Klicka! - Jagriti Vihara
Transcription
Klicka! - Jagriti Vihara
Jagriti Vihara – ett centrum för förändring Ola Friholt Reviderad upplaga 2013 Text: Ola Friholt Foton: Inger Dejke och Anders Dejke Omslag: Barnskolan på Jagriti Vihara kallas Vatsalya. Ordet betyder kärleken mellan mor och barn. Tanken är att pedagogiken skall präglas av en sådan känsla. Framsidan visar en avbildning av den statyett som finns på skolans expedition. Teckning: Anders Dejke Jagriti Vihara är ord på hindi och betyder »Platsen där man vaknar upp och blir medveten«. Ola Friholt JAGRITI VIHARA – ett centrum för förändring Innehåll Kolonialt arv och modern rovdrift 3 Jagriti Vihara – en långsiktig process 6 Från folkhögskola till byutveckling 9 Fattigdomsbekämpning för jämställdhet 11 Kontakt med makthavare 14 I Gandhis fotspår 16 Att hävda sig i globaliseringens tidevarv 18 Verksamheter på Jagriti Vihara 22 Kolonialt arv och modern rovdrift en indiska sociologen Kusum Nair reste på sextiotalet runt på Indiens landsbygd för att få en bild av vad byborna visste om sitt land och om världen. Hon talade med en fattig kvinna om kongresspartiet, som vunnit den mer än sextioåriga frihetskampen och styrde landet sedan 1947. Allteftersom samtalet fortskred ställde kvinnan en fråga hon länge funderat över: Säg mig, är Kongressen man eller kvinna? Denna och liknande notiser om Indien lade grunden till uppfattningar i Sverige om Indiens hjälplösa tillstånd. Författare utgav böcker med titlar som »Har Indien en chans?« Sedd mot utvecklingen idag ter sig sextiotalets bild nästan absurd. Ändå är den delvis sann. Indien har hela skalan av vetenskap, filosofi, fatalism, apati, radikalism och social kamp. Idag är risken stor att framgångsbilderna får oss att tro på ett under som gäller hela landet. Den bilden är inte mindre felaktig och rentav farlig. Även svenskar behöver en realistisk världsbild, eftersom vi också agerar politiskt hemma och i världen. På vems sida står vi? Den folkrika indiska delstaten D Bihar sträcker sig från Himalaya i norr över Gangesslätten söderut till den skogklädda högplatå som bär namnet Chotanágpur. Högplatåns storstad är Ranchi, som vuxit till ett nytt industricentrum stort nog att konkurrera med självaste Kolkata (f.d. Calcutta), den engelska kolonialmaktens en gång viktigaste industri- och hamnstad. Den engelska koloniala överhögheten varade omkring 200 år fram till 1947. Då som nu bodde ursprungsfolk, av kolonialherrarna kallade stamfolk, i skogarna och bergen som sträcker sig vidare in i Orissa och Maharashtra ner till Andhra Pradesh. Engelsmännen använde den svala högplatån som tillflyktsort under de heta sommarmånaderna. Engelska kolonialtjänstemän tog för sig av bördig jordbruksmark för sina stora sommarvillor, som stod tomma tio månader om året. Jordresurser blockerades, och det enda arbete som bjöds blev att vakta huset och markerna, en byfamilj på varje ställe. Vid Indiens frigörelse från kolonialväldet 1947 fanns ett ledarskikt som utbildats i England och beundrade engelsk demokrati och samhällsorganisation. Samtidigt beundrade de Sovjetunionens snabba fram3 KINA PAKISTAN NEPAL New Dehli Agra Varanasi Jagriti Vihara Kolkata (Calcutta) Mumbai (Bombay) BANGLADESH Chennai (Madras) SRI LANKA steg, dess ordning och disciplin och dess självtillit att med egna resurser bygga välstånd. I Indien kombinerades det demokratiska och liberala samhällsskicket sålunda med femårsplaner och skyddstullar för ekonomisk utveckling. Med sovjetiskt bistånd utvecklades kol- och stålproduktionen, vars centrum är gruvdistrikten på Chotanagpurplatån. Idag skyr gruvbolagen inga medel att uppfylla de enorma energi- och mineralbehoven. Kolgruvornas gigantiska kratrar gapar allt vidare över landet och äter sig hundratals meter in i ursprungsfolkens djungelområden från år till år. Här ges ingen pardon. Skogar, åkrar och hela byar slukas. Grundvattnet sjunker. Människor måste finna nytt land, som dess ägare måste förmås upplåta åt dem. Samtidigt pågår en omfattande skövling av skogarna genom företag 4 som i profitens namn vida överskrider sina tilldelade kvoter. Så utarmas betesmarkerna, där ingen undervegetation längre finns och ej heller något bränsle kan samlas in. Ursprungsfolken som i århundraden levt i harmoni med naturen, kan inte längre upprätthålla sin ekologiska livsstil utan tvingas att också de tära på den återstående resursbasen: träden. Allt oftare ses »headloaders« bära ved för avsalu på marknadsplatserna. Och där bedöms de av utomstående iakttagare som tanklösa förstörare av sin egen överlevnad. Denna företeelse är så vanlig att den har ett namn: »blame the victim« (klandra offret). Och de verkliga skövlarna går fria. Industrisamhällets frammarsch märks överallt. I ursprungsfolkens land anläggs gigantiska dammar för vattenkraft. Flera hundratusen människor har redan fördrivits, dessutom utan kompensation. Järnmalmsoch bauxitgruvor öppnas i bergen, och medföljande anläggningar och föroreningar inkräktar på natur, livsutrymme och livsstil. Gruvföretagens vinster är flerfaldigt större än deras avgifter till delstaterna. Kolbrytning och cementtillverkning gör de omgivandena samhällenas miljö till ett inferno. Bland ursprungsfolken kämpade länge Jharkhand Mukti Morcha (JMM), en politisk rörelse med