Sjömanshustrun drar det tunga lasset iland

Sjömanshustrun drar det tunga lasset iland
Lennart Johnssons övergripande tanke
med sina reportageböcker är uppenbart
att öka förståelsen för alla de miljoner
människor som under grovt förnedrande omständigheter tvingas att sälja
sig på den internationella arbetsmarknaden.
Den nyligen utkomna reportageboken ”Sjömanshustru” är inget undantag.
Text: Anders Wällhed
Men nu är det inte de drygt trehundratusen filippinska sjömän som seglar på
världshaven som Lennart främst intresserar sig för.
Nej blicken är nu istället vänd mot
deras familjer och de sjömanshustrur som
drar det tunga lasset i land. Och även den
här gången är skådeplatsen Filippinerna.
Lennart beskriver dessa kvinnors situation
med en naken och klarsynt iakttagelseförmåga och med ett språk utan tröttande
pedagogik och överlastade metaforer.
Så till vida är Lennart Johnsson en säregen författare. Egentligen helt på den aviga sidan av den opportuna narcissism som
alla självupptagna reseskildrare numera i
stor utsträckning ägnar sig åt.
Bokens premiss är entydig: nästan 25
procent av sjömännen på världens fartyg
kommer från Filippinerna. Bakom så gott
som var och en av dessa sjömän finns en
sjömanshustru och en familj. Det betyder
att flera hundra tusen kvinnor i Filippinerna är gifta med en sjöman.
Varför denna bok?
Det är dessa kvinnor som Lennart Johnsson beskriver i sin nya bok.
Redan tidigt i boken ställer sig själv författaren frågan varför han väljer att träffa
dessa kvinnor. Och hur ser de på en västerlänning som plötsligt dyker upp och vill
intervjua dem? Är hans projekt bara ett
skuldfullt och personligt rättfärdigande
inför de orättvisor som finns i ett korrupt
land?
Så börjar resan. Snart märker Lennart
att någon misstänksamhet möter han inte,
bara värme och vänlighet. Kvinnor radas
upp i boken, tittar med fast blick in i fotografen Leif Hanssons skarpa objektiv. Leif
som är, och ofta har varit, en trogen medföljande fotograf i flera av Lennarts tidigare reportageböcker.
I boken möter vi sjömanshustrun Nori.
Hennes make Bobby jobbar på ett
bekvämlighetsflaggat fartyg som styrman.
26 Sjömannen 5/2010
Sjömanshustrun Sheryl Ann och sonen Mathew bor i Filippinernas näst största stad Cebu. Hon har en
utbildning i marknadsföring, bokföring och ekonomi. (Foto: Leif Hansson)
Lönen skall räcka till att försörja hustrun,
tre barn och även broderns två barn.
Många andra filippinska kvinnor framträder. Alla delar i stort sett samma tuffa
och ensamma tillvaro. Kvinnor tvingade
att med små medel klara livet och familjens ekonomi. I så gott som samtliga familjer skall även den seglande makens lön
räcka till försörjning av många övriga släktingar i land. Ett exempel: Josef som seglar
motorman i en Walleniusbåt försörjer
utöver sina föräldrar ytterligare tjugo släktingar.
Bilden klarnar
När bilden av en totalt utsatt tillvaro som
sjömanshustruns börjar klarna så gör
Lennart Johnsson en överraskande metamorfos i sin skildring. I kursiva avsnitt
framträder författaren och radiojournalisten Maud Reuterswärd.
Även hon en gång gift med en sjöman
och med erfarenhet som sjömanshustru i
Sverige under mitten av 1950-talet.
Påtvingad en evig längtan efter frigörelse
under ensamma timmar i svensk, trist
november. Breven som aldrig kommer,
dessa som är spanten som bron av kärlek
skall vila på. Detta måste sägas.
Maud Reuterswärd var en fantastisk
radiopersonlighet med en helt egen röst i
vardagen – och som jag fick möjlighet att
träffa några gånger på Sveriges Radios
dokumentärredaktion.
Hon gick ur tiden 1980. Att Lennart i
sin bok drar tydliga paralleller mellan
Maud Reuterswärd och dagens sjömanshustru på Filippinerna är egentligen inte
så konstigt. Maud Reuterswärd skrev
tidigt belysande artiklar om en sjömanshustrus vardag. Flera publicerades i Tidningen Sjömannen 1955. Vår tidning där
som de flesta vet Lennart är redaktör.
