Löfgård från 1100-tal till 1850

Del
1:
Berättelsen
om
Löfgård,
sammanställd
och
nedtecknad
i
december
2013
av
ett
barnbarn
i
Löfstugan
Del
1:
Kloster,
kungar
och
slottsherrar
Från
1100‐talet
till
1850‐talet
Riddaren
Lars
Magnussons
brev
1360
om
gåvan
(12
öresland
i
Löfgård)
till
Eskilstuna
kloster.
Källa:
Svenskt
Diplomatariums
huvudkartotek
över
medeltidsbreven.
Löfgårds
historia
började
på
medeltiden
och
gården
var
i
århundraden
knuten
till
den
näraliggande
egendomen
och
sedermera
slottet
Sundbyholm.
Historien
börjar
därför
med
Eskilstuna
kloster
och
Sundbyholm.
"Eskil,
frände
och
kaplan
till
den
helige
Sigfrid,
begiver
sig
ledd
av
sin
kallelse
från
sitt
engelska
hemland
till
Sverige
för
att
där
predika
kristendomen.
Han
blir
vald
till
biskop
över
den
del
av
Sverige
som
kallas
Nordanskog,
d.v.s.
Sverige
norr
om
de
stora
skogarna
Kolmården
och
Tiveden.
En
lång
tid
förkunnar
biskop
Eskil
framgångsrikt
den
kristna
tron,
i
samförstånd
med
konung
Inge
Stenkilson,
även
kallad
Inge
den
äldre,
som
själv
är
en
övertygad
kristen."
Biskop
Eskil
var
i
hög
grad
knuten
till
Rekarnebygden
och
hans
missionskyrka
i
Eskils‐
tuna
var
antingen
Fors
kyrka
eller,
mer
sannolikt,
Tunakyrkan
som
sedan
blev
Sankt
Eskils
helgonkyrka.
Enligt
legenden
föll
Eskil
emellertid
offer
för
hedniskt
våld,
när
han
försökte
hindra
en
hednisk
offerfest
som
ordnades
i
Strängnäs.
Detta
skall
enligt
legenden
ha
skett
omkring
år
1070.
Johanniterorden
grundades
på
1100‐talet.
På
1800‐talet
delades
den
i
en
katolsk
gren
(Malteserorden)
och
en
evangelisk.
Redan
på
1170‐talet
var
johanniterorden
etablerad
med
kloster
i
Norden,
först
i
Danmark
(på
Själland)
och
inte
långt
därefter
i
Sverige
(Eskilstuna)
och
Norge.
1
Del
1:
Berättelsen
om
Löfgård,
sammanställd
och
nedtecknad
i
december
2013
av
ett
barnbarn
i
Löfstugan
Klostret
i
Eskilstuna
grundades
någon
gång
mellan
1167
och
1185
av
biskop
Vilhelm
i
Strängnäs
med
samtycke
av
kungen
Knut
Eriksson
och
jarlen
Birger
Brosa,
som
sedan
slutet
av
1160‐talet
var
en
av
landets
mäktigaste
män.
Det
är
inte
klarlagt
när
johan‐
niterorden
i
Eskilstuna
etablerades,
men
kan
inte
ha
varit
senare
än
1185
eftersom
Stefan,
Sveriges
förste
ärkebiskop,
då
gav
johanniterna
rätten
att
använda
Tuna
kyrka.
Jarlen
Birger
Brosa
skänkte
även
ett
antal
"gårdar,
åkrar,
ängar,
skogar,
fisken
och
mer"
till
ordensbröderna.
Varför
etablerades
då
klostret
i
just
Eskilstuna?
Det
byggdes
med
början
under
tidigt
1200‐tal
i
anslutning
till
Tuna
kyrka
och
mycket
talar
för
det
kom
att
hamna
i
Eskils‐
tuna
därför
att
bröderna
redan
hade
fått
kyrkan
i
gåva.
Kyrkan
var
vigd
till
martyren
S:t
Eskil
och
var
troligen
en
av
Sveriges
viktigaste
vallfartsorter
–
Eskils
Tuna
var
ett
pilgrimsmål.
