Vägledning för Downton Fall Risk Index

Transcription

Vägledning för Downton Fall Risk Index
Innehållsförteckning
Inledning....................................................................................2
Bakgrund...................................................................................3
Styrdokument................................................................................................... 3
Begrepp ............................................................................................................. 4
Fall ..................................................................................................................... 4
Screening ........................................................................................................... 4
Fallriskfaktorer .................................................................................................. 5
Multiprofessionellt team ................................................................................... 7
Fallrelaterade skador och konsekvenser ........................................................ 8
Syfte...........................................................................................9
Mål..............................................................................................9
Metod .......................................................................................10
Journalgranskning......................................................................................... 10
Urvalskriterier................................................................................................ 10
Litteratursökning........................................................................................... 10
Granskningsmetod......................................................................................... 11
Evidensgradering ........................................................................................... 11
Omvärldsanalys.............................................................................................. 11
Resultat ...................................................................................11
Träning............................................................................................................ 12
Förflyttning..................................................................................................... 12
Nedsatt balans................................................................................................. 13
Nedsatt gångförmåga...................................................................................... 14
Motorik ........................................................................................................... 15
Nedsatt muskelstyrka ..................................................................................... 16
ADL ................................................................................................................. 17
Dålig fotbeklädnad/Fötter ............................................................................... 17
Nedsatt ADL förmåga...................................................................................... 18
Hjälpmedelsbehov........................................................................................... 19
Fysisk miljö..................................................................................................... 20
Miljöhinder ....................................................................................................... 20
Kommunikation ............................................................................................. 22
Nedsatt syn ...................................................................................................... 22
Psykosocialt .................................................................................................... 23
Fallrädsla.......................................................................................................... 24
Kognitiv svikt................................................................................................... 24
Depression....................................................................................................... 26
Sjukdomar/Tillstånd...................................................................................... 26
Fall i samband med medvetslöshet ............................................................... 27
__________________________________________________________________________
Sidan 1 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Kardiovaskulära orsaker................................................................................. 27
Reflektoriskt utlöst svimning ......................................................................... 27
Ortostatisk hypotoni ....................................................................................... 28
Epilepsi............................................................................................................. 28
Parkinson ......................................................................................................... 29
Stroke och Transitorisk ischemisk attack..................................................... 29
Atoniskt anfall.................................................................................................. 29
Polyneuropati .................................................................................................. 29
Artros................................................................................................................ 30
Akut sjukdom................................................................................................... 30
Yrsel.................................................................................................................. 30
Läkemedel....................................................................................................... 30
Psykofarmaka .................................................................................................. 32
Neuroleptika..................................................................................................... 32
Läkemedel som påverkar blodtrycket ........................................................... 32
D-vitamin .......................................................................................................... 32
Nutrition.......................................................................................................... 33
Malnutrition...................................................................................................... 33
Elimination ..................................................................................................... 35
Övriga fallriskfaktorer .................................................................................. 36
Tidigare fall ...................................................................................................... 36
Alkoholkonsumtion ......................................................................................... 36
Kön ................................................................................................................... 36
Hög ålder.......................................................................................................... 37
Osteoporos ...................................................................................................... 37
Kunskap/Utveckling ...................................................................................... 38
Patientinformation och utbildning ................................................................. 38
Utbildning av vårdpersonal ............................................................................ 38
Överrapportering mellan vårdgivare.............................................................. 38
Dokumentation vid fallolyckor ..................................................................... 39
Uppföljning av fall ........................................................................................... 39
Referenser
Bilagor
Bilaga 1: Resultat av litteratursökning i databaser samt webbsidor
Bilaga 2: Artikelöversikt
Bilaga 3: SBU. Evidensbaserade riktlinjer, klassificering
Bilaga 4: Evidensgradering och rekommendationsgradering
Bilaga 5: Downton Fall Risk Index
Inledning
__________________________________________________________________________
Sidan 2 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Sjukhuschefen på Helsingborgs lasarett beslutade under 2008 att påbörja ett
utvecklingsarbete med införande av standardvårdplaner (SVP) vid Helsingborgs
lasarett. Utvecklingsarbetet har sin utgångspunkt i Socialstyrelsens rapport om
omfattning, kvalitet och kunskapsunderbyggnad gällande SVP (Socialstyrelsen,
2006) samt i de styrdokument som reglerar vårddokumentation. Beslut togs att
utvecklingsarbetet skulle ske i projektform. Snart framkom förslag om
sammanslagning av SVP-projektet med ett annat aktuellt projekt, nämligen
Fallpreventionsprojektet i Nordvästra Skånes åtta kommuner. Syftet med
Fallpreventionsprojektet var att skapa en gemensam handlingsplan för patienter med
risk för fall. En förfrågan gick ut till medicinskt ansvariga sjuksköterskor (MAS) i
kommunerna, om intresse fanns att delta med den metodik som det innebar samt
tillfälle till utbildningsmöjligheter. Således inleddes ett samarbete mellan kommunal
och regional verksamhet. Förväntade fördelar med detta samarbete är flera. Ökad
kvalitet, ökad patientsäkerhet, tidsbesparing, gemensamma rutiner och arbetssätt
och förbättrad kommunikation är några av dem och sist men inte minst minskat antal
fall och fallskador.
Bakgrund
Standardvårdplan är ett relativt nytt begrepp inom svensk hälso- och sjukvård.
Behovet av förenkling, standardisering, effektivisering och kvalitetstänkande är stort
och en bra SVP kan utgöra ett utmärkt redskap för teamet kring patientens vård och
dokumentation då den med sin på förhand genomtänkta plan möter de krav på
tidseffektivitet, kvalitet och säkerhet som i dag ställs på vården (Forsberg & Edlund,
2003). En SVP är ett journaldokument för en enskild patient. En SVP kan upprättas
för patienter med samma medicinska diagnos eller likartade problem eller som
underlag för olika undersökningar och behandlingar. Standardvårdplaner utarbetas
allt oftare i ett multiprofessionellt sammanhang. SVP innehåller inte längre enbart
omvårdnadsrelaterade vårdåtgärder utan tydliggör även det tvärprofessionella
teamets vård (Socialstyrelsen, 2006). Standardvårdplanen för fallprevention ska
användas av olika yrkeskategorier så som sjuksköterskor, läkare, sjukgymnaster,
arbetsterapeuter samt undersköterskor.
Styrdokument
En SVP utgör en del av patientjournalen och är därmed en journalhandling. Arbetet
med att utveckla SVP ska vila på föreskrifter och anvisningar nedan.
x
x
x
x
Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
Lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (1998:531)
Socialstyrelsens föreskrifter om ledningssystem för systematiskt
kvalitetsarbete (SOSFS 2011:9)
Patientdatalagen (SFS 2008:355)
__________________________________________________________________________
Sidan 3 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
x
Informationshantering och journalföring i hälso- och sjukvården (SOSFS
2008:14)
Begrepp
Då SVP och kunskapsunderlaget ska användas i både kommun och landsting är det
nödvändigt att samma begrepp används. Då olika begrepp används i kommun och
landsting har arbetsgruppen valt att använda begreppet patienter om personerna
SVP berör. Arbetsgruppen väljer även att använda begreppen: slutenvård,
primärvård och hemsjukvård. Hemsjukvård utförs i ordinärt boende eller i särskilt
boende.
Fall
Enligt Prevention of Falls Network Europe (ProFaNE) definieras ett fall som ”an
unexpected event in which the participants come to rest on the ground, floor or lower
level” (Lamb, Jörstad-Stein, Hauer & Becker, 2005, s. 1619), det vill säga en oväntad
händelse som resulterar i att en person hamnar på marken, golvet eller annan lägre
nivå.
Screening
För att fallpreventionsarbete ska vara kostnads- och resurseffektivt bör man använda
ett bedömningsinstrument för screening av patienter för att identifiera förhöjd fallrisk
och patienternas individuella riskfaktorer. Ett bedömningsinstrument för screening av
förhöjd fallrisk bör vara snabbt och enkelt att genomföra med god sensitivitet (Scott
et al, 2007). Inget existerande bedömningsinstrument för screening av fallrisk är
reliabilitets- och validitetstestat för slutenvård, primärvård och hemsjukvård. Inget
bedömningsinstrument kan därför rekommenderas som screeningtest för alla
vårdgivare. STRATIFY är testat i slutenvård och Downton Fall Risk Index (Downton)
(bilaga 5) är testat på särskilt boende (aa). Det är dock betydelsefullt att alla
vårdgivarna använder samma screeningsinstrument för att möjliggöra samarbete och
likvärdiga bedömningar. Arbetsgruppen väljer därför att använda Downton som
screeningtest. Downton uppvisar god reliabilitet och sensitivitet för att förutse
fallolycka oavsett orsak. Instrumentet mäter fem kända fallriskfaktorer (Rosendahl et
al, 2003). Downton rekommenderas idag som screeningsinstrument i flera svenska
vårdprogram (Skog, 2008), (SKL, 2008), (Landstinget i Jönköpings Län, 2004).
Identifiering av patienter med förhöjd fallrisk bör göras vid alla vårdinrättningar (NICE,
2004), (AGS, 2001), (SKL, 2008). Bedömning av alla patienter som är • 65 år och
andra vuxna med neurologiska eller kognitiva sjukdomstillstånd görs för att avgöra
vilka patienter som har förhöjd fallrisk. Bedömning av patientens fallrisk skall göras
inom ett dygn efter inskrivning i slutenvården eller vid första kontakt med patienten
inom primärvården eller hemsjukvården, genom att Dowton Fall Risk Index utförs
samt att följande frågor ställs.
__________________________________________________________________________
Sidan 4 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Fråga patienten/dennes närstående/tidigare vårdenhet:
x ”Har du/patienten fallit under det senaste året?”
Fråga personalen:
x ”Tror du att denna patient kommer att falla under sin vistelse här om ingen
förebyggande åtgärd sätts in?”
(SKL, 2008) (Skog, 2008)
Vid jakande svar på någon av ovanstående frågor, vid 3 poäng eller mer på Downton
Fallrisk Index och/eller vid ett redan inträffat fall skall en multiprofessionell,
multifaktoriell fallriskbedömning initieras, dvs. en Standardvårdplan öppnas.
Fallriskfaktorer
Ett fall är en händelse där orsaken kan vara enkel medan bakgrunden ofta är mycket
komplex (Tinetti, 2003), (Rubenstein, 2006). Det finns många olika faktorer (se tabell
1), vilka ökar risken för fall. En vanlig uppdelning är yttre och inre faktorer. Exempel
på yttre faktorer är dålig fotbeklädnad (Lajoie & Gallagher, 2004), mattor, lösa
sladdar, vått golv, dålig belysning (Fortinsky et al, 2004), is, snö (Gard & Berggård,
2006), (Gao & Abeysekera, 2004) och ojämnt underlag (Wenjun, Keegan, Sternfeld,
Sidney, Quesenberry & Kelsey, 2006).
Tabell 1: Sammanställning av fallriskfaktorer från litteratur, utan inbördes rangordning,
indelade i problemområden
Problemområde
Förflyttning
Motorik
ADL
Fysisk miljö
Kommunikation
Psykosocialt
Fallriskfaktorer
Nedsatt balans
Nedsatt gångförmåga
Nedsatt muskelstyrka
Dålig fotbeklädnad
Nedsatt ADL förmåga
Hjälpmedelsanvändande
Miljöhinder: mattor, sladdar,
vått golv, dålig belysning,
ojämnt underlag, sänggrindar
Nedsatt syn
Fallrädsla
Kognitiv svikt
Depression
__________________________________________________________________________
Sidan 5 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Tabell 1: Sammanställning av fallriskfaktorer från litteratur, utan inbördes rangordning,
indelade i problemområden
Problemområde
Hälsohistoria
Läkemedel
Nutrition
Elimination
Övrigt
Fallriskfaktorer
Kardiovaskulära orsaker
Reflektoriskt utlöst svimning
Ortostatisk hypotoni
Epilepsi
Parkinson
Stroke och TIA
Atoniskt anfall
Polyneuropati
Artros
Akut sjukdom
Antal diagnoser
Läkemedel
Malnutrition
Inkontinens
Kön
Tidigare fall
Hög ålder
Osteoporos (riskfaktor för
fallskada)
Medan inre faktorer innefattar, nedsatt gångförmåga, nedsatt syn (Tinetti, 2003)
(Close, 2005), ortostatism (Tinetti, 2003), postural instabilitet, neurologiska
sjukdomar, nedsatt sensomotorisk funktion, svimning (Lajoie et al, 2004),
muskelsvaghet, nedsatt balans (Tinetti, 2003) (Lajoie et al, 2004) och låg kroppsvikt
(NICE, 2004) Till de inre fallriskfaktorerna hör även nyttjande av tre eller fler
receptbelagda mediciner (Rubenstein, 2006) eller nyttjande av diuretika,
antidepressiva eller, psykotropiska läkemedel och vissa typer av hjärtmediciner (Vu,
Weintraub, Rubenstein, 2006) se tabell 1.
Andra fallriskfaktorer som kan nämnas är: tidigare fall, att vara ensamboende, antal
medicinska diagnoser samt att inte vara självständig i sin personliga aktivitet i det
dagliga livet (P-ADL), det sistnämnda gäller dock inte de som är sängbundna (von
Heideken Wågert et al., 2008).Även fallrädsla är en fallriskfaktor då rädsla för att falla
leder till lägre tilltro till den egna förmågan att utföra olika vardagliga uppgifter. En
person som inte tror sig klara en uppgift försöker oftast inte heller utföra den
(Hellström & Lindmark, 1999), (Hellström, Lindmark & Fugl-Meyer, 2002), (Yardley,
Beyer, Hauer, Kempen, Piot-Ziegler & Todd, 2005). Fallrädsla är vanligt
förekommande hos äldre och är oberoende av tidigare fall (Brouwer, Musselman &
Culham, 2004). Detta leder till minskad fysisk aktivitet, vilket i sig leder till en
ytterligare ökad fallrisk (Hellström et al, 2002) (Yardley et al, 2005). Vidare ökar
fallrisken med antalet fallriskfaktorer (von Heideken Wågert et al, 2008).
__________________________________________________________________________
Sidan 6 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Multiprofessionellt team
Multiprofessionell bedömning och åtgärder av individuella inre och yttre
fallriskfaktorer för patient i primärvård (NICE, 2004), slutenvård, särskilt (Cameron
et,al, 2010) och ordinärt boende minskar antalet fallhändelser och fallrelaterade
frakturer (NICE, 2004). En multifaktoriell intervention innehåller flera olika typer av
insatser som sätts in samtidigt. Kombinationer av åtgärder varierar och kan till
exempel vara utbildning av personal, medicinsk undersökning, fysisk träning,
förändringar i den fysiska miljön, bruk av hjälpmedel samt genomgång av läkemedel.
En multifaktoriell intervention bygger på en samverkan mellan olika
personalkategorier (Socialstyrelsen, 2010)
Skog (2008) sammanfattar i sin bok vikten av de olika team-medlemmars roller i det
fallpreventiva arbetet:
Undersköterskan/vårdbiträdet - är en nyckelpersonen i att identifiera och
vidarerapportera förändringar hos patienten som kan medföra fallrisk.
Hon/han har också en viktig uppgift i att identifiera risker i vårdmiljön,
behov av hjälpmedel och inte minst att tillgodose grundläggande
omvårdnadsbehov.
Sjuksköterskan – har som uppgift att identifiera och ordinera
omvårdnadsåtgärder samt handleda och informera personal.
Fallprevention är en del av den patientnära omvårdnad och
patientsäkerheten samt en viktig del i vårdmiljöns utformning.
Ytterligare en aspekt är bedömning av personalbemanning. Finns det
tillräckligt med personal för att tillgodose behovet av omvårdnad och tillsyn
så att fall och fallskador kan förebyggas? Är arbetet så organiserat att
patienterna får den hjälp som behövs under exempelvis
personalrapporter, möten och nattetid.
Läkaren - bör ha helhetssyn och se till att identifiera de riskfaktorer för fall
som kan åtgärdas. Läkarens främsta roll är att uppdatera patientens
läkemedellista för att undvika överdosering och polyfarmaci. Läkaren kan
även i samband med förskrivning av nya läkemedel ge god information till
patienten om de förskrivna läkemedlen och deras biverkningar. Läkaren
bör i god tid identifiera riskfaktorer för benskörhet hos riskgrupper och
förskriva läkemedel som kan förebygga frakturer.
Arbetsterapeuten – har en viktig roll inom fallprevention för att förebygga
nedsatt aktivitetsförmåga hos individen som bl.a. kan leda till fall.
Arbetsterapeuten identifierar och genomför miljöinriktade åtgärder både i
boende och i närmiljö för att motverka fall, genom aktivitets och
delaktighetsträning. Förskriver hjälpmedel som kan underlätta
aktivitetsutförande och/eller öka säkerhet och självständighet i aktivitet
samt utvärderar effekten av förskrivna hjälpmedel.
Sjukgymnasten - spelar en viktig roll i att förändra attityder mot ett
rehabiliterande och resursbevarande arbetssätt och undervisning.
Vardagsrehabilitering är ett viktigt inslag men framför allt är
__________________________________________________________________________
Sidan 7 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
sjukgymnastens kompetens viktig i den specifika rehabiliteringen och i att
individanpassa träning och behandling samt i arbetet med att motivera
patienten.
(Skog, 2008, s. 26)
Fallrelaterade skador och konsekvenser
Fallrelaterade skador är ett allvarligt och vanligt hälsoproblem hos äldre personer.