och utan vapen, för att inrätta en ny delstat för dessa folk, Jharkhand. I november år 2000 förverkligades detta genom att södra delen av Bihar bröts loss och bildade den nya staten. Samtidigt grundades en ny angränsande delstat, Chhattisgarh, i söder och en tredje, Uttaranchal (eller Uttarkhand) nordöst om New Delhi, gränsande till Nepal. Genom dessa skulle ursprungsfolken (ádivasis) få ökat inflytande över sin egen utveckling. Så blev inte fallet. De nya delstatsregeringarna, även JMM, präglas av inkompetens och korruption. Det är mycket som den nya delstaten Jharkhand har ärvt från Bihar, som länge varit känt som Indiens problemområde nummer ett, med korrumperade ledare ända upp på delstatens regeringsnivå. Det politiska livet är formellt demokratiskt organiserat, men våld, hot, svågerpolitik och mutor har varit vanliga arbetsmetoder. I den miljön försökte Jayaprakash Narayan i Gandhis efterföljd länge arbeta med ickevåldsmetoder för förändring. (Se sid. 21.) Från 2011 har delstatens läge förbättrats av en ny politisk ledning. Inget är för evigt! Centralregeringens program för utveckling av landsbygden har ständigt varit otillräckliga och resurser som ändå utlovats har ofta stoppats i ett korrumperat nät av lägre tjänstemän på lokal nivå. Godsägarmakt och fattigdom har därför bevarats och fördjupats. Frustrerade bybor i Västbengalen gjorde uppror 1967 och dödade ett antal godsägare i och kring byn Naxalbari. Rörelsen förintades snabbt av polisstyrkor, men en eld hade tänts, och idag är naxalitrörelsen ett stort väpnat uppror, starkast i ursprungsfolkens stater men spridd till 22 av Indiens 28 delstater. Det centrala området genom BiharJharkhand-ChattisgarhMaharashtra-Orissa-Andhra Pradesh kallas idag »Den röda korridoren«. Från en viss enhetlighet har rivaliserande fraktioner bildats, vilket urholkar den moraliska halten. I Chattisgarh finns en privat motrörelse, stödd av regeringspengar, med namnet Salwa Judum (Den renande jakten). Man värvar unga omedvetna bybor att trakassera byar som stöder gerillan, som därigenom växer. Väpnade uppror och våldsam repression har lång tradition. Och i april 2010 startade centralregeringen »Operation Green Hunt« för att kväsa upproret men har inledningsvis lidit nederlag mot gerillarörelserna. Den största i Jharkhand är Maoist Communist Centre (MCC). Genom att satsa stora resurser på utveckling hade regeringen kunnat undvika hela problemet och skulle kunna göra det än idag Nu ställs starka krav på förändringar i Jharkhand av gerillarörelsen och av de ideella ickevåldsrörelser som verkar där. En av dem är Jagriti Vihara (uttalas Jágriti Vihára). 5 Jagriti Vihara – en långsiktig process en som vill arbeta för de förtrycktas frigörelse i Bihar och i den år 2000 inrättade delstaten Jharkhand har alltså en svår uppgift. Med ryktesspridning, hot och påtryckningar och ibland även skadegörelse försöker lokala makthavare slå in kilar och göra vän till fiende, åtminstone tillfälligt. Endast i det långa loppet blir relationerna tydliga. Det är i denna miljö som byfolkhögskolan Jagriti Vihara började verka 1974. I området ligger den lilla kol- och cementindustristaden Khelari, som utgör ett skräckexempel på hänsynslös exploatering av människor och natur. Gator och torg är täckta av svart kolspill och luften från cementfabriken sprider en dimma av sot och damm. Någon halvmil bort, vid järnvägslinjen från Kolkata till New Delhi, ligger den lilla tätorten McCluskieganj, präglad av sina kristna missionsskolor. På gångavstånd därifrån ligger Jagriti Vihara vid byn Jovia med dess befolkning av ursprungsfolk. Där tog den fattige högkastige läraren och Gandhilärjungen S. Upadhyay (»Jaya«) sina första kontakter med byborna. Från en vistelse i norska och svenska folkhögskolor hade han D 6 också med sig Grundtvigs idéer för vuxenundervisning och folkbildning. Han började med att undervisa eller snarare samtala med byungdomar under ett stort banyanträd, efter en tid sittande på en liten cementplattform som byggts runt trädets fot. Detta var början till byfolkhögskolan Jagriti Vihara. Med elevernas hjälp och samarbete byggdes det första stora skolhuset av tegel, imiterande de lokala husens traditionella form av en rektangulär kärna med sadeltak av tegel, till vars långsidor och ibland någon kortsida läggs tillbyggen med snedtak av tegel utgående tätt under det centrala taket. Det praktfulla nybygget blev bybornas första stora stolthet. Och de planterade blommande buskar och träd omkring huset. I det skedet var grannbyn Lapras störste jordägare mycket vänligt stämd. Han ville spela en roll i den utveckling han anade. Men godsägarmanéren gick inte ihop med de Gandhiinspirerade syftena att stärka bybarnens och bybornas självkänsla och sociala strävanden. Jordägaren var högkastig hindu och snarast en bakåtriktad kraft. Han förvandlades snart till Jagriti Viharas förstuckne motståndare och spred länge illasin- Traditionella hus i byn Putritola. nade rykten via telefon och brev. I dag vet alla var de har Jagriti Vihara. En del av byarnas befolkningar är fattiga lågkasthinduer. De står utanför huvudsystemet med dess fyra kaster, »varnas«, men de har ändå en kastbestämd yrkesgrupptillhörighet, »jati«, alltså med ena foten i kastsystemet. Deras sociala ställning är