Eskilstuna
kloster
hade
många
ekonomiska
privilegier
och
samlade
med
tiden
stora
förmögenheter
i
form
av
egendomar.
Den
egna
framtida
frälsningen
var
ett
ständigt
och
stort
bekymmer
för
medeltidsmänniskan
och
ett
sätt
att
bli
frälst
var
att
donera
till
en
kyrka
eller
orden.
Av
det
skälet
donerade
Birger
Jarl
år
1266
ett
helt
godskomplex
och
år
1403
donerade
drottning
Margareta
20
öresland.
I
Eskilstuna
var
flertalet
johanniter
adliga
och
riddare
och
de
förde
med
sig
gods
och
gårdar.
I
februari
1360
pantsatte
riddaren
Lars
(Lafrens)
Magnusson
jord
i
Hummelsta
och
Valby
i
Uppland
samt
Löfgård
(12
öresland)
i
Sundby
socken
i
Södermanland
åt
prior
Thord
och
klostret
i
Eskilstuna
för
ett
lån
på
700
mark
svenska
penningar.
Lånet
skulle
återbetalas
på
midsommardagen,
men
när
Lars
"tog
kors"
den
21
mars
och
skulle
leva
återstoden
av
sitt
liv
i
klostret
så
skänkte
han
lånet
och
gårdarna
till
klostret
"för
sitt
själagagn
och
för
att
åtnjuta
ständigt
underhåll
i
klostret".
Klostret
i
Eskilstuna
blev
efter
hand
ofantligt
rikt
och
var
mot
slutet
av
1400‐talet
en
av
de
största
jordägarna
i
Sverige.
Huvuddelen
av
johanniternas
jord
låg
i
Rekarnebygden
med
tyngdpunkt
i
socknarna
Fors
och
Kloster,
men
under
reformationen
på
1500‐talet
drogs
johanniternas
stora
godsinnehav
genom
reduktion
in
till
kronan
av
Gustav
Vasa1.
Sundbyholm,
som
också
ägdes
av
Eskilstuna
kloster,
var
en
sådan
egendom
som
drogs
in
till
kronan
av
Gustav
Vasa
och
blev
kungsgård
(kronogods).
Hur
ägdes
och
brukades
då
Löfgård
från
1600‐talet
och
framåt?
Vilka
som
var
inne‐
havare
(ägare)
av
Löfgård
framgår
av
motsvarande
beskrivning
av
innehavare
av
Sund‐
byholm
vid
samma
tid.
Av
mantalslängderna
framgår
att
Löfgård
på
tidigt
1600‐tal
var
ett
frälsehemman
och
senare
på
1600‐talet
blev
ett
kronohemman
under
Sundbyholm.
Så
var
det
fram
till
sent
1760‐tal,
när
Löfgård
blev
ha
blivit
ett
skattehemman
och
sedan
från
ca
1850
ett
kronoskattehemman.
Detta
säger
i
sin
tur
en
del
om
Löfgård
i
förhål‐
lande
till
Sundbyholm
och
dess
ägare
och
om
vad
som
kan
ha
gällt
för
människorna
som
brukade
jorden,
alltså
var
bönder
på
Löfgård.
1
Under
stormaktstiden
(1611–1721)
donerades
sedan
mycket
av
jorden
och
godsen
till
olika
stormän
och
på
så
sätt
lades
grunden
till
den
herrgårdskultur
som
sedan
växte
fram
i
Södermanland.
2
Del
1:
Berättelsen
om
Löfgård,
sammanställd
och
nedtecknad
i
december
2013
av
ett
barnbarn
i
Löfstugan
Frälsehemman, kronohemman eller skattehemman
Vilken typ av jordegendom det handlade om bestämdes dels av vilken sorts rätt till !egendomen som innehavaren hade och hur långtgående denna rätt var, dels av vilka skatter och andra pålagor som gällde för
egendomen.