(Räddningsverket, IMS & SOS, 2007) Mellan 30 och 60 % av alla äldre faller varje år
(Fisher, Davis, McLean & Le Couteur, 2005) (von Heideken Wågert, Gustafson,
Kallin, Jensen & Lundin-Olsson, 2008), där det lägre procenttalet står för äldre
boende i ordinärt boende och det högre procenttalet för personer boende i särskilt
boende (von Heideken Wågert et al, 2008). Cirka 50 % av dem som faller, faller mer
än en gång (aa). Fem till femton procent av alla fall leder till en allvarlig skada,
exempelvis fraktur eller huvudskada (von Heideken Wågert et al, 2008) (Rubenstein,
2006).
Mellan 65 och 85 års ålder är risken för fallrelaterad skada högre för kvinnor än för
män. Efter 85 års ålder är risken något högre för män jämfört med kvinnor. Av alla
äldre som läggs in på sjukhus på grund av skada, har 75 procent ådragit sig skadan i
samband med fall (Grisso, Schwarz, Wishner, Weene, Holmes & Sutton, 1990).
Gällande fallrelaterade frakturer ökar risken med ålder (Rubenstein, 2006) (Bergland,
Petterson & Laake, 1998), och kvinnor löper större risk för fallrelaterad fraktur jämfört
med män (Bergland et al, 1998). Osteoporos är en riskfaktor för fallrelaterad fraktur
(Socialstyrelsen, 2003).
Risken för att falla är högre hos personer boende på särskilt boende jämfört med
ordinärt boende och risken är 10-25 % att fallet leder till allvarliga komplikationer som
fraktur eller sårskada (Rubenstein, 2006), medan risken för fraktur är hälften så stor
för personer boende i ordinärt boende (von Heideken Wågert et al, 2008). På vilket
sätt en person faller har betydelse för vilken fraktur personen ådrar sig. Ett fall framåt
eller bakåt på en utsträckt hand resulterar vanligtvis i en underarmsfraktur, medan ett
fall åt sidan vanligtvis resulterar i en höftfraktur. I åldrarna 65 till 75 år är
underarmsfrakturer vanligare än höftfrakturer. Efter 75 år är höftfraktur den
vanligaste frakturtypen. Orsaken till detta är att förmågan att reflexmässigt ta sig för
med handen i ett fall försämras med åldern (Rubenstein, 2006).
De personer som faller utomhus tenderar att ange en bättre självskattad hälsa
jämfört med dem som faller inomhus. Mortaliteten efter åtta år är cirka 70 % högre för
personer som fallit inne jämfört med personer som inte fallit alls. För dem som fallit
utomhus är mortaliteten samma som för dem som inte fallit alls. Risken för
kvarvarande förflyttningsproblem är större hos dem som faller inomhus jämfört med
dem som faller utomhus (Kelsey et al, 2010).
Av alla personer över 65 år i Sverige, avlider cirka 1200 varje år på grund av
fallrelaterad skada (Räddningsverket, IMS & SOS, 2007), vilket är mer än dubbelt så
många personer som dör varje år till följd av trafikolycka (Gyllensvärd, 2009).
Femtio procent av dem som avlider gör så till följd av höftfraktur (Close, 2005).
__________________________________________________________________________
Sidan 8 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Ett fall orsakar många konsekvenser. För den enskilda personen kan ett fall
exempelvis innebära en ökad rädsla för framtida fall, minskad aktivitetsnivå,
försämrat självförtroende, depression, ökat hjälpbehov och hjälplöshetskänslor
(Bergland et al, 1998) (O´Loughlin, Robitaille, Boivin & Suissa, 1993) (Clemson,
Cumming, Kendig, Swann, Heard & Taylor, 2004).
Samhällsekonomiska kostnader
Samhällsekonomiskt märks konsekvenserna i den stora kostnad som krävs för vård
och rehabilitering av de personer som faller varje år (Clemson et al, 2004) (Fortinsky
et al, 2004). Under år 2000 uppgick de direkta kostnaderna för fallolyckor som
drabbar äldre i Sverige upp till närmare 5 miljarder kronor. Sveriges landsting och
kommuner stod för 98 % av denna kostnad (Räddningsverket, 2003). Utöver de
direkta kostnaderna tillkom för samhället ytterligare 9 miljarder kronor i kostnader
relaterade till livskvalitetsförsämringar förknippade med fallolyckor (Gyllensvärd,
2009). Vårdkostnaden per person efter en höftfraktur beräknas till en kvart miljon
kronor (Räddningsverket, IMS & SOS, 2007).
Idag är tio procent av världens population över 60 år och denna siffra kommer att
fördubblas under de kommande 50 åren (von Heideken Wågert et al, 2008). Antalet
personer över 65 år vilka vårdas inom slutenvården till följd av fallolycka beräknas
öka med 65 % från år 2000 till år 2035. Den direkta kostnaden på strax under 5
miljarder kronor år 2000 beräknas öka till strax under 8 miljarder kronor under
samma tidsperiod (Räddningsverket, 2003). Den totala kostnaden för direkta
kostnader och försämrad livskvalitet beräknas öka från 14 miljarder kronor idag till 22
miljarder kronor år 2050 (Gyllensvärd, 2009). En uppskattning är att om inte trenden
bryts kommer vårdresurserna i kommun och landsting år 2035, behöva fördubblas,
jämfört med idag, för att täcka det ökade behovet som fallolyckor leder till
(Räddningsverket, 2003) En beräkning utförd av Räddningsverket visade att antalet
fallolyckor ökade med nio procent från år 2000 till år 2005 (Gyllensvärd, 2009).
Syfte
Syftet med att utarbeta en SVP är att patienter med risk för fall/fallskada ska
bedömas och behandlas på ett likvärdigt och adekvat sätt och att det
evidensbaserade kunskapsunderlaget ska bidra till att vårdåtgärder baseras på
vetenskap och beprövad erfarenhet. SVP skall tillsammans med kunskapsunderlaget
även underlätta introduktion av nyanställda och studerande samt effektivisera
dokumentationsarbetet.
Mål
__________________________________________________________________________
Sidan 9 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Målet med SVP för fallprevention är att minska antal fall och fallskador för
medborgarna i de åtta nordvästskånska kommunerna.
Metod
Journalgranskning
Journalanteckningar gällande falltillbud inhämtades från Ängelholms kommun,
Helsingborgs stad och Helsingborgs lasarett under 2009 Vi granskade totalt 21
journalanteckningar, varav 14 var från patienter i hemsjukvården och sju från
slutenvården. Vår ansats var att utifrån frågeställningarna nedan försöka se orsaker
till falltillbuden.
x
Vilka är orsakerna till falltillbuden
x
x
Vilka diagnoser har patienterna
Vilka professioner har gjort bedömningar och åtgärder i fallpreventivt syfte
Granskningen visade att journalanteckningarna sällan beskriver problem eller orsak
till fallet. Sällan dokumenteras bedömning eller åtgärd. Granskningen försvårades
även av bristande dokumentation av omvårdnads- och rehabiliteringsmål. Efter
granskning av 21 patientjournaler gjorde gruppen bedömningen att vidare granskning
inte skulle ge någon ny information om fallriskfaktorer. Den stora mängd
vetenskapliga arbeten inom området fallprevention och journalgranskningen utgör en
stabil grund för kunskapsunderlaget.
Urvalskriterier
Följande inklusionskriterier valdes för de studier och publicerade
rapporter/vårdprogram som skulle ingå i studien. Inklusionskriterierna var att
studierna skulle vara referee-granskade randomiserade kontrollerade studier (RCT),
kontrollerade kliniska studier (CCT), litteraturstudier eller studier med annan design.
De skulle vara studier publicerade mellan år 2000-2009 och innehålla riskfaktorer
och åtgärder vid fall. Studiernas deltagare skulle vara äldre (över 65 år) eller andra
vuxna med neurologiska eller kognitiva sjukdomstillstånd som kan medföra ökad risk
för fall. Rapporterna och vårdprogrammen skulle innehålla riskfaktorer och åtgärder
inom fall samt vara publicerade mellan år 2000-2009.
Litteratursökning
Sökningen efter studier genomfördes i databaserna PubMed och Cochrane Library
(Cochrane). De sökord vilka användes redovisas i bilaga 1. Rapporter och
__________________________________________________________________________
Sidan 10 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
vårdprogram eftersöktes i Vårdprogram i Sverige (ViS) och på Google. Utöver
databassökningen samt sökning på SBU:s och Socialstyrelsens hemsidor
genomsöktes referenserna i studier och rapporter/vårdprogram.
Granskningsmetod
Litteraturgranskningen genomfördes i tre steg. Först valdes studier från sökträffarna
utifrån om deras titel motsvarade studiens syfte. Studiernas abstrakt lästes igenom
och de abstrakt som bedömdes vara relevanta införskaffades i fulltext. De
vetenskapliga artiklar och rapporter/vårdprogram som införskaffats genomlästes
därefter. De studier som inte uppfyllde inklusionskriterierna sorterades bort.
Evidensgradering
De artiklar (bilaga 2) vilka använts för att beskriva resultat och interventioner har
evidensgraderats enligt SBU:s riktlinjer, bilaga 3. Nationella riktlinjer och
vårdprogram och andra skrivelser från nationella samt internationella organisationer
har inte evidensgraderats. Beskrivning av evidensgradering och
rekommendationsgrader vilka anges för interventionerna, finns i bilaga 4,
evidensgradering och rekommendationsgradering är utförd av respektive referens.
Omvärldsanalys
En viktig del i SVP-metoden utgörs av omvärldsanalysen. Vad finns det för
utarbetade riktlinjer i ämnet sedan tidigare? Hur gör man på andra kliniker och
vårdenheter som arbetar med samma patientgrupp/problematik?
För att underlätta för de enheter som skapar SVP med tillhörande kunskapsunderlag
rekommenderar Socialstyrelsen huvudmännen för utvecklande av SVP att i första
hand använda sig av Socialstyrelsens utgivna nationella riktlinjer för vård och
behandling av patienter med svåra kroniska sjukdomar (Socialstyrelsen, 2006). Att
även använda andra rapporter från Socialstyrelsen och SBU rapporter underlättar för
nämnda huvudmän att utveckla kunskapsbaserade SVP för att stärka patientens
möjligheter att få en likvärdig och effektiv vård i alla delar av landet (aa). I dagsläget
finns det inte några nationella riktlinjer utgivna av Socialstyrelsen angående
fallprevention dock pågår i dagsläget många fallförebyggande arbeten runt om i
landet med olika inriktningar och ambitionsnivåer. Kommuner, landsting samt statliga
verk har utvecklat egna skrifter/riktlinjer/vårdprogram i ämnet med varierande
evidensunderlag som grund.
Resultat
__________________________________________________________________________
Sidan 11 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Träning
Förord till underrubrikerna Nedsatt balans, Nedsatt gångförmåga och Nedsatt
muskelstyrka:
I många studier och sammanställningar av studier delas inte träning in i balans-,
gångträning eller träning av muskelstyrka upp utan refereras till som ”träning”.
Det finns forskning på olika typer av träning, individuell eller gruppträning, som kan
utföras för sig eller i kombinationer. En stor mängd evidens finns för att styrke-,
balans-, gångträning samt träning av koordination skall vara en del av en
multifaktoriellt intervention för att minska fallrisken hos en person. Träning kan även
ge minskad fallrisk som enda intervention, även om resultatet blir mer effektivt
tillsammans med andra interventioner. I de flesta studier där träning gett minskad
fallrisk har träningsperioden sträckt sig längre än 12 veckor, med varierande
intensitet (AGS, 2010) (Gillespie et, al, 2010) (NICE, 2004) (ACSQHC, 2009)
(Cameron et, al, 2010) (Special article, 2010).
x
x
x
x
x
x
x
Ett träningsprogram inriktat på balans, styrka och gång rekommenderas som
en effektiv intervention för att minska antalet fall hos personer boende i
ordinärt boende (Rekommendationsgrad A) (AGS, 2010) (Gillespie et,al,
2010)
För äldre patienter i ordinärt boende med nedsatt balans- och
gångförmåga/tidigare fall är balans- och muskelträning mest effektivt
(Evidensgrad I) (Rekommendationsgrad A) (NICE, 2004)
Träningsprogram kan vara inriktade på balans, styrka, rörlighet eller
uthållighet. Program som består av två eller fler av dessa komponenter
minskar risken för att falla hos personer boende i ordinärt boende. Träning i
ledda grupper, Tai Chi-träning, eller individuell träning är alla effektiva
(Gillespie et,al, 2010)
Övervakad, individuell balans- och gångträning som en del av en
multifaktoriell intervention minskar risken för fall och frakturer hos personer på
särskilt boende (Level II), (ACSQHC, 2009)
Träningsprogram för sköra äldre, boende på särskilt boende kan öka risken för
fall eller skada i samband med träningen (Cameron et,al, 2010) (AGS, 2010)
Träning för personer med förflyttningssvårigheter eller för personer som är
ovana vid fysisk aktivitet skall påbörjas med försiktighet, då vissa studier visat
en förhöjd fallrisk i samband med träning (Special article, 2010)
Övervakad träning för patienter som vårdas på sjukhus längre än några få
veckor, ger en signifikant minskning av fallrisk (Cameron et,al, 2010)
x
Förflyttning
Delmål: Förbättrad balans och gångförmåga
__________________________________________________________________________
Sidan 12 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Nedsatt balans
Tjugo till femtio procent av alla över 65 år har gång- och balanssvårigheter. Närmare
tre fjärdedelar av de som bor på särskilt boende behöver hjälp vid förflyttningar.
Gång- och balanssvårigheter är signifikanta riskfaktorer för fall (Rubenstein, 2006).
Balansförmågan försämras med stigande ålder (Skog, 2008).
Balans definieras som förmågan att bibehålla tyngdpunkten inom understödsytan vid
sittande, stående och gående/förflyttning. Understödsytan utgörs av området mellan
alla kontaktpunkter mot underlaget, inkluderat gånghjälpmedel. Förmågan att
bibehålla balansen under aktivitet är beroende på många faktorer såsom styrka,
intakt sensomotorisk funktion, smärta, syn och fallrädsla (Howe, Rochester, Jackson
Banks & Blair, 2009).
Synen påverkar balansen genom att ge information om omgivningen, riktningar och
hastighet i individens förflyttning (Spirduso, 1995). Det vestibulära systemet är
lokaliserat i innerörat och ger information om huvudrörelser. Till viss del påverkar
både syn och det vestibulära systemet samma posturala reflexer, vilket leder till att
synen till viss del kan kompensera vid störningar i det vestibulära systemet (aa).
Det neuromuskulära systemet tillför känselinformation från huden i form av beröring
och vibration. Receptorer i huden signalerar även vid mekaniska tryckförändringar
mot kroppsytan. Hudreceptorernas känslighet minskar med ålder. Receptorer i
musklerna och i lederna ger information om kroppens och dess delars position i
rummet samt vid förändring av position (aa).
Det är omöjligt att stå helt stilla, kroppen har alltid en rörelse över understödsytan.
Denna rörelse kallas för posturalt svaj. Statisk balans innebär kontroll av det
posturala svajet vid stående (aa). Med ökad ålder kommer det posturala svajet att
öka. Detta beror på att förmågan att återvinna postural stabilitet efter en störning
försämras (Spirduso, 1995) (Tucker, 2008). Att bibehålla statisk balans ståendes på
ett ben är svårare än på två ben på grund av den mycket mindre understödsytan.
Skillnaden i posturalt svaj blir ännu tydligare vid jämförelse av olika åldersgrupper,
där personerna är ståendes på ett ben (Spirduso, 1995).
Dynamisk balans innebär att störningar i stabilitet leder till intern och extern
information och aktivering av koordinerade muskler, allt för att förutse förändringar i
balansen. Vid förflyttning måste personen klara att flytta tyngdpunkten över
understödsytan. Yngre personer klarar att förflytta tyngdpunkten närmare
understödsytans kant jämfört med äldre (Spirduso, 1995).
Äldre personer med historik av tidigare fall, alternativt med förhöjd fallrisk, skall
undersökas för balansnedsättningar. Hänsyn skall också tas huruvida personen kan
gynnas av balansförbättrande interventioner (Rekommendationsgrad C) (NICE,
2004).
Bedömning
__________________________________________________________________________
Sidan 13 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
x
Bergs balansskala (BBS) används för en strukturerad bedömning av äldre
personer med känd balansrisk. Bergs balansskala omfattar flera olika
funktionstest vilka testar en patients förmåga att bibehålla en position samt
bibehålla en position och samtidigt utföra en viljemässig rörelse, exempelvis
att ta upp föremål från golvet, resa sig från en stol och stå på ett ben Under 20
poäng bedöms balansförmågan vara nedsatt, mellan 21-40 poäng bedöms
balansförmågan vara ganska bra och mellan 41-56 poäng bedöms
balansförmågan vara bra (Lundin Olsson, Jensen, Waling, 1996). Det tar 1020 minuter att genomföra testet och det krävs ingen särskild utrustning.
Skalan är testad för validitet, reliabilitet och sensitivitet (Lundin Olsson et al,
1996) (Socialstyrelsen, 2003) (Scott et al, 2007) (NICE, 2004) (ACSQHC,
2009). Vidare är BBS funktionellt och lätt att använda (Socialstyrelsen, 2003).
