En vision om en bättre värld Åke Iggström

Ett
altruistiskt
samhälle
En vision om en bättre värld
Åke Iggström
2
Innehåll
Förord 3
Ett altruistiskt samhälle 4
Samarbete istället för konkurrens 8
Vad gör oss lyckliga? 17
Demokrati på arbetsplatsen 20
Arbete åt alla 22
Hur förhindra inflation? 23
Vilken funktion har kapital? 26
Varför trycker staten inte pengar? 29
Den offentliga sektorn 32
Tillväxt 37
Ett jämlikt samhälle 40
Minska löneskillnaderna! 45
Är vi alla egoister? 49
Det spekulativa finanskapitalet 52
Aktieägarsystemet - så plundras företagen 63
Privatiseringar 67
Kapitalismens avigsidor 71
Jorden har fått nog! 81
Globalisering - Frihandel 85
Solidaritet med de fattiga 95
Gemenskap i bostadskvarter 98
Avslutning 101
Noter 105
3
Förord
Jag vill på en gång förkunna att detta är en väldigt anspråksfull bok, kanske på gränsen till
pretentiös. Den här boken vill nämligen förklara de grundläggande felen med vårt nuvarande
samhälle och visa på hur man förhållandevis enkelt skulle kunna göra om det till det
välmående, harmoniska samhälle de flesta av oss önskar att det vore.
Varför jag ger mig in på detta projekt är för att det så oerhört väl behövs. De flesta som
följer nyhetsrapporteringen inser att vårt samhälle har stora brister. Det är bankkriser och
skuldkriser, miljarder kronor och dollar som slussas till skatteparadis, miljöförstöring och
klimathot, gamla som vanvårdas på äldreboende och unga som mår psykiskt dåligt. De flesta
av oss är nog fullt medvetna om att något är fel, men vet inte vad som ska göras.
Vad som verkligen saknas i dagens ekonomiska debatt är en realistisk, trovärdig bild av
ett alternativt samhälle, och hur vi ska göra för att komma dit. Både i Sverige och utomlands
finns många seriösa och duktiga ekonomer och journalister som gräver fram fakta, belyser
ekonomiska missförhållanden, samhällsproblem och orättvisor. De presenterar också förslag
för att eliminera de värsta problemen, men få av dessa söker en lösning bortanför vårt
nuvarande ekonomiska system, och ännu färre lägger fram en bild av ett alternativt samhälle.
Det är synd, för vi kan inte hålla på och lappa ett ekonomiskt system som i grunden är helt fel,
ett system som förstärker orättvisor, skapar konflikter, får människor att bli egoistiska och
själviska, och slösar med jordens resurser över gränsen till det hållbara.
Det samhälle som denna bok beskriver har jag kallat ett altruistiskt samhälle, men jag
skulle också ha kunnat kalla det ett samarbetssamhälle eller ett gemenskapssamhälle.
Altruism står för osjälviskhet, oegennytta, är motsatsen till egoism och bygger på den kristna
lärosatsen att ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem”.
Det är dock inget kristet eller religiöst samhälle jag vill visa på, utan ett samhälle som bygger
på samarbete, gemenskap och en tro att vi tillsammans kan skapa den bästa av världar. Det
står alltså i direkt motsats till den liberala ekonomins trossats formulerad av Adam Smith i sin
bok ”Wealth of the Nation”, att om alla tänker på sitt eget bästa och i fri konkurrens med
andra förmerar sin egen produktion och förmögenhet kommer slutresultatet bli det bästa för
alla.
Jag kommer i boken att föra en hel del ekonomiska resonemang, men min föresats är att
använda så få krångliga ekonomibegrepp som möjligt. Att förstå grunderna i ekonomin kräver
ingen doktorsexamen. Vi lever alla mitt uppe i ekonomin och med lite eftertanke och normal
allmänbildning är det fullt möjligt att förstå de faktorer som styr och formar vår vardag.
Trevlig läsning!
4
Ett altruistiskt samhälle
Vi lever i en värld med enastående levnadsstandard. Köpcentra och gallerior dignar av
allehanda varor, i livsmedelaffären kan vi plocka för oss av kött, grönsaker och delikatesser,
musikanläggningar fyller vårt vardagsrum med ljuv musik och TV:n visar nyheter från hela
världen. Vi kan landsätta astronauter på månen, på några timmar förflytta oss till Medelhavets
stränder och genom mobilen prata med bekanta på andra sidan jordklotet.
Industrialiseringen senaste hundra åren har i västvärlden skapat ett materiellt överflöd som
folk tidigare sekler bara kunnat drömma om.
Ändå är många av oss inte lyckliga. Bara i Sverige tar 1.500 människor livet av sig varje
år, barn söker sig till psykiatriska mottagningar, mediciner mot depression och
sömnsvårigheter säljer som aldrig förr och folk sjukskriver sig för utbrändhet.
Vad är det för fel? Varför är vi inte lyckliga och harmoniska? Vi har ju nått allt det
välstånd som vi för hundra år sedan tog för givet skulle medföra lycka. Vi har fått ett överflöd
av materiell välfärd, av hemelektronik, modekläder, trendiga möbler, silverglänsande bilar
och elektriska konservburksöppnare. Är det inte fullt tillräckligt? Uppenbarligen inte. Det
saknas något grundläggande i vårt samhälle, det allra viktigaste för att må bra – det saknas en
naturlig gemenskap, visioner om en lyckligare värld, meningsfulla arbeten där vi får möjlighet
att utvecklas och glädjen att tillsammans med andra skapa ett bättre samhälle.
I dagens samhälle är den materiella tillväxten, ökningen av BNP den stora ledstjärnan. Om
vi bara lyckas hålla tillväxten på 4 procent per år kommer alla bli glada och lyckliga, solen
ständigt skina och Sverige vinna Melodifestivalen tre år i rad!
Om man på 1800-talet satte tillväxten högt är fullt förståeligt. När människor hungrade
och svalt, när barnen gick i lappade kläder och skor med hål, när tio människor trängdes i en
liten etta utan avlopp eller rinnande vatten och det knappt fanns vägar och kommunikationer.
Då fanns all anledning att prioritera en materiell tillväxt. Men i dagens Sverige är det
synnerligen egalt för vårt välbefinnande om vi ökar BNP med 1procent, 4 procent eller 8
procent per år. Få förnuftiga individer tror att vi skulle bli väsentligt lyckligare om vi om tio
år hade dubbelt så hög materiell standard.
Visst kan det vara roligt att varje år kunna köpa den senaste smartphonen, lite då och då
åka på shoppingweekend till London eller Paris, skaffa platt-TV i både sovrum och
vardagsrum och skaffa marmordiskbänk med infälld induktionshäll i köket. Men nog måste
det finnas andra saker som egentligen är så mycket viktigare: Att alla har en självklar rätt till
ett meningsfullt arbete; att vi känner gemenskap med dem vi bor och arbetar med, att vi även i
våra städer kan andas frisk luft och äta mat som inte innehåller gifter; att sjuka slipper vänta i
månader och år i sjukhusköer och att gamla inom äldrevården inte behandlas som kollin; att
barn och ungdomar känner trygghet inför framtiden och vet att de alltid har rätt till arbete,
bostad och utbildning; att folk även i glesbygder ges möjlighet att bo kvar i sin hembygd; att
man tillsammans med andra hjälps åt att skapa ett harmoniskt samhälle och en värld utan
fattigdom och svält.
Dessa faktorer och många andra sociala faktorer kan inte dagens kapitalistiska system
råda bot på. Framförallt inte i den avreglerade, marknadsliberala form som senaste
decennierna dikterat villkoren både i Sverige och övriga världen - en ekonomi där
storföretagens och finanskapitalets jakt efter ständigt större avkastning bestämmer
förutsättningarna för i stort sett alla sektorer i samhället.
Det som behövs är ett helt nytt ekonomiskt system, det behövs en ekonomi som bygger på
samarbete, en förnuftig planering, omtanke om människor och på en genuin demokrati både
på samhälls- och på arbetsplatsnivå.
5
Förändringarna av dagens samhälle behöver dock inte vara så drastiska och radikala som
det kan låta. Vi behöver inte vända upp och ned på allt och börja från början. Det
välfärdssamhälle som i Sverige växt fram under 1900-talet är en väldigt bra grund.
Industrialiseringen sen 1800-talet har gett oss en materiell trygghet. Den har försett oss med
varma och förhållandevis rymliga bostäder, mat så att ingen behöver svälta och en mängd
nyttiga hjälpmedel i hemmen som elektrisk spis, kylskåp, tvättmaskin och andra produkter
som gjort livet så mycket lättare. Och därtill sjukvård åt alla, utbildning för både män och
kvinnor, transportmedel, radio, TV, datorer och internet som gjort världen större.
Det som framförallt behöver förändras i dagens samhälle är ägande, besluts- och
maktprocesserna. Det behövs en demokratisering av samhället. Vi har länge haft politisk
demokrati men inom ekonomin, på företagen, är demokratin inte mycket större än på 1800talet. I dagens samhälle är det bara någon promille av befolkningen som tar de avgörande
ekonomiska besluten, och ledstjärnan för den stora majoriteten av dessa beslutsfattare är att
deras beslut ska leda till största möjliga vinst för dem själva och deras företag. Hur
människorna och samhället påverkas av dessa beslut fäster de inte någon större vikt vid. En
sådan beslutsprocess är en väldigt dålig grund för att bygga ett harmoniskt samhälle på.
Att förändra samhället till det altruistiska samhälle som vi beskriver här nedan är ingen
process som behöver ta femtio eller hundra år att genomföra. Som jag skrev ovan är mycket i
dagens samhälle väldigt bra och troligen skulle de flesta nödvändiga förändringar kunna göras
inom bara några års tid.
Hur ser då ett altruistiskt samhälle ut?
I detta kapitel kommer de väsentliga dragen i ett altruistiskt samhälle att kort beskrivas
och i de därpå följande kapitlen följer en mer utförlig beskrivning. Många av huvuddragen
skiljer sig radikalt mot dagens förhållanden, men avskräcks inte av det, utan läs den mer
utförliga beskrivningen längre fram i boken. Jag tror att ni kan komma att hålla med om
många av förändringarna.
Som tidigare nämnts kommer den allt överskuggande ledstjärnan i ett altruistiskt samhälle
vara att forma ett samhälle som bygger på gemenskap, samarbete och jämlikhet, ett samhälle
där alla människors välmående prioriteras som långt viktigare än företagens vinstförutsättningar eller största möjliga ökning av bruttonationalprodukten.
Huvuddragen är följande:
• Det ekonomiska systemet, produktionen av varor och tjänster ska bygga på samarbete i
stället för konkurrens. Företagen ska i stället för att konkurrera med varandra och sträva
efter största möjliga vinst, hjälpa varandra och tillsammans tillverka produkter av hög
kvalitet. De stora företagskoncernerna kommer att brytas upp till mindre företag och
självständiga fabriker. Aktieväsendet kommer att avskaffas.
• Vinsten kommer inte längre att vara ledstjärna för produktionen av varor och tjänster. All
vinst som uppkommer i ett företag måste återinvesteras i företaget, ingen aktieutdelning
av vinstmedel får ske. Ingen ska alltså kunna tjäna pengar på det som produceras, förutom
de anställdas fastställda lön. Egenföretag kommer att finnas men dessa får inte heller ge
ägaren vinst förutom företagarens egna lön som ska vara ungefär som genomsnittet för en
anställd.
• Företagen ska demokratiseras. De anställda ska bestämma i alla viktigare frågor. De
anställda utser sina chefer genom omröstning där varje anställd har en röst. Likadant inom
kommun och stat, med undantag av eventuellt politiskt valda personer. Givetvis krävs att
de som väljs/anställs har adekvat utbildning och att de väljs efter duglighet och kapacitet.
• Enda sättet att tjäna pengar ska vara genom eget arbete. Man kan alltså inte leva på
avkastning på förmögenhet. Man får inte heller tjäna pengar på att sälja jord- eller
6
•
•
•
•
•
•
•
•
skogstillgångar, såvida man inte säljer skog som man själv fällt, vilket då blir betalning
för det egna arbetet. Som pensionär, föräldraledig eller sjukskriven får man givetvis som
nu statlig pension respektive bidrag.
Full sysselsättning ska råda. Alla ska enligt lag garanteras sysselsättning på eller i närhet
av sin hemort. Arbetslösheten kommer alltså att försvinna. Men arbete kommer inte bara
vara en rättighet utan också en skyldighet. Alla vuxna medborgare är skyldiga att arbeta
eller studera, kanske inte heltid men väl halvtid eller något ditåt. Vill man nyttja
samhällets institutioner som skola, sjukvård, vägar, kollektivtrafik, pension, mm, kunna
handla mat, ha bostad och annat måste man givetvis bidra med eget arbete. A-kassa eller
socialbidrag existerar inte längre.
Samhället ska vara jämlikt. Om medellönen i samhället är ca 25.000 kr i månaden kan
man tänka sig att statsministern som den högst betalde medborgaren tjänar ungefär 50.000
kr i månaden och den lägst betalde kanske hälften, 12.500 kr i månaden. Lön under 20.000
kr i månaden får man bara om man är slö och lat och inte tar sitt ansvar. Ett system med
studielön införs så att studerande inte belastas med tagna studielån.
Finans- och banksektorerna kommer att kraftigt beskäras. Enda sättet att tjäna pengar ska,
som jag tidigare skrivit, vara genom eget arbete. All finansiell spekulation kommer alltså
att förbjudas och även ränta på pengar kommer att tas bort. Sålunda kommer en stor del av
bankbyråkratin att försvinna, alla fondkommissionärer, livförsäkringsbolag, fondbolag,
ratingföretag, riskkapitalbolag, finansbolag, investeringsbanker, pensionsstiftelser. Och
med det alla tusentals olika aktiefonder, räntefonder, obligationsfonder, AP-fonder,
aktieindexfonder, kapitalförsäkringar, hedgefonder, alla olika värdepapper som
obligationer, aktier, terminer, optioner, swappar, mm.
Det betalningssystemet som ett samhälle egentligen behöver är en sparbank som förser
invånarna och företagen med ett transaktionskonto, ett sparkonto och eventuella lån.
Alla improduktiva sektorer i samhället kommer att försvinna, och sådana finns
det i dagens samhälle gott om: Finans-, bankbyråkratin har vi redan nämnt ovan. Vidare
kommer all reklam att försvinna, men till en liten del ersättas av ändamålsenlig och saklig
information. Övrig marknadsföring avvecklas och hundratusentalet säljare kan ägna sig åt
något meningsfullare. Fackförbund och arbetsgivarorganisationer kommer inte heller att
fylla någon funktion längre när företagen är demokratiserade, de anställda bestämmer på
arbetsplatsen och arbetsgivare inte längre existerar. En stor del av alla ekonomer, affärsoch skattejurister får också byta arbete. Listan kommer att göras längre i senare kapitel.
Vårt parlamentariska system kan behållas ungefär som nu med partier som
verkar fritt och med proportionella val vart fjärde år till kommun-, landstingsfullmäktige
och riksdag.
Medierna får inte som nu domineras av multinationella företag, aktieägare och
rika personer. Yttrandefriheten är alldeles för viktig för att kunna köpas för pengar. Rätten
att starta oberoende radio, TV-kanaler och tidningar måste stärkas och demokratiseringen
av dessa arbetsplatser är extra viktig.
Möjligheten att föra ut och in pengar i Sverige kommer att bli beskuren.
Förslagsvis tas den valutareglering som fanns fram till 1989 tillbaks. Då fick man endast
föra ut pengar för turistbehov, och alltså inte föra ut kapital för att investera i fritidshus,
fastigheter, köpa upp företag eller spekulera i utländska värdepapper.
Frihandeln kommer att beskäras. Givetvis måste vi importera varor som vi inte kan
producera i Sverige. Framförallt gäller det jordbruksprodukter som tropiska frukter, kaffe,
ris och annat som inte kan odlas i karga Norden. Men det som kan produceras ungefär lika
billigt och med samma kvalitet i Sverige som i andra industrialiserade länder, bör
produceras i Sverige.
7
•
•
•
Med utvecklingsländer ska vi fortsätta bedriva handel och hjälpa dem att bygga upp en
egen industri och infrastruktur. Vid handel med utvecklingsländer ska all handel vara
Fairtrade eller Rättvisemärkt. Att som nu utnyttja fattiga människor som under
slavliknande förhållanden producerar billiga konsumtionsvaror åt oss i den rika världen,
kommer inte att accepteras.
Frågan om hur stort utrymme marknad respektive central planering kommer att få vid
styrandet av produktionen kommer givetvis upp vid skisserandet av ett nytt ekonomiskt
system. Marknaden är ett ickebyråkratiskt och smidigt sätt att styra produktionen och
kommer att vara kvar. Dock kommer den att vara mer reglerad än nu.
Ansvaret för ett altruistiskt samhälle måste sträcka sig längre än till det egna landets
gränser. Det överflöd och den livsstil som vi i västvärlden hänger oss åt är absurd med
tanke på den fattigdom som existerar på andra ställen på vår jord. Dagens 1 procent av
BNP i bistånd bör kunna öka till storleksordningen 10 procent av BNP. Om vi tar bort alla
improduktiva sektorer i samhället, av vilka några nämnts ovan, skulle vi kunna öka uhjälpen till den nivån, utan att alltför drastiskt behöva sänka vår egen levnadsstandard.
I begreppet altruistiskt samhälle måste också medtas att ta ansvar för vår miljö, för den
jord vi alla befinner oss på. Nu skövlas skogar, sjöar och vattendrag förgiftas, och
tungmetaller och giftiga kemikalier sprids över jordbruksmark. Västvärldens ökande
konsumtion och materiellt inriktade livsstil skapar inte bara föroreningar och enorma
sopberg utan också koldioxidutsläpp som orsakar den temperaturhöjning av jorden som nu
pågår. Denna temperaturhöjning kommer att föra med sig att stora områden på jorden
förvandlas till öken, att glaciärer smälter, havsytan höjs, städer och länder översvämmas,
och att våldsamma orkaner, cykloner och skogsbränder förstör allt i sin väg. Och det är
inte bara giriga bankirer och finansföretag med säte i skatteparadis som skapar dessa hot,
utan allas vårt shoppande, bilåkande, köttätande och semesterflygande till avlägsna länder.
Detta kan vi inte fortsätta med. Vår jord klarar inte längre den konsumtionslivsstil som har
dominerat i västvärlden de senaste femtio åren.
Detta är alltså huvuddragen i ett altruistiskt samhälle. En del av punkterna är givetvis mer
centrala och viktiga än andra. Till de centrala hör att samarbete ska råda mellan företag istället
för konkurrens; att vinst inte får tas ut ur företagen; att företagen blir fullt ut demokratiska och
att chefsposter väljs av de anställda; att alla medborgare har rätt till arbete till en lön som är
någorlunda jämlik för alla; att vi har ett ansvar för vår jord och för de mindre lyckligt lottade i
fattiga länder.
Jakten efter pengar, karriär och förmögenhet som i dagens samhälle är en central drivkraft
och dröm för en stor del av befolkningen kommer alltså att försvinna. Det kommer inte att
finnas några miljonärer, än mindre miljardärer (annat än i en övergångsperiod), men Sverige
kommer fortfarande att vara ett rikt land. Frukt- och grönsaksdiskarna kommer som nu lysa i
alla olika färger, och i affärerna kommer man hitta en stor del av de konsumtionsvaror som nu
finns, om än inte lika mycket krimskrams och inte lika många varumärken att välja mellan.
Det kommer inte att finnas 200 olika hårschampon, 100 olika jeansmodeller, 100 olika TVapparater, men varorna kommer att vara av kvalitet och mer tidlösa. Påkostade gallerior och
köpcentrum kommer det inte att finnas så många av och shopping som fredags- och
lördagsnöje tillhör förhoppningsvis en förgången tid.
Det är nog bäst att förtydliga att ett altruistiskt samhälle definitivt inte kommer att
innebära att vi går tillbaks till något förindustriellt samhälle där vi alla går omkring i tovade
yllebyxor och påtar i jorden. Vi kommer att fortsätta att vara ett högteknologiskt samhälle
med avancerad forskning, men vi måste samtidigt vara införstådda med att jordens resurser är
begränsade.
8
Samarbete istället för konkurrens
Vårt kapitalistiska system som bygger på konkurrens, produktion för vinst och en fri
marknad kom som en befriare på 1700- och 1800-talet och kullkastade det gamla
adelssamhället med nedärvda privilegier och urgamla orättvisor. Kapitalismen banade väg för
den industriella revolutionen och skapade det välståndssamhälle vi nu lever i. Men nu har det
kapitalistiska produktionssättet överlevt sig självt. Vi har fått ett överflöd av varor, och det är
knappast mer produktion eller tillväxt till varje pris som behövs för att vi ska må genuint bra
och känna trygghet och harmoni i tillvaron. Tvärtom är dagens ekonomiska system starkt
bidragande till mycket av den tomhet, otrygghet och känsla av vanmakt som många känner.
Ett samhälle med konkurrens och produktion för vinst karaktäriseras av ständigt
återkommande låg- och högkonjunkturer, liksom bank- och fastighetskriser. En effekt av detta
är att arbetslösheten pendlar upp och ned, vilket obönhörligen drabbar många hårt. Efter
bankkrisen 2008 och dess följdverkningar har vi i västvärlden nu en arbetslöshet som inte
varit så stor sedan depressionen på 1930-talet. Och det är svårt att skönja någon snar ljusning.
Konkurrensen mellan företag och jakten efter allt större vinst driver också på ständiga
omorganisationer, rationaliseringar, otrygga anställningsvillkor, uppköp och fusioner, flytt till
låglöneländer och nedläggning av företag. Alltfler känner otrygghet på arbetsplatsen och
ovisshet inför framtiden, många klarar inte av stressen och de ökade krav som ställs på de
anställda, och en allt ökande andel unga känner ångest inför framtiden.
En konsekvens av konkurrensen är att produktionen koncentreras till storstäder och
industrialiserade regioner medan glesbygden förtvinar. Företagen flyttar till storstäder eller
låglöneländer, arbetstillfällen försvinner och ungdomar och vuxna tvingas flytta i brist på
arbete. Skola, affärer, post och annan samhällsservice försvinner successivt. Med dagens
vinstkrav och stenhårda konkurrens är det inte lönsamt att driva företag i glesbygden, därför
är den på väg att avfolkas.
Konkurrensen tvingar företagen till ständigt större satsningar på reklam och
marknadsföring, och det kommersiella dominerar allt större delar av samhället. Reklamen
lockar oss att konsumera och förleder oss att tro att vi blir lyckligare ju mer prylar vi har råd
med. Reklamen får tonåringar och även vuxna att fixeras vid sitt utseende, får oss att tro att vi
blir mer attraktiva och populära om vi har de rätta kläderna, rätt lyster i håret, de coola
accessoarerna och de trendiga varumärkena. Väldigt få har självförtroende och styrka att stå
emot kommersens insmickrande budskap.
Det kanske allvarligaste i dagens situation är att det ekonomiska system vi nu har kräver
en ständig tillväxt för att fungera. Är inte tillväxten tillräckligt hög, drabbas samhället av
stagnation och arbetslöshet. Samtidigt klarar inte jorden av mer tillväxt. Med sju miljarder
människor på jorden och med en enorm produktionskapacitet är det inte längre hållbart med
ständigt ökad tillväxt.
Produktionen av vår mat, våra bostäder och nödvändiga vardagsföremål ingår numera som
en del i en ständig tävlan mellan konkurrerande företag och länder. Det är inte framställandet
av mat och bruksvaror som är det väsentliga längre, utan produktionen har blivit ett medel för
att skapa största möjliga vinst åt företagen och dess ägare. Varför H&M, Elgiganten, Ica,
McDonalds, IKEA ständigt öppnar nya affärer och restauranger är förstås inte att de tycker
synd om alla som inte har tillgång till deras fantastiska varor, utan enda anledningen är att de
vill öka omsättningen och därigenom vinsten.
9
Kapitalismen befriade, i alla fall oss i västvärlden, från det gamla privilegiesamhället och
från fattigdomen i det förindustriella samhället. Men nu har kapitalismen överlevt sig självt.
Ett ekonomiskt system där varje enskilt företag tvingas att ständigt minimera sina kostnader
och bli effektivare än andra företag för att hålla vinstmarginalen uppe eller för att inte
utkonkurreras gör att människor hela tiden hamnar i kläm, känner stress och otrygghet och
reduceras till en lätt utbytbar bricka i produktionsprocessen.
Vill vi skapa ett samhälle där vi alla känner mening, trygghet och gemenskap med
varandra måste vi övergå till ett ekonomiskt system som bygger på samarbete och av
produktion av varor och tjänster som verkligen behövs. Vi måste inse att konkurrens, vinstjakt
och ständigt ökande konsumtion tillhör en förlegad tid.
Den allt övergripande ledstjärnan för samhället måste vara att skapa ett förtroendefullt
samhälle där så många som möjligt är harmoniska, tror på framtiden och har en vilja att ta
ansvar och hjälpa varandra. Och vi måste sluta att tro att största möjliga tillväxt eller bästa
möjliga förutsättningar för våra inhemska storföretag automatiskt leder oss dit.
Måste vi jaga effektivitet?
Försvarare av dagens ekonomiska system menar att konkurrens mellan företag och
produktion för vinst är oslagbart vad gäller en effektiv och billig varuproduktion, och att
utvecklingen skulle stanna upp om vi tog bort de incitamenten.
Detta kan definitivt ifrågasättas, men även om det visar sig att det stämmer, spelar det
någon roll? Är det så oerhört viktigt med en ständigt effektivare produktion? Behöver vi en ny
mobilmodell varje år, nya modekläder och större och smartare TV-apparater med
superupplösta HD-skärmar.
Är det för att vi människor i väst har för lite prylar, för få GPS-mottagare, får få
stadsjeepar, för få induktionshällar och infällda spotlights som gör att människor tar livet av
sig, att en allt större del av människorna i väst behöver medicin mot depressioner, eller att allt
fler ungdomar går med ständig oro och magont?
Hur var det på 60- och 70-talet? Då hade vi bara cirka tredjedelen så stor produktion som
idag, inga mobiler, inga datorer, inga platt-TV:n. Var människor olyckligare då? Kände de
större otrygghet och uppgivenhet inför livet? Eller var det precis tvärtom?
Det är dags att vi vaknar upp och frågar oss om mer och mer prylar och alltmer designade
hem verkligen gör oss lyckligare, och om vi i varje läge måste pressa oss för att producera så
effektivt som möjligt. Om sextioåriga Märta Södergren inte kan hålla samma arbetstakt som
tjugo- och trettioåringar kanske det inte är hela världen. Hon behöver kanske inte
bortrationaliseras vid nästa lågkonjunktur. Och om inte ett kontorsstolsföretag i Dorotea med
långa transporter kan producera stolar lika billigt som ett företag i Stockholm, kanske det inte
heller är hela världen. Vi kan inte flytta alla invånare till överfulla storstäder, utan folk måste
få bo kvar där de hör hemma. Att alla ska ha rätt till ett arbete oavsett ålder, kapacitet och
oavsett var de bor måste vara viktigare än att vi får högsta möjliga effektivitetsökning.
Med detta menar jag inte att vi helt ska strunta i att utveckla och effektivisera
produktionen. Det ska vi fortsätta med, men det behöver inte vara det högst prioriterade i alla
lägen. Med den höga levnadsstandard vi nu har är det viktigare att människor trivs på sina
arbetsplatser och känner trygghet och mening i tillvaron.
Samarbete mellan företag
10
Hur fungerar rent praktiskt ett samhälle som bygger på samarbete istället för konkurrens
mellan företag?
Till att börja med måste dagens företagskoncerner, som kan bestå av hundratals uppköpta
och fusionerade företag, brytas upp till självständiga enheter. Dessa enheter ska dock inte
fungera som isolerade öar utan ha nära samarbete med företag med likartad produktion, hjälpa
varandra och delvis planera produktionen tillsammans. Företag inom samma bransch kan ha
gemensam forsknings- och utvecklingsavdelning, jämföra varandras produkter och använda
de bästa konstruktionerna och lösningarna. Företagen kan standardisera produkterna så att
reservdelar passar till alla fabrikat, ha gemensamt reservdelslager, utveckla gemensamma
dataprogram, osv. De kan också jämföra produktiviteten inom de olika företagen, och de med
avsevärt högre produktivitet får komma med råd och hjälpa de andra att effektivisera sin
produktion.
Inom branscher med få fabriker som till exempel inom bil-, lastbilstillverkning, inom
vitvarusektorn, mm bör samtliga fabriker inom samma bransch i Sverige samarbeta och
tillsammans besluta om produktion och investeringar. Inom branscher med en mängd företag,
till exempel tryckerier, motorverkstäder eller kemtvättar finns ingen anledning att samarbeta
på nationell nivå, däremot kan företag inom samma kommun eller region samarbeta.
Inom varje bransch ska finnas ett centralt branschråd. Dess uppgift är att ha ett
övergripande ansvar, utreda investeringsbehov, ha visst inflytande över produktions- och
investeringsbeslut, eventuellt bedriva forskning och utveckling, ansvara för utbildning inom
området, informera om branschnyheter, övervaka utveckling utomlands, kanske utreda
effektiviteten bland företagen, hjälpa till vid export, mm.
Redan idag finns inom de flesta områden branschorgan med informerande, stödjande och
utredande inriktning. Dessa organ bör alltså få utökade uppgifter och ansvar.
Vinsten inte det viktiga
I dagens samhälle är vinsten, avkastningen den stora ledstjärnan för flertalet företag. Detta
kommer att ändras i ett altruistiskt samhälle. Där kommer det viktiga att vara att producera
varor med hög kvalité till ett så lågt pris som möjligt. Produktionen kommer i princip att ske
till självkostnadspris eller med en liten vinst. Denna vinst får dock inte delas ut till de
anställda eller till ägare (som inte längre existerar), utan måste användas i företaget till
nyinvesteringar. Om inget behov av nyinvestering finns får vinsten sättas in på
investeringskonto för kommande behov.
De varor eller tjänster som säljs får alltså inte säljas till överpris. När kostnaden för
insatsvaror, löner, lokaler, eventuella lån, forskning och utveckling och andra omkostnader är
fastställda får endast en liten vinst för kommande investeringar eller oförutsedda utgifter
läggas till.
Inget av vinsten i företaget får delas ut till någon eller några anställda. Det blir då inte
möjligt att tjäna pengar på det som produceras i företaget, förutom den lön som utbetalas till
alla anställda. Alla större förmögenheter i dagens samhälle är så gott som uteslutande
uppbyggda genom att personer gjort förtjänster på andras arbete. Detta kommer inte att tillåtas
i ett altruistiskt samhälle. Enda sättet att tjäna pengar måste vara genom eget arbete.
Kapital till nyinvesteringar.
En avgörande fråga är hur företagen ska få kapital till investeringar då det inte finns några
ägare. Det enkla svaret är: ungefär som nu.
11
I dagens samhälle kommer det mesta kapital till nyinvesteringar från företags egna vinster
och från banklån. Därutöver erhålls mindre mängder kapital från utgivande av
företagscertifikat och obligationer, genom nyemissioner (att ägarna tillskjuter kapital), genom
statliga myndigheter, stiftelser och olika fonder.
Den allra största delen av kapital till nyinvesteringar kommer även i ett altruistiskt
samhälle från företagens egna vinster och genom banklån från de nyinstallerade kooperativa
länssparbankerna. Länssparbankerna får bedöma investeringsbehovet efter hur företagen
klarar sig på marknaden. Ett företag vars varor är efterfrågade beviljas automatiskt lån till
nyinvesteringar. Vid begäran om lån för en ny produkt får banken precis som i dagens
samhälle göra en bedömning av varans förutsättningar att sälja, och därefter bevilja eller avslå
nya lån.
Dessutom kan man tänka sig att varje kommun har investeringsfonder som de kan
finansiera projekt med, dels projekt som de själva tagit beslut om att satsa på, men även
utifrån föreslagna projekt som de finner värdefulla.
Riksdag och regering styr resursfördelningen.
Riksdagen och regeringen kommer att få utökade befogenheter vad gäller
resursfördelningen i samhället. Precis som nu ska riksdagen fastslå en budget för den
offentliga sektorn. Dessutom kommer riksdagen att få till uppgift att besluta om den
övergripande resursfördelningen till övriga sektorer av samhället - hur stor del som ska satsas
på bostadsbyggande, på energi, tele, på gruvnäring, jordbruk, konsumtionsindustri, osv.
Riksdagen ska dock inte gå in på mer detaljerade investeringsbeslut utan bara besluta om
riktlinjer och budgetramar.
Inom infrastrukturen är nog en bra idé att införa statliga affärsverk igen. Järnvägar, flyg,
tele, energi, mm kallas inte utan anledning för naturliga monopol och lämpar sig väldigt dåligt
för uppdelning på många små företag. Inom dessa sektorer krävs långsiktiga och stora
investeringar och samordning över hela landet.
Kommunfullmäktige får liksom riksdagen utökat ansvar. Kommunen får inte bara ansvar
för den offentliga sektorns verksamhet, utan också ett övergripande ansvar för kommunens
näringsliv. Kommunfullmäktige kommer att få ta ställning till frågor som om kommunen ska
satsa på turistnäring och bygga vandrarhem, hotell och olika turistbegivenheter, eller om man
ska satsa på att utveckla glasbruksindustrin inom kommunen, eller kanske investera i en
teknikby för elektronisk utrustning, osv. Byggandet och driften av sådan eventuell
verksamheten ska dock inte utföras av kommunen utan bedrivas av enskilda företag, men
kommunen har ansvar för att verksamheten etableras och kommer igång. Kommunen ansvarar
dessutom för att samtliga invånare har ett arbete.
Vid kommunens planering och beslut är det viktigt att dess invånare görs delaktiga i
beslutsfattandet genom förslagslämnande, rådslag, öppna möten med diskussioner och kanske
även rådgivande eller beslutande omröstningar. Framför allt när det gäller planering av ny
mer omfattande verksamhet är det viktigt att det förankras hos kommuninvånarna.
Marknaden styr produktionen.
Marknaden, det vill säga konsumenternas och företagens val av produkter, ska precis som
nu styra den allra största delen av produktionen, framförallt inom konsumtionsvaruindustrin,
men även för insatsvaror till offentlig sektor, inom transport-, maskinvaruindustrin,
byggindustrin, mm. Att låta marknaden styra produktionen är ett smidigt fördelningssätt,
12
decentraliserat och obyråkratiskt. Som jag nämnt ovan kommer dock riksdag och regering
sätta ramar för marknaden. Där kommer skola, sjukvård, äldrevård, medicinsk forskning,
miljövård, u-landshjälp, uppbyggande av infrastruktur, mm att prioriteras och privat
konsumtion att få en mer undanskymd plats.
Ett marknadssystem har många fördelar, men kräver samtidigt restriktioner och
regleringar för att fungera. I dagens relativt oreglerade samhälle fungerar marknaden mindre
väl. Nu kan byggföretag hålla priserna på nyproducerade lägenheter uppe genom att se till att
det råder bostadsbrist, och inget byggföretag är intresserat av att bygga billiga lägenheter för
unga och studerande eftersom vinsten blir för liten. Elproducenter kan höja elpriset genom att
ta kärnkraftverk ur drift, och ingen ser till att det finns tillräckligt med biogas till nyinköpta
biogasbussar eller ett utbyggt nät av tankställen för elbilar. De enskilda företagen på
marknaden tar sällan ansvar för att samhällsfunktionerna fungerar om de inte finns någon
vinst att göra. En oreglerad marknad leder många gånger till monopolsituationer,
bristsituationer eller alternativt till överproduktion inom olika sektorer, som i sin tur för med
sig fördyringar eller nedläggningar av företag och fabriker.
För att en marknadsekonomi ska fungera tillfredsställande i ett kapitalistiskt samhälle
krävs att staten tar ett stort ansvar. Staten måste se till att det finns en utbyggd och väl
fungerande infrastruktur över hela landet, att regleringar och restriktioner finns som
förhindrar mindre nogräknade personer och företag att utnyttja situationen, att effektiva
kontrollinstanser ser till att regler efterföljs, och att sanktioner som tvingar företag att hålla sig
till stiftade lagar och regler är tillräckligt avskräckande.
Finansiering av offentlig sektor
Finansieringen av den offentliga sektorn kan i princip fungera ungefär som med dagens
skattesystem. Förslagsvis 30 procents skatt för privatpersoner oavsett inkomst och ca 30
procents skatt på företag. Momsen kan mer än i dagens samhälle styra konsumtionen och
produktionen och kanske variera mellan 0 och 100 procent. Sålunda kan man tänka sig att
nyttiga baslivsmedel, baskläder, bostäder, kultur och annat nödvändigt är momsbefriat, att de
flesta konsumtionsvaror precis som nu beläggs med ca 25 procents moms, men att läsk, godis,
alkohol, olika lyxvaror och onödiga konsumtionsvaror beläggs med 100 procent moms.
Finanssektorn.
I ett samarbetssamhälle finns inte något behov av dagens bankbyråkrati. Det behövs inte
fyra stora banker och ett antal mindre nischbanker med egna personalavdelningar,
arbitrageavdelningar,
analysavdelningar,
låneavdelningar,
mäklaravdelningar,
kapitalrådgivare, kapitalförvaltare, mm.
Hela den byråkrati som är uppbyggd av banker, livförsäkringsbolag och andra
finansinstitut kan ersättas av lokala kooperativt drivna sparbanker, förslagsvis en länssparbank
i varje län med lokalkontor i städer och större samhällen. I dessa sparbanker har alla
privatpersoner ett transaktionskonto att sätta in sin lön på och göra gireringar via, och ett
sparkonto för mer långsiktigt sparande. Båda dessa konton ska vara räntelösa men
inflationsskyddade. På sparbanken kan privatpersoner dessutom växla valuta och få lån till
bostäder och annat. Sparbanken ska även ha hand om företags kortsiktiga insättnings- och
kreditkonto och ge lån för investeringar. Även dessa lån ska vara räntefria och
inflationsskyddade.
13
Så mycket större än detta behöver inte ett lands finanssektor vara. Alla olika
kapitalkonton, livförsäkringar, kapitalförsäkringar, aktie- och räntefonder, aktieindexfonder,
hedgefonder, ränteobligationer, privatobligationer, mm, mm kan avvecklas. De är enbart olika
verktyg för finansinstituten att förränta sitt kapital, ett jättelikt kasino där miljarder och åter
miljarder kronor satsas till ingen som helst nytta för landet. Sådan spekulationsverksamhet
som enbart är till för att berika spekulanterna kommer inte att accepteras i ett altruistiskt
samhälle.
Privat äganderätt och aktieägarsystem avskaffas.
Aktiebörsen är navet i den maktkoncentration och den enorma förmögenhetsbildning som
idag förekommer inom finanssektorn. Finansmän och fondförvaltare i Stockholm, London
eller New York kan helt bestämma över företags utveckling, produktion eller eventuella
nedläggning på orter de kanske aldrig ens besökt. Människor och samhällen är helt i händerna
på finansmän vars enda intresse är att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Detta är helt oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle. Arbetslivet är en så avgörande del
av människors och samhällens liv och bestämmer ofta förutsättningarna för människors hela
livssituation och hur samhällen utvecklas. Dessa faktorer kan inte bestämmas av
finansmarknadens nycker eller spekulanters jakt efter avkastning. Aktieägarsystemet kommer
alltså att avskaffas.
Privat äganderätt till produktionsmedel kommer också att upphöra. Detta är förstås ett rött
skynke för många i dagens samhälle, framförallt de som ägnar sig åt att driva företag och
placera kapital, men för gemene man kommer det inte ha någon betydelse. Precis som nu
kommer man att kunna köpa och äga bilar, båtar, möbler, sommarstugor, villor och det mesta
annat man vill ha och har råd till. Däremot kan man inte äga företag, hyres- eller
kontorsfastigheter, gruvor, skogar, sjöar eller åkermark. Det är samhället eller alla vi
medborgare, som äger företagen. Och de som arbetar i företagen eller brukar jorden har
nyttjanderätten, men också ansvaret att förvalta och vårda jorden, maskinerna, byggnaderna.
Det går alltså inte att investera i företag, gruvor, åkermark eller skogar eller att tjäna
pengar på det som produceras i samhället förutom den lön man får som anställd. Om man inte
själv arbetar får man inte några pengar. Det går inte längre att leva på andras arbete.
Någon kanske undrar vem som då ska starta nya företag och satsa på produktiv,
nyskapande verksamhet?
Delvis samma personer som idag! Enda skillnaden är att de inte kommer att tjäna en
massa pengar. De flesta av dessa onekligen driftiga personer är alltför rastlösa för att bara slå
sig till ro som vanlig anställd. Är man inte rädd för att ta på sig ansvar är det dessutom rätt
roligt att planera, sätta igång och driva verksamhet.
Vem får starta nya företag?
I princip får vem som helst starta nya företag. Om man har en bra idé kan man ansöka om
lån från den lokala länssparbanken eller söka startbidrag från den kommunala
investeringsfonden och få en viss tid på sig att utveckla produkten eller projektet. Om
projektet visar sig vara lyckat och kräver mer kapital och arbetskraft får man ansöka om nya
investeringsmedel.
Vid beviljande av investeringsmedel kommer en begränsande faktor att vara om det finns
arbetskraft inom kommunen som kan frigöras till föreslagna investeringar. I ett samhälle där
det inte finns någon arbetslöshet utan alla arbetsföra redan hjälper till i produktionen kan man
14
inte nyanställa hur som helst. Eventuella nyanställda måste antingen tas från andra
arbetsplatser eller vara ungdomar eller studerande som just gått ut skolan eller blivit färdiga
med studierna.
I ett samhälle med full sysselsättning är det framförallt bristen på arbetskraft som hindrar
ytterligare investeringar och som utgör en betydande svårighet vid planering av produktionen.
Alternativet att ständigt ha folk gående arbetslösa för att eventuellt anställas vid en kommande
högkonjunktur är knappast bättre även om det underlättar vid nyanställning.
Behövs vinsten som morot?
En av de största invändningarna mot ett altruistiskt samhälle kommer säåkert att vara att
många tvivlar på att de anställda verkligen bryr sig om att arbeta om de inte har vinsten som
sporre? Kommer inte många att sitta och spela kort på lagret eller på verkstadsgolvet, eller
lägga patiens på datorn hela dagarna om de inte har någon vinst som morot? Framförallt som
ingen riskerar att bli arbetslös eftersom alla är garanterade arbete i ett altruistiskt samhälle.
Man ska ha klart för sig att redan idag är det bara de allra högsta cheferna som har någon
direkt ekonomisk vinning av att företaget går med stor eller liten vinst, förutom ägarna av
företaget. Nittionio procent av alla anställda - arbetare, administratörer, forskare,
programmerare, utredare har bara sin lön, och den varierar inte alls beroende på företagets
resultat. (Vi bortser nu från det fåtal företag som har vinstdelning eller bonusprogram för fler
än de högsta cheferna.) Ändå arbetar alla efter sin förmåga, en del hårt andra mindre hårt.
Visst känner de flesta trygghet i att arbeta i ett företag som går bra, men ingen pressar sig
varje dag för att företaget ska gå med större vinst.
Ännu tydligare blir det inom den offentliga sektorn, där vinsten inte spelar någon som
helst roll. Ändå anstränger sig de allra flesta anställda för att göra ett bra arbete. Många
läkare, sjuksköterskor och undersköterskor hinner knappt ta lunchrast för att hinna med
arbetet på överbelagda sjukhusavdelningar. De allra flesta är ansvarskännande, ställer upp för
sina arbetskamrater och gör det som krävs av dem, oavsett om de får del i någon vinst eller
inte. Dessutom mår de allra flesta bra av att göra en gedigen arbetsinsats, känna att de
verkligen behövs och har något att bidra med.
Jag tror inte att det skulle vara någon större risk att anställda skulle sluta arbeta om inte
vinsten fanns som morot. Men om trots allt den egna ansvarskänslan inte skulle räcka till,
kommer det även i ett altruistiskt samhälle att finnas chefer som har ett övergripande ansvar
för att arbetet sker rationellt och effektivt. För enskilda personer som uppenbart inte
anstränger sig, kommer för sent var och varannan dag, och inte tar något ansvar för
verksamheten, kan man tänka sig att de efter ett antal varningar och samtal helt enkelt
omplaceras, får kraftigt sänkt lön eller till slut avskedas.
Hela företag kan inte heller lata sig. Alla företag måste redovisa sin produktivitet, och de
företag som har markant högre kostnader för att producera en vara eller tjänst, eller gör varor
av dålig kvalité, måste bättra sig om inte företaget tvingas att lägga ner.
Ansvar åt alla
En faktor som säkert kommer ha stor betydelse för arbetsglädjen och för de enskildas
produktivitet är det utökade ansvar som alla kommer att få. Alla anställda är med och utser
sina chefer och administratörer, alla får vara med och bestämma i avgörande beslut, alla ska få
ta ansvar för sin arbetsuppgift, ha möjlighet att utveckla den, hitta rationaliseringar och
förbättringar eller hitta på nya produkter. Att få eget ansvar är säkerligen det bästa sättet att få
15
människor att jobba effektivt, känna meningsfullhet och arbetsglädje i arbetet och att höja
självkänslan. Dessutom måste arbetsglädjen öka vid vetskapen om att man inte bara
producerar allehanda prylar för att ge ägaren en skaplig vinst, utan att man framställer varor
som det verkligen finns ett genuint behov av. En viktig faktor måste vara att ingå i ett
arbetslag, ett företag som producerar varor av hög kvalitet som folk verkligen uppskattar.
Många kommer säkert att känna stolthet över sin arbetsplats och sporras att ytterligare
förbättra och effektivisera produktionen.
Faran i framtiden kanske inte är att folk går omkring och slöar på arbetet. Tvärtom finns
det nog en fara för att många tar sitt ansvar på alltför stort allvar och att de snarast bosätter sig
på jobbet.
Hur blir det med nyskapandet?
Många menar att om vinsten som drivkraft försvinner kommer mycket av nyskapandet,
kreativiteten och det som skapar utveckling i samhället att försvinna.
Det är nog att oroa sig i onödan. Väldigt få av de kreativa och skapande personer i
historien som har gjort banbrytande upptäckter, uppfinningar eller andra viktiga bedrifter har
drivits av vinst och penningbegär.
Hur många tror att Leonardo da Vinci, Newton, Edison, Pierre och Marie Curie, bröderna
Wright, Darwin, Beethoven, Strindberg, Astrid Lindgren, Vilhelm Moberg, Picasso, Linné,
Gandhi, Einstein, Bohr eller andra stora vetenskapsmän, forskare och nyskapande
kulturpersonligheter har drivits av pengar, att de skulle ha slutat anstränga sig om det inte
tjänade bra? Jag tror snarare att dessa personer skulle ha kunnat leva på bröd och vatten, bara
de haft möjlighet att få ägna sig åt sin passion.
