Underläkare - Nils Erikssons hemsida

Underläkare
Nils E Eriksson
1
Ibland tänker jag: ”Varför frågade jag inte pappa och
mamma om det här.” Man kommer på sent i livet att man skulle
vilja veta hur det var förr. Dessa minnen skriver jag för att Anna,
Tomas, Katarina och Per och deras barn ska kunna läsa när/om
de småningom blir intresserade. Kanske även Emma och Alexandra.
Detta avsnitt handlar om 1965-1970. Tidigare avsnitt är
”Skolgossar” (eller ”Andra världskriget i Dingle”) om 1939-1946,
”Studerande” om 1946-1956 och ”Medicinare” om 1957-1964
Berättelserna bygger på egna minnesbilder kompletterade med en del dagboksanteckningar och brev. Skrivet huvudsakligen under 2008. Redigerat eller utskriver senast 2012-01-23
2
Innehåll
Veckotidning löser problem 4
Medicinjour 8
Jakt på grön MG 18
Jonsson i gardinerna 22
Låg fästpunkt i Åre 29
Dödad skolflicka 34
Buller i bostad 38
Två blir fyra blir sex 44
Suggestion mot stelkramp 50
Smäll på käften 55
Ho Chi Minh är jour 60
Hej du 64
Spänd buk och krossad lins 69
Olaglig demonstrant 76
Ovillig jugoslavisk kollega 82
Desertörer och aktivister 90
Ekg med posten 93
Cyanidförgiftning 98
Sockerpengar på kyrkogården 104
3
Veckotidning löser problem
Var i all världen kan skadan sitta? Jag letar i neurologikapitlet i min Textbook of Medicine.
Det som gör att jag i kväll på jourrummet bläddrar i medicinboken är att jag i dag skrivit in en man som har knepiga neurologiska symtom. Han har inte något riktigt hemisyndrom, med
halvsidig svaghet, utan lite växlande förlamningar här och där. Det
stämmer inte med vanlig stroke. Doktorn hemma har sagt till honom att det rör sig om en hjärnblödning men patienten är inte
nöjd, Han vill bli utredd mera. Därför har han nu lagts in. I boken
hittar jag inte något som riktigt passar in. Skulle det möjligen vara
en skada i ponsregionen? Vi får väl utreda med färgskalle.
Det finns vid denna tid inte så många olika utredningsmöjligheter att välja på för neurologiska fall. Vi har vanlig skallröntgen (som i bästa fall kan visa en sidoförskjuten förkalkad cor-
pus pineale) och de mer komplicerade undersökningarna: luftskalle
(man sprutar in luft i hjärnans hålrum via ryggmärgskanalen) och
"färgskalle", (man sprutar röntgenkontrast i hjärnans blodkärl).
Dessutom kan vi göra lumbalpunktion och undersöka ryggmärgsvätskan, liquor. Den kan visa förändringar vid blödning eller infektion.
Nyligen fick vi ett oväntat napp på liquorundersökningen.
4
Det var en kvinna med oklara neurologiska symtom. I våra rutiner
ingår att alltid att beställa WR, Wassermann-reaktionen, på såväl
blod som cerebrospinalvätskan. WR är ett ospecifikt test på förekomst av syfilis. Denna kvinnas liquor hade positivt WR. Hon led av
syfilis i nervsystemet, neurolues. Beskedet om diagnosen drabbade
hennes minnesbild av den avlidne maken, som varit sjökapten.
Kvinnan hade aldrig haft sexuella förbindelser med någon annan
än maken.
Nu är jag legitimerad läkare. Det innebär inte någon större skillnad mot att vara medicine kandidat. Vikariaten i Karlstad har
fortsatt. Undan för undan har jag fått ökad erfarenhet. När jourpatienter söker för akut hjärtklappning och darrighet har jag tidigare
ofta misstänkt phaeochromocytom (en sällsynt adrenalinproducerande tumör) och startat utredning med inriktning på denna diagnos. Jag lär mig småningom att det oftast i stället handlar om
akuta ångestattacker.
För närvarande vikarierar jag emellertid några veckor på
medicinkliniken i Kristinehamn. Överläkare är Lennart Forsberg,
som tidigare varit biträdande överläkare på medicin i Karlstad, och
så är vi två underläkare. Detta är den vanliga läkarbesättningen på
många kliniker. Det innebär att överläkaren ständigt är bakjour.
Underläkarna är primärjour vartannat dygn och varannan helg.
Men när vi har långjouren från fredag till måndag morgon så tar
överläkaren primärjouren en timme på fredagskvällen. För att underläkaren ska hinna ut och handla mat.
Det är ett arbetsamt vikariat. Även de dagar jag inte är
jour blir så sena att jag ibland ligger över på jourrummet istället
5
för att köra hem till Karlstad. Arbetsdagarna såväl i Karlstad som i
Kristinehamn är ofta 10-12 timmar. Läkare har ännu inte någon
reglerad arbetstid. Det känns helt naturligt, det har alltid varit så.
Högavlönade kan ofta styra över sin tid mera än lågavlönade. Det
är först 1970 som läkare kommer att få fast arbetstid. Sedan i fjol
har dock underläkare rätt att få ersättning för arbetat tid under
natt- och helgjourer.
I Kristinehamn finns ingen barnmottagning. Därför ringer
man till oss på medicinkliniken även när det gäller barnproblem. En
dag ringde en mamma och sa:
– Ungen har ätit en Sankt Paulia. Är det farligt?
– Har barnet ätit ett kronblad av växten? undrade jag,
Jag har mycket obetydlig kunskap om olika växter och
vet inte vad en Sankt Paulia är.
– Kronblad, nej hela växten är borta, svarade mamma.
– Då är det bäst ni kommer hit med barnet, föreslog jag.
Inte vet jag om det är farligt eller inte men bäst att ta
det säkra före det osäkra. Efter en stund ringde mamman igen:
– Nu har jag hittat blomman. Den låg under soffan.
Nå, jag grubblade alltså på kvällen och letade i medicinboken efter förklaring till de knepiga förlamningar mannen hade,
han som inte var nöjd med diagnosen hjärnblödning.
När vi på överläkarronden nästa dag kommer fram till
honom ligger han och bläddrar i veckotidningen Allers.
– Här ska doktorerna se vad det nog är jag har.
Han visar upp läkarspalten i Allers.
6
Där står det om Myastenia gravis.
Myastenia gravis är en ganska ovanlig muskelsjukdom
som angriper impulsöverföringen från nerv till muskel. Det leder till
att musklerna tröttas ut på ett onormalt sätt. Tillståndet går inte
att bota men symtomen kan hållas borta med kolinesterashämmande medel.
Vi håller med om att det kan det förstås vara.
Och det visar sig vara just det han har. Jag gör på eftermiddagen en synstigmintest och han reagerar positivt, det vill säga
uttröttbarheten försvinner när man injicerar synstigmin.
Han skrivs ut med piggare muskler och recept på Mestinon. Vi behöver inte göra någon färgskalle.
Veckotidningar kan ibland lösa diagnostiska problem.
Kaffepaus på avdelningen
7
Medicinjour
– Piiip!
Jag sitter på röntgenronden vid halvniotiden då sökaren
tutar. Ringer upp växeln.
– Hjärtstillestånd på avdelning 4!
I regel kommer man inte ihåg några detaljer från enstaka
dagar på arbetet, men en augustidag 1965 fick jag för mig att jag
skulle skriva en detaljerad dagbok och beskriva för mina föräldrar
hur en dag förflöt.
Så här var det.
Hjärtstillestånd avdelning 4. Jag rusar från röntgen till
vårdavdelningen, som ligger ett par hundra meter bort. Kommer
fram andfådd. Det gäller en man som kvällen innan lagts in för
hjärtinfarkt. Han har nu fått hjärtstillestånd. Ekg visar ett rakt
streck, det vill säga asystoli.
Jag ger hjärtmassage medan narkosläkaren, som också
kommit, ventilerar. Vi sprutar adrenalin direkt in i hjärtat. Ingen
effekt. Efter en stund konstaterar vi att vi inte kan göra mera.
Halv tio går jag överläkarrond (som vi har varannan dag)
på min avdelning tillsammans med Olle Ljung. Många patienter,
8
kanske de flesta, har hjärtinfarkt, stroke eller sockersjuka. Några
ligger inne för utredning av förhöjt blodtryck eller för neurologutredning med anledning av oklar huvudvärk, kramper, förlamningar
eller yrsel. En viktig uppgift för ronden är att försöka skriva ut några patienter, så att nya ska få plats. Platsbrist och överbeläggningar är ständiga problem.
Kvart i tio ringer sjukstugeläkaren i Hagfors. Han vill
skicka en patient.
Kvart över tio avviker jag från ronden för att ta hand om
två jourfall,. Dels en ung kvinna som haft diabetes och reumatism
sedan barndomen och nu kräkts ett dygn, dels en äldre kvinna
med hjärtklappning, skakningar och allmän dålighet sedan några
dagar. Jag lägger in den första kvinnan, som tydligen har diabetesacidos. Den andra får jag lägga in för ”genomgång”. Ansvaret för
jourfallens fortsatta omhändertagande vilar på vederbörande avdelnings läkare. Jag ger en kortfattad telefonrapport till honom.
Kvart i elva sluter jag upp på avdelningsronden igen
Klockan elva får jag åter gå till mottagningen: Gör en
preliminär undersökning av patienten som kommit från Hagfors för
konstig andnöd. Sänder upp medföljande röntgenbilder till röntgenavdelning och ber om preliminärbesked per telefon. Det troliga
är att han har lunginflammation. Jag lägger in honom på min avdelning. Ger preliminära ordinationer och samråder med Ljung,
som är kvar på avdelningen. Skall ta upp fullständigare journaluppgifter och göra ytterligare några undersökningar senare.
Klockan tolv tar jag emot en kvinna med hjärtinfarkt. Eftersom diagnosen är klar ekg-mässigt och patienten är i gott skick
9
är det bara att ge rutinordinationer: syrgas, smärtlindring, absolut
vila, heparin, AP och sedvanliga laboratorieprover.
Halv ett skriver jag ut en patient med ischias från avdelningen.
Kvart i ett går jag till matsalen och äter lunch. Läser vid
kaffet valda delar av Svenska Dagbladet, Handelstidningen, Nya
Wermlandstidningen eller Värmlands Folkblad. USA har inlett operation Starlite i Vietnam.
Kvart över ett springer jag till mottagningen. Det har
kommit en gammal man som fallit ihop och fått krampryckningar.
Han är dålig, kallsvettig, blå om läpparna, har rosslande andning.
Efter preliminär undersökning lägger jag in honom på min avdelning. Skriver ordinationskort.
Hela tiden skriver jag små minnesanteckningar på kladdpapper och ber sköterskan att skaffa fram äldre journaler, om de
inte redan är framtagna, att ha vid journaldiktering senare.
Vid tvåtiden lumbalpunkterar jag mannen. Om han har
en stor hjärnblödning skulle man kunna se blod i ryggmärgsvätskan. Han har emellertid klar vätska. Sänder den till laboratoriet
med begäran om telefonsvar beträffande celler och äggvitehalt.
Ringer kirurgjouren och ber om hjälp med friläggning på
en patient som ska ha dropp. Sköterskan har inte kunnat åstadkomma intravenös väg på vanligt sätt. Kirurgen kommer småningom. Han ska först sy fast ett avbitet öra. Jag ser en stund senare
en förstasidesrubrik i Aftonbladet: ”Avbitet öra fastsys.” Det gäller
emellertid ett annat öra – Så snabb är inte ens AB.
Vid tretiden tar jag ett återbesök på mottagningen för
10
kollegan Rona, som säjer sig behöva hjälp. Jag har annars inte
mottagning i dag – i princip har jag intagning på min avdelning
varannan dag och återbesök på mottagningen varannan dag.
Halv fyra. Sittrond på avdelningen. Laboratoriesvar som
anlänt föranleder en del ändrade ordinationer eller ytterligare laboratorieprover eller röntgenundersökningar. Dricker kaffe i avdelningsköket.
Ger per telefon preliminära ordinationer för en patient inlagd på annan avdelning, som jag lovat ta hand om, eftersom avdelningens läkare Nordanstedt för närvarande blivit dubbelbelastad
– han har både intagning och mottagning.
En minut före halv sex går jag till matsalen och äter middag. Man stänger kl. 17.30. Alltid i sista minuten när man är jour.
Strax före sex undersöker jag på Nordanstedts avdelning
mera noggrant den patient som han ringde om och ger ytterligare
ordinationer.
Halv sjuk sätter jag mig i mottagningens pentry för att
höra nyheter och Eko.
Kvart i sju. Undersöker en man som söker för yrselattacker. Möjligen Morbus Menière. Skriver poliklinikkort, recept och
öronremiss. Jag är lyckligt omedveten om att jag om något år själv
kommer att drabbas av Menière.
Halv åtta. Nu har medicinmottagningen stängt och jourfall kommer i en jämn ström via olycksfallsmottagningen:
1. En gammal ensamboende kvinna med färsk astma.
Får injektion med adrenalin och teofyllamin och förbättras avsevärt. Jag vill dock inte skicka hem henne, då hon inte har telefon
11
hemma. Kan inte heller ta upp en sjukhusplats med en tämligen
besvärsfri astmapatient. Hon får därför ligga kvar här på mottagningen över natten för observation och troligen gå hem imorgon
förmiddag.
2. Kvinna, inremitterad för bröstsmärtor. Möjligen infarkt. Läggs in och behandlas som sådan.
3. En kvinna som kommer med våldsamma smärtor i
rygg och bröst. Har tidigare kända ryggproblem. Nu troligen lungsäcksinflammation. Inläggs, får smärtlindrande spruta och ordnar
lungröntgen i morgon bitti.
4. Ung grabb, smutsig, verkar något efterbliven. Har ont
i magen, Säjer sig för två timmar sedan ha tagit 50 sammansatta
värktabletter. Kan inte säkert ange varför han tog dem: självmordsförsök eller på grund av värk i foten? Jag ber jourhavande
kirurg utesluta att han har perforerat ulcus (eftersom han fått så
ont i magen) och ger honom en spruta. Därefter magsköljer jag
honom (vilket vi annars sällan gör vid förgiftningar, eftersom patienterna ofta är medvetslösa när de kommer). Jag ser inga tabletter i maginnehållet. Läggs in för observation.
5. En gammal man kommer i ambulans från konvalescenthemmet Alster. Det går inte att få några vettiga besked av
honom: varför han ligger på Alster, vad han haft för sjukdomar,
varför han kommer hit. Jag ringer Alster men kan inte heller där få
några upplysningar av större värde. Ringer jourhavande läkare på
medicinkliniken i Kristinehamn och ber honom leta fram journaler.
Får en del besked. Inlägger den gamle farbrorn, som annars knappast är ett sjukhusfall.
12
6. Fyra grabbar bär in en flicka mot hennes vilja. De påstår att hon tagit tabletter, men hon säjer själv att hon bara skojat.
Visar sig vara en mycket ofarlig variant av barnslig demonstrationshandling hos flicka vars pojkvän gjort slut: Hon har tagit en
(!) tablett papaverin. Besöket emellertid inte meningslöst: vid penetration av hennes övriga besvär framkommer att hon möjligen
har trigeminusneuralgi, varför jag ber henne beställa tid på medicinmottagningen snarast möjligt.
7.
Medelålders kvinna som kommer för hjärt-
klappning, skakningar, ångest. Har en hjärtneuros eller vad man
vill kalla det, får lugnande ord och lugnande spruta. Hon går hem
rätt nöjd. Har återbesök på vår mottagning.
Det är midnatt då dessa patienter är handlagda när det
gäller de akuta problemen. Tidigare insåg jag inte, att man som
jourhavande måste låta patienternas icke-akuta problem vara olösta tills vidare om man ska hinna sköta jourarbetet.
Jag tar nu en titt på de olika kvarliggarna på akuten och
kollar att allt är om inte bra så dock inte direkt dåligt, innan jag tar
en klunk vitamintonikum och klockan ett på natten sätter mig på
jourrummet och dikterar dagens journaler. Det har blivit åtta
stycken. Om jag gjort bra kladdlappar och patienten inte varit
mycket sjuk tidigare, kan en jourjournal gå rätt fort nu.
Två på natten. Går till sängs. Sover gott, eftersom man
inte vet i förväg om man skall upp om ett par minuter (skulle förstås sova ännu godare om man visste att man inte skulle upp).
Vid tretiden ringer nattsköterskan angående en patient
på avdelning. Avklarar problemet per telefon.
13
Klockan sex på morgonen. Olycksfallsmottagningen
ringer: en äldre kvinna har kommit med misstanke om hjärtinfarkt.
Då sköterskan inte särskilt påpekar att patienten är dålig klär jag
på mig och sätter på mina kontaktlinser samt sköljer ansiktet innan
jag fem minuter senare kommer till akuten. Där ser jag att hon
möjligen är på väg att dö i kardiogen chock. Ordinerar syrgas och
neosynefrindropp. Ringer Ljung, som tidigare haft hand om patienten, och rådgör med honom; hennes hjärtrytm är lite svårbedömd;
det är inte alldeles självklart vad man skall ge utöver tryckstegrande dropp. Lägger in henne på intensivvårdsavdelningen. Övervakar
själv en stund, har henne inkopplad till kontinuerlig ekgregistrering på oscilloskop. När läget tycks vara under kontroll går
jag ifrån och dikterar hennes journal. Ljung dyker upp och tillsammans grubblar vi över henne. Beslutar ge liten dos digitalis i blodet. Har tre olika dropp redo.
