Kerstin Ekman

Transcription

Kerstin Ekman
Kerstin Ekman
kommande böcker i litterära profiler
Italo Calvino | Torbjörn Elensky
Hjalmar Söderberg | Göran Lundstedt
Albert Camus | Jenny Maria Nilsson
Fjodor Dostojevskij | Bengt Samuelson
Lars Forssell | Crister Enander
Willy Granqvist | Kristian Lundberg
E T A Hoffman | Jan Arnald
Franz Kafka | Boel Schenlær
Pablo Neruda | Sören Sommelius
Fritiof Nilsson Piraten | Robert Dahlström
Joseph Roth | Salomon Schulman
tidigare böcker i litterära profiler
Virginia Woolf | Björn Kohlström | 2010
Stella Kleve | Ann Lingebrandt | 2011
litterära profiler
– en bokserie som ska skapa lust och intresse för litteraturen. Böckern­a
i litterära profiler behandlar kända författare, och även sådana som
oförsvarligt riskerar att glömmas bort, döda och även levande. Vad de alla
har gemensamt är att deras böcker är angelägna, att de berör och väcke­r
tankar, här och nu. Författarna och verken skildras silade genom ett tem­
perament. Vad som förenar böckerna i serien är att de är skrivna av per­
soner som har en lidelse och ett särskilt intresse för den författare de port­
rätterar; personligt, engagerat och kunnigt.
redaktör Crister Enander
[email protected]
Kerstin Ekman
En värld av berättelser
therese eriksson
Foto: Caroline Thorén
Therese Eriksson, född 1981, är bördig från norduppländska Skutskär, men
numera bosatt i Skellefteå. Verksam som kritiker och kulturskribent, och medverkar
regelbundet i tidningar som Fokus, Helsingborgs Dagblad, LO-tidningen, Residence och
Upsala Nya Tidning. Har en sambo, två döttrar, en examen i litteraturvetenskap och är
tillsammans med Jenny Maria Nilsson aktuell som redaktör för ett nummer av Norstedts
litteraturtidskrift Album.
Bokförlaget h:ström – Text & Kultur
Serie litterära profiler | litteraraprofiler.se
© Therese Eriksson, 2011
Skolgatan 41 · 903 27 Umeå
forlag.hstrom.se · [email protected]
Tryckningen utförd av tryckning.nu | h:ström – Text & Kultur AB, Umeå, 2011.
omslagets & motstående sidas författarporträtt · Anna-Lena Ahlström
form et omslag · Johan Hammarström
isbn · 978-91-7327-157-8
Kerstin Ek man
Inle d n i n g
Att l e v a s i n b e r ä t t e l s e
24
Be r ä t t e l s e n o m k v i n n o r n a
43
Be r ä t t e l s e n o m k o n s t e n o c h l i t t e r a t u r e n
63
Be r ä t t e l s e n o m l i v s å s k å d n i n g
Be r ä t t e l s e n o m n a t u r e n
Be r ä t t e l s e n o m K e r s t i n E k m a n – e n r ö s t i d e t o f f e n t l i g a s a m t a l e t
Lit t e r a t u r 7
81
101
122
139
Till Caroline, Iris & Anna-Lisa
Inledning
”Vi har en unik förmåga genom våra berättelser, inte bara författarnas
berättelser utan människors berättelser om sina liv, att skapa mening
med våra liv. Och ordning. Det är det vi gör. För egentligen är det väl
bara ett kaos annars?”
Övertygelsen om litteraturens och berättandets betydelser är inte
att ta miste på när Kerstin Ekman intervjuas av den norska journa­
listen Anne Grosvold i tv-programmet Bokbadet. Kerstin Ekman tror
på berättelsen. I hennes författargärning löper denna förvissning som
en röd tråd, ständigt återkommande i såväl hennes romaner som i es­
säer och debattartiklar. Oavsett vilket ämne Ekman närmar sig finns
alltid det intima förhållandet mellan liv och berättelse, mellan män­
niskan och konsten, med i bottenväven. Ekmans särpräglade idéer
om konst och litteratur är alltid en blandning av högtflygande ideal
och knastertorrt bondförnuft. Om man skulle beskriva det estetiska
förhållningssätt som präglar hennes prosa, kunde det låta så här: Be­
rättelsernas kraft bör tas på det djupaste allvar, men inbilla dig inte
att du blir en bättre människa av att läsa en bok. Kerstin Ekman är
en visionär med båda fötterna tryggt förankrade i vardagsmyllan.
Kerstin Ekman (född 1933) hör utan tvivel till de viktigaste författar­
na i svensk samtidslitteratur. Hon gjorde succé som deckardrottning
redan i början på 1960-talet och blev sedan kändis i Hylands hörna,
inledning · 7
där hon tävlade i ”Ordleken”. I Sveriges Televisions Öppna arkiv kan
man se klipp från programmet med en ung, sval och spirituell Kerstin
Ekman i högform.
