Tankar om konst och kulturpolitik

Transcription

Tankar om konst och kulturpolitik
Innehåll
Förord – Anne-Marie Lindgren
Tankar om konst och kulturpolitik
Varför allt omtugg?
En historisk betraktelse
Kommersialismen – kulturpolitik som motstånd
Sponsorer
Konsten som blandekonomiskt system
En ny värld
Vad ska stödjas?
Armlängds avstånd
Den offentliga konsten
Konstnärernas villkor
Delaktighet
Det internationella läget
Ett norskt kulturlyft
Och Sverige då?
Om kulturklimatet
Sverige i världen – världen i Sverige
4
5
6
7
10
11
12
14
15
16
17
18
21
22
22
23
24
26
Är detta program realistiskt?
29
Ett svenskt kulturlyft
3
27
Förord
Stockholm i juli 2010
Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja
4
Tankar om konst
och kulturpolitik
av Carl Tham
Kulturen borde inte behöva utredningar. Kultur är kunskap, minne, dialog och
gemenskap. Kultur är berättelser och samband över tiden och ett ficklampsljus
in i människors osedda vrår och gömställen. Kultur kan med Virginia Woolfs
ord kallas toleransens melankoliska dygd. Kultur är tystnad tillsammans med
de döda och samtal med de levande, det är att återskapa det som varit och förstå
vad som är på väg.
Per Wästberg Direktörstal Svenska Akademien, 20 december 2010
A
lla vet att begreppen är undflyende
och svårdefinierade. I ett kulturantropologiskt perspektiv är kultur
en totalitet som omfattar hela människan,
livsstilar, den andliga likaväl som den fysiska miljön. I den ”Action Plan on Cultural Policies for Development” som antogs
av kulturministrarna vid UNESCO-mötet
i Stockholm 1998 talas om att kultur är ett
helt komplex av ”andliga, materiella, intellektuella och känslomässiga särdrag
som karaktäriserar ett samhälle eller en
social grupp. Det innefattar inte bara konsten utan sätt att leva, värdesystem, traditioner och tro…”
Kulturpolitik kan inte handla om allt detta.
I så fall skulle en kulturminister vara ministern för det hela. En något mer begränsad definition ger Raymond Williams eller
Jürgen Habermas som vill definiera kultur
som kommunikation, språk, symboler och
bilder, genom vilka ett samhälle förstås,
erfares och reproduceras. Men det tycks
mig som den definitionen är alltför samhällelig; konstens grundläggande existentiella sida verkar bortglömd.
I praktiken handlar kulturpolitiken om
konsten och konstnärerna, om yttrandefrihet och demokrati om medier och män-
5
niskors möjligheter till delaktighet i konsten. Men det finns stora gråzoner. Kulturpolitiken har många beröringsytor, t.ex.
med utbildning och bildning, integration,
stadsbyggnad och arkitektur och med näringslivet och mer.
I en djupare mening finns det ett sorts kulturellt förhållningssätt i samhället som har
sin verkan långt över kulturpolitikens
ganska trånga gränser. Hur det offentliga
rummet gestaltas är i högsta en kulturell
angelägenhet men hör inte till vad vi brukar kalla för kulturpolitik. Ändå har det
kanske större betydelse för många människors upplevelse av skönhet och sammanhang än mycket av vad som produceras på
teatrar eller visas i konstgallerier. De värderingar som styr den offentliga gestaltningen är också ett uttryck för en
kultursyn. Det finns självklart ett samband mellan kommersialiseringen och
kulturpolitiken.
I det här pappret med tankar om kulturpolitiken finns mycket utelämnat.
När jag talar om konst och konstnärer talar
jag oftast om alla konstarter och alla sorters
konstnärer och artister. Alltstå om man så
vill, de sköna konsterna.
Varför allt omtugg?
Inom kulturpolitiken måste allt tas om, gång på
gång, i utredning efter utredning, debatt efter debatt. Förhållanden inom kultursektorn, välbekanta
sedan decennier för att inte säga sekel tillbaka, presenteras som sensationella rön. Idéer och positioner som tjänat oss väl i många år måste gång på
gång utvecklas och förklaras och försvaras. Till
och med det självklara att konsten måste stödjas
med offentliga medel – en självklarhet i praktiskt
taget alla samhällen – blir på något sätt en fråga
som måste tuggas om. Och därmed också konstens
betydelse för vårt samhälle, för vår del i en internationell gemenskap, för människorna. Och sedan
man omständligt gått igenom allt detta, utrett och
utrett, blir det ungefär som det var, kanske lite mer
pengar här, lite mindre där, nya byråkratiska system.
uppseendeväckande. De var, kan man säga, alldagliga, en stor blandning av högt och lågt, kanske –
fast det vet man ju egentligen inget om – representativt för väljarna. Några generella iakttagelser kan
man ändå göra. Konsten – i någon form – är sällan
något verkligt viktigt för de folkvalda; kanske inte
så konstigt, politik tar tid. Det vore överdrivet att
tala om en politisk kulturfientlighet; snarare brist
på engagemang och intresse. Påfallande är också
hur sällan samtida konstverk förekommer bland
det som hade gjort intryck. Man skulle kunna tro
att politiker som verkligen är mitt i samhället
skulle ha ett stort intresse för det samtida. Men det
förefaller inte så.
Kulturpolitiken drivs av särskilt utsedda, i bästa
fall kunniga eldsjälar. Konstkulturen och vårt kulturarv ägnas sällan någon större politisk uppmärksamhet och tanken att det trots allt finns en svensk
konstkanon värd att förvalta har svårt att få fotfäste
i den politiska världen. På ett sätt är det ju bra, utrymmet för danska excesser där man en gång för
alla officiellt skulle slå fast vad som är den danska
kulturen, är begränsat. Men man skulle ändå önska
att svenska politiker kunde omfatta tanken att
främjandet av bildningsarvet alls inte behöver ges
en främlingsfientlig touch utan tvärtom kan berika
hela befolkningen, inklusive invandrare. Man
skulle också gärna önska att ledande politiker både
på nationell och kommunal nivå såg ett starkt kulturliv som en fantastisk resurs för oss alla, en
mänsklig och nationell tillgång och inte främst
som smörjmedel för export eller turistnäringar.
Varför finns detta behov inom kulturpolitikens område att ständigt upprepa tidigare debatter, klargöra
och försvara grundläggande principer? Så är det
sällan inom välfärdspolitiken i övrigt. När föräldraförsäkringen höjs eller förändras måste man inte
ta diskussionen om den över huvud taget ska finnas. Det är heller inte vanligt i andra europeiska
länder. Att det offentliga har ett ansvar för att
stödja konsten anses självklart. Tanken att man
överhuvud taget inte ska ha något stöd – en idé
som Timbro-anstuckna politiker gärna lekar med –
skulle i stora kulturländer som Frankrike, Tyskland
eller UK betraktas som bisarr och inte värt mödan
att ens kommentera.
Kanske beror denna svenska specialitet på att kulturpolitiken aldrig blivit accepterad som något som
naturligt ingår i föreställningen om samhällsbygget. Konst sägs vara viktigt men är, anses det, om
det kniper, ändå umbärligt. Det är något extra och
för att få fram resurser till detta måste man hela
tiden argumentera från grunden. Sanningen är nog
också att för flertalet politiker både på nationell
och kommunal nivå spelar konsten ganska liten
roll i deras personliga liv och föreställningar. Den
är inte viktig.
Kulturchefen för Helsingborgs Dagblad, Gunnar
Bergdahl, och hans redaktion gjorde en enkät till
riksdagsledamöter och statsråd om deras största
kulturupplevelse inom litteratur, konst, scen, film
och musik. Det är nu ingen lätt fråga att besvara särskilt inte för de som verkligen är engagerade i
konsten – och de svar man fick var på intet sätt
Den finska riksdagen utlyste för några år sedan
tävlan om vem som kunde komponera den intressantaste operan om Finlands moderna historia. Resultat blev Oilli Kortekangas opera Pappas flicka
som gått för utsålda hus på den finska nationaloperan. Det går bara inte att föreställa sig eller ens
drömma om att den svenska riksdagen skulle
kunna göra något liknande.
6
Ett annat skäl till behovet att ständigt argumentera
för konsten är också att just på detta område kommer den klassiska ideologiska konflikten mellan
höger och vänster upp till ytan. Moderaterna har
ju, motvilligt och under decenniers motstånd, accepterat välfärdsstaten, även om de vill banta den.
Men just på kulturpolitikens område släpper man
gärna fram sina ideologiska instinkter – mindre
omfördelning, mera marknad, mindre offentlig
sektor – för att så att säga visa flagg på ett område
där man ändå inte befarar några obehagliga väljarreaktioner. Just för att frågan inte anses vara central kan man kosta på sig det. Det är också på detta
område – och biståndet till fattiga länder – som
Timbro och deras vänner är som mest aggressiva.
I praktiken retirerar man ofta till något som påminner om det bestående, fast sämre och mindre, men
under väldiga ideologiska rökridåer som markerar
åt vilket håll de egentligen skulle vilja gå om de
politiska omständigheterna vore mer gynnsamma
och moderaterna hade 40 och inte 30 procent av
väljarna bakom sig. Kulturministerns uttalande nyligen, när hon presenterade en minst sagt mager
kulturbudget, anslog exakt den ideologiska tonen:
den bästa kulturpolitiken är att familjer (dock ej
pensionärer) får sänkt skatt med 1 000 kronor.
Tydligare kan det inte gärna sägas. Skattesänkningar går före offentliga behov. Den fantasi- och
håglösa kulturpolitiken återspeglar inte främst
oförmåga utan en medveten ideologisk hållning.
Därför blir kulturpolitiken ofrånkomligen en ideologisk arena. Det är inte utan att åtskilligt är välbekant, att argumenten verkar slitna och att det
faktiskt är mycket roligare och mer berikande att
syssla med konst än med kulturpolitik. Det trista är
att alla dessa diskussioner sällan leder till en verklig förbättringar av kulturpolitiken och konstlivets
villkor. Det här tankepappret vilar på den onekligen luftiga förhoppningen att socialdemokratin
faktiskt skulle göra kulturpolitiken till hög politik,
se den som en central del av samhällsbygget, satsa
rejäla resurser, genomföra ett kulturlyft. Men
innan vi kommer dit måste vi nog gå igenom ideologin igen. Mea culpa.
En historisk betraktelse
I kulturpolitiken tvinnas olika värderingar, begrepp
och förhållningssätt samman. Det ser man bäst om
man betraktar den i ett historiskt perspektiv.
Det finns tre bärande värderingar som på olika sätt
återkommer i en demokratisk kulturpolitik, men
de fanns också långt före demokratins genombrott.
• En värdering är helt enkelt vad jag skulle vilja
kalla för ett civilisatoriskt behov. Konsten är en del
av den mänskliga civilisationen och har varit så i
alla tider: symboler, berättelser, tecken, rörelser,
musik. Ett samhälle eller tillvaro utan konst kan
knappast låta sig föreställas. Den är i sina olika
skepnader och uttrycksformer en grundläggande
mänsklig aktivitet.
• Den andra är idéen om konstnärens autonomi och
konstens frihet. Ingalunda självklart lika lite som
den tredje ambitionen, nämligen att konsten i dess
olika uttrycksformer ska göras tillgänglig för så
många som möjligt.
• Den tredje idéen är att så många som möjligt ska
kunna möta konsten. Det låter modernt men så ny
är tanken ändå inte, det bär alla Europas kyrkor
och palats vittnesmål om. Kyrkomålningarna
skulle göra menigheten from och beskedlig, palatsens och arkitekturen påminna om vem som bestämde.
7
I årtusenden tjänade konsten de styrande, de välmående och religionerna. Det fanns också en folklig
konst, utanför, som ofta de styrande upplevde som
lite hotfull och som i alla händelser ansågs vulgär
eller motbjudande. Att vara gycklare var att befinna
sig långt ned på samhällssteg. Men så småningom
började konsten och konstnärerna träda fram ut ur
det sociala dunklet, som erkända och betydelsefulla
personer. Det fanns också en marknad där bildhuggare eller målare kunde sälja eller där författare
kunde få sina dikter spridda eller dramatiker sina
pjäser uppförda eller skickliga konsthantverkare sina
produkter sålda. Det gav inkomster men utan furstlig
nåd och vilja att förhärliga sig själva, de styrandes
intresse att försköna sina städer: utan mecenater och
kyrkan hade det aldrig varit tillräckligt för försörjning eller berömmelse. Shakespeare var en oerhört driven teaterledare och tjänade av allt att döma
mycket pengar men utan hovets och några aristokraters för all del växlande nåd hade han knappast lyckats. Blev konstnärerna – författare, bildhuggare,
kompositörer, osv. – förskjutna, fallna i onåd från
världslig överhet eller kyrkan, blev livet strävt och
konstnärskapet nästan omöjligt. Det gällde framför
allt bild- och formkonstnärer, arkitekter, kompositörer och musiker. Författare kunde genom tryckkonstens genombrott i bästa fall – få – tjäna tillräckligt
med pengar på sin försäljning, från 1700-talet och
framåt, förutsatt att de slank undan censuren.
Gemensamt för alla tider och för alla beställare
eller kunder var övertygelsen om konstens höghet,
dess förmåga att lyfta människan, liksom den
starka förhoppningen, ja vissheten om att konsten
skulle leva vidare och i sekel efter sekel kasta
glans över dem som på ett eller annat sätt förevigats genom konsten, liksom, fast kanske i mindre
grad, över dess upphovsmän. Min dikt är varaktigare än koppar, skrev Horatius, ofta citerat; alla
konstnärer var kanske inte lika övertygade om sin
odödlighet. Konstens beställare, furstarna, adeln
eller prelaterna eller vilka de nu än var betraktade
konsten som ett sätt att sprida ära över sig själva
och framför allt vinna evig närvaro. Konsten bidrog till att etablera och befästa makten, åtminstone hoppades man det.