Halv nio går Ljung på röntgenrond, jag stannar på intensivvårdsavdelningen. Reglerar dropptakt.
Fem minuter senare ser jag på skärmen att hjärtat just
"slår rätt" (sinusrytm) vilket gläder mig.
Strax före nio går vi en snabb medicinrond på intensivvårdsavdelningen. Vi brukar nästan alltid ha en eller ett par patient
här.
Klockan nio går vi rond på min avdelning. Får gå ifrån en
stund för att artärpunktera en patient som man skall ha blododling
på, och vars vener inte går att få blod ur.
Kvart över elva obducerar jag den patient som igår morse fick hjärtstillestånd. Han visar sig ha förträngning i ett kranskärl.
14
Sänder en bit hjärtmuskel till mikroskopisk undersökning
K1ockan tolv tar jag äntligen hand om den astmatant
som kom in igår kväll. Hon tycker sig må fint och är mycket nöjd,
även om det fortfarande piper i hennes lungor. Hon har nu varit på
lungröntgen som är normal, vidare har man tagit ekg och rutinprover på henne. Ger henne instruktioner. Hon behöver recept också.
Jag letar bland läkemedelsföretagens kataloger på hyllan. (Hjälpmedlet FASS med alla företagens läkemedel finns inte vid denna
tid, än mindre den fantastiska Läkemedelsboken som kommer först
om ett par decennier). Vilket företag är det som har Idophedrin?
Jovisst, Ferrosan. Tar fram katalogen och kollar att det bara finns
en styrka. Skriver recept och skickar med några tabletter för närmaste dagen. Ringer dottern att hon ska komma med kläder. Dikterar senare brev till inremitterande läkare och patientens husläkare.
När klockan är ett börjar jag med mina återbesök på medicinmottagningen:
1)
Maken till en patient som var här i förrgår
kommer och får besked angående ett laboratorieprov samt ett nytt
recept. I fickan har jag alltid den lilla mörkröda Pharmaconomia
svecica som hjälp vid receptskrivning. Jag har skrivit in en mängd
tips i boken. För övrigt är det inte ofta man behöver skriva extempore-recept numera. Det mesta tillhandahålls av företagen i
tabletter eller färdigblandade lösningar. Men en del patienter litar
mera på specialblandade mediciner än på ”patentmediciner”.
2)
Frisk man på kontroll efter hjärtinfarkt. Får
börja halvt arbete.
15
3)
Hjärtsvag man, möjligen tillika alkoholmissbru-
kare, medför hustrun som också vill ha recept, eftersom hennes
ordinarie doktor har inställt idag (det visar sig att hennes doktor är
den kvinna som blev inlagd på intensivvården med hjärtinfarkt i
morse).
4)
Frisk ung man, återbesök efter vård hos oss
nyligen för oförklarade bröstsmärtor, möjligen rygg och muskulatur? Mår i varje fall bra och proverna bra.
5)
Kvinna med överproduktion av sköldkörtel-
hormon, står på tablettbehandling för sin Basedow. Hannes ögonsymptom har inte bättrats. Rådgör med Ljung angående henne.
6)
Gammal kvinna med invalidiserande höftleds-
besvär. På återbesök efter att ha legat här med magsår. Är trött.
Vågar inte pigga upp henne med koffeinhaltig blandning för magsårets skull. Hittar ingen speciell trötthetsanledning (utöver åldern
75 år). Får vitaminer och värkmedicin samt på begäran sömntablett (tycker det skall tungt vägande skäl till för att frånta gamlingar deras älsklingsmedicin, vare sig det är sömntablett eller kvällssup).
Vid fyratiden tittar ett sjukvårdsbiträde in och säjer ”Det
är klart på ettan”. Det betyder att det är eftermiddagskaffe på
mottagningen. Resonerar där med Ljung och andra kolleger om
aktuella problem. Ljung berättar oftast om någon skojig studiekamrat han haft.
Halv fem dikterar jag några remiss-svar. Telefonbesked
från Rona att jag inte behöver gå till avdelningen, som han sköter i
eftermiddag.
16
Anna ritar: ”Farfar, mormor och Anna-Kerstin”
Kvart över fem
går jag hem. Trött. Äter.
Kelar med Anna-Kerstin
som nu är ett år och tre
månader. Vilar. Öppnar
post. Ögnar tidningar.
Ser Aktuellt på TV och
lyssnar på nyheter från TT på radion. En vit präst som deltagit i
demonstrationer för de svartas rättigheter har mördats av vita
rasister. USA protesterar mot att vår utrikesminister Torsten Nilsson i ett tal i förrgår sagt att Vietnam har rätt till oberoende.
Strax efter åtta går jag tillbaka till lasarettet för att diktera slutanteckningar, som man ständigt har en hög av efter sig. Vill
göra färdigt några nu, så jag slipper gå hit under helgen. Dikterar
även ett brev till en patient som inte återkom för planerad färgskalle efter epilepsianfall. Skall även anmälas till länsläkaren, varför
jag noterar, att jag ska ta reda på om han har körkort.
Halv elva hemma i sängen.
”Ja, och på måndag kör det igång igen”, skriver jag i
brevet till mamma och pappa
17
Jakt på grön MG
Flickan håller på att dö.
Jag kan inte vänta på tre blododlingar, måste väl sätta in
antibiotikabehandlingen genast, tänker jag.
Måste få tag på bakjouren.
Det är på infektionskliniken i Karlstad som jag nu vikarierar och i dag är jour. . Överläkaren heter Gunnar Gille och är en
vänlig och praktisk doktor. Av honom lär jag mig att hos gamla
människor får man skilja på krämpor, sådana får man stå ut med,
och sjukdomar, sådana får man försöka utreda och behandla.
Avdelningssköterskan på avdelningen i bottenvåningen
anser att patienterna om möjligt bör vårdas som på de gamla tuberkulossanatorierna, så hon drar ut sängarna på gräset, när vädret medger.
Under vikariatet får jag även ha hand om kursen i infektionssjukdomar för sjuksköterskeelever. När det är fint väder har vi
en lektion ute på gräsmattan om diarréer. Jag sätter ihop en skrivning för slutförhöret och tycker att jag hittar på rätt skojiga praktiska frågor. Men när jag ska rätta skrivningen har jag lite svårt att
bedöma hur mycket flickorna bör kunna. Jag bestämmer mig för
att de bör kunna ungefär lika mycket som en kirurgöverläkare. Och
18
så försöker jag föreställa mig hur doktor Kaijser skulle ha svarat.
Eleverna blir tydligen nöjda för de skickar ett tacktelegram till mig
efter kursen.
Nu är Gille ledig och en infektionsläkare från Stockholm
vikarierar som överläkare.
Jag har på eftermiddagen tagit emot en flicka i artonårsåldern. Hon hade insjuknat i tämligen banala förkylningssymtom
för en vecka sedan men blivit sämre och sämre. Flickan remitterades nu akut till infektionskliniken av provinsialläkaren i Vålberg. Jag
konstaterar att hon har feber, dålig perifer cirkulation och snabb
hjärtrytm. Blodtrycket sjunker. Ekg visar ett icke-blockerat förmaksfladder. Vi flyttar henne till intensivvårdsavdelningen och i
samråd med medicinare sätter vi in medicin för hjärtarytmin. Jag
samråder med min bakjour, alltså han som kommit från Stockholm, och han säjer:
– Ta tre blododlingar med en timmes mellanrum och sätt
sedan in intravenöst penicillin i högdos. Jag är ute på stan i kväll
men hör av mig när jag kommer tillbaka.
Flickan blir sämre och sämre.
Blodtrycket sjunker och man får inte längre någon kontakt med henne. Det återstår två blododlingar at ta innan jag ska
sätta in penicillin.
Ska jag vänta i ytterligare två timmar med antibiotika?
Jag vågar inte på egen hand ändra bakjourens ordination.
Måste få tag på honom och fråga om jag inte kan börja
behandla utan att först ta alla tre blododlingarna.
Det finns förstås vid denna tid inga mobiltelefoner eller
19
andra sökmöjligheter utanför sjukhuset. Vad ska jag göra? Jag vet
att bakjouren har en grön sportbil, en MG.
Jag ger mig ut i Karlstads centrum med vår Volkswagen
och letar.
Kör gata upp och gata ned.
Ingen MG på Kungsgatan, Tingvallagatan eller Drottninggatan. Inte heller på tvärgatorna.
Kör över Västra bron.
Och där! En grön MG.
Men med en kvinna bredvid föraren. Pinsamt, eftersom
kollegan är lyckligt gift hemma i Stockholm.
När bilen stannar framför en restaurang på Våxnäsgatan
går jag fram till föraren.
Men - det är en helt annan grön MG och en helt annan
förare.
Jag ger upp. Hittar inte bakjouren. Beslutar mig för att
på eget bevåg sätta in behandlingen.
Flickan blir trots detta bara sämre och sämre.
Hon avlider under natten, trots all intensivvårdsbehandling.
Vid obduktionen ser vi ingen bra förklaring till hennes
sjukdom och död. Bitar av hjärtat sänder vi till patologen i Örebro
för mikroskopisk undersökning.
Det visar sig att hon hade en mycket ovanlig sjukdom,
amyloidos i hjärtat.
Ingen medicin hade kunnat hjälpa. Men det vet man inte
när man håller på med behandlingen.
20
I brev till mamma och pappa skriver jag:
. ”Patienter kommer och patienter går och kommer tyvärr
oftast tillbaka igen många gånger innan de dör; mera sällan blir
någon botad. Aldrig kan man känna sig säker på att man gjort det
absolut riktigaste. För att klara arbetet skall man helst vara oengagerad i den enskilda människans problem – endast saklig. Någon
gång har man lust att sätta sig och gråta, till exempel häromdagen
när jag skulle tala om för den unga hustrun till en 30-årig patient
att denne hade en elakartad, obotlig hjärntumör. Deras dotter
hade för ett par år sedan avlidit i blodkräfta. Mannen hade som
enda symtom en månads tilltagande svårighet att hitta rätta orden.
Behandling av en syster
21
Jonsson i gardinerna
– Blomgren på fyran har hallucinerat i natt. Han såg doktor Jonsson klättra i gardinerna, rapporterar sköterskan före morgonronden.
Doktor Jonsson är Nykterhetsnämndens förtroendeläkare.
En pikant detalj är att han själv har alkoholproblem.
Jag vikarierar nu som underläkare på psykiatriska kliniken
i Karlstad. Har varit jour i natt.
En eftermiddag kom polisen och bad mig bedöma en
man som skrivit ett hotbrev. "Om jag inte före klockan tre får tiotusen kronor så kommer stora delar av Karlstad att sprängas i
luften.” Han säjer sig ha minerat viktiga byggnader. Min uppgift
var att snabbt bedöma om hotet var verkligt eller om det rörde sig
om en fantasi hos en psykiskt sjuk person. Jag bestämde mig för
att det inte var ett verkligt hot. Kände ändå en viss oro i magen
när vi satt och fikade klockan tre. Dessbättre hände inget.
Sonja är undersköterska på psykets mottagning. Hon har
i tonåren arbetat på mentalsjukhus och säjer att hon kan känna
igen en speciell lukt hos schizofrena patienter.
– Han luktar schizofreni, säjer Sonja ibland.
Så jag noterar av och till i journalen ”Sonjas lukttest ne-
22
gativ” eller ”Sonjas lukttest positiv”.
Gårdagskvällen började med att jag höll på att missa ett
lungödem.
Det var en kvinna som sökte på medicinakuten för att
hon fått ont i bröstet när hennes dotter efter ett gräl gått sin väg
och slagit igen dörren med orden "Jag kommer aldrig mer tillbaka".
När sköterskan informerade medicinjouren Hans Hedstrand om
detta, sa han:
– Nisse Eriksson är ju jour på psyket. Han kan väl prata
med henne.
Och så klappade jag kvinnan på axeln och sa att jag förstod att det verkligen kunde kännas i bröstet när barnen ger sig av
på sådant sätt.
– Ja det gör så ont, kved kvinnan
Jag fortsatte att prata vänligt förstående och bad henne
berätta mer om förhållandet till dottern. Men kvinnan bara upprepade envist:
– Det värker så väldigt och det är tungt att andas.
Efter en stund insåg jag att man borde lyssna på hjärta
och lungor på en patient med bröstsmärtor och andnöd. Även om
man är psykjour. Jag satte stetoskopet till hennes bröst.
Det rasslade över hela lungfälten. Jag förstod att kvinnan
hade en hjärtinfarkt och nu höll på att utveckla ett livshotande
lungödem. Hon fick akut återremitteras till Hans Hedstrand på
medicinSedan på natten när jag just hade somnat ringde en pa-
23
tient och bad att få tala med psykjouren för att han inte kunde
sova. Jag hade god lust att säja att det kan inte jag heller nu. Vid
tretiden på natten var det ett knepigt fall jag behövde prata med
bakjouren, Göran Persson, om. När han svarat och jag börjat redogöra för fallet och ville ha råd hörde jag bara snarkningar. Persson hade helt enkelt somnat med telefonluren bredvid sig.
Det kommer många alkoholister som jourfall. En del förs
hit av polisen. Andra söker själva. En man från Säffle kommer ofta
akut när han druckit för mycket. Han söker då för att han tycker
att han är så ful.
Många alkoholister är rätt störande för de andra patienterna. Vi har pratat om att det skulle behövas något enklare sätt
att ta hand om akuta alkoholfall.
En kväll slängde alkoholisten Karlsson ut en blomma genom fönstret och försökte älska med en kvinnlig patient som hade
en akut psykos. Hon i sin tur satt och brände julprydnader. Dessbättre kunde vi släcka elden.
En dag fick jag skriva ut en grabb för att han måste hem
och sälja en del litrar med sprit som han hade hemma.
– Där hemma langar varenda en, till och med en frälsningssoldat, så då kan väl jag också göra mig några kronor, argumenterade han.
Hur var det med alkoholisten Blomgren? Jag kommer
strax till det.
24
På radion hör vi 1965 Karlstadsgruppen Sven-Ingvars
sjunga Det var i vår ungdoms fagraste vår. Man hör också Där
björkarna susa (Jailbird Singers), I lust och nöd (Sten & Stanley),
Om maskros och tjärdoft (Carl Anton), Balladen om det stora
slagsmålet på Tegelbacken (Siw Malmkvist) och Att angöra en
brygga (Monica Zetterlund) ur den roliga filmen av Hasse & Tage.
December. Vikariatet på psyket går mot sitt slut. Det har
snöat. Inger ligger inne på förlossningsavdelningen för att föda
vårt andra barn. Jag sitter stundtals inne på förlossningsrummet
hos Inger, går stundtals till arbetsuppgifter på psyket. Är förstås
med vid själva förlossningen. Inger får ett lustgasrus under slutfasen. När barnet har kommit ut, en flicka som får namnet Katarina,
säjer Inger ivrigt:
– Det här var lustigt. Det måste jag berätta för Nils.
Hon hade drömt att barnet föddes på en annan våning
än där vi befanns oss.
***
Jag har under året blivit mer och mer medveten om det
orättfärdiga i USA:s krig i Vietnam. Men jag känner inga andra som
är upprörda över kriget. Över huvud taget känner jag inga som
tänker som jag, som är bekymrade över svält och orättvisor i världen. Känner mig ideologiskt ensam. De tidningar jag läser kritiserar inte USA. Jag vill försöka sprida åsikten att det handlar om ett
övergrepp från världens mäktigaste nation på ett fattigt land på
andra sidan jordklotet. Skriver ett par insändare i Nya Wermlandstidningen. Kritiska röster gentemot USA är så ovanliga i tidningen
så jag får ett tackbrev och blommor från Kommunistiska kvinnorna
i Karlstad.
25
Via en notis i Läkartidningen har jag fått reda på att det
pågår en insamling av medicinsk litteratur till studenter i Nordvietnam. Jag lyckas samla ihop en del i Karlstad och ett veckoslut på
hösten, då det ska bli en Vietnamdemonstration i Stockholm, kör
jag till huvudstaden och lämnar böckerna till Sköld Peter Matthis.
Han är en av de första Vietnamdemonstranterna; han greps under
sommaren när han stod på Hötorget med ett plakat med texten
"USA ut ur Vietnam". Trots att han hade tillstånd för demonstrationen fälldes han för störande av allmän ordning och våldsamt motstånd.
Vid demonstrationen som jag nu deltar i förstår jag för
första gången att det pågår någon sorts konflikt mellan olika Vietnamaktiva grupper. Jag får i min hand ett plakat som fördömer en
person som jag trodde var en som arbetade för Vietnam
Under året har jag en löneinkomst på 15 286 kronor och
dessutom öppenvårdsinkomster 5 821:-. Det pågår en kampanj för
att Sverige ska anslå 1% av BNP till U-landsbistånd. Inger och jag
har börjat sätta in 1% av inkomsten till U-landsprojekt via NIB,
Nämnden för Internationellt Bistånd som i år omvandlas till SIDA,
Swedish International Development Agency. Dessutom sänder vi
bidrag till insamlingar för Algeriet och Vietnam och deltar i projektet Indisk by, där vi bygger en brunn. Och sänder regelbundet
bidrag till Sicilienkommittéen.
