När ett land utsätts för krig, svält och naturkatastrofer, hjälper

När ett land utsätts för krig, svält och naturkatastrofer, hjälper

När ett land utsätts för krig, svält och naturkatastrofer, hjälper regeringar, mellanstatliga humanitära organisationer och
icke-statliga organisationer till med humanitärt bistånd. De humanitära insatserna består inte enbart av kortsiktig
katastrofhjälp utan också av insatser för långsiktig återuppbyggnad och utveckling.
2
De internationella humanitära insatser som Sverige stödjer utgår från Sveriges utrikespolitik. Sverige samarbetar med många
andra länder i humanitära frågor. Utrikespolitiken handlar om Sveriges politik gentemot andra länder. Att förebygga risker
och hot är en viktig del av utrikespolitiken. Den svenska politiken förs i direkta förbindelser med andra länder men också
genom EU och FN. Utvecklingspolitiken är en del av regeringens utrikespolitiken och omfattar både bistånd och en
samstämmighetspolitik som omfattar samtliga politikområden. Den svenska utvecklingspolitiken kan sägas vila på två ben.
Det ena benet är Samstämmighetspolitiken (politiken för global utveckling, PGU) som handlar om att alla politikområden ska
dra åt samma håll, med målet om en rättvis och hållbar global utveckling. Det andra benet är Utvecklingssamarbetet
(biståndet), som har som mål att förbättra fattiga människor levnadsvillkor. PGU inriktas både på att bistå de fattiga
länderna i deras specifika utmaningar och att hantera politik i Sverige och inom EU, som kan hämma
utvecklingsansträngningar i utvecklingsländerna, liksom att tackla de globala utmaningar som hindrar en rättvis och hållbar
utveckling. PGU fokuseras på sex globala utmaningar: Förtryck, Ekonomiskt utanförskap, Klimatförändringar och
Miljöpåverkan, Migrationsströmmar, Smittsamma sjukdomar och andra hälsohot, Konflikter och sviktande situationer. Att
bekämpa fattigdomen är i fokus för biståndet. Tre områden är särskilt viktiga: demokrati och mänskliga rättigheter,
jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen samt klimat och miljö. För att effektivisera biståndet minskade regeringen 2007
antalet samarbetsländer för det svenska biståndet. Samarbete med färre länder gör att resurserna kan kraftsamlas och göra
mer nytta. Fokus ligger på Afrika: I Afrika söder om Sahara finns den största andelen fattiga människor i världen och där är
länderna längst ifrån att nå Millenniemålen.
Det finns två typer av bistånd: Utvecklingssamarbete och Humanitärt bistånd. Det humanitära biståndet skiljer sig från det
långsiktiga utvecklingssamarbetet framförallt på två sätt. För det första är dess grundsatser och utgångspunkter i stor
utsträckning bekräftade i folkrätten. För det andra skall det humanitära biståndet avhjälpa akut nöd. Detta betyder att det
humanitära biståndet som regel skall upphöra då en utsatt befolknings omedelbara nöd har lindrats och förhållandena har
stabiliserats. Med humanitärt bistånd avser Sverige insatser för att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet,
till förmån för människor som har utsatts för, eller hotas av, väpnade konflikter, naturkatastrofer eller liknande
förhållanden. I väpnad konflikt avser detta främst civilbefolkningen, men kan även gälla medlemmar av väpnade styrkor som
inte längre deltar i stridigheter, såsom sårade och sjuka; och i naturkatastrofer och andra katastrofliknande förhållanden
avser detta den utsatta befolkningen. Humanitära biståndsinsatser har i grunden två nära fogade former, materiellt bistånd
och skydd. Materiellt bistånd kan ske i form av försörjning med framför allt livsmedel, näringstillskott, husrum, vatten,
sanitetsanläggningar, sjukvård och andra hälsoinsatser, samt i vissa fall undervisning, jordbruksstöd och andra ej omedelbart
livräddande insatser. Skyddsåtgärder avser insatser för att säkerställa den nödlidandes rättigheter till framför allt kroppslig
säkerhet och värdighet. Skyddsinsatser innefattar påtalande av väpnade gruppers skyldigheter, registrerande av ställning
som flykting eller internflykting, och utbildning om rättigheter och folkrättsskyldigheter. I många fall innehåller enskilda
humanitära insatser inslag av både materiellt bistånd och skydd. Inom Regeringskansliet handlägger Utrikesdepartementet
Sveriges övergripande humanitära politik. Utrikesdepartementet ansvarar för Sveriges humanitära diplomati och
opinionsbildning, och för styrningen av de medel ur statsbudgeten som används för humanitära insatser. Sida har
huvudansvaret för löpande beslut om finansiellt stöd till humanitära insatser. Sida, Myndigheten för samhällsskydd och
beredskap (MSB) och Folke Bernadotteakademin hör till de myndigheter som genomför och stödjer utbildningsverksamhet,
medan MSB är den som är mest regelbundet delaktig i utförandet av insatser. Försvarsdepartementet förvaltar regeringens
styrning av MSB.
Källa: www.regeringen.se
3
Olika benämningar och definitioner används för katastrofsituationer som orsakar förstörelse och mänskligt lidande.
Ovanstående är Sidas definition.
4
Först och främst har det egna landets styrande ansvar för hjälp till landets befolkning som är i nöd under och efter
katastrofsituationer.
Självständiga stater har det huvudsakliga ansvaret för att skydda och bistå (humanitär hjälp) offer för naturkatastrofer och
andra allvarliga händelser som inträffat inom det egna landets gränser. Detta anges/ framgår i beslut taget av FN:s
Generalförsamling (Resolution 46/182).
Sverige utgår i sin humanitära biståndspolitik från att varje stat har förstahandsansvar (se FN:s resolution 46/182) att möta
de humanitära behov som uppstår inom det egna landets gränser. I de fall som staten, eller andra institutioner i det utsatta
landet, inte vill eller kan leva upp till detta ansvar anser Sverige att utomstående organisationer och stater har ett ansvar att
lämna stöd.
Källa: http://www.regeringen.se/sb/d/10400
Humanitära insatser regleras av icke-bindande och bindande internationell humanitära lag och mänskliga rättigheter, liksom
de humanitära principerna om humanitet, neutralitet, opartiskhet och oberoende. Sverige och de flesta andra länder utgår i
sin humanitära biståndspolitik från FN:s resolution 46/182. I de fall en stat i ett utsatt land, inte vill eller kan, leva upp till
resolutionen anses att utomstående organisationer och stater har ett ansvar att lämna stöd, i enlighet med folkrätten och
med etablerad praxis inom det internationella humanitära biståndet, om möjligt med samtycke av den berörda staten. Detta
ansvar kallas ofta det humanitära imperativet.
Det humanitära biståndet vägleds också av Röda Korsets humanitära principer om humanitet, opartiskhet, neutralitet och
oberoende. Med humanitet avses att mänskligt lidande bör avhjälpas varhelst det uppstår. De mest utsatta bör få mest
hjälp. Med opartiskhet avses att det humanitära biståndet skall utgå från nödlidande människors behov, och utan
diskriminering (kön, folkgruppstillhörighet, religion eller politisk åskådning). Med neutralitet menas att det humanitära
biståndet inte ska gynna någon befolkningsgrupp. Humanitära aktörer får inte ta ställning i väpnad konflikt eller politiskt
betonade meningsmotsättningar där en humanitär biståndsinsats genomförs. Med oberoende menas att det enda syftet
med humanitärt bistånd är att lindra mänskligt lidande. Det får inte tjäna andra syften (politiska, ekonomiska eller militära).
Om den humanitära katastrofen utgörs av en väpnad konflikt, styrs biståndet av den humanitära rätten, d.v.s reglerna i
Genèvekonventionerna (1949) och deras tilläggsprotokoll. I konventionerna anges också opartiska humanitära
organisationers möjlighet att ge skydd och bistånd åt civila. Dessa regler anses idag innebära att om en krigförande part inte
själv kan tillgodose civilbefolkningens behov så kan den parten inte godtyckligt avböja ett erbjudande om humanitärt
bistånd. Ett erbjudande om humanitärt bistånd kan inte ses som en inblandning i en annan stats inre angelägenheter, vilket
bekräftas bland annat av resolutioner i FN:s generalförsamling. Konventionerna innehåller även regler som ger de opartiska
humanitära organisationer som är verksamma i en väpnad konflikt tillträde till civila eller icke-stridande medlemmar av
väpnade grupper, för att kunna bistå dessa. Det finns även en allmän skyldighet för stater och andra parter till väpnade
konflikter att underlätta för hjälpinsatser, vilket har bekräftats av FN. FN:s Generalförsamling har efterhand också uppmanat
stater och andra parter att tillförsäkra humanitära organisationers tillträde i humanitära katastrofer överlag, inte bara där
väpnad konflikt pågår. De folkrättsliga instrument som särskilt ligger till grund för insatser i naturkatastrofer och andra
katastrofförhållanden är delvis annorlunda än de som avser insatser i väpnad konflikt, men i sin helhet är de grundsatser
instrumenten uttrycker desamma som de för insatser i väpnade konflikter.
