Miljonsvennar

Transcription

Miljonsvennar

Omslag Tomas Selander. Foto Klarag / SCANPIX Bildhuset
miljonsvennar_omslag.indd 1
Maria Bäckman
Maria Bäckman
MARIA BÄCKMAN är fil. dr i
etnologi, verksam vid Uppsala
universitet. Hon har tidigare bl.a.
publicerat Kön och känsla.
Samlevnadsundervisning och
ungdomars tankar om sexualitet
(2003).
Miljonsvennar
Miljonsvennar
BETONGEN! BETONGEN! ropar killarna i klassen när läraren
tar upp den negativa schablonbilden av förorten som ofta
sprids av media. Miljonsvennar är en bok om förorten som en
omdiskuterad storstadsgeografi. Men det är också en
berättelse om vad det innebär att växa upp och leva som
svensk i en miljö som med tiden alltmer kommit att
karaktäriseras som icke-svensk.
Jämfört med det mesta som skrivits om förorten är det
här fråga om ett omvänt perspektiv. Vilka stereotyper ringar
in de tjejer och killar som uppfattas som svenska? Kan
förorten fungera som en riktig hembygd? Varför talas det så
mycket om innerstaden i förorten?
Därmed skildrar Miljonsvennar också en sällan omskriven
realitet: hur det är att vara svensk, och inte minst svensk tjej, i
den invandrartäta eller svenskglesa förorten.
Makadam förlag
ISBN 978-91-7061-054-7
MAKADAM
Miljonsvennar
© Maria Bäckman 2009
www.makadambok.se
DIGITALT PRESSEXEMPLAR
EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN
www.makadambok.se
09-03-17 22.19.13
MARIA BÄCKMAN
Miljonsvennar
Omstridda platser och identiteter
MAKADAM
Miljonsvennar
www.makadambok.se
makadam förlag
göteborg · stockholm
www.makadambok.se
Kopiering eller annat mångfaldigande kräver
förlagets särskilda tillstånd.
Miljonsvennar. Omstridda platser och identiteter
© Maria Bäckman och Makadam förlag 2009
Omslag Tomas Selander
Omslagsfoto © Klarag / scanpix Bildhuset
Författarfoto © Tony Sandin
Tryck Bulls Graphics, Halmstad 2009
isbn 978-91-7061-054-7
Miljonsvennar
www.makadambok.se
INNEHÅLL
TACK
9
1. MILJONSVENNAR
13
En normativ svenskhet 14
Fastskruvade identiteter 17
Svenskhet 24
Fältet och jag 28
Josephine, Bodil och Tiina 33
Ett oväntat bakslag 36
Aktiva etiketter 41
Disposition 44
2. FÖRORTENS SJÄL
47
Vad är en plats? 49
Forskarnas förort 51
Josephines förort 56
Hembygd 61
Den farliga förorten 64
Nedskräpning som distinktion 68
Förortens Andra och förortens själ 75
Från stigma till karisma 78
3. SKUMMA TYPER
82
Flaggmänniskor 83
Paul på kartan 87
Bodils vandring 90
Miljonsvennar
www.makadambok.se
Den imaginära svenskheten 98
Svennedrickat 101
Svenskhet som nollpunkt 103
Pauls utehelg 106
Raggardusch och bastu 111
Spetsgardiner eller smårutigt? 113
Basim Bengtsson 117
4. RESAN TILL DJURSHOLM
120
Josephine och Tiina: värsta underlägsen 121
Klassingångar 125
Linus berättelse: streetsmart eller plugghäst 128
Med andras ögon 133
Den sorgliga överklassen 136
Barn av betongen 140
En relativ klasstillhörighet 143
Tanja: vadå skillnad 145
5. BLOND
149
Blond och porrig 149
Den svenska bimbon 151
Joanna 155
Horan och oskulden 158
Produktiva blickar 162
Svenska tjejer: mångfaldiga svar 165
Att göra sig själv och andra 167
Svensk och oskuld 168
Bodil 174
Blond synlighet 178
Emma 181
Att vara hora 185
Miljonsvennar
www.makadambok.se
6. OMISTLIGA VÄRDEN
189
I klassrummet 190
Likhet och dubbelmoral
196
Icke-förhandlingsbara skillnader
Den besvärliga slöjan 202
Kvinnoläktaren 206
Jämställd och svensk? 210
7. EN SVENSK BLATTE
199
215
Vem är vad? 218
Vem är André? 221
InvandrarAndré 224
Att passera är att tystna 228
Att vara fri 231
Att vara André 237
Den sista skillnaden 240
8. LAGLÖST LAND
243
Bortom det självklara 244
Flera nyanser av vitt 247
Svensk, tjej och synlig 250
Svenskhetens musealisering 252
I Bergby there are no laws 255
REFERENSER
266
Miljonsvennar
www.makadambok.se
SKUMMA
TYPER
Bodil och jag har hunnit ett stycke på vår
vandring i hennes gamla hemtrakter när
jag frågar om hon märker någon skillnad
från förr, bor samma människor kvar?
Bodil, som inte varit tillbaka sedan hon flyttade därifrån i sjuårsåldern, funderar en stund och säger sedan att det nog bodde mer
svenskar där när hon var liten. ”De har flyttat härifrån såklart”,
fortsätter hon, ”eller alltså såklart, jag vet inte”, backar hon. ”De
tänker väl så… att de inte passar in här eller vad som helst.” Tycker
du att du passar in här då, undrar jag, eftersom Bodil mycket väl
kan ses som tillhörig den grupp hon hela tiden omtalar som ”de”.
”Alltså…”, hon dröjer med svaret,
andra skulle ju säkert… jag ser ju svensk ut liksom… eller jag är
väl svensk… andra skulle väl inte tycka att jag passar in. Men jag
känner inte att det känns… eller att det känns konstigt. De som har
bott här liksom sedan jag var liten, dem känner man ju igen. Så det
känns inte så läskigt när man vet vad folk heter. Värstingar och så.
Om förra kapitlet i huvudsak handlade om plats och platsskapande processer ligger fokus nu på etnicitetens och framför allt
svenskhetens betydelse för tjejernas lokala sammanhang och gemenskaper. Härigenom tillförs undersökningen ännu ett raster i
den intersektionella diskussionen. Vandringen med Bodil återkommer på ett par ställen. Men analysen innefattar även annat,
som en filmatiserad novell om en grön dryck med sällsamma och
oroande egenskaper. Först vill jag dock än en gång understryka
hur viktigt det är för ungdomarna att veta varifrån man kommer.
Det gäller att kunna berätta om sin härkomst, att ha en gångbar
genealogi.
82
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
Flaggmänniskor
Redan efter de första dagarna i skolan stod det klart att det sociala spelet i klassen bestod av ett virrvarr av identitetspositioner,
föränderliga lojaliteter och provisoriska gemenskaper. Grunden
för såväl inkluderingar som exkluderingar var i ständig rörelse,
ett gungfly av skiftande och tillfälliga tolkningar. Mina inledande
planer att kort och gott studera tjejer som kategoriserades som
svenska kom därför snart på skam. Eller mer exakt: min förväntan
om att saker och ting skulle vara tydliga. Förvisso visade sig etniskt
märkta etiketter som till exempel svensk, arab, syrian, libanes vara
betydelsefulla, men inte alltid på de sätt som jag förväntat mig. I
en mening kan man säga att de gränser jag kom dit för att studera
inte fanns, samtidigt som de i vissa avseenden tvärtom kunde vara
mer relevanta än jag ens kunnat föreställa mig. Kanske är det mest
rättvisande därför att konstatera att markörer och gränser visserligen var något som fanns i vardagen, men att de var utpräglat
elastiska och kontextberoende.
För att illustrera hur ett sådant skillnadsskapande på en och
samma gång kunde vara både tydligt och underkommunicerat, ska
jag återge två utdrag ur fältdagboken. Det första är lite längre,
det andra lite kortare. Scenen för det första avsnittet är skolans
bibliotek under ett grupparbete i samhällskunskap.
•
Vi sitter några stycken och småpratar. Samtalet förs med en låg
ljudnivå så vi inte ska störa de andra. Samtalsämnena böljar fram
och tillbaka men kretsar nästan hela tiden kring etnicitet och religion. Ungdomarna talar om varandras utseende, om vad utseendet
säger om var de kommer ifrån. Ali säger till Basim att han inte ser
ut som en tunisier utan mer som en afrikan. Bodil undrar om Basim har en tunisisk flagga på väggen hemma. Ja, svarar han. ”Skulle
du ha haft det om du bott kvar?” frågar Bodil. ”Nej, där finns det
så många flaggor”, svarar Basim. Bodil fortsätter att fråga: ”När
du är där i Tunisien, känner du dig svenskare då?” Lite svenskare,
Miljonsvennar
www.makadambok.se
83
3. SKUMMA TYPER
tror Basim. Bodil undrar om det är en positiv eller negativ känsla
för honom. ”Negativ”, svarar Basim med emfas, ”jag vill vara som
de, mina landsmän.”
Basim och Ali börjar prata sinsemellan om att åka till Palestina
och slåss för palestinierna. ”Min pappa säger att han skulle ha åkt
dit och slagits för länge sedan, när han fortfarande orkade”, säger
Basim. De pratar om palestinafrågan och om att araber inte vill
bo med judar. Basim menar att Palestina är arabiskt land och att
judarna inte har rätt att vara där. Jamen, invänder Bodil som tycker
att konsekvensen av resonemanget inte känns bra, om araberna
inte tycker att judar ska få bo i Palestina, då har ju rasisterna rätt,
då ska inte ni få bo här i Sverige! Ja, håller Ali med. Men Basim
tycker att ”vi hoppar ju inte på svennarna och slår dem”. Nej, svarar
Bodil, ”men många svennar är ju rädda för att åka hit och tror att
alla svarthåriga ska slå ned dem”. I samtalet försöker Bodil lyfta
över den logik som Basim anlägger på palestinafrågan till svenska
förhållanden, ett försök som inte blir helt framgångsrikt.
Ali tappar intresset för diskussionen och vänder ryggen mot oss.
Han sitter och gör tunisiska flaggor på datorn. Basim fortsätter att
försöka förklara för Bodil varför judarna inte ska få bo i Palestina.
Han talar om att han skulle vilja åka till Mellanöstern och slåss för
palestinierna. Bodil frågar Basim om han lika gärna skulle kunna
tänka sig att slåss för en muslim i Somalia som för en muslim i
Palestina. Nej, svarar Basim direkt. Varför då, undrar Bodil. ”För
att jag inte känner honom”, svarar Basim. ”Är det för att de inte
är araber?” fortsätter Bodil, som anar lojalitet med araber snarare
än muslimer. Somalierna har inte lidit som de i Palestina, svarar
Basim henne.
Bodil lämnar det brännande samtalsämnet med att fråga kamraterna vad deras föräldrar arbetar med. Basim berättar att hans
pappa jobbar på en restaurang för tunisier, hans mamma har gått
på sykurser för att lära sig svenska. Ingen annan svarar. Bodil börjar
sjunga på vad hon kallar Botkyrkasången, men ingen av oss andra
har hört den. Hon vänder sig då till Rosita som sitter vid samma
bord och frågar henne om zigenare är ortodoxa kristna. Basim
hakar direkt på och frågar om zigenare har någon egen flagga.
84
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
Ja, svarar Rosita, det har vi. Hon berättar sedan hur den ser ut.
Bodil tittar granskande på Rosita och säger: ”Du ser inte ett dugg
finsk ut. Finns det inga finska ingifta zigenare i din familj?” Jo,
svarar Rosita, min pappa var gift med en finska i 13 år. Var det din
mamma, undrar Bodil. Nej, svarar Rosita.
Det är tyst en stund. Ali sitter fortfarande och jobbar med sin
flaggbild i datorn. Bodil frågar Basim om han systrar har slöja.
Ja, två av tre, säger Basim. Han fortsätter med att berätta att han
är yngst av syskonen, ”det är skit, jag blir utskickad varje dag för
att handla!” Ali har nu övergått till att istället göra den algeriska
flaggan på datorn. Basim tittar på och säger ”flaggan är min stolthet, gör den klar”. Ali arbetar koncentrerat med att göra klart
båda flaggorna, den tunisiska och den algeriska. Bodil sitter och
småsjunger för sig själv. Det är lugnt och tyst i biblioteket. Några
elever samtalar lågt med varandra. Ett par bibliotekarier hjälper
dem som behöver. Rosita har börjat läsa en text om feminism, ett
ämne hon ska fördjupa sig i för en redovisning. Vid bordet bredvid sitter läraren Marianne som kommer fram och avbryter det