Sitt breda genombrott som författare fick hon 1974 med romanen
Häxringarna. Den är första delen av fyra i sviten Kvinnorna och sta­
den, som handlar om modernisering och civilisationens framväxt och
inte minst om hur kvinnors liv gestaltade sig under dessa omvälvande
samhällsförändringar. Hon har också blivit känd som skildrare av
norrländsk glesbygd och av relationen mellan land och stad. Hon har
prisats mångfalt för sina romaner, och vissa av dem har nått stor fram­
gång även utanför Sveriges gränser, som kriminalromanen Händelser
vid vatten (1993). Kerstin Ekman är en av få svenska författare som
aldrig förlorar sin intellektuella trovärdighet samtidigt som hennes
böcker säljer i stora upplagor.
Vi känner Kerstin Ekman som en genuin berättare, men hon är
också en tänkare. Hon skissar upp en idévärld, utan att för den sakens
skull vara ideolog. Det hon säger i Bokbadet är karakteristiskt för det
som jag kallar ”den ekmanska estetiken”, och som kommer till uttryck
på flera håll i författarskapet. Utgångspunkten i detta synsätt är att
det sällan bringas någon reda i de ostyriga trådar som utgör en män­
niskas liv – annat än i berättelsen.
”Bitar och bitar […] Inget liv hänger ihop. Bildar inget. Det blir
ingenting”, muttrar den åldrade och lätt cyniska konstnären Elias
Elv i romanen Skraplotter (2003). Han har gott sällskap av Ann-Ma­
rie, huvudperson i En stad av ljus (1983), vars tankar utgör romanens
slutord: ”Men ingenting som vi väntar oss kan vi få. Ingenting är hop­
samlat, ingenting vunnet.”
Det är inte sällan precis på det här sättet liv erfars i Kerstin Ek­
mans romanvärldar. Och det är där berättelsen kommer in i bilden,
det är där som litteraturen och konsten griper in och erbjuder en an­
8 · inledning
nan, möjlig ordning. Det tycks vara det enda något så när beständiga
att hålla sig i, i en värld och ett liv som i övrigt ter sig så splittrat och
fragmenterat att det blir till ett ”ingenting”. ”Jag skriver för att få lite
ordning på det”, säger Ekman i intervjun med Anne Grosvold. Om
bland annat berättelsens förmåga att skapa reda i det fragmentariska
kaos som vi kallar liv handlar den här boken.
”För min egen del tvivlar jag på att jag upptäckt ett enda författarskap
på egen hand. Allt vad vi läser träder fram för oss i ljuset som någon
annan tänt”, skriver Olof Lagercrantz i sin klassiska bok Om konsten
att läsa och skriva (1985). Det har han rätt i. Jag minns inte vilken upp­
lyst stig som förde mig till Kerstin Ekmans författarskap, annat än
att hon alltid funnits med i medvetandet som sinnebilden av litterär
fixstjärna på den svenska författarhimlen. Men jag kommer ihåg att
den första av hennes böcker som jag läste var Guds barmhärtighet i
färsk pocketutgåva, jag låg sjuk och nerbäddad och alldeles nyinflyt­
tad i vår studentlägenhet i Flogsta i Uppsala. Jag läste som besatt.
Sedan dess har jag varit ohjälpligt fast i det litterära universum som
är Kerstin Ekmans.
Man ska noga akta sig för att skriva om levande författares liv och
dikt, manar Olof Lagercrantz vidare i Om konsten att läsa och skriva.
Enligt hans mening är det omöjligt att urskilja det väsentliga i en dik­
targärning innan den är avslutad. Han har onekligen en poäng, och
jag är ense med honom om att det finns flera problem med att närma
sig ett alltjämt vitalt författarskap. Men, och detta är viktigt, jag är
också av motsatt åsikt. Är verkligen samtal om litteratur till för alla
andra än författaren? I mina ögon finns det en poäng med att förfat­
tare kan gå i svaromål mot det som skrivs om dem och deras verk, om
de så önskar. Än viktigare är kanske att den hänsyn som man säger sig
slippa när en författare gått ur tiden, inte alltid behöver vara av ondo.
inledning · 9
Respekt mot person och verk är alltid eftersträvansvärd, så länge den
inte är underdånig. Allra viktigast är dock att samtalen om litteratur
inte omgärdas med för många regler och förbud – de behöver ett visst
mått av frihet för att bli bra. Vad man däremot bör akta sig för, tror
jag, är att skriva om ett författarskap man inte hyser någon passion
för. Det gäller oavsett om författaren i fråga lever eller ej.
