaper, dels på smeden som medSMEDEN SOM KOSMOLOG OCH KOSMOGRAF : 183
lare mellan olika materiella och immateriella världar. För att smeden och
dennes alster – såsom varande ett totalt socialt fenomen under bronsåldern
– överhuvudtaget skulle kunna ingå i bronsålderns prestigegodssystem,
var smeden tvungen att blidka de immateriella makterna som förknippades
med de råmaterial som var nödvändiga för att denne skulle kunna utföra sitt
värv. Det var där smeden visste att ingå gåvoförbindelser med specika immateriella makter som det reciproka utbytet av koppar, tenn, guld, bärnsten,
vax, täljsten, kvarts, kol och lera kunde nna riktning och form. Teknologi
och ideologi smälter samman. Gudarna var visserligen givmilda, men de
krävde också gåvor åter: «it is they who are the true owners of the things and
possessions of this world» (Mauss 1990: 16, citerad i Godelier 1999: 180).
Det vi nner i dag är spåren av detta symboliska och mytologiska gåvoutbyte (g. 6); föremål gjutna i brons som deponerats i våtmarker, vid
träd och stenar; kvartsbrott som försetts med hällbilder och hällbildsplatser
där kvarts deponerats i skrevor och sprickor; täljstensbrott med hällbilder,
samt täljstensgjutformar med antropomorfa drag som deponerats och/eller
begravts i/vid gravar, i skärvstenshögar eller i våtmarker (Goldhahn 2007).
Det var genom gåvans princip och smedens sociala och rituella praktik som
landskapet ikläddes en kosmologisk dimension under bronsåldern.
Smeden var därmed inte bara en «hantverkare», en medlare mellan
världar, en transformatör, sin tids stora kosmolog, smeden var också en
kosmograf.
REFERENSER
Almgren, B. 1960 Hällristningar och bronsåldersdräkt. TOR VI: 19–50.
Almgren, B. 1962 Den osynliga gudomen. Proxima Thule. Sverige och Europa
under forntid och medetid. Hyllningsskrift till H. M. Konungen den 11
november 1962: 53–71. Svenska Arkeologiska Samfundet. Stockholm.
Almgren, B. 1987 Die Datierung bronzezeitlicher Felszeichnungen in
Westschweden. Acta Musei Antiquitatum Septentrionalium Regiae
Universitatis Upsaliensis 6. Uppsala.
Almgren, O. 1927 Hällristningar och kultbruk. Bidrag till belysning av de
nordiska bronsåldersristningarnas innebörd. Kungl. Vitterhets Historie
och Antikvitets Akademien, Handlingar 35. Stockholm.
Almgren, O. 1934 Nordische Felszeichnungen als religiöse Urkunde. Verlag
Moritz Diesterweg, Frankfurt A.M.
Althin, C.-A. 1945 Studien zu den Felszichnungen von Skåne I-II. C. W. K.
Gleerup, Lund.
Apel, J. 2001 Daggers, knowledge & power. The social aspects of int dagger
technology in Scandinavia 2350–1500 cal BC. Coast to Coast-Books 3.
Uppsala.
Asingh, P. & Rasmussen, M. 1989 Mange slags grænser. Et exsempel på
regional variation i sydvestdansk ældre bronzealder. I Regionale
forhold i Nordisk Bronsealder, red. av J. Poulsen, s. 79–88. Jysk
Arkæologisk Selskabs Skrifter XXIV. Aarhus.
Bakka, E. 1976 Arktisk og nordisk i bronsealderen i Nordskandinavia. Det Kgl.
Norske Videnskabers Selskab Museet Miscellanea 25. Trondheim.
Barndon, R. 2005a Håndverk, kunst og kunnskap – noen komparative
perspektiver på smedens sosiale identitet i jernalderen. I Fra funn til
samfunn. Jernaldersstudier tilegnet Berglot Solberg på 70-årsdagen, red.
av K. A. Bergsvik & A. Engevik jr, s. 357–376. Universitetet i Bergen
Arkeologiske Skrifter, Nordisk 1. Bergen.
Barndon, R. 2005b Metall og myter – magi og transformasjon. Reeksjoner
omkring den norrøne smedens kunnskap og identitet i et
komparativt perspektiv. Primitive Tider 8: 61–74.