mycket låg. De är till och med oberörbara, liksom deras hus, mat och tillhörigheter, ja allt de rört vid. För en troende högkasthindu ger detta en möjlighet att förtrycka de lågkastiga och utnyttja dem ekonomiskt. Inte underligt att så många högkasthinduer är »troende«. I stark kontrast till detta står Jayas och Jagriti Viharas aktiva utmaning och motstånd mot att kastsystemet används för att vinna fördelar och utöva makt. Liksom Gandhi går de före som ett levande exempel på den rättvisa och jämlikhet de eftersträvar helt i enlighet med Indiens konstitution. I Chotanagpur bor ursprungsfolk. På hindi kallas de adivasis. Några av dessa folk är Oráon, Múnda och Santal. Det sistnämnda folket blev tidigt föremål för kristen mission, vilket ibland ökade deras utsikter i samhället. En social rörelse utgående från Oráonfolket heter Tána Bhágat. Dess budskap är sanning, ickevåld, självuppoffring och enkelhet, något som starkt tilltalade folkgruppen. Rörelsen fick många anhängare, till exempel av kravet på nykterhet och vegetarism, men fixerades efterhand vid orimliga renhetskrav och förlorade sin kraft. Den efterlämnade ett bestående arv av humanism i samhället. 7 Byn Birsanagar firar årligen frihetshjälten Birsa Munda. En känd förkämpe för Múndafolket är Birsa Munda, som i slutet av 1800-talet ledde ett uppror för frihet från det koloniala förtrycket. Han avrättades av engelsmännen, men hans mod och frihetspatos utgör ännu en viktig förebild. Ungdomarna i Jagriti Viharas första skola kom från Múnda, Oráon och dess Tána Bhágatrörelse. Deras kultur och livsstil har aldrig omfattat något skolväsende. De har lärt av föräldrarna och naturen i arbete och lek. Men det framväxande och ofta hotfulla moderna Indien kräver andra, nya färdigheter. Jagriti Vihara byggdes länge upp som en bas med många verksamheter samlade på ett ställe. Det blev skolor på låg- och mellanstadiet, hälsovård, väveri, tegeltillverkning, fruktträdgård med mango och guava med mera. Kulturprogram, seminarier och konferenser organiserades och genomfördes där. Indiska och utländska gäster inhystes och informerades. 8 I likhet med de flesta sociala projekt i Indien brottas Jagriti Vihara med problemet hur man ska bli oberoende av utländska stödjare och bli någotsånär självförsörjande. Den stora fruktträdgården anlades i slutet av 1980-talet med sina hundratals mango- och guavaträd, liksom amla och en hel skala av andra träd. Därtill ekonomiskt bärkraftiga rader av teakträd. På några år blev området en grönskande park. Det visade sig snart att frukten från denna trädgård inte kunde ge inkomster som tillnärmelsevis kunde betala projektutgifterna. Istället tilläts skolbarnen att ta med sig mogen frukt hem. Frukten blev uppäten eller såld på marknaden som ett litet tillskott till de enskilda byfamiljernas kontantinkomster. Det förblir en illusion att sådana sociala projekt skulle kunna betalas med intjänade pengar. Vinsten skulle i så fall behöva pressas ut ur dem som arbetar, genom underbetalning, just som vanligen sker. Men detta hör ju till de orättvisor det sociala projektet vill avskaffa. Alltså uteslutet. Senare har dock blygsamma skolavgifter tagits ut för de skolor utanför centret, för vilka Jagriti Vihara övertagit ansvaret, sedan dess tidigare förvaltare dragit sig tillbaka. Inför alternativet att dessa skolor stängdes övertog Jagriti Vihara driften. Verklighetens akuta krav formar alltså delvis verksamheten. Så var det ju också tänkt från början. Från folkhögskola till byutveckling nom ramen för regeringens skogsplanteringsprogram anlade Jagriti Vihara plantskolor och nådde därmed ut i byarna. Man genomförde regeringsstödda brunnsgrävningskampanjer. Totalt grävdes 300 brunnar för fattiga småbönder. I miljöcentret på Jagriti Vihara kan kortkurser hållas för bybor, till exempel för ökad kunskap om vattenhushållning. Så småningom har alltmer av det dagliga arbetet flyttats ut från centret. Insatserna följde symptomen. Man kunde börja var som helst i detta hav av omedelbart kända behov. Men efterhand ställdes frågor om ett samlat grepp. Hur ser samhället ut? Vem styr och i vems intresse? Ursprungsfolken är de generellt mest utsatta. Det omgivande hinduiska och muslimska samhället med sina sofistikerade kulturer, rangordningar och maktcentra tenderar att se ner på ursprungsfolkens kultur, Sárna. Den bygger inte på gudar, heliga skrifter, kyrkor, präster och utarbetade ritualer och är en naturanpassad kultur, där det andliga innehållet finns i vissa utsedda träd och platser där man dansar, sjunger och dricker hembränt I Mahuabrännvin. Män och kvinnor deltar jämlikt i detta. Endast män har arvsrätt och rätt till egendom, vilket delvis kan förstås i ljuset av traditionen att flickor som gifter sig flyttar till mannens familj. Kvinnorna har länge varit underordnade männen. Hälften av männen och endast en fjärdedel av kvinnorna är läs- och skrivkunniga. För kvinnorna har länge gällt att inte säga emot männen. Deras meningsyttringar tystades med våld. Kvinnor och barn, isynnerhet flickor, håller hemmet gående med ved, vatten, matlagning och andra omsorger. Det omgivande samhället moderniseras delvis av pågående globalisering, vars bättre avlönade samhällsgrupper driver upp priserna, samtidigt som ursprungsfolken lämnas utanför. Det