Den nya svenska mansrollen
Transcription
Den nya svenska mansrollen
LUNDS UNIVERSITET Sociologiska Institutionen Mansrollen och Jämställdheten Förändringen av mansrollen med samhällsutvecklingen C- UPPSATS Stefan Loå Handledare: Mikael Carleheden Lund, December 1998 Innehåll 1 Inledning Syfte Metod och uppläggning Definitioner 3 2 Mansrollen ur ett historiskt perspektiv 1700-talets mansroll fram till mitten av 1900- talet 5 3 Unga mäns syn på sina fäder 11 4 Jämställdhet: statistisk undersökning Ökad eller minskad jämlikhet mellan könen Uppdelningen av hushålls- och förvärvsarbete Det politiska deltagandet Det ekonomiska beroendet Könssegregeringen på arbetsmarknaden Sammanfattning 15 5 Jämställdheten sedd ur ett maskulint perspektiv Den hegemoniska maskuliniteten Kvinnans inflytande 26 6 Sammanfattning och reflektioner Slutsummering Slutdiskussion 29 Härmed vill jag rikta ett stort tack till Mikael Carleheden för utmärkt handledning. 2 1 Inledning Syftet med denna uppsats är att studera olika former av mansroller och se hur dessa har förändrats med samhällsutvecklingen i allmänhet och jämlikhetskraven i synnerhet. Avsikten är också att undersöka utvecklingen av jämlikheten i sig mellan könen och dess inverkan på könsrollerna fram till idag. Vidare vill uppsatsen beröra det påtvingande system som skapar könsrollerna och se på jämställdheten ur ett maskulint perspektiv. Metod och uppläggning Jag har försökt att använda ett flertal metoder för att få så många olika perspektiv som möjligt på studieobjektet. Till att börja med skapas en definition för mansrollen i kapitel 1, med syftet att kunna ha relativt tydliga gränser för det som ska studeras respektive uteslutas ur analyserna. I kapitel 2 genomförs en historisk analys, som syftar till att vidga perspektivet på dagens mansroll, framförallt genom att sätta in mansrollen i ett historiskt sammanhang och studera de annorlunda relationerna och maktförhållandena som då var förhärskande. Den kan peka på mansroller av ett helt annat slag än de vi är vana vid och dessutom blir det lättare att se hur synen på manlighet utvecklats i takt med samhällsutvecklingen fram till våra dagar. Den historiska undersökningen övergår sen till en generationsanalys i kapitel 3, där jag mer ingående försöker få reda på likheterna och skillnaderna mellan två olika mansgenerationer. Materialet till generationsanalysen består främst av två stora intervjuundersökningar. I den ena (Holter 1988) intervjuades ca 2000 personer vid ett attitydmätningsinstitut där svaren var standardiserade och fördjupningsfrågor inte ställdes. I den andra (Holter 1993) djupintervjuades ett färre antal individer och många följdfrågor ställdes. Anledningen till att jag inte på egen hand genomfört något fältarbete är att det redan finns till hands ett flertal redan genomförda fältarbeten av god kvalitet och med ett större urval än man skulle ha kunnat åstadkommit på egen hand till en tiopoängsuppsats. Eftersom dessa fältarbeten ger svar på de frågor jag själv skulle ha ställt, kunde jag tjäna in en hel del tid på att utnyttja dessa istället. Med uppsatsarbetet växte insikten om att dagens mansroll är starkt sammankopplad med jämlikhetssträvandena. Detta manade mig att göra en jämförande statistisk analys om jämställdheten i Sverige i kapitel 3, där man kan följa utvecklingen av jämställdheten fram till 90- talet. Den statistiska analysen är också till för att ställa den kvalitativa generationsanalysen mot kvantitativt material, för att se om båda metoderna ger svar som pekar åt samma håll. Förhoppningsvis kan en statistisk undersökning utgöra ett utmärkt komplement till intervjumaterialet. I det femte kapitlet försöker jag analysera jämställdhetsfrågan ur ett perspektiv där såväl mannen som kvinnan, inte bara kvinnan, förlorar på jämställdehet. Under den avslutande delen av uppsatsen har jag så smått undersökt möjligheten att förena en fungerande mansroll med kraven på jämlikhet. Definitioner I och med att jag kommer att använda mig av termer som ”man” , ”kvinna”, ”maskulinitet” och ”femininitet”, vill jag först ge en definition av dessa ord. Man måste göra en åtskillnad mellan det biologiska och det sociala könet (genus). Könstillhörigheten är kopplad till människans biologi. En person av manligt kön 3 definieras helt enkelt som man. Oavsett om han är heterosexuell, homosexuell, feminin, maskulin eller annat – är han en man på grund av sin biologi. Detsamma gäller för kvinnan. Hon behöver inte betraktas som feminin för att definieras som kvinna, men rent biologiskt måste hon tillhöra det kvinnliga könet. Att definiera genus – maskulinitet respektive femininitet – är svårare. Det går inte att göra en universell definition på vad som är manligt eller ej, pga att olika kulturer och tidevarv har haft olika uppfattningar om vad maskulinitet är (se nästa avsnitt). De allra flesta har en stark känsla för vad som betraktas som manligt respektive kvinnligt beteende, men det är svårt att exakt sätta fingret på vad det är som gör en person manligare än en annan. Olika uppfattningar om detta kan också råda, på grund av att mansidealen är så många. En individs genustillhörighet, dvs hur manlig eller kvinnlig en person anses vara, kan sägas bero på individens sätt att uppträda och kulturen han/hon lever i. I vår kultur är genussystemet ordnad i två delar – den maskulina respektive den feminina. Genus kan sägas höra ihop med individens sätt att vara och omgivningens reaktion på detta beteende. Det förekommer ett samspel mellan en individs inre tankar och behov å ena sidan och omgivningens normer å andra sidan, som skapar genus. Via varje mans- och kvinnas behov av bekräftelse, tillhörighet och identitet mm, styrs de mot att försöka upprätthålla dessa ideal i sin personlighet. Via de reaktioner individen får på sitt beteende skapas med tiden en självbild, däri inräknat en viss genusuppfattning om sig själv, dvs en viss uppfattning om sina egna maskulina och feminina egenskaper. Varje man och kvinna genomgår med andra ord en socialisationsprocess mot en viss genusidentitet. Det finns flera olika typer av mans- och kvinnoideal, inte bara ett. De olika idealen kan sägas konkurrera med varandra. Exempelvis är mansidealet hos en grupp ingenjörer annorlunda mansidealet hos en samling feminister, vilken i sin tur är annorlunda ett lag av byggnadsarbetare. Samtidigt konkurrerar, påverkar och interagerar dessa mansideal med varandra. I mitt arbete kommer jag också att nämna uttryck som ”traditionellt maskulin”, ”traditionellt feminin” och ”androgyn”. Med traditionellt maskulin avser jag de egenskaper som var mest utbredd bland män i Sverige för några årtionden sedan – den tid då män och kvinnor var mer olika varandra och levde relativt åtskilda från varandra. I brist på ett bättre uttryck syftar uttrycket androgyn på de nyare typer av könsroller inom många familjer, som vuxit fram under senare år, där männen tagit till sig ett aningen kvinnligare sätt och tvärtom. I denna sociologiska uppsats vill jag betona att det är samhällets kultur som avgör om en individ är maskulin eller feminin. En människa med en viss uppsättning egenskaper, oavsett om de är skapade av arvsanlag eller omgivning, betraktas som olika mycket manlig i olika typer av kulturer. Om det exempelvis visar sig att en man pga sina arvsanlag är mer aggressiv än de flesta, skulle han kanske komma att betraktas som mycket maskulin i en kultur, men i en annan kultur kanske inte alls motsvara de krav som ställs på en man. Maskulinitet och femininitet är ur denna synvinkel kulturellt och socialt betingat, inte biologiskt. Detta är också den teoretiska utgångspunkten i denna uppsats. Det finns många olika sätt att definiera maskulinitet utifrån ett samhällsvetenskapligt perspektiv. För det första kan man främst utgå från den kultur man lever i – maskuliniteten anses alltså vara beroende av hur samhället i övrigt är utformat. För det andra finns möjligheten att peka ut vissa drag i personligheten som skulle gälla för alla män. T ex var Freud nära att använda sig av denna metod när han, i förenklade drag, påstod sig finna en koppling mellan maskulinitet och aktivitet, 4 respektive femininitet och passivitet (Connell 1995:68). För det tredje utgår man ibland från kvinnliga och manliga symboler och jämför dessa med varandra1. För det fjärde hävdar vissa att maskulinitet är det sätt på vilket män bör vara, alltså en slags normativ analys (Connell 1995:67). Jag kommer främst att utgå från det första alternativet, att manlighet och kvinnlighet är satt under ständig förändring beroende på att samhället förändras. Vad många idag betraktar som någonting naturligt, medfött kvinnligt, t ex att ta hand om barn, behöver inte överensstämma det minsta med synen på könsrollerna i andra kulturer och århundraden. På 1700- talet var rollerna omvända på flera sätt: mannen var den som uppfostrade barnen redan från späd ålder (Gillis 1993:5f). Ett annat exempel är att homosexualitet bland män, under en viss period i livet, har varit norm bland ett otal kulturer som existerat och ännu existerar runt om i världen (Badinter 1992:93) Utifrån ovanstående argument vill jag en gång till betona vikten av förståelsen, att maskulinitet och femininitet är något som uppkommer i relationerna mellan männen, kvinnorna och samhällets övriga delar, både i historien och nuet. Förhållandena på arbetsplatserna, placeringarna i produktionssystemen och hemmen osv, inverkar starkt på förhållandena mellan man och kvinna och på mannens typ av maskulina identiteter. Den svenska maskuliniteten är alltså, som tidigare nämnts, en del av den svenska kulturen. Genussystemet blir då, i takt med samhällsförändringen, satt under ständig förändring, och en exakt definition blir därmed omöjlig att göra. Denna definition blir ramen för mitt fortsatta arbete: ”Rather than attempting to define masculinity as an object (a natural character type, a behavioural average, a norm), we need to focus on the process and relationships through which men and women conduct gendered lives. ”Masculinity”, to the extent the term can be defined at all, is simultaneously a place in gender relations, the practices through which men and women engage that place in gender, and the effects of these practices in bodily experience, personality and culture” (Connell 1995:71). Med hänsyn till de argument som framförts ovan, är maskulinitet en historisk process som är nära förbundet med hela samhällsutvecklingen. Genom att jämföra historien med nuet, kan man lättare studera de förändringar som ägt rum och vilka samhällsprocesser som är involverade i förändringarna av könsrollerna. Perspektiven vidgas och man upptäcker nya former av mansideal än de som existerar idag. En historisk analys kan därmed vara en naturlig fortsättning på uppsatsen. 2 Mansrollen ur ett historiskt perspektiv 1700- talets mansroll fram till mitten av 1900- talet Med utgångspunkt från den allmänna historieläsningen som berör mannens roll får man intrycket att han alltid varit den auktoritäre och föga omhändertagande i familjen. Men bilden av hemmet som institution och mannens roll som far blir på många sätt annorlunda om man granskar 1700- talets folkliga historia, som Gillis beskriver den i sin analys om den historiska utvecklingen av fadersrollen. 1 Denna metod används ofta i feministiska och poststrukturalistiska sammanhang, där man analyserar maktrelationer med utgångspunkt från det kommunikativa språket mellan individer, t ex det talade språket. 5 Faderns patriarkala auktoritet tycks inte ha varit ifrågasatt även under denna tid. Tvärtom var den i många fall självklar och genomgripande. Men det fanns samtidigt husfruar som utförde en del utav männens sysslor när det behövdes. En del fruar tycks också ha stått på en relativt jämn fot med sina husbönder, åtminstone i Sverige2 (Liliequist 1991:106, Myrdal 1934:342f). Däremot var mannen centralgestalten i hemmet, och han hade huvudansvaret för matlagning och barn, vilket också gällde omsorgen om de allra minsta småbarnen. Hemmet betraktades som en manlig institution och man kan anta att mannen var den mest privilegierade i hushållet. På den tiden förekom ingen större uppdelning mellan könen till olika typer av sysslor. Någon tydlig gränsdragning mellan manligt och kvinnligt förekom strängt taget inte, utan kvinnan betraktades som en del av mannen, inte som mannens motsats. I och med att offentligt och privat arbete inte var uppdelade efter kön, var hemlivet inte något hot mot maskuliniteten. Hemmet fungerade både som hem och arbetsplats och fadern var ständigt närvarande. Om yrkesverksamheten inkräktade på fadersansvaret var det vanligt att ”man prioriterade familjeförpliktelserna framför fortsatt karriär” (Gillis 1993:5). Uppfattningen att modern var bäst lämpad för att ta hand om barn eller att hon hade naturliga modersinstinkter var helt främmande. Det var istället fadern som hade huvuduppgiften att ta hand om barnen, och dagens uppfattning att man behöver uppfostra män att bli fäder skulle på denna tid ansetts vara en självmotsägelse – ”far var något en man var, inte något han blev” (Gillis 1993:6). Fadern betraktade barnet främst som sitt eget, och han övervakade noga exempelvis att amningen gick rätt till. Modern sågs som passiv, den som tillfredsställde materiella behov och hon var i grunden ”ett kärl där barnet skulle växa” (ibid. 6) medan mannen var den som gav livet, han var den aktive parten. Under 1700- talet ansåg man att ”mannen kunde känna i sin penis när en befruktning ägt rum och likaså känna sig gravid” (ibid. 6). Mannen ansåg att han också kunde känna födslovärkar och havandeskapets smärtor och ibland kunde han överta dessa smärtor från modern3. Ett slående uttalande om detta gjordes på landsbygden i Chesire i början av vårt sekel, där en kvinna ska ha sagt: ”Tack, jag mår bra, det är J (hennes man) som bär barnet den här gången och han mår hemskt dåligt”…(vilket)...”framkallade ett förnöjt skrockande hos byns andra kvinnor”(Gillis 1993:7). Kvinnans havandeskap sågs som den period då kvinnan var som mest okvinnlig och som allra närmast ett farligt djuriskt och smutsigt tillstånd. Hon isolerades från sin omgivning och mannen utförde med stort kunnande alla de rituella förberedelser som fanns för att säkra födseln. Barnets födelse var på den tiden ett slut för kvinnans moderskap, i och med att hennes modersuppgift, att föda barnet, nu var genomförd. Bl a av denna anledning såg kvinnorna sina barn som helt skilda från sig när de väl kommit till världen. De känslomässiga banden var starkast mellan barnet och fadern. Att föra barnet till vuxen ålder var ju faderns uppgift och födelsen var för honom början på något. 