Fantomsmärta & Psykosyntes

Transcription

Fantomsmärta & Psykosyntes Maria Mickelsson
HumaNova – Europeiska Psykosyntesuniversitetet, Stockholm
3-årig utbildning till Dipl Samtalsterapeut
Fantomsmärta & Psykosyntes
Examensuppsats
Maria Mickelsson
Grupp: SY
HT 2004
1
SAMMANFATTNING
Målsättningen med min uppsats var att undersöka om psykosyntesen som metod teoretiskt
kan fungera som smärtlindring för de personer som har fantomsmärta. Först ville jag se vad
medicinsk vetenskap säger om orsakerna till fantomsmärta, hur individen upplever
fantomsmärtan, smärtlindring samt forskning och resultat. Sedan har jag undersökt hur detta
kunde ses utifrån ett psykosyntesiskt perspektiv. Syftet med uppsatsen har varit att utforska
hur psykosyntesen kan användas som teori för att förklara och därigenom lindra smärtan för
de personer som har fantomsmärta. Metoden jag använt har varit litteraturstudier.
Utifrån det material jag kommit i kontakt med har jag i första delen av min uppsats tittat på
fantomsmärta ur ett vetenskapligt perspektiv. Jag delger vad jag hittat om vad som påverkar
uppkomsten av fantomsmärta, hjärnans smärtmönster, individens upplevelse, beprövade
smärtlindringsmetoder samt forskning och resultat.
Början av uppsatsens andra del är tänkt som en referensram för att ge en beskrivning av
psykosyntesens nyckelbegrepp. Resterande del har jag ägnat åt fantomsmärta ur ett
psykosyntesiskt perspektiv. Här har jag då gått in och tittat på vad psykosyntesen säger om de
olika aspekterna som nämns i uppsatsens första del.
Under givna förutsättningarna har jag funnit att psykosyntesen kan användas som en teori för
att förklara och därmed kunna lindra smärtan för de personer som har fantomsmärta.
Personligen är jag övertygad om att psykosyntesen fungerar som metod för smärtlindring
till de som har fantomsmärta genom att den stimulerar krafter som redan finns inom oss.
Jag tror också i förlängningen på en syntes av medicinsk vetenskap och psykosyntesen
eller åtminstone syntes av ingående delar inom dessa, för att gynna individen i sitt
mående och personliga utveckling.
2
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
SAMMANFATTNING
1. INLEDNING .......................................................................................................................... 4
2. FANTOMSMÄRTA – ur ett vetenskapligt perspektiv .......................................................... 5
2.1 definitioner och beskrivningar ......................................................................................... 5
2.2 hur vanligt är fantomsmärta?............................................................................................ 5
2.3 hjärnan och fysisk smärta ................................................................................................. 5
2.4 vad påverkar om man får fantomsmärta? ......................................................................... 6
2.5 individens upplevelse ....................................................................................................... 7
2.6 beprövade smärtlindringsåtgärder .................................................................................... 8
2.7 medicinsk smärtlindring................................................................................................... 9
2.8 forskning och resultat ....................................................................................................... 9
3. SYFTE.................................................................................................................................. 11
4. METOD................................................................................................................................ 11
GENOMFÖRANDE/RESULTAT........................................................................................... 11
5. PSYKOSYNTESEN – en metod för själslig utveckling...................................................... 11
5.1 att vara ett själv .............................................................................................................. 11
5.2 att ha en personlighet...................................................................................................... 11
5.3 jaget ................................................................................................................................ 12
5.4 viljan............................................................................................................................... 12
5.5 identifikation samt desidentifikation .............................................................................. 12
5.6 hjärnan och rädslan......................................................................................................... 13
5.7 några sammanfattande ord om människans utveckling.................................................. 13
6. FANTOMSMÄRTA – ur ett psykosyntesiskt perspektiv .................................................... 14
6.1 hjärnan och psykosyntesen............................................................................................. 14
6.2 påverkande faktorer och psykosyntesen......................................................................... 15
6.3 individens upplevelse, beprövade smärtlindringsåtgärder och psykosyntesen .............. 16
6.4 forskning och resultat ..................................................................................................... 17
7. DISKUSSION ...................................................................................................................... 19
KÄLLFÖRTECKNING
RERENSLITTERATUR
3
1. INLEDNING
1.1 lite om mig och varför jag skriver det här
Jag har dysmeli men jag är inte dysmeli, d.v.s. jag är född utan vänster underarm men jag är
inte bara mitt funktionshinder. För mig har det, att vara funktionshindrad, inneburit mycket
snedbelastning och mycket värk (inte fantomsmärta) i användandet av min kropp.
Jag har också förträngt många känslor i samband med mitt funktionshinder och burit med mig
känslan av att jag aldrig kommer att kunna bli hel eftersom min arm är halv. Då jag på mina
besök hos ortopeden, för att få protes, kommit i kontakt med begrepppet fantomsmärta har det
väckt tankar och funderingar i mig. Hur kan det vara möjligt att ha värk i en kroppsdel man
inte längre har kvar? Vad kan minska smärtan?
Genom att arbeta mig igenom min utbrändhetsprocess och genom mina år på HumaNova har
jag fått en möjlighet i livet att vidga mitt perspektiv gällande bl.a. själens och kroppens
samverkan i mitt mående. Livet har gett mig en möjlighet att bearbeta känslor av olika slag
vilket har hjälpt mig inse vilket otroligt finstämt instrumen vår kropp är och hur mycket
känslor den kan ge uttryck för i allt från förnimmelser till svåra smärtupplevelser.
Känslan kan på olika sätt få fysiskt uttryck med hjälp av vår fantastiska kropp.
Jag har insett att jag är hel trots avsaknaden av vänster underarm vilket också har gjort att min
ständiga värk försvunnit och upplevelsen av min fysiska kropp har blivit mera balanserad.
Jag känner att jag fått och får så oerhört mycket i livets kretslopp och jag befinner mig i ett
skede i livet då jag vill ge till livet och andra människor. Jag skriver det här för att utforska
om psykosyntesen kan användas som en teori för att förklara och därmed lindra smärtan för
den som har fantomsmärta. Min nyfikenhet på vad psykosyntesen kan åstadkomma för
människor i olika situationer är stor och min fråga och nyfikenhet kvarstår gällande
fantomsmärta:
man har fantomsmärta men kan det vara så att man inte är fantomsmärta?
4
2. FANTOMSMÄRTA – ur ett vetenskapligt perspektiv
2.1 DEFINITIONER OCH BESKRIVNINGAR
2.1.1 fantomkänsla och fantomsmärta
Fantomupplevelsen brukar delas in i två undergrupper; fantomkänsla och fantomsmärta.
I början vid fantomkänsla känns hela den amputerade armen eller handen som förut, och i de
flesta fall kan man t.ex. ”röra på fingrarna” som inte finns. Känslan brukar avklinga men sitta
i hela livet, och kan variera i intensitet olika dagar. Efter ett par månader börjar det kännas
som om handen förflyttar sig närmare upp mot stumpen och så småningom in i stumpen.
När det till fantomkänslan tillkommer svåra smärtor benämner man dessa fantomsmärtor.
Fantomsmärta är en obehaglig och ibland mycket intensiv smärta som brukar beskrivas
som elektriska stötar, det känns som att bli skållad, en krampaktig smärta som hos de
flesta amputerade är avklingande. Vissa kan dock ha fantomsmärta resten av livet. (2, 3)
2.1.2 definition av smärta.
Jag har funnit olika typer av definitioner på smärta.