Min bok om Kerstin Ekman och hennes författarskap syftar vare
sig till att vara heltäckande eller att vara forskning i någon vetenskap­
lig mening. Ekmans författarskap är omfångsrikt såväl till antalet
volymer räknat som innehållsmässigt, och här har mitt eget intresse
fått styra vilka verk och teman jag fördjupar mig mest i. Dessutom
är det som sagt ett i högsta grad levande och pågående författarskap,
vilket gör att ett helhetsgrepp om Ekmans diktargärning från början
till slut inte är möjligt att ta.
Istället för att rita kartan över Ekmans diktning med hjälp av kro­
nologi och utvecklingslinjer över åren, närmar jag mig hennes för­
fattarskap genom att ta avstamp i de tre romaner som utgör trilo­
gin Vargskinnet: Guds barmhärtighet (1999), Sista rompan (2002) och
Skraplotter (2003). Det är inte minst i dessa senare delar av Ekmans
produktion som idéerna om berättelsernas kraft, konstens och litte­
raturens förmåga att göra våra liv begripliga, tydligast kommer till ut­
tryck. Härifrån gör min text sedan utflykter i olika delar av författar­
skapet, i en djupare undersökning av dess viktigaste berättelser. Till­
bakablickarna mot de tidigare alstren kommer därför att vara många.
I Ekmans författarskap binds verken inte sällan ihop med varandra,
genom återbruk av teman, karaktärer och idéer.
Jag skriver inte bara om dikt utan också om liv. I min framställ­
ning av Kerstin Ekmans biografi och hennes egen syn på förhållan­
det mellan liv och dikt, använder jag intervjuer hon gett genom åren
och andra texter som skrivits om henne. Ekman har också tillfrågats
10 · inledning
om en intervju inför den här boken, men avböjt att medverka. I öv­
rigt förhåller jag mig ytterst fritt till den vetenskapliga forskning om
Kerstin Ekmans författarskap som hittills getts ut. Vi är redan rätt
många som tagit oss an detta författarskap, fastän det inte är avslutat.
Tre svenska doktorsavhandlingar som uteslutande handlar om Ker­
stin Ekman har skrivits av Maria Schottenius, AnnSofi Andersdot­
ter och Cecilia Lindhé. Bland de större undersökningarna har främst
danska författaren Doris Ottesens Barmhjertighed (2009) varit en
stor inspirations- och kunskapskälla, inte minst för att den innehåller
en längre intervju med Kerstin Ekman som ger intressanta perspektiv
på både liv och dikt och förhållandet däremellan.
Vargskinnet är enligt min mening den absoluta höjdpunkten i
Kerstin Ekmans författarskap så här långt. Eposet är inte bara en in­
siktsfull historisk skildring av glesbygd och modernisering, kvinnors
liv och slit, etniska motsättningar och konstens och berättelsernas
oerhörda vikt för människan. Det är också ett formfulländat, helgju­
tet litterärt verk som kommer att leva länge i svensk litteraturhistoria.
Vargskinnet inte bara handlar om berättandets kraft, utan är i sig ett
utmärkt exempel på hur skönlitterära berättelser kan gripa in i våra
liv och förändra dem.
Så har det ofta varit för mig i läsningen av Ekmans texter. Hen­
nes författarskap har betytt mycket för mig som läsande, skrivande,
levande människa – och det gäller för såväl fiktionsprosan som essä­
istiken. Det är därmed oundvikligt att detta också blir en personlig
bok. Det är därför viktigt att hålla i minnet att alla läsningar och
tolkningar är just tolkningar och, där inget annat anges, alltid mina
och ingen annans.
inledning · 11
K er s t in E k man – li v o ch dik t
Kerstin Ekman har funnits i den svenska litterära offentligheten i
flera decennier, men fortfarande är hon svår att få grepp om. Hennes
offentliga persona tycks bygga på skenbara motsägelser. Samtidigt
som Ekman är en tydlig, nästan sträng, intellektuell är hon också
undflyende. Det är säkert mycket medvetet, det går inte att ta miste
på hennes starka integritet. Och även om så inte är avsikten, har det
också skänkt hennes författarskap en hemlighetsfull air.
En träffande karaktärsbeskrivning av Kerstin Ekman gjorde kultur­
journalisten Ulrika Milles i en intervju i tidskriften Arena 1997. Milles
skriver att hon i Ekman ”ser en av landets mest framgångsrika förfat­
tare som slåss för yttrandefrihet, som uppsöker politikens döda vinklar
och meddelar inopportuna saker, och samtidigt den blonda deckar­
drottningen i Uppsala från tidigt 60-tal som talade i ironiska under­
statements. Bimbon och valkyrian.” Nåväl, den där bimbostämpeln är
väl numera bortskrubbad med besked, men Ulrika Milles sätter ändå
fingret på något viktigt. Så, vem är hon – bimbon som blev en valkyria?