I Carl Arvid Hesslers lilla skrift ”Staten och konsten i Sverige” (1942) sammanfattas 200 års politiska diskussion om staten och konsten. Under
frihetstiden står statsnyttan i centrum. Sveriges
måste ha en konst(rit-)akademi för att slippa importera dyrare franska konstnärer och skickliga
hantverkare och en sådan inrättades också, magert
finansierad men ändå enligt ständerna till rikets
”märkeliga nytta, heder och prydnad”. Nyttan var,
med tidens synsätt, framför allt den ekonomiska:
man skulle därigenom främja hantverket och
byggnäringarna. Så kom Gustav III och konstlivets
allmänna uppsving genom ett frikostigt kungligt
understöd, i många riktningar. Järnår följde, men i
den nya tiden efter 1809 tog diskussion om statens
ansvar eller förpliktelser mot konsten åter fart.
Hade staten över huvud taget en sådan skyldighet?
Varför? På vilket sätt?
Under 1800-talet, nationalismens tid, ville man
gärna betrakta konsten som ett sätt att stärka den
nationella identiteten och den rådande samhällsmodellen. Men konsten var opålitlig och blev alltmer utmanande mot de värderingar som skulle
upprätthållas. Vad som skulle få kallas konst var
inte självklart och den frågan blev allt mer brännande och kontroversiell i takt med att konstarterna sprängde sina pålagda begränsningar och
mallar. Historien om konstarterna är som ett enda
växande dån av röster om konstens innebörd och
väsen och avgränsningar, ja om dess meningsfullhet.
Under de första årtiondena handlade debatten bl.a.
om tillskapande av ett nationellt konstmuseum och
statens eventuella skyldighet att köpa konst. Bondeståndet gjorde förbittrat motstånd: varför skulle
de, som stod för den tyngsta skattebördan, gå med
på att avsätta pengarna till något som var för herrarna och de bildade? När beslutet om ett museum
till sist ändå fattades blev det för bönderna ett
starkt argument för en representationsreform.
Staten hade ett ansvar för att bevara vad gångna
generationer skapat men också för framtiden, menade projektets tillskyndare. Ett land måste vårda
och främja de fria konsterna. Bara staten kunde
orka med att bygga ett museum. Ett museum
skulle öppna konstskatter för de många människor
som annars aldrig skulle få chansen att se denna
konst. Det syftade till allas nöje, nytta och förädling. Det var också en fråga som Sveriges anseende; andra länder också grannlandet Danmark
hade gått före. Staten måste som förr ge utbildning
åt bildkonstnärer men också köpa deras konst. Den
privata marknaden var för liten. Bildkonstnärerna
måste annars bege sig utomlands eller överge sin
konst. Vad vi begär, sade således en motionär vid
1850 års Riddarhus är ”icke en gåva icke ens ett
understöd, det är endast vad de till en början blott
av staten kunna i tillräcklig grad erhålla, nämligen
sysselsättning.” Genom att staten köpte konst
skulle den kunna spridas över landet till olika offentliga inrättningar och ge den breda allmänheten
en chans att stifta bekantskap med den.
Under 1900-talet ville olika slags förtryckande
eller totalitära regimer än mer utnyttja konsten i
sin tjänst, för att förhärligas men än mer för att
forma människorna. Men återigen, konsten tog
andra vägar och det som blev kvar av förtryckets
konst var oftast stendött i samma ögonblick det
skapades. Förtrycket kunde på ett paradoxalt sätt
och helt ofrivilligt skapa konstnärliga motkrafter
av enastående kvalité och angelägenhet; konsten
trivs med motstånd.
Erfarenheterna av de totalitära regimerna och deras
förtryck av konsten blev en mäktig sporre för en demokratisk kulturpolitik, på samma sätt som välfärdsdemokratiernas framväxt sporrades av erfarenheter
från 1930-talet och kvarvarande kommunistiskt hot.
Det fria ordet var liktydligt med den fria konsten.
Uppgiften var att säkerställa konstnärens autonomi
utan anspråk på motprestationer.
Argumenten om varför och hur konsten ska stödjas
ekar genom seklen, alltmer intensivt från den tid
då den västerländske konstnären klev ut just som
konstnär och ville och måste frigöra sig från beställarna. Dagens argument har gamla anor.
8
Lite senare, när den uppåtsträvande borgarklassen
alltmer satte sin prägel på styret, hette det att det
materiella framåtskridandet inte var nog. Vi måste
ta ett ansvar för civilisationens högsta uttryck,
konsten. Förr kunde det ske genom adeln, men mecenaternas tid är förbi. Staten måste handla. Också
konstnärer kunde göra anspråk på en betryggad
ekonomisk ställning i samhället, konstaterade
statsutskottet 1856. Och det enda som skulle
kunna förbättra deras läge var statens insatser.
Genom statliga uppköp kan bildkonsten också
komma till gemene man.
Samtidigt skulle det ge arbete och inkomster åt
bildkonstnärerna. ”Konsten är på väg att bliva
allas egendom” förklarade departementschefen
Engberg med karaktäristisk bildningsoptimism.
Man lade ned stor möda på att Konstrådets styrelse
skulle ha en stark representation av konstnärer.
Statliga tjänstemän skulle inte styra. Det är intressant att notera hur man då vred och vände på argumenten och hur omsorgsfullt man gick till väga för
att se till att Konstrådet fick en stark förankring i
det konstnärliga livet. (Nu går det annorlunda till:
den moderata kulturministern avvecklade styrelsen
utan argument och utan diskussion.)
De många debatterna om staten och konsten följer
långt in i 1900-talet samma mönster. Mot krav på
stöd tillkonsten – också teater, musik och opera –
stod alltid politiker som ansåg att sådant var både
onödigt och farligt. Men de var ändå på den förlorande sidan. De flesta ansåg att konsten hör till ett
civiliserat framåtskridande samhälle och att den
inte kan överleva utan statens insatser. Konsten ska
stödjas men inte styras. Konsten måste vara fri,
”friheten är konstens liv”. Entusiasternas – ibland
också regeringarnas förslag – prutades emellertid
ofta ned. Gapet mellan ord och handling var stort
och blev större, menade besvikna konstnärer. Stödet var otillräckligt, förhållandena för samlingar
och konstnärer dåliga. Nya förslag ledde begränsade ökningar av uppköpsbidragen , av konstnärerna och museifolket alltid kritiserade som alltför
blygsamma.
Stöd till konst i alla dessa former blev en del av
välfärdspolitiken och ledde fram till 1974 års artikulerade kulturpolitik.
Kortversionen av en månghundraårig diskussion
om staten och konsten illustrerar alltså att de bärande argumenten är påfallande likartade och ekar
i vår egen kulturdebatt. Här har diskussionen framför allt gällt en av konstarterna. Att staten köper
konst är, ansågs det, den den bästa formen av stöd
och ger dessutom möjligheter att sprida konst över
landet. Andra konstarter kräver andra insatser.
En utgångspunkt är att ett levande och starkt konstliv, som också bevarar och vårdar det kulturella
arvet, är en självklar och omistlig del av samhället.
Konstens vård, överlevnad och utveckling måste på
olika sätt främjas av offentligheten, stat eller kommun. Marknaden räcker inte. Men konsten måste
vara fri, staten ska stödja inte styra. Staten har ett
ansvar för att många människor får chans att komma
i kontakt med konsten.
Med demokratins genombrott kring 1917 tog debatten ny fart. ”En strävan växte fram, mera radikal och målmedveten än någon tidigare, att slå en
brygga mellan konsten och folket”, konstaterar
Hessler. (sid 87) Anslagen till inköp och deposition av statens samlingar till allehandas institutioner växte. Det var också statens uppgift att skapa
ett djupare konstintresse hos folket. Estetisk odling
var också ett statsintresse. Den organiserade folkbildningen blev ett viktigt redskap. I ett särskilt utskottsutlåtande från 1918, undertecknat av Artur
Engberg, slogs fast att staten måste se till att konsten mer och mer kommer de breda lagren till
godo. Arbetarrörelsens talesmän var inte kulturrevolutionärer; man ville bevara och stärka
svenska kulturtraditioner.
Under 30-talet, de svåra åren, blev läget för bildkonstnärerna liksom andra konstnärer alltmer akut.
Frågan om staten kunde utöka sina uppköp av bildkonst fick en allt starkare social dimension. Men
uppköp kunde inte ske efter sociala behov. Därför
måsta man ta ett större grepp. Ur dessa diskussioner föddes Statens konstråd. För statens husbyggen skulle man i kostnaderna räkna in belopp för
den konstnärliga utsmyckningen. De statliga byggnaderna skulle förskönas med konst och därmed
skulle konsten också föras ut till allmänheten.
Det låter närmast trivialt och självklart. Men märkvärdigare än så är egentligen inte de grundläggande argumenten för kulturpolitiken.
9
1974 års kulturpolitik slog fast att kulturpolitiken
skulle vara en del av samhällets utveckling och en
del av demokratin. Man använde begreppet kulturell demokrati, i sig måntydigt. Det pekade på
människors rätt till delaktighet i det kulturella
livet. Men det var också ett demokratibegrepp som
innefattade en respekt och ett engagemang för det
konstnärliga skapandet. I Regeringsformen – en i
dessa dagar bortglömd text som råkar vara Sveriges författning och som kom till just i början på
70-talet – talas i introduktionen om att målet för
den offentliga makten är att skapa ett samhälle
präglat av ”social, ekonomisk och kulturell välfärd”.
Inbäddat i detta låg också tanken att konsten i
någon mening skulle bidra till att förbättra samhället och kanske också människorna. Det är en
genom århundraden särskilt av konstnärer och intellektuella intensivt marknadsförd tanke, sympatisk men också riskabel i vars namn också
konstnärer förtryckts: bara de som skriver samhällsförbättrande godkänns. Så är det inte i demokratin och det är alldeles uppenbart att konsten kan
öppna våra ögon inte bara för oss själva utan också
för samhället; vad som kan spira ur detta är omöjligt att säga. Konsten är allt viktigare som en samhällskritisk dokumentation, särskilt i en tid då de
kommersiella medierna sviktar.
mot samhället utan att peka på ”lösningar”. I dess
olika uttrycksformer vädjar den till olika sinnen
hos människan. En outgrundlig del i vår existens,
att stödja den och göra den tillgänglig är en bekräftelse på vår vilja att vara en kulturnation.
Tankesmedjan Det osynliga sammanfattar väl:
Konsten bör vara fri
Konsten bör inte lyda under några mål. Inte ens
goda.
En förutsättning för konstens frihet är marknadsbefrielse
Vi bör betrakta konsten som en illojal samhällspelare och inse illojalitetens nödvändighet för
att hålla samhället levande
Konsten bör vara den källa ur vilken de styrande hämtar tankar bortom den pragmatism
som politiken alltid riskerar att fångas i
Varje människa bör ges möjlighet att möta alla
former av konst
Vi kommer aldrig ha möjlighet att välja konsten
som något annat än ytlig förströelse om vi inte
en gång givits möjlighet att möta dess språk
(Skuggutredningen sid 24)
Konsten, liksom forskningen, skrev 1990-talets
kulturutrednin, sysslar med samhälleliga problemlösningar och något av detta ekar i argumenten
varför kulturen skall stödjas. Men det är en för
snäv syn på konsten. Man måste ha respekt för
konstens oberäknelighet, mångfald och existentiella karaktär. Konsten är en opålitlig bundsförvant.
Den skjuter åt ett annat än den siktar, som
Almqvist sade. Konsten löser sällan några problem
och det gör den sällan anspråk på; den kan skildra
fasan i världen men inte upphäva den.
Det finns inte nödvändigtvis något konstruktivt i
konsten; den är ofta avståndstagande eller kritisk
Kommersialismen
– kulturpolitik som motstånd
I 1974 års kulturmål infördes formuleringen att politiken skulle ”motverka kommersialismens skadliga verkningar”. Inget har retat moderaterna mer
än detta; det var en ideologisk kärnpunkt. Nu är
det borta. Inte förvånande.
Den ursprungliga tanken var självklar och beskedlig. Genom kulturpolitiken skulle man hålla marknadskrafterna stången. Sedan dess har samhället
genomkommersialiserats på ett sätt som man då
inte kunde föreställa sig. Det är en del av en större
process.
De senaste 20-25 åren har, som vi alla vet, internationellt och nationellt präglats av en klar
maktförskjutning till kapitalets fördel, på bekostnad av demokrati och arbete.
Utvecklingen är inte följd av obevekliga historiska
krafter utan av en politik, byggd på en ideologi:
marknadstro, privatisering, fria kapitalflöden,
kamp mot facket och alla kollektiva strukturer som
stör marknadens logik. Också socialdemokratin
har i stora delar bejakat denna politik.
Nu ser vi följderna. Det är just marknaden och kapitalet som nu med full kraft världen över också
penetrerar den kulturella sfären: kunskapssökande,
forskning, utbildning och bildning, människors
värderingar, föreställningar om samhället, det
mänskliga samtalet, fantasin, konsten i alla dess
yttringar. Kulturella och sociala värderingar och
erfarenheter ersätts av ekonomiska transaktioner.
Livet självt blir kommersialiserat.
Jämlikheten utgår ifrån demokratins ideal om
människors lika värde.
10
Den är sammantvinnad med medborgarrätten som
inte bara är politisk utan också social och kulturell.
Marknadsekonomi innebär att vi måste acceptera
inkomst- och förmögenhetsskillnader, även om
dessa delvis kan och bör motverkas genom facklig
lönepolitik, skatter och transfereringar. Så mycket
viktigare borde det då vara är det då att dessa skillnader i köpkraft inte får slå igenom när det gäller
de medborgerliga rättigheterna: vår rätt till demokratiskt deltagande, till en väl fungerande offentlig
förvaltning, till kulturen, till bildning och utbildning, till omsorg och sjukvård. Och åtskilligt
annat.