Baudou, E. 1960 Die regionale und chronologische Einteilung der jüngeren
Bronzezeit im Nordischen Kries. Studies in North-European
Archaeology 1. Stockholm.
Bengtsson, L. 2002 Handen bakom huggningen. In Situ 2000/2001: 57–66.
Bengtsson, L. 2004 Bilder vid vatten. Kring hällristningar i Askum sn, Bohuslän.
Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter 51. Göteborg.
Bergerbrant, S. 2007 Bronze Age identities: costume, conict and contact in
Northern Europe 1600–1300 BC. Stockholm Studies in Archaeology 43.
Stockholm.
Bertilsson, U. 1987 The rock carvings of Northern Bohuslän. Spatial structures
and social symbols. Stockholm Studies in Archaeology 7. Stockholm.
Binford, L. R. 1962 Archaeology as anthropology. American Antiquity 28:
217–225.
Binford, L. R. 1965 Archaeological systematics and the study of cultural
process. American Antiquity 31: 203–210.
Binford, L. R. 1972 New perspectives in archaeology. Aldine, Chicago.
Blakely, S. 2006 Myth, ritual and metallurgy in Ancient Greece and recent
Africa. Cambridge University Press, Cambridge.
Bourdieu, P. 1977 Outline of a theory of practice. Cambridge University Press,
Cambridge.
Bradley, R. 1984 The Social Foundations of Prehistoric Britain: Themes and
variations in the archaeology of power. Longman Archaeology Series.
London.
Bradley, R. 1998 The passage of arms – an archaeological analysis of prehistoric
hoards and votive deposits. Oxbow, Oxford.
Bradley, R. 2000 The archaeology of natural places. Routledge, London.
Bradley, R. 2005 Ritual and domestic life in prehistoric Europe. Routledge,
London.
Bradley, R. 2006 Danish razors and Swedish rocks: cosmology and the
Bronze Age landscape. Antiquity 80: 372–389.
Bradley, R. & Widholm, D. 2007 Bronze Age cosmology in the SouthWest Baltic, a framework for Research. I Stone ships. The sea and the
heavenly journey, red. av D. Widholm, s. 13–48. Kalmar Studies in
Archaeology III. Kalmar.
Brunius, C. G. 1868 Försök till förklaringar öfver hällristningar med femton
plancher. Berlingska Boktryckeriet, Lund.
Capelle, T. 1974 Kunst und Kunsthandwerk im bronzezeitlichen Nordeuropa.
Karl Wachholtz Verlag, Neumünster.
Coles, J. 2005 Shadows of a northern past. Rock carvings of Bohuslän and Østfold.
Oxbow Books. Oxford.
Craddock, P. T. 1995 Early metal mining and production. Edingburgh
University Press, Edingburgh.
Dobres, M.-A.. 2006 Skilled production and social reproduction in
prehistory and contemporary archaeology: a personal exegesis
on dominant themes and their psychosocial inuences. I Skilled
production and social reproduction, red. av J. Apel & K. Knutsson, s.
28–33. SAU Stone Studies 2. Uppsala.
Earle, T. 1997 How chiefs come to power – the political economy in prehistory.
Stanford University Press, Stanford.
Earle, T. 2002 Bronze Age economics. The beginnings of political economies.
Westview Press, Cambridge MA.
Eliade, M. 1962 The forge and the crucible. University of Chicago Press,
Chicago.
Englund, L.-E. 1999 Havandeskap och järnframställning. I Han, hon, den,
det. Att integrera genus och kön i arkeologi, red. av C. Caesar, I. Gustin,
E. Iregren, B. Petersson, E. Rudebeck, E. Rääf & L. Ströbeck, s.
107–114. University of Lund Institute of Archaeology, Report Series
65. Lund.
Ericsson, A. 2005 Fallos och resande. I Mellan sten och järn. Rapport från
det 9:e nordiska bronsålderssymposiet, Göteborg 2003–10–09/12, red. av
J. Goldhahn, s. 191–216. Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter 59.
Göteborg.
Eriksen, E. 2006 Kosmologi i bronsealderen – en analyse av det sørvestlige
Sandefjord. Oslo Arkeologiske Serie 6. Oslo.