är bland dessa som den bemedlade kristna missionen vinner nya själar, vilket ger några ett materiellt drägligare sammanhang men samtidigt splittrar ursprungsfolkens kultur, som fortsatt betraktas med nedlåtande överseende. Otvivelaktigt sänks deras självaktning och självförtroende och därmed förmågan att ta initiativ. Kvinnornas underordning får samma effekt. Den frustrerande 9 belägenheten i en lågavlönad fattigkultur utan utsikter leder i synnerhet män till spritmissbruk. Den formella makten i byarna utövas av byrådet (pancháyat), vilket styr en grupp av byar. Från 1970talet förflöt en 35-årig period utan de lagstadgade panchayatvalen. Detta hade sin rot i att storstädernas politiker, som hade sin maktbas i byarna, sedan länge hade försummat byarnas behov och därför inte vågade äventyra sitt informella lokala stöd genom att utlysa val till pancháyat. 2011 hölls äntligen val, vilka förde en del nya ledare till makten, flera av dem kvinnor med en bakgrund i Jagriti Viharas skolor. Delstatsregeringens tjänstemän vägrade då betala ut det rörelsekapital som pancháyat lagenligt ska tilldelas. Syftet är förstås att skapa folklig frustration och främja de gamla ledarnas återkomst. Mot bakgrund av denna allmänna bild formades på 1990-talet i Jagriti Vihara nya serier av verksamheter, främst riktade till kvinnor. Jagriti Vihara strävade från början efter att spela en inspirerande roll för samhällsutvecklingen. Sedan flera omgångar av skolbarn och ungdomar gått igenom centrets skolor var Jagriti Vihara ett etablerat positivt begrepp och dess fältarbetare mottogs väl överallt och kunde agera förmedlare av centralregeringens utvecklingspengar till skolhus och aktivitetshus för kvinnor. Till den nya inriktningen bidrog stödföreningarna i både Sverige, Norge och Finland, till en början utan att se vidden av den. Kring millennieskiftet stod det klart att beteckningen byfolkhögskola inte längre täckte den faktiska verksamheten. Det indiska namnet Jagriti Vihara betyder ungefär »uppvaknandets kollektiv« och täcker utvecklingen väl. Men namnet Svenska föreningen för indisk byfolkhögskola (SFIB) kändes missvisande och 2004 byttes det mot nuvarande Jagriti Viharas Vänner. I Norge heter föreningen Jagriti Viharas Venner. Det finska engagemanget har upphört. Barn utanför skolan i byn Dumaro. Byggnaden är uppförd av regeringen, men Jagriti Vihara ser till att där finns lärare. 10 Fattigdomsbekämpning för jämställdhet ubrikens »fattigdomsbekämpning« är ett neutralt ord som brukas av myndigheter. Det antyder inget om varför fattigdom finns eller hur den kan bekämpas. Fattigdomens rötter i koloniala övergrepp, kastväsendets förkvävande rangordning, globaliseringens avsaknad av fördelning, allt maskeras av diplomatiska artigheter och ytliga analyser där internationell och lokal makt, ägande och egenintresse förtigs. Sverige ingår i maktsfären, vilket ofta är svårt att se. Vårt ansvar att klargöra sammanhang förblir stort i Sverige och i Jagriti Vihara. Med hjälp av stora bidrag från biståndsmyndigheten Sida anställdes och utbildades tolv fältarbetare, så kallade animatörer, som byborna själva utsett. Dessa sex kvinnor och sex män inspirerade flera hundra bykvinnor att starta grupper för det numera så populära greppet hjälp till självhjälp eller Self Help Groups (SHG). Från 2003 till 2010 startades 72 sådana grupper, vilka tränades i demokratiskt beslutsfattande och agerande. Grupperna sparar kollektivt för att kunna starta gemensamma näringsfång med hjälp av matchande banklån. R När självhjälpsprojektet med tillhörande långtidsuppföljning startade var förhoppningen att ge impulser till en självgående rörelse av nya grupper. En del av de nämnda 72 har tillkommit som ett svar på den förhoppningen. Och 2013 har ytterligare ett antal grupper startat, kanske 10. Detta projekt utgör en intensifiering och fördjupning av ovannämnda aktiviteter för kvinnor. Sedan de nya grupperna startat grönsaksodling, getuppfödning, mattvävning, tvål- och ljustillverkning med mera, upptäckte de snart hur den lokala marknaden fungerar. Priserna förblir låga. Och kvinnornas blickar riktades snart mot mer avlägsna och rikare kunder i städerna. Dessutom insåg de att de skulle kunna förädla råvarorna. Istället för att sälja frukt kunde de göra sylt och marmelad och chutney och tjäna mera. På de större lantliga marknadsplatserna utanför byarna kontrolleras varje markbit och dessutom priserna av lokala entreprenörer som är mellanhänder till städernas kunder. Deras krav framkallar lätt konflikter. Problemet bearbetades med förhandlingar och för kvinnorna en särskild kurs i konfliktlösning. 