En given utgångspunkt för kulturpolitiken
borde vara att vi söker stärka och återskapa de utrymmen i samhället som inte
styrs av marknadens principer och kapitalets intressen. Det är offentliga rum, både i
ordets fysiska och andliga mening: offentliga platser i motsats till kommersiella gallerier. Det är verksamheter som vi alla
måste kunna ha tillgång till, oavsett inkomst, som ger både individer och samhälle en chans att växa och utvecklas på
egna villkor, utanför penningens herravälde. Det är kulturens och det fria samta-
Sponsorer
Ett öppet och generöst kulturklimat, där konsten
trivs och utvecklas, är i sig ett uttryck för demokratiska värderingar och i den meningen en styrka för
demokratin. Bara en stark offentlig finansiering
kan värna konstens oberoende. Det hindrar inte att
man kan vara öppen för olika sorters privata bidrag, om de ges utan villkor. Men helt villkorslöst
blir det aldrig, särskilt inte från näringslivet. Det
är närmast självklart.
Genom nedpressade anslag ökar marknadsberoendet och jakten på kommersiella sponsorer. Man
ska inte underskatta den symboliska kraften i
denna förändring. Den kommersiella världen, dess
aktörer och maktelit, legitimeras och stärks, även
om bidragen oftast är små i förhållande till de totala kostnaderna för en viss aktivitet. Det är just
den kulturella projekteringen av kapitalets makt
som, medvetet eller omedvetet, är den yttersta
drivkraften bakom den kommersiella sponsringen;
det skulle annars vara effektivare att lägga ned
motsvarande summor på reklam.
lets oundgängliga utrymme, ett medborgarnas rum, befriat från reklamen, sponsorerna och aktieägarnas intressen. Det är
bara den demokratiska makten som kan
skapa dessa utrymmen i samhället som inte
nås eller domineras av marknaden. Det betyder inte att staten eller den offentliga
makten skall vara närvarande i dessa rum,
styra och ställa. Den skall istället ge förutsättningar för människors fria växt och aktivitet, kollektivt eller enskilt.
Det är, för att travestera en berömd romantitel,
motståndets kulturpolitik: som motkraft till kommersialiseringen och de internationella mediernas
enorma påverkan och tendens att göra allt lika,
men också och kanske framför allt en motkraft i
våra egna liv, ett alternativ i tillvaron. Det kan vara
ett eget skapande men också upplevelsen av ett
tilltal som kan utgå från en tavla, en teaterföreställning, en installation, jazzkvartett eller författare
osv i långa rader. Men också en motkraft för att
stärka vår förmåga att genomskåda, riva slöjan,
känna trådarna till det förflutna, uppleva värdet av
den kulturella mångfalden.
Vi ser det alldeles speciellt tydligt i USA där ju
både politik och kulturliv är så beroende av de
kommersiella krafterna.
Genom generösa skattebefrielser är det de stora företagen, finansfurstar, miljardärer och medieföretagen som finansierar en stor del av högkulturen
och därmed också påverkar kulturlivet. De statsunderstödda gåvorna till konsten från superrika
eller deras företag blir en bekräftelse på kapitalets
makt och ställning och ingen ska inbilla sig att det
sker utan påverkan eller direktiv. Institutionscheferna för de berömda museerna eller orkestrar har –
när de avgått – vittnat om vilket tryck de är utsatta
för och världsberömda dirigenter som Georg Solti
eller Richard Muti har berättat om hur förödmjukande det kan kännas att programmen skall falla
de rika donatorerna i smaken. Påverkan och styrningen kan vara direkt eller indirekt, mer eller
mindre, men det finns där – liksom naturligtvis den
anpassning som sker inom alla kostnadskrävande
konstarter eller institutioner när man för sin finansiering är hänvisad till att jaga sponsorer.
11
Något av detta har vi fått uppleva också i Sverige
när begränsade kulturanslag måste kompletteras.
Man skall inte underskatta moderaternas ideologiska
medvetenhet: nedpressade anslag leder till ökad
kommersialisering, mera marknadsmakt, här som på
andra områden. Kukturpolitiken i Stockholm stad
under moderat ledning är ett bra läroexempel. De
verksamheter gynnas som är kommersiellt framgångsrika.
Det pågår sedan flera år tillbaka en intensiv kampanj för att införa skattebefrielse för företagens
kultursponsring. Det verkar så behändigt, ja nästan
gratis. Men sanningen är ju att också detta ”privata” stöd också i viss mening är ett offentligt stöd:
de uteblivna skatteintäkterna är också en kostnad.
Det är alltså delvis ett offentligt stöd men beslutsmakten över dessa offentliga medel läggs istället i
privata händer; vi tar därmed ytterligare ett steg
mot företagsvärldens närvaro i kulturen. Är det
önskvärt?
Sedan detta väl är sagt ska man också konstatera
att det givetvis finns verkliga mecenater, förmögna
personer, som av genuint kulturintresse stöder
olika konstarter eller konstnärer. Sådana har alltid
funnits och de är inte bara välkomna utan på ett
sätt ovärderliga eftersom de ger ett bidrag till den
mångfald som bör prägla kulturlivets finansiering.
Stiftelser som drivs utan vinstsyfte med sikte på
kulturell finansiering hör också dit.
Konsten som
blandekonomiskt system
En kulturpolitik i ett demokratiskt samhälle, där
konstens frihet är nära besläktad med yttrandefriheten, ja är en del av den, är en sorts pragmatisk
kompromiss där man avsiktligt försöker motbalansera olika ekonomiska krafter och där mångfald
blir ett honnörsord. Det offentliga stödet är ett värn
mot den dominans, sortering och likriktning som
ett marknadsberoende ofrånkomligen skapar; det
hindrar inte att annat stöd kan och måste förekomma. Det offentliga stödet är i sin tur lagt ut på
många olika händer. Det är också försett med en
sorts oskrivna men verksamma barriärer mot att
besluten om bidrag och stöd till enskilda konstnärer politiseras eller, än värre, blir ett uttryck för vad
man föreställer sig är majoritetsuppfattning om hur
konsten skall se ut. Jag skall återkomma till det.
Sannolikt är fler människor än någonsin i historien
idag sysselsatta med någon form av kulturell produktion i den mening som Habermas m.fl. talar
om: kommunikation, språk, symboler och bilder,
genom vilka ett samhälle förstås, erfares och reproduceras. Säkert är att underhållnings- eller fantasiindustrin är jättelik och den genom den nya
tekniken förändrat människors tillvaro. Den har
blivit en ofrånkomlig del av samhällets livsstil och
symboler. Några av världens största företag finns
inom denna sektor, ständigt expanderande. Den är
världsomspännande, vinstgivande och dominant.
Det offentliga stöder till konsten är små smulor i
jämförelse med denna industrins omfattning. Men
samtidigt gäller att det finns ett ömsesidigt samband och beroende mellan olika kulturyttringar.
Kulturmarknaden skulle inte ha utvecklats utan
kulturpolitiska insatser. Konstnärliga utbildningar,
konstnärers möjligheter till ekonomiskt stöd för
nyskapande arbete, kulturinstitutionernas möjligheter att utveckla yrkeskunnandet och pröva nya
uttryck är en nödvändig grund också för dem som
bedriver verksamhet på s.k. marknadsmässiga villkor.
Gränserna mellan konstarterna blir alltmer genomskinliga liksom gränserna mellan populärkultur
och högkultur. De finns, men de är genomsläppliga
och konstnärer av alla de sorter hämtar sedan ett
halvsekel tillbaka näring också från populärkulturen – och vice versa.
Författaren Stefan Jonsson tolkar läget så här i sin
bok Rapport från sopornas planet:
12
”Tre stora utvecklingstendenser avtecknar sig
på kulturens område. För det första fortsätter
den amerikanska masskulturen sitt triumftåg –
bakom Nikes, McDonald´s Walt Disneys och
Coca-Colas sköldar. För det andra håller
västerländsk finkultur på att bli ett självklart
inslag i eliternas livsstil inte bara i Paris och
Washington utan också i Peking, Buenos Aires
och Nairobi. Från alla jordens storstäder stiger numera ett sponsrat brus av Pavarotti,
Bach och Satie… Till denna kultur hör också
standardiseringen, framdriven av de stora
medierna och Microsofts koder. Dessa värdesystem beskär världen och levererar den till
oss i inramat skick. Ytterligare exempel på
dessa universella ekivaleringsmekanismer är
engelska språkets utbredning som leder till att
det numera finns en global engelska som artister, konstnärer, politiker och vetenskapsmän
måste behärska för att få sina yttranden antagna och värderade vid de institutioner som
dominerar på deras respektive områden. Ur
reaktionerna … uppstår en tredje tendens som
består av alla de lokala, etniska eller nationella rörelser som försöker stå emot globaliseringen av kulturen… Allt konstnärligt,
intellektuellt och journalistiskt arbete av idag
bedrivs i kraftfältet mellan dessa tre tendenser
– den standardiserade elitkulturen, den kommersialiserade masskulturen och de motståndsbjudande alternativen. Men viktigast av
allt är att de tre tendenserna är sammanflätade och existerar samtidigt i varje land, på
varje ort, i varje konstverk, ja, inom varje
människoliv. På gårdagens karta kunde kulturen klassificeras i inhemskt och utländskt enligt territoriella gränser. Den kartan stämmer
inte längre. Den som idag försöker ringa in,
låt oss säga, en svensk eller amerikansk kultur får antingen postulera ett inbillat nationellt väsen och då ligger kulturrasismen nära,
eller också erkänna att världens krafter sliter
varje kultur åt flera håll samtidigt.” (sid
106ff)
Det offentliga kan bara marginellt påverka marknaderna. Exempelvis bokmarknaden. Den har utvecklats väl i Sverige under senare år men nu sker
en maktkoncentration där de stora förlagen, Bonnierkoncernen och Norstedts/KF köper upp distributionskanalerna och säkrar marknadsplatser för
deras egna böcker. Förre chefen för Wahlström &
Widstrand, Per Gedin, konstaterar i en artikel att
de kunniga förläggarna trängs ut och ersätts med
ekonomer och PR-direktörer som kräver snabb och
säker lönsamhet. ”Denna utveckling av bokmarknaden i Sverige är ett hot mot mångfalden och den
litterära kulturen”. Det offentliga kan inte göra
mycket för att direkt påverka denna utveckling –
men däremot försöka hålla öppet för alternativ
genom bl.a. litteraturstöd.
På mikroplanet betyder blandekonomin att konstnärer och kulturinstitutioner av alla de slag går in
och ut på marknaden. Kulturindustrin behöver kulturpolitiken. Konstnärerna behöver marknaden.
Kulturlivet i vid mening – underhållnings- och
elektroniksidan inkluderad – är ungefär 2-3% av
BNP, kanske mer. Den offentliga satsningen är ca
0,26 % av BNP – bra affär får man säga till dem
för vilket allt måste mätas i pengar.
Mycket har under senare år talats om ”kulturnäringar” ungefär som om det vore något sensationellt nytt. Massunderhållning har sedan över ett
sekel varit en internationell jättebransch. Nu tillkommer cybervärlden och självklart finns här en
enorm marknadskraft och utrymme för mer eller
mindre fiffiga och framgångsrika affärsidéer. Ett
exempel är framgångsrika spelföretag. Många sådana projekt eller företag har stötts av KK-stiftelsen, i hopp om att stödet så småningom ska
utmynna i självgående kommersiell verksamhet.
Kanske bör det offentliga, stat och kommuner,
också på olika sätt stödja denna bransch, men här
finns EU-regler som begränsar omfattningen av ett
direkt näringspolitiskt stöd. Olika dokument i
branschen utmynnar i allmänhet i allmänna lovsånger om den sortens kreativa näringar och med
förhoppningar – säkert inte ogrundade – att de kan
bidra till vår tillväxt och sysselsättningen. Möjligt
eller inte, det hör i huvudsak till närings- och inte
kulturpolitiken.
Det är också självklart – och så har det alltid varit
– att bildkonstnärer, formgivare, skådespelare, musiker, författare, filmare och andra genererar arbete
långt utöver den i trängre mening konstnärliga sektorn eller den kulturella sfären. Konsten har en
ekonomisk ”multiplikatoreffekt”, dvs. stimulerar
omgivningen, ökar sysselsättningen också i andra
branscher, t.ex. restauranger eller transporter, och
drar kanske till sig företag och människor som vill
ha en rik kulturmiljö. Det är i alla händelser den
teori som vägleder många satsningar på kultur i
orter eller bygder med svåra ekonomiska problem,
där den traditionella industrin flytt (t.ex. Ruhrområdet, London eller Berlin) Inte heller detta är
något nytt, som många tycks tro; satsningar på kultur som ett ”tillväxt-instrument” har sedan decennier ingått i den politiska retoriken och i viss mån
också praktiken. (Se t.ex. utredningen ”Konstnärens villkor” SOU 1990:39, sid 46 ff och framför
allt den aktuella boken av David Karlsson, ”En
kulturutredning: pengar, konst och politik”.)
I dag har det ekonomiska argument – vem är förvånad? - blivit det främsta argument för att ”som
13
det heter satsa på kultur” i tidens instrumentella
anda. Konst som nyttighet. Det är i grunden en
kulturfientlig hållning, där konsten inte ges sitt
egenvärde. Men naturligtvis är det bra när kulturen
genererar utveckling och jobb. David Karlsson formulerar det väl i sin bok: ”Kulturpolitikens uppgift
är att skapa konstnärliga och kulturella värden.
En ny värld
Lyckas den med det så kan som en bieffekt, en kulturekonomisk dynamik uppstå som leder till nya
arbetstillfällen och ekonomisk utveckling.” (sid
107) Hur stora dessa bieffekter är, är osäkert; det
spelar i detta sammanhang mindre roll. Grunden
för kulturpolitiken är och måste vara en annan.