Kerstin Ekman föddes den 27 augusti 1933 i Risinge församling,
Finspång i Östergötland, men växte upp i Katrineholm – staden som
senare skulle komma att utgöra fond och inspirationskälla för hennes
stora genombrott, romansviten Kvinnorna och staden. Numera delar
hon sitt boende mellan ett hus i norra Roslagen och en lägenhet på
Villagatan i Stockholm i en fastighet som tillhör Samfundet De Nio.
Kerstin Lillemor Hjorth, som var hennes dopnamn, växte upp med
sina föräldrar som det enda barnet. Fadern Ernst var metallarbetare
och sedermera verkmästare och lät bygga huset Hjortkällan utanför
Katrineholm. Modern Anna var hemmafru. Kerstin Ekman har i in­
tervjuer talat om särskilt faderns betydelse för det passionerade för­
hållande till skog och mark som präglat hennes liv och att de två läste
samma slags böcker. I en intervju minns hon hur hon fick använda
12 · inledning
hans lånekort när hon rätt tidigt tröttnat på vad barnbiblioteket hade
att erbjuda: ”De var väldigt misstänksamma på biblioteket och barn­
bibliotekarien följde mig uppför trappan mot vuxenavdelningen och
undrade vad jag skulle där och göra.”
Även om båda föräldrarna var läsande människor och hemmet
i Katrineholm fyllt med böcker – August Strindberg och Hjalmar
Bergman hörde till den unga Kerstins favoriter – var Kerstin den
första i familjen att ta studentexamen 1952. Hon fortsatte sedan med
högre studier vid Uppsala universitet och en filosofie magisterexa­
men i litteraturvetenskap 1957. Ursprungligen var planen att fortsätta
den akademiska karriären, men istället fick hon anställning som ma­
nusförfattare och filmproducent på filmbolaget ARTfilm och under
den perioden skrev hon också den deckare som skulle komma att bli
hennes skönlitterära debut – 30 meter mord (1959). Efter den kom
ytterligare fem kriminalromaner i rask följd, den sjätte, Dödsklockan,
utkom redan 1963.
Efter en omtumlande sjukdomstid och skilsmässa från första ma­
ken, historikern Stig Ekman, arbetade Kerstin Ekman några år under
slutet av 1960-talet som lärare på Wiks folkhögskola utanför Uppsala.
Under den här tiden träffade hon också sin nuvarande make, den nu­
mera pensionerade musikläraren och skogsägaren Börje Frelin. Paret
har varit gifta i över 40 år – ”Gemensamma intressen är viktigt, det går
inte att komma hem från två totalt olika jobb och sedan kräva att bli
underhållen av den andre”, säger Ekman i en intervju i Aftonbladet.
Kerstin Ekman har också adoptivsonen Magnus.
Mellan 1974 och 1986 var hon medlem i Samfundet De Nio, där
hon återinträdde 1993 på Astrid Lindgrens stol nummer 4. 1978 blev
hon också invald i Svenska Akademien, ett arbete som hon i prak­
tiken lämnat sedan den omtalade Salman Rushdie-affären 1989, då
Ekman protesterade mot att Akademien inte ville uttala sitt stöd för
inledning · 13
den mordhotade författaren. Hennes stol nummer 15 – som hon över­
tog efter Harry Martinson – står sedan dess tom.
Liksom hennes verk har haft en stor geografisk spännvidd och inte
minst kommit att förknippas med norrländsk glesbygd, har också
Kerstin Ekman och maken Börje Frelin bott på olika platser i lan­
det. 1970 flyttade de till Älandsbro utanför Härnösand – det ånger­
manländska landskapet skildrade Ekman bland annat i Mörker och
blåbärsris från 1972 – där hon drev ett litet skogsbruk med får. Och i
början av nästa decennium bosatte de sig i Valsjöbyn i Krokoms kom­
mun i Jämtland nära norska gränsen. Här kom de att bo i över tjugo
år till dess att makens hälsotillstånd krävde att de bosatte sig på an­
dra breddgrader. ”Jag var väldigt olycklig”, säger Ekman i en intervju
i Hufvudstadsbladet, om att lämna trakten.
Det är också i Valsjöbyn och de nordvästra delarna av Jämtland som
förlagan till den fiktiva byn Svartvattnet (central i såväl Händelser vid
vatten som Vargskinnet) med omnejd finns och det var här man spe­
lade in filmen Varg (2008) med Peter Stormare i huvudrollen. Manus
skrevs av Kerstin Ekman, och var en utvidgad berättelse av en episod
i Skraplotter som handlar om hur den sydsamiske renskötaren Kle­
mens, son till trilogins berättarjag Risten, hamnar i en svår situation
när hans renar upprepade gånger blir rivna av varg.