Flyktingkonventionen (1951) utgör ett grundläggande folkrättsligt instrument till skydd för människor på flykt.
Flyktingkonventionen ger också FN:s flyktingorgan (UNHCR) ett allmängiltigt och unikt mandat att skydda människor som är
flyktingar i konventionens bemärkelse. Vad gäller internflyktingar ska det humanitära biståndet utformas i enlighet med
FN:s vägledande principer för internflykt (1998), i syfte att stärka skyddet för internflyktingar. Reglerna om de mänskliga
rättigheterna utgör ytterligare en grund för att tillgodose människors behov av humanitär assistans i såväl väpnad konflikt
som i katastrofsituationer. Varje stat bär ansvaret att efterleva och förverkliga de mänskliga rättigheterna i sitt eget land.
När humanitärt bistånd likafullt lämnas eller stöds av utomstående stater ska detta ske på ett sätt som stöder efterlevnaden
av de mänskliga rättigheterna, såsom uttryckta framförallt i 1948 års Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna,
och i 1966 års konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter respektive om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter. Biståndet bedrivs då till stöd för efterlevnaden av i synnerhet rättigheterna till liv och personlig säkerhet, och till
föda, bostad, hälsa och social trygghet, i de fall efterlevnaden åsidosätts av katastrofförhållanden.
Humanitära insatser vägleds också av de principer om Gott humanitärt givarskap (Good Humanitarian Donorship, GHD) som
16 stater och EU-kommissionen enades om i Stockholm 2003. Där proklamerades att syftet med humanitära insatser är att
skydda liv och hälsa och garantera respekt för människor.
Källa: Källa: http://www.regeringen.se/sb/d/10400;
http://www.sida.se/Global/About%20Sida/S%C3%A5%20arbetar%20vi/Humpolicy.pdf
6
Över 90 procent av det humanitära hjälparbetet (i akutfasen) görs av lokalbefolkningen, den drabbade regeringen och ickestatliga organisationer.
Det internationella humanitära systemet "är inte en formell struktur. Det inkluderar en lång rad myndigheter och
organisationer samt olika mekanismer och processer som tillsammans syftar till att stödja och skydda alla dem som drabbats
av en humanitär katastrof.
Det "humanitära systemet" kan liknas vid ett komplext nätverk, som ständigt anpassas och utvecklas i olika skepnader och
med olika egenskaper beroende på vilken typ av händelse som har inträffat. Till exempel, i vissa situationer, kan FNsystemet leda och övervaka humanitära insatser istället för det utsatta landets regering, i andra, kan graden av
internationell verksamhet enbart omfatta givarstöd (ekonomiskt stöd) till det utsatta landets regeringen i de fall landet har
möjlighet att leda och genomföra samordningen. Lokalsamhället (kommunen eller regionen) och lokala organisationer är
ofta de första att reagera på en humanitär katastrof. Diagrammet ovan är ett exempel på sambandet mellan länder i nöd
(utsatta länder) och de som inte är i nöd. Diagrammet identifierar grupper - inringade i rött - som inte anses vara en del av
det formella "humanitära systemet”, men de är grupper som erfarenheten visar har spelat en viktig roll i humanitära
insatser.
Till ”Diaspora” räknas människor som bor långväga ifrån sitt ursprungsland, t. ex alla de judar som bor i U.S.A.
Humanitära biståndsinsatser har blivit en mycket vanligare form av stöd under de senaste 15-20 åren, inte bara till följd av
konflikter utan också naturkatastrofer.
Källa: http://dagdok.org/huvudaemnen/humanitaera-insatser-och-katastrofbistaand.html; http://www.unicef.org/
När ett land utsätts för krig, svält och naturkatastrofer, kan olika humanitärt inriktade aktörer träda in och bistå landet. Det
finns olika typer av aktörer; FN, EU, RCRC, NGO, GO och privata organisationer. Även ”donors” (donatörer eller givare)
anses tillhöra det humanitära systemet.
Förenta nationerna (FN) har en grundläggande uppgift att leda och samordna internationella humanitära insatser. Den
internationella rödakorsrörelsen intar en särskild ställning, i synnerhet ICRC, Internationella rödakorskommittén, genom
den uppgift Genèvekonventionerna ger organisationen beträffande humanitärt bistånd, skydd och övervakande av den
humanitära rätten. Enskilda organisationer har en väsentlig uppgift i genomförandet av humanitära insatser. Källa:
http://www.regeringen.se/sb/d/10400
En internationell organisation är en organisation vars verksamhet eller medlemsbas överskrider enskilda nations- och
statsgränser. En internationell organisation kan antingen vara mellanstatlig eller icke-statlig. En mellanstatlig
organisation är en form av internationell organisation, vilken har stater som medlemmar. Fullvärdiga medlemmar i
mellanstatliga organisationer benämns ofta medlemsstater. Exempel på mellanstatliga internationella organisationer
är: Europeiska Unionen och Förenta Nationerna.
En icke-statlig organisation, även kallad "NGO" (Non-Governmental Organization), kan till sin natur vara antingen
kommersiell eller ideell. En ideell icke-statlig organisation har, som hörs, ideella mål med sin verksamhet. Definitionen
över vad som kan anses som en ideell organisation är väldigt vid, då det enda som explicit utesluts är att den får vara
knuten till någon statsmakt eller ägna sig åt kommersiell verksamhet, vilket bland annat kan innefatta verksamheter
rörande mänskliga rättigheter, humanitära insatser, miljöfrågor, religionsutövning, med mera. Icke-statliga
organisationer kan delas in i två kategorier: nationella och lokalt baserade eller internationella. NGO:s kan också delas
in i sekulära eller trosbaserade organisationer. Förutom deras självständiga relationer med regeringar, samlar sig NGO:s
i olika nätverk och konsortier på global, regional och nationell nivå.
Nationella och samhällsbaserade icke-statliga organisationer (LNGO, Local Non-Governmental Organizations) är det civila
samhällets organisationer som fungerar inom de nationella gränserna. Dessa arbetar självständigt för att stödja
beredskapen och agerandet hos landets regeringar, FN-organ och större internationella icke-statliga organisationer
(INGO, International Non-Governmental Organizations). De har i allmänhet starka samhällsbaserade nätverk vilket
behövs för att nå katastrofdrabbade samhällen. Det finns ett stort antal INGO:s verksamma inom humanitärt bistånd,
där de största INGO:s, i allmänhet är baserade i Nordamerika och Europa, med regionala och landskontor över hela
världen. Internationella enskilda organisationer får regelbunden finansiering från regeringar, privata stiftelser och
företag, men en allt större del av sina resurser kommer från allmänheten i sina ursprungsländer och verksamhetsländer.
Närvaron av INGO:s i värdländerna underlättas av en officiell registrering hos värd regeringen, och styrs av individuella
samförståndsavtal med ministerierna engagerade i bistånds-och utvecklingsaktiviteter. Exempel på sekulära INGO:s är:
Röda Korset, Läkare utan Gränser, Rädda Barnen och Plan. Exempel på trosbaserade INGO:s är: Diakonia, CARE, Catholic
Relief Services, Mercy Corps och Oxfam. Privata företag involverar sig i allt högre grad i katastrofinsatser, ofta som en
del av företagens strategi för socialt ansvar. Detta engagemang kan ta många former, bland annat som ekonomiska
givare till FN, Röda Korset Röda och icke-statliga organisationer, och som direkta leverantörer av stöd. Exempel på
privata organisationer är: DHL och Ericsson
Källa: http://dagdok.org/huvudaemnen/humanitaera-insatser-och-katastrofbistaand;
http://sv.wikipedia.org/wiki/Internationell_organisation
8
Förenta nationerna (FN) är ett globalt forum för samarbete, beslut och överenskommelser i frågor som är viktiga för hela
mänskligheten. FN har 193 medlemsstater. Samarbetet bygger på frivillighet och ska inte inkräkta på staters rätt till
självbestämmande. Dock har alla medlemmar en skyldighet att följa FN-stadgan och folkrättens principer. FN:s högkvarter
ligger i New York. FN-stadgan anger FN:s uppgifter, befogenheter, arbetsordning och organisation. Den anger
medlemsländernas rättigheter och skyldigheter gentemot organisationen och varandra, och är ett folkrättsligt instrument
eller traktat. Den förbjuder t ex stater att använda våld mot andra stater annat än i självförsvar. FN:s stadga beskriver fyra
huvudmål: Att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Att utveckla vänskapliga förbindelser mellan länder. Att
åstadkomma internationell samverkan för att främja utveckling och mänskliga rättigheter. Att utgöra en medelpunkt för
länders samverkan för att nå dessa mål. FN har sex huvudorgan vars uppgifter och befogenheter är inskrivna i stadgan. I takt
med att FN:s arbetsområde utvidgats har även ett antal underorgan inrättats, vart och ett med sitt specifika mandat och
kompetens. Utöver detta finns fackorganen, som är självständiga internationella organisationer för samarbete inom
områden som postgång, sjöfart, civilflyg etc. De är inte underställda FN men har samarbetsavtal med FN. Tillsammans med
huvudorganen och underorganen utgör de vad vi kallar FN-systemet eller FN-familjen.