Definition av smärta tagen ur ordböcker: plåga; kval, sorg, lidande, värk (1)
En definition som är antagen av International Association for the study of pain (IASP) lyder
”En obehaglig sensorisk och emotionell upplevelse till följd av verklig eller möjlig
vävnadsskada eller beskriven i termer av sådan skada”. (fri översättning).
2.1.3 smärtans art
Fantomsmärta klassas som neurogen smärta vilket innebär att smärtan har sitt ursprung i
nervsystemet, d.v.s. i nervfibrerna, ryggmärgen eller hjärnan. Vid fantomsmärta sitter skadan
perifert men smärtan genereras centralt i nervsystemet. (2)
2.2 HUR VANLIGT ÄR FANTOMSMÄRTA?
Det finns uppgifter om att drygt 90 000 svenskar lider av nervsmärta och samtidigt
konstaterar man att mörkertalet är stort då diagnosen är komplicerad.
Här anges inte hur stor del av dessa 90 000 som gäller fantomsmärta. (8)
I Sverige amputeras ca 2500personer/år. (4) Andra uppgifter säger att siffran är omkring 3000
personer årligen. (5) Enligt IASP uppstår fantomsmärta hos upp till 80 % av de amputerade
vilket innebär ca 2000 – 2400personer per år.
2.3 HJÄRNAN OCH FYSISK SMÄRTA
I ”Handbok för amputerade” säger man att fantomkänsla och fantomsmärta beror på att
hjärnan fortfarande har en ”bild” av den amputerade kroppsdelen i hjärnbarken trots att den
delen av kroppen är amputerad. Vid medfödda skador finns inte denna typ av sensation. (3)
Ur smärtguiden kan man läsa att man vet att man får ökad smärtkänslighet i hjärnan i det
område som motsvarar avskärning av en nerv samt att smärtan har sitt ursprung i centrala
nervsystemet. Genom forskning har man kunnat se att försöksdjur som amputerats i ett finger
fått större hjärnområde som tog emot signaler från det förlorade fingrets nerver och att detta
mångfaldigades om djuret tidigare haft andra skador i området.
Man talar om att det tycks finnas ett smärtminne. (5)
5
Forskning visar också att smärtupplevelserna kan bero på tidiga inlärningsmönster och
erfarenheter, som inpräntar vissa reaktioner i hjärnan. Oro, ångest och depression gör det
också svårare att stå ut med smärta. (9)
Endorfiner, kroppens eget ”morfin”, upptäcktes av svenska forskare i mitten av 1970-talet.
Endorfinerna är ämnen som bildas av nerver i hjärna och ryggmärg och kan blockera smärtsignalerna på deras väg mot hjärnan, det vill säga det ställe där vi blir medvetna om smärtan.
Vissa behandlingar, såsom fysisk träning och akupunktur, kan öka endorfinnivåerna och
därmed minska smärtupplevelsen. Det psykiska tillståndet hos en person med smärta är av
stor vikt för smärtupplevelsen. Smärtan förstärks av oro och rädsla medan trygghet och
förtroende minskar den. Det är sannolikt speciella hormoner som bidrar till denna
smärtlindring, delvis via endorfinerna. (10)
Smärtan har två tydligt urskiljbara komponenter, en rent fysisk och en känslomässig.
Den fysiska förmedlas som signaler i nervsystemet, som kan mätas elektriskt eller konstateras
som kemiska förändringar av signalsubstanser. I den känslomässiga är obehaget förenat med
rädsla, vrede och sorg. Det är det fysiska obehaget, i förening med känslan, som får ett barn
att gråta när det ramlat och slagit sig. Det är också känslan som får en ishockeyspelare att bli
rasande när han blir hårdhänt tacklad av en motspelare. Denna del av smärtupplevelsen är inte
mätbar med instrument på samma sätt som smärtsignalerna. (11)
2.4 VAD PÅVERKAR OM MAN FÅR FANTOMSMÄRTA?
Studier gjorda av Dernhan, Rounsenville, Patterson och Herbener vid oberoende tillfällen,
visar att det går att avgöra om vårdtagaren är i riskzonen för att utveckla smärtor.
Avgörandet görs utifrån ett antal predisponerande faktorer, som har identifierats med
fantomsmärtor hos tidigare opererade individer. Faktorerna är av fysisk och psykisk art
och identifieringen underlättar omvårdnaden pre- och postoperativt. (2)
2.4.1 fysiologiska faktorer
Fysiologiska faktorer som är kända från ovan nämnda studier är: att ett flertal kirurgiska
ingrepp är gjorda tidigare, ett flertal tidigare sjukdomar är kända, samtliga sjukdomar
har varat längre än ett år föregående amputation (t.ex. perifera vaskulära sjukdomar),
akut osteomyelit (infektion i rörbenen), kronisk extremitetssmärta innan amputation
samt dålig sårläkning. (2)
2.4.2 psykologiska faktorer
De psykologiska faktorer som är kända från ovan nämnda studier är:
förändrad kroppsuppfattning, återkommande depressioner, känsla av osäkerhet, frånvaro av
psykologiskt stöd, utvecklande av psykosomatiska symptom, vidskeplighet (superstition vårdtagaren tror att amputationen är ett straff) samt rigiditet (vårdtagaren tror det går att
klara alla problem själv, utan inblandning från utomstående). (2)
2.4.3 övriga faktorer
Vid Center for Sensory-Motor Interaction vid Aalborgs universitet i Danmark har man
kommit fram till att faktorer som påverkar smärtupplevelsen i negativ riktning bl.a. är:
passivitet, dålig självupfattning, ångest samt stress. (6)
Vid Karolinska Universitetssjukhuset säger man att det är väl känt att vid varje form
av behandling av kronisk smärta är psykosociala faktorer av stor betydelse. (7)
6
Inom psykosomatiken har man idag uppfattningen att:
”Organismens processer på alla nivåer, ända ner till cellulär nivå, påverkas av den psykiska
världen via de cerebrala strukturerna och funktionerna. Man antar att medvetna och
omedvetna perceptioner, tankar, minnen, föreställningar och fantasier tillsammans påverkar
jämvikt, anpassning, hälsa. Men också att denna påverkan sker åt motsatt håll, dvs. att
kroppsliga processer på olika nivåer liksom miljöstimuli påverkar den ”inre världen”, den
psykiska representationsvärlden, vars manifestationsform är den symboliska aktiviteten.” (12)
Katz och Melzack (1990) föreslår att sensoriska impulser triggar det kroppsliga smärtminnet
medan den angripna komponenten i smärtminnet genereras av intensiteten, kvalitén/graden
och placeringen av den befintliga erfarenheten av fantomsmärta. En trigger var identifierad
för var och en av händelserna vid trauma-relaterad fantomsmärta och en signifikant upptäckt i
denna studie var att två episoder av trauma-relaterad fantomsmärta associerades med kognitiv
och/eller känslomässig, snarare än sensorisk/fysisk trigger. (13) (fri översättning).
2.5 INDIVIDENS UPPLEVELSE
I ”Handbok för amputerade” säger man att det är ett stort ingrepp i en människas vardagsliv
och livssituation att förlora en del av kroppen. Som exempel är våra händer inte bara
griporgan utan de betyder även mycket i sociala sammanhang. Vi vinkar, tar folk i hand och
vi klappar och smeker med våra händer. Att förlora en del av detta är ett stort trauma som
kräver rehabilitering för att hitta tillbaka till en livsstil som man kan lära sig leva med.
Man brukar säga att man accepterar aldrig sin amputation, men man lär sig leva med den.
Oavsett hur stor del av kroppen som man har förlorat t.ex. en del av ett finger eller
en hel arm, har man ett sorgearbete att ta sig igenom. (3)
Docent Ralph Nisell och professor Stefan Einhorn menar att på samma sätt som vi kan
sörja en sprucken relation eller någons bortgång kan vi sörja en förlorad eller försämrad
funktion hos kroppen. (10)
I ”En liten bok om stor smärta” säger man att många som drabbas av svår och långvarig
smärta hamnar i akut kris. På vilket sätt krisen utvecklas är mycket individuellt.
Jag-känslan prövas, existensiella frågor som vi kanske tidigare försökt undvika kan
bli aktuella, liksom svårigheter i de nära relationerna. Man kan behöva ompröva sitt liv.
En kris sätter ofta igång gamla kriser, gamla minnen väcks till liv och starka känslor kommer
upp till ytan. Man sörjer ofta något annat samtidigt som man sörjer sitt sjukdomstillstånd. (9)
Om smärtupplevelsen kan man läsa i uppsatsen ”Fantomsmärta Pre- och postoperativ
omvårdnad” att smärtan ofta upplevs på samma sätt som innan amputationen, t.ex. som från
en krossad fot. Där sägs också att det verkar som om ju mer uppskakande och intensivt
traumat har varit före amputationen, desto kraftigare kan smärtan bli efteråt. (2)
Docent Nisell samt professor Einhorn säger att i avseende på kroppslig smärta kan vårt eget
psyke göra att vi inte alls har ont när vi normalt borde ha det och tvärtom. De nämner också
att det är viktigt att komma ihåg att placeboeffekten är äkta, den som har ont erfar en verklig
förbättring. Lika väl som positiva förväntningar ökar chanserna till lyckat behandlingsresultat
kommer negativa förväntningar att minska den möjligheten. Betydelsen av att den som har
ont och den som behandlar ”drar åt samma håll” är stor och ibland avgörande vid smärtbehandling. Vidare säger de att det är kanske inte vi som styr över alla faktorer i vårt liv, men