Eller ta de eldsjälar som jobbat för något de verkligen trott på, som kämpat för
rösträttsreformer, mot fattigdom, för kvinnliga rättigheter, barnens rätt, arbetarrörelsen på
1800- och 1900-tal, Folkets hus-rörelsen, nykterhetsrörelsen, miljörörelsen. Miljoner
människor har lagt ner all sin lediga tid för att bygga en bättre och lyckligare värld. Och de
har knappast gjort det för pengarnas skull.
Ytterligare ett exempel är alla de gratistjänster som man kan hitta på Internet - Wikipedia,
Linux operativsystem, Khan Academy, ett otal appar och informativa hemsidor. Här lägger en
mängd människor ner tid och arbete åt att ta fram avancerade program och hjälpmedel åt
andra utan annat intresse än viljan att dela med sig av sin kunskap.
Jag tror att det är väldigt få av människans viktiga och stora uppfinningar och bedrifter,
som har drivits fram av människor som har haft pengarna som avgörande drivkraft. Många
människor är så funtade att de inte vill kasta bort sitt liv i soffan framför TV:n eller lägga ner
all energi på sitt utseende, sina kläder eller hemmets möblering, utan vill göra något viktigt,
något ordentligt av sitt liv. Och dessa människor drivs till väldigt liten grad av pengar.
Nedläggning av arbetsplatser
Även i ett framtida samarbetssamhälle lär det hända att fabriker och arbetsplatser måste
läggas ner. Samhället och produktionen förändras, produkter utvecklas och smaken förändras,
vilket kan göra gammal produktion förlegad. Detta skulle inte som i dagens
konkurrenssamhälle behöva vara någon katastrof för de anställda eller för berörda samhällen.
I ett samhälle utan konkurrens och frihandel, skulle det vara mycket enkelt att ordna med nya
arbetstillfällen.
16
Vid en eventuell nedläggning av en fabrik i vårt tänkta altruistiska samhälle skulle
kommunen ha ansvar för att ny verksamhet startas. Om man i en kommun inte har egna
angelägna projekt som man vill starta upp, kan man kontakta "Starta-nya-företagsdepartementet". De har en lång lista på produkter som det är brist på i landet eller som nu
importeras och som det skulle vara en fördel om de producerades inom landet. Det kan vara
produktion av lågenergilampor, cykelhjälmar, kontorsstolar, kretskort, slalomskidor, kylskåp,
etc. Starta-nya-företagsdepartementet skulle dessutom kunna bistå med en samordnare och
expert på uppstart av ny verksamhet, som vet hur man bygger upp en produktionslinje, var
underleverantörer av maskiner och insatsvaror finns, hur man sprider information till
grossister och större detaljister, hur transporter ordnas, mm. I början kan man också tänka sig
att ingenjörer från redan etablerade fabriker i samma eller närstående bransch, eller forskare
från någon högskola, hjälper den nystartade fabriken att komma igång.
På så sätt skulle trettio arbetslösa personer i en nedlagd fabrik i till exempel Sveg i
Härjedalen kunna starta produktion av exempelvis lågenergilampor. I ett konkurrenssamhälle
skulle vinstmöjligheten för en nystartad lamptillverkare i Sveg vara synnerligen riskabel. Det
svåra är inte att starta en produktion, utan att få avsättning för produkterna. För en företagare i
Sveg skulle det säkert krävas ett tiotal heltidsanställda säljare och en marknadsföringsbudget
på åtskilliga miljoner för att ha möjlighet att få avsättning för sina lågenergilampor. Få
affärsmän skulle ta den risken. I ett samarbetssamhälle eller altruistiskt samhälle däremot är
det inte fråga om att ta någon risk. Man har redan konstaterat att det är angeläget med en
utökad inhemsk produktion av en vara, i detta fall lågenergilampor. Istället för att importera
bygger man upp en produktion på en ort där det finns arbetslösa och gärna tomma
fabrikslokaler.
Att på detta sätt starta nyproduktion i framförallt avfolkningsbygder förutsätter som vi
nämnde att frihandel inte råder. Om så vore fallet skulle denna verksamhet snabbt
utkonkurreras av billig produktion i Kina eller andra låglöneländer, där fattiga människor
jobbar tolv timmar om dagen för en minimal lön.
De i Sveg tillverkade lågenergilamporna skulle troligen bli dyrare än de importerade från
låginkomstländer, men kommun och stat skulle slippa utlägg för a-kassa, socialbidrag och
liknande. Inga av de arbetslösa skulle tvingas flytta till någon storstad eller gå sysslolösa
omkring och känna sig överflödiga och värdelösa. I storstäderna skulle det inte behövas bygga
nya bostäder och serviceanläggningar för alla nyinflyttade. Och Sveg och andra
utflyttningskommuner skulle inte behöva känna som om de var en belastning för landet och
att deras tid var räknad. Och inga långväga transporter skulle förorena miljön och belasta
atmosfären med koldioxidutsläpp.
17
Vad gör oss lyckliga?
Vad är det som gör att människorna känner sig lyckliga och harmoniska? Detta är nog den
viktigaste frågan som ett samhälle har att ställa sig.
Är det att ha råd att köpa en tjusig bil, en äkta Rolexklocka, senaste Gucciväskan, flyga på
shoppingresa till Paris och inhandla en Armanikostym? Eller är det att ha ett engagerande
arbete, känslan av att göra något viktigt av sitt liv, att man har en trygghet inom sig, att man
har framtidstro, att man lever i ett snällt, omtänksamt men ändå kreativt och skapande
samhälle, att man ser förhoppningarna om en fridfull värld förverkligas?
För de flesta är svaret nog helt givet. De allra flesta inser att det finns vissa saker som är
grundläggande och som måste finnas i ett samhälle för att vi ska ha möjlighet att må riktigt
bra och få ett meningsfullt liv:
Viktigt är att alla barn får en trygg uppväxt, att barnen i skolan inspireras att lära sig mer,
vara vetgiriga, ta ansvar och att våga ifrågasätta. Att det finns en skola där lärarna har tid att
engagera sig i eleverna och att eleverna lär sig att stödja och hjälpa varandra, att utvecklas och
känna att de växer.
Att det finns meningsfulla fritidsaktiviteter för ungdomar i alla åldrar, att det finns
ungdomsgårdar med engagerade ledare och meningsfull verksamhet. Att unga som spårar ur
snabbt får hjälp av kuratorer, fältassistenter eller liknande. Att unga har tryggheten att veta att
de alltid är garanterade arbete, utbildning och bostad.
Att känna att man lugnt kan gå hem genom staden sent på natten utan att behöva vara rädd
för att bli antastad, rånad eller utsatt för våld. Att gamla inte behöver vara rädda för att öppna
dörren för främlingar eller behöva tänka på att inte gå med handväskan oknäppt. Och att
föräldrar kan skicka iväg sin åttaåriga son till skolan utan att vara orolig för att något ska
hända honom.
Att man känner att man har ett meningsfullt jobb där man får ta ansvar och har möjlighet
att engagera sig och utveckla sig. Att man tillsammans med andra jobbar för något angeläget,
något som verkligen behövs: att få psykiskt sjuka att bli friska, att få utvecklingsstörda att få
ett värdefullt liv, att forska och utveckla nya läkemedel, att få byns turistanläggning att
fungera, att producera näringsriktig, ekologisk mat, att hjälpa en vänort i ett fattigt land att få
igång skolverksamhet eller liknande.
Att veta att det alltid finns snälla människor som tar hand om en när man är sjuk eller
gammal och inte klarar sig själv. Att det finns sjukhus med avancerad utrustning och vänlig
personal, och att det för äldre finns ombonade och väl fungerande äldreboende.
Att känna att man kan lita på medmänniskor, även såna man inte känner. Att det finns en
atmosfär av hjälpsamhet, av tillit, ansvarstagande, av generositet i samhället.
Att vi har ren luft att andas, skogar att vandra i och sjöar att bada i. Att maten inte
innehåller bekämpningsmedel och andra kemikalier som ger oss allergier, astma och cancer.
Att känna att världen är på väg till det bättre, att fattigdom, krig och elände blir allt mindre
förekommande.
Jag tror att många är överens om att dessa saker tillhör det viktiga i livet och är avgörande
för om människorna i ett samhälle kommer att må bra, känna sig harmoniska och tillitsfulla
och ha förutsättningar att växa och utvecklas.
Frågan är då: Hur ska vi då nå detta samhälle? Hur ska ett sådant samhälle vara beskaffat,
och vad är viktigt att prioritera?
18
Hur forma ett lyckligt samhälle?
Mycket av det jag räknade upp i förra stycket för att få ett harmoniskt samhälle, är helt
avhängigt av hur mycket vi satsar på den offentliga sektorn, på välfärdssektorn. Det är just
inom offentlig verksamhet som man hittar många av de områden som avgör hur harmoniskt
och välmående ett samhälle blir.
Om vi ska få en trygg förskola med små barngrupper och snälla dagisfröknar, skola med
engagerade lärare som har tid och ork att bry sig om eleverna, billiga bostäder så att det räcker
åt alla, ungdomsgårdar i alla stadsdelar, en avancerad sjukvård och omtänksam äldreomsorg,
en trygg stadsmiljö, ren luft och giftfri mat, krävs förstås att det satsas betydligt mer på
barnomsorg, på skola, bostadsbyggande, ungdomsgårdar, sjukvård, äldreomsorg,
förebyggande kriminalvård, missbrukarvård, bidrag till ekologisk omställning av jordbruk, på
miljövård, osv.
Skulle en enskild faktor lyftas fram som avgörande för ett samhälles utveckling, måste det
vara arbetet, sysselsättningen. Vill man skapa ett lyckligt samhälle är det av största vikt att
alla garanteras ett arbete, inte bara ett jobb som att sortera sopor eller städa kontor, utan ett
helt okej arbete där man har möjlighet att få ta ansvar och känna att man utvecklas.
Ett samhälle där alla har ett arbete, och vet att man alltid har rätt till ett arbete, för med sig
så många goda faktorer för atmosfären i samhället, för framtidstron och för trygghetskänslan.
I ett sådant samhälle är människorna inte rädda för att prova på något nytt, motarbetar inte
förändring och utveckling, och ungdomar behöver inte känna ångest inför framtiden.
Forskning visar också att det är oerhört viktigt att ett land är relativt jämlikt, att det inte
finns någon snorkig överklass eller passiviserad och kuvad underklass, att man känner sig
som ett jämbördigt folk och känner samhörighet med alla inom landet. Ett ojämlikt samhälle
bygger så gott som alltid på auktoritära band med risk för hårda konflikter, med segregerade
bostadsområden och skarpa klyftor mellan olika samhällsklasser.
Men den materiella levnadsstandarden, är inte den viktig? Det är väl inte så roligt att leta
mat på soptippar och gå i lappade kläder? Nej, självklart spelar den materiella standarden in.
Om man lever i ett riktigt fattigt land och inte har råd att äta sig mätt spelar det ingen större
roll om skolan är engagerande och ungdomsgårdarna stimulerande. I fattiga länder spelar
givetvis en höjning av levnadsstandarden en avgörande roll för om man får ett bra liv eller
inte. Att man kan äta sig mätt, har hela och varma kläder, en riktig bostad, tillgång till rent
vatten är helt grundläggande. Men många undersökningar visar att när ett samhälle kommer
upp till en viss levnadsnivå medför en ökad levnadsstandard inte längre en större
tillfredsställelse. Sverige och västvärlden beräknas ha nått dit på 1960- eller 1970-talet.
Levnadsstandarden spelar fortfarande en viss roll så tillvida att de som hör till de rika i
samhället ofta är lyckligare än de som tillhör de fattigare. Man jämför sig med varandra och
de rika känner sig lyckade och de fattiga misslyckade. Men den materiella nivån spelar ingen
avgörande roll. En höjning av levnadsstandarden, en utökad privat konsumtion, gör alltså i
dessa ekonomiskt välmående länder inte att befolkningen blir mer nöjd med tillvaron.
Den regering vi nu har, liksom tidigare regeringar de senaste två decennierna, gör allt för
att öka utrymmet för den privata konsumtionen genom att hålla tillbaks den offentliga
konsumtionen. Man sparar in på förskola, vanlig skola, fritidsgårdar, bibliotek, äldreomsorg,
kriminalvård, arbetsmiljövård, osv. Det är synnerligen olyckligt. De flesta förnuftiga
människor har nog insett att vi knappast bli lyckligare om vi får mer och mer av avancerade
mobiler, elektriska prylar, modekläder, accessoarer, designade möbler och fritidsattiraljer.
Ändå är vårt samhälle nu helt inriktat på att prioritera denna konsumtion. Verksamheten inom
den offentliga sektorn ska hållas så stram som möjligt och det som inte är absolut nödvändigt
kan skäras bort.
19
Risken är överhängande att detta leder till ett alltmer konfliktfyllt samhälle, där tilliten
människor emellan minskar, där en stor del av befolkningen kämpar för att klara av vardagen
medan andra lever i överflöd. Sannolikheten är stor att vi kommer att få se mer av unga män
som begår vansinnesdåd, ungdomar i utanförskapsområden som tänder eld på bilar och
byggnader, och "vanligt folk" som barrikaderar sig bakom gallergrindar och sjutillhållarlås
och inte gärna går ut kvällstid.
Att skära ned på den offentliga sektorn är verkligen inte ett sätt att skapa ett harmoniskt,
välmående samhälle!
20
Demokrati på arbetsplatsen
I maj 1919 lyckades det svenska folket med arbetarrörelsen i spetsen slutgiltigt erövra den
politiska demokratin. Då bestämdes att alla Sveriges vuxna medborgare, kvinnor som män,
skulle få delta i val till kommun och riksdag och att alla röster räknades lika. Det var en
milstolpe i kampen för ett demokratiskt samhälle.
Men fortsättningen av demokratiserandet av samhället blev inte lika lyckosamt. Vi lever
idag i det tjugoförsta århundradet men på arbetsplatserna består i stort sett samma
arbetsordning som på 1800-talet. Alla beslut av större betydelse tas av ägarna eller ledningen
av företagen, och ägarnas har i praktiken ensamrätt att leda och fördela arbetet.
Om arbetet var något oviktigt som man gjorde som en hobby, skulle det inte spela så stor
roll hur arbetsordningen på arbetsplatsen var organiserad. Nu är det inte så. De flesta
människor är på arbetet större delen av dagen, fem dagar i veckan, 47 veckor om året i fyrtio
till femtio år. Arbetet är alltså något som dominerar våra liv, kanske avgör om det blir ett bra
liv eller ett bortkastat liv. Ett avskedande från en arbetsplats, nedläggning av en avdelning
eller en försumlig ledning som struntar i skyddsföreskrifter kan få helt avgörande betydelse
för människors liv. Därför är förhållandena på arbetsplatsen så betydelsefulla, och det är så
fundamentalt fel att aktieägare eller ägare, som så gott som enbart är intresserade av egen
ekonomisk vinning, har sådan total makt över människors arbetssituation.
Anställda utser chefer
Vi lever i ett modernt samhälle och det borde vara en självklarhet att arbetsplatserna inom
såväl privat som offentlig verksamhet skulle vara demokratiserade. Och med demokratiska
menas inte att facket får en eller två representanter i företagsstyrelsen. Det självklara måste
vara att man liksom vid politisk demokrati röstar fram sina representanter, i detta fall chefer,
efter principen en man en röst. Alla chefer ska alltså tillsättas/väljas nerifrån. På en avdelning
med ca tjugo anställda får man tillsammans komma överens om vem man vill ha som
avdelningschef. Och på ett företag med kanske fyrtio anställda utser de anställda den person
som de anser vara bäst lämpad som verkställande direktör, liksom eventuell personalchef,
ekonomichef och en ledningsgrupp. Givetvis måste de personer som utses ha erforderlig
utbildning och erfarenhet, men det får man förutsätta att även de som väljer anser. Ingen vill
väl att den som ska leda deras arbete är totalt oduglig och okunnig.
Tillsättandet av chefer bör inte ske genom sluten och hemlig votering. Snarare ska man
sätta sig ner och resonera igenom vilka på företaget som man anser vara bäst lämpade att styra
arbetet. Givetvis kan man också välja att anställa någon utifrån.
Jag tror att de anställda på en avdelning eller på ett företag bäst kan avgöra vem eller vilka
som har de bästa förutsättningarna att leda arbetet. Givetvis är det inte otänkbart att den
nuvarande VD:n eller chefen blir vald att fortsätta leda arbetet. Många av dagens chefer är
definitivt kompetenta och duktiga, men samtidigt kan nog många intyga att det finns gott om
mindre lämpliga och direkt olämpliga chefer.
De som utses till chefer behöver inte sitta på livstid. Om de anställda anser att den de
utsett inte fungerar på sin plats kan de när som helst byta chef, och om den som är chef känner
att den inte längre har entusiasm och ork att vara chef kan han eller hon be sina arbetskolleger
att utse en ny.
Chefsjobbet måste förstås förändras. Chefen ska inte längre vara en enväldige person som
bröstar upp sig, klär sig i skräddarsydd kostym, vit skjorta och slips, lägger sig till med
myndig stämma och styr och ställer efter eget bevåg. Snarare är han eller hon en projektledare
21
som administrerar och strukturerar arbetet i samarbete med de anställda. Det är nog också
förnuftigt att inte lägga löneansvaret på chefen, utan lönesättning kanske de anställda
tillsammans ansvarar för. (Mer om det senare)
Alla viktiga, avgörande beslut måste förankras hos de anställda. I viktiga frågor är det
alltid de anställda tillsammans som har beslutanderätten. Däremot ska man nog undvika
ständiga stormöten där alla ska få säga sitt och varenda litet beslut diskuteras i evinnerlighet.
Det finns gott om föreningar och små partier där man pratat ihjäl verksamheten med ständiga
stormöten.
Alla ska ha rätt till att ta ansvar
Ekonomhistoriker som studerat slavsamhällen är eniga om att det samhällssystemet var
dömt att stagnera. Det fanns inga incitament till utveckling. Slavarna gjorde bara vad de blev
tillsagda, inget mer. De brydde sig inte om att vårda redskap eller att utveckla arbetsmetoder,
för de fick inget i utbyte.
Skillnaden mellan vårt samhälle och slavsamhället är milsvid, men att inte ta tillvara alla
människors initiativkraft och vilja till att ta ansvar är något som begränsar även dagens
arbetsliv.
Det är ett oerhört slöseri med mänsklig arbetskraft och initiativförmåga att inte fler
människor får ta ansvar för sitt arbetsområde och fundera över hur det kan förbättras och
utvecklas. Att bara göra det man har blivit tillsagd att göra tar bort arbetsglädjen och
meningsfullheten i arbetet. Alltför många människor går till jobbet mest bara för att de
behöver pengar till brödfödan. Istället för att arbetet ska ge mening i tillvaron sitter många
människor bara av sin tid och räknar dagarna till semestern.
Det är inte bara det privata näringslivet som ska beskyllas för att vara odemokratiskt
uppbyggt. Inom den offentliga sektorn är det inte mycket bättre. Även där är beslutsfattandet
centraliserat, ansvaret knutet till de ledande personerna och initiativkraften på arbetsgolvet
kraftigt hämmad. Alltför många chefer inom offentlig verksamhet ser chefstjänsten som ett
steg i deras personliga karriär och har egentligen inte något genuint engagemang i den
verksamhet han eller hon är satt att leda. Många gånger är det så illa att när offentlig
verksamhet privatiseras uppfattar personalen det som att friheten ökar och att de får mer att
säga till om.
Inom den offentliga verksamheten måste man givetvis diskutera vilka befattningar som
ska utses av de anställda och vilka som ska utses av politiska organ. Många poster som nu
utses av regering och kommuner bör även i fortsättningen utses av dessa, men det finns också
politiskt tillsatta tjänster som mest är att likna vid reträttplatser för resignerade riksdagsmän.
Vart fjärde år har vi val till kommun och riksdag där vi väljer våra representanter. I en
förening eller organisation är det självklart att medlemmarna varje år har årsmöte där man
väljer ledning. I partier väljer också medlemmarna partiledare och styrelse med jämna
mellanrum. Det borde vara ännu mer självklart att man på en arbetsplats demokratiskt utser de
som ska administrera och leda arbetet eftersom arbetslivet är en så central del av våra liv.
22
Arbete åt alla.
En självklarhet i ett välfärdssamhälle borde vara att alla ska ha rätt till ett arbete. Så är det
nu definitivt inte! I dagens Sverige står mer än 500.000 människor helt eller delvis utanför
arbetsmarknaden. De är arbetslösa, deltar i olika arbetsmarknadsåtgärder, studerar för att de
inte får arbete eller är undersysselsatta. Dessutom har 400.000 personer sjuk- eller
aktivitetsersättning, alltså förtidspensionering. En stor del av dessa är fullt arbetsföra och ännu
fler skulle vara det om de fick kvalificerad rehabilitering och ett lämpligt arbete.
Att ett utvecklat industri- och välfärdsland kan acceptera att mer än en halv miljon
människor står utanför arbetsmarknaden är minst sagt upprörande. Få saker är så
nedvärderande och förödande för människors självkänsla som att gå arbetslös, att inte anses
tillräckligt kapabel för att få arbeta, att inte ha daglig kontakt med arbetskolleger och inte få
känna att man gör rätt för sig. Det finns säkert en liten grupp bland de arbetslösa som är
relativt nöjda med att leva på bidrag, men den helt övervägande delen vill inget hellre än att få
ett arbete och mår mycket dåligt av att stå utanför arbetsgemenskapen. Många ungdomar
kommer aldrig in på arbetsmarknaden. Av erfarenhet vet man att en stor procent av dessa
långtidsarbetslösa ungdomar kommer att fastna i depressioner, i drogberoende och i
kriminalitet.
Förutom de lidanden som denna grupp av arbetslösa får genomgå är det ett oerhört slöseri
rent ekonomiskt för samhället att mer än en halv miljon människor i arbetsför ålder lever på
bidrag istället för att arbeta och göra landet rikare och än mer välmående. Bara bidragen
belastar stat och kommun med mångmiljardbelopp och produktionsbortfallet kan mätas i
hundratals miljarder. Tar man dessutom i beräkning de komplikationer i form av
drogberoende, kriminalitet och sjukdomar som oftare drabbar arbetslösa belastas samhället
med ytterligare kostnader. Ändå anställs de inte. Varför?
Om det vore så att de inte behövdes, att det inte gick att hitta fler jobb, vore det förståeligt.
Men så är det ju definitivt inte. Det behövs arbetskraft överallt i vårt land. Sjukhusköerna är
långa, grupperna på dagis och klasserna i skolor är för stora, bostadssituationen för unga på
många orter är hopplös, vägar behöver byggas och göras säkrare, kollektivtrafiken förbättras,
cykelleder byggas, miljösaneringar göras, polis och domstolar är överbelastade, psykiatriska
vården förfaller, äldrevården är på många ställen en skam, osv, osv.
Ofta hörs argumentet att vi inte har råd att anställa fler, och att det skulle kosta så och så
många miljarder att få arbetslösa i arbete. Men är det inte självklart att ett land blir rikare om
alla invånare arbetar, än om 85 procent arbetar och resten sitter och rullar tummarna hela
dagarna. Det är väl bara politiker och utbildade nationalekonomer som kan få det till en
kostnad att ta bort arbetslösheten.
Varför anställs inte de arbetslösa?
Varför ser man inte till att de arbetslösa får anställning, att man ökar intagningen till
utbildningar för läkare, sjuksköterskor, lärare, förskollärare, och bygger bostäder, vägar och
allt annat som behövs? Varför anser de styrande att det är bättre att folk går arbetslösa än att
de gör arbetsinsatser som så väl behövs inom ett flertal områden?
En anledning är att näringslivet liksom regeringen resonerar att det måste finnas utrymme
för den privata sektorn att expandera när väl högkonjunkturen sätter in. Det är från den privata
sektorn de ”friska” pengarna anses komma, medan den offentliga sektorn mest ses som något
katten släpat in. Det anses alltså som bättre att folk går arbetslösa och väntar på ett ”riktigt”
jobb inom privat näringsliv än får ett ”terapijobb” inom offentlig verksamhet. Ett terapijobb
23
som kanske bara går ut på att hjälpa gamla, ta hand om sjuka, undervisa elever, stödja
mobbade barn eller bygga bostäder. Det är inte mycket att bry sig om, det är bättre att folk
står beredda att ta ett ”riktigt” jobb i en privat hamburgerbar, shoppinggalleria eller spelhall
när konjunkturen vänder?! Eller?
Den säkert största anledningen till att arbetslösheten accepteras är att man är rädd att det
ska bli dragkamp om arbetskraften ifall de arbetslösa är för få, och att detta ska bidra till att
lönenivån trissas upp och att inflationen tar fart.
Finns det då någon anledning för politiker att oroa sig för detta? Absolut! Om regeringen
mot förmodan bestämmer att arbetslösheten ska försvinna och ser till att alla får en anställning
med avtalsenlig lön istället för bidrag, kommer deras disponibla inkomst att öka avsevärt.
Detta medför att efterfrågan på varor och tjänster kommer att öka, vilket säkerligen pressar
priserna uppåt. Eftersom det inte längre finns några arbetslösa kommer det dessutom att bli
huggsexa om arbetskraften och lönerna i många branscher kommer att öka kraftigt. Resultatet
blir att det mycket snart kommer att uppstå en inflation i Sverige som snabbt når
rekordhöjderna från 1980-talet, då 10 procents inflation inte var ovanligt.
Detta scenario är förstås anledningen till att även socialdemokratiska politiker i början av
1990-talet övergav målet om full sysselsättning. I dagens ekonomiskt avreglerade samhälle är
full sysselsättning en omöjlighet. Som ekonomin är ordnad krävs det att vi har en arbetslöshet
för att hålla inflationen i schack. De flesta nationalekonomer och politiker räknar med att vi
ständigt måste ha en arbetslöshet på mellan fyra och åtta procent beroende på konjunkturläge,
och därtill att unga används som buffert och får pendla mellan jobb och ofrivilliga studier
beroende på tillgången på arbete.
Då ställs man inför frågan om vi ska fortsätta acceptera att mer än en halv miljon
människor ständigt står utanför arbetsmarknaden eller om vi ska inse att det ekonomiska
system vi nu har alldeles uppenbart är försett med allvarliga brister och försöka åtgärda det.
Ett givet svar måste vara att vi inte kan fortsätta med det utnyttjande av människor och det
slöseri med resurser som nu förekommer, utan måste diskutera hur vi ska ändra vårt
ekonomiska system.
Hur förhindra inflation?
Hur ska vi då förändra ekonomin så att inte inflation uppstår när alla har ett arbete? Det är
mycket enkelt! Det skulle kunna åtgärdas över en natt om viljan fanns. Det är två faktorer som
framförallt bidrar till att inflationen skjuter i höjden och riskerar att bli galopperande vid full
sysselsättning. Den ena är att företagen passar på att höja priserna i högkonjunkturer när de
ser att allt de producerar säljs. Den andra är de kraftiga löneökningarna vid dragkampen om
arbetskraften.
Att förhindra den första faktorn, att företagen höjer priserna på varor, görs lämpligen
genom att inskränka på företagens rätt att själva helt bestämma priserna på de varor och
tjänster som produceras och säljs, det vill säga företagens rätt till fri prissättning. En ständig
prisreglering måste alltså införas där företagen inte får höja priserna med mer än deras
kostnader ökar. Företagen kan fortfarande tillgodogöra sig den produktivitetsökning som sker
inom företagen. Senaste tjugo åren har produktivitetsökningen inom svensk
tillverkningsindustri varit hela 5,7 procent per år. Av den anledningen borde det inte finnas
minsta behov för i alla fall tillverkande företag att överhuvudtaget höja priserna. Det naturliga
borde snarare vara att priserna sjunker när produktiviteten ökar.
Den andra faktorn för att förhindra inflation är att företagen inte längre ska ha rätt att höja
lönerna för sina anställda utöver det som bestäms i centrala avtal mellan arbetsmarknadens
parter. I praktiken är lönerna i dagens samhälle centralt reglerade. Inför lönerörelsen räknar
24
det statliga medlingsinstitutet på vilket löneutrymme som finns, och parterna på
arbetsmarknaden får direktiv om detta. Sen håller fackförbund och arbetsgivare på och
käbblar och för liv i några månader, innan de i sega nattförhandlingar under ledning av statlig
medlare kommer fram till vad man redan från början kunde förvänta sig. Ett förbund som
bråkar lite extra mycket kanske får några tiondels procent högre lön ett år, men i stort sett
hamnar alla olika branscher på så gott som exakt samma nivå.
I högkonjunkturer då det råder brist på efterfrågad arbetskraft, kan däremot vissa
yrkeskategorier få kraftigt höjda löner genom löneglidning, löneförhöjningar utöver avtal.
Bygg- och IT-sektorn är typiska sådana branscher. Ska inflationen hållas på plats kan inte
längre löneglidning vara tillåtet utan företagen måste även i högkonjunkturer hålla sig till
centrala avtal.
Sammanfattningsvis kan sägas att om dessa två åtgärder görs, stopp för företagens fria
prissättning och stopp för löneglidning utöver avtal, kan man utan risk för inflation spä på
köpkraften i samhället så att samtliga människor som nu går arbetslösa anställs. Allt det
lidande, misströstan och förödmjukande behandling som denna grupp tvingas utstå skulle få
ett slut, och som en biprodukt skulle Sverige troligen hoppa upp till tätposition i BNP-ligan.
Mer än en halv miljon människor som nu går arbetslösa kommer att hjälpa till i produktionen
och göra landet rikare, se till att den offentliga välfärden får tillräckligt med arbetskraft, föra
med sig att kriminaliteten kraftigt minskar liksom otryggheten i samhället, och att trivseln på
jobbet för många ökar.
Förslagen ovan skulle innebära att de enda sätt för företagen att förmera vinsten är genom
ökad produktivitet eller genom sänkta kostnader. Detta kan förstås befaras gå ut över de
anställda genom ökad arbetstakt och arbetsbelastning och kanske även sänkta ingångslöner.
Man ska dock komma ihåg att det inte finns någon arbetslöshet! Det gäller alltså för
företagsledningen att se till att de anställda trivs och mår bra, annars tackar de för sig och
försvinner till ett annat företag. Det lär alltså bli väldigt svårt för företag med dålig
arbetsmiljö och låga löner att behålla sina anställda.
Det ovan skrivna gäller för dagens samhälle med konkurrens och privat företagsamhet. I
ett altruistiskt samhälle skulle inflationen knappast vara något problem. Företagen i ett sådant
samhälle producerar inte för största möjliga avkastning och den eventuella vinst som
uppkommer i företagen får inte delas ut, utan måste återinvesteras i företaget eller sättas in på
konto för kommande investeringar. Det finns alltså inga incitament för företagens ledning att
höja priserna och driva på inflationen. Dessutom sätts medellönen i samhället centralt av
regeringen och någon löneglidning som driver på inflationen accepteras inte. I ett altruistiskt
samhälle är det alltså inget som hindrar en regering att stimulera ekonomin så att alla får
arbete.
Både rättighet och skyldighet
Samtidigt som alla ska ha en grundlagsskyddad rätt till arbete, måste också ställas krav på
att alla arbetsförmögna arbetar. Ingen ska kunna leva enbart på bidrag, arv, förmögenhet eller
liknande. Som invånare i vårt land kan man inte undgå att utnyttja det som produceras i
landet. Alla behöver mat för dagen, kläder på kroppen, vatten att dricka och tvätta sig i,
någonstans att bo, sjukvård när man blir dålig, skola när man växer upp, kollektivtrafik och
vägar att ta sig fram på, brandförsvar, domstolar, elektricitet, parkskötsel, snöröjning, osv.
Detta kommer inte av sig själv utan det krävs att många lägger ner arbete för att vardagen ska
fungera. Som medborgare i ett samhälle och i behov av andras tjänster borde man också själv
ha en skyldighet att dra sitt strå till stacken. Att kräva att alla ska jobba heltid är att överdriva,
men halvtid eller något liknande måste man kunna begära.
25
Om någon bosätter sig på en enslig hed i Härjedalen, odlar all sin mat, tar vatten från
bäcken, stöper sina egna ljus av ister från grisen och väver tyg av ull från sina lamm, kan man
förstås tänka sig ett undantag från jobbplikten. Och om någon samlar pengar på hög för att
åka jorden runt ett halvår, vara ledig för att skriva en bok eller bygga sommarstuga måste det
också vara tillåtet. Eller om man som ung lever väldigt snålt, sover på soffan hos kompisar,
åker hem till föräldrarna och äter upp sig ibland och kanske får ett litet bidrag, allt för att ha
tid för sin stora musikpassion, borde vi kunna tillåta det med. I ett överflödssamhälle som vårt
måste finnas utrymme för generositet och överseende. Men i princip borde alla hjälpa till i
alla fall på halvtid för att få vårt samhälle att fungera.
26
Vilken funktion har kapital?
Detta kapitel kan vara lite klurigt att förstå, men är väldigt viktigt och centralt för att inse
hur dagens ekonomi fungerar. Det handlar om vilken funktion som kapital, pengar har i ett
samhälle. Och ett kort svar på den frågan är att kapital (här i bemärkelsen finansiellt kapital
eller pengar, inte i bemärkelsen realkapital som är maskiner, verktyg, byggnader) är ett
betalningsmedel och ett instrument för att fördela resurserna i samhället.
Någon gång för länge sedan uppfanns pengar som ett behändigt sätt att byta varor med
varandra. Om inte pengar hade uppfunnits skulle en fiskare behöva gå till skomakaren med en
skottkärra fisk när han behövde ett par nya skor. Och skomakaren skulle behöva leta reda på
en bonde som behövde nya skor för att få kålrötter för vintern. Och hattmakaren behövde hitta
en smed som var i behov av en fin hatt om han själv behövde en ny spiskrok.
I dagens utvecklade samhälle skulle det bli ännu värre. En kirurg skulle vara tvungen att
hitta en bilmekaniker med hjärtfel eller cancersvulst för att få sin bil lagad, en frisör skulle
behöva hitta en livsmedelshandlare som ville bli klippt för att få kvällsmat och en
fastighetsmäklare skulle nog få besvär om han var sugen på en glass.
Pengar är alltså en synnerligen värdefull "uppfinning" för att byta varor och fördela
samhällets resurser och givetvis helt nödvändigt i ett modernt industrialiserat samhälle.
Pengar i sig är alltså ingen resurs, utan ett bytesmedel och fördelningsinstrument som man
använder för att se till att de verkliga resurserna som arbetskraft, maskiner, byggnader,
mineraltillgångar och alla varor som produceras kommer till användning, att de utnyttjas fullt
ut.
Ett exempel: Vi tänker oss ett barnkalas där föräldrarna har ställt ut skålar med olika
sorters godis i, och att varje godis har en liten prislapp på sig. Föräldrarna har också delat ut
låtsaspengar till barnen och barnen får sen gå runt och handla godis för de pengar de fått. Om
det visar sig att det finns godis kvar när barnen har använt alla sina pengar innebär det att
föräldrarna har missbedömt godisresurserna på kalaset och delat ut för lite pengar, för lite
köpkraft. I det läget måste föräldrarna dela ut lite mer låtsaspengar till barnen, tills allt godis
försvunnit. Om å andra sidan föräldrarna delat ut för mycket låtsaspengar kommer det på
slutet stå barn med tårar i ögonen, som har pengar kvar men inte kan köpa något för dem
eftersom alla skålar är tomma.
På samma sätt fungerar pengar eller kapital inom ett land. Pengarna ska se till att alla
resurser i form av arbetskraft, maskiner, tillverkade varor kommer till användning. Är det för
lite pengar i omlopp, om den samlade köpkraften är för liten, blir det arbetslöshet, maskiner
utnyttjas under sin kapacitet och en mängd varor samlas på lager. Är det för mycket pengar i
omlopp blir det som i forna Sovjetunionen där hyllorna gapade tomma och folk stod i kö med
fickorna fulla med rubel för att kunna köpa när leveranserna kom. Det gäller att hitta den rätta
balansen.
Pengar i sig är inget värda, pengar är ingen resurs. Det är bara papperslappar, metallmynt
eller siffror på en dataskärm, men innehavet av dessa pengar, detta kapital, innebär en
fullmakt för innehavaren att få vara med och fördela resurserna i samhället, att utnyttja
resurser motsvarande det penningbelopp de äger. Det är fullständigt nonsens att säga att ett
land är rikt på kapital, som man kan läsa i mediokra ekonomiböcker, inte minst på
universitetsnivå. Vilket dåligt skött land som helst kan fullständigt bada i kapital. Återigen
kan vi ta forna Sovjetunionen som exempel, där alla medborgare hade fickor och byrålådor
fulla med rubler.
Ett annat exempel: Vi tänker oss att en förmögen, något excentrisk person, har tjänat ihop
hundra miljarder som han har i tusenlappar hemma i sin villa. En dag brinner villan ner och
27
alla pengarna går upp i rök. Detta skulle vara väldigt sorgligt för den excentriske miljardären,
men inte göra något för landet han bor i. Landet skulle inte bli fattigare på något sätt.
Pengarna som gick förlorade behöver man bara trycka upp igen om man tycker att de behövs
för att landets ekonomi ska fungera bra. Det enda som skulle hända är att den förmögne
mannen själv förlorar sitt kapital och förlorar rätten att fördela och nyttja en stor del av
landets resurser.
Om man vill att ett land ska fungera bra och bli välmående gäller det alltså att se till att det
finns så mycket pengar, kapital i omlopp att all arbetskraft utnyttjas och att den samlade
produktionen av varor och tjänster kommer till användning. Om det som produceras inte går
åt eller om det finns arbetslöshet, gäller det att se till att mer pengar kommer i omlopp, att
köpkraften i samhället ökar. Om det som produceras går åt alldeles för snabbt och affärerna är
helt tomma på varor gäller det att dra in pengar eller köpkraft från samhället. Det är denna
balansgång som staten ska se till att den fungerar, eller snarare att staten har en absolut
skyldighet att se till att den fungerar.
Det är alltså av största vikt att förstå att kapital inte är något som skapas inom
produktionen, som skapas vid tillväxt i ett land eller på något sätt är en resurs. Kapital är ett
betalningsmedel, fördelningsinstrument som används för att fördela resurserna i landet.
I dagens samhälle tillkommer dock ett komplicerande moment. Det är att en stor del av
pengarna inte används som bytesmedel för varor och tjänster utan lever sitt eget liv genom
finansiell spekulation. En betydande del av samhällets penningmängd används enbart till att
tillskansa sig ännu mer pengar. Detta försvårar förstås planerandet och överblicken av ett
lands ekonomi.
Hur få fart på ekonomin? Hur bryta en lågkonjunktur?
Ännu ett exempel: Vi tänker oss att ett land kommit in i en djup lågkonjunktur, fler och
fler blir arbetslösa, varorna i affärerna förblir osålda, företag drar ner eller går i konkurs,
vilket gör ännu fler arbetslösa, osv. Alla inser att staten borde gå in och stimulera ekonomin,
se till att köpkraften ökar, men problemet i detta exempelfall är att staten redan har en stor och
dyr statsskuld och inte vågar låna upp mer pengar. Finansmarknaden har dessutom börjat bli
orolig för landets betalningsförmåga och begär en mycket hög ränta för att låna ut mer pengar.
Vad ska göras? Varifrån ska pengar komma för att få igång ekonomin? Det finns en
självklar och mycket enkel lösning till detta problem: Tryck upp pengar! Låt Riksbanken sätta
fart på sedelpressarna, ge varje medborgare 10.000 kr i handen och säg: Köp kamrat,
konsumera!
Statens skyldighet är ju att se till att köpkraften i landet är så stor att alla varor och tjänster
som produceras också säljs och att alla arbetslösa får arbete. Nu är det ju uppenbart att
köpkraften i landet är alldeles för liten.
Vad som händer när medborgarna går ut och handlar för de 10.000 kr de har fått, är att
affärer börjar sälja sina varor och fabrikerna öppnar upp, sätter igång maskiner och anställer
folk. Om inte de första 10.000 kr skulle vara tillräckligt för att häva den djupa
lågkonjunkturen, att ge alla arbete, är det bara att trycka ännu mer pengar, ge medborgarna
10.000 kr var till och säga: Köp ännu mer! Konsumera mera! Shoppa och handla! Hej och
tjoflöjt!
Mycket snart kommer arbetslösheten att sjunka eller helt försvinna, vilket förstås i dagens
samhälle säkerligen skulle leda till enorma problem med inflationen. Om man ska kunna
stimulera ekonomin så mycket att all arbetslöshet försvinner och att alla producerade varor
nyttjas, måste man först införa prisstopp och lönestopp, som jag visat på i föregående kapitel.
Annars rusar inflationen och löneglidningen till rekordhöjder.
28
Det viktiga i exemplet ovan är att staten för att stimulera ekonomin trycker upp pengar
och inte lånar upp pengar på finansmarknaden. Det finns ingen som helst anledning för en stat
att låna upp pengar för att stimulera ekonomin. Lånar man upp pengar gör det ingen större
nytta för att öka köpkraft, man drar in lika mycket köpkraft som man sen pytsar ut. I och för
sig finns det i dagens samhälle ett överflöd av spekulationskapital som skvalpar omkring och
inte används till något vettigare än till spekulation i värdepapper, fastigheter och liknande.
Lånar man upp detta kapital, eller lånar upp kapital utomlands, drar man inte in köpkraft på
samma sätt. Oavsett detta finns det ingen anledning för en stat att gå ut på finansmarknaden
och låna pengar och betala ränta, när man lika gärna kan trycka upp dem själv, dvs. låna gratis
av Riksbanken. Att låna på finansmarknaden är bara att skänka pengar till banker och
finanshajar. Det är lika dumt som om en bonde skulle gå till affären och köpa dyr potatis
istället för att gratis plocka upp potatisen från sitt eget potatisland.
Om vi håller oss till vårt exempelfall om att häva lågkonjunkturen, finns förstås en mycket
bättre lösning än att dela ut 10.000 kr till varje medborgarna och att få dem att konsumera till
varje pris. I dagens samhälle med klimathot hängande över oss borde man absolut inte
uppmana folk att konsumera mer än de redan gör. Lösningen är istället att den offentliga
sektorn sätter igång med en mängd kommunala och statliga projekt, som så gott som alltid
behövs i samhället - bygga bostäder, investera i järnväg, kollektivtrafik, förbättra skolor,
anställa fler inom vården, skolan, omsorgen, förbättra miljön, osv. Staten sätter igång med så
många projekt som behövs för att samtliga arbetslösa ska få arbete. Och på frågan varifrån
staten ska få pengarna att avlöna alla nya offentliganställda är svaret givetvis: Tryck pengar!
Sätt igång sedelpressarna! Och framförallt, låna inte upp pengarna på finansmarknaden! Det
vore fullständig idioti! Som sagts så många gånger: En stats och regerings skyldighet är att se
till att det finns så mycket betalningsmedel ute i samhället att alla varor och tjänster i landet
används och att all arbetskraft utnyttjas.
Det finns ytterligare ett mycket bra sätt att få bort arbetslösheten på utan att höja
konsumtionen i samhället. Det är att minska arbetstiden. När anställda går ned i arbetstid
krävs nyanställningar för att ersätta den arbetstid som går förlorad. Man kan börja med att
minska arbetstiden till 7 timmars arbetsdag, om det fortfarande finns arbetslöshet går man
vidare till 6,5 timmar eller eventuellt 6 timmar.
Sedan 1971 har arbetstiden inte minskat fastän vi nu producerar nästan tre gånger så
mycket som då. Om vi nöjde oss med 1970 års levnadsnivå skulle vi alltså inte behöva jobba
mer än två timmar och 40 minuter per dag. Detta kanske inte är realistiskt, att få ett samhälle
att fungera med så liten arbetstid kan bli svårt, men 6 timmars arbetsdag borde absolut vara ett
alternativ. Med sex timmars arbetsdag skulle det vara betydligt lättare att få det så kallade
livspusslet att gå ihop, småbarnföräldrar skulle få mer tid över för sina barn, vi skulle alla
kunna träffa våra vänner oftare, få tid att motionera utan att stressa ihjäl oss, kunna odla våra
intressen eller bara ta det lite lugnare och kanske ta en utomhusfika en solig eftermiddag.
Men hur ska man göra i dagens samhälle där frågan om arbetstidsförkortning är helt
glömd och det inte accepteras att staten trycker pengar? Och om regeringen dessutom inte kan
tänka sig att underbalansera budgeten och låna pengar till att anställa arbetslösa och
undersysselsatta, hur gör man då? Då går det inte alls. Då är det kört! Då är det bara att
acceptera en arbetslöshet i storleksordningen 500.000 personer.
29
Varför trycker inte staten pengar?
Varför använder inte staten sin rätt att trycka upp pengar, istället för att låna upp pengar på
finansmarknaden till ränta?
Svenska staten hade 2012-01-01 en statsskuld på 1.024 miljarder kronor och betalade
under 2011 34 miljarder i ränta på lånen. 1 Varför betala 34 miljarder i låneränta när man lika
gärna skulle kunna ha fått pengarna gratis?? Varför uppmanar man inte Sveriges Riksbank att
trycka upp pengarna?
Varför inte fler stater, regeringar sätter igång sedelpressarna är både oförståeligt och dumt.
Sveriges Riskbank trycker inte upp pengar annat än i yttersta undantagsfall, t ex vid
finanskrisen 2008/2009, och då för att rädda bankernas likviditet och undvika att landets
betalningsfunktion havererade. Att trycka upp pengar för att få fart på ekonomin har Sveriges
riksdag beslutat att Riksbanken inte är tillåten att göra. Vad Riksbanken kan göra för att
stimulera ekonomin är att sänka reporäntan, om inflationen tillåter detta.
Den viktigaste orsaken till att de flesta länder inte använder sin riksbank för att få kapital
till att stimulera ekonomin, måste vara att sedelpressarna tidigare har missbrukats av
inkompetenta och ansvarslösa regeringar. Det mest kända fallet är hyperinflationen i Tyskland
efter Första världskriget. Under 1923 när inflationen var som värst var inflationen uppe i
tvåhundra procent i månaden, och det gällde att så snabbt som möjligt göra sig av med pengar
och andra likvida medel. Den som 1918, i slutet av världskriget, var extremt förmögen och
hade svindlande hundra miljoner mark på banken kunde sommaren 1923 konstatera att dessa
hundra miljoner, om de stått kvar på banken, räckte till att köpa ett kilo ägg av sämre kvalitet.
En amerikansk kongressledamoten som var på besök i Tyskland sommaren 1923 berättar att
han växlade in sju dollar som han fick fyra miljarder mark för, åt en måltid på en restaurang
för en och en halv miljard mark och gav fyrahundramiljoner i dricks.2
Detta är ett exempel på hur det kan gå om man för ut för mycket köpkraft i en ekonomi
där det råder fri prissättning. När köpkraften ökar passar företag och handlare på att höja
priserna, vilket sätter igång inflationen.