Ekman promoverades till filosofie hedersdoktor vid Umeå univer­
sitet 1998 och 2007 erhöll hon titeln som skoglig hedersdoktor vid
Sveriges Lantbruksuniversitet. Det var första gången i modern tid
som fakulteten för skogsvetenskap hedrat en författare och Ekman
promoverades efter utgivningen av essäsamlingen Herrarna i skogen
(2007) med motiveringen att hon ”med fantastiska kunskaper om skog
och nyttjandet av skog gett oss betraktelser som saknar motstycke”.
Över åren har Kerstin Ekman tilldelats en rad litterära priser,
däribland Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris (1989), Littera­
14 · inledning
turfrämjandets stora pris både 1977 och 1989, Övralidspriset (1991),
Nordiska rådets litteraturpris (1994) samt Augustpriset två gånger
– 1993 för Händelser vid vatten och tio år senare för den avslutande
delen i Vargskinnet-trilogin, Skraplotter.
Kerstin Ekman debuterade 1959 med detektivromanen 30 meter
mord, men var som sagt innan dess verksam som manusförfattare
och filmproducent. Hon gjorde bland annat dokumentärfilmen At
school in Sweden om den svenska enhetsskolan, och en rad historiskt
och konsthistoriskt inspirerade kortfilmer, som exempelvis Gustaf II
Adolf (1957), i samarbete med Olle Hellbom. Och 2008 var så Ekman
återigen aktuell som manusförfattare, till långfilmen Varg.
Även debutromanen var filmiskt inspirerad, med en handling som
kretsar kring skådespelaren Staffan Wingman och hur han blir mör­
dad under arbetet med en filminspelning. Efter debuten följde ytter­
ligare fem romaner i kriminalgenren; Han rör på sig (1960), Kalla famnen (1960), De tre små mästarna (1961), Den brinnande ugnen (1962) och
Dödsklockan (1963). På en relativt kort period om fyra år lyckas Kerstin
Ekman alltså etablera sig som en av landets främsta deckar­drottningar.
”Jag var ung, blond och söt, och åkte nog omkring en del på mitt
utseende. Det var en dråplig tid”, säger Ekman i en intervju i Afton­
bladet. Dråpligt eller ej, detektivromanerna var förstås mörka histo­
rier om ond bråd död. Litteraturvetaren AnnSofi Andersdotter talar
om en ”våldsfixering” som börjar där men präglar hela Ekmans dikt­
ning. Efter Dödsklockan tog författarskapet en fyraårig paus och när
Ekman sedan kom ut med en bok var det med Pukehornet. Om konsten
att dö på rätt ställe (1967). Den är en absurd och smått klaustrofobisk
berättelse om en man som fattar fel beslut efter fel beslut och snart
befinner sig i en härva av lögner han aldrig kan ta sig ur. Han har lå­
tit alla tro att den kvinna han är inneboende hos, Agda, har fått en
inledning · 15
stroke och är sängliggande, medan hon i själva verket avlidit på deras
gemensamma skogspromenad. Förvecklingarna är både komiska och
djupt tragiska, och precis när man tror att sanningen ska uppdagas
tar det hela en ny vändning. En grannkvinna som är författare väljer,
när hon får reda på sanningen, att upprätthålla den lögnaktiga berät­
telsen istället för att avslöja den. Hon kan ju använda den i sitt arbete.
”Den handlade om berättandets möjligheter”, har Ekman sagt om
boken i efterhand och man kan bara konstatera att den förnuftsvid­
riga logik som huvudpersonen och hans granne bekänner sig till, utgör
ett avancerat försök att se hur långt man kan dra en berättelse. I någon
mening är alltså Pukehornet startskottet för det konsekventa under­
sökande av berättelsers förutsättningar, egenskaper och utvägar som
alltmer ska komma att genomsyra författarskapet. Litteraturforskar­
na har sysselsatt sig en del med att diskutera huruvida Pukehornet bör
klassas som en deckare eller ej – den uppehåller sig ju också mycket
riktigt vid ett ouppklarat dödsfall – men klart är i alla fall att Kerstin
Ekman med den här romanen visade upp en ny sida av sitt skrivande.
Efter Pukehornet kom ett par böcker som i brist på bättre benäm­
ning kan kallas för mellanböcker. Eller om man så vill, ett par försök
att pröva möjliga vägar i författarskapet. Menedarna (1970) är en fiktiv
berättelse om ett verkligt öde. Syndikalisten Joe Hills ( Joel Hägg­
lund) levde som emigrant i USA i början av förra seklet och blev,
förmodligen oskyldigt, anklagad för mord och avrättad ett år senare.
Ekman skriver berättelsen om hur ett enskilt människoöde avgörs av
den stora rättsapparaten.