De sex huvudorgan som övervakar organisationens arbete är:
Generalförsamlingen fattar beslut om FN:s årliga arbete och där finns alla 193 medlemsländer representerade. Det är ett
unikt forum för multilaterala diskussioner och beslut som fattas kan med fog sägas vara ett uttryck för världssamfundets
vilja. Varje land har en röst. Beslut fattas i regel med enkel majoritet och är inte juridiskt men däremot moraliskt bindande.
FN:s säkerhetsråd eller Säkerhetsrådets ansvar är att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Det består av 15
medlemmar. Fem är permanenta: Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA. Resterande tio väljs för två år av
generalförsamlingen. Beslut är bindande och kräver nio ja-röster. De permanenta medlemmarna har vetorätt vilket innebär
att beslut inte kan fattas om någon av dem röstar emot.
Sekretariatet, som leds av FN:s generalsekreterare, sköter det löpande arbetet och ser till att de beslut som FN fattar
genomförs. Omkring 44 000 tjänstemän arbetar inom sekretariatet som, förutom huvudkontoret i New York, utgörs av ett
stort antal kontor och avdelningar spridda över världen.
FN:s ekonomiska och sociala råd samordnar det ekonomiska och sociala arbete som utförs av FN:s under- och fackorgan.
Det ansvarar också för FN:s kontakter med ickestatliga organisationer.
Internationella domstolen (International Court of Justice) har säte i Haag. Den avgör tvister mellan stater och är rådgivande
instans för andra FN-organ. Den kan endast ta upp fall där de inblandade parterna accepterat att tvisten ska avgöras av
domstolen. Beslut är bindande.
Förvaltarskapsrådet inrättades för att hjälpa ett antal kolonier och förvaltningsområden inför och under deras omvandling
till självständiga stater. Sedan 1994, då Palau (USA) som sista område blev självständigt, har rådet ingen uppgift längre.
Förenta nationernas officiella språk är de vilka alla organisationens dokument måste utges på, förutsatt att dokumenten är
av tillräckligt officiell karaktär. Dessa språk är arabiska, kinesiska, engelska, franska, ryska och spanska. FN-dagen firas den
24 oktober sedan 1948 med möten, diskussioner och utställningar till minne av att FN-stadgan ratificerades detta datum
1945. Sverige är en av de största bidragsgivarna och ett av de få länder som uppfyller FN:s biståndsmål om 0,7 procent av
BNI.
Källa: www.un.org/en; http://dagdok.org/fns-organisation/fn-systemet.html; http://www.fn.se/PageFiles/14110/311%20F%C3%B6renta%20Nationerna.pdf
9
FN-systemet eller FN-familjen. För att FN ska kunna arbeta med olika frågor har organisationen upprättat ett antal
underorgan med ansvar för skilda ämnesområden. Exempel på underorgan är: UNDP, UNHCR, UNICEF och WFP. I FNsystemet ingår även 17 andra organisationer, som kallas fackorgan. De är internationella organ, som har hand om det
mellanstatliga samarbetet på bestämda ämnesområden. Fackorganen är separata och självständiga organisationer, men de
samarbetar med FN genom speciella avtal. Exempel på fackorgan är: WHO.
Källa: http://dagdok.org/fns-organisation/fn-systemet.html
10
FN-systemet eller FN-familjen, består av underorgan som t.ex: UNDP, UNHCR, UNICEF och WFP samt fackorgan som t-ex
WHO. De har olika mandat.
FN:s utvecklingsprogram (UNDP, United Nations Development Programme) är FN:s nätverk för global utveckling. UNDP
arbetar med utvecklingsländerna för att hitta lokala lösningar för att bidra till hållbar mänsklig utveckling. UNDP:s mandat
har fyra fokusområden: demokratisk samhällsstyrning, fattigdomsbekämpning, energi och miljö samt konfliktförebyggande.
Jämställdhet och att främja mänskliga rättigheter är övergripande teman som ska genomsyra all UNDP:s verksamhet. UNDP
har också ett särskilt ansvar att koordinera insatser för att nå millenniemålen till 2015, vilket innebär att de arbetar med
fattigdomsbekämpning och samordning av en informationskampanj kring målen. UNDP har även en samordnande roll inom
FN-systemet vilket innebär att UNDP:s chef i ett land ofta har ansvar för samordningen av samtliga FN-organs aktiviteter i
det landet. Sverige är medlem i UNDP:s styrelse och påverkar därigenom UNDP:s verksamhet och policyer i linje med
svenska prioriteringar. Förutom bidrag till UNDP:s reguljära budget ger Sverige via Sida flera multi-bilaterala stöd som
omfattar stöd till UNDP:s landprogram, tematiskt stöd och humanitärt bistånd. UD ansvarar för Sveriges arbete genom
UNDP.
FN:s livsmedelsprogram (WFP, World Food Programme) är ett program inom Förenta nationerna för livsmedelshjälp
(matbistånd), grundat 1963. Det är en av världens största humanitära organisation. Cirka 79 procent av WFP:s verksamhet
går till stöd i katastrofer och utdragna kriser, 16 procent är program för långsiktig utveckling, och fem procent infrastrukturoch informationsinsatser för att livsmedelsbistånd snabbt ska kunna nå behövande. Att direkt dela ut livsmedel är WFP:s
vanligaste metod. WFP har en unik förmåga att snabbt etablera sig i fält - inte minst i högriskområden och når i genomsnitt
90 miljoner människor i 73 länder med cirka fyra miljoner ton livsmedelsbistånd årligen. WFP:s insatser bidrar till det
övergripande målet för Sveriges humanitära bistånd - att rädda liv och lindra nöd. Sverige är i åtta av tolv år medlem i WFP:s
styrelse och påverkar därigenom WFP:s verksamhet och policyer i linje med svenska prioriteringar. UD ansvarar för Sveriges
arbete genom WFP.
Unicef (United Nations Children's Fund) eller FN:s barnfond är ett organ inom Förenta nationerna, grundat 1946.
Organisationen lyder under FN:s ekonomiska och sociala råd. UNICEF arbetar med att förbättra barns sociala och
ekonomiska villkor genom att verka för att alla barn i världen ska få tillgång till hälsovård, rent vatten, mat, utbildning och
skyddas från våld och övergrepp. UNICEF:s arbete utgår från konventionen on barnets rättigheter och har fem prioriterade
områden i sin globala strategiska plan: Barns överlevnad och utveckling, grundläggande utbildning och jämställdhet, hiv/aids
och barn, barns rätt till skydd mot våld, och att utnyttjas och exploateras. Därutöver policydialog och påverkan. UNICEF
spelar även en viktig roll i att genomföra milleniemålen, särskilt milleniemålen om utbildning och minskad barnadödlighet.
En stor del av UNICEF:s verksamhet utgörs insatser vid väpnade konflikter eller katastrofer. Sverige ger bidrag till UNICEF:s
reguljära budget, samt riktade bidrag via Sida till verksamhet i specifika länder eller inom ett visst tematiskt område till
exempel jämställdhet, så kallade multi-bilaterala stöd. Unicef Sverige är en av de 37 nationalkommittéerna där cirka 35
personer arbetar. UD ansvarar för Sveriges arbete genom UNICEF.
