docForskningsetik. Humaniora
download 
Report Transcription
Forskningsetik. Humaniora
Forskningsetik för humaniora Håkan Salwén Pre-‐print, januari 2015 1 Forskningsetiska aspekter på humaniora .......................................................................... 2 1.1 Introduktion ........................................................................................................................................ 2 1.2 Forskningsetik .................................................................................................................................... 5 1.3 Humaniora ........................................................................................................................................... 6 1. 4 Bokens disposition ........................................................................................................................... 7 2 Forskningsetiska principer ...................................................................................................... 9 2.1 Introduktion ........................................................................................................................................ 9 2.2 Forskningsetiska principer. ........................................................................................................... 9 2.3 ”Det spelar ingen roll om jag gör det eller inte” .................................................................... 16 2. 4 Kranierna igen ................................................................................................................................. 18 2.5 Lagen om etikprövning .................................................................................................................. 21 2.6 Sammanfattning ............................................................................................................................... 22 3 Vetenskaplig oredlighet ......................................................................................................... 23 3.1 Introduktion ...................................................................................................................................... 23 3. 3 Fabricering, Falsifikat och Plagiat ............................................................................................ 24 3.4 Hur hanteras oredlighet? .............................................................................................................. 28 3. 5 Sokals bluff ........................................................................................................................................ 29 3. 5 Hur kan man förebygga avvikelser från god forskningssed? .......................................... 31 3. 6 Sammanfattning .............................................................................................................................. 32 4 Forskningens inriktning ......................................................................................................... 34 4.1 introduktion ...................................................................................................................................... 34 4.2 Forskningssystemet idag .............................................................................................................. 35 4.3 Vad bör man forska om? ................................................................................................................ 38 4. 5 Sammanfattning .............................................................................................................................. 45 5 Värdet av humanistisk forskning ........................................................................................ 47 5.1. Har humanistiska kunskaper och färdigheter egenvärde? .............................................. 47 5.2 Vilket instrumentellt värde har humanistiska Forskning? ............................................... 49 5.4 Sammanfattande kommentarer ................................................................................................. 60 Referenser ...................................................................................................................................... 62 1 1 Forskningsetiska aspekter på humaniora 1.1 I NTRODUKTION Gravarna på Rounala ödekyrkogård grävdes upp 1915. Kyrkogården ligger cirka två mil nordost om Naimakka i nordligaste Lappland. Arkeologen Eskil Olsson, på uppdrag av anatomiska institutionen vid Uppsala universitet, ledde arbetet. Syftet var att komplettera universitetets samling av samiska kranier. Ett antal kranier fördes från Rounala till Uppsala, men flyttades på 90-talet vidare till Historiska museet i Stockholm. Kranierna anses vara från 1200-talet. Sametinget har av regeringen begärt att kranierna repatrieras från Historiska museet för att istället kontrolleras av sametinget. Kranierna har för det samiska folket kommit att representera Sveriges ouppklarade koloniala förflutna gentemot den samiska befolk- ningen där den rasbiologiska