2 Men det kan vara svårt att göra en maktjämförelse mellan husbonden och husfrun eftersom den symboliska innebörden i de olika arbetsuppgifterna nuförtiden inte behöver ha samma innebörd som på den tiden. Men regeln tycks vara att husbonden tillskrevs den högsta statusen. 3 Bland en del arbetare kunde denna uppfattning om havandeskapet finnas ända fram tillbörjan av 1900- talet, när vetenskapens tänkande började få genomslagskraft även hos denna del av befolkningen. 6 Det var utan tvekan pappan, inte mamman, som var centralgestalten kring födelseperioden. Exempelvis var dopet helt och hållet faderns begivenhet och möjlighet att visa upp sitt nya barn för släkt och församling. Och när fadern som första person kom in i barnsängskammaren för att ta emot sitt barn ”var det inte som någon nervös outsider utan som en riktig ceremonimästare, som den som behärskar scenen” (Gillis 1993:10). Fadern tycks vanligtvis ha varit lekfull och innerlig mot sina avkommor, han var ju ständigt bland dem och hade massor av tillfällen att få kontakt med barnen (Gillis 1993:11). Under 1800- talet etablerades helt nya beteendemönster. Produktion och reproduktion skildes åt och den industriella revolutionen skapade en klyfta mellan offentligt och privat. Huvudansvaret för hemmet lades över på modern. Mannens roll blev i det närmaste det rakt motsatta – den frånvarande försörjarens roll – och banden mellan fäder och barn försvagades. En följd av detta blev att mannen kände sig osäkrare och mindre engagerad i födelsen och omsorgen om barnen. Däremot fick han som enda ekonomiska familjeförsörjare ett mycket större inflytande över familjen. En havande kvinna var nu kvinnligheten personifierad, hon som skapade liv, och moderskapet blev hennes främsta livsuppgift. Födseln innebar att hennes åtaganden gentemot barnen snarare var en början än var en avslutning på uppgiften. De nya medicinska och kulturella föreställningarna ledde till en marginalisering av mannen från uppfostran och ”han får bara (...) hålla i knytet ett kort ögonblick, medan de förskräckt övervakar att han inte fumlar och tappar barnet. Det känns så mycket lättare för fadern att helt hålla sig i bakgrunden ” (Gillis 1993:14). Pappan blev bara engagerad i de stora barnen. Kvinnan hade all tid i världen för barnen, medan mannen var i hemmet nästan som en tillfällig gäst. Relationerna mellan fäderna och barnen blev ofta ansträngd. Man kan fråga sig hur mycket artikeln överensstämmer med svenska förhållande för omkring 200 år sedan. Enligt vissa sakkunniga4 är det sannolikt att familjerna i Sverige under 1700- talet var mer jämlika än i England och Frankrike, och trots att Sverige på den tiden kunde betraktas som en del av det perifera Europa, kan ändå mycket av familjemönstrena i Sverige stämma överens med den övriga delen av kontinenten. ”Mäns livssammanhang” bekräftar Gillis påståenden om mannen som den främste vårdaren: ”I vid bemärkelse kan man kanske säga att alla patriarkala system är ”paternala” (Här en benämning på förindustriella strukturer, där mannens makt var stor och omfattar både makt och omsorg :SL) Det råder sällan någon skarp åtskillnad mellan auktoritet och omsorg. De är snarare aspekter av ett och samma personliga förhållande. (...) Kvinnan är en underordnad partner i (familje- ) företaget, men skillnaden mellan manliga och kvinnliga uppgifter behöver inte vara så stor. (...) Den rådande manlighetsformen under paternatet var mer omsorgspräglad än fallet blev längre fram. (...) Tukt, disciplin, ordning, omsorg och trygghet ingick i en enda relation” (Holter 1993:286). Ovanstående citat belyser på ett utmärkt sätt en tänkbar orsak bakom missuppfattningen till att man tagit för givet att om mannen var den auktoritäre, var kvinnan den vårdande parten. Traditionen vad gäller vård och uppfostring var helt 4 Bengt Sandén, Linköping Universitet.1995. 7 annorlunda på den tiden, där stränghet och vårdnad inte kom i konflikt med varandra. Den dåtida auktoritäre husfadern styrde alltså familjen samtidigt som han vårdade den. Kvinnans och mannens arbetsuppgifter liknade varandra, men mannen var överordnad både i produktion och reproduktion. När produktion och reproduktion skildes åt förlorade mannen makten över reproduktionen.Vad gäller maktfördelning och arbetsuppdelning mellan könen under 1700- och 1800- talet uttrycker Alva och Gunnar Myrdal saken på detta sätt: ”Man gör sig oftast alldeles överdrivna föreställningar om husfadersdespotism i den gamla patriarkaliska familjen. I själva verket hade husmodern utrymme för en nästan fullt likvärdig maktutövning (vilket kan bekräfta att Sverige var mer jämlika i hushållen under 1700- talet i jämförelse med andra europeiska länder:SL) Den patriarkaliska familjen utgör i själva verket kollektivitetens urbild – en stängd, hämmad, ofri och stillastående kollektivitet visserligen, men dock en ganska stabil form av intressegemenskap och funktionsdelning (Myrdal 1934:342). Under 1800- talet skedde en förändring, ungefär som den beskrivning Gillis har gett: Upplösandet av familjeproduktionen och förläggandet av försörjningsplikterna på mannen ensam betydde en oerhörd maktökning för husfadern i familjen (förmodligen inte vad gällde barnpassning, men vad gällde mannens ekonomiska kontroll över familjen :SL) ... I maktmening var 1800- talets övergångsfamilj nämligen långt mera ”patriarkalisk” än den gamla sk patriarkaliska familjen” (Myrdal 1934:351). Under 1700- talet var alltså åtskillnaden mellan manlighet och kvinnlighet liten enligt såväl Gillis som Myrdal. Däremot ansågs mannens makt vara stor enligt Gillis, medan Myrdal menade att maktutövningen var nästan fullt likvärdig mellan könen. Mannen hade mest ansvar för både de stora och små barnen. Först under 1800- talet skapades den skarpa gränsdragningen mellan man och kvinna. Men hur såg den konkreta vardagen ut för den typiska svenska familjen under 1700talet fram till idag och hur var könsrollerna fördelade? Denna fråga behandlas under resterande delen av kapitlet. Dessutom försöker jag få ökad klarhet i om den beskrivning Gillis gjort stämmer överens med svenska förhållanden. Med utgångspunkt från David Gaunts ”Familjeliv i Norden” kan man få en god inblick i arbetsfördelningen mellan könen under åren 1764- 69. Vårdnaden om småbarnen och vilka metoder som användes ges däremot inte någon utförligare beskrivning. Materialet bygger på rapporter till landshövdingen i Västernorrlands län, där länsman noga skulle anteckna vad bönderna höll på med vecka för vecka under hela året och specificera vad som var mansgöra respektive kvinnogöra. Dessa anteckningar visar på en utpräglad variation vad gäller arbetsrytm och uppdelning av arbetsuppgifter, mycket beroende på att de bebodda områdena var belägna på så olika typer av naturområden. Vissa familjer försörjde sig främst på exempelvis fiske, medan andra helt och hållet var jordbrukare. Trots variationerna förekom en klar arbetsuppdelning mellan könen, men om tiderna var svåra kunde kvinnorna utföra karlagöra och männen kvinnogöra (Gaunt 1983:131). T ex var det vanligt att kvinnorna vid höbärgningen arbetade med lien, vilket vanligtvis var ett arbete som låg på männens lott. Trots att det i samtliga byar fanns regler för arbetsuppdelningen mellan könen ”fanns det ingen ”naturlig” manssfär eller kvinnosfär i det äldre samhället (...) Kraft och skicklighet kom från övning snarare än från instinktiv fallenhet” (Gaunt 1983:136). Genomgående skötte dock alltid männen affärerna och långresorna, medan kvinnorna var mer bundna till hemmet. 8 Gaunt ger dock inget svar på om männen kände sig säkra i sin fadersroll eller inte, eller huruvida de skötte om barn och hushåll när de var hemma. Samtidigt måste man konstatera att man inte kan hitta några påståenden som direkt bekräftar Gillis påståenden om att 1700- talets familjetraditioner gick ut på att mannen hade huvudansvaret för matlagning och småbarnsvård. Det blir svårt att göra en rättvis jämförelse i och med att Gillis och Gaunts observationsområden skiljer sig aningen för mycket från varandra. Dessutom utvecklades Sverige långsammare än de flesta andra västländer. I Marianne Liliequists bok ”Nybyggarbarn” beskrivs barnuppfostran bland svenska nybyggare i några socknar mellan åren 1850 – 1920. Nybyggarsamhällenas spädbarnsvård stämmer väl överens med hela det övriga svenska bondesamhällets. Ur ett könsperspektiv tycks i första hand kvinnorna, mammorna, mor- och farmödrarna och de äldre systrarna ha tagit hand om det lilla barnet, medan det manliga folket kunde rycka in om kvinnofolk inte fanns till hands. ”Om mormor eller farmor fanns på gården och var någorlunda rask och kry fick hon den uppgiften, annars var storasyster i familjen självskriven som sytare5. Om det inte fanns någon dotter i lämplig ålder kunde storebror få träda in” (Liliequist 1991:87). Det finns exempel på att småbarnen kunde bli mycket fästa vid den manlige vårdaren såväl som den kvinnliga (Liliequist 1991:86f). Poängen är dock att i huvudsak kvinnorna skötte amning och annan småbarnsvård. I Åströms ”Fäder och söner” presenteras ett unikt intervjumaterial, där man kan följa utvecklingen av mans- och könsrollerna genom slutet av 1800- talet och större delen av 1900- talet i Sverige. Män från tre olika generationer intervjuas och är släkt med varandra i rakt nedstigande lek. Man intervjuade alltså den yngste mannen, hans far och farfadern och en del fruar. Intervjuerna berörde 13 familjer och männen som berättade sina historier var inom vardera led födda mellan åren 1890- 1918, 19191948, och 1946- 1975. Man fann en tydlig överensstämmelse mellan intervjumaterialet och det man redan vet om den gamla agrarkulturens husbondeideal. Merparten av männen har sina rötter bland landsbygdens ”småfolk”, t ex lantarbetare, småbönder och hantverkare. Husfadern hade de viktigaste och mest prestigefyllda arbetsuppgifterna, medan kvinnorna och det övriga husfolket utförde mer triviala sysslor. Husfadern var familjens överhuvud och de andra var tvungna att foga sig efter hans vilja. Fattigdomen tvingade de flesta familjer att arbeta hårt. Även barnens arbetskraft togs tillvara och föga tid fanns över för nöjen. Via de olika typerna av arbetsuppgifter gjordes en tydlig gränsdragning mellan männens och kvinnornas respektive livssfärer. Arbetsfördelningen mellan bröderna och systrarna var typisk för könsrollerna i de dåtida familjerna: ”Där var inte nåt för dom (bröderna) att göra i ett stabo- hem. Där är det inga pågar som gör nåt. Dom kunde ut och leka. Diska eller nåt annat, det skulle som aldrig få lov för mor. Och gjorde dom nåt förtret, så fick jag skulden för att jag inte sett 5 En vanlig benämning på den som tog hand om spädbarnet inom vissa områden av Sverige under denna tid. 9 efter dom. Så var det då” (Greta född 1898, Åström 1990). Pojkens övergång från att ha hjälpt till hemma, huvudsakligen bland kvinnofolk, till att få hjälpa husfar med de mer prestigeladdade arbetena var en mycket viktig del i processen att bli man. Arbetet blev alltså en betydelsefull del av maskuliniteten. Fäderna tog inte hand om småbarnen. Först när de blivit tillräckligt stora kunde de hjälpa husfadern i hans arbete. ”Ja, barn och sånt där, dom är bara i vägen, tyckte han (farfar Per). Han är ju väldigt kvar i det gamla. Så barn det var han i stort sett bara med om att tillverka, sen var det aldrig nåt mer då. Sen när dom började bli arbetsdugliga i stort sett, då var dom med och hjälpte till” (Pers sonson Sven, Åström 1990:32). Det var pojkarna som uppmanades att skaffa sig utbildning och inkomster i och med att det var de som skulle bli familjeförsörjarna i framtiden. Flickorna förberedde en framtid med giftermål och barn, de skulle snarare tjäna mannen och tänka på andra än att sätta sig själva i första rummet. Detta var också avgörande för skapandet av olika typer av värderingar om sig själva, vad som för männen och kvinnorna var viktigast i livet och deras syn på andra människor. Männen i intervjumaterialet, i synnerhet de äldre, betonade genomgående prestationerna och de synliga resultaten, medan kvinnorna var mer relationsinriktade i sitt sätt att vara. /Fanns fru och barn med i dina föreställningar om framtiden under uppväxtåren? Tänkte man på sånt?