FN:s flyktingkommissariat (UNHCR, United Nations High Commissioner for Refugees) är FN:s organ för flyktingar. UNHCR har
ett globalt mandat att leda och samordna internationella ansträngningar för att ge skydd till och bistå flyktingar,
internflyktingar och andra personer i behov av liknande skydd, och försöka finna varaktiga lösningar för dessa. UNHCR:s
främsta uppgift är att slå vakt om flyktingars rättigheter, välbefinnande, rätten till asyl och en trygg fristad. UNHCR bistår
med skydd och hjälp till en stor del av världens drygt 42 miljoner tvångsfördrivna människor. Organisationen är en av FNsystemets största humanitära aktörer och har utöver det en normativ roll som övervakare och uttolkare av
flyktingkonventionen. UNHCR samarbetar med FN-organ och med internationella hjälporganisationer såsom Röda
Korset, Rädda Barnen med flera. Sverige deltar i styret av UNHCR genom årsmötena för den exekutivkommitté som styr
UNHCR:s arbete. UNHCR producerar även statistik över migrationsströmmarna i världen. UD ansvarar för Sveriges arbete
med UNHCR. UNHCR har tilldelats Nobels fredspris 1954 och 1981.
11
Världshälsoorganisationen (WHO, World Health Organization), bildades 1948 och är ett av FN:s fackorgan. WHO:s
författning slår fast att organisationens syfte är att alla människor ska uppnå en så god hälsa som möjligt. WHO:s uppdrag
ingår att erbjuda ledarskap i hälsofrågor, sätta normer och standarder, att ge tekniskt stöd samt att utvärdera den globala
hälsoutvecklingen. WHO arbetar bland annat också med att koordinera internationell, medicinsk hjälp till de platser som är
drabbade av infektionssjukdomar som sars, malaria och aids. Utöver detta bekämpar WHO också andra sjukdomar, till
exempel genom att distribuera vaccin. WHO:s verksamhet syftar också till att hjälpa människor på andra sätt än att
bekämpa sjukdomar. Organisationen strävar även efter att främja hälsa i vid mening. WHO definierar hälsa som
välbefinnande såväl fysiskt, psykiskt som socialt. Alla medlemmar i WHO sänder delegationer till World Health Assembly,
som är WHO:s högsta beslutande organ. WHO har 193 medlemmar, däribland samtliga EU-länder. Det är
Socialdepartementet som är huvudman för WHO och är därmed ytterst ansvarigt för att leda och samordna berörda
aktörer.
Källa: http://www.un.org/en; http://www.regeringen.se/sb/d/11734/a/196954
WFP och UNHCR svarar tillsammans för nästan hälften (46%) av FN:s humanitära bistånd
Källa: http://www.odi.org.uk/sites/odi.org.uk/files/odi-assets/publications-opinion-files/868.pdf
11
Europeiska Unionen är en viktig ekonomisk humanitär aktör. EU-institutionerna och EU-länderna står tillsammans för mer
än hälften av det offentliga humanitära biståndet i världen och EU är därmed världens största biståndsgivare. EU:s
humanitära bistånd går framför allt till länder utanför EU, men mekanismen kan även användas inom EU. EU ger både
utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd.
EU:s utvecklingsbistånd ska minska fattigdomen och skapa en hållbar utveckling. Det sker bland annat genom att EU
försöker nå FN:s millennieutvecklingsmål. Dessa handlar om att: utrota extrem fattigdom och hunger, ge alla tillgång till
grundläggande skolgång, främja jämställdhet och kvinnors egenmakt, minska barnadödligheten, förbättra mödravården,
bekämpa hiv/aids, malaria och andra sjukdomar, skapa en hållbar miljö och inrätta ett globalt partnerskap för utveckling.
Stöd till de minst utvecklade länderna är prioriterat.
EU har en omfattande verksamhet för att ge humanitärt bistånd vid naturkatastrofer eller andra kriser. Den humanitära
hjälpen ges för att: rädda och skydda liv i och efter akuta krissituationer och naturkatastrofer, hjälpa befolkningsgrupper
som drabbats av mer långvariga kriser på grund av framför allt konflikter eller krig, betala för transporter av bistånd och
skydd av hjälparbetare, återuppbygga vägar och liknande för att hjälpen ska kunna komma fram, hjälpa till att hantera
flyktingströmmar och för att människor ska kunna återvända hem, bygga varnings- och beredskapssystem och stödja civila
skyddsåtgärder för offer för konflikter eller andra kriser.
EU.s humanitära bistånd samordnas och finansieras genom EU:s kontor för humanitärt bistånd (ECHO, European Community
Humanitarian Office). Biståndsinsatserna genomförs i allmänhet av internationella biståndsorganisationer, som till exempel
underorgan till FN och fristående frivilligorganisationer, så kallade NGOs (Non Governmental Organisations). EU:s
biståndspartner måste följa de grundläggande humanitära principerna.
EU:s civilskyddsmekanism omfattar allt ifrån förebyggande åtgärder till katastrofinsatser. Alla länder i och utanför EU som
inte själva kan hantera en katastrof kan be om hjälp genom civil- skyddsmekanismen. Det kan handla om över- svämningar,
skogsbränder, jordbävningar, stormar och tsunamier eller terroristdåd, tekniska olyckor, strål- ningsolyckor eller
miljökatastrofer, t.ex. havsföroreningar. När ett land ber om hjälp informerar EU:s centrum för katastrofberedskap,
European Emergency Response Centre (ERCC) de andra länderna om det katastrofdrabbade landets behov. ERCC är en del av
ECHO. De deltagande länderna erbjuder sig sedan att skicka ut experter och utrustning för att komplettera akutinsatserna på
plats. Det kan handla om eftersöknings- och räddningsteam, vårdpersonal, vatten- reningsutrustning och andra
nödhjälpsartiklar. ERCC bidrar till att samordna EU:s insatser genom att matcha förfrågningar och erbjudanden om hjälp och
genom att underlätta och ofta samfinansiera hjälptransporterna och vid behov skicka ut team som övervakar situationen.
ERCC är öppet dygnet runt sju dagar i veckan.
Källa: http://www.eu-upplysningen.se/EU-i-Varlden/EUs-bistandspolitik/;
http://europa.eu/pol/pdf/flipbook/sv/humanitarian-aid_sv.pdf
12
Rödakorsrörelsen är världens främsta katastroforganisation.
Internationella rödakorskommittén - Vid krig
Internationella Rödakorskommittén (ICRC) är en opartisk, neutral och oberoende organisation vars uteslutande humanitära
uppdrag är att skydda och bistå människor som drabbats av krig eller väpnad konflikt. ICRC arbetar över hela världen i
väpnade konflikter. I konfliktsituationer leder och samordnar ICRC rödakorsrörelsens internationella katastrofhjälp. Som
Genèvekonventionernas förvaltare har ICRC mandat enligt internationell humanitär rätt (IHR) att under väpnade konflikter
besöka fängelser, organisera stödinsatser, återförena splittrade familjer eller åta sig andra humanitära uppdrag. Tack vare
mandatet och att ICRC är både neutralt och opartiskt kan man arbeta på båda sidor i en konflikt. Ibland är Röda Korset den
enda organisation som tillåts verka i ett krigshärjat land.
Det är Röda Korset som genom ICRC registrerar och besöker krigsfångar, övervakar att krigets lagar efterlevs och sprider
kunskap om gällande regler till stridande parter. Röda Korset bistår också de drabbade med skydd, mat, rent vatten tak över
huvudet och hälsovård. Dessutom hjälper ICRC till med att efterforska försvunna familjemedlemmar som kommit från
varandra som en följd av kriget samt återförena dem. ICRC intar en särställning bland internationella organisationer på
grund av sitt ansvar för Genèvekonventionernas utveckling och efterlevnad och på grund av de rättigheter och skyldigheter
som konventionerna ger Röda Korset. ICRC arbetar vidare med att bistå människor som tvingats lämna sina hem, med att
öka allmänhetens medvetenhet om farorna med minor och explosivt material från väpnade konflikter, fängelsebesök samt
med att spåra försvunna personer. Ungefär 30 procent av ICRC:s operativa verksamhet utförs i samarbete med nationella
rödakors- eller rödahalvmåneföreningar. ICRC bildades 1863 och är rödakorsrörelsens ursprungsorganisation.
Huvudkontoret ligger i Genève.
Källa: www.icrc.org
Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen - Vid icke-väpnad katastrof
Internationella rödakors- och rödahalmånefederationen (IFRC) är världens största humanitära nätverk som bistår över 150
miljoner människor världen över genom 187 nationella föreningar och över 13 miljoner frivilliga. IFRC är främst ett
samordningsorgan för de nationella rödakors- och rödahalvmåneföreningarna. Federationen samordnar hjälpinsatser i
fredstid, både vid katastrofer och i arbetet med förebyggande insatser och utveckling.