fortsatta samtalet som nu övergått till att handla om gemensamma
bekanta.
•
Det andra tillfället är hämtat från ett klassrum och även här dyker
det upp flaggor och frågor om etnisk hemvist. När medialektionen är slut går Basim fram till vita tavlan och ritar en tunisisk
flagga. Han skriver Tunisien med utropstecken bredvid. Tiina går
då också fram och och ritar en flagga med blått kors på vit botten
och skriver Sverige bredvid. Hon backar en bit och står en kort
stund och tittar på tavlan, sedan går hon fram och ritar en flagga
till, likadan som den svenska, och skriver Suomi bredvid eftersom
hennes mamma är finsk. Bodil säger åt henne att hon har ritat
flaggan fel, det är korset som ska färgläggas blått, inte fyrfälten.
Tiina suddar och ritar flaggan igen, nu efter Bodils anvisningar.
Flaggteckningen är ovanlig, tjejerna brukar inte framhäva sin etniska bakgrund på ett så här expressivt sätt. Basim och Ali har
Miljonsvennar
www.makadambok.se
85
3. SKUMMA TYPER
jag däremot vid några andra tillfällen sett rita det de kallar sina
”hemländers” flaggor.
Tiinas teckning kan i varierande grad ses som en vilja till skillnad. Det går att tolka den som ett utslag av ohöljd nationalism.
Men den vit-blå flaggan kan också förstås som ett betydligt mindre aggressivt framhävande av etnicitet. Den kan till och med bara
antas vara ett sätt att visa vem Tiina är, var hon hör hemma eller
vem hon vill vara. Intressant – och paradoxalt – nog kan teckningen dessutom tolkas som ett framhävande av likhet och en vilja att
överbrygga snarare än upprätta gränser. För med sina två flaggor,
den svenska och den finska, visar Tiina att även hon har en etnisk
bakgrund och en flagga att identifiera sig med, att också hon, trots
ljus hy och blå ögon, har rötter som sträcker sig utanför de svenska
gränserna.
Med kommentarer och flaggor kan scenen vid tavlan utläsas
som att Tiina här förhåller sig till en situationsbestämd normalitet.
Enbart en svensk flagga skulle kanske inte betraktas som riktigt
rumsren, så också den finska härkomsten lyfts fram, fast Tiina inte
riktigt vet hur flaggan ser ut. Nästan motsatt de förstnämnda tolkningarna kan hennes teckning alltså också förstås som ett budskap
om att vi alla är etniska: alla har vi en nationell identitet som tillfälligt kan markeras. Vi är alla flaggmänniskor, även om vi inte alla,
likt Basim, har vårt lands flagga uppnålad på väggen över sängen.
Men, som Basim påpekar i den förra dagboksanteckningen: han
skulle nog inte haft den på väggen om han bodde i Tunisien. Precis
som varken Tiina, Josephine eller Bodil har några flaggor på sina
väggar hemma.
Att lyfta fram dessa båda exempel blir ett sätt att visa hur nationalitet, hemländer och ursprung var något som kunde ta rätt
stor plats i skolan och mellan eleverna. Det var inte alltid som
eleverna hade full koll på vem som var vad, på om någon var hel-,
halv- eller kvartstysk, -svensk, -jugoslav, -marockan eller -finsk.
Men det var något som gärna utreddes och diskuterades. Härkomsten var viktig; så gott som alla förstods och beskrevs då och
då i etniska termer.
86
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
Paul på kartan
När jag och Josephine vid ett helt annat tillfälle sitter och pratar
tänker hon högt kring hur upptagen man är i både skolan och
på fritiden av att hålla reda på varandras etniska härkomst. Hon
menar att alla håller koll på alla och att det är en ”jättestor grej”
var folk kommer ifrån: ”Han är syrier, nej, han är kurd och han
kommer därifrån.” Hon säger att den kunskapen ger upphov till
en speciell jargong och att man också skämtar mycket om det,
”’ja, men ni vet hur syrier är’, skämt om alla kurder och så där”.
Josephine menar att det inte är ett tecken på motsättningar, utan
tvärtom är folk i skolan i hög utsträckning goda vänner, ”det är
ju betydligt mer vänskap här än det finns på andra ställen”. Men,
tillägger hon, man håller koll på vad folk är.
Jag tycker att det är lite märkligt att man är så upptagen av
folks etniska bakgrund och frågar Josephine varför det är så viktigt. Josephine svarar inte riktigt som jag förväntat mig, att det
skulle ha att göra med ett intresse för ursprung och bakgrund. Nej,
hon hävdar att det delvis beror på en vilja att markera avstånd till
det svenska. Genom att visa på och lyfta fram sin icke-svenska
bakgrund markerar man samtidigt att man inte är svensk, med
de mindre trevliga associationer svenskheten lokalt för med sig.
”Alltså att vara svensk, det är ingenting man vill vara riktigt”, säger Josephine med ett skratt som kanske är tänkt att ta udden av
det hon nyss sagt. ”Stereotypen för en svensk ska ju vara en tråkig
rasist, eller nånting sånt där”, fortsätter hon – det vill ju självklart
ingen vara. Hon funderar en stund och säger sedan att hon tror att
det dels handlar om att man vill markera att man inte är svensk,
dels om ett allmängiltigt fenomen som enligt Josephine innebär
att när människor kommer utomlands blir deras bakgrund viktigare än innan. ”Det är ju som bara att när man kommer utomlands,
allting blir mycket viktigare med ens nation, eller så. Som svenskarna som åker till Spanien som helt plötsligt gör nästan en kult
av att fira midsommar.”
Vid ett annat tillfälle sitter jag och lyssnar på när Bodil, Josephine och Tiina pratar om klasskamraten Pauls etniska bakgrund.
Miljonsvennar
www.makadambok.se
87
3. SKUMMA TYPER
Samtalet är ett försök att reda ut varifrån Paul kommer, vem eller
vad han är. I hög grad cirklar diskussionen kring språk och utseende, det vill säga de två lätt igenkännliga markörer som vanligen
får signalera endera svenskhet eller avstånd till densamma. Detta
verkar vara ett samtalsämne som aldrig upphör att vara intressant.
Just denna gång är det Pauls ibland osvenska språk som kontrasteras mot hans relativa blondhet, vilket gör honom till en både
spännande och motsägelsefull person att diskutera.
Bodil berättar för de andra om första gången hon var med på
en svensklektion i klassen och hörde Paul tala. Hon återger sin
reaktion när denne kille som såg så svensk ut talade en rätt dålig
svenska. ”Jag blev helt chockad när jag såg Paul. Jag blev så här
’vad har hänt med killen’, han ser så übersvensk ut. Han bröt ju
så in i helvete.” Hon fortsätter med att berätta för de andra, som
en förklaring till Pauls dåliga svenska, att hans föräldrar inte kan
svenska så bra och blandar sina olika hemspråk. Josephine invänder att hon inte tycker att Paul bryter så väldigt. Bodil backar något
och håller med om att han kanske inte bryter så mycket, men att
han ändå har en konstig meningsbyggnad och framför allt att han
inte förstår de allra enklaste ord. Bodil menar att om man är född
i Sverige, som Paul, borde man kunna ett enkelt ord som sil, vilket
hon exemplifierar med. Han har helt enkelt inte något särskilt
stort ordförråd.
Pauls språk är uppenbarligen ett intressant ämne som tjejerna
uppehåller sig länge vid. Även Tiina bryter in i samtalet och håller med Josephine om att han inte bryter särskilt mycket. Neej,
okey då, tycker Bodil, men hon vidhåller att Paul har ett undermåligt ordförråd. Ja, håller Tiina med, och hans meningsbyggnad
är märklig, fortsätter hon. Josephine försöker förklara Pauls språk
med samma argument som Bodil tidigare använde och hänvisar
till hans bakgrund som hon är bekant med.
Det är väl lite så att hans mamma är finsk, hans pappa är argentinare. Så det var ju finska, svenska och spanska hemma. Då har det
väl blivit lite så där att inget språk har blivit…
Bodil skrattar till och pekar på den centrala motsättningen, det
88
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
som gör Paul extra intressant att fundera kring: krocken mellan det
ibland knaggliga språket och att han är så ljus. ”Ja, men det var ju
det som var så himla… för han ser ju så svensk ut. Jag bara försökte
tänka så här att var kommer han ifrån!” Men även Pauls utseende
blir föremål för diskussion och förhandling, för Tiina invänder
och säger att Paul är väl inte blond. Nej, kanske inte säger Bodil,
men han är ju typ ljus i alla fall. Han är mörkblond, slår Josephine
fast, lite mittemellan. Han är åtminstone inte riktigt mörk, lägger
hon till efter en stund. Mmm, håller Bodil med, och inte ser han
ut som en latinamerikan heller.
Flickorna fortsätter att tala om hur Paul vägrar prata spanska,
ett av hans modersmål, i skolan. Tiina tycker att det är jättekonstigt säger hon. ”På spanskalektionerna, han pratar ju inte spanska.
Varje gång typ: ’Säg det på spanska’. ’Nej, jag kan inte’. Ändå pratar
han ju spanska hemma.” Bodil tycker att det är obegripligt att Paul
fick IG (icke godkänt) i spanska. Sedan försvinner Paul stillsamt
från samtalet som istället övergår till att handla om hur en etnifierad grupp, chilenska elever, beter sig under spansklektionerna.
Bodil håller en lång utläggning om skolkamrater hon haft spanska
ihop med.
Alltså chilenare, de kan ju inte sitt språk. De blir så jävla förbannade om man skulle komma och peta i det. Jag har hört världens
konflikter om man har haft… Till exempel, vi hade en lärare som
kom ifrån Ecuador som ville att vi skulle lära oss spansk spanska.
Chilenarna blev så jävla sura när de blev tvungna att sätta s på
allting. De stavar ju typ inga h:n och så där.
Den etniska identiteten är ständigt förhandlingsbar, men aldrig
ointressant. Kanske grundar sig detta faktum på en osäkerhet. I en
miljö där etnisk bakgrund och religiös tillhörighet ofta bildar en
konkret grund till förståelse för människors person och beteende,
blir bakgrunden också viktig att känna till. Men i den hybrida
miljö som förorten utgör är detta ingen enkel sak. Det finns en
ständig osäkerhet kring många människor omkring en, ett ljust
utseende behöver inte innebära svenskhet och en bruten svenska
behöver inte innebära osvenskhet. Det krävs alltså att man faktiskt
Miljonsvennar
www.makadambok.se
89
3. SKUMMA TYPER
vet, eller åtminstone kan göra en rimlig tolkning av, var olika individer har sina etniska rötter, eftersom det ger en emisk förklaring
till vem personen är. Det skapar helt enkelt en känsla av säkerhet
kring vem man har att göra med.
Bodils vandring
Bodil och jag fortsätter vår vandring i hennes gamla bostadsområde. En liten stund efter Bodils lätt famlande reflektioner kring
svenskar som flyttat och sin egen hemortsrätt i det gamla området
har vi hamnat bakom husen som ligger på en höjd. Bodil vänder
sig om och njuter av den vidsträckta utsikten. ”Det är fint här!”
utbrister hon spontant: ”Alltså jag menar det är ju liksom, alltså
om man tänker liksom, förorten bara en massa höghus liksom,
men det är ju grönt!” Hon pekar ut de olika områdena vi kan se
och berättar om dem för mig. Där ligger radhusområdet Slagsta,
säger hon och berättar att där bor svenskarna. Det här är ju norra
Botkyrka, fortsätter hon och visar: Fittja, Alby, Slagsta, Norsborg,
Hallunda.
Sedan finns det ju Tumba, Tullinge, de vill ju bli sin egen kommun.