11 Självhjälpsgruppen i byn Malhan arbetar med tvåltillverkning. Från 2006 började Jagriti Vihara långsiktigt bearbeta detta problem. För att varaktigt kunna stå emot mellanhändernas tryck krävs en gemensam inställning och solidarisk sammanhållning i byarna. Där råder emellertid ofta en ömsesidig misstro mellan olika etniska, religiösa, kulturella och ekonomiska grupper. Några exempel: Hinduer och kristna ser ner på muslimer och urbefolkning med naturreligioner (sarna). Muslimer ser ner på urbefolkning med sarna och kristna. Jordägare ser ner på lantarbetare och andra fattiga osv. Det tilltagande alkoholmissbruket komplicerar läget genom ökat våld mot kvinnor och barn. Hur lösa dessa problem? Svaret 12 blev att anordna program för att skapa insikt om de gemensamma ekonomiska möjligheterna på kort och lång sikt och att föra de olika folkgrupperna närmare varann via multikulturella verksamheter i samband med kurser och seminarier och helt fristående genom gatuteater och temainriktade större skådespel att uppföra direkt i byarna. Därtill kommer möjligheten att anknyta till internationell rättvis handel, för vilken det finns både nationell organisering och lokala organisationer på en del större orter och i städer i Indien. Där ges garanterade priser och ofta förskottsbetalning, men det krävs kvalité och demokratisk fördelning av vinsterna. Naturligt är att börja med sådant utbyte i Sverige och Norge, där stödgrupperna finns. Bykvinnorna är de viktigaste aktörerna i detta projekt, men det finns också en del unga män som redan arbetar med just frågan om enighet och ömsesidig aktning mellan byarnas olika folkgrupper. Detta projekt kräver stora insatser under flera år. Starka konflikter kan uppstå. Men detta är de förväntade hindren i den verkliga världen. Under 2010 gjordes en ombyggnad av Jagriti Viharas gamla väveri, som förvandlades till utställningshall som inrymmer en utställning om ursprungsfolkens historia, deras sarnakultur och kulturens vardagsprodukter, vilket allt vuxit fram och skapats ur markens, skogens, bergens och vattnets resurser. Tanken är att inbjuda byarnas folk till besök i grupper för intryck och diskussion och därigenom väcka självmedvetenhet och insikt om den egna kulturens värde och rentav förebildlighet i en tid då andra kulturer hänger sig åt skövling av jordens resurser, spridning av kemiska föroreningar och militärt våld mot allt som står i vägen. En välgrundad självaktning är en förutsättning för att med självförtroende ta initiativ och agera gemensamt och fredligt. Här spelar rehabilitering av kvinnor en avgörande roll. På några få år har kvinnor fått en egen ekonomi, som därtill gillas av männen, vilkas förtryck av kvinnorna samtidigt avtar. Många kvinnor höjer sin röst. Alltfler flickor får börja skolan, och en del av dem som först i tonåren gynnas av föräldrarnas nya insikter har tillbringat ett helt år eller mer i Jagriti Viharas gamla skollokaler för att få en grund och kunna fortsätta i den vanliga skolan. I utställningshallen visas också sådana varor som kan tänkas ingå i en utvecklad rättvis handel – Fair Trade. Härur ska idéer till nya produkter lockas fram, byggda på sarnakulturen. Helheten utgör sålunda ett idécentrum, som dessutom ska vara en uppsamlingsplats av byarnas Fair Tradevaror för vidarebefordran till storstädernas avlägsna butiker och Fair Tradeexportörer. Dessa nya verksamheter kräver ekonomiska resurser. Idécentret är skapat med våra egna insamlade medel, för vilka vi är tacksamma mot våra medlemmar och andra stödjare. 13 Kontakt med makthavare e nya verksamheterna innehåller många kurser och seminarier, vilka genomförs i Jagriti Viharas lokaler, som numera kallas JV Centre. Där kan samlas upp till 200 seminariedeltagare, vilka också kan utspisas där. Ett femtiotal personer kan tillfälligt inkvarteras. Dit kommer också fältarbetare och representanter för byarna till utvärderingsmöten fem gånger varje år, alltsedan 2003. En delaktighet och växelverkan har uppstått. Dessutom har en självständig medverkan i regeringsfinansierade projekt utvecklats. Regeringspengarna betalas nu oftare ut till för ändamålet bildade grupper av bybor med uppbackning av Jagriti Vihara. Exempel är bevattningsgrupper som kunnat gräva dammar, bygga serier av fördämningar i monsunregnens avrinningsområden och anskaffa dieselpumpar till den bevattning som grupperna fördelar rättvist. Antalet skördar har ökat och nya arealer har vunnits på mark som tidigare var så kallat waste land. För allt detta är det långsiktigt uppbyggda förtroendet avgörande. Tilliten till Jagriti Vihara är stor både från byarna och från Centralregeringen. D 14 Fördelen gentemot traditionella regeringsprojekt är bland annat den att motparten på bynivå inte är det officiella byrådet panchayat, vars fem (=panch) medlemmar länge helt utgjorts av de rikaste och inflytelserikaste männen i trakten. Och utom i delstaterna Kerala och Västbengalen har panchayat knappast gjort sig kända för att förmedla hjälp till de fattigaste. De korrupta byråden kunde neutraliseras, och allmänheten kunde själv handha biståndet i samråd med Jagriti Vihara. Den utvecklingen är inte konfliktfri, men konfliktfri är ingen annan lösning heller. Dessa lyckade projekt skapade också den förståelse och solidaritet som nu främjar bildandet av nya kvinnogrupper och kanske bidrar till den nödvändiga enigheten inför konflikter med marknadens hittills dominerande mellanhänder. Kontakterna med delstatens distriktstjänstemän (DCs) är ibland mycket lyckad. En och annan tjänsteman ser sig som folkets välgörare och använder sin budget och sitt inflytande till bybornas bästa, i regel sedan de uppvaktats tillsammans med Jagriti Viharas kärngrupp. Så har broar byggts över floder som Lärarseminarium på Jagriti Vihara. Seminariet lockade cirka 200 deltagarna från hela distriktet. inte kan korsas under regntiden, och broar som tidigare fått stå halvfärdiga har fullbordats. Regeringsrepresentanter besöker ibland JV Centre, uttalar sin uppskattning och lovar fortsatt stöd, som dock mestadels förblir just ord. Bland verksamheterna i centret finns nu studier av konstitutionens rättigheter, de nya lagarna om rätt till information och bybors rätt till hundra dagars betalt arbete per år (2011), vidare FNs deklaration om mänskliga rättigheter, metoder för konfliktlösning med mera. Allt detta har betydelse för bybornas framtida kontakter med och attityder till myndigheter. 