”We are apparently now in a situation where modern technology is changing the way people behave, people
talk, people react, people think, and people remember. And you encounter this not only in a theoretical way,
but when you meet people, when suddenly people start forgetting things, when suddenly people depend on
their gadgets, and other stuff, to remember certain things. This is the beginning, its just an experience. But if
you think about it and you think about your own behavior, you suddenly realize that something fundamental is
going on."
Frank Schirrmacher, en av Frankfurter Allgemeine Zeitungs utgivare, i Nätverket Edge)”
Omkring 2 miljarder människor utnyttjar i dag internet och fler lär det bli, med rasande fart. Internet
i sin tur är en mängd olika företeelser. Till detta
kommer alla nya uttryck för den elektroniska tekniken. Allt är på ända. Revolution i vardagslivet,
det vet vi när vi skickar våra emails eller umgås
på Facebook eller stirrar på nyheter i Iphone eller
vad vi nu gör. Men vad betyder det, för konsten,
för tänkande, för självförståelsen, för samhället??
Kring de frågorna kretsar otaliga svar, debatter och
vetenskapliga utläggningar. Hot, möjligheter varvas om varandra. Kommer barnen som är bättre på
datorer än att läsa bli en ny sorts människor, kommer den litterära kulturen sjunka ned under synranden? Vad betyder allt detta musiklyssnande?
Upplöses människors förnimmelse av gemenskap?
Vad betyder internet för vårt sätt att tänka, skriva
och förstå omvärlden?
Sanningen är väl att vi inte vet. Vi får helt enkelt
slå följe med utvecklingen, följa den, försöka styra
om vi finner det nödvändigt eller möjligt. Kanske
krävs extra insatser för lästräning i förskolan, kanske kan man utnyttja dataspelen till större intresse
och förståelse för teknik och matematik. Det finns
mycket i cybervärlden som ter sig obehagligt eller
antihumanistiskt, det är kanske, just genom teknikens revolutionerande omfång, värre än när tidigare nya medier introducerades. Men det är sällan
frågor som lämpar sig för offentlig politik om man
inte ska vandra in på censurens väg. Den bör und-
vikas. Vi får leva med skräpet. Så mycket viktigare
att det finns andra möjligheter.
En sak vet vi säkert – att elektroniken skapar ny
möjligheter för konsten, både estetiskt och kommunikationstekniskt. Möjligheterna tycks oändliga
och vi kan vagt förställa oss mycket stora förändringar, för bibliotek, för museer, musiken, dramatiken, allt. Ta boken som exempel. Uppenbarligen
kommer email-boken och andra digitala bokformer att växa. Det är nödvändigtvis inget hot mot
litteraturen, men kanske mot boken och dagens
form av bokförlag. Här finns olika åsikter – de som
anser att den digitaliserade boken kommer bli ett
komplement till den tryckta boken och de som
menar att vi nu står inför en omvälvning lika stor
som Gutenbergs och som i grunden förändrar läsvanor, bokförlag, marknaden – och författarnas
möjligheter till det bättre genom att det blir så enkelt att ge ut och sprida vad vi i alla fall hittills kallar för böcker. Andra menar att det blir allt svårare
för den seriösa litteraturen om författarna inte
stöds och lanseras av bokförlag, kvaliteten drunknar i mängden.
Det är likaså oklart vad den digitala revolutionen
betyder för kulturpolitiken. (vid sidan av upphovsrätten, se nedan) Här gäller det att hålla huvudet
kallt. Ibland får man en känsla att det är en kulturpolitisk uppgift att ekonomiskt stödja den nya tekniken. Den anses vara en viktig ”kreativ” näring.
Det är säkert sant men något annat stöd är det som
14
traditionellt ligger inbakat i kulturpolitiken – t.ex.
utbildning eller konstnärsstöd behövs inte. Här
handlar det i extremt hög grad om innovationer
som drivs på marknader och där principen att man
inte skall stödja sådant som ändå klarar sig bra bör
gälla. Däremot gäller det att vara öppen för hur den
nya tekniken skulle kunna användas, t.ex. för digitalisering av museernas samlingar eller för biblioteken. Här behövs med all säkerhet offentliga
satsningar och stöd. Tekniken kostar.
Vad ska stödjas?
Det offentliga stödet går ut på att stödja sådant som
inte skulle klara sig på marknaden. Ibland frågas det
upprört varför inte pop eller rock eller annan populär
musik får stöd; det ses som en diskriminering. Nu är
det inte sant att inte också populärkulturen får stöd;
det kunde förvisso vara större t.ex. till samlingslokaler. Dessutom kommer det i indirekt form, framför
allt genom utbildning på olika nivåer. Men att inte
t.ex. rockkonserter får stöd – vilket dock händer –
måste ses som uttryck för sunda kulturpolitiska principer; vi skall stödja sådan konst som inte skulle
kunna överleva eller i alla händelser starkt marginaliseras utan stöd.
Det är klart att den principen inte kan tillämpas hur
långt som helst. Små möjligheter att överleva på
marknaden kan inte vara det enda kriteriet för stöd.
Alla som säger sig vara sysselsatta med konst i en
eller annan form och som saknar publikens eller kritikernas gensvar är inte missförstådda genier som
först kommer uppskattas av en tacksam eftervärld.
Stödet måste brytas mot olika perspektiv och i grunden finns frågan: Vad är då egentligen konsten och
vad är kvalité?
Det är just den frågan som mycket av konsten handlar
om. Den har i alla tider brottats med sin meningsfråga
och ur den brottningen har storslagna konstverk uppstått. Till modernismen i alla dess skepnader – också
i postmodernistisk förklädnad – hör det ständiga ifrågasättandet av själva konstarten, utmaningar av det
rådande konstbegreppet, konstnärernas tvivel och
vånda över den egna konstens meningsfullhet.
Konsten utmanar inte bara publiken utan också själva
konsten. Beuys som tillsammans med Warhol är den
mest inflytelserika konstnären inom begreppet aktionskonst sade sig utnyttja (masspublikens-) förakt
eller avståndstagande från ”finkulturen” som inspiration för sina berömda installationer. Hade han gjort
dem på gatan skulle man sannolikt ägnat honom ett
mera förstrött intresse. Men de utfördes i de högkulturella rummen och gavs därigenom sin särskilda mening närmast som antikonst.
Konstens värde, innehåll former och uttrycksmedel
och mening: det är en evig debatt och bör vara det.
Som finansiär och stödjare håller sig de politiskt ansvariga klokt nog i allmänhet borta från denna ständiga brottning och avstår från att själva försöka
definiera vad som egentligen är konst. Det offentliga
driver kulturpolitik, inte konstpolitik. Den estetiska
diskussionen får löpa på och i vid mening ange vad
som kan vara värt att stödja eller inte. Någonstans i
beslutsgången finns det konstnärer, kritiker och tjänstemän som får ta beslut och det händer sällan att de
av estetiska eller etiska skäl prövas i någon politisk
instans. Vad som är värt att stödjas låter sig inte en
gång för alla fastställas, vad som är brett eller smalt
är inte entydigt, publiksiffror kan inte vara avgörande. Därför måste en offentlig kulturpolitik vara uthållig och bred. Det ”stödvärda” avgörs i en ständig
växelsång mellan konstnärliga utövare, kritiker, forskare och en engagerad allmänhet.
”Allt – vad som helst – är konst om en person av
konstfrälset kallar det konst” säger journalisten Carl
Hamilton som utnämnt sig själv till en sorts populistisk konstkritiker. Han missar hela tiden det grundläggande: det handlar inte om en person vid en viss
tidpunkt utan om en dialog, både i tid och rum, ett
ständigt pågående samtal. Om man vill ge sig in i det
måste man ha viljan att försöka förstå och ta till sig
också nya uttryckssätt. Någon annan väg finns inte.
Kvalitetskravet – hur svårt det än är att definiera – är
centralt. Kulturutredningens strykning av detta krav
var alldeles uppenbart en medveten handling för att
underminera den hittillsvarande inriktningen på kulturstödet och öppna för en ökad trivialisering och
kommersialisering..
Ibland hävdas att det offentliga stödet leder till en
sorts för stöd tillrättalagd konst. Men det finns inga
belägg för den tanken. Det är precis tvärtom. Marknadskraven är alltid strömlinjeformerande, konkurrens skapar i allmänhet – och särskilt på
kulturområdet –likhet, inte mångfald. Minskat offentlig stöd leder till ökat marknadstryck.
15
Armlängds avstånd
Politikens tillbakadragenhet, armlängds avstånd brukar det heta. Systemen är utformade så att bedömningar och beslut om t.ex. vilka konstnärer som ska
få stipendier eller vilka teatergrupper som ska få stöd
görs av konstnärer, kritiker och andra sakkunniga
utan politisk inblandning. Peer review talar man om
i forskningssammanhang, det gäller här också. Och
precis som när det gäller forskningen är det demokratiska systemet och dess offentlighet som är det stabila värnet mot övergrepp. Men inom kulturen
liksom i forskningen utövar det politiska systemet ett
ofrånkomligt – och stort – inflytande genom de prioriteringar som görs beträffande anslagen. Det går inte
att komma ifrån. Det är bland annat detta som är kulturpolitik.
Men till skillnad från forskningen händer det då och
då att politiker går in i själva den konstnärliga bedömningen. Det finns gott om exempel på larmande
debatter, också i riksdagen, om vad som är konst och
framför allt om vad som inte är det. Oftast har det
handlat om något enstaka konstverk som retat upp de
folkvalda. Då och då rasar intensiva insändardebatter
mot särskilt modern offentlig bild- och skulpturkonst
och det fanns en tid då frågan om en bok var pornografisk också kunde engagera politiker. Under det
upproriska 60-talet hände det då och då att uthängda
svenska kommunalpolitiker ifrågasatte om det politiska ofog som bedrevs på teatrarna verkligen skulle
ges offentligt stöd. Det är i dag mindre vanligt, kanske beroende på att politiker är allt mindre intresserade av konsten eller möjligen för att konsten är
mindre upprorisk.
Att i dag provocera genom konsten är inte lätt. Men
det händer, vilket den intensiva debatten om Anna
Odells konstinstallation på Västerbron bär vittnesmål
om; där fanns många synpunkter av välbekant slag.
När alltmer konst blir performance och direkta tilltal
kanske det blir vanligare igen. Då gäller det att hålla
ögonen på politikerna så att de inte snubblar iväg i
dirigistisk riktning.
falden. Om bara det som tillräckligt mycket efterfrågas på marknaden överlever blir konstlivet mycket
smalt. Så har det alltid varit. De som säger att det
räcker med att folk får vad folk vill ha låter som demokrater och kanske också tror att de är det men resultatet av deras idéer är inte bara konstens och
kulturarvets förtvining utan också demokratins begränsning.
Då och då utbryter stora debatter om kulturklimatet.
Till de hör ofrånkomligen angrepp på vad som kallas
för kultureliten. De angreppen kan komma både från
vänster och höger. När kulturjournalisten Jonas
Thente på Dagens Nyheter talar nedsättande om vad
han kallar för kultureliten tror han säkert att han är
djärvt ute i tidigare okänd terräng. Men under det
upproriska 60-talet hörde sådana angrepp närmast till
god ton. Men lika lite som då ska man imponeras
eller bli räddhågad inför den här sortens argument.
För det första är det väldigt många människor som
tillhör denna ”elit”. Teater och dans har årligen ca
3,3 miljoner besökare (2006), med ca 21 000 föreställningar; den regionala musikverksamheten, orkesterinstitutionerna och de fria musikgrupperna har
ännu några fler – ca 3,5 miljoner. Under en enda
månad har bara de statliga museerna mellan 60 00070 000 besökare och långt fler var det då inträdesavgiften slopades. För att vara en elit måste man säga
att den är ovanligt stor.
För det andra finns och måste finnas mängder av
verksamheter i samhället som vidmakthålles, utvecklas och skapas genom ett litet antal människor (=eliten). Annars går samhället sönder. Ingen behöver
skämmas för att man tillhör denna ”elit”. För konstens del sysselsätter, enligt arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprognoser, kulturbranscherna ca 82 500
personer. Med tanke på hur många människor som
finner intresse och glädje i dessa människors verksamhet får man säga att utväxlingen är mycket stor.
Leve konstnärseliten!
Men konsten kan också hotas av populistiska under- Men attackerna tystnar inte. Senast var det Kristdeströmmar i samhället som utnyttjas eller exploateras mokraternas partiledare Göran Hägglund som gjorde
av politiker, så som skett t.ex. i Danmark. I namn av ett försök i denna populistiska bransch, men nu från
demokratisering vill reaktionära politiska krafter göra höger. Hans artikel väckte en, med tanke på det
konsten ett uttryck för folkviljan. Konsten liksom torftiga innehållet, alldeles överdriven uppmärksamforskningen måste skyddas mot den sortens folkstyre. het. På alla kultursidor larmades om det hot mot den
Om så inte sker är det just konstens autonomi och ytt- fria kulturen som nu stod för dörren. Det är att överrandefriheten som beskärs. Också de som säger att driva Hägglunds betydelse. KD-ledarens angrepp på
marknaden måste styra är ute efter att beskära mång- kultureliten har gamla anor i kulturfientliga kretsar
16
för vilka framför allt det nya i konsten ter sig förargelseväckande och hotfullt. Vaksamhet är bra men
KD-artikeln var inget annat än ett desperat försök att
få lite röster och lär inte avsätta några spår.
Ett större hot mot den konstnärliga utvecklingen och
friheten är tillämpningen av den mål-beställarutförare-ideologi som plågar hela den svenska förvaltningen, inte minst på kommunal nivå.