Jag tror att, det finns Tumba, Tullinge så finns det Salem… men
alltså Tullinge är Botkyrka och det är väl Tumba också, men jag
vet inte… där bor också liksom svenskar. Så var det åtminstone…
tyckte jag, mera förut.
Bodil övergår från att peka ut olika områden till att tala om svenskarna som bor i södra Botkyrka, i Tullinge och Tumba. Hon menar
att de från södra kommundelen tycker att de är bättre än de som
kommer från norra Botkyrka. ”Men ändå har det alltid känts som
att de har varit mycket bättre liksom, på något vis. Och att de har
trott det själva också.” Vilka menar du, frågar jag, för säkerhets
skull. ”Alltså de i Tullinge och sådär, för deras föräldrar är ofta
sådär… bra jobb och… du vet liksom.”
Hon berättar om hur svårt hon haft att identifiera sig med ”de
där blonda… tjejtjejerna”, som hon träffar i musikskolan. Det är
Botkyrka musikskola, preciserar hon, men den ligger i Tumba och
90
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
Tullinge och då är det mest svenska ungdomar som går där. De
svenska tjejerna hon träffar där har alltid varit ”såhär som östermalmsbrudar fast de inte är det. Liksom så.” Hur länge har du gått
på musikskolan undrar jag. Sedan jag var tio–elva, svarar Bodil,
men jag har alltid känt mig utanför där, lägger hon till och skrattar.
Det är för att det bara har varit jag och en till från norra Botkyrka,
förklarar hon.
Från musikskolan återgår hon till att berätta om området. Här
bodde ganska många finnar, säger hon. Var de olika områdena
uppdelade efter etnicitet? undrar jag. Jo, svarar Bodil, ”det blir ju
så”. Det måste ju finnas någon anledning till att alla syrianer flyttar
till Norsborg, lägger hon till och skrattar. Jag trodde att de bodde
i Södertälje, säger jag. Ja, i Södertälje också, säger Bodil, men i
Botkyrka så… Hon drar på svaret, men verkar sedan bestämma sig
för att hon måste reda ut det hela för mig. Med tydligt förbehåll
för att hon inte vet säkert hur förhållandena är nu, säger hon att
hon alltid uppfattat det som ”att latinamerikaner bodde i Alby eller
Fittja och… ja, turkar också i Alby eller Fittja och i Hallunda är
det liksom blandat… och i Norsborg är det syrianer och i Slagsta
är det svenskar”.
Den etniska dimensionen är på det här viset hela tiden med när
Bodil berättar om sin barndom, inte påträngande eller på något
sätt problematisk, men närvarande. Det kan givetvis vara något
som förstärks av vår vandring och Bodils vetskap om mitt forskningsprojekt.1 Men samtidigt uppfattar jag hennes hågkomster
som relativt fria, utan alltför mycket medveten kritisk filtrering.
När reflektionerna tränger på märks det ganska tydligt i berättandet, det blir mer eftertänksamt, med tydligare betoningar av
sådant som markeras som slående eller som lite oväntade insikter.
Passagen nedan visar på en sådan ändring i tempo och tyngdpunkt,
från det första styckets fria flöde till det andra styckets mer eftersinnande framställning.
”Min bästis på gården hon var svensk… eller hon var… halvdansk och svensk”, säger Bodil, innan hon avbryter sig och visar på
1. Jfr Nordberg 2005, s. 219f.
Miljonsvennar
www.makadambok.se
91
3. SKUMMA TYPER
en plaskdamm där hon brukade bada som liten – och så fortsätter
hon att berätta:
Och… men det var typ min bästis, bland tjejerna var jag mest
med henne. Mina bästa killkompisar, den ena var halvsvensk och
halvturk… en var chilenare och… De familjer som vi umgicks med,
de var liksom… det var två chilenarfamiljer, det var en finska som
bodde med sina halvfinska och chilenska barn, sedan kom det en
familj från Ungern och… sedan kom det en familj från Irak och…
jag kommer ihåg att killen sprang runt på gården liksom och…
Han hade varit med i kriget så han var liksom, så han hade blivit
liksom helt… störd. Han sprang runt och smög liksom… runt, för
han vågade inte gå mitt på vägen liksom. Han var väldigt aggressiv
och så. Sedan fanns det en zigenarfamilj… från Serbien tror jag,
eller jugoslaver. Sedan… fanns det en polsk familj. Sedan kom det
några andra från, som också liksom kom direkt ifrån… liksom
som inte kunde svenska eller så. Jag kommer inte ihåg var de kom
ifrån… Jag tror att de kom ifrån Irak också, tror jag.
Så det var egentligen inte så himla många svenskar, men man
tänkte inte på det. Det var mest när man kom upp i puberteten,
som man började tänka på det. Eller att folk började… lägga vikt
vid liksom… såna saker.
Hur visade det sig, frågar jag. ”Jag vet inte”, svarar Bodil, ”sådana
grejer typ som att det började bli viktigt var man kom ifrån. Ja, att
man liksom skaffade sin identitet ifrån det landet som man… [fast
man] kanske inte ens tänkt åka dit.”
Omedelbart härefter avbryter hon sig och visar var de hade
majbrasa. En bit bort, pekar hon, brukade några ordna ”godisring”,
då spelade scouterna instrument och i gårdshuset fick man varm
korv. Nu är vi framme vid Bodils gård, inramad av hus på alla
sidor. Det är tio år sedan Bodil var där sist. Hon tycker att det
känns jättekonstigt. Det är fint här, utbrister hon. Jag håller med
henne och säger att jag trodde att det skulle vara mer grått och
”betongigt”. Ja, säger hon, och verkar strålande glad över att det
är så fint på gården. Hon visar gungorna och säger att det var där
hon lärde sig spanska. Hennes chilenska bästis’ mamma brukade
vara mycket med barnen. Eftersom mamman inte kunde så bra
svenska brukade hon prata spanska med Bodil. ”Så brukade hon
92
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
gunga mig och räkna så här på spanska, så hon lärde mig.” Bodil
fnissar förtjust vid minnet.
Någon timme senare kliver vi av bussen som tagit oss till Bodils gamla skola. Liksom under vandringen med Josephine i förra
kapitlet förlägger även Bodil den problematiska svenskheten till
brytningstiden mellan barn och tonåring. Då började det ’svenska’
bli något som kunde skilja ut henne från omgivningen, något som
ibland kunde vara en belastning. Stående inför skolbyggnaden berättar hon om hur det var att gå här i slutet på mellanstadiet. ”Det
var jobbigt att vara svensk i sexan typ”, säger hon med eftertryck.
”Speciellt när jag gick i typ sexan, för då var det ett väldigt starkt
tjejgäng i klassen då det där verkade vara väldigt viktigt på något
sätt.” Det där? undrar jag. Var man kom ifrån, förtydligar Bodil.
Det var speciellt en tjej, Lillis, som var syrian, som sa hela tiden
”men du är bara svensk, du vet ingenting”. Om jag hade gått i en
annan skola kanske jag hade blivit fientlig. Men nu fattade jag att
det var ju bara hon som var jobbig.
Efter denna kommentar om vikten av att upprätthålla en fungerande samlevnadsfrid, även med dem som inte underlättar denna
ambition, gör Bodil ett hopp i tiden. Som för att understryka hur
lätt det kan bli fel drar hon en parallell till Dragan i hennes nuvarande klass som tyckte ”illa om zigenare bara för att han blivit
blåst av en zigenare”. Bodil talar om att det är farligt ”när man tror
att alla är så, bara för att man träffar en som är så”.
På vägen från skolan går vi igenom Slagsta, det radhusområde
som Bodil tidigare omtalat som svenskdominerat. Jag frågar om
det fortfarande bor mest svenskar i området. Innan Bodil hinner
svara kommenterar jag själv två blågula flaggor jag ser på ett hus
– det verkar åtminstone bo svenskar där. Bodil bekräftar att de
är i majoritet. Vår vandring på asfalterade gångvägar tar oss från
område till område. Allteftersom vi passerar olika förortstorg fortsätter Bodils berättelser om sådant som är sig likt och sådant som
förändrats. När vi kommer till Hallunda förklarar hon att H&M,
Stadium, Gallerix och liknande kedjor alltid lägger ned efter ett
tag. Hon menar att de som är i branschen hävdar att invandMiljonsvennar
www.makadambok.se
93
3. SKUMMA TYPER
rare inte spenderar lika mycket pengar. ”Men det är så konstigt”,
fortsätter hon, för det är här som det bor ”invandrare som det är
status med liksom, kläder och sådär”. Men då kanske de inte vill
handla på H&M, föreslår jag. ”Jaa, men”, suckar hon och fortsätter,
”liksom… men sen så är det affärer som man inte fattar vem det
är som handlar där. Som typ, Axara, Parisnytt, Samanta med bara
massa såna hära glitterkläder.” Hon fnissar när hon berättar för
mig om utbudet i affärerna. ”Typ spandex, liksom. Vem köper det??
Nån tydligen”, svarar hon sig själv. För att de finns kvar? frågar jag
retoriskt. Ja, säger Bodil.
Vi går in till centrumet för Bodil vill visa hur kläderna, som hon
talat om tidigare, ser ut. Vi går in i några av affärerna, tittar och
känner på kläder. Stämningen blir ganska fnissig eftersom både
Bodil och jag tycker att många av kläderna ser så absurda ut. Det
är en sorts kläder ingen av oss brukar bära, små och tajta, glittriga
och färgstarka med många feminina detaljer som volanger och
rosetter. Vi talar rätt tyst med varandra i affärerna, eftersom de
omdömen vi ger kläderna inte är så positiva.
När vi kommer ut ifrån en av affärerna frågar jag Bodil om
även svenskar handlar där. ”Jo, svarar Bodil, ”kanske de svenskar
som bor här.” Men Bodil tycker uppenbart att det är kvalfyllt att
generalisera på det sätt som jag ibland ber henne göra.
Det är så hemskt, det känns så jobbigt och hemskt att tänka så [att
generalisera]. Jag har en massa fördomar. Alla svenskar som bor här
har… inte så hög utbildning.
Bodil sänker rösten medan hon talar och när hon avslutar meningen viskar hon så tyst att jag nästan inte hör vad hon säger. ”De
är såhär…” Hon tystnar besvärat. ”Lite white trash, sådär”, föreslår jag. ”Ja”, instämmer hon, ”som de som sitter där”. Hon pekar
diskret mot en restaurang där det sitter några rätt slitna ljushyllta
personer och dricker öl.
Alla är såhär… jag tycker att man ser… om man ser på de svenskar
som bor här så, de ser inte ut som vanliga Svensson. Utan de är såhär
lite… Alltså, det känns rätt hemskt att säga, men det är helt enkelt
94
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
mer klass på invandrarna än på svenskarna. Det är som, de svenskar
som har lite utbildning flyttar härifrån.
Bodil och jag går ut ur centrumbyggnaden och fortsätter i riktning
mot Bodils bostadsområde. Efter en stund kommer Bodil tillbaka
till vad hon nyss sa, om att hon inte har så höga tankar om de
svenskar som bor i området. Hon säger att hon ”har en konstig
fördom om att de svenskar som bor här är såhär… a-lagare och
så”. Varför tänker du så, undrar jag. Vet inte, säger hon, men lägger sedan till att det har att göra med vilka man ser i området.
De svenskar man ser är ”mystiska” menar hon. De ser inte ut som
familjen Svensson, konstaterar jag. Nej, precis, instämmer Bodil,
”folk med lite konstig bakgrund… eller lite enkla människor”. Bodil är påtagligt besvärad när hon pratar om detta, generad över att
hon säger så.
Strax därefter är vi framme vid platsen där Bodil bor nu. ”Här
bor jag”, säger hon och pekar på en karta som finns på en skylt
innan man går in i området, ”på Reidars väg”. Det ligger lite vid