Ett frälsehemman var en egendom där kronan hade efterskänkt kravet att betala skatt. Egendom ägdes av en
skattebefriad medlem av adeln och denna adelsperson ägde i sin tur rätt att själv begära skatt av den som
brukade jorden. En sådan brukare var frälsebonde eller landbo, i båda fallen någon som betalade arrende för
jorden till den adliga ägaren. Det fanns också en skillnad mellan skattefrälsehemman (som !ursprungligen varit
skattehemman, men där kronan hade avhänt sig skatterätten till en enskild person) och frälseskattehemman
(som ursprungligen varit frälsehemman, där ägaren sålt själva egendomen men förbehållit sig rätten att ändå
få den skatt som brukaren betalade för jorden).
Ett kronohemman ägdes av kronan och skatten på jorden skulle betalas till kronan. Exempelvis kungsgårdarna
hörde till kategorin kronohemman, men det fanns flera olika typer av kronohemman. Det var vanligen en åbo,
med s.k. åborätt, som brukade jorden på ett kronohemman. Åborätten kräver viss förklaring, men enkelt uttryckt var en åbo en brukare med rätten att på viss tid eller !livstid !inneha annans jord mot arrende till kronan
Åbon fick även låta sin brukanderätt gå i arv.
Ett skattehemman (kronoskattehemman) ägdes och brukades av självägande bönder, som betalade grundskatt
enligt jordeboken (skattelängden) till kronan. Begreppet skattehemman hade sitt ursprung i de gamla odalböndernas egendomar, alltså jord som ägdes av självägande bönder och som gått i arv i flera generationer (ett
förhållande som rådde innan kronan tillerkände sig själv äganderätten till jorden). Kronojord kunde övergå till
skattejord, d.v.s. brukaren kunde köpa loss jorden men måste betala skatt till kronan.
En gammal byggnad
Om Löfgård byggnadshistoria skrevs på 1960-talet bl.a. följande: "Under en äldre del av huvudbyggnaden, vilken
i övrigt huvudsakligen är grundlagd direkt på berg, återfinns en källargrund av fogad natursten, delvis troligen
från sen medeltid, med jordgolv; nedgången är delvis försedd med tegelvalv. Detta källarparti inrymmer ett
flertal kulturhistoriskt intressanta detaljer, men är mestadels i ett stadium av långt gånget vittringsförfall; det
kan inte till någon del utnyttjas som förrådsutrymme. Flera olika äldre påbyggnadsstadier kan urskiljas; ytterväggar och bärande murar är nära nog halvmetertjocka. Enligt uppgift var det ursprungliga huset sannolikt betydligt mindre än det nuvarande. Den ursprungliga byggnaden var troligen bara i en våning och endast en del av
mittenpartiet av dagens corps de logi. En större ombyggnad kan ha gjorts på 1700-talet, med tillbyggnad av en
övervåning i mittpartiet samt därtill de två flygelbyggnaderna."
Av
mantalslängderna
från
ca
1670
till
ca
1690
framgår
att
brukarna
på
Löfgård,
de
som
brukade
marken
mot
arrende
till
ägarna,
då
kan
ha
varit
Daniel
Dafvidsson
och
Nils
Eriksson
med
familjer.
Därefter
står
Lars
och
Nils
(utan
efternamn)
med
familjer
som
brukare
och
från
ca
1695
till
ca
1730
stod
namnen
Olof
Nilsson
och
Erik
Nilsson
in
i
mantalslängderna
vid
kronohemmanet
Löfgård.
Omkring
1730
verkar
brukarna
ha
hetat
Anders
Larsson
och
Nils
Hansson
och
kan
ha
funnits
kvar
på
gården
ända
fram
till
ca
1751.
Nils
Hanssons
svärson,
Jöns
Jonsson,
tog
över
efter
svärfadern
på
1750‐talet,
men
Nils
Hansson
bodde
kvar.
I
början
av
1750‐talet
omnämndes
även
Per
Olsson,
en
ogift
bonde,
som
brukare.
I
mantalslängden
1745
står
också
om
"friherrinnan
Rancks
folk"
på
Löfgård
Från
1748
och
framåt
kan
man
genom
att
jämföra
uppgifter
i
mantalslängder,
husför‐
hörslängder
och
i
någon
också
jordeböcker,
ungefär
och
fram
till
1855
–
med
en
hel
del
reservation
–
följa
vilka
som
sedan
ägde
och
brukade
Löfgård.