Dirigistiska kommunalpolitiker vill ge konsthallar
och andra konstnärliga institutioner uppdrag som,
som det heter, ligger i linje med kommunens verksamhetsmål. De är visserligen i allmänhet fluffiga
men själva principen måste avvisas. En kommun kan
ha berättigade krav på att verksamheterna är välskötta
och de har anledning att bli bekymrade om publikun-
derlaget sviktar i verksamheter år efter år. Men om
kommunen vill bestämma vad för slags konst som
skall förevisas – då har man klart överstigit vad som
bör vara politikens gränser. När det folkpartistiska
kulturborgarrådet i Stockholm säger att det måste
vara tydliga mål för stadens kulturstöd så att konstnärer ”vet vad som förväntas av dem” är det stalinism
snarare än liberalism som vägleder henne. Möjligen
förstår hon inte det. Aningslösheten är stor på detta
område. (Tack Bengt Göransson för att Du uppmärksammat detta uttalande!).
Inget kan emellertid väcka mer hetlevrade kommentarer än den offentliga konsten. Den är därför värd ett
eget avsnitt.
Den offentliga konsten
Det offentliga rummet har upptagit konstnären i
alla tider, långt före galleriernas eller museernas
tid. Det är något vida mer än ett enstaka konstverk,
det är gestaltning av stadsrum. Offentlig konst är
konstverk i stadsrummet som inte är bestämda som
rum för konst, de är i en sorts mening oväntade.
Museet eller galleriet har den unika egenskapen att
det som vistas där betraktas som konst, offentlig
konst är däremot ofrånkomligen en del i själva
platsens mening. ”Jag skulle vilja definiera offentlig konst som alla slags tillgängliga arbeten som
bryr sig, om, utmanar, invecklar och rådfrågar den
publik den vänder sig till och som respekterar
kommunitet och miljö” säger kritikern Lucy Lippard. Den framstående svenska konstnären Sivert
Lindblom laddar i denna anda en hel scenografi
för att orkestrera platsens händelser och invånarnas rörelser, möten och tankar. Han talar själv om
sina scenografier som sociala rum, avsedda att aktivera det oberäkneliga liv som utspelar sig i staden, dess socioabilitet. (Efter Cornell Lindblom,
Gemensamma rum, sid 57ff) Det är också i den
andan Statens Konstråd arbetar – dess uppdrag är
just att finansiera offentlig konst.
Men offentlig konst är inte oproblematisk. Den har
sina självklara begräsningar. Fula eller monstruösa
hus, ut- och invändigt – och de är många – blir inte
mycket bättre av aldrig så vackra eller finurliga
konstverk. De mardrömsliknande husen i vad som
nu kallas för Stockholms Water Front kan aldrig
bli bättre genom utplacerade konstverk. Trafikapparater eller hämningslöst skövlande av kulturarvet blir inte bättre av att man här och där i
förödelsen placerar ut ett konstverk. Många
svenska städer har förötts och försetts med ödsliga
torg där den offentliga konsten snarare förstärker
intrycken av tristess och meningslös förstörelse.
Viljan till konstnärlig och humanistisk gestaltning
kommer oftast in för sent, när projekten redan är
avgjorda. En kulturpolitik värd namnet måste därför vara mycket mer offensiv vad gäller stadsplanering och offentlig rumsgestaltning.
För det andra väcker den offentliga konsten ofta
starka känslor eller allmänhetens vrede eller kritik.
Det är kanske inte så konstigt. De som uppsöker
ett museum eller konstgalleri kanske förargas över
vad hon eller han ser men värre är det för den som
ofrivilligt konfronteras med ett konstverk vederbörande inte gillar. Vreden blir ibland alldeles
osannolik och kan leda till våldsamheter och destruktion. Säg sedan att konsten inte kan uppröra
eller engagera men tyvärr är detta engagemang
ibland bortom dialogen och samtalet. Det finns
ofta en sorts våldsam aggresivitet i kritiken, som
kanske bottnar i en frustrerad känsla av att man är
utestängd från något man inte förstår – och som
man inte vill förstå. Då kommer allehanda kränkande uttalanden om konstnärer och konst ur munnen eller på bloggen som en strid ström.
Den tidvis larmande debatten om den offentliga
konsten är en del av debatten om modernismen.
Steg för steg har nya uttrycksformer och meningsbildande konstverk vunnit acceptans men lätt är
det inte. Idén om att all s.k. verklig konst ska vara
föreställande eller som det heter ”realistisk” har en
märklig överlevnadsförmåga.
17
Särskilt kontroversiella blir ofta offentliga monument eller minneskonstverk; det ligger i sakens
natur. I Tyskland med sin traumatiska historia och
sina otaliga minnesverk över begångna förbrytelser pågår en ständig diskussion; det finns en hel
vetenskap som sysslar med Mahnmal och vilka reaktioner de väcker. I Sverige är urvalet mer begränsat men den upphetsade striden kring Raoul
Wallenberg monumentet på Nybroplan illustrerar
hettan i den sortens diskussioner. Den avspeglades
förvisso också i allmänhetens reaktioner.
Ibland väcker den offentliga konsten starka reaktioner av politiskt slag. Man kunde för några år
sedan läsa i tidningarna att de stora monumentalmålningarna i Folkets Hus i Stockholm som ger
bilder från arbetarrörelsen kamphistoria borde
monteras ned eftersom de stör de uppenbarligen
mycket känsliga företag eller andra organisationer
som numera mest hyr lokalerna. Den kollektiva
vrede och nöd som dessa målningar förmedlar passar inte in i dagens vinstmaximerande tidsanda och
kan kanske rentav ge en och annan lättpåverkad
betraktare felaktiga tankar. Därför måste de bort.
På 1960- och 70-talen då den politiska konsten dominerade var den typen av reaktioner ännu vanligare. Ett berömt exempel är Sveriges Televisions
inköp av Gerhard Nordström monumentala och
upprörande målningar ”Sommaren 1970” som var
ett rasande angrepp på Vietnamkriget och vad han
uppfattade som vår likgiltighet. Det är målningar
som håller sin kraft långt bortom Vietnamkriget
och liknande krig förs ju som bekant också idag.
Alltnog; SvT köpte målningarna men sedan plockades de ned efter beslut av SvTs dåvarande säkerhetschef som också ansåg sig vara konstcensur. Så
kunde de gå till då.
Sådant händer dock mer sällan idag: Toleransmarginalen eller kanske snarare likgiltigheten har blivit större. Charlotte Gyllenhammars fantastiska
skulptur som verkligen kan ses som ett upprörande
protest mot våld och krig står i Försvarshögskolans
entre. Utan protester.
Och i bästa fall kan diskussion om offentliga
konstverk både vara upplivande och värdefull.
Men det förhållandet att kritiken ibland är minst
sagt inskränkt eller uttryck för en allmän motvilja
mot ”konstnärer” betyder inte nödvändigtvis att
konstnären eller beställaren alltid träffat rätt.
Konstnären värnar om sin frihet. Det går inte att
skapa konst efter andras önskemål eller ideal än
konstnärens egna. Också här gör politikerna klokt
i att skjuta saken så långt bort som möjligt från den
egna direkta beslutssfären och lita på jury och professionella bedömare Men det är klart att i slutändan finns det ett politiskt ansvar där ett eget
ställningstagande blir ofrånkomligt.
Konstnärernas villkor
Konstnären som arketyp börjar formeras i renässansens Italien på 1300-1400-talen då bl.a. medvetna målare och bildhuggare försökte bryta sig
loss från sin tillvaro som en del av hantverksskrået.
Idén om konstnärsgeniet föds, konstnärernas personliga egenskaper tillmäts betydelse, man börjar
på ett helt nytt sätt teoretisera över konsten och
estetiken och idealet om den fria och autonome
konstnären kliver fram: han – eller i några fåtaliga
fall hon – arbetar efter sin egen skaparkraft och
inte på beställning. Så blev det nu inte på många
hundra år. Först på 1800-talet blir den frie konstnären som producerar konst utan ”nytta” det dominerande idealet.
Konstnären ville stå utanför det borgerliga samhället, fri, men var ändå för sin överlevnad beroende av denna borgerlighets intresse och välvilja.
Konflikten blev en del av det konstnärliga medvetandet och blev ett fruktbart konstnärligt tema. Det
sena 1800-talet blev bohemernas tid, åtminstone i
myten. Henri Murgers roman om bohemernas liv
och än mer Puccinis berömda opera ger en föreställning hur fattig och proletariserad denna tillvaro egentligen var. Drömmen om konstnärskapet
kunde ha ett högt pris. Konflikten hårdnade med
modernismens entré på den konstnärliga scenen.
Konstnärerna i alla genrer gjorde sig fria från tidigare estetiska regelsystem. Det blev en kraftfull
brytning med stora delar av den borgerlighet som
utgjort publik och köpare. Konsten och konstnären
skulle vara fri. Det gäller alla sorters konstnärlig
verksamhet; det är det moderna idealet. Det är som
konsthistorikern Peter Cornell säger, en förvånansvärt slitstark konstruktion ”väl underbyggd i samtida estetiska regelsystem, fri från gamla inskränk-
18
ningar, beställares föreskrifter och krav på praktisk
nytta och kalls därför fri konst. Den är praktiskt obrukbar.” (Cornell/Lindholm sid 16).
Men givetvis finns begränsningar. Konsten är nu
som i alla tider beroende av sin publik, även om det
offentliga stödet kan dämpa beroendet. Det är emellertid inte bara ekonomisk utan också estetiskt; konsten fungerar i samspel med en publik, större eller
mindre. Den existerar i samhället och det ”samhället” är alltmer internationellt. Det gäller framför allt
musiken, dansen och bild/form/videokonsten i dess
olika tappningar och gränsöverskridande uttryck.
Här finns enorma marknader och stora pengar i
omlopp. Den moderna bildkonsten är också en status och lyxvara, precis som i forna tider. Kritiker
och marknad avgör. Konstmarknaden är globaliseringens finrum. Detsamma gäller, fast i mycket
mindre omfattning, andra konstarter.
Men det är få konstnärer som släpps in i dessa finrum. De allra flesta har en mycket magrare tillvaro
där möjligheterna är begränsade till det egna samhällets publik och marknad. Också här spelar storlek och befolkningsunderlag in. Det är skillnad att
arbeta på en tysk marknad, där det bor ca 80 miljoner människor, eller i Sverige med våra nio. Det
gör skillnad, i köpkraft, i bredden i kulturutbudet,
i konstens närvaro och därmed för konstnärernas
möjligheter.
Konstnärer kan i olika faser i livet vara fria bohemer, företagare eller tillsvidareanställda. Deras
ekonomiska situation påverkas både av marknad
och offentligt stöd, i växlande omfattning. Konkurrensen – både om arbetsstipendier eller anställning och publik – är stenhård. Det kommer alltid
att finnas fler människor som vill ägna sig åt konstnärlig verksamhet än vad marknaden kan svälja
eller vad de politiskt ansvariga anser att man kan
stödja. De har en svag ställning på marknaden
också i förhållande till kulturindustrins olika mellanled: förläggare, producenter, kuratorer, etc.
Allmänt gäller att ju närmare man kommer den direkta konstnärliga verksamheten desto sämre blir
de ekonomiska villkoren. När Stockholms Stad för
några år sedan skulle ha en ”kulturfestival” på
gator och torg var det självklart att de byggnadsarbetare som byggde scenerna fick avtalsmässigt betalt medan artisterna uppvaktades med förslag om
att de skulle uppträda gratis eller näst intill. Det är
typiskt: beställare utnyttjar – har alltid gjort – det
faktum att konstnärer är så engagerade i sin konstnärliga längtan att de kan förmås medverka till låg
ersättning. Det gäller inte de som sysslar med in-
tellektuellt arbete. En doktorand som skriver en
doktorsavhandling om en levande författare eller
konstnärer har en doktorand lön på ca 18 000 kr i
månaden plus betalada socialförsäkringsavgifter.
Det är en ersättningsnivå som författaren och
konstnären själva i de allra flesta fall bara kan
drömma om.
Bakom detta ligger värderingar. Respekten för
konstnärligt arbete är i allmänhet låg i vårt samhälle, trots allt skönprat om kulturens värde.
Konstnärer mäts med andra mått än andra yrkeskategorier och hos de riktigt fördomsfulla och konstfientliga finns alltid den underliggande misstron
eller misstanken att de egentligen är lata drönare
som vill sko sig på samhällets bekostnad. Det är
ett tema som den nuvarande kulturministern gärna
talar om. De borde, heter det, förtjäna sina pengar
”på eget arbete”. Det är just precis vad alla konstnärer och artister vill men hur skall de då göra om
ersättningen för detta arbete är så låg och marknaden så osäker att det inte går att leva på arbetet,
också med anspråkslösa levnadsvillkor?
I decennier har frågan om konstnärernas levnadsvillkor diskuterats. Jag gjorde på regeringens uppdrag en utredning (Konstnärens villkor, SOU
1990:39) med en rad förslag till förbättringar varav
mycket få blev genomförda. Sedan dess har frågan
gång på gång återkommit och ny statistik har tagits
fram, som bekräftar vad alla redan visste: konstnärer av alla de slag har mycket låga inkomster.
Det är en ädel tävlan på botten: vilka är de värst
utsatta och om detta kan man länge diskutera.
Vissa förbättringar skedde under 90-talet, men
marginella.
Så här sammanfattar Konstnärsnämnden läget (Ur
förordet till årsredovisningen 2008):
19
”Konstnärsnämndens arbete inom verksamhetsområdet Bevakning av konstnärernas ekonomiska och sociala villkor visar tyvärr att
målsättningarna att konstnärer skall kunna
basera sin försörjning på utfört konstnärligt
arbete och att regelverken skall anpassas med
hänsyn till konstnärer inte uppfylls. Våra utredningar och inkomstundersökningar samt
arbete med att bevaka konstnärers situation
inom trygghetssystemen och skattesystemen
pekar på motsatsen. Konstnärer är underbetalda och mycket liten förståelse och kunskap
om de specifika förhållanden som råder för
konstnärligt skapande finns inom andra politikområden. Nämndens undersökningar visar
till och med att statliga kulturinstitutioner un-
derlåter att betala konstnärer och/eller kraftigt underbetalar i Sverige verksamma konstnärer för deras konstnärliga arbete som
beställs och nyttjas av den offentliga sektorn.