Visst kan en regerings rätt att trycka pengar missbrukas, och det har också gjorts. Man ska
dock ha klart för sig att om staten trycker pengar leder det inte till mer inflation än andra
åtgärder som ökar köpkraften i samhället, till exempel att staten lånar pengar, att staten sänker
skatter, att banker lånar ut pengar, att Riksbanken sänker reporäntan, att företagen höjer löner
ordentligt eller att aktiekurser och aktieutdelningar går upp. Allt som kraftigt ökar köpkraften
i samhället leder med största sannolikhet till att inflationen ökar. Det är inget speciellt med
pengar som är tryckta av staten. Inflationen bryr sig inte om varifrån pengarna kommer!
Att trycka pengar i en högkonjunktur är förstås mycket oklokt, men vid en kraftig
lågkonjunktur som i vårt exempelfall ovan, med stor arbetslöshet och en mängd varor som
förblir osålda, är det ingen som helst fara med att trycka pengar för att öka köpkraften och få
hjulen att snurra. Tvärtom måste det vara en regerings skyldighet att se till att köpkraften
kraftigt ökar.
En annan orsak till att staten inte tillåts använda sedelpressarna, är förstås att starka
påtryckningsgrupper gör allt för att förhindra den offentliga sektorn att få ökad makt och
inflytande. Kunde staten låna pengar gratis av Riksbanken för att finansiera offentlig
verksamhet, till exempel göra investeringar i kollektivtrafik, bygga vindkraftsverk eller
förbättra vägar, skulle staten kunna ta ut svängarna betydligt mer än nu, och det skulle stärka
statens makt och inflytande på det privata näringslivets bekostnad. Detta är det många som
motarbetar.
30
Dessutom finns en hel del vilsna och lättledda nationalekonomer, som från första dagen på
sina studier har fått stå i givakt, med handen på hjärtat och med hög röst förkunna "Staten får
absolut inte trycka upp egna pengar, för det leder oundvikligen till förödande inflation!" Lite
överdrivet kanske, men på en stor del av våra ekonomiska lärosäten inpräntas tesen om hur
farligt det är när staten trycker pengar. Och det finns gott om ekonomistuderande som helt
okritiskt tar för givet att det som står i studielitteraturen är oemotsägliga fakta.
Bankers ensamrätt att skapa pengar
Ytterligare en orsak till att Riksbankens sedelpressar utmålas som den stora faran, är att
banker vill ha ensamrätt på att skapa pengar, vilket de nu i princip har genom att de kan öka
sin utlåning i stort sett obegränsat. Bankerna vill absolut inte att denna rätt ska beskäras
genom att staten trycker upp egna pengar. Om Sveriges regering istället för att låna pengar till
dagens statskuld tryckt upp dessa pengar, hade bankerna och försäkringsbolagen gått miste
om de 34 miljarder kronor som staten 2011 betalade i ränta på statsskulden. Banker och
finansinstitut har stort inflytande inom näringsliv, statsadministration och riksdag och med väl
avvägd lobbyingverksamhet och personliga kontakter har de utmärkta möjligheter att se till att
deras förmånliga ställning hålls intakt.
De flesta stater, regeringar är alltså kraftigt begränsade vad gäller att trycka pengar.
Bankerna däremot har i princip rätt att skapa så mycket nya pengar de önskar genom sin
utlåning. Att bankerna men inte regering och riksdag har rätt att skapa pengar är synnerligen
anmärkningsvärt. Regeringar har ett ansvar för att landet fungerar och ekonomin är i balans.
Det är inte alltid som de lever upp till det ansvaret, som i till exempel fallet Grekland, men de
flesta regeringar gör sitt allra bästa. Däremot har banker inget som helst ansvar för landets
ekonomi, de försöker inte ens, de tänker enbart på sin egen avkastning. Och om deras utlåning
skapar problem för landet, är det inte deras problem.
Detta har också de senaste decennierna visat sig ha förödande konsekvenser. Efter
avregleringen av kreditmarknaderna på 1980-talet har världen drabbats av ett otal bank- och
fastighetskriser som berott på bankernas ansvarslösa och oreglerade utlåning. De senaste
större kriser som påverkat Sverige är fastighetskrisen 1990-1991, IT-krisen år 2000,
bankkrisen 2008 och den nu pågående skuldkrisen. Skuldkrisen har hösten 2012 ännu inte
drabbat Sverige så allvarligt, men hur fortsättningen blir med eventuell kollaps av
eurounionen är synnerligen ovisst. Irland, Grekland, Spanien, Portugal och delvis andra länder
har drabbats desto hårdare, och orsaken är framförallt tyska och franska bankers oansvarslösa
utlåning i början och mitten av 2000-talet. De krisdrabbade länderna har drabbats av kraftigt
minskad BNP, skyhög arbetslöshet, sjunkande reallöner, nedskärningar av offentlig
verksamhet, nyfattigdom och uppgivenhet.
Både Irland och Spanien hade mycket låg statsskuld och balans i sin statsbudget innan
bankerna började låna ut ohejdat till fastighetsspekulanter och till bolån. I slutet av 2000-talet
sprack fastighetsbubblan och spanska och irländska staten såg sig tvingade att ta på sig de
spanska och irländska bankernas mångmiljardskulder. Budgetunderskotten blev enorma och
statsskulden likaså. Bakom Irlands och Spaniens nödläge står inte korrupta politiker som i
Greklands fall, utan det är bank- och fastighetsspekulation som gjort länderna fattiga.
Ändå görs väldigt lite för att sätta stopp för bankernas utlåning av pengar. De får fortsätta
i stort sett som förut och hålls dessutom skadelösa genom att skattebetalarna står för deras
eventuella förluster. Bankerna anses så värdefulla, systemviktiga, att det inte kan tillåtas att gå
i konkurs. Det enda som gjorts för att hejda bankernas utlåning är lite striktare regler om
kapitaltäckning, de så kallade Basel 3-reglerna.
31
Eurozonens länder kommer enligt SEB nästa år att ha en statsskuld på 75 - 80.000
miljarder kronor.3 Det mesta av detta är lånat av banker, försäkringsbolag och
pensionsstiftelser. Om ECB, eurozonens centralbank, istället hade tryckt upp dessa pengar,
hade det idag inte varit någon europeisk skuldkris. Helt i onödan betalar eurozonens länder
räntekostnader varje år i storleksordningen 2-4.000 miljarder kronor till banker och andra
kreditinstitutioner.
Hur rädda Grekland?
Vårt exempelfall ovan om land i djup lågkonjunktur, skulle mycket väl kunna appliceras
på Grekland hösten 2012. Greklands ekonomi är i fritt fall, BNP har minskat fem år i rad,
arbetslösheten är uppe i 25 procent, ungdomsarbetslösheten 50 procent, resignationen och
misströstan brer ut sig, liksom rasism och politikerförakt, och de unga och utbildade flyr
landet. Greklands prekära läge beror delvis på korrupta och odugliga politiker och delvis på
tyska och franska bankers oansvariga utlåning. I detta läge agerar EU, ECB och IMF helt
okänsligt och tvingar Grekland att skära ned ännu mer på offentlig verksamhet, minska
offentliganställdas löner och minska pensioner. I djupaste lågkonjunktur tvingas alltså
Grekland att dra undan köpkraft från marknaden, vilket givetvis leder till ännu större
arbetslöshet, mindre skatteinkomster och större svårigheter att betala statsskuld.
Om Grekland hade egen valuta och inte var medlem av eurounionen, skulle det vara
relativt enkelt att häva den kris de nu är inne i. Som jag redan upprepat ett antal gånger skulle
det bara vara att ge order till deras riksbank att trycka upp en massa pengar och ge alla
medborgare 10.000 drachmer var och säga köp, köp, köp! Och regeringen skulle samtidigt
satsa miljarder på att anställa lärare, köpa skolböcker, sjukhusutrustning, anställa skötare och
vårdare, bygga vägar och förbättra kollektivtrafik. Invånarna skulle börja handla, affärer
skulle göra beställningar hos fabriker, fabriker skulle återanställa arbetare och sätta fart på
sina maskiner. Folk skulle få arbete både i fabriker, affärer och inom offentlig verksamhet och
efterfråga mer varor. Bostäder skulle efterfrågas och börja byggas, byggnadsarbetare få
arbete, osv. Rätt snart skulle Grekland vara tillbaka där de var för några år sedan. Fast med en
skillnad, deras valuta har antagligen kraftigt devalverats, kanske till hälften mot andra valutor,
så alla importvaror är nu dubbelt så dyra som motsvarande inhemska varor. Valfriheten har
alltså blivit lite mindre, de flesta får hålla tillgodo med inhemska mopeder, kläder, datorer,
TV-apparater, osv., om sådana nu finns, annars blir det dyrt.
Men i övrigt är det frid och fröjd. Alla har arbete, grekerna kan äta inhemsk fisk,
grönsaker och oliver och sitta på kaféer och dricka sin ouzo. Skolbarnen får tillbaka sina
lärare och får nya skolböcker, och sjukhusen kan åter köpa in mediciner och sprutor. Och
eftersom alla numera har arbete kommer de snabbt bli rikare allt eftersom åren går.
Helt nödvändigt är förstås att man inför prisstopp och även lönestopp efter att man
fastslagit en lämplig lönenivå. Eftersom grekerna i många år levt på lån från utlandet måste de
nog acceptera lägre löner än för några år sedan, men inte så låga som EU nu tvingat dem till.
Så här skulle det alltså kunna vara om Grekland hade en egen valuta, men så är det inte.
De är medlem i eurounionen och då är det oändligt mycket svårare att lösa deras situation. De
har ingen egen riksbank som kan trycka pengar för att öka köpkraften så att folk får
anställning och att varor säljs och produceras. Det är ECB, Europeiska centralbanken, som har
rättighet att trycka upp euro och ECB har inget mandat att stödja länder i kris. Hur Grekland
och andra krisande länder i eurounionen ska komma ur sin belägenhet och fortfarande vara
med i unionen är en lång och komplicerad diskussion som jag överlåter till andra att föra.
32
Den offentliga sektorn.
De senaste 30 åren har den offentliga sektorn drabbats av kraftiga nedskärningar, viktig
verksamhet har lagts ned, bantats, avgiftsbelagts eller sålts till privata intressenter.
Argumenten har varit att vi inte har råd med den offentliga sektorn, ”den har växt över alla
breddar”, ”vi har slagit i skattetaket”, Sverige har världens högsta skatter" ”offentliga sektorn
tränger undan den privata”, ”våra företag flyttar utomlands på grund av det höga
skattetrycket”, osv.
Enligt SCB:s försörjningsbalans uppgick kommunal och statlig konsumtion och
investering år 1981 till 35,1 procent av BNP. 30 år senare år 2011 var offentlig konsumtion
och investeringar nere i 29,8 procent av BNP. Räknat på BNP för år 2011 (3497 mdr kr) blir
skillnaden (5,3 procent av BNP) lika med 185 miljarder kronor. Om den offentliga sektorn
hade fått behålla den del av BNP som den hade 1981 hade kommuner och stat 2011 haft 185
miljarder mer att lägga på skola, vård och omsorg.
Enligt regeringens vårproposition 2012 kommer neddragningarna också att fortsätta
framöver. Fram till år 2016 planerar regeringen med ytterligare 2 procents nedskärning av
offentlig konsumtion och investeringar till 27,8 procent.
Dessa nedskärningar är alltså orsaken till att det inte längre finns pengar till att hålla våra
skolbarn med egna skolböcker; att musikundervisningen, barnteatern och kolloverksamheten
kraftigt har skurits ned och avgiftsbelagts; att ungdomsgårdar har lagts ned och
fritidsverksamhet inskränkts; att förskolegrupper och skolklasser har blivit större; att lärarnas
löner når bottenrekord; att många anställda inom offentlig sektor, inte minst lärare, fått en
alltmer pressad arbetssituation; att en mängd bibliotek och biblioteksfilialer har lagts ned; att
antalet sjukhussängar har halverats; att gamla inom äldrevården far illa; att hemtjänst snålas
in; att psykiatrin och narkomanvården kraftigt har bantats; att tiggare och uteliggare har blivit
ett vanligt inslag i våra större städer; att kriminalvården måste spara; att arbetsmiljöverket
måste spara; att bidrag till nationalparker och naturreservat minskar; att studieförbunden får
minskade anslag; att kostnaden för tandläkarbesök har skenat iväg, att kollektivtrafiken blir
dyrare, att tågtrafikens underhållsbudget är lägst i Västeuropa, osv, osv.
Från det privata näringslivet, närstående organisationer och från borgerliga politiker har
alltsedan 70-talet förts massiva kampanjer mot allt vad offentlig verksamhet heter. Dessa
kampanjer har gett avsett resultat. Många ser offentlig verksamhet som en stor byråkrati som
växer okontrollerat, belastar det svenska näringslivet och verkar som en bromskloss för
tillväxt och välfärd.
Är offentliga sektorn tärande?
Ett vanligt sätt att misskreditera den offentliga sektorn, framförallt på 90-talet, var att kalla
denna för den ”tärande” sektorn och den privata sektorn för den ”närande”.
Är den offentliga sektorn verkligen en belastning för ett land eller är det precis tvärtom?
Är det inte så att ett lands näringsliv är beroende av en väl fungerande offentlig verksamhet
för att själv fungera på ett tillfredsställande sätt? Den offentliga sektorn tillhandahåller grundoch gymnasieskola, universitet och högskolor, utbildade civilingenjörer, arkitekter,
biokemister, ekonomer, jurister; en högteknologisk vetenskaplig grundforskning;
domstolsväsen som reglerar och garanterar patent, affärskontrakt, äganderätt, tvister, mm;
polisväsen som tryggar produktionsmedel, banker och affärer; statstjänstemän som ger
bygglov och annat; riksbank som garanterar ett stabilt banksystem; sjukvård som tar hand om
sjuk arbetskraft; utbyggd infrastruktur som
järnvägar, vägar, hamnar, flygplatser,
33
elproduktion och elkraftnät över hela landet; strikta regler på arbetsmarknaden som minimerar
konflikter, osv, Utan denna verksamhet skulle det privata näringslivet få det väldigt svårt att
utvecklas och vara konkurrenskraftigt.
I själva verket är det just dessa sektorer som är avgörande för om ett land är ett i-land eller
ett u-land. För ett land är det av helt avgörande betydelse att det finns en trygg, reglerad
tillvaro för ett näringsliv att verka i, en utbildad arbetsstyrka inom olika yrken, en
ickekorrumperad statsapparat som ger service och håller ihop landet, en utbyggd infrastruktur
som underlättar tillverkning och transporter. En väl fungerande offentlig sektor är alltså helt
nödvändig för att det privata näringslivet ska kunna utvecklas och verka effektivt, och för
Sverige en garanti för att vi ska fortsätta vara det högindustrialiserade land vi nu är. Om vi
skär ner ytterligare på offentlig verksamhet är risken stor att vi snart kommer ner på
Greklands, Portugals eller Italiens nivå. Hur klokt är det?
Utöver dessa centrala, för ett land helt avgörande sektorer finns inom den offentliga
sektorn även områden som inte är lika centrala för ett lands utveckling, sektorer som
äldrevård, omsorg om handikappade, narkomaner, alkoholister och psykiskt sjuka. Visst
skulle man kunna avveckla denna verksamhet och låta folk klara sig bäst de kan. (Delvis
håller vi på och gör det.) Men nu finns tack och lov en majoritet i Sverige som anser att även
dessa ”tärande”, helt improduktiva och olönsamma individer ska få leva och ha ett någorlunda
drägligt liv. Och den offentliga sektorn har fått som sin uppgift att bedriva denna verksamhet.
Den offentliga sektorn organiserar alltså dels sektorer som är helt avgörande för vårt lands
utveckling och dels sektorer som vi av humanitära skäl upprätthåller. Att betrakta eller kalla
denna verksamhet för ”tärande” eller på något sätt onödig är synnerligen okänsligt och
obegåvat.
Om vi ser på privat näringsliv kan vi konstatera att mycket av privat verksamhet är nyttig
och bidrar till att vi lever på den höga materiella levnadsstandard som vi nu gör. Men inom
privat verksamhet finns dessutom en uppsjö av mer eller mindre överflödig produktion. I våra
köpcentra och gallerior hittar man hyllmeter av smink och skönhetskrämer, ständigt nya
modekläder, ett överflöd av leksaker och fritidsattiraljer, allehanda presentartiklar och
prydnadssaker, fyrhjulingar, vattenskotrar, onödiga apparater som popcornmaskiner,
bakmaskiner, elektriska äggkokare, godis, snacks, läsk, våldsfilmer och mycket, mycket
annat. Dessa varor skulle vi mycket väl klara oss utan. Eller snarare, vi skulle troligen må
mycket bättre om vi slapp en stor del av dem.
Dessutom finns inom det privata näringslivet sektorer som är direkt tärande. Framförallt
inom finanssektorn finns ett stort antal riskkapitalbolag, investmentbanker, fondbolag och
andra finansinstitut och konsultbolag som bollar kapital fram och tillbaks i enda syfte att
förmera sina pengar. Samhället skulle må väldigt mycket bättre om denna spekulativa
verksamhet snarast upphörde. De 66 miljarder kronor som vi årligen lägger ned på reklam är
också en utgift som för landets ekonomi är totalt meningslös.
Sverige som land skulle säkert må bra mycket bättre om det skars ned på överflödig privat
konsumtion istället för i den kommunala eller statliga konsumtionen. Men mot det privata
näringslivet hörs sällan högljudda rop på att strama åt eller skära ned. Privat verksamhet
verkar vara helig hur meningslös den än är.
Behövs tillväxt för att skapa resurser till välfärden?
Ett mycket vanligt resonemang från näringslivshåll och från politiker inom de flesta
partier är att vi måste ha en hög BNP-tillväxt och vinstrika företag för att ha råd med en
kvalificerad offentlig välfärd. Detta argument framförs ideligen för att rättfärdiga
prioriteringar för det privata näringslivet.
34
Är vi alltså beroende av en hög tillväxt för att ha råd att satsa på offentlig välfärd?
För att förstå tillväxtresonemanget kan vi konstatera att den offentliga verksamheten till
allra största del är arbetsintensiv, framförallt inom förskola, grundskola, högre utbildning,
fritidsverksamhet, äldre-, psykiatri- och missbrukarvård, polis, domstol, statlig förvaltning
och utredningsverksamhet. Det som behövs inom dessa områden är framförallt personal, de
materiella resurser som behövs är synnerligen marginella, i stort sett bara lokaler och ett och
annat skrivbord och dator. Sjukvården behöver en del sjukvårdsutrustning och
kollektivtrafiken fordon, men även där står personalen för de allra största kostnaderna.
Den offentliga sektorn är alltså till väldigt liten del beroende av materiell produktion. Ett
utvecklat industriland som Sverige har redan fullt tillräckligt med industriell kapacitet för att
klara en utökning av den offentliga välfärden utan någon som helst BNP-tillväxt.
I ett fattigt land däremot, där man saknar landstäckande elnät, vatten- och avlopp,
bostäder, livsmedel, vägar och järnväg, utgör en materiell tillväxt däremot en viktig faktor för
att bygga ut den offentliga sektorn. I dessa länder kanske det inte ens finns papper att trycka
skolböcker av, cement att bygga bostadshus och skolor med, sprutor och medicin till
sjukvården, eller stål till järnvägsutbyggnad. En materiell tillväxt är här nödvändig. I fattiga
länder stämmer det alltså att det krävs en tillväxt av materiella resurser för att möjliggöra en
större utbyggnad av den offentliga välfärden.
Men i ett rikt land som Sverige där det redan finns en väl utbyggd infrastruktur, insatsoch tillverkningsindustri, gör en ytterligare materiell tillväxt mycket liten nytta. Den extra
produktion av byggnader och utrustning vid en eventuell utökad offentlig verksamhet har vi
redan nu kapacitet för att täcka.
Resonemanget att vi behöver hög BNP-tillväxt för att stödja en utvecklad välfärdssektor
är alltså ren lögn eller okunskap. Tvärtom är det en ständig dragkamp om arbetskraften mellan
privat och offentlig sektor. En hög privat tillväxt kräver att den offentliga sektorn hålls
tillbaks. Och för att den offentliga sektorn ska ha en chans att växa krävs att den privata
tillväxten hålls nere.
En invändning behövs här. Om det finns hög arbetslöshet i landet som hösten 2012 då ca
7,5 procent av arbetskraften i Sverige är arbetslösa och många är undersysselsatta, kommer
situationen i ett annat läge. Med så många utanför arbetsmarknaden finns det nu arbetskraft
för att både ha hög BNP-tillväxt och att utöka den offentliga sektorn. Däremot i lägen av låg
arbetslöshet, där de allra flesta är sysselsatta, måste vi välja mellan tillväxt inom den privata
sektorn eller tillväxt inom offentlig välfärd. Det är alltså arbetskraften som är den
begränsande faktorn.
I ett högindustriellt land som Sverige finns inga ekonomiska hinder för att öka den
offentliga sektorn till 35, 40 eller 50 procent av BNP, eftersom vad den offentliga sektorn
behöver till allra största delen är personal och kunskap. Om regeringen fick för sig att anställa
de 400.000 nu registrerat arbetslösa inom sjukvård, förskola, skola, äldreomsorg,
missbrukarvård, miljövård skulle de mycket väl kunna göra detta utan att ha något som helst
behov av BNP-tillväxt.
Vem finansierar den offentliga välfärden?
Många vill få det att framstå som att det är privat verksamhet som finansierar och
möjliggör en omfattande offentlig verksamhet. Detta resonemang är rent nonsens. Det privata
näringslivet behövs för att producera varor och tjänster. Och det gör de på många sätt bra!
Men att de dessutom slår sig för bröstet och menar att de behövs för att finansiera den
offentliga sektorn är rent trams! Visserligen betalar de anställda inom det privata näringslivet
in en hel del i skatt, men det måste man se som en betalning för allt som den gruppen får från
35
det offentliga: födas på BB, dagis, skolgång, sjukvård, äldreomsorg, vägar, trottoarer,
järnvägar, kollektivtrafik, parker, miljöskydd, brandkår, renhållning, bibliotek, forskning,
sporthallar, försvar, polis, demokrati, osv.
Företagen betalar förstås skatt på sin verksamhet, men delvis får de service i utbyte och
bolagsskatten är inte överdrivet stor, cirka 3 procent av BNP. De pengarna räcker inte långt
för att finansiera den offentliga sektorn.
Vidare köper det offentliga en hel del produkter och tjänster från det privata näringslivet.
Sveriges Kommuner och Landstings tidning Dagens samhälle uppskattar att det offentliga
köper produkter för 800 miljarder varje år, men de produkterna får det offentliga inte gratis.
Det offentliga betalar för sig och dessutom gör näringslivet en bra vinst på detta, nämligen
mellan 70 och 80 miljarder årligen. (Dagens Samhälle)
Så på vilket sätt skulle det privata näringslivet finansiera den offentliga sektorn?
Påståendet att näringslivet finansierar den offentliga sektorn är bara ett av många
ogenomtänkta resonemang som låter bra och som kan användas för att prioritera det privata
näringslivets verksamhet.
Hur ska det offentliga finansieras?
Debatter kring finansiering av offentlig verksamhet visar alltför ofta på häpnadsväckande
brist på förståelse för hur ett lands ekonomi fungerar. Till att börja måste jag slå fast att en
stat, ett lands ekonomi är något helt annat än en privatpersons ekonomi. En privatperson kan
inte göra av med mer pengar än han får in genom lön, bidrag, lån, gåvor, mm. Detta
förhållande gäller inte för en stat eller ett land. Som sagts flera gånger tidigare har en stat till
uppgift att reglera betalningsmedlen, penningmängden i samhället. Staten ska se till att det
finns tillräckligt med pengar, köpkraft ute i samhället så att alla producerade varor och tjänster
blir sålda och att all arbetskraft utnyttjas. Finns det för lite betalningsmedel i samhället blir det
arbetslöshet och en mängd varor som samlas på lager. Finns det för mycket betalningsmedel i
samhället kommer affärshyllorna gapa tomma och folk inte ha något att köpa för alla pengar
de har på sina konton.
Innebär det att offentlig verksamhet inte behöver finansieras?
Både ja och nej. Man behöver i alla fall inte vara så noga med att finansiera offentliga
utgifter. Man kan mycket väl gå med budgetunderskott år efter år, bara man inte lånar upp den
summan på finansmarknaden och betalar ränta, utan låter Riksbanken trycka upp pengarna.
Eftersom ekonomier hela tiden växer krävs det att staten pytsar ut lite mer pengar än man
får in. Penningmängden måste växa i samma takt som ekonomin växer.
Men om man inte behöver tänka på finansieringen skulle inte det innebära att en regering
kan trycka upp hur mycket pengar som helst och slösa hur mycket som helst?
Nej inte alls, det är fortfarande en regerings skyldighet att se till att lagom mycket pengar
kommer ut i samhället. Det viktiga är att den samlade penningmängden i samhället motsvarar
mängden varor och tjänster i samhället. Och det är regeringens skyldighet att se till detta. Om
sen dessa pengar är finansierade eller inte har ingen större betydelse.
Privat konsumtion eller offentlig verksamhet
Många menar att vi får mindre i lönekuverten om vi satsar på den offentliga sektorn.
De har helt rätt! Vi kan inte få allt vi pekar på, utan vi måste göra ett val: Vill vi ha mer
och mer av konsumtionsvaror och en halvdan offentlig sektor, eller vill vi ha mindre av
36
konsumtionsvaror men i gengäld en mycket bra fungerande välfärdssektor med social service
räckande till alla? Det är det valet vi står inför, och i ett högt industrialiserat land som Sverige
står det oss fritt att välja det samhälle vi föredrar.
Nu lägger vi ner ca 30 procent av BNP på offentlig konsumtion och investering, och 70
procent på privat. 1980 lade vi ner ca 35 procent på offentlig och 65 procent på privat. Vi
skulle mycket väl kunna lägga 50 procent vardera på offentlig respektive privat konsumtion
och investering. Om vi valde detta, skulle vi kunna satsa väldigt mycket mer på en kvalitativ
och utbyggd offentlig välfärd. Vi skull kunna ha mindre dagisgrupper, många fler lärare,
kuratorer och sjuksköterskor i skolan, fler fältassistenter som tar hand om vilsna, urspårade
tonåringar, alla på äldreboenden skulle få komma ut på promenader och få göra utflykter,
cykelvägar skulle anläggas, träd planteras och blomrabatter lysa upp våra städer, simhallar
och gratis gym skulle finnas i varje stadsdel, kollektivtrafiken byggas ut och vara billig eller
gratis, all olja ersättas med förnybar energi, ungdomsgårdar med kvalitativ verksamhet skulle
finnas åt alla ungdomar, gratis musik-, teater- och kolloverksamhet för skolungdom,
tandläkarbesök skulle ingå i sjukförsäkringen och vara så gott som gratis, alla som behövde
skulle få ögonoperationer istället för glasögon om de ville, forskningen skulle få
mångdubblade anslag, bostäder skulle byggas åt alla bostadslösa, osv.
I gengäld skulle vi förstås inte kunna konsumera lika mycket konsumtionsvaror som nu.
Vi skulle få mindre pengar i lönekuvertet och det skulle innebära att vi måste minska ner på
modekläder, sportbilar, onödig hemelektronik, tänka oss för innan vi skaffar inbyggda spottar
i badrummet eller köper platt-TV till sommarstugan, inte köpa litervis med porlande
bordsvatten och energidrycker, eller snacks, godis och läskedrycker, inte åka till Thailand
varje år, inte lägga ner 66 miljarder på reklam och liknande.
Men det är alltså helt upp till oss själva hur vi vill forma vårt samhälle, om vi vill ha en
mängd prylar och mer privat varukonsumtion, eller om vi ska satsa på omvårdnad och planera
för ett mjukare och mer människovänligt samhälle.
Behöver vi inte alla offentlig verksamhet?
Varför denna hetsjakt på den offentliga sektorn och på skatter? Behöver vi inte alla under
perioder av våra liv väl fungerande skolor, vård, omsorg och annat?
Nej, faktiskt inte, numera har den ekonomiska eliten, de förmögna i vårt land inte något
större behov av den offentliga sektorns verksamhet. De har troligen privat sjukförsäkring och
behöver aldrig anlita offentlig sjukvård eller vänta i vårdköer. Folktandvården anlitar de nog
aldrig heller. De har kanske sina barn i privata skolor eller friskolor, och småbarn på privata
daghem eller passade av privat barnflicka. De bor i lugna områden utan större brottslighet och
ungdomsproblem, ett bibliotek var det nog länge sedan de nyttjade liksom kollektiva
trafikmedel. De har råd att betala barns musikstudier och fritidsintressen, köpa dem en
bostadsrätt när de flyttar hemifrån och betala för sina föräldrars äldreboende.
Det allvarliga i dagens samhälle är att de ökade löne- och förmögenhetsklyftorna
tillsammans med privatiseringarna senaste decennierna har ändrat förutsättningarna för en
generell välfärd. En inte alltför stor, men väldigt inflytelserik grupp i samhället är så gott som
oberoende av kommunal verksamhet, samtidigt som de genom skatter måste vara med och
finansiera denna. Att dessa personer i egensyfte gör allt för att nedvärdera den offentliga
sektorn och minska skattetrycket är inte direkt överraskande. Eftersom denna grupp äger
och/eller
innehar
topposter
inom
privata
storföretag,
branschorganisationer,
arbetsgivarorganisationer, många statliga myndigheter och företag, tankesmedjor,
37
rikstäckande tidningar och privata TV- och radiostationer, har de närmast oinskränkta
möjligheter att få ut sin propaganda och goda möjligheter att få gehör för sina krav.
Tillväxt
Det finns en tro att en hög ekonomisk tillväxt på alla sätt och vis gör ett land rikare, att det
löser de flesta problem och att harmonin och lyckan breder ut sig över landet. Konsekvensen
av detta är att offentlig verksamhet, miljöhänsyn, kulturella värden och mycket annat får stå
tillbaka för att nå högsta möjliga tillväxt. Med dagens ekonomiska system är satsningen på
tillväxt delvis förstålig, om än inte rättfärdigad, eftersom det är helt nödvändigt med hög
tillväxt för att inte arbetslösheten ska öka och stat och kommun få problem med
budgetunderskott. Det faktum att produktiviteten ständigt ökar, gör att vi måste producera mer
och mer för att inte anställda ska bli arbetslösa och länder gå in i djupaste lågkonjunktur.
Tidigare århundraden då produktionen av varor inte var så stor, var det ingen större fara
med ständig tillväxt, tvärtom skapade det välfärd och välmående. Men med den
produktionskapacitet världen nu besitter kan en växande produktion leda till en katastrof för
vår jord. Vi har nått en nivå där miljögifter, koldioxidutsläpp och överutnyttjande av resurser
riskerar att ödelägga stora delar av jorden och radikalt försämra livsmöjligheterna för både
människor, djur och växter.
Det allvarliga med dagens situation är att vårt nuvarande ekonomiska system är helt
beroende av en ständigt ökande tillväxt, samtidigt som vår jord inte klarar mer tillväxt, i alla
fall inte av materiell tillväxt.
Att hålla nere tillväxten, i detta fall den materiella tillväxten, utan att det leder till
arbetslöshet och lågkonjunktur skulle inte alls vara någon omöjlighet. Det kan göras på två
sätt. Det ena är att minska arbetstiden i samma takt som produktiviteten ökar. Vi får alltså mer
fritid för varje år, men behåller ett konstant konsumtionsutrymme. Det andra är att öka
tillväxten av verksamheter som inte kräver materiell produktion och hålla tillbaks tillväxten
av ej nödvändig materiell produktion.
Vi måste alltså sluta producera stadsjeepar och andra bensinslukande bilar, liksom snabba
båtar, privatflygplan, onödiga apparater, maskiner och annan elektronik, modeplagg och
accessoarer, meningslösa prydnadsföremål, osv. Istället kan vi öka tillväxten inom områden
som ekologisk produktion av mat som kräver fler anställda istället för maskiner och kemiska
produkter, medicinsk forskning, sjukvård, omsorg om äldre, forskning och utveckling av
förnybar energi, fler anställda i skolor, fritids, kollo, utbyggd kollektivtrafik, fler
kulturevenemang, festivaler, spa-anläggningar, rekreationsanläggningar, vandringsleder,
motionsslingor, gratisgym, osv.
Det är denna utmaning som vi har framför oss. Jag är övertygad om att en sådan
omläggning av produktionen för oss människor inte skulle innebära ett tråkigare, fattigare
eller mindre värdefullt liv. Svårigheten att genomföra detta ligger i att det kräver en ändring
av vårt ekonomiska system. Väldigt få tillverkningsföretag kan tänkas vara intresserade av att
ta sitt samhälleliga eller världsliga ansvar och frivilligt minska eller i alla fall inte öka
tillverkningen av sina produkter. Ett företags främsta mål, kanske enda mål, är att leverera
vinst till ägaren/ägarna (med undantag av en del små företag som drivs för egen försörjning),
och ju större omsättning, ju större kan vinsten bli. Med allra största visshet kommer det
privata näringslivet göra allt för att motverka en utveckling som hämmar företagens
varuproduktion.
Tilläggas måste att det är en oerhörd skillnad på rika och fattiga länder vad gäller tillväxt.
Fattiga länder måste givetvis få öka sin tillväxt och bygga bostäder, vägar, skolbyggnader,
sjukhus, elnät, fabriker, osv. I rika länder däremot har vi desto större krav på oss att minska
vår konsumtion, så att den fattigare delen av världen får utrymme för nödvändig tillväxt. Det
38
är helt omöjligt att all jordens befolkning skulle kunna leva på samma energislukande nivå
som västvärldens befolkning nu gör.
Vilken tillväxt?
Frågan om tillväxt är egentligen inte om vi ska ha tillväxt eller inte, utan inom vilka
sektorer som vi ska ha tillväxt.
Som jag framfört ovan måste vi för jordens hållbarhet hålla tillbaks den materiella
tillväxten. Jorden klarar inte av en utökad produktion av varor. Dessutom visar
forskningsrapporter att en ökad materiell standard i redan rika länder inte gör befolkningen
lyckligare. I Sverige har det materiella välståndet mångdubblats de senaste femtio åren, men
det är synnerligen tveksamt om det gjort oss mer tillfreds med livet
Jag tror att de flesta håller med om att resurserna borde fördelas till de områden där vi tror
att de medför störst lycka för oss människor. Om våra barn får fler dataspel, fler
monsterleksaker, fler barbiedockor och gosedjur, och om alla vuxna barn får bilar med
ytterligare hästkrafter, fler elektroniska prylar, mer modekläder att hänga in i överfulla
garderober, tror jag spelar en marginell roll för vår lycka. Däremot är jag övertygad om att
stora grupper av människor skulle bli otroligt mycket lyckligare om man kunde hjälpa döva
barn och vuxna att höra, om folk med allvarliga ögonsjukdomar skulle kunna se igen, om
reumatiker slapp värk, om cancersjuka kunde botas, om folk med tinnitus slapp sitt ständiga
brus, om våra gamla slapp ligga i nerkissade lakan och vänta på hjälp, om det byggdes
bostäder till unga och hemlösa, om barn fick gå i små, mysiga skolor, om våra städer
grönskade av tusentals träd, buskar och blommor, om våra kollektiva transportmedel var rena,
bekväma och fungerande, osv.
Det är alltså till dessa och liknande områden som vi ska styra våra resurser. Det är där som
tillväxt verkligen kan ge bidrag till ett lyckligare och mer harmoniskt samhälle, och denna
tillväxt riskerar inte att föröda vår jord.
Hur ska vi få tillväxt att förflyttas till dessa sektorer? En sak är säker, vi kan inte lita på
marknaden. Marknaden styr resurser dit störst vinst är att förvänta, och det är betydligt
troligare att det innebär satsning på stadsjeepar, lyxbåtar, modekläder eller spekulation i
fastigheter, än på forskning som skulle få döva att höra eller blinda att se. Vill vi få en ändring
måste det innebära att vår demokratiskt valda regering och riksdag går in och tar över ansvaret
för den övergripande fördelningen av vårt lands samlade investeringar. Det enklaste sättet
vore nog att öka den offentliga sektorns konsumtion och investeringar från nuvarande ca 30
procent av BNP till omkring 50 eller 60 procent av BNP. Och kanske samtidigt öka
momssatsen på överflödiga eller mindre nödvändiga konsumtionsvaror till 50 eller 100
procent.
Nolltillväxt
En villfarelse vid diskussionen om tillväxt är att nolltillväxt skulle innebära att vi
förmögenhetsmässigt står och stampar, och att en negativ tillväxt skulle innebära att vi blir
fattigare. Så är det inte, även nolltillväxt innebär att vi blir rikare!
Om hela vår disponibla inkomst skulle gå till varor som konsumeras på en gång, som mat,
hyra, bensin, el-, teleavgifter, utlandsresor, mm skulle det stämma att vi inte blir rikare vid
nolltillväxt. Men en stor del av vår inkomst går till varaktiga varor eller sparas. Ena året köper
vi kanske en musikanläggning, diskmaskin eller en platt-TV. Nästa år köper vi en soffgrupp,
39
en begagnad bil, en gräsklippare eller annat. Dessa varor kan vi nyttja under många år. På så
sätt blir vi rikare för varje år även om vår disponibla inkomst inte blir större. Detta alltså
under förutsättning av vi inte använder hela vår inkomst till kortsiktig konsumtion.
Likadant blir det på nationsnivå. Rika länder som Sverige använder inte hela BNPutrymmet till konsumtionsvaror, utan en stor del används till nyinvesteringar i infrastruktur,
till kontorsbyggnader och bostäder, forskning och industriell utveckling, utbildning av läkare,
arkitekter, språkvetare, civilingenjörer, programmerare. Dessa investeringar får vi glädje av
många år framåt. På så sätt blir Sverige alltså rikare för varje år utan att BNP höjs. Om BNP
dessutom höjs blir vi förstås ännu rikare.
Föreställningen att vi står och stampar om BNP-tillväxten är noll är alltså felaktig. Det
stämmer bara för riktigt fattiga länder där så gott som hela BNP-utrymmet går åt till att
livnära befolkningen och till lyxkonsumtion för överklassen.
40
Ett jämlikt samhälle
I början av förra seklet, 1900-talet, rådde det gamla privilegiesverige. Sverige var ett
auktoritärt och ojämlikt klassamhälle där överklassen tog för givet att de var förmer och
viktigare än andra, och därför kunde göra anspråk på extra respekt och att ha förtur till livets
goda. Bönder och anställda tog av sig mössan och bockade när godsherren, brukspatron eller
direktörn gick förbi, sjuksköterskor och sjukvårdbiträden stod uppställda och neg när läkarna
gick rond, och pigor och annat tjänstefolk neg inför borgarfrun.
Den burgna borgarklassen bodde i väl tilltagna villor eller i våningar i finare stadsdelar,
medan en stor del av arbetarklassen trängdes i överfulla hyreshus med torrdass på gården och
löss i väggar.
Självklart var att överklassen inte skulle behöva besvära sig med att städa sin villa eller
våning, tvätta sina kläder, kratta löv i sina trädgårdar eller laga sin mat. För sådant fanns
tjänstefolk. Självklart var också att de vid restaurangbesök kunde räkna med fönsterbord, bli
behandlade extra uppmärksamt i affärer och att de hade en självklar rätt att ringa upp politiker
eller statliga tjänstemän om något beslut inte var till behag. På kontorsgolvet kunde
avdelningschefen övervakande gå omkring med händerna på ryggen, gå fram till en kontorist
och med högdragen röst förkunna: "Detta är ett anständigt kontor och fröken Söderström är så
vänlig och omedelbart knäpper översta knappen i blusen! Tackar!
Om Otto von Schnorrings son inte lyckades så bra i skolan och inte klarade inträdeskraven
till läroverket, kunde ett förtroendefullt samtal med skolans rektor enkelt ordna det lilla
"missförståndet". Och om en hovmarskalk, professor eller överstinna hamnade på sjukhus
såg man givetvis till att han eller hon fick eget rum och blev informerad av överläkaren själv
om sitt hälsotillstånd.
Allteftersom seklet framskred minskade klyftorna och orättvisorna. 1919 beslutades om
allmän rösträtt för män och kvinnor, på 1930-talet kom Socialdemokraterna till makten och
efter andra världskriget genomfördes en mängd reformer som kraftigt minskade både de
ekonomiska och sociala klyftorna i landet.
Under 1950 och 1960-talet infördes pension, sjukförsäkring, a-kassa som var möjlig att
leva på och gjorde livet tryggare. Genom en ansvarstagande politik minimerades
arbetslösheten, bostadsområden upprustades och byggdes nya, skola och sjukvård byggdes ut,
intagning till högskolor ökade väsentligt och kvinnorna kom ut i arbetslivet. Det var det nya
välfärdssverige som växte fram.
Inte bara de materiella villkoren utvecklades radikalt, lika anmärkningsvärd var den
sociala utvecklingen. Från att det på 1920-talet hade varit vattentäta skott mellan borgar- och
arbetarklass, var mycket av detta uppluckrat femtio år senare. Barn från skilda
samhällsklasser kunde leka tillsammans, och lite äldre barn förälska sig i varandra utan att
någon fann det anmärkningsvärt. På ungdomars kläder kunde man på 70-talet knappt se någon
skillnad och arbetarbarn som klarade studierna kunde fortsätta till universitet. Barn
behandlades inte längre som varelser som äldre kunde domdera som de ville, som skulle niga
och bocka inför vuxna och vara tysta när vuxna pratade. Skolbarn behövde inte längre darra
inför elaka lärare och få ett rapp med pekpinnen över fingrarna för att de kom fem minuter för
sent. Och barn med lappade kläder och hål i skorna tillhörde en svunnen tid.
På sjukhus var det självklart att yngsta sjukvårdsbiträdet kunde säga hej och du till
överläkare, och läkarnas privata matsalar med fina uppläggningsfat fanns inte längre kvar.
Chefer på arbetsplatser kunde inte längre beordra kvinnliga anställda att klä sig i kjol i stället
för byxor, eller avskeda någon för att inte ha blivit tilltalad med direktörn. De kunde inte
heller beordra någon att göra en kopp kaffe eller gå ner och handla en flaska konjak till
helgen. Och den gamla arroganta överklassdialekten blev allt sällsyntare.
41
På 1960 och 1970-talet kan man nog säga att det gamla auktoritära samhället dog ut. Visst
fanns det även på 1970-talet stora skillnader mellan olika samhällsklasser, många orättvisor
kvar i samhället, och en del kufar med minnen och drömmar från Gustav V:s tid, men jämfört
med femtio år tidigare var det ett helt nytt samhälle.
Vart försvann jämlikheten?
Sverige är fortfarande ett icke-auktoritärt samhälle och jämställdheten mellan kvinnor och
män har utvecklats positivt. Nuförtiden har de flesta män åtminstone ambitionen att hjälpa till
med städning, diskning, blöjbyte och annat, även om det fortfarande är snedfördelning och att
kvinnor många gånger missgynnas i arbetslivet.
Något som däremot inte har utvecklats åt rätt håll är den ekonomiska jämlikheten. Från
1980 och framåt har de ekonomiska klyftorna i samhället stadigt ökat. Allra mest
iögonfallande är direktörernas löner och deras olika bonus- och optionsprogram, men även
chefer på lägre nivåer såväl i privat som offentlig verksamhet har haft kraftiga löneökningar
senaste decennierna
I LO:s återkommande utredning om den svenska makteliten redovisas att en
storbolagsdirektör 1980 tjänade motsvarande 9 industriarbetarlöner. År 2010 hade en
direktörslön ökat till 46 industriarbetarlöner.4 Vi är alltså tillbaks på femtiotalets
löneskillnader.
De senaste tjugo åren har den fattigaste tiondelen av Sveriges befolkning ökat sin
disponibla inkomst (inkomst efter skatt och förutom kapitalvinster) med 1,7 procent medan
den rikaste tiondelen ökat sin disponibla inkomst med 63 procent5. Dessutom, det som
framförallt har ökat i värde senaste decennierna är kapitalvinsterna, vinster från aktier, fonder,
fastigheter, bostadsrätter, mm. Eftersom det framförallt är höginkomsttagare som innehar
värdepapper och fastigheter, har detta kraftigt ökat förmögenhetsklyftorna i Sverige.
I mitten på 2000-talet lanserade Folkpartiet begreppet utanförskapsområden. De
definierade det som områden med en sysselsättningsgrad för vuxna personer på under 60
procent, undermåliga skolresultat för skolelever och lågt valdeltagande. I deras rapport
"Utanförskapets karta" redovisades att det 1990 fanns tre områden i Sverige som kunde
klassas som utanförskapsområden. År 2002 hade de ökat kraftigt till 133 områden och i en
uppföljning ett par år senare hade de ökat ytterligare till 154 områden. Utanförskapet fanns nu
inte bara i bostadsområden i anslutning till de stora städerna utan överallt i Sverige - i Borås,
Örebro, Trollhättan, Jönköping, Norrköping, Södertälje, Landskrona, m.fl.6
Inför riksdagsvalet 2006 lyfte framförallt Folkpartiet och Allianspartierna fram
ovanstående siffror och kritiserade Socialdemokraterna kraftigt för att klyftorna i Sverige
hade växt och välfärden nedrustats.
Folkpartiets dåvarande partiledare Lars Leijonborg uttryckte sig följande i ett debattinlägg
i DN: Vi ser ett land som sargas allt mer, ....mellan dem som deltar i samhällslivets olika
arenor och dem som står utanför och i desperation vänder ryggen mot samhället.
Efter sex år av borgerligt styre kan konstateras att vårt land fortfarande sargas. Det är de
redan fattiga i utanförskapens bostadsområden som har fått betala merparten av kostnaderna
för de senaste årens bankkriser och skuldkriser. I en del av dessa områden har hatet mot
samhället gått så långt att ambulans, brandkår och polis riskerar att bli utsatta för stenkastning
om de åker in i områdena. Anlagda bränder i soptunnor och av bilar inträffar regelbundet,
boende i området går inte gärna ut kvällstid och hälften av alla unga män saknar både arbete
eller studier. Reportage visar att de unga har tagit över kontrollen av vissa områden, många
livnär sig på narkotikaförsäljning och besökare till områdena trakasseras. Dessa fattiga,
42
segregerade stadsdelar som tidigare funnits i många storstäder på kontinenten har nu även fått
fotfäste i Sverige.
En grupp som drabbats extra hårt av den ökande ojämlikheten är barnen. Mer än 200.000
barn klassas av Rädda Barnen som fattiga. De är förstås inte fattiga på samma sätt som ett
barn i Kongo, de svälter inte men är ändå ekonomiskt och socialt utsatta. Dessa barn åker
aldrig utomlands på semester och har inte råd att följa med på dyrare skolresor. De går inte
omkring i märkesjeans, kan inte spela ishockey, rida eller ägna sig åt andra sporter med dyr
utrustning och medlemsavgift, och har inte råd att spela något musikinstrument på
Kulturskolan. De lever i en av världens rikaste välfärdsstater, men de vet redan på förhand att
de kommer att få svårt att klara sig när de blir vuxna och de har inga illusioner om någon
lysande framtid.
En tydlig trend senaste decennierna är att de rika barnfamiljerna i välmående villaområden
får det allt bättre medan de fattiga barnfamiljerna får det allt sämre.