utkanten, förklarar hon och pekar ut var hennes hus ligger. ”Det
bodde nog ganska många svenskar där förut, innan det blev renoverat”, berättar hon. ”På våran gård så finns det sådana som bott
där jämt, som är svenskar, som vill flytta därifrån. Som bara sitter
typ och stirrar ut genom persiennerna, så bara ’jävla svartskallar’.”
På vägen bort mot huset fortsätter vi att prata om svenskar hon
mött där hon vuxit upp. Det är möten som har bekräftat negativa
schabloner av svenskar och inte gett Bodil någon positiv bild av
gruppen. ”De svenskar som jag kan komma ihåg”, säger hon,
det är såna som… alltså till exempel, sånt som man får höra, som
invandrare säger. Att svenska föräldrar inte bryr sig om sina barn,
att de inte har några regler och så… Att, liksom att, köpa ut till
sina barn och… så. Det är ju lite så, att de svenska familjer jag har
varit hos, har varit ganska… dricker och sådär, och då får man ju
lite den bilden…
Hur känns det att själv vara svensk då, att förknippas med allt
det där, undrar jag. ”Ja, det är ju det som är så jobbigt!” utbrister
Miljonsvennar
www.makadambok.se
95
3. SKUMMA TYPER
Bodil. ”Att man… att svenskarna är så!” Men ändå kan hon bli
sur när folk tror att hon också är sådan. Hon skrattar generat när
hon berättar. Aha, säger jag, så ser de på dig och tänker att du är
svensk och så tror att de att du är sådan. Ja, instämmer Bodil, och
lägger till att det är jobbigt. Tycker du att du behöver bevisa att du
inte är sådan, undrar jag. Nej inte nu, svarar hon, men förut när jag
var yngre. Vi går förbi en parkbänk som står mellan husen. Mitt
bland alla lekande barn som är ute denna ljumma eftermiddag,
sitter två slitna män med svenskt eller skandinaviskt utseende. De
är påtagligt berusade och har varsin systemkasse ståendes mellan
benen. ”Sådär till exempel!” utbrister Bodil med lätt avsmak när vi
går förbi, ”sådär är det liksom! Att de som är svenskar och finnar
typ sitter på parkbänken!” Ja, fyller jag i, ”sitter där liksom, med
sina systemkassar”. Ja, fnissar Bodil, ”det är ju de som syns såklart,
men…”.
Svenskarna och svenskheten är ett problem för Bodil. Dessutom
är det ett dubbelt problem, eller ett problem på två nivåer. Dels
känner hon att hon blir förknippad med allt det ’dåliga’ som hon
menar att svenskarna får stå för, dels kan hon för det mesta tycka
att omgivningen har rätt, att svenskarna i grannskapet faktiskt är
en ganska sorglig samling. Men samtidigt är hon fullt kapabel
att reflektera över sina egna stereotyper. Kanske har hon Dragans
exempel i minne, hur lätt det är att generalisera och dra alla över en
kam, när hon menar att hon nog fått sin bild av hur svenskarna är
”bara för att de som bor på min gård är smygrasister och liksom lite
halvalkisar”. Bodil träffar inte många svenskar i sin vardag, vilket
hon är väl medveten om påverkar hennes uppfattning. Platsens
stigmatisering finns dessutom hela tiden närvarande i de tolkningar hon gör av sin omgivning.
Det är väl därför jag tänker så. Det är ju inga andra svenskar än de
som jag har träffat här. Och på nåt sätt ses det väl som… typ, om
man har flyttat härifrån så har man typ lyckats. Då måste de som
bor kvar här vara mindre lyckade… på något vis.
Vandringen slutar som den började, med att vi promenerar runt
Bodils hus för att njuta av utsikten. Det hus Bodil bor i sedan
96
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
tio år tillbaka är, precis som Josephines hus, det sista i området.
Bortanför huset tar landsbygden vid, med öppna fält och en skog
i fonden. ”Just det”, säger hon när vi är på väg runt huset, ”det här
är backen där man vet att det snart ska bli sommar”. Jag tror att
hon ska berätta om att hon där brukar se den första tussilagon eller
vitsippan. Men Bodils första vårtecken är av ett annat slag. ”När
man ser de turkiska kvinnorna… plocka växter. De plockar något
grejs som de har i maten. Så står de där och plockar och… då vet
man, snart kommer sommaren. Vårtecken!”
Jag frågar om de som bor i området brukar grilla ute på gården.
Bodil berättar att det brukar vara en del konflikter runt grillandet.
Hon visar mig att det bakom huset finns en grill som de som
bor längst ned i huset upplever i första hand finns där för dem.
Grillen står på en gräsmatta precis invid huset. ”De som bor på
neder våningen, det är där typ alla svenskar bor, eller de som har
bott här länge… de tycker att det är deras.” Bodil säger att de ändå
accepterar att hela huset använder grillen, men att det kan bli bråk
om det kommer människor från andra hus och vill grilla. Men
eftersom de i huset mittemot inte har någon grill tycker de att de
också ska få använda den. Bodil kommer ihåg ett speciellt tillfälle
när en granne från huset mittemot använde grillen.
Så jag kommer ihåg en gång en sommar… så kom, det är en svenska som har en massa barn med en från Marocko, så kom de hit
och satte på världens högsta arabiska musik och retade gallfeber
på allihop.
Bodil fnissar förtjust vid minnet av kvinnan som vågade utmana
’grillmaffian’.
Bakom huset pekar Bodil ut riktningen till några fornlämningar
och berättar att sjön bara ligger en bit bort. Hon pratar om hur
fint det är på sommaren, att man bara behöver ta sig en liten bit
bortom husen för att det ska kännas som landet med skog och
knastriga grusvägar. Så avbryter hon sig. Hennes mamma vinkar
och ropar från balkongen, vi svarar. Bodil berättar med hög röst
för henne om allt vi tittat på. Vi bestämmer oss för att gå upp
till lägenheten och hälsa på hennes mamma. Hemma hos Bodil
Miljonsvennar
www.makadambok.se
97
3. SKUMMA TYPER
artighetspratar vi lite alla tre, när Bodil återigen tar upp att det
är så konstiga svenskar som bor i området. ”De svenskar som bor
här är såhär idioter och såhära… avdankade alkisar, hela bunten.
Men det är så!” Ja, många är det tyvärr, håller Bodils mamma med,
och särskilt mina landsmän, finnarna. Men varför är det så? frågar
Bodil uppbragt.
Det är konstigt! För det är verkligen så! Det är inte bara som man
säger, utan det är så. Att liksom de svenskar som man typ har träffat
på är såhär mystiska, konstiga och liksom udda figurer. Och inte
udda på ett positivt sätt utan liksom.
Orden hänger i luften ett tag. Ja men, invänder Bodils mamma
som för att nyansera Bodils bild, vanliga svenskar eller finnar träffar man inte i samma utsträckning, de jobbar ju hela dagarna och
kommer hem på kvällen. Jo, tycker Bodil som inte verkar riktigt
övertygad, men man vet ju hur de beter sig på ICA.
Den imaginära svenskheten
Det är under den här vandringen som jag får veta att Bodil inte är
svensk medborgare utan finsk-norsk. Men trots att hon i formell
mening inte är svensk upplever sig Bodil tveklöst som förbunden
med en lokal – negativ – svenskhet. Hon ser sig som svensk och
tror dessutom att andra uppfattar henne som sådan. Svenskarna
i den egna förorten är dock, menar Bodil, ett sorgligt kapitel. I
hennes kommentarer under vandringen framstår dessa som nästan
mangrant alkoholiserade, konstiga, mystiska, udda. Till stora delar
verkar de i hennes berättelse som avskurna från resten av området.
Anstuckna av rasism blir de på något sätt förlorare, slumpen, de
som blev kvar när de övriga gav sig iväg. Känslan av att ha något
gemensamt med dessa personer, en delad svensk eller finsk identitet, är inte på något sätt grundad i föreställningen om en likhet.
Vad Bodil säger är något annat, att gemenskapen inte är rotad i
hennes egen upplevelse utan i en lokalt etablerad föreställningsvärld. De andra svenskarna, de mystiska och konstiga svenskarna,
är en påträngande realitet genom att Bodil, som svensk, riskerar
98
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
att bli associerad med något hon helst skulle vilja stå fri från.2
Några kommentarer från etnologen Urban Ericsson kan hjälpa
oss att komma underfund med vad det är för sorts imaginärt samband som enligt Bodils mening råder mellan henne och de övriga
skandinaverna i området.3 För förortens vidkommande – det vill
säga den ’invandrartäta’ och ’svenskglesa’ förort vars konstruktion
Ericsson diskuterar – innebär detta att det finns färdiga mallar som
avgör hur förorten och dess invånare ska representeras i medierna.
Enligt Ericsson har dessa inrotade föreställningar med tiden blivit
synonyma med de miljöer och personer som journalisterna ger sig
ut för att beskriva; de har blivit till budbärare för den autentiske
Andre.4 I Bodils ögon är de utslagna och alkoholiserade på samma
sätt budbärare för en svenskhet som kan generaliseras till att gälla
alla svenskar i området. Det är en fantasiram5 som riskerar att knyta
ett nät av negativa konnotationer runt Bodil som svensk i förorten.
Längre fram kommer vi att se att denna svenskhetens fantasiram
kan innebära helt olika saker för killar och tjejer (se kapitel fem).
De förväntningar om sexuell tillgänglighet som Bodil och hennes
kamrater är tvungna att förhålla sig till ändrar definitivt skepnad
när det gäller de svenska killarna. Dessa omtalas tvärtom många
gånger som både socialt och (hetero)sexuellt oförmögna.6
Sammantaget är det en rätt dyster bild av den lokala svenskheten som träder fram ur dessa beskrivningar. Bodils karaktäristik
av de vuxna svenskarna som misslyckade typer kan fogas till stereotypen om ’svenska tjejer’ som frigjorda bortom sans och måtta.
Persongalleriet kompletteras slutligen av de svenska killarna vilka
beskrivs som hopplöst misslyckade när det gäller att behärska det
sexuella och sociala spelet (i alla fall så länge som de inte får hämta
2. Med Benedict Anderson (1983/1992) skulle det gå att tala om de lokala svenskarna som en föreställd gemenskap. Men samhörigheten och likheten är i detta fall något
som tillskrivs andra. Problemet med de ”konstiga” svenskarna är ju att Bodil upplever
att hon ibland placeras i en gemenskap som hon inte alls erkänner som en sådan. Bodil tycker inte att hon har något alls gemensamt med de existenser som hon drastiskt
avfärdar som ”avdankade alkisar, hela bunten”.
3. Ericsson 2007.
4. Ibid., se särskilt kapitel 3.
5. Zizek 2001, s. 139; jfr Ericsson 2007, s. 14ff.
6. Jfr Andersson 2003, s. 208, 214ff.
Miljonsvennar
www.makadambok.se
99
3. SKUMMA TYPER
mod ur flaskan). Poängen är naturligtvis inte om något av detta
är sant eller ej. Däremot är det definitivt befogat att fråga sig vad
det här vardagliga nötandet av negativa representationer gör med
dem som ringas in av orden och beskrivningarna.7 Att vara svensk
i förorten är att vara en del av en uppsättning identifikationer där
svenskhet ofta låter sig presenteras som en uteslutande negativ
kvalitet. Vad blir egentligen responsen på en sådan situation, vad
skapar den för sorts svar på tal?8
Ett första steg i besvarandet av en sådan fråga kan vara att påminna sig den avslutande diskussionen från förra kapitlet. På flera
sätt påminner kategoriserandet ovan om hur epitet som svennar