det är vi som har möjlighet att efter bästa förmåga lösa de problem vi ställs inför. Vi kan alltid
försöka anpassa våra liv efter de givna premisserna. Det kan bl.a. innebära att man begränsar
7
sina ambitioner till en realistisk nivå. I bästa fall kan det även innebära att man använder
problemet som avstamp för något som innebär en förbättring av livssituationen. (10)
De talar också om att ett stort problem för den som har ont är känslan av att delvis förlora
kontrollen över sitt liv. Smärtan med alla dess följdproblem tar över och påverkar
livssituationen i en rad avseenden som att inte kunna sköta sitt arbete eller fritidssysselsättningar som tidigare. Relationen till nära och kära kan påverkas. Utöver allt detta är
det smärtan som aldrig försvinner och som kan ta bort livsglädjen och meningen med
tillvaron. Man bestämmer inte längre över sitt liv utan det kan upplevas som att smärtan tagit
över kontrollen. En mycket viktig del av behandlingen vid långvarig smärta är därför att lära
den som har ont att ta ett ansvar både för behandlingen av sin smärta och för sitt liv.
Alla som hjälper till vid behandlingen ska betraktas som stöd, resurspersoner eller kanske
handledare. De talar om så kallade smärtteam där till exempel läkare, sjuksköterska,
sjukgymnast och kurator samarbetar. Ibland tillkommer arbetsterapeut och psykolog.
De kan belysa problemen från flera håll och kan också åtgärda dem på ett kraftfullare sätt.
Men det är den som har ont som har ansvaret och fattar besluten. Att på detta sätt återfå en del
av kontrollen över sitt liv kan för vissa göra storverk i avseende på ökad självkänsla och
livsglädje samt minskad smärtupplevelse. (10)
Inom psykosomatiken ser man det också som att motsatsen till att man känner sig ansvarig
för sin ohälsa och därmed skuld, är att sjukdom och ohälsa ”befriar” från ansvar.
De krav, som ställs på en i ens dagliga liv, kan upplevas som omöjliga att möta och
leda till eller bidra till insjuknandet.
Vidare säger man också att individen kan sägas ha en dubbel utvecklingsuppgift:
Den ena att differentiera mellan sensationer från kroppen och psykiska upplevelser, att
särskilja fysisk och psykisk smärta. Den andra att integrera det kroppsliga och psykiska
så att en helhetsupplevelse blir möjlig. (12)
2.6 BEPRÖVADE SMÄRTLINDRINGSÅTGÄRDER
I Smärtguiden skriver man att man hämtat tips från patientföreningar i USA på vad patienten
själv kan prova för att lindra smärtan. Dessa handlar t.ex. om att öka blodcirkulationen i det
område som smärtar, att mentalt lära sig träna och slappna av den icke-existerande
kroppsdelen, föra smärtdagbok för att se när smärtan ökar och avtar, medicinering och vad
som sker i övrigt för att kunna se mönster som kan påverkas. Här har man hittat att
stimulering av det fantomsmärtande området i form av massage och värme tycks kunna
återskapa funktionerna i hjärnan. Man konstaterar också att fantomsmärtan förvärras vid
stress eller vid andra omfattande sjukdomar såsom diabetes, hjärtsjukdom eller reumatism.(5)
Om stumpen är överkänslig och beröring känns obehaglig är det viktigt att man så snart som
möjligt börjar träna mot överkänsligheten genom att man stryker på och tar på stumpen med
olika material och med olika intensitet. Detta för att få hjärnan att förstå att en kroppsdel är
amputerad och att den inte ska reagera med smärta eller överkänslighet.
Förutom överkänslighetsträning, behöver man även psykologiskt vänja sig vid amputationen.
Att se sig själv i spegeln, att ta på stumpen, att visa sig avklädd, är för många till en början
känslomässigt mycket svårt. (3)
På Smärtguiden kan man läsa om TENS – elektrisk stimulering med små bärbara utrustningar
och högfrekvent stimulering ovanför skadan kan ge god hjälp under några timmar.
Man nämner också att kylande salvor, med eter eller alkohol, av en del patienter kan
upplevas som skönt och lindrande. (5)
8
2.7 MEDICINSK SMÄRTLINDRING
Man brukar skilja på perifert verkande och centralt verkande smärtmediciner.
De perifert verkande fungerar direkt på nerverna i det område där vi har ont.
De centralt verkande medicinerna utövar sin effekt på det centrala nervsystemet,
det vill säga hjärna och ryggmärg. (10)
Smärtguiden redogör för ett läkemedel som kan ha mycket bra effekt, Gabapentin
(Neurontin). Det är egentligen ett antiepileptiskt medel vars effekt kan bero på att det
stabiliserar signalöverföringen i nerverna. En annan variant som nämns är att prova en låg dos
av antidepressiva medel som t.ex. Tryptizol. Det är det enda antidepressiva medel där man
kunnat visa en egen smärtlindrande effekt, d.v.s. det används inte i första hand för
smärtdepression, utan för smärtlindring. Många behandlas med andra antidepressiva
medel men det sägs att det förmodligen i huvudsak verkar endera genom
sockerpiller-effekt eller som antidepressivt medel. (5)
Varför det är så att vissa läkemedel mot depression också har effekt på neurogen smärta, som
i sig inte har något med depression att göra, är inte riktigt klarlagt. Man tror läkemedlet höjer
halterna av serotonin och andra signalsubstanser, som aktiverar smärthämmande mekanismer
i ryggmärgen. Antidepressiva medel kan också påverka andra vanliga symtom, som ångest
och sömnsvårigheter, i samband med smärta. (9)
2.8 FORSKNING OCH RESULTAT
Vad gäller forskning och resultat har jag hittat att man på Karolinska Universitetssjukhuset
startat en kurs, Smärtcirkeln, där målet är att utvärdera huruvida ett längre beteendeinriktat
behandlingsprogram kan komplettera sedvanlig smärtbehandling och vilken effekt ett sådant
program kan ha på bl.a. upplevelsen av smärta, dess intensitet och/eller livskvalitet samt
sömn. Tjugoåtta patienter och en kontrollgrupp har genomgått kursen. Preliminära resultat
visar att deltagarna rapporterar bättre sömn samt en bättre subjektiv livskvalitet. (7)
Där finns också ett annat forskningsprojek med anknytning till palliativ medicin. Palliativ
medicin syftar främst till att lindra sjukdomsbesvären och inte till att avhjälpa dess orsaker.
Projektet heter Fantomprojektet och frågeställningen är: Hur lever amputerade patienter med
sina fantomupplevelser ur ett kvalitativt perspektiv? Här har jag inte funnit några preliminära
resultat eller någon utvärdering av något slag.(7)
Från Karolinska Universitetssjukhuset ges även information att litteraturstudier samt en
nyligen genomförd pilotstudie tydliggör hur såväl tidsperspektivets som genusperspektivets
betydelse vid analys av fantomupplevelsens karaktär är ofullständigt beforskat.
Här nämner man också att det saknas analysverktyg som möjliggör lyhörda
tolkningar av själva interaktionen mellan somatiska och psykosociala data.
Man säger vidare att syftet med studien är att ”från ett psyko-sociokulturellt perspektiv på
smärta lyssna till, och med en kvalitativ, företrädesvis diskursiv metodologi, analysera hur
den moderna människan förstår och kommunicerar sina fantomupplevelser och/eller
fantomsmärtor”. Vidare ges information att ”dom avser att tillämpa ett fenomenologiskt
anslag med utgångspunkt från kroppen som ett multipelt system som inte kan reduceras till
enbart fysiologiska mekanismer. Detta tillåter att i analysen räkna in även uttryck för kroppen
som en såväl social som emotionell aktör. Detta kan öppna för ökade möjligheter att vidga
nätverksmodellens tillämpbarhet i den kliniska forskningen”. (7)
9
Inom psykosomatiken har man funnit att även vid svåra sjukdomstillstånd som astma,
ledgångsreumatism, kroniska tarmsjukdomar med flera andra sjukdomar har det visat sig att
de somatiska symtomen kunnat minska eller till och med försvinna med hjälp av
psykoterapeutiska insatser. Man säger att psykoterapi i många fall kan vara ett viktigt
komplement till den somatiska behandlingen. Troligen är det så att när den somatiska läkaren
känner sig hjälplös inför en patients psykosomatiska inslag i sjukdomsbilden, försöker han
remittera denna patient till psykologisk behandling – om sådan finns inom räckhåll,
och läkaren dessutom ”tror” på det som en möjlighet.
Vidare säger man att patienten behöver känna att läkaren har tid och öppenhet, för att han
skall kunna ta fram sin upplevelse av sin sjukdom och för att kunna bearbeta de känslor av
t.ex uppgivenhet, sorg och ilska, som ofta väcks vid sjukdom eller skada.
Kärnan i den process som kan hjälpa patienten med hans problem kring sjukdomen
är den förståelse och inlevelse läkaren kan ha i patientens upplevelse av sin sjukdom.
Men denna förståelse och inlevelse är beroende av att läkaren har god kontakt med och
medvetande om de egna känsloupplevelserna, för detta blir som en resonansbotten för