Överhuvudtaget har senaste årtiondena inneburet att klassklyftorna har ökat, liksom
segregationen i samhället. Ombildning av kommunala och privata hyreslägenheter till
bostadsrätter har framförallt i storstäderna kraftigt ökat segregationen. Privatisering av skolor
tillsammans med det fria skolvalet har ökat segregeringen bland barnen. De begåvade och
karriärsinriktade söker sig till speciella skolor, och de med dåliga betyg och låga ambitioner
blir kvar i de lokala. Rutavdraget har gjort att alltfler i medelklassen skaffar sig tjänstefolk
som tar över det tråkiga vardagsjobbet med städning och tvätt. Invandrarkvinnor övertar de
sysslor i hemmet som svenskar i medel- och överklass inte har lust eller anser sig ha tid att
göra.
De välbärgade samlas alltmer i attraktiva bostadsområden, har råd med sommarstuga i
skärgården, utlandsresor ett par gånger om året, två bilar i garaget och kan skicka sina barn på
språkstudier utomlands.
De mindre lyckosamma förpassas till miljonprogrammets betongkolosser där droger och
gängmentalitet skapar våld och otrygghet, där en semesterresa för många är en ouppnåelig
lyx, där barnen går i skolor med ett fåtal som pratar flytande svenska och de flesta i praktiken
är utestängda från stora delar av både arbets- och bostadsmarknaden.
Det finns en stor fara med att driva inkomstskillnaderna i samhället för långt förutom att
det är djupt orättvist. Ju större löne- och förmögenhetsskillnaderna och segregationen i
samhället är, ju mer misstro och hat mellan befolkningsgrupper och ju större risk för
motsättningar, konflikter och våld.
I en rapport från OECD kartläggs inkomstskillnadernas utveckling från 1980-talet . I 17
av de 22 undersökta OECD-länderna har de ekonomiska skillnaderna ökat, och den allra
största ökningen står Sverige för. Sverige är inte längre det ekonomiskt mest jämlika landet i
världen, som vi varit under lång tid.7
De rikas enorma skattebörda
De rika i vårt land klagar ofta på den enorma skattebördan i Sverige, och framför då
höginkomsttagares marginalskatter, som kan vara ca 57 procent. (skatt på den sista intjänade
hundralappen). Marginalskatten kanske är någorlunda hög, men den skatt som
höginkomsttagare verkligen betalar är inte så avskräckande, de senaste åren har skatten för
höginkomsttagare kraftigt minskat. Enligt Skatteverket betalade en person år 2009 med 400500.000 kr i årslön 28,6 procent i skatt. Som jämförelse kan nämnas att en låginkomsttagare
med 200.000 kr i årslön betalade 24,5 procent i skatt. Skillnaden mellan låg- och
höginkomsttagare är förvånansvärt liten.8
43
Den internationella revisionsfirman KPMG gör regelbundet jämförelse mellan olika
länders skattenivå för personer med en årsinkomst (inklusive sociala avgifter) på 100.000
dollar, ca 700.000 kr. Av 96 länder hamnade Sverige på 25:e plats! med ett skatteuttag på
34,6 procent. 24 länder hade alltså högre skatt än Sverige för årsinkomster på 700.000 kr. 9
Orsaken till Sveriges låga placering beror delvis på att jobbskatteavdragen kraftigt har
minskat skatten senaste åren, och delvis på att många länder med stora statsskulder höjt
skatten för de med hög årsinkomst.
Förutom att skatterna för höginkomsttagare är relativt beskedliga kan tilläggas att
förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt helt avskaffats senaste decenniet. Även
fastighetsskatten som var kostbar för villor och bostadsrätter i dyra, attraktiva områden har
tagits bort, och ersatts av en i sammanhanget närmast försumbar kommunal fastighetsavgift.
År 2003 fanns i Sverige 40.600 dollarmiljonärer, personer med en förmögenhet på över 7
miljoner kronor utöver bostad. År 2010 hade miljonärernas antal ökat till 60.900 personer.10
Antalet dollarmiljonärer i Sverige är förstås bara en bråkdel av antalet i USA, som är det
land som hyser flest antal miljonärer, nämligen 3,1 miljoner. USA kan också stoltsera med 1,6
miljoner hemlösa barn. De bor med sina föräldrar, oftast en ensamstående mamma, i
härbärgen, bilar, tomma hus och i parker.
Ojämlikhet leder till ohälsa och kriminalitet
Många nationalekonomer menar att det är rätt att acceptera ökande inkomstklyftor. I
förlängningen leder inkomstklyftorna till ökad tillväxt och ett rikare och mer välmående
samhälle där även den fattigare delen av befolkningen höjer sin levnadsstandard. Detta är
synnerligen tveksamt, eller snarare helt felaktigt.
De två hälsoforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett visar i sin bok
"Jämlikhetsanden" hur ojämlikhet starkt korrelerar med sociala problem och ohälsa bland
befolkningen. I sin undersökning tar de upp 23 OECD-länder (alltså bara industrialiserade
länder) och jämför följande sociala och hälsorelaterade problem: Dålig läs- och
skrivkunnighet bland elever, hög spädbarnsdödlighet, stor kriminalitet, många människor i
fängelse, många tonårsmammor, låg tillit människor emellan, stora problem med sjuklig
övervikt, stora problem med psykiska sjukdomar inkl. drog- och alkoholmissbruk, låg social
rörlighet och sänkt förväntad livslängd.
Det anmärkningsvärda är att de inte kan se någon skillnad beroende på hur rika länderna
är. De rika länderna, t ex USA och Storbritannien hade inte mindre sociala problem än de lite
mindre rika, t ex Spanien och Grekland. Däremot fann de ett tydligt samband mellan
ojämlikhet och social ohälsa. De relativt jämlika länderna som Japan och de nordiska länderna
hade förhållandevis liten ohälsa och sociala problem, medan ojämlika länder som USA,
Storbritannien och Portugal hade markant större problem.
Det är alltså ojämlikheten i sig som skapar ohälsan och de stora sociala problemen. Om
länderna är rika eller fattiga spelar inte så stor roll. De två forskarna menar att vetskapen om
att ha låg status, att vara längst ner på den sociala skalan, att behandlas förnedrande och utan
respekt av andra skapar en skadlig stress som påverkar människorna och ger upphov till
fysiska sjukdomar, dålig självkänsla, upplevd maktlöshet, misstro och hat. Ju större de
ekonomiska skillnaderna i landet är, ju mer framträdande blir skillnaderna. Och det är inte
bara de som är längst ner på hackordningen som drabbas, den skadliga stressen påverkar hela
samhället, formar relationerna mellan människor.
I relativt jämlika samhällen som Sverige är inte samhällets hackordning så uppenbar.
Även en lagerarbetare som hoppat av gymnasiet har möjligheten att börja ett nytt liv, läsa in
44
gymnasiet på komvux och fortsätta studera på universitet. Och på de flesta arbetsplatser säger
vaktmästaren och chefen hej till varandra och står och väntar i samma lunchkö.
Michael Kumhof, hög chef på den i vanliga fall så nyliberala institutionen IMF,
Internationella valutafonden, har gått ut med budskapet att ojämlikheten i världen har blivit
riskabelt stor senaste decennierna. Han menar att om världen inte minskar de ekonomiska
klyftorna inom länderna kommer nästa finanskris snart vara här. Enligt honom beror både
bankkrisen 2008 och skuldkrisen 2011-2012 på den ökande ojämlikheten, framförallt i USA.
Han ser också stora likheter mellan dagens bank- och skuldkris och depressionen efter
börskraschen 1929. Då liksom nu ökade ojämlikheterna i samhället kraftigt liksom
skuldsättningsgraden hos hushållen.
De rikaste fem procenten av befolkningen har sedan 1970-talet, både i USA och i många
europeiska länder, fått ett allt större överskott som de lånar ut till den övriga befolkningen och
till staten. Den breda medelklassen är, för att kunna bibehålla den standard de gjort sig vana
vid, tvungna att låna till sin konsumtion. På så sätt ökar skuldsättningen och en skuldkris
byggs upp. Michael Kumhof menar att enda sättet att hållbart minska skulderna och risken för
skuldkris är att minska ojämlikheten i samhället. De två sätt han ser är att antingen höja
lönerna för folk i allmänhet eller att beskatta de rika. Alltså en synnerligen sensationell
slutledning för att komma från en IMF-chef.11
45
Minska löneskillnaderna!
Om vi vill att vårt samhälle ska kännetecknas av harmoni, förtroende och tillit mellan
människor måste löne- och förmögenhetsklyftorna i samhället radikalt minskas. Ett enkelt
men radikalt sätt att utjämna löneskillnaderna är att införa en maximilön, och den lönen borde
inte vara högre än 50.000 kr i månaden. Denna lön ska dessutom vara förbehållen
statsministern i konungariket Sverige. Övriga ministrar kan ha en lön kring 40.000 kr och det
stora flertalet inkomsttagare ligga i inkomstskiktet mellan 20.000 och 30.000 kr. Större än så
borde inte löneskillnaderna i samhället vara.
Cheferna kan få viss extra ersättning. Det är viktigt för samhället att de bäst lämpade tar
på sig ansvarsfulla uppgifter, att de som av sina arbetskamrater utses till chefer också vill vara
det. Av den anledningen bör man nog tänka sig en viss ersättning för chefer, men absolut inte
i någon mångmiljonklass. En extra påslag på 5.000 kr i månaden oavsett om det handlar om
en avdelningschef eller en VD för ett större företag, borde vara tillräckligt. Man ska ha klart
för sig att de flesta VD:ar tycker det är rätt kul att vara VD och skulle säkert till och med
betala för att slippa vara en vanlig kontorsråtta.
Man kan också tänka sig att de anställda på arbetsplatserna själva får besluta över
lönestrukturen på sitt företag, att de alltså fritt får besluta utefter en medellön på 25.000 kr.
Dock ingen lön över 35.000 kr.
Ett undantag från medellönen borde finnas och det gäller de slöa och lata, de som alltid
kommer lite för sent, ofta är sjuka på måndagar och sällan tar något ansvar för att arbetet
fungerar. Deras lön borde kunna sänkas till hälften eller cirka 12.500 kr i månaden.
En del menar att om alla tjänar ungefär lika mycket kommer ingen att vilja utbilda sig. Det
är säkert en felaktig slutsats. De som utbildar sig kan rätt fritt välja vad man vill jobba med
och säkert få ett intressantare arbete än andra. Dessutom tycker många om att studera och lära
sig nya saker, och gör det nog hellre än arbetar, i alla fall i några år. Under den tid man
studerar får man förstås också studielön, så man kommer inte belastas av lån som ska
återbetalas. Om det i alla fall visar sig att alltför få studerar, får man införa en ersättning.
Jag ska också tillägga att medellönen 25.000 kr och övriga siffror som jag nämnt här är
väldigt ungefärliga. Det jag velat åskådliggöra är storleken på löneskillnaderna. Man behöver
heller inte låsa sig vid olika strikta förhållanden. Det är möjligt att man måste låta chefer eller
arbetare inom tråkiga eller slitsamma yrken få något mer, men det får inte vara några
jättestora skillnader. Ett jämlikt samhälle för med sig så stora fördelar att det är synnerligen
viktigt att hålla nere löneskillnaderna.
Hur bestäms lönenivån idag?
I dagens samhälle avgörs lönenivån i allmänhet efter längden på studietid, grad av ansvar,
om yrket av tradition har hög eller låg status, om det är kvinno- eller mansdominerat eller om
yrket är i en lönsam eller stagnerande bransch.
En klar löneskillnad kan man se mellan jobb som har med människor att göra, jobb där det
gäller att engagera sig och hjälpa andra, till skillnad mot arbeten där man mest bara tänker på
sig själv och sin karriär. Arbeten som lärare, socialarbetare, sjuksköterska, psykolog, vårdare,
förskollärare, skötare på behandlingshem är alla arbeten som kräver ett emotionellt
engagemang och att man ger av sig själv. Givetvis borde dessa yrken höra till de mest
välbetalda. I själva verket är det oftast precis tvärtom. Däremot yrken som börsmäklare,
fastighetsmäklare, reklamare, civilekonom, advokat och liknande kan vara oförskämt bra
betalda, fastän dessa utövare mest är ute efter att berika sig själva.
46
Traditionella kvinnojobb som barnskötare, förskollärare, undersköterskor, bibliotekarier,
kuratorer, är också underbetalda i förhållande till manliga arbeten med motsvarande studietid.
Det är betydligt bättre betalt att svetsa rör eller att vara elektriker än att trösta gråtande barn
eller torka gamla tanter i baken.
Generellt kan man säga att ju trivsammare, mer varierande, utvecklande, mer fritt ett jobb
är desto högre är lönen. Medan ju mer ensidigt, styrt, tråkigt, outvecklande, smutsigt, fysiskt
påfrestande ett arbete är, desto lägre blir lönen. Om det fanns någon rättvisa här i världen
skulle det givetvis vara precis tvärtom. Men det finns inte så mycket rättvisa. Jobb som
forskningschef, överläkare, museiintendent, förlagschef, filmregissör, osv. är mångdubbelt
bättre betalt än städjobb, löpandebandarbete, renhållningsarbete eller diskjobb.
I ett samhälle med ständig arbetslöshet fungerar ett sådant orättvist system, för det finns
hela tiden en stor grupp människor som inte har något annat val än att ta ett dåligt betalt
”skitjobb”. Till och med ett jobb som att hela dagarna stå vid ett löpande rullband och sortera
våra stinkande hushållssopor blir tillsatt!
Men i ett fullt ut demokratiskt samhälle där alla garanteras arbete, kommer detta inte att
fungera. Då kan vi inte förlita oss på att invandrare städar kontor kvällar och nätter och skurar
allmänna toaletter.
Hur ska man då få dessa tjänster att bli utförda?
Ett sätt är att införa någon slags tråkigtjobbtjänstgöring i stil med militärtjänst där alla
medborgare får jobba något eller några år. Ett annat sätt är att försöka reglera det genom
lönen. Det skulle innebära att jobb som diskare, städare, gruvarbetare, löpandebandarbetare,
renhållningsarbetare och liknande skulle ligga i löneintervallet 25.000 –30.000 kr, medan
veterinärer, programledare i TV, designer, läkare kunde ligga i intervallet 20.000 – 25.000 kr
eftersom dessa jobb säkert ändå blir tillsatta och med en mängd sökande att välja mellan.
Man kan också tänka sig att mindre attraktiva arbeten får kortare arbetstid och att t ex
gruvarbetare har två eller tre månaders semester.
Det bästa sättet är förstås att så långt möjligt försöka avskaffa alla tråkiga jobb. Stora
resurser bör satsas på att ersätta löpandebandarbete och enahanda arbetsuppgifter med
sinnrika robotar och maskinella lösningar. Renhållningsarbetares arbeten kan underlättas
genom noggrann källsortering och maskinella hjälpmedel. Städning av kontor och andra
arbetsplatser bör göras av de som jobbar där, och självklart är att verkställande direktörer,
ministrar, generaldirektörer och andra chefer får lära sig var städskrubben finns.
Ska ansvar ge högre lön?
Det argument som oftast används av höginkomsttagare för att rättfärdiga deras höga löner
är att de har så stort ansvar. Visst, om ansvaret är så betungande att personen ifråga ständigt
går omkring med lite oro, inte kan koppla av på fritiden och periodvis har svårt att sova, då
skulle finnas anledning att kompensera med högre lön. Men för många människor är ansvar
något positivt och stimulerande, något som ökar trivseln i arbetet, ökar självförtroendet och
känslan av meningsfullhet. Borde ansvar i det läget ge högre lön?
Om man frågar ett antal direktörer i börsnoterade bolag om de vill jobba som direktör eller
som lagerarbetare om lönen vore exakt lika och eventuella studielån avskrevs, är det troliga
att 100 procent av direktörerna skulle välja att fortsätta vara direktör. Tyngre än så är inte
deras ansvar.
Verkställande direktörer i stora företag med många anställda anses ha väldigt stort ansvar
och vara berättigade till miljonlöner. Men vad förpliktigar deras ansvar till? Vad menas med
ordet ansvar? En förälder har ansvar för de barn de sätter till världen. Med ansvar menas då
försörjningsplikt tills barnen är 18 år och ansvar för att barnen känner sig trygga, får mat,
47
husrum och utvecklas till harmoniska individer. Det ansvar som en VD har för sina anställda
har ingen som helst reell innebörd, det är bara ett tomt ord som låter bra. Hur många
verkställande direktörer har knackat på dörren hemma hos en nyss avskedad receptionist och
bett om förlåtelse för att han som chef skött företaget så dåligt att han måste avskeda henne?
Och erbjudit sig att sitta barnvakt åt hennes tre små barn, så hon får tid att söka nytt jobb, eller
erbjudit sig att betala mat och dagisavgifter ur egen ficka så att de klarar sig på a-kassan.
Det värsta som kan hända en VD i ett företag som går dåligt och tvingas avskeda
anställda, är att han får avgångsvederlag på några miljoner och själv får gå. Men det är lika
troligt att han får lovord som en stark företagsledare med beslutsamhet och tuffa nypor och en
rejäl bonus när konjunkturen vänder.
Jag tror att det blir svårt att hitta logiska argument för att det skulle vara självklart att
ansvar automatiskt ska innebära högre lön.
Vilka blir chefer?
Chefers höga löner rättfärdigförklaras ofta med att de har en så ansvarsfull post och att det
är viktigt att de allra smartaste och mest kapabla hamnar där. I en undersökning gjord av
HR-firman Source om chefer inom privat respektive offentlig sektor ifrågasätts dock detta.
Undersökningen kommer fram till att chefer i de båda sektorerna är ungefär lika effektiva och
har samma ambitionsnivå. Däremot är chefer inom offentlig verksamhet generellt mer
begåvade än de inom privat sektor! En annan undersökning visar inte helt överraskande att
chefer i privat sektor är bättre på att presentera sig själva i positiva ordalag.12
Vid bankkraschen i USA 2008 visade det sig att många av toppdirektörerna i bankerna,
fond- och försäkringsbolagen inte alls förstod vad de höll på med. De förstod inte vad det var
för värdepapper de hade investerat miljarder dollar i. Dessa direktörer hörde till de absolut
högst betalda i USA, med löner på hundratals miljoner per år. En hög lön verkar inte alltid
garantera begåvning och omdöme.
Det som borde krävas av en bra chef är överblick, omdöme, klartänkthet, förmåga att
lyssna och ta till sig andras kunskap, ansvarskännande, empatisk förmåga, förmåga att
entusiasmera andra, ett engagemang och intresse i verksamhetsområdet. Jag tror att många av
de som innehar en stor del av dessa egenskaper inte vill bli chefer. De är inte beredda att sälja
sig för miljonlöner och tillbringa sin tid på flygplatser, i konferensrum och på golfrundor, och
tvingas att avskeda medarbetare fastän företaget gör stora vinster.
Att bli chef i ett större företag i dagens konkurrenssamhälle kräver nog att man inte har
den allra bästa moral, utan kan blunda för lite felsteg inom till exempel miljöområdet, att man
inte ligger vaken om nätterna efter att ha avskedat 50 anställda, att man inte har samvetskval
för att man tvingar mindre företag i konkurs eller lägger ner verksamhet i små samhällen som
är helt beroende av företaget. Att vara hög chef i dagens samhälle kräver ett rätt stort mått av
självupptagenhet och okänslighet inför andras situation.
Är det verkligen denna typ av människa som är bäst lämpad att vara chef?
Ska smarta och snabbtänkta få högre lön?
En annan kontroversiell fråga är om de som jobbar snabbt och effektivt ska ha mer betalt,
och om de som är smarta och snabbtänkta bör ha mer. De som är snabbtänkta och kreativa har
haft lyckan att få denna begåvning. Är man effektiv, snabbtänkt och smart har man så mycket
gratis i livet. Man har lättare att lära sig nya saker, kan välja fritt vilket yrke man vill ha, får
ofta uppskattning och beröm av andra och därmed ett gott självförtroende, har troligen lättare
48
att få kompisar och kanske rätt fritt kan välja den partner man är intresserad av. Borde inte allt
detta vara tillräcklig belöning! Ska man dessutom få extra lön?! Att man bidrar med mer i
arbetslivet än andra mindre lyckligt lottade borde man verkligen kunna bjuda på.
Det som är väsentligt på en arbetsplats borde vara att man gör sitt bästa utefter sina
förutsättningar - att man bjuder till. Är man däremot slö och nonchalant och allt annat än
hjälpsam, borde det innebära en lägstalön långt under medellön.
Bonusar, optioner, fallskärmar, avgångsvederlag, specialpensioner, tjänstebilar och
liknande förmåner ska givetvis bannlysas. Vissa anställningsförmåner kan accepteras, t ex
busskort för busschaufförer, flygbiljett för SAS-anställda, billig choklad för
Marabouanställda, gratis tandpetare för tandpetstillverkare osv., men eventuella
anställningsförmåner ska gälla lika för samtliga anställda på företaget. Det är alltså inte bara
cheferna som ska få gratis tandpetare!
Ska artister, idrottsmän, författare få högre lön?
Om en popartist får en hit som säljer i miljonexemplar och fyller Globen tre dagar i rad,
ska denna artist belönas med lön utöver medellön? Och Zlatan, ska han fortsätta att kunna
tjäna miljoner eller ska han bara få medellön på 25.000 kr som alla andra? Och ska
bestsellerförfattare som Lisa Marklund eller Jan Guillou bara få medellön?
Ja, varför inte? Är det verkligen så orimligt? På 1960-talet var Jan-Erik Lundqvist
Sveriges bäste tennisspelare och en av de främsta i världen. Han var dock inte professionell
och i och med det fick han inte ta emot vinstpengar för sitt spelande. En reporter frågade
honom efter hans karriär då pengarna släppts fria inom idrotten, om han inte kände sig bitter
över att inte ha blivit rik under sin tid som elitidrottsman. Han svar var: "Inte alls, det var en
fantastisk tid. Jag fick ägna mig åt det jag helst av allt ville. Jag fick åka runt i världen, se
platser som de flesta aldrig skulle få göra och träffa en mängd spännande människor. För mig
var det fullt tillräckligt."
Är det verkligen så självklart att elitidrottsmän, popartister, bestsellerförfattare,
filmskådespelare ska kunna tjäna miljoner på sitt artisteri? Skulle det inte vara fullt tillräckligt
att de får ägna sig åt det de troligen helst vill?
Jag kan nog tycka att en duktig psykoterapeut som får deprimerade, självmordsbenägna
tonårsflickor att tro på livet igen, eller en behandlingsassistent som engagerar sig och lyckas
få kriminella att lämna brottets bana och börja utbilda sig för att leva ett hederligt liv är värd
en högre lön än Zlatan eller ABBA. Eller en lärare som engagerar sig och hjälper den blygaste
flickan i klassen att växa och få självförtroende, tycker jag också är värd något extra. Om
någon skulle få mer än medellön så är det absolut denna psykolog, behandlingsassistent eller
lärare. Inget ont om Zlatan, Anja Pärsson, Carolina Klüft och andra, de är jätteduktiga på det
de gör, men de gör det enbart för sin egen skull, de gör det de tycker är roligt. De har fått en
gåva, en talang utöver det vanliga och att de kan ägna sig på heltid åt sin idrott borde vara
fullt tillräckligt som belöning.
Nuförtiden är det så självklart att allting ska värderas i pengar och det finns alltför många
som inte rör ett finger om de inte får en generös ersättning. Det är kanske dags att omvärdera
denna inställning. Det kanske finns andra och viktigare mål i livet än att tjäna pengar eller bli
framgångsrik eller bli bäst. Skulle inte livet kännas mer värdefullt om man strävade efter att
utveckla sig på olika sätt, att hjälpa andra, att bli en empatisk människa, att bli en vis
människa, att göra något som gör världen mer harmonisk?
49
Är vi alla egoister?
Många säger: "Visst skulle det vara fantastiskt med ett jämlikt samhälle där vi alla hjälper
och bryr oss om varandra. Men det är en omöjlighet, människan är inte skapt sådan. När det
kommer till kritan är vi alla egoister, tänker på oss själva i första hand. Se bara så mycket
girighet, krig och elände det finns i världen."
Många böcker på detta tema har skrivits genom århundradena. En av de mest citerade är
Thomas Hobbes på 1600-talet utgivna "Leviathan", där människan framställs som en
egoistisk och aggressiv varelse som måste civiliseras genom hårda lagar och regler. Darwins
teorier i boken "Om arternas uppkomst" har också tagits som belägg för att livet är en ständig
kamp för överlevnad och att de med vassaste armbågarna vinner.
Det är kanske bara senaste femtio åren som man börjat ifrågasätta denna mörka bild av
människans natur, och tvärtom menat att människan är god innerst inne. Senaste decenniet har
det också kommit fram alltmer forskningsrapporter som visar och bestyrker bilden av den
goda människan.
Många av oss har en bild av att förmänniskans och människans ursprung som jägare och
samlare många gånger var tufft och våldsamt, ibland med inslag av kannibalism och med
klara paralleller till schimpansernas liv där dominerande hannar aggressivt vaktar över sina
honor. Lasse Berg, författare till böckerna Gryning över Kalahari och Skymningssång i
Kalahari, menar att detta är en väldigt förvanskad bild. Människans släktträd skildes från
schimpansernas för ca 6 miljoner år sedan. För 4-5 miljoner år sedan tillbakabildades
förmänniskans hörntänder som ett tecken på att våra förmänniskor inlett sin vandring mot
sociala, medkännande individer som inte var i behov av stora och avskräckande huggtänder.
För ca två miljoner år sedan började vi både till utseende och sätt likna människor mer än
apor och arten Homo Erectus var ett stort steg på vägen. Från denna tid och framåt menar
forskarna att människan har levt i små nomadiserade grupper, kanske 20 - 30 individer i varje
grupp. Grupperna var egalitära, hade ingen ledare, samlade tillsammans mat till gruppen och
tog hand om barn, gamla och handikappade. Med andra grupper hade de sporadisk kontakt,
men de var inte fiender utan upprätthöll vänaktiga förbindelser, delvis för att de var beroende
av varandra för att undvika inavel.
Sammanhållningen i gruppen var livsviktig för överlevnaden. De som inte hjälpte till med
vardagsgöromålen, som egoistiskt åt upp all mat själva istället för att ta med den till lägret,
som inte hjälpte till med gamla och svaga i gruppen stöttes bort och fick inga kvinnor att
fortplanta sig med. På så sätt ändrades och formades människans gener över en period på två
miljoner år. De djuriska, aggressiva, egoistiska generna nedtonades och ersattes av gener
kodade för ansvarstagande, hjälpsamhet, tillit, moral.
Forskare tror att det var just förmågan att samarbeta, att vilja hjälpa varandra som var
avgörande för den mänskliga hjärnans utveckling. Viljan att samarbeta, att göra sig förstådd
och förstå andra gjorde att vi utvecklade ett språk, en empatisk och social förmåga och ett
utvecklat intellekt.
Vi jämförs ofta med schimpanser, som är vår närmaste släkting i djurvärlden, men
jämförelserna är ofta onyanserade, mestadels bara ytliga jämförelser om sex och aggressivitet,
utan förståelse för mer grundläggande faktorer.
I boken "Why we cooperate" redogör forskaren Maichael Tomasello för en serie test som
han gjort med schimpanser och barn i tultåldern. Han kommer fram till att barn tidigt börjar
hjälpa andra och delar med sig av information, något som inte ens vuxna schimpanser gör
annat än i undantagsfall. Ett 12 månader gammalt barn informerar ofta andra genom att peka.
Småbarn kan också dela med sig av sin mat till främlingar, medan schimpanser sällan
erbjuder ens sin egen avkomma mat. Om ett barn på 14 månader märker att en vuxen har
50
besvär med att öppna en dörr för att hon bär på så mycket, försöker barnet hjälpa till. En
schimpans skulle inte bry sig. Tomasello menar att den mänskliga hjärnan är kodad för att
samarbeta och hjälpa andra, och att det är det som skiljer oss från andra djur.
Andra forskare, neurologer, har visat att de delar av människans hjärna som styr njutning
och belöning aktiveras när man hjälper andra. Människan kan alltså bli lika glad av att hjälpa
andra som att få en egen önskan uppfylld.
Försök med barn i sexmånadersåldern av den amerikanska forskaren Kiley Hamlin, har
visat att redan små barn tar ställning för de snälla och hjälpsamma och tar avstånd från de
elaka. Detta ställningstagande är de för små för att ha lärt av sina föräldrar, utan förklaringen
måste vara att det finns ett embryo till moral inprogrammerad i våra gener.13
Men om det stämmer att våra gener är kodade för att vi ska bli snälla, hjälpsamma och
omtänksamma individer, hur kan vi då förklara all egoism, aggressioner, krig och elände i
världen? Orsaken är att generna inte är allt, miljön är minst lika viktig och kan många gånger
komma att dominera över generna.
Det var detta som drabbade människan för ca 10 - 15.000 år sedan. Då lärde sig
människan att samla frön från vilda växter, sätta dem i jorden och få dem att växa - jordbruket
var "uppfunnet" och människan blev bofast! Det började i Mellanöstern och spreds över en
period av några tusen år över större delen av jorden och innebar enorma förändringar i
människans livssituation och relationer till varandra. Med bofastheten kom mark som kunde
ägas, ägodelar, produktionsmedel och ur detta växte habegär, revirtänkande, våld, förtryck
och exploatering. De små grupperna blev större, ofta klaner på fädernes sida, ökande
hierarkier med underlydande och herrar, med prästerskap och hövdingar som blev alltmer
allsmäktiga. Det var vid tiden för jordbrukets uppkomst som enstaka våldshandlingar började
förekomma och sedan utvecklades till stridigheter och regelrätta krig.14
Arkeologer och andra forskare har studerat skelett, upphittade redskap, bolämningar och
konstaterat att före bofastheten för ca 10.000 år sedan hittades inga vapen som var gjorda för
att döda människor, inga befästningsvallar runt lägerplatser eller inhägnade byar. Väldigt få
av de skelettdelar man funnit har haft huggmärken eller benbrott som visat på våld och
stridigheter. Efter jordbrukets uppkomst har man däremot hittat mängder av gravar med
skelett med avhuggna armar och ben, krossade skallar och andra tecken på våld och
stridigheter. Visst fanns det säkert ett visst mått av våld och bråk även innan jordbrukets
uppkomst, men det var troligen undantag och på en helt annan nivå än efter att människan
blev bofast, fick ägodelar och upprättade hierarkier.
Forskarna har även funnit att de som levde i små fredliga grupper på Afrikas savanner
levde lika länge och blev lika långa som människor idag, och de visade få tecken på
sjukdomar. Den jordbrukande människan däremot drabbades av karies och förslitningsskador,
blev betydligt kortare än dagens människor och dog tidigt i sjukdomar ofta uppkomna ur
ohygien och nära kontakt med husdjur.
Med detta följer inte att de jägare- och samlarfolk som idag existerar i otillgängliga trakter
på vår jord, har den tidiga människans altruistiska egenskaper. Nutidens jägare- och
samlarfolk lever ofta i en pressad situation där närboende jordbrukare, boskapsskötare och
skogs- och gruvbolag inskränker deras rörelsefrihet och ständigt finns som ett allvarligt hot.
Dessa grupper kan tvärtom ibland visa på större våldsbenägenhet, lida av näringsbrist och ha
relativt kort livslängd.
Under flera miljoner år levde alltså den tidiga människan och hennes förfäder ett fredligt,
nomadiserande liv i Afrikas skogs- och slättland, där alla i gruppen hjälpte till för
överlevnaden. Det var under dessa årmiljoner som människans hjärna utvecklades och våra
gener formades. De senaste 10 - 15.000 åren av ökat våld, ojämlikhet och förtryck är alldeles
för kort tid för att ha hunnit ändra våra gener tillbaks till tiden med de stora avskräckande
hörntänderna.
51
Om vi kan lita på den senaste forskningen är vi alltså i grund och botten ansvarstagande,
altruistiska individer som vill leva i gemenskap med andra människor och som har en inbyggd
motvilja mot egoism och orättvisor. Det skulle innebära att om vi bara ser till att livsvillkoren,
levnadsmiljön anpassas därefter, skulle vi nå fram till vår egentliga natur.
Ett samhällssystem där vi redan som barn uppmuntras att konkurrera med andra, att satsa
på oss själv och vår egen karriär är ett system som stämmer dåligt med vår natur. Dagligen
utsätts vi för inställsam reklam och inställsamma försäljare som försöker lura och locka oss att
köpa allt från tvättmedel till aktiefonder. Och på arbetsplatser tvingas vi att inte låtsas om
diverse brister, inte dela med oss av värdefull information till någon utanför företaget, vara
tvingade att hålla tyst om giftutsläpp eller om missförhållanden på äldreboenden för att inte få
sparken.
Ett samhälle som bygger på konkurrens har alla möjligheter att förhärda människor och ta
fram mindre angenäma sidor hos oss. Hur många egenföretagare har inte blivit själviska,
cyniska och bittra på gamla dar efter att ha kämpat för sitt företag mot skatteverk och
demoner.
Om vi vill skapa en värld som är så lycklig och fredlig som människan i alla tider drömt
om och som våra gener troligen är programmerade för, måste vi ersätta vårt
konkurrenssamhälle med ett samhälle där vi samarbetar i någon form och inte ser andra som
motståndare, konkurrenter, som det gäller att utnyttja och vinna över. Vi måste skapa ett
samhälle där det är självklart att vi hjälper varandra och delar med oss. Ett samhälle där vi
bryr oss om de som inte har så lätt för sig och inte bara tänker på oss själva eller vår familj.
52
Det spekulativa finanskapitalet
I slutet av andra världskriget träffades de segrande ländernas företrädare och kända
ekonomer i den lilla skidorten Bretton Woods i USA för att planera för en ny ekonomisk
världsordning när kriget väl var slut. Man konstaterade att tjugo- och trettiotalets ekonomiska
obalanser hade lett till politiska och sociala problem som i sin förlängning gav upphov till ett
andra världskrig. Bankernas hejdlösa utlåning under tjugotalet och den upptrissade
aktiehandeln byggde upp en finansiell bubbla bestående av enorma skulder som fallerade vid
börskraschen 1929 och ledde till trettiotalets förlamande depression. I samma takt som
massarbetslösheten ökade i USA och Europa ökade föraktet för politiker och misstron till
demokratin, vilket det nazistiska partiet inte var sena att utnyttja.
De segrande länderna efter andra världskriget var överens om att detta inte fick hända
igen, och menade att de finansiella krafterna måste hållas i styr. Det var den finansiella
spekulationen som hade skapat kriserna, depressionen och massarbetslösheten. Den brittiske
ekonomen John Maynard Keynes fick i uppdrag att dra upp riktlinjerna för ett hållbart
ekonomiskt systemet. 15
Keynes menade att det inte gick att lita på att marknaden själv skulle lösa obalanser i
ekonomin, tvärtom måste marknaden regleras hårt och det var statens uppgift att gripa in och
se till att ekonomin kom i balans. I lågkonjunkturer skulle staten stimulera ekonomin genom
att på olika sätt öka köpkraften i samhället. Detta kunde göras genom ökade bidrag till
hushållen, minskade skatter eller genom att sätta igång offentliga arbeten. I högkonjunkturer
däremot skulle staten strama åt penningmängden och se till att köpkraften minskade eller
åtminstone inte ökade. Detta kom att kallas keynesiansk konjunkturpolitik och var den
dominerande politiken i de flesta industriländer decennierna efter andra världskriget.
I Bretton Woods-diskussionerna gjordes tydlig åtskillnad mellan varor och pengar. En fri
varuhandel sågs som stimulerande för samhällsutvecklingen, men en fri kapitalmarknad sågs
som farlig och direkt skadlig för samhället. Kapitalflödena skulle regleras med hårda regler
för banker och andra finansinstitut, liksom kontroll av valutatransaktioner över gränserna. Ett
viktigt steg för att få igång världshandeln var att låsa valutorna genom att alla länder fick en
fast växelkurs mot dollarn.16
Efter kriget blev dessa tankar riktmärken i de flesta industriländer. Till skillnad mot efter
första världskriget kom återuppbyggandet snart igång, och under femtio- och sextiotalet
banades väg för välfärdssamhället. I flertalet industriländer investerades i omvårdnaden för
barn, gamla och handikappade, och tillsammans med socialförsäkringar och pensioner
skapade en grundtrygghet i samhället. Bostäder, sjukvård, skola och kollektivtrafik byggdes
ut samtidigt som bilen, TV:n och en mängd konsumtionsvaror blev tillgängliga för gemene
man. Återuppväxten efter världskrigets förstörelse gick snabbt, tillväxten var hög och
framstegstron stor.
Sverige var det land där Keynes tankar kom till allra tydligast uttryck. Under
socialdemokratisk ledning med en strikt keynesiansk politik byggdes ett Folkhemssverige
som kom att stå modell för många länder.
De svenska bankerna som tidigare varit fria att verka som de ville, reglerades nu hårt.
Deras in- och utlåningsräntor bestämdes av staten, liksom volymen på bankernas utlåning som
reglerades med utlåningstak. Banker, försäkringsbolag liksom AP-fonder var tvungna att
lägga en stor del av sitt kapital på s k prioriterade obligationer, obligationer med låg ränta som
finansierade framförallt bostadsbyggande och kommuninvesteringar.
Genom emissionskontroll av obligationer och andra styrinstrument kunde regeringen styra
kapitalflödena till önskade sektorer, framförallt bostadsbyggande, vattenkraftutbyggnad och
uppbyggande av den offentliga sektorn. Kapitalet användes även för att motverka
53
konjunktursvängningar. Vid lågkonjunkturer tilläts bankerna öka sin utlåning till allmänheten
och industrin, medan bankerna vid högkonjunkturer tvingades vara synnerligen restriktiva
med dessa lån. Företagens investeringar utnyttjades också för att motverka
konjunktursvängningar. I högkonjunkturer fick de placera del av vinsten i investeringskonton,
som de bara fick utnyttja i lågkonjunkturer. Regeringen förde alltså en aktiv keynesiansk
konjunkturpolitik som medförde att 1950- och 1960-talen var så gott som helt befriade från
djupare lågkonjunkturer, liksom bankkriser. Därtill var tillväxten hög, i genomsnitt 4,1
procent, och arbetslösheten så gått som försumbar. När arbetslösheten i början av 1970-talet
kom upp i 3 procent basunerades det ut med stora bokstäver på tidningars förstasidor och
förde med sig högljudda krav på regeringsbyte. Tre procents arbetslöshet skulle i dagens värld
ses som en exemplariskt förd ekonomi.
Den svenska valutamarknaden var också starkt reglerad decennierna efter andra
världskriget. Som privatperson fick man fram till 1989 bara föra ut turistvaluta ur landet, och
möjligheten att köpa utländska aktier eller obligationer, fastigheter, sommarhus eller andra
fasta tillgångar var starkt begränsad. Företagens valutatransaktioner var lika kraftigt reglerade.
De fick till exempel inte använda vinster uppkomna i Sverige till att köpa företag utomlands,
utan måste finansiera alla utlandsinvesteringar med lån upptagna utomlands.
Spekulanternas återkomst
Redan på 50-talet började amerikanska dollar strömma in i Europa. City of London,
liksom de brittiska så kallade skatteparadisen, öarna Jersey och Guernsey och de brittiska
kolonierna Bahamas, Caymanöarna, m. fl. blev centrum för en eurodollarmarknad utan
kontroll av varken brittiska eller amerikanska myndigheter. De brittiska myndigheterna såg
mellan fingrarna vad gäller kontroll av utländska banker eftersom de ville bevara London som
världens finanscentrum, trots att pundets ställning var försvagad. Ett stort antal amerikanska
och kontinentaleuropeiska banker sökte sig till London eftersom de där kunde agera relativt
ostört från myndigheter. När sedan USA på 60-talet utnyttjade sin ställning med dollar som
världens reservvaluta och finansierade Vietnamkriget genom att ohämmat använda
tryckpressarna fick London och skatteparadisen allt större betydelse. Stora mängder av dollar
samlades på den så kallade eurodollarmarknaden, inflationstrycket och risken för
dollardevalvering ökade, och 1973 föll Bretton Woods-systemet med fasta valutor samman.
Dollarn sjönk till under 5 kronor och valutakurserna bestämdes av marknadskrafterna.
Den ekonomiska oron ökade ytterligare då oljeprischocken 1973 fyrdubblade oljepriset.
Oljeländerna i OPEC gjorde enorma vinster och en stor del av de pengarna hamnade i
London och i skatteparadis och spädde på eurodollarmarknaden. Inflationstrycket ökade
ytterligare och kryphålen via skatteparadisen för spekulativt finanskapital blev allt större.
Starka krafter tryckte på för en avreglering av finansmarknaderna, vilket också skedde efter
Margret Thatchers övertagande av regeringsmakten i Storbritannien 1979. Något år senare
följde USA med Ronald Reagan som president efter och snart därefter övriga Europa.17
Det internationella finanskapitalet hade återigen fått makten att verka helt fritt.
Sverige avreglerade relativt sent, men några år in på 80-talet började även
socialdemokraterna närma sig en marknadsliberal inriktning och i november 1985 togs beslut
om en avreglering av kreditrestriktionerna. Bankerna kunde nu själva bestämma sina in- och
utlåningsräntor, de fick bestämma volymen på utlåningen och vilka man lånade ut till.
Systemet med placeringsplikt, billig utlåning till bostadssektorn, togs bort och det var fritt för
den som så önskade att emittera obligationer. Valutarestriktionerna var kvar några år till, men
1989 avskaffades valutaregleringen och valutahandeln var i princip helt fri.
54
En spekulationssektor som varit så gott som obefintlig sedan andra världskriget växte
fram under 80-talet. Skattesubventionerade allemansfonder hade lanserats redan i slutet av 70talet, men nu blev även optioner, terminer och andra s k aktiederivat tillåtna, statsskuldsväxlar
gavs ut av staten och noterades på andrahandsmarknad, privatobligationer emitterades,
skattesubventionerat pensionssparande blev vanligt och aktieomsättningen ökade dramatiskt.
Värdepapper, fastigheter och valutor bollades fram och tillbaka mellan banker,
finansbolag, aktiekommissionärer och privata aktörer. Regeringens och Riksbankens
inflytande och kontroll var obefintlig. Under den glada yuppieeran i slutet av 80-talet
mångfaldigades antalet miljonärer i Sverige och trettioåringar med kontakter inom
bankvärlden, elementära ekonomikunskaper och väloljat manér kunde snabbt göra sig en
förmögenhet på värdepappersruljangsen.
Stockholms aktiebörs steg under perioden 1980 - 1989 med 1.440 procent och i
Stockholm steg fastighetspriserna under samma period med 790 procent.18
Svenskar gav sig också ut på shoppingtur på den europeiska fastighetsmarknaden
finansierad av banker och finansbolag som lånade ut mångmiljardbelopp. I bland annat
Amsterdam, Bryssel och London handlades fastigheter av penningstinna svenskar till
överpriser som fick inhemska mäklare att storkna.
Återkommande kriser
Statsmakternas bristande kontroll över kapitalflödena i landet och över gränserna gjorde
sig snart märkbar. Bankers och finansbolags hejdlösa utlåning blåste upp
fastighetsspekulationen tills den oundvikliga bank- och fastighetskraschen briserade i början
av 1990-talet. Gota bank och Nordbanken kollapsade och övertogs av staten, Första
sparbanken och flera regionala sparbanker ombildades och SEB klarade sig med nöd och
näppe. En mängd mindre finans- och fastighetsbolag gick i konkurs.
Men det var inte slut på kriser. Bank- och fastighetskrisen följdes hösten 1992 av en
valutakris då de svenska och internationella storföretagens valutaattack mot den svenska
kronan förde med sig räntor på 500 procent innan det desperata försvaret av kronkursen
övergavs. Kronans fasta växelkurs ersattes av flytande växelkurs och den svenska kronan
sjönk med 20 - 30 procent mot andra valutor. Kriserna kostade de svenska skattebetalarna
hundratals miljarder.
Dessa kriser åtföljdes i Sverige av den djupaste lågkonjunkturen sedan 1930-talet, där
arbetslösheten överskred tioprocentstrecket. 600.000 människor blev i början på 1990-talet
arbetslösa, budgetunderskottet och statsskulden ökade dramatiskt och stora delar av den
offentliga sektorn liksom trygghetssystemet kom att nedmonteras under de närmaste åren.
Antalet sysselsatta i offentlig tjänst minskade med flera hundra tusen och besparingarna inom
skola, sjukvård och omsorg var drastiska.
Ersättningen från a-kassan sänktes i flera steg, sjukvårdstaxan höjdes, karensdag infördes
för sjukpenning, ersättningen för långtidssjuka sänktes, patientavgifter och högkostnadsskydd
på läkemedel höjdes, höjda tandvårdsavgifter, sänkta studiemedel och socialbidrag,
försämrade bostadsbidrag, sänkning av barnbidrag och flerbarnstillägg, osv, osv.19
En mycket stor del av välfärdssamhället nedmonterades för att betala bankers,
finansbolags och fastighetsspekulanters härjningar under 1980-talet. De som framförallt
drabbades var ensamstående föräldrar, unga och invandrare. Inkomstklyftorna mellan rika,
välmående och mindre välmående i samhället som redan under 1980-talet hade ökat drastiskt,
fortsatte att öka än mer.
Avregleringen av kredit- och valutamarknaden fick alltså enorma följdverkningar för
ekonomin. Det var inte bara arbetslösheten som nådde tidigare otänkbara nivåer och offentlig
55
välfärd som nedmonterades, tillväxten försämrades dessutom kraftigt. Under perioden med
aktiv keynesiansk konjunkturpolitik åren 1950 – 1970 ökade BNP med 4,1 procent per år,
medan BNP under 1980-talet ökade med 2,0 procent, under 1990-talet med 2,1 procent och
2000-talet 2,1 procent.20
Dessa tillväxtsiffror gäller inte bara Sverige. FN:s forskningsinstitut UNRISD har i en
rapport jämfört 22 länder under tiden 1950 - 2000. I 21 av dessa 22 länder var tillväxten högre
under 1950- och 1960-talen än efter avregleringen på 1980- och 1990-talen.21
Givetvis kan det vara andra faktorer än avregleringarna som avspeglas i dessa siffror, men
att argumentera för att avregleringarna och liberaliseringen av ekonomin gynnat tillväxten kan
inte vara lätt.
Det var inte bara Sverige som drabbades av kriser några år efter avregleringarna. I stort
sett alla länder som avreglerade valuta- och finansmarknader drabbades av kriser som kostade
skattebetalarna mångmiljardbelopp och fick arbetslösheten att gå upp till tioprocentstrecket. I
till exempel USA gick 1400 sparbanker och 1300 andra banker i konkurs andra halvan av
1980-talet.