Vår Volkswagen har börjat krångla. Vi behöver ett rejälare fordon. Vi har beslutat åka till Norrland, medan Inger är mam-
26
maledig. Har tänkt att ”någon gång ska man väl vara i Norrland
innan man blir fast i Sydsverige”. Jag har därför tittat i SYLF:s
vikariatslista och hittat ett halvårs vikariat på Riksförsäkringsverkets sjukhus i Åre.
Strax före jul köper vi hos Geijers motoraffär en Opel Kadett kombi som gått 800 mil. Den kostar 8 800 kronor och vi får 3
800 för vår gamla Volkswagen.
Under 1965 fortsätter USA att trappa upp kriget mot Vietnam. Bombar Nordvietnam, bland annat med napalm. Författaren Per-Anders Fogelström bildar Vietnamkommittén. Sukarno
avsätts i Indonesien och en halv miljon förmodade kommunister
mördas men det rapporteras inte i massmedia. USA intervenerar i
Dominikanska republiken. Det av vita styrda Rhodesia utträder ur
samväldet och vägrar införa rösträtt för den svarta majoriteten.
Tillverkningen av Volvo PV 444 läggs ned. Rolling Stones
ger konsert i Stockholm. Mellanöl börjar säljas. Vi får Mods och
Hötorgskravaller.
Men åter till alkoholisten Blomgren?
Det är alltså förmiddagsrond på psykavdelningen och
syster Karin har rapporterat att alkoholisten Blomgren under natten sett doktor Jonsson klättra i gardinerna.
Vi kommer in till Blomgren. Han verkar nu klar och redig.
För att få en uppfattning om hur han ser på nattens hallucinationer
frågar jag:
– Tror Blomgren att det verkligen var doktor Jonsson
som klättrade i gardinerna i natt eller kan det ha rört sig om hallucinationer?
– Vi får verkligen hoppas att det var hallucinationer, säjer
27
Blomgren, för annars borde ju Jonsson läggas in.
Nu ska Inger och jag med Anna-Kerstin och Katarina flytta till Åre.
Hur är det uppe i Norrland tro?
Mormor Anna med Anna-Kerstin och Inger i Åre
28
Låg fästpunkt i Åre
– Är det inte synd på bindningarna, säjer skidhandlarn i
Åre.
Jag har tagit med mig ett par fabriksnya skidor och bett
honom sätta på bindningar. Har inte tidigare granskat skidorna så
noga, bara tyckt att jag gjorde en jättebra affär, när jag ropade in
dem billigt på en auktion vid lanthandeln i Sandsjön, som skulle
läggas ned. Men skidhandlaren i Åre ser att de är alldeles förfärligt
skeva och vinda. Vi kommer överens om att avstå från bindningar
på dessa odugliga skidor. Det är bättre jag använder mina gamla
skidor.
– Du ska ordna låg fästpunkt på dina skidor, säjer en arbetskamrat.
– Är det bra det? undrar jag.
– Ja, för då kan man åka i backarna.
Inte har jag en aning om, att man använder olika slags
skidor och olika slags bindningar för turåkning och slalomåkning.
Jag ordnar låg fästpunkt och kan sedan åka slalom på
mina gamla träskidor, som för övrigt saknar stålkant. Det vill säga
man kan inte påstå att jag är en slalomåkare, men i princip vet jag
hur man åker slalom. Och småningom lär jag mig göra slalom-
29
svängar i backarna. De som är mer avancerade har stålkant på
skidorna. De mest avancerade har slalomskidor.
Det är januari 1966 och vi har kommit i vår Opel från
Karlstad. På den varma toan på bensinmacken i Svenstavik bytte vi
på Katarina som är en månad gammal och har åkt i en banankartong. Inger är mammaledig. Anna är två och ett halvt år.
Det finns en lift från Bergbanans övre hållplats till Mörvikskummeln. Några fler skidliftar finns inte. Den som vill komma
upp på Åreskutans topp får gå till fots.
Nu när vi är norrlänningar med tillgång till backar och snö
har vi inbjudit släktingar och vänner att bo hos oss och ha skidsemester. En vecka har vi besök av Ingers kollegor Per-Gunnar och
Katarina Nord. De har också ett spädbarn, lika gammalt som vår
Katarina. En dag lämnas barnen hos Lena, den 16-åriga barnflickan
som vi haft i Karlstad och som gärna vill följa med en tid till Åre
(det finns vid denna tid många unga flickor som behöver praktik
som barnflicka för att komma in på olika utbildningar). Vi andra tar
våra skidor och knallar iväg till Åreskutans topp. Det tar ett par
timmar. När vi kommit till toppen, säjer Inger och Katarina:
– Nu måste vi hem och amma.
Och så åker mammorna genaste vägen tillbaka till byn.
Per-Gunnar och jag tar en längre väg via Åreskutans östsida med
måttligare sluttning.
Som underläkare går jag rond på avdelningarna och skri-
30
ver in och skriver ut patienter. De flesta har astma, ryggbesvär,
reumatism, uttröttningsneuros eller fetma. Arbetet är betydligt
mindre stressigt än de arbeten jag haft på lasarettet i Karlstad.
Dessutom tar vi emot en del akutfall från bygden, eftersom det
inte finns någon provinsialläkare väster om Järpen. Till stor del
handlar det om olycksfall i skidbackarna. Och vi har under en del
veckoslut ansvaret för två provinsialdistrikts jourverksamhet.
Om syster Inger är hemma hjälper hon till med akutpatienter, när sådana dyker upp.
– Varsågod, ta betalt! säjer syster Inger och lägger ett
journalkort på mitt skrivbord. Hela första sidan av kortet har hon
fyllt med sin text. Där står med bred tuschpenna patientens namn
och födelsedatum samt texten ”Rtg knä 0. Elastisk binda. 100 tabletter Dolviran comp.”.
Detta betyder att syster Inger har tagit anamnes (patienten har fallit i backen, ont i knäet), ställt diagnos (röntgat knäet
och konstaterat att där inte syns något brott) och ordinerat behandling och genomfört behandlingen (satt på elastisk binda och
gett patienten en burk med 100 starka värktabletter). Jag kompletterar för säkerhets skull utredningen men har inget att tillägga.
Skriver kvitto och tar betalt.
Syster Inger är en skånska som kom till Åre för att vikariera på sjukhuset någon månad men blev kvar i flera decennier.
Hon har blivit sjukhusets Drottning. Hon basar över sjukhusapoteket, laboratoriet och mottagningen och bor i ett rum vid ingången
till mottagningen. På kvällarna inspekterar hon sina trupper: medi-
31
cinburkar och laboratorieutrustning. Hon älskar dramatik och stora
gester.
– Kunde jag ha en flaska hostmedicin och några värktabletter på min expedition? undrar jag. Så jag kan ge till patienter
som kommer på kvällen.
– Ska bli, säjer syster Inger och ställer in fem hellitersflaskor med hostmedicin och 10 burkar värktabletter på min bokhylla.
Hon vet vad som är bäst.
– Det vore bra att ha en liten skalpell i akutväskan, som
man har med på hembesök. Om man skulle behöva göra en nödtrakeotomi, säjer jag en dag.
Trakeotomi innebär att göra ett hål i luftstrupen.
Under de helgjourer som vi tar för provinsialläkarna i Järpen och Mörsil gör vi ju sjukresor runtom i västra Jämtland.
– Kommer inte på fråga, svarar syster Inger. Inte ska
man skära i människor i halsen när det finns Betapred!
En dag ska det visas ett kungligt bröllop på TV (Vad var
det för kung? Gissar att det var något utländskt).
– Nu ställer vi in mottagningen, säjer syster Inger. Välkomna in till mig på kaffe och TV.
Ingen protesterar. Mottagningen ställs in.
I syster Ingers rum, vid ingången till mottagningen, finns
mycket som är guldglänsande; bland annat skyddet över WCsitsen, som dessutom pryds av en jättestor guldblomma. Överläkaren, de två underläkare och syster Inger samt mottagningens un-
32
dersköterska dricker kaffe och tittar på TV. När jag tröttnat på
bröllopet försöker jag smygläsa Läkartidningen.
– Lägg ifrån sig tidningen, det är bröllop nu, kommenderar sjukhusets drottning.
Så vi får snällt bli sittande där tills programmet är slut.
33
Dödad skolflicka
Det kommer ofta skidåkare som ramlat i backen och skadat sig. Om jag konstaterar att det rör sig om ett brott på yttre
ankeln, det vill säga en lateral malleolfraktur, då gipsar vi, det vill
säga syster Inger och jag. På gipsen målar Inger en sol och skriver
”Glada hälsningar från Åre”. Men om det kommer en sådan fraktur
en söndag, då syster Inger är ute och åker skidor, då ger jag patienten beskedet:
– Ni kan välja mellan att åka till Östersund eller vänta här
tills syster Inger kommer och kan hjälpa till med gipsning.
Ibland kan man ringa till någon fjällstation och höra om
de sett till syster Inger och kan ge besked om hur snart hon kommer hem.
Några turister har oturen att bryta benet redan på måndag under sin Åre-vecka. Det händer att jag på fredag blir kallad
till hotellet för att för andra gången se till en sådan patient, denna
gång för alkoholproblem inför hemfärden. Jag sprutar Lergigan och
B-vitamin.
Två gånger i mitt liv har jag råkat ut för axlar som gått ur
led. Båda inträffar en söndag i Åre. Den ena lyckas jag luxera rätt
efter att ha slappat av patienten med Valium. Den andre får jag
34
remittera till Östersund.
Under 1966 hör vi på radion Kristina från Vilhelmina
(Sven-Ingvars), In my dreams (Tages), Ta av dej skorna (Povel
Ramel), Björkens visa (Hootenanny Singers), Sunny Girl (Hep
Stars) och Du är den ende (Lill Lindfors).
– Du får åka iväg till Ånn på likbesiktning, säjer Viktor
Hedström, överläkaren, till mig en förmiddag. Polisen har ringt att
en flicka blivit påkörd och dödad av tåget och man vill ha en läkare
som kan skriva ett rättsutlåtande. En polisbil ska komma och hämta.
Jag klär mig varmt och börjar gå nedför backen mot byn
för att spara tid. Möter i backen mellan snödrivorna en polisbil. Det
är väl den som ska hämta mig? Den stannar inte, och inte heller
stannar den när den kör tillbaka efter att ha varit vid sjukhuset och
vänt. Det kommer inte några fler polisbilar. Nere i byn går jag till
en telefonkiosk och ringer för att klara ut hur det blir med hämtningen. Det visar sig att poliserna, som skulle hämta mig, inte
kunde tro att pojken i röd luva som lufsade nedför backen var
doktorn. Men dom ska sända en annan bil.
Jag känner mig lite osäker inför den förestående uppgiften och grubblar:
Hur ska jag kunna fastställa dödsorsaken? Det är ju inte
mycket jag kommer ihåg från rättsmedicinkursen. Inte heller har
jag med mig Sjövalls lärobok.
Småningom kommer jag till Ånn med en annan polisbil.
Jag besiktigar flickans kropp vid banvallen. Jag finner att
35
det inte behövs några stora rättsmedicinska kunskaper för att fastställa dödsorsaken. Delar av flickans hjärna ligger längs med spåret. ”Trubbigt våld mot huvudet”, skriver jag som dödsorsak i utlåtandet.
Så gott jag kan tröstar jag föräldrarna som infunnit sig.
Katarina vid skrivmaskin
När syster Inger inte är hemma får jag sköta röntgen
själv. Hon har med tuschpenna skrivit stora tydliga instruktioner på
en pappskiva:
Slå på strömbrytaren, välj lagom spänning enligt listan,
ta till lite extra på kilovolten, apparaten är gammal.
Och så beskrivning av hur man framkallar plåten.
En söndag kommer en man som fått värk i en tand. Jag
frågar Inger, alltså inte syster Inger utan min fru som är tandläkare, om hon vill undersöka mannen. Hon finner, att en röntgenbild
är nödvändig för bedömningen. Varken apparaten eller filmerna
36
som finns här är avsedda för tandröntgen, men vi försöker med
den minsta film vi har, den är stor som en A4, stoppar in ena hörnet av den i mannens mun och tar en bild. Det blir tyvärr inte sådan kvalitet att man kan utläsa något om tandens hälsa. Patienten
får tills vidare ta värktabletter och sedan uppsöka en tandläkare
som har tillgång till lämpligare röntgenapparatur.
En spansk pianist söker akut. Hon har ramlat och fått ont
i handen. Det syns ingen felställning. Jag tycker att hon ömmar
över navikulare, båtbenet. Jag tar en röntgen av handleden. Nog
är det en fraktur i navikulare? Jag lägger en gipsskena, med handen som sig bör i lätt dorsalflexion. Eftersom jag inte har någon
röntgenutbildning, men min tidigare kurskamrat Ulf Svenmo arbetar på röntgenavdelningen i Kristianstad, skickar jag plåten i ett
kuvert till honom för bedömning. Efter några dagar får jag svar:
”Ingen navikularefraktur men en radiusfraktur i gott läge.”
Så pianisten har fått rätt behandling på fel diagnos.
Bättre än tvärtom.
Inger med Katarina och
Anna
37
Buller i bostad
En gång varannan månad tillfrågas alla astmapatienter
på sjukhuset om de blivit allergitestade på senare år. De som inte
blivit testade får komma till mottagningen en förmiddag för testning. Det är intrakutantestning som gäller, det vill säga man sprutar in allergen i ytterhuden. Enligt sjukhusets rutiner testas alla
med samma allergenkoncentration. Vi inser inte att man måste
individualisera med hänsyn till befarad känslighet för något allergen. Intrakutantestning kan annars vara livsfarligt. Testandet går
på löpande band. Hansson, den andre underläkaren, som är lite
längre än jag, sprutar översta raden av testextrakt på ryggarna
och jag, som är kortare, den nedre raden. Sedan får alla vänta en
kvart på avläsning.
Naturligtvis är det några som blir dåliga; och behöver
behandling. De har testats med för stark koncentration. Men ingen
dör.
Vi gör också mattester.
Mattesten går till på så sätt att man tar ett blodprov på
morgonen, sedan får patienten äta en viss föda och så tar man ett
nytt blodprov. På laboratoriet räknas vita blodkroppar. Om de eo-
38
sinofila leukocyterna har ökat efter maten, då noterar man att
patienten är allergisk för denna föda. Denna testmetod har aldrig
kontrollerats mot verkligheten. Spontant varierar förstås alltid antalet eosinofiler i perifert blod något mellan två provtagningar.
Metoden är helt värdelös. Men det vet vi inte 1966.
Det finns för övrigt inom alternativmedicinen mängder av
allergitester som påstås användbara men som aldrig granskats
kritiskt.
– Då får jag väl åka hem och leva på alla de här medicinerna och lingonsylt, säjer en astmapatient, när jag skriver ut henne och lämnar en bunt recept och listan över vad mat-testet visat,
att hon är allergisk mot. Den visar att hon är allergisk mot nästan
all mat – utom lingonsylt.
Vietnamkriget fortsätter även 1966 att trappas upp. Det
blir en koalitionsregering i Västtyskland med Willy Brandt som utrikesminister. Kulturrevolutionen i Kina. Nkrumah störtas i Ghana.
Vi bor i tjänstebostad på sjukhusområdet, med utsikt
över Åresjön och Renfjället. Inger bestämmer sig för att vara en
riktig hemmafru och tar fram kokboken och lagar mat helt enligt
receptet. Dessutom syr hon en klänning jättenoggrant efter mönster. Katarina sover middag i Åreskutans skugga och vi tror det nog
ska bidra till att hon blir en harmonisk människa. Anna tappar sin
skära napp och när det sedan inte finns en skär napp att köpa i
Åre så behöver jag inte längre någon napp, tycker hon.
I våningen ovanför oss bor den andre underläkaren, som
har fast tjänst på sjukhuset. En kväll hörs det mycket buller från
39
hans våning. Vi förstår inte vad det rör sig om.
Möblerar han om?
Nästa morgon ringer han till överläkaren och säjer att
han har feber och måste stanna hemma. Hedström känner tydligen
till problematiken. Han skickar iväg syster Inger på hembesök. Hon
sätter termometern i stjärten på min kollega, konstaterar att han
är feberfri och kommenderar honom till arbetet. Därefter letar hon
igenom lägenheten och tömmer alla flaskor med öl eller sprit, som
hon kan hitta. Hon hittar till och med flaskor i öppna spisens rökgång. Sedan kommer hon ned till oss med 1 kg oxfilé. Kollegan
hade beställt 1 kg oxfilé samtidigt med en back öl, för att affären
skulle tro att inköpet berodde på att han skulle ordna en fest. Hedström, som i egenskap av överläkare på ortens sjukhus är något av
en kung i byn, har förbjudit Konsum att sända öl till underläkaren
och även instruerat Systembolaget i Järpen att inte leverera något.