Med Ångermanlandsskildringen Mörker och blåbärsris (1972) slår
Ekman in på den väg som ska komma att bli författarskapets kanske
mest upptrampade: berättelsen om kvinnan. Inte nödvändigtvis hon
med stort K, utan snarare alla de andra – de vanliga kvinnoliven med
alla sina vedermödor och glädjeämnen, de som inte beretts sin rätt­
16 · inledning
mätiga plats i den större berättelsen om Människan. Romanen, som
av många klassats som glasklar samhällskritik, handlar om änkan
Helga Wedin som bor på en gård i Norrland, oförmögen att göra
något vettigt av sitt liv efter att maken spenderat alla deras pengar på
travhästar. Hela första kapitlet består av en beskrivning av en tavla,
som föreställer den by i vilken romanen utspelar sig. Att en tavla får
förmedla bakgrundsinformation om romanvärlden på det viset är
typiskt för Kerstin Ekman. Bildkonst har en central plats i hennes
romaner i allmänhet, och i Vargskinnet i synnerhet, där konstnären
Elias Elv är en av trilogins huvudkaraktärer.
1974 kom så Häxringarna, romanen som blev Kerstin Ekmans de­
finitiva genombrott i den svenska samtidslitteraturen. Den följdes av
Springkällan (1976), Änglahuset (1979) och En stad av ljus (1983). Till­
sammans utgör de sviten Kvinnorna och staden. Sviten tar sin början
i sent 1800-tal och gör bokslut ett sekel senare, i slutet av 1970-talet.
Romankvartetten – som gavs ut på nytt av Bonniers 2010 – kallas ock­
så för Katrineholmssviten, eftersom den, visserligen utan att faktiskt
nämna den vid namn, skildrar framväxten av Ekmans egen uppväxt­
stad. Järnvägen kommer, industrierna växer. Ja, det är ett järnvägsepos
Ekman skriver, och intressant nog gör hon det vid ungefär samma
tidpunkt som Sara Lidman (1923–2004) skriver sin stora svit om järn­
vägens ankomst till Västerbottens inland ( Jernbanan 1977–1985). Jag
kommer att återvända till intressanta beröringspunkter mellan dessa
två ”grand old ladies” i svensk samtidslitteratur längre fram.
Vid tidpunkten för Katrineholmssvitens utgivning hördes kritiska
röster från hemstaden, som menade att Ekman skildrade både staden
och några av dess framstående invånare negativt. Att romanerna var
att betrakta enbart som fiktion ifrågasattes då flera av karaktärerna
tycktes igenkännbara för de som kände staden och dess historia. Men
om Kvinnorna och staden i en mening är nyckelromaner om Katri­
inledning · 17
neholm, är de i än högre grad – och det är förstås intressantare – en
mycket insiktsfull skildring av kvinnors liv och villkor under en fram­
stegsperiod i svensk historia som ofta har fått manliga konnotationer.
Det har påtalats flitigt, och det med rätta, att Ekman här ger röst åt
livsberättelser som annars riskerat att falla i glömska.
Häxringarna har en så kallad urscen. En händelse i romanen som
sätter prägel på allt annat; en mörk, smutsig hemlighet som får kon­
sekvenser långt efter att de som var med om den är borta. Edla, dot­
ter till svitens anmoder Sara Sabina Lans blir förmodligen – man får
aldrig riktigt veta hur det gick till – våldtagen på gästgiveriet där hon
arbetar som piga. Hon är inte fjorton år gammal – ”ho hade inte gått
och läst ens” säger Sara Sabina till sin make senare – men blir gravid.
Några dagar efter att hon fött barnet i föräldrahemmet avlider hon.
För dottern Tora, som växer upp hos sina morföräldrar, följer den
våldsamma händelsen henne genom livet som en fråga utan svar.
Kerstin Ekman arbetar mycket med upprepningar i sina romaner,
och det är därför inte förvånande att den urscen som formar livet för
människorna i Vargskinnet-trilogin har mycket gemensamt med den
i Häxringarna. Även här föder en trettonårig flicka ett flickebarn – ”e
lita stårs” som det heter på romanens jämtska – och det öde som drab­
bar barnet blir ett kompakt beckmörker i flera av romankaraktärernas
liv. Något som ständigt följer dem, men som de aldrig talar högt om.
På 1980-talet ger Kerstin Ekman förutom den avslutande delen i
Kvinnorna och staden, En stad av ljus, ut två romaner: Hunden (1986)
och Rövarna i Skuleskogen (1988). I den förra, en tunn volym om
hundra sidor, skildrar Ekman ett hundliv ur hundens eget perspektiv,
med tillhörande illustrationer av Henrik Krogh. Romanen utforskar
hur man förser en varelse som saknar såväl minne som berättelse med
just de sakerna, ett ”experiment” som återkommer i ny form i Urminnes tecken knappt femton år senare.