Och kriserna har fortsatt. I en genomgång 1999 visar två ekonomer från Världsbanken att
sammanlagt 114 bank- och finanskriser drabbade världen under 1980- och 1990-talet.22 I en
annan undersökning för perioden 1970 - 2007 redogör ekonomer knutna till IMF för 124
bankkriser, 208 valutakriser och 63 skuldkriser, där flera länder samtidigt drabbades av två
eller tre av dessa kriser.23
Några av de allvarligaste kriserna var Mexico 1995, Sydostasien 1997-1998, Ryssland
1998, Brasilien 1999 och Argentina 2001-2002.
Dessa kriser har kostat ofta redan fattiga länder enorma summor. Arbetslösheten och
fattigdomen har brett ut sig än mer - skolor, sjukvård, sociala säkerhetssystem som redan varit
otillräckliga har skurits ner, och som alltid vid kriser är det de allra fattigaste som drabbas
hårdast.
Efter några expansiva och krisbefriade år 2003 - 2007 med hög tillväxt världen över,
drabbades världen 2008 av den största finanskrisen efter börskraschen 1929, även denna gång
med början i USA. Amerikanska banker hade sedan början av 2000-talet lånat ut enorma
belopp till framförallt bolån, en stor del utan någon som helst säkerhet och även till personer
som alldeles uppenbart inte var kreditvärdiga. Bankerna kunde finansiera lånen billigt och
gjorde större vinst ju fler lån de kunde förmedla, och fastighetsmäklarna hade provision och
fick betalt efter hur många bolån de lyckades prångla på medborgarna. För att dölja lånens
osäkerhet gjordes lånen om till strukturerade värdepapper, t ex CDO:s (Collateralized Debt
Obligations) och såldes vidare över hela världen som säkra värdepapper betygsatta med AAA
av de stora amerikanska ratingföretagen. När räntorna gick upp och fastighets- och
villapriserna inte längre ökade i värde, sprack bolånebubblan. Följdverkningarna blev enorma,
stora försäkringsbolag, bolåneinstitut och investmentbanker kollapsade. De flesta räddades av
den amerikanska staten, men hösten 2008 tilläts det gigantiska investmentbolaget Lehman
Brothers att gå i konkurs. En chockvåg spreds över hela världen och skapade panik på
världens finansmarknader. Regeringar och riksbanker i USA och Europa skyfflade in
tusentals miljarder i kapitaltillskott och garantiåtgärder för att rädda banker och
försäkringsbolag.
Räddandet av bankerna besparade kanske världen från en liknande stagnation som följde
på börskraschen 1929, men de enorma statliga utgifter som krävdes för att rädda bankerna,
skapade stora budgetunderskott och bäddade samtidigt för skuldkrisen 2011 och framåt, som
vi i alla fall i Europa ännu inte sett slutet av.
56
Den finansiella sektorn ökar
Enorma penningbelopp har de senaste 30 åren ackumulerats hos banker, fonder, stiftelser
och andra finansinstitutioner och cirkulerar nu på världens finansmarknader. Den finansiella
sektorns andel av BNP har mångdubblats världen över och allt större delar av samhället dras
in i spekulation. Internationella banker etablerar sig överallt i världen och många storföretag
har egna banker knutna till företaget. Stora delar av offentlig verksamhet är privatiserad eller
utlagd på entreprenad och uppköpt och upphandlad av internationella storföretag och
riskkapitalbolag. Våra inbetalda pensionspengar används till spekulation i fastigheter, aktier
och obligationer. Olja, metaller, åkermark, jordbruksprodukter och andra råvaror spekuleras
med på börser, precis som med aktier. Börser i New York, London, Frankfurt, Singapore,
Tokyo, Shanghai följs ständigt av hundratusentals börsmäklare, fondkommissionärer,
valutahandlare, daytraders och allehanda bankfolk över hela världen på jakt efter allt högre
avkastning på förvaltat och eget kapital.
En mängd olika finansinstrument för alla smakriktningar översvämmar marknaden:
optioner, terminer, ränteswappar, valutaswappar, aktieindexobligationer, valutaobligationer,
strukturerade produkter som CDO:s och senaste modet ETF. Allt som går att göra pengar på
tycks vara tillåtet att saluföra och spekulera i!
Alla miljarder som investeras i olika värdepapper, fonder och försäkringar fyller ingen
som helst produktiv funktion för länder. Det är bara som ett jättelikt kasino, där de med rätta
kontakter och kunskap kan tjäna stora pengar medan småsparare med mindre goda kunskaper
oftast får en viss förräntning men även riskerar att förlora. Pengar går runt i en ständig
karusell och försörjer tusentals välbetalda mäklare, rådgivare, analytiker och konsulter av alla
de slag. Enskilda individer kan göra stora klipp och få god avkastning på investerat kapital,
men för samhället innebär det en uppbyggd byråkrati som kostar hundratals miljarder varje år
och som samlar enorma rikedomar hos en finansiell elit.
Självklart måste ett land ha banker, ha ett betalningssystem och möjlighet för företag och
hushåll att låna pengar. Men när denna centrala verksamhet för ett land kontrolleras av
personer vars främsta syfte är att göra så stor avkastning som möjligt, är det allvarligt. Det är
ännu mer betänkligt när banker dessutom ger sig in i direkt spekulativ verksamhet, lånar ut
miljardbelopp till fastighetsspekulanter och till riskkapitalbolag, bedriver tradingverksamhet
och idkar handel med hedgefonder och finansiella instrument vars enda syfte är att ge
maximal avkastning. Då är risken överhängande att ekonomin tar stor skada.
Det borde vara självklart att en så central och viktig verksamhet som bankverksamhet ska
kontrolleras och styras av ett lands demokratiskt valda ombud. Ekonomin styr i stort sett all
annan verksamhet och får inte vara en del av en spekulationsekonomi där finanskapitalets jakt
efter största möjliga vinst bestämmer spelreglerna.
Demokratin satt ur spel
Valutaavregleringarna på 70- och 80-talet har inte bara fått konsekvenser för ekonomin.
Det absolut allvarligaste är att en stor del av den politiska demokratin är satt ur spel.
Storföretag och storfinans har genom att kapital fritt får föras över länders gränser, fått
avgörande inflytande över fördelningen av samhällets resurser och kan ställa krav på den
politik som förs. Om kraven inte tillgodoses hotar de med att flytta produktion och kapital
utomlands.
Detta var vad som skedde i Sverige i början av 90-talet då svenska storföretag hotade med
utflytt av sina huvudkontor och en stor del av produktionen, med investeringsstopp och med
massiv flykt av kapital ur landet om inte regeringen följde en åtstramande politik med
57
inflationsbekämpning på bekostnad av arbetslöshetsbekämpning. Den socialdemokratiska
regeringen var tvungen att acceptera detta och övergav full sysselsättning som övergripande
mål, tvingades till upprepade nedskärningar av offentlig verksamhet, backade från vallöften
om sjätte semestervecka, förlängd föräldraförsäkring, mm.
Om inte Sverige har ett företagsvänligt klimat i nivå med andra europeiska länder är det
högst sannolikt att storföretagen flyttar sina huvudkontor utomlands. Detta innebär att
Sveriges regering och riksdag inte är fria att föra den politik de vill. Om regeringen till
exempel skulle göra ordentliga satsningar inom offentlig verksamhet och finansiera det med
skatt på aktiespekulation och återinförande av förmögenhetsskatt, liksom arvs- och gåvoskatt,
skulle en stor del av våra storföretag och förmögna personer med största säkerhet flytta
utomlands. Hundratals miljarder kronor skulle försvinna utomlands och tiotusentals
människor förlora sina arbeten. Samma kapitalflykt skulle det säkert bli om regeringen skulle
lägga förslag om att alla medborgare i Sverige skulle ha en grundlagsfäst rättighet till ett
heltidsarbete. Ett sådant förslag skulle försämra företagens maktposition, innebära införande
av en ständig priskontroll och otvivelaktigt påverka företagens vinstmöjligheter negativt.
Ovanstående resonemang gäller förstås inte bara för Sverige utan för alla länder som har
öppnat sina gränser för kapital- och valutatransaktioner, alltså det stora flertalet länder.
Storföretag och privata kapitalintressen kan alltså inlägga veto mot en politik de inte gillar
och kan ställa krav på skatter, lagstiftning och ekonomiska reformer. Exempelvis har så gott
som alla västländer senaste decennierna kraftigt minskat beskattningen av företag. Bland
OECD-länderna har bolagsskatten i genomsnitt minskat från 37,3 procent 1994 till 25,6
procent 2011. I Sverige var bolagsskatten 52 procent fram till 1989 men har successivt
minskat till nuvarande 26,3 procent och vid årsskiftet 2013 kommer den att sänkas ytterligare
till 22 procent.24
Om vi vill att den politiska demokratin ska fungera fullt ut är vi tvungna att återinföra
restriktioner för valuta- och kapitalflöden över gränserna till åtminstone den nivå vi hade före
avregleringarna 1989. Utan att göra detta kommer den politiska agendan och samhällets
utveckling till allra största del att bestämmas av storföretag och finansinstitutioner.
En förutsättning för att kunna genomföra ett altruistiskt samhälle med arbete åt alla,
maximilön, demokrati på arbetsplatserna, mm är givetvis att vi först genomför en kraftig
reglering av valutamarknaden. Om inte kommer enorma penningsummor och en stor del av
storföretagen att försvinna ur landet.
De fyra stora
De centrala makthavarna på finansmarknaden är bankerna. De står för den allra största
delen av in- och utlåning av pengar, och en stor del av handeln i obligationer, aktier, derivat,
försäkringar, fonder, m.m. I Sverige domineras banksektorn av fyra stora banker - SEB,
Nordea, Handelsbanken och Swedbank. Eftersom konkurrensen till stor del är satt ur spel, kan
de genom den oligopolställning som de innehar sätta räntor och avgifter lite som de behagar.
Vid bankkrisen 2008 - 2009 var alla storbankerna utom Handelsbanken nära kollaps men
räddades av Riksbanken och regeringen. Riksbanken garanterade bankerna likviditet både i
kronor och dollar, gav fördelaktiga lån på 300 miljarder kronor och gav garantier på 3.500
miljarder kronor.25 Dessutom ökades spararnas insättningsgarantin till 100.000 Euro. Bara
insättningsgarantin värderas till ca 30 miljarder årligen för bankerna.26
Bankerna tackade för pengarna och när den värsta krisen var över fortsatte de agera precis
som tidigare, alltså totalt utan samhällsansvar. Flera av bankerna gav återigen sina höga
chefer stora bonusar och höjde räntemarginalen kraftigt på bolånekunders bekostnad för att
snabbt återfå lönsamheten.
58
År 2011, bara två år efter statens livräddning, gick de fyra bankerna med 89 miljarder
kronor i vinst och gav rekordutdelningar till sina aktieägare. Till och med de i vanliga fall så
näringslivsvänliga finansmarknadsministern och finansministern reagerade på bankernas
girighet och hotade med åtgärder. Enligt finansministern hade svenska banker vintern 2012 de
högsta bolånemarginalerna i Europa.
Det är inte bara aktieägarna som fått del av vinsterna. Under år 2011 fick Nordeas chef en
lyxvåning på Östermalm för 22,5 miljoner kronor, en löneförhöjning på 46 procent till 14,8
miljoner kronor och det avslöjades att han erhållit en avtalspension på 100 miljoner kronor
som han kan lyfta när han fyller 60 år. Samtidigt meddelades att Nordea skulle komma att
avskeda 2000 anställda de närmaste åren och lägga ner ett stort antal banklokaler både på
landsbygden och i städer för att ytterligare få upp avkastningen.
Bankerna har ansvaret att se till att betalningsfunktionerna i landet fungerar och stöds på
olika sätt av samhället, men bankerna utnyttjar det girigt för att maximera sin egen vinst.
Riskkapitalbolag
Ett relativt nytt inslag inom spekulationsekonomin är de så kallade riskkapitalbolagen.
Riskkapitalbolag har ingen egen produktion, utan affärsidén är att med hopsamlat kapital och
lånade pengar köpa upp företag, behålla dem i mellan tre och sju år, och sedan sälja dem till
ett betydligt högre pris och därigenom göra en ordentlig vinst.
Riskkapitalbolaget, som egentligen bara består av en handfull personer med stor
kontaktyta inom finansvärlden, startar fonder där framför allt rika personer, pensionsstiftelser
och försäkringsbolag erbjuds att satsa pengar. För dessa hopsamlade pengar och med tillskott
av lånat kapital köper de sedan upp företag.
Ett vanligt scenario är att riskkapitalbolagen belånar det inköpta företaget högt, tar ut en
stor del av företagets kassa genom stora utdelningar, ger kraftiga bonusar åt ledningen av
företaget, skär bort all lågavkastande verksamhet, stramar upp personalförhållandet genom att
avskeda anställda, och ser till att företaget växer snabbt genom att köpa upp konkurrerande
företag. Samtidigt manipulerar man vinsterna i det uppköpta företaget så att de försvinner
genom bland annat uppblåsta räntebetalningar till holdingbolag i skatteparadis, så kallade
räntesnurror. Det svenska skatteverket menar att skatteinbetalningar oftast helt upphör då
företag köps upp av riskkapitalbolag.
Riskkapitalbolagen har tidigare fört en undanskymd tillvaro, men blev omtalade hösten
2011 i och med skandalerna inom äldreboendet där riskkapitalbolagen Attendo och Carema
var inblandade. Det uppdagades att patienterna på flera av deras äldreboenden vanvårdades,
att bemanningen var alldeles för låg och att personalen på vissa boenden uppmanades att
spara in på de äldres mat, inkontinenshjälpmedel och andra förbrukningsartiklar.
Riskkapitalbolagen är stora, totalt omsätter de svenska riskkapitalbolagen årligen 250
miljarder kronor, vilket motsvarar 8 procent av Sveriges BNP och deras portföljföretag har
600.000 anställda, varav 180.000 i Sverige. Globalt kontrollerar riskkapitalbolag fonder för
2.500 miljarder dollar och äger tusentals företag.27
De svenska riskkapitalbolagen har satsat stort inom den privatiserade svenska offentliga
verksamheten. De har tagit över en stor del av svenska skolor, kollektivtrafik,
vårdinrättningar, daghem, äldreboenden och annan omsorg. Detta är synnerligen allvarligt
speciellt för den kvalitativa utvecklingen inom dessa sektorer, för riskkapitalbolagen har inga
som helst långsiktiga visioner om att utveckla pedagogiken, kvalitén eller vårdmetoderna i
sina företag. Riskkapitalisternas enda intresse är att inom några års tid sälja företagen vidare
och göra så stor förtjänst som möjligt.
59
Och de tjänar enorma pengar! Tidningen Veckans Affärer gjorde 2008 en uppskattning av
vinsten för de 102 bolag som sålts av de fyra största riskkapitalbolagen i Sverige sedan 1989.
De kom fram till en vinst på ca 150 miljarder kronor! Av denna summa uppskattades 30
miljarder ha gått till de ledande personerna och 9,2 miljarder till sex nyckelpersoner. Dessa
sex personer hade dock bara en deklarerad förmögenhet på knappt en halv miljard, varför en
stor del antas ha gömts i skatteparadis i engelska kanalen eller på andra ställen. Veckans
Affärer hävdar att riskkapitalindustrin måste betecknas som organiserad skattesmitning.
Detta hindrar dock inte AP-fondernas förvaltare att förse riskkapitalisterna med
investeringskapital. AP-fonderna har investerat 50 miljarder av våra pensionspengar i
riskkapitalbolag.28
Tidningen Affärsvärlden kan berätta att Vårdbolaget Attendo Care ägt av
riskkapitalbolaget Industrikapital gjort rörelsevinster åren 2006-2011 på 1,7 miljarder, men
bara betalt 46 miljoner i skatt. Attendo använder sig av så kallad räntesnurra så att vinsterna
hamnar i holdingbolaget Industrikapital som har sitt säte i skatteparadiset Jersey.29
Finanssektorns samhällsansvar
Finansmarknadens aktörer rättfärdigar de senaste decenniernas våldsamt växande
finansmarknad med att marknaden gör en stor samhällsinsats genom att allokera
finanskapitalet till lönsamma sektorer. Huruvida finanssektorns fördelning av kapitalet till
lönsamma sektorer är till fördel för vårt land kan definitivt ifrågasättas.
Om en bank får in ansökningar om lån från tre olika företag gör banken en utredning om
företagen kommer att bli lönsamma. Vi antar att ett av företagen är ett riskkapitalbolag som
tänker köpa upp ett antal vårdcentraler i centrala Stockholm. Ett annat företag vill satsa 500
miljoner på att köpa upp hyreshus i en av Stockholms närförorter. Och ett tredje företag vill
utveckla en elektrisk rullstol som utan mänsklig assistens kan gå uppför och nerför trappor. I
detta fall gör banken en strikt lönsamhetskalkyl och kommer kanske fram till att
riskkapitalbolaget mycket väl kan göra pengar på sin affär eftersom de vet hur man ska göra
för att inte behöva skatta i Sverige, och att fastighetsbolaget nog kan ge vinst eftersom
marknadshyrorna får allt större genomslag på hyrorna. Däremot kanske de inte tror att
rullstolstillverkaren kan få någon större vinst på sin tillverkning i ett läge där landstingen skär
ner på sina anslag. De beviljar alltså lån till riskkapitalbolaget och fastighetsspekulanten.
Är detta verkligen ett beslut som gynnar Sverige? Behövs det fler riskkapitalbolag som
skattefifflar med pengar avsedda för vården, eller fler som försöker tjäna pengar på folks
boende? Skulle det inte vara bättre att försöka utveckla en trappgående rullstol som skulle ge
handikappade en oerhört ökad frihet och personlig glädje, och dessutom avlasta offentliga
sektorn som inte behöver anställa lika många personliga assistenter till rullstolsbundna? Men
dessa frågeställningar är helt irrelevanta för finansmarknaden. Banken tar överhuvudtaget
aldrig upp denna fråga, de ser bara strikt till vad som ger säkrast avkastning för det enskilda
företaget.
Finansmarknaden tar inte någon som helst hänsyn till vad konsekvenserna blir av deras
beslut, om produkterna är bra eller dåliga för människor, om de bidrar till ett harmoniskt
samhälle eller ett förråande, eller om det gör Sverige rikare eller bara berikar ett enskilt
företag eller enskilda personer. Dessa faktorer är helt ointressanta vid kapitalfördelningen.
Finansmarknaden bryr sig enbart om det enskilda företagets eller personens
vinstförutsättningar. Att allokera kapital till lönsamma sektor behöver alltså på intet sätt
innebära att det också är fördelaktigt för landet.
60
Är det bra med vinstrika företag?
Men visst måste det vara bra för landet om företagen i det går med ordentlig vinst?
Nej, så behöver det inte alls vara! Att ett samhälle blir rikt om företagen går med stor vinst
är en av många myter i dagens samhälle. Ju vinstrikare, lönsammare ett lands företag är, ju
rikare blir landet, tror många. Det är totalt fel! Det spelar faktiskt ingen roll för landets
utveckling om företagen går med stor eller liten vinst. Det som är betydelsefullt för
utvecklingen är om företagen är välskötta, om de är effektiva och investerar i ny teknik. Om
många företag i ett land går med stor vinst pekar det snarare på att konkurrensen är svag, att
det råder en oligopol- eller monopolsituation i många branscher, och/eller att löntagarna,
facken har en svag ställning och inte lyckas hävda sig i löneförhandlingarna. Om ett företag
går med stor vinst har bara betydelse för det enskilda företaget, för landet spelar det ingen
roll.
Antag att ett företag producerar cyklar som de säljer för 1050 kronor per styck. De säljer
så pass bra att de får avsättning för alla sina cyklar, men vinsten är bara fem procent. Det är
alldeles för dåligt för de flesta aktieägare. Företaget höjer priset på cyklarna till 1200 kronor.
Fortfarande får de avsättning för lika många cyklar och gör numera en vinst på tjugo procent.
Landet har på inget sätt blivit rikare. Det produceras fortfarande samma antal cyklar. Det enda
som har hänt är en ökad inkomstöverföring från köparna av cyklarna till ägaren av företaget
på 150 kronor per cykel, jämfört med tidigare.
Likadant är det sett till ett lands totala produktion. Om företagen i ett land i snitt går med 5
procent vinst innebär det en inkomstöverföring från köparna av deras varor till ägarna i
storleksordningen 5 procent av all konsumtion i landet. Om vinstnivån i stället är 15 procent
innebär det en inkomstöverföring i storleksordningen 15 procent av all konsumtion.
Förändringen av vinstnivån medför inte att landet blir rikare eller fattigare, lika mycket
pengar och varor finns i landet, men fördelningen av pengarna har förändrats. Det är enda
skillnaden.
Men är det inte bra att det investeras?
Det måste väl ändå vara bra att banker, pensionsstiftelser och förmögna personer
investerar sina pengar? Det gynnar väl oss alla genom att samhället blir rikare?
Svaret på den frågan är att det helt beror på var och hur det investeras, all investering leder
definitivt inte till fler arbeten och ökad tillväxt. Det avgörande är om man investerar i
produktion eller om man investerar i värdepapper eller fastigheter. Om ett riskkapitalbolag
investerar och köper upp ett redan existerande bolag har det inte skapats någon ny
verksamhet, det som händer är att riskkapitalbolaget blir ägare istället för den tidigare ägaren.
Likadant när någon investerar genom att köpa aktier på börsen, räntefonder, aktiefonder eller
liknande - till produktionen kommer inte ett öre. Och om en bank lånar ut fyra miljarder till
ett fastighetsbolag som köper upp ett antal redan existerande köpcentra, skapas inte heller
någon tillväxt. Pengarna går ju inte till verksamheten utan till den tidigare ägaren.
Största delen av allt kapital som satsas, investeras i spekulativa värdepapper och
fastigheter, och är för samhället lika meningslöst som pengar som satsas på Lotto, på Solvalla
eller på casinon.
Ett annat perspektiv på frågan att det väl måste vara bra att de rika investerar sina pengar,
är att en så stor del av samhällets investeringskapital de senaste decennierna har förts över till
en liten finansiell elit.
61
Med början på 1980-talet har enorma förmögenheter förts över från stat, kommun och från
det stora flertalet löntagare till banker, fonder, rika personer och stiftelser. Det har gjorts på
många olika sätt: genom prisökningar på kontorsfastigheter och bostäder, genom kraftig
uppgång på aktier och ökade utdelningar till aktieägare, genom att svenska folkets
pensionspengar tillåts användas till spekulation i fastigheter och allehanda värdepapper,
genom att offentliga företag som post, järnväg, energi, tele, flyg, och stora delar av skola,
vård, omsorg har privatiseras och att därigenom en betydande del av statens budget nu går till
privata vinster, genom borttagande av gåvo- och arvsskatt, av förmögenhetsskatt, av
fastighetsskatt, genom att en allt större del av förädlingsvärdet inom näringslivet går till
vinster istället för löner.
De ökade förmögenhetsöverföringarna till privata finansintressen tillsammans med den
avreglering av kapitalmarknaden som har skett, har fört med sig att samhället numera inte har
kontroll över kapitalflödena. Innan 1980-talet fanns i Sverige ett kretslopp där pengar som
inte användes till konsumtion sattes in på banker och därifrån lånades ut till investeringar i
nya fabriker och ny produktion. Nuförtiden går en väldigt stor del av detta investeringskapital
till spekulation i fastigheter, uppköp av företag inom och utom landet, till obligationer, aktier,
optioner, mm. Privatpersoner kan föra miljarder kronor intjänade i Sverige till skatteparadis i
Karibien, eller investera miljarder i Uzbekistan, Vitryssland eller andra diktaturstater. Pengar,
kapital används till att tjäna mer pengar och kommer aldrig samhället till nytta genom ny
produktion.
Det allvarliga är att de som har kontroll över kapitalflödena också till stor del bestämmer
samhällets utveckling, och aktörerna på finansmarknaden har hittills inte visat någon större
omtanke om samhällen och bygder som förtvinar, om människor som mår dåligt på otrygga
arbetsplatser, om miljö som förstörs och klimat som hotas. Det kännetecknande för personer
som söker sig till finanssektorn är knappast deras höga moral och altruistiska läggning.
Tvärtom finns det alltför många som inte har några betänkligheter att göra sig rika på andras
bekostnad och som har lärt sig att blunda för konsekvenserna av sitt handlande. Och i det
finansiellt avreglerade samhälle vi nu har, tillåts dessa personer att härja förhållandevis
obehindrat.
Vart är vi på väg?
Det var alltså det här som Keynes varnade för efter andra världskriget - att släppa
finansmarknaderna fria. Han såg det som ett hot mot produktionen, mot välfärden och mot
freden. Han och andra ekonomer och politiker som drog upp riktlinjerna efter andra
världskriget hade sett de ödesdigra konsekvenserna av en fri, oreglerad kapitalmarknad.
Stora delar av Europa är nu inne i en djup skuldkris, den allvarligaste sen depressionen på
trettiotalet. Den finansiella spekulationen, framförallt i form av ansvarslös och oreglerad
bankutlåning, tvingar det ena landet efter det andra att på skattebetalarnas bekostnad rädda
sina banker. Detta har i flera länder fört med sig jättelika budgetunderskott och kraftigt
ökande statsskuld som följs av nedskärningar i offentlig verksamhet, sänkta löner och
massarbetslöshet.
Konsekvenserna av denna massarbetslöshet och nyfattigdom är allvarliga. Det är inte bara
i Grekland, där ett nynazistiskt parti kommit in i parlamentet, som invandrarfientliga och
rasistiska tongångar breder ut sig. I hela Europa vinner invandringsfientliga, rasistiska partier
mark. Förtroendet för politiker är rekordlågt, många länder präglas av uppgivenhet och
förlamande maktlöshet, och framtidstron bland unga är körd i botten. Det är en stämning som
har många likheter med tiden innan det andra världskriget.
62
Det är dock inte troligt att vi får uppleva en ny Hitler eller ett tredje världskrig. Med de
fruktansvärda vapen som finns nuförtiden har ingen något att vinna på ett krig i Europa, och
Västeuropa känns numera så integrerat att ett tredje världskrig knappast lär utspela sig här.
Dessutom tror jag faktiskt att politiker och folk i allmänhet är mer sansade och reflekterande
nu än tidigare, även om det är svårt att förstå ibland. De flesta har trots allt inte som många på
nittonhundratio- och tjugotalet uppfostrats av auktoritära föräldrar i gammal preussisk anda,
och troligen inte blivit helt nedtryckta och agade i skolan av maktfullkomliga lärare och
rektorer.
Men visst kommer massarbetslösheten och den uppgivna stämningen att leda till
konflikter och förtryck, kanske inte mellan stater, men inom stater och mot speciella grupper mot invandrare, homosexuella, romer eller mot judar som i dagens Ungern.
Massarbetslösheten, otryggheten och bristen på framtidstro riskerar att leda till ett tuffare
samhällsklimat, till ökade klassklyftor, till bristande tillit människor emellan, till ökad
kriminalitet och ökat drogmissbruk.
63
Aktieägarsystemet - så plundras företagen
De senaste 40 åren har svensk industri genomgått en dramatisk förändring. Den gamla
ordningen från 50- och 60-talet med trygga tillverkningsföretag som investerade sina vinster i
den egna produktionen och fabriksägare som stolt såg på sitt livsverk är borta. De tidigare
familjeföretagarna har i de flesta fall avlösts av finansmän i företagskoncerner,
pensionsstiftelser, investeringsbanker och riskkapitalbolag vars enda intresse är maximal
avkastning på satsat kapital. Företag köps upp, omorganiseras, slimmas, outsourcas,
fusioneras i en ständig karusell. Avdelningar och hela företag kan med någon månads varsel
flyttas utomlands om ägarna i Sverige, USA eller England anser att vinstmarginalen är
ogynnsam. De nya ägarna har inga sentimentala känslor till företag som kanske funnits i
bygden i generationer eller till små samhällen som är helt beroende av sitt företag. Troligen
har de aldrig satt sin fot i de fabriker de kontrollerar, än mindre bekantat sig med de anställda
och hört hur de trivs på sin arbetsplats. Deras intresse är enbart inriktade på siffrorna i
resultaträkningen, att avkastningen närmaste kvartalet blir tillräckligt hög.
Navet i denna spekulationsekonomi är aktiebörsen. Företrädare för aktiebörsen och andra
inom privat näringsliv menar att aktiemarknaden är ovärderlig för företag och industri som
bidragare av riskkapital till nyinvesteringar. Detta är en stor myt. Sanningen är den att
aktiebörsens betydelse för företagens nyinvesteringar är synnerligen marginell, så gott som
lika med noll. De flesta företag får sitt investeringskapital genom vanliga banklån, genom
emittering av företagscertifikat eller obligationer och framförallt genom att återinvestera sina
vinster.
Enda sättet för företagen att få pengar genom aktiebörsen är genom s.k. nyemissioner, att
företaget ger ut nya aktier. All annan handel på börsen är enbart transaktioner mellan olika
aktieägare, och dessa transaktioner berör inte företaget. Om en privatperson t ex köper en
miljon Ericssonaktier för 70 miljoner kr får Ericsson inte ett öre. Det är enbart en transaktion
mellan säljare och köpare.
Nittionio procent och mer av all aktiehandel på Stockholmsbörsen är transaktioner mellan
aktiehandlare, alltså ren spekulation som inte alls berör företagen ifråga.
Av en total omsättning på börsen år 2011 på ca 3.700 miljarder kronor var endast 7
miljarder nyemissioner. Det var alltså endast dessa pengar som aktieägare bidrog med till
företagen. Samtidigt försvann ett mycket större belopp ut ur företagen. År 2011 försvann 160
miljarder kronor ut ur börsföretagen i form av aktieutdelning till aktieägarna.
Nedanstående tabell visar aktieutdelning och nyemissioner för aktier noterade på
Stockholmsbörsen, OMX Stockholm, under perioden 1990 – 2011 i miljarder kronor.
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000
aktieutdelning
nyemission
18
12
19
19
18
4
12
27
16
42
25
26
41
24
45
17
48
8
57
22
61
105
2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
aktieutdelning
nyemission
70
8
59
36
65
21
(Euroclear, Nyemissioner.se, DN)
83
16
115
7
155
7
160
14
97
19
109
80
152
24
160
7
8
64
Tabellen visar en tydlig trend. Från att nyemissioner och aktieutdelningar var ungefär
lika stora första halvan av 1990-talet, har de senaste femton åren allt större belopp delats ut i
aktieutdelning. Däremot ligger nyemissionerna kvar på en låg nivå, förutom åren 2000 och
2009, då IT-krisen resp. bankkrisen krävde nytillskott av ägarna på grund av att några stora
företag var farligt nära konkurs. Trenden är alltså att aktieutdelningarna blir allt större och
nyemissionerna snarast går tillbaka.
Det finns även andra sätt för aktieägarna att föra ut kapital ur företagen, inlösen och
återköp, som blivit tillåtet från år 2000. Detta förstärker ytterligare trenden att en allt större
del av företagens vinst delas ut till aktieägarna.
Den ingrodda föreställningen att aktieägarna förser börsföretagen med riskvilligt kapital
till nyinvesteringar kanske stämde någon gång på 1800-talet, men nu är det bara en myt! Så
gott som allt kapital till företagens nyinvesteringar kommer från nedplöjda egna vinster eller
från banklån (som senare amorteras med företagets inkomster). Istället är det börsföretagen
som varje år förser aktieägarna med mellan hundra och tvåhundra miljarder i aktieutdelningar.
Företagens värdetillväxt
Det är inte bara aktieutdelningen som går till aktieägarna. En minst lika stor summa
inbringar aktieägarna genom att värdetillväxten i företagen uteslutande går ner i aktieägarnas
fickor. Tidigare decennier har värdetillväxten varit relativt jämn över en längre period, men
senaste tio åren har börsen karaktäriserats av tvära kast - kraftiga uppgångar och djupa ras. Av
den anledningen är det svårt att beräkna den genomsnittliga värdetillväxten senaste åren, men
mätt över en femtonårsperiod uppskattar DN den årliga avkastningen till ca 9 procent. 30 SvD
uppskattar att aktier på Stockholmsbörsen åren 2001-2011 i genomsnitt gett en avkastning på
7,4 procent per år.31 Vid årsskiftet 2011/2012 var Stockholmsbörsens aktier värda 3.900
miljarder kronor. Om vi använder SvD:s lägre uppskattning på 7,4 procent per år, ger det en
årlig värdetillväxt på ca 300 miljarder kronor. Det är alltså en summa i denna storleksordning
som aktieägarna varje år tillskansar sig från börsföretagen.
Aktieförespråkarna rättfärdigförklarar alltså aktiebörsen med att den bidrar med
investeringskapital till börsföretagen. I själva verket bidrar aktieägarna med belopp i
storleksordningen 10 miljarder kronor årligen, men tillskansar sig belopp i storleksordningen
300 miljarder kronor.
Det ovan skrivna gäller för de ca 260 aktiebolag som är noterade på Stockholms fondbörs.
Därutöver finns det ca 390.000 aktiebolag i Sverige som inte är noterade på någon aktiebörs
utan ägs av en eller flera ägare som innehar samtliga aktier i företaget. I stort sett samma
resonemang som förts om börsnoterade företag gäller för dessa onoterade företag. Det kapital
som de onoterade företagen behöver till nyinvesteringar kommer till allra största delen från
lån och från nedplöjda vinster, finansiellt är de bara i undantagsfall beroende av sina
aktieägare. Däremot tillgodogör sig även aktieägarna i onoterade aktiebolag både
aktieutdelning liksom all värdetillväxt som sker i företagen.
En skillnad är att i de minde aktiebolagen jobbar oftast aktieägaren/ägarna själva i bolaget,
vilket får anses som en klart förmildrande omständighet.
Går det att avskaffa aktieägarsystemet?
Jag menar att aktiebörsen inte fyller någon som helst produktiv funktion för företagen på
aktiebörsen, utan är enbart ett sätt för aktieägare att erhålla kontroll över företag och att öka
65
sin förmögenhet. Aktiebörsen är inget annat än en finansiell överbyggnad som ständigt
dränerar företag på stora mängder kapital.
Aktiebörsen är så överflödig och så utan reell funktion för företagen, att om man skulle
bestämma att en dag helt resolut avskaffa börsen och all handel med aktier, så skulle inget
speciellt hända inom produktionen. På fabriker och kontor runt om i landet skulle allt arbete
fortsätta precis som vanligt. Chefer, tjänstemän, arbetare skulle gå till sina arbetsplatser och
göra det dom brukar. De skulle beställa råvaror, insatsvaror och halvfabrikat från sina
underleverantörer. Företagen skulle fortsätta producera bilar, bussar, dammsugare, lyftkranar,
mobiler och leverera de färdiga produkterna till sina återförsäljare, som sen skulle sälja dem
vidare till konsumenter. Om företaget behövde investera i någon dyr maskin eller byggnad
skulle man gå till banken och be om lån. Allt skulle fortsätta precis som vanligt förutom att
verkställande direktören inte hade någon aktieägarstyrelse eller koncernledning ovan sig som
han fick direktiv från, utan han kunde helt se till företagets bästa. Troligen kunde företaget
sänka priserna rejält eller höja lönerna eftersom man inte behövde betala aktieutdelning eller
bekosta uppköp av andra företag.
De som däremot skulle märka något vid ett avskaffande av aktiebörsen är förstås
aktieägarna och alla som försörjer sig på handel med aktier – aktiekommissionärer,
fondförvaltare, aktierådgivare, företagsvärderare, anställda på bankers aktie- och
fondavdelningar, på livbolag, riskkapitalbolag, investmentföretag, m.fl. Tiotusentals
människor skulle bli helt överflödiga. De lever på att kommersen i aktier och derivat
(optioner, terminer, mm) hålls igång. Ju större omsättning desto större vinst. Värdepapper
köps och säljs i en ständig karusell och för varje runda tillskansar sig mellanhänderna ett antal
miljoner.
Men våra börsföretag skulle alltså fungera precis lika bra som förut vid ett avskaffande av
aktiebörsen, eller definitivt bättre. Nu skulle man kunna planera långsiktigt och förnuftigt, inte
som tidigare då man kanske veckorna innan kvartalsrapporten var tvungen att lägga ner någon
utvecklingsavdelning eller monteringsfabrik och varsla ett antal anställda för att blidka
aktieanalytikerna och hålla börsvärdet uppe.
Borde vi alltså, och skulle det vara möjligt, att avskaffa aktieägarsystemet till exempel den
31.12.2013 såvida en majoritet i riksdagen så beslutar?
Vad gäller själva produktionen skulle man, som vi beskrivit ovan, mycket väl kunna göra
det, men politiskt blir det betydligt svårare. De stora aktieägarna skulle bli minst sagt
rosenrasande och mangrant stämma konungariket Sveriges för stöld av egendom. Flertalet
tidningar, privata radio- och TV-bolag skulle beskriva Sverige som ett
stalinistleninistmarxistfeministknarkarlånghårigtkommunistiskt land och Sverige skulle
troligen bli totalt utfryst och isolerat av andra länder.
Måste vi då leva med att våra företag, våra gemensamma arbetsplatser är kidnappade och
hela tiden blir länsade på enorma belopp genom ett föråldrat aktieägarsystem som kanske på
1800-talet hade en funktion att fylla? Den frågan tål nog att fundera på.
Ett synnerligen odemokratiskt system
Man ska ha klart för sig att aktieägarna i börsföretagen inte på något sätt deltar produktivt
i produktionen. Ibland sitter de med i bolagsstyrelser och deltar i beslutsfattandet, men då får
de förstås ett ordentligt tilltaget styrelsearvode. De anställda som gör allt arbete, som i
allmänhet lägger ner fyrtio timmar i veckan året om, från arbetaren på verkstadsgolvet, till
tjänstemän och chefer på olika positioner, har så gott som inget inflytande över avgörande
beslut för den verksamhet som de bedriver. (Med undantag för de allra högsta cheferna)
66
Hur kan ett så odemokratiskt system få fortleva, vi lever ju ändå på 2000-talet? Det
huvudsakliga argumentet för att rättfärdiga aktieägarsystemet, att aktieägarna tillför
nödvändigt investeringskapital, är rena lögnen. Som jag redogjort för ovan är det bara vid
finanskriser som aktieägarna tillför börsföretagen någon större mängd kapital. Däremot
tillskansar aktieägarna sig alltså årligen kapital i storleksordningen 300 miljarder kronor.
Det system vi nu har där en liten grupp av förmögna och inflytelserika personer genom
aktieägarsystemet kan erhålla makt över näringslivet, bestämma över så många människors
vardagsliv och bestämma förutsättningarna och inriktningen av vårt lands utveckling, måste
ses som helt förkastligt.
Men är det inte aktieägarna som har startat de stora börsföretagen och sett till att de växt
och gett människor arbete?
I allra första början var det nog någon driftig entreprenör/uppfinnare som hade en bra
affärsidé och som mycket möjligt slet åttio timmar i veckan för att få företaget att utvecklas,
och kanske också satsade en del eget kapital för att komma igång. Men därefter har företaget
växt genom de anställdas arbetsinsats och genom att låta vinster plöjas ned i företaget.
Om man ser på Ericsson, ABB, Electrolux, SCA, Scania, Skanska, Volvo och andra stora,
framgångsrika svenska börsföretag, så är det troligen ingen nu levande aktieägare som var
med och startade företaget och som satsade både sitt kapital och sin arbetstid. Under årens
lopp är det istället tusentals arbetare, tjänstemän, forskare och chefer som har gjort företagen
framgångsrika, och som har ägnat och fortfarande ägnar en stor del av sitt liv för att utveckla
och tillverka produkter.
Dagens aktieägare i börsföretagen gör egentligen ingenting alls, de är helt överflödiga, de
varken bidrar med arbete, kunskap eller pengar (annat än i undantagsfall). Aktieägarna sitter
snarast som parasiter på företagen, har makten över företagen och därmed möjlighet att ta ut
och överföra miljarder kronor i aktieutdelning och värdetillväxt till sig själva. Och konstigt
nog har de laglig rätt att på detta sätt plundra företagen.
67
Privatiseringar
Dagens nyliberala politiker hävdar ihärdigt att konkurrens och valfrihet är lösningen på de
flesta samhälleliga problem. Av den anledningen har de senaste tjugo åren viktiga
samhällsfunktioner som el, post, tele, flyg, tågtrafik, taxi, apotek, vård, skola, omsorg,
renhållning, mm helt eller delvis avreglerats och privatiserats. Motiveringen av denna
utförsäljning och konkurrensutsättning är att öka valfriheten, få effektivare verksamhet, lägre
priser och bättre kvalitet. Om det blir så är dock synnerligen tveksamt. Enkelt bondförnuft
säger att ju fler mellanhänder som ska tjäna pengar på en verksamhet, desto dyrare blir det.
Ett mycket vanligt scenario vid avregleringar och privatiseringar av en bransch är att det
snart leder till att branschen domineras av ett fåtal stora privata företag som genom uppköp av
små och medelstora konkurrenter kontrollerar marknaden. De stora företagen får en
oligopolsituation och kan tillsammans hålla uppe priserna. Detta är väldigt tydligt inom
speciellt el- och telesektorn i Sverige.
Exempel på privatiseringar
Exemplen på för konsumenten misslyckade och fördyrande privatiseringar är många:
Elsektorn avreglerades i mitten av 1990-talet och domineras nu helt av de tre företagen Eon,
Fortum och Vattenfall. Vattenfall är ett bolagiserat statligt företag men agerar precis som ett
privat bolag och driver på för att hålla elpriserna uppe. Efter 15 år av avreglering är i stort sett
alla små och medelstora kraftproducenter och ett femtiotal kommunala elnätsbolag uppköpta
av de tre stora, som nu kan dominera prissättningen och göra vinster i mångmiljardklass.
Avregleringen av järnvägen är en tragisk historia. Sverige har numera Europas mest
avreglerade järnväg, vilket bland annat fört med sig att antalet inställda avgångar har stigit
med 130 procent och att vart fjärde tåg kommer för sent. Järnvägen är sönderdelad,
uppstyckad och upphandlad mellan ett otal olika företag. Städningen av tågen sköts av
amerikanska Goldman Sachs, underhållet av banan sköts av ett holländskt företag men
eventuella fel åtgärdas av det statliga bolaget Infranord. Underhållen av tågen sköts av tre
olika företag ägda av riskkapitalbolag, som i sin tur hyr in olika bemanningsföretag. Själva
trafiken står SJ, franska Veolia, danska DSB och tyska Deutsche Bahn för. Alla dessa företag
är förstås ute efter största möjliga vinst och skjuter om möjligt över kostnadskrävande
åtgärder till andra aktörer. Att detta hopkok av företag inte fungerar blev extra tydligt de två
kalla vintrarna 2010 och 2011 då en stor del av trafiken låg nere. Inget företag ville ta på sig
ansvaret och lägga ner extra resurser och utgifter för att få trafiken att fungera.32
Taxibranschen avreglerades 1990 med förvissningen om att det skulle bli både bättre och
billigare genom konkurrens mellan olika taxibolag. Snart visade det sig att taxiresorna ökade i
pris och dessutom har taxinäringens anseende kraftigt försämrats. Oseriösa taxichaufförer
lurar kunder med helt lagliga men hutlösa taxor, många fifflar med skatt och fuskar till sig
bidrag. Skatteverket uppskattar att den svarta omsättningen inom taxinäringen är på två
miljarder årligen, vilket innebär cirka en miljard i uteblivna skatter och avgifter.33
Ytterligare ett exempel på huvudlös avreglering är postutdelningen. I alla fall i
storstäderna springer nu en brevbärare från Posten och en brevbärare från Bring Citymail upp
och ner i vartenda hus och delar ut brev. Är det någon förutom näringsdepartementet som tror
att denna konkurrens gör brevhanteringen billigare?
Övertron på konkurrensen får ibland sanslösa konsekvenser. Inte minst gäller det
utbyggnaden av 3G-mobilnätet för ett tiotal år sedan. Istället för att låta staten bygga ett
rikstäckande nät, gav Post- och Telestyrelsen licens till fyra företagsgrupper. Varje
68
företagsgrupp åtog sig att anlägga basstationer med sändare och mottagare i ett rikstäckande
nät, vilket för var och en innebar investeringar för ca 25 miljarder kr och tillsammans alltså
100 miljarder kr. Genom visst samarbete och avhopp i efterhand kom investeringssumman
dock att minska betydligt. Dessutom har de flesta företagsgrupper bara delvis byggt ut nätet i
glesbygder och är alltså långt ifrån det rikstäckande nät som utlovades.34
För att få konkurrens beslutar man alltså inledningsvis om investeringar för 100 miljarder
kr istället för 25 miljarder och motiverar det med att konkurrensen gör det lönsamt i längden!
Ett sånt oerhört slöseri! Det är ungefär lika intelligent som att be fyra järnvägsbolag bygga
fyra jämsides liggande snabbjärnvägar mellan Stockholm och Göteborg och mena att
konkurrensen dem emellan gör att det blir lönsamt på sikt.
Någon konkurrens har det förstås inte blivit inom telesektorn. De få aktörer som är
ledande är inte dummare än att de ser till att hålla prissättningen uppe och inte konkurrera
med varandra i onödan. Att detta är fallet märks tydligt på de vinster som de gör. Telia Sonera
hade en total omsättning av mobilitetstjänster i Sverige på 16,2 miljarder kronor, detta gav 7,2
miljarder i vinst. På bredbandstjänster var omsättningen 17,2 miljarder och vinsten 6,8
miljarder. Detta är vinstmarginaler som är extremt höga och bara förekommer i oligopol- eller
monopolbranscher.35
Något väldigt vanligt i branscher med få aktörer, oligopolsituationer, är att aktörerna har
en tyst överenskommelse att inte konkurrera med varandra genom prissättning, men väl med
reklam, marknadsföring, olika specialerbjudanden och specialrabatter. På så sätt kan det
framgå som om aktörerna är bittra rivaler medan de i själva verket har ett vinstgivande
samarbete.
Privatiserad välfärd
Idag är en stor del av den skattefinansierade välfärden privat, 25 procent av primärvården
och 16 procent av äldreomsorgen är privatiserad. Speciellt i storstäderna är detta vanligt, i
Stockholm drivs hälften av alla vårdcentraler och sextio procent av äldreomsorgen av privata
aktörer.
När privatiseringsvågen började för ett tjugotal år sedan var tanken att de anställda skulle
ta över sin vårdcentral eller sitt äldreboende genom så kallad "avknoppning". På så sätt skulle
vi få en mängd lokalt förankrade små bolag med liten administration och närhet till
patienterna. Rätt snart blev det tydligt att de stora vårdkoncernerna skulle komma att
dominera. Nu har det även visat sig att det är riskkapitalbolag som dominerar marknaden. Sju
av de tio största vårdkoncernerna är ägda av riskkapitalbolag med säte i skatteparadis,
företrädesvis den engelska kanalön Jersey. Genom att inte betala någon skatt har de kunnat
konkurrera ut andra företag.
Capio som driver verksamheten på S:t Görans Sjukhus i Stockholm har gjort stora vinster
senaste fem åren, men i princip inte betalat någon skatt. Vinsterna har genom skatteplanering
gått via ett holdingbolag i Luxemburg till skattefriheten i Jersey där Nordic Capital har sina
fonder och förvaltningsbolag. Trots detta skattefiffel fick Capio i mars 2012 av Stockholms
läns landsting tillstånd att fortsätta med driften under en tioårsperiod.