IFRC och dess nationella föreningar agerar före, under och efter kriser för att möta behov och förbättra livet för utsatta
människor. IFRCs verksamhet förenar humanitärt arbete med utvecklingsarbete genom fyra nyckelområden: främjande av
humanitära värden, bemötande av kriser, förberedelser inför kriser och hälso- och samhällsomsorg. IFRCs högsta beslutande
organ är generalförsamlingen som består av representanter från samtliga nationella föreningar. Generalförsamlingen möts
vartannat år och beslutar om inriktning och policy för organisationen. Mellan generalförsamlingar tas inriktnings- och
policybeslut av styrelsen, som även tillsätter generalsekreteraren. Sekretariatet ansvarar för den dagliga styrningen av
organisationen. Federationen grundades 1919 och huvudkontoret ligger i Genève . Sveriges nationella förening, Svenska
Röda Korset, bildades 1865 och det svenska huvudkontoret ligger på Hornsgatan i Stockholm (Mariatorget).
Källa: www.ifrc.org
13
Läkare utan gränser (MSF, Médecins sans frontières ) är en religiöst och politiskt obunden medicinsk humanitär ideell
hjälporganisation som verkar internationellt. Läkare utan gränser bistår människor som drabbats av kriser, krig och
naturkatastrofer oavsett politisk åsikt, religion eller etnisk tillhörighet. Organisationen grundades 1971. Organisationen
bildades med övertygelsen att alla människor har rätt till medicinsk vård och att deras behov är viktigare än nationsgränser,
vare sig det behovet av vård är orsakat av människor eller naturkatastrofer. Läkare utan gränser styrs av en internationell
styrelse med säte i Genève i Schweiz. Organisationen är indelad i 19 sektioner, där svenska Läkare Utan Gränser är en
(bildades 1993) men huvudkontor i Stockholm.. Ungefär 80 procent av organisationens tillgångar kommer från privata
givare, medan donationer från stater och företag står för resten. Organisationen bidrar aktivt med sjukvård och medicinsk
utbildning till befolkningar i över 70 länder. Den verkar speciellt i länder i tredje världen och i länder berörda av krig.
Organisationen har mottagit mycket uppskattning och belönades 1999 med Nobels fredspris, som ett erkännande av dess
medlemmars kontinuerliga insatser med att erbjuda läkarvård i akuta kriser, samt att höja medvetenheten internationellt
om potentiella humanitära katastrofer.
Rädda Barnen (Save the Children International) är en religiöst och partipolitiskt obunden organisation som värnar om barns
rättigheter. Organisationen grundades 1919. Bara några månader senare, startades Rädda Barnen i Sverige (huvudkontor i
Stockholm). Allt arbete utgår ifrån FN:s konvention om barnets rättigheter som säger att alla människor har lika värde men
att barn har särskilda rättigheter. Rädda Barnen stöder barn i utsatta situationer och påverkar stater att ta sitt ansvar för att
deras rättigheter efterlevs. Rädda Barnen har 27 medlemsorganisationer verksamma i över 100 länder. Organisationen
arbetar bland annat mot barnmisshandel och aga, sexuella övergrepp mot barn, barnpornografi, barnarbete och
barnfattigdom. Rädda Barnen arbetar framför allt för att de barn som har det allra svårast ska få sina rättigheter
respekterade och tillgodosedda. Barn som utsätts för våld och övergrepp. Barn som inte får den utbildning de har rätt till.
Barn som är skilda från eller saknar tillräckligt stöd från sina familj eller andra vuxna. Barn i väpnade konflikter och
katastrofer. Barn som lever i fattigdom. Rädda Barnen jobbar med FN:s millenniemål som de har som mål att förbättra till år
2015.
Diakonia är ett gemensamt biståndsorgan för Alliansmissionen och Equmeniakyrkan. Diakonia arbetar i ett 30-tal länder
tillsammans med cirka 400 lokala samarbetspartners. Centrala arbetsområden är demokratisering, mänskliga rättigheter,
jämställdhet, ekonomisk och social rättvisa samt fred och försoning. Diakonia bildades 1966 då några av Sveriges frikyrkor
gick samman för att organisera hjälpinsatser. De övergripande mål som beslutades på 60-talet var att stödet skulle riktas till
de som var i störst behov av det, oavsett religiös tillhörighet. Man beslutade även att Diakonia inte skulle starta egna projekt
och systerorganisationer utan samarbeta med redan befintliga organisationer i de länder där man arbetar. Vid
naturkatastrofer och liknande ingriper Diakonia enbart då de har redan etablerade lokala samarbetspartners som har en
förankring i folket.
Plan är en av världens äldsta och största internationella barnrättsorganisationer som arbetar för och tillsammans med
utsatta barn. Plan Sverige startade sin verksamhet 1997 och är en av Sveriges största insamlingsorganisationer (t.ex
Faddergalan). Huvudsätet ligger i Stockholm. Plans mål är att ge barn i världen en bättre framtid, och arbetar för att alla ska
respektera barn, lyssna till dem och försvara deras rättigheter. Plan arbetar utvecklingsprojekt tillsammans med
lokalbefolkning. Gemensamt upprättas en långsiktig utvecklingsplan därefter driver lokalbefolkningen projekten med
materiellt, tekniskt och finansiellt stöd från Plan. Plan grundades 1937. Plan har gradvis utökat sitt arbete till Afrika, Asien,
Latinamerika och Karibien. Organisationen antog namnet Plan International för att återspegla arbetet för barn oavsett var i
världen de bor.
Källa: http://globalportalen.org/medlemsorganisationer
Effektiv katastrofinsatser kräver noggrann samordning på global, regional och nationell nivå. FN har etablerat ett antal
ömsesidigt beroende samordningsmekanismer som syftar till att styra förbindelsen mellan humanitära aktörer och
mellan humanitära aktörer, regeringar och katastrofdrabbade människor för att säkerställa leverans av konsekvent och
principbaserad katastrofhjälp. Samordningsmekanismer är: Samordnare för katastrofinsatser (ERC), FN´s
samordningskommitté (IASC), Lokal och humanitär samordnare, Humanitärt Lands Team, Klustersystemet samt FN´s
samordningskontor OCHA.
Allt katastrofbistånd koordineras genom FN:s kontor för samordning av humanitärt bistånd - Office for the Coordination of
Humanitarian Affairs (OCHA). OCHA har ett unikt mandat att leda och samordna internationella humanitära insatser
för att bidra till att rädda liv och minska nöd och lidande vid katastrofer, väpnade konflikter och andra
katastrofliknande förhållanden. OCHA är inte en operativ aktör utan organisationens uppdrag är att bedriva
påverkansarbete om världens humanitära kriser och att främja samordning mellan humanitära FN-organ, Röda Korset
och enskilda humanitära organisationer. Sverige påverkar riktningen på OCHA:s arbete genom att aktivt delta i möten
med organisationen. Sverige är ett av de länder som ger mest pengar till OCHA. UD ansvarar för Sveriges arbete genom
OCHA.
OCHA leds av en Emergency Relief Coordinator (ERC). ERC är ansvarig för översynen av alla katastrofliknande händelser som
kräver internationellt humanitärt bistånd. ERC är rådgivare till generalsekreteraren och föreslår vilka åtgärder, som bör
vidtas i katastrofsituationer. I egenskap av FN:s samordnare för katastrofhjälp leder ERC en stående kommitté inom
FN-systemet - Inter-Agency Standing Committee (IASC), som består av cheferna för FN:s operativa organ för
humanitärt bistånd och representanter från stora humanitära organisationer. IASC är sålunda ett nätverk som knyter
FN:s organ och humanitära organisationer samman. IASC planerar vilken typ av insatser, som ska genomföras och
föreslår, vilka prioriteringar som ska göras. OCHA har ett joursystem som är verksamt dygnet runt för att omedelbart
kunna reagera, när en katastrof inträffar.
FN: s lokala samordnare (Resident Coordinator, RC) är den av FN´s generalsekreterare utsedda representanten i ett visst
land. Denne är ansvarig för coordination av all FN´s operativa humanitära aktiviteter i landet och coordinerar också alla
relevanta humanitära organisationer som arbetar i landet. RC leder FN: s humanitärt landsteam (UN Humanitarian
Country Team, HCT) i det utsatta landet. Humanitära samordnare (Humanitarian Coordinator, HC) utses av ERC, i
samråd med IASC, när storskaliga och / eller långvariga internationella humanitära biståndet krävs i ett land. Om HC
utses, blir denne landets regerings huvudsakliga kontaktperson inom den internationella humanitära hjälpen. Om HC
inte är utsedd, innehar RC denna funktion.
Humanitärt Lands Team (HCT) är ett beslutande forum i det utsatta landet som fokuserar på att erbjuda gemensam
strategisk och politisk vägledning i frågor som rör den humanitära insatser. HCT medlemskap speglar i allmänhet IASC
på landsnivå, bestående av FN och icke-FN: s humanitära organisationer som är bosatta och / eller arbetar i landet.