18 · inledning
Huvudperson i Rövarna i Skuleskogen är trollet Skord, även om
han själv inte gärna vill kännas vid det förklenande epitetet. Efter
femhundra år bland människor finner han äntligen sin själ – eller om
det är själen som hittar honom, som Kerstin Ekman själv skriver i ro­
manens baksidestext. Även här använder sig Ekman av varelser som
inte är människor för att kunna betrakta sådant vi ser som specifikt
mänskligt: språk, minne, berättelser, detta att ha ett själsliv.
De två romanerna är som sagt nära besläktade med Urminnes tecken
(2000) som i sin tur också hör tätt samman med Vargskinnet-trilogin.
Här lever de två varelserna Skymt och Sjorpha, och deras barn, i sko­
gen mellan fjället Giela och sjön Svartvattnet. Här är Ekmans vilja att
pröva gränserna mellan djur och människa, mellan natur och civilisa­
tion tydligare än någon annanstans i författarskapet.
Knivkastarens kvinna (1990) är förmodligen Kerstin Ekmans bru­
talaste bok. Versromanen omfattar bara åttiotalet sidor, men rymmer
ett enormt raseri mot kvinnokroppens utsatthet i mötet med män,
med vården, med livet. Den handlar om ett ofrivilligt avbrutet havan­
deskap, ett utomkvedshavandeskap, där en kvinna förlorar två foster.
En såväl fysiskt som psykiskt smärtsam förlust som ska komma att
dra ner henne i sjukdom och hopplöshet, men som också väcker den
blinda vreden inuti henne. Kroppen vaknar och slår omkull det san­
sade intellektet med besked:
Telegram från kroppen till själen:
jag tycker inte om Henry Miller.
Han är äcklig.
Ekman, som i intervjuer sagt att Knivkastarens kvinna är helt själv­
biografisk, har också vittnat om hur svårt det var att skriva ut de allra
obehagligaste tankarna. ”Vämjelsen vid det manliga köttet, det tror
inledning · 19
jag är det svåraste att kunna bekänna”, säger hon i en ovanligt fri­
språkig intervju med Maria Schottenius om kön, sexualitet och deras
plats i litteraturen i Expressen 1993.
Den första romanen om byn Svartvattnet är Händelser vid vatten
från 1993. I den återvänder Ekman till den kriminalgenre hon 30 år
tidigare övergett, genom att skriva berättelsen om ett grymt dubbel­
mord och dess uppklarande. Händelser vid vatten blev inte bara en
svensk succé (för den fick Ekman sitt första Augustpris – i dagsläget är
hon tillsammans med P O Enquist ensam om att ha fått två statyetter),
utan nådde även framgång i exempelvis USA under titeln Blackwater.
Efter Händelser vid vatten följde den av Ekmans romaner som
kommit att ses som hennes mest svårtillgängliga, Gör mig levande
igen (1996). Romanen, som går i dialog med Eyvind Johnsons Kri­
lonsvit (1941–43), är stilistiskt sofistikerad med ett innehåll som krä­
ver en större uppmärksamhet av läsaren. En del avfärdar den som
onödigt avancerad, medan andra håller den för hennes bästa. Klart är
att den utgör en intressant avstickare i författarskapet, kanske mest
befryndad med En stad av ljus om man ska göra jämförelser.
I centrum står en grupp kvinnor som läser Johnsons Krilonsvit och
ifrågasätter dess ofta ensidigt manliga världsbild. En av kvinnorna,
Sigge, är litteraturvetare och Ekman tar genom henne chansen att
leka med litteraturteoretiska begrepp på ett inte alltid vänligt, men
uppfriskande sätt. I forskningen har man, och även jag själv då jag
skrev uppsats om Ekman, diskuterat om Gör mig levande igen bör
läsas som ett modernistiskt eller postmodernistiskt verk. Det är inte
svårt att föreställa sig Kerstin Ekman le åt den sortens huvudbry.
Om Gör mig levande igen med sin litterära djärvhet är något av en
sidoutflykt i författarskapet, är läsningen av Guds barmhärtighet (1999),
Vargskinnet-trilogins första del, lite som att komma hem. Här känner
läsaren omedelbart igen det brett anlagda, episka berättande som ut­
20 · inledning
märkte Katrineholmssvitens första delar. Vargskinnet-trilogin spän­
ner över ungefär samma tidsperiod, från sekelskiftet 1900 och cirka
hundra år framåt. Men här är det inte stadens framväxt som skildras,
utan tillvaron i glesbygden, i vårt lands ofta bortglömda, oländigare
delar. Navet i berättelsen är tre kvinnor ur lika många generationer
som får ”varsin” bok. Barnmorskan Hillevi Klarin i Guds barmhärtighet,
hennes dotter Myrten som blir postbiträde i Sista rompan och slutligen
dennas dotter, prästen Ingefrid, i Skraplotter. I alla tre böckerna är jag­
berättaren Risten Larsson och konstnären Elias Elv centrala gestalter.