Vårdåtgärder
x För patienter med återkommande fallolyckor är det verkningsfullt med
balansträning (Evidensgrad II) (Rekommendationsgrad B) (AGS, 2001).
x Balansträningsprogrammet bör vara högintensivt vilket innebär att utmana
patientens förmåga att hålla sig inom understödsytan (Sherrington, Whitney,
Lord, Herbert, Cumming & Close, 2008) (Rosendahl, 2006).
x Träningsprogrammet bör innehålla moment där patienten utmanas genom
övningar vilka innebär förändringar av understödsytan, övningar vilka innebär
förändrad sensorisk information, t ex att blunda samt övningar med rörelser av
kroppen eller kroppsdelar för att förflytta tyngdpunkten (Rosendahl, 2006).
x Bäst effekt av träningen får man om man tränar under lång tid, 25 veckor, två
gånger per vecka (Sherrington et al, 2008).
x Balansträning som en del av en multifaktoriell intervention minskar risken för
fall samtidigt som förbättringar kan ses av gångförmåga, balans och fallrädsla
(Special article, 2010)
Nedsatt gångförmåga
Förflyttningsproblematik och nedsatt gångförmåga utgör en signifikant fallrisk i
prospektiva befolkningsstudier (evidensgrad III) (NICE, 2004).
Gångcykeln består av en svängfas under vilken foten lyfts från underlaget och
förflyttas framåt och en stödfas under vilken foten står stilla och bålen förflyttar sig
framåt i relation till stödbenet (Downton, 1993).
Med stigande ålder förändras gången. Man går långsammare, tar kortare steg, har
bredare mellan fötterna. Stödfasen förlängs och svängfasen förkortas (aa).
Förändringen gör att individen får större understödsyta och längre tid med bägge
fötterna mot underlaget, detta för att kompensera för nedsatt balans (aa).
Att äldre individer har nedsatt gångförmåga beror på följande anatomiska,
cirkulatoriska och neuromuskulära problem:
x Ledstelhet i fotled, knäled och höftled
__________________________________________________________________________
Sidan 14 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
x
Nedsatt postural kontroll samt sämre reflexer vilket ger långsammare
reaktionstid
x Nedsatt muskelstyrka
x Försämrad kondition
(Rubenstein, 2006)
Bedömning
x Gånghastighet: Är ett tillförlitligt funktionstest av gångförmågan (SOC, 2003)
(Rubenstein, 2006). Patienter som har fallit tidigare går långsammare och har
kortare steglängd än de som inte har fallit (Rubenstein & Josephson, 2006) En
studie av 100 patienter visar att självvald gånghastighet <0, 8m/sek indikerar
patologisk gång = förhöjd fallrisk (Montero-Odasso, Schapira, Varela, Soriano,
Kaplan, Camera, Mayorga, 2004).
x
Timed Up and Go (TUG) – Patienten skall resa sig från sittande på karmstol,
gå tre meter, vända rund, gå tillbaka och sätta sig ner. Utfallsmåttet är tid.
Fullständig instruktion med referensvärden kan erhållas genom Legitimerade
Sjukgymnasters Riksförbunds hemsida (www.lsr.se). Äldre hemmaboende
bedöms ha förhöjd fallrisk om TUG tar längre tid än 14-16 sekunder att
genomföra. Testet kan även genomföras med gånghjälpmedel och
rekommenderas för att bedöma fallrisk (AGS, 2001) (Special article, 2010).
TUG är reliabilitets- och validitetstestat (Scott et al, 2007).
x
Bedömning om patienten har adekvat gånghjälpmedel (Rubenstein, 2006).
Vårdåtgärder
x Gångträning, inriktad på att förbättra orsaken till gångsvårigheten har
fallpreventiv effekt (Rubenstein, 2006).
x Som en del av en multifaktoriell intervention ingår gångträning och ordination
av lämpligt gånghjälpmedel (rekommendationsgrad A) (HEN, 2004)
(Rekommendationsgrad B) (AGS, 2001).
x Använd ett multifaktoriellt fallpreventionsprogram som inkluderar träning samt
bedömning av gånghjälpmedel för att förhindra fall inom sluten vård
(Rekommendationsgrad II) (ACSQHC-hospital, 2009)
x Förskrivning av adekvat gånghjälpmedel har fallpreventiv effekt (Rubenstein,
2006).
x Gångträning för att öka kondition har fallpreventiv effekt (Rubenstein &
Josephson, 2006).
Motorik
Delmål: Förbättrad muskelstyrka
__________________________________________________________________________
Sidan 15 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Nedsatt muskelstyrka
Nedsatt muskelstyrka i benen medför ökad svårighet att korrigera för förskjutningar
av tyngdpunkten med ökad fallrisk som följd (Skelton, Kennedy & Rutherford, 2002).
Nedsatt muskelstyrka i kombination med andra funktionsnedsättningar leder till att
äldre individer automatiskt ändrar balansstrategi vid oväntade störningar eller
feltramp. Från att i yngre år göra en tyngdförskjutning från ena höften till den andra
flyttar äldre istället ena foten ut i sidled som ger en ökad risk för feltramp och fall
(Rubenstein, 2006).
För att kunna reagera tillräckligt fort för att bibehålla balansen och för att kunna
korrigera för felsteg måste individen ha explosiv muskelstyrka i benen framför allt i
fotledens extensorer (Skelton et al, 2002). Asymmetrisk benstyrka kan bero på
ortopedisk skada eller neurologisk sjukdom. Asymmetri leder till en ökad fallrisk för
äldre individer. Nedsatt muskelstyrka i fotens extensorer ger en ökad fallrisk, men i
övrigt är nedsatt explosivitet i benmusklerna en större indikator för fallrisk. De
explosiva muskelfibrerna, typ 2, avtar med stigande ålder i större grad än de
långsamma typ 1 fibrerna (aa).
Äldre personer med muskelsvaghet har större risk för att falla (Latham, Anderson,
Bennet & Stretton, 2003). Patienter med en historik av återkommande fall har lägre
muskelstyrka i knä och fotled, jämfört med personer utan fallhistorik (Rubenstein,
2006).
Träning av muskelstyrka ger ökning av muskelstyrkan men inte nödvändigtvis
minskad fallrisk då fallrisken oftare beror på nedsatt balansförmåga. Gångträning i
form av promenader ger förbättrad gångförmåga men inte nödvändigtvis minskad
fallrisk. Därför är det viktigare att träningen inriktas på balansförmåga för att
förebygga fall (Sherrington et al, 2008).
Bedömning
x I en multifaktoriell fallriskbedömning bör muskelstyrkan i nedre extremiteten
bedömas (AGS, 2001). Muskelstyrka kan bedömas med dynamometer
(ACSQHC, 2008). Enligt studier är personer som faller svagare i
knäextensorer, knäflexorer och fotledernas dorsalextensorer, än personer vilka
inte faller (Lord, Menz, Tiedemann 2003)
x Funktionsbedömningstest: Uppresning från stol; reser sig obehindrat från
sittande till stående (0 poäng), måste trycka på (1 poäng), många försök flera
gånger men det går (3 poäng), kan ej resa sig utan hjälp (4 poäng) (Skog,
2008).
Vårdåtgärder
x Individuellt hemstyrketräningsprogram, för patienter i ordinärt boende med
historik av återkommande fall, minskar risken för fall (Evidensgrad I)
(Rekommendationsgrad A) (NICE, 2004).
__________________________________________________________________________
Sidan 16 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
x
Styrketräning för äldre patienter ger ökad muskelstyrka vilket i sin tur ger en
ökad förmåga att utföra enkla ADL aktiviteter t ex att resa sig från en stol
(Latham et al, 2009).
x Den optimala belastningen vid styrketräning av benens muskler är 75 % (åttatolv repetitioner) av repetition maximum (RM), vilket innebär den högsta
belastning som kan lyftas genom rörelsebanan endast en gång.
(Rosendahl, 2006).
ADL
Delmål: Förbättrad ADL-förmåga, tillgodose hjälpmedelsbehov samt förbättrad
kunskap om fotbeklädnad
Dålig fotbeklädnad/Fötter
Dålig fotbeklädnad är en bidragande faktor till fall och fallrelaterade frakturer hos
äldre personer. Patienter som har fallit har i många fall varit iförda endast strumpor
eller skor utan ordentlig sula. Att gå barfota eller enbart i strumpor är associerat med
en tio gånger högre risk för att falla, medan gymnastikskor är associerade med lägsta
risk för fall. Äldre personer använder ofta tofflor som inneskor, men det är ofta
förknippat med en ökad skaderisk vid ett fall (ACSQHC, 2009).
Fotproblem såsom smärta från liktornar, förhårdnader samt fotdeformiteter som
hammartå, nageltrång är associerade med ökad fallrisk. Dessa fotproblem är vanliga
hos äldre personer och är väl känt som en bidragande faktor till
förflyttningssvårigheter. Fallrisken ökar med antalet fotproblem. All hälso- och
sjukvårdspersonal har en viktig uppgift i att se till att patientens skor är fotriktiga, hela
och rena (ACSQHC, 2009). Identifikation av fotproblem och lämplig behandling bör
innefattas i en multifaktoriell fallriskbedömning och intervention för äldre personer
boende i kommunen. (Rekommendationsgrad C) AGS 2010) och inom slutenvård
(Level II) (ASCQHS 2009)
Bedömning av fotstatus och fotbeklädnad
x Fallhistoria avseende information om eventuell fotproblematik och
fotbeklädnad
x Identifikation och bedömning av illasittande och olämplig fotbeklädnad
x Hud och nagelproblem samt eventuella infektioner
x Observation av äldre patienter avseende smärta från de nedre extremiteterna
x Bedömning av perifer vaskulär status
x Bedömning av hållning, ledrörlighet i nedre extremiteter samt deformitet
(ACSQHC, 2009)
Vårdåtgärder
x Informera patienten/dennes närstående/kontaktperson om vikten av korrekt
fotbeklädnad (Level II) samt att skorna ska vara hela och rena.
x Informera patienten om fallrisken vid gång i halkiga sockor och strumpor.
__________________________________________________________________________
Sidan 17 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
x
Hänvisa vidare patienten till lämplig enhet vid fotproblem som t ex sår,
nagelproblem, deformiteter etc.
(ACSQHC, 2009)
x Äldre personer bör informeras om att skor som har låg klack och stor
kontaktyta på golvet minskar risken för fall. (Rekommendationsgrad C) (AGS
2010)
x Vid fallrisk är det viktigt att kontrollera att patienten har stabila skor och
undviker för stora och långa byxor (UMAS, 2008), har antihalkstrumpor
(Länssjukhuset Halmstad, 2009)(Skog, 2008)(UMAS, 2008) och/eller har
tofflor med bakkappa (Skog, 2008).
Nedsatt ADL förmåga
Aktiviteter i det dagliga livet (ADL) delas in i personlig ADL (P-ADL) och instrumentell
ADL (I-ADL). P-ADL innebär exempelvis den dagliga skötseln av hygienen, av- och
påklädnad och toalettbesök. I-ADL är exempelvis det dagliga utförandet av städning,
handling, förflyttning och/eller matlagning (Dahlin Ivanoff & Sonn, 2001).
När en person har nedsatt ADL-förmåga och är i behov av hjälp vid t.ex. förflyttningar
eller vid bad-/duschsituationen är detta en riskfaktor för fall (Skog, 2008).
Funktionella begränsningar, vilka vanligtvis indikeras genom oförmågan att utföra de
basala aktiviteterna i det dagliga livet (påklädning, hygien, äta), fördubblar risken för
fall. I kommunen påverkas 20 % av alla personer, äldre än 70 år, av ADLbegränsningar. Däremot inom särskilt boende är förekomsten av funktionella
begränsningar mycket högre; 96 % av patienterna på särskilt boende behöver ha
assistans inom hygien och 45 % med att äta (Rubenstein & Josephson, 2006).
Studier har visat att det är signifikant mer vanligt att personer som faller är beroende i
P-ADL (men inte sängbundna), jämfört med personer som inte faller (Von Heideken
Wågert et al, 2008). En studie med kvinnor (65 år och äldre) boendes i ordinärt
boende, visade att de vanligaste faktorerna, vilka var signifikanta, och oberoende
förknippat med ADL-svårigheter var; ålder 85 år och äldre, stroke och att ha råkat ut
för ett eller flera fall under det senaste året. Dessutom använde mer än 90 % av
kvinnorna, vilka hade svårigheter att utföra ADL-aktiviteter, något hjälpmedel
(Langlois, Norton, Campbell & Leveille, 1999). Vid 85 års ålder var nedsatt ADLförmåga en av prediktorerna för fallrisk (Estreen, 2007).
Enlig NICE (2004) är ADL en av bedömningskomponenterna inom en multifaktoriell
fallriskbedömning. En ADL-bedömning av arbetsterapeut bör genomföras för att
bedöma personens förmåga att klara måltider, förflyttningar, på- och avklädning och
personlig hygien. Detta för att bedöma en eventuell fallrisk i de olika aktiviteterna och
ge råd och anvisningar gällande fallprevention (Skog, 2008) (UMAS, 2008).
Bedömning
Förslag på bedömningsinstrument
x ADL Taxonomin beskriver en persons aktivitetsförmåga inom personlig vård
och boende. Instrumentet omfattar 12 aktiviteter som är indelade i vardera tvåsex delaktiviteter (Törnquist & Sonn, 1994). ADL-Taxonomin fångar olika
__________________________________________________________________________
Sidan 18 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
dimensioner av personers förmåga, t.ex. vad personen kan, gör och vill göra
och är validitet och reliabilitetstestat. Dessutom är det yrkesspecifikt för
arbetsterapeuterna samt uppvisar hög sensitivitet för förändringar (ADLinstrumentgruppen, 2007). Bedömningsinstrumentet är framtaget för att
arbetsterapeuter inom olika kliniska verksamheter ska ha ett gemensamt
språk för ADL-bedömning (Socialstyrelsen, 2009). Instruktion till ADL
Taxonomin kan erhållas genom Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter (FSA).
Vårdåtgärder
Interventioner vilka berör nedsatt ADL-förmåga med evidens för minskad fallrisk
ingår i följande fallriskfaktorer: nedsatt balans, nedsatt gångförmåga, dålig
fotbeklädnad, hjälpmedelsanvändande, miljöhinder, kognitiv svikt.
Hjälpmedelsbehov
Hjälpmedel bidrar i stor utsträckning till att underlätta de dagliga aktiviteterna och
många användare upplever dem som helt nödvändiga för att klara sin vardag. Stöd i
form av hjälpmedel är vanligast i aktiviteter som rör personlig vård, dvs. att sköta sin
hygien, toalettbesök och att förflytta sig. Ungefär var tionde fallolycka sker i
badrummet hos personer som är 65 år och äldre (Estreen, 2007). Var tredje 76-åring
använder badkaret som duschplats. Många personer har svårigheter med att ta sig i
och ur badkaret. Exempelvis använder, vid 79 års ålder, 67 % av kvinnorna och 47 %
av männen någon form av badhjälpmedel (Estreen, 2007).
I åldersgruppen 65-79 år är närmare 6 % rollatoranvändare och bland dem som är 80
år ca. 33 % (Estreen, 2007). Hjälpmedel kan dock i vissa fall även utgöra ett hinder
eller orsaka fall. Felaktig användning av hjälpmedel är en fallrisk i sig (Kannus,
Sievänen, Palvanen, Järvinen & Parkkari, 2005). En orsak till att hjälpmedel utgör en
fallrisk är att hjälpmedlet inte blivit förskrivet enligt stegen i förskrivningsprocessen.
En annan orsak kan vara att något fel har uppstått på hjälpmedlet (Estreen, 2007).
För personer med funktionshinder har hjälpmedel till uppgift att:
x
x
x
Förebygga framtida förluster av funktion eller förmåga.
Förbättra eller vidmakthålla funktion eller förmåga.
Kompensera för nedsatt eller förlorad funktion och förmåga att klara det
dagliga livet.
(Estreen, 2007)
Vårdåtgärder
x Hjälpmedel som en enda intervention förhindrar inte fallolyckor, men som en
del av ett multifaktoriellt interventionsprogram förhindrar hjälpmedel fallolyckor
(AGS, 2001).
x Gånghjälpmedel i kombination med individuell träning av balans och styrka
förhindrar fallolyckor (Rubenstein, 2006).
__________________________________________________________________________
Sidan 19 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
x
x
Individuell miljöanpassning och utprovning av hjälpmedel minskar risken att
falla igen för äldre som fallit tidigare (Rekommendationsgrad C) (AGS, 2001)
(HEN, 2004).
Höftskyddsbyxor minskar inte risken för fall men har frakturpreventiv effekt för
vissa högriskpatientgrupper (Rekommendationsgrad A) (AGS, 2001).
Högriskpatientgruppen är sköra äldre patienter med hög risk för fraktur som
bor på särskilt boende (Parker, Gillespie & Gillespie, 2005). För fallbenägna,
sköra äldre med nedsatt kognitiv förmåga kan höftskyddsbyxor minska antalet
höftfrakturer med mellan 50 – 80 procent (SBU, 2003). Ett problem är att
följsamheten är låg. Patienterna kan uppleva att de är obekväma och väljer
därför att inte använda dem enligt förskrivning (NICE, 2004).
Fysisk miljö
Delmål: Förbättrad fysisk miljö
Miljöhinder
Ungefär 65 % av männens och 44 % av kvinnornas fall sker inomhus (Nygaard,
2008). Hos personer som är 65 år eller äldre sker ca 60 % av fallolyckorna i
vardagsrum, sovrum eller hall, ungefär var femte fallolycka sker i köket och drygt var
tionde i badrummet. Det förekommer många fall från stol och säng, liksom från
rullstol och rollator. I samband med stol och säng är det vanligt att fall sker i samband
med lägesförändring d.v.s. när man ska resa sig eller sätta sig (Estreen, 2007).
Sänggrindar kan användas dels som stöd, om patienten har svårt att ta sig ur sängen
och dels för att hindra patienten att falla ur sängen. Dock får sänggrindar inte utgöra
ett hinder för en person som vill gå ur sängen (Skog, 2008).