Hela mottagningspersonalen med vårkaffe ute
Det blir vår i Åre.
40
När vi kom till Åre var hela bygden täckt av ett tjockt lager snö. Jag stampade ihop den halvmetertjocka snön i den lilla
backen utanför huset och försökte få Anna att bli intresserad av
backåkning, men hon vägrade. Å andra sidan är hon nu villigt med
mig som alibi, när jag gör vattenfall i de porlande bäckar som uppstår utefter fjällsidorna.
Det är spännande att se vad som dolt sig under den vita
snön, nu när den smälter bort. En period blir det fult och brunt.
Sedan kommer plötsligt sommaren.
Kurskamraten Lasse Henricson på besök får vara med på
kaffe i syster Ingers rum.
I slutet av maj, strax innan Hedström ska gå på sommarsemester upprepas bullret i bostaden. Min kollega har åter supit sig
full. Det hade planerats att han skulle vikariera för överläkaren
under dennes semester. Men nu kan Hedström inte lita på honom.
Kollegan sänds iväg på sjukskrivning.
41
– Nils, du får vikariera för mig istället, säjer Hedström.
Så vi får snabbt annonsera efter en underläkarvikarie. Vi
får svar efter ett par dagar. Jag möter vikarien vid tåget.
Vi hinner uppleva Norrlands ljusa sommarnätter innan vi
lämnar Åre. Tycker det är fantastiskt.
Rond som t.v. överläkare med vik. underläkare
När jag slutar vikariatet frågar Hedström, om jag inte vill
fortsätta att arbeta på sjukhuset. Jag tackar nej. Dels tycker jag att
Åre är alltför glamoröst och sofistikerat, med sin skidlift och sina
hotell och slalomturister. Kan inte tänka mig att bo på en så artificiell plats, som lever på säsongsturister. Dels inser jag att jag nog
skulle bli en väldigt okunnig läkare, om jag fastnade här resten av
livet utan någon tidigare vidareutbildning.
När det fyrtio år senare är VM i Åre och jag på TV ser en
diskussion om hur samhället har byggts ut och kommer att byggas
ut, förstår jag att Åre var en väldigt liten by 1966, närmast med en
söndagsskolas glamor. I jämförelse med Åre på 2000-talet.
Och så kör vi vid midsommartid i vår Opel hem till Karl-
42
stad via Trondheim. Jag har kommit på att man kan få en barnsäker sits genom att vända passagerarsätet bredvid föraren. Så Anna
åker baklänges i framsätet. Inger sitter i baksätet med den nu
halvårsgamla Katarina i en korg. Jag skriver sedan till Volvo och
Saab och ger dem tips om att göra vändning av sätet smidigare.
Volvo svarar att man tänkt på saken och Saab säjer att man inte
tycker idén är så bra.
Fast småningom kommer det ju sådana baklängesåkande
barnsitsar.
Inger har fortsatt tjänstledigt från Folktandvården i Karlstad en tid. Jag vikarierar några månader på infektionskliniken och
psykiatriska kliniken, men sedan måste jag se mig om efter en fast
tjänst.
Vi tittar på Sverigekartan. Var ska vi söka tjänster? Tycker Örebro, Halmstad eller Helsingborg kunde vara lämpliga alternativ. Inger kan få tandläkartjänst nästan var som helst. Jag undersöker var det finns vikariat på någon barn-, infektions- eller medicinklinik.
Det visar sig bli Halmstad vi flyttar till.
Sverige får 1966 färg-TV. DN börjar i jämställdhetens
tecken sluta använda titeln fröken och kallar istället alla kvinnor för
fru. Skolflickan Pia Degermark får huvudroll i filmen Elvira Madigan. Statsrådet Ulla Lindström lämnar regeringen då hon anser att
man anslår för lite pengar till u-hjälpen. Essingeleden i Stockholm
invigs. De svenska bankerna beslutar att införa lediga lördagar för
sina anställda.
43
Två blir fyra blir sex
– Det är nog rätt jobbigt, för han brukar inte komma hem
förrän tio på kvällarna, säjer Frykmans fru.
Vi har flyttat till Halmstad och får via sjukhuset tillgång
till i en liten lägenhet vid Nordbanegatan. Jag frågar makan till den
kollega, Frykman, som tidigare bott i lägenheten och jobbat på
medicinkliniken, hur han upplevt kliniken. Och det låter alltså som
om det kan bli arbetsamt.
Inger har fått en tjänst på Folktandvården. Jag har fått
ett tremånadersvikariat på medicinkliniken. Det är underläkaren
Kerstin Olssons tjänst som jag vikarierar på, medan hon arbetar på
hudkliniken i Borås. Hon kanske ska bli hudläkare.
Om några månader kommer vår familj att utökas med
två pojkar från Korea. Vi behöver en större bostad. Ska vi köpa
hus? Vi kontaktar Larssons fastighetsförmedling. Det finns ett
lämpligt hus på Per Osbecks väg 5. Rymligt och slitet. Jag drabbas
av ideologisk ångest. Ska vi bli sådana kapitalister och borgare? Bli
husägare? Köpa ett hus för över hundratusen!
Men så blir det.
– Koreanerna kommer, ropar Anna och Katarina när de
44
ser ett flygplan.
Vi ansökte i höstas om att få adoptera två pojkar från Korea. Det var väl konstigt, när vi hade två egna biologiska barn redan? Men när vi funderade på hur många barn vi skulle ha, tyckte
vi – kanske lite konservativt - att vi väl ska ha ungefär lika många
som våra föräldrar hade haft. Samtidigt insåg vi att det finns fullt
med barn som saknar föräldrar. Då är det väl bättre att vi tar hand
om ett sådant barn, istället för att föda egna. Och om vi ändå ska
ha fyra kan vi väl lika gärna ha två nya samtidigt, tyckte vi. Ansökan går via Adoptionscentrum. Mot bakgrund av Sveriges sjukvårdsinsats efter Koreakriget är det barn från Sydkorea som förmedlas.
Och nu ska pojkarna komma. Yoon är tre år och Sung ett
och ett halvt år. Vi har sett foton på dem.
Inger och jag kör upp till Göteborg med Opeln för att
möta våra nya barn på Torslanda. De ska anlända med ett SASplan. Det förekommer inte att adoptivföräldrarna själv får hämta
barnen i Korea. Sådana rutiner införs många år senare. Nu är det
en särskild flygvärdinna, som adoptivföräldrarna bekostar, som tar
hand om barnen.
Vi tycker att det är minst lika nervöst och spännande som
att föda egna barn. Vad ska vi ta med för mat till Arlanda? Vi vet
inte vad de kan vilja äta. Vi tar med oss ris och kokt ägg som vi
mosat till småsmulor och så några leksaker, bland annat en plastmotorcykel som man kan sitta på.
På vägen till Göteborg börjar bilen krångla. Motorn hackar. Blir svagare och svagare. Så vi åker direkt till en verkstad på
45
Hisingen med den och tar därifrån taxi till flygplatsen.
Pojkarna kommer inte med det plan som var sagt så vi
får vänta ett tag. När rätt plan landat och alla andra passagerare
gått av kommer slutligen två flygvärdinnor och lämnar ett barn till
Inger och ett till mig.
Det är ett litet knyte jag får. Jag tror det är Sung, den
yngre pojken. Men det är Yoon, som är så liten.
Båda pojkarna är alldeles tysta. Med barnen i famnen tar
vi taxi till bilverkstaden. Opeln är ännu inte färdig. Vi sätter oss
inne i bilen. Medan reparationen pågår bjuder vi pojkarna på deras
första måltid i Sverige. De äter med god aptit.
När bilen är färdig åker vi till kusin Lennart som bor på
Högsbohöjd i Göteborg och pojkarna får där mer att äta.
På vägen till Halmstad somnar båda i bilen.
I Halmstad lägger vi dem i varsin säng och de somnar
utan problem. Alla fyra barnen sover i samma rum. Rummet ligger
bredvid vår sängkammare. I en tvåvåningssäng ligger Anna r översängen och Katarina i undersängen. Yoon ligger i en egen juniorsäng. Sung i en spjälsäng.
Farmor Signe på kyrkogården med de sex barnbarnen
På
46
På kvällarna sitter jag med Yoon, som kommer att heta Tomas, på
knäet, bläddrar i bilderböcker och pekar och säjer vad olika saker
heter på svenska. Han lär sig snabbt.
Sung, som får det svenska namnet Per, som han senare
själv ändrar till Kim, har mycket god aptit och ökar snabbt i vikt
och äter så jag är rädd att benen inte ska bära honom, när han
småningom lär sig gå. Tomas däremot minskar oförklarligt i vikt.
Det visar sig att han har en masksjukdom som inte går att behandla med de vanliga mediciner som fanns. Barnläkaren har inga råd
att ge. Jag hittar i litteraturen att man skulle kunna behandla denna mask med hexylresorcin i lavemang. Jag skaffar medlet och ger
Yoon flera omgångar behandling. Det är hemskt att behöva plåga
honom med sådant. Han får godis i form av lakritssnören före varje behandling men skriker förtvivlat:
– Inte mangevang, inte mangevang.
Slutligen ger dock masken med sig och Tomas ökar i vikt.
De fyra barnen leker bra med varandra. Vid varmt väder
springer de nakna i trädgården. När flygplan passerar pekar numera alla fyra upp i skyn och skriker:
– Koreanerna kommer.
Janis och Katarina
47
Mitt tremånadersvikariat på medicinkliniken har förlängts
och jag har ingen möjlighet att ta ledigt för att vara hemma med
barnen. Inger kan bara ta helledigt en kortare tid. Däremot kan
hon få deltidstjänstledighet lite längre. Vi behöver någon som tar
hand om barnen på dagen. Min syster Britta som en tid har bott
hos våra föräldrar i Falkenberg med sönerna Talis och Janis flyttar
nu ned till oss.
Katarina, Talis, Tomas, Anna, Janis och Per
Så vår familj består av nio personer, varav sex tämligen
jämngamla barn. Alla sex blir ett tag blöjbarn eftersom storasyster
Anna, som varit utan blöjor, en tid fordrar att också ha blöja när
de andra har det. Vi köper blöjor i storpack, 700 i taget, och på
morgnarna laddar vi sex nappflaskor med välling.
En granne tittar ut genom sitt fönster och räknat storögt
när vi kommer tillbaka på kvällen efter att ha besökt mamma och
48
pappa i Falkenberg och vi bär ut det ena sovande barnet efter det
andra ur bilen. Summa sex ungar.
De tre minsta blöjbarnen påminner om pingviner där de
vaggar fram.
Vi bor nära Västra begravningsplatsen. Vid en promenad
på kyrkogården ser barnen de välansade gravarna med grus eller
singel inramat av stenar.
– Fina sandlådor, säjer Talis.
Raili Eyrich (foto taget flera år senare)
49
Suggestion mot stelkramp
– Jag tror jag har fått stelkramp, säjer mannen, som på
kvällen söker medicinmottagningen akut.
Jag är jour. Tack vare joursamarbete med infektionskliniken, där Birgitta Borulf är underläkare, behöver vi bara vara jour
var femte dag. Vi har fasta veckodagar för våra vardagsnattjourer,
en underläkare har alla måndagar, en alla tisdagar och så vidare.
Var femte lördag-söndag har vi helgjour. Några år senare får kliniken en femte underläkartjänst, som besätts av Janne Wieslander.
En underläkare kan då helt ägna sig åt att vara dagjour. Jag mobbar vänskapligt Janne, som börjar sin tjänst med att gå dagjour,
och menar att hans arbete innebär en drönartillvaro.
Numera hittar jag i stort sett utan problem här på sjukhuset i Halmstad. I början gick jag ofta vilse när jag skulle gå från
medicinmottagningen till vårdavdelningen. Hamnade ofta på tandkliniken.
Tidigare i dag kom en man från Laholm till receptionen
och frågade:
– Får man söka här?
– Ja, vad gäller det, undrade Hjördis i luckan.
– Det är nog hjärnblödning, svarade mannen.
50
Och det visade sig mycket riktigt vara en sådan. Mannen
hade blivit svag i vänster sida, satt sig i sin Volkswagen och kört in
till Halmstad och använt höger fot för såväl frikoppling som broms
och gas. Och var väl inte riktigt säker på om man kunde söka för
detta, utan att beställa tid i förväg. Han var väl rädd att vi möjligen
skulle tycka det var pjåskigt att komma för lite halvsidig förlamning.
Håkan Ljunggren är överläkare på medicinkliniken. Han
är den bäste överläkare jag hittills haft att göra med, såväl när det
gäller patientkontakter som relation till underläkarna. Han är energisk, intensiv och mycket noggrann; läser varje kväll igenom dagens nyutskrivna journaler och stryker under med rödpenna viktiga
noteringar.
En eftermiddag föll en av hans mottagningspatienter
ihop; hade fatt ett hjärtstillestånd.
Håkan ropade på hjälp.
Jag rusade till hans undersökningsrum. Håkan ventilerade och jag gav hjärtmassage.
Vi kopplade ekg.
Ventrikelflimmer.
Fram med defibrillatorn.
Defibrillatorn har nyligen anskaffats till kliniken. Att behandla hjärtstillestånd med elektricitet är något nytt. Det är bara vi
underläkare, som går jour, som har haft anledning nyttja den.
Jag sätter elektroderna mot patientens bröst och säjer till
Håkan:
51
– Tryck!
– Var fan ska jag trycka? frågar Håkan
– Där det står push!
– Var står det push? undrar Håkan.
Småningom hittar Håkan rätt knapp och stöten häver
ventrikelflimret. Patienten läggs in på avdelning för fortsatt observation.
Håkan ordnar nu så att det blir uppsatt stora informationsplanscher på alla avdelningar med instruktioner om vad man
ska göra vid hjärtstillestånd. Kunskapen att yttre hjärtkompression
kan användas är ganska ny. Ännu nyare är kunskapen om att
hjärtinfarktpatienter, som har rikligt med VES, ventrikulära extraslag, riskerar att få ventrikelflimmer och att man kan minska
risken genom tillförsel av Xylocain.
Så nu ska infarktpatienterna inte längre ligga som tidigare utan övervakning på de stora salarna utan de ska kopplas till
oscilloskop, som ett specialutbildat extravak sitter och tittar på. Jag
har hand om utbildningen av dessa hjärtvak. Det är kvinnor utan
tidigare sjukvårdsutbildning. De får två timmars lektion i ekg-bilden
vid olika rytmrubbningar. Efter dessa två timmar ska de kunna
skilja på ventrikulära extrasystolier (VES) och supraventrikulära
extrasystolier (SVES). Det vill säga ungefär extraslag som initieras
från kammardelen av hjärtat och sådana som kommer från förmaksdelen. Det fungerar. Förr låg infarktpatienterna utan någon
övervakning i sin säng på avdelningen tills de antingen dog eller
skrevs ut levande. Nu minskar dödligheten.
Hjärtvaken innebär en blygsam föregångare till den hjärt-
52
intensivavdelning som småningom kommer. Och som blir en aning
dyrare.
För övrigt visar det sig några decennier senare att xylocain inte alls är bra som flimmerprofylax vid ventrikulära extrasys-
tolier.
Men nu är det alltså kväll och jag är jour. Alla andra kolleger har gått hem men från en av läkarexpeditionerna hör jag
kollegan Lederburs entoniga, grova röst. Han har vikarierat ett par
månader på medicinkliniken och sitter nu och dikterar slutanteckningar.
– Nu är det bara nitton kvar, hör jag Lederbur muttra.
En del kolleger samlar på sig stora högar med journaler
på utskrivna patienter, som man ska diktera slutanteckningar på.
Andra, som Anders Holmström, gör slutanteckningen samma dag
som utskrivningen. Nackdelen är att man då missar information om
en del provsvar som ännu inte anlänt. Lederbur är en sådan som
samlat på sig en väldig hög.
Och så har jag alltså fått en jourpatient som tror sig ha
stelkramp. Han berättar att han blivit biten av en hund, och då kan
man ju få stelkramp. Och så blev han nästan omedelbart stel i
benen. Han kan inte röra dem på rätt sätt.
Detta är det första fall av psykogen förlamning jag träffar
på sedan psykiatrikursen, tänker jag. Det bör kunna behandlas
med någon sort suggestionsteknik. Att skriva remiss till psyket är
väl en onödigt stor insats. Jag kan väl försöka själv. Så kommer
jag att tänka på att Lederbur dels har en väldigt trovärdig och
53
kraftfull röst, dels nyligen arbetat på psyket. Jag ber honom komma och hjälpa till.
Jag sprutar Valium intravenöst och samtidig säjer Lederbur myndigt:
– Nu ska förlamningen släppa. Nu släpper det. Nu går det
att röra på benen.
Och så hör mannen i sitt avslappnade tillstånd den befallande rösten och börjar röra på benen.
Han kan gå hem efter att ha betalat sin patientavgift och
fått tetanusvaccin.
Sigmund Freud skulle inte ha gjort det bättre.
Per, Anna, Tomas och Katarina
54
Smäll på käften
Vi hör en smäll från rummet som vi just lämnat.
Det är förmiddagsrond på avdelning 10, där jag är underläkare.