Kanske finns det en avgörande skillnad i det faktum att på Filippinerna har
sjömansyrket hög social status vilket det
sannerligen inte hade i Sverige på 1950talet. Nu i modern tid är det inte heller
brevskrivande som gäller i första hand
utan främst textmeddelande. I det avseendet är filippinska sjömän och deras
kvinnor i land världsmästare. Det är också
det billigaste sättet att hålla kontakt.
I sin reportagebok gör Lennart långa
resor i det filippinska öriket. Och han gör
sakliga intervjuer som han tolkar utifrån
både sin journalistiska och fackliga erfarenhet av migrantarbetare och deras familjers sociala tillvaro. Och det är uppenbart
minerad mark som Lennart stundtals
besöker.
På Filippinernas största ö Mindanao
finns i den södra delen både muslimska
separatister och filippinsk militär. De har
fört ett krig mot varandra i tiotals år.
Resultatet är tiotusentals döda. Många av
de mördade är undersökande journalister.
När Lennart besöker ön i slutet av
2009 har 31 journalister nyligen dödats.
En massaker utförd av en familjeklan som
med järnhand styr en hel provins.
Några av de kvinnor som Lennart
besöker lever inklämda i bostadsområden
där ena sidan av vägen kontrolleras av den
muslimska gerillan och den andra sidan av
kommunistgerillan. Som sagt, det finns
många betydligt mindre farliga områden
att utöva sin rapporterande uppgift på.
Familjen
Gång på gång återkommer Lennart till hur
stor ja nästan avgörande vikt, som filippinare lägger på familjeliv och särskilt barnens välbefinnande.
Många av dessa barn har aldrig firat en
jul tillsammans med sin far. Törnarna är
långa och inkomsten från rederierna livsviktig i ett land där ekonomin bara blir
sämre och sämre. Dessutom i ett land där
en korrupt regering ständigt försvårar all
positiv ekonomisk utveckling.
Cecile är sjömanshustru och bor i Bacolod. Maken Salvador är sällan avmönstrad.
Av hans lön går en betydande del av
inkomsten till höga sjukvårdskostnader
och vård av fadern. Så ser det ut.
Flera av de familjer som Lennart besöker har en familjeförsörjare som seglar på
det så kallade TAP-avtalet. Ett begrepp
som står för tillfälligt anställt sjöfolk
ombord. En eftergift för att svenska rederier, som de påstod, inte klarade den internationella konkurrensen och därför
hotade med utflaggning.
Närmare tusen filippinska sjömän går
Sjömanshustrur i Bacolod. (Foto: Leif Hansson)
på dessa avtal med sämre villkor än vad
svenska sjömän har. Ett avtal där ledighet
i land inte ersätts. Ett annat dystert faktum är att lönen utbetalas i en allt mer försvagad dollar.
Alla de kvinnor som Lennart intervjuar
har sina egna drömmar, så även Beth som
är gift med fiskaren Billy. Han lever på tillfälligt arbete i piratrika fiskevatten utanför General Santos. Drömmen är att skaffa
ett barn till, men lönen räcker inte till
mjölk åt ytterligare en unge.
Absurd situation
När Lennart i sitt möte med en sjömanshustru, bosatt tiotusen kilometer från det
svenska pensionssystemet, försöker förklara hur pensionsersättning beräknas blir
situationen närmast absurd. Och inte blir
det mera begripligt när pensionsbeskedet
väl dyker upp. I det röda kuvertet är allt
skrivit på svenska.
Lennart Johnsson bok är lärorik och
när han är på det humöret kryddar han gärna sitt skrivna reportage med en och
annan ytterligare absurditet. När Sheryls
make Aleen, som har seglat i tolv år på
nordliga breddgrader, efter avmönstringen kommer hem skjuter elkostnaden i
höjden. Aleen har vant sig vid att ha det
svalt och vill ha familjens aircondition
påslagen hela dagen.
I slutet av sin reportagebok angör
berättelsen Skärhamn. Det samhälle på
Tjörn som bättre än andra kustsamhällen
symboliserar den svenska sjöfarten. Här
finns Gunbritt Patriksson, gift med den
inte helt okände sjömannen och senare
redaren Folke Patriksson.
Hon berättar om ett liv i ett samhälle
där det var mera ovanligt att inte vara
sjömanshustru.
En livskrönika som slutar i en, skall vi
säga, existentiell devis: det är viktigt att
bygga upp ett eget liv om man är gift med
en sjöman. Om detta är en sanning som
också omfattar en sjömanshustru på Filippinerna vet bara den som varit på ort och
ställe.
Och det har Lennart Johnsson.
Fotnot: Boken ”Sjömanshustu” utkom
på Breakwater Publishing Förlag i september 2010.
Sjömannen 5/2010 27