patientens känsloupplevelser. (12)
Det finns också rapporterat lyckat behandlingsresultat gällande svår fantomsmärta i
vänster underarm/underben. Hypnos och antidepressiva medel var grundbehandlingen
som kontrollerade fantomsmärtan och ett associerat post-traumatiskt stressyndrom. (14)
(fri översättning)
På Smärtguiden ges information om central stimulering, d.v.s. inopererade elektroder mot
hjärna eller ryggmärg, som är en experimentell behandling som provas mot fantomsmärta. (5)
Smärtlindring före operation i förebyggande syfte nämns i boken ”Kroppens vrede” och
bakom den tanken ligger det faktum att fantomsmärta framför allt uppstår hos dem som
kontinuerligt haft ont i kroppsdelen före amputationen. Man nämner att det är konstaterat att
smärta är en ohyggligt stark stressfaktor som minskar läkningsförmåga och immunförsvar och
att smärtlindring ger bättre läkning. Det kan vara svårt att ge bra smärtlindring dagarna före
operationer. Bra mediciner och god narkos under själva operationen stänger bara av
upplevelsen av smärta, inte inflödet av smärtsignaler, de måste stängas av med
lokalbedövning eller ryggbedövning långt i förväg. Den fysiologiska bakgrunden är att
inflödet av smärtsignaler leder till: ökad retbarhet i omkopplingsstationen i ryggmärgens
bakhorn, skyddsreflexer och ökad aktivitet i muskulaturen. Man får lättare kramp och det blir
en ond cirkel av kramp, smärta och ökad retbarhet. (11)
Ronald Melzack, en av vår tids främsta smärtforskare, berättade vid en kongress om några av
sina patienter med fantomsmärta. En stjärna i amerikansk fotboll, ett fysiskt praktexemplar
faller totalförlamad ihop efter en sned tackling från en motspelare. Han har ett brott på en hög
halskota. Han räddas till livet men efter en tid på sjukhus får han ont i benen, som dessutom
”springer och springer”. Minnet av sista anfallet mot mål finns kvar i hjärnan.
En sköterska får idén att placera en stor spegel framför hans säng. När han med andra delar av
hjärnan uppfattar att benen faktiskt inte rör sig minskar också fantomsmärtan, som i detta fall
orsakas av de förstörda nerverna i ryggraden, inte på någon perifer nerv. Melzack menar att
forskningen om fantomsmärta kan bli avgörande för lindring av alla smärtor. (11)
Numera är ansträngningarna att minska central smärta mer inriktade på att påverka de
smärtmönster hjärnan skapat än på att operera stumpar, nervknutor och avskurna nerver. (11)
10
3. SYFTE
Syftet med detta uppsatsarbete är att utforska hur psykosyntesen kan användas som en teori
för att förklara och därmed kunna lindra smärtan för de personer som har fantomsmärtor.
4. METOD
Jag har valt att göra litteraturstudier. Materialet är hämtat ur böcker, uppsatsarbeten samt
information via nätet.
___________________________________________________________________________
GENOMFÖRANDE/RESULTAT
5. PSYKOSYNTESEN – en metod för själslig utveckling
Nedan kommer jag ge en beskrivning av psykosyntesens nyckelbegrepp för att kunna använda
det som referensram vid själva jämförandet.
5.1 ATT VARA ETT SJÄLV
Självet är inte ett tillstånd någonstans där ute som vi måste leta efter och kämpa för att nå.
Tvärtom är vi redan Självet hela tiden. (15)
Inom psykosyntesen säger man att Självet är den mest elementära och karakteristiska delen av
vårt väsen – dess kärna. Självet kan definieras som den enda del av oss som evigt förblir
densamma, ett integrerat centrum av rent medvetande och intention eller vilja, som är den
verkliga individen. Ett centrum som ligger bortom känslor, tankar, fysiska förnimmelser och
beteenden och som när man väl funnit det, och helt och fullt upplevt det, fungerar som en
medelpunkt för den övriga personligheten att ständigt återkomma till. (16)
Självet är den del av oss som kan iaktta vilket medvetandeinnehåll som helst utan att fångas
av stämningen. Den omständigheten gör att hela personligheten kan uppnå en jämvikt som
den annars inte skulle kunna komma fram till. (15)
Självet är ett gränssnitt mellan delen (individen) och helheten (det universella varandet).
Det är genom självet individen lever gemensamt (i förening) med sina medmänniskor och
hela skapelsen. Självet är menat som ett individuellt uttryck av en större helhet. (16)
5.2 ATT HA EN PERSONLIGHET
Man säger också att en individs personlighet består av flera delpersonligheter som mer eller
mindre samverkar och utåt sett ger individen dess personlighet. En delpersonlighet kan
beskrivas som en strukturell konstellation eller anhopning av beteenden, vanemönster,
känslor, tankar, drifter och attityder som är samordnade med krafter i den inre och yttre
omgivningen och som finns kvar från en tid i livet då de behövdes för vår överlevnad,
med andra ord är de inlärda svar på våra legitima behov: överlevnadsbehov, behov av kärlek
och acceptans, behov av självförverkligande och transcendens. Många delpersonligheter är
fortfarande användbara i vissa situationer medan andra kan ha blivit ett begränsande
överlevnadsmönster som hindrar personen i fråga att uttrycka andra kvalitéer i livet. (16)
Delpersonligheter är uppbyggda kring en stark drift eller ett starkt behov och omsluter
en viss energi som inte kan ta sig nya former förrän man erkänner driften eller behovet
för vad de är och tar itu med dem. Det är också genom våra delpersonligheter som våra
skiftande och eventuella motsägande drag, attityder, beteenden, kroppsliga tillstånd,
behov, känslor o.s.v. organiseras. (19)
11
5.3 JAGET
Jaget är en manifestation av ett Högre Själv, det Transpersonella Självet, en energikälla som
man sällan upplever direkt. Det kallas Transpersonella Självet för att det går bortom det
personliga. ”Detta Själv är ovanför och opåverkat av de intellektuella strömmarnas flöde
eller kropps-tillstånd” (Assagioli, 1976, s.19). Det finns egentligen inte både ett Jag och ett
Själv, två oberoende separata enheter. Jaget och Självet är ett och det manifesterar sig på
olika medvetandenivåer och genom självförverkligande. Jaget, som är mer öppet för direkt
erfarenhet, är med andra ord en återspegling av dess strålande källa Självet.
Jaget används i psykosyntesen om det personliga centret. Självförverkligande avser att
uttrycka Självet genom personligheten, med Jaget som verksam administratör. (16)
I Jagets hjärta finns både ett aktivt och ett passivt element, båda en agerande och en åskådare.
Självmedvetenheten innebär att vi är ett vittne – ett rent, objektivt, kärleksfullt vittne – till vad
som händer inom och omkring oss. I denna mening är Jaget inte dynamiskt, utan en
medvetandepunkt, en observatör som betraktar flödet. Den andra delen av det inre Jaget är
den del som vill eller dirigerar, som aktivt ingriper för att dirigera personlighetens olika
funktioner och energier, för att göra åtaganden och sporra till handling i yttervärlden. Så i
Jagets centrum finns en enhet av vilja och kärlek, handling och observation. (16)
5.4 VILJAN
Viljan är Jagets mest direkta uttrycksform både för det personliga Jaget och det Högre Självet.
Det är viljan, Jagets primära funktion, som integrerar, harmoniserar och riktar dessa
personlighetsfunktioner (intuition, fantasi, impuls – begär, förnimmelse, emotion – känsla och
tänkande) mot självförverkligande. (16)
Viljan har en styrande samt en reglerande funktion; den återställer balansen och använder
konstruktivt alla andra aktiviteter och energier utan att undertrycka någon av dem. (17)
Dr. Roberto Assagioli, psykosyntesens grundare, talar om sju grupper av egenskaper
som viljan visar i handling: energi, kontroll, klar inriktning, beslutsamhet,
ihärdighet, mod och organisationsförmåga. (15)
Varje gång vi på ett medvetet sätt desidentifierar från en del av oss själva,
lär vi genom vår viljekraft. Vi upplever vår egen Vilja. (17)
Varje viljeakt tränar viljan och varje träningspass öppnar möjligheter för fler viljeakter. (18)
Föreningen av de tre aspekterna av viljan– styrka, skicklighet och godhet – är kärleksfull
vilja, kärlekens uttryck genom våra viljehandlingar. Kärleksfull vilja är personlig vilja i
överensstämmelse med viljan från det Högre Självet eller Transpersonell vilja. (16)
5.5 IDENTIFIKATION SAMT DESIDENTIFIKATION
Assagioli har sagt att ”vi domineras av allt som vårt själv identifieras med.
Vi kan dominera, styra och utnyttja allt som vi avidentifierar oss från”. (18)
När vi identifierar oss med någon av våra delpersonligheter, känslomässigt eller intellektuellt,
eller med vår kropp, blir vi offer för den delpersonlighetens inskränkta syn på omvärlden och
får en begränsad självbild, vi blir också föremål för förändringar orsakade av yttre händelser