Fleck, L. 1997 Uppkomsten av ett vetenskapligt faktum. Inledning till läran om
tankestil och tankekollektiv. Brutus Östlings Bokförlag Symposion,
Stockholm/Stehag.
Fowler, C. 2004 The archaeology of personhood. An anthropological approach.
Routledge, London.
Fredell, Å. 2003 Bildbroar. Figurativ bildkommunikation av ideologi och
kosmologi under sydskandinavisk bronsålder och förromersk järnålder.
Gotarc Serie B. Gothenburg Archaeological Thesis 25. Göteborg.
Friedman, J. & M. Rowlands (red.) 1978 The evolution of social systems.
Duckworth. London.
Gansum, T. 2004a Role the bones – from iron to steel. Norwegian
Archaeological Review 37 (1): 41–57.
Gansum, T. 2004b Hauger som konstruksjoner – arkeologiske forventninger
gjennom 200 år. Gotarc Serie B. Gothenburg Archaeological Thesis 33.
Göteborg.
Gerdin, A.-L. 1999 Rösen. Uttryck för makt eller platser där himmel
och jord möts i det kosmiska rummet. I Spiralens öga, red. av
M. Olausson, s. 47–74. Riksantikvarieämbetet Avdelningen för
Arkeologiska Undersökningar, Skrifter No 25. Stockholm.
Giddens, A. 1984 The constitution of society: outline of the theory of
structuration. Polity Press, Cambridge.
Gjessing, G. 1936 Nordenfjelske ristninger og malinger av den arktiske gruppe.
Instituttet for Sammenlignende Kulturforskning Serie B XXX. Oslo.
Gjessing, G. 1939 Østfolds jordbruksristninger. Idd, Berg og delvis Skjeberg.
Instituttet for Sammenlignende Kulturforskning Serie B LIII. Oslo.
Glob, P. V. 1969 Helleristninger i Danmark. Jysk Arkæologisk Selskabs
Skrifter Bd VII. Odense.
Godelier, M. 1999 The enigma of the gift. The University of Chicago Press,
Chicago.
Goldhahn, J. 1999 Sagaholm – hällristningar och gravritual. Studia
Archaeologica Universitatis Umensis 11. Umeå.
Goldhahn, J. 2007 Dödens hand – en essä om brons och hällsmed. Gotarc Serie
C. Arkeologiska Skrifter 62. Göteborg.
Gräslund, B. 1974 Relativ datering. Om kronologisk metod i nordisk arkeologi.
TOR XVI. Uppsala.
Gräslund, B. 1983 Jordfästning och likbränning. Vägen till livet efter detta
speglat i bronsålderns och stenålderns gravskick. I Foredrag ved det 1.
nordiske bronsealder-symposium på Isegran 3.-6. oktober 1977, red. av S.
Marstrander, s. 48–51. Varia 9. Oslo.
Gräslund, B. 1989 Forntida själstro i arkeologisk belysning. Kungl. Vitterhets
Historie och Antikvitets Akademiens Årsbok 1989: 60–79.
Hansen, A. M. 1904 Landnaam i Norge. En udsigt over bosætningens historia.
Fabritius, Kristiania.
Harding, A. 2000 European societies in the Bronze Age. Cambridge World
Archaeology. Cambridge.
Hawkes, C. F. 1954 Archaeology theory and method: some suggestions
from the Old World. American Anthropologist 56: 155–168.
Hedeager, L. 1992 Iron-Age societies: from tribe to state in Northern Europe, 500
BC to AD 700. Blackwell, Oxford.
Helms, M. J. 1993 Craft and the kingly ideal: art, trade, and power. University of
Texas Press, Austin.
Herbert, E. W. 1984 Red gold of Africa. Copper in precolonial history and culture.
University of Wisconsin Press, Wisconsin.
Herner, E. 1987 Profession med tradition. Teknisk-kvalitativ analys av den äldre
bronsålderns sprialornamentik, dess central- och lokalproduktion. Acta
Archaeologica Lundensia, Series in 8° 15. Lund.
Hildebrand, B. E. 1869 Till vilken tid och hvilket folk böra de Svenska
Hällristningarne hänföras? Antiqvarisk Tidskrift för Sverige 2: 417–432.
Holmberg, A. E. 1848 Skandinaviens hällristningar, arkeologisk afhandling. P.