forskningen använde samiska kranier för att måttbestämma den samiska rasens underlägsenhet gentemot den nordiska befolkningen. (Shmm 2009, s. 34) Dessutom hänvisar sametinget till internationella överenskommelser. FN:s Urfolksdeklaration, antagen 2007, säger att ursprungsbefolkningar har rätt att kontrollera ceremoniella objekt och rätt att förfoga över sina mänskliga kvarlevor. Historiska museet vill inte gå med på en repatriering. Företrädare för museet anser att kranierna bör bevaras i statlig ägo. Museet hänvisar till forskningsläget. Kranierna har ett stort vetenskapligt värde. Kunskaperna om medeltida människors livsvillkor i norra Sverige är mycket begränsade. Vad de åt, vilka sjukdomar de drabbades av och hur gamla de blev är oklart. Det är dessutom inte säkert, hävdar företrädare för museet, att det handlar om samiska kranier (Shmm 2009, s. 4). Vad är rätt att göra? Vems intressen väger tyngst och varför? Hur skall olika vetenskapliga intressen vägas mot samernas intressen av att bevara och stärka sin kulturella identitet, deras krav på upprättelse? Historiskt sett har samerna varit en utsatt grupp i Sverige. En annan utsatt grupp är romerna. Under århundraden har romer i Sverige fått utstå diskriminering och annan kränkande behandling. Romernas nuvarande problematik diskuteras flitigt i media. Laura Palosuo, vid centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet, har på uppdrag av regeringens delegation för romska frågor författat ”En inventering över 2 forskningen om romer i Sverige”. Palosuo slår där fast att mycket av det arbete som gjorts under senare tid för att förbättra romernas situation har misslyckats på grund av okunskap och fördomar. Forskningen om romer är, enligt Palosuo, otillräcklig. I ett försök att råda bot på detta förslår hon forskare att bland annat undersöka sambanden mellan diskriminering och romers misstänksamhet mot svenska myndigheter (Palosuo 2008, s. 29). Låt oss anta att en forskare tar sig an denna uppgift. Låt oss också anta att hon i sin forskning belägger slutsatser liknande dem som etnologen Karl-Olov Arnstberg presenterade i sin bok Svenskar och zigenare från 1998. Arnstberg påstår bland annat att många zigenare lever i social misär, är överrepresenterade i kriminalstatistiken, drogberoende och misslyckas i sin skolgång. Sådana resultat kan utgöra viktiga underlag för politiska beslut som förbättrar romernas situation. Men de kan också förstärka den fördomsfulla bilden av romer. Forskningsresultat i linje med Arnstbergs kan också förstärka den negativa självbild om sig själva som många romer har. Det finns gott om studier som tyder på detta. Är det omständigheter som talar för att inte genomföra forskningsprojekt som de som Palosuo föreslår? Arnstberg anser inte det. I en intervju i den populärvetenskapliga tidskriften Forskning och Framsteg påpekar Arnstberg att han ser det som sin uppgift som forskare att söka sanningen, inte skönmåla (Höjer 2011). Det låter rimligt, men skall sanningsintresset vinna företräde i ett fall som detta? Skall sanningen alltid fram oavsett konsekvenserna? Om inte, hur skall det intresset vägas mot de negativa konsekvenserna för en redan utsatt grupp? Hazel Sampson dog den sjätte februari 2014, 103 år gammal (Kaminsky 2014). Med henne dog språket Klallam. Hon var den sista som hade Klallam som sitt modersmål. Språket talades av S’Klallam, ett indianfolk från nordvästra USA och sydvästra Kanada. Var det rätt att av den amerikanska regeringen att från 1990 anslå stora summor pengar för att bevara och revitalisera användandet av olika amerikanska ursprungsspråk, däribland Klallam? Var det bortkastade pengar? Skall lingvister och språkforskare förhålla sig neutrala till det faktum att ett mycket stort antal språk håller på att dö ut eller skall de ingripa? I så fall hur och varför? Det finns flera sätt att resonera här. Å ena sidan finns en mycket nära koppling mellan språkanvändande och kulturell identitet. När man arbetar för att bevara eller revitalisera ett språk förstärker man inte sällan en minoritetsgrupps kulturarv. Det finns också vetenskapliga skäl att försöka bevara språk. Det underlättar studier av språk och dialekters relationer till varandra, deras historiska utveckling och kopplingar till andra etnografiska och kulturella fenomen. 