och inre förvirring. När vi kan desidentifiera oss från dessa delar av oss själva, frigör vi
”Jaget” och det blir möjligt för oss att välja vårt perspektiv och beteende från en bredare
uppfattning om olika möjligheter. I denna process kommer vi närmare en identifikation med
Jaget och dess källa, Det Transpersonella Självet. Den tvådelade processen av desidentifiering
från delar av personligheten och identifiering med Jaget (och slutligen med det
Transpersonella Självet) är av avgörande betydelse inom psykosyntesen. (16)
12
5.6 HJÄRNAN OCH RÄDSLAN
I boken ”Frigör barnet inom dig” menar hjärnforskaren Paul D. MacLean att hjärnan är
”treenig” eller tredelad. Den äldsta och mest primitiva delen är reptilhjärnan där den mest
primitiva strategin för trygghet och överlevnad finns: upprepning.
Nästa del är däggdjurshjärnan, känslohjärnan, som betecknas som det limbiska systemet.
Det systemet inrymmer alla våra känslor av t.ex. lust, ilska, rädsla, sorg, glädje, skam.
Det tredje och mest sofistikerade systemet är neocortex, den tänkande hjärnan. Det är den
delen som ger oss vår mänskliga förmåga att resonera, tala, planera, lösa komplicerade
problem med mera. Enligt MacLean är de tre hjärnsystemen oberoende av varandra, men de
fungerar också tillsammans för att upprätthålla balans i hela hjärnan.
Hjärnans jämviktssystem styrs av behovet att hålla smärtsamma påfrestningar på lägsta
möjliga nivå. Hjärnan har inga svårigheter med livets tillfälliga svårigheter. Genom att
uttrycka känslor upprätthålls balansen. När våra plågor når en viss höjd, rasar vi av ilska,
gråter av sorg eller svettas och skakar av rädsla. Hjärnan är av naturen inriktad på att skapa
jämvikt genom att ge känslor uttryck, såvida vi inte får lära oss hålla inne med dem.
När känslorna stängs inne eller när påfrestningarna blir överväldigande och kroniska får
hjärnan svårigheter. När traumatiska händelser inträffar vidtar hjärnan extraordinära åtgärder
för att upprätthålla balansen. Det är de som utgör våra jagförsvar.
Neocortex utvecklas fortfarande under våra första levnadsår. Neurologen Robert Isaacson har
hävdat att traumatiska minnen är svåra att utplåna därför att de utgör minnen av livsbevarande
reaktioner. Det som ett barn överlever under sitt första levnadsår när det är som sårbarast,
kommer det att registrera som lämpligt överlevnadsmönster.
Här ges teorin att den kärna som bildas i barndomen fungerar som ett starkt känslofilter
vilket formar våra fortsatta upplevelser. (20)
5.7 NÅGRA SAMMANFATTANDE ORD OM MÄNNISKANS UTVECKLING
”När människans utveckling är välbalanserad och sund, fortgår den i alla riktningar. Den
liknar en sfär som vidgas snarare än en rak linje. Det är av just det skälet som psykosyntesen
strävar att ta hänsyn till alla de dimensioner av den mänskliga tillvaron som verkligen betyder
något och som leder till en splittrad, rentav absurd existens om man inte erkänner dem.
Det innebär:
Att utveckla viljan och förmågan till självbestämmande,
att skärpa alla sinnen,
att utveckla skönhetsglädjen,
att låta fantasin blomstra,
att väcka intuitionen,
att förverkliga kärleken,
att upptäcka Självet och dess mål”.
(Ferrucci, 2001)
Assagioli uppfattar det centrala syftet med psykosyntesen som, ”en harmonisering och
integration till en helhetsfunktion av individens samtliga kvalitéer och funktioner” eller i ett
ord: ’självförverkligande’. Förverkligande innebär att ett potentiellt ’något’ kan bli
förverkligat eller väckt till liv. Psykosyntesen ändrar fokus från patologin till upptäckten av
den enorma potential som finns, till stor del sovande, inom varje individ. Varje person har ett
eget unikt knippe av gåvor, en särskild förmåga, talang eller kvalité. (16)
13
Under psykosyntesens gång övergår en person från att vara en oordnad samling av motstridande böjelser till att vara en meningsfullt samordnad helhet kring ett centrum: Självet. Genom
viljans inverkan kan självet sedan styra varje funktion i den psykofysiska organismen. (15)
I Assagiolis ursprungliga version av en identifieringsövning finns en grundformel för att bli
medveten om självet. Övningen i sin helhet fungerar som ett verktyg för att uppnå
medvetande om självet och förmåga att koncentrera uppmärksamheten i tur och ordning på
var och en av våra viktigaste aspekter, roller o.s.v. Då upptäcker vi och kan undersöka deras
egenskaper, samtidigt som vi upprätthåller iakttagarens perspektiv och inser att iakttagaren
inte är det som han iakttar. I första fasen som är en avidentifiering handlar det om
medvetenhetens fysiska, känslomässiga och intellektuella aspekter. Detta leder till
självidentifieringsfasen. Nedan återges grundformeln:
”Jag har en kropp, men jag är inte min kropp.” ”Jag har känslor, men jag är inte mina
känslor.” ”Jag har begär, men jag är inte mina begär.” ”Jag har ett intellekt, men jag är inte
mitt intellekt. Jag är ett centrum av ren självmedvetenhet och vilja.” (15, 18)
6. FANTOMSMÄRTA – ur ett psykosyntesiskt perspektiv
6.1 HJÄRNAN OCH PSYKOSYNTESEN
Den medicinska vetenskapen talar om att hjärnan har en ”bild”, tidiga inlärningsmönster och
erfarenheter. Man talar om att få hjärnan att förstå, att återskapa funktionerna i hjärnan.
Man talar också om flertalet tidigare gjorda kirurgiska ingrepp, större hjärnområde, ökad
smärtkänslighet samt smärtminne. Inom vetenskapen säger man vidare att smärtan ofta
upplevs på samma sätt som innan amputationen, och att det verkar som om upplevelsen av
traumat före amputation påverkar smärtintensiteten efteråt.
Här tycker jag mig kunna se ett samband till vad hjärnforskaren MacLean och neurologen
Isaacson säger, om hjärnans funktioner och överlevnadsmönster, och vad man inom
psykosyntesen kallar delpersonligheter och dess uppkomst. Inom psykosyntesen säger
man att de mönster som våra delpersonligheter utgör formas innan sju års ålder.
Inom vetenskapen nämns Melzack och hans team som med hjälp av en spegel har fått andra
delar av hjärnan att förstå att det yttre fysiska tillståndet inte överensstämmer med
hjärnans tidigare uppfattning.
Inom psykosyntesen kan man använda en övning med en liten spegel på liknande sätt, i syfte
att spegla och tydliggöra personens uppfattning om sig själv både vad gäller den objektiva och
den känslomässiga delen med egna värderingar. Här kanske man kan använda en stor spegel
för att ge möjlighet att se halva eller hela kroppen och på så sätt både få hjärnan att förstå
förändringen och hela individen att se och känna helheten i förändringen. Jag uppfattar detta
som ett sätt för personen att få möjlighet att möta sina känslor och värderingar och att möta
synen av det förändrade utseendet på kroppen, vilket i sin tur ger en möjlighet att känna den
rädsla, vrede och sorg som tidigare inom vetenskapen nämnts varit förknippad med den
känslomässiga komponenten i smärtan.
14
6.2 PÅVERKANDE FAKTORER OCH PSYKOSYNTESEN
6.2.1 fysiologiska faktorer och psykosyntesen
Vad gäller de fysiologiska faktorerna så talar vetenskapen om att ett flertal tidigare
sjukdomar är kända och att samtliga sjukdomar varat längre än ett år föregående amputation,
akut osteomyelit, kronisk extremitetssmärta innan amputation samt dålig sårläkning.
Vad gäller aspekten att känna sig hel trots den fysiska kroppens begränsningar så tycker jag
mig se en koppling till vad Piero Ferrucci säger i boken ”Bli den du är”:
”Att upptäcka viljan inom sig, och ännu mer insikten om att självet och viljan är intimt
förbundna med varandra, kommer ibland som en sannskyldig uppenbarelse som kan förändra
hela medvetenheten om och attityden till oss själva, andra människor och världen. Vi inser att
vi är ett levande ”subjekt” med förmåga att välja, relatera till andra, åstadkomma förändringar
hos oss själva, hos andra och i förhållandena omkring oss.
Denna förstärkta medvetenhet, detta ”uppvaknande”, denna varseblivning av nya,
obegränsade möjligheter till inre växt och yttre handling ger en ny känsla av självförtroende,
trygghet, glädje – en känsla av att vara hel”. (18)
6.2.2 psykologiska faktorer samt känslor
De tidigare nämnda psykologiska faktorerna samt känslor som oro, ångest, rädsla, ilska,
stress, passivitet, dålig självuppfattning och depression nämns. Man nämner även
förväntningar på vissa resultat, vikten av att ”dra åt samma håll” och placebo-effekten.
Utifrån ett psykosyntesiskt synsätt så menar man att känslor är knutna till våra
delpersonligheter. Vanligen fungerar det så att vårt rena medvetande spontant tar gestalt av
det som det kommer i kontakt med. Om jag är glad, är mitt medvetande min glädje. Om jag
har tandvärk, är mitt medvetande min värk o.s.v. (identifiering).