HCT leds av HC, eller i avsaknad av en HC, av RC.
Kluster är av IASC förvaltade organisatoriska grupperingar av operativa organ, både FN och icke-FN, i var och en av de
viktigaste sektorerna av en humanitär insats. Kluster verkar på global och nationell nivå för att stödja de nationella
regeringarna att hantera det internationella biståndet. Om så krävs, kan kluster på landsnivå etableras i början av en
katastrof och kan ibland kvarstå efter de inledande faserna av katastrofinsatsen om så behövs. IASC har etablerat nio
globala kluster med på förhand utsedda Klusterledande organ. På nationell nivå är de kluster som leds av landsnivå
representanter ansvariga för RC eller HC.
Källa: http://dagdok.org/huvudaemnen/humanitaera-insatser-och-katastrofbistaand/samordning-av-humanitaera-insatserocha.html; http://www.regeringen.se/sb/d/11734/a/196948;
15
Klustersystemet.
God samordning av den internationella humanitära biståndsinsatsen är viktigt vid katastrofsituationer då det
leder till mindre luckor och överlappningar i de humanitära organisationernas arbete. Hjälpen blir
behovsbaserad, snarare än kapacitetsbaserad. Kluster inriktningen syftar till att säkerställa en konsekvent och
kompletterande insats, genom att identifiera sätt att arbeta tillsammans för bättre kollektivt resultat.
Samordningen av det humanitära arbetet i sektorer eller kluster infördes av FN 2005 - Klustersystemet- detta för
att förbättra kapaciteten, förutsägbarhet, ansvar, ledarskap och partnerskap mellan internationella humanitära
aktörer nationella och lokala myndigheter och det civila samhället.
Kluster är av FN (IASC) förvaltade organisatoriska grupperingar av operativa organ, både FN och icke-FN, i var och
en av de viktigaste sektorerna av en humanitär insats. Kluster är alltså på förhand organiserade grupperingar av
humanitära aktörer, med en aktör som är på förhand bestämd ledare av grupperingen. Kluster verkar på global
och nationell nivå för att stödja de nationella regeringarna att hantera det internationella biståndet. Om så krävs,
kan kluster på landsnivå etableras i början av en katastrof och kan ibland kvarstå efter de inledande faserna av
katastrofinsatsen om så behövs. IASC har etablerat nio globala kluster med på förhand utsedda Klusterledande
organ. På nationell nivå (i det utsatta landet) är de klusterledande organen ansvariga för FN:s RC (Resident
Coordinator) eller HC (Humanitarian Coordinator) och samlas i HTC (Humanitarian Country Team). De
klusterledande organets representant är kontaktpunkt för allt och alla som rör den sektorn i den humanitära
insatsen i det utsatta landet.
Klustersystemet aktiveras när stora humanitära behov finns inom en sektor, då det finns många aktörer inom
sektorn och när de nationella myndigheterna behöver stöd och samordning.
UNDP som klusterledande organ leder arbetet vad gäller återhämtning, eller rehabilitering efter en katastrof.
WFP är klusterledande organ för logistik, IT och telekommunikationer samt tryggad livsmedelsförsörjning
(tillsammans med FAO, FN:s jordbruks och livsmedelsorgan) i humanitära insatser.
UNICEF är klusterledande organ inom områdena näringstillförsel, vatten, sanitet och hygien och tillsammans med
Rädda Barnen för utbildning. UNICEF har också en viktig roll inom samordningen vad gäller hälsa och barns skydd
mot våld och utnyttjande.
UNHCR, leder den humanitära biståndsinsatsen vad gäller att bistå flyktingar med skydd (protection) och
tillsammans med IFRC upprättande, ledning och skötsel av flyktingläger.
Källa: http://dagdok.org/huvudaemnen/humanitaera-insatser-och-katastrofbistaand/samordning-avhumanitaera-insatser-ocha.html; http://www.unocha.org/what-we-do/coordination-tools/cluster-coordination
16
Blixt-appeller (Flash Appeal)(vädjande), är en handlingsplan som struktureras upp efter en plötsligt inträffande
katastrofhändelse. Handlingsplanen strukturerar upp en initial, snabb, samordnad humanitär insats och i ideala fall
sammanställs de inom en vecka efter händelsens inträffande. Flash Appeals är avsedda att täcka hjälpinsatsen de första tre
till sex månader för ett svar.
Samordnande humanitära appeller (Consolidated Appeals), är en handlingsplan som produceras årligen under längre
nödsituationer. Dessa gemensamma handlingsplaner hjälper hjälporganisationer att samordna, genomföra och följa upp
deras svar på katastrofhändelsen och vädja om medel tillsammans. En Flash Appeal kan övergå i en senare Consolidated
Appeal.
FN:s har olika typer av katastroffonder, med ekonomiska medel ansamlade som möjliggör snabb finansiering i initialskedet
av en humanitär krissituation och kritiskt ekonomiskt stöd till underfinansierade kriser.
The United Nations Disaster Assessment and Coordination (UNDAC) är en del av den internationella beredskapssystem för
plötsliga inträffande katastrofsituationer. Den är utformad för att hjälpa FN och regeringar i katastrofdrabbade länder under
den första fasen. UNDAC bistår även i samordningen av inkommande internationell katastrofhjälp på nationell nivå och /
eller på platsen för händelsen. UNDAC team kan aktiveras med kort varsel (12-48 timmar). De tillhandahålls av FN
kostnadsfritt till det drabbade landet, och skickas på begäran av FN: s RC (Resident Coordinator) eller HC (Humanitarian
Coordinator) och / eller den berörda regeringen. Bedömning, samordning och informationshantering är UNDAC kärnmandat
i en katastrofinsats. I urakuta situationer som jordbävningar, kan UNDAC team etablera och leda Operations Coordination
Centre On-Site (OSOCC) för att samordna internationella Urban Search and Rescue (USAR) team som anländer till
katastrofen – dessa är väsentliga om USAR hjälpinsatsen ska kunna fungera effektivt.
Källa: www.ocha.org
17
The Sphere Project, grundat 1997, är ett initiativ som har samlat ett flertal humanitära organisationer runt ett gemensamt
mål - att förbättra kvaliteten av det humanitära biståndet för den drabbade befolkningen. The Sphere Handbook
(Humanitarian Charter and Minimum Standards), är en av de mest kända och erkända uppsättningen av gemensamma/
enhetliga principer och kvalitetskrav (minimikrav) som syftar till att styra humanitära insatser efter katastrofhändelser.
Sphere Project leds av en styrelse bestående av företrädare för internationella humanitära organisationer. Styrelsen
innefatta 18 representanter för humanitära organisationer, t.ex Rödakorsfederationen (IFRC), Rädda Barnen, World Vision,
Caritas och Oxfam.
Internationell humanitär rätt (IHR), eller Krigets Lagar utgörs av de fyra Gènevekonventionerna och dess tilläggsprotokoll.
Första Genèvekonventionen: Skydd för sårade och sjuka i fält. Den som är sårad eller sjuk ska respekteras och skyddas och
har rätt till vård. Även sjukvårdspersonal är skyddad.
Andra Genèvekonventionen: Skydd för sårade, sjuka och skeppsbrutna i sjökrig.
Andra Genèvekonventionen: Skydd för sårade, sjuka och skeppsbrutna i sjökrig.
Fjärde Genèvekonventionen: Skydd för civila. Civila deltar inte i krigshandlingar och får inte anfallas. De ska respekteras och
skyddas. Kvinnor och barn är särskilt sårbara och ska därför värnas särskilt.
Läs vidare i kurslitteratur (se anvisningar på ping-pong för egen inläsning av Humanitär rätt).
19
Naturkatastrofer ökar globalt i antal, allt fler människor drabbas, men färre dör. Kostnaderna ökar också (CRED 2009).
Olika typer av naturkatastrofer för med sig olika typer av hälsoeffekter.
Källa: Paho, 2012
20
Information gathered over the last few decades has made it possible to analyze the health problems of refugee and
displaced populations. As a result, Medecins sans Frontière has defined the most effective strategies for controlling
mortality rates of refugees and displaced populations for standardizde humanitarian disaster intervention. The intervention
priorities in the emergency phase cover 10 sectors of activity that has been namedThe ten top priorities (Tio humanitära
hälsoprioriteringar). They include:
1. Health priorities are identified on the basis of a rapid collection and analysis of data, which should lead to a prompt initial
assessment within the first few days. Information is required on: the background to the displacement, the population itself,
the risk factors related to the main diseases, and the requirements in terms of human and material resources.