Vi kan konstatera att konstnärspolitiken inte
har fått den kraft som den borde ha inom varken kulturpolitiken eller andra politikområden. Konstnärsnämnden arbetar nu aktivt för
att genomlysa dessa problem och skapa faktagrunder så att verklig förändring kan komma
till stånd. Enstaka konstnärer har vad vi kallar ”stjärnekonomier”, dvs. kan bli förmögna
och få stor uppmärksamhet, men det stora
flertalet har mycket låga inkomster och
osäkra arbetsförhållanden. Utmärkande är att
det dessutom finns en hel del konstnärer som
får offentlig uppmärksamhet men trots det har
betydande svårigheter att försörja sig. Att
välja att bli konstnär är att välja en tuff
bransch som i så väldigt mycket särskiljer sig
från de flesta andra yrkesområden. Konstnärspolitiken säger inte att det offentliga, i
detta fall staten, skall försörja alla konstnärer,
det är inte ens målsättningen, men den säger
att konstnärer skall som alla andra ha betalt
för sitt arbete när det nyttjas och rimliga förutsättningar att få korrekt behandling inom de
sociala trygghetssystem som finns för medborgare i landet.”
Mycket mer behöver inte sägas. Nämndens uttalanden är belagda med stora och aktuella undersökningar. Ca 50% av alla konstnärer har
årsinkomster under 15 000 kr/månad och var
fjärde konstnär ligger under 8 000 kr/månad. På
det kan man inte leva. Det är inget mindre än en
skandal att förhållandena inte förbättrats och det
gäller då inte bara tillgång till stipendier, utan i än
högre grad skattevillkor och andra villkor i socialförsäkringssystemen.
Skådespelarnas och andra scenartisters villkor har
klart försämrats under en följd av år, framför allt
genom att allt fler som tidigare var anställda inom
scenkonsten har pressats ut i en osäker frilanstillvaro. Försämringen har skärpts under alliansregeringen. Försämringen av a-kassa har slagit hårt
mot artister som tidigare kunde lyfta a-kassa mellan olika engagemang. Alliansarrangemangen för
skådespelarna och dansare har bara delvis kunnat
kompensera detta. Moderatregeringens brist på respekt för konstnärerna av alla de slag slår igenom
med full kraft när också erkända konstnärer för att
överleva tvingas ut att ta vilka jobb som helst. Regeringen kallar detta för arbetslinjen. De ekonomiska stödsystemen urholkas samtidigt som
tidningar och andra uppdragsgivare på kulturmarknaden pressar ned ersättningarna; det blir allt svårare inte bara för konstnärer utan också kulturskribenter. ”Kultursektorn har utvecklats till experimentverkstad för en rättlös arbetsmarknad” (Per
Wirtén). Istället för att uppmuntra all den talang,
engagemang och kreativitet som finns hos konstnärer eller de som vill bli konstnärer kläms de åt
och får veta att deras arbete inte särskilt behövligt.
Författaren Marie Silkeberg sammanfattar hur hon
och många andra upplever läget:
”Det har pågått en kulturpolitisk nedrustning
särskilt under den borgerliga regeringen och
den har blivit kännbar nu . Alla får sämre betalt för sina arbeten och lever mer osäkert.
Det är svårare att försörja sig. Det är aldrig
bra när människor som arbetar med kultur
blir rädda, rädda för att inte få arbete eller
inte kunna behålla det de har, när det blir allt
svårare att få pengar nog för att kunna tänka
och arbeta i längre perioder och när man
tvingas överprestera hela tiden”
(10-tal 1 april 2010)
Upphovsrätten är central för konstnärernas överlevnad. Idéerna att den konstnärliga produktionen
ska vara en sorts allmänning, fritt tillgänglig för
alla, kan visserligen ha vissa sympatiska drag men
leder till orimliga konsekvenser: antingen utarmas
konstnärerna helt eller också måste staten ta över
ansvaret för deras försörjning. Stöld av konstnärlig
egendom – Piratpartiets idé – kan inte heller godtas. Rättsskyddet för upphovsmän till olika slags
konstnärliga verk omfattar i själva verket de flesta
av alla mediala eller databaserade uttryck och är
basen för konstnärliga marknader. Men konflikterna i dag gäller inte enbart upphovsmännen/kvinnornas rätt till ersättning visavi nedladdarna utan i
minst lika hög grad om det är konstnären – författaren, kompositören, bildkonstnären, musikern,
skådespelaren – som äger sitt konstnärliga verk
och som har rätt till de inkomster den kan skapa
eller om det är förläggare, film- eller grammofonbolag som, när de väl köpt verket, också äger det
och kan göra vad de vill.
Arne Ruth skriver i essaäen ”Kulturstöd och upphovsrätt” att den ideella upphovsrätten länge haft
en stark ställning i Norden, inte minst i Sverige:
”Jämte omsorgen om skaparens rätt till sitt verk
rymmer definitionen av upphovsrätt i Norden en
säregen kombination av jämlikhetssträvan, folkbildningsambition och kvalitetsargument”. Införande av biblioteksersättningen till författare 1954
20
var ett viktig steg på vägen till dagens kulturpolitik. Poängen med ersättningen är att man förenar
tre synsätt:
• Lånen är avgiftsfria (folkbildning),
• författarna får sin ersättning men den betalas av
det offentliga (upphovsrätt),
• men ersättningen går inte bara ut individuellt
utan hanteras kollektivt av författarfonden vilket
gör det möjligt med en viss utjämning (jämlikhet).
Det senare innebär ett erkännande av det faktum
att en strikt marknadsrelaterad tillämpning av upp-
Delaktighet
Alla måste med? Knappast. Kulturlivet är en möjlighet, inget åliggande. Men alla borde ges chansen att dras in i något som man inte visste att man
var intresserad av. Alla behöver inte; det finns
många andra saker att ägna sig åt. Men den offentliga kulturpolitiken hämtar sin legitimitet i ansträngningarna att ge så många som möjligt
chansen. Det handlar om geografi men också om
att bryta motståndet – utan att klandra dom som
har annat för sig.
Det har också varit en grundläggande del av den
svenska kulturpolitiken, alldeles från början – till
exempel betydelsen av de tre R-en. (Rikskonserter,
Riksutställningar och Riksteatern) De är under
omstöpning och delvis nedläggning (Rikskonserter). Jag går inte närmare in på den frågan här.
1990-talets kulturutredning påpekade att kulturlivet för många har ett sorts optionsvärde, man uppskattar att leva i ett samhälle där det finns teatrar,
bibliotek, många författare, konsertsalar, etc. Man
utnyttjar kanske bara en liten del av detta men man
vill att det ska finnas där, som en möjlighet. Nyttjandet styrs också av livscykeln och personlig
mognad och erfarenheter. Många konstarter kräver en viss ansträngning också från publikens sida,
mer arbete från den som vill vara delaktig. Allt är
inte lätt tillgängligt. Det är heller inte alltid – kanske sällan – uppmuntrande, utan snarare tvärtom.
Institutioner – teatrar, konserthallar, etc – kan göra
mycket för att underlätta förståelse och sporra nyfikenheten men det krävs ändå en ansträngning, en
vilja att öppna sig.
hovsrätten skulle skapa mycket stora skillnader i
villkoren mellan olika konstnärer. Konstnärernas
egna organisationer spelar här en viktig roll.
Jag går inte in på alla de frågor som är sammankopplade med upphovsrätten och hur de nya problemen ska lösas; jag vill bara understryka att en
hård linje i upphovsrättsfrågor – alltså på konstnärernas sida gentemot både olagliga nedladdare och
multimedia företag måste vara ett centralt inslag i
en långsiktig kulturpolitik.
kunna klä sina konstnärliga upplevelser i ord. En
bred och generös kulturpolitik försöker dra in så
många som möjligt, öppnar ständigt rum och befriar också högkulturen från sin märkvärdighetsstämpel. Kulturpolitiken ska inte bara ”stödja”,
den ska underlätta förmågan att se eller bli nyfiken
på det nya.
Här som över allt annars spelar det stor roll vad det
kostar. De röd-gröna partierna har dragit rätt slutsats
av det när de vill ha gratis inträde på museer. Men
frågan är mycket vidare än så. Biljettpriserna för den
offentligt finansierade scenkonsten är höga; för
många som inte från början är mycket intresserade
kan de bli avskräckande höga. Ändå står biljettintäkterna i de allra flesta fall bara för ca 15-18 % av
de totala inkomsterna för de offentligt finansierade
institutionerna.
Kulturlivet har alltid varit beroende av frivilliga
krafter. Folkbildningen spelar en central roll för
det kulturella livet, inte minst människors möjligheter att själva delta. Genom studiecirkelverksamhet ges chanser till konstnärligt utövande som
annars aldrig skulle kunna förverkligas. Den ger
också chanser för människor som vill bredda sina
kulturella insikter. Folkbildningens resurser måste
öka. Det gäller att skapa strukturer som främjar
människors intresse och kreativitet. Framför allt
behövs lokaler som upplåtes till en låg kostnad.
Det offentliga ger ramar och förutsättningar, kulturlivets olika aktörer svarar för innehållet. Denna
princip gäller både för professionell verksamhet
och amatörer.
Kravet på förståelse kan ibland ligga som ett onö- Kultur i hela landet förknippas gärna med ”regiodigt hinder, man måste inte förstå allt och ändå nalpolitik” (ett bortglömt ord måhända), avfolktycka om det, känna något. Man behöver inte ningsbygder, minskande befolkningar. Inget fel i
21
det i och för sig. Men det borde också betyda satsningar i de folkrika snabbast växande orterna i
Sverige där kulturutbudet är mycket magert –
storstädernas förorter. Då och då händer saker. Den
venezulanske dirigenten Gustavo Dudamels och
Göteborgssymfonikernas gästspel i Hammarkullen
utanför Göteborg var en av musikårets höjdpunkter skriver DN:s Martin Nyström, och han har sä-
kert rätt. En oerhörd träff och den visade att det
går att bryta ned vallarna som omger mycket av
”konstmusiken”, hitta en ny publik, uppröra och
förarga. Mycket mer av detta måste till – här ligger
den största utmaningen för en radikal kommunal
kulturpolitik.
Den svenska kulturpolitiken står sig hygglig i internationell jämförelse. De summor som i Sverige
satsas på offentligt kulturstöd (i förhållande till
BNP) ligger i nivå med vad som gäller i de flesta
europeiska länder, lite under de stora kulturländerna Tyskland och Frankrike. Styrkan i den
svenska politiken ligger kanske främst på inriktningen på delaktighet och jämställdhet, svagheten
är en sorts ängslighet eller beröringsångest inför
krav på verklig kvalité och frånvaron av beslutsamma satsningar på några konstarter för att lyfta
dem till internationell nivå, som t.ex. den belgiska
regeringen gjorde för många år sedan på den moderna dansen; mycket riktigt är lilla Belgien i dag
hemvisten för flera världsledande koreografer och
kompanier.
misk situation. Det kan få förödande följder för ett
kulturliv som både kvantitativt och kvalitativt är
världens kanske starkaste. I Italien är hela operakonsten i ekonomisk kris. I England befarar kulturlivet det värsta och har inför valet försökt stämma
i bäcken genom att förevisa vilka nyttiga ekonomiska bieffekter kulturen har; det är, anser man uppenbarligen, det enda argument som har en chans
att bita. Vi får se vad den nya regeringen kommer
att erbjuda.
Det internationella läget
Men i dag ser det dystert ut för det europeiska kulturlivet. Finanskrisen och de av den förorsakade
stora budgetunderskotten kommer med all säkerhet drabba anslagen till kultur. I Tyskland exempelvis är läget synnerligen allvarligt genom att
många delstater och kommuner som bär ansvaret
för kulturanslagen har en närmast desperat ekono-
När kulturlivet nu sviktar i många europeiska länder ska vi inte glömma vilka som ytterst är ansvariga för detta: finanshajarna, bankdirektörerna och
deras handgångna män och kvinnor som alla berikat sig – men också regeringarna som inte bara
undvikit att ingripa utan snarast hejat på finansfurstarna och den oreglerade kapitalmarknaden.
Det finns alltså starka samband mellan den allmänna ideologi som behärskat det politiska klimatet i minst 20 år och kulturlivets förutsättningar;
inte undra på att dagens konst i allt större utsträckning försöker gestalta och förstå vad som drabbat
oss alla.
Det finns emellertid ett lysande undantag i denna
mörka bild, den norska rödröd-gröna kulturpolitiken. Den har väckt berättigad uppmärksamhet och
flera gånger presenterats här i Sverige, också av
den tidigare ansvarige kulturministern, Giske. Det
finns ingen anledning att här gå in på detaljer vad
gäller dessa satsningar, även om också där finns
mycket intressant att lära. Men politiskt är det centralt att Arbeiderpartiet redan i opposition och i ett
nedtryckt opinionsläge efter sitt stora nederlag i
början på 2000-talet bestämde sig för denna sats-
ning. De starkt ökande anslagen till kultursektorn
– ca 2 miljarder NKR under mandatperioden –
blev en del i regeringens övergripande politik och
inte motvilliga eftergifter från ett motsträvigt finansdepartement. Man hade alltså före valet satt
upp ett mål – att de statliga kulturanslagen år 2013
skulle vara en procent av den statliga budgeten –
vilket gjorde anslagsökningarna lättare att genomföra, ”kulturlöftet” kunde inte svikas. På detta sätt
blev kulturpolitiken något som man talade om och
som valarbetare och opinionsbildare kände till och
Ett norskt kulturlyft
22
var stolta över. Den kulturpolitiska effekten stärktes också av att satsningar i kommunerna också
ökade.