15 I Gandhis fotspår olbrytningen kommer att förbli ett hotfullt faktum under överskådlig tid. Men gruvbolagen kan åtminstone förmås att ta sin del av ansvaret för den skada hela trakten utsätts för. Det finns nu en del verksamheter i samarbete med Jagriti Vihara, till exempel vattenrening och hantverksutbildning för kvinnor. Risk finns förstås att det för gruvbolaget mest attraktiva är att utbilda ursprungsfolkens ungdomar i yrken de endast kan utöva i staden och därmed locka bort dem från hembyn för gott. De ökande kontakterna med regeringsinstitutioner och olika centrala utvecklingsprojekt har lett till att Jagriti Vihara numera har ett kontor i storstaden Ranchi. Detta kontor kan i framtiden också spela en roll som stödjepunkt för fattiga bybor, som trots allt som görs för att behålla dem i byn, ändå följer traditionen att söka sin lycka i storstaden. Dessutom kan satsningen på marknadsföring och deltagande i rättvis handel ha sitt högkvarter där. Som antytts ovan följer Jagriti Vihara Gandhis exempel. Han var motståndare till all världens system för ojämlikhet. De lågkastiga kallade han »harijan«, vilket betyder K 16 »Guds folk«. Han blev själv kallad Mahátma (av máha = stor och átma = ande). Det ojämlika och seglivade kastsystemet väcker ofta starka känslor, isynnerhet bland västerlänningar. Kastsystemet innebär en tydlig rangordning av människor. Men det hade förr också socialt positiva funktioner. Alla människor var med inom systemet och fick sin tillmätta och olika stora del av årets skörd. Ingen blev helt lottlös. Detta speglade det ömsesidiga beroende som fanns i samhället. Alla behövdes någonstans. Man kan säga att kastsystemet i princip avskaffades när den indiska konstitutionen antogs den 26 januari 1950. Där tillförsäkras alla medborgare social, ekonomisk och politisk rättvisa, olika friheter samt jämlikhet ifråga om ställning och möjligheter. Detta torde vara oförenligt med kastväsendets segregerande och ojämlika karaktär. Men kastsystemet består i praktiken och har idag också politiska funktioner. Partier bildas på kastens grund, och de lågkastiga kan vinna politisk makt i kraft av sitt antal på valdagen då också röster kan köpas i grupp av högstbjudande. Sista huset i en by som raserats, då kolbrytningen utökats. Bybornas betesmark och odlingsjord ödeläggs. Jagriti Vihara försvarar deras rättigheter. Låt oss jämföra med den sociala rangordning, som i Indien och överallt skapas av den västerländska doktrinära kapitalismen. Storföretagens och monopolens mekaniska utslagning av mindre uthålliga företag och de s k rationaliseringarna gör alltjämt hundratals miljoner fattiga arbetslösa helt ointressanta för produktion och marknad. De blir helt lottlösa och svälter ihjäl om de inte lyckas ta sitt öde i egna händer eller räddas till livet av välgörenhet. Vilket av dessa två historiska system borde uppröra västerlänningar mest? 17 Att hävda sig i globaliseringens tidevarv å den indiska konstitutionen antogs 1950, på den dag som firas som »Republic Day«, gavs alla indier ett formellt likaberättigande. Men för uppemot hundra miljoner av medborgarna innebar detta ett dråpslag. Ursprungsfolken har byggt sin kultur på skogar och andra fritt tillgängliga naturresurser, vilka de förvaltat hänsynsfullt. Nu förvandlades dessa resurser på ett ögonblick till statlig egendom. Därmed förlorade ursprungsfolken rätten att ta för sitt behov där de bott i hundratals år. Skogsdepartementets beväpnade skogvaktare höll kontroll över resursen, och utövade sin makt att bötfälla och arrestera så att byborna måste köpa sig fria från straff. Ursprungsfolken blev därmed formellt förvandlade till ständiga lagbrytare. Inte förrän 2006 återfick ursprungsfolken en del av sina gamla rättigheter. Idag kan de med större tillförsikt ta för sitt behov av skogens resurser, eftersom gerillarörelserna lätt kan hindra skogvaktarna från att begå övergrepp. Till detta kommer de statliga gruvornas expansion och privata skogsentreprenörers skövling långt utöver givna tillstånd. D 18 Detta att sakta berövas sina överlevnadsresurser och därefter bli ointressanta för den moderna ekonomin drabbar bland andra ursprungsfolken i Jharkhand. Deras kultur och överlevnad har endast ett svagt samband med pengar. Om deras resurser förstörs är överlevnaden hotad. En gång byggdes ursprungsfolkens kultur kring den kunskap och erfarenhet de förvärvat i generationer. De känner ännu namn och nytta av hundratals trädslag, buskar och örter. Varenda nyttig rot, stam, blad, blomma, frukt eller fiber har sin funktion i hantverk, husbygge, odling, matlagning eller behandling av sjukdomar. Deras fester livades upp av mat och starka drycker beredda av det mäktiga mahuaträdets köttiga blomblad, de som regnar ner som manna på marken. Men