2. Measles is one of the most severe health problems throughout the world, killing 10% of children affected in developing
countries. Displacement, overcrowding and poor hygiene in the camps are all factors that encourage the emergence of very
large-scale epidemics. The mass measles immunization of children should always be an absolute priority during the first
week.
3. A drinking water supply is a top priority. The role played by poor water supplies and inadequate sanitation in the
transmission of diarrhoeal diseases is well known. During the first days of the emergency phase a minimum amount of 5
litres of water per person per day is required. Existing water sources must be assessed. The organization of latrines and
waste disposal are planned according to set standards (1 latrine or trench per 50 -100 persons) during the first days of the
emergency.
4. Population displacements are generally either the cause - or the consequence - of food shortages. Malnutrition is
frequent in refugee populations and is an important contributory cause of death. Outbreaks of disease, such as scurvy or
pellagra, resulting from vitamin deficiencies are also reported among refugees. Maximum attention must be given to the
basic food ration (a daily minimum of 2,100 kilocalories per person) during the first months after the refugees’arrival. It is
usually necessary to organize general food distributions. Registration and a census of refugees upon arrival is essential for
estimating food needs and identifying beneficiaries. Information is needed on the prevalence of malnutrition, and makes it
possible to estimate the number of children at risk.
5. Inadequate shelter and overcrowding are major factors in the transmission of diseases with epidemic potential (measles,
meningitis, typhus, cholera, etc.), and outbreaks of disease are more frequent and more severe when the population density
is high. In addition, protection against sun, rain, cold and wind is indispensable for refugee welfare, as is the provision of
secure living space for families.
6. Respiratory infections, malaria, diarrhoeal diseases and other common diseases must be dealt with in a decentralized
network of health care facilities. Organizing these in situations where there are many different operating partners requires
good coordination between them. Manuals and guidelines allow standardization among partners in regard to essential
drugs and therapeutic policies. ’Kits’ of essential drugs and materials has been created. Each kit is intended to cover the
most common therapeutic needs of a population of 1,000 displaced persons over 3 months.
7. During the emergency phase, the four most frequent communicable diseases which together are responsible for the
highest morbidity and mortality rates are: measles, diarrhoeal diseases, acute respiratory infections and malaria. Diarrhoea
is one of the main causes of death. Each incidence of disease exposes children to a high risk of death from acute
dehydration. The swift installation of oral rehydration centres, helps to decrease the mortality rates associated with
diarrhoeal diseases. Refugee populations are at higher risk of outbreaks of communicable diseases (measles, cholera,
shigellosis, meningitis, typhus, etc.). Early control and prevention in the initial phase can reduce mortality rates.
8. Epidemiological surveillance is a tool for measuring and monitoring the health status of a population. It is based on the
daily collection of selected health data and their analysis, only diseases or other health problems that can be controlled by
preventive or curative interventions. The daily crude mortality rate, CMR (the number of deaths per 10,000 population per
day) is the most useful health indicator to monitor during an emergency phase. A CMR over 1 per 10,000 per day is the best
criteria of severity and indicates an emergency situation. Calculating disease-specific mortality rates helps in determining
the major killer diseases, establishing priorities and warn of an impending epidemic.
9. Different types of personnel are required to implement activities in all these areas: public health doctors and nurses,
sanitation specialists, nutritionists, logisticians, administrators, etc. Once the different activities and tasks have been
identified, staff requirements must be determined. Home-visitors are a particularly important category of staff required to
ensure the link between the refugee community and assistance programs. They should be chosen from among the refugee
or displaced population.
10. Good coordination among the various operational partners is the key to effective emergency relief planning. There may
be multiple partners in large-scale emergencies: UN agencies, host-country authorities, local and international NGOs, and
representatives from among the refugee population. UNHCR has a major role to play in the coordination of refugee work. A
good coordination system, which must be organized.
Källa: http://refbooks.msf.org/msf_docs/en/refugee_health/rh.pdf
21
Larmkedja vid humanitära katastrofer.
De första timmarna: Lokalbefolkningen är först på plats, hjälper skadade, söker efter överlevande, larmar landets
myndigheter, kyrkor, humanitära organisationer, media och så vidare om katastrofen. Via mobil, sms och internet
sprids uppgifter om katastrofen snabbt över världen. Läget är mycket svårbedömt i det tidiga skedet och denna
första information om omfattning, skador, antal döda och så vidare är därför mycket osäker. Det drabbade
landets regering samlas till krismöte och beslutar (oftast) att mobilisera alla nationella katastrofresurser- polis,
militär, sjukvård och så vidare. Regeringen avgör också om landet ska begära internationellt stöd.
Första dygnet: Regeringar, myndigheter och humanitära organisationer får uppgifter om katastrofen via kanaler
som FN:s katastrofwebb, media och internet. FN, Röda Korset och andra humanitära organisationer som finns på
plats i landet börjar agera (t.ex RC för FN som tar kontakt med ERC i OCHA, och landets lokala Rödakorsförening).
FN:s expertteam (UNDAC) kan vara på plats inom 24 timmar och göra en kompletterande bedömning av
hjälpbehovet, samt bistå regeringen med samordning. De första räddningsteamen kan börja anlända. I bästa fall
får de sina uppdrag redan på flygplatsen. T.ex vid urakuta händelser som en jordbävningar, upprättar och leder
UNDAC-teamet en etablera och leder OSOCC för att samordna internationella USAR- team som anländer till det
katastrofdrabbade landet. Sida håller kontakt med UD, ambassaden i det drabbade landet, andra relevanta
myndigheter, FN-organ och hjälporganisationer. Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB), kan, efter
godkännande och finansiering från Sida skicka räddningsteam eller annat akut stöd på förfrågan från FN:s OCHA.
Sida kan också godkänna andra insatser genom utvalda organisationer som har avtal med Sida (t.ex MSF, Rädda
Barnen).
Dygn 2-3: FN inrättar ett katastrofsamordningsteam på plats, HCT, och tar fram en preliminär så kallad Flash
Appeal, förfrågar om akuta insatser, till medlemsländer och andra givare. Hjälpsändningar börjar strömma in.
Flygplatser, hamnar och vägar kan blockeras så att hjälpen inte når ut. Samordning är helt avgörande för att
hjälpen ska bli effektiv. Allmänheten engageras: Media rapporterar från katastrofområdet och humanitära
organisationer startar insamlingskampanjer. På FN:s förfrågan kan Sverige anslå extra pengar till FN-insatser samt
via Sida, UD och MSB ställa upp med bland annat experter och team t.ex inom sjukvård, behovsbedömningar,
logistik, säkerhet och transporter.
Efter 1 vecka: FN-teamet (HCT) fortsätter att fastställa hjälpbehoven och samordna insatserna. Omfattningen av
katastrofen klarnar. FN:s humanitära samordnare (ERC) kan besluta att aktivera det s.k. klustersystemet, där olika
organisationer får ansvaret för samordning inom olika humanitära sektorer som vatten, livsmedel, boende etc.
Många aktörer är engagerade i olika hjälpinsatser och situationen är ofta ganska kaotisk. Förutom sjukvård,
vatten och livsmedel är sanitet, säkerhet och skydd viktiga frågor. Sida, UD, MSB kan fortsätta att bidra till FNinsatser och samordning på plats.
FN samordnar: FN arbetar efter en särskild plan som leds av en humanitär samordnare (ERC). En samling aktörer
från OCHA finns ofta med som stöd. Där ingår att samla representanter för alla aktörer (FN-organ, humanitära
22
organ och stater etc) till en gemensam analys av katastrofen samt av behov och prioriteringar. Därefter görs en gemensam
handlingsplan (Consolidated Appeal) för alla aktörer så insatserna samordnas.
Efter 2-4 veckor: FN har nu en rimlig bild av katastrofen och insatserna blir allt mer strukturerade. En reviderad Flash
Appeal, baserad på en noggrannare behovsanalys, presenteras ofta. Vid riktigt stora katastrofer kan FN eller ett annat land
kalla till en givarkonferens.
Nya problem kan tillstöta på grund av epidemier, flyktingströmmar, politiska motsättningar etc.
Efter 3-6 månader: FN kan gå ut med en mer genomarbetad hjälpförfrågan, med analyser av behov på sikt.
Återuppbyggnadsarbetet planeras eller påbörjas, fota via fonder som administreras av Världsbanken. Journalister har
lämnat katastrofområdet och insamlingsarbetet upphört. Det ofta tunga återuppbyggnadsarbetet pågår utanför
strålkastarljuset. Sverige bidrar i detta skede bland annat via vårt ekonomiska stöd till Världsbanken och med experthjälp. I
länder där Sverige bedriver utvecklingssamarbete sedan tidigare kan Sverige också gå in och ta en ledande roll i
återuppbyggnaden. Finansieringen går i detta läge mindre genom humanitära organisationer och mer via multilaterala
fonder och utvecklingsorgan.