Med övning är det möjligt att frigöra vårt medvetande från de tillstånd som formar det
(desidentifiering) och att uppleva medvetandet tomt på innehåll och utan stöd
(identifiering med självet). (15)
Identifiering kan likställas med en förlust, en dröm eller en illusion. Vi identifierar oss med
våra känslor och våra begär, med våra åsikter, med våra roller, med vår kropp. Problemet är
att om jag t.ex. identifierar mig med en idé som jag särskilt omhuldar och tror är riktig, och
den idén sedan visar sig vara felaktig, tycker jag att det är fel på mig. Om min kropp står i
centrum för min uppmärksamhet och är min källa till makt och framgång, och jag först och
främst uppfattar mig själv som en kropp, då känner jag mig svag, sjuk eller gammal när min
kropp blir svag, sjuk eller gammal. Om jag sätter likhetstecken mellan min identitet och min
roll (”jag är affärsman”, ”jag är lärare”, ”jag är hustru”, osv.), då upplever jag också att min
känsla av att existera försvagas eller utplånas när den rollen upphör. Om jag upplever mig
själv som ett begär och detta begär inte tillfredsställs, är det jag som är otillfredsställd.
Identifiering med Självet leder till att vi upplever den del av vårt väsen som består, den
absoluta kärna som förblir densamma hela livet igenom, vad som än händer. (15)
Som John Bradshaw ser det i sin bok ”Frigör barnet inom dig”, så är känslor energier som
kräver att få komma till uttryck. De obearbetade och outtryckta känslorna är det han kallar
den ”ursprungliga smärtan” eller ursmärtan och för att kunna bearbeta denna krävs att vi
återupplever våra tidiga trauman och ger uttryck åt de förträngda känslorna. När det är gjort
behöver vi inte längre agera ut dom eller vända dem inåt. (20)
15
6.3 INDIVIDENS UPPLEVELSE, BEPRÖVADE SMÄRTLINDRINGSÅTGÄRDER OCH
PSYKOSYNTESEN
6.3.1 sorgearbete och psykosyntesen
Det nämns att förlusten av en del av kroppen är ett sorgearbete att ta sig igenom.
Ur ett psykosyntesiskt perspektiv kan vi se vad Ken Wilber erbjuder i ”The Spectrum of
Consciousness”. En modell av medvetandet som omfattar olika nivåer, där varje nivå
uttrycker en grundläggande dualism eller en splittring av intellektet hos individen, en störning
av det universella enhetsmedvetandet. Här sägs vidare att varje terapeutiskt närmande har
utvecklats för att hjälpa och hela den specifika splittringen, antingen mellan intellekt och
kropp eller mellan personen själv och omgivningen. Dessa närmanden delar ett gemensamt
syfte: ”De vänder dualismens process genom att hjälpa individen att få kontakt med
alienerade och projicerade aspekter, integrera dem och därigenom ’hela’, ’fullständiggöra’
och skapa enhet på den nivån. Denna process resulterar i ’helande’, ’växt’ eller ’friskhet’, av
orsaken att individen har fått en mer omfattande uppfattning om sin egen identitet”.
Allteftersom den dualistiska splittringen på varje nivå helas, flyttas individens medvetande till
en djupare nivå och nästa dualism, i en kontinuerlig process av att bli hel, en livsviktig enhet
med det universella Enhetsmedvetandet.(16)
Bradshaw säger också att sorgearbete, även kallat arbete med ursmärtan,
kräver att vi återupplever ursmärtan. (20)
6.3.2 acceptans samt ansvar och psykosyntesen
För att lindra smärtan ges det exempel på vad individen själv kan prova såsom ökad
blodcirkulation och kartläggning av mönster som kan påverka. Man talar om att acceptera
och att psykologiskt vänja sig vid amputationen. Förutom överkänslighetsträning talas det om
eget ansvar, både för behandlingen av sin smärta och för sitt liv. Man talar om att återfå en del
av kontrollen över sitt liv, att styra över faktorerna i vårt liv i samband med vår bästa förmåga
att lösa de problem som livet bjuder oss. Att kunna se problem som en möjlighet att växa.
Psykosyntesen säger att när vi intar en positiv, dynamisk, accepterande attityd (inte
resignerad eller gillande) kan vi märka att vi bättre kan förstå det som kommer oss till del,
lära av dess budskap, dra nytta av de dolda möjligheter det kan erbjuda och göra effektivt
motstånd, om vi bestämmer oss för det. Vi kan ta på oss ansvaret för de val vi verkligen har
möjlighet att träffa – val när det gäller våra handlingar, tankar och känslor – istället för att
bara ge yttervärlden skulden för allt.(15)
Fritz Perls, gestaltterapins grundare, säger: ”Så länge du motarbetar ett symtom kommer det
att förvärras. Om du tar ansvar för vad du gör mot dig själv, hur du skapar dina egna symtom,
hur du skapar din sjukdom, hur du skapar din existens – själva ögonblicket då du skapar
kontakt med dig själv – börjar växandet och integrationen.” (17)
Uppgiften blir då, menar man inom psykosyntesen, inte att lösa ett problem eller behandla ett
symtom, utan att använda en livshändelse till att fokusera vårt inre sökande, öppna för vårt
medvetande och utveckla vårt val. (16)
6.3.3 krisreaktion och psykosyntesen
Många som drabbas av svår och långvarig smärta hamnar i akut kris. Jag-känslan prövas,
existensiella frågor kan bli aktuella, liksom svårigheter i de nära relationerna. Man kan
behöva ompröva sitt liv. En kris sätter ofta igång gamla kriser, gamla minnen och starka
16
känslor kommer upp till ytan. Man sörjer ofta något annat samtidigt som man sörjer sitt
sjukdomstillstånd.
Ur ett psykosyntesiskt synsätt så uppfattar jag det som att gamla minnen och gamla kriser som
väcks till liv kan ses som obearbetad ursprungssmärta. Så länge den finns kvar så finns de
beteendemönster, som utgörs av våra delpersonligheter och som tvångsmässigt styr oss, kvar
och hindrar oss från att stå i kontakt med Jaget och göra val utifrån vem vi egentligen är.
Bradshaw nämner i sin bok ”Frigör barnet inom dig” bl.a. Erik Erikssons teori att barndomen
består av fyra viktiga utvecklingsstadier där Eriksson menar att varje utvecklingsstadie vilar
på en kris i samspelet med andra människor – först och främst med föräldrarna, men också
med jämnåriga och lärare i skolan. Denna kris är inte någon katastrofhändelse utan en tid av
ökad sårbarhet och ökade möjligheter. Eriksson anser att varje kris leder till en inre styrka
vilken han kallar jagstyrka. (20)
Om vi ser till Jag-känslan och starka känslor som kommer upp till ytan så kan vi med tanke på
psykosyntesens delpersonlighetsresonemang se att enligt Piero Ferrucci i boken ”Bli den du
är” medför det flera fördelar att arbeta med delpersonligheter. Vi lär oss känna igen våra olika
och motstridande delar och går på det sättet igenom en psykoanalys i miniatyr. Vi erkänner
öppet föräldraskapet till alla våra delar i stället för att förvisa dem till det omedvetna. Vi lär
oss att göra oss fria så att vi inte styrs av de makter som vanligen har herraväldet över oss och
som slungar oss i den ena eller andra riktningen som pingpongbollar. Han säger att vi uppnår
större samling genom att låta våra delpersonligheter samverka i stället för att motarbeta
varandra och att vi kan hjälpa varje delpersonlighet att nå högsta möjliga utveckling och på så
sätt upptäcka att varenda psykologisk aspekt i sig själv bär fröet till sin egen förvandling.
Vidare säger han också att genom att ta av alla masker, en efter en, närmar vi oss slutligen allt
mer upptäckten av vår bakomliggande kärna – vårt sanna jag. (15)
6.4 FORSKNING OCH RESULTAT
6.4.1. psykoterapeutiska insatser och psykosyntesen
Det har också påvisats att psykoterapeutiska insatser kunnat minska eller få de somatiska
symtomen att försvinna vid svåra sjukdomstillstånd samt att sjukdomar såsom diabetes,
hjärtsjukdomar, reumatism förvärrar fantomsmärtan. Vetenskapen menar att kärnan i
processen är den förståelse och inlevelse läkaren kan ge patienten och att detta måste vara
något läkaren ”tror” på som möjlighet för att hjälpa patienten.
Psykosyntesen säger att ett permanent helande kräver en djup inblick i vad livet handlar om,
syfte och mening i vår mänskliga existens och kunskap och insikt i hur vi kan leva mer i
överensstämmelse med vem vi är. Det kräver att hela personen tas med i behandlingen så att
vi kan se det större perspektivet ur vilket personen lever snarare än att endast se en liten del av
henne. I detta arbete hedrar vi komplexiteten i hennes hela varelse. Vi går djupare in till nivån
där tidiga trauman skapades och löser upp vad som tidigare upplevts som olöst. Vi vet att
helande på djupet transformerar både problemet, symtomen och orsaken och ger personen
konkreta redskap att fortsätta leva hälsosamt; kunnig i att hantera framtida smärtor, fysiska
såväl som känslomässiga. I sådant transformativt psykosyntesarbete ser vi symtomen som
budbärare eller ledtrådar till djupare liggande andliga aspekter, vilka tar bort begränsande