Det heter ofta, som en kommentar till detta, att
Norge som ett rikt oljeland kan kosta på sig detta.
Men den norska regeringens politik – nu som tidigare – har alltid varit att inte utnyttja oljepengar
för att pigga upp budgeten – och för det har man
fått betala ett högt politiskt pris, inte minst till
Framskrittspartiet. Budgetprövningen är lika hård
som i andra europeiska länder. Sant är dock att
man nu alls inte har samma brydsamma budgetläge som flertalet europeiska länder (dock ej Sverige).
Poängen med det norska projektet är att det är konkret, brett, omfattar hela kulturpolitiken – och målmedvetet. Det är en viktig del av den samlade
politiken och inte godbitar här och var som strös ut
över kulturområdet. Regeringens deklarationer är
få men säger egentligen allt som behövs sägas. Regeringen säger kort och gott att kulturlivets styrka
och omfattning är avgörande för människors livs-
kvalité och att regeringen vill att Norge skall vara
en kulturnation, ledande till och med, vad det nu
kan innebära. ”Kulturlöftet lyfter kulturens status
som samhälls- och politikområde”. Det senare är
avgörande. Regeringen har gjort kulturfrågorna till
en del av den stora politiken och inte bara ett bihang. Den har också tagit strid för sin politik. Man
hade också tur genom att det blev politiskt kontroversiellt, framför allt i förhållande till det högerpopulistiska Framskrittspartiet. Man tog den
debatten – varför satsa på kultur och vänsterskägg
när det finns gamla som inte får vård, en klassiker
i kulturpolitiska sammanhang. Man hukade inte
och det gav resultat, vilket stärkte partiets självförtroende.
Det finns skuggsidor i politiken kanske framför
allt att den förre kulturministern varit alltför ivrig
att själv fatta sådana beslut som bör överlåtas till
kulturinstitutionerna. Men detta och andra kritiserade problem har i det här sammanhanget mindre
betydelse. Den viktiga lärdomen är att kulturpolitiken kan – och bör – göras till ett stort politikområde.
Och Sverige då?
Mycket har åstadkommits under det senaste halvseklet; politiken har också regelbundet kompletterats och utvecklats med nya inslag. Ungdomars
intresse för att ägna sig åt någon form av konstnärlig verksamhet är ständigt i tilltagande, alltför
stort kan man till och med säga i förhållande till
möjligheterna att försörja sig. Alltfler tar del i kulturlivet, också som amatörer, och publiktillströmningen är god. Aldrig tidigare har så många i en
eller annan form ägnat sig åt konstnärlig verksamhet.
Och hur stark är konsten?
Den frågan låter sig inte lätt besvaras. Det myckna
kulturutredandet ägnar i allmänhet konstarternas
tillstånd ett förstrött intresse. Det är kanske förståeligt. Siffror om anslag och publiktillströmning
finns, men hur fångar man konstens kvalité? Det är
just denna omständighet som gör alla mål- och resultatmallar i detta sammanhang till mycket trubbiga instrument. Inte desto mindre skulle det vara
intressant om man en gång prövade att göra en studie där fackfolk, kritiker och konstnärer försökte
sig på en lägesbeskrivning av det konstnärliga tillståndet, inte minst i ett internationellt perspektiv.
Men säkert är ett vi har ett stort och mångsidigt
kulturliv och antalet utövande konstnärer inom alla
konstarter har ökat kraftigt, särskilt i tidperspektivet från 70-talets mitt fram till i dag. Vi har i hög
grad berikats av det mångkulturella Sverige och
det blir säkert än mer av den varan i framtiden.
Kvaliteten måste sägas vara god, på vissa områden
mer än så. Den är klart godtagbar i ett internationellt perspektiv givet att vi är ett litet land.
Vi sticker väl mest ut inom musiklivet och det
handlar då inte bara om alla de popgrupper som
gjort internationell karriär eller alla svenska operasångare som är framstående gäster på världens
operascener. Kvaliteten har ökat påfallande inom
skönmusikens område, liksom inom jazzen; se där
musikskolans resultat. Men till skillnad från t.ex.
Finland har vi inte satsat särskilt mycket på talangerna, på kompositörer eller dirigenter. Det är fortfarande svårt också för en bra ung svensk dirigent
att få engagemang i Sverige.
Det svenska litteraturlivet är starkt, bokförsäljningen har fram till senaste året redovisat ständigt
stigande siffror och den svenska bokbranschen är
närmast unik genom att nyutkomna böcker mycket
23
snart kommer i billiga pockets. Kvaliteten är, anser
jag efter några år i August-juryn, hygglig. Internationellt är de svenska deckarförfattarna givetvis
mest kända men vi har en handfull stora författare
som också är välkända utanför landets gränser. Vi
har också ett mycket stort konstliv, ofrånkomligen
med ojämn kvalité; det gäller alla länder. En genombläddring av Statens Konstråds årsbok med
dess stora urval av offentlig design och konst ger
ändå en nästan förbluffande stark bild av läget
inom bild/form/video/konsten. Vi har ett fåtal internationellt kända bild- och formkonstnärer. Den
moderna danskonsten har utvecklats starkt under
de senast 20 åren och har en växande ung publik.
Vi har några mycket framstående koreografer, men
de har med få undantag inte haft resurser eller möjligheter att göra sig internationellt kända. Svensk
teater har hygglig, ibland hög, nivå. Filmen och
filmindustrin har utvecklats och förändrats enormt,
inte minst genom regionaliseringen av produktionen till bl.a. Trollhättan som också nått internationell ryktbarhet. Det är självklart att digitalisering
och nya sociala medier påverkar filmen, i intresse,
i genreövergångar, i nya produktionsmetoder.
Detta och mycket mer som skulle kunna skrivas
ger en positiv bild av det svenska kulturlivet och
den är inte fel.
• Marknadskrafterna är oerhört starka och pressar
ned de mer krävande konstuttrycken – nästan allt
blir underhållning eller finns i offentligheten på
underhållningens villkor
• Den elektroniska tekniken ger som vi vet väldiga möjligheter men kan också leda till upplösning av etablerade strukturer t.ex. inom bok- och
musikbranschen; det kan få förödande följder för
konstlivet
• Scenkonsten har drabbats hårt av faktiska nedskärningar under en lång tid; det har drabbat både
stora institutionerna och den fria scenkonsten
• Skolans estetiska arbete har fått allt mindre resurser; musikskolorna blir allt dyrare för föräldrarna
• Kulturarbetarnas villkor har generellt sett försämrats och arbetsvillkoren är alltmer otrygga
• Kulturklimat och kulturdebattens villkor har
försämras
• Maktkoncentrationen på framför allt bokmarknaden ökar; bokhandlarna blir allt färre
Till detta kommer de negativa effekterna av den nuvarande kulturpolitiken med dess ökade marknadstryck och förakt för konstnärer.
Men det finns också en annan verklighet och förlopp som hotar livskraften, förnyelsen och i praktiken hela kulturklimatet:
Om kulturklimatet
Till kulturlivet hör en kritisk diskussion om konsten.
Den är livsnödvändig. Konsten kan inte existera i ett
tomrum. Den är beroende av kulturdebatt, inte bara
kritiker. Den humanistiska forskningen och utbildningen hör också till denna oundgängliga infrastruktur. Den är sårbar. Ytterst handlar det om ett
kulturklimat, om vad som värderas i samhället.
Det är sannerligen inte lättfångat. Är det generöst,
insiktsfullt öppet, nyfiket på det nya? Hur värderas
traditionen, kunskap? Har det stark internationell
koppling, vet vi och tar vi del av vad som händer
i konsten i andra länder, inte bara i Europa?
Det är svårt, tycker jag, att ge ett säkert svar på de
frågorna. En del kulturskribenter anser själva att
klimatet blivit mer stillasittande, mer konservativt.
Ängsligt med brist på internationellt utblickar. Sä-
kert är att utrymmet för kvalificerad debatt och kritik krympt. ”Avståndet mellan den populärjournalistik som nu gör sig bred och den kritiska
verksamheten är bråddjup”, anser en grupp kritiker
som nu vill organisera sig för att möta framför allt
dagspressens neddragningar och minskade ersättningar. (Se Författaren, feb 2010),
Men utan forum ingen debatt, ingen kritik, ingen
utveckling. Dagstidningarna har traditionellt en
mycket viktig roll. Det tryckta ordet är oundgängligt i debatten. Den måste också utspelas i offentligheten. Bloggosfären kännetecknas just av att det
är en egen sfär, den är kvasioffentlig, kan man
säga, oerhört fragmenterad. Det finns ofta inga
krav för att delta och många inlägg blir därefter.
Men den påverkar säkert, ungefär som 1700-talets
flitiga brevskrivare till olika kotterier. Den kan inte
24
ersätta offentligheten. Typiskt är att den kommer in
i offentligheten främst som citat i andra medier,
främst tidningar. Det finns undantag och de kanske
blir fler.
Tidningarna är illa ute och ägarna kräver vinster.
De stora dagstidningarnas kultursidor blir allt färre
och allt med belamrade med mycket annat. Hela
kulturklimatet har påverkats av marknadsfixeringen, inte minst inställningen till kulturdebatten. DN är bra exempel. Tidigare kände DN:s
ledning ett ansvar för kulturdebatten; det är i dag
starkt förtunnat. Utvecklingen i negativ riktning
går med allt högre fart. Utrymmet för krävande
och längre artiklar krymper hela tiden, kåren av
fast anställda kritiker blir hela tiden allt mindre,
det blir allt svårare att livnära sig som frilans i takt
med att medierna betalar allt mindre.
Kanske går vi mot en utveckling där den seriösa
kritiken på olika konstområden blir alltmer marginaliserad. Kulturjournalistik blir alltmer soundsbite. Och kändisfixerad.
Det ligger i saken natur att statsmakterna inte har
några möjligheter att påverka tidningarna (bör heller inte ha det) och har små möjligheter att påverka
maktkoncentrationen. Samtidigt är det uppenbart
att en alltmer begränsad kritiker- och kulturbevakning i tidningarna är ett hot mot kulturlivet. Men
just för att utrymmet för debatt och kritik krymper
och just för att möjligheter att försörja sig som kritiker och kulturdebattör begränsas är det så mycket
viktigare att det allmänna försöker motverka detta
– bl.a. genom ett generöst konstnärsstöd som i viss
omfattning även omfattar dokumenterat kvalificerade kritiker, lika nödvändiga för ett vitalt kulturliv
som konstnärerna.
Sveriges Radio och Sveriges Television blir allt
viktigare. Uppdraget måste slå fast att både den
allmänna radion och televisionen skall ge rejält utrymme för kvalificerade kulturprogram, liksom utrymme för fördjupning och samtal, bortom de
förljugna och populistiska s.k. debattprogrammen.
En kraftfull ekonomisk upprustning av kulturen
inom både radio och television måste vara en central del av en framtida kulturpolitik.
Tidskrifts- och dagspresstödet är en annan viktig
metod för att söka hålla den kvalificerade kulturdebatten i gång.
Det finns ett starkt och självklart samband mellan
utbildnings- och kulturpolitik, två grenar på
samma träd. Utbildningspolitiken påverkar också
starkt kulturklimatat, både på kort och lång sikt.
Ett bildningssamhälle är ett samhälle som uppmuntrar alla att skaffa sig kunskap och som också
öppnar portarna till konstens underbara värld, bildning och kultur för dess egen skull, för dess förmåga att berika våra liv. Det är ett samhälle som
vill skapa en kulturmiljö som stärker sökandet
efter kunskap och stimulerar konsten.
Bildnings- och kulturpolitiken måste ses som en
helhet och dess andel av de samlade resurserna i
landet måste öka. En sådan hållning har konsekvenser både för skol-och universitetspolitik, t.ex.
vad gäller de estetiska ämnens ställning i skolan
och intresset för humaniora på universitetsnivå.
Det viktigaste man kanske kunde göra för att ge
unga människor större chanser att komma i kontakt med andra konstformer än de som de mer eller
mindre automatiskt uppsöker, är att vidga skolans
estetiska och humanistiska utbildning. Och då gäller det att inte stryka medhårs utan verkligen satsa
på excellens och kvalitativa konstuttryck. I den nuvarande läroplanen för undervisningen i musik
heter det att den ska utgå ifrån vad som ”är relevant för eleverna”. Det tycks mig en minst sagt besynnerlig idé: om man ska lära ut något nytt kan
det ju inte från början vara relevant; det kan bli relevant men man kan inte börja där. Hur skall något
vara relevant som man inte känner till?
’’Här finns mycket att lära från det norska programmet ”skole–sekken” vars mål är att alla ungdomar i första hand i grundskolan, sedan också
gymnasiet, ges tillgång till professionell kultur och
att skolan underlättar för alla elever att lära känna
och utveckla förståelse för kulturuttryck av skilda
slag. Ansvaret ligger hos kommunerna, men med
starkt statlig stöd bl.a. i form av överskott från Tipset. 2009 blev det 167 miljoner NKR, ingen liten
summa.
Universitet och högskolor skulle också kunna göra
mycket ner för att stärka det lokala kulturlivet. De
borde också – som sker i USA – öppna möjligheter
för framstående konstnärer att under några år vistas vid lärosätena. Staten måste tillse att det finns
resurser för sådana arrangemang. Att vidmakthålla
och förstärka humanistisk utbildning och forskning är också en nödvändig förutsättning för ett levande kulturliv.
25
Sverige i världen
– världen i Sverige
”All bildning står på ofri grund till slutet, blott
barbariet var en gång fosterländskt” skaldade
Tegnér. Tankerörelser och estetiska nydaningar
tvärs genom och över och under gränser är själva
förutsättning för kulturell förnyelse och utveckling
och så har det alltid varit. Informationsteknologi,
nya medier och snabba kommunikationer har på
ett dramatiskt sätt vidgat dessa strömmar och möjligheter. Det verkar på olika sätt. Jag har talat om
detta ovan.