G. Berg, Stockholm.
Holst, M. K., M. Rasmussen & H. Breuning-Madsen 2004 Skelhøj.
Et bygningsværk fra den ældre bronzealder. Nationalmuseets
Arbejdsmark 2004: 11–23.
Hosler, D. 1995 Sound, colour and meaning in the metallurgy of ancient
West Mexico. World Archaeology 27: 100–115.
Insoll, T. 2007 Archaeology. The conceptual challenge. Duckworth, London.
Janzon, G O. 1984 Stenredskap med skaftränna – indikation på tidig metallurgi.
Jernkontorets Berghistoriska Utskott H32. Stockholm.
Janzon, G. O. 1988 Early nonferrous metallurgy in Sweden. I The
beginning of the use of metals and alloys. Papers from the second
international conference on the beginning of the use of metals and alloys,
Zhenzhou, China, 21–26 October 1986, red. av R. Maddin, s. 104–117.
Massachutsetts Institute of Technology. Massachusetts.
Jensen, J. 1982 The Prehistory of Denmark. Methuen, London and New York.
Jensen, J. 1997 Fra Bronze- till Jernaldern – en kronologisk undersøgelse.
Nordiske Fortidsminder Serie B 15. København.
Jensen, J. 2002 Danmarks Oldtid. Bronzealder 2000–500 f.Kr. Gyldendal,
København.
Jensen, O. W. & H. Karlsson 1998 Aktuell samhällsteori och arkeologi.
Introduktion till processuellt och postprocessuellt tänkande. Gotarc Serie
Johansen, B. 1993b Skärvstenshögar och sörmländsk bronsålder. Arkeologi i
Sverige, Ny följd 2: 99–118.
Johansen, Ø. K. 1981 Metallfunnene i Østnorsk bronzealder. Universitetets
Oldsaksamlings Skrifter, Ny rekke 4. Oslo.
Johansen, Ø. K. 1993a Norske depotfunn fra bronsealderen. Universitetets
Oldsaksamlings Skrifter, Ny rekke 15. Oslo.
Jones, A. 2002 Archaeological theory and scientic practice. Topics in
contemporary archaeology. Cambridge University Press, Cambridge.
Kaliff, A. 1997 Grav och kultplats. Eskatologiska föreställningar under yngre
bronsålder och järnålder i Östergötland. AUN 24. Uppsala.
Kaul, F. 1998 Ship on bronzes. A study in Bronze Age religion and iconography.
PNM Studies in Archaeology and History 3:1/2. København.
Kaul, F. 2004 Bronzealderens religion. Nordiske Fortidsminder Serie B 22.
København.
Kjellén, E. & Å. Hyenstrand 1977 Upplands hällristningar. Upplands
Fornminnesförenings Tidskrift 49. Uppsala.
Koch, E. 2001 Bijagt, biavl og biprodukter fra Nordeuropas bronzealder.
Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og Historie 2000: 7–54.
Koch, E. 2003 Mead, chiefs and feasts in later prehistory. I Food, culture and
identity in the Neolithic and Bronze Age, red. av M. Parker Pearson, s.
125–143. Bar International Series 1117. Oxford.
Kristiansen, K. 1978 The consumption of wealth in Bronze Age Denmark. A
study of the dynamics of economic process in tribal societies. I New
Directions in Scandinavian Archaeology, red. av K. Kristiansen & C.
Paludan-Müller, s. 158–190. Studies in Scandinavian Prehistory and
Early History 1. Copenhagen.
Kristiansen, K. 1984 Ideology and material culture: an archaeological
perspective. I Marxist perspectives in archaeology, red. av M. Spriggs, s.
72–100. Cambridge University Press, Cambridge.
Kristiansen, K. 1987 From stone to bronze – the evolution of social
complexity in Northern Europe, 2300–1200 BC. I Specialization,
exchange and complex societies, red. av E. Brumeld & T. Earle, s.
30–51. Cambridge University Press, Cambridge.
Kristiansen, K. 1998 Europe before history. Cambridge University Press,
Cambridge.
Kristiansen, K. 2002a The tale of the sword – swords and swordghters in
Bronze Age Europe. Oxford Journal of Archaeology 21 (4): 319–332.
Kristiansen, K. 2002b Langfærder og helleristninger. In Situ 2000/2001:
67–80.