/ ”Neej, det tänkte man väl inte på (...) Och i den mån man tänkte på det, så tror jag inte man var intresserad av det. Man tänkte mest på sig själv. Jag hade ju en morbror som gifte sig sent – han var väl 40 år ungefär. Så när jag var i 10- års åldern då var han 30 år. Så han var ju ungkarl och det tyckte man ju att det var perfekt. Det var nog idealet. Familj det skulle man inte ha” (Ove, född 1946, Åström 1990:75). Bland de borgerliga skikten överfördes kulturellt kapital från fäder till söner genom sonsonens deltagande i bildat umgänge, högläsning i hemmet osv. Man förväntade sig att sonen skulle ha ett gott intellekt och högtflygande livsplaner. Pappan fungerade som en slags utbildare till de framtida höga positionerna. Även bland de högre klasserna fanns tydliga gränsdragningar mellan männens och kvinnornas arbetsuppgifter. Männen skulle utbilda sig och göra karriär, medan kvinnorna inte gavs samma möjligheter på den offentliga marknaden. De som växte upp under denna tid i Sveriges historia hade en grundläggande syn om könens olika ”naturliga” arbetsuppgifter. Vid övergången till det moderna samhället blev det då självklart att männen skulle fungera som familjens försörjare medan kvinnorna utförde hushållsarbetet. I det traditionella manlighetsidealet fanns ett tabu mot svaghet (Åström 1990:40) och många av de äldre männen kan därför ha känt ett ansvar för att fostra fram en slags tuffhet hos sina söner genom att låta dem klara sig mer på egen hand och utsätta sig för risker, men förmodligen också genom att vara mer hårdhänta och inte öppet visa så mycket kärlek och ömhet för dem. 10 Under 1700- talet fanns alltså ingen gränsdragning av produktiva och reproduktiva sysslor mellan könen. Däremot tycks gränsen ha varit tydlig ur ett maktperspektiv6. Mannen var överhuvud och hade det övergripande ansvaret för småbarnsvård och hushållsgöromål. Vid skiftet efter 1800- talet skapas en stark gränsdragning mellan män och kvinnor, där mannen främst ansvarade för den offentliga sfärens göromål (produktionen) och kvinnan för den privata sfären (reproduktionen). Den svaga ökning som nuförtiden äger rum mot en mer vårdande far (vilket vi kommer att se i kapitel 4) som tar mer hand om barn och hushåll innebär med andra ord inte en stor vändpunkt i mannens historia, utan innebär snarare ett slags återupptagande av en tidigare mansroll. 3 Unga mäns syn på sina fäder Genom att granska den syn unga män har på sina fäder, vill jag undersöka skillnaderna mellan två olika mansgenerationer, huvudsakligen födda under 1930 respektive –60 talet. Det blir som att, i stort, göra en jämförelse mellan två olika mansroller, tillhörande två olika generationer. I jämförelse med ovanstående tregenerationsanalys går denna undersökning mer på djupet och belyser det personliga förhållandet mellan de yngsta männen och deras fäder. I detta avsnitt vill jag också försöka ”tränga mig igenom fasaderna” och nå det personliga planet. Intervjupersonen kanske till en början, medvetet eller omedvetet, har en tendens att visa upp en fasad som ett tryggt skydd, en mer allmän bild som känns acceptabel. Denna ville jag i möjligaste mån ta mig förbi. För detta ändamål är djupintervjuer en bra utgångspunkt. När skillnaderna mellan dessa två generationer jämförs, träder bilden av en ny typ av man fram. En man som ägnar mer tid åt sina barn och som uttrycker mindre dominans i hemmet. En man med androgyna förmågor och större jämlikhetsideal7 mellan könen. Jag har till detta avsnitt valt att hämta det mesta materialet från Holters ”Mäns livssammanhang” (1993). I denna utgår man huvudsakligen från intervjumaterial som inhämtades vid en undersökning i Norge 1991- 92, där 23 män och 5 kvinnor, 25 – 45 år, flertalet bosatta i eller kring Oslo, bidrog till innehållet i intervjuerna. I urvalet har man försökt få så stor spridning som möjligt vad gäller klasstillhörighet, inkomster, tiden de spenderade hemma etc. och man ställde många följdfrågor8. De resultat som presenterades i boken utgår dock till en större del från medelklass– och övre medelklassmännen som intervjuats upptäckte jag efter en granskning. Dessa hemarbetar i högre utsträckning än det statistiska genomsnittet. Majoriteten hade en negativ bild av sin far: Hälften säger klart och tydligt att de hade en dålig relation till pappan. Andra ger en diffus eller indirekt kritik av fadern på viktiga punkter. Räknas även dessa in är andelen uppe i 2/3 som hade en negativ inställning till fadern. Den negativa bilden av 6 Myrdals har dock kommit fram till ett annat resultat. Dvs jämlikhetsideal av den typ som nuförtiden är förhärskande. 8 I boken refererar man ofta till den kvantitativa undersökning som också genomfördes i Norge – ”Män i Norge 1988” (Holter 1988), med personer som svarade på snabba frågor ställda av intervjuare på ett attitydmätningsinstitut. 7 11 honom hade sällan blivit bättre med åren, snarare hade bilden av fadern varit mer positiv när de intervjuade var barn, då barnet ofta såg upp till fadern. När man studerar intervjuerna upptäcker man många likheter i kritiken av fäderna, som om alla talade om en och samme far. De upplevde ofta sina fäder som alltför auktoritära, otillgängliga och föga omhändertagande. De ansåg att fadern var alltför ”traditionellt maskulin”. Många påstod att de egentligen inte känner honom, att han så sällan var hemma och ägnade uppmärksamhet åt dem. När han för en gångs skull visade personligare sidor av sig, tyckte de att han ofta var aggressiv eller mycket styrande. Det blev som att fadern visade hur de inte skulle vara då de själva blir fäder. Ur denna synvinkel var fäderna otillräckliga som förebilder: ”Under min uppväxt tyckte jag att pappa var en idiot ... som jag hade lite kontakt med. Han var sur och vresig när han var hemma. Sur och trött. Egentligen borde jag ha varit arg på honom. Resten av livet. Men det unnar jag honom inte” (Holter 1993:41). Många unga män tycks uppleva en saknad efter mer personlig kontakt med sina fäder, en saknad som framförallt bottnar sig i fädernas engagemang i arbetet med en sporadisk närvaro i hemmet som följd. Pappan blev en främling i sitt eget hus: ”Jag tycker att pappa var en fruktansvärt dålig far ... han var ... för det första tillhör han den gamla skolan. Han var så gott som aldrig hemma med barnen. Det var ett sånt där gammaldags mönster med mamma som gjorde allt, och pappa som överhuvudtaget inte deltog i vår uppfostran eller någonting”. ”- Han var på jobbet, eller?” ”Ja, antingen det eller också var han otillgänglig och drog sig undan, och när han sedan ville ha kontakt blev det så onaturligt, eftersom han var så lite hemma att det inte gick att få någon kvalitet på den. Och då fick han väl ungar som satte sig upp emot honom. Han gick egentligen miste om hela vår uppväxt” (Holter 1993:49). Utöver de som växte upp med fäder de upplevde ganska negativt finns idag många unga män som uppfostrats utan större kontakt med sina fäder, eller ingen kontakt alls, pga det ökande antalet skilsmässor9. De i intervjuerna som upplevt en saknad efter fadern var i regel mer positivt inställda till honom: ”Jag har aldrig varit arg på honom. Jag har aldrig haft ett så nära förhållande till honom att jag har kunnat bli det” (Holter 1993:64). Fadern upplevdes som bättre om han var personlig och omtänksam i sitt sätt gentemot barnen. Detta hänger framförallt samman med om pappan hade ett yrke som möjliggjorde mycket kontakt till sonen: 9 1960 och framåt sjunker talen för de barn som växt upp med båda sina föräldrar. Cirka 20% genomgick en uppväxt med bara en utav föräldrarna (Fritzell och Lundberg 1994:65f) 12 ”För mig var pappa en person som ständigt var öppen och tog emot mig. Han avvisade mig aldrig. Jag visste att jag kunde störa när som helst, och jag var alltid välkommen när jag kom. Pappa var och är en gemytlig person som är lätt att umgås med ... Jag visste var jag hade honom, vad han tyckte och vad han stod för, men samtidigt fick jag lov att tala om vad jag stod för”(Holter 1993:63). De kritiserade inte pappan som person, de kritiserade däremot just delar av den traditionellt maskulina sidan av honom (dominansen, aggressiviteten mm) som i hög grad står i förbindelse med faderns plikter gentemot omvärlden och i synnerhet arbetsplatsen. Det personliga hos pappan var något de ville ha mer utav, men som upplevdes svår att komma åt. Det var vanligt att han betraktades som lite socialt handikappad: det var svårt att tala öppet med honom, han upplevdes ofta som tafatt i kontakten med sina barn och han verkade ha svårt för det känsliga över huvud taget. I de unga männens kritik av fäderna ligger säkert också ett ställningstagande till manligheten som utgår mer från kvinnornas perspektiv än vad som var vanligt tidigare, före arbetsdelningens tidsperiod. I och med att antalet skilsmässor ökade markant under 60- talet, uppstod resultatet att många söner växte upp hos mamman. Kvinnan var den som tillbringat mest tid med sina barn. Kvinnans syn på hur en relation bör se ut blir lätt en indirekt kritik av mannens syn. Då kvinnorna haft huvudansvaret i familjen och männen varit helt eller delvis frånvarande, har hon haft störst inverkan på barnen och dessa påverkas att framförallt ta till sig mammans perspektiv (Holter 1993:77f). Den kritik som riktas mot männen har också ett typiskt kvinnligt innehåll, som exempelvis önskan efter mer personlig kontakt och kritik av hans kylighet, avståndstagande och dominans i hemmet. Man kan även tolka kritiken med utgångspunkt från två olika mansgenerationer med två olika ideologier för hur en man bör vara. Kritiken av pappan är visserligen personlig och individuell, men eftersom kritiken är så enstämmig bland de intervjuade kan man också betrakta kritiken som samhällsmässig, som att en ny typ av manssyn håller på att ta över. Kritiken mot fäderna kan ibland också vara tecken på en ideologisk markering var de själva står i sin mansroll, snarare än att fäderna verkligen skulle ha varit så dåliga mot de intervjuade sönerna. Också den traditionella synen på manligheten lever kvar än idag, på samma sätt som att nutiden är en konstruktion ur historien. Men vi tycks gå mot en ökad utjämning mellan könen, även ur ideologisk synvinkel, efter en tid med ganska stora skillnader (mer om detta under ”Ökad eller minskad jämlikhet mellan könen”). Sällan beskrevs de unga männens fäder enbart negativt. Ofta beskrevs de som ärliga och rättvisa. Även de män som uttryckt stark kritik har också tyckt att pappan har gett dem någonting positivt. ”Om vi ser på urvalet visar det sig att fäderna framstår som mindre skuldbeläggande än mödrarna. Det är något renhårigt över många av beskrivningarna av konflikterna med fäderna. En hel del av männen som är negativa till faderns roll framhåller samtidigt att han var rättvis, ärlig eller schysst. I detta sammanhang omnämns fadern med respekt” (Holter 1993:54). Vi får inte heller glömma bort att en del trots allt hade en positiv syn på sin far. Att konflikter mellan fäder och söner uppstår, framförallt under den sena tonåren och begynnande vuxenperioden, är relativt välbekant. Av denna anledning behöver trots allt all kritik inte vara unik för just dessa generationer. 13 Man kan också fråga sig om de unga männens syn på mödrarna var så mycket bättre. ”Mäns livssammanhang” ger inte svar på detta, men med utgångspunkt från Connells intervjumaterial i boken ”Masculinities”, som hade större åldersspridning bland intervjupersonerna10 tycks synen på modern vara bättre än den är på fadern i kärnfamiljerna, t ex säger en av de intervjuade (Chris): ”Dad was king”, big (though not violent), authoritative in manner, the kind of person who ”rules your life”. Mother was ”soft, quiet, warm, wonderful” (Connell 1995:166). Det är dock sannolikt att pappan var mer sträng mot sonen än mot dottern, medan mamman var mer sträng mot döttrarna. Så var det förr (Åström 1990:56). Många av dagens unga fäder har alltså blivit motiverade att gå andra vägar gentemot sina barn. Ofta vill de undvika att utsätta sina barn för den dominans de själva ofta kände sig utsatta för. Vanligt är också att de ger sina barn kärlek och omtanke på ett mer öppet sätt, i synnerhet om de själva känt en brist på kärlek i sin barndom. Det verkar som att de intervjuade männen har tagit till sig mer traditionellt kvinnliga drag, i jämförelse med deras fäder: ”Jag fick knappt någon omsorg och kärlek alls, speciellt inte från pappa. Men det hade jag gärna önskat att jag hade fått. Själv tycker jag att jag är mycket kärleksfull och – mycket kärleksfull och sånt mot ungarna, ägnar mycket tid åt dem. Jag trivs jättebra med det. Jag är väl inte så där typiskt maskulin eller mansrollsaktig – jag är nog mer ömsint mot mina ungar. Jag ägnar mycket tid åt att kela och gosa med dem och att ligga på golvet och rulla runt…ha kroppskontakt och … varför jag är … varför jag trivs med det, vet jag inte (…) men när man inte själv har fått den sortens kärlek får man antagligen ett behov av att ge det” (Holter 1993:65). Andra undersökningar utöver den jag använt mig av har fått fram liknande resultat. Exempelvis i enkätundersökningen ”Män i Norge 1988” (Holter 1993:33), var också kritiken mot fäderna tydlig. Intressant nog menar en del av de forskare som genomförde intervjuundersökningarna att förändringen av maskuliniteten inte så mycket är ett resultat av nya lagar, arbetsvillkor och annan strukturell förändring. Maskulinitetens förändring till androgynat kan snarare spåras underifrån, till individernas hemförhållanden, t ex det distanserade förhållandet till fadern och den nära uppväxten hos mamman. Dessa förändringar på mikronivå har sedan spridit sig ut till samhällets olika strukturer: ”Övergången från maskulinat till androgynat är inget som kommer ”utifrån” och påverkar männens personliga liv. Det är i hög grad något som sker inom privatlivet och därefter påverkar andra områden av samhället” (Holter 1993). I och med att dagens maskuliniteter tycks innehålla fler feminina drag än tidigare, borde detta innebära en ny form av relation mellan män och kvinnor. Man kan tycka 10 Intervjupersonerna är från Australien. 