Det finns två olika typer av larm; passagelarm och påkallningslarm. Exempel på
passagelarm är larmmatta som kan läggas i eller bredvid sängen och används när en
person inte kan använda ringklockan (Närvård i Sörmland, 2007). En larmdetektor
har samma funktion som en larmmatta (Landstinget i Jönköpings län, 2004).
Ringklocka är ett påkallningslarm som patienten själv kan använda vid behov av
hjälp (Närvård i Sörmland, 2007).
Miljöanalys och miljöanpassning som en del i multifaktoriellt interventionsprogram har
visats vara effektiv för att förhindra fall hos personer i slutenvård
(Rekommendationsgrad B) (HEN, 2004) (Level II) (ACSQHS - Hospital, 2009),
ordinärt boende (Rekommendationsgrad A) (AGS 2010), särskilt boende (Level I)
(ACSQHS, 2009) och för personer i primärvård (Rekommendationsgrad C) (AGS,
2001) (HEN, 2004).
__________________________________________________________________________
Sidan 20 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Bedömning
x Äldre personer som varit inlagda på sjukhus p.g.a. fall, ska bli erbjudna
bedömning av hinder i hemmiljön och säkerhetsintervention/modifikation av en
arbetsterapeut (Rekommendationsgrad B) (NICE, 2004) (AGS, 2001).
x Bedömning av hemmiljön som en del av en multifaktoriell fallriskbedömning
har visat sig vara effektiv hos äldre personer som har fallit det sista året
(Cumming, Thomas, Szonyi, Salkeld, Neil, Westbury & Frampton,
2009)(NICE, 2004) (Rekommendationsgrad A) (HEN, 2004).
Vårdåtgärder – miljö
x Modifiera de identifierade svårigheterna i hemmiljön och främja att de dagliga
aktiviteterna genomförs på ett säkert sätt (Rekommendationsgrad A) (AGS
2010)
x Genom samtal får personen vägledning och information som kan stärka de
egna resurserna för att möta sin situation och få kunskap om möjligheter för
att anpassa sin miljö (Landstinget i Jönköpings län; 2004)
x Arbetsterapeuten rekommenderas att vid bedömning diskutera boendemiljön,
ev. befintliga bostadsanpassningar och hjälpmedel samt tidigare aktivitetsnivå
inom personlig vård och aktivitetsförmåga (ACSQHS, 2009) (UMAS, 2008)
(Skog, 2008).
x I närmiljön är det viktigt att se över att gångvägar är fria från möbler,
kontrollera sladdar och annat som kan vara en snubbelrisk för patienter,
säkerställ adekvat belysning (Länssjukhuset Halmstad, 2009) (UMAS, 2008)
(Skog, 2008), montera anti-halktejper, erbjud karmstolar med lämplig höjd
(UMAS, 2008) (Skog, 2008).
x Exempel på åtgärder i hemmet är att använda kantskydd på vassa kanter och
hörn, installera trygghetslarm, timer på spis och sidohängd ugnslucka.
x I yttermiljön får tillgängligheten ses över, adekvat belysning vid gångytor och
trapphus samt översyn av trottoarkanter, beläggningar och sittplatser längs
närbelägna gångvägar (Landstinget i Jönköpings län, 2004) (Skog, 2008)
(Närvård i Sörmland, 2007).
x Avseende toaletter och personlig hygien är det viktigt att ha toalettpapper
inom räckhåll och armstöd på toaletten, ha belysning i hallen och badrummet
nattetid, ha toalettstol vid säng vid behov, uppmärksamma patienter med
laxerande och vätskedrivande läkemedel och placera patienter med behov av
”akuta” toalettbesök nära toaletten (UMAS, 2008) (Skog, 2008). Märk gärna ut
toalettdörrarna för att de lätt ska hittas (Länssjukhuset Halmstad, 2009). I
dusch eller badkar kan halkmatta användas (Närvård i Sörmland, 2007).
x Ha lägsta möjliga höjd på sängen, lås hjulen på säng och sängbord, använd
extra höga sänggrindar vid användandet av antidecubitusmadrass
(Landstinget i Jönköpings län, 2004) (Rubenstein & Josephson, 2006) (Skog,
2008) (UMAS, 2008).
x Placera högriskpatienter i rum nära sjuksköterskeexpeditionen för att
underlätta tillsyn (ACSQHS, 2009) (Rubenstein & Josephson, 2006).
__________________________________________________________________________
Sidan 21 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Vårdåtgärder – fysiska restriktioner och larm
x Bälte och brickbord för endast användas om personen ger sitt samtycke och
om syftet är att hjälpa personen, t.ex. för att kunna sitta upp under måltider
och aktiviteter. Om syftet är att hålla fast en orolig person eller av andra skäl
begränsa rörligheten får man inte använda bälte även om personen
samtycker. Gällande brickbord, om syftet är att begränsa den enskildes
rörlighet på grund av bristande bemanning, är det tveksamt om man får
använda det även om personen samtycker (SOS, 2010).
Samtycket till en åtgärd kan bland annat ges uttryckligt, dvs skriftligen,
muntligen eller via en jakande nick, eller konkludent, dvs att personen agerar
på ett sådant sätt, t.ex. underlättar genomförandet av åtgärden, som
underförstått visar att han/hon samtycker (SOS, 2010).
Utan personens samtycke eller om personen visar att han/hon inte vill bli
fastspänd utan upplever det obehagligt, blir åtgärden, t.ex. bältet, en
tvångsåtgärd och får inte användas. Personen kan när som helst återkalla sitt
samtycke och om personen motsätter sig en åtgärd som han/hon tidigare gett
samtycke till, får åtgärden inte fortsätta eller vidtas. Anhöriga, god man eller
förvaltare kan inte ge samtycke till eller kräva att socialtjänsten eller hälso- och
sjukvården ska använda tvångsåtgärder (SOS, 2010).
Åtgärder som bälte i stol, grenbälte eller brickbord har i flera studier inte visat
sig ha någon fallpreventiv effekt (AGS, 2001) (Skog, 2008) (UMAS, 2008).
x
Ta ställning till behov av larm, larmmatta eller detektor (Länssjukhuset
Halmstad, 2009) (Landstinget i Jönköpings län, 2004) (Rubenstein &
Josephson, 2006) (Skog, 2008) (UMAS, 2008), vilket endast får användas om
personen ger sitt samtycke. Innan larmmatta eller rörelsedetektor används
behöver det klarläggas vilket problem som ska lösas. Om personen har av
fysiska eller intellektuella skäl svårt att påkalla hjälp kan det vara en bra
lösning, men tveksamt om det är för att övervaka personen på grund av
bristande bemanning (SOS, 2010).
Om personen har en demenssjukdom eller är förvirrad bör larmmattan ha
samma färg som golvet för att annars kan den avvikande färgen upplevas som
ett hål i golvet (Landstinget i Jönköpings län, 2004).
Kommunikation
Delmål: Förbättrade synförutsättningar
Nedsatt syn
Nedsatt syn är en bidragande orsak till ökad fallrisk. Personer med nedsatt syn löper
2,5 gång högre risk för att falla (Rubenstein, 2006). I en undersökning fann man att
över 50 % av dem som fallit hade nedsatt syn (Nygaard, 2005). I 79 % av fallen
berodde synförsämringen på förhållanden som kunde behandlas. Grumling av
__________________________________________________________________________
Sidan 22 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
ögonlinsen leder till katarakt, som i sin tur leder till en gradvis försämring av synen
(aa) och en postural instabilitet, vilket ger en ökad fallrisk.
En annan viktig sjukdom som ger synnedsättning är makuladegeneration, som
drabbar ungefär en fjärdedel av de över 75 år. Synen försvagas kraftigt med
tilltagande svårigheter att läsa och urskilja detaljer (Nygaard, 2005) samt är
förknippat med balanssvårigheter vilket ger ökad fallrisk (ACSQHS, 2009). Liknande
förändringar förekommer också som komplikation till diabetes och drabbar ca 7 % av
diabetikerna över 75 år. Kroniskt glaukom, som beror på ökat intraokulärt tryck, leder
primärt till försvagad perifer syn (Nygaard, 2005). Synnedsättning i form av nedsatt
kontrastseende och nedsatt förmåga till djupseende; ger större postural instabilitet
(Lord, 2006), svårigheterna att upptäcka hinder och navigera genom oframkomlig
miljö (ACSQHS, 2009) och ökar risken att falla (Lord, 2006). Progressiva glasögon
kan utgöra en fallrisk (SKL, 2008) (Lord, 2006).
Bedömning
x Fråga patienten om dennes syn och dokumentera eventuella problem
(ACSQHS, 2009) och ögonsjukdomar (AGS 2010).
Om patienten använder glasögon kontrollera att de är rena, inte repiga och att de har
korrekt styrka.
x Var uppmärksam på om personen ger tecken på visuella försämringar, t.ex.
spiller dricka, går in i föremål
(ACSQHS, 2009).
Vårdåtgärderr
x
x
x
x
x
Genomför operation av katarakt så snart som möjligt (Level II-) (ACSQHS –
Hospital, 2009).
Som en del i multiprofessionellt interventionsprogram; tillgodose adekvat
belysning, kontrast och andra miljöfaktorer i omgivningen för att optimera
synförhållandena (Level III-3) (ACSQHS – Hospital, 2009)
Hänvisa patienten till lämplig enhet vid upptäcka synproblem (Level II)
(ACSQHS – Hospital, 2009).
Vid ändring av synproblem, t.ex. nya glasögon, förklara för
personen/närstående att vara extra försiktiga tills personen vant sig vid
förändringen (Level II-) (ACSQHS – Hospital, 2009) (ACSQHS, 2009)
Rekommendera äldre personer att inte använda progressiva glasögon vid
gång, framföra allt inte vid trappgång (Level II-) (ACSQHS – Hospital, 2009)
(Rekommendationsgrad C) (AGS, 2010)
Psykosocialt
Delmål: Förbättrad fysisk hälsa
__________________________________________________________________________
Sidan 23 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Fallrädsla
Fallrädsla har begreppsmässigt beskrivits som att; förorsaka aktivitetsbegräsningar
på grund av rädsla, resulterande i minskat förtroende för ens balansförmåga, vilket
ger minskat förtroende för att undvika fall (NICE, 2004). Fallrädsla är en fallriskfaktor,
men behöver inte alltid vara relaterad till personer med en historik av fall (NICE,
2004). Hos dessa personer finns det en tendens att spänna sig mer vid gång, att låsa
sig, gången blir stelare, mer bredbent och steglängden ojämn (Nygaard, 2008).
Osäkerhet och rädsla för att falla pga. minskad balansförmåga kan leda till minskad
fysisk aktivitet, som i sin tur leder till sämre balansförmåga (Skog, 2008) och
begränsar kvaliteten på livet samt den sociala interaktionen (NICE, 2004). Flera
studier har visat att fallrädsla är en signifikant förutsägbar orsak till framtida fall
(NICE, 2004) och kan reduceras genom fallriskbedömning (Hansma et al, 2009).
Därför är det viktigt att ta hänsyn till fallrädsla vid fallriskbedömning hos äldre
människor (NICE, 2004).
Bedömning
x Falls Efficacy Scale (FES) är ett av de mest använda instrumenten för att
mäta en persons tilltro till den egna förmågan att utföra vardagliga uppgifter
utan att falla. Instrumentet är framtaget för att användas inom forskning, men
kan kliniskt användas som en screening för att avgöra om vidare utvärdering
behövs göras, framförallt gällande balans (NICE, 2004).
x ProFaNE har vidareutvecklat FES till ett nytt instrument, Falls Efficacy Scale –
International (FES-I). Instrumentet mäter fallrädsla och har blivit översatt till
flertalet europeiska språk (Yardley et al, 2005), varav svenska är ett (Nordell,
Andreasson, Gall, Thorngren, 2008). I FES-I anger patienten på en fyrgradig
skala hur bekymrad han/hon är för att falla vid 16 olika vardagliga aktiviteter.
FES-I är lika reliabelt och något mer sensitivt för förändringar hos grupper
jämfört med FES. ProFaNE rekommenderar att FES-I och dess europeiska
översättningar används vid bedömning av fallrädsla (Yardley et al, 2005).
Svenska versionen av FES-I kan erhållas genom ProFaNE hemsida
(http://www.profane.eu.org/).
Kognitiv svikt
Kognitiv svikt är vanligtvis mest associerat med ökad ålder, men det är ett komplext
område som kan förekomma i alla åldersgrupper på grund av hjärnskada, psykisk
hälsa och andra tidigare befintliga tillstånd. Kognitiv svikt antyder en defekt inom
antingen ett eller flera kognitiva områden (t.ex. minne, visuospatial förmåga,
exekutiva funktion), men är inte synonymt med demens (ACSQHS, 2009). Mellan 515 % av alla äldre över 65 år påverkas av kognitiva begränsningar, och förekomsten
ökar med ålder och mellan institutioner (Rubenstein & Josephson, 2006).
De två mest vanliga formerna av kognitiv svikt hos äldre personer är demens och
delirium. Delirium uppkommer främst hos personer med syn- och hörselsvårigheter,
hög ålder, malnutrierad, har fysiska svårigheter, har urinkateter eller tar mer än tre
läkemedel (ACSQHS, 2009), men är även associerat med akut insjuknande,
__________________________________________________________________________
Sidan 24 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
metabolisk obalans, droger och sepsis, vilket kan leda till nedsatt balans och muskel
svaghet (ACSQHS – Hospital, 2009).
Demens diagnostiseras som en form av minnesrubbning, när minst en av följande
rubbningar som afasi, apraxi, agnosi och störning inom funktionellt utövande infaller
(NICE, 2004).
Äldre personer med kognitiv svikt och demens har en ökad fallrisk (ACSQHS, 2009),
nästan dubbelt så stor risk jämfört med äldre personer utan kognitiv svikt (AGS,
2010) (Rubenstein & Josephson, 2006). Det är vanligt att personerna med kognitiv
svikt har ökade gång- och balanssvårigheter, använder psykotropa läkemedel, har
ortostatiskt hypotoni eller hypertoni (ACSQHS, 2009). Den ökade fallrisken beror
även på personen förmåga att förstå och hantera miljöhinder, den ökade tendensen
till att vandra omkring, ett annorlunda gångmönster och nedsatt postural stabilitet
(ACSQHS – Hospital, 2009) (Rubenstein & Josephson, 2006). En förändring i miljön,
t.ex. flytt mellan hem och sjukhus, sjukhus och hem eller ordinärt boende eller flytt
mellan rum på sjukhuset, kan öka konfusion och göra personen motoriskt orolig samt
öka risken för fall (ACSQHS – Hospital, 2009). För äldre personer som har delirium
eller viss form av demens, t.ex. Lewy body demens eller vaskulär demens, har en
högre risk att falla jämfört med andra kognitiva svårigheter.
En studie, som genomförde multifaktoriellt fallinterventionsprogram och
skadeprevention hos äldre personer med högre (MMT >19) och lägre (MMT <19)
kognitionsnivå, visade ingen signifikant skillnad hos interventionsgruppen med lägre
MMT poäng men däremot hos interventionsgruppen med högre MMT poäng
(Jensen, Nyberg, Gustafson & Lundin-Olsson, 2003).
Bedömning
x Vid akut förändring i det kognitiva tillståndet behöver personer bedömas för
delirium och andra möjliga underliggande orsaker (ACSQHS, 2009)
(ACSQHS- Hospital, 2009).
Förslag på bedömningsinstrument:
x MMT - Mini Mental Test (MMT), eller Mini Mental State Examination (MMSE)
som är det engelska namnet på testet, är ett enkelt test som ger en grov
uppskattning om personens kognitiva förmåga (Svenskt Demens Centrum,
2008) och används till stor del för screening och identifiering av
demenssjukdom. Frågorna omfattar områdena orientering till tid och rum,
minne, språk och visuospatiala funktioner (förmåga att tolka synintryck och
orientera sig med synens hjälp) (Socialstyrelsen, 2008). MMT ger inte
information om orsakerna till kognitiv svikt (Socialstyrelsen, 2008).
Vårdåtgärder
x Identifiera fallrisk faktorer som en del i ett multifaktoriellt interventionsprogram
och överväga strategier för att minimera skaderisken genom t.ex.
höftskyddsbyxor eller komplettering med vitamin D och kalcium, för personer i
ordinärt och särskilt boende (Level I) (ACSQHS, 2009) och slutenvård (Level
__________________________________________________________________________
Sidan 25 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
x
II) (ACSQHS- Hospital, 2009). Dock kan interventionerna behövas modifieras
och övervakas på ett lämpligt sätt (aa) (ACSQHS, 2009).
Enligt AGS 2010 finns det otillräcklig evidens som rekommenderar för eller
emot en multifaktoriell eller enskild fallrisk intervention, hos äldre personer
med demens i ordinärt och särskilt boende (Rekommendationsgrad I).
Vid kognitiv svikt rekommenderas det att inom slutenvård och särskilt boende
x Orientera patienten i miljön
x Avsätta erforderlig tid för patienten
x Reorientera patienten i tid och plats
x Placera patienten nära expeditionen
(Skog, 2008)
x Modifiera miljön för att minimera fallrisken, t.ex. ha sängen långt ner (Skog,
2008) (ACSQHS, 2009) (ACSQHS- Hospital, 2009)
x Undvik begränsande eller immobiliserande utrustning
x Använd påkallningslarm, t.ex. larmmatta, larmdetektor.
(ACSQHS, 2009) (ACSQHS- Hospital, 2009)
Depression
Depression är associerad med en dubbelbottnad ökning av fall; det kan leda till
ouppmärksamhet i miljön och/eller bidra till mer risktagande beteende. Däremot kan
det också vara en reaktion på tidigare fallrelaterad skada och behöver inte alls vara
en aktuell risk. Det har dock visats att psykotropiska mediciner ökar fallrisken.