3 Å andra sidan är det inget konstigt att språk dör ut och ibland framförs argumentet att det inte finns något att göra åt det. Dessutom kan det bli en mycket kostsam affär att försöka rädda språk. Se bara på Papau Nya Guinea. Det är ett mycket fattigt land vars befolkning talar drygt 800 språk. Många av dessa språk är starkt hotade (Hofsten 2011). Är det verkligen rimligt att landets regering ska lägga stora summor pengar för att bevara eller revitalisera alla dessa språk. Skulle inte utvecklingen i landet gynnas om befolkningen talade färre språk? Dessutom innebär ett bevarande- eller revitaliseringsprojekt inte sällan ett politiskt ställningstagande, men forskare bör, hävdas det ofta, vara politiskt neutrala. Forskningsresultat kan också komma att användas av andra. Tänk på en historiker som studerar omständigheterna kring deportationerna av ungerska judar till Auschwitz. Hon är en av få forskare som har kommit över material i alldeles nyöppnade ungerska arkiv. Det är bara en tidsfråga innan arkivet kommer att svämmas över av andra forskare som också intresserar sig för de omständigheterna. Material visar tydligt att ett stort antal judar i Budapest under krigsåren mycket aktivt samarbetat med sovjettrogna kommunistiska falanger. Resultaten är vetenskapligt mycket intressanta och en publicering av resultaten skulle innebära att hennes karriär får en rejäl skjuts framåt. Anta dock att det är resultat som, om de kommer ut, kommer att användas av Jobbiks antisemitiska, starkt högernationalistiska propaganda och att det i sin tur medför att redan utsatta minoriteter i Ungern drabbas ytterligare. Bör forskaren publicera sina resultat eller inte? Bör hon rent av fabricera dokument eller förfalska beskrivningen av data så att Jobbik inte kan använda källmaterialet i sina syften? En forskare beter sig oredligt om hon avsiktligt för andra forskare, beslutsfattare eller allmänheten bakom ljuset. Det är därför rimligt att argumentera att vetenskaplig oredlighet är moraliskt förkastlig. Det är dock inte helt säkert, vilket den så kallade Sokalaffären illustrerar. Alan Sokal, professor i fysik vid New York University, skickade en uppsats som i stort sett bara innehåller nonsens till redaktionen för tidskriften Social Text. Sokal ville pröva om en välrenommerad kulturvetenskaplig tidskrift skulle publicera en sådan uppsats om den ”lät” bra och hade ”rätt” ideologisk färg. Redaktionen beslöt att publicera uppsatsen. Sokal lurade avsiktligt redaktionen och kan därför anklagas för vetenskaplig oredlighet. Trots det kan kanske hans agerande försvaras ur ett moraliskt perspektiv. Publiceringen av artikeln gav upphov till en omfattande diskussion om den vetenskapliga kvaliteten på humanistisk vetenskap, dess inriktning och värde. Forskning och utbildning tar stora ekonomiska resurser i anspråk. Det finns många som anser att olika humanistiska forskningsprojekt är samhälleligt onödiga och att de bara tjänar 4 till att tillfredsställa forskarens nyfikenhet. Är det rimligt att skattepengar finansierar vad som i grunden är privata hobbyprojekt? Den frågan hör i sin tur samman med frågor som: Vem skall styra forskningen? Är det anslagsgivarna (inte sällan staten) eller är det forskarna själva? I vårt samhälle värderas kunskap högt, men vilket värde har egentligen kunskap i allmänhet och humanistisk kunskap i synnerhet. Har sådan kunskap ett egenvärde, alltså ett värde alldeles oavsett vad man kan använda kunskapen till eller är det snarare så att värdet helt och hållet hänger samman med dess nytta? I så fall ansluter man sig till idén att humanistisk kunskap har ett instrumentellt värde. Vilket eller vilka mål tjänar den i så fall? Det påpekas inte sällan att den humanistiskt skolade har utvecklat sitt kritiska tänkande och att ett sådant tänkande blir allt viktigare i en starkt digitaliserad värld där det blir allt lättare att uttrycka olika tankegångar och allt lättare att manipulera audiovisuellt material. Det sägs dessutom att ett demokratiskt styrelseskick förutsätter en befolkning som är kritiskt tänkande. I samma anda hävdas ofta att etnografiska, historiska och kulturella kunskaper, i takt med den pågående globaliseringen, blir allt viktigare. Globaliseringen ställer också ökade krav på språkkunskaper. Det är inte så lätt att formulera övertygande svar på den uppsjö av frågor som ovanstående exempel ger upphov till. Man kan dock tänka mer eller mindre systematiskt kring dem. Denna bok är avsedd att hjälpa den som är intresserad av det. 1.2 F ORSKNINGSETIK Moraliska problem är av många olika slag. Bör jag ställa upp som föräldratränare i den lokala fotbollsklubben? Bör jag skänka mer pengar till behövande i tredje världen? Gör jag rätt som engagerar mig som ideell läxhjälpare, eller bidrar det till en nedmontering av skolan? Gör jag rätt som håller mig kvar vid mitt välavlönade jobb istället för att ta ett annat, lägre avlönat jobb, som skulle medföra att jag får mer tid över till ideellt engagemang och min familj? Bör jag sluta att äta kött? Bör riksdagen besluta om att återinföra en progressiv fastighetsskatt? Frågorna kännetecknas av olika intressekonflikter som rör lycka och lidande, liv och död och fördelningar av olika slag. Vi har alla ställt oss frågor av det slaget. De hör till vår vardag. Därutöver kan vi ställas inför moraliska problem som är kopplade till vår yrkesroll. Se exempelvis på vårdpersonal. De som arbetar inom vården står dagligdags inför moraliska problem som andra vanligtvis inte behöver konfrontera. Det kan handla om frågor kring abort, dödshjälp eller frågor om prioriteringar mellan vårdbehövande. Inom den medicinska etiken 5 diskuteras sådana frågor systematiskt och riktlinjer utarbetas för att underlätta för vårdpersonalen. Forskare ställs