14 att relationerna mellan könen borde vara mer jämlik nuförtiden. Man kan också tycka, för att vända på det hela, att en ökning av jämställdheten borde innebära förändrade relationer mellan männen och kvinnorna, och därmed nya typer av maskulinitet respektive femininitet. Det verkar vara som att en ökad jämställdhet innebär ökad androgyni hos både männen och kvinnorna. De minskade skillnaderna mellan könen kan kanske skapa osäkerhet för den egna könsrollsidentiteten, men kan också ge större ramar för att experimentera och hitta nya könsroller. 4 Jämställdhet: statistisk undersökning Ökad eller minskad jämställdhet mellan könen. Om förhållandet mellan männen och kvinnorna står på en mer jämlik bas nuförtiden än för några årtionden sedan, borde förhållningssättet mellan männen och kvinnorna vara annorlunda idag. Om förhållandet mellan könen förändrats borde också männen och kvinnorna ha tvingats omdefiniera sina roller som fäder och mödrar, makar och makor, yrkesarbetare, hemarbetare osv. Den omdefiniering de svenska männen tvingas ta tror jag delvis bottnar sig i att kvinnorna nått en ökad jämställdhet mellan könen. Männen kan med en ökad jämställdhet ha fått mer inflytande över reproduktionen (jämför kapitel två). Denna manliga omdefiniering kan männen lösa på olika sätt. Min tes är alltså att jämställdheten mellan könen har ökat, att såväl män som kvinnor därmed har en annan syn på könsrollerna än tidigare och att en omdefiniering av mansrollen därför måste äga rum. Förra avsnittet pekade på att mansrollen behövde förändras också pga de unga männens dåliga relation till fadern i hemmen. Med utgångspunkt från statistiskt material har jag försökt ta reda på hur stor jämställdheten mellan män och kvinnor är idag. Dessa uppgifter ställs mot statistik av tidigare årgång för att kunna påvisa skillnader mellan förr och nu vad gäller graden av jämställdhet. Statistiskt material har ju sina svagheter. Framförallt kan man fråga sig hur mycket det statistiska materialet speglar verkligheten. Variationerna kan vara stora och man kan därför även fråga sig hur många män, om någon, som verkligen representerar det statistiska genomsnittet. De statistiska faktorer som använts i denna uppsats förklarar bara en viss del av variationerna vad gäller jämlikheten och relationen mellan man och kvinna. Uppväxt, livserfarenhet, kulturell tillhörighet mm, har ju också stor betydelse. Förutsättningarna för en mer omfattande statistisk analys finns ju inte i en tiopoängsuppsats, men jag har valt att använda statistik i alla fall, framförallt som ett komplement till övriga metoder och som en möjlighet till att se om det statistiska materialet stämmer överens med det övriga materialet. Det kan också vara bra att jämföra kvantitativa uppgifter med kvalitativa. Det var svårt att få tag på statistik av den typ jag önskade. Jag hade helst velat jämföra 60- talet, dvs då den äldre mansgenerationen i förra avsnittet var nyblivna fäder, med 90- talet, när många i den yngre generationen blivit fäder. Den för mina syften relativt tillfredsställande statistiken hittade jag sammanställt i Fritzells och Lundbergs ”Vardagens villkor” (1994)11. Denna information kompletteras med uppgifter erhållna från Svenska Kommunförbundet12. 11 Fritzell och Lundberg har, utifrån intervjuer med ca 5000 personer gjorda mellan 1968 och 1991, analyserat välfärdsutvecklingen i Sverige under dessa år. 12 Arbetsmarknadsdepartementet 1995, Svenska Kommunförbundet 1995a, Svenska Kommunförbundet 1995b. 15 Jag ska, främst med inspiration från sammanställningen i ”Vardagens villkor”, utgå från fyra olika teman för att få en viss inblick i hur stor jämlikheten är och hur stor den varit sedan 70- talet: 1 2 3 4 Uppdelningen av hushålls- och förvärvsarbete 1974 - 1991 Mäns och kvinnors engagemang i facklig och politisk verksamhet fr o m slutet av 60- talet. Mäns och kvinnors bidrag till hushållets totala inkomst 1981 respektive 1991 Könsfördelningen inom arbetslivet 1 Genom att studera uppdelningen av hushålls – och förvärvsarbetet mellan män och kvinnor kan man bl a få svar på maktfördelningen hos könen mellan de två sfärerna hem och arbetsplats – vem som har mest makt inom respektive sfär. Man får också reda på om det råder stor snedfördelning: Om mannen förvärvsarbetar i mycket hög utsträckning och kvinnan enbart hemarbetar, medför det lätt att maktobalansen är stor och att mannen på grund av denna obalans har möjlighet att även kontrollera hustrun i hushållet, medan hustrun kan få en mer dold kontroll över hushåll och barn, som är svår att peka på genom siffror (se avsnittet ”Kvinnans inflytande” i kapitel 5). En minskad uppdelning av hushålls – och förvärvsarbetet däremot, borde leda till minskade skillnader mellan män och kvinnor på många sätt. T ex att könen allt mer tar över varandras roller, att paren blir mindre beroende av varandra, att kvinnan får en starkare ekonomisk position. Fritzell och Lundberg jämför sedan hur olikheter mellan män respektive mellan män och kvinnor inverkar på hur mycket hushålls – och förvärvsarbete männen och kvinnorna tar på sig. Olika stor jämställdhet kan då urskiljas mellan klasser och generationer, inte bara mellan könen. Det blir då lättare att jämföra vilka delar av befolkningen som t ex lever mycket jämlikt respektive mycket ojämlikt med utgångspunkt från klass- och generationsfaktorer m fl faktorer. Hushålls- och förvärvsarbetsstatistiken borde kunna användas till annat än en maktjämförelse mellan männen och kvinnorna. Den kan nog också ge ledtrådar till hur mycket tid respektive förälder kan ägna åt sina barn, vilka möjligheter till resor familjen har od. Fritzell och Lundberg gjorde sedan en jämförelse mellan åren 1981 och 1991 (Fritzell och Lundberg 1994:166). Man använde också en mängd tilläggsfaktorer för att se hur dessa påverkar hushålls- och förvärvsarbete. Tilläggsfaktorerna var: Mannens ålder Kvinnans arbetstid Barn i hushållet Mannens inkomst Kvinnans inkomst Kvinnans klass (högre tjänsteman, tjänsteman mellannivå, lägre tjänsteman,kvalificerad arbetare, okvalificerad arbetare, hemarbetande) Kvinnans klass dominant (dvs om kvinnans klasstillhörighet var högre än Mannens) Man kom fram till att: 16 de äldre männen utför mindre hushållsarbete än de yngre männen. ju mindre produktionsarbete kvinnan utför, desto mindre hemarbete utför mannen. Man skulle kunna anta att: Om kvinnan inte arbetar mycket, tar hon lätt på sig mer hemarbete, och mannen kan då ägna ännu mer tid åt arbete och aktiviteter, utanför hemmet. En liten skillnad skulle utifrån detta resonemang kunna leda till en vidgande klyfta mellan mannen och kvinnan. hur mycket mannen tjänar inte är av betydelse i denna undersökning, däremot utför mannen mer hemarbete om kvinnan har hög lön än om hon har låg lön. Man skulle kunna anta att: De flesta av kvinnorna med hög lön heltidsarbetar. De heltidsarbetande kvinnorna lär hemarbeta mindre än de deltidsarbetande. Här ser man tydligt att förutsättningarna för en ökad jämställdhet mellan könen ökar, då kvinnorna kommer ut på arbetsmarknaden. (Reservationer finns dock, vilket ska diskuteras längre fram) föräldrarna i ett hushåll med barn hemarbetade mer än i ett hushåll utan barn. Dessutom hemarbetar kvinnan i mycket större utsträckning än mannen då barnen är små. Men den obligatoriska ”pappamånaden” som infördes 1994 kommer kanske att minska en liten del av denna snedfördelning. en kvinna som är högre tjänsteman arbetar i hemmet i mindre utsträckning än arbetarkvinnan. Detta hänger samman med punkt tre. Man skulle kunna anta att: Högre tjänstemän har högre lön än genomsnittet. I jämförelse med många arbetarkvinnor borde då de kvinnliga tjänstemännen ha fler förutsättningar att leva på lika villkor med männen i familjerna. Det är också möjligt att de har längre arbetsdagar och större engagemang i sitt jobb. Man skulle därför, med viss försiktighet, kunna dra slutsatsen att kvinnorna som tillhör den övre medelklassen (vari de högre tjänstemännen ingår) lever i mer jämlika familjer än den svenska genomsnittskvinnan. makar till kvinnor med hög klassposition inom yrkeslivet utför mer hemarbete än makar till kvinnor med lägre klasspositioner. Man skulle kunna anta att: Denna punkt förstärker ovanstående slutsats att de högre tjänstemannakvinnorna lever mer jämställt med männen. Makarna till dessa kvinnor arbetar mer hemma. Många av dessa män kan tillhöra den grupp av män som lever mycket jämlikt med sina fruar och har mycket av den androgyna maskulinitet som nämnts tidigare. Man kan här, med vissa reservationer, dra den kompletterande slutsatsen att männen som lever i hushåll tillhörande övre medelklassen, lever mer jämlikt än de flesta andra svenska män. Förutsättningen är att dessa män tillhör samma klass som makan. Om en klar majoritet av männen till de kvinnliga högre tjänstemännen själv har ett liknande högstatusyrke kan man med ganska stor säkerhet hävda, att en mycket stor grupp av de övre medelklassfamiljerna lever mer jämlikt än genomsnittet. De ovanstående resultaten pekar på att kvinnor med ett relativt prestigefyllt yrkesliv, som säkert kräver ett visst personligt engagemang, naturligt nog ägnar mindre tid åt hemmet. Från siffrorna kan man också dra slutsatsen, att kvinnor med yrkespositioner tillhörande de lägre klasspositionerna (med vanligtvis lägre lön) löper större risk att bli ekonomiskt bundna av maken och mer bundna till hemmet. Mest beroende är förstås de arbetslösa och hemarbetande makarna. 17 Det är viktigt att poängtera , att kvinnans ökande yrkesarbetstid inte behöver motsvara en proportionell minskning av hushållsarbetet. Många kvinnor slits (som kanske bekant) ut av denna anledning, vilket redovisas på sidan 19. Skillnaden mellan de äldre männens och de yngre männens tidsanvändning i hushållet var inte iögonenfallande stor. Att de yngre männen enligt undersökningen utför mer hushållsarbete kan vara ett tecken på att de tidigare resonemangen om de unga männen som mer jämställda och androgynt maskulina stämmer. Samtidigt kan jämförelsen mellan äldre och yngre män te sig osäker pga att de lever i två helt skilda livsfaser. De yngre är ofta pappor till småbarn, medan man kan anta att de äldre männen i regel har vuxna barn som flyttat hemifrån. Det vore naturligt om de yngre männen tar på sig mer hemarbete pga att de ofta har yngre barn. Man kan inte heller mer precist mäta hur stor del av hemarbetet de nyblivna papporna från den äldre generationen tog på sig under 60- talet och jämföra detta den de unga männens hemarbete. Att, som Fritzell och Lundberg , på detta sätt ställa inte bara två utan flera fundamentalt olika mansroller i så skilda livsfaser mot varandra kan alltså inte i mina ögon ge hög validitet. Klasspositionen har störst inverkan på uppdelningen av hushålls- och förvärvsarbetet. Den viktigaste statistiken som presenterades under temat hushålls – och förvärvsarbete, var följande tabell som tydligt klargör de förändringar som ägt rum under nästan två decennier: Förvärvs- och hushållsarbetstid – Tabell (Fritzell och Lundberg 1994:169): ARBETAD TID. Genomsnittligt antal timmar bruttoarbetstid, hushållsarbetstid och total tid per vecka för anställda/hemarbetande, gifta/sammanboende 18 – 60 år, 1974, 1981 och 1991. 1974 1981 1991 Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Bruttoarbetstid 40,3 Hushållsarbetstid 2,2 Totaltid 42,5 Antal personer 17,1 31,9 49,0 39,2 4,1 43,3 2 830 21,0 26,6 47,6 2 807 40,0 4,8 44,8 26,4 18,7 45,1 2 706 Den statistik som presenteras i tabellen skiljer sig mycket från SCBs13 undersökning på ett område: Enligt SCB hushållsarbetade kvinnorna i genomsnitt 33 timmar per vecka –90, medan männen hushållsarbetade 20 timmar per vecka. Däremot var 13 SCB. Befolknings- och levnadsförhållanden 1990. 18 överensstämmelsen god vad gäller förvärvsarbetstalen. En viktig orsak till den bristande överensstämmelsen är förmodligen att hushållsarbete kan ges en så vid tolkning. I och med detta har definitionerna för hemarbete varit olika för undersökningarna. Den totala arbetstiden är idag nästan lika mellan könen. Kvinnan utför allt mer bruttoarbete14 och allt mindre hushållsarbete. Den totala hushållsarbetstiden har totalt minskat med 10 timmar pga att staten tar hand om hushållsgöromålen i allt högre utsträckning, t ex via dagis och äldreomsorg. Det offentliga livet får därför allt större plats för kvinnorna. Ungefär hälften av de anställda på arbetsmarknaden är idag kvinnor (Nermo 1995:7). Männen utför lika mycket bruttoarbete –91 som under –74, däremot hushållsarbetade de aningen mer –91 än i jämförelse med –74 . 1974 utförde mannen 7% av allt hushållsarbete, -81 utförde han 14% och –91 utfördes 18%. Förenklat kan man säga att mannen tar på sig allt mer hushållsarbete. Siffrorna är dock avstannande och pekar bara på en mycket svag ökning. Förändringarna är inte påfallande stora för männen. Det är framförallt kvinnorna som ändrat typen av arbete de utför: Bruttoarbetet har ersatt hushållsarbetet. Totaltiden låg på en tydlig övervikt för kvinnorna –74. 1991 var den jämnt fördelad, vilket mycket väl kan vara ett tecken på ökad jämlikhet mellan män och kvinnor. Dock är skillnaden fortfarande stor mellan könen vad gäller avlönat respektive oavlönat arbete. Trots att den totala arbetstiden är jämnt fördelad mellan könen, finns kanske en risk att många kvinnor blir utslitna pga att de har två arbeten att utföra, ett i hemmet och ett på arbetsplatsen. Detta ska diskuteras längre fram. Att männen hushållsarbetar så lite som 5 timmar per vecka i jämförelse med kvinnornas 19 timmar per vecka är förvånande med tanke på hur många par som i intervjuer påstår att de delar ”fifty- fifty” på hushållsarbetet. Det borde bero på att paren uppger att de delar på mer arbete än de i själva verket gör. Sammanfattningsvis kan man alltså för det första urskilja en trend som pekar på att männen i viss utsträckning tar på sig allt mer hushållsarbete och en andra trend som visar att kvinnorna yrkesarbetar i allt högre utsträckning. 