och platser som innerstaden omvandlas till aktiva motidentifikationer.9 De andra svenskarna och de andra platserna blev till förortens symboliska motpol, de som förortens ungdomar kunde använda sig av för att hävda sin egen särart. Inte minst blev svennarna
och innerstaden en möjlighet att slå ett slag för den egna förortens
moraliska företräde. I andra berättelser och beskrivningar kommer
vi som sagt också att se hur förorten presenteras som mer autentisk
och äkta jämfört med ekonomiskt mer gynnade platser. Skillnaden är att de lokala representationer vi talar om nu är svårare att
hantera för tjejer som Bodil, Josephine och Tiina. Avståndet till
förortens symboliska Andra har krympt; det främmande, de främmande svenskarna, är närmare en själv och den egna vardagen.
Den här gången handlar det inte längre om sådana svenskar som
lätt låter sig avfärdas som tillhöriga innerstaden eller mer gynnade
förorter. Istället är det den egna identiteten som står på spel.
Detta visar på en intressant motsättning i svenskhetens kontrast- och likhetsskapande betydelser. Samma svenskhet/svennighet som ibland hjälper ungdomarna att konstruera en lojalitet inåt
7. Althusser 2001/1971; Butler 1993, 1997. Bland de många andra forskare som
har ställt motsvarande frågor till sitt material kan nämnas Ambjörnsson 2004; Nordberg
2005; Jonsson 2007; Svensson 2007.
8. Med en motsvarande utgångspunkt i att tilldelandet av ett namn även innebär
anvisandet av ett givet utrymme för identifikation och handling, framhåller också Ambjörnsson de negativa benämningarnas förmåga att locka fram ett motsvarande svar på
tal; se Ambjörnsson 2003, s. 142f.
9. Jfr Andersson 2003, s. 207ff; Forsberg 2003.
100
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
med förorten och kompisarna, hotar vid andra tillfällen att fjärma
den egna personen från förortens inkluderande sammanhang.
Likheten med de icke-svenska kamraterna riskerar då att trängas
undan och ersättas av likheten med andra svenskar i grannskapet
eller genom ovälkomna associationer till olika lokala tolkningar
av svenskhet. För tjejerna innebär de faktiska svenskarna och den
symboliska svenskheten därmed ett dubbelt hot. Förortens Andra
visar sig i det här avseendet finnas i två uppsättningar, både som
svenskarna bortom förorten och som svenskarna inom densamma.
Det blir med andra ord viktigt att tydliggöra att man själv inte har
något att göra med någon av dessa varianter av svenskhet.
Svennedrickat
Stereotyperna om hur svenskarna är och uppträder från en förortshorisont har med tiden utvecklats till en specifik genre eller stilistisk modell. Annorlunda uttryckt går det att tala om en etablerad
konvention där svenskarna, invandrarna och förorten har tilldelats
relativt fasta roller. Det är denna beskrivning som blir utsatt för en
sorts hyperparodi i filmatiseringen av Alejandro Leiva Wengers
novell Elixir.10 Filmen skildrar vad som händer när förortskillen
Marco av en slump kommer över en flaska med lysande grönt innehåll. Efter bara en klunk inleds en dramatisk förändring av Marcos
såväl yttre som inre.11 Marco, tidigare mörk med chilenskt påbrå,
får blont hår och utan att ens plugga får han alla rätt på matteprovet. Efter några dagars konsumtion har innehållet i den gröna
flaskan gett än tydligare resultat. Marcos språk blir vårdat och fritt
från förortsslang, frisyren är annorlunda och kläderna prydliga.
Oväntat blir han också sugen på fika och efter ett tag blir det till
10. Novellen ingår i boken Till vår ära (Leiva Wenger 2001). Filmatiseringen är en
fristående bearbetning av novellen och renodlar ytterligare några av de stereotypa
inslagen från ursprungshistorien.
11. Filmen är en medvetet skruvad, ironisk framställning över ömsesidiga stereotyper och fördomar och används också i undervisningssyfte. För att underlätta visningen i skolorna har den försetts med en särskild lärarhandledning från Svenska
Filminstitutet (Hoffsten u.å.). I den följande återgivningen av innehållet har jag låtit mig
inspireras av handledningens sammandrag.
Miljonsvennar
www.makadambok.se
101
3. SKUMMA TYPER
och med omöjligt att hålla inne med intetsägande kommentarer
om vädret. Marco har kort sagt blivit en riktig svenne. Men förändringen har inte passerat obemärkt. Kompisarna har märkt att något
inte är som det brukar och vill få del av hemligheten. Svennigheten
ses som en nyckel till framgång i skolan och samhället. Adjö till
trista lågstatusjobb som pizzabagare, taxichaufför och städare, hej
till bättre betyg och lysande framtidsutsikter.
Kompisarna får egna flaskor och snart kan kameran svepa över
fyra blonda grabbar som sitter på en parkbänk och utbyter förnumstiga kommentarer om bullar och vackert väder. Här och nu
föds dessutom en lysande affärsidé: hur många invandrare med
lågbetalda jobb skulle inte vilja byta mot något bättre, hur många
skulle inte vilja förvandlas till svennar? Inom kort sprids elixiret
med hjälp av postorder över hela Sverige. Men nu börjar det övriga
samhället ana att något är i görningen: gatuköken saknar bemanning, ingen vill jobba som städare. Det dröjer inte länge förrän
polisen har spårat den oroväckande utvecklingens källa till en viss
lägenhetsdörr i förorten.
Därefter blir allt snart som vanligt igen. Marco blir återigen
tillsammans med sin svenska tjej Frida från det fina villaområdet,
hon som gjorde slut när han inte kunde förmå sig att slå ner en
liten kille för att bevisa att han fortfarande var en ’riktig blatte’
och ’ingen svenne’. Betygen dalar, den blonda färgen försvinner ur
håret och snart är det inte längre någon som snackar fett skumt
om kaffebröd och fint väder. Till och med Frida är nöjd. I en avslutande nyckelscen stegar Marco fram och slår helt oprovocerat till
en mycket yngre kille. Frida som sökte spänningen och de farliga
invandrarkillarna i förorten har fått tillbaka sin Marco. Sverige har
fått tillbaka sina städare och pizzabagare. Hotet mot det etnifierade klassamhället är undanröjt och ordningen återställd.
Nu är det naturligtvis inte fråga om en total överlappning mellan novellen/filmen Elixir och de berättelser och påståenden som
jag tagit del av under mitt fältarbete. Men likheterna är tillräckligt
stora för att det ska vara meningsfullt att tala om en gemensam
pool av stereotyper. Samtidigt finns det skillnader i sättet att konstruera och rama in kategorin ’svensk i förort’. Mest uppenbart
102
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
visas detta av att Marco och hans kompisar står i ett ambivalent
förhållande till svennigheten – den är både åtråvärd och föraktlig.
De tydliga markörer som visar killarnas förvandling kan därför å
ena sidan sammanfattas som prydligt (men tråkigt) yttre, blont hår
och korrekt (men prudentligt) språk. Men samma skrattretande
och löjliga framtoning är också det som ger dem bättre betyg
och lockar med större framtida möjligheter på arbetsmarknaden.
Tvetydigheten är dock hela tiden närvarande i filmen. Att svenskheten är en biljett till en annan framtid hindrar inte att den också
presenteras som en bulle som växer i munnen.
Det är också här någonstans som Marcos flickvän Frida kommer in i bilden. Hennes dragning till den gamle och våldsamme
Marco understryker förändringen hos den nye Marko i lika hög
grad som dennes tillgjorda kommentarer om vädrets växlingar. För
att belysa den omkastning som sker med Fridas känsloliv kan man
lämpligen travestera några kända rader av Edith Södergran: Hon
sökte en riktig man och fann en svensk. Hon är besviken. Det är
denna dubbla syn på både (den manliga) svenskheten och (det
manliga) invandrarskapet som är filmens retoriska och ironiska
drivkraft.12
Betydligt mer sällan formulerade ungdomarna i min undersökning motsvarande positiva värderingar av det svenska. Under
de publika presentationerna ungdomarna emellan händer det nästan aldrig. Vid dessa tillfällen handlar det betydligt oftare om att
dölja eller underkommunicera sådant som kunde andas svenskhet. Svenskheten blir då heller knappast betraktad som en resurs,
exempelvis som det som kan ta någon bort från förorten.
Svenskhet som nollpunkt
Denna tveksamma värdering av svenskheten är heller inte förvånande. Den svenska identiteten, om än mestadels tillskriven snara12. I skildringen av Frida blir hon på ett motsvarande sätt också framställd som en
specifik stereotyp. Hon blir den svenska tjejen som söker sig till förorten för att finna vad
hon inte hittar i det städade (och svenska) villaområdet: en riktig man med maskulin och
våldsam framtoning.
Miljonsvennar
www.makadambok.se
103
3. SKUMMA TYPER
re än åberopad, blir lätt till något som sticker ut och ger upphov till
gliringar och spefulla kommentarer. Med Shuman kan vi konstatera att i den kontext där tjejerna mestadels rör sig blir det svenska
ofta markerat och uppmärksammat.13 I det lokala är det knappast
en merit att räknas som svensk. Istället är detta ofta detsamma
som att göras synlig på ett negativt sätt. Som synes är detta en
iakttagelse som utmanar påståendet om att vitheten av historiska
skäl blivit genomskinlig, den norm som andra etniska variationer
mäts mot och jämförs med.14 Detta må vara en träffande formulering för de flesta sammanhang, men inte för alla. I Bergby har vi
snarare att göra med det radikalt omvända förhållandet. Jargongen
bland ungdomarna bygger i hög grad på det värde som tillmäts ett
dokumenterat avstånd till det svenska. Naturligtvis finns det också
här en norm, men i de flesta situationer kan denna beskrivas som
att det gäller att vara icke-svensk.15 Svenskhet är något att markera
distans till, något att dementera och ersätta med något annat.
Ett konkret exempel är hur André, som sitter och slänger käft
om bakgrund och nationalitet med några kamrater på rasten, lyfter
fram sin tyska mamma istället för sin svenska pappa. Han är själv
tysk, menar han. Denna tyska börd imponerar dock föga på kompisarna som har mycket lättare att plocka poäng på sina historier
om hur det är ”hemma” i Algeriet, Grekland eller Marocko. ”Hur
är det i Tyskland, André? Berätta för oss”, säger de retsamt, väl
medvetna om att han aldrig satt sin fot på tysk mark. André vet
naturligtvis att han inte kan hävda sig i den här typen av samtal,
men ändå vill han hellre kalla sig tysk, eller libanes som sina halvbröder, än svensk.16
Precis som när det gällde flaggorna framme vid klassrummets
svarta (eller egentligen vita) tavla symboliserar det svenska i samtalet den absoluta nollpunkt som alla vill distansera sig ifrån. På
andra arenor kan de ungdomar som omgivningen klassificerar
13. Shuman 1993.
14. Dyer 1997.
15. Jfr Andersson 2003, s. 207ff.
16. Frågan om vad André ska betraktas som (svensk, tysk, libanes eller något annat) återkommer och fördjupas i kapitel sju.
104
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
som svenska tilldelas fördelar och privilegier i sin egenskap av att
tillhöra den förgivettagna majoriteten. Men lokalt kan svenskhet
alltså också uppfattas som något som måste färgas bort ur håret,
som bör kompletteras med en finsk flagga, eller ersättas av en tysk