På avdelning 2, som har kvinnliga patienter, är Göran
Aronsson underläkare och på den manliga avdelningen 1 är det
Anders Holmström. Dessa två avdelningar ligger i bottenvåningen i
Klockhuset. Sven Rosengren är underläkare på avdelning 7 (som
ligger på bottenplanet i samma hus som ögonkliniken) och den
halva av avdelning 15 som hör till medicinkliniken. Håkan är överläkare på avdelning 1 och 2, Raili Eyrich, som är biträdande överläkare, har ansvar för avdelning 10 och 15. Håkan och Raili delar
överläkaransvaret på ”privaten”, avdelning 7.
När någon ska vara ledig så får en medicine kandidat,
som går sin assistenttjänstgöring, vikariera. Jag har hand om
tjänstgöringslistorna. Tillsammans med Per Hansson på kirurgen,
som har hand om kirurgernas listor, delar jag på fyra tuschfärgpennor. Så vi kan rita snygga scheman med olika färger för varje
underläkare. Inte kan en klinik köpa in sådant som två kliniker kan
dela på.
På min avdelning är syster Kerstin avdelningssköterska.
55
Hon är en hjärtegod patientvårdare. På väggarna i hennes sköterskeexpedition sitter fullt med små lappar. Det är instruktioner av
olika slag. Kliniken har ju ännu inte någon metodpärm där det står
hur olika undersökningar och behandlingar ska utföras.
Jag har varit jour i natt.
Igår kväll lade jag in en medvetslös man med oklar diagnos. Det fanns inga anamnestiska uppgifter om honom. Mannen
är mycket muskulös. Han hade inga yttre tecken på skador. I neurologstatus hittade jag inget anmärkningsvärt. Jag lumbalpunkterade honom och lumbalvätskan var normal. Han hade god cirkulation och andades själv så någon mer omfattande akut utredning
behövdes inte. Jag lade in honom för observation på avdelning 10
med extravak, dropp och urinkateter.
Det är inte alls självklart att man kan begära akuta laboratorieprover eller akuta röntgenundersökningar. Några röntgenläkare är argsinta och skäller om de tycker man begärt en akutröntgen i onödan. Så ibland ringer jag och kollar vem som är jour på
röntgen, innan jag vågar begära en akut undersökning.
En söndag när jag på en patient, som stod på blodförtunnande medicin med Waran, begärde en akut PT-bestämning
från laboratoriet svarade sköterskan där ”Blir patienten friskare av
det då”?
Apropå PT. När jag började på medicinkliniken i Halmstad
upptäckte jag ganska snart att rutinerna för kontroller hos patienter som har antikoagulantia i hemmet inte var patientvänliga. Sådana patienter måste med ganska täta mellanrum kontrollera behandlingseffekten med PT; har de för högt värde saknar medicinen
56
effekt, har de för lågt värde kan patienten blöda ihjäl. Klinikens
rutiner innebar att patienten först åkte till laboratoriet på morgonen för blodprov, sedan åkte hon hem och fick sedan på eftermiddagen åter åka till sjukhuset för att vid ett läkarbesök på medicinmottagningen få besked om den fortsatta doseringen. Efter att ha
inhämtat Håkan Ljunggrens tillstånd utformade jag blanketter
(”AP-listor”) och PM för nya rutiner, som innebär att patienten inte
behöver komma till medicinmottagningen utan får ordination via
brev, eller om så erfordras, via ett telefonsamtal. Konsultationen
betalas via postgiro.
Vi fick låna en bassäng av grannfamiljen
Men nu är det natt och jag är jour.
Jag väcks av nattsköterskan på tian vid tvåtiden på natten:
– Patienten har plötsligt vaknat, han steg upp ur sängen,
slet droppet från armen, puttade extravaket åt sidan och klev ut
57
genom fönstret, naken, bara med en kanyl i armen och kateter i
snoppen.
– Och extravaket är chockat, tillägger hon,
Vi får ringa polisen.
En polisbil hejdar patienten i Fogdegatebacken. Mannen
klättrar upp på bilens tak och ramlar ned på andra sidan. Polisen
fångar honom, sätter handbojor på honom och kör honom till avdelningen.
På morgonronden kommer vi nu in till denna patient. Han
är helt vaken. Försedd med handbojor. En polis sitter hos honom
istället för extravaket. Det visar sig att patienten inte förstår
svenska, däremot finska. Vi skaffar fram en tolk,
Tolken kommer.
Nu kan vi med hjälp av tolken prata lite med patienten.
Någon förklaring till medvetslösheten får vi inte fram.
Vågar vi släppa handbojorna?
Mannen lovar att han skall vara snäll och fridsam. Polisen
låser upp så han får händerna fria. Vi skickar hem polisen. Tolken
stannar kvar i rummet en stund.
När vi går från rummet för att fortsätta ronden hör vi en
smäll.
– Oj, nu har han slagit ned tolken, tänker vi och rusar
tillbaka in på rummet.
Det visar sig vara tvärtom.
Tolken har slagit patienten.
Tolken tyckte att mannen hade svarat oförskämt på doktorns frågor!
58
Någon neurologisk förklaring till patientens medvetslöshet hittar vi inte. Det visar sig att han utvecklar en psykos. Vi remitterar honom till Sankta Marias sjukhus i Helsingborg.
På trädgårdstrappan. Pingvinerna Katarina och Per ger sig ut på
vandring
59
Ho Chi Minh är jour
– Underbart, mer än fullsatt, massorna har vaknat, tänker jag.
Jag har kommit till Folkets hus, där vi ska ha ett offentligt
Vietnammöte. Har aldrig varit i Folkets hus tidigare. Finner att den
största salen tydligen är en trappa ned. Och den visar sig vara till
brädden fylld av folk. Underbart! Även om många röker, så luften
är lite ogenomskinlig.
Det är 1967. USA trappar upp kriget i Vietnam. Fler och
fler amerikanska soldater sänds dit. Bombplanen vräker ut växtgifter, splitterbomber och napalm över ett av världens fattigaste länder. Under Vietnamkriget fäller USA ensamt fler bomber än vad
som sammanlagt fälldes under Andra världskriget. Västvärldens
regeringar tiger. Eller applåderar.
Halmstads Vietnamkommitté bildade vi vid ett möte på
Tre Hjärtan tidigare i år. Aktiviteterna har bestått i torgmöten,
bössinsamling för FNL, flygbladsutdelning och namninsamling. Och
i den lilla ruffiga lokalen i ett rivningshus inne på gården med
adress Skepparegatan 4 håller vi medlemsmöten och bedriver studiecirkel. Ett stencilerat häfte från DFFG (De förenade FNLgrupperna) utgör studiematerial.
60
På riksnivå finns motsättningar mellan DFFG, som har
parollen ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor” med betoning på
”på dess egna villkor” och Svenska kommittén för Vietnam, som av
FNL-grupperna anses ha en alltför pacifistisk inställning. Det har
dessutom uppstått en rebellrörelse som angripit DFFG från vänster.
Den anser att FNL-rörelsen inte är tillräckligt renlärig i kampen mot
USA-imperialismen. En del av motsättningarna på riksplanet finns
även i Halmstad. Några medlemmar menar att vi bör ta klart avstånd från rödgardisternas idéer och vokabulär. Andra hävdade att
rödgardisterna kan ha en riktig ideologi, men att de fört fram den i
fel forum. Menar att Maos tänkande är väsentligt för vår verksamhet och att en kompromisslös kamp mot den amerikanska imperialismen är en nödvändig beståndsdel i vår verksamhet. Vi röstar om
saken. Den moderata linjen, företrädd av bland annat Bo Lindblom
och mig, segrar.
Jag retar mig på rabiata vänstersekterister. Men de är ju
unga. Värre är väl att vuxna chefredaktörer, för att inte tala om
alla vuxna privattyckare, har samma enögda självsäkerhet fast på
högersidan, och framförallt saknar sinne för proportioner; folkmord
i Vietnam är inget mot äggkastare i Sverige.
En annan seger för den moderata linjen i vår Vietnamgrupp är att vi behåller namnet Vietnamkommittén och inte kallar
oss FLN-grupp. Vi som i denna fråga är högerfalang ser kanske
mera på behovet av fred än av seger för FNL. Och inser också att
det är lättare vinna stöd får vår verksamhet med det mera neutrala
namnet.
61
När man fyrtio år senare talar om Vietnamtiden kan det
låta som om flertalet unga svenskar var aktiva i FNL-grupperna. Så
var det inte. Halmstads Vietnamkommitté har som mest ett tjugotal medlemmar.
Inte ens 1967 är det självklart vad som är vänster och
vad som är höger. I Vietnamkommittén betraktas jag som en högeravvikare. Bland kollegerna på sjukhuset är jag känd som en
vänsterextremist. Någon tittade efter färgrester på mina fingrar
sedan en aktivist på kollegan Eyrichs trädgårdsmur målat USA
världssnut = världsslut.
Aron Aronsson, pratglad allmänpraktiker i staden, uppkallar mig efter Nordvietnams ledare:
– Är det Ho Chi Minh? frågar han, om jag som medicinjour svarar, när han ringer för att remittera in en akutpatient.
En dag drar han en sjukhistoria i telefonen och sedan vi
kommit överens om att patienten ska läggas in, säjer Aron:
– Och du Ho Chi Minh, hon heter inte Segebaden, hon
heter von Segebaden, Men om jag sagt det från början då hade du
väl inte tagit emot henne?
Motståndet mot Vietnamaktivisterna är stort och ibland
komiskt. Bo Lindblom uppmärksammar Bokens Dag i Vallberga
skola. I en monter med böcker på främmande språk har han lagt
med den mycket omtalade "Maos lilla röda". Detta leder till en
anmälan till skolstyrelsen och en notis i Laholms Tidning med rubriken "Maos lilla röda används i Vallberga skola".
62
Men nu är jag fylld av glädje över att det kommit ett sådant otroligt stort antal människor till vårt möte i den rökiga salen i
Folkets hus. Jag frågar för säkerhets skull: .
– Är det här Vietnammötet?
– Vilket jävla Vietnammöte? får jag till svar. Det här är
Bingo.
Småningom hittar jag i översta våningen i Folkets Hus
den lilla lokal, där ett tiotal Vietnamintresserade samlats.
Julaftonskväll på medicinmottagningen
63
Hej du
– Hej, jag heter Håkan, säjer Håkan Ljunggren på morgonen och tar Kerstin Hellberg i hand. Kerstin är klinikens sekreterare sedan många år.
Det är du-reformen som plötsligt har kommit till vårt
sjukhus och hela Sverige. Det började med att Bror Rexed, som
blivit chef för medicinalstyrelsen, sade till sin personal: ”Jag heter
Bror och arbetet fungerar bäst om ni kallar mig det.” På medicinalstyrelsen var därmed alla du med varandra. Och sedan har ”du”
snabbt spridit sig. I dag stod det i Hallandsposten att lasarettets
chefsläkare, Block på kvinnokliniken, anser att man borde säga du i
vår sjukvård. Och då blir på nästan en enda dag reformen genomförd även på vårt sjukhus. Fast bara nästan. Alla har inte tagit till
sig det, och några gör det halvhjärtat. Syster Kerstin på tian säjer
”Du, doktor Eriksson” till mig. Överläkaren på infektionskliniken,
Olle Kahlmether, blir inte du med sin personal förrän många
många år senare.
Det sker andra stora reformer i år. Söndagen den 3 september 1967, mitt i natten, införs högertrafik i Sverige. Jag befinner mig i Stockholm lördagen den 2 september och åker i de sista
spårvagnar som går i centrala Stockholm, innan spårvägen läggs
64
ned följande dag. Jag deltar i ett medicinskt möte, det första jag
varit med om utanför hemorten.
– Nå, intryck från Stockholm? frågar Håkan på vårt tisdagsmöte.
– De har kortare kjolar där, säjer jag.
Kvinnornas kjolar har nämligen blivit så påtagligt korta
nu, och jag som inte är särskilt observant på kvinnors kläder märkte ändå att de verkade kortade i Stockholm än i Halmstad.
– Hur kan du veta det? frågar Håkan lite irriterat.
– Det såg jag ju på stan.
– Du kan väl inte se på stan hur korta jourer dom har,
säjer Håkan
Vi klarar upp missförståndet. Han hade trott att jag klagade på att vi hade får långa jourer här i Halmstad.
Inom kort börjar för övrigt den kvinnliga personalen på
sjukhuset att tejpa upp sina vita rockar för att följa modet.
Även strumpbyxor kommer detta år. Då behöver kvinnorna inte längre strumpebandshållare.
1967. Israel anfaller grannländer i det så kallade
6-dagarskriget och ockuperar därefter Gaza, Västbanken, Jerusalem och Golanhöjderna. Inbördeskrig i Nigeria; det kallas Biafrakriget. Den heta sommaren i USA. Militärjunta tar makten i Grekland.
Che Guevara mördas i Bolivia.
Radions klagomur blir nedringd när Per Oskarsson i ett
radiosamtal använder ordet knulla Det föranleder även riksdagsdebatt
– Det var lite högt kalium här, säjer Raili.
Raili Eyrich, med rötter i Finland, är en lugn, noggrann
65
och mycket allmänkunnig invärtesmedicinare, som ofta tänker högt
om medicinska frågeställningar. Hon engagerar sig i patienterna.
Hennes make Bendt, från Danmark, är överläkare på anestesiavdelningen.
Raili och jag går nu rond på avdelning 15, som är en liten
vårdavdelning med snedtak, i västra flygelns vindsvåning.
Västra flygeln innehåller i källarplanet dels röntgenavdelningens demonstrationsrum, dels en kiosk och ett litet kafé, där
röken står tjock. I bottenvåningen ligger röntgenavdelningens undersökningsrum. En trappa upp ligger medicinmottagningen, två
trappor upp öronavdelningen och i vindsvåningen alltså avdelning
15. en avdelning som delas mellan medicin och röntgen. Syster Siri
är avdelningssköterska.
Patienten med lite högt kalium är en äldre man som heter Möller. Han har haft besvär med trötthet och allmän svaghet
samt illamående och kräkningar. Röntgen har visat ett stort magsår. Det rimligaste är väl att det är en cancer i magsäcken.
– Addison, säjer jag, reflexmässigt.
Addisons sjukdom är en åkomma i binjurebarken. Patienten får brist på binjurebarkhormonen kortison och aldosteron.
Sjukdomen är ovanlig men under kurserna i såväl medicinsk kemi
som fysiologi och medicin har vi läst om denna sjukdom och bland
annat lärt oss att högt serumkalium ingår i sjukdomsbilden. Men
högt kalium kan ha många andra och betydligt vanligare orsaker.
– Ja, kommenterar Raili. Det får man förstås överväga
också. Vi kan ju kontrollera kortisol och ACTH i plasma.
– Cortisol och ACTH, noterar syster Siri.
66
Och ser man på. När vi får svaren visar det sig att han
faktiskt har Addison. Vi startar behandling med hydrocortison och
Möller börjar förbättras.
Lunch i trädgården.
På medicinmottagningen ligger min expedition åt söder,
närmast sekreterarnas rum. Jag har ett stort skåp där jag förvarar
olika läkemedelsprover som jag fått. Eftersom de flesta läkemedel
inte är rabatterade (en del livsnödvändiga är gratis) brukar jag
ibland lämna ut läkarprover till patienter som inte är så välbärgade.
Vi underläkare har varannan eftermiddag inläggning från
väntelistan på vår avdelning och varannan eftermiddag öppenvårdsmottagning. I början av min tjänstgöring här i Halmstad utgjorde ”Kerstin Olssons gubbar” huvudparten av patienterna på
min mottagning. Jag vikarierade ju för Kerstin Olsson och hon
67
hade varit underläkare på avdelning 1, Håkan Ljunggrens avdelning med enbart manliga patienter. Det är alltså återbesöken för
sådana som legat inne på denna avdelning som i början utgjorde
mitt öppenvårdsklientel.
En av patienterna, en lantbrukare från Östra Karup, hyser
kärlek till syster Ingrid som arbetar på mottagningen och också är
från Östra Karup. Han har vid varje besök med sig en chokladask
till mottagningens personal. I journalen skriver jag: ”Skulle egentligen inte behöva komma fler besök här men vill gärna, Har alltid
med en chokladask." Får komma”.
Småningom späds Kerstin Olssons gubbar ut av andra
patienter på mina mottagningslistor.
En kvinna, som sedan flera år lider av en depression och
tidigare gjort flera självmordsförsök har lovat sina barn att inte
göra flera försök att ta livet av sig. Hon har nu symtom som skulle
kunna tyda på en allvarlig. Utredningen visar emellertid att hon
inte alls har någon cancer.
– Det var synd, säjer hon, när jag meddelar henne detta.
Jag hade hoppats att kunna få dö av en cancer.
Per, Katarina
och Anna
68
Spänd buk och krossad lins
– Du har en pojke med ont i ryggen på c-rummet, säjer
sköterskan.
Kirurgen och medicin har gemensam akutmottagning
kvällar och nätter. Sjuksköterskan bedömer att ryggont hör till
medicin.
Jag går till c-rummet och finner en grabb som har ont.
Men han förlägger sitt ryggonda framåt i buken. Han verkar tycka
det mera sitter framåt, i magen. Och så spänner han buken så
förtvivlat när jag ska palpera den. Det ingår ju i rutinstatus att
även bedöma buken.