det som traditionellt var fester i glädje över lyckad jakt och markens håvor efter skörden och vid andra tillfällen, har idag till stor del förvandlats till ett okontrollerat supande i jakten på tröst mot den totala osäkerhet den så kallade utvecklingen ger. Under 1990-talet blev statsbudgetens minus så katastrofalt att Indiens regering måste förhandla om nya stora lån från Världsbanken. Lånen beviljades på villkor att tullmurarna och självtillitspolitiken definitivt avskaffades. Slut med att själv styra den inhemska utvecklingen. Gränserna öppnades för det internationella kapitalet och företagandet. Världsbanken och Internationella Valutafondens villkor sammanfattas i Economic Structural Adjustment Programme (ESAP), som föreskriver devalvering av valutan, social nedrustning, frysning av arbetslönerna, skattebefrielse och rätt för storföretagen att flytta kapital fritt över gränserna åt båda hållen. Via världshandelsorganisationen (WTO) pressar de rika länderna också ständigt på för att de svagare och ekonomiskt beroende ländernas ekonomi ska öppnas helt för västliga storföretag. Inom WTO hade dessa framstötar tillbakavisats fram till 2006. Då besökte emellertid George W. Bush Indien och tecknade avtal om leverans av ytterligare kärnteknologi, vilket kommer att ge Indien alla de problem som andra kärnkraftnationer dras med för evigt. Samtidigt minskar trycket på oljemarknaden, vilket åtminstone tillfälligt gör oljan billigare för de länder som inte längre bygger kärnkraftverk men gärna exporterar dem, t.ex. USA. De nya maktförhållandena ger en snabbt ökande ekonomisk tillväxt men ingen fördelning av vinsterna och dramatiskt ökande miljöförstöring. De rika blir rikare och de fattiga skikten växer. 2012 beräknades 836 miljoner indier leva på 20 rupier per person och dag. Det går mot konfrontation och våld, vilket Naxalitrörelsen i bland annat Bihar och Jharkhand är ett uttryck för. Belysande för utvecklingen är de 42 nya tegelbruk som under 2011 och 2012 startade inom en diameter av åtta kilometer runt Jagriti Vihara. Företag som servar byggboomen i huvudstaden Ranchi hyr böndernas åkerjord billigt mot kontanter och sprit, som också utgör del av arbetslönerna. Sedan ytjorden förbrukats flyttar företagen till nya platser och lämnar återställningsarbetets åratal av arbete till bönderna. Globaliseringens anhängare och aningslösa journalister vidarebefordrar samtidigt bilden av total framgång och utveckling för alla genom slagorden »Rising India« och »Shining India«. Detta torde leda till att utomstående skakar på huvudet åt dessa konstiga indier som börjar bråka när allt går så bra. Betydelsen av grupper som Jagriti Vihara blir allt större. Att fredligt utveckla sina lokala resurser och kräva sin rättmätiga del av tillgångar och resurser skapar goda exempel. En verklig demokrati lever och utvecklas av sådana förebilder. Jaya och andra drivande socialarbetare i Indien syftar inte till att göra sig själ19 va oumbärliga i ledande positioner utan till att göra sig obehövliga när förtryckta bybor återvinner sin självaktning, inser sin kompetens och sitt egenvärde och tar egna initiativ. Och det gäller inte bara Indien. Vårt utbyte med Jagriti Vihara återkastar ett förklarande ljus över vår belägenhet här och vad som krävs Water Shed Project I många byar har Jagriti Vihara initierat konstbevattning. Byborna gräver en stor damm för hand och vattnet pumpas ut på fälten med hjälp av en dieselpump. Här i byn Malhan, som ligger en dryg mil från Jagriti Vihara. 20 av oss i den internationella solidaritetens namn: inte gåvor ur vår plånbok enbart, utan initiativ för att göra våra egna länder till en kraft för rättvisa. Det är inte bara fattiga bybor som ska kämpa för allas väl. Ola Friholt maj 2013 »Det finns ingen väg till fred – fred är vägen.« Mohandas Karamchand Gandhi, ofta skrivet M K Gandhi, är den främste andlige och politiske ledaren för indiernas långa kamp för frigörelse från engelsk överhöghet. Han trodde obetingat på människans förmåga att inse sanningen. Han respekterade motståndarnas människovärde men påvisade deras onda gärningar och agerade starkt mot dem genom civil olydnad utan våld. Gandhi har fällt många berömda yttranden, till exempel: »Det finns ingen väg till fred – fred är vägen.« Vårt dagliga liv bör inrättas så att vi ständigt tar små steg som förverkligar rättvisan och därmed freden. Fred enbart genom förtryck och underkastelse är alltså ingen fred. Målet är ett samhällsskick som gynnar alla. Till engelsmännen: »You will see the wisdom in quitting India«. Ni kommer att inse det kloka i att lämna Indien. 21 Verksamheter på Jagriti Vihara Huvuddelen av arbetet sker i byarna och av bybor, som idag har nått en grad av självgående utveckling. De verksamheter som här nämns har under årens lopp introducerats av Jagriti Viharas aktivister som inspiratörer, utbildare och organisatörer. 1. Miljöprogram. Under åren har ett miljöcentrum byggts med Sidastöd. Där finns bibliotek och tidskrifter på hindi. Bybornas naturliga miljömedvetande har befästs med naturvetenskapliga fakta, via mikroskop och enkla kemiexperiment. 