Nästan en tredjedel av Stockholms äldreomsorg drivs av Attendo och Carema, som i sin
tur ägs av riskkapitalbolag. Hösten 2011 uppdagades att de på flera av sina äldreboenden
vanvårdat de gamla - inte gett dem tillräckligt med mat, låtit dem ligga i kissiga blöjor, bundit
fast oroliga patienter i sängen, inte låtit de gamla komma ut på promenader, osv. All
verksamhet har varit inriktad på hålla nere personalkostnader och andra utgifter och öka
vinsten så mycket som möjligt. De har också lyckats bra. År 2009 hade Carema en avkastning
på eget kapital på 33,4 procent, vilket är exceptionellt högt.36
69
Enda anledningen varför riskkapitalbolagen engagerar sig i sjukvård och äldreomsorg är
förstås att det finns pengar att tjäna. Och tjäna pengar gör de - Henrik Borelius, VD för
Attendo hade en årslön 2010 på 4,9 miljoner kronor, dessutom beräknas han inom en snar
framtid göra en vinst på 700 miljoner kronor på de aktier som han billigt fått köpa under sin
tid som VD.37
Avregleringen av skolan, införande av ett skolpengsystem där eleverna fritt får välja
skola, har lett till att en betydande del av skolornas budget nu läggs på reklam och
marknadsföring istället för på lärare eller undervisningsmaterial. Många gymnasieskolor
lockar med gratis SL-kort, egen laptop, seglats till Karibien eller resa till Paris eller Berlin.
Konkurrensen har också lett till betygsinflation. I en undersökning av Skolverket uppger
en femtedel av lärarna att de har utsatts för påtryckningar av sin rektor att sätta högre betyg än
eleverna förtjänar. Rektorerna försöker på detta sätt få fler elever till skolan eftersom det
snabbt sprider sig bland skolungdomar vilka skolor som ger generösa betyg.
Stockholms läns landsting tillhör de värsta privatiseringsivrarna. 2003 privatiserades
utlåning av rullstolar och andra hjälpmedel. Sen dess har den franska koncernen Sodexo drivit
verksamheten för norra delen av landstinget. År 2011 gjorde de en vinst på mellan 75 och 95
miljoner kronor. Det innebär en rörelsevinst på över 20 procent, vilket för en servicebransch
är osedvanligt högt.38 Deras vinst kan jämföras med de totala anslagen för cykelbanor i
Stockholms Stad som är 50 miljoner per år.
År 2010 avreglerades Bilprovningen fastän den fungerade utmärkt och var billig. I Finland
avreglerades bilprovningen 1994, genomsnittspriset ökade under åren 1994 - 2007 med 180
procent, från 17 Euro till 48 Euro. Efter 2003 då de statliga stationerna helt försvann har
prisökningen varit speciellt kraftig. Som vanligt vid privatiseringar leder det till att några få
stora privata företag får en monopol eller oligopolsituation, detta även i Finland där två stora
företag sätter prisnivåerna och de små följer efter.39
Avregleringen i Sverige har gått mycket dåligt eftersom den statliga bilprovningen
fungerar så bra och är billig. Av denna anledning kommer nu regeringen hösten 2012 att sälja
ut de statliga bilprovningsstationer som anses attraktiva, alltså de som ligger i
storstadsområdena. Flera internationella storföretag är intresserade.
I den 2005 utkomna regelutredningen, SOU 2005:4, utreddes effekterna av
avregleringarna på 1990-talet inom tele-, el-, post-, inrikesflyg-, taxi- och
järnvägsmarknaderna. Utredningen kom fram till att priserna i fem av de sex branscherna
hade ökat och inte alls minskat vilket var avsikten med avregleringarna. Det var bara
telesektorn som hade minskat sina priser, men utredningen menade att det var svårt att säga
om detta berodde på avregleringen eller på de stora tekniska framstegen inom branschen.
Ett annat exempel som klarlägger konkurrensens fördyrande inverkan är länders hälsooch sjukvårdskostnader. Sverige som har ett skattefinansierat sjukvårdssystem fortfarande i
huvudsakligen offentlig regi spenderade år 2011 enligt OECD ca 9 procent av BNP på
sjukvården. USA som till största del har ett privat sjukvårdssystem med konkurrens mellan
sjukhusen lägger ner 15-16 procent av BNP på sjukvården. Eftersom USA:s BNP är betydligt
större än Sveriges innebär det att USA per capita lägger ner ungefär dubbelt så stora resurser
på sjukvård som Sverige. Dessutom har en stor del av den fattiga befolkningen i USA, ca 40
miljoner människor ingen sjukförsäkring alls, utan är hänvisad till den synnerligen bristfälliga
offentliga vården.
Företrädarna för privatiseringar menar att den uppkomna konkurrensen ska leda till
mångfald, ökad effektivitet och lägre priser. Inom så gott som alla sektorer ser vi dock hur
konkurrensen inskränks genom att internationella storföretag och riskkapitalbolag konkurrerar
ut eller köper upp mindre aktörer. I stället för en ökad valfrihet pågår en utveckling i riktning
70
mot privata oligopol och monopol som definitivt inte gör offentlig service billigare för
samhället.
Tidningen Dagens Samhälle uppskattar att den offentliga sektorn varje år köper tjänster av
det privata näringslivet för 820 miljarder, av denna summa försvinner 70 - 80 miljarder i
vinst.
En annan allvarlig konsekvens av privatiseringarna är att det långsiktiga
utvecklingsarbetet omöjliggörs. De som bedriver verksamheten i privat regi kanske har
kontrakt på fem år, sen blir det en ny upphandling. Det finns då inget intresse att tänka
långsiktigt eller att planera för en helhetslösning, utan den offentliga verksamheten splittras
upp och lösningarna blir kortsiktiga och tillfälliga.
Kvalitén, utvecklingen av verksamheten, har fått en undanskymd roll senaste decennierna.
Efter den nyliberala politikens genombrott på 1980-talet och den djupa lågkonjunkturen i
början av 1990-talet har alltmer kraft lagts ned på att banta den offentliga sektorn och att få
välfärden så billig som möjligt. Man har sålt ut statlig och kommunal egendom, brutit upp
fungerande verksamhet och omplacerat och avskedat personal. Alltför ofta har det varit
dikterat av en politisk inställning, ju mindre av samhällets verksamhet som styrs av kommun
och stat, ju bättre.
Det finns all anledning att vara kritisk till de senaste två decenniernas privatiseringsvåg,
men därav följer inte att den offentliga verksamheten i egen regi alltid är bra. Så är det
definitivt inte. Många gånger är den trögarbetad, byråkratisk och toppstyrd och många chefer
är direkt olämpliga. Att decentralisera verksamhet, göra den fristående och låta de anställda
efter eget ansvar och förnuft sköta verksamheten, har många fördelar. En vårdcentral, ett
behandlingshem eller ett äldreboende kan många gånger skötas bättre av de anställda själva än
med direktiv uppifrån. Att starta nya skolor med engagerad personal som undervisar med en
alternativ pedagogisk inriktning eller har speciell verksamhetsinriktning måste också ses som
positivt. Ett minimikrav måste dock vara att man lönemässigt håller sig till gängse avtal och
att det inte förs ut några vinstmedel ur verksamheten. Fortfarande krävs av kommun och
landsting att verksamheten övervakas och att både kvalitativa kontroller och
effektivitetskontroller regelbundet görs. Kommun och landsting har fortfarande
huvudansvaret för att invånarna får den service de kan förvänta sig.
71
Kapitalismens avigsidor
Det kapitalistiska produktionssätt vi nu har karaktäriseras av konkurrens mellan företag,
produktion för vinst, privat ägande av produktionsmedlen och produktion för en marknad.
Kapitalismen i dess moderna form växte fram under 1700 och 1800-talet jämsides med
den industriella revolutionen. Den kom som en befriare och sprängde det gamla
privilegiesamhället där rättigheter, privilegier och högfärd ärvts i generationer. Adel och
prästerskap hade alltsedan medeltiden dominerat och underkuvat enkla stadsbor, bönder,
torpare och fattighjon.
Med industrialiseringen kom förändringens krafter, fabriker sköt upp som svampar ur
jorden, ett välmående borgerskap växte fram, liksom en mindre välmående arbetarklass. I land
efter land förde en borgerlig revolution borgerskapet till makten, adelns urgamla privilegier
försvann, liksom skråväsendet, stadstullar, arvslagar för jordegendom och kyrkans hegemoni.
De ekonomiska regleringar och lagar som tidigare hindrat en industrialiseringen var borta.
Den industriella tillväxten började i England och spreds till de västeuropeiska länderna
och USA. Med industrialiseringen följde miserabla förhållanden, barnarbete var allmänt
förekommande och ett människoliv värderades inte speciellt högt. Livsfarliga maskiner
skördade otaliga offer, röken från fabrikernas skorstenar lade sig över samhällen, mark- och
vattendrag förorenades och arbetare dog av stenlunga och lungsot. En arbetares livslängd på
1800-talet var ofta inte längre än fyrtio år, sen var kroppen utsliten.
Undan för undan försvann dock de värsta missförhållandena genom protester och
motståndskamp av socialt ansvarskännande borgare och en organiserad arbetarrörelse. I
början av 1900-talet ledde denna kamp till den politiska demokratins genombrott med allmän
rösträtt för både kvinnor och män i många västeuropeiska länder.
Samtidigt med industrialiseringen växte också en humanism och en rationell vetenskap
fram. Nya normer, värderingar och åsikter bröt fram och trängde undan förlegade traditioner,
konventioner och invanda sociala förhållningssätt. Skolan blev obligatorisk i Sverige 1842,
böcker kunde massframställas och vetenskap och kunskap spreds till stora grupper. En
rationell människosyn och världsbild växte fram och ersatte religion, vidskepelse och
förlegade föreställningar.
På 1900-talet har tidningar, böcker, radio och TV spridit kunskap och gjort att ingen
längre kan leva i en trygg, isolerad värld, där livet sakta går vidare och förlegade normer
dominerar. Bönder och arbetare står inte längre med mössan i hand och bugar när godsherren,
patron, landsfiskalen eller prästen går förbi. Det har skett en social befrielse som till mycket
stor del kan krediteras industrialismen och kapitalismen.
Kapitalismen likställs många gånger med demokrati. Det är dock helt felaktigt. Ett
kapitalistiskt produktionssätt bryr sig inte om ifall det är ett parlament som bestämmer eller
om det är en blodbesudlad diktator som har makten. Det fungerar lika väl under bägge
statsskicken. Man kan bara påminna om att de kapitalistiska länderna i Västeuropa på 1700
och 1800-talet bedrev omfattande slavhandel, koloniserade större delen av världen och
behandlade människor i fattiga världsdelar inte mycket bättre än djur. Och på 1900-talet
startade det kapitalistiska Tyskland två världskrig med katastrofala följder, med ambitionen
att utvidga sitt "Lebensraum". Andra ökända diktaturer i kapitalistiska länder är Pinochets
Chile, Generalernas Argentina, Francos Spanien, Mussolinis Italien, militärjuntans Grekland,
osv.
Ett kapitalistiskt samhälle kan alltså se ut på många sätt. På 50- och 60-talet dominerade i
Västeuropa en ansvarskännande kapitalism, ofta kallad blandekonomi. Den såg som sin
uppgift att skapa ett välfärdssamhälle där alla medborgare hade en fullt godtagbar
levnadsstandard, där alla hade arbete, bostad och möjlighet till utbildning, där
72
löneskillnaderna inte var alltför stora och tryggheten för barn, gamla, sjuka och handikappade
garanterades.
Numera lever vi i en nyliberal, avreglerad kapitalism, där de starka, smarta, de med vassa
armbågar har uppenbara möjligheter att ta för sig av samhällets resurser. Ojämlikheten i
samhället har från1980-talet och framåt stadigt ökat. Pensionsförmåner, a-kassa,
sjukförsäkring skärs ned och det ekonomiska trygghetsnätet upplevs allt bräckligare. Moralen
står inte speciellt högt i kurs, dagligen kan vi läsa i tidningar om storföretag som nolltaxerar,
företagsledare som fått en lyxlägenhet, hög chef som fått fallskärm på 70 miljoner eller
riskkapitalist som flyttat 300 miljoner till skatteparadis. Och lika ofta läser vi om hur unga
tvingas bo hemma i brist på bostad, att gamla vanvårdas på servicehem, att hälften av alla
invandrande ungdomar går arbetslösa, hur utanförskapet ökar i förorterna och att våldet blir
allt hårdare. Det är inte den mest humana och omtänksamma kapitalism vi nu lever inunder!
Kapitalismen behövdes för att kullkasta det gamla privilegiesamhället och för att få igång
industrialiseringen, men nu har det kapitalistiska produktionssättet fullgjort sin uppgift. Det är
inte längre mer och mer prylar eller tillväxt till varje pris som behövs, utan ett förtroendefullt
samhälle, ett samhälle som skapar gemenskap och en vilja att ta ansvar och att hjälpa
varandra. Detta är dagens nyliberala kapitalism väldigt dåligt på.
Utnyttjande av människor
Ett av det här samhällets största myter är konkurrensens förmåga att bidra till ett effektivt
och välmående samhälle. Konkurrens har blivit till ett mantra inom näringsliv och i
politikerkretsar, och övertron tycks vara lika stor som helhetsbilden är liten.
När man pratar om konkurrens förutsätts ofta att det råder konkurrens mellan ett stort
antal aktörer som inte är så stora att de själva kan påverka prissättningen på marknaden. Detta
är sällan den allmänt förekommande situationen, tvärtom leder konkurrensen väldigt ofta till
en oligopol- eller monopolsituation. Storföretagens direktörer prisar utåt den fria
konkurrensen men gör samtidigt allt för att avveckla den genom att själva bli ensamma på
marknaden. Att nå en oligopol- eller monopolsituation är ett av de viktigaste sätten att hålla
uppe avkastningen och stora belopp läggs ned på detta genom ständiga uppköp, fusioner och
kartell- och trustbildningar. Detta kallas i ekonomisk jargong för att "strukturera" marknaden
och många större företag lägger ner mer resurser på detta än att utveckla de produkter som de
producerar.
Konkurrenssamhället uppvisar onekligen en imponerande produktionskapacitet och har
förmåga att skapa ett överflöd av billiga konsumtionsvaror. Men konkurrensen medför också
ett oerhört slöseri med både mänskliga och materiella resurser. Det allra tydligaste exemplet
är de miljoner människor runt om i världen som går arbetslösa. Inom EU är hösten 2012 11
procent av alla vuxna arbetslösa, och i Sverige står som tidigare nämnts 500.000 svenskar helt
eller delvis utanför arbetsmarknaden. Detta innebär förstås ett misshushållande med resurser,
men framförallt medför det personliga lidanden, uppgivenhet, utanförskap och förlorad
självkänsla.
Den ökade konkurrensen om jobben ställer allt större krav på människor, och stressen i
arbetslivet har senaste tjugo åren drastiskt ökat. Detta för med sig ökad otrygghet, psykisk och
fysisk press och ofta minskad trivsel på arbetsplatserna, vilket visar sig i ökade
belastningsskador och psykisk utbrändhet. Tidigare fanns på arbetsplatserna utrymme för
människor som inte kunde prestera hundra procent, men i dagens uppjagade tempo och
slimmade organisationer finns inte detta, utan människor som inte klarar av tempot slås ut.
Det är inte bara arbetstagare som utsätts för umbäranden. Många företagsledare, särskilt i
mindre företag, och egenföretagare satsar många gånger all sin tid och halva sin själ i sitt
73
företag. Framförallt vid lågkonjunkturer då många företag, affärer och andra små firmor
balanserar på gränsen till konkurs måste oron och ångesten vara ständigt närvarande.
Åtskilliga småföretagare har knäckts för livet eller tagit sina liv då deras livsverk och födkrok
satts i konkurs.
Utnyttjandet och rovdriften på människor är än mer uppenbar i utvecklingsländerna.
Framförallt i de s.k. ekonomiska frizonerna behandlas människor lika illa som barn och
arbetare i industrialiseringens linda på 1800-talet. De internationella storföretag som etablerar
sig i frizoner har ytterst få regler att följa. Fackföreningar är oftast portförbjudna, de anställda
som vanligen kommer från fattiga landsbygdsprovinser tvingas jobba 15 timmar om dygnet
för en obetydlig lön, arbetsmiljön är sämsta tänkbara, arbetsolyckorna är otaliga och de som
drabbas avskedas utan någon som helst ersättning.
Vårt konkurrenssamhälle producerar ett överflöd av varor men det är alltför många som
får betala ett högt pris i form av fysisk och psykisk utslitning. Det vore förståeligt med denna
press på människor och jakt efter tillväxt om vi bodde i ett land med djup fattigdom, med
plåtskjul till lägenheter, med trasor till kläder och hål i skorna. Då skulle man förstå om det
var viktigt att framställa nyttigheter så att inte folk frös och svalt ihjäl. Men så är det ju inte!
Vi i västvärlden lever i ett sådant överflöd att mångas problem är hur de ska få plats med alla
onödiga maskiner och prylar och få klädgarderober att räcka.
Skulle vi inte kunna ta det lite lugnt och njuta av livet istället för att jaga upp arbetstakten
och tillväxten ännu mer? Och skulle inte de som är lite mindre effektiva, som är lite trötta
efter ett långt arbetsliv eller har något funktionshinder, kunna få hjälpa till i den takt de förmår
och känna att de också har en arbetsplats att gå till och en funktion att fylla.
Materiellt slöseri
En materiell sida av konkurrenssamhällets slöseri är den ständiga teknikutvecklingen.
Maskiner och datorer byts ut med några års mellanrum och dumpas fullt användbara i en
container för transport till närmsta soptipp med i bästa fall återvinning av metallskrotet.
Konsumtionsvaror förses med onödiga tekniska finesser och ständigt ny design. Även om
inte produkter förbättras måste utseendet få ny skepnad. Bilar, dammsugare, tvättmaskiner,
barnvagnar, stereoanläggningar, TV-apparater, i stort sett varenda konsumtionsartikel
kommer var och vartannat år i nya modeller. Mode- och klädesindustrin är förstås ett
praktexempel på meningslösa modeväxlingar. Detta givetvis för att vi ska känna oss
obekväma i vår ett år gamla utstyrsel, skänka kläderna till Frälsningsarmén och köpa nytt.
Affärer och restauranger måste också ständigt få en ansiktslyftning för att hänga med i
trenderna.
En annan del av konkurrensens materiella slöseri är den förstörelse av realkapital som
uppkommer i de regelbundet återkommande lågkonjunkturerna. Företag som inte klarar sig i
konkurrensen är tvungna att skära ned verksamheten eller helt avveckla och gå i konkurs.
Fullt användbara maskiner, kontorsutrustning och inredning säljs ut billigt eller skrotas.
Anställda med erfarenhet och kunskap avskedas och väl fungerande arbetsorganisationer bryts
upp.
Planerat åldrande.
Med planerat åldrande menas att en vara konstrueras för att gå sönder efter en viss tid. Det
kan gälla datorer, skrivare, kylskåp, tvättmaskiner, tyger, mm. Företagen som säljer varorna
vill alltså att produkten ska gå sönder så att ägarna tvingas köpa nya och hålla konsumtionen
74
uppe. Detta är givetvis ett mycket omdiskuterat manipulerande som få eller inga företag
erkänner, men många fall har avslöjats.
I dokumentären "Glödlampsdokumentären" berättas att det första avslöjade exemplet på
planerat åldrande kom redan 1924 då det bildades en världsomfattande glödlampskartell
bestående av alla de stora företagen, Phillips, Osram, m.fl. Kartellen kallades Phoebus och
bestämde att deras glödlampor inte fick lysa längre än 1000 timmar. På den tiden var det
normalt att en glödlampa lyste 2.500 timmar, men genom att minska livslängden var folk
tvungna att köpa nya glödlampor oftare och tillverkarna därigenom göra en god förtjänst.
Kartellen gjorde noggranna tester varje månad och de företag som hade glödlampor med för
lång livslängd fick dyra böter. I samma dokumentär berättas att det finns en glödlampa
upphängd i en brandstation i Livermore i Kalifornien som har lyst i över 110 år. Många
patentansökningar för långlivade glödlampor har också lämnats in, men ingen av dessa har
kommit ut på marknaden.40
1940 lyckades kemiföretaget Dupont göra en nylonstrumpa vars fibrer var så gott som
outslitliga. Det blev en stor succé bland kvinnor som var trötta på nylonstrumpor som ständigt
gick sönder. Snart märkte Dupont dock att strumpförsäljningen minskade drastiskt eftersom
de var så hållbara. Deras kemister fick då direktiv att ta fram nylonfibrer som var mindre
hållbara och lättare gick sönder. Och det är dessa vi lever med även idag.
På 1950-talet blev det standard att produkter programmerades för begränsad livslängd, allt
från kylskåp, bilar till kläder och tyger. Även idag produceras en mängd produkter som med
avsikt har förkortad livslängd. Apple kom i början av 2000-talet med en ipod vars batterier
bara höll cirka ett år och sedan inte gick att byta, utan innehavaren var tvungen att köpa en
helt ny iPod. Efter stämningsansökan gick Apple med på att göra batterierna utbytesbara och
att lova en garantitid på tvår år.
I dokumentären "Glödlampskonspirationen" avslöjas att i många bordsskrivare är
monterat ett microchip som efter ett visst antal kopior gör att skrivaren inte fungerar. Om man
går till affären där skrivaren är köpt säger de att det inte går att reparera utan råder kunden att
köpa en ny. En rysk programmerare har dock tagit fram ett program som gratis går att ladda
ned och ger microchipet direktiv att inte släcka ned skrivaren. Efter det fungerar skrivaren
utmärkt igen.
Detta planerande åldrande är förstås ett oerhört slöseri och ett cyniskt manipulerande vars
enda avsikt är att öka konsumtionen och ge företagen större vinst.
Konsekvenser av en fri marknad
Det finns en övertro på att den fria marknaden och konkurrensen ska lösa alla problem och
få våra samhällen att blomstra. Men tyvärr är det så att många problem inte blir lösta, för
marknaden har en liten benägenhet, den bryr sig bara om de som har rikligt med pengar.
Ett växande problem över hela världen är att alltfler bakterier blir resistenta mot de
antibiotika vi nu har. I västvärlden har vi problem med sjukhussjuka, men problemen är långt
större i Sydostasien. Enligt professor Otto Cars vid Uppsala universitet dör där 100.000 barn
varje år på grund av att det inte finns verksam antibiotika. Detta skulle kunna åtgärdas, men
att ta fram ett nytt antibiotika skulle kosta i storleksordningen en miljard kronor, och
läkemedelsindustrin gör inga investeringar som de inte vet lönar sig. Skulle de lyckas få fram
nya antibiotika skulle myndigheterna bestämma att de bara skulle få användas synnerligen
restriktivt, så att inte de också blir resistenta. Om nya antibiotika bara får användas restriktivt
ger de inga stora pengar, och i och med det är de stora läkemedelsbolagen ointresserade av
sådan forskning. Av denna anledning har inget nytt antibiotika kommit ut på marknaden
75
sedan 1987. Att 100.000 barn dör varje år tycks inte vara något som påverkar
läkemedelsindustrin.41
Det är likadant med utveckling av medicin mot malaria, bilharzia och andra tropiska
sjukdomar som framförallt drabbar fattiga, undernärda människor. Få eller inga av de stora
privata läkemedelsbolagen är intresserade av sådan forskning. Dessa sjukdomar drabbar varje
år miljoner människor, men de som drabbas har inga pengar och i och med det är det
ointressant för läkemedelsbolagen. Läkemedelsbolagen bedriver definitivt inte någon
välgörenhet, de är aktieägarstyrda koncerner och har en synnerligen cynisk och krass
inställning till sin verksamhet. De har enbart högsta möjliga avkastning som ledstjärna.
Det är inte bara mediciner i fattiga länder som behöver utvecklas. Vattenrenare, toaletter,
avlopp, bostäder, infrastruktur är andra områden, Det finns en jättemarknad som behöver
investeringskapital, men industrin, finanskapitalet är inte intresserade av sådana investeringar.
Avkastningen är alldeles för liten och osäker. Marknadens aktörer är enbart intresserade av
pengar, och är pengarna ojämlikt fördelat där de fattiga inte har något kapital att erbjuda, är de
bara att beklaga.
På liknande sätt fungerar bostadsmarknaden i Sverige. Tidigare var den reglerad och
subventionerad och bostäder producerades för gemene man. Men sedan mitten av nittiotalet är
marknaden fri och sen dess har det i stort sett bara byggts bostadsrätter och dyra hyresrätter i
attraktiva områden till de som kan betala. Det är nu ett skriande behov av små lägenheter till
unga och studerande i många av landets kommuner, men eftersom unga och studerande utan
välbärgade föräldrar inte har några pengar att betala med, så händer inte så mycket.
Bostadsmarknaden domineras av fyra stora byggkoncerner, dessa har de senaste fem åren
tillsammans gjort vinster på 50 miljarder kronor. Med den oligopolsituation som de innehar
kan de se till att bostadspriserna hålls rekordhöga. Hans Lind, professor på KTH, hävdar att
de fyra byggkoncernerna medvetet stryper utbudet av bostäder, för att på så sätt hålla priserna
uppe. Bostadsminister Stefan Attefall menar likaledes att byggbolagen tjuvhåller på stora
markreserver i väntan på bättre marknadsläge.42
Byggbolagen är alltså inte speciellt intresserade av att bygga bostäder, däremot bygger de
köpcentra och gallerier i Stockholmstrakten som aldrig förr. Alla vet att det snart kommer att
bli överetablering och att många köpcentra kommer att stå med tomma lokaler, med det
verkar inte avskräcka. För samhället är det förstås ett oerhört slöseri att det byggs alldeles för
många köpcentra, men banker och fastighetsspekulanter räknar med en god affär.
Ett exempel på den fria marknadens nyckfullhet är den svenska läkemedelsindustrin. På
1980- och 1990-talet hade Sverige medicinsk forskning i absolut världsklass med de två
företagen Astra och Pharmacia som ledande. Senaste femton åren har detta dock ändrats.
Båda företagen har fusionerats med utländska företag och all forskning och en stor del av
tillverkningen har flyttat utomlands. Två av Sveriges viktigaste forskningscentra har alltså
sålts till utlandet med närmast ödesdigra följdverkningar för bioteknisk forskning och
utveckling i Sverige. Till helt nyligen stod Astra Zeneca för hela 15 procent av den svenska
industrins forskning.43
Aktieägarna och ledningen för Astra och Pharmacia såg ekonomiska fördelar med att sälja
ut och förlägga forskning i utlandet, och tog ingen hänsyn till Sveriges behov av kvalificerad
biokemisk forskning. Med en fri, oreglerad marknad är länder och samhällen helt oskyddade
inför företags och spekulanters agerande.
Reklam -marknadsföring
Marknadsföring står för en stor del av företagens kostnader och är en alltmer nödvändig
verksamhet i takt med den ökande konkurrensen. Varje större företag har hela avdelningar av
76
informatörer,
presstalesmän,
försäljningsdirektörer,
utesäljare,
innesäljare,
marknadsanalytiker, eventprojektörer, marknadsstatistiker, koordinatorer, reklamare, osv, och
många tillhör de bäst betalda på företaget. Givetvis skiftar det stort mellan olika branscher och
företag hur mycket som läggs ned på marknadsföring. Läkemedelsbranschen är en av de
branscher där företagen investerar en mycket stor del av sina intäkter på marknadsföring. Den
amerikanska läkaren Marcia Angell granskar i en artikel i The New York Review of Books de
internationella läkemedelsjättarna och visar att de år 2004 i genomsnitt lade ner 36 procent av
intäkterna på marknadsföring/administration, cirka 17 procent utgjorde avkastning till
aktieägarna, medan anslagen till forskning och utveckling var så låga som 11-14 procent!44
Det svensk-engelska företaget Astra Zeneca lade år 2009 ned 83 miljarder på
marknadsföring/administration, mer än en tredjedel av sina intäkter, medan de lade ned 32
miljarder på forskning och utveckling. År 2009 gick endast 8 procent av driftkostnaderna till
forskning och utveckling, vilket kan jämföras med 16 procent år 2001.45
Statens och vi konsumenters kostnader för läkemedel ökar varje år. Enligt de stora
läkemedelsbolagen är dessa höga kostnader nödvändiga beroende på den omfattande och dyra
forskning som företagen bedriver. Detta är alltså mycket diskutabelt när bara ca 10 procent av
intäkterna går till forskning och utveckling, medan tre gånger så mycket läggs ned på reklam
och marknadsföring!
År 2011 spenderades i Sverige 66 miljarder kronor på reklam. 46 För enskilda företag är
reklamen livsviktig och har avgörande betydelse för företagens resultat. En lyckad
reklamkampanj kan betyda ökad försäljning och vunna marknadsandelar. Den ökade
försäljningen för ett företag innebär dock minskad försäljning för andra företag i samma eller
närliggande bransch, så sett för landet i helhet har reklamen ingen som helst produktiv
funktion. Det är enbart en fördyrande faktor.
Vi anser oss inte ha råd att låta vår skolelever få nya uppdaterade böcker, men vi har råd
att gratis dela ut tjocka reklamkataloger med möbler, tekniska prylar, kläder och andra
konsumtionsvaror, varav en mycket stor del snabbt hamnar i närmaste papperskorg.
Reklam och över huvud taget marknadsföring borde helt tas bort eftersom den inte fyller
någon produktiv funktion. Reklamen borde ersättas med en saklig produktinformation som
utformas av konsumentverket och distribueras till samtliga hushåll kanske en gång i månaden
eller i kvartalet. Informationen skulle innehålla alla nya produkter som kommit ut på
marknaden samt tester av olika varugrupper. Är man intresserad av samtliga produkter inom
ett område skulle man kunna gå in på en webbsida och hitta dessa. En sådan
produktinformation skulle inte behöva kosta mer än några hundra miljoner kronor istället för
de 66 miljarder kronor som nu bortslösas. Varje svensk betalar idag 7.000 kronor årligen för
att ständigt matas med halvlögner och insmickrande jargong.
Skapar konkurrens mångfald och frihet?
Många förespråkare för ett konkurrenssamhälle prisar mångfalden och valfriheten som
konkurrensen ger upphov till, medan de menar att ett planerat samhälle står för likriktning och
styrt tänkande.
Men hur mycket är den mångfald värd som man prisar? Visst kan vi alla välja mellan
tvåhundra olika schampomärken, femhundra olika slags glasögonbågar, hundra olika slags
jeans, ett hundratal olika chipspåsar, åttahundra olika pensionsfonder i PPM-valet, ett
femtiotal olika eldistributörer, osv. Det är nog bra att det finns olika varianter att välja mellan,
men skulle det inte räcka med tiondelen och blir man inte bara stressad av alla relativt
oväsentliga val som man ständigt ska göra.
77
En del val spelar förstås stor roll och är mer angenäma och viktiga: Att välja om man ska
köpa en bostadsrätt på Södermalm eller i Vasastan i Stockholm, om man ska satsa på en
Volvo, BMW eller Audi, om man ska åka till Florida, Hawaii eller Seychellerna på semestern,
eller om man ska köpa en sommarstuga på Österlen eller i Bohuslän. Fast det tråkiga med
dessa val är att det bara står vissa fritt att göra dem, de som har gott om pengar, de
välbeställda. De som inte tillhör de välbeställda får hålla till godo med att stå i skyltfönstren
och titta, drömma sig bort med färgglada bilder och broschyrer och gå och köpa sig en fritt
vald chipspåse.
De val som spelar allra störst roll är de som formar våra liv, som avgör vardagen. Det kan
gälla att ha möjlighet att utbilda sig, att veta att man alltid får ett arbete, att man alltid får en
bostad, att ha möjlighet att komplettera sina betyg om man var skoltrött under gymnasietiden,
eller att ha möjlighet att byta yrke senare i livet - att få en andra chans. Det är denna frihet
som är viktig i livet, som skapar trygghet och förutsättningar för ett bra liv. Men denna frihet
är inget som karaktäriserar ett konkurrenssamhälle.
I USA till exempel, frihetens och möjligheternas förlovade land, är det dåligt ställt med
valfriheten om man inte är född i rätt familj och i rätt samhällsklass. Alla amerikanska
medborgare har friheten att välja mellan hundra olika frukostflingor, hundra olika joggingskor
eller swappa mellan några hundra olika TV-kanaler, men är man inte född i rätt samhällsklass
är möjligheterna till en högre utbildning, ett intressant, välbetalt arbete eller en lägenhet eller
ett hus i ett lugnt, trivsamt område väldigt små.
I USA lever myten om "the selfmade man", som börjar med två tomma händer och slutar
som miljonär. Detta är just en myt för det är i få industrialiserade länder som det är så svårt att
byta samhällsklass i som i USA. Dessutom är ojämlikheten i USA betydande, så att födas i fel
samhällsklass innebär troligen ett tufft och sparsamt liv.
En sammanfattning av mångfalds- och valfrihetsaspekten är att visst skapar konkurrensen
mångfald, men det är bara den välbärgade delen av befolkningen som har möjlighet att ta del
av hela utbudet. De viktiga valen kan de mindre bemedlade bara drömma om.
Hur fri är media?
Ett område av samhället där det är viktigt att det finns mångfald och frihet är inom media,
att alla medborgare har rätt och möjlighet att yttra sig, möjlighet att få tillförlitlig information
och att det finns en allsidig debatt i landet.
Gör konkurrensen inom radio och TV att mångfalden ökar? Stärker de privata
reklamfinansierade TV-kanalerna den seriösa debatten, ger de oss fler informativa,
granskande program, fina personporträtt och stimulerande levnadsskildringar?
Knappast! Om man ser till Sverige är de reklamfinansierade TV-kanalerna förvillande
lika. De levererar till väldigt stor del glättiga underhållningsprogram, ett otal kändistävlingar,
stereotypa komedi- och actionfilmer och ett minimum av seriösa nyhetsprogram eller
tankeväckande dokumentärer. Mångfalden i de reklamfinansierade TV-kanalerna är minimal.
Däremot måste man nog anse att Sveriges public service-TV med direktiv från riksdagen ger
oss en förhållandevis allsidig, informativ och opartisk bild av världen. Därutöver ger den oss
också glättig underhållning, kultur, vetenskap, sport- och barnprogram.
I USA och västeuropeiska länder ägs många av de stora TV- och radiokanalerna av
privata intressen, och dessa ger till stor del den bild av samhället och världen som ägarna
önskar. I USA och Storbritannien ägs en stor del av press, radio och TV-kanaler av Murdochs
imperium, som inte drar sig för att utnyttja sina kanaler för att styra politiken i önskad
riktning. I Italien köpte Silvio Berlusconi upp de stora medierna, styrde informationen efter
eget behag och kunde med uppbackning av sina TV-kanaler bli vald till president.
78
Vill man ha en någorlunda saklig och seriös information bör man nog förlita sig till de
statligt styrda medierna. Åtminstone i grundmurat demokratiska länder är det troligt att man
där får en förhållandevis allsidig och opartisk bild av det egna samhället och omvärlden.
Överflödig verksamhet
Ett kapitalistiskt produktionssätt har onekligen en stor produktionspotential, men där finns
också ett oerhört slöseri, där en stor del av verksamheten enbart är till för att öka
försäljningen, övertrumfa konkurrenter eller locka och förleda konsumenter. För att dämpa de
värsta följderna av konkurrensens och den fria marknadens verkan krävs dessutom en
uppbyggd byråkrati av regleringar, lagar och tillsynsmyndigheter. Om företagen samarbetade
istället för att konkurrera skulle en stor del av produktionens kostnader och en stor del av
administrationen kunna elimineras. Här kommer några av dessa överflödiga verksamheter:
•
•
•
•
•
•
•
•
Som konstaterats ovan är reklam en helt överflödig verksamhet som inte gör någon nytta
för produktionen i samhället och lika gärna skulle kunna tas bort och ersättas med saklig
information.
Jag har tidigare tagit upp den spekulativa delen av finanssektorn vars enda syfte är att
tjäna pengar på pengar, alltså aktie- obligations-, fond-, derivathandel,
fastighetsspekulation, mm. Denna handel är inte bara onödig för samhället utan direkt
skadlig. Även stora delar av inlånings- och utlåningssektorn innehåller överflödig
byråkrati enbart ämnad att öka avkastningen för bankföretagen.
En stor del av alla ekonomer och revisorer som utbildas på våra lärosäten och sedan
anställs på företagen för att hålla reda på skatteregler, kapitalflöden, riskminimering,
varuanalyser, uppköp, fusionering, mm kan också avvaras. En del ekonomer behövs säkert
även i ett samarbetssamhälle, men en stor majoritet av dagens ekonomer utgör en helt
överflödig byråkrati, som bara fyller en funktion i ett konkurrenssamhälle.
Jurister, framförallt affärsjurister är en annan kategori som inte fyller någon
produktiv funktion utan bara är ett utfall av vinstjakten och konkurrensen mellan företag.
Företag lägger ner mångmiljardbelopp på juridiska tvister företag emellan och mellan
företag och myndigheter. Det kan gälla dispyter om avtal, fakturor, skatter,
produktintrång, copyright, patent, piratkopiering, mm.
Formgivare och produktutvecklare är en yrkesgrupp som blir allt viktigare i den
hårda konkurrensen mellan företag. De flesta produkter måste komma i nya modeller var
och vartannat år för att se fräschare, trendigare, modernare ut för att sälja bättre.
Alla ombyggnationer, renovering av affärer, restauranger och andra
kommersiella lokaler för att locka kunder, är också något som onödigt fördyrar
verksamheten. Visst är det bra om lokaler inte är slitna och nedgångna, men denna
ständiga renovering för att hänga med i designtrenden kostar enbart pengar.
De flesta livsmedelsaffärer kommer varje vecka med nya rabatterbjudanden. Varje vecka
ska det märkas om, placeras om, beställas extra och planeras för kommande erbjudanden
och nya reklamblad. Så mycket onödigt arbete för att locka kunder.
De närmare 100.000 företagssäljarna som ständigt ringer eller åker runt till konsumenter,
affärer, myndigheter och företag och kränger allehanda varor, är en yrkeskategori som
borde kunna användas till något mer samhällsnyttigt. Någon större nytta för andra än det
egna företaget gör de inte.
79
•
•
•
•
•
Fackföreningar liksom arbetsgivarföreningar är förstås helt onödiga organisationer när
företagen är demokratiskt styrda. Då är det de anställda som beslutar över företagen och
några arbetsgivare existerar inte längre. Så de organisationerna kan läggas ned.
Marknadsundersökningar, opinionsundersökningar är en annan sektor som växt lavinartat
senaste decenniet. Företagen lägger ner stora pengar på att få veta vad kunder har för
preferenser. Samhällsnyttan är tveksam.
För att företagens jakt efter största möjliga avkastning inte ska få alltför ödesdigra
konsekvenser för människor, samhällen och miljön finns en uppbyggd administration
inom kommuner och stat: Finansinspektionen, Livsmedelsverket, Arbetsmiljöverket,
Kemikalieinspektionen, Konkurrensverket, Bolagsverket, Allmänna reklamationsverket,
Konsumentverket,
Kronofogdemyndigheten,
Patentoch
registreringsverket,
Naturvårdsverket, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Post- och Telestyrelsen,
Länsstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten, osv, osv. Flera av dessa tillsynsmyndigheter skulle
kunna läggas ned helt, andra skulle kunna lägga ned hela avdelningar. Tiotusentals
inspektörer och utredningspersonal skulle därmed kunna friställas för viktigare sysslor.
Inom offentlig förvaltning kan man också frigöra en stor del av alla socialarbetare, vårdare
och sjukvårdspersonal som tar hand om arbetslösa, kriminella, alkoholiserade,
narkomaner och hemlösa. Eftersom alla har rätt till både arbete och bostad i ett
samarbetssamhälle kommer problemen med utslagna att minskas radikalt. Alla som nu
lever i utanförskapsområden med femtioprocentig arbetslöshet bland unga under tjugofem
år kommer att få arbete och behöver inte ge sig in på den kriminella banan eller trösta sig
med droger. Och alla som hamnar fel någon gång har möjlighet att få utbildning, arbete,
bostad och komma tillbaks in i samhället.
I kommuner, landsting och stat behövs inte längre alla konsulter och jurister som ständigt
organiserar upphandlingar av offentlig verksamhet och utförsäljning av offentliga
institutioner. Enbart upphandlingen av S:t Görans sjukhus i Stockholm kostade landstinget
65 miljoner kronor.47
Inverkan på miljön
Ett allvarligt problem med konkurrensen är dess inverkan på miljön. Företagens ständiga
behov av att kunna producera billigare än konkurrerande företag gör att kostnaderna måste
minimeras. Även en förhållandevis liten kostnad kan vara avgörande. Företagsledare måste
många gånger lockas att avstå från en behövlig miljöinvestering, att blunda för att utsläppen
är lite för stora eller akta sig för att undersöka ett ämnes eventuella giftighet. Systemet med
konkurrens uppmuntrar ständigt till att negligera och blunda för produkters eventuella
skadliga inverkan på miljön och på människor.
Även ansvarskännande företagsledare är tvungna att blunda för miljöhänsyn. I företagen
är det aktieägarna som har sista ordet, och en VD som lägger ned alltför mycket omsorg och
utgifter på miljön blir inte långvarig på sin VD-stol. Givetvis får inte företaget skämma ut sig
genom dålig miljöhänsyn och riskera att hamna på tidningarnas förstasidor, men överdrivna
miljösatsningar som inte ingår i en imagemarknadsföring är svårt att få gehör för.
En konsekvens av detta är att samhället för att skydda sig måste bygga upp en omfattande
kontrollapparat med miljölagar, miljöskyddsinspektörer, arbetsmiljöverk, livsmedelsverk,
kemikalieinspektion, skyddsombud och mycket annat för att förhindra de mest uppenbara
försyndelserna.
Företagen för dessutom ständigt kampanjer för att förhindra lagförslag som stärker
miljökraven. De värsta miljösyndarna, de internationella oljebolagen, kemikaliebolagen,
bilbolagen lägger ner miljarder på att förhindra strängare miljökrav och på att förringa
80
klimathot. I EU-högkvarteret i Bryssel har de europeiska företagen en hord av anställda
lobbyister som ständigt försöker förhindra en strängare miljölagstiftning. Ett exempel är den
år 2006 tagna kemikalielagstiftningen REACH, som enligt Svenska Naturskyddsföreningen
och andra miljögrupper måste betecknas som en skandal i EU:s miljöarbete och en seger för
kemiindustrilobbyisterna.
Glesbygden utarmas
Ytterligare en allvarlig faktor är den inverkan konkurrensen får vid beslut om lokalisering
av fabriker och företag. Få nya företag vill etablera sig i glesbygder. Osäkerheten om att finna
kvalificerad arbetskraft, nödvändig kringservice och utbyggd infrastruktur avskräcker från
nyetableringar. En naturlig följd är att nya företag framförallt söker sig till större städer och
att glesbygden avfolkas. För samhället innebär det stora kostnader för byggande av nya
bostadsområden med infrastruktur och fungerande service kring de större städerna, samtidigt
som bostäder, skolor och fabriksbyggnader står tomma i glesbygdsområden. Framförallt
innebär det en utarmning av vårt land med samhällen och kulturbygder som tynar bort, unga
som tvingas flytta, skolor och affärer som läggs ner, gamla som blir lämnade kvar och ser hus
förfalla och åkrar och ängar växa igen.
Det borde vara självklart att företagen placeras där människor bor, och inte att
människorna tvingas flytta dit företagen önskar etablera sig.
Alternativ
Ovanstående uppräknande av konkurrenssamhällets brister och slöseri med människor och
materiella resurser skulle kunna göras ännu längre, men redan denna lista borde få oss att
fundera över andra sätt att organisera vårt samhälle.
Många inser nog att dagens konkurrenssamhälle har stora brister men ser inte några
alternativ. I dagens värld finns onekligen inga existerande, och det stora alternativet i historien
Sovjetkommunismen urartade snabbt till en genombyråkratisk, totalitär och förtryckande
diktatur.
Här måste man komma ihåg att alla tidigare försök till alternativa samhällen i historien är
uppkomna i fattiga, ickeindustrialiserade, odemokratiska länder där ofta miserabla
förhållanden och inbördeskrig föregått en revolution, exempelvis Ryssland, Kina, Vietnam
och Kuba. Ofta har mansdominerade och auktoritära, förtryckande traditioner och värderingar
satt förutsättningarna för den fortsatta utvecklingen.
Det är troligen först i dagens demokratiska och jämförelsevis öppna, toleranta och
materiellt synnerligen utvecklade välfärdssamhälle som vi verkligen har möjligheterna att
skapa ett oerhört fint samhälle som bygger på samarbete, genuin demokrati, jämlikhet och
omtanke om även de mindre lyckligt lottade både i vårt eget land och i fattigare länder.
Blandekonomin i framförallt Västeuropa på 1950- och 1960-talet är nog det enda
ekonomiska system historiskt sett, som är värt att lyftas fram som ett alternativ till dagens
samhälle. Ett altruistiskt samhälle, den modell som jag i denna bok för fram, kan till stora
delar ses som en vidareutveckling av detta samhälle.
81
Jorden har fått nog!
Industrialiseringen här i västvärlden har skapat ett samhälle som materiellt har gett oss ett
omåttligt överflöd. Vi bor i uppvärmda bostäder med tillgång till tvättmaskin, kyl, frys och
mikro. Många har bil, båt, sommarstuga, motorgräsklippare, laptop och iphone. Vi äter oss
mätta på blodiga biffar och hamburgare, och flyger till Thailand, Florida och Kanarieöarna.
Jämfört med hur livet var för hundra eller tvåhundra år sedan har det varit en
häpnadsväckande utveckling.
Men den ökade produktionen, de ökade transporterna tillsammans med att vi numera är
sju miljarder här på jorden, har fått oss att exploatera jordens resursers i en sådan utsträckning
att jordens överlevnad är i fara. Vi utnyttjar nu jordens resurser i snabbare takt än de
återskapas.
Haven utfiskas och försuras, skogar skövlas, floder och vattendrag förgiftas och åkermark
överutnyttjas och görs obrukbar. Kanske det allvarligaste hotet är uppvärmningen av jordens
atmosfär som beror på de ökade koldioxidutsläpp som vårt levnadssätt ger upphov till.
Om jorden ska fortsätta att vara beboelig måste vi i västvärlden överge den resursslukande
livsstil vi nu hänger oss åt. Om dessutom den fattiga delen av jordens befolkning ska kunna få
ett drägligt liv med höjd levnadsstandard, vilket de givetvis har rätt till, måste vi i västvärlden
kraftigt skära ned på vår konsumtion. Nu använder 20 procent av jordens befolkning 80
procent av resurserna, och de övriga 80 procenten av befolkningen får alltså samsas om
smulorna som blir över.