– Spänn inte så i magen, säjer jag till grabben.
Han lyckas inte bli mjukare. Men hans rygg är ganska
rörlig, för att gälla en patient med ryggont. Jag förstår inte det här.
Efter en liten stund kommer ett sjukvårdsbiträde in.
– Jag skulle tvätta magen och raka buken på pojken, säjer hon.
– Varför då?
– Han ska ju opereras för brustet magsår.
Det visar sig finnas en sal som heter stora C och en som
heter lilla c. Min ryggpatient fanns i den andra C-salen. Han visar
69
sig ha en akut lumbago-ischias. Jag ordinerar Paraflex comp.
När jag skickat iväg rätt pojke och sitter och dikterar
journal inne i den fönsterlösa skrubb som kirurgjouren och jag
delar råkar en kontaktlins åka ur mitt öga och hamna på golvet.
Sedan jag först fick glasögon i tonåren har synen successivt förändrats. Det har konstaterats att jag har keratoconus, en
hornhinnesjukdom. Mina glasögon har blivit egendomligare och
egendomligare och till slut behövdes det så konstiga astigmatglas
så de inte gick att tillverka. Jag konsulterade då kontaktlinsdoktor
Sölve Stenström vid Vasaplatsen i Göteborg och fick hårda kontaktlinser. Dom sätter jag på mig varje morgon och tar av varje kväll. I
stort sett funkar det bra. Ibland råkar en lins komma fel och hamna innanför ögonlocket och det kan vara lite krångligt att få ut den.
Och ibland tappar man den på golvet. Den är mycket liten och helt
genomskinlig och svår att se.
Utan linserna kan jag se ganska tydligt på ungefär tre
centimeters avstånd.
En natt ringde nattsköterskan på avdelning 2 och sa:
– Hjärtstillestånd på tvåan, kom genast.
Inte tid att sätta in kontaktlinser. Jag kastar på mig vita
rocken över pyjamasen och trevar mig nedför trappan på centrallaboratoriet, där jourrummet finns.
Ned i kulverten, hittar rätt riktning till avdelning 2,
springer uppför trappan, in på avdelningen.
Lotsas av ett biträde till rätt rum.
Sköterskan har påbörjat hjärtkompression och ventilering
och kopplat ekg via en defibrillator. Jag hittar sladden från patien-
70
tens bröst och följer den till defibrillatorn, trycker näsan in i defibrillatorns skärm och ser då tydligt att det är ventrikelflimmer.
– Vi defibrillerar, säjer jag och letar mig fram till elektrodplattorna, sätter dem på patientens bröst och säjer:
– Tryck!
Sköterskan vet var hon ska trycka och en stöt går genom
patienten, Jag letar mig åter fram till skärmen, ser fortfarande
flimmer. Vi gör ett nytt defibrilleringsförsök. Nästa gång jag trycker
näsan i skärmen ser jag till min glädje normal sinusrytm.
Hjärtat slår själv och patient börjar andas.
En annan gång är det innerörat som ger problem under
en jourkväll. Jag har under eftermiddagen under arbetet på mottagningen börjat bli yr och illamående. Snart måste jag kräkas.
Sedan flera år har jag haft liknande attacker av och till. Har inte
tänkt så mycket på vad orsaken kan vara. Någon sorts maginfluensa kanske?
– Hjärtstillestånd på avdelning 7.
Jag rusar iväg. Avdelning 7 ligger i nedersta våningen i
huset bortanför Klockhuset, det hus där ögonkliniken är belägen.
Genaste vägen dit går genom stora salen på avdelning 1, där det
ligger 16 kvinnor, ibland 18 när det är många överbeläggningar.
Jag springer genom den stora salen, in till patienten med stillestånd på avdelning 7. Konstaterar asystoli, det vill säga, ingen
elektrisk aktivitet. Startar hjärtkompression medan avdelningssköterskan ventilerar med mask.
Illamåendet har tilltagit. Jag gör ett kort uppehåll med
71
kompressionerna och går till vasken och kräks.
Fortsätter hjärtmassagen.
Går till vasken och kräks.
Narkosjouren kommer och övertar ventilationen från sköterskan.
Jag kräks en sista gång innan vi sprutar adrenalin i hjärtat.
Tyvärr utan effekt.
Dagen därpå tar jag kontakt med öronkliniken för att utreda om det finns någon öronläkarförklaring till mina yrsel- och
kräkningsattacker, som också är förenade med nedsatt hörsel och
lockkänsla i ena örat. Utredningen ger ingen klarhet.
Några månader senare råkar jag hålla på med en neurologisk undersökning och har en stämgaffel i handen, när jag åter
får en liknande attack. Lockkänsla i vänster öra. Utan någon speciell tanke sätter jag stämgaffeln på hjässan.
– Va!
Jag hade väntat mig att höra ljudet i det sjuka vänstra
örat, som vid ett ledningshinder. Trodde väl det var en liten mellanöreinflammation. Men stämgaffelns ljud hörs i det friska högra
örat. Med denna lateralisering sitter skadan centralt, inne i själva
hörselorganet.
Jag har Menière, inser jag plötsligt.
Småningom bekräftas diagnosen av öronläkare.
Besvären har fått en diagnos. Attackerna blir dock inte
bättre för det; det finns ingen medicin som hjälper på den sjukan.
72
Men nu sitter jag alltså och dikterar journaler. Det är sent
på kvällen och jag är ganska trött. Jag dikterar journal på en patient med hjärtproblem. Han har en tid haft nattlig andnöd. När jag
dikterar är jag lite dåsig. Upptäcker följande dag att det i journalen
står "har lidit av andlig nattnöd". Sådan kan man ju också ha, även
om det inte var vad jag menade.
Och så har jag alltså tappat en lins på golvet.
– Kan du hjälpa mig leta efter linsen? frågar jag kirurgjouren.
– Visst svarar han och reser sig från stolen.
Krasch säjer det när han trampar sönder linsen.
Jag får se med ett öga resten av natten.
Katarina
73
– Ambulansen har kommit med ett dödsfall, säjer sköterskan på akutmottagningen.
Jag går ut till ambulansen. Det är en av medicinjourens
uppgifter att konstatera att patienten är död. Jag lyssnar på hjärtat
och hör inget. Det räcker i regel. Ibland stänger ambulanspersonalen inte ens av motorn. Det är först flera år senare som det utformas rutiner för hur man ska konstatera dödsfall på akutmottagningen. Den döde ska tas in, man tar ekg, man låter liket ligga
ytterligare en timme och ska sedan ta nytt ekg. Men så är det inte
nu. Ibland drömmer jag på natten att den dödförklarade vaknat till
liv och kommer och skäller på mig.
Anhöriga som kan behöva något lugnande får ett recept
på ”Val-pen-theb” – en blandning med valeriana, pentymal och
tinctura thebaica, det vill säga opium.
Valdagen 1968 är Pelle Hansson kirurgjour och jag medicinjour. På kvällen är det en stund fritt från akutfall. Pelle och jag
sitter i ett TV-rum en trappa upp tillsammans och tittar på valvakan. Socialdemokraterna går framåt, får kanske egen majoritet.
Vi hör en ambulans komma till jourintaget. Genom fönstret ser vi att man bär in en kvinna på en bår.
– Det är nog till dig, säjer jag till Pelle.
– Nä det är nog ett medicinfall, menar han.
Det visar det sig vara. En kvinna som är mycket agiterad
och hyperventilerar alldeles förfärligt. Det finns inget som tyder på
någon hjärtsjukdom eller lungsjukdom, det är nog en primär hyperventilation. Hon behöver lugnas ner.
74
– Ge 10 mg valium intravenöst, säjer jag till sköterskan.
Det är en kirurgsköterska. Medicinsköterskorna är vana
att spruta långsamt. Men det är nog inte kirurgsköterskorna. Hon
sprutar snabbt in valiumdosen. När hon sprutat färdigt slutar patienten att andas. Oj då. Bäst att kalla på narkosjouren för andningshjälp.
Men efter en kort stund börjar hon andas normalt.
– Hon hade väl andats så mycket i förväg så hon inte behövde andas på en stund, föreslår jag.
Någon andning i påse för återvinning av koldioxid, som
normalt används vid tetani orsakad av hyperventilation, blir inte
aktuell. Kvinnan går hem frisk.
Följande dag konstateras att socialdemokraterna har fått
50,1% av rösterna och egen majoritet i andra kammaren.
Med Katarina vid köksbordet
75
Olaglig demonstrant
– Nej, gå tillbaka, det är här vi har tillstånd att stå, varnar jag, när några av demonstranterna lämnar vår plakatdemonstration och går och sätter sig framför grindarna.
Det är 3 maj 1968 och vi befinner oss vid tennisstadion i
Båstad. En Davis Cup-match ska spelas mot vita tennisspelare från
det rasistiska Rhodesia, den tidigare engelska kolonin som nu regeras av en olaglig vit regim. De internationella sanktionerna har
inte haft någon inverkan.
Diskussion om matchen har pågått i media. Många har
menat att man inte skulle ha gett tillstånd till denna match; att det
skulle innebära stöd för en fascistisk och rasistisk regim. Andra har
hävdat att idrott och politik aldrig hör ihop. Tennisförbundet har
dock beslutat att matchen ska äga rum.
En stor laglig demonstration mot matchen har planerats.
De politiska ungdomsförbunden har fått tillstånd till ett demonstrationståg som ska gå fram till tennisstadion. Från universitetsstäderna har kommit många demonstranter, som är mer radikala i
sina krav än de politiska ungdomsförbunden.
Jag kör med vår Opel fylld med Halmstadsdemonstranter
till Båstad. I en väska har jag tagit med diverse kläder. Dessutom
76
har jag pappskivor, verktyg och målarfärg i bagaget. Man vet aldrig vad som kan behövas vid en demonstration.
Demonstrationståget startar vid 13-tiden. Vi är mellan
500 och 600 deltagare som långsamt och prydligt går tre-och-tre i
bredd, helt enligt polisens tillståndsvillkor. För majoriteten av deltagarna är detta deras första demonstration.
På plakat och banderoller i tåget ser man:
Bekämpa imperialismen i Vietnam, i USA, i Sverige - Bojkott mot DC-matchen - Den vite spelar boll, den svarte ingen
roll -Frihet åt Zimbabwe - -Följ FN, bojkotta Smith! -Låt läktarna stå
tomma -Ned med Svenska Tennisförbundet - -Rasister Smithar ner
Båstad -. Rhodesia go home - Ut med svenska företag ur Rhodesia
- Wallenbergs Enskilda Tennisförbund - Var lugn – men stoppa
matchen! - Vit sport, vit rasism
Från marschen hörs slagord: Zimbabwe! Zimbabwe! -
Krossa fascismen! - Stoppa matchen!
Framme vid stadion stannar vi vid Dalmanska tomten,
den plats där polisen gett oss tillstånd att stå med våra plakat.
Men plötsligt lämnar några av deltagarna gruppen och
sätter sig på marken framför entrégrindarna. Det är då min känsla
för lag och ordning väcks och jag ropar
– Nej, gå tillbaka, det är här vi har tillstånd att stå.
Men allt fler demonstranter går till grindarna.
Bredvid mig är det nu mycket få demonstranter kvar på
Dalmanska tomten.
Hur ska jag göra?
Vara olaglig?
77
Jag har aldrig gjort något olagligt; jag är närmast pinsamt laglydig. Skulle aldrig knycka ens ett gem på arbetsplatsen
eller försöka smussla undan en enda krona i självdeklarationen.
Att man ska lyda polisen är alldeles självklart.
Men vi är ju här för att stoppa matchen. Den här lilla
demonstrantresten på Dalmanska tomten kommer inte att stoppa
matchen. Ska jag stöda Rhodesias afrikaner eller ska jag lyda Ängelholmspolisen? Vad är rätt?
Vad ska jag göra?
Konflikten inom mig varar någon minut.
Sedan ansluter jag mig till sittdemonstranterna.
Småningom meddelas att matchen är inställd. Förmodligen den första demonstration i Sverige som lett till så konkreta
resultat. Demonstranterna jublar. Många är blöta. En del misshandlas senare på dagen av Båstadsungdomar. Majoriteten av
Båstadsborna är upprörda över demonstrationerna.
Sittdemonstrationen genomförs i stort sett utan våld från
demonstranternas sida. Polisen använder batonger, tårgas och
vattensprutor.
Min väsentligaste insats vid min första – och kanske sista
- olagliga demonstration är att fördela varma torra kläder till huttrande studenter från Uppsala, som blivit sprutade på. Och dela ut
halspastiller.
På eftermiddagen, när demonstrationerna redan är slut,
kommer Bo Lindblom till Båstad. Han har inte haft möjlighet att
vara med, eftersom han måste undervisa i sin skolklass i Rännes-
78
löv. En journalist frågar honom hur det gick till när han skar av
slangen. En polis har sagt att skolläraren från Ränneslöv skurit av
brandslangen som polisen använde mot demonstranterna!
Ryktesspridningen och desinformationen har börjat tidigt.
Poliser vid ”våta grinden” i Båstad
Dagarna efteråt läser jag i våra tidningar att demonstrationen närmast varit som en våldsam revolution. I media kallas vi
för lortiga ligister, slödder, pöbel, mobb, yrkesdemonstranter,
långhåriga saker och vilda djur. "Det värsta jag varit med om sedan ryska revolutionen" säjer radions "Farbror Sven", Sven Jerring.
En tidning uppger att en Halmstadslikare delat ut knark (mina
halspastiller) till demonstranterna.
Hallandsposten har på sin första sida en bild från demon-
79
strationen och stor rubrik ”Blodigt upplopp stoppade matchen”.
Ingressen lyder: ”Det lugna idylliska Båstad har i flera bemärkelser
upplevt sin svartaste dag, Som många fruktat gick hundratals demonstranter på fredagen till regelrätt angrepp mot tennisstadion
och blodiga strider utkämpades mellan framförallt kravallspecialister från Stockholm och polisen.” Inne i tidningen ägnas två sidor åt
demonstrationen. Bildtext till en bild är ”En yngling drog sig inte
för att byta byxor på platsen”. Helt ensidig är inte rapporteringen i
HP. Man informerar om en sociologisk undersökning av Herman
Schmid och citerar ”Olagliga demonstranter är inte de odisciplinerade tuffingar man vanligtvis föreställer sig”
På grundval av osanna tidningsrapporter uttalar sig politikerna. Högerledaren Yngve Holmberg säjer att partierna måste
fördöma "pöbelfasonerna i Båstad". Justitieminister Kling säjer att
det är nödvändigt att snabbt stoppa "ligisthoparna". Hot och hat
kommer i insändare och brev, inte minst till Båstadsprästen Ingemar Simonsson, som deltagit i demonstrationen.
Föga anar jag att jag drygt 30 år senare ska uppleva
samma enorma massmediala felinformation om en annan huvudsakligen fredlig demonstration – nämligen i Göteborg år 2001
Och inte visste vi denna majdag att år 1968 skulle komma att betraktas som en vattendelare i den internationella solidaritetskampen. Och i mycket annat.
Inte kände jag några historiens vingslag den 3 maj 1968.
***
Mamma och pappa som 1960 hade flyttat från Lindesberg till Falkenberg, där pappa blivit bankdirektör, flyttar 1968 till
80
Ljungskile, då pappa blivit pensionär, När de bodde i Falkenberg sa
pappa, som älskade havsbad och under Falkenbergstiden blev
vinterbadare:
– Det är fantastiskt att få bo så här vi havet och dessutom få betalt.
Gunnar startade redan 1963 Göteborgs Kammarkör och
arbetar sedan ett par år som musiklärare på Folkhögskolan i
Ljungskile. Gunnar och Anita fick sonen Per i fjol.
Britta bor i Falkenberg och arbetar som timlärare på högstadiet.
Kerstin och Lars-Åke flyttade 1967 till Älmhult, arbetar
som lärare och i år har de fått sonen Janne.
Gunnar i slips och
kavaj!
81
Ovillig jugoslavisk kollega
Den kvinnliga jugoslaviska kollegan verkar inte intresserad av att hjälpa mig.
Vi har nyligen bildat en Amnestygrupp i Halmstad.
Under 1968 ordnades i många städer något som kallades
Alternativ Jul. Det innefattade sådant som protester mot kommersialismen, kollektivt julfirande ihop med hemlösa och insamlingar
till motståndsrörelser runtom i världen.
I Halmstad beslöt ett antal representanter för solidaritetsrörelser, ungdomsförbund och frikyrkor som var intresserade
av u-landsfrågor att propagera för en variant av Alternativ Jul. I ett
flygblad uppmanade vi människor i julhandeln att fira jul med måtta och att skänka en slant till sådana som bättre behövde den. Och
så gick vi ut med insamlingsbössor för tre olika organisationer. En
av de tre var Amnesty, som då var mest känd för Hasse & Tages
revy Åh vilken härlig fred till förmån för Amnesty-fonden
Aktionen ägde rum en kall glittrande skyltsöndag.
Vid en utvärdering i mellandagarna fann vi att många
människor hade valt att lägga sitt bidrag i Amnestys bössor. Bo
Lindblom tog initiativ till ett möte för att se om det fanns intresse
för en Amnesty-grupp i Halmstad. Mötet resulterade i två nya
82
grupper, en i Laholm och en i Halmstad.