Kristiansen, K. 2004 Sea faring voyages and rock art ships. I The Dover boat
in context. Society and water transport in prehistoric Europe, red. av P.
Clark, s. 111–121. Oxbow Books, Oxford.
Kristiansen, K. 2005 Cosmology and consumption in the Bronze Age. I
Mellan sten och järn. Rapport från det 9:e nordiska bronsålderssymposiet,
Göteborg 2003–10–09/12, red. av J. Goldhahn, s. 135–149. Gotarc Serie
Kristiansen, K. & T. B. Larsson 2005 The rise of Bronze Age society. Travels,
transmissions and transformations. Cambridge University Press,
Cambridge.
Kristiansen, K. & M. Rowlands 1998 Social transformations in archaeology.
Global and local perspectives. Routledge, London.
Larsson, T: B. 1986 The Bronze Age metalwork in Southern Sweden. Aspects
of social and spatial organization 1800–500 B.C. Archaeology and
Environment 6. Umeå.
Latour, B. 1997 Aramis or the love of technology. Harvard University Press,
Cambridge, MA.
Lekberg, P. M. 2002 Yxors liv – människors landskap. En studie av
kulturlandskap och samhälle i Mellansveriges senneolitikum. Coast to
coast-book 5. Uppsala.
Levy, J. E. 1982 Social and religious organization in Bronze Age Denmark. An
analysis of ritual hoard nds. BAR International Series 124. Oxford.
Ling, J. 2006 Elevated rock art. Maritime images and situations. Adoranten
2005: 5–32.
Magnus, B. 2005a Mennesker, guder og masker i nordisk jernalderkunst. Bind 1.
Borgens Forlag, Valby.
Magnus, B. 2005b Fuglen, dyret og mennesket i nordisk jernalderkunst. Bind 2.
Borgens Forlag, Valby.
Malmer, M. P. 1971 Bronsristningar. Kuml 1970: 189–210.
Malmer, M. P. 1981 A chorological study of North European rock art. Kungl.
Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Antikvariska Serien
32. Stockholm.
Malmer, M. P. 1989a Bergkonstens mening och innehåll. I Hällristningar
och hällmålningar i Sverige, red. av S. Janson, E. B. Lundborg & U.
Bertilsson, s. 9–28. Forum, Helsingborg.
Malmer, M. P. 1989b Principles of a non-mythological explanation
of North-European rock art. I Bronze Age Studies, red. av H.-Å.
Nordström & A. Knape, s. 91–99. The Museum of National
Antiquities, Studies 6. Stockholm.
Malmer, M. P. 1992 Weight systems in the Scandinavian Bronze Age.
Antiquity 66: 377–388.
Mandt, G. 1986. Searching for female deities in religious manifestations of
the Scandinavian Bronze Age. I Words and objects. Towards a dialogue
between archaeology and history of religion, red. av G. Steinsland, s.
111–126. Norwegian University Press, Oslo.
Mandt, G. 1987 Female symbolism in rock art. I Were they all men? An
examination of sex roles in prehistoric society. Acts from a workshop held at
Utstein Kloster, Rogaland 2.-4. november 1979, red. av R. Bertelsen, A.
Lillehammer & J.-R. Næss, s. 35–52. AmS-Varia 17. Stavanger.
Mandt, G. 1991 Vestnorske ristninger i tid og rom. Kronologiske,
korologiske og kontekstuelle studier. I-II. Opubl. Doktorsgrad i
Arkeologi, framlagd vid Bergens Universitet. Bergen.
Mandt, G. 1995 Alternative analogies in rock art interpretation: the West
Norwegian case. I Perceiving rock art: social and political perspectives,
red. av K. Helskog & B. Olsen, s. 263–291. Novus Forlag, Oslo.
Mandt, G. 2001 Bergkunst og kjønn. Et forskningshistorisk sveip. I Kjønn
– erotikk – religion, red. av E. Ådland & K. Bang, s. 49–58. Bergens
Museums Skrifter 9. Bergen.
Marstrander, S. 1963 Østfolds jordbruksristninger: Skjeberg. Intituttet for
Sammenliknende Kulturforskning Serie B 53. Oslo.
Mauss, M. [1925] 1969 The gift. Forms and functions of exchange in archaic
societies. Cohen and Eest Ltd, London.