2 Det politiska deltagandet Med politiskt deltagande avses här att aktivt påverka samhället genom att rösta, demonstrera, skriva debattartiklar, vara medlem i facket, erhålla förtroendeuppdrag. Denna definition på politiskt deltagande kompletterar jag nedan. Kvinnorna röstar i lite större utsträckning än de svenska männen. Aningen fler män än kvinnor är medlem i något politiskt parti, 15% respektive 12% (Fritzell och Lundberg 1994:172). Dock är de manliga medlemmarna mer aktiva än kvinnorna i och med att de i högre utsträckning deltar i möten och har förtroendeuppdrag. Vad gäller de mer aktivt opinionsbildande aktiviteterna som att delta i den politiska processen, skriva till myndigheter, skriva insändare, demonstrera och tala inför möten, så har en mindre utjämning skett sedan slutet av 60- talet(ibid. 173). Den största skillnaden mellan könen handlar om att tala inför möten, där männen är mer aktiva. Den minsta gäller demonstrationer, där utjämningen är i det närmaste total. ”Vardagens villkor” undersöker här mäns och kvinnors politiska deltagande på gräsrotsnivå. Där är ojämlikheten inte så stor mellan könen. Men en sådan analys är otillräcklig pga att ett fåtal individer har mycket större inflytande på politiken än 14 Bruttoarbetstid menas här vara summan av arbetsplatstid, restid, förberedelsetid och extra arbetstid. 19 genomsnittsmänniskan. Om man istället förflyttar sig upp från gräsrotsnivån borde resultatet bli annorlunda. De individer som påverkar sin omgivning mest utifrån ett könsrollsperspektiv blir då viktigast i analysen. En viktig fråga blir då: Vilka individer påverkar via politisk verksamhet relationerna mellan könen i högst utsträckning, direkt eller indirekt, och i vilken riktning? Det blir här också viktigt att fråga sig i hur hög grad det är män respektive kvinnor som innehar denna verkliga politiska makt. Också sett utifrån detta perspektiv tycks jämställdheten ha ökat. Men den verkar inte vara lika stor som på gräsrotsnivå ännu: Könskvoteringen hos den sittande regeringen gör att kvinnorna får en starkare röst, får större del i förverkligandet av feminismens idéer och sätter en kvinnlig prägel på politiken. Så gott som samtliga utredningar på regeringsnivå ska nuförtiden behandlas ur ett jämlikhetsperspektiv. Nya lagar har stiftats i avsikten att främja jämställdheten. Detta är några viktiga exempel bland många, som lett till att det svenska parlamentet idag är det mest jämställda i världen. Trots detta är vägen lång till ett helt jämställt parlament. Även på kommunal nivå är jämställdheten ökande. Svenska Kommunförbundet, som fungerar samordnande för alla Sveriges kommuner, har tillsatt en beredning som har målet att granska samtliga (!) av Kommunförbundets frågor ur ett jämlikhetsperspektiv. 40 procent av förtroendeuppdragen inom kommunerna genomförs av kvinnliga ledamöter (Svenska Kommunförbundet 1995b:17). Andelen kvinnliga kommunfullmäktigeledamöter är 41% fördelat över hela landet, (vilket är en procent högre än i riksdagen). Denna siffra har dessutom varit under kontinuerlig ökning sedan 1930 (Svenska Kommunförbundet 1995b:29). Dock är bara 16% av kommunstyrelsens ordföranden en kvinna. Men det finns fler kvinnliga ordföranden bland yngre åldrar, vilket kan vara ett tecken på att antalet kvinnliga ordföranden kommer att öka. Den bild det svenska folket har fått av politiken, där t ex hälften av regeringsposterna innehas av kvinnor, kan med tiden påverka alla politiska grupper, från regeringsnivå till mindre lokala grupper, att föra en mer jämställd politik. Detta kanske gäller hela samhället, inte bara politiska partier. De allra flesta individer blir ju påverkade av jämställdhetspolitiken som förs, direkt (genom att ta till sig vissa värderingar), och indirekt (genom att förändringar till förmån för jämlikheten genomförs på många områden, t ex på arbetsplatserna). Utifrån ovanstående resultat kan man konstatera att den formella jämställdheten mellan könen är relativt stor, med undantag för männens dominans på ordförandeposterna. Initiativ för en ökad jämställdhet tycks vara ständigt pågående inom politiken på många nivåer. Inom den kommunala verksamheten tycks jämställdheten dock vara mindre. Tecken på detta är att de klart flesta cheferna där är män, samtidigt som en majoritet av de anställda är kvinnor. Näringslivet och politiken har gemensamma beröringspunkter. Samtidigt konkurrerar de med varandra om inflytande. Om näringslivet får ett starkare grepp om samhället minskar i regel den politiska kontrollen och inflytandet. Det är just detta som håller på att ske runt om i världen. Näringslivet kopplar, med liberalismens frammarsch världen över, ett allt starkare grepp om samhället, även i Sverige, på bekostnad av den politiska makten. Inom näringslivet är trögrörligheten oerhört stor vad gäller uppfyllandet av jämlikhetskraven. Exempelvis är tillsättandet av kvinnliga styrelsemedlemmar mycket ovanligt inom näringslivet. Samma sak gäller chefsposterna : 97% av styrelseledamöterna i de 181 börsnoterade företagen är män. Ur denna synvinkel ser det ut som att vi är på väg mot ökad ojämlikhet: Näringslivet får ett allt större inflytande i samhället. Staten får ett svagare grepp om 20 samhället. Detta kan leda till ökade svårigheter för kvinnorna att hävda sig på arbetsmarknaden i ett framtida mer konkurrerande och mindre statligt kontrollerande samhälle. Över hälften av de svenska kvinnorna är anställda i den offentliga sektorn, och den kvinnliga arbetslösheten borde därigenom öka när den offentliga sektorn kommer att bantas (Hernes 1987:kap2). Männen kan lättare anpassa sig till marknaden i och med att männen inte tar på sig samma ansvar vad gäller att ta hand om småbarn och hem, medan kvinnorna har en mer fragmenterad anställning. Dels för att de föder barn och tar hand om småbarnen i mycket större utsträckning än männen, dels för att kvinnorna oftare söker vård och är på många andra sätt mer beroende av staten som en hjälpande hand, den stat som förutsägs bli allt mindre. Men tendenser åt motsatt håll finns också för kvinnorna. Många feminister har genom åren erhållit maktpositioner, bildat allianser och kontaktnät vilka de kan använda för att förena sig kring centrala frågor (ibid. kap2). Det stora politiska engagemanget för jämlikhet har stor inverkan på hela samhället och dess syn på könsrollerna. Allt fler män, t ex politiskt engagerade, börjar anse att också männen tjänar på en ökad jämlikhet. 3 Det ekonomiska beroendet anses vara en central faktor bland gifta kvinnor som gör att kvinnors underordnade position i samhället bibehålls: ”Ett ekonomiskt beroende inom ett hushåll uppstår när kvinnans inkomst är avsevärt lägre än mannens. Eventuella skillnader i makarnas bidrag till familjens totala inkomst ses som direkt relaterade till maktskillnader inom familjen. En ekonomiskt beroende kvinna har alltså mindre möjligheter att bestämma över sitt liv ” (Nermo 1995:6). Kvinnan är, som förväntat, oftare ekonomiskt beroende av mannen än tvärtom. I jämförelse med 1981 är klart färre kvinnor helt ekonomiskt beroende –91. Andelen helt ekonomiskt beroende kvinnor var 1981 12,6%. 1991 låg siffran på bara 3.4% (Fritzell och Lundberg 1994:175). Däremot är fler av kvinnorna delvis ekonomiskt beroende –91 i jämförelse med –81 pga att många av de förut arbetslösa kvinnorna (de flesta var tidigare hemmafruar) har tagit deltidsanställning. En förskjutning uppåt i samhällshierarkin har därmed skett för flertalet kvinnor, där det stora antalet helt ekonomiskt beroende kvinnorna har minskat, antalet delvis ekonomiskt beroende kvinnor ökat och de ekonomiskt oberoende kvinnorna ökat: 8,7% av kvinnorna hade lika stor inkomst som sina män –81. 1991 var andelen 12,5% (ibid. 174). Det finns dock uppgifter som pekar på att löneskillnaderna mellan könen återigen ökade från mitten av 80- talet (Arbetsmarknadsdepartementet 1995:26). Maktskillnaderna mellan könen har alltså minskat i Sverige under de senaste decennierna, ur ekonomiskt synvinkel, med undantag för de löneskillnadsökningar som påvisats under det senaste årtiondet. Beroendet kan också studeras genom att undersöka förvärvsarbetstiden. Genom att granska förvärvsarbetstiden kan man studera kvinnans ställning gentemot mannen ur ett statusperspektiv. Ett förvärvsarbete ger dessutom större trygghet och självständighet i allmänhet. En kvinna med ett heltidsarbete skulle lättare klara av att stå på egna ben efter en eventuell separation med familjen. Därför är det viktigt att studera förvärvsarbetstiden. Även här har skillnaderna blivit mindre. De flesta kvinnorna arbetade –91 lika eller nästan lika mycket som männen. Enligt mer exakta källor arbetade 41% av de arbetsföra kvinnorna deltid, medan 59% arbetade heltid – 92. Motsvarande för männen var 9% deltid respektive 91% heltid. (ibid. 23). Trots att 21 utjämningen har blivit stor, arbetar alltså männen fortfarande mycket mer än kvinnorna. Man kan fråga sig varför kvinnor tjänar mindre än män. Trots att de flesta kvinnor, liksom män, heltidsarbetar så tjänar de flesta kvinnor mindre än männen. I 37% av hushållen arbetar män och kvinnor ungefär lika mycket, medan man tjänade ungefär lika mycket i 12% av hushållen15 (Nermo 1995:7, Fritzell och Lundberg 1994:176). Anledningen till kvinnornas lägre löner är att typiskt kvinnodominerade yrken ger lägre löner. Dessutom har färre kvinnor höga poster inom varje yrke, vilket leder till att många kvinnor har lägre löner än männen trots att de har samma yrke. Kvinnor föder barn och tar på sig den vårdande rollen i större utsträckning än män, vilket även det lär leda till en lägre lönesättning. Arbetsmarknaden var för bara några årtionden sedan klart dominerad av män, vilket gör att kvinnor kan ha svårt att hävda sig som ”nykomlingar”, som ska anpassa sig till en manlig sfär med ett manligt tänkande. 4 Könssegregeringen på arbetsmarknaden Anledningen till att man brukar undersöka könssegregeringen på arbetsmarknaden i jämlikhetssammanhang är att många typer av yrken skiljer sig från andra i form av arbetsvillkor, arbetslöshetstal inom yrket, olika höga löner osv. Man anser att det oftast är männen som får de förmånligare anställningarna och arbetar inom bättre yrkeskategorier. Många fakta talar för att den största orsaken till att kvinnor tjänar mindre än män är att typiska kvinnoarbeten är sämre avlönade. Därför är det viktigt att studera vilka typer av arbeten kvinnor respektive män har. Två huvudfaktorer skapar könssegregering på arbetsmarknaden. Den ena är att män och kvinnor själva väljer olika typer av yrken. Den andra är att män och kvinnor hamnar i olika yrken pga diskriminering, t ex att man tar in endast ett fåtal kvinnor till vissa yrken eller att man ger chefsposter till män. En kombination mellan dessa faktorer är också vanlig, t ex att de yrkesval vissa gör är ett resultat av trycket från omgivningen och inte ett helt frivilligt beslut och att många kvinnor tjänar på att välja yrken som inte kräver alltför lång utbildning och inte ställer för höga krav på övertidsarbete, långa resor mm. Statistiken pekar på att könssegregeringen var under utjämning från 1960 till –80 (Arbetsmarknadsdepartementet 1995:58). Med andra ord har allt fler kvinnor tagit anställning inom typiskt manliga yrkesområden, medan allt fler män fått anställning i kvinnodominerade yrken. Dessutom har många före detta hemmafruar sökt sig ut på arbetsmarknaden, vilket minskar den tidigare åtskillnaden där männen yrkesarbetar och kvinnorna hemarbetar. Denna utjämning har sedan fortsatt, och tycks fortsätta, men i långsam takt. Andelen icke- segregerade yrkesgrupper16 har, från 1981- 1991, ökat från 21% till nästan 30% (ibid. 78f, Fritzell och Lundberg 1994:179f). I början av 90- talet var alltså könsrepresentationen jämnare på den svenska arbetsmarknaden än i början av 80- talet. Kvinnorna har gjort rejäla intåg främst i många akademikeryrken. I vissa fall har kvinnornas andel tom blivit större än männens, från att ha varit i klar 15 Men det är stor sannolikhet att männen övertidsarbetar mer än kvinnorna, vilket statistiken inte verkar ta hänsyn till. 16 Icke- segregerad yrkesgrupp definieras här som att andelen män eller kvinnor inte överstiger två tredjedelar. 