Vanliga riskfaktorer identifierade hos deprimerade personer med tidigare fall är t.ex.
dåligt självförtroende, kognitiv svikt, funktionella begränsningar och långsam gång
(Rubenstein & Josephson, 2006). Depression kan leda till ökad inaktivitet vilket ökar
fallrisken. Deprimerade äldre har vanligtvis en ökad förekomst av osteoporos vilket är
en riskfaktor för höftfraktur (Skog, 2008).
Sjukdomar/Tillstånd
Delmål: Förebygga fall till följd av medicinsk diagnos eller av symtom på sjukdom
Sjukdom kan vara den omedelbara orsaken till ett fall. I vissa fall kan orsaken
identifieras och behandlas så att nya fallepisoder undviks. Denna typ av fall är ofta
förenad med svimning. Det går inte att säga exakt hur stor del av fallen som beror på
svimning. Mellan 10 % -30 % av de äldre minns inte efter en månad att de fallit. När
en person finner sig själv liggandes på golvet kan det vara svårt att avgöra om en
kortvarig medvetslöshet inträdde omedelbart före eller efter fallet (Nygaard, 2005).
__________________________________________________________________________
Sidan 26 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Fall i samband med medvetslöshet
Synkope eller svimning definieras som en kortvarig medvetslöshet som
kännetecknas av avsaknad av respons på yttre stimuli, bortfall av muskeltonus och
spontan förbättring. Synkope beror på en övergående cirkulationssvikt i hjärnan.
Synkopetendensen ökar med åldern. Några av de sjukdomar som ligger till grund för
risken att synkopera går att behandla (Nygaard, 2005).
x
Bedömning och behandling av presynkope, synkope och postural
hypotension, samt läkemedelsöversyn (inklusive läkemedel associerade med
presynkope och synkope), skall ingå i en multifaktoriell bedömning- och
interventionsplan med syfte att förebygga fall (Level 1) (ACSQHC, 2009)
(ACSQHC-Hospital, 2009).
Kardiovaskulära orsaker
Kortvariga episoder med snabb eller långsam hjärtfrekvens kan bero på sjukdom i
förmakens sinusknuta, som styr impulsbildningen i hjärtat. Detta leder till en plötslig
minskning av hjärtats minutvolym så att blodcirkulationen till hjärnan underskrider en
kritisk gräns och utlöser svimning. Samma effekt har takykardi utlöst av t.ex.
förmaksflimmer. Mer ovanligt är att stenos av aortaklaffarna orsakar synkope. Detta
inträffar då i samband med att fysisk ansträngning orsakar takykardi. Hjärtat orkar
inte pumpa tillräckligt med blod genom de förträngda aortaklaffarna och
minutvolymen sjunker därför under en kritisk gräns (Nygaard, 2005).
x
x
Behandling av hjärt- och kärlsjukdom (Rekommendationsgrad B) (HEN, 2004).
Behandling av hjärt-kärlsjukdom med rubbningar i hjärtrytmen
(Rekommendationsgrad D) (AGS, 2001).
Reflektoriskt utlöst svimning
Kroppen är utrustad med en uppsättning receptorer som reagerar på svängningar i
blodtrycket och som genom reflexer bidrar till att upprätthålla normalt blodtryck och
normal cirkulation. Svimning kan uppträda genom att vissa stimuli reflektoriskt leder
till kärlvidgning och/eller bradykardi. Sådana receptorer finns i bl. a. hjärtat,
aortabågen, sinus carotis, urinblåsan och i mag-tarm kanalen (Nygaard, 2005).
Hos äldre kan receptorer i sinus carotis vara extra känsliga. Ett tryck mot halsen kan
utlösa pulslöshet i 5-8 sekunder, vilket är tillräckligt för att utlösa svimning (Nygaard,
2005). Både asystoli och blodtrycksfall kan utlösas av en hypersensitiv sinus
caroticus, ett tillstånd som kan leda till förändringar av hjärtrytm och blodtryck
(Gillespie et,al, 2010). Vissa av dessa patienter upplever yrsel. Denna mekanism har
påvisats som sannolik orsak i nästan hälften av alla fall av synkope av ”oklart
ursprung”. Tillståndet förekommer oftast hos äldre som också lider av en
kranskärlssjukdom eller högt blodtryck (Nygaard, 2005).
Hos en del äldre har det observerats lågt blodtryck i anslutning till måltider, särskilt
efter varma måltider. Detta fenomen har företrädesvis observerats hos äldre i särskilt
boende (aa).
__________________________________________________________________________
Sidan 27 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
I en annan undersökning fann man att 20 % av alla fall i särskilt boende skedde i
anslutning till en måltid, i samband med urinering, tarmtömning eller ändring av
kroppsställning. Urinering, tarmtömning och hosta leder till ökat intraabdominellt tryck
som utlöser stimulering av det autonoma nervsystemet med bradykardi och
blodtrycksfall som följd. En liknande mekanism träder i kraft vid vasovagal synkope
som uppstår pga. psykiska faktorer som smärta, ångest, rädsla eller när man står
länge i samma ställning (Nygaard, 2005).
x
Pacemaker bör övervägas för personer som faller på grund av s.k.
(cardioinhibitory carotid sinus hypersensitivity) sinus carotis överkänslighet
(Gillespie, et al, 2010) (NICE, 2004).
Ortostatisk hypotoni
Vid ändrad ställning från liggande till stående, faller blodtrycket eftersom blodet
samlas i benen och den effektiva cirkulerande blodmängden minskar. Ortostatisk
hypotoni definieras som att det systoliska blodtrycket sjunker med minst 20 mm Hg
efter två minuter i stående ställning (Nygaard, 2005). Vanligast är att detta beror på
dehydrering, medicinering eller autonom neuropati (Special article, 2010).
x
x
Utredning och behandling av ortostatism (Rekommendationsgrad B) (HEN,
2004)
Patient med ortostatism bör sitta en stund, någon minut, på sängkanten innan
uppresning och ha huvudändan på sängen något högre (UMAS, 2008).
Rekommendationer för att minska symtom av ortostatisk hypotoni
x
x
Se till att vara väl hydrerad, särskilt varma dagar.
Se till att patienten sätter sig upp långsamt från liggande, reser sig upp
långsamt till stående och står en stund innan han/hon börjar gå.
x Ej utsätta sig för värme, eller andra situationer som orsakar perifer
vasodilation, exempelvis varma bad.
x Minska perioder av sängliggande eller immobilisering.
x Uppmana patienten att vila med förhöjd huvudände på sängen.
x Om ej kontraindikation finns, öka saltintaget.
x Om det är möjligt undvika förskrivning av läkemedel som kan sänka
blodtrycket.
x Identifiera behov av hjälpmedel för perifer kompression, exempelvis
stödstrumpa.
x Övervaka och dokumentera posturalt blodtryck.
(ACSQHC-Hospital, 2009)
Epilepsi
Epilepsi förekommer hos fem-tio per 1000 personer. Prevalensen är högre hos äldre
personer som oftast har epilepsi som orsakas av olika sjukdomar i hjärnan (Hedner,
2007). Det är svårt att avgöra om ett fall har föregåtts av förlorat medvetande när en
äldre person hittats på golvet. En person som drabbats av ett epileptiskt anfall har
__________________________________________________________________________
Sidan 28 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
ofta en period av minnes- och kommunikationssvårigheter. Risken för frakturer är
större hos patienter med epilepsi dels pga. ökad fallrisk och dels pga. att vissa
antiepileptiska läkemedel ger en ökad risk för benskörhet (Skog, 2008).
x
Det är viktigt att patienten får ordinerade läkemedel på korrekta tidpunkter för
att förebygga nya anfall och därmed också risk för fall (aa).
Parkinson
Parkinsons sjukdom förekommer hos ca en per 1000 personer och i åldersgruppen
över 70 år har ca en av 100 sjukdomen. Tremor, hypokinesi, rigiditet och
balansstörningar är exempel på symtom av sjukdomen (Hedner, 2007). Risken för
fall i samband med Parkinsons sjukdom ökar p.g.a. det förändrade gångmönstret.
Stelheten i kroppen gör att patienten oftare tar fart vid uppresning vilket också är en
riskfaktor för fall i denna patientgrupp (Skog, 2008).
x
Läkemedel mot Parkinsons sjukdom måste ges på utsatt tid för att förhindra
stelhet alternativt överrörlighet (Skog, 2008).
Stroke och Transitorisk ischemisk attack
Transitorisk ischemisk attack (TIA) kan manifesteras som svimning men kan också
medföra fall på grund av plötslig kraftnedsättning i en av de nedre extremiteterna
(Nygaard, 2005). I Sverige drabbas varje år ca 25-30 000 individer av stroke.
Effekten av en stroke varierar mycket beroende på skadans omfattning, var i hjärnan
den är belägen och hur den utvecklas (Hedner, 2007). Personer som drabbats av
stroke utvecklar ofta en halvsidig osteoporos och har också en ökad fallrisk pga.
pareser, nedsatt balans och nedsatt perception (Gustafsson, Jarnlo & Nordell, 2006).
Personer som har haft stroke har en upp till fyra gånger ökad risk att drabbas av
höftfraktur och frakturen drabbar oftast den paretiska sidan (aa). Den ökade risken
för fall och fallskador ställer stora krav på fallskadeprevention. För den som har en
pares innebär alla förflyttningar en risk (Skog, 2008). Påverkan på muskelstyrka,
rörelseförmåga (motorik) och muskelspänning (tonus), ledrörlighet, smärta, känsel
och syn samt varseblivning (perception) kan tillsammans eller var för sig leda till
försämrad balans och risk för fallolyckor (Socialstyrelsen, 2009).
Atoniskt anfall
Atoniskt anfall är ett tillstånd som företrädesvis observeras hos äldre och särskilt hos
kvinnor. Orsaken till detta tillstånd är inte känd. Atoniskt anfall kännetecknas av att
personen plötsligt upplever det som om ”benen viker sig” utan föregående varning
och därmed faller omkull. I dessa fall förekommer ingen medvetslöshet, inga kramper
och inget neurologiskt utfall (Nygaard, 2005).
Polyneuropati
Vid polyneuropati är sensibilitet och kraft nedsatt distalt i extremiteterna. Diabetes,
tiaminbrist vid alkoholism och brist på vitamin B12 är några av orsakerna till
__________________________________________________________________________
Sidan 29 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
polyneuropati. Patienterna klagar över domningar och stickningar och har problem
med att lyfta fötterna vid gång (Nygaard, 2005).
Artros
Närmare 50 % av alla personer över 60 år har artros vilket gör denna sjukdom till den
vanligaste ledsjukdomen. Flera förhållanden medverkar till ökad fallrisk. Den
sammanlagda effekten av stelhet, nedsatt rörlighet i påverkade leder,
muskelförsvagning och smärta gör att hela rörelsemönstret blir mindre ledigt och
man förflyttar sig närmast som ett ”block”. Det blir svårare att hålla balansen och
personen klarar inte att mobilisera de reflektoriska försvarsmekanismerna när
kroppen kommer ur balans (Nygaard, 2005).
Akut sjukdom
Akuta sjukdomar t.ex. infektionssjukdomar, kan hos äldre debutera med synkope.
Lunginflammation och urinvägsinfektion är de två vanligaste. Hjärtinfarkt hos äldre
människor behöver inte leda till klassiska smärtor. I 10-15 % av fallen anges synkope
som debutsymtom vid hjärtinfarkt och vid lungemboli. Orsaken kan vara både
rytmrubbningar och akut nedsättning av hjärtats pumpfunktion (Nygaard, 2005).
Hos den äldre patienten på särskilt boende är akuta sjukdomar och då framförallt
urinvägsinfektion en starkt bidragande orsak till fall. Ett fall på särskilt boende bör
därför betraktas som ett symtom på akut sjukdom tills motsatsen bevisats (Kallin et
al. 2004).
Yrsel
Kan orsakas av en rad tillstånd, orsaken ska utredas och behandlas. En orsak kan
vara påverkan på balansnerven p.g.a. inflammation i vestibularisnerven, påverkan på
örats balansorgan eller spänd nackmuskulatur (UMAS, 2008). Träning där situationer
skapas där yrsel framkallas, kan leda till minskade symptom efter en tids träning.
Träning sker med sjukgymnast (Jansson, Nordell, Engelheart & Nordlund, 2009).
Den medicinska utredningen ska inledningsvis fokusera på orsaker som är
behandlingsbara, t ex svimning och yrsel som kan leda till ett fall (Nygaard, 2005).
Benign lägesyrsel bedöms med Dix-Hallpike test och kan av utbildad vårdgivare
behandlas med Epleys manöver (ACSQHC-Hospital, 2009)(ACSQHC, 2009).
Läkemedel
Delmål: Förbättrad läkemedelsanvändning avseende fallprevention
Läkemedelsinteraktioner, oönskade biverkningar och även den önskade effekten av
ett läkemedel kan leda till en ökad fallrisk, se tabell 2. Läkemedel använda på ett
felaktigt sätt samt överdoseringar kan också öka fallrisken. Äldre personer har en
ökad risk att falla pga. oönskade effekter av läkemedel relaterat till förändrad
__________________________________________________________________________
Sidan 30 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
farmakokinetik och farmakodynamik. Även olämplig förskrivning och dålig följsamhet
mot ordinationer kan öka risken för fall (ACSQHC, 2005). Fall bör ses som ett
symtom på sjukdom eller effekt av läkemedel till dess att motsatsen är bevisad
(Skog, 2008).
Tabell 2: Läkemedel som kan bidra till ökad falltendens hos äldre (Nygaard, 2005. s. 234)
Läkemedel som kan bidra till ökad falltendens hos äldre
Läkemedel som påverkar uppmärksamhet och reaktionsförmåga
Alkohol
Antidepressiva
Anxiolytika
Hypnotika
Narkotika
Neuroleptika
Läkemedel som påverkar blodcirkulationen till hjärnan
Antidepressiva
Blodtryckssänkande läkemedel
Kärlvidgande medel
Läkemedel som kan orsaka blodtrycksfall
Antiparkinsonmedel
Betablockerare
Blodtryckssänkande medel
Diuretika
Läkemedel som kan leda till neuropati (långtidseffekt)
Fenytoin
Ett högt medicinintag och speciella typer av läkemedel samvarierar med ökad risk för
fall. Det finns ett svagt samband mellan fall och medel mot depressioner, medel mot
epileptiska anfall (Socialstyrelsen, 2003), urindrivande medel (ACSQHS, 2005) och
lugnande medel (bensodiazepiner) (Socialstyrelsen, 2003). Mer än tre mediciner
innebär en ökad risk för fall (Rubenstein, 2006). Läkemedel med vitt skilda
verkningsmekanismer kan bidra till ökad falltendens.
__________________________________________________________________________
Sidan 31 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Psykofarmaka
Psykofarmaka kan påverka falltendensen på flera sätt. Samtliga grupper av
psykofarmaka kan försvaga både de sensoriska förnimmelserna och muskelstyrkan i
benen. De flesta läkemedel leder också till en generell sedering, tröghet och därmed
till en nedsatt förmåga att aktivera kroppens försvarsmekanismer vid störd balans.
Psykofarmaka kan också ge förvirring, delirium. I sådana situationer är patienten ofta
orolig, saknar insikt och uppträder oförsiktigt med risk för sig själv och för fall.
Antidepressiva, särskilt tricykliska antidepressiva och mianserin kan leda till
ortostatisk hypotoni. Detsamma gäller många antipsykotiska medel t.ex.
klorpromazin, levomepromazin, perfenazin och haloperidol, men också
antihistaminer som prometazin och alimemazin (Nygaard, 2005).
Neuroleptika
Neuroleptika har i varierande grad också extrapyramidala biverkningar som leder till
stelhet i muskulaturen, darrningar och gångproblem. Detta gäller också för
metoklopramid som används mot illamående. Bland bensodiazepinerna är det de
medel som har kort halveringstid som är att föredra med avseende på falltendens.
Sannolikheten att äldre personer som använder flunitrazepam eller nitrazepam ska
falla är fyra till fem gånger större än för dem som inte använder dessa medel (aa).
Mer än ett ordinerat psykotropiskt läkemedel ökar fallrisken ytterliggare (ACSQHC,
2005).
Läkemedel som påverkar blodtrycket
Blodtryckssänkande läkemedel kan sänka blodtrycket mer än vad som är avsett och
på så sätt ge upphov till fall. Även vätskedrivande medel som inte bara används vid
hjärtsvikt utan också vid högt blodtryck kan ge upphov till ortostatiska reaktioner
(Nygaard, 2005), (ACSQHC, 2005). Detsamma gäller läkemedel som används i
behandlingen av Parkinsons sjukdom. Nitroglycerin har en kärlvidgande effekt och
leder till minskat återflöde av blod till hjärtat och kan på detta sätt utlösa synkope
(Nygaard, 2005). Warfarin är ibland indikerat vid strokeprevention men om risken för
en allvarlig skada vid fall är högre än risken för stroke är det inte alltid indikerat med
warfarin då skaderisken vid fall ökar med warfarinbehandling (ACSQHC, 2005).