Löfgård
förblev
sannolikt
ett
kronohemman
fram
till
ca
1766,
då
det
i
mantalslängder
skrivs
om
Löfgård
som
skattehemman
och
att
det
brukas
under
Sundbyholm,
en
upp‐
3
Del
1:
Berättelsen
om
Löfgård,
sammanställd
och
nedtecknad
i
december
2013
av
ett
barnbarn
i
Löfstugan
gift
som
återkom
fram
till
1773.
Bönder
på
Löfgård
under
dessa
år
kan
ha
varit
Jöns
Jonsson
(Nils
Hanssons
svärson),
Johan
Andersson
och
Jon
Persson.
Även
en
soldat
Löfstedt
(kanske
boende
i
Löfstugan?)
stod
skriven
på
Löfgård
under
åren
1773‐80.
Under
åren
1774–79
stod
ryttmästaren
och
senare
överstelöjtnanten
Freitag
i
mantals‐
längden
för
Löfgård,
tillsammans
med
en
inspector
Torselius
och
hans
familj.
Freitag
var
gift
med
innehavaren
av
Sundbyholm,
Catharina
Elisabet
Louisa
Hård.
I
husför‐
hörslängden
kan
man
läsa
att
inspector
Torselius
bodde
på
Löfgård
och
att
Jon
Persson
stod
som
brukare.
Adjutanten
välborne
herr
Otto
Ulfhielm
dök
upp
i
mantalslängden
omkring
1779
och
några
år
framåt,
medan
en
E.H.
Ulfhjelm
stod
i
husförhörslängden
under
åren
1779‐88.
Under
samma
period
var
även
andra
personer
skrivna
på
Löfgård,
däribland
en
Cajsa
Lisa
Ullman,
lagrådet
Eklund
och
adjutanten
välborne
herr
Carl
Adam
von
Schoting,
en
för
Sundbyholm
och
Löfgård
inte
okänd
person
under
många
år.
Von
Schoting
med
familj
återkom
sedan
i
mantalslängden
för
Löfgård
fram
till
ca
1796,
liksom
rådmannen
och
juveleraren
Österberg,
en
herr
Lars
Barfvander,
löjtnanten
Tibell,
advokatfiskalen
Gåse,
herr
Carl
Fredrik
Möller,
capitänenkan
Cajsa
Hedbom,
en
herr
Jonas
Fischer
och
rådmannen
Tranberg
i
Torshälla.
Som
skrivna
på
Löfgård
stod
under
samma
tid,
1789–
96,
i
husförhörslängden
bl.
von
Schoting,
C.F.
Möller,
fru
Maria
Elisabet
Barfvander
och
fröken
Maria
Appollonia
Coyet
(på
Sundbyholm),
liksom
en
enkefru
Cahtarina
Beckman
och
herr
Jonas
Fischer.
Sedan
blir
det
enklare
att
följa
folket
på
Löfgård.
Från
ca
1803
och
åtskilliga
år
framåt
ägdes
Löfgård
av
en
och
samme
man,
Herman
Jacob
Kihlbom.
Han
var
först
fältväbel
och
står
senare,
från
ca
1819,
som
styrman
i
handelsflottan.
Det
finns
en
uppgift
om
att
fröken
Hård
på
Sundbyholm
år
1801
skulle
ha
sålt
Löfgård
till
fältväbeln
Kihlbom,
men
hans
namn
dök
inte
upp
i
vare
sig
mantalslängder
eller
husförhörslängder
förrän
1803.
Därefter
återkom
dock
hans
namn
sedan
stadigt
i
mantalslängden
fram
till
1820
(inga
mantalslängder
finns
tillgängliga
för
Sundby
socken
under
åren
1821‐50)
och
i
husför‐
hörslängden
ända
tills
han
1867
dog
på
Löfgård,
närmare
86
år
gammal
(i
dödboken
står
han
vid
sin
död
skriven
som
"lantbrukare
på
Löfgård").
En
ny
ägare
hade
emellertid
kommit
till
gården
1855
och
därmed
började
en
ny
tid
för
Löfgård.
4