mamma. Den negativa synlighet som ofta förknippades med det
svenska gav i min undersökning upphov till flertaliga försök att
smälta in och passera som något annat än den lokale Andre. Det är
mot denna bakgrund som jag menar att vi bör uppfatta ungdomarnas strategier för att dementera en alltigenom svensk bakgrund.
Synligheten blir kort sagt ett hot som bäst hanteras genom att man
gör sig själv så osynlig som möjligt.
En kort episod under en klassmiddag hemma hos Emma strax
före studenten är i sin enkelhet klargörande som ett exempel på
en sådan strategi. På väggen i hallen hänger foton av Emma och
hennes två småbröder, gamla porträtt från fotografbesök, dagis
och skola. Efter middagen i köket är vi på väg till vardagsrummet
när några av flickorna stannar till och tittar på fotona, kommenterar dem. Det är uppenbarligen hårfärgen på fotona som fångar
deras intresse. ”Guud vad alla är sådär überblonda”, säger Tiina.
”Det där kallar jag svenskt”, slår Bodil fast. ”Sådär blond är jag
egentligen”, säger Tiina och pekar på en av bilderna. ”Lägg av”,
utbrister Ruxandra, ”varför är du inte det nu?” Och så kommer
den, hårfärgningen: ”Neej, jag färgade håret, jag ville inte se ut så.”
Flickorna går sedan vidare ut i vardagsrummet.
Samtidigt som tjejernas repliker pekar på betydelsen av den
sexualiserade och problematiska blondheten visar Tiinas kommentar om hårfärgningen också att dessa tjejer, till skillnad från
flertalet av sina kamrater, har möjligheten att kliva ur sin relativa
synlighet i förorten. Omvänt kan de längre fram välja att betona
sitt ’svenska’ utseende och lättare komma i åtnjutande av de fördelar som denna position kan föra med sig på andra arenor. Deras
status som annorlunda äger därmed ett drag av tillfällighet, vilket
skiljer dem från de kamrater som i kraft av ett mer ’utländskt’
utseende är mer permanent positionerade.
Miljonsvennar
www.makadambok.se
105
3. SKUMMA TYPER
Pauls utehelg
Men även om svenskhet kunde vara en position som ibland borde
döljas eller underkommuniceras vore det en missuppfattning att
tro att svenskheten aldrig kunde uppfattas som en attraktiv position. Tvärtom fanns det tillfällen där den på ett tydligt sätt knöts
till värden som uppfattades som ’goda’ eller eftersträvansvärda (se
även kapitel sex). Vi ska se lite närmare på ett sådant tillfälle.
Det är tidigt i januari, första veckan efter jullovet. Linus, Paul,
Josephine, Ali och Basim som kommit först till lektionen sitter
tätt ihop och pratar med upphetsade röster. Jag hör hur de fnissar
och ibland upphäver någon ett tjut. Jag försöker lyssna och förstå
vad de pratar om. Det verkar handla om helgens bravader, någon
fyllegrej. Jag kan urskilja att någon kompis spytt, vilket föranleder
nya utrop. Tiina och Bodil kommer in i klassrummet och slår sig
ner hos de andra. De fortsätter att prata och skratta, jag hör någon
ropa ”fy faan, vad äckligt!” Nu kan jag inte hålla mig längre, jag
blir för nyfiken och sneddar över klassrummet. Det visar sig att de
talar om en händelse under Pauls utehelg som han gärna berättar
om även för mig och läraren Marianne som också anslutit sig till
sällskapet.
Upprinnelsen till historien är att Paul sent på natten stått vid
Svampen på Stureplan och väntat på en kompis när en välkänd
dragartist kommit fram och stött på honom.17 Redan här skrattar
de andra förväntansfullt. Artisten ska ha sagt till Paul att han ville
ha honom i tio minuter. Paul svarade att han inte var intresserad.
Men mannen är enträgen och säger till Paul att hans ögon är så
vackra: ”du kan väl komma med, i bara tio minuter”. Jag är tyvärr
inte homosexuell, blir Pauls artiga svar. ”Men det gör väl ingenting”, säger Paul med överdrivet fjollig stämma i en lyckad imitation av kändisen och återigen bryter fnisset fram bland åhörarna.
Det nattliga äventyret är dock inte slut i och med detta. Precis då
dyker en vimmeljournalist från Expressen upp med en fotograf i
17. Svampen är ett regnskydd i betong som utgör en välkänd mötesplats i Stockholm.
106
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
följe och tar ett foto av Paul och dragartisten som hamnar i söndagens tidning. Efter detta följer den andra delen av historien, som
Paul plockar lika många komiska poänger på.
Dagen efter får nämligen Pauls argentinske pappa syn på fotot
i kvällstidningen och blir fruktansvärt upprörd. Med överdrivet
mörk röst återger Paul vad hans pappa sagt till honom: ”Grabben,
vi måste ha ett snack, det var inte det här jag planerade för dig.”
Paul förklarar att för hans pappa finns det inget värre att tänka sig
än att den egna sonen skulle vara homosexuell. ”Han är argentinare, förstår ni”, lägger han till. Alla nickar och svarar med en mun:
”Vi förstår.” Paul lutar sig tillbaka i stolen och säger avrundande
med nöjd röst ”så det var en händelserik helg”.
Marianne försöker nu föra in diskussionen på ett lite annat
spår. Hon frågar Paul hur han kände sig när dragartisten stötte
på honom. Paul skiftar tonläge och svarar att det kändes hemskt,
”jag kände mig påhoppad och förnedrad”. Sedan lägger han till,
vilket han tidigare inte nämnt: ”så bara kutade vi därifrån, vi var fan
rädda för honom”. Vid den sista kommentaren fnyser Josephine
till och säger med eftertryck ”vadå, det var väl inget”. Marianne ser
lite undrande ut och frågar hur hon skulle känna det om en äldre
karl kommit fram och sagt att han ville ha henne i tio minuter.
”De brukar vanligen vilja i mer än tio minuter”, svarar Josephine
rappt. Sedan blir hon mer allvarlig och förklarar att sådant faktiskt
händer för tjejer hela tiden. Sedan flamsar gruppen vidare en stund
till om Expressen-bilden innan Marianne övergår till att tala om
svensk statsförvaltning.
Utläggningen ovan säger inte bara något om Pauls berättartekniska talanger, utan illustrerar också synen på viktiga och centrala
värden. Skolan är en samhällelig institution där tolerans för en
föregiven olikhet, som till exempel homosexualitet, omhuldas som
något positivt. Det är bra med tolerans.18 När Paul vänligt men
bestämt avvisar inviten är han därför på säker mark vad gäller
skolans överordnade mål och metoder.19
18. Jfr Bäckman 2003; Ambjörnsson 2004.
19. Den positiva värderingen av öppenhet och tolerans bidrar förmodligen till att
Miljonsvennar
www.makadambok.se
107
3. SKUMMA TYPER
Men på ett annat plan kan man notera hur framförandet samtidigt gör intoleransen till något osvenskt. Genom att Paul citerar
det spontana utbrottet inför bilden i Expressen blir pappan bärare av de oönskade attityderna: en som inte kan tänka sig något
värre än att sonen skulle bli homosexuell. Och det är dessutom
en tolkningsram som åhörarna är helt införstådda med. När Paul
tillfogar att den uppbragte fadern är ”argentinare” väcker kommentaren inte några frågor utan bara ett initierat bifall. Tillsammans med lyssnarnas reaktioner placerar berättelsen härigenom
den problematiska intoleransen till en kontext utanför det svenska.
Både klasskamraterna och läraren Marianne ser därmed ut att
vara ense om att det går att lägga ett etniskt raster även över toleransen.
Men att svenskheten på detta vis kan knytas till en uppsättning
goda och omhuldade värden, som tolerans och öppenhet, är ingen
garant för att så alltid sker, ens i skolan. Vid andra tillfällen är
innebörderna av det svenska betydligt mer omstridda. Den enes
exempel på en positivt laddad svenskhet kan då mycket väl bli någon annans argument för att något i svenskheten är i grunden fel.
Tolerans och jämställdhet var värden som tjejerna, i alla fall under
vissa omständigheter, valde att lyfta fram som centrala, ja till och
med omistliga.20 Men det betyder inte att värderingen delades av
alla i klassen. En upphetsad diskussion kring jämställdhet visar hur
engagemanget tvärtom kunde uppfattas som oönskat.
Under en lektion i samhällskunskap kommer klassen in på
kvinnofrågor inom politiken, apropå flera partiers uttalade strävan att vara feministiska partier och Gudrun Schymans då nyligen bildade Feministiskt initiativ. Paul ställer sig frågande till
varför det behövs ett kvinnoparti. Okej, säger han, om vi bodde i
Afghanistan, ”men i Sverige har vi ju redan jämställdhet.” Bodil
Paul inte omedelbart säger något om hur jobbigt han och kompisen tyckte det var
med den samkönade inviten. Denna mer negativa aspekt av händelsen visar sig först i
samband med Mariannes direkta fråga om hur ”det kändes” när dragartisten gjorde sin
framstöt.
20. Diskussionen om svenskhetens relation till jämställdhet och andra omistliga
värden utvecklas vidare i kapitel sex.
108
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
suckar demonstrativt, de har tydligen haft den här diskussionen
förr. Sedan påpekar hon för Paul att han inte skulle ha haft något emot ett parti som arbetade för att invandrare ska ha samma
rättigheter som svenskar. Neej, håller Paul med, ”men jag blir irriterad, det är för mycket fjolligheter!!” Enligt Paul har det redan
ändrat sig till det bättre i Sverige vad gäller förhållandena mellan
könen och feminister bråkar därför om problem som inte längre
existerar. Han fortsätter med att fundera högt över varför man
är så upptagen med dessa frågor i Sverige. Kanske, föreslår han,
beror det på de svenska männens bristande manlighet. Därefter
vänder han sig till Bodil och de andra tjejerna och säger ”ni är så
gnälliga”. Med tillgjord röst lägger han till: ”jag ooorkar inte längre,
ääää, kvinnor i köööket. Ni ser ner på kvinnor.” Jag blir så irriterad!
avslutar han med upprörd röst.
Jag sitter och lyssnar, alltmer förvånad över utfallet som är av ett
slag jag tidigare inte hört. Bodil hugger däremot direkt och säger
triumferande att där ser du, du säger att svenska män är fjolliga,
det avslöjar din syn! Men Paul ger sig inte, han vidhåller att kvinnor i Sverige har det bra och inte har några skäl att beklaga sig.
Här i Sverige blir inte kvinnor förnedrade: ”Ni har ju fan en egen
hemsida på Aftonbladet!” Jamen, invänder Tiina, ”vad handlar den
om, hur man går ner tjugo kilo i vikt!” Paul drar då upp Afghanistanexemplet igen och säger att om vi hade bott där hade han haft
förståelse för den feministiska kampen, men inte i Sverige. I detta
skede griper läraren Marianne in och säger att kvinnor tjänar ju
bevisligen mindre än män i Sverige. Jamen det ändrar sig, svarar
Paul. ”Ni drar upp så små problem här i Sverige.”
Under meningsutbytet visar Paul prov på en distansering till det
svenska som jag inte sett hos honom vid något annat tillfälle. Men
fjolliga svenska män och gnälliga svenska kvinnor är definitivt två
kollektiv han varken vill vara en del av eller sympatisera med. Nu
bryter också Ali in i diskussionen. Tänk, säger han, för tvåhundra
år sedan – det blir bara bättre och bättre. Han vänder sig mot tjejerna och säger: ”Ni ska vara lyckliga!” Marianne undrar på vilket
sätt allt är bra och varför tjejerna ska vara så lyckliga. Paul svarar i
Alis ställe och förklarar att de flesta i Sverige gnäller, men att det