För första gången i vår egen historia får vi närkontakt med ett levande kulturliv utanför vår egen
hemvanda europeiska kulturkrets. All världens
kulturer kommer till oss och finns även här i Sverige, både genom elektronik och människor. Här
finns enorma möjligheter att vidga våra erfarenheter och kunskaper – inte minst estetiska. Det är en
fantastisk möjlighet. Att se till att detta blir verklighet är en central kulturpolitisk uppgift.
Under många år byggde Sida upp ett omfattande
kulturbistånd med länder i Afrika, Latinamerika
och Asien. Det var till gagn för mottagarländerna
men också i hög grad för oss själva. Det gav
svenska konstnärer och kulturtjänstemän kontakter
och erfarenheter av ett helt nytt slag. Det bidrog
till att bryta vår isolering och inåtskådande – samtidigt som det gav viktiga impulser i mottagarländerna. När det var som störst gick det upp till över
300 miljoner kronor, som alltså finansierades via
biståndsbudgeten. Sverige var ett föregångsland på
detta område.
Så gott som allt detta är nu avvecklat, av närmast
ideologiska skäl. Det är ett slag i det fördolda både
mot fattiga länder och det svenska kulturlivet. Här
är Sverige även i total otakt med den Europeiska
gemenskapen som nu ser kulturellt bistånd och sk.
mjuk diplomati som ett huvudspår. Kulturbiståndet
måste återupprättas men det tar givetvis tid att
bygga upp vad som nu raserats, inte minst kompetensen.
I ett avseende har Sverige emellertid en nästan
osannlik stark kulturell närvaro – genom Nobelpriset i litteratur. Det nyinrättade Astrid Lindgrenpriset ger också svensk barnkultur en förstärkt
närvaro. Men i övrigt är den svensk kulturella närvaro i världen mer blygsam än den skulle behöva
vara – och omvänt. Vår kontakt med omvärldens
kulturliv, särskilt inom scenkonsten, är mycket
svag; det enda lysande undantaget är Dansens Hus
i Stockholm.
Den internationella bilden skulle kunna vara
mycket starkare om statsmakterna hade satsat på
den, både för gästspel och internationell närvaro
här hemma och stöd för svensk kultur i omvärlden.
Men trots allt prat under åratal – och utredningar –
finns det få områden inom kultursektorn där gapet
mellan prat och handling är större. Sverige ska
synas och glänsa på den internationella scenen, det
försäkrar både socialdemokratiska och borgerliga
regeringar men det får inte kosta något. När tillfälle ges att lyfta en av de få svenska författare som
är världskänd – August Strindberg 100 år 2012 –
då väljer den svenska regeringen att inte göra
något alls; jämför med de jättesatsningar danskarna gjorde för att fira HC Andersen eller norrmännen Henrik Ibsen.
Vårt medlemskap i EU påverkar också kulturpolitiken. EU bör hålla fingrarna borta från medlemsländernas kulturpolitik. Dess konstruktiva insats
skulle kunna vara att hårdhänt värna yttrandefriheten och utrymmet för ett fritt kulturliv och samtidigt intensivt främja kulturellt utbyte och
konfrontationer i alla dess olika skepnader. Den
sortens utbytesprogram som finns för studerande
inom den högre utbildningen borde finnas också
inom kulturområdet. Det skulle verkligen kunna
få mycket positiva effekter.
EU:s agerande kan emellertid få negativa följder i
dag och går ibland rakt emot de principer som vi
ovan angivit. Den fanatiska konkurrens- och marknadsfilosofi som behärskar EU slår också igenom
på kulturområdet, t ex när EU-kommissionen vill
ifrågasätta biblioteksersättningen, presstödet, stödet till inhemsk filmproduktion eller public broadcasting med hänvisning till marknadens och
den fria konkurrensens helighet.
Den sortens marknadspolitik måste bekämpas. Utvecklingen borde drivas i motsatt riktning: det of-
26
fentliga rummet behöver göras större, inte tvärtom.
Sverige bör driva kravet på ökat utrymme för nationella insatser till stöd för kulturlivet och motsätta sig alla försök att begränsa yttrandefriheten
med hänvisning till marknaden. Public serviceföretag måste värnas. Sverige behöver därför spela
en mer aktiv kulturpolitisk roll inom den Europeiska gemenskapen.
Det är nu hög tid för att svenskt socialdemokratiskt
kulturlyft. Kanske var det rentav det Mona Sahlin
menade när hon sade att kultur skulle bli en valfråga.
geten liksom – biståndet – skulle vara 1 procent av
BNP. Därav blev inget. Det är fortfarande en liten
post, från ca 2 miljarder kr på 1970-talet till dagens
dryga 9 miljarder. I procent av statsbudgeten har
den stadigt men långsamt ökat från drygt 0,5 % på
1970-talet till dagens ca 0,9 (en lätt minskning i
förhållande till fjolåret). Åren 1998 – 2007 ökade
de statliga utgifterna med 20 procent i fasta priser.
Ökningen gick framför allt till arkiv, allmän kulturverksamhet, museer, utställningar, film och medier. Däremot blev det mindre till bl.a. teater, dans,
bibliotek, bild och form, ersättning för konstnärer
samt folkbildning, just de områden som borde
prioriteras.
Ett svenskt kulturlyft
Ett kulturlyft är inte bara en fråga om nya resurser.
Det är ett synsätt, en ideologi om man så vill. Den
bygger på de tankegångar jag diskuterat i texten.
Det är också att göra kulturen till ”hög politik”,
dvs att kulturpolitiska krav och argument ingår i
partiets centrala budskap, inför valet och därefter;
inte som en påhängd stump på slutet, inte som en
specialitet för kulturpolitiker, utan som en del av
partiledningens budskap. Det betyder att kulturen
och kulturpolitiken blir ett ledtema i exempelvis
en eventuell regeringsdeklaration. Det räcker inte
med att ha en bra kulturminister, statsministern och
finansministern måste från början stödja och engagera sig i kulturen som ett centralt politikområde.
Ett kulturlyft är en investering i ett gladare, öppnare och rikare samhälle – och det handlar då inte
bara om osynliga värden. Under 20 år har ekonomer och framtidsforskare hävdat att framtidens investeringar i allt större utsträckningen måste
inriktas mot ”mjuka” områden – utbildning, forskning, kultur i vid mening. Ännu har det inte satt
några påtagliga spår i de offentliga budgetarna.
De stora satsningar som nu utlovas är fortfarande
typiska klassiska tunga projekt – Förbifart Stockholm och höghastighetståg – med svindlande kostnader – sammantaget rör det sig om minst 100
miljarder redan nu och i verkligen med all sannolikhet väsentligt dyrare. Blunda och tänk vad som
skulle kunna uppnås inom bildning- och kulturområdena med bara en bråkdel av dessa summor.
De offentliga insatserna tillsammans utgör i högsta
grad grunden för en kulturell infrastruktur och dit
hör också de satsningarna inom utbildningsväsendet
– akademier, högskolor och skolor. Mycket har åstadkommits. Men nu är det hög tid för ett rejält lyft.
När den nya kulturpolitiken infördes 1976 drömde
många om snabbt ökande anslag, ja att kulturbud-
27
Den nuvarande regeringen har inte gjort några dramatiska nedskärningar men däremot lagt om budgeten; alltmer går nu till kulturarvet istället för
konstarterna (kulturarvet är alltså museer, fornminnesvård, kyrkor, m.m. (inte mindre än en halv miljard). Vi har alltså fortfarande inte ens nått 1 % av
den statliga budgeten (det norska målet), för att
inte tala om 1 % av BNI, motsvarande ca 32 miljarder kronor.
Staten står för knappt hälften (46 %) av de offentliga kulturmedlen, som sammantaget 2007 uppgick till ca 22,7 miljarder kronor. (Däri ingår dock
inte utgifter för utbildning/forskning). Landstingen
står för ca 13 % (2,8 miljarder) och kommunera
dryga 40 %. (ca 9 mdr) Landstingen/regionerna är
huvudfinansiärer för de lokala och regionala kulturinstitutionerna medan kommunerna står för huvudfinansieringen av biblioteken.
Det har också alltid varit så, i staten och kommunerna, att utgifter inom kulturområdet mäts med
särskilda mått. Redan 10 miljoner anses vara hissnande belopp i en statsbudget på ca 750 miljarder
kronor. Nödvändiga underhållsinvesteringar, ombyggnader eller nybyggnationer dras ned till ett
minimum. Det mäts alltid med andra mått i förhållande till annat. Skilda regeringar har under de senaste 15 åren ansett det nödvändiga att bygga om
Regeringskansliet – här handlar det om kostnader
runt 2 miljarder. Om detta sägs ingenting, det
anses naturligt, regeringskansliet måste ju ha en
bra arbetsmiljö. Men en ombyggnad av Nationalmuseum – alltså en byggnad som har våra stora
konstskatter och besöks av 10 000-tals människor
– för ca 750 miljoner anses otänkbart.
Behovet av en ny nationalscen för musikteater har
varit uppenbart i decennier. Det gamla operahuset är
nedslitet och motsvarar inte de krav som kan ställas
på en modernt operahus eller för den delen en rimlig
arbetsmiljö. Det är litet, med ca 900 platser, och har
begränsade möjligheter att presentera opera och dans
av hög kvalité och stänger ute intresserade. Allt
detta är välkänt. Ändå händer ingenting. För dyrt,
för dyrt, heter det. Det är patetiskt. Vad kostar ett nytt
operahus, låt oss säga omkring 2 miljarder, upp- eller
nedåt. Ett nytt hus bör kunna fungera i 100 år, om
det får bra underhåll. En avskrivningstid om 50 år är
rimlig – varför skall byggnader som är tänkt att fungera i 100 år eller mer än så skrivas av på 20? Det är
bara en metod att göra satsningar dyrare!
posterna; själva huvudinriktningen torde framgå
av det ovanstående. Vad som krävs är just ett lyft,
dvs. praktiskt taget samtliga utgiftsområden bör
stärkas.
Jag vill emellertid kortfattat peka på ett antal punkter:
Ett kulturlyft innebär att man vågar göra betydande satsningar också inom kulturområdet. Det
pekar åt ett nytt håll; det vill göra allvar av den ymniga retoriken. Ändå: Det blir små summor i förhållande till det mesta annat i både stats- och
kommunalbudgetar.
Det handlar just om ett lyft, (jfr kunskapslyftet på
1990-talet). Alltså förhållandevis kraftiga ökningar
över hela linjen under de närmast fyra åren, sedan
kan ökningstakten avta. En rimlig målsättning för
den kommande mandatperioden är en ökning av
de statliga kulturanslagen med sammantaget ca 2,5
miljarder. Det är ungefär av samma storleksordning som det norska. Det ska vara en nettoökning
och inte tas tillbaka av staten genom ökande hyror
eller nedpressade löne/kostnadsomräkningar.
Jag kan här inte gå in på alla de enskilda utgifts-
28
• Fördubbla anslagen till den fria scenkonsten
(inklusive dansen) och det fria musiklivet
samt öka stödet till enskilda konstnärer
• Kraftiga engångsanslag till den statliga scenkonsten för att kompensera åratal av nedpressade nivåer; därefter anslag i takt med
kostnadsutvecklingen
• Bryt rundgången av anslag som tas tillbaka
genom hyror till statens eget fastighetsverk.
Hyrorna bör täcka omkostnader och framtida
underhåll, inget mer.
• Satsa på skolorna – norska ungdomskortet?
• I samband med den utlovade förändringen
av a-kassan måste man i grunden ändra de
nya regler som införts för visstids- och deltidsarbete, som pressar bort konstnärer från
deras professionella arbete och tvingar dem ut
på helt andra arbetsmarknader.
• Återinför konstnärernas inkomstgarantier –
en billig och effektiv form av konstnärsstöd,
öka antalet garantier kraftigt och reformera
systemet så att den negativa marginaleffekten
för blygsamma inkomster mildras
• Utbyggnad av arrangörsstödet – det är livsviktigt inte minst för musiklivet!
• Avsätt särskilda medel till de statliga sceninstitutionerna och ålägg dem att med hjälp av
dessa sänka biljettpriserna
• Renovera Nationalmuseum
• Bygg en ny Opera i Stockholm i samarbete
med Stockholm Stad
Är detta program realistiskt?
Är detta program realistiskt?
Motfrågan är: varför inte? Varför skulle inte socialdemokratin kunna visa
att man tycker att konsten är en central del av ett bra samhälle, att insatser
som ökar dess tillgänglighet är värda sina pengar till sista öret och att man
faktiskt fortfarande har drömmar om ett samhälle som inte totalt domineras av marknad och kommersiella intressen?
Varför skulle inte ”kultur” ständigt kunna ingå i mantrat ”satsningar på
vård, skola, omsorg – och kultur”? Varför skulle man inte kunna tro att
partiledaren faktiskt menade allvar när hon sade att kulturen skulle bli en
del av valkampen? Varför skulle inte den svenska socialdemokratin kunna
göra vad Arbeiderpartiet i Norge har gjort?
Ingen kan påstå att dessa satsningar – en ökning av de statliga kultursatsningarna med ca 2, 5 miljarder på 4 år – skulle vara ekonomiskt ogenomförbara. Det är också svårt att tro att miljö- och vänsterpartiet skulle
motsätta sig ett sådant program.
Det anses fullt realistiskt att vi skall satsa 120 000 miljoner på investeringar
i järnvägen fram till 2021. Skulle då en ökning av investeringarna ”i det
omätbara” på ca 2 500 miljoner kronor under fyra år vara orealistisk?
Bevisbördan ligger inte på oss som vill göra det svenska samhället till ett
starkt kultursamhälle. Det är de som eventuellt motsätter sig ett kulturlyft
som måste förklara sitt ställningstagande.
Carl Tham
29