D-vitamin
Brist på D vitamin är vanligt bland äldre och leder till försämrad muskelstyrka och
eventuellt försämrad neuromuskulär funktion. Flertalet nya studier har visat
gynnsamma effekter med minskad fallrisk hos personer med D-vitaminbrist som tagit
tillskott. Dessa effekter är helt fristående från de effekter som D-vitamin har på
benstrukturen. Vissa studier har även visat gynnsamma effekter på äldre personer
med normal nivå av D-vitamin i serum. Tillskott av D-vitamin bör erbjudas alla äldre
med D-vitaminbrist med syfte att minska fallrisk. Man bör även ta ställning till Dvitamin i lämplig dos även för alla äldre (Special article, 2010)
__________________________________________________________________________
Sidan 32 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Bedömning
x Genomgång av patientens läkemedel bör genomföras i samband med att risk
för fall identifierats
x På Helsingborgs lasarett sker en initial läkemedelsgenomgång av sjukhusets
kliniska farmaceuter när Fallprevention SVP öppnats. I patientjournalen
dokumenteras rekommendationer för eventuell åtgärd av annan vårdpersonal
t ex läkare
Vårdåtgärder
x Översyn av patientens läkemedel för att eventuellt kunna minska dosen eller
sätta ut läkemedel som kan bidra till ökad fallrisk, särskild observans vid
insättande av benzodiazepiner. Se över läkemedel som ökar fallrisken vid
behandling av somatiska tillstånd (UMAS, 2008) (Skog, 2008) (ACSQHC,
2005) (Rekommendationsgrad B) (AGS, 2001).
x Insatta läkemedel måste kontinuerligt omprövas av den läkare som har bäst
kompetens (Skog, 2008).
x Alla patienter över 65 år eller riskpatienter som står på smärtstillande-,
lugnande-, blodtryckssänkande läkemedel eller har tre eller fler läkemedel ska
riskbedömas regelbundet (Skog, 2008) (Rubenstein 2006).
x Efter ett fall, efter insättande av nytt läkemedel eller vid ökning av dos av
befintligt läkemedel, eller där en person brukar flera läkemedel, bör en
farmaceut minst årligen genomföra en läkemedelsöversyn. Detta gäller
personer boendes på särskilt boende (ACSQHC, 2009)
x Överväg utsättande av psykofarmaka (Gillespie et al, 2010) (HEN, 2008)
(NICE, 2004).
x Uppmärksamma patienter som får laxerande och urindrivande läkemedel och
ordinera dessa läkemedel när de är mest lämpligt för patienten (Skog, 2008).
x Tillse att patienter som är beroende av sina ordinarie läkemedel på bestämda
tider, exempelvis patienter med epilepsi och Parkinsons, får dem på rätt tid
(Nygaard, 2005).
x Undvik om möjligt att påbörja intravenös behandling på kvällen för att undvika
fall i samband med toalettbesök (Skog, 2008).
x Visa patienter och närstående hur man hanterar droppställningen
(Skog, 2008).
Nutrition
Delmål: Förbättrad nutritionsstatus
Malnutrition
I en australiensisk studie utförd på patienter som fallit på ett sjukhus visade
resultaten att det fanns ett högt samband mellan fall och lågt näringsintag och
malnutrition (Bauer, Isenring, Torma, Horsley & Martineau, 2007).
__________________________________________________________________________
Sidan 33 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Otillräckligt näringsintag eller för långt mellan måltider, t.ex. lång nattfasta, kan ge
risk för yrsel och fallrisk. Även vätskebrist kan leda till yrsel och ostadighet (Skog,
2008). Äldre personer har svårt att upprätthålla vätskebalansen i samband med
vätskeförlust, t.ex. vid kraftig svettning eller diarré. Den faktiska cirkulerande
blodmängden blir för liten, hypovolemi. Tendensen till hypotoni förstärks ytterliggare
hos äldre personer som använder vätskedrivande läkemedel, särskilt om de dricker
lite. Många äldre personer har en konstant vätskebrist (Nygaard, 2005). Vid
uttorkning blir patienten törstig, och slemhinnorna i mun och svalg blir torra. Huden
blir torr och fjällig samt ögonen torra och insjukna. Hos äldre kan man observera
varaktiga hudveck (Sortland, 2005). Body Mass Index (BMI) mindre än 22 räknas
som undervikt hos den äldre personen. Detta kan dock vara normalt om vikten är
stabil. De individuella variationerna är dock stora. Det gäller alltid att värdera BMI
tillsammans med aktuell viktutveckling (Region Skåne, 2008). En persons vikt och
BMI kan identifiera näringssvikt på ett tidigt stadium. Alla personer som läggs in på
vårdinrättning ska vägas och patienter på vårdboende ska vägas en gång i månaden
Vid undernäring ska äldre vägas 2-3 gånger i veckan. Det är viktigt att följa
viktutvecklingen och att skaffa sig en grundlig överblick över eventuella
näringsproblem samt att se till att dessa dokumenteras (Sortland, 2005).
Maten har betydelse i det fallförebyggande arbetet. En person som får i sig för lite
energi och näring blir svag, får nedsatt koncentrationsförmåga och yrsel, vilket kan
vara orsaker till en fallolycka. Konsekvenserna av en fallolycka blir också allvarligare
och läkning med efterföljand rehabilitering tar längre tid för personer med bristande
intag av energi och näring. Låg kroppsvikt och undernäring ökar risken för
osteoporos och för frakturer orsakade av detta. Personer med en högre kroppsvikt
har en högre bentäthet och kan även använda sin kroppsmassa som stötdämpning
vid ett fall. Det är därför viktigt att förebygga viktnedgång och att behandla tillstånd av
undernäring. Ofrivillig viktnedgång ska alltid tas på största allvar, då det bland annat
ökar risken för fallolyckor och frakturer (Skog, 2008).
Bedömning
x BMI
x Viktkontroll
x Nutritionsbedömning enligt lokala riktlinjer
Vårdåtgärder
x Se till att patienten är välnutrierad. Malnutrition (BMI<22 hos äldre) ger bl.a.
muskelsvaghet (Skog, 2008)
x Regelbundna viktkontroller
x Diskutera kostens innehåll och ge tips om mat som är rik på D-vitamin för att
minska risken för benskörhet. Om risk finns bedöm om vitamintillskott eller
tillskott av kalcium ska förskrivas (Skog, 2008)
x Vid hemgång förskriv ev. vitamin- eller kalciumtillskott (Skog, 2008)
x Vid malnutrition servera protein- och energirik kost, extra mellanmål eller
näringsdrycker mellan måltiderna, dryck ska vara tillgängligt (UMAS, 2008)
__________________________________________________________________________
Sidan 34 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Elimination
Delmål: Förhindra fall på grund av eliminationsproblem
Urininkontinens (ofrivilligt urinläckage) kan hos äldre ge upphov till komplicerande
hälsoproblem som t ex fall och frakturer. Hos äldre personer är urininkontinens i sig
ingen självständig sjukdom utan ett symtom på en bakomliggande somatisk eller
psykisk sjukdom eller rubbning. Undersökningar har visat att mellan 25 och 50 % av
alla äldre kvinnor lider av urininkontinens. Särskilt inkontinens av svårare grad blir
vanligare med åldern och flertalet av dem som använder blöjor är över 70 år. Av
personer boende på särskilt boende besväras två tredjedelar till tre fjärdedelar av
urininkontinens. Urinläckage är mycket vanligt hos personer med demens och
förekomsten ökar med sjukdomens svårighetsgrad. Hos äldre män är det ca fem-sju
% som lider av urininkontinens (Hunskår, Naik & Nygaard, 2005).
Episoder av urininkontinens kan vara övergående och relaterade till akut sjukdom
hos slutenvårdspatienter. En rad faktorer relaterade till miktionen kan bidra till en
ökad fallrisk såsom täta trängningar, ökat behov av att kasta vatten, okänd miljö,
nedsatt rörlighet och balans. Även behovet av assistans vid toalettbesök pga. nedsatt
kognitiv förmåga kan bidra till fall på sjukhus. Det har visat sig att störst risk att falla
löper de som förflyttar sig med gånghjälpmedel samt är inkontinenta på natten med
högst fallfrekvens tidigt på morgontimmarna. En person kan utsätta sig för ökad
fallrisk om behov av ett akut toalettbesök uppstår. Om urin hamnar på golvet ökar
risken att halka. (ACSQHC-Hospital, 2009)(ACSQHC, 2009).
Bedömning
x Samtal med patienten om inkontinens för att identifiera fallrisk. (Skog, 2008)
(ACSQHC, 2009).
x Behov av inkontinenshjälpmedel och hjälpmedel inom personlig hygien.
x Översyn av toalettmiljön.
(Skog, 2008)
Vårdåtgärder
x Visa patienten var toaletten finns och se till att ringsignal/larm fungerar och att
ringklockan kan nås.
x Se till att toalettpapper finns inom räckhåll och att toalettstolen har armstöd.
x Uppmana manliga patienter med risk för yrsel att sitta vid toalettbesök.
x Se till att patienter som behöver har urinflaska vid sängen.
x Uppmärksamma patienter som får laxerande och vätskedrivande läkemedel.
Riskpatient bör erbjudas t.ex. toalettstol vid sängen, hjälp innan sänggående
etc.
x Nattetid kan belysningen i hall och badrum behöva vara tänd.
x Placera patienter med behov av ”akuta” toalettbesök nära toaletten.
x Riskpatient bör erbjudas t.ex. toalettstol vid sängen, hjälp innan sänggående
etc.
__________________________________________________________________________
Sidan 35 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
x Se till att patienten har sina toalettsaker inom räckhåll
(Skog, 2008).
x
Regelbunden hjälp med toalettbesök, extra tillsyn vid laxantia och
diuretikabehandling, inkontinensskydd, patient med KAD ska ha kort uribag
samt behållare (UMAS, 2008).
x
Studier har visat samband mellan inkontinens och fall, dock finns inga direkta
bevis för att interventioner riktade på inkontinens minskar antalet fall.
x Bäckenbottenmuskelträning är den mest rekommenderade och mest effektiva
interventionen för kvinnor med stressinkontinens.
x Personer med kognitiv svikt bör få hjälp med regelbundna toalettbesök.
(ACSQHC-Hospital, 2009)(ACSQHC, 2009).
Övriga fallriskfaktorer
Tidigare fall
De personer som tidigare har fallit har tre gånger så stor risk för att falla igen. Vid
upprepande fall är de underliggande orsakerna oftast gångsvårigheter, ortostatism
eller en indikation på en progredierande sjukdom (t.ex. Parkinson, demenssjukdom)
eller ett nytt akut problem (infektion, dehydrering) (Rubenstein & Josephson, 2006).
Vid analys av flertal studier visades att tidigare fall är en signifikant riskfaktor till fall
inom både ordinärt och särskilt boende (NICE, 2004), och den starkaste riskfaktorn i
alla studier och grupper (Skog, 2008). En äldre person som har fallit bör tillfrågas om
frekvens samt omständigheter kring fallen (AGS, 2010).
Alkoholkonsumtion
Alkohol ökar risken för fall hos både kvinnor och män. För kvinnor med hög
alkoholkonsumtion ökar fallrisken med 40 %. Alkoholkonsumtion ökar risken för att
ådra sig en höftfraktur hos både män och kvinnor. Hög alkoholkonsumtion ökar
risken för benskörhetsfraktur (Skog, 2008).
Kön
Det har i en studie visats att män faller i högre utsträckning än kvinnor (Sadigh,
Reimers, Andersson & Laflamme, 2004) medan andra studier visar motsatsen (HEN
2004). I HEN 2004 redovisades det att för yngre äldre personer var fallfrekvensen
lika hög, men hos äldre äldre föll kvinnor oftare än män, och fick mycket oftare
frakturer i samband med fallet. Risken för att få en fraktur är ca hälften så stor hos
män jämfört med kvinnor (aa).
__________________________________________________________________________
Sidan 36 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Hög ålder
Vid normalt åldrande sker åldersförändringar i nästan alla funktionerna som har
betydelse för balanskontrollen, t.ex. syn, posturala reflexer, centrala nervsystemet.
Alla åldersförändringarna leder till nedsatt förmåga att snabbt anpassa till
förändringar av kroppsställningen, vilket gör att äldre personer svajar med innan de
kompensatoriska mekanismerna aktiveras och leder därför till ökad fallrisk (Nygaard,
2008). Risken för fall är nästan dubbelt så stor för personer som är 80 år och äldre
(NICE, 2004) (Rubenstein & Josephson, 2006). Troligen är detta förenat med att den
ökade förekomsten av multiriskfaktorer ökar med ålder (Rubenstein & Josephson,
2006).
Osteoporos
Osteoporos (benskörhet) är ett vanligt tillstånd i Sverige. Osteoporos ökar inte risken
för fall men ökar risken för skada vid fall. Den organbaserade definitionen av
osteoporos är ett tillstånd med nedsatt mängd benvävnad, försämrad mikroarkitektur
i benvävnaden och därigenom nedsatt hållfasthet och ökad frakturrisk. Osteoporos är
vanligt som en del av det biologiska åldrandet men drabbar inte alla lika mycket. Man
brukar prata om två former av osteoporos:
x Primär osteoporos, som orsakas av det naturliga åldrandet, menopaus och
livsstilsfaktorer som kost, motion, rökning och alkohol.
x Sekundär osteoporos, som orsakas av vissa sjukdomar eller
läkemedelsbehandling (SBU, 2003).
Diagnostik av osteoporos behövs för att bedöma frakturrisk och utforma prevention
och behandling (SBU, 2003). Osteoporos är en sjukdom med många riskfaktorer, där
brister i kostintaget är en. Kalcium och vitamin D är viktiga näringsämnen för
uppbyggnad av skelettet, varför intaget av dessa ämnen bör säkerställas. För att
motverka osteoporos bör således låg kroppsvikt och undernäring undvikas samt
intaget av kalcium och vitamin D uppmuntras (Skog, 2008).
x Viktiga riskfaktorer för osteoporosrelaterade frakturer, som är möjliga att
påverka, är fysisk inaktivitet, låg vikt, tobaksrökning, hög alkoholkonsumtion,
fallbenägenhet, nedsatt syn, låg solexponering och kortisonbehandling.
x Osteoporos är bara en av flera riskfaktorer för fraktur. Bentäthetsmätning har
liten förmåga att förutsäga höftfraktur hos personer med i övrigt liten
frakturrisk. Viktiga riskfaktorer, som inte är påverkbara är hög ålder, kvinnligt
kön, tidigare fraktur samt ärftlighet. Värdet av bentäthetsmätning ökar för dem
som har många riskfaktorer.
x Ökat intag av kalcium, främst från mjölkprodukter, tycks öka bentätheten hos
barn och tonåringar men effekten på den slutliga benmassan är otillräckligt
undersökt. Även ökat kalciumintag före menopaus tycks ha betydelse, men
den positiva effekten kan vara en följd av ett allmänt bra näringstillstånd.
x Läkemedel: Kalcium och D-vitamin har visats ge en minskad risk för
höftfrakturer och andra frakturer utom kotfrakturer hos äldre kvinnor.
Alendronat och risedronat (bisfosfonater) har visats minska antalet frakturer,
framför allt kotfrakturer, hos kvinnor efter menopaus och med osteoporos.
Östrogen har visats kunna minska antalet frakturer men användbarheten är
begränsad p.g.a. ökad risk för oönskade sidoeffekter. SERM
__________________________________________________________________________
Sidan 37 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
(östrogenreceptormodulator) har visats ge en minskad risk för kotfrakturer hos
postmenopausala kvinnor med osteoporos.
(SBU, 2003)
Kunskap/Utveckling
Patientinformation och utbildning
För att förhindra att personer faller är det viktigt att i förebyggande syfte ge
information om olika hälsobefrämjande åtgärder, om det normala åldrandet och om
vikten av fysisk aktivitet (Skog, 2008). När väl en förhöjd fallrisk förekommer är det
viktigt att informera både patient och närstående om fallrisken samt vilka de aktuella
riskfaktorerna och de förebyggande åtgärderna är (UMAS, 2008) (Skog, 2008) (SKL,
2008). Den muntliga och/eller skriftliga informationen bör innehålla relevant
information som t.ex:
x Möjligheter att förebygga fall
x Motivation för balans och styrketräning som en viktig fallpreventiv åtgärd.
(Rekommendationsgrad D) (NICE, 2004)
x Utbildningsprogram för patienten i beteendeförändring, som enda intervention
förebygger inte fall, men bör finnas med som en del i ett multifaktoriellt
preventionsprogram (Rekommendationsgrad B) (AGS, 2001).
x Information till och utbildning av patienten är primär- och sekundäråtgärder
som underlättar vid implementering av och för fortsatt följsamhet att använda
preventiva strategier (Special article).
Utbildning av vårdpersonal
x För att förhindra fall i den befintliga verksamheten bör man införa utbildning i
fallprevention (SKL, 2008) (Skog, 2008) (Rubenstein & Josephson, 2006).
x Samtliga professioner inom vården bör få utbildning i basal kunskap om
fallrisker och fallprevention (Rekommendationsgrad D) (NICE, 2004).
x Information och utbildning av all vårdpersonal är primär- och säkundäråtgärder
som underlättar vid implementering av och för fortsatt följsamhet att använda
preventiva strategier (Special article).
Överrapportering mellan vårdgivare
x Vid inskrivningen av patienten bör tidigare vårdgivare tillfrågas om
interventioner för fallprevention redan har satts in. Om en patient har förhöjd
fallrisk ska riskaktiviteter, riskmoment, fallrisker och förebyggande åtgärder
dokumenteras i patientens journal (Skog, 2008).
x Det är viktigt att informera/överrapportera samt skicka omvårdnadsepikris till
den andra vårdgivaren vid t.ex. utskrivning om patientens förhöjda fallrisk,
riskfaktorerna och de insatta förebyggande åtgärderna (Skog, 2008) (SKL,
2008).