Mauss, M. [1925] 1990 The gift. The form and reason for exchange in archaic
societies. Cohen and Eest Ltd, London.
Melheim, A. L. 2006 Gjennom ild og vann. Graver og depoter som kilde til
kosmologi i bronsealderen i Øst-Norge. Oslo Arkeologiske Serie 5. Oslo.
Meller, H. (red) 2004 Der geschmiedete Himmel. Die weite Welt im Herzen
Europas vor 3600 Jahren. Theiss, Stuttgart.
Montelius, O. A. 1885 Om tidsbestämning inom bronsåldern med särskild
hänsyn till Skandinavien. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets
Akademien, Handlingar 30, ny följd 10. Stockholm.
Montelius, O. A. 1903 Die typologische Methode. Stockholm.
Montelius, O. A. 1986 Dating in the Bronze Age with special reference to
Scandinavia. Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien,
Stockholm.
Müller, S. 1921 Oldtidens kunst i Danmark II. Bronzealderens kunst.
København.
Munn, N. D. 1986 The fame of Gawa. A symbolic study of the value
transformation in a Massim (Papua New Guinea) Society. Cambridge
University Press, Cambridge.
Nilsson, S. 1866 Skandinaviska Nordens Ur-invånare. Ett försök i komperativ
ethnograen och ett bidrag till menniskoslägtets utvecklings historia. Bd 2.
Bronsåldern. Stockholm.
Nordbladh, J. 1980 Glyfer och rum kring hällristningar i Kville. Akademisk
avhandling. Utgiven vid institutionen för arkeologi, Göteborgs
universitet, Göteborg.
Nordbladh, J. 1989 Armour and ghting in the South Scandinavian Bronze
Age, especially in view of rock art representations. I Approaches
to Swedish Prehistory: a spectrum of problems and perspectives in
contemporary research, red. av T. B. Larsson & H. Lundmark, s.
323–333. Bar International Series 500. Oxford.
Nordén, A. 1934 Från Kivik till Eggjum I, de gravmagiska bildristningarna.
Fornvännen 28: 35–53.
Nordenborg Myhre, L. 2004 Trialectic archaeology. Monuments and space in
Southwest Norway 1700–500 BC. AmS-Skrifter 18. Stavanger.
Nordquist, P. 2001 Hierarkiseringsprocesser. Om konstruktionen av social
ojämlikhet i Skåne, 5500–1100 f Kr. Studia Archaeologica Universitatis
Umensis 13. Umeå.
Oestigaard, T. & J. Goldhahn 2006 From the dead to the living: death as
transactions and re-negotiations. Norwegian Archaeological Review 39
(1): 27–48.
Oldeberg, A. 1942 Metalteknik under förhistorisk tid. Del I. Håkan Olssons
Boktryckeri, Lund.
Oldeberg, A. 1943 Metallteknik under förhistorisk tid. Del II. Håkan Olssons
Boktryckeri, Lund.
Olsen, B. 1997 Fra ting til tekst. Universitetsforlaget, Oslo.
Otto, T., H. Thrane & H. Vandkilde 2006 Warfare and society. Archaeological
and social anthropological perspectives. Aarhus University Press,
Aarhus.
Prescott, C. 2000 Symbolic metallurgy – assessing early metallurgic process
in a periphery. I Form, function & context. Material culture studies in
Scandinavian archaeology, red. av D. Olausson & H. Vandkilde, s.
213–225. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8° 31. Lund.
Prescott, C. 2006 Copper production in Bronze Age Norway? I Historien
i forhistorien. Festskrift till Einar Østmo på 60-årsdagen, red. av H.
Glørstad, B. Skar & D. Skre, s. 183–190. Kulturhistoriskt Museum,
Universitetet i Oslo, Skrifter 4. Oslo.
Ramstad, M. 2000 Brytninga mellom nord og sør – et faghistorisk analyse
med utganspunkt i Møre i yngre steinalder. Primitive tider 2000:
54–79.
Randsborg, K. 1968 Von Periode II zu III. Chronologische Stuiden über die
ältere Bronzezeit Südskandinaviens und Norddeutschlands. Acta
Archaeological XXXIX: 1–142.
Randsborg, K. 1972 From period III to IV. Chronological studies of the Bornze
Age in Southern Scandinavia and Northern Germany. The National
Museum of Denmark, Copenhagen.