Jag blir gruppsekreterare i vår grupp 169. Upplever Amnestyverksamhet som det kanske mest positiva ideologiska arbete
jag haft. Jag har haft ambitionen att lösa alla världens problem –
svält, fattigdom, krig, alkoholism, tobaksrökning och tortyr. Arbetet
med Amnesty har gett viss struktur i det hela
Jag deltar under våren i Svenska sektionens årsmöte i
Stockholm. ordnar namninsamling för den fängslade Mikis Theodorakis i Grekland och samlar in pengar för Amnesty när Åh vilken
härlig fred spelas på Halmstads Teater
Detta är i svenska Amnestysektionens barndom. Vi har
inte några hjälpmedel i form av färdiga brevförslag eller dylikt för
våra vädjandebrev till främmande regeringschefer och fängelsedirektörer. Jag försöker därför ställa samman en mycket enkel lathund med meningen ”Jag vädjar till er att omedelbart frige NN”
Engelska, tyska, spanska och franska klarar vi lätt inom
gruppen. Bo Lindblom i Laholmsgruppen kan ytterligare några
språk och vi får ihop en lista med meningen på en hel del språk.
Men några slaviska språk saknar vi fortfarande.
Det har kommit en jugoslavisk kollega för att praktisera
på lungkliniken, där jag nu vikarierar. Naturligtvis kan hon hjälpa
mig att översätta meningen till serbokroatiska. Problemet är att
kommunicera med henne; hon kan ett fåtal ord på svenska och
några ord på engelska och jag kan inga ord på hennes språk.
Vi bollar ord mellan oss så gott det går. Till att börja med
förstår hon inte alls vad jag vill att hon ska göra. Så småningom
verkar det dock som om hon förstår.
83
aMen hon är så otroligt negativ. Riktigt otrevligt motsträvig. Som
om hon inte alls vill hjälpa mig med denna mening. Varför? Hon
borde vara glad över att kunna göra en sådan här insats.
Slutligen skriver hon ändå ned den serbokroatiska texten.
Hon verkar inte alls nöjd.
Dessbättre hinner vi inte använda meningen förrän jag
har haft ytterligare ett samtal med henne. Det visar sig att hon till
serbokroatiska översatt meningen
”Jag vädjar till er att omedelbart sätta NN i fängelse”
***
Läkarbemanningen på lungkliniken utgörs av överläkaren
Lars Warfvinge, biträdande överläkare Gösta Williams och så en
underläkaretjänst, som för närvarande är obesatt och som jag
vikarierar på. Överläkarna deltar själva i primärjouren, så underläkaren behöver inte vara jour varje natt.
Lars Warfvinge har arbetat på det svenska sjukhuset i
Korea och kan en del koreanska. Tyvärr visste jag inte detta när
Per och Tomas kom. Då hade vi kunnat kommunicera en del med
Tomas som ju kunde tala när han kom. Warfvinge läser även kinesiska. Ibland skriver han små humoristiska minnesanteckningar i
marginalen på kinesiska om sådant som inte lämpar sig i den vanliga journalen.
Öppenvårdsmottagningen på lungkliniken kallas Centraldispensären. Det är en rest från den tid då det fanns mycket tu-
84
berkulos i Sverige. På dispensären kan alla söka utan remiss och
tidsbeställning. Det kan dyka upp 50-60 patienter en förmiddag.
De flesta har någon form av lungsjukdom men det kommer alla
sorter. Det är den enda specialistmottagning som man kan komma
till så där utan vidare. Så det kommer människor med huvudvärk,
ryggont eller förkylning också. De flesta blir undersökta med lungröntgen.
Jag får ta hand om en del öppenvårdspatienter men huvudsakligen sköter jag arbetet på de två vårdavdelningarna, avdelning 23 och 24. I arbetet ingår att göra pleuratappningar, det vill
säga tömma vätska ur lungsäcken och ibland sätta pleuradrän och
koppla sug på patienter med pneumothorax (luft i lungsäcken).
Någon gång kan det hända att jag har glädje av en gammal minnesregel från anatomistudierna. När man ska undersöka syrgasmättnaden i en patients blod måste man ta artärblod med en specialspruta. Det är från arteria femoralis i ljumsken jag tar blodet.
Man måste undvika att sticka i nerven som ligger bredvid. Minnesregeln är ”VAN från penis”, det vill säga från mitten räknat kommer
förs Vena femoralis, sedan Arteria femoralis och sist Nervus femo-
ralis.
På tisdagar är Warfvinge i Kungsbacka och sköter dispensären i nordligaste Halland.
Den 1 april utsätter jag Gösta Williams för ett litet aprilskämt. Det råkar vara en tisdag. Jag skriver en fejkad remiss från
en Kungsbackaläkare gällande en Erik Nilsson som under en svensexa möjligen råkat inhalera något främmande föremål. Så tar jag
en röntgenbild på mig själv med ett suddgummi och ett gem på
85
bröstet.
Vid granskningsbordet ser Gösta Williams remissen och
bilden. Hans första kommentar är:
– Va dumt att skicka honom hit ned, Warfvinge är ju i
Kungsbacka idag.
Därefter säjer han:
– Vi får se närmare på sidbilden hur de här sakerna ligger.
Men jag har förstås inte gjort någon sidobild, så skämtet
avslöjas.
Vi sänder röntgenbilden vidare till öronkliniken med frågeställning: ”Kan man ta upp föremålen med bronkoskop?”
Efter en stund ringer man från öronkliniken och ber att vi
ska sända patienten dit.
Ett annat år råkar jag själv ut för ett aprilskämt. En remiss kommer från kirurgjouren med begäran om bedömning av ett
ekg. Det ekg som bifogas ser märkligt ut. Men jag inser efter en
stund att man kopplat samman två personer och skriver ett svar
om ett ovanligt dubbelhjärta.
En dag dyker en gammal bekant upp som patient på
lungavdelningen, nämligen herr Möller som låg på avdelning 15
med högt kalium och som visade sig ha Addisons sjukdom. Nu har
han tuberkulos. Det visar sig att när han kortisonbehandlades för
Addison blossade den gamla tuberkulos upp, som orsakat han
Addison. Han får sedvanlig trippelbehandling med PAS, INH och
streptomycin och tillfrisknar så småningom även från tuberkulosen.
86
Lars Warfvinge är inte bara trevlig, kulturellt intresserad
och ideellt engagerad, han är också en allrounddoktor. En dag
sitter han på en sängkant i korridoren på mottagningen med en
spruta in i bröstet på en sängliggande patient.
– Du Nisse, det här är väl egentligen invärtesmedicin, säjer han förklarande när jag går förbi. Det han håller på med är att
suga blod ur en hjärtsäck. Sådant som annars görs på speciella
kardiologenheter. Med röntgenövervakning.
En dag visar det sig att Warfvinge själv har aktuella tuberkulosproblem. Det är en tidigare behandlad lung-tbc som aktiverats. Han blir inlagd på egen avdelning för behandling. Då är
Gösta Williams och jag ensamma läkare på kliniken. På torsdagar,
då Gösta har hand om dispensären i Varberg, blir jag helt ensam.
Det blir problematiskt. Det rent medicinska klarar jag ju. Men att
bedöma finare nyanser i lungröntgen, det kan jag inte. Så jag
springer mellan mottagningen och Warfvinges sjuksäng och får
röntgenbilderna bedömda. Det fungerar.
Jag upptäcker på Lungkliniken att man dagligen slänger
de röda 24x30-kartonger som röntgenfilmerna kommer i. Kartongerna är utmärkta för förvaring av A4-papper. Jag börjar samla och
fyller snart våra bokhyllor med röntgenkartonger. För övrigt har
jag hemma bara en enda pärm för viktiga handlingar; en pärm
från en bilfirma, som Hilding Jonsson i Dingle hade tänkt slänga
och som jag fick.
Vikariatet på lungkliniken innebär lite lugnare arbetsdagar än de jag har på medicinkliniken, där arbetsveckan ofta omfattar 60-70 timmar.
87
***
Jag vikarierar ett par månader hos Olle Kahlmeter på infektionskliniken. Även där är det lite lugnare än på medicinkliniken.
Olle är en prydlig konservativ överläkare som ser med oro på 1968års revolter i Sverige och runtom i världen.
Fortfarande finns det ett så pass begränsat antal antibiotika att Olle på temperaturkurvorna kan markera med fyra olika färger vilket preparat som den antibiotikabehandlade patienten får.
En dag när jag är jour kommer en 18-årig sjuksköterskeelev och söker för utslag över hela kroppen. Det tycks röra sig om
en överkänslighetsreaktion på ett läkemedel. Hon får injektioner
med kalk och antihistamin. Eftersom hon inte förbättras lägger jag
in henne. Hennes tillstånd förvärras trots fortsatt behandling med
antihistamin och kortison. Det visar sig vara fråga om ett Steven
Johnson´syndrom, även kallat Toxisk epidermal nekrolys, ett
mycket allvarligt tillstånd. Hon blir sämre och sämre.
En eftermiddag får hon hjärtstillestånd.
När jag ger hjärtmassage flagnar hennes hud av.
Det går inte att rädda flickan.
***
– Om vi inte säjer något till Edén kan du ta hand om den
här pojken, säjer nattsköterskan.
Jag vikarierar för Inge Gillenius som provinsialläkare i Laholm ett par veckor. Vartannat dygn är jag jour och vartannat
dygn har den andre provinsialläkaren, Lars Edén jour. I vanliga fall
har Gillenius ansvar för Laholms landsbygd och Edén Laholms tätort.
88
– Men när du är jour behöver du inte ta hand om patienterna från tätorten, dom tar jag, sade Edén när jag började vikariatet.
Generöst tänkte jag.
En natt när jag är uppe och har behandlat en flicka från
landsbygden som har akut astma kommer det in en pojke med en
skärskada i armen. Han är bosatt i Laholms tätort; tillhör alltså
Edéns distrikt.
– Egentligen vill Edén att vi ska väcka honom så han
kommer hit och syr, men om vi inte säjer något kan du ta hand om
det, menar alltså sköterskan.
Jag hade inte förstått att det var arvodet för jourfallen
som Edén inte ville gå miste om.
Hembesök gör jag under jourerna. Som ofta förr har jag
svårt att hitta.
– Vi såg att doktorn var ute och körde på åkern, säjer en
lantbrukare, när jag äntligen hittat in till hans bostadshus och kan
ge en spruta för gallbesvären.
89
Desertörer och aktivister
Det har under 1968 kommit amerikanska desertörer från
Vietnamkriget till Sverige. Såväl FLN-grupper som olika lokalföreningar inom Svenska freds är engagerade i att ta hand om dem.
Några kommer till Halmstad och i olika perioder bor tre av dem,
Ron, Frank och Robert i vårt hem på Per Osbecks väg.
Jag har från början en något naiv uppfattning om dem.
Människor som tar avstånd från kriget måste väl i alla avseenden
vara bra människor? Ungefär som svenska missionsförbundare och
folkpartister? Jag blir lite desillusionerad. Ron är en infantil pratmakare, Frank en mer tystlåten batterist med övervakning för
knark, Robert en rörläggare som tar hit sin danska fästmö vid julen
och betraktar det som självklart att hon skall ha kost och bostad
hos oss. De är alla tre väldigt ohjälpsamma och ser det som självklart att få pengar av oss utöver det de får från socialbyrån.
Under sommaren gör vår familj en liten semesterresa
under tre dagar till Höjby i Danmark och är sedan på Roffen ett
par veckor. Hela tiden soligt, lugnt och avstressat. Innan vi åkte
hade vi vidtalat en av kamraterna i Vietnamkommittén att hålla
kontakt med desertören Ron, som då bodde hemma hos oss. När
vi kommer tillbaka finner vi att de flesta av våra sängar har an-
90
vänts av okända personer. Desertören som bott hos oss har lämnat en lapp:
-- I have fallen in love with Lilian. I stay with her.
Trots att den liberala tidningen Dagens Nyheter fortfarande är mitt huvudorgan har jag politiskt under några år glidit
alltmer åt vänster. Det är vänstern som bryr sig om Västvärldens
övergrepp i Afrika, Latinamerika och Asien. Kriget i Vietnam, som
USA tagit över efter Frankrike. är inte Västvärldens enda förbrytelse. Jag prenumererar på vänstertidskrifterna Tidssignal och Kommentar. Men jag börjar nu se lite mer kritisk på en del av vänsterrörelsen som jag tycker är renlärighetsivrande, revolutionsromantisk och sekteristisk men inte så intresserad av närliggande problem. För många är Maos lilla röda en helig bibel. Jag känner att
Maos tankar bör kompletteras med regler som "En sann revolutionär börjar med sig själv, tvättar sig när det finns vatten och städar
efter sig".
Bo Lindblom i Ränneslöv utgör ett ideologiskt centrum.
Han står alltid stadigt på marken, är klar i huvudet och varm i hjärtat.
En dag när jag åker med tåget från Lund, efter ett besök
hos ögonläkaren, hör jag att en engelsktalande kvinna samspråkar
med en svensk resenär. När vi är i Laholm säjer den utländska
kvinnan, som talar med amerikansk dialekt:
-- Is it Halmstad?
-- No, it is a small town south of Halmstad, svarar svenskan.
91
-- Oh, is it Ränneslöv? undrar då amerikanskan.
Aha, en moder till en amerikansk desertör, tänker jag.
Och det visar det sig vara.
1968 Martin Luther King och Robert Kennedy mördas
detta år. FNL och Nordvietnam inleder stor offensiv och oppositionen i USA mot Vietnamkriget växer. Svenska ledarskribenter – för
att inte tala om USA:s regering - är upprörda över att Olof Palme
deltar i en Vietnamdemonstration. Avtal om förbud mot spridning
av kärnvapen. Sovjet invaderar Tjeckoslovakien. Nixon blir president i USA.
Diskotek dyker upp för första gången. Det är studentrevolter i flera
länder. Det är i år sista gången man har den gamla sortens studentexamen i gymnasierna.
Raili Eyrich och Sven Rosengren går rond på
avdelning 10 med syster Kerstin
92
Ekg med posten
Under sommaren 1989 vikarierar jag som biträdande överläkare när Raili Eyrich har semester. Det går rätt hyggligt men jag lägger
nog ned för mycket arbete på sådant som underläkaren egentligen
skulle sköta.
En patient med jättestor hjärtinfarkt, fru Erlandsson, bereder mig problem. Hon är allmänpåverkad, har skyhöga transaminaser och svårtolkade arytmier. Dålig prognos; kommer nog inte att
överleva.
Jag begriper inte denna arytmi. Hur ska vi behandla den?
Jag frågar Håkan Ljunggren och han förstår inte heller.
– Ring och tala med Anders Gustafsson i Lund, föreslår
han.
Jag talar med Gustafsson på kardiologen i Lund. Han ber
mig sända ned ekg. Jag ser till att det kommer iväg med dagens
post. Vid denna tid fanns ju varken fax eller e-post.
Nästa dag ringer Gustafsson och ger förslag på behandling. Kinidin.
Det hjälper inte. Det är nya konstiga arytmier.
På eftermiddagen sänder jag ett nytt ekg till Lund och får
följande dag förnyade råd. Xylokain
93
Den ursprungliga arytmin försvinner men det kommer en
annan, ännu konstigare.
Nytt ekg med posten, nytt råd:
– Pröva Pronestyl.
Ingen effekt. Ytterligare ett ekg sänder jag till kardiologen.
– Hör du, jag tror vi ska försöka med gamla hederliga digitalis nu, säjer Gustafsson.
Och si. Fru Erlandsson inte bara får en snygg sinusrytm,
hon överlever och kan efter någon vecka skrivas ut i gott skick.
Jag skickar blommor till Anders Gustafsson. Hade helst velat sända fingerborgsblomma, digitalis, men det finns ju inte att
köpa i blomsteraffärer förstår jag.
***
En vecka går jag en vidareutbildningskurs i lungsjukdomar
i Uppsala. Intressant och lärorikt. Men mitt ideologiska samvete
kommer i kläm när jag tillsammans med de andra kursdeltagarna en
kväll efter lektionerna går ut för att äta. De föreslår en restaurang.
Riktigt restaurangbesök har jag väl kostat pengar på bara en gång
tidigare, när Inger och jag förlovade oss. Då kände vi oss för övrigt
väldigt bortkomna. Det är ju inte rätt att använda pengar till mat på
en dyr, riktig restaurang. De fattiga behöver pengarna bättre. När
jag ätit ute har det varit på mjölkbarer. Men sådana tycks försvinna.
För ett par år sedan skrev jag i dagboken:
”Sedan många år har min mer eller mindre medvetna konflikt varit konflikten mellan å ena sidan vännen, läkaren, som ser sin
uppgift vara att hjälpa och förstå just den människa, som jag för
tillfället talar med.och å andra sidan revolutionären, folkupplysaren,
94
fanatikern, som ser de stora problemen och vill få andra människor
att förstå och ta ställning, som vill bekämpa fördomar och få andra
människor med i "världsförbättrarskaran". …
Kanske har jag varit alltför fixerad vid konsekvens i etiken:
"Du skall icke hava alltför bra bil när Din nästa svälter ihjäl” Men om
man inte försöker vara någorlunda konsekvent så kan man ju lika
gärna låta egoismen blomma i andra avseenden också? Problemet
är att ställa kompromissgrånsen”.