22 minoritet för några årtionden sedan. Kvinnorna är dock koncentrerade till ett färre antal yrken i större utsträckning än männen. Man kan också, utöver den horisontella segregeringen som studerats ovan, undersöka hur många kvinnor respektive män som innehar högre poster – den vertikala segregeringen. Även utifrån detta perspektiv tycks jämlikheten vara större inom den offentliga sektorn, där 30% av cheferna är kvinnor. Inom den privata sektorn är 10% av cheferna kvinnor (Arbetsmarknadsdepartementet 1995:78). Även om man tar hänsyn till att en större andel av de arbetande inom den offentliga sektorn är kvinnor, blir den proportionella andelen kvinnliga chefer i alla fall större inom den offentliga sektorn. Ju mer detaljerat man undersöker segregeringen, desto större ser man att den är. Segregeringen kan därför vara större i verkligheten än vad som syns i statistiken! Sammanfattning I och med industrialiseringen, utflyttandet av produktionen från hemmet och införandet av en reglerad arbetstid, uppstod en stark segregering mellan hem och arbete. Männen började produktionsarbeta och kvinnorna hushållsarbeta. Männen och kvinnorna, manlighet och kvinnlighet, kom på så sätt att skiljas åt i högre grad än tidigare. På grund av denna åtskillnad blev olikheterna mellan män och kvinnor större. Med tiden integrerades familjemedlemmarna i högre grad i andra institutioner än familjen. Det industrialiserade samhället blev mindre kollektivt orienterat och mer individualiserat. Mannen hade den yttersta makten, eftersom det var han som upprätthöll familjens ekonomi. Maktobalansen mellan män och kvinnor var då stor. Hustrun var på detta sätt mycket beroende av sin make. Den kanske mest avgörande faktorn som orsakat de förändringar som konstaterats i statistiken är att i stort sett samtliga kvinnor inträtt på arbetsmarknaden. I och med att nästan alla kvinnor nuförtiden har ett arbete, lägger de ner mer tid på yrkesarbete och mindre på hushållsarbete. Kvinnornas bidrag till hushållskassan blir därmed större och de blir mindre ekonomiskt beroende. På grund av att kvinnans ekonomiska beroende minskat under de senaste årtiondena, har kvinnorna fått ökade möjligheter att gå egna vägar. Ett resultat utav detta är att antalet skilsmässor ökade markant under 60- talet. Nuförtiden kan alltså varje familjemedlem, i synnerhet kvinnan, följa sina individuella behov i högre utsträckning än tidigare. Då det ekonomiska beroendet mellan mannen och kvinnan försvagas, blir kärleken en allt viktigare anledning till att paret håller ihop, istället för beroendet utav varandras arbetskraft. Segregeringen mellan män och kvinnor minskade också när kvinnornas hemarbete övergick till förvärvsarbete. Nu yrkesarbetar ungefär lika många kvinnor som män. Kvinnornas ökade politiska makt kan ha stor betydelse för att vidmakthålla och kanske öka jämställdheten mellan könen. Den viktigaste frågan i denna uppsats blir dock inte om vi går mot ökad jämställdhet eller ej. I och med att det, statistiskt sett, konstaterats att jämlikheten blivit större, även om den inte ökat dramatiskt, blir här den viktigaste frågan hur de nya svenska mansrollerna påverkas av den ökade jämställdheten. Med utgångspunkt från de analyser som hittills genomförts i uppsatsen finner jag tre stora krafter som förändrat mansrollen: 23 De hemförhållanden en mycket stor del av 60- talsmännen upplevt, med en närvarande mamma och distanserad pappa. Många unga män upplevde ett dåligt förhållande till pappan och har på avgörande punkter försökt bli annorlunda sina fäder. Framförallt vill de ge mer tid och uppmärksamhet till barnen, vilket gör att deras roll som pappa närmar sig mammans roll i hemmet. De följder som uppstått i och med kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Männen har inte längre rollen som familjens försörjare. Strikta rolluppdelningar där männen försörjer familjen och kvinnorna vårdar barnen har försvagats. Männen har oftare kvinnliga arbetskamrater. Männen har blivit alltmer vana vid att chefen är en kvinna. En del män har dessutom trätt in på traditionellt sett kvinnliga yrkesmarknader. På arbetsplatserna är det vanligare att jämlika värderingar upprätthålls. (Exempelvis tycks sextrakasserier bli mycket mer uppmärksammade nuförtiden.) Männens och kvinnornas världar närmar sig alltmer varandra i det offentliga livet. Det stora politiska engagemanget för jämställdhet, som tycks sträva mot att män och kvinnor ”ska möta varandra på halva vägen”, kan ha avgörande betydelse för en fortsatt ökning av jämställdheten. Jämställdhetspolitiken är i viss mån ett svar på den allmänna opinionens krav, men den påverkar också denna opinion att ha en mer jämlik kvinnosyn. Den ökar också till viss del männens möjligheter att få mer tid över för hem och familj i och med att politiken ställer sig positiv till pappamånaden och liknande reformer. Med tanke på att kvinnans självständighet ökat i förhållande till mannen med jämställdhetsprocessen kan man undra vilken inställning männen själva har till de nya förhållandena. Många av de utfrågade männen uttrycker ett missnöje i deras föräldrars traditionella förhållande. De ogillade att kärleken vävdes samman med ett ömsesidigt beroende av varandras olika typer av arbetskraft, med ojämlikhet inblandat som en naturlig del. Detta gällde inte bara kvinnan, mannen hade antagligen velat spendera långt mycket mer tid med familjen än han hade möjligheter att göra. En stor del av de utfrågade vill ha en stark och självständig partner (Holter 1993:140f). De vill inte ha hemmafruar, snarare mer eller mindre karriärmedvetna makar. En drygt tio år gammal undersökning pekar på ”att partnerns yrkesposition får ett positivt värde för honom så länge hon är beredd att ge avkall på den för hans skull, och hela tiden förblir relativt underordnad honom” (Haavind 1982:151)17. Denna åsikt verkar vara utbredd även i den allmänna mediedebatten. I den norska intervjuundersökningen, tio år senare, finner man däremot något annat, liksom i en jämförande undersökning bland manliga tjänstemän 1962 resp. 1992 (Nilsson 92)18. Där finner man att många män är positiva till en situation där partnern har högre inkomst än de själva har. En intervjuperson ur den norska undersökningen säger, för att ta ett exempel: ”Det är möjligt att hon går om mig lönemässigt i år. Men jag har aldrig tyckt att det har varit några problem (...) Hon kom tvåa när det gäller ett annat jobb som hade gjort att jag skulle ha blivit lågavlönad i förhållande till henne. Det är enbart positivt” (Holter 1993:142). 17 18 Holter 1993:141. Holter 1993:141. 24 En hel del av dagens män kanske inte längre tycker att det vore en manlig prestigeförlust att tjäna mindre än kvinnan. En förändring åt detta håll har kanske skett. Men man bör ta i beaktande att jämlikhetsdebatten kan ha fått sån genomslagskraft att vissa män kanske finner det svårt att erkänna, även för sig själva, om de inte önskar ett ”fifty- fifty- förhållande”. Belägg för detta finner man bla i Lars Jalmerts enkät- och intervjuundersökning (Jalmert 1983:53). Vid intervjuerna hävdade männen att de tyckte det jämlika förhållandet var det idealiska. Men vid närmare granskning fann man att många av dessa män i själva verket inte levde efter sina principer, eller på olika sätt hindrades att göra det. Därav myntades uttrycket ”i princip- mannen” (ibid. 53f). Med det menas att männen uttalade åsikter som var förenliga med jämställdheten, t ex att hushållsarbetet bör delas lika, men att det i praktiken var mycket ovanligt att männen levde efter dessa åsikter. Enligt enkätundersökningen ”Män i Norge 1988” var uppemot 90% av männen helt eller delvis överens om att arbetet bör delas lika både hemma och borta. I själva verket är det ju ovanligt att arbetet fördelas helt rättvist mellan könen. Det finns alltså en skillnad mellan jämlikhetsidealet och verkligheten. Den ojämlika fördelningen tycks omärkligt smyga sig in i förhållandet. Vari ligger då denna omärkliga process? Arbetet är en viktigare del av mannens identitet än den är för kvinnan (Holter 1993:148). Det blir då naturligt att männen automatiskt lägger ner mer energi på produktionsarbetet. Mannen blir uppfylld av tankar kring arbetet, även då han är hemma, medan kvinnan blir mer upptagen av bestyren i hushållet. Det är vanligt att par som skaffar barn lever mindre jämställt än de gjorde innan barnet kom till. I och med att de blir föräldrar tar de lätt till sig sina föräldrars roller i högre grad än de gjorde tiden före barnens tillkomst (Holter 1993:149f). Oftast ”blir det” alltså hon som bär huvudansvaret för hemmet. Det verkar alltså handla mer om invanda gamla könsroller och yttre omständigheter snarare än mäns direkta ovilja till jämställdhet som skapar den ojämlika fördelningen i hemmet. Här finns en svårighet för de många kvinnor som vill göra karriär: Hennes arbetsdagar är vanligtvis ungefär lika långa som hans, samtidigt bär hon huvudansvaret för hem och barn. Många av dessa kvinnor som vill leva upp till det nya kvinnoidealet blir lätt slitna. Över- respektive underordnandet mellan mannen och kvinnan var förut självklar. Nu är jämlikheten ett klart dominerande ideal och ojämställdheten kan möjligen med detta ha blivit mer dold eller i alla fall tagit andra former. Som vi sett tidigare har tiden som ägnas åt den traditionellt kvinnliga sfären, hemmet, kortats ned och kvinnorna har på senare år anpassat sig till den manliga sfären, produktionen. Att som kvinna anpassa sig till en sfär som för inte så länge sen var anpassad mest för män, kan naturligtvis också det medföra svårigheter för henne, utöver det att hon blir sliten. Frågan är också om kvinnorna går från ett beroende (av maken) i hemmet till ett beroende (av staten) på arbetsmarknaden: Flertalet feminister ser mörka framtidsmoln där kvinnorna får de sämre anställningarna; den offentliga sektorn minskar och leder till arbetslöshet bland kvinnorna; kvinnorna blir beroende av staten som bidragsgivare; nedskärningen av den offentliga sektorn genomförs successivt och kvinnorna blir arbetslösa och återigen beroende av männen (t ex Hernes 1987:kap2). Andra är inte fullt så negativa. Trots empiriska bevis för en ökad jämlikhet kan man konstatera: att de gamla rollerna i stor utsträckning lever kvar, att en ny typ utav problem som berör 25 könsrollerna har uppstått och att framtiden är oviss för kvinnornas del. Männen uttrycker inte öppet något missnöje med kvinnornas statusökning som följt på jämlikhetsprocessen. 5 Jämställdheten sedd ur ett maskulint perspektiv De flesta jämställdhetsanalyser är skrivna från kvinnans perspektiv. Jag vill här se på saken mer från mannens perspektiv. En bra utgångspunkt kan här vara att undersöka vad som brukar kallas den hegemoniska maskuliniteten. Den hegemoniska maskuliniteten Den manliga identiteten och sexualiteten har hela tiden omformats i takt med den historiska utvecklingen. Såväl införandet av en protestantisk religion som 1700talets upplysningstid har kommit att påverka den, för att nämna några exempel. Sexualiteten kom nu att bli en viktig del av individernas identitetsskapande19. Ett genomgående tema i historiska analyser om mannens identitet med utgångspunkt från 1700- talet och framåt, är hans rationella tänkande (reason) och kontroll över naturen (Seidler 1987:kap3). Sexualiteten har länge, i synnerhet sedan kristendomens intåg, ansetts vara någonting farligt djuriskt och nära naturen anknutet, någonting som måste kontrolleras. Idealet var i regel den moraliske mannen som kunde kontrollera sina känslor och handla på ett rationellt sätt. Kvinnan var ett slags hot mot denna rationalitet, dels för att hon lätt väckte upp mannens sexualitet, dels för att kvinnan på många andra sätt representerade symboler som var starkt kopplade till naturen, som spontanitet och känslor. Man ansåg det alltså vara tvunget att ha kontroll över kvinnan och de kvinnliga egenskaperna. Med civilisationsprocessen, som ju krävde individernas rationella tänkande, kollektiva moral och höga plikttrogenhet som ett gemensamt skydd mot den omgivande naturen, kom kulturen att alltmer stå i ett motsatsförhållande till naturen. Lagar och regler för ett gott uppförande etablerades. De som bröt mot dessa bestraffades och marginaliserades, och med tiden internaliserades samhällets moral inom individerna20. I denna internaliseringsprocess lärde sig männen redan från ett tidigt stadium i livet att kontrollera och förneka många känslor till fördel för en ökad status som man. Nedanstående citat ger ett exempel på detta: ”Moraprostens angrepp på köttets frestelser och den världsliga fåfängans laster var proportionerlig med den kraft, som han tvingades mobilisera för att kämpa för sin själs renhet: Denna högeligen avskyvärda och onaturliga synd har jag sedan utövat som vuxen i lönndom, Gud bättre, ja även ibland i sadeln då jag färdats ensam på vägarna, och annars esomoftast. Inte heller tillsammans med hustrun Helena säger sig Jakob ha kunnat iaktta den kristliga ärbarhetens gränser: 19 Se t ex Caplan kap3 i Seidler 1987 och Giddens 1992:kap2. Även Freud ansåg att det omgivande samhällets regler och konflikter kom att internaliseras och skapa konflikter hos samhällsindividerna. 