600 000 trädplantor har delats ut. Framför centret växer en mängd olika medicinalväxter. På senare år har några bybor skickats till kurser i ekologisk odling och till produktion av non-violent silk. 2. Vattenresurshushållning. Regeringsprogram för grävning av 300 brunnar har förverkligats. Likaså anläggning av fördämningar till uppsamling av monsunregnens avrinning för bevattning och skydd mot erosion. Pågående projekt gäller dammar och kanaler för bevattning med dieselpumpar. 3. Modellbyggen. Experiment har gjorts i enstaka byar för att skapa modeller för skolor, dispensär och samlingslokal med staket, belysning, badrum, skyddad vattentäkt och täckt avlopp. Med hjälp av regeringspengar har stora bevattningsdammar grävts och dieselpumpar för bevattning anskaffats i tio byar. 4. Skolor för barn fungerar sedan länge i flera byar. Fritt åsiktsutbyte och självständigt tänkande uppmuntras. Traditionellt studium av naturen, vatten, blommor, träd, fåglar och insekter, en uråldrig tradition bland ursprungsfolken att bevara och utveckla. 5. Undervisning för kvinnor och män, med tonvikt på kvinnor. I centret har seminarier och kurser anordnats i många ämnen från mänskliga rättigheter, demokrati, kultur, hälsovård och hygien till yrkesutbildning, marknadsföring och konfliktlösning. Idag planeras en ny högstadiekurs för kvinnor som inte fått en chans att gå i skola. Dessutom planeras fortbildningsdagar för lärare. 22 6. Kulturverksamheter i centret sker i samband med alla andra program där. Program med olika etniska gruppers kulturyttringar och isynnerhet med ursprungsfolkens danser, sång, musik och drama med lokala artister och gäster utifrån utgör kärnan i utvecklandet av förståelse, tolerans, identitet och sammanhållning gentemot splittrande krafter. Två ungdomar från Birsanagar i en pardans. 7. Uppbackning av kvinnornas självhjälpsgrupper i deras strävan att spara och få bankkonton för att senare också få matchande banklån till sina självförsörjningsprojekt. Mönstret är gammalt i Indien och blev världskänt genom Nobelpriset till grundaren av Grameen Bank i Bangladesh. Det är dock inte problemfritt och kräver uppmärksamhet, då en del låntagare fastnar i en skuldfälla. 8. Hävda rätten till ersättning till bybor vars värld slagits i spillror av kolgruvornas expansion. Jagriti Viharas envetenhet förmår kolbolagen att bygga nytt och starta skolor på nya platser. 9. 2000-talets satsning på kvinnogrupper. 12 fältarbetare anställdes och 72 självhjälpsgrupper formades i 25 byar. Verksamheterna är numera självgenererande. Fältarbetarna är numera endast fyra. Kunskap och initiativ förmedlas av de cirka 250 resurspersoner som har utbildats i demokratiskt föreningsarbete, start av självförsörjningföretag, marknadsföring, kvalitetsmedvetande, affärsjuridik, konfliktlösning och Fair Trade. 10. Under 2010 startades ett idécentrum med utställning om ursprungsfolkens Sarnakultur och dess vardagsvaror i syfte att medvetandegöra byborna om det förebildliga värdet av deras kultur. Därtill kopplas en utställning om Fair Trade och möjligheten att utveckla byhantverket kvalitativt med sikte på inkomstbringande internationell handel. 23 Det är vår förhoppning att ditt intresse väckts av innehållet i denna skrift, som speglar fyrtio års erfarenhet av indiska by- och slumsamhällen och arbetet för förändring där. Vill du vara med i detta arbete är du välkommen som stödjare eller medlem i föreningen. Har du synpunkter? Medlemskap ger dig regelbunden information och rapporter. Du kan också läsa mer på vår hemsida, www.jvv.se Välkommen! – ❦– 2012 gjordes en utomstående utvärdering av två akademiker från universitetet i Ranchi. Den redovisas på 34 A4-sidor, och slutsatserna är mycket uppmuntrande för Jagriti Viharas arbete, som gett mycket goda långsiktiga resultat. En kopia kan fås för 80 kr. Om kvinnors liv och strävanden i Jharkhands byar har Erni Friholt författat skriften »Vi ska vinna det här – möten med kvinnor i Jharkhand«. Den kan beställas från JVV (adress: se nästa sida) för 50 kr plus porto. Rephoppning framför skolbyggnaden på Jagriti Vihara. 24 Jagriti Viharas Vänner (JVV) Samarbete för Indisk Byutveckling 1972 startades i Sverige en stödförening för att göra det ekonomiskt möjligt för initiativtagaren, läraren Jaya S Upadhyay, att grunda en skola, inspirerad av nordisk folkhögskola och Mahatma Gandhis filosofi, tillsammans med befolkningen i några fattiga byar i dåvarande delstaten Bihar. Skolan har sedan starten bidragit till en omfattande utveckling för människorna i trakten. JVV • är religiöst och politiskt obunden, med cirka 400 medlemmar varav ett antal är folkhögskolor och andra föreningar. • informerar om u-landsfrågor med Indien och Jagriti Vihara som utgångspunkt, framställer informationsmaterial, ordnar föreläsningar i Sverige och tar initiativ till studieresor och andra kontinuerliga kontakter och möten med personer på Jagriti Vihara. Vill du veta mer om Jagriti Vihara eller Jagriti Viharas Vänner? Kontakta: Per Nordqvist, Resteröd Tälthagen 476, 459 94 Ljungskile tel.: 073-650 08 03 e-post: [email protected] eller Inger Dejke, tel.: 0522-228 22 e-post: [email protected] Bli medlem Medlemsavgift: 200 kr Familj: 300 kr Studerande/arbetslösa/pensionärer: minst 50 kr Folkhögskolor/föreningar: 300 kr Bankgiro: 5649-3034 JAGRITI VIHARA – ETT CENTRUM FÖR Ola Friholt maj 2013 FÖRÄNDRING Jagriti Viharas Vänner – samarbete för indisk byutveckling www.jvv.se