i sin verksamhet också inför problem som lekmän inte gör. Forskningsetiska principer har utarbetats för att hjälpa forskare att lösa intressekonflikter av det slag som exemplen i föregående avsnitt illustrerar. Det finns en omfattande litteratur som behandlar forskningsetiska frågor som aktualiseras i medicinsk och naturvetenskaplig forskning. Läget är annorlunda när det kommer till etiska problem som aktualiseras i samband med humaniora. Göran Hermerén, professor i praktisk filosofi, skrev 1986 boken Kunskapens pris. Den behandlar forskningsetiska problem inom humaniora och samhällsvetenskap. Boken är välskriven, men tämligen abstrakt och har dessutom åtskilliga år på nacken. Syftet med denna lärobok är att fylla en kunskapslucka och stimulera till fortsatt etisk reflektion kring forskningsetiska frågor som aktualiseras inom humaniora. Den vänder sig till studenter på magisternivån, men förutsätter inga särskilda förkunskaper. 1.3 H UMANIORA Det finns inget entydigt sätt att definiera ’humaniora’ eller ’humanistiska ämnen’. Många kopplar samman humaniora med vad som i engelskspråkig litteratur kallas Liberal Arts. Göteborgs universitet erbjuder exempelvis en kandidatutbildning i Liberal arts. Den utbildningen beskrivs som en spetsutbildning i humaniora. Historiskt har man tänkt sig att ’Liberal arts’ betecknar de ämnen som behövs för att producera en fri, samhällsaktiv medborgare. Vilka var då dessa ämnen? I antiken ansågs grammatik, retorik och logik nödvändiga. Under medeltiden kom Liberal arts också att inkludera matematik, geometri, musik och astronomi. Men matematik och astronomi ses i dagsläget inte som humanistiska ämnen. Det är därför inte helt lyckat att sätta likhetstecken mellan liberal arts och humaniora. Ett annat sätt att klassificera humanistiska ämnen är administrativt. De ämnen som inkluderas i humanistisk fakultet är humanistiska. Vid Stockholms universitet faller exempelvis arkeologi, estetiska ämnen, etnografi, filosofi, historia, lingvistik, litteraturvetenskap, religionshistoria under den humanistiska fakulteten. Det gör också språk. Det är inte så lätt att formulera gemensamma och specifika kännetecken för dessa ämnen. Följande står dock att läsa under rubriken ’Humaniora’ i Nationalencyklopedin: Metodiskt kännetecknas de humanistiska disciplinerna av att tolkning – av texter, bilder, musik m.m. – spelar en stor roll i forskningen. Traditionellt har också studiet av det enskilda, i motsats till det generella och lagbundna, brukat ha stort utrymme inom humaniora. 6 När jag fortsättningsvis talar om humaniora syftar jag på ämnen som finns representerade under den humanistiska fakulteten på Stockholms universitet. 1. 4 B OKENS DISPOSITION Vilka är de forskningsetiska principer som skall hjälpa humanister att lösa forskningsetiska problem och hur kan man argumentera för deras rimlighet? I kapitel två kommer vi diskutera de frågorna. Där återknyter vi till kranierna från Ruonala kyrkogård och till de etiska problem som vår historiker i det ungerska arkivet står inför. I kapitel tre kommer vi att komma in på allvarliga avsteg från principerna. Sådana avsteg brukar betecknas som vetenskaplig oredlighet. Sådan oredlighet kan ha stor negativ inverkan inte bara internvetenskapligt utan också på allmänhetens förtroende för vetenskapliga resultat och metoder. Oredlighetsbegreppet är en smula oklart, men vi kommer att återkomma till klara fall som involverar förfalskningar, fabriceringar och plagiat. Vi kommer att återknyta till Sokalaffären och att beskriva hur oredlighetsfrågor hanteras på svenska universitet och högskolor. I kapitel fyra behandlar vi frågor som har att göra med forskningens inriktning, vad man bör forska om och vem det är som skall bestämma inriktningen på forskningen. Där beskriver vi det nuvarande svenska anslagssystemet och kommer in på ett intressant förslag på hur man kan resonera kring eventuella konflikter mellan vetenskapliga och samhälleliga intressen. I samband med det återkommer vi också till några av de forskningsetiska problem som romernas situation och språkdöden ger upphov till. I det sista kapitlet, det femte, behandlas frågan om värdet av kunskap i allmänhet och humanistiska kunskaper och färdigheter i synnerhet. Vi kommer där in på frågan huruvida kunskap har egenvärde eller om den snarare har instrumentellt värde. I samband med det kommer vi att beröra den humanistiska forskningens nytta. Vi kommer i samband med det att beröra den humanistiska forskaren som samtidsanalytiker och som oberoende expert. Vi kommer också in på kopplingen mellan humanistisk forskning och ekonomisk utveckling. Ytterligare läsning: På Vetenskapsrådets hemsida (www.vr.se) kan man under fliken Etik ta del av material som tar upp allmänna etiska problem i samband med forskning. Man kan där också klicka sig 7 vidare till Webbplatsen Codex (www.codex.se). Den webbplatsen syftar till att informera om olika etiska riktlinjer som reglerar forskningsprocessen. Det finns en omfattande litteratur om forskningsetiska aspekter på