20 26 ...att någon var på väg mot dörren. Därför drog hon sig undan och ville stiga upp ur sängen, men jag höll henne kvar ovanpå mig och fullbordade otuktens verk under henne på ett sådant sätt att säden föll tillbaka och orenade min kropp och sängen vi låg i. Väl ångrade vi oss båda genast och bad Gud om förlåtelse för vår synd.” (Ekenstam 1996:37-38). Nu är väl ovanstående citat ett, för oss moderna människor, rätt oskyldigt och kanske smått lustigt exempel på en prästs oförmåga att hålla sin lust i styr. Men man kan tydligt se hur styrd individen är av moraliska och pliktmässiga skäl och att det väcker inre konflikter. Jag tror att tvånget att efterfölja skrivna och oskrivna lagar kan ge allvarligare återverkningar och vara en tyngre börda att bära på, för såväl varje man som samhället i helhet, än vad som kommer fram i ovanstående citat. Exempelvis på följande sätt: Mannen skulle alltså vara den rationelle, kontrollerande och mer högtstående på samhällets skalsystem, medan kvinnan fick vara mer i kontakt med naturen, på bekostnad av en minskad status. Med detta samhällssystem som grundmall har civilisationen utvecklats ända fram till våra dagar, där samhället för sin ständiga kamp mot naturen och där männen kämpar för (att bevisa) sitt avstånd till kvinnan/det kvinnliga. Ett ”tryck” läggs på männen, som tvingar dem att ta avstånd ifrån grundläggande känslomässiga behov, och leder till det välbekanta förtrycket som utövas över kvinnorna i ett manligt samhällssystem. I forskningslitteraturen talar man här om ”den hegemoniska maskuliniteten”, alltså det mansideal som är det förhärskande och tvingar männen att agera efter detta ideal, vilket leder till ett förtryck över både män och kvinnor, men på olika sätt. Definitionen för denna kan lyda: ”Hegemonic masculinity can be defined as the configuration of gender practice which embodies the currently accepted answer to the problem of the legitimacy of patriarchy, which guarantees (or is taken to guarantee) the dominant position of men and the subordination of women” (Connell 1995:77). Männen tvingas alltså att följa den hegemoniska maskulinitetens moralkodex för att bli accepterade av sin omgivning. Denna internaliseras i männen och blir mer eller mindre omedveten. I och med att den hegemoniska maskulinitetens ideal på flera sätt står i ett motsatsförhållande till naturen (vilket redan konstaterats ovan), uppstår också ett konfliktartat motsatsförhållande inom varje man, mellan det rationella tänkandet, moralen och kontrollen på ena polen, och det han måste förneka, som naturen, det irrationella och känslorna på den andra polen. Männen måste alltså förtrycka viktiga delar av sin inre natur. En slående avspegling av ovanstående får man vid en studie utav pornografin: Mannen får kontakt med det han ständigt måste ta avstånd ifrån och kanske därför längtar efter: det kvinnliga. Kvinnan kan inom pornografin representera den del utav mannen som han måste ta avstånd ifrån – det ömma beroendet och intimiteten: ”...sexuality remains a troubling contradiction. It demands the very surrender and spontaneity which men have grown up to be suspicious of. It is only through turning sex into performance, and separating it from intimacy and personal contact, that they can still see it as an issue of control. Griffin argues that the objectified woman in the pornographic image represents not women in their actuality, but that part of the masculine self which remains attached to feelings of need, emotionality, and dependency. This is what little boys are required by culture to crush in themselves, in return for the 27 prestige, power, and status that accompany the achievement of masculine identity” (Caplan 1987:96-97). I relationerna män sinsemellan, kan maskulinitetsidealen leda till en inneboende rädsla för att vara för svag, vek, klen, bög, mesig, barnslig, feminin osv. Detta kan i sin tur leda till att en del män blir rädda för att visa några former utav svagheter inför andra, vägrar att erkänna dessa ”svagheter” hos sig själva och föraktar andra som uppvisar sådana tendenser. Paradoxen är väl här att en sån inställning ju inte kan leda till starkare män. Med den hegemoniska maskuliniteten uppstår lätt en destruktiv konkurrens mellan männen om makt och prestige. Av rädsla för att visa sig sårbar eller svag kan vissa män krampaktigt hålla upp garden i kontakten med andra för att ständigt vara ”i stånd” att försvara sig. Vissa former utav mobbning skulle säkert kunna härledas till den hegemoniska maskulinitetens ideal som bakgrundsorsak. Samtidigt är det viktigt att poängtera att det kan finnas vissa positiva krafter som föds ur den hegemoniska maskuliniteten: Detta mansideal kan vara en drivkraft till prestationer, den kan stå för känslokontroll (vilket ju lär vara nödvändigt i många situationer i dagens samhälle), aktivitet och klara regler. Inom forskningslitteraturen talar man nästan uteslutande om de negativa konsekvenserna som följer med den hegemoniska maskuliniteten. Men detta ideal lär ju alltså även innehålla en hel del positivt. Aktivitet, ambition, mod, styrka och moral är några utav nyckelorden i denna maskulinitet, vilka ju trots allt är egenskaper som inte kan betraktas som destruktiva. De dåliga sidorna av maskulinitetens hegemoni är nog främst föraktet för och bristen på de motsatta egenskaperna och skapandet av förlorare i systemet21. Att det idag talas om mannens kris kan sägas bero på att den hegenomiska maskuliniteten starkt kritiserats pga jämställdhetssträvandena. Frågan är dock om man istället för androgynisering av männen, eller ett upplösande av könsrollerna, kan använda den hegemoniska maskuliniteten konstruktivt. Jag återkommer till detta. Kvinnans inflytande Den hegemoniska maskuliniteten infogar inte bara männen i sitt system. Även kvinnorna måste anpassa sig till de regler som formats därur. I och med att maskulinitetsidealet krävt av männen att de skulle vara ett slags överhuvud och ha mer officiell makt, förlorade ju kvinnan inflytande i förhållande till mannen. Även idag syns tydliga skillnader, vilket konstaterats tidigare i den här uppsatsen (kapitel 4). Men bilden av jämställdheten förändras en del om man byter perspektiv. Robert Bly uttrycker det på följande sätt: ”Patriarkatet har en invecklad struktur. Mytologiskt är det matriarkaliskt på insidan och ett matriarkat är lika invecklat, eftersom det är patriarkaliskt på insidan” (Bly 1991:128). Han lär mena att också kvinnan har makt och inflytande i det patriarkaliska samhällssystem vi fortfarande lever i och att kvinnans makt är mer svårgripbar och sublim än mannens. Nästan all jämlikhetsdebatt är inriktad på männens dominans över kvinnorna, vilket gör det svårare att kunna observera och vara medveten om kvinnors dominans. Denna ”osynlighet” gäller också kvinnors eventuella dominans över männen. Men vid varje skapande av en slags mall, ett ideal, uppstår ju alltid en ”vi- respektive dom- situation”, där vissa passar bättre in i fältets diskurser än andra. Förtrycket av de med mindre grad av habitus inom det specifika fältet lär med andra ord inte vara signifikant för just den hegemoniska maskuliniteten. 21 28 Männen kan också ha svårt att erkänna att denna subordination existerar, eftersom den inte det minsta stämmer överens med mansidealet; mannen skulle med andra ord sänka sin manliga status om han öppet deklarerade sin subordination under en kvinna. Den makt kvinnan har är alltså något det talas litet om, trots att den kanske kan ha en ansenlig betydelse i detta sammanhang. Kvinnan blir oftast centralgestalten i hemmet. Hon är i regel den som fattar beslut om hem och familj, hur relationerna i hemmet ska utformas. I och med att produktionen i industrisamhället flyttades ut ur hemmet, förlorade mannen också i viss mån sin makt i hemmet. Objektivt sett kan kvinnan närhelst hon vill skilja sig och ta barnen med sig. Den svenske mannen far oftast mer illa av en separation än den svenska kvinnan. En man kan ha svårare för att hantera känslor än kvinnan. När paret skaffar barn uppstår ofta en intensiv kontakt mellan barnet och modern, en kontakt som mannen ofta hålls utanför. Denna dominans som kvinnan har inom den privata sfären kan leda till att mannen drar sig undan familjegemenskapen och istället lägger ner mer energi på arbetet och alltmer uppträder som en utstött i familjen: ”Manlig lättja och kvinnlig aktivitet verkar vara ett genomgående tema hos de principiellt jämställda paren (Holter 1993:162). I boken fortsätter man: En demokratisering av familjens centrerade struktur (till kvinnan och barnet) är kanhända svårare än en motsvarande demokratisering i arbetslivet, just därför att kompetensen och inflytelseformerna i arbetslivet artikuleras och synliggörs på många sätt, medan familjeinflytandet är mer outtalat och ogripbart” (Holter 1993:168). I dagens jämställdhetsdebatt går man ofta miste om detta helhetsperspektiv. Istället utgår man nästan enbart från kvinnans perspektiv i diskussioner, där man till stor del kan stöda sig på statistiskt material rörande kvinnans inkomst, andel chefsposter och liknande. En granskning av den hegemoniska maskulinitetens baksida kan förhoppningsvis ge en bättre insikt i jämställdhetsproblemen som helhet än vad ”det vanliga” sättet att se på problematiken kan erbjuda. Man inser nu lättare att såväl mannen som kvinnan måste inordna sig i de roller som tilldelats dem i genussystemet och att såväl mannen som kvinnan är stadda under olika former av krav som ställs på dem. 6 Sammanfattning och reflektioner Slutsummering Det kan vara svårt att göra en definitiv definition för maskuliniteten som, i enlighet med resonemangen i denna uppsats, utvecklas parallellt med samhällsutvecklingen. Den historiska genomgången i kapitel 2 visar på mansroller som tydligt skiljer sig från dagens. Ett exempel är 1700- talets papparoll, där mannen hade ett mycket större ansvar för barn och hem än vad som senare blev fallet. Reproduktion och produktion var inte uppdelade i en kvinnlig och en manlig sfär. Det var snarare så att mannen hade makt och kunskap över båda sfärerna. Denna allomfattande makt minskads i industrisamhället samtidigt som olika könsroller cementeras. Med den ökande jämställdheten under framförallt efterkrigstiden tycks industrisamhällets könsarbetsdelning alltmer upplösas. Istället finns tecken på androgynisering och 29 maktutjämning. Myrdals citat om 1700- talets arbetsfördelning överensstämmer dock inte med Gillis material ur ett maktperspektiv. Intervjumaterialet som redovisas i kapitel 3 pekar på olikheterna och konflikterna mellan två olika mansgenerationer: de födda under 30- talet respektive under 60- talet, där androgynisering och mer feminina värderingar hos den yngre mansgenerationen är utmärkande. Vidare kritiserar de fadern för hans auktoritet, brist på tid för barnen och oförmåga att visa känslor. Den förändrade mansrollen antas i kapitel 4 ha jämställdheten mellan könen som en viktig bakgrundsfaktor, vilket leder till en statistisk redovisning om hur jämställdheten ökat under de senaste årtiondena. Resultaten pekar på en trend mot ökad jämställdhet, utan att uppvisa genomgående övertygande siffror för en ökning. Teoretiska argument som talar emot en fortsatt ökning av jämställdheten tas upp i slutet av kapitel 4. Genom en granskning av den hegemoniska maskuliniteten i kapitel 5 tillförs ett nytt perspektiv till jämställdhetsfrågan och synen på könsrollerna; där både mannen och kvinnan är infogade i ett system som påtvingar dem ett visst beteende, vilket skapar olika former av förtryck eller tvång. Slutdiskussion Det empiriska resultatet i denna uppsats har en tvetydig karaktär: Tex ger intervjumaterialet uttryck för en androgynisering av mansrollen där mannen tar mer ansvar för hem och barn, medan det statistiska materialet indikerar på bara svaga förändringar av mansrollen. Den statistiska undersökningen pekar ofta på en allt svagare ökning av jämställdheten ju mer noggrant man synar statistiken. I några fall finns till och med tecken på tillbakagång. Det finns med andra ord inga samstämmiga resultat som klart pekar på en ökning av jämställdheten. Man får alltså en bild av att vissa framsteg görs i jämlikhetens tecken, medan andra resultat påvisar bara svaga ökningar och någon gång tillbakagångar. Man får dessutom intrycket av att den gamla eller den hegemoniska mansrollen22 står i motsatsförhållande till kraven på jämställdhet. En viktig anledning är kanske att många män känner ett starkt motstånd mot androgyni och upplösande av sin mansidentitet, vilket kan fungera som en bromskloss i jämställdhetssträvandena. I och med att det enda alternativet för att tillmötesgå dessa krav tycks vara just androgyni, kan man säga att den gamla mansrollen är i kris: Den motsvarar inte kraven på jämställdhet. Manlighet uppfattas som någonting negativt och skamligt; många anser att det främst ligger destruktivitet, ondska och orättvisa i denna. Mannen tycks här stå vid ett vägskäl: Antingen mynnar krisen allt mer ut i androgynitet eller skapas en ny mansroll som inte står i motsättning till jämställdhetskraven. En förändring av mansrollen mot androgyni kan förvisso innebära ett steg mot ökad jämställdhet, men androgyni innebär ju som sagt ett upplösande av mansrollen som sådan mot ett allt mer feminint sätt att vara och tänka. En övergång till androgynitet skulle sannolikt, som jag ser det, leda till allt starkare könsidentitetsfövirring med följder som är svåra att förutsäga. Som nämnts i slutet av kapitlet om den hegemoniska maskuliniteten, menar jag att den gamla mansrollen har såväl positiva egenskaper som negativa, inte enbart negativa och destruktiva. Som ett alternativ till androgynitet skulle man då kanske på 22 Den androgyne mannen kan inte höra till mansrollen, utan till en mansroll som lösts upp eller i alla fall är under upplösning. 30 något sätt försöka bygga vidare på denna positiva del av maskuliniteten. Detta kan eventuellt leda till en ny uppvärdering, stolthet och styrka i mansrollen, som skulle fungera som en ny identitetsbas utan att hamna i konflikt med jämställdhetskraven. De positiva egenskaperna i den hegemoniska maskuliniteten är ju moral, ansvar, aktivitet, styrka mm. Till detta skulle man kanske kunna ”arbeta in” förståelse för de svaga och respekt för de annorlunda, som exempel. Fördjupade undersökningar kring denna ”goda sida av manligheten” behövs nog för att få reda på om det går att bygga vidare på den mot en ny mansroll eller inte. Om ovanstående, eller någon liknande, modell är möjlig att skapa, skulle den kunna innebära en väg ur den kris mansrollen befinner sig i idag. Denna modell innebär kanske en rolluppdelning mellan könen, men olikhet borde inte behöva innebära förakt för ”det andra”, utan kan väl lika gärna bestå i en ömsesidig respekt? Men man bör nog undersöka om dessa olikheter i rollfördelningen fungerar även ur ett maktperspektiv, trots en eventuell ömsesidig respekt. Med tanke på hur 1700- talets mansroll var utformad, finns bevis för att hushållsarbete och manlighet i vissa sammanhang kan vara förenliga med varandra. Kanske kommer det någon gång igen ingå i ”den riktige mannens” plikt att ta ansvar för hem och hushåll? Jag menar inte att det måste vara ett avgörande mål att mannen ska ta stor del i hushållsarbetet, utan ser det som ett ämne för framtida forskning. Därför skulle undersökningar kring om det går att förena en nutida mansroll med hushållsarbete också vara intressant och kan möjligen ge ytterliga infallsvinklar till en starkare mansroll. En hållbar övergång av könsrollerna mot jämställdhet måste nog också föregås av fortsatt forskning kring hur en demokratisering inom den privata sfären (där kvinnan ofta dominerar) och den offentliga sfären (där mannen oftast dominerar) kan genomföras för att få ökad klarhet kring och lösningar till de olika formerna av förtryck mellan könen. Det skulle alltså krävas mer forskning för att ta reda på om alternativ till androgyni över huvud taget finns. Ett fortsatt arbete skulle exempelvis kunna bygga på en undersökning huruvida ovanstående modell, med ett maskulinitetsideal som motsvarar jämställdhetskraven, är ett fungerande alternativ. 