__________________________________________________________________________
Sidan 38 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Dokumentation vid fallolyckor
Journalgranskningen visade på bristfällig fallavvikelserapportering vad gäller orsaker
till fallet, symtom före fallet och fallpreventiva åtgärder. Vår erfarenhet är att
fallavvikelserutiner och handhavande av fallavvikelserapportering behöver förbättras
och förtydligas. Det behövs rutiner för omhändertagande av en patient som fallit.
Rutinen behöver beskriva hur patienten skall undersökas, vilken profession som utför
undersökningen och vilka kriterier som måste uppnås för att utesluta att patienten har
en skada.
Uppföljning av fall
Enligt SKL (2008) ska registrering och analys av orsaker till fall genomföras på ett
systematiskt sätt. När ett fall har inträffat rapporteras händelsen i en
avvikelserapport, enligt lokala anvisningar, så att den kan ligga till grund för en
analys och bidra till en individanpassad fallprevention för den enskilde patienten.
Personal och ledning kan med en systematisk dokumentation och uppföljning av
fallen både beskriva hur ofta de förekommer på en specifik enhet samt utvärdera det
fallförebyggande arbetet. Uppgifter som alltid bör registreras är:
x Tidpunkt och omständigheter vid fallsituationen
x Symtom före samt under vilken aktivitet fallet inträffade
x Användning av hjälpmedel och andra omgivningsfaktorer vid fallet
x Typ av fysiska skador och andra konsekvenser av fallet, exempelvis fallrädsla
(SKL, 2008)
Det är viktigt att inse att patientens fallrisk snabbt kan förändras. Därför är det av stor
vikt att kontinuerligt bedöma fallrisken för varje patient, inte minst vid förändringar i
patientens status och/eller omgivningsfaktorer (SKL, 2008).
Registrering och analys av orsaker till de fall som sker förefaller vara betydelsefullt
för att förebygga nya fall. Analysen bör ske i team och bör påbörjas kort efter fallet.
Denna analys kan både ge vägledning för lämpliga fallpreventiva åtgärder för den
enskilda patienten och öka personalens kunskap om möjliga orsaker till fallen, vilket i
sin tur kan medverka till att förhindra fall även för andra patienter. Dock har studier
på olika typer av sjukhusavdelningar visat att 25–50 procent av alla fall missas helt i
rapporteringen. Det är därför av stor vikt att arbeta systematiskt med registrering och
att följa upp fallen (SKL, 2008).
Framgångsfaktorer för optimal fallregistrering:
x
Ledningen är engagerad och tilldelar resurser för fallregistrering och
uppföljning
x Arbeta med fall- och avvikelserapporten som ett viktigt ”aktivt” dokument som
utgör underlag för fortsatt fallförebyggande arbete
x Rapportformuläret ska innehålla beskrivning av fallet som utgår från frågor
som upplevs som adekvata och viktiga
__________________________________________________________________________
Sidan 39 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
x
x
Rapportformuläret ska vara lättillgängligt och enkelt att fylla i
Regelbunden återkoppling skall ske till all personal, med summering av antal
fall per vårdenhet, tidsenhet och patient, fallomständigheter och konsekvenser
samt fallpreventiva insatser och förändringar av dessa data över tid.
(SKL, 2008)
Referenser
ADL-instrumentgruppen Jönköpings kommun och sjukvårdsområde. (2007).
ADL-instrument inom arbetsterapi i Jönköping.
American Geriatrics Society (AGS), British Geriatrics Society, and American
Academy of Orthopaedic Surgeons Panel on Falls Prevention. Guideline for the
Prevention of Falls in Older Persons. (2001) J Am Geriatr Soc.;49, 664-72.
AGS/BGS Clinical practice guideline Prevention of falls in older persons (2010)
[online] Tillgänglig: http://www.medcats.com/FALLS/frameset.htm (2011, maj 11).
Australian Council for Safety and Quality in Health Care (ACSQHC).(2009)
Preventing Falls and Harm from Falls in Older People: Best Practise Guidelines for
Australian Hospitals.
Australian Council for Safety and Quality in Health Care (ACSQHC).(2009)
Preventing Falls and Harm from Falls in Older People: Best Practise Guidelines for
Australian Residental Aged Care Facilitities.
Bauer, J., Isenring, E., Torma, J., Horsley, P. & Martineau J. Nutritional status of
patients who have fallen in an acute care setting. (2007) J Hum Nutr Diet.;20(6),55864.
Bergland, A., Petterson, A.M.,& Laake, K. Falls reported among elderly Norwegians
living at home. (1998). Phys Res Int, 3, 164-74.
__________________________________________________________________________
Sidan 40 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Brouwer, B., Musselman, K,.& Culham, E. (2004) Physical Function and Health
Status amongs Seniors with and without a Fear of Falling. Gerontology, 50,135-41.
Cameron, I. D., Murray, G. R., Gillespie, L. D., Robertson, M. C., Hill, K. D.,
Cumming, R. G., Kerse, N. Interventions for preventing falls in older people in
nursing care facilities and hospitals. Cochrande Database of Systematic Reviews
2010, Issue 1. Art.No.: CD005465. DOI: 10.1002/14651858.CD005465.pub2.
Clemson, L., Cumming, R.G., Kendig, H., Swann, M., Heard, R., & Taylor, K. (2004).
The Effectiveness of a Community-Based Program for Reducing the Incidence of
Falls in the Elderly: A Randomized Trial. J Am Geriatr Soc, 52, 1487-94.
Close, J.C.T. (2005). Prevention of falls in older people. Disabil Rehabil, 27(18-19),
1061-71.
Cumming, R. G, Thomas, M., Szonyi, G., Salkeld, G., O’Neil, E., Westbury, C. &
Frampton, G.; (1999). Home visits by an occupational therapist for assessment and
modification of environmental hazard: a randomized trial of falls prevention; Journal
of the American Geriatrics Society. 47(12), 1398-1403.
Dahlin Ivanoff, S. & Sonn, U. (2001) Strategier för bevarande av ADL-förmåga. I
åldrandets villkor, red. Grimby A & Grimby G. Lund: Studentlitteratur.
Special article. Developed by the Panel on Prevention of Falls in Older Persons,
American Geriatrics Society and British Geriatrics Society. (2010) Summary of the
Updated American Geriatrics Society/British Geriatrics Society Clinical Practice
Guideline for Prevention of Falls in Older Persons. J Am Geriatr Soc.
Downton, J. (1993). Falls in the elderly. London: Edward Arnold.
Estreen, M., (2007). Fallolyckor bland äldre - En kunskapssammansättning med
koppling till hjälpmedel och anpassningar av hemmet. Hjälpmedelsinstitutet (HI)
Fischer, A.A., Davies, M.W., McLean, A.J., & Couteur D.G.L. (2005). Epidemiology of
falls in elderly semi-independent residents in residential care. Australias J Ageing,
24(2), 98-102.
Forsberg, A., & Edlund, K. (2003). Standardvårdplaner. Lund: Studentlitteratur.
Fortinsky, R.H., Iannuzzi-Sucich, M., Baker, D.I., Gottschalk, M., King, M.B.,& Brown,
C.J. (2004) Fall-Risk Assessment and Management in Clinical Practice: Views from
Healthcare Providers. J Am Geriatr Soc, 52, 1522-6.
Gao, C., & Abeysekera, J. (2004) A system perspective of slip and fall accidents on
icy and snowy surfaces. Ergonomics, 47(5), 573-98.
Gard, G.,& Berggård, G. (2006). Assessment of anti-slip devices from healthy
individuals in different ages walking on slippery surfaces. Appl Ergon, 37, 177-86.
__________________________________________________________________________
Sidan 41 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Gillespie, L. D., Robertson, M. C., Gillespie, W. J., Lamb, S. E., Gates, S., Cumming,
R. G., Rowe, B. H. Interventions for preventing falls in older people living in the
community. Cochrane Database of Systematic Reviews 2009, Issue 2. Art. No.:
CD007146. DOI: 10.1002/14651858.CD007146.pub2.
Grisso, J.A., Schwarz, D.F., Wishner, A.R., Weene, B., Holmes, J.H., & Sutton L.R.
(1990) Injuries in an elderly inner-city population. J Am Geriatr Soc, 38, 1326-31.
Gustafson, Y. Jarnlo, G. D. & Nordell, E. (2006) Fall och höftfraktur hos äldre går att
förebygga. Läkartidningen, 40 (103), 2997-9.
Gyllensvärd, H. (2009). Fallolyckor bland äldre. En samhällsekonomisk analys och
effektiva preventionsåtgärder. Östersund: Statens Folkhälsoinstitut.
Hansma, A. H., Emmelot-Vonk, M. H., & Verhaar, H. J. (2009 )(epub)Reduction in
falling after a falls-assessment. Arch Gerontol Geriatr, Feb 23.
Hedner, L.P., (2007). Neurologiska sjukdomar. I L. P Hedner (Red.) Invärtesmedicin
(pp. 385-400) . Lund: Studentlitteratur.
Hellström, K., & Lindmark B. (1999). Fear of falling in patients with stroke: a reliability
study. Clin Rehabil, 13, 509-17.
Hellström, K., Lindmark, B., & Fugl-Meyer, A. (2002). The Falls-Efficacy Scale,
Swedish version: does it reflect clinically meaningful changes after stroke?. Disabil
Rehabil, 24, 471-81.
Health Evidence Network (HEN) (2004). What are the main risk factors for falls
amongst older people and what are the most effective interventions to prevent these
falls? [online] Tillgänglig: www.euro.who.int/HEN (2009, april 19).
Howe, T.E., Rochester, L., Jackson, A., Banks, P.M.H., Blair, V.A. Exercise for
improving balance in older people. Cochrane Database of Systematic Reviews 2007,
Issue 4. Art. No.: CD004963. DOI: 10.1002/14651858.CD004963.pub2.
Hunskår, S., Naik, M., & Nygaard, H. A. (2005). Urininkontinens . I M. Bondevik & H.
Nygaard (Red.), Geriatrik ut ett tvärprofessionellt perspektiv (pp. 269-280). Lund:
Studentlitteratur
Jansson, W., Nordell, E., Engelheart, S., & Nordlund, A. (2009). Fallprevention.
Riskfaktorer och åtgärder för att förhindra fallolyckor bland äldre. K. Wesslén-Lindahl
& L. Iverstam (red). Stockholm: Liber
Jensen, J., Nyberg, L., Gustafson, Y, & Lundin-Olsson L; (2003). Fall and injury
prevention in residential care- effects in residents with higher and lower levels of
cognition. The American Geriatrics Society. May;51(5), 627-635)
__________________________________________________________________________
Sidan 42 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Kannus, P., Sievänen, H., Palvanen, M., Järvinen, T., & Parkkari. J. (2005)
Prevention of falls and consequent injuries in elderly people. Lancet; 2005. 26;
366(9500),1885-93.
Kallin, K., Jensen, J., Olsson Lundin, L., Nyberg, L. & Gustafsson, Y. (2004) Why the
elderly fall in residental care facilities, and suggested remedies. J Fam Pract 53(1),
41-52.
Kelsey, J.L., Berry, S.D., Procter-Gray, E., Quach, L., Nguyen, U-S.D.T., Li, W., Kiel,
D.P., Lipsitz, L.A., Hannan, M.T. (2010) Indoor and outdoor falls in older adults are
different: The maintenance of balance, independet living, intellect and zest in the
elderly of Boston study. J Am Geriatr Soc, 58 2135-41.
Lajoie, Y.,& Gallagher, S.P., (2004). Predicting falls within the elderly community:
comparison of postural sway, reaction time, the Berg balance scale and the
Activities-specific Balance Confidence (ABC) scale for comparing fallers and nonfallers. Arch. Gerontol. Geriatr, 38, 11–26
Lamb, S. E., Jørstad-Stein, E. C., Hauer, K. & Becker, C. (2005) Development of a
Common Outcome Data Set for Fall Injury Prevention Trials: The Prevention of Falls
Network Europe Consensus. JAGS, 53, 1618-22.
Landstinget i Jönköpings län (2004). Vårdprogram för fallprevention. Vårdprogram för
landstinget i Jönköpings län fastställt i medicinsk programgrupp, primärvård.
Langlois, Norton, R., Campbell, A. J., & Leveille, S.; (1999). Characteristics and
behaviours associated with difficulty in performing activities of daily living among
older New Zealand women. Disabil Rehabil Aug;21(8), 365-71
Latham, N.K., Anderson, C.S., Bennett, D.A., Stretton, C. Progressive resistance
strength training for physical disability in older people. Cochrane Database of
Systematic Reviews 2003, Issue 2. Art. No.: CD002759. DOI:
10.1002/14651858.CD002759.
Lord, S. R. (2006) Visual risk factors for falls in older people. Age Ageing, 35-S2.
ii42-5.
Lundin Olsson, L., Jensen, J. & Waling, K. (1996) Bergs balansskala, den svenska
versionen av The Balance Scale. Vetenskapligt supplement. 1.
Länssjukhuset Halmstad (2009). Kunskapsunderlag för riskbedömning och
fallprevention på länssjukhuset i Halmstad.
Montero-Odasso, M., Schapira, M., Varela, C., Pitteri, C., Soriano, E. R,. Kaplan, R.,
Camera, L. A. & Mayorga, L. M. (2004) Gait velocity in senior people. an easy test for
detecting mobility impairment in community elderly. J Nutr Health Aging. 8(5), 340-3.
__________________________________________________________________________
Sidan 43 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
The National Institute for Clinical Excellence. (NICE) (2004). Clinical practice
guideline for the assessment and prevention of falls in older people.
Nordell, E., Andreasson, M., Gall, K. & Thorngren, K. G. (2009) Evaluating the
Swedish version of the Falls Efficacy Scale-International (FES-I)., Adv
Physiother,11(2),81 – 7.
Nygaard, H. A. (2005). Ostadighet och fall . I M. Bondevik & H. Nygaard (Red.),
Geriatrik ut ett tvärprofessionellt perspektiv (pp. 221-245). Lund: Studentlitteratur
Närvård i Sörmland. Kommuner - Landsting i samverkan (2007). I alla fall.
O´Loughlin, J.L., Robitaille, Y., Boivin, J.F., & Suissa, S. (1993) Incidence of and risk
factors for falls and injurious falls among the community-dwelling elderly. Am J
Epidemiol, 137, 342-54.
Parker, M.J., Gillespie, W.J., Gillespie, L.D. (2005) Hip protectors for preventing hip
fractures in older people. Cochrane Database of Systematic Reviews. Issue 3. Art.
No.: CD001255. DOI: 10.1002/14651858.CD001255.pub3.
Region Skåne (2008) Nutritionspärm [online] Tillgänglig:
http://www.skane.se/templates/VLContent.aspx?id=231092 (2009, juni 02)
Rosendahl, E. (2006) Fall prediction and a high-intensity functional exercise
programme to improve physical functions and to prevent falls among older people
living i residential care facilities. Umeå university medical dissertations. New series
No. 1024-ISSN 0346-6612- ISBN 91-7264-072-3
Rosendahl, E., Lundin-Olsson, L., Kallin, K., Jensen, J,. Gustavson, Y,. Nyberg, L.
(2003). Prediction of falls among older people in residential care facilities by the
Downton index. Aging Clin Exp Res, Apr;15(2), 142-7
Rubenstein, L.Z. (2006). Falls in older people: epidemiology, risk factors and
strategies for prevention. Age Ageing, 2006;35-S2, ii37-ii41.
Rubenstein, L.Z., & Josephson, K.R. (2006) Falls and their prevention in elderly
people: What does the evidence show? Med Clin N Am, 90, 807-24.
Räddningsverket (2003). Fallolyckor bland äldre – samhällets direkta kostnader.
[online] Tillgänglig: www.srv.se/Shopping/pdf/19009.pdf (2009, mars 10)
Räddningsverket och Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS)
Socialstyrelsen (2007). Systematiskt arbete för äldres säkerhet.Om fall, trafikolyckor
och bränder [online]. Tillgänglig:
http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/4B189B9F-3F4F-4A53-9102EF7D00D6C218/8813/200711016.pdf (2009, februari 26)
__________________________________________________________________________
Sidan 44 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Sadigh, S., Reimers, A., Andersson, R., & Laflamme L. (2004). Falls and fallrelated injuries among the elderly. A survey of residential-care facilities in a
Swedish municipality. Journal of community health,29(2),129-40.
SBU (2003). Osteoporos-prevention, diagnostik och behandling. Stockholm: Statens
beredning för medicinsk utvärdering. Report No. 165/1
Scott, V., Votova, K., Scanlan, A., &Close, J. (2007) Multifactoral and functional
mobility assessmenttools for fallrisk among older adults in community, homesupport,
long-term and acute care settings Age and Ageing , 36,130-139
Sherrington, C., Whitney, J. C., Lord, S. R,. Herbert, R, D,. Cumming, R.G., & Close,
J. C.(2008) Effective exercise for the prevention of falls: A systematic review and
meta-analysis. JAGS , 56, 2234-2243.