Jag lyckas övertala samvetet och äta med hygglig aptit på
restaurangen i Uppsala.
Katarina och Per vid bilen
Inger
har
95
börjat spela tennis. Jag tänker att jag ska träna något fysisk också och
springer två gånger på Galgberget. Får därefter stora problem i ena
foten och remitterar mig till ortopeden i Apelviken (det finns ingen
ortoped i Halmstad) med frågeställning Hortons metatarsalgi. Det
visar sig vara framvalvsinsufficiens och jag får inlägg men kan inte
springa mera.
Sedan Britta flyttade har en barnflicka haft hand om våra fyra
barn under dagarna. Först den rediga och ruschiga Monica Nyström,
sedan den självständiga Gunnel Gustafsson, som på frågan om vad
hon kan svarade
– Jag kan allting utom fläskkotlett.
Slutligen den lite mer ängsliga Ingrid Nilsson.
Anna och Tomas går i privat lekskola på Vårhem några timmar varje dag och trivs bra där.
Tomas, som i fjol blev opererad för ett stort nävus som
sträckte sig runt hela handleden, har haft ett envist eksem kring
munnen, som vi inte kommit tillrätta med trots undersökning hos
hudläkare. Han har varit på Apelviken för plattfot och kontrolleras nu
hos öronläkare för heshet. Per har blåsor som liknar bältros, zoster,
när flickorna har vattenkoppor. Anna är mycket nattängslig, har svårt
att somna. Alla barnen kommer för övrigt under natten medförande
kudde och lägger sig i våra sängar.
När det är sängdags klättrar allihopa upp på min rygg och
jag lunkar uppför trappan med krypande på alla fyra. en gång saknades Tomas när det var sängdags. vi letade och letade. Hittade honom
småningom inne i en kartong där han lagt sig att sova.
Inger går en röntgenkurs i Göteborg ett par veckor och lä-
96
ser mycket. Jag sköter då matlagningen. Trots att vi för vår tid är
ganska jämställda (moster Maggie sade en gång att hon aldrig sett
en man byta blöjor på barn innan hon såg mig…) har det blivit så att
Inger i vanliga fall står för matlagningen. Det verkar som om min
mat inte uppskattas så värst av barnen.
– Jag tycker det är bättre pappa läser röntgen och mamma
lagar maten, klagar Per.
Det är en kall och snörik vinter. De fyra barnen har roligt
i snön. Spännande att stå innanför staketet och se när snöplogen
kommer på Per Osbecks väg och vräker upp snön i stora drivor på
trottoaren.
Katarina, Tomas, Anna och Per i snön
97
Cyanidförgiftning
– Det kommer två man från Järnverket som fått cyanid
på sig, meddelar ambulansen.
– Oj, oj! känner jag
Cyanidförgiftning är det mest akuta som kan hända. Man
kan dö på ett par minuter. Cyanider används i USA vid avrättningar
och har använts i de tyska koncentrationslägrens gaskammare.
Substansen blockerar cellernas cytokromoxidas, vilket leder till att
kroppens förmåga att utnyttja syre förhindras. Behandlingen måste
startas omedelbart.
Jag är distriktsläkarjour på den nya gemensamma akutmottagningen på Luleå lasarett när meddelandet kommer om de
cyanidförgiftade från Järnverket.
För närvarande sköter vi från Halmstad läkarstationen
Mjölkudden. Vi åker två läkare i taget i tvåmånaderspass.
Det började med att Håkan Ljunggren en dag vid vårt
tisdagsmöte på medicinkliniken sade:.
– Det är för eländigt uppe i Norrland. Dom har inga läkare medan vi sitter här nere och trängs. Vii Halland kan väl adoptera
ett distrikt.
Vi som sitter och trängs på medicinkliniken med sina fyra
98
vårdavdelningar är en överläkare, en biträdande överläkare och
numera fem underläkare, sedan vi fick den femte underläkartjänsten som gör att man inte behöver vara dagjour samtidigt som man
har hand om avdelningar och har återbesöksmottagning.
Håkan förde sin idé vidare till Hallands läkarförening. Där
var intresset dock inte så stort, så han lät tanken somna. Under
tiden hade jag blivit tänd på förslaget och försökte få SYLF, Sveriges yngre läkares förening, att organisera det hela. Inte heller där
blev det något positivt gensvar. Jag började då fråga kolleger en
och en om de kunde tänka sig åka. Jag fick ihop en lista med över
ett dussin namn. Gick in till Håkan en dag och sa:
– Vi kan nog adoptera ett norrlandsdistrikt ändå.
– Nja, det var nog ingen bra idé när inte Läkarföreningen
nappade.
Jag lommade in på mitt rum och kände mig deppig. Ett
par minuter senare kom Håkan rusande in till mig och sa:
– Det är klart vi ska åka. Och jag åker gärna först.
Jag skrev till Norrbottens landsting och sa att vi kunde
åta oss ett distrikt. De föreslog Mjölkuddens läkarstation i Luleå.
Nu blev det inte så att Håkan kom iväg men två underläkare i taget kom att sköta denna läkarstation under ett års tid. Jag
hade ambitionen att en medicinare och en kirurg skulle vara där
uppe samtidigt. Riktigt helt kunde det inte genomföras. Samtidigt
med mig åker Gunilla Willdeck som är narkosläkare. Min tanke var
också att vi innan vi reste skulle ordna lite utbildning för varandra,
gynekologer, medicinare, kirurger, öronläkare osv. men det gick
inte att genomföra. Däremot rekvirerade jag färdigtryckta recept-
99
block med de vanligaste medicinerna och de olika läkarnas namn
på, från olika läkemedelsföretag. Mjölkuddens läkarstation häll på
att drunkna i receptblock.
Vår adoption av ett distrikt i Norrbotten har föga gemensamt med den guldgrävarverksamhet som de så kallade hyrläkarna
bedriver några decennier senare. Vi vikarierade i Norrbotten på
samma villkor som deras ordinarier läkare medan det enligt min
mening snuskiga hyrläkarsystemet bland annat innebär att läkare
säjer upp sig från ordinarie välbetalda anställningar och sedan
hoppar in med ännu högre ersättning via ett bolag. Tjugohundratalets hyrläkare fördyrar sjukvården avsevärt.
De två kolleger som åkte först, kirurgerna Arne Lerner
och Bengt Lindberg, anställde en duktig barnflicka från Luleå. Hon
heter Birgitta och fick fortsätta hos mig och ta hand om Tomas
första månaden och både Tomas och Katarina min andra månad.
Bostad har vi i samma hus och till och med samma plan som den
alldeles nya läkarmottagningen.
Landstinget har gett oss en läkarväska fulladdad med
akutmediciner och annan utrustning. Bland annat ett splitter nytt
stetoskop. De två kolleger som tjänstgjorde de två första månaderna förundrades i början över att akutpatienternas andningsljud
var så förfärligt svagt. Småningom upptäckte de att det satt ett
skydd på klockstycket. När de tog bort detta så hördes lungljuden
perfekt.
Ibland när det kommer ett barn som gråter ringer jag in
till bostaden och ber Tomas komma med en glasspinne från frysen.
En dag kom det en gråtande pojke med buksmärtor. Han har troli-
100
gen testistorsion. Jag rekvirerar glass från Tomas och ber Gunilla,
som har mera kirurgerfarenhet, komma och bedöma pojken.
– För sjutton Nils, matar du ungen? är det första hon säjer, när hon ser att jag bjuder på glass. Som narkosläkare är hon
medveten om att det blir stora problem vid narkos och operation
om patienten inte är fastande.
Gunilla bekräftar min diagnos och pojken skickas till kirurgmottagningen.
Som provinsialläkare gör vi en del hembesök. Landstinget
har ställt en stor Volvo till vårt förfogande. Som vanligt har jag
ibland svårt att hitta rätt men patienterna är kloka:
– Vi ställer en stol vid vägen där vi bor, säjer de.
Men nu är jag primärjour placerad på lasarettets akutmottagning och det kommer alltså ambulans med två urakuta fall.
Vad är det nu igen man gör vid cyanidförgiftningar?
Det är första gången jag arbetar på den gemensamma
akutmottagningen, som är belägen på lasarettet; vi har tidigare
skött även kvälls- och helgjourerna på vår egen läkarstation i
Mjölkudden. Jag vet inte var man kan hitta litteratur här. Tänker
inte heller på att medicinjouren egentligen borde ta hand om sådana förgiftningsfall. Det lustiga är att jag kvällen förut pratat med
Gunilla om hur man bör vara beredd på det mest akuta och helst
alltid ha med sig mediciner för behandling av bland annat cyanidförgiftningar.
Jag tror fortfarande att man som läkare även på fritiden
ska vara beredd att behandla alla sjukdomar så jag har två hela
101
skotskrutiga pappväskor, sådana som man får när man gör storköp
av Mölnlycke blöjor, fulla med mediciner i bilen hemma i Halmstad.
Först många år senare inser jag att det nästan bara är förkylningsmediciner som behövs i hemmets och bilens medicinförråd.
Men igår pratade jag alltså med Gunilla om akutbehandling av cyanidförgiftning.
Jag ringer till Gunilla.
– Gunilla, jag skojar inte, men kan du snabbt slå upp cyanidförgiftning?
Hon hittar information åt mig. Det är amylnitrit och natriumtiosulfat som gäller.
Så kommer ambulansen. Det visar sig att den ene har
fatt cyanid i ögat och den andre på huden. Ingen har någon generell cyanidförgiftning. Skönt. Ögonfallet remitterar jag till ögonkliniken i Boden. Hudfallet plåstrar jag om efter att ha bett telefonväxeln koppla mig till hudläkaren Sven Rosengren i Halmstad som ger
mig råd.
Sedan dess har jag inte träffat på någon cyanidförgiftning
På luciadagens kväll är jag jour. Bland de närmare 60
jourfallen minns jag en man med ett drygt decimeterstort sår i
huvudet. Han har bråkat med sin fru och hon har slagit strykjärnet
i huvudet på honom. Kan jag be kirurgen ta hand om det? Nej.
Personalen på akutmottagningen menar att sårskador hör till primärvården. Jag får ägna en bra lång stund åt att få ihop hans
huvudsvål.
102
De två mörka vintermånaderna i Luleå går mot sitt slut.
Dagen före julafton gör jag mitt sista hembesök. Det är
hos en familj i Gammelstad. Alla de fyra barnen har någon infektion. Tre av dem har nog vanlig influensa men ett av dem tycks ha
meningit, hjärnhinneinflammation. Jag remitterar honom till infektionskliniken och avslutar besöket med att sjukskriva mamman.
När jag på julafton flyger tillbaka till Halmstad med Tomas och Katarina delar en tomte ut SAS-julklappar på planet till
alla barn och barnen får besöka pilotens kabin. Passagerarna får
hjälpa piloten att sätta ihop julklappsrim om pälskappan som han
ske ge sin fru. Jag föreslår ”Midvinternatten köld är hård, minskas
något av kappa med mård”.
Vid julgranen i Halmstad har vi en liten tomte. Barnen
kallar honom för Volmer Lind. Inger, som började sitt arbete i
Halmstad som skoltandläkare på Brunnsåkersskolan, arbetar nu på
Tandregleringen på Seminariegatan. Hon trivs med tandreglering;
är ju väldigt händig med fingrarna. Chefen på Tandregleringen
heter Volmer Lind. Han är för övrigt även medlem i Amnesty och
Vietnamkommittén.
1969
Nixon vill vietnamisera Vietnamkriget. SALT-förhandlingar
börjar. Israeliska bombräder slår ut försvarssystemen i östra Egypten. Tre amerikaner landstiger på månen.
Som första land i världen förbjuder Sverige bekämpningsmedlet DDT. Olof Palme blir statsminister. Arafat blir ledare
för PLO. Becket nobelpristagare. Popfestival i Woodstoc.
103
Sockerpengar på kyrkogården
– Vi var ute och letade sedlar på kyrkogården i går kväll,
berättade Håkan Ljunggren en dag. Kerstin körde med bilen och
lyste och jag letade bland gravarna.
Det var en så kallad sockerdag i fjol. Håkan och Raili har
var sin dag i veckan mottagning för diabetespatienter. Man kontrollerar framförallt urinsocker och blodsocker och ger nya ordinationer för insulinbehandlingen. Ett stort antal patienter klaras av på
en eftermiddag och varje patient betalade fram till 1 januari, 1970
tio kronor till läkaren. Håkan hade stoppat alla sedlarna i rockfickan och cyklat hem till Hyltegatan som vanligt via Plönegatan och
Västra Kyrkogården. När han kom hem fann han att de flesta sedlarna hade ramlat ut på vägen hem. Det var därför Håkan och
Kerstin letade sedlar bland gravarna.
Men nu har vi sedan den 1 januari 1970 sjukronorsreformen. Det innebär att patienten för varje besök betalar 7 kronor till
landstinget, inte till läkaren, och att alla landstingsanställda läkare
har en fast lön oberoende av hur många patienter man har på
mottagning eller jour. Dessutom har läkarna fått fast arbetstid.
Inför reformen har en del läkare bävat och sett fattigdomens spöke grina dem i ansiktet. För andra har reformen medfört ökade
inkomster. En del läkare som förut hade orimligt stora inkomster
104
(ofta utan relation till deras egen arbetsinsats, som t.ex. laboratorieläkare och röntgenläkare) får under en tid extra hög lön för att
övergången till det nya systemet inte ska bli för svår. För oss medicinunderläkare har reformen inneburit inkomstförstärkning; vi har
ju inte haft så många betalande patienter på våra mottagningar
eller jourer.
Våren 1970 är jag borta från arbetet flera månader på
grund av besvär efter hornhinnetransplantation. Får då för första
gången på flera år möjlighet att ”läsa” en hel del skönlitteratur,
nämligen genom att lyssna på talband som man får låna på sjukhusbiblioteket. Det blir från Ivo Andrij och Ernst Wigforss till Bo
Baldersson. Ove Allanssons Resan till Honduras är mycket rolig.
Lyssnar på fransk nybörjarkurs i radio. Jag ligger till stor del på
magen och lyssnar eftersom suturerna i ögat gör mindre ont när
ögonlocket inte ligger an mot hornhinnan. När jag hör de andra
skratta då de tittar på ”Att angöra en brygga” som visas på TV,
beklagar jag bittert att jag inte kan se
***
Barnen har vuxit. Tomas och Anna börjar lekskolan och
trivs fint. Anna är fortfarande nattängslig och har svårt att somna.
Tomas är mycket hjälpsam, ordningsam och envis. Han håller
strängt på rättvisa. Per har vuxit sig stor och stark; har inte längre
några affektkramper; han har blivigt väldigt trevlig. Han älskar
mat, inte minst korv. En gång på Roffen, för två år sedan, ropade
Inger utifrån badvattnet:
– Kom Per och känn hur gott det är i vattnet.
-- Ja tyckej inte om vatten, ja tyckej baja om kojv, sva-
105
rade Per och stannade på stranden.
Han har vuxit om Katarina som nu är lilla lillasystern. Hon
har haft perioder av stor charmighet växlande med mindre charm.
En natt säjer Katta:
– Pappa, jag har en kopp i min näsa.
– Javisst, nu sover vi, sa jag.
En stund senare säjer hon samma sak. Jag upprepar att
visst har vi koppar i näsan men nu sover vi.
På morgonen upprepar Katarina:
– Pappa, jag har en kopp i näsan.
Jag kikar in i näsan. Och där finns faktiskt någonting. Vi
åker upp till öronmottagningen. Öronjouren suger ut en liten kopp
från en dockservice ur Katarinas näsa. Han slänger den i rondskålen.
När vi kommer hem börjar Anna att skrika.
Det var hennes kopp.
Vi byter ut Opeln mot en Saab 70 combi där man i bagageutrymmet kan fälla upp ett extra säte. När vi är ute och kör sitter två barn längst bak, baklänges, vilket innebär ökad säkerhet vid
krockar. De andra två måste ha på sig bilhjälmar. De har rutigt
mönster, samma som bilradions Hammarlund. Det anses att bilhjälm minskar skaderiskerna. Bilbälten finns i många bilar men det
finns ännu ingen lag som säjer att de måste användas och många
tycker att bilbälten är löjligt.
Och nu ska vi flytta till Göteborg. Inger ska arbeta på
Tandregleringen på Tandläkarhögskolan och jag på Sahlgrenska
106
sjukhuset.
Det visar sig vara svårt att sälja vårt hus på Per Osbecks
väg. Bankerna har kreditrestriktioner. Hur ska vi klara boendet i
Göteborg om vi inte får sålt vårt hus i Halmstad? Dagen före vår
avflyttning dyker en spekulant upp och en timme efter det flyttbilen gått skriver vi på ett avtal via mäklaren Gunnar Larsson.
Hur blir det i Mölndal och på Sahlgrenska? Lite ängsligt
att arbeta på ett stort fint universitetssjukhus.
Klinikchefen Håkan Ljunggren
(fotot taget några år senare)
107
108