Miljonsvennar
www.makadambok.se
109
3. SKUMMA TYPER
är i Afghanistan som folk har det riktigt jobbigt, där blir kvinnorna
behandlade ”som skit”. Ali tycker inte heller att man behöver prata
om kvinnofrågor, ”det har blivit för mycket”. Ja, instämmer Basim,
visst har männen det bättre än kvinnorna även i Sverige, men det
är ändå bara småsaker, kvinnorna fäster sig vid futtigheter.
Marianne, som antagligen inte vill låta dessa kommentarer sätta
punkt för diskussionen, återtar initiativet genom att beskriva hur
hon och hennes man suttit i bilen dagen innan. På radion pågick då
också ett samtal om feminism. Hon berättar att maken med trött
röst sagt att han fan inte orkar med det där tjafset. Först, fortsätter
Marianne, hade det blivit tyst en stund, sedan hade hon svarat att
det faktiskt fortfarande är ojämlikt i Sverige. Han hade invänt att
det är det inte alls. Då hade hon dragit till med skillnaden mellan
”lön och obetalt arbete”, vilket resulterat i kommentaren att det
inte är lätt att vara man heller. Marianne avslutar sedan med att
dra paralleller till klassrumsdiskussionen: ”Så lät han och nu låter
ni likadant, trettiofem år yngre!”
Efter Mariannes inlägg får diskussionen en mer försonlig ton
och inbegriper dessutom fler elever. De talar om sådant som är
svårt för både tjejer och killar, som ökade krav på utseende och
ideal i media som får människor att må dåligt. Efter ett tag tycker
Marianne att vi kan lämna jämställdhetsfrågan och kommer istället in på det senaste förslaget om skattehöjning.
Ställer man klassrumsdiskussionen ovan jämsides med Pauls
beskrivning av sin utehelg belyser de båda situationerna varandra.
I det första fallet förklaras intolerans mot homosexualitet med
någons hemvist i ett icke-svenskt sammanhang. Pauls pappa är
argentinare, vilket både presenteras och godtas som skäl nog för
hans negativa reaktion på bilden i Expressen. En fientlig reflex mot
homosexualitet inom familjen uppfattas därmed inte som särskilt
problematisk. Istället blir detta en neutral förklaring och motivering till pappans homofobi.
Vid det senare tillfället har de mesiga svenska männen och de
gnälliga svenska kvinnorna lyckats driva jämställdhetsprojektet in
absurdum. Det är med andra ord svenskheten som är problemet.
Istället för att vara tacksamma över alla de förbättringar som skiljer
110
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
Sverige från verkligt kvinnoförtryckande länder som Afghanistan
låter feministerna den inhemska diskussionen domineras av småsaker och ”futtigheter”. Här skapades därmed inte bara en polemik
mellan killar och tjejer, något som för övrigt sällan skedde i klassrummet; svenskheten länkades också samman med den negativa
tolkningen av ett jämställdhetsarbete som gått över styr.
Raggardusch och bastu
Men svenskheten var inte alltid något som var antingen bra eller
dåligt, ofta var den istället framför allt främmande. Ett område där
’det svenska’ riskerar att skiljas ut som något som avviker i vardagen
är förhållandet till kroppen – den egna och andras. Frågan om vad
som är ett ’normalt’ förhållningssätt till den egna kroppen och
nakenheten är till stor del satt ur spel för tjejer som Bodil, Tiina och
Josephine. De har redan en mängd erfarenheter av att normalitet är
något som varierar, med situation, med uppväxt, med etnicitet eller
religiös tillhörighet. Detta fenomen, en väl uppövad förmåga att
reflektera över sociala omständigheter, har av sociologen Anthony
Giddens kallats för social reflexivitet.21 För Giddens är en sådan
självbegrundan till och med ett typiskt drag hos den moderna
människan. Eller snarare menar han att den är en följd av att leva
i ett snabbt föränderligt samhälle där traditioner och normer inte
längre är självklara och oomstridda. Antropologen Viktoria Walldin visar i en undersökning av bostadsval i två miljonprogramsområden hur denna förmåga är speciellt uppövad bland människor
som är uppvuxna på translokala platser.22 Även om hon studerar
”andra generationens invandrare” menar jag att den reflekterande
hållning hon tillskriver sina informanter är utmärkande också för
de flickor jag studerat. Även de har en uppövad beredskap att såväl
reflektera över andra som betrakta sig själva med andras blickar.23
21. Giddens 2003.
22. Walldin 2007. Translokala platser (Appadurai 2003) är ett sammanfattande
begrepp för den typ av ”lokala samhällen som tillhör en specifik nation men speglar en
transnationell miljö” (Walldin 2007).
23. Jfr Lindqvist 2002a.
Miljonsvennar
www.makadambok.se
111
3. SKUMMA TYPER
Det är på detta sätt vi bör betrakta Bodils beskrivning av hur
hon än idag reagerar på sin egen och andras nakenhet. Målande
berättar hon om högstadiet och en skolgymnastik där man inte
klädde av sig och visade sig naken, där flickor låste in sig en och en
på skoltoaletten och bytte om i avskildhet utan att duscha. Eftersom Bodil är van vid att förstå och tolka sin omvärld i termer av
etnicitet förklarar hon även detta med att de övriga flickorna i klassen inte var svenskar och att de därför inte ville visa sig nakna för
andra, något hon själv också har problem med. Samtidigt är hon
medveten om att samma beteende i en svensk, för att inte tala om
finsk, kontext kan ses som både fånigt och suspekt. Hon berättar
om hur hennes mormors väninnor, ”tanterna i Finland”, reagerar
på hennes problem med att visa sig naken i bastun.
Jag har haft världens problem med att bada bastu. De tycker att jag
är så himla larvig liksom, alla tanter. För jag liksom bara, nej jag ska
ha bikini på mig! De bara, Bodil, man är naken i bastun. Min mormor skäms liksom […] Jag blir så generad när man går på badhus
där det är massor med nakna kvinnor såhär i duscharna, för jag vet
inte vart jag ska titta, för man vill ju titta för man är ju nyfiken. […]
Men jag tror att det är för att när vi hade gympa liksom, eftersom
det var så många invandrartjejer, de gick ju alltid in på toaletten
och bytte om. Och man duschade ju aldrig efter gympan, det var
liksom såhär raggardusch inne på toaletten med låst dörr liksom.
Så jag har typ, jag har inte sett några nakna tjejer liksom, förutom
gamla tanter i Finland.24
Enligt Bodil tyckte många i klassen att ”man var värsta ufot typ
om man klädde av sig”. Därför blev det nästan chockartat när hon
började i gymnasiet, hade gymnastik första gången och bytte om
tillsammans med Josephine:
då bara tog hon av sig bh:n framför mig [chockad röst], jag bara [alla
skrattar högt]!!! Jag vet inte vad jag ska göra!!! Ääääh!!! Jag tycker
24. ”Raggardusch” är ett slanguttryck som bl.a. kan betyda att man nödtorftigt
tvättar sig genom att blaska av sig vid ett handfat. Uttrycket användes även i den stockholmsförort där jag tillbringade min egen tonårstid.
112
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
att det är ganska tragiskt liksom som alltså ändå som såhär svensk
eller vad man ska säga liksom att, att jag liksom, jag borde ju vara
van vid nakenhet [skratt] men, nu är det lite såhär.
När Bodil nu i efterhand försöker förstå sin reaktion tror hon att
den hänger ihop med att hon sexualiserar nakenheten. Hon har
en kille och hon tycker att det känns både naturligt och normalt
att vara naken med honom. Men hon klarar inte riktigt av att visa
sig utan kläder för andra.
Tiina som gick i en grundskoleklass där majoriteten av eleverna
var svenskar berättar om hur annorlunda man såg på sin nakenhet
i den klassen. ”Alla sprang runt nakna och smällde varandra på
stjärten med handduken typ”, säger hon till Bodils och Josephines
hörbara förtjusning. Josephine fyller i med hur det var när hon
gick i grundskolan, hon gick i en klass med både svenskar och invandrare. Där utvecklades vad hon kallar för ett tyst system: ”Alla
visste om det, men det var ingen som sade någonting. Först gick
en in och duschade, sedan gick en in och duschade och… Så det
tog otroligt lång tid innan alla hade duschat och var klara”, fnittrar hon. Inspirerad av diskussionen vänder sig Tiina till mig för
ett förklarande inpass. Hon vill förtydliga något som hon menar
skiljer henne från de båda andra:
Nu förstår jag att de tycker att jag är såhär väldigt, väldigt öppen
av mig. […] Alltså grejen var att vi kunde duscha tillsammans, alla
bara står upp typ, alla står såhär i en rad och alla har mens typ men
ändå så står alla där.
Precis som Bodil förklarar hon sin egen person och sitt eget beteende som etniskt i ljuset av de andras berättelser. Hon menar att det
är på grund av sin tid i en mer svenskdominerad skola som hon är
så mycket mer frimodig i sin inställning till nakenheten.
Spetsgardiner eller smårutigt?
Det var dock inte bara i relation till kroppen som tjejerna placerade
en etniskt motiverad parentes runt vad olika människor höll för
Miljonsvennar
www.makadambok.se
113
3. SKUMMA TYPER
normalt eller onormalt. Samma beredvillighet att tolka människors
inställning och attityder som uttryck för etniska skillnader märktes
ibland under min och Bodils gemensamma vandring. Alldeles som
när hon och Josephine tidigare (se kapitel två) diskuterade sopor
och allemansrätt aktualiserar den allmänna nedskräpningen återigen ’svenskar’ och ’invandrare’ som två symboliska kollektiv. Att
tudelningen är värd att notera beror delvis på att den inte kommer
i bruk särskilt ofta. Tvärtemot vad man skulle kunna tro efter att
ha tagit del av litteraturen på området är det ganska sällan som
tjejerna använder sig av dessa grova kategorier.25 Men när Bodil
försöker finna anledningar till varför vissa av de boende i hennes
område inte plockar upp efter sig hamnar hon, än en gång nästan
motvilligt, i en sådan dikotomi.
Upprinnelsen är en diskussion om olika platsers status och jag
undrar varför ett område som hon pekar ut har högre status än
andra trots att det inte ligger lika centralt. Bodil berättar då, som
ett exempel, att hennes gård är den renaste. Det är så mycket mer
rörelser in och ut på de gårdar som ligger mer centralt med ”bilar
som kör omkring och allting”. Det faktum att hennes gård är ren
gör den mer attraktiv i hennes ögon:
Det är så jobbigt när folk inte kan förhålla sig till de oskrivna regler
som finns, vare sig man är svensk eller invandrare. Typ, som att man
slänger inte saker på marken. Det gör man ju inte nånstans. Jag har
skitsvårt att förstå att man bara slänger.
Därför går Bodil heller inte gärna till den närbelägna badplatsen
och badar, det är så mycket folk och skräpigt. ”De har med sig
en massa engångsgrillar som de lämnar. Det är typ sådana grejer
man kan störa sig på. Men det är väl inte för att de är invandrare.
Jag vet inte varför det är så”, säger Bodil. Hon trevar sig fram i
resonemanget när hon försöker finna rimliga förklaringar till att
så många bara lämnar skräpet på marken.
25. Den övervägande delen av svensk etnicitetsforskning hävdar att invandrare och
svenskar är de grundläggande, reduktionistiska och återkommande representationer