Det borde vara uppenbart för oss alla att vi i de rika länderna inte kan fortsätta
transportera oss med snabba, bränsleslukande båtar och bilar, roa oss med fyrhjulingar och
vattenskotrar, ha shopping som ett fritidsnöje, investera i ett otal apparater och maskiner i
hemmet och för trädgården, fylla barnkamrarna med leksaker, transportera varor kors och
tvärs över jordklotet och flyga till semestermål världen över.
Vi måste förstå och acceptera att jordens resurser inte räcker till för detta leverne och att
vi är på god väg att ödelägga den planet vi bor på.
Förödande trender
Skogen täcker cirka 30 procent av jordens yta och har en oerhörd betydelse för allt liv på
jorden. Skogen renar både vår luft och vårt vatten, producerar syre och skyddar marken mot
jorderosion. Därutöver binds stora mängder koldioxid som annars skulle öka koldioxidhalten i
atmosfären.
Skogen är dock utsatt för en våldsam åderlåtning, stora arealer skövlas för att ge plats för
jordbruk och boskapsskötsel eller huggs ner för att säljas som virke. Det är framförallt i
fattiga tropiska länder som skövlingen pågår, men efterfrågan kommer till stor del från den
rika delen av världen. Köttet från boskapen fyller köttdiskarna i Europa, 70 procent av sojan
som odlas på enorma åkerfält i Brasilien blir mat till Europas högavkastande kossor, och
virket förser västländernas möbel- och pappersindustri med råvara.48
Haven får ta emot en stor del av de gifter och avfall som vi sprider omkring oss. Vårt eget
Östersjön är ett av de mest förorenade haven. Avloppsvatten och industriavfall, liksom kväve
och fosfor från biltrafik och jordbruk har gett upphov till algblomning, syrebrist och att en
stor del av Östersjöns bottnar nu är döda och utan ekologiskt livsviktiga organismer.
Stora delar av fiskebestånden i haven är på väg att överutnyttjas och kollapsa. Enorma
fiskefartyg dammsuger haven på det mesta av fisk. Värst av alla är EU:s fiskefartyg. Utanför
82
Västafrikas kust drar spanska och franska fiskefartyg upp tusentals ton fisk, lämnar fattiga
lokala fiskare utan levebröd och skövlar den marina miljön med djuphavstrålning. Detta
synnerligen diskutabla fiske erhåller dessutom mångmiljardsubventioner från EU.
Ett av de allvarligaste hoten på vår jord är förlusten av biologisk mångfald genom
utrotande av växt- och djurarter. På grund av människans utbredning och aktiviteter och
jordens uppvärmning försvinner idag växt- och djurarter hundra till tusen gånger snabbare
jämfört med den naturliga takten. Bara sex gånger under jordens historia har det skett
massutrotning av växt- och djurarter. Vi är just nu inne i den senaste, som till skillnad från
tidigare gånger är orsakad av människan. Den förra massutrotningen var för 65 miljoner år
sedan då dinosaurierna och en mängd andra arter utplånades från jordens yta.
Det är inte bara sorgligt att djur och växter försvinner, det kan också få förödande
konsekvenser för allt liv på jorden. Den biologiska mångfalden är helt nödvändig för att
garantera processer som fotosyntes hos de gröna växterna, nedbrytning, förmultning i jorden
och pollinering av grödor.
I takt med den vetenskapliga utvecklingen och teknikutvecklingen produceras och sprids
alltfler kemikalier. Bara i Europa finns tiotusentals olika kemikalier på marknaden och få av
dessa är testade med avseende på deras miljö- och hälsoeffekter. Många av dessa är
svårnedbrytbara och lagras i naturen och i levande organismer, till exempel PCB, dioxin,
kvicksilver, kadmium, bly, bromerade flamskyddsmedel, ftalater, bisfenol A.
Tidigare var det framförallt genom mat och i arbetsmiljön som man kom i kontakt med
miljögifter. Numera finns miljögifter överallt i hemmet - i färger, tapeter, elektronik, möbler,
textilier, rengöringsmedel och byggmaterial.
Inom sko- och klädindustrin används stora mängder kemikalier som orsakar cancer,
allergier, hormonrubbningar och fortplantningsstörningar. Kemikalier används vid odling av
bomull, för blekning och färgning av tyget, mjukgörning av tygtryck, mot mögel och för
smuts- och vattenavvisning. Kemikalieinspektionen beräknar att det går åt 3 kilo kemikalier
för att producera en vanlig t-shirt i bomull. Främst drabbas textilarbetare och miljö i fattiga
länder av kemikaliernas skadeverkningar, men kemikalier frigörs också och tränger in genom
huden vid användning av plaggen och förs ut i naturen vid tvätt.
Undersökningar visar att en genomsnittssvensk har ett hundratal kemikalier i kroppen som
inte finns där naturligt. Många av dessa kan ge cancer, allergier, hjärt- och kärlproblem,
diabetes, mm.
Klimathotet
Det kanske allvarligaste hotet mot jordens välmående är att koncentrationen av
växthusgaser i atmosfären kraftigt stiger. Under den senaste årmiljonen har koncentrationen i
atmosfären av den vanligaste växthusgasen koldioxid legat på värden som inte överskridit 300
ppm (miljondelar).49 Senaste 150 åren har dock koncentrationen av koldioxid stigit från 280
ppm till dagens 390 ppm och den fortsätter att stiga. Detta innebär att temperaturen på jorden
riskerar att höjas till ohållbara nivåer.50
Forskare är relativt överens om att jordens medeltemperatur inte får öka med mer än två
grader om konsekvenserna ska bli någorlunda hanterbara. Men om den nuvarande
utsläppstrenden håller i sig kommer vi enligt den så kallade Sternrapporten få en
temperaturhöjningen på fem grader i slutet av detta sekel. Städer som New York, London och
Amsterdam löper överhängande risk att översvämmas. Stora jordbruksområden i tropiska
områden kommer att förvandlas till öken och bli obrukbara och glaciärer kommer att smälta
83
och försvinna. Våldsamma stormar och häftiga skyfall med påföljande översvämningar
kommer att bli vanliga och värmeböljor med skogsbränder kommer att härja över vidsträckta
områden.51
Jordens medeltemperatur har de senaste 100 åren stigit ca 0,75 grader (2007) och
fortsätter att stiga 0,2 grader varje decennium. FN:s klimatpanel IPCC skriver i sin fjärde
rapport att utsläppen av växthusgaser måste sjunka med 50 - 85 procent fram till år 2050 för
att vi ska ha en chans att klara tvågradersmålet, och koncentrationen av koldioxid i atmosfären
måste stabiliseras kring 350 - 400 ppm.52
Det är dock synnerligen tveksamt om denna nivå kan hållas. Få politiker vågar utmana
den hejdlösa konsumtionen och de bakomliggande kommersiella krafterna. I dessa bank- och
finanskriser är det lätt för politiker att glömma bort eller helt strunta i klimatfrågan. Trots
Klimatkonventionen från 1992, Kyotoprotokoll och många vackra ord har utsläppen av
växthusgaser under perioden 1990 - 2010 ökat med katastrofala 45 procent! 53 Vi ligger idag
över det värsta av de scenarier som FN:s klimatpanel tog fram år 2000 i rapporten "Special
Report Emissions Scenarios". I en rapport utgiven i november 2012 menar Världsbanken att
vi nu är på väg mot fyra granders uppvärmning år 2100, även om länder fullföljer utlovade
utsläppsminskningar.54
Det som gör situationen extra allvarlig är att koldioxid i atmosfären stannar kvar under
lång tid, halveringstiden är 50 - 100 år.55 Det går alltså inte att panikbromsa när
konsekvenserna börjar bli ännu mer uppenbara än de är idag.
Det finns också en risk att situationen drastiskt kan förvärras. Många forskare är oroliga
för att monsunregnen över indiska halvön ska upphöra och där medföra extrem torka. Eller att
stora delar av Amazonas regnskog brinner upp till följd av torka och värme. Det är heller
ingen som vet om den pågående uppvärmningen av havsvattnet gör att havet släpper ifrån sig
okontrollerade mängder koldioxid som nu finns lagrat där, eller om permafrosten i norra
Sibirien, Alaska och Kanada tinar och frigör de stora mängder metangas som finns i marken.
Dessa faktorer skulle kunna orsaka att enorma mängder växthusgaser frigörs utan möjlighet
för människan att förhindra detta.56
Lösningar
Så gott som alla forskare, ekonomer och politiker är nu överens om att uppvärmningen av
jorden till största del är orsakad av människans förbränning av fossila bränslen. Till och med
Exxon, BP, Statoil och andra oljebolag erkänner detta. De är också överens om att utsläppen
drastiskt måste minska. Hur detta ska gå till är de däremot mindre överens om. Många vill
avdramatisera det hela och menar att det kommer att sköta sig själv genom en alltmer
energieffektiv produktion och genom att transportmedel, maskiner och apparater blir
energisnålare. De menar att vi mycket väl kan fortsätta med ekonomisk tillväxt utan att det
ökar koldioxidutsläppen. Den resurssnåla tillverkningsprocessen tillsammans med
utsläppsrätter och satsning på förnybar energi kommer att lösa klimathotet.
Denna övergång till en mer resurseffektiv produktion och energisnåla produkter har redan
pågått i ett par decennier. Trots detta har, som jag tidigare nämnde, jordens årliga utsläpp av
koldioxid ökat med 45 procent sedan 1990. Visst har tillverkningsprocessen blivit mer
resurssnål men mängden av det som produceras, tillväxten, har ökat i långt högre takt.
Sverige framförs ofta som ett exempel på hur den ekonomiska tillväxten har kunnat
"frikopplats"
från ökning av koldioxidutsläpp. Man hänvisar till officiell statistik som visar att
utsläppen under åren 1993 till 2005 minskade med 10 procent trots en kraftig ekonomisk
tillväxt.57 Dessa siffror är synnerligen missvisande! Statistiken tar nämligen inte med i
84
beräkningen att en stor del av våra konsumtionsvaror numera importeras från Kina och andra
länder och alltså orsakar utsläpp som inte mäts i Sverige. Denna statistik tar inte heller med
alla de utsläpp som varutransporter till Sverige orsakar eller svenskars flygresor utomlands.
Om man tar med internationella flygresor, varutransporter och de utsläpp som orsakas av
importerade konsumtionsvaror visar forskning vid Uppsala Universitet att Sverige inte alls har
minskat några utsläpp, utan tvärtom har ökat utsläppen av växthusgaser med 20 procent under
åren 1993 till 2005!58
Att i detta läge lita på att effektivisering av tekniken ska lösa våra utsläppsproblem är
synnerligen naivt och förödande för vår jord.
Hur stora konsekvenserna av en uppvärmning av jordens medeltemperatur kommer att bli
är omöjligt att förutspå. Men det är ett oerhört allvarligt hot som vi står inför. Det kan lägga
stora landområden under vatten och göra stora delar av jorden helt obeboeliga, orsaka
hungerkatastrofer, ge upphov till att hundratals miljoner eller miljarder människor tvingas
överge sina hem och bo i överbefolkade flyktingläger, vilket för med sig en mängd
humanitära och sociala problem. Konflikter om vattentillgångar och åkermark, som kan
eskalera till regelrätta krig, riskerar också att inträffa.
Att få de flesta människor att förstå nödvändigheten av att minska konsumtionen och
övergå till en grön ekonomi där det gäller att spara och att ta vara på det som produceras, är
en absolut nödvändighet. Jag tror inte heller att det är omöjligt, många människor är
förnuftiga och ansvarstagande.
Att däremot övertyga företagen att de måste dra ner på sin produktion, är desto svårare.
Alla större företag har ett centralt mål och det är största möjliga vinst. Vinst fås i allmänhet
genom att öka omsättningen så mycket som möjligt. Att företagen frivilligt skulle dra ned
eller upphöra med sin försäljning av bränsleslukande bilar, snabba båtar, modekläder, onödiga
apparater och maskiner är väldigt svårt att tänka sig. Det allvarliga är alltså att vi har ett
ekonomiskt system som direkt motarbetar en minskning av utsläppen av växthusgaser.
Det kanske allra mest frustrerande är att det skulle vara förhållandevis enkelt att undvika
en ödesdiger uppvärmning av jorden. Sternrapporten från 2006 uppskattar att det bara skulle
kosta en summa motsvarande en procent av jordens BNP att övergå till en grön ekonomi med
betydligt minskade utsläpp av växthusgaser. I en annan rapport uppskattar FN:s miljöorgan
UNEP att det krävs motsvarande två procent av jordens BNP. Två procent motsvarar ca 1300
miljarder dollar och skulle vara tillräckligt för att göra jordbruket klimatsmartare,
energieffektivisera byggnader och ersätta fossila bränslen med förnybar energi.
Det är alltså inga oöverstigliga summor som krävs för att rädda världen från att drabbas av
en ödesdiger katastrof. Något synnerligen upprörande i detta läge är att fossila bränslen varje
år subventioneras med 600 miljarder dollar. Det är just förbränning av dessa fossila bränslen kol, olja, naturgas och bensin - som orsakar de ökade utsläppen av koldioxid. Om dessa
subventioner istället skulle investeras i förnybar energi skulle en stor del av klimathotet vara
löst. Större delen av bil-, kol- och oljeindustrin är dock inte intresserade av någon övergång
till förnybar energi. BP, Shell, Exxon, Statoil och många fler bolag tjänar stora pengar på
fossil bränslehantering och ser troligen sina vinster som långt viktigare än jordens framtida
välmående.
Ett nätverk av forskare i USA, Union of Concerned Scientists, visar i en rapport att Exxon
mellan 1998 och 2005 har sponsrat växthusteorins skeptiker med sammanlagt 16 miljoner
dollar. Precis som tobaksindustrin ger oljeindustrin pengar till organisationer och enskilda
forskare som lägger ut dimridåer och skapar förvirring. Syftet är att få det att framstå som att
forskarvärlden inte är överens om människans klimatpåverkan.
85
Globalisering - frihandel
Senaste halvseklet har handeln mellan världens länder blivit allt friare. Inte minst mellan
rika industriländer har tullar och andra importrestriktioner kraftigt minskat eller helt
försvunnit. Frihandelns förespråkare menar att globaliseringen och frihandeln har gått så långt
att det är omöjligt att vända tillbaks, och protektionism beskrivs som något hemskt som hotar
att på alla sätt göra världen fattigare och bromsa upp all industriell utveckling.
Vi ska dock ha klart för oss att om vi vill ha ett samhälle som bygger på samarbete i stället
för konkurrens, där omsorg om människor är viktigare än pengar, där gemenskap och trygghet
prioriteras, blir det omöjligt för oss att samtidigt ingå i ett frihandelssystem. Vill vi att alla
delar av vårt land ska få möjlighet att leva och att människor ska garanteras arbete i sin
hembygd, istället för att som nu tvingas till storstadsregionerna, måste vi kunna kontrollera
och styra flödet av kapital, varor och tjänster. Detta får inte styras av internationella
storföretag vars enda intresse är maximal vinst.
Stora företag, framförallt utländska, är väldigt sällan intresserade av att investera i
glesbygder som till exempel Norrlands inland. De etablerade företagen investerar i storstäder
där de vet att det finns kvalificerad arbetskraft, snabba kommunikationer, allsidig service och
köpbenägna konsumenter. Dessutom försvinner många företag i glesbygder till storstäder eller
låginkomstländer ofta efter att de köpts upp av större företag.
För att kunna planera vårt land på ett förnuftigt och humant sätt är det därför en
nödvändighet att inskränka på frihandeln. Detta gör det möjligt att, om det var stor
arbetslöshet i till exempel Vilhelmina, förlägga en leksaksfabrik där som ersätter en del av
importen av leksaker från Kina. Om det var arbetslöshet i Malung skulle man kunna förlägga
en hockeyhjälmsfabrik där istället för Jofa AB, som köptes upp först av den amerikanska
Reebokkoncernen, därefter av Adidas, som slutligen flyttade huvudkontor till Solna och
hjälmtillverkning till Kina.59 Och i Sveg föreslogs tidigare att man kunde placera en fabrik för
tillverkning av lågenergilampor.
På detta sätt skulle man kunna garantera de boende i olika delar av Sverige arbete, och
betalningsbalansen skulle inte behöva belastas av onödig import. Vid frihandel är det omöjligt
att planera samhället på detta sätt. Det är väldigt troligt att nystartade fabriker med
tillverkning av leksaker, hockeyhjälmar eller lågenergilampor mycket snabbt skulle bli
utkonkurrerade av billig import från Kina eller andra låginkomstländer, och snart gå i
konkurs. Att stora delar av vårt land av denna anledning nu avfolkas är inte bara ekonomiskt
slöseri för Sverige som land, det är förstås en stor tragedi för människorna i de orter som
drabbas. De tvingas uppleva hur deras bygd förtvinar, att grannar och vänner flyttar och
ungdomarna försvinner, att affärer och skolor läggs ner, hus står tomma och förfaller, och till
slut bara pensionärer blir kvar.
Och detta så helt i onödan De som bor på dessa orter vill oftast inget hellre än att arbeta,
tjäna ihop till sitt levebröd och hjälpa till att göra bygden och samhället välmående. Visst vill
en del av ungdomarna självmant flytta till större städer, men många skulle också stanna kvar
om det fanns arbete. Och många av de som flyttar skulle nog vilja komma tillbaks några år
senare när de tröttnat på att leva storstadsliv. En del av de som är uppväxta i storstädernas
asfalt med anonymitet och långa pendelresor, skulle säkert inte heller ha något emot att flytta
till naturen och närheten i mindre samhällen.
Dessutom kostar avfolkningen av glesbygder vårt land stora summor. Dels genom bidrag
till hundratusentals arbetslösa personer i avfolkningsbygder, och dels kostnader för att bygga
bostäder, skolor, vägar och serviceinrättningar i storstadsregioner när människor tvingas flytta
för att få arbete.
86
Det är hög tid för oss att ställa oss frågan hur vi vill ordna samhället och vad som är
viktigt för oss. Är det människorna som ska flytta dit företagen önskar investera eller är det
företagen som ska flytta dit människorna bor och vill bo?
Inte bara Sverige
Att samhällen och landsändar ödeläggs och avfolkas är förstås inte något speciellt för
Sverige, det händer över hela jorden.
I till exempel USA har industrinedläggningen till följd av globaliseringen slagit hårt mot
industriregioner. Mer än tio miljoner industrijobb har försvunnit sedan 1980, en stor del till
Mexiko, Brasilien, Kina och andra länder i Sydostasien. Överallt i nordöstra USA hittar man
städer och samhällen med tomma fabrikslokaler, igenbommade affärer och övergivna hus.
Detroit, bilindustrins Mecka, var för femtio år sedan en blomstrande stad med två miljoner
invånare, nu bor där 700.000. Hundratusentals arbetare inom bilindustrin har mist sina jobb,
förfallna fabrikshallar syns överallt och 90.000 villor står övergivna med krossade eller
igenbommade fönster i väntan på att brännas eller rivas ner.60
Med tillkomsten av allt fler frihandelsavtal de senaste tjugo åren har de flesta
internationella storföretag valt att förlägga sin produktion och montering till
lågkostnadsländer där arbetskostnaden är en bråkdel mot vad de är i USA, där inflytelserika
fackföreningar lyser med sin frånvaro och miljölagar och arbetsmiljölagar knappt existerar.
Frihandelsförespråkarna menar att frihandel ger oss billigare varor, och det är svårt att
förneka. Kläder, TV-apparater, leksaker, skruvdragare och mycket annat kostar en bråkdel av
vad de kostade för ett tjugotal år sedan. Men anledningen är förstås att varorna numera
tillverkas under närmast slavliknande förhållanden. Fattiga människor i u-länder tvingas jobba
i undermåliga lokaler från sju på morgonen till kanske nio på kvällen, vid arbetstoppar långt
in på natten. Är de lyckligt lottade har de ledigt en dag i veckan. De bor i baracker på
fabriksområdet, kanske tio stycken i varje sovsal, och tjänar en eller två kronor i timmen.
Många utsätts för cancerogena och starkt frätande ämnen. Blir de sjuka en längre tid, skadar
sig eller blir gravida avskedas de omedelbart utan ersättning. Pension, sjukpenning eller
föräldrapeng är det inte tal om.
I fattiga länder arbetar miljoner människor under erbarmliga villkor med att tillverka
billiga konsumtionsvaror för oss i den rika världen. Frihandeln har fört med sig att en stor del
av produktion förläggs dit arbetskostnaderna är lägst, där miljölagarna är obefintliga och
fackföreningar portförbjudna.
Lagen om offentlig upphandling
En del av frihandelslagstiftningen och något som ytterligare försvårar en förnuftig
planering av samhället är lagen om offentlig upphandling (LOU). Den grundar sig på ett EUdirektiv och innebär att kommuner, landsting och stat offentligt måste annonsera alla
kommande uppköp av varor och tjänster, och därefter acceptera det billigaste anbudet. Enligt
direktivet måste alla företag i EU likabehandlas, och lokala eller inhemska företag får alltså
inte stödjas. Lagen är skriven för att tillvarata internationella företags intressen, utan hänsyn
till samhällen och regioner som drabbas av nedläggningar och arbetslöshet. Innan Lagen om
offentlig upphandling stiftades var det vanligt att regeringen lade ut beställningar på kläder till
försvaret eller liknande till bygder som behövde stöd. Detta är inte tillåtet längre.
Ett lokalt mejeri får alltså inte stödjas av kommunen genom uppköp av mjölk och ost till
kommunens skolor, daghem och serviceboende, utan måste acceptera att mejeriet eventuellt
87
läggs ned om till exempel ett tyskt multinationellt företag lägger ett lägre anbud vid den
obligatoriska upphandlingen av mat till kommunens verksamhet. Det är mycket vanligt att
mat som lika gärna skulle kunna tillverkas av lokala tillverkare nu med långtradare
transporteras hundratals mil från fabriker i Europa till sjukhus, skolor och vårdinrättningar
runtom i Sverige. Det beräknas att sjuttio procent av all mat som serveras i svenska skolor
numera är importerad. Kycklingar importeras från Thailand, lök från Indien, grisar från
Ungern, pyttipanna från Belgien och lingonsylt från Ryssland.61
Import - export
Sveriges import-exportsektor uppgår nu till hela 50 procent av BNP från att i början av
1990-talet varit mindre än 30 procent. En mycket stor del av vår handel med utlandet är utbyte
av nästan identiskt likadana varor. Vi importerar utländska bilar och bussar samtidigt som vi
exporterar Volvobilar och Volvobussar. Vi importerar, mjölk, grädde och yoghurt för drygt 2
miljarder kronor och exporterar för ungefär samma summa, vi importerar bakverk och bröd
för knappt 2 miljarder kronor och exporterar för 3,5 miljarder kronor, vi importerar stora
mängder Perrier vatten på flaska samtidigt som vi exporterar Ramlösa till Frankrike. Sverige
både importerar och exporterar en mängd olika varor: lastbilar, alla slags vitvaror,
hemelektronik, möbler, järn- och stålprodukter, mode och konfektion, osv.62 Av denna
anledning fraktas varor med flyg, båt och långtradare kors och tvärs över hela jorden.
Transporterna står för en mycket stor del av de ökande koldioxidutsläppen, liksom av utsläpp
av andra miljöföroreningar.
Det borde vara en princip att det vi kan producera ungefär lika billigt och med samma
kvalité som andra industrialiserade länder, ska vi producera i Sverige.
Många menar att Sverige är helt beroende av utlandet och för litet för att producera allt
själv, men hur stämmer det? I Sverige utvecklar och producerar vi redan nu bilar, bussar,
järnvägslok och vagnar, stora lastbilar och anläggningsmaskiner, avancerade stridsflygplan,
tanks, allehanda vitvaror, avancerad ventilationsutrustning, reningsanläggningar, en mängd
elmotorer, kraftvärmeverk, mm, mm. Vi är till och med fullt kapabla att tillverka något så
avancerat som ett kärnkraftverk.
Sverige är ett högteknologiskt land, med gott om utbildade människor. Det är synnerligen
få industrivaror som inte Sverige skulle kunna producera och göra det lika effektivt och billigt
som i de främsta industriländer.
Men blir det inte billigare om man tillverkar varor i större mängd, det finns väl ändå
stordriftfördelar?
Visst, det stämmer. Sverige är inte ultimat för att vara en marknad, men Sverige är trots
allt inte så litet. Volvo producerade 2010 ca 300.000 bilar. Det är ungefär lika många som
säljs i Sverige under ett år. Vidare såldes det år 2010 i Sverige: 3,9 miljoner mobiler, 900.000
kameror, 300.000 tvättmaskiner, 1 miljon TV-apparater. Det krävs rätt stora fabriker och
företag för att producera den kvantiteten. Visst skulle det bli något billigare om kvantiteterna
vore 10 gånger större, men inte överdrivet mycket billigare.
Sverige är tillräckligt stort för att producera det mesta av vad vi behöver själva. Därmed
inte sagt att vi ska göra det! Vi behöver alls inte sträva efter att vara helt självförsörjande.
Bara för att vi tar avstånd från frihandel behöver vi inte sluta att handla med andra länder. Vi
kan fortsätta med att både importera och exportera varor från utlandet, precis som förut. Men
det ska göras på våra villkor. Produkter som vi redan nu har utveckling och produktion av i
Sverige finns ingen större anledning att importera. Det är enkelt att utöka produktionen så att
det täcker hela vårt behov. Det kan gälla bilar, bussar, lastbilar, tvättmaskiner, kyl- och frys,
mikrougnar, cyklar, mm. Om vi vill och anser oss ha råd kan vi förstås importera några andra
88
bilmärken eller cyklar. De riktigt coola grabbarna kanske skulle bli ledsna om de inte kunde
drömma om en BMW eller Audi, och en del kanske föredrar franska Miragecyklar framför
rekorderliga Skeppshult. Men om en tvättmaskin är av märket Cylinda, Electrolux, Siemens
eller Whirlpool borde inte alltför många orka hetsa upp sig över, huvudsaken att det är bra
kvalité. Och om de flesta lastbilar och bussar är av svenska märken spelar nog inte heller
någon större roll.
Industrialisering av fattiga länder
Internationella storföretag, regeringar i många länder, EU, organisationer som OECD,
WTO, IMF driver på för att få hela jorden till ett enda stort frihandelsområde där företagen
fritt kan konkurrera på olika länders marknader. Fattiga länder utlovas guld och gröna skogar
och en väg ut ur fattigdomen. Med frihandel kan de fattiga länderna konkurrera med sina låga
löner och på så sätt få igång en industrialisering. Frihandelsförespråkarna menar att det är
precis så som Sydkorea, Kina och andra länder har gjort. Det är bara att fortsätta denna väg så
blir allt bra.
Visst, frihandeln kommer nog på lång sikt att få bort den värsta fattigdomen, och få igång
en industrialisering, men det kommer att ta tid. Det kommer kanske ta 100 år innan även de
fattigaste länder har nått en någorlunda acceptabel standard. Under denna tid har miljoner och
åter miljoner människor tvingats jobba under eländiga förhållanden och dött av cancer, av
lungsjukdomar, eller förolyckats och handikappats av olyckor på livsfarliga arbetsplatser.
Miljoner små barn har hunnit dö av undernäring och sjukdomar, och sjöar, vattendrag och
marker har förgiftats för lång tid framöver av kemikalier som orenat släppts ut från fabriker.
Om vi inte accepterar detta oerhörda lidande och denna miljöförstöring måste vi nog tänka
oss en annan väg än frihandeln. För det finns andra vägar.
Ett bra mycket bättre sätt för att få igång en industrialisering i fattiga länder är att stänga
länderna för import av varor som inte är nödvändiga, inte tillåta att finanskapital okontrollerat
förs ut eller in i landet, förstatliga bankerna så att staten får full kontroll över kapitalflödena,
se till att alla barn och ungdomar får gå i skola, med statlig hjälp och ledning satsa på att
utveckla ett självförsörjande jordbruk, bygga upp infrastruktur som vägar, järnväg, hamnar,
tele, vatten och avlopp, bygga bostäder åt de fattiga, samt bygga upp textilindustri och annan
lätt industri.
Det ovan råkar vara en ungefärlig beskrivning av hur Japan, Sydkorea, Taiwan, Singapore
och nu senast Kina gått tillväga för att snabbt få igång en industrialisering. Dessa länder har
definitivt inte fört någon öppen fri marknadspolitik, som frihandelsförespråkarna vill påskina,
utan snarare en beslutsam statskapitalistisk strategi inriktad på exportindustri, med hårda
restriktioner för import av varor och framförallt av kapital.
I Sydkorea påbörjades på 1960-talet en industrialisering. Det då diktatorstyrda landet
satsade på en ambitiös utbyggnad av utbildning och infrastruktur och på uppbyggnad av ett
tiotal stora industrikonglomerat efter japansk modell, både privata och i statlig regi. Dessa
företag fick ansvar, eller snarare diktat, från regeringen att med så gott som räntefria lån
bygga upp textilindustri, varvs-, stål-, maskin-, kemiteknisk industri och några år senare
bilindustri och elektronisk industri, och att intensivt satsa på export. På 1960-talet
nationaliserades de flesta banker och de fortfarande privata reglerades hårt. Regeringen hade
alltså full kontroll över kapitalflödena i landet. Priskontroll infördes för att få ner inflationen.
Importen var starkt reglerad och någon fri kapitalimport eller kapitalexport tilläts inte.
Däremot erhöll Sydkorea ekonomiskt bistånd från USA. Senare på 1980- och 1990-tal när
industrialiseringen kommit igång kunde Sydkorea öppna sig något, men det dröjde ända till
1997 innan finansmarknaderna helt avreglerades, och då för att de tvingades av OECD.63
89
Man ska ha klart för sig att länder som Japan, Taiwan, Sydkorea, med flera har varit hårt
styrda och reglerade av en beslutsam regering som inte tillåtit att utländskt spekulationskapital
kommit in i landet eller att kapital försvunnit ur landet. Utmärkande för dessa länder är också
att de varit relativt jämlika. Det har inte funnits mäktiga jordägare eller klanledare som kunnat
bemästra och styra regeringen.
Jämlikheten i dessa länder är den stora skillnaden mot många andra länder, framförallt i
Latinamerika, som också under 50-, 60- och 70-tal försökte få igång en industriell tillväxt
genom så kallad importsubstitutionspolitik, ISI. Politiken gick ut på att bakom höga tullar
bygga upp en inhemsk industri och minska det utländska beroendet, framförallt till den rika
delen av världen. Denna politik var inte alls lika lyckosam i Latinamerika som i Sydostasien.
Största anledning till detta står att finna i den extrema ojämlikhet som existerade och
fortfarande existerar i Latinamerika. Så gott som all jord, alla storföretag och banker ägdes av
ett fåtal rika familjer, som tacksamt utnyttjade de höga importtullarna genom att göra stora
monopolvinster istället för att utveckla landet.64
I Latinamerika och i andra fattiga länder saknades de starka, självständiga regeringar som
skulle haft makt att styra kapitalflödena till produktiva sektorer. Politikerna i många
latinamerikanska länder har till exempel traditionellt kommit från de allra rikaste familjerna,
som har turats om att bilda regering. Detta är alltså en mycket stor skillnad mot Ostasien där
jämlikheten varit relativt stor och regeringarna kunnat stå förhållandevis fria från
påtryckningar.
Sveriges industrialisering förs emellanåt fram som modell för utvecklingsländer. Precis
som Sverige på 1800-talet använde sina naturtillgångar skog och järnmalm till att få igång en
industrialisering, borde också utvecklingsländer göra detta. En avgörande skillnad är att när
Sverige industrialiserades var det svenska företag som ägde skogen, jorden och gruvorna,
svenska företag som stod för exporten och som sen återinvesterade pengarna i Sverige. Därtill
var vi under stora delar av industrialiseringen skyddade av höga importtullar och hade en
stark regering som byggde upp nödvändig infrastruktur.65
I dagens fattiga länder exploateras ofta naturtillgångarna av internationella storföretag
som snabbt för ut alla vinster ur landet. Det är inte tal om att återinvestera. Det enda företagen
lämnar efter sig är många gånger nedhuggna skogar, förödda jordar och förgiftade vattendrag.
Ett exempel är det kanadensiska företaget Goldcorp Inc. som genom sitt dotterbolag
Montana Explorado bryter guld i nordvästra Guatemala. Gruvbolaget har tvingat
lokalbefolkningen att sälja mark, sprängt bort berg, huggit ner skogar och förgiftat både djur
och människor med cyanid som runnit ut i vattendragen. På tio år räknar Goldcorp med att ha
tömt gruvan, sen försvinner de. Endast en procent av företagets vinst går till den
guatemalanska staten. Både interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och
ILO (internationella arbetsorganisationen) har krävt att gruvan stängs, vilket inte har skett.
Det för Sverige synnerligen beklagansvärda är att första, tredje, fjärde och sjunde APfonderna har investerat en kvarts miljard av våra pensionspengar i Goldcorp.66
Ska vi införa protektionism?
Om ett land vill kunna planera sin ekonomi på ett förnuftigt sätt så att alla invånare i
landet garanteras arbete måste, som jag tidigare skrivit, det införas importrestriktioner av
något slag.
Av detta följer inte att jag anser att man omedelbart bör övergå till en protektionistisk
ekonomisk politik i så många länder som möjligt. I dagens läge skulle det troligen bara
förstärka skuldkrisen och stagnationen i världen, och i länder med stort exportberoende, till
90
exempel Sverige, skulle det säkert leda till ett stort antal konkurser och kraftigt ökad
arbetslöshet. Om inte regeringar i detta läge skulle ha förstånd att stimulera ekonomin kraftigt,
skulle många arbetslösa få synnerligen svårt att hitta nya anställningar.
Att införa protektionism i ett land med fri konkurrens är inte heller alltid så smart.
Framförallt i många mindre länder finns det bara ett eller några få företag i många branscher.
Dessa företag skulle då få en oligopol- eller monopolsituation och kunna sätta sina priser lite
som de önskar. I dagens Sverige skulle vi definitivt drabbas av detta om vi skulle upprätta
importrestriktioner utan att samtidigt införa en noggrann priskontroll.
Att däremot omedelbart ta bort "Lagen om offentlig upphandling" skulle vara en befrielse.
Då skulle kommuner kunna stödja lokala företag, och regeringen kunna förlägga beställningar
till avfolkningsregioner som behöver stöd.
I ett altruistiskt land där företagen inte styrs av vinstintressen, utan företagen är till för att
producera varor som verkligen behövs, är importrestriktioner en självklarhet. Som jag skrev
ovan bör varor produceras så nära konsumenterna som möjligt, dels för att undvika onödigt
resursslöseri och miljöpåverkan, och dels för att göra möjligt att planera samhället som vi
önskar och bland annat kunna erbjuda alla arbete.
Är globalisering bra för fattiga länder?
Det är inte helt lätt hur man ska ställa sig till globaliseringen de senaste decennierna. De
fattiga länderna behöver definitivt en industrialisering för att kunna försörja en växande
befolkning och ge alla ett drägligt liv. Globaliseringen behövs också för att bryta hundra- och
tusenåriga gamla normer, kvinnoförtryck och auktoritära förhållningssätt som dominerar i
många fattiga länder. Den ökande handeln, integrationen mellan länder, spridandet av TV och
internet är viktigt för att förmedla nya värderingar och föda ambitioner om ett bättre liv.
Globaliseringen för många bra saker med sig men också många dåliga. Den
industrialisering som nu sker i fattiga länder för alltför ofta med sig eländiga förhållanden för
fattiga människor. Vattendrag och marker förgiftats av kemikalier, fattiga jordbrukare tvingas
bort från sina gårdar av internationella gruvföretag, av stora dammbyggen eller av anläggande
av jättelika plantager för exportgrödor. Dagens globaliseringen sker helt på de internationella
storföretagens villkor och de rika länderna gör mycket lite för att hindra företagens framfart.
Tvärtom driver de rika länderna genom WTO, IMF, Världsbanken och andra internationella
organisationer aggressivt frihandelsfrågor och frågor om patenträttigheter, privatisering av
tjänstesektorer och investeringsrättigheter, vilka enbart är till för att ytterligare öppna gränser
och bana väg för den rika världens storföretag. Däremot bryr de internationella
organisationerna sig inte alls om hur västvärldens företag plundrar fattiga länder, utnyttjar
människor och förgiftar miljön.
Ett av de största problemen för fattiga länder är att IMF och Världsbanken senaste
decennierna har tvingat de flesta utvecklingsländer att avreglera sina valuta- och
kapitalmarknader. Detta har fört med sig att stora mängder kapital försvinner ut ur landet.
Biståndsorganet Forum Syd beräknar att 1,26-1,44 triljoner US-dollar (ca 9.000 miljarder
kronor) försvann år 2008 från världens utvecklingsländer genom kapitalflykt. Det är tio
gånger så mycket som världens samlade bistånd till utvecklingsländerna. Den största delen av
dessa pengar placeras av multinationella företag i skatteparadis runtom i världen.67
De flesta av oss tar för givet att vi i den rika delen av världen ständigt pumpar in kapital
till utvecklingsländer genom lån, bistånd, katastrofhjälp och investeringar. I själva verket är
det precis tvärtom. De stora kapitalströmmarna går åt andra hållet. Den kristna
biståndsorganisationen Diakonia visar i en rapport att utvecklingsländerna varje år förser de
rika länderna med flera tusen miljarder kronor mer än vad de själva erhåller från
91
västvärlden.68 De största beloppen försvinner genom de internationella företagens kapitalflykt
och genom amortering och räntebetalning av lån till västvärlden. Åren 2002 - 2006 betalade
de fattiga länderna årligen 500 miljarder kronor mer i räntor och amorteringar på lån än de
själva fick i nya lån.69
Det är inte konstigt att så mycket fattigdom och underutveckling kvarstår när en stor del
av överskottet av det som produceras i utvecklingsländer till stor del hamnar i den rika
världen.
De rika länderna förvärrar fattigdomen
Sedan åttiotalet har IMF och Världsbanken påtvingat flertalet u-länder en ekonomisk
politik som gått under beteckningen strukturanpassningsprogram. Denna politik har tvingat
fattiga länder att öppna sina marknader, att ta bort subventioner på bland annat livsmedel och
vatten, att föra en åtstramande penningpolitik och skära ned på offentlig verksamhet, att
privatisera statliga företag och avgiftsbelägga skola och sjukvård, att avreglera kapitalrörelser
och öppna för utländskt finanskapital, att få länder att satsa på enstaka exportgrödor istället
för ett allsidigt jordbruk, mm. Denna politik har varit en smärre katastrof, speciellt för många
av de allra fattigaste länderna söder om Sahara och i Latinamerika.
Efter omfattande kritik av strukturanpassningsprogrammen lanserade Världsbanken och
IMF 1999 en ny strategi kallad Poverty Reduction Strategy Papers (PRSP), som sades vara
inriktad på fattigdomsbekämpning och ekonomisk tillväxt. Många organisationer och
biståndsarbetare menar dock att det mest är vackra ord, politiken skiljer sig inte så mycket
från tidigare strukturanpassningsprogram.
Ett exempel på detta är Zambia som har en av världens största kopparfyndigheter. År 2000
var Zambias ekonomiska situation synnerligen dålig och de kunde inte betala räntor på sina
lån till IMF och Världsbanken. Som ultimatum för att få ytterligare lån, skuldavskrivningar
och bistånd ställde IMF krav på att Zambia skulle privatisera alla statliga koppargruvor.
Presidenten Frederick Chibula sålde koppargruvorna för vrakpriset 4,5 miljarder kronor till
det ökända råvaruföretaget Glencore. Sedan Glencore övertog malmbrytningen har de tagit
upp koppar till ett värde av 200 miljarder kronor och bara under år 2011 var värdet av
kopparmalmen 42 miljarder kronor. Mycket lite av detta beskattas i Zambia. Genom
skatteplanering ser Glencore till att vinsterna hamnar i Schweiz och i andra skatteparadis.
Zambias rika kopparfyndigheter som skulle ha kunnat hjälpt befolkningen ur fattigdomen
försvinner nu till rika länder i Väst.70
Ett annat exempel på IMF och Världsbankens arrogans inför fattiga länder är Nicaragua.
De flesta ulandsexperter är eniga om att utbildning är ett av de absolut viktigaste områdena
för utveckling av fattiga länder. Nicaragua lade 2005 fram ett ambitiöst program för att
förbättra utbildningen i landet med bland annat anställande av ett stort antal nya lärare. IMF
ansåg dock att det skulle medföra underskott i landets statsbudget och tvingade regeringen att
frysa utgifterna för utbildning vid 3 procent av BNP fram till 2008. 71 Som en jämförelse kan
nämnas att Sverige satsar 6,7 procent på utbildning, USA, Danmark, Nya Zeeland över 7
procent och Sydkorea, Island över 8 procent.72
Samtidigt som många av de fattiga länderna har tvingats att ta bort sina subventioner till
jordbruket, ger USA, EU och Japan hundratals miljarder i subventioner till sina egna
jordbrukare. Bara EU anslår årligen 400 miljarder kronor i jordbruksstöd. Detta skapar bland
annat jättelika kött-, frukt-, mjölk- och sockeröverskott. För ett tjugotal år sedan forslade man
dessa berg med frukt och grönsaker till soptippar och hällde ut mjölken för att minska
överproduktionen och därigenom hålla marknadspriset uppe. Detta ledde till högljudda
92
protester. Då infördes exportstöd, med vilket europeiska bönder nu kan dumpa sina produkter
till låga priser i fattiga länder.
Mejerijätten Arla fick till exempel år 2003 920 miljoner kronor i exportsubventioner för
att bli av med sin överproduktion av mjölk. 160 miljoner av dessa subventioner användes för
att exportera mjölkpulver till Dominikanska republiken till kraftiga underpriser. Detta har
pågått under en följd av år och fört med sig att 20.000 mjölkbönder har tvingats slakta sina
kor och flytta till storstädernas slum för att överleva. Likadant är det i Jamaica och delar av
Afrika. Efter protester togs dessa exportsubventioner bort men återinfördes vid bankkrisen
2008-2009.
Ghana som för tjugo år sedan var ett relativt välmående land och självförsörjande på
jordbruksvaror blev i början av 2000-talet snarast utslaget. Tonvis av kraftigt subventionerad
mjölk, djupfryst kyckling, fläsk- och nötkött, majs, tomater, ris, socker strömmade in i landet
från EU och USA, och konkurrerade ut inhemsk produktion. Samtidigt var Ghana förbjudet
att subventionera sitt eget jordbruk eller att införa jordbrukstullar! Jordbruket i tidigare
bördiga regioner övergavs, de unga flyttade till städerna i hopp om arbeten som inte fanns,
bara de gamla och barnen blev kvar på landsbygden.73
Ett annat offer för EU:s dumpningspolitik är Senegal. I Senegals huvudstad Dakar finns
Västafrikas största livsmedelsmarknad. Där kan man nu bland annat hitta europeisk frukt och
grönsaker till kraftigt subventionerade priser. Billiga jordbruksprodukter från Europa har
översvämmat Senegal senaste två decennierna och fört med sig att senegalska bönder inte kan
livnära sig på sitt jordbruk. Många unga har tagit sig med skrangliga båtar över Gibraltar sund
och sökt jobb som illegala immigranter i Spanien och Frankrike.74
Det är ett synnerligen cyniskt maktspel som Västeuropa och USA spelar. De tvingar
fattiga länder att ta bort sina livsmedelssubventioner samtidigt som de gynnar sina egna
jordbrukare och livsmedelsföretag med miljarder i understöd. Att politiken får till följd att
småbönder i redan fattiga länder utkonkurreras och förlorar möjlighet till försörjning, tycks
inte bekymra beslutsfattarna.
Sedan tio år tillbaks pågår de så kallade EPA-förhandlingarna mellan EU och tidigare
europeiska kolonier i Afrika, Västindien och Stilla Havet angående handelsrelationer. EU
ställer krav på att länderna ska öppna upp större delen av sina marknader och tillåta import av
varor från EU. Framförallt många afrikanska länderna befarar att fri import av EU:s billiga
och ofta subventionerade jordbruksprodukter skulle riskera försörjningen för miljontals
afrikanska småjordbrukare (som redan visat sig i länder som har tagit bort tullar) och att
ländernas outvecklade industri snabbt skulle bli utkonkurrerad av avancerad europeisk
industri. De skulle inte få en chans att utveckla sina egna länder utan låsas fast i rollen som
exportör av råvaror.
EU, med aktivt stöd av Sverige, lyssnar inte på detta utan hotar med att dra in bistånd och
införa importrestriktioner. Dessutom pressar EU på för att få avtal på områden som
tjänstehandel, patentavtal, investeringar, offentlig upphandling och konkurrenslagstiftning,
avtal som till och med går längre än WTO-avtal och är något som de fattiga länderna bestämt
motsätter sig. Vad EU vill är dels att öppna nya marknader för europeiska storföretag och dels
att garantera Europa tillgång på råvaror. Att de fattiga länderna i Afrika och Latinamerika
körs över, att deras begynnande industrialisering kraftigt försvåras, tas ingen hänsyn till.
Landgrabbing
Ett av de senaste årens största och kanske allvarligaste hot mot fattiga länder är
landgrabbing. Utländska företag, privata investerare och enskilda länder köper upp eller
93
långtidsleasar enorma åkerarealer för odling av mat, foder och energigrödor, nästan
uteslutande för export till den rika världen.
Framförallt drabbas länder i Afrika söder om Sahara där de senaste åren åkerarealer stora
som Frankrikes yta har köpts upp eller leasats. Men även fattiga länder i Sydostasien och
Latinamerika drabbas svårt. Konsekvenserna är katastrofala för småbönder och
småboskapsägare, som drivs från sina jordar och betesmarker och står helt utan försörjning.
Småbönder i fattiga länder har sällan papper på den jord de brukar utan jorden har brukats
genom sedvänja i generationer tillbaks. Utländska företag och finansspekulanter förhandlar nu
med politiker i huvudstaden eller i regionsstäder, köper billigt upp rätten till jorden, kanske
med löfte om att anlägga en ny väg eller bro och kanske med en liten slant i fickan. Med
kontraktet i hand kan företagen sedan köra bort jordbrukare och andra byinvånare som bott
där i hela sitt liv.
Stigande priser på livsmedelsprodukter och energigrödor har gjort anläggande av jättelika
plantager i fattiga länder till en attraktiv investeringsmöjlighet. Pensionsstiftelser,
finansieringsföretag och privata finansiärer har hittat en ny källa för spekulation efter
bankkrisen 2008 när aktiebörser och obligationer gett låg avkastning. Även uppköp av stora
markegendomar i utvecklingsländer för senare försäljning har blivit ett lukrativt
spekulationsobjekt.
Det sydkoreanska företaget Daewoo försökte köpa upp 1,3 miljoner hektar på
Madagaskar, vilket är hälften av all åkerareal på den afrikanska ön. De hindrades dock av en
ursinnig befolkning som protesterade och gjorde uppror mot landets regering.75
Kambodja är ett annat land där 400.000 småbönder med familjer har drabbats då
utländska investerare köpt upp stora delar av den bördigaste marken för anläggande av
jättelika sockerplantager där sockret exporteras till Europa.76
I Moçambique har utländska företag leasat över en miljon hektar mark för produktion av
skog, energigrödor och socker. Tusentals småbönder och byinvånare har fördrivits från sin
jord.77
Landgrabbing, med enorma odlingar av en enda gröda, är inte bara ett hot mot
livsmedelsförsörjningen för en redan utsatt befolkning, utan också ett hot mot miljön, mot
vattenintäkter och mot den biologiska mångfalden av djur och växter.