identifikationer med egot som blockerar kontakten med Självet. På så sätt är smärtan och
symtomen betydelsefulla budbärare och inget vi vill göra oss av med. (17)
17
För att förstå en persons smärta säger man vidare inom psykosyntesen att vi alltid måste räkna
med möjligheten att den fyller vissa psykologiska behov som kanske inte har kunnat
tillfredsställas på något annat sätt – förrän nu.
Här finns enligt psykosyntesen en möjlighet för personen att med en terapeuts hjälp
desidentifiera från sjukdomen och dess symtom och se sjukdomen som en behövande
delpersonlighet, ett viktigt och grundläggande behov som inte tillfredsställts, och som
desperat försöker kommunicera sitt budskap till oss. (17)
Det sägs också inom psykosyntesen att personen själv har kapacitet att lösa sina problem,
problem som inte har tillkommit av ren tillfällighet, utan utmaningar som finns på vägen av
någon orsak. Det sägs vidare att Jaget är att finna inom det område av frågor som klienten är
upptagen av under sessionen. Det är ingen abstrakt process lika lite som livet är det. Vi
arbetar med de utmaningar livet ger oss varje dag och upptäcker vår kraft och kärlek i den
interaktionen. Varje persons erfarenhet av processen av jagupptäckandet och jagidentifiering
är unik vid varje tillfälle så vi kanske måste närma oss cirkelns mitt från varje punkt på
omkretsen innan vi verkligen vet var mittpunkten är. Varje möjlighet och utmaning i livet
innebär ett nytt sätt att nalkas cirkeln. (16)
Terapeutens intresse för intentionerna och viljepotentialen hos klienten befrämjar en känsla av
självaktning som i sig är läkande. Om terapeuten deltar med empati och visar att denne vill
hjälpa och vägleda utan att inkräkta – att vara ett subjekt inför ett annat subjekt, vilken är en
viktig princip i psykosyntesen – katalyseras och ”underlättas klientens upplevelse av sig själv
som ett subjekt, som en vilja”. (19)
6.4.2 psykosomatik och psykosyntesen
Ur ett psykosomatiskt synsätt talar man om individens dubbla utvecklingsuppgift, att först
differentiera och sedan integrera för att nå en helhetsupplevelse. Inom psykosomatiken talar
man vidare om påverkan på alla nivåer, ända ner till cellnivå, både från yttre och inre stimuli.
Här kan också nämnas Katz och Melzacks teori om sensoriska impulser samt kognitiv
och/ eller känslomässig trigger. Nämnas kan också det projekt som kommit fram till att
hypnos tilllsammans med antidepressiva medel visat resultat i att kontrollera fantomsmärta
samt vad docent Nisell samt professor Einhorn säger i avseende på kroppslig smärta och
vårt eget psyke, att vårt eget psyke kan göra att vi inte alls har ont när vi normalt borde
ha det och tvärtom.
Ur ett psykosyntesiskt synsätt talar Massimo Rosselli om samordning som innebär dialog
och samarbete mellan polariteter, acceptans av motsatta delar och tid och plats för båda.
Ibland medför samordning också en ytterligare omvandling av de inblandade delarna.
Denna omorganisation kan genomföras på olika nivåer, mellan delpersonligheter, mellan
kropp, känslor och intellekt eller mellan det personliga och transpersonella. Samordning följs
av integration, en process där polaritetens båda sidor förändras genom att bidra med något till
varandra vilket leder till att nya positiva kvaliteter framträder genom att överdrifter och
obalanser elimineras. Det sista skedet menar han är syntesen där en ny aspekt, en ny enhet
bildas som skiljer sig från summan av dess delar och som existerar på ett högre plan, en mer
inkluderande och utvecklad verklighet. (19)
Psykosyntesens främsta mål är att skapa möjligheter för harmonisering och syntes av
människans olika nivåer och aspekter. Här talar man också om vikten av att se hur individen
uttrycker sig genom kroppen, känslorna och intellektet, och hur utvecklade och integrerade
eller hur inbördes stridande och splittrade dessa ”kanaler” är. I en uppsats understryker
18
Assagioli kroppens betydelse och säger att psykosyntesen egentligen borde kallas
”biopsykosyntes”, med tanke på att kroppen är en integrerad del av psykosyntesens process
och att de biologiska och energibetingade aspekterna av kroppen bör tas med i beräkningen
vid sidan av de psykologiska faktorerna. Ett verkligt återförkroppsligande måste ske om
omvandling och syntes skall inträda. (19)
Hela psykosyntessystemet bygger på att människor är ett Själv, eller en själ och
att vi har en personlighet. (17)
Assagioli, menade att det inte går att dela upp människan, att skilja på kropp, psyke och ande.
Det går inte att framhäva en sida framför de andra. Tvärtom är det psykologins uppgift att
hjälpa människor få alla sina till synes motstridiga krafter i balans. (från artikel, Idagsidan,
SvD 10/5 1987)
___________________________________________________________________________
7. DISKUSSION
Ur den litteratur jag kommit i kontakt med gällande fantomsmärta har det framkommit att
vetenskapen funnit flertalet olika faktorer som påverkar uppkomsten av fantomsmärta.
Man kan se att olika känslor, sjukdomar samt tidigare yttre påverkan på kroppen påverkar
fantomsmärtan. Man påtalar från flera olika källor känslornas och de psykosociala
förhållandenas betydelse för att utveckla fantomsmärta. Ansträngningarna att minska central
smärta har förändrats från behandling av perifera delar av kroppen till påverkan av de
smärtmönster hjärnan skapat. Inom psykosomatiken menar man att påverkan mellan kropp
och psyke, inkluderat miljöstimuli, sker åt båda håll och ända ner på cellnivå via
hjärnans strukturer och funktioner.
Försök har också visat lyckat resultat vid behandling med antidepressiva medel och hypnos.
Det har också framkommit att det finns en kognitiv och/eller känslomässig trigger kopplad till
trauma-relaterad fantomsmärta.
Här tycker jag mig se en röd tråd genom materialet jag har tagit del av, psykets viktiga roll i
kroppens mående. Jag uppfattar det som att den medicinska vetenskapen hittat samma teorier
om de mönster som tidigt i livet skapas i hjärnan genom livsbevarande reaktioner, som man
inom psykosyntesen grundar resonemanget om delpersonligheters uppkomst kring.
Man ser att både känslor och individens självbild tillsammans med upplevelsen av den fysiska
kroppen ligger till grund för individens mående och här ser jag en öppning för att arbeta med
psykosyntesen. Inom psykosyntesen arbetar man med hela individen (kropp, själ, intellekt,
känslor) inkluderar alla aspekter och ser till alla delar för att acceptera ursmärtan och lösgöra
de bundna energier som ligger till grund för vårt handlande och psykiska och fysiska mående.
Om det är så att dessa bundna energier är låsta så länge ”hjärnan har en bild” och så länge
hjärnans mönster är intakta ser jag här en möjlighet att med psykosyntesen som metod kunna
ge hjärnan en annan bild (exempelvis genom arbete med spegel) och lösgöra de energier som
ligger låsta i delpersonligheterna (genom identifiering samt desidentifiering).
Med hjälp av detta kan man få ”hjärnan att förstå” och kunna börja välja nya mönster, vilket
bör befästas i vardagen genom en yttre handling såsom t.ex. en ny vana. Ytterligare ett sätt att
lösgöra bundna energier kan vara att använda kroppen i olika rörelser och detta i sin tur
påverkar smärtminnet i kroppen.
19
Vikten av helandet ligger enligt materialet från medicinska vetenskapen i den förståelse
och inlevelse läkaren kan möta patienten med. Här ser jag likheter till psykosyntesens
accepterande attityd samt att terapeuten har god kontakt med och medvetande
om de egna känsloupplevelserna och kan möta klienten utifrån sitt jag med en ren,
objektiv och kärleksfull attityd. Här ges då klientens Själv möjligheten att få vara den inre
guide som man inom psykosyntesen menar klienten har när man säger att personen själv har
kapacitet att lösa sina problem.
Det är konstaterat inom medicinska vetenskapen att upplevelsen av fantomsmärtan påverkas
av känslor och inom psykosyntesen menar man att känslor är energier som är bundna till
delpersonligheter. När vi är i kontakt med jaget så är vi inte styrda av våra känslor utan
tvärtom, vi kan välja hur vi vill förhålla oss. Detta skulle då innebära att om man genom ett
gediget delpersonlighetsarbete kan desidentifiera från olika delpersonligheter och ídentifiera
sig med jaget så kan man så att säga kliva ut ur smärtan eller få distans till den vilket i sig
kan upplevas som en lättnad. Detta innebär att psykosyntesen som metod kan innebära en
möjlighet till smärtlindring genom att individen kan identifiera sig med sitt jag och
därigenom uppleva smärtlindring.
Det kan också indirekt innebära en möjlighet till smärtlindring genom att personen ges en
möjlighet att hantera sin upplevelse av sina känslor, de känslor som vetenskapen tidigare
nämnt gör det svårare att stå ut med smärtan såsom oro, ångest och depression, man säger
också inom vetenskapen att olika känslor troligtvis påverkar hormonerna i kroppen som i sin
tur påverkar smärtan. Genom att upptäcka de underliggande behoven hos delpersonligheterna
och lossa dessa energier påverkas ovan nämnda känslor (och troligtvis hormonerna) och detta
i sin tur påverkar smärtan eller smärtupplevelsen vilket gör det lättare att stå ut.
Det är definitivt inte ett arbete som görs i all hast utan det kräver tid, tålamod och en väl
genomförd viljeprocess. Vi får inte glömma bort att vi som människor, vilket också nämns
inom psykosyntesen, är ett oerhört komplext system. Vi upplever smärta på olika sätt och tål
smärta olika mycket. Det är bara du själv som kan avgöra hur ont du har.
Om det är så att psyket spelar en avgörande roll i individens mående, så tycker jag mig här se
en möjlig förklaring till att man kan ha ont i en kroppsdel man inte längre har kvar, individen
har kanske inte haft möjlighet att genom alla ”delar” (kropp, själ, intellekt, känslor) bearbeta
hela upplevelsen. Dessa obearbetade ”delar” fungerar i sin tur som en ”trigger” till ursmärtan,
vilket i sig skulle kunna förklara hur intensiteten i värken kan variera olika dagar.
Individen har inte haft någon möjlighet att genomgå en syntes av de ingående delarna.
Ser jag till påståendet att ha en smärta men inte vara en smärta så tolkar jag det som att
processen ligger i att lyckas identifiera samt desidentifiera från den eller de delpersonligheter
som är berörda i det fallet och att identifiera sig med jaget eller självet. Häri ligger det viktiga
arbetet med att återuppleva ursmärtan, kanske från ”flera håll på cirkeln” som tidigare nämnts,
för att hitta in till jaget.
Angående sorg (ursmärtan) uppfattar jag det som att sorg kan ses som ett tillstånd uppkommet
av känslan av att vi förlorat något. Saknad, upplevelse av att vara delad – avskild från - en
känsla baserad på tanken att vi är delade. Ser vi till vad som tidigare är sagt om känslor så
menar man inom psykosyntesen att en känsla är ngt vi har inte något vi är.
Svaret på min fråga man har fantomsmärta men kan det vara så att man inte är fantomsmärta?
blir under dessa förutsättningar att man har fantomsmärta men
man är inte bara sin fantomsmärta.
20
Syftet med min uppsats var att utforska hur psykosyntesen kan användas som en teori för att
förklara och därmed kunna lindra smärtan för de personer som har fantomsmärtor.
Jag har utifrån vad jag har erfarit i mitt liv, mina år på HumaNova och eget terapiarbete,
arbetet med träningsklienter och utefter vad jag hittat i litteraturen jag kommit i kontakt
med, kommit fram till att det i allra högsta grad finns möjligheter för psykosyntesen att
användas som en teori för att förklara och därmed kunna lindra smärtan för de personer som
lider av fantomsmärta.
Det är min inre övertygelse att psykosyntesen kan hjälpa individer till smärtlindring genom de
verktyg och processer till helande som den innefattar genom att den stimulerar krafter som
redan finns inom oss. Här ser jag också att mitt förhållningssätt som terapeut och människa i
alla sammanhang och möten med människor påverkar och är viktigt för helandeprocessen.
Graden av och på vilket sätt individen blir lindrad tror jag är helt individuellt precis som
upplevelserna av smärtan och dess underliggande orsaker.
Vidare hoppas jag också på en framtida öppning för psykosyntesen som verktyg vid liknande
forskningsprojekt som genomförts på Karolinska Universitetssjukhuset. Där man ser kroppen
som ett multipelt system som inte kan reduceras till enbart fysiologiska mekanismer utan att
man i analysen skall räkna in uttryck för kroppen som social och emotionell aktör.
Jag har valt att genomföra en litteraturstudie men ser man till hur många människor
som lider av nervsmärta och hur många som lider av fantomsmärta så känns det
angeläget att genomföra en pilotstudie.
Jag har också valt att inte ta upp medicinsk smärtlindring som jämförelse, utan delger i rent
informativt syfte, då man inom psykosyntesen inte medicinerar som metod.
Jag har inte gått in och definierat olika typer av smärtor uppkomna vid eller olika anledningar
till amputation. Vidare har jag inte gått in och jämfört alternativ medicinsk smärtlindring,
t.ex. akupunktur, och psykosyntes. Val jag gjort för att avgränsa uppsatsen.
7.1 slutord
TACK
Här vill jag rikta ett varmt tack för information och entusiastiskt bemötande från min
uppsatshandledare Gunnel Ottersten samt sjukgymnast Christina Ragnö på Röda Korsets
sjukhus, armprotesenheten, i Stockholm. Jag vill också ge ett varm tack till mina underbara
nära och kära. Varmt tack till Tobbe för illustrationen på första sidan.
Tack till dig för att du läste min uppsats. Jag hoppas det kunnat inspirera dig att fortsätta ditt
sökande efter dina egna lösningar på dina frågor och problem genom livet.
”Ur ett större och mer vittomfattande perspektiv, verkar allt universellt liv för oss som en
kamp mellan mångfald och enhet – ett arbete och en strävan mot förening. Vi verkar
förnimma – antingen vi uppfattar det som en gudomlig varelse eller som kosmisk energi –
själva anden som verkar utom och inom hela skapelsen, bringar ordning, skapar harmoni och
skönhet, och förenar alla varelser (några fogliga, men de flesta blinda och upproriska) med
varandra med kärlekens band för att uppnå – långsamt och tyst, men kraftfullt och
oemotståndligt - den Suveräna Syntesen.”
Roberto Assagioli
21
KÄLLFÖRTECKNING
1. Svenska Akademien (1998) Svenska Akademiens ordlista Tolfte upplagan.
Norstedts ordbok.
Malmström, Györki, Sjögren (2002) Bonniers Svenska Ordbok, åttonde reviderade
upplagan. Albert Bonniers Förlag AB. Stockholm
2. Roseke, Magnus samt Löfgren, Mikael (VT 1996), Fantomsmärta Pre- och postoperativ
omvårdnad, Vårdhögskolan i Göteborg – institutionen för hälso- och sjukvård.
3. RTP Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade (2001) Handbok för amputerade
4. RTP Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade. www.rtp.se
5. Smärtguiden. Leg. läk. Bragée, Björn. specialist i smärtlindring. www.smartguiden.se
6. Illustrerad vetenskap. Nr 10/2000. sidan 7. www.illvet.com
7. Karolinska Universitetssjukhuset. www.karolinska.se
8. Pfizer. www.pfizer.se
9. Roxström, Carina (2000). En liten bok om stor smärta
10. Docent Nisell, Ralph & Professor Einhorn, Stefan. (2000) Ont i kroppen. Bota, lindra och
förebygga smärta.
11. Bragée, Britt och Björn. 1999. Kroppens vrede. En bok om smärta
12. Lerner, Marianne och Laurén, Kerstin. 1987. Psykosomatik. Ett psykologiskt perspektiv
13. Hill, A. Niven, C.A. och Knussen, C.. Accepted 24 November 1995. Available online 6
October 1998. Abstract; Pain memories in phantom limbs: a case study
14. Muraoka, Mamoru. Komiyama, Hiroaki. Hosoi, Masako. Mine, Kazunori and Kubo,
Chiharu. Available online 6 October 1998. Abstract; Psychosomatic treatment of phantom
limb pain with post-traumatic stress disorder: a case report.
15. Ferrucci, Piero. (1994). Bli den du är. Malmö: Liber-Hermods
16. Young Brown, Molly. Utvecklandet av Jaget. Kurslitteratur vid HumaNova – Europeiska
Psykosyntesuniversitetet.
17. Löfwendahl, Peter. (2003). Upptäck psykosyntesen. HumaNova Förlag.
18. Assagioli, Roberto. (2003). Om viljan. Mareld
19. Rosselli, Massimo. (2004). Psykosyntes – en introduktion. PsykosyntesAkademin.
20. Bradshaw, John. (2000). Frigör barnet inom dig. HumaNova
Övriga källor
www.internetmedicin.se Sidan om osteomyelit. Granskad av Docent Bertil Christensson
REFERENSLITTERATUR
Stauffer, Dr. Edith. (1987). Ovillkorlig Kärlek & Förlåtelse. Kurslitteratur vid HumaNova –
Europeiska Psykosyntesuniversitetet.
Sarno, John E. (1991). Healing Back Pain: The Mind-Body Connection. Warner Books.
ISBN 0-446-39230-8
Ehdin, Susanna. (1999) Den självläkande människan. Forum. ISBN 91-37-11128-0
His Holiness the Dalai Lama (2001) Ett öppet hjärta. Richters. ISBN 91-77-11225-3
22

Fantomsmärta & Psykosyntes

Transcription

Similar documents

Patientinformation Smärta – smärtbehandlingar

Neurostimuleringsterapi

motivationspake - pdf

regleringsmekanismen i våra relationer, av Jojo Tuulikki Oinonen

Ett slag för bättre balans - Sport - Sydsvenskan-Nyheter

jag. en fiktion

Information efter axelledsproteskirurgi

UPANISHADERNA

Att leva med smärta

Uppsats - Frigörande Dans

Riktlinjer vid ländryggsbesvär

POSTMODERNISTISKA DRAG I KATARINA FROSTENSONS POESI

Dia 1