som människor i Sverige idag förstås genom (se t.ex. de los Reyes m.fl. 2003; Bredström 2003; Runfors 2003; Ericsson 2007; Lundström 2007).
114
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
Det här att man bara kan lämna saker och så. Man kan ju inte säga
att det är… det är ju invandrare… samtidigt liksom. Jag vet inte
om det är att man inte är uppväxt med typ allemansrätten eller vad
fan det är! Eller jag vet inte liksom, det kan ju inte vara liksom som
att man har nån jävla gen att man stökar ned bara för att man är
invandrare, det är ju inte så.
Det har kanske att göra med kulturella orsaker, försöker jag, lite
osäkert. ”Jomen, alltså liksom”, opponerar sig Bodil som inte tycker
att den förklaringen riktigt håller, ”ändå så, om man är hemma hos
någon invandrare är det kliniskt rent alltså, ungarna får ju inte leka
inne.” Hon hänvisar till grannar och lekkamrater hon varit hemma
hos som har det otroligt välstädat. Det är uppenbart att hon tycker
att det ligger något djupt motsägelsefullt i bilden av det skräpiga
uterummet och de rena hemmen.
Våra grannar som bodde ett par trappor under oss, de är syrianer,
de hade alla sina leksaker på balkongen, för de får inte leka inne.
Det är väl därför de är ute så himla mycket. Det är väldigt mycket
vitt och… fina möbler liksom. Mina kompisar som var invandrare,
de hade ju plast över möblerna liksom. Jag tyckte det var skitfint,
jag vågade inte sitta i deras soffor.
Bodil fortsätter med att småskrattande berätta att de alltid skojat
hemma hos henne om hur förskräckta invandrade vänner blir när
de kommer på besök hos Bodil och hennes familj. Bodils hem,
som på många sätt ser ut som ett rätt ordinärt svenskt hem, kan
i andras ögon betraktas som mycket torftigt med trasmattor på
golvet och träfärgade möbler. ”När de har sådär guldfärgade ramar
och fina orientaliska mattor och plyschsoffor och liksom massor
med tavlor på väggarna, typ Jesus på väggarna och så”, menar Bodil
– då är det ju inte konstigt om de tycker att Bodils hem är väldigt
enkelt. Vi brukar skämta om det, berättar hon, som när mamma
skulle köpa gardiner i en affär i närheten och så var det en man
som skulle hjälpa henne. ”Mannen sade att ’Vi har jättefina spetsgardiner’.” Bodil imiterar affärsinnehavaren med bruten svenska.
Sedan gör hon rösten liten och försiktig när hon talar som sin
mamma: ”Jamen, sa mamma, har ni något rutigt.” ”Rutigt”, ryter
Miljonsvennar
www.makadambok.se
115
3. SKUMMA TYPER
hon sedan upprört när hon ska föreställa affärsinnehavaren igen,
”ska ni ha rutigt, i vardagsrummet!!!” Hon skrattar högt när hon
berättar. ”Liksom, herregud vad tror de om oss!!?? Typ att vi, de
måste ju tycka typ att vi är de enklaste människorna, typ att vi inte
har någon stil överhuvudtaget.”
Tänkte du på sånt när du var mindre, undrar jag, och syftar på
hur olika hemmen kunde se ut. Jo, menar Bodil, det är klart att
hon tänkte på det. ”Jag var ju inte van vid att se typ sista måltiden
på väggen, liksom.” Hon återgår till att tala om hur välstädade de
andra hemmen kunde vara.
Köken har jag tänkt på har varit så annorlunda, eftersom det har
varit såhär himla kliniskt i köken. Alltså, jag har förundrats så himla
mycket över att man vågar ha så himla vitt i köken, vadå kladdar
inte syrianska barn liksom. Jag förstår inte hur de lyckas få det så
himla rent när man ändå har typ kanske tre ungar i samma ålder.
De tycker säkert att man inte har pli på… sina ungar, men de här
liksom, nej men inget kladd.
Det intressanta med den här diskussionen är hur Bodil hela tiden
växlar mellan olika tolkningsföreträden. Det är inte så enkelt, tycks
hon mena, som att några nödvändigtvis har rätt och andra fel (även
om det går att utläsa att hon menar att det ’svenska’ förhållningssättet till skräp och sopor är att föredra). Tydligast blir detta när
resonemanget vidgas till att inbegripa även mamman och henne
själv. För Bodil är det nämligen självklart att det egna hemmet,
liksom hon och modern, betraktas och värderas av både besökare
och affärsidkare. Vad ska de tro, att vi inte har någon stil överhuvudtaget? Det hon uttrycker är något så enkelt och samtidigt
sofistikerat som en insikt om att furumöbler och rutiga dukar må
vara en normalitet för henne själv, men inte för alla. I andra familjer är det istället helt normalt att hänga upp Nattvarden på väggen
och ha spetsgardiner i vardagsrummet.
I sammanhanget nyanseras också den tidigare utläggningen om
nedskräpning och undanröjning. Det är inte längre ’invandrarna’
som grupp som står för det skräpiga alternativet utan tvärtom de
’svenska köken’ som inte alls lyckas upprätthålla samma hygieniska
116
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
standard.26 Det skillnadsskapande talet är intakt, men polerna har
bytt plats med varandra: det är inte längre invandrarna som betecknar det oordnade och smutsen i Mary Douglas mening (jfr
kapitel tre). Bodil talar dessutom även här av egen erfarenhet. Det
går inte, slår hon fast, att tävla med renligheten i köken hos de
invandrarfamiljer hon besökt. Där är det kliniskt vitt.
Basim Bengtsson
Den polarisering mellan svenskar och invandrare som Bodil använder sig av ovan återkommer ibland även i klassrummet. Ofta
länkas detta tema till frågor och påståenden med anknytning till
diskriminering och rasism. På en lektion i samhällskunskap inleder läraren Marianne med att tala om segregation. Hon har precis
varit på den kurs i ämnet som nämndes i inledningen, och vill att
klassen ska arbeta med denna fråga ett tag framöver. Retoriskt frågar hon om arbete ändå inte är den främsta vägen till integration
i ett samhälle, något som de flesta håller med om även om flera
även vill lägga till språket som centralt. Marianne påpekar sedan
att det inte alltid är så lätt för invandrare att få arbete; det finns en
strukturell rasism i Sverige som gör att de har svårare att få jobb.
Josephine har emellertid invändningar mot det generella i påståendet och korrigerar genom att säga att det bara är välutbildade
svenska män som får jobb. Tjejerna börjar skämta om att Basim
kanske skulle byta namn för att få jobb, kanske skulle han gifta
sig med Petra och ta hennes efternamn: Basim Bengtsson. Stämningen i klassen blir fnissig eftersom alla uppenbarligen tycker att
namnet låter fånigt, Basim Bengtsson.
Den uppsluppna stämningen avbryts av att Petra räcker upp
handen och säger att det finns jättemånga invandrare som startar
eget, öppnar en restaurang eller en affär, och att de ju inte vill
anställa några svenskar. Ali håller med och säger att så är det. Jo-
26. Noteras kan för övrigt hur Bodil här återigen räknar in sig och modern i förortens
svenska kvotgrupp. Inom ramen för diskussionen råder det ingen tvekan om att de har
ett svenskt (och ostädat) kök.
Miljonsvennar
www.makadambok.se
117
3. SKUMMA TYPER
sephine undrar: ”Men hur ser ni på svenskar då, varför vill inte invandrare anställa svenskar?” Basim vill först inte svara och säger att
han inte bryr sig. Men efter en stund lägger han till att invandrare
anställer invandrare och svenskar anställer svenskar. Svaret tycks
sporra Josephine att fortsätta: ”Men vad har ni för fördomar mot
svenskar då, om ni inte vill anställa dem? Fikar de för mycket, tar
de för många fikapauser eller?” Basim duckar undan denna i och
för sig intressanta koppling och svarar att han inte vet.27 Ali tror att
det kanske skulle skapa motsättningar, kanske skulle svenskarna
hålla ihop tillsammans mot de andra.
På det här viset böljade samtalen ofta fram och tillbaka över
olika ämnen. Välkända och stereotypa fördomar kunde bollas fram
och tillbaka, ömsom bekräftas och ömsom bemötas. Svenskar bara
fikar, invandrare stilar med dyra bilar och flashiga märkeskläder.
Alla föredrar de att anställa sina landsmän hellre än folk av andra
nationaliteter.
Inte sällan liknade detta ett vänskapligt gnabbande mellan
gamla kompisar, vilket det på sätt och vis också var. Ingen var
egentligen beredd att på allvar ifrågasätta den samlevnadsfrid som
för det mesta svävade som en outtalad överenskommelse över skoldagarna. Men ibland kunde det hetta till; det fanns trots allt tillfällen och samtalsämnen som lockade fram tydligare positioneringar
och hårdare ord. Samlevnadsfriden var inte absolut. Viljan att inte
bli osams på riktigt kunde ibland hamna i konflikt med annat som
uppfattades som väl så viktigt.
•
Diskussionen i detta tredje kapitel har huvudsakligen rört sig kring
vad det kan betyda att uppfattas som svensk i Bergby. Som ett
komplement till Josephines vandring i förra kapitlet är det nu Bodil som visat oss runt i området. Det har blivit en betraktelse som i
27. I ”Är du finsk, eller?” gör Marja Ågren en motsvarande iakttagelse rörande en
specifikt svensk kaffekultur. Men då är den icke-svenska replipunkten istället den finska
identitet vars gränser och självförståelse hon utforskar (Ågren 2006, s. 138).
118
Miljonsvennar
www.makadambok.se
3. SKUMMA TYPER
många avseenden understrukit den svaga position som svenskheten uppbär i området. För Bodil förknippas den synliga och lokala
svenskheten framför allt med människor som utmärker sig i negativa termer. Det kan handla om svenskar eller finnar som dricker
och skränar för mycket eller om alla dem som inne i lägenheterna
sitter och trycker på fördomsfulla åsikter om sina grannar. Och
ibland representeras svenskarna istället av de personer som brister
i lojalitet genom att lämna förorten så fort de får chansen.
Härigenom understryker kapitlet den ömtåliga position som
tjejerna som svenskar har i sin hembygd. Inte nog med att de måste
hålla på rågången mot innerstaden och de gynnade förorternas illa
sedda svenskhet; dessutom måste de distansera sig från de slitna
existenser som alla kan se i det egna området.
Men även om ungdomarnas svenska identitet av dessa skäl kommit i förgrunden har jag också velat visa att den etniska bakgrunden inte nödvändigtvis måste uppfattas som skillnadsskapande. I
en miljö där nästan alla har rötter i flera nationella sammanhang
kan den etniska härkomsten tvärtom innebära en positiv grund
för att konstruera en överbryggande likhet som även inbegriper
personer med svensk identitet. För att understryka detta parallella spår i materialet har jag introducerat Giddens begrepp social
reflexivitet.28 Uppväxten i en mångetnisk miljö bidrar till att sätta
den egna normaliteten inom parentes. Tjejerna vet att normalitet
och vanlighet är två högst relativa begrepp och att de själva inte är
mer normala än några andra.
28. Giddens 2003.
Miljonsvennar
www.makadambok.se
119

Miljonsvennar

Transcription

Similar documents

Hos trebarnsfamiljen i sekelskiftesvillan samsas

ladda ner hållbarhetsarbetet i sin helhet som PDF.

Veckobrev inför vecka 36 - Lugnets skola och förskola

Per-Olof Oscar BÃ¤ckman.pdf

Osteoporos - det du behöver veta och lite till!

Det kognitiva perspektivet

Ute är inne

Nedslag i forskningen kring förorten

Hösten 1960 - Våren 1961 I kväll blir det äntligen

Anteckningar i grönt av Lawen Mohtadi