Randsborg, K. 1974 Social stratication in Early Bronze Age Denmark.
Prähistorische Zeitschrift 49: 38–61.
Randsborg, K. 1993 Kivik. Archaeology & iconography. Acta Archaeologica 64
(1). Munksgaard.
Rowlands, M. 1971 The archaeological interpretation of prehistoric metal
workning. World Archaeology 3 (2): 210–224.
Runcis, J. 1999 Den mytiska geogran. Reektioner kring skärvstenshögar,
mytologi och landskapsrum i Södermanland under bronsålder. I
Spiralens öga, red. av. M. Olausson, s. 127–155. Riksantikvarieämbetet
Avdelningen för Arkeologiska Undersökningar, Skrifter No 25.
Stockholm.
Rønne, P. 1993 Problemer omkring bronzealderens metalhåndværkere. I
Ekonomi och näringsformer i nordisk Bronsålder, red. av L. Forsberg & T.
B. Larsson, s. 71–92. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 3.
Umeå.
Sahlins, M. 1972 Stone Age economics. Aldine Publishing Company, Chicago.
Selling, S. 2007 Livets scener och dödens platser. Om bronsålder i södra Bohuslän
utifrån en gravläggning i Faxehögen, Kareby socken. Stockholm Studies
in Archaeology 41. Stockholm.
Siikala, A.-L. 2002 Mythic images and shamanism. A perspective on Kalevala
poetry. FF Communications CXXX, No 280. Helsinki.
Sjögren, L. 2005 Minoiskt i norr? Om kulturella inuenser från Kreta
till Skandinavien. I Mellan sten och järn. Rapport från det 9:e
bronsålderssymposiet, Göteborg 2003, red. av J. Goldhahn, s. 152–166.
Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter 59. Göteborg.
Sjögren, L. 2006 Minoan Wannabees: The resurrection of Minoan inuences
in Scandinavian archaeology. I Archaeology and European Modernity:
Producing and Consuming the Minoans, red. av N. Momigliano & Y.
Hamilakis, s. 127–142. Bottega d’Erasmo, Padua.
Skoglund, P. 2005 Vardagens landskap – lokala perspektiv på bronsålderns
materiella kultur. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8 49. Lund.
Skogstrand, L. 2006 I krig og evighet? Kjønnsideologiske forestillinger i yngre
bronsealder og eldre förromersk jernalder belust gjennom gaver og
helleristninger i Østfold. Oslo Arkeologiske Serie 6. Oslo.
Sognnes, K. 2001 Prehistoric imagery and landscapes. Rock art in Stjørdal,
Trøndelag, Norway. Bar International Series 998. Oxford.
Steinsland, G. & P. Meulengracht Sørensen 1999 Voluspå. Pax Forlag, Oslo.
Stjernquist, B. (red) 1983 Struktur och förändring i bronsålderns samhälle.
Rapport från det tredje nordiska symposiet för bronsåldersforskning.
University of Lund Institute of Archaeology, Report Series 17. Lund.
Strathern, M. 1988 The gender of the gift. Problems with women and problems
with society in Melanesia. University of California Press, Berkeley.
Sturlasson, S. 1958 Snorres Edda. Forum, Stockholm.
Syvertsen, K. I. J. 2003 Ristninger i graver – graver med ristninger. Om
ristningers mening i gravminner og gravritualer. En analyse av
materiale fra Rogaland. Opubl. Hovedfagsoppgave i Arkeologi.
Arkeologisk Institutt Universitetet i Bergen, Bergen.
Syvertsen, K. I. J. 2005 Rogalands ristninger i graver som transformerende
og stabiliserende faktorer i tilværelsen. I Mellan sten och järn. Rapport
från det 9:e nordiska bronsålderssymposiet, Göteborg 2003–10–09/12, red.
av J. Goldhahn, s. 503–520. Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter 59.
Göteborg.
Sørensen, M. L. S. 2000 Gender archaeology. Polity Press, Cambridge.
Sør-Reime, G. 1989 Regionale forskjeller i bronsealderens helleristninger
med utgangspunkt i de sørvest-norske. I Regionale forhold i Nordisk
Bronzealder. 5. Nordiske symposium for Bronzealderforskning på Sandbjerg
Slot 1987, red. av J. Poulsen, s. 133–140. Jysk Arkæologisk Selskabs
Skrifter XXIV. Aarhus.