På artonhundratalet koloniserade Europa hela Afrika för att framförallt komma åt deras
naturfyndigheter. Nu köper samma länders företag, tillsammans med andra rika länders
företag, upp fattiga länders bördigaste odlingsmark, liksom olje- och mineralfyndigheter. Att
kalla detta för nykolonialism är knappast att överdriva.
Behövs internationellt investeringskapital?
Ideligen hävdas betydelsen av internationellt investeringskapital för att få fart på
utvecklingsländernas tillväxt. Även många utvecklingsländer har tagit till sig detta och
underbjuder varandra för att locka det internationella investeringskapitalet. I ekonomiska
frizoner i utvecklingsländerna erbjuds utländska företag att starta produktion. De lockas med i
det närmaste förbud mot fackföreningar, i stort sett inga arbetsmiljölagar eller
arbetstidsregleringar, synnerligen låga minimilöner, obefintliga miljörestriktioner och ofta
skattefrihet ett antal år.
Investeringarna i de allra fattigaste länderna kan grovt indelas i två kategorier. Dels
investeringar i naturtillgångar som olja, guld, koppar och andra metaller, och dels
investeringar i ekonomiska frizoner som ofta består av enklare sammansättningsfabriker.
Båda dessa typer av investeringar ger väldigt litet bidrag till landet där investeringarna görs.
De internationella olje- och gruvbolagen mer eller mindre plundrar fattiga länder, och
94
sammansättningsfabrikerna i frizoner ger sällan upphov till dynamiska spridningseffekter som
skulle kunna bidra till en begynnande industrialisering. Ofta skeppas insatsvaror från andra
länder direkt till fabriken, sätts ihop, monteras av de anställda och skeppas sedan vidare till
utlandet för försäljning. Med de minimala löner som de anställda får, erhåller inte heller
värdlandet något större kapitaltillskott. På senare år har även fenomenet "landgrabbing"
tillkommit, som knappast ger något positivt bidrag till fattiga länders utveckling.
Det är synnerligen tveksamt om de allra fattigaste länderna överhuvudtaget har någon som
helst nytta av utlandsinvesteringar i sitt land. Däremot mer utvecklade länder som Kina,
Sydafrika, Brasilien och Indien kan möjligtvis dra fördel av utländska investeringar, eftersom
de drar till sig mer avancerad utländsk industri och dessutom har kapacitet och kunskap att
ställa krav på internationella företag.
95
Solidaritet med de fattiga i världen
10 000 barn dör varje dag av undernäring och medföljande sjukdomar, nästan en miljard
människor lever i djup misär och går ständigt hungriga. Samtidigt som den rika världen
årligen kan lägga ner 130 miljarder kronor på smink, 140 miljarder på parfym, och ett av
västvärldens största hälsoproblem är övervikt, bekymrar sig alltför få över de tragedier som
ständigt pågår i jordens fattiga länder.
Enligt biståndsorganisationen Oxfam skulle det kosta drygt 1000 miljarder per år att häva
världens fattigdom. De tillägger att det motsvarar ungefär världens godiskonsumtion på 900
miljarder kronor, eller vården av de rika ländernas överviktiga människor under ett år.
10 procent av BNP i bistånd
Den rika världen skulle om den ville kunna avskaffa så gott som all svält på jorden inom
något år, och på fem - tio år skulle man kunna hjälpa flertalet av alla fattiga länder till väl
fungerande stater utan större fattigdom. För detta krävs dock att den rika världen
mångfaldigar sitt bistånd. Världens rikaste land USA gav 2011 0,2 procent av BNP i bistånd,
Sverige bidrog med 1 procent.
Nog skulle man kunna begära att rika länder som Sverige skulle kunna ge långt mer under
en kort övergångsperiod för att eliminera fattigdomen i världen. Det borde inte vara
orealistiskt att Sverige skulle ge tio gånger så mycket som nu, alltså 10 procent av BNP.
10 procent av Sveriges BNP är cirka 350 miljarder kronor. Senaste åren har Sveriges
bytesbalans gått med stort överskott, år 2011 uppgick bytesbalansöverskottet till 259 miljarder
kronor. För dessa miljarder köper nu svenska företag och fonder upp utländska företag och
investerar i utländska värdepapper. Kapital i storleksordningen 7 procent av BNP försvinner
alltså ut ur landet, och detta utan att vi märker något speciellt. Konsumtionen tycks fortsätta
ungefär som vanligt. Vi lever i ett sådant överflödssamhälle att ett ökat bistånd till 10 procent
av BNP knappast skulle märkas av gemene man, framförallt inte om det lades där överflödet
och förmögenheterna är som mest koncentrerade.
Vad den rika världen måste göra är alltså att bistå med massivt bistånd i stil med den
Marshallhjälp som Västeuropa mottog efter andra världskriget från USA. Om de rika länderna
kom överens om att ge bistånd i storleksordningen 10 procent av BNP under en tioårsperiod
(vilket är mycket mer än Marshallhjälpen), skulle med största sannolikhet fattigdomen på
jorden snabbt försvinna. 10 procent av OECD-ländernas BNP innebär ca 25.000 miljarder
kronor. Det ska jämföras med de 700 - 800 miljarder kronor som nu årligen ges i bistånd,
vilket i sin tur kan jämföras med världens försvarskostnader på 11.800 miljarder kronor år
2011.
För 25.000 miljarder kronor skulle man kunna bygga upp de fattiga ländernas infrastruktur
– bygga vägar, järnvägar, hamnar och flygplatser, elektrifiera städer och landsbygd, bygga ut
vatten- och avloppssystemen, bygga sjukhus och vårdcentraler, grundskolor och högskolor,
bygga bostäder, utveckla jordbruket och starta upp inhemsk industri. Mycket av arbetet med
att bygga vägar, bostäder, dra elkablar, vatten- och avloppssystem och liknande skulle
givetvis den inhemska arbetskraften göra. De rika länderna skulle bistå med tekniken och
utbildandet av inhemsk arbetskraft.
Med massiv hjälp under fem, tio år skulle de flesta länder sedan klara sig själva med att
fortsätta utveckla ekonomin och bygga upp en välfärdssektor. Som en bieffekt skulle
säkerligen en stor del av den terrorism som nu härjar i världen försvinna. Den har sin
uppkomst i arbetslöshet, fattigdom, hopplöshet och frustration.
96
Med jämna mellanrum ser vi i TV hungrande, närmast livlösa människor som är för
kraftlösa för att orka vifta bort flugorna kring sina ansikten, och barn med utmärglade kroppar
och med stora, sorgsna ögon som står och kramar en bucklig plåtmugg i förhoppning att få lite
ris i den. De flesta av oss är medvetna om den tragik som finns i världen, att tusentals barn dör
varje dag av undernäring och att en stor del av jordens befolkning lever i djupaste armod.
Ändå tycks få av oss vara beredda att ge av vårt överflöd. Man skyller på att vi inte har råd,
visar på enstaka fall där biståndet misslyckats och menar att allt bistånd ändå försvinner på
vägen, att korruptionen är för stor. Cyniskt nog är det högerpartier, det privata näringslivet
och de rika i samhället som opponerar sig häftigast mot ökat bistånd.
Ett rimligt förslag
Att de rika länderna skulle bistå med 10 procent av sin BNP under en tioårsperiod är
förstås utsiktslöst. Hur skulle folk då ha råd att köpa ny slalomutrustning, senaste klädmodet,
ny iphone, lite större platt-TV, gå på Lady Gaga-show, semestra i Thailand och annat
nödvändigt. Skulle allt detta offras bara för att några barn dör i Afrika eller Latinamerika!?
Om de rika länderna inte är villiga att ge mer bistånd till svältande och döende, borde ändå
kunna begäras att vissa regler ska gälla vid all handel med och exportproduktion i
utvecklingsländer. Nu tillåts västerländska företag att härja i det närmaste obehindrat i fattiga
länder. Internationella storföretag som H&M, Nike, Adidas, Apple m fl söker sig till de länder
där lönerna är allra lägst, miljökraven inga och arbetslagstiftning obefintlig. De fattiga
länderna spelas ut mot varandra i sina försök att få investeringskapital och exportinkomster,
vilket leder till slavliknande förhållanden för dessa länders allra fattigaste befolkning.
Ett rimligt förslag borde vara att inom FN:s regi sätta upp internationella lagar och regler
för vad som ska gälla vid all internationell handel med utvecklingsländer och vid produktion
för export i utvecklingsländer. Exempel på dessa regler skulle vara följande:
*
Anställda måste vara garanterade en anständig minimilön på förslagsvis en dollar i
timmen, arbetet ska vara pensionsgrundat och sjukförsäkring måste finnas. Arbetsdagen får
vara högst åtta timmar med maximalt sex dagars arbetsvecka och två veckors semester. Följer
inte företagen, och även underleverantörer till exportföretagen, dessa villkor får inte deras
varor exporteras. På samma sätt ska det vara förbjudet att importera varor från företag i
utvecklingsländer där dessa regler inte efterlevs.
*
Varor som vid produktionen medför allvarlig miljöförstöring genom utsläpp av gifter i
luft, mark eller vattendrag får inte exporteras. Alla företag måste också följa en internationell
arbetsmiljölagstiftning, där skadliga och farliga kemikalier, maskiner och arbetsmoment
elimineras.
*
FN:s fackorgan ILO, Internationella arbetsorganisationen, tar i ca 180 konventioner upp
frågor om social rättvisa och humana levnadsförhållanden. Dessa konventioner måste strikt
följas och till skillnad mot nu kompletteras med hårda sanktionsmöjligheter.
* Vid all export ska utöver priset för varan ges ett bidrag till utveckling av lokalsamhället,
till exempel byggande av skola, daghem, vårdcentral, bostäder, mm. Detta ingår nu som ett
kriterium vid Fairtradebaserad produktion. Detta borde vara ett kriterium vid all internationell
handel med fattiga utvecklingsländer.
* Insatsvaror vid tillverkning av varor för export i utvecklingsländer måste så långt möjligt
upphandlas lokalt, detta för att utlandsinvesteringar ska ge gynnsamma följdverkningar i
landet.
*
Det ska vara både export- och importföretagens skyldighet att se till att ovanstående
regler efterföljs. Dessutom ska en organisation av oberoende observatörer/besiktningsmän
97
under FN:s försorg upprättas. Om internationella regler inte efterföljs ska möjlighet till
stränga straff och sanktioner finnas.
*
Vid olje- och mineralutvinning i utvecklingsländer måste åtminstone 50 procent av
vinsten gå till värdlandet. En oberoende internationell revisionsbyrå får kontinuerligt granska
alla utländska företags bokföring så att kapital inte förs ut ur landet genom internprissättning
eller på annat sätt. Giftutsläpp måste noga kontrolleras av oberoende miljöskyddsinspektörer.
Så stor del som möjligt av insatsvarorna måste även här upphandlas inom landet, och så
många som möjligt av de anställda måste vara från lokal befolkning. En miljon kineser arbetar
nu i Afrika i kinesiska företag samtidigt som miljoner afrikaner saknar arbete.
* Varje år försvinner ca 9.000 miljarder kronor från utvecklingsländer genom skatteflykt.
Huvudsakligen sker det genom finansiella transaktioner till skatteparadis. Skatteparadis enda
funktion är att hjälpa internationella företag, banker och rika personer att undvika beskattning,
och att penningtvätta eller gömma undan på kriminell väg erhållna pengar. Länder och
självstyrande områden som tillåter denna ljusskygga verksamhet ska isoleras och alla
finansiella transaktioner med dessa länder avbrytas. Företag som utnyttjar skatteparadis ska
utan kompensation övertas av företagets hemland.
* Utvecklingsländer måste själva få bestämma om de vill reglera sina finansmarknader och
införa importrestriktioner av varor. IMF och Världsbanken ska inte kunna pressa
utvecklingsländer att öppna upp sina gränser för varuhandel och kapital genom att ställa
ultimatum för att få lån och bistånd.
*
Vid all handel med jordbruksprodukter till utvecklingsländer måste hänsyn tas till att
inhemska småbönder inte utkonkurreras. Ett rimligt lägstapris ska sättas på vanliga
exportgrödor från utvecklingsländer, till exempel kakao, kaffe, te, bananer, nötter, mm. Priset
på dessa, terms of trade, har gått ned kraftigt senaste decennierna.
*
FN:s rekommendation för industriländer om att ge 0,7 procent av BNI
(Bruttonationalinkomst, ungefär lika med BNP) i bistånd måste vara tvingande. För MULländerna, de 48 minst utvecklade länderna, beviljas en fullständig skuldavskrivning. Nu går en
stor del av deras exportinkomster till amortering och räntor på gamla lån tagna på 1970-talet.
Det är mycket möjligt att det finns fler faktorer som borde finnas med i ett internationellt
regelverk, men det här borde vara en bra början. Det skulle hindra den plundring som nu sker
av fattiga länders naturresurser och förhindra att fattiga människor alltför hänsynslöst
utnyttjas för produktion av billiga konsumtionsvaror till oss i den rika världen. Det skulle ge
fattiga länder råd att satsa på skola, sjukvård, rent vatten, bostäder och en möjlighet att få
igång en egen industrialisering. Kraven ovan är inga omöjliga krav, de skulle inte innebära
några enorma extrakostnader för industrialiserade länder, men skulle innebära en avgörande
skillnad för utvecklingsländerna och deras möjlighet att ta sig ur fattigdom och
underutveckling.
98
Gemenskap i bostadskvarter
Ett av de största problemen i dagens samhälle är den ensamhet och isolering som många
lever i antingen som ensamstående eller i kärnfamilj. För många har livet blivit en stilla
vandring mellan arbetsplatsen och hemmet där TV:n eller datorn får bli ens sällskap. Väldigt
uppenbar blir isoleringen och anonymiteten i storstädernas hyreshus där hyresgäster kan bo
åratal i samma trappuppgång utan att känna varandra, kanske emellanåt stöta på varandra,
säga hej innan man stänger dörren om sig och noggrant låser sjutillhållarlåset.
Vad som verkligen skulle behövas är att återskapa någon slags bygemenskap eller den
vardagliga kontakt som för femtio år sedan eller längre tillbaks existerade i många samhällen
och bostadsområden. Då fanns naturliga träffpunkter i bostadskvarteret, man kunde träffas i
tvättstugan eller på gården när man hängde tvätt. Man handlade i samma mjölkaffär,
speceriaffär, fiskaffär, pratade lite med portvakten, lagade skorna hos skomakaren runt hörnet
och klippte sig hos närmaste frisör. Mammorna var hemma med barnen eftersom det inte
fanns daghem, och hjälpte varandra med barnpassning. Och på sommaren träffades man på
gården eftersom folk inte försvann till sommarstugor eller på charterresor som nuförtiden.
Självklart kände man de flesta och visste vilka som bodde i ens hus, i grannhusen och i
kvarteret. Inom en radie av en kilometer hade man dessutom säkert fyra syskon, tio kusiner,
ett antal morbröder och mostrar, far- och morföräldrar. Grannsämjan, idyllen ska kanske inte
överdrivas, det var nog inte bara frid och fröjd förr i tiden, men det fanns en helt annan
vardaglig gemenskap.
Jag tror att en lösning på den anonymitet och isolering i kärnfamilj som finns i dagens
samhälle kan vara att bostadskvarteren organiseras i något man kan kalla kvarterskollektiv.
Dessa ska dock inte förväxlas med de mer eller mindre flummiga kollektiv som existerade på
1960- och 1970-talet, mer med de kollektivhyreshus med egna lägenheter men även
gemensamma lokaler, som finns ett antal i våra större städer.
Ungefär så här skulle det kunna se ut i ett kvarterskollektiv: Alla hyresgäster har precis
som nu sin egen lägenhet, men dessutom finns det gott om gemensamma utrymmen. I
kvarteret kan finnas en gemensam matsal för dem som vill äta där, TV-rum, systuga, snickaroch målarrum, motionsrum, bastu, kanske en liten simbassäng, ett litet bibliotek med
tidningar och tidskrifter.
De som bor i huset, kvarteret, hjälper till och samarbetar på ett helt annat sätt än idag. All
trappstädning, trädgårdsskötsel, fastighetsskötsel, ekonomisk förvaltning ska skötas av de som
bor i kvarteret. Dessutom kan man ha dagis för kvarterets barn, sköta om och hjälpa de äldre i
kvarteret, äga en bilpark för utlåning, kanske ha ett sommarpensionat på landet, driva ett litet
kafé eller pub, en liten matvaruaffär, kanske ha grönsaksland, fruktträd eller växthus om mark
finns tillgängligt, ha hand om skötseln av en närliggande park eller idrottsanläggning, mm.
Några i huset kan ha till uppgift att hjälpa till med bilar som krånglar, datorer som är
virussmittade, datorprogram som ska installeras, tvättmaskiner som gått sönder,
sjuksköterske- eller läkarmottagning någon timme om dan, mm. Listan kan göras lång men
det är upp till kvarterskollektivet att avgöra hur mycket man orkar och vad man kan ta på sig.
Tanken är att en mängd uppgifter som nu görs av kommunen, landstinget, bostadsförvaltare,
privata reparatörer och hantverkare ska tas över av de boende.
En förutsättning för att kollektivet ska kunna ta över en mängd arbetsuppgifter är att alla
boende hjälper till. Arbetet kan inte vara frivilligt utan alla som inte är för gamla eller
handikappade får räkna med att lägga ner kanske fem - tio timmar i veckan på olika
99
arbetsuppgifter i kvarteret. För en del uppgifter kanske man också har heltidsanställda, men de
flesta i kollektivet har precis som nu sitt egentliga arbete utanför kvarteret. Däremot är inte
arbetsdagen åtta timmar som nu för de flesta, utan snarare sex timmar på ordinarie arbetet och
en eller två timmar i kvarteret. Eftersom kommun och stat avlastas många arbetsuppgifter när
kollektivet ansvarar för dagis, äldrevård, park-, gatuskötsel, vårdcentral, bostadsförvaltning,
mm behöver inte arbetsdagen vara lika lång som tidigare.
Även barnen och framförallt ungdomarna kan och ska hjälpa till. Det är viktigt att även de
får känna att de har en uppgift att fylla, ett ansvar för att kvarteret ska fungera. Barn över tio
år kan göra många saker lika bra som vuxna, t ex gå och handla åt gamla, klippa gräs, kratta,
hjälpa till på dagis, i matsalen, kaféet eller liknande. Och ungdomar kan förstås göra ännu
mer: hjälpa gamla att förstå sig på datorn eller ta gamla ut på promenad, måla, städa och
snickra och mycket annat.
En annan grupp som säkert hjälper till är pensionärerna. Många yngre pensionärer har nog
inget emot att hjälpa till i kaféet, i växthuset, berätta sagor för dagisbarnen, hjälpa äldre
pensionärer som inte klarar sig själva, osv. Detta kanske blir lösningen på det förskräckliga
"köttberget" som så många oroar sig över på tidningars debattsidor.
I villaområden kanske inte de gemensamma sysslorna blir lika många. Men många saker
kan vara gemensamma även där: driva dagis för områdets barn, ta hand om gamla, kanske
driva lågstadieskola i området, ha gemensam bilpool, gemensam redskapsbod med
gräsklippare, verktyg, svetsar, liten grävmaskin mm. Centralt i området har man lämpligen ett
gemensamt hus med matsal för de som vill äta tillsammans, bibliotek, simbassäng, gym och
motionshall, samlingslokaler, kafé, pub, mm, mm. Tillsammans kan man odla en hel del
grönsaker, ha fruktträd, ett stort växthus och vara självförsörjande med gurka, tomater och
prydnadsväxter, kanske tillsammans göra sylt, äppelmos, äppelcider för eget bruk och för
försäljning. Och barnen kan vattna och klippa gräs åt gamla, ta bort det värsta ogräset, plocka
bär, äpplen, kratta löv och putsa fönster.
Jag tror att arbete tillsammans med andra i kvarteret/området är det absolut bästa sättet att
få en naturlig kontakt med andra i ens närområde, ett sätt att umgås med varandra över
generationsgränser, för nyinflyttade att snabbt få nya kontakter och för invandrare att
integreras i samhället.
De flestas arbetsdag lär bli betydligt intressantare och mer omväxlande. Nu sitter många
på samma arbetsplats i 8 - 9 timmar inkluderande lunch, kommer hem trötta och orkar inte
företa sig så mycket mer än att laga middag och slå sig ner framför TV:n. Om man i stället
lever lite sparsamt och går ner i arbetstid kanske man jobbar 4 - 5 timmar på sitt vanliga jobb,
kommer hem vid lunchtid, hjälper på eftermiddagen några äldre i kvarteret eller har
svenskundervisning för en grupp invandrare. Någon kväll i veckan kanske man står ett par
timmar i kaféet, leder en datakurs, målar om något gemensamhetsrum eller om man är läkare
har mottagning någon timme. På helgen kanske man har vårstädning i parken intill, hjälps åt
med att rusta den gemensamma segelskutan, bygger en ny skateboardramp åt barnen eller på
sommaren drar iväg med kvarterets ungskock till närmaste badstrand. Några kanske spelar
fotboll tillsammans med grannkvarteret på söndagseftermiddagar, andra bildar en musikgrupp
eller startar salsakurs, och några kanske planerar för att montera solfångare eller växthus åt
kvarteret.
Jag är övertygad om att många av missförhållandena i dagens samhälle skulle försvinna
med denna lösning av bostadskvarter. Ensamheten, isolering i kärnfamiljer, alkoholism,
droger, depressioner kommer säkert att minska drastiskt, liksom våldet i samhället. Killar har
inte samma behov av att bilda gäng som driver omkring på stan och slår folk på käften eller
vandaliserar allmän egendom. Har man alltsedan man var liten fått vara med och ta ansvar för
sin omgivning går man inte ut och vandaliserar hur som helst. Det är inte längre någon
anonym offentlig sektor eller något fastighetsbolag som rycker ut, utan det blir kanske
100
kompisarna i grannkvarteret som får städa upp. Dessutom finns det alltid vuxna i närheten
som sedan länge känner ungdomarna och märker när något börjar gå snett.
Många kanske reagerar på att tvingas umgås med människor man inte har valt att bo ihop
med. Men hur många väljer vilka de jobbar tillsammans med eller vilka de går i skolan med?
Väldigt få kan göra det, men ändå tycks det fungera. De flesta människor vill ha kamrater och
kolleger omkring sig. Hur många vill sitta ensamma i en vaktkur, sitta ensam hela dagarna på
sitt kontor eller i en tunnelbanespärr helt utan arbetskompisar? Och hur många föredrar att
sitta ensamma hemma och läsa på korrespondens istället för att gå i en klass med trettio från
början helt okända ansikten? Det borde inte vara annorlunda med boendet. Tvärtom borde det
finnas så mycket större möjligheter att välja vilka man vill umgås med. Är det femhundra
boende i kvarteret finns det nog några som man gillar, resten behöver man inte ha djupare
kontakt med annat än att tillsammans måla en trappuppgång, plantera lite blommor eller laga
någons bil.
Vad vi behöver i vårt samhälle är att skapa en naturlig gemenskap i vardagslivet, att man
känner sina grannar och att man känner ansvar för sitt bostadsområde. Att som nu isolera sig i
kärnfamilj eller enmanshushåll och i hyreshus knappt veta vem ens granne är, är verkligen en
absurd tillvaro. Det måste vara naturligt att gå över och ta en fika hos någon i kvarteret eller
ses i kaféet eller kvarterspuben, självklart att barnen springer över till kompisar i närheten, att
man spelar badminton, biljard eller boule tillsammans, att man har fester tillsammans, kanske
föreläsningar, musik- och filmkvällar.
Jag är övertygad om att de allra flesta barn och ungdomar skulle tycka att det var paradiset
att bo i ett liknande kollektiv. Däremot kan jag tänka mig att många vuxna känner en viss
skepsis. I Sverige har så många byggt upp sin tillvaro kring familjen och TV-soffan och är
nöjda med att träffa bekanta eller släktingar någon helg emellanåt. I andra kulturer är det
självklart att på kvällar och helger träffas på puben, lokala kaféet, församlingslokalen eller gå
över till någon granne.
Att bygga upp dessa kvarterskollektiv och få arbetsorganisationen att fungera tar säkert ett
antal år. Bostadsområdena måste delvis byggas om. I innerstadskvarter är det lämpligt att man
omvandlar många av lägenheterna på bottenvåningen till gemensamhetslokaler och gärna
förbinder huskropparna med inglasade korridorer på gården. Det ska vara lätt att ta sig till
olika lokaler. I glesare hyreshusområden och villakvarter kan man bygga nya
gemensamhetslokaler i centrum av kvarterskollektivet.
Jag måste också göra klart att de som inte vill bo i ett gemensamhetsområde alls inte
behöver göra det. Alla bostadsområden behöver inte vara gemensamhetsboende. Vill några
hellre bo för sig själva i en villa eller hyreslägenhet utan något gemensamt arbete med andra,
ska de givetvis få göra det.
101
Avslutning
Vi lever i ett välfärdssamhälle där få behöver bekymra sig över mat för dagen eller kläder
på kroppen. Vi kan åka på semesterresor till solen och värmen, och ta för oss av modekläder,
mobiler, laptops, platt-TV, digitalkameror, elektriska häcksaxar och mycket annat. Men det är
tveksamt om detta överflöd gör oss lyckligare, om det gör oss tryggare och mer harmoniska och just detta måste väl ändå vara ledstjärnan för vad ett samhälle ska eftersträva.
Är det inte dags att inse att det är andra saker än pengar och konsumtionsvaror som är
avgörande för vårt välbefinnande och därför måste prioriteras. Nog måste det vara viktigare
att alla har ett arbete; att vi känner gemenskap med dem vi bor och arbetar med; att det finns
en känsla av tillit och omtanke i samhället; att det inte finns någon anledning att känna rädsla
för att gå genom staden ensam mitt i natten; att vi även i våra städer kan andas frisk luft och
äta mat som inte innehåller gifter; att det finns snälla, utbildade människor som tar hand om
oss om vi blir sjuka och när vi blir gamla; att barn och ungdomar känner trygghet inför
framtiden och vet att de alltid har rätt till arbete, bostad och utbildning; att människor i
glesbygder ges möjlighet att bo kvar i sin hembygd; att vi tillsammans med andra hjälps åt att
skapa ett harmoniskt samhälle och en värld utan fattigdom och svält.
Det är dessa faktorer som vi måste prioritera och inrikta samhällets utveckling efter. Vi
måste förstå att denna jakt efter ständigt ökad tillväxt och mer i lönekuvertet är en
återvändsgränd. Det var förståligt för 100 år sedan om man prioriterade den materiella
tillväxten, då var stora delar av vår befolkning fortfarande fattig. Men nu är det inte så, och
mer och mer av konsumtionsvaror ökar inte vårt välbefinnande. Tvärtom bidrar den ökande
takten i produktionen och den ökande konkurrensen mellan företag till ett allt tuffare och
otryggare samhälle. Det leder till uppköp och fusioner, ständiga omorganisationer,
avdelningar och fabriker som läggs ned, anställda som varslas och blir arbetslösa. Hjulen
snurrar allt snabbare och stressen på arbetsplatsen ökar. Det ställs allt större krav på de
anställda och många kommer i kläm. Och allt detta så helt i onödan. Vi har det redan
materiellt så bra att vi inte behöver stressa livet ur oss för att kunna köpa ännu lite mer prylar.
För att få till en förändrig måste vi införa ett nytt ekonomiskt system där det inte är banker
och företags avkastningskrav som styr samhällets utveckling och dikterar förhållandena på
våra arbetsplatser. Vad vi behöver är en ekonomi som bygger på samarbete, en förnuftig
planering, omtanke om människor och på en genuin demokrati både på samhälls- och på
arbetsplatsnivå.
Ett annat ekonomiskt system
Senaste decennierna har världen dominerats av en avreglerad marknadsekonomi där
finans- och storföretag till stor del styrt utvecklingen. Men så har det bara varit de senaste
trettio åren, dessförinnan, tiden efter andra världskriget, fördes en politik där staten till stor del
hade kontroll över företag och banker och styrde investeringar efter samhällets behov. Då
skapades ett välfärdssamhälle med utbyggd skola, sjukvård, bostäder, infrastruktur och
utvidgade socialförsäkringar. Det gamla Fattigsverige byggdes bort. Sverige blev på 1950och 1960-talet ett alltmer jämlikt samhälle där så gott som alla hade arbete, där den höga
tillväxten förde med sig ökad välfärd och även kvinnorna fick möjlighet att komma ut i
arbetslivet. Fortfarande var det ett kapitalistiskt samhälle, men det var kraftigt reglerat och
regering och riksdag kunde till stor del bestämma var landets tillgångarna skulle investeras.
På 1980-talet ändrades detta. Internationella storföretag och banker hade vuxit sig starka
och fick allt större makt. Med början i Thatchers Storbritannien och Reagans USA
102
avreglerades ekonomin snabbt. Kapital fick nu obehindrat föras mellan länder, banker fick
själva bestämma över räntor och utlåning, en finansmarknad med investeringsbanker,
fondbolag, aktiefonder, hedgefonder, riskkapitalbolag och en mängd finansinstrument, växte
fram.
Det är denna värld vi nu lever i, en kasinoekonomi där finansmän och det kommersiella
styr över allt större delar av vårt samhälle. Det enda av betydelse för dessa finansmän och
direktörer är att de själva och deras företag ska gå med största möjliga vinst. Hur människorna
och samhället påverkas, fäster de inte någon större vikt vid.
1950- och 1960-talet var en hoppfull tid både i Sverige och i världen i stort, tillväxten var
hög och de flesta hade arbete. Under dessa år var världen så gott som befriad från bank- och
finanskriser. Efter avregleringen på 1980-talet har bank- och fastighetskriser avlöst varandra
över hela världen, arbetslösheten har ökat drastiskt, klyftan mellan rika och fattiga har ökat
markant och frustrationen och uppgivenheten är i många länder stor. År 2008 drabbades USA
av en bankkris som snabbt spred sig till Europa och övriga världen. Bara några år senare är
stora delar av Europa förlamat av den så kallade skuldkrisen.
Det borde stå klart för alla att något måste göras åt det rådande ekonomiska systemet. Om
vi inte vill ta till så drastiska förändringar som jag i denna bok föreslagit att införa ett
altruistiskt samhälle med samarbete istället för konkurrens, med demokratiska företag och
utan vinst som ledstjärna, borde vi åtminstone gå tillbaks till den ekonomiska politik vi hade
på 1950- och 1960-talet. Då var det inte storföretagen och finansintressen som ensidigt styrde
utvecklingen och kontrollerade kapitalflödena, utan regering och riksdag, våra demokratiskt
valda ombud, hade makt att sätta gränser för spekulationen och egenintresset.
Vår jord behöver hjälp
Utsläppen av växthusgaser ökar ständigt och hotar att höja jordens temperatur med
förödande inverkan på allt mänskligt liv. Utrotningen av växt- och djurarter har inte varit så
stor sedan dinosaurierna utrotades för 65 miljoner år sedan. Haven försuras och utfiskas,
regnskogar skövlas och åkermark görs obrukbar.
Det gemensamma för dessa allvarliga missförhållanden är att det är människans allt större
påverkan på jorden som är orsaken, och framförallt den ständigt ökande produktionen av
konsumtionsvaror. Men vi har nu kommit till en punkt då vår jord inte längre klarar av detta
ohejdade konsumerande. Vi kan inte fortsätta konsumera bensinslukande stadsjeepar, snabba
motorbåtar, ständigt nya maskiner och apparater, trendiga möbler och Thailandresor.
De rika 20 procenten av jordens befolkning använder nu 80 procent av jordens resurser.
Om de fattiga i världen ska slippa dö av undernäring, få gå i skola, ha tillgång till sjukvård
och kunna köpa ett kylskåp, en tvättmaskin och andra hjälpmedel som är självklara i
västvärlden, måste vi i väst kraftigt skära ned på vår materiella konsumtion. Vi måste
acceptera att vi har haft vår julafton, och inte som bortskämda barn skrika för att vi inte längre
får allt vi pekar på.
Men även om vi i västvärlden kraftigt skär ned på vår konsumtion av materiell produktion
är inte detta liktydigt med att utvecklingen bromsar upp, att vi går bakåt, att vår civilisation
förfaller. Vi ska givetvis fortsätta att utbilda studenter på högskolor och universitet, och vi ska
änu mer satsa på forskning inom kemi, bioteknik, fysik, matematik liksom i humaniora och
samhällsdiscipliner. Vi ska lägga stora resurser på att få fram mediciner som botar cancer,
diabetes, malaria, utveckla tekniker som får döva att höra och blinda att se, ta fram proteser
som fungerar lika bra som riktiga armar och ben, utveckla bilar som automatiskt undviker
krockar, robotar som tar hand om enahanda arbeten, mm. Om vi inte lägger ned alla våra
resurser på modekläder, design och allehanda konsumtionsvaror har vi råd att satsa
103
mångdubbelt på forskning och framställande av viktiga mediciner, hjälpmedel och på varor av
hög kvalité.
Till att börja med borde vi hjälpa de fattiga i världen att få ett drägligt liv, se till att de får
utbildning, sjukvård, bostäder, se till att deras jordbruk utvecklas, att infrastruktur byggs upp
och att en industrialisering kommer igång. Det är djupt omoraliskt att vi i väst lägger ned
miljarder på godis, läsk, smink, frossar i kötträtter och massproducerar allehanda leksaker för
barn och vuxna medan miljoner människor dör av undernäring och sjukdomar som enkelt
skulle gå att bota.
Jag menar dock inte att vi behöver offra oss själva för att hjälpa de fattiga och solidariskt
leva i djupaste armod. Det behövs inte och vore bara dumt. Vi kan fortsätta att leva ett liv
ungefär som nu. Vi kan åka med våra elbilar och utbyggd kollektivtrafik, titta på en mängd
kanaler på TV, prata i mobil, äta gott och näringsrikt, och klä oss i rena och hela kläder. Men
vi kan inte byta mobiler vartenda år, kasta TV:n så fort en ny modell kommer, flyga på
semesterresor över hela världen, roa oss med bensinslukande fordon, ha shopping som nöje
och frossa i julklappar och presenter.
Vi måste börja tänka på vad vi handlar och återgå till att laga och reparera saker som går
sönder. Det skulle inte heller skada om vi alla skaffade oss lite djupare intressen, så att vi inte
ständigt behöver renovera kök, badrum och designa våra lägenheter och hus för att hålla
äktenskapet i liv och tomheten borta. Livet måste vara något mer än att gå till arbetet, titta på
underhållande TV-serier och till helgen åka till gallerior och köpcentra.
Ett altruistiskt samhälle
Jag tror att ett altruistiskt samhälle skulle råda bot på mycket av den otrygghet, tomhet och
brist på meningsfullhet som många i vårt samhälle känner.
Med demokrati på arbetsplatsen blir arbetet något mer än enbart ett sätt att få pengar till
brödfödan. Tillsammans med andra får man planera och utveckla produktionen, komma med
idéer om effektiviseringar och förbättringar. Och om man själv eller tillsammans med andra
har en bra och genomtänkt idé kan man kontakta kommunen och till exempel starta
subventionerad reparationsfirma av datorer och TV-apparater, starta alternativ skola, ett kafé
vid någon strand eller en ny turistanläggning i glesbygd. Och få hjälp med detta utan att
behöva sätta sina ägodelar i pant.
I ett altruistiskt samhälle vet alla att de har en grundlagsfäst rätt till arbete. Ingen behöver
av rädsla för att bli arbetslös stanna på en arbetsplats där de inte trivs. Alla kan vidareutbilda
sig om de känner att de hamnat fel. Och ungdomar kan känna tryggheten av att alltid ha rätt
till arbete, bostad och utbildning.
Utan reklam och kommersiella budskap tvingas inte kvinnor och tonårstjejer nagelfara sitt
utseende, drabbas av anorexia, operera läppar och bröst och ständigt tvingas jämföra sig med
modemannekänger.
Många kommer säkert att engagera sig i det ökade biståndet till fattiga länder, och kunna
glädjas över att barn får tillgång till skolor, blir botade från sjukdomar och slipper leta efter
mat på soptippar.
De som väljer att bo i gemensamhetskollektiv kan om de vill ständigt ha människor
omkring sig, kanske tillsammans med andra planera för ett nytt växthus, bilda en musikgrupp,
starta en kvarterskör, arrangera en nyårsfest, en julgransplundring för barnen, ses i kvarterets
gym eller bara hänga med några andra i kaféet eller musikrummet.
Glesbygden kommer inte längre att utarmas. Alla som vill bo kvar ska få möjlighet att
göra så. Istället för att arbetstillfällen skapas i storstäderna och människor tvingas flytta dit,
kommer arbetsplatserna att flytta dit människorna bor. När företagen inte längre producerar
104
för vinst och i konkurrens med andra är det lika lönsamt för landet att förlägga en fabrik i
Emmaboda eller Säffle, som i Stockholm.
Med den ökade jämlikheten i samhället kommer de 200.000 "fattiga" barn som idag finns
i Sverige få möjlighet att spela ett instrument helt gratis i skolan, kunna gå i ridskola om de
vill, kunna följa med på skolresor, kunna åka på semester med sin eller sina föräldrar och inte
behöva skämmas för att inte ha några märkeskläder.
Och när offentlig verksamhet prioriteras och byggs ut kommer det att finnas utrymme för
alla sjuka att få sjukvård och professionell rehabilitering, för missbrukare att få hjälp till ett
nytt liv, för psykiskt sjuka att få medmänsklig vård istället för ett recept att hämta på apoteket,
för kriminella att efter avtjänat straff få hjälp med bostad, utbildning, arbete och personligt
stöd, och inte släppas utanför fängelseportarna med ett "Lycka till!"
Med garanterat arbete åt alla, med avskaffande och upprustning av alla
utanförskapsområden, med riktade insatser och stöd åt barn som har det svårt, med stöd åt
struliga tonåringar, med ungdomsgårdar med engagerande ledare, och med kraftigt förstärkt
kriminalvård, psykiatrisk vård och missbrukarvård kommer kriminaliteten och våldet i
samhället säkerligen att drastiskt minska.
Utanförskapsområden
Jag är övertygad om att ett altruistiskt samhälle har stora möjligheter att skapa ett
harmoniskt samhälle med ansvarstagande, medkännande och trygga människor. Nu utvecklas
vårt samhälle helt slumpmässigt efter var banker, rika personer och storföretag önskar
investera, vilket är liktydigt med var de tror att de kan tjäna mest pengar. Det är definitivt inte
säkert att detta överensstämmer med vad som gör ett land mer välmående, tryggt och
harmoniskt.
Det är helt oacceptabelt att utvecklingen av vårt land ska styras av finansintressens och
rika personers jakt efter största möjliga vinst. Självklart måste det vara vi alla som
tillsammans bestämmer hur vi vill forma vår framtid. Detta måste innebära att de personer
som vi röstar fram i riksdag, kommun och landsting måste ha full kontroll över landets
resurser och över kapital- och investeringsflöden i vårt land.
Än finns det hopp!
Jag tror att många som läst denna bok tycker att förändringarna som jag föreslagit är
välbehövliga och säkert skulle leda till ett mer harmoniskt samhälle, men samtidigt säga:
Tyvärr, det är en vacker utopi, men det kommer aldrig att kunna genomföras hur fantastiskt
det än skulle vara!
Det är mycket möjligt att det framöver visar sig att de hade rätt, men om man inte gör ett
försök att förändra världen så händer absolut ingenting. Och att redan innan man försökt,
bestämma att det inte går är mycket oklokt.
Vem hade för två år sedan kunna tro att det skulle vara möjligt att på bara några månader
störta diktatorer som Ben Ali i Tunisien, Kadaffi i Libyen och Mubarak i Egypten?
Så sent som 1960 var de flesta svenska kvinnor inställda på ett liv som hemmafru. Bara tio
år senare var det självklart för unga kvinnor att planera för ett yrkesliv.
Stora omvälvningar kan ske snabbt, och med den kritik som i dagens samhälle finns mot
den ökande ojämlikheten, mot giriga direktörer, ungas arbetslöshet, nedskärningar för de som
har minst, mot klimathotet, det enorma resursslöseriet och mot miljöförstöringen, är det inte
omöjligt att något radikalt snabbt kan hända. Det finns trots allt så mycket sympatiska, vettiga
och kapabla människor. Om bara deras tankar och åsikter blir dominerande istället för
personer som drivs av begär efter ständigt mer pengar.
105
Noter
1
Riksgälden, www.riksgalden.se
John Kenneth Galbraith "Min ekonomiska historia" 1997
3
Dagens Nyheter 2012-07-24
4
LO, rapporten "Makteliten kommer tillbaka", 2012
5
SCB, statistik över disponibel inkomst, Svenska Dagbladet, 2011-12-19 "Växande gap mellan fattiga och rika."
6
Folkpartiet, rapporten "Utanförskapets karta 2005"
7
OECD, rapport om inkomstskillnadernas utveckling sedan 1980-talet. LO-tidningen 2012-01-27 "Klyftorna ökar mest
i Sverige"
8
SCB, Databasen Linda, Di.se 2011-11-25 "Rika vinnare när Sverige lämnade skattetronen"
9
Dagens Nyheter 2011-09-29 "Lägre skatt för dem med hög inkomst"
10
Dagens Nyheter 2011-06-23 "Dollarmiljonärerna blir alltfler i Sverige"
11
Magasinet Arena, 2011-11-25 "IMF-chef vill beskatta de rika"
12
Dagens Nyheters nätupplaga 2010-12-03 "Chefer i offentlig sektor mer begåvade"
13
Kiley Hamlin, "An experiment by Kiley Hamlin: Helpers and Hinderers", video på YouTube
14
Lasse Berg, Gryning över Kalahari 2005, Skymningssång i Kalahari 2011
15
Lars Ahnland "Kasinoekonomins fall" 2009
16
Lars Ahnland 2009
17
Lars Ahnland 2009
18
Stefan de Vylder, "Världens springnota" 2009
19
Stefan de Vylder, 2009
20
SCB, BNP fasta priser
21
Kenneth Hermele "Det globala kasinot" 2001
22
Kenneth Hermele "2001, rapport av Gerard Caprio och Daniela Klingebiel
23
Stefan de Vylder, 2009. Rapport av Luc Laeven och Fabian Valencia 2008
24
Ekonomifakta, www.ekonomifakta.se, "Bolagsskatt-internationellt"
25
Riksbanken, www.riksbanken.se, "Den svenska finansmarknaden 2011"
26
Riksbanken, Rapporten "Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker" 2011
27
Dagens Nyheter, 2011-12-15, "Sämre tider väntar för riskkapitalister; Dagens Arena 2011-12-22, "Vinsten framför
allt"
28
Svenska Dagbladet, 2011-11-27, "AP-fonder tiger i riskkapitaldebatt"
29
Affärsvärlden 2012-03-09, "Så lyckades Attendo med sitt stora skatteklipp"
30
Dagens Nyheter 2011-06-26, "Aktierna har gett plus på längre sikt"
31
Svenska Dagbladet 2011-12-17, "Aktiefesten har kommit av sig"
32
Mikael Nyberg "Det stora tågrånet" 2011
33
Dagens Samhälle 2011-11-04 "Oseriösa taxiåkare kostar miljarder"
34
Sveriges Riksbank, Finansiell stabilitet 2001:2
35
Svenska Dagbladet 2012-03-19 "Gamla monopol kan hänga löst"
36
Omvårdnadsmagasinet nr 6, 2011 "Det är ju mer personal som behövs"
37
Dagens Nyheter 2012-03-03 "Vd:n på dubbla stolar"
38
Dagens Nyheter 2012-03-30 "Stockholmarnas rullstolar blev en guldgruva"
39
Vi bilägare 2010-11-03 "Priset ökade med 180 procent"
40
Dokument utifrån 2012-05-13, "Glödlampskonspirationen"
41
Affärsvärlden 2011 nr 49 "Antibiotika för världen"
42
Dagens Nyheter 2012-02-23 "Ministern: Kommunerna måste bli betydligt tuffare"
43
Dagens Nyheter 2012-02-27 "Sverige lever farligt"
44
The New York Review of Books, Marcia Angell "The Truth About the Drug Companies" 2004-07-15
45
Dagens Nyheter 2012-04-27 "Sverige riskerar tappa livsviktig industri"
46
IRM, Institutet för Reklam och Mediestatistik, "Marknadskommunikation 2011"
47
Dagens Nyheter 2012-11-05, "Rekorddyr upphandling av S:t Görans sjukhus"
48
Gunnar Sundqvist, "Uthållig utveckling - mänsklighetens framtid" 2010
49
Dagens Nyheter 2012-06-10, Karin Bojs "Här är ännu en chans att rädda världen"
50
Larsson, Bratt, Sandahl. "Hållbar utveckling och ekonomi inom planetens gränser" 2011
51
Sternrapporten, skriven av Nicholas Stern på uppdrag av den brittiske finansministern Gordon Brown. 2006
52
FN:s klimatpanel IPCC, Fjärde rapporten 2007
53
Carbon Dioxid Information Analysis Center, CDIAC USA:s Energidepartement
54
Världsbanken, rapport 2012 "Turn Down the Heat: Why a 4°C Warmer World Must be Avoided."
55
Gunnar Sundqvist 2010
56
Gunnar Sundqvist, 2010
57
Naturvårdsverket, Nationell utsläppsstatistik 2011
58
Dagens Nyheter 2011-09-14, "Sveriges klimatutsläpp är större än regeringen säger"
59
Wikipedia, svensk version rubrik: Jofa
2
60
Kent Werne, "Amerikansk höst - reportage från ojämlikhetens land." 2012
TV2 Aktuellt 2012-11-14
62
Jordbruksverket, Rapport 2012:32 "Sveriges utrikeshandel med jordbruksvaror och livsmedel 2009-2011"
63
Stephan Haggard, "Pathways From The Periphery" 1990
64
Stephan Haggard 1990
65
Stefan de Vylder, "Utvecklingens drivkrafter" 2007
66
Stockholms Fria Tidning 2011-11-23
67
www.forumsyd.org, "Kapitalflykt och skatteparadis"
68
Diakonia, "Kapitalflykt" 2009
69
Diakonia, 2009
70
Why poverty? Dokumentärfilmen "Kopparkuppen" sändes i TV2 2012-11-27
71
Sven Elander, Forum Syd, "Bistånd och demokrati" 2008
72
www.ekonomifakta.se
73
Danska dokumentärfilmen "Vilka bönder ska överleva?" 2004
74
Jean Ziegler, FN:s särskilde rapportör om rätt till mat.
75
Wikipedia, engelsk version, artikel om Land grabbing
76
The race for land, Rapport utgiven av Forum Syd, 2012
77
The race for land, 2012
61