I Mordets praktik (2009) för Kerstin Ekman återigen ett slags sam­
tal med en röst ur den svenska litterära kanon, nämligen en av hennes
egna absoluta favoritförfattare, Hjalmar Söderberg. Söderberg själv
framträder här i fiktiv form, när han möter Ekmans huvudperson,
läkaren Pontus Revinge, och ber denne förklara hur ett giftmord går
till. I Ekmans roman gör Söderbergfiguren research inför sin roman
Doktor Glas, och Pontus Revinge inbillar sig att han blir förlaga åt
Söderbergs berömda romanfigur. Och inte bara det, han gör sig själv
till en verklighetens doktor Glas – som dödar för att han kan. Pontus
Revinge förväxlar litteratur med liv i denna roman som är en djuplo­
dande studie av eviga frågor om skuld och om det någonsin kan vara
rätt att döda en annan människa.
Kerstin Ekmans författarskap omfattar även ett stort antal essäer.
Mest uppmärksammad är den stora essäsamling om skogen som är
resultatet av ett arbete som pågått i decennier; Herrarna i skogen (2007)
är som en enda lång bildningsresa för läsaren, där historiska berättel­
ser om skogen varvas med mytologier, artbestämningar och Ekmans
egna upplevelser som mångårig skogsvandrare. Det är också en civi­
lisationskritisk bok, som ifrågasätter det våld människan begår mot
naturen i sin skövlande framfart. En lättare, luftigare lillasyster till
inledning · 21
Herrarna i skogen är Se blomman (2011), som är den första bok Ekman
skrivit tillsammans med en annan medförfattare, idéhistorikern Gun­
nar Eriksson. Essäsamlingen tar också den sin utgångspunkt i en kri­
tik av det moderna samhället, i en varning för att värdefulla botaniska
kunskaper faller bort ur allmänbildning och utbildning. Härifrån gör
sedan Se blomman sina vindlande utfärder mellan kulturhistoriska do­
kument, lyriska strofer och verklighetens blomstrande fält och dungar.
1994 gavs den lilla skriften Rätten att häda ut av Svenska Rushdiekommittén. Liten skriver jag, men det är bara till formatet. Själva
essän, som skrevs i kölvattnet efter Salman Rushdie-affären, är snarast
explosiv till sin karaktär. Här talar Ekman i en sällsynt lyckad kombi­
nation av helig vrede och sunt förnuft om den okränkbara rätten att
häda, om den ryggrad intellektuella måste ha och om vikten av ”det
skeptiska förnuftets humanism”. Ekman har varken förr eller senare
varit en tydligare röst i samhällsdebatten än hon är i denna skrift.
Mine herrar… (1986) är en av åtta böcker som gavs ut till Svenska
Akademiens 200-årsjublieum, och består av ett antal essäer om de in­
trädestal som det åligger en nyinvald ledamot i Svenska Akademien
att hålla om sin företrädare på stolen. De övriga essäer som Ekman
publicerat i dagspress och tidskrifter, finns ännu inte utgivna i någon
samlingsvolym – men de är många. Nämnas kan de texter hon skrev
i den numera nedlagda Artes, Akademiernas egen kulturtidskrift, där
”De levande utopierna” om Eyvind Johnsons Krilonsvit och ”Ansiktet
i spegeln” om Svenska Akademien i ljuset av Selma Lagerlöfs roman
Jerusalem, står ut.
Kerstin Ekman har inte bara skrivit romaner, essäer, artiklar och
filmmanus – hon har även konstruerat dataprogram av spelkaraktär.
Rymdresa beskrivs som ett litterärt dataprogram som vill locka unga
till läsning, där läsaren/spelaren bland annat får söka svar i skönlit­
22 · inledning
teratur och uppslagsverk för att ta sig vidare till nästa nivå. Hotagens
minne är ett helt annat projekt, det är ett slags databas för en hel bygd,
närmare bestämt den som Ekman själv levde i under många år – Val­
sjöbyn med omnejd. Ambitionen var att upprätta ett slags minnes­
system över en bygdehistoria, och bevara bybornas muntliga berättel­
ser. Resultatet finns nu i sin helhet på nätet: www.hotagensminne.se.
När denna bok går till tryck har Kerstin Ekmans roman Grand final
i skojarbranschen (2011) ännu inte utkommit. Med författaren Lille­
mor Troj som huvudperson (ett inte särskilt väl dolt alter ego till Ek­
man själv; Lillemor är ju hennes mellannamn, Troj en omkastning av
hennes flicknamn Hjorth), lovar romanen att bland mycket annat bli
en lek med den egna författarrollen, eller ”med autofiktionens form”
som förlaget uppger.
inledning · 23