Thedéen, S. 2004 Gränser i livet – gränser i landskapet. Generationsrelationer
och rituella praktiker i södermanländska bronsålderslandskap. Stockholm
Studies in Archaeology 33. Stockholm.
Thedéen, S. 2005 Till frågan om hövdingadömet under bronsåldern. I
Thomsen, C. J. 1836 Ledetraad til nordisk Oldkyndighed. København.
Thrane, H. 1975 Europæiske forbindelser. Bidrag til studiet af fremmede
forbindelser i Danmarks yngre broncealder (periode IV-V).
Nationalmuseets Skrifter. Arkæologisk-Historisk Række 16.
København.
Tilley, C., W. Keane, S. Küchler, M. Rowlands & P. Spyer (red) 2006
Handbook of material culture. Sage Publications. London, Thousand
Oaks and New Delhi.
Treherne, P. 1995 The warrior’s beauty. The masculine body and selfidentity in Bronze Age Europe. Journal of European Archaeology 3(1):
105–144.
Trigger, B. G. 1989 A history of archaeological thought. Cambridge University
Press, Cambridge.
Tylecote, R. F. 1987 The early history of meallurgy in Europe. Longman,
London and New York.
Vandkilde, H. 1996 From stone to bronze. The metalwork of the Late Neolithic
and Earliest Bronze Age. Jutland Archaeological Society, Publications
XXXII. Aarhus.
Victor, H. 2007 Skärvstensbruk och skärvstenskult – ett uttryck för
regionalitet och kosmologi. I Att nå den andra sidan. Om begravning
och ritual i Uppland, red. av M. Notelid, s. 235–254. Arkeologi E4
Uppland, Studier 2. Uppsala.
Vogt, D. 2006 Helleristninger i Østfold og Bohuslän. En analyse av det
økonomiske og politiske landskap. Doktorsavhandlinger Forsvart ved
Det Humanistiske Fakultet, Universitetet i Oslo 254. Oslo.
Wahlgren, K. H. 2002 Bilder av betydelse. Hällristningar och
bronsålderslandskap i nordöstra Östergötland. Stockholm Studies in
Archaeology 23. Stockholm.
Wahlgren, K. H. 2004 Switching images on and off. Rock-carving practice
and meaning in the Bronze Age life-world. I Prehistoric pictures
as archaeological source/Förhistoriska bilder som arkeologisk källa, red.
av G. Milstreu & H. Prøhl, s. 149–165, 209–211. Gotarc Serie C
Arkeologiska Skrifter 50. Göteborg.
Weiner, A. B. 1992 Inalienable possessions. The paradox of keeping-while-giving.
University of California Press, Berkeley.
Welinder, S. 1977 Ekonomiska processer i förhistorisk expansion. Acta
Archaeologica Lundensia. Series in 8 Minore 7. Lund.
Widholm, D. 1998 Rösen, ristningar, riter. Acta archaeologica Lundensia.
Series prima in 4 23. Lund.
Wrigglesworth, M. 2005. Vognmotivet i vestnorsk broncealderkontekst. I
C. Arkeologiska Skrifter No 59. Göteborg.
Yates, T. 1993 Framework for an archaeology of the body. I Interpretative
archaeology, red. av C. Tilley, s. 31–72. Berg Publishers, Oxford.
Åberg, L. 1839 Hällristningar från Bohuslän uti Sverige. Annaler for Nordisk
Oldkyndighed 1838/1839: 387–390.
Åberg, L. 1842 Anmärkningar rörande gurteckningar från forntiden.
Annaler for Nordisk Oldkyndighed 1842/1843: 348–356.
Østigård, T. 2007 Transformatøren – ildens mester i jernalderen. Gotarc Serie C.
Arkeologiska Skrifter 62. Göteborg.

smeden som kosmolog och kosmograf – några

Transcription

Similar documents

Provläs ett kapitel ur boken

Curriculum Vitae - Ludwig Boltzmann Institute for Archaeological

META 2003_3

Swedish Seminar Papers-81-90 - Institutionen för arkeologi och

Swedish Seminar Papers-91-96 - Institutionen för arkeologi och