Berättelsen om Pettrarna

Kulturarv demolerat av kommunen...
En av Kust&Skärgårdsförenings uppgifter enl.
stadgarna är att värna om Skärgårdens kulturarv. Ett sådant arv har Palmängstorpet varit, som
finns på Stålnäset, mitt emellan Norrfjärd och
Olsviksfjärden. Stålnäs Stugförening har märkt
stigen från Storsand till Palmängstorpet och
också ordnat utflykter dit.
En planerad förbättring av märkningen och en förlängning
av stigen planerades. Stormen Pär ställde dock till stora problem, sedan ett 20-tal träd blåste omkull över stigen. Genom
skogsarbete i området 2010 rensades dessa bort, och den planerade åtgärderna för märkning av stigarna skulle ske 2011.
När så planeringsgruppen gav sig iväg möttes man av
bilderna härintill. Inte ett träd kvar. Endast skylten som visade
riktningen mot torpet var kvar. En rödmärkt trädstump hittades
ute bland djupa hål efter skördarnas framfart. De en gång i tiden
handgrävda dikena, som möjliggjorde betesmark till några kor
och getter, för de två familjer som levde på Palmängstorpet, är
nu förstörda. Det är nästan omöjligt att hitta en väg igenom det
”kommunala träsket” som nu blivit resultatet efter kommunens
avverkning.
Ett kulturarv har gått i graven. Hur kunde det bli så ?
På vår hemsida (www.skargardsforeningen.se) finns det
möjlighet att kommentera, förklara, eller föreslå åtgärder hur
sådana här övertramp skall kunna förhindras i framtiden. Kan vi
kräva att en ny stig till torpet ?
Endast skylten finns kvar, och ute på hygget kan man
hitta några rödmärkta trädstumpar.
Lennart A
Här nedan följer texten som finns uppsatt vid torpet via ett
undersökande arbete av Gösta Frunk och Conny Roos.
Här fanns diken som ”Pettrarna” grävt för hand och
skapat betesmark för sina djur, nu är det stora dyhål
istället.
Berättelsen om Pettrarna
I slutet av 1800-talet flyttade Per Johan ”petter” Johansson,
född 1845, från Finnika i Enånger till Palmäng. Ett område
mellan Storsand vid Norrfjärd och Olsviksfjärden, som tillhörde
Söderhamns stad. Petter var av fiskarsläkt och gifte sig med en
sju år yngre finska, Maria Sofia ”Maj-Sofi” Nissfolk, som hade
kommit från haparandatrakten till hälsingekusten som skötbinderska. I kyrkböckerna står att hon kom från Nerpes nära Wasa
1875 och att Petter och hon gifte sig 29/3 1875.
I Palmäng byggde Petter tillsammans med en äldre halvbror
Henrik Berglund ett hus för två familjer. Henrik var född 1831,
även han från Enånger. Man kan undra vad som lockade dessa
två enångersbor till Palmäng i Söderhamn. Var det månne det paradisiskt klingande namnet ”palm” och
”äng”, Palmäng, ja varifrån kommer namnet?
Huset, som låg en dryg kilometer från Storsand bestod av två rum med var sin järnspis. Det blev som två
lägenheter, en för varje familj. Petter hade även sin gamla mamma med, Margareta Persdotter, född 1802,
änka efter arbetaren Johan Henriksson står det i kyrkböckerna. Familjen utökades efterhand. Petter och
Maj-Sofi fick tio barn i Palmäng berättar de nu levande släktingarna. Men efterforskning visar att de fick
11 barn varav två dog som spädbarn. Petter och Henrik byggde var sin Ladugård och hade väl ett par kor
och några getter. Potatis odlades för årets behov. De fiskade i Norrfjärd eller på Olsvikssidan, dit det var
närmare. En eka för
fisket fanns på båda
ställena. Jakten gav
också en del, men
det hände ändå att
det blev nödvändigt
att doppa potatisen
i silllaken. Vintertid
var det skogsarbete som gällde för
Petter och det blev
också pojkarnas
uppgift vad det led.
Lina, en av döttrarna, var kvar på gården och skötte djuren och hushållsarbetet.
Men naturligtvis skulle alla hjälpa till. När det bar iväg till skolan i Djupvik fick barnen ta med sig
getterna i ekan och släppa av dem på någon av holmarna. Det var väl så där sex, sju kilometer till skolan,
inklusive roddturen från Storsand över till Trollkarlstjärn. Mellan fem och halv ses måste de knalla iväg ner
till båtplatsen och de bångstyriga getterna skulle med i den inte
alltför stadiga ekan. Skolan började halv åtta och det gick inte
att komma för sent.
De band ihop benen på getterna och baxade dem i ekan. Att
klara en eka, sätta i årorna rätt låta benen och ryggen göra jobbet, så att det gick framåt även om blåst och vågor tog emot.
Det måste man lära sig när det gällde även Petters pojkarna i
Palmäng.
På någon av Norrfjärds småholmar ilandsattes alltså getterna,
där de fick klara sig själva under dagen.
På hemvägen efter skolan tog barnen med sig djuren tillbaka
till gården. Ett ansvarsfullt arbete för barn runt de tio. Från
Trollkarlstjärn gick stigen till skolan runt Bråkmyran och Djupviksberget.
Idag finns det en skylt kvar, med texten härintill, några
stockar från något av husen. Lieblad hänger i träden,
Värre var det när isen varken bar eller brast. Då blev skoloch resterna av någo spis tittar upp i mossan. Allt
vägen längre och barnen måste ge sig iväg redan vid fyratiden.
detta vittnar om det hårda liv som en präglade livet i
Via baggsundet, där det gick att ta sig över, knallade de vidare
Palmäng.
till Klapparvik och så till
skolan i Djupvik. Det gällde
som sagt att komma i tid,
annars blev det att sitta kvar
på rasterna, samma straff
för de som inte klarade av
psalmverserna!
Berättelsen om ”Pettrarna” är skriven av Sture
Claesson och har publicerats i Bränningen tidigare.
Petter och Maj-Sofis barn
- Johanna, född 28/7 1877
- Johan Gustaf född 1/7 1879. han dog samma år av
kikhosta. Nästa barn blev också en pojke som de gav
samma namn.
- Johan Gustaf född 5/7 1881. Men Gustaf blev bara 37
år. Han dog i spanska sjukan 1918.
- Per-Erik född 17/10 1883. Han drunknade i Storsand
12 år gammal.
- Axel Wilhelm född 5/11 1885.
- Emma Elina Lina född 6/12 1886. ”Svårt att tala efter
scharlakansfeber” står det antecknat i kyrkboken
- Maria Kristina, Stina född 12/8 1888.
- Anders Alfred född 29/11 1889
- Hilda Katarina född 18/11 1891
- Olof Emauel, Olle född 23/7 1892
- Anna-Sofia född 19/12 1895. Hon blev bara elva
dagar gammal.
- Axel var den som blev den siste som lämnade
Palmäng.
Alla är begravda vid Sandarne kyrka