Källa: http://www.sida.se/Svenska/Om-oss/Sa-arbetar-vi/Sa-gar-en-insats-till/Naturkatastrof/
22
Rödakorsrörelsen har en egen larmkedja.
Varje år inträffar runt 400 kriser och katastrofer runt om i världen där människor behöver snabb hjälp. Att kunna ge snabb
hjälp är i många fall avgörande för att rädda så många människoliv som möjligt, men att också ge rätt hjälp är minst lika
viktigt.
När en katastrof inträffar larmas omvärlden ofta snabbt. Det sker genom lokalbefolkningen, landets egna myndigheter,
nyhetsbyråer eller annan media, vädertjänsten eller geologiska institut. Rödakorsrörelsen finns i nästan alla länder i världen
och är ofta organiserad som här hemma, i mindre lokalföreningar. De hjälparbetare som är framme först, är
lokalbefolkningen själva som ofta är utbildade och får stöd av Röda Korsets frivilliga – som ju ofta själva är drabbade av
katastrofen.
Rödakorsrörelsen finns alltid på plats när larmet går och katastrofen är ett faktum, men för att ge rätt hjälp till de som
behöver det bäst måste man noga undersöka vad som hänt, vilka som har drabbats och vad för slags hjälp. Om inte rätt
hjälp sätts in så kan detta få katastrofala konsekvenser. I många fall klarar det katastrofdrabbade landet själv att hantera
situationen genom den nationella rödakorsföreningen. I många länder har också Röda Korset ett uttalat ansvar för en viss
del i ett katastrofarbete, till exempel att sköta ambulanser eller blodbanker.
När katastrofen blir omfattande, så begär landets egen rödakorsförening hjälp från systerföreningarna i hela världen. Cirka
30 katastrofer om året är så stora att en internationell insats görs.
Vid en större katastrof larmar den lokala rödakorsföreningen huvudkontoret i Gèneve om hjälp. Rödakors- och
rödahalvmånefederationens kontor i Gèneve arbetar snabbt fram en handlingsplan och budget för insatsen, och detta
sammanfattas i en så kallad appell eller vädjan om stöd. Appellen skickas ut till all världens rödakorsföreningar. I appellen
framgår hur stora behoven bedöms vara, och vilken typ av materiel eller personal man behöver hjälp med. Handlingsplanen
säkrar kvaliteten i insatsen.
De rödakorsföreningar som kan hjälpa till anmäler sitt stöd för appellen och vilken hjälp specifikt man kan bidra med. En del
föreningar har byggt upp specialistkompetens kring viss typ av nödhjälp. Svenska Röda Korset är till exempel extra bra på
vatten och sanitet och har både delegater och utrustning för detta. Men vi bidrar också inom många andra områden, med
allt från logistiker, kirurger och informatörer till många andra områden. Ibland kan Appellen således riktas till vissa länder,
t.ex Sverige. Länders Rödakorsföreningar svarar på Appellen och meddelar om och vilken typ av hjälp man kan bidra med.
Gèneve beslutar vilken hjälp som behövs och vilket land som ska skicka stöd. Det utvalda landets skickar sedan särskilt
utbildad rödakorspersonal som snabbt tar sig till katastrofområdet och som bidrar med behovsanalys, koordinering och
sammanställning av befintlig andrahandsdata från landets myndigheter.
Källa: http://www.redcross.se/teman/katastrof/sa-har-arbetar-vi-i-kris-och-katastrof/
23
Sammanfattning av läget vad gäller humanitära katastrofer (källa: Sida)
Humanitära behov fortsätter att öka till följd av fler, nya och utdragna komplexa kriser (kännetecknas av väpnad konflikt och
våld) och fler naturkatastrofer. Antalet rapporterade klimatrelaterade katastrofer och antalet människor som drabbats av
naturkatastrofer har ökat betydligt under senare år. Befolkningsfördelning och ökad urbanisering väntas förvärra
situationen. I framtiden antas klimatförändringar leda till allt mer frekventa svåra och oförutsägbara risker, inklusive torka,
stormar, översvämningar och extrema temperaturer. Humanitär finansiering ökar, men inte i takt med behoven. Därmed
ökar gapet mellan tillgängliga resurser och humanitära behov.
Det humanitära arbetet har blivit mer komplicerat på grund av begränsningar i humanitärt tillträde, ökat våld mot
humanitära biståndsarbetare, behov av nya arbetssätt samt fler och nya aktörer. Stora biståndsflöden, stor tidspress och
komplicerade kontexter är faktorer som bidrar till att det humanitära biståndsarbetet genomförs i miljöer med stora
säkerhetsrisker, risker för korruption och utmaningar för resultatarbetet.
Sveriges har en stark ställning inom det internationella humanitära biståndet. Sveriges och arbetar tillsammans med andra
länder för att utveckla humanitär biståndseffektivitet.
Allt tyder på att de humanitära behoven kommer att överträffa framtida humanitära resurser. Därför kommer behovet av
heltäckande, jämförbar och tillgänglig evidens vad gäller risk för kris, humanitära behov och utfall av kollektivt respons vara
en av det humanitära systemets viktigaste utmaningar. Trots vissa förbättringar är bristen på gemensamma
behovsbedömningar som ger en tillförlitlig, heltäckande och jämförbar bild över humanitära behov fortfarande en central
svaghet i det humanitära systemet.
Sverige har under de senaste åtta åren (2005-2012) bidragit med totalt 35,8 miljarder kronor för humanitära insatser. Det
humanitära biståndet har under denna period ökat från 3,3 till ca 5 miljarder kronor per år.
Sveriges humanitära bistånd utgör ca 15 procent av Sveriges totala bistånd och svarar för 6 procent av världens samlade
humanitära bistånd (2012). Sverige var den tredje största bilaterala humanitära givaren 2012, efter USA och Storbritannien.
Sveriges humanitära bistånd kanaliseras genom flera olika kanaler och organisationer utifrån deras komparativa fördelar.
Under 2005-2012 utgick den största delen av det humanitära biståndet till FN (69 procent), Rödakorsrörelsen (16 procent)
och CSO:er (12 procent). CSO= Det civila samhällets organisationer (NGO´s).
De tio organisationer som mottog mest svenska humanitära medel 2012 var UNHCR, WFP, ICRC, CERF, CHF, UNRWA (FN:s
hjälporganisation för palestinska flyktingar, UNRWA), SRK/IFRC, OCHA, UNICEF och MSF. De fem största FN organisationerna
(UNHCR, WFP, UNRWA, UNICEF och OCHA) och gemensamma humanitära fonder utgör 60 procent av den totala humanitära
portföljen. De fem humanitära kriser som mottog mest land- och regionsbaserade humanitära medel under perioden
inkluderade Sudan, DRK, oPt (Palestina), Afghanistan och Somalia.
Källa:
http://www.sida.se/Global/Development%20and%20cooperation/Peace%20and%20security/Portf%C3%B6ljanalys%20av%2
0Sveriges%20humanit%C3%A4ra%20bist%C3%A5nd.pdf
Källa:
http://www.sida.se/Global/Development%20and%20cooperation/Peace%20and%20security/Portf%C3%B6ljanalys%20av%2
0Sveriges%20humanit%C3%A4ra%20bist%C3%A5nd.pdf
Källa:
http://www.sida.se/Global/Development%20and%20cooperation/Peace%20and%20security/Portf%C3%B6ljanalys%20av%2
0Sveriges%20humanit%C3%A4ra%20bist%C3%A5nd.pdf
Sveriges delaktighet.
FN:s katastroffond (CERF), administreras av OCHA och utför en viktig global funktion i det humanitära systemet genom att
finansiera FN-organ i underfinansierade och större plötsligt uppkomna kriser. Common Humanitarian Funds (CHF), bidrar till
behovsbaserad, flexibel och förutsägbart och samordnat humanitärt bistånd i fem utdragna kriser. CHF:erna finansierar
främst FN, men även internationella och nationella.
Källa:
http://www.sida.se/Global/Development%20and%20cooperation/Peace%20and%20security/Portf%C3%B6ljanalys%20av%2
0Sveriges%20humanit%C3%A4ra%20bist%C3%A5nd.pdf
Sveriges delaktighet.
OPT= Palestina.
Källa:
http://www.sida.se/Global/Development%20and%20cooperation/Peace%20and%20security/Portf%C3%B6ljanalys%20av%2
0Sveriges%20humanit%C3%A4ra%20bist%C3%A5nd.pdf
29