31 Referenser Badinter, Elisabeth. ”Om mannens identitet”. Bokförlaget Forum, Stockholm, 1992. Bly, Robert. ”Järn- Hans”. ICA- förlaget, Västerås, 1991. Caplan, Patricia. ”The Cultural Construction of Sexuality” i Seidler, Victor. ”Reason, Desire and Male Sexuality”. Routledge, London, 1987. Christian, Harry. ”The making of anti- sexist men”. Routledge, New York, 1994 Connell, Robert. ”Masculinities”. Polity Press, Cambridge, 1995. Ekenstam, Claes. ”Kroppen, viljan & skräcken för att falla”.”Sociologisk forskning” nr 2-3/96. Fritzell, J. och Lundberg, O. ”Vardagens Villkor”. Bromberg, Stockholm, 1994. Gaunt, David. ”Familjeliv i Norden”. Gidlund, 1983. Giddens, Anthony. ”The Transformation of Intimacy”. Polity Press, Cambridge, 1992. Gillis, John R. ”Alltid lika problematiskt att göra fäder av män”. Kvinnovetenskaplig Tidskrift, nr 1 1993. Hernes, Helga. ”Welfare State and Women Power”. Norwegian University press corp. Oslo, 1987. Holter, Öystein G. ”Mäns Livssammanhang”. Bonnier Utbildning, AdNotam Gyldendal A/S, 1993. Jalmert, Lars. ”Om svenska män”. Liber, Stockholm, 1983. Liliequist, Marianne. ”Nybyggarbarn”. Almqvist & Wiksell, Stockholm, 1991. 32 Myrdal, Alva och Gunnar. ”Kris i befolkningsfrågan”. Bonnier, Stockholm, 1934. Nermo, Magnus. ”Jämställdheten i det svenska samhället”. ”Social forskning” nr 3/95. Seidler, Victor. ”Unreasonable Men”. Routledge, London, 1994. Åström, Lissie. ”Fäder och söner”. Carlsson Bokförlag, Stockholm, 1990. Arbetsmarknadsdepartementet. ”Kvinnors arbetsmarknad”. Fritzes, Stockholm, 1993. SCB. ”Befolknings- och levnadsförhållanden 1990”. Svenska Kommunförbundet. ”Kommunalt förtroendevalda 1995” del 1. Svenska Kommunförbundet, 1995a. Svenska Kommunförbundet. ”Kommunerna och jämställdheten”. Svenska Kommunförbundet, 1995b. 33 Åt vilket håll bör vi sträva? Kommer vi att gå mot en ökad demokratisering mellan män och kvinnor inom såväl den offentliga som den privata sfären, där könsrollerna alltmer närmar sig varandra mot androgynisering, eller kommer vi att finna nya typer utav skilda könsroller, anpassade till moderna förhållanden? (Ur en normativ synvinkel kan man hitta goda argument för båda perspektiven; det handlar då snarare om forskarens personliga åsikter och förmåga att plocka fram kunskap som stöder de åsikter som pekar för det ena eller andra av alternativen. ev. som not eller stryka). Vissa feminister verkar anse att det är möjligt att man skulle kunna lösa upp könsidentiteterna mot androgynisering. Dessa upplösta identiteter skulle kunna ersättas av de andra identiteter vi har omkring oss, som yrke, ålder, etnicitet osv. En sådan upplösning skulle dock innebära en oerhörd brytning mot den kultur vi lever i. Man kan omöjligen ta reda på vilka bieffekter som skulle komma att uppstå, dels på grund av samhällets komplexitet, dels finns dessutom starka teoretiska argument emot detta (hänvisa). Det går alltså inte att på förhand säga om förändringen verkligen kommer att leda till minskat förtryck eller ej i och med att det omöjligen går att beräkna alla de delar utav samhället som blir påverkade utav förändringen. Man kan också undra om en upplösning utav könsrollerna ens är möjlig att genomföra. Dessutom handlar det ju faktiskt om en minoritet som vill genomföra en förändring som direkt rör samtliga samhällsmedlemmar. Istället för att argumentera för en utopi som ter sig omöjlig att genomföra, så bör man kanske ha en mer praktisk syn på problemen med könsförtrycket. Vi har våra olika könsroller, med sina för- och nackdelar. Många, kanske de flesta, trivs relativt bra med dessa. De negativa konsekvenser som uppstår med dessa vartefter samhället utvecklas är omöjliga att beräkna på förhand, därför får man försöka lösa problemen allteftersom de uppstår. Men frågan är om vi ändå, vare sig vi vill det eller ej, kommer att gå mot en ständigt ökad androgynisering eller ej. Feminismen har existerat tidigare i historien, fått en kortare tids genomslagskraft, för att sen mer eller mindre försvinna (Badinter s20f) Det som gör just feministvågen under 1970- talet så speciell är kanske att kvinnan så genomgående kommit ut på arbetsmarknaden och blivit ekonomiskt oberoende. Sannolikheten för att resultaten från denna feministvåg kommer leva kvar länge är stora. En manlighet i kris I och med 1970- talets feministvåg rubbades en rad hörnstenar i mansrollen där ett förnekande och ifrågasättande utav maskuliniteten tvingades fram, vilket ledde till en ökad osäkerhet och försvagad identitetsbaserad grund för männen att stå på. Männen blev tvungna att förändra sin mansidentitet. I och med att de mest generella mansidentiteterna tycks förändras med samhällsutvecklingen, blir bilden av ”den riktige mannen” därför bli stadd under ständigt snabbare förändring. Exempelvis lär de gamla bilderna av ”den riktige mannen” som skogshuggare, lantbrukare mm redan 34 idag ha ersatts utav modernare bilder, som dataingenjören, lantmätaren, företagaren eller varför inte den gode fadern. Redan nu är den typiske arbetarmannen på väg att dö ut i Sverige, helt enkelt pga det ständigt minskade behovet utav den typen av arbetskraft. Dock lever de gamla mansidealen kvar i historien, dels som minnen, dels som den del utav civilisationen som stod som grund till byggandet av vårt nutida samhälle. Vad som kanske är gemensamt i skapandet utav olika mansideal är att ett stort antal män samlas kring en aktivitet där kvinnor utesluts. Kanske kan det också vara så, att ju mer kvinnan exkluderas, desto manligare betraktas denna sfär. Om det i framtiden kommer att finnas gemensamma institutioner som i stort sett enbart män samlas i, kommer antagligen nya mansideal att växa fram ur dessa. Som det ser ut idag, har kvinnor trätt in på i princip samtliga manliga sfärer. Den allmänna synen på jämlikhet leder dessutom till att alltfler kvinnor verkar inom typiskt manliga områden. Den socialdemokratiska regeringens könskvotering strax efter valet 1995 (?) är ett slående exempel på denna utveckling. Möjligheterna för skapandet utav nya, starka mansideal försvagas därför. Om alla aktiviteter delas lika mycket mellan män och kvinnor, uppstår i sådana fall inte heller något specifikt kvinnligt eller typiskt manligt. Det enda som då kvarstår (i ett teoretiskt ytterlighetsfall) blir de rent fysiska olikheterna mellan könen, som då skulle bilda gränsen mellan män och kvinnor, mellan manligt och kvinnligt. I och med att olika manliga identiteter har byggts upp kring de aktiviteter som män har samlats kring, har det manliga identitetsskapandet alltmer försvagats i och med ”de manliga sfärernas sönderfall”. Undantaget går kanske att finna i den privata sfären, där pappan ofta kan fungera som ett identifikationsobjekt. För att finna manliga ideal, måste man, med några få undantag, söka sig tillbaka i historien för att finna dem. Det är i detta sammanhang man, inom forskningen, talar om en manlighet som är i kris: Manlighet är något som det ses negativt på, många anser att det främst ligger destruktivitet och orättvisa i maskuliniteten. Dessutom har de gamla mansrollerna förändrats så snabbt att ramarna för vad en man är och hur han bör vara har blivit mycket svagare. Om man tvingas söka sig tillbaka i historien för att hitta mansideal, blir det i princip omöjligt att försöka leva upp till dessa i ett modernt samhälle. Manligheten är med andra ord på väg att bli förtunnad. Kan skilda könsroller förenas med kraven på jämställdhet? Frågan är om denna manlighetskris kommer att leda till fortsatt övergång till androgyni, eller om den går nya maskulinitetsformer till mötes. Enligt ovanstående resonemang är det en viktig faktor (bland många?) ifall det i framtiden kommer finnas aktiviteter avsedda enbart för män respektive kvinnor (Pojkar resp. flickor). Om skilda aktiviteter kommer att finnas i stor utsträckning och nya mansroller skapas: kommer detta leda till ojämlikhet mellan könen, eller kommer man kunna ha skilda könsroller som motsvarar jämlikhetskraven? (måste jag här hävda som tes tvånget till skilda sfärer som en förutsättning till skilda könsroller?...) ((En aktivitet har ett visst värde. Exempelvis har barnavård ett oersättligt värde för de arbetssökande. Om den aktivitet kring vilka kvinnorna samlas, värderas lika högt som den kring vilka enbart män samlas, värderar man deras insatser lika högt. Trots olika typer utav aktiviteter, har alltså kvinnorna lika högt värde som männen. (Måste här studera fler perspektiv… ex vilka har den tvingande makten)) 35 Kraven på jämlikhet har fått en stor genomslagskraft i det svenska samhället. För att undersöka huruvida de svenska mansrollerna håller på att bli än mer androgyniserade, eller om vi snarare kommer att gå mot en förändring utav gamla mansroller till nya maskulinitetsformer, är det av vikt att besvara frågan om det går att förena kraven på jämställdhet med skilda könsroller. Alltså: Om män och kvinnor har skilda könsroller – kan män och kvinnor i alla fall leva jämlikt med varandra, dvs motsvara de jämlikhetskrav som ställs på dem? Om skilda könsroller, där ”män är män och kvinnor är kvinnor”, inte går att förena med kraven på jämlikhet, ökar sannolikheten för att vi går mot en fortsatt androgynisering utav könsrollerna. Den teoretiska utgångspunkten är här att jämlikheten är en oberoende variabel som inverkar på könsrollerna i en viss riktning. Såväl maskulinitetsformerna som androgynin kan ses som till jämlikheten beroende variabler. Frågan är om jämlikhetskraven kan tillåta olika former av maskulinitet. Å ena sidan kräver ju varje identitetsskapande en åtskillnad mellan människor, vilket i sin tur kräver en ”vi- respektive dom- tanke”, där man anser den egna grupptillhörigheten (i detta sammanhang ”vi män” eller ”vi kvinnor”) vara bättre än det andra (”dom”). Utifrån den tanken innebär det ju att androgyni är enda förutsättningen för total jämlikhet. Det empiriska materialet i denna uppsats pekar dessutom på en korrelation mellan jämlikhet och androgyni. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig att jämlikhetskraven, hur hårt fram man än driver dem, ska kunna tillintetgöra könsrollerna helt och hållet. Rollerna som man respektive kvinna är en så stark del av vårt samhälle att den inte så lätt låter rucka på sig. Det är tänkbart att en alltför stor utjämning av rollerna kommer att leda till protester och krav på en återgång till de gamla könsrollsmönstrena. Redan idag kan man i massmedia observera sådana tendenser. T ex har jag i radio hört en kvinna (!) som uttalade sig på ungefär följande sätt: ”Ibland känns det som att vi i jämlikhetssammanhang på något sätt inte är helt ärliga när vi pratar om jämlikheten och uttrycker de allmänt accepterade åsikterna, där mannen och kvinnan ska leva på ett helt jämlikt sätt. Det är som att vi säger en sak, men inte alltid riktigt menar den, som att vi inte riktigt får säga det vi egentligen tycker ibland. Självklart var ju feminismen nödvändig och bra, men det känns som att man borde kunna få diskutera andra åsikter än bara de allmänt accepterade ibland; inte gå emot jämlikheten, men ändå kunna väcka någon slags annan diskussion om den här saken”. Om man driver på för hårt i jämlikhetsfrågan, kommer vi kanske tycka att det går för långt till slut, och börja propagera för de gamla rollerna igen. Ibland undrar jag också om inte sexualiteten i sig bygger mycket just på föreningen av två skilda poler, inta bara den fysiska, utan också den symboliska skillnaden mellan man och kvinna. Detta kan kanske vara en orsak till den tveksamhet vissa tycks känna gentemot de starkt propagerade jämlikhetskraven. Vill vi verkligen helt och fullt efterleva jämlikhetskraven, utan någon som helst åtskillnad mellan könen? Som det ser ut idag, har kvinnan erövrat varje område som förr i tiden var avsett enbart för män. Nuförtiden genomför vissa kvinnor tom militärtjänstgöringen. Frågan är om dagens nästan hysteriska jämlikhetssträvan är särskilt konstruktiv för könsrollerna, där gränserna för manlighet och kvinnlighet alltmer suddas ut och respekten för könen är liten. En bra lösning skulle ju här kunna vara om nya typer utav skilda könsroller skapas som samtidigt motsvarar jämlikhetskraven. Om vi ska 36 ha skilda könsroller och samtidigt leva i jämlikhet, kan lösningen vara att mannen prioriteras på vissa sätt, kvinnan på andra, samtidigt som öppenheten i relationerna mellan könen är så stor som möjligt (ungefär som i ett väl fungerande förhållande mellan man och kvinna). I kombination med att man, i större utsträckning än idag, bejakar såväl det kvinnliga som det manliga, måste insikten i könsförtryckets mekanismer utvidgas, så att man hittar bättre alternativ än androgynitet för att lösa problemet. (Bejakandet utav oliktänkande som ytterligare ett steg mot minskat förtryck… vårt alltmer mångkulturella samhälle ger möjligheter för de flesta olika ”sorter” inom genusvärlden…) Den kärnfråga som följer på denna uppsats för eventuell framtida forskning blir alltså, som tidigare nämnts, om det verkligen går att skapa en modell där skilda könsroller kan förenas med kraven på jämlikhet. Om vi vill ha skilda könsroller i framtiden, är det också viktigt att få mer insikt i det könsförtryck jag tidigare tagit upp (se främst ”Den hegemoniska maskuliniteten”), för att kunna hitta ett hållbart alternativ till androgyniteten. Ev. få ökad klarhet i 1700- talets faderskapsroll. 37 38