Skelton, D.A., Kennedy. J., & Rutherford, O. M. (2002) Explosive power and asymetri
in leg musclefunktion in frequent fallers and non fallers aged over 65. Age and
Ageing, 31, 119-125
Skog, M (2008). Regionalt vårdprogram Fallprevention. Stockholms Läns Landsting
Socialstyrelsen (2003). Socialstyrelsens riktlinjer för vård och behandling av
höftfraktur [online] Tillgänglig: http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/86E217A8F3A8-4140-B7AE-B7E8A1BCF0A8/1167/20031022.pdf (2009, mars 17)
Socialstyrelsen (2006). Standardvårdplaner (SVP) En kartläggning av förekomsten
av SVP i akutsjukvården [online] Tillgänglig:
http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/43B92A0F-6E78-4794-AA3F534CF4E06671/5717/rev_20061244.pdf [2009, mars 17]
Socialstyrelsen (2008). MMSE (MMT) – Mini Mental State Examination (Mini Mental
Test) [Online] Tillgänglig:
http://www.socialstyrelsen.se/Amnesord/socialt_arbete/IMS/specnavigation/%C3%84
ldre/bedomningsmetoder/MMSE_Mini_Mental_State_Examination.htm (2009, April
15)
Socialstyrelsen. (2009) Strokesjukvård- vetenskapligt underlag 2009 Preliminär
version [Online] Tillgänglig: http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/32296EC6D5D9-4B4F-9BB2-9E7725DEA68F/13284/vetenskapligt_underlag1.pdf (2009, April
19)
Socialstyrelsen Ordlista för Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid
demenssjukdom. [Online] Tillgänglig:
http://www.socialstyrelsen.se/nationellariktlinjerforvardochomsorgviddemenssjukdom/
ordlista (2011, Maj 11)
Socialstyrelsen. (2010) Föreskrifter om tvångs- och skyddsåtgärder upphävda.
(2010) [Online] Tillgänglig:
__________________________________________________________________________
Sidan 45 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
http://www.socialstyrelsen.se/fragorochsvar/foreskrifteromtvangs-ochskydds (2011,
Maj 11)
Spirduso, W.W. (1995) Physical Dimensions of Aging. Human Kinetics Publishers
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). (2008) Förebygg fall och fallskador i
samband med vård. Stockholm: Modin Tryckoffset
Svenskt Demens Centrum (2008). Mini Mental Test (MMT) [Online] Tillgänglig:
http://www.demenscentrum.se/Fakta-om-demens/Utredning-och-diagnos/Matademensgrad-MMT/Minnestest-MMT/ (2009, April 15)
Tinetti, M.E. (2003). Preventing falls in elderly persons. N Engl J Med, 348, 42-9.
Thörnquist, K. & Sonn, U. (1994). Towards an ADL Taxanomy for Occupational
Therapists. Scand J Occup Ther, 1, 69-76.
Tucker, M. G., Kavanagh, J. J., Barrett, R. S. & Morrison, S. (2008) Age-related
differences in postural reaction time and coordination during voluntary sway
movements. Hum Mov Sci. 34, 728-37.
Universitetssjukhuset MAS (UMAS)(2008). Handbok fallprevention, Riskbedömning
och preventiva åtgärder. Malmö: Prinfo Grafiskt Center.
Von Heideken Wågert, P., Gustafson, Y., Kallin, K., Jensen, J., & Lundin-Olsson, L.
(2009) Falls in very old people: The population-based Umeå 85+ Study in Sweden.
Arch. Gerontol. Geriat,. doi:10.1016/j.archger.2008.12.005.
Vu, Q.M., Weintraub, N., & Rubenstein, L.Z. (2006). Falls in the nursing home: are
they preventable? J Am Med Dir Assoc,7(3), S53-8.
Wenjun. L., Keegan, T.H.M., Sternfeld, B., Sidney, S., Quesenberry, C.P. Jr.,
&Kelsey, J. (2006). Outdoor falls among middle-aged and older adults: a neglected
public health problem. Am J Public Health, 96(7), 1192-200
Yardley, L., Beyer, N., Hauer, K., Kempen, G., Piot-Ziegler, C., &Todd C. (2005)
Development and initial validation of the Falls Efficacy Scale-International (FES-I).
Age Ageing. 34, 614–9
__________________________________________________________________________
Sidan 46 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
__________________________________________________________________________
Sidan 47 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Bilaga 1
Resultat av litteratursökning i databaser. Antalet inkluderade studier anges inom parentes.
Sökord
Pubmed
Cochrane
315 (2)
225 (2)
19
“fall prevention”
“fall prevention” AND assessment
“fall risk assessment” AND systematic
AND review AND older
gait AND “older people”
strength AND “older people”
“muscle strength” AND falls AND power
“gait assessment” AND elderly
“gait velocity” AND test AND elderly
“falls prevention” AND “poor vision”
“fall prevention” AND ADL
“fall prevention” AND MMSE
”Bergs Balansskala”
58 (1)
153 (3)
3 (2)
7 (3)
369 (2)
63 (1)
291 (1)
45 (1)
8 (1)
3 (1)
99 (1)
Resultat av litteratursökning på webbsidor. Antalet inkluderade studier anges inom parentes.
Sökord
“fall prevention” (eng)
fall (sv)
fallprevention (sv)
“fallprevention” OCH vårdprogram (sv)
”ADL-instrument” (sv)
Mini Mental Test (sv)
”fall prevention” AND Australia (eng)
“fall prevention” AND England (eng)
ViS
450 000 (2)
27 500 000
8770 (3)
693 (3)
831 (1)
998 000 (2)
20700 (1)
18200 (1)
Google
2 (2)
2 (2)
2 (2)
__________________________________________________________________________
Sidan 48 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Bilaga 2 (I)
Sammanställning av artiklar
Titel
Bergs
balansskala, den
svenska
versionen av
The Balance
Scale.
Författare, År
Lundin Olsson L,
Jensen J, Waling
K
1996
Design
Översättning,
tillbakaöversättning,
granskning och
förtestning av Bergs
balansskala.
Interventions for
preventing falls
in older people
living in the
community.
Gillespie, L. D.,
Robertson, M. C.,
Gillespie, W. J.,
Lamb, S. E.,
Gates, S.,
Cumming, R. G.,
Rowe, B. H.
2009
Cameron, I. D.,
Murray, G. R.,
Gillespie, L. D.,
Robertson, M. C.,
Hill, K. D.,
Cumming, R. G.,
Kerse, N.
2010
Sherrington C,
Whitney JC, Lord
Sr, Herbert RD,
Cumming RG,
Close JCT
2008
Systematisk review
och metaanalys av
RCT
Rosendahl E
2006
Interventions for
preventing falls
in older people
in nursing care
facilities and
hospitals.
Effective
Exercise for the
Prevention of
Falls: A
Systematic
Review and
Meta-Analysis
Fall prediction
and a highintensity
functional
exercise
programme to
improve physical
functions and to
prevent falls
among older
people living i
residential care
facilities
Sammanfattning
Skalan kan användas
för den enskilde så
väl som för
kvalitetssäkring och
forskning. Den
svenska versionen
överensstämmer med
original versionen av
The Balance Scale.
Sammanställning av
fallpreventiv effekt för
olika interventioner
för personer boende i
ordinärt boende.
Evidensgrad
III
Systematisk review
och metaanalys av
RCT
Sammanställning av
fallpreventiv effekt för
olika interventioner
för personer boende i
särskilt boende eller
som vistas i
slutenvård.
Cochrane
Database of
Systematic
Reviews
Systematisk review
och metaanalys av
RCT
Fysisk träning har
fallpreventiv effekt för
äldre personer.
Träningen bör
innefatta
balansmoment och
vara högintensiv.
Ia
Systematisk review
Downtons
fallriskindex förefaller
vara ett användbart
instrument inom
särskilda boenden.
Ett högintensivt
funktionellt
träningsprogram ger
positiva
långtidseffekter vad
gäller balans,
gångförmåga och
benstyrka hos äldre
personer.
Avhandling
Cochrane
Database of
Systematic
Reviews
__________________________________________________________________________
Sidan 49 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Bilaga 2 (II)
Titel
Författare, År
Design
Sammanfattning
Evidensgrad
Towards an ADL
Taxanomi for
Occupational
Therapists
Törnquist K,
Sonn U
1994
Utformning av nytt
instrument, ADL
Taxanomin
ADL Taxanomin kan
användas i klinisk
verksamhet med
syfte att observera
och bedöma
förändringar i ADL.
III
Falls in older
people:
epidemiology,
risk factors and
strategies for
prevention
Rubenstein LZ
2006
Metaanalys av CCT
Identifiera
fallriskfaktorer kan
signifikant minska
antalet fall.
IIa
Falls and Their
Prevention in
Elderly People:
What Does the
Evidence Show?
Gait velocity in
senor people.
An easy test for
detecting
mobility
impairment in
community
elderly
Multifactoral and
functional
mobility
assessment
tools for fallrisk
among older
adults in
community,
homesupport,
long-term and
acute care
settings
Progressive
resistance
strength training
for physical
disability in older
people
Rubenstein LZ,
Josephson KR
2006
Review
IIa
Montero- Odasso
M, Schapira M,
Varela C, Pitteri
C, Sorino ER,
Kaplan R,
Camera LA,
Mayorga LM
2004
Scott V, Votova
K, Scanlan A,
Close J
2007
CCT
Multidimensionell
fallriskbedömning och
träningsinterventioner
är lovande inom
fallprevention
Att mäta
gånghastigheten kan
vara ett test för att
finna äldre patienter
med fallrisk
Systematisk review
Ingen enskilt
fallriskbedömningsins
trument kan
rekommenderas för
användning i alla
vårdformer och
patientgrupper.
Ib
Latham NK,
Anderson CS,
Bennett DA,
Stretton C
2009
Systematisk review
och metaanalys av
RCT
Cochrane
Database of
Systematic
Reviews
Parker, MJ,
Gillespie, WJ,
Gillespie, LD
2005
Systematisk review
och metaanalys av
RCT
PRT verkar vara en
effektiv intervention
för att öka styrkan
hos äldre personer
och ha en positiv
effekt vid några
funktionella
begränsningar.
Osäkert om
höftskyddsbyxor
minskar incidensen
av höftfraktur hos
Hip protectors
for preventing
hip fractures in
older people
IIa
Cochrane
Database of
Systematic
Reviews
__________________________________________________________________________
Sidan 50 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
äldre personer.
Bilaga 2 (III)
Titel
Home visits by
an occupational
therapist for
assessment and
modification of
environmental
hazards: a
randomized trial
of falls
prevention
Evaluating the
Swedish version
of the Falls
Efficacy ScaleInternational
(FES-I)
Författare, År
Cumming RG,
Thomas M,
Szonyi G, Salkeld
G, O´Neill E,
Westbury C,
Frampton G
1999
Design
RCT
Sammanfattning
Som en del en av
multifaktoriell
fallprevention har
hemmiljö bedömning
och anpassning
visats vara effektiv
Evidensgrad
Ib
Nordell E,
Andreasson M,
Gall K, Thorngren
KG
2009
Översättning och
validering.
Översättning av FESI till svenska och
validering av den
svenska versionen
FES-I(S).
III
Development
and initial
validation of the
Falls Efficacy
ScaleInternational
(FES-I)
Yardley L, Beyer
N, Hauer K,
Kempen G, PiotZiegler C, Todd C
2005
Cross- sectional
survey
Vidareutveckling av
FES till FES-I samt
validering av denna.
IIa
__________________________________________________________________________
Sidan 51 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Bilaga 3
PM Medicinskt
Specialitet:
VO Barn-Familj-Kvinnosjukvård/Förlossning
Text författare: Alf Maesel
Faktaansvarig: Alf Maesel
Godkänt av: Alf Maesel
Skapat: 2006-06-02
Reviderat:
Sökord: Evidensbaserade riktlinjer, klassifikation, BFK
Bäst före: 2010-05-31
PM-nr:
Evidensbaserade riktlinjer, klassificering
Level
Evidence
Ia
Evidence obtained from systematic review of meta-analysis of randomised
controlled trials
Evidence obtained from at least one randomised controlled trial
Evicence obtained from at least one well-designed controlled study without
randomisation
Evidence obtained from at least one other type of well-designed quasiexperimental study
Evidence obtained from well-designed non-experimental descriptive studies,
such as comparative studies, correlation studies and case studies
Evidence obtained from expert committee reports or opinions and/or
clinicalexperience of respected authorities
Administrativt, ej tillämpbart
Ib
IIa
IIb
III
IV
V
I de fall riktlinjerna har evidensgrad I-II bör också referens anges.
__________________________________________________________________________
Sidan 52 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Bilaga 4 (I)
Evidensgradering
l
II
Evidence from meta-analysis of randomised controlled
trials or at least one randomised controlled trial
Evidence from at least one controlled trial without
randomisation or at least one other type of quasiexperimental study
III
Evidence from non-experimental descriptive studies,
such as comparative studies, correlation studies and
case-control studies
IV
Evidence from expert committee reports or opinions
and/or clinical experience of respected authorities
Rekommendationsgradering
A
Directly based on category I evidence
B
Directly based on category II evidence or extrapolated
recommendation from category I evidence
C
Directly based on category III evidence or extrapolated
recommendation from category I or II evidence
D
Directly based on category IV evidence or extrapolated
recommendation from category I, II or III evidence
(The National Institute for Clinical Excellence. (NICE) (2004). Clinical practice guideline for
the assessment and prevention of falls in older people.)
__________________________________________________________________________
Sidan 53 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Bilaga 4 (II)
Rekommendationsgradering
[A]
[B]
[C]
[D]
[I]
A strong recommendation that
the clinicians provide the
intervention to eligible patients.
Good evidence was found that
the intervention improves health
outcomes and the conclusion is
that benefits substantially
outweigh harm.
A recommendation that clinicians
provide this intervention to
eligible patients. At least fair
evidence was found that the
intervention improves health
outcomes and the conclusion is
that benefits outweigh harm.
No recommendation for or
against the routine provision of
the intervention is made. At least
fair evidence was found that the
intervention can improve health
outcomes, but the balance of
benefits and harms is too close
to justify a general
recommendation.
Recommendation is made
against routinely providing the
intervention to asymptomatic
patients. At least fair evidence
was found that the intervention is
ineffective or that harm
outweighs benefits.
Evidence is insufficient to
recommend for or against
routinely providing the
intervention. Evidence that the
intervention is lacking, or of poor
quality, or conflicting, and the
balance of benefits and harms
cannot be determined.
__________________________________________________________________________
Sidan 54 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
(AGS/BGS Clinical practice guideline Prevention of falls in older persons (2010) [online]
Tillgänglig: http://www.medcats.com/FALLS/frameset.htm (2011, maj 11)).
Bilaga 4 (III)
Evidensgradering
National Health and Medical Research Council levels of evidenceLevel
Description
I Evidence obtained from a systematic review of all relevant randomised controlled
trials
II Evidence obtained from at least one properly designed randomised controlled trial
III-1 Evidence obtained from well-designed pseudo-randomised controlled trials
(alternate
allocation or some other method)
III-2 Evidence obtained from comparative studies with concurrent controls and
allocation
not randomised (cohort studies), case–control studies, or interrupted time series with
a control group
III-3 Evidence obtained from comparative studies with historical control, two or more
single-arm studies, or interrupted time series without a parallel control group
IV Evidence obtained from case series, either post-test, or pretest and post-test
(Australian Council for Safety and Quality in Health Care (ACSQHC).(2009) Preventing Falls
and Harm from Falls in Older People: Best Practise Guidelines for Australian Residental
Aged Care Facilitities. )
__________________________________________________________________________
Sidan 55 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Downton Fall Risk Index
Bilaga 5 (I)
Namn:
Personnummer:
Bedömare:
Datum:
Tidigare kända fall
Nej
Ja
Poäng
0
1
Medicinering
Ingen
Lugnande/sömnmedel/neuroleptika
Diuretika
Antihypertensiva (annat än diuretika)
Antiparkinson läkemedel
Antidepressiva läkemedel
Andra läkemedel
0
1
1
1
1
1
0
Sensorisk funktionsnedsättning
Ingen
Synnedsättning
Hörselnedsättning
Nedsatt motorik (tecken på förlamning)
0
1
1
1
Kognitiv funktionsnedsättning
Orienterad
Ej orienterad (kognitiv funktionsnedsättning)
0
1
Gångförmåga
Säker
Osäker
Saknas
0
1
0
Total:
Riskfaktorerna läggs ihop till en poäng mellan 0-11p.
Tre eller fler poäng indikerar hög fallrisk.
__________________________________________________________________________
Sidan 56 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31
Blanketten är fritt översatt från Rosendahl et al, Aging Clin Exp
Res 2003.
Framtagen av arbetsgruppen för Standardvårdplan fallprevention 2009.
Bilaga 5 (II)
Vägledning för Downton Fall Risk Index
Det är viktigt att inte bara fokusera på totalsumman. Poängen inom de olika
delområdena ger viktig information om riskområden där åtgärder ska sättas in.
Tidigare kända fall
Känner till att personen har fallit det senaste året = 1 poäng.
Medicinering
Läs medicinlistan eller låt om möjligt personen själv redogöra för vilka mediciner som
intas. Fördela ev. läkemedel efter medicingrupp och sätt poäng.
Sensoriska funktionsnedsättning
Synnedsättning = har måttlig till kraftigt nedsatt syn eller är blind. Har behov av
glasögon dagligen. (1 poäng).
Hörselnedsättning = har kraftigt till måttligt nedsatt hörsel eller är döv. Har behov av
hörapparat. (1 poäng).
Nedsatt motorik – har kraft- eller funktionsnedsättning i någon extremitet. (1 poäng).
Kognitiv funktionsnedsättning
Är inte orienterad till namn, plats och tid. Vid behov görs utredning enligt lokal rutin.
(1 poäng).
Gångförmågan
Personen går säkert med eller utan gånghjälpmedel och kommer ihåg att använda
hjälpmedlet (0 poäng).
Personen går osäkert med eller utan hjälpmedel och/eller glömmer att använda
hjälpmedlet ibland (1 poäng).
Gångförmåga saknas, Personen kan inte gå (0 poäng)
Framtagen av arbetsgruppen för Standardvårdplan fallprevention 2009.
__________________________________________________________________________
Sidan 57 (57)
Kunskapsunderlag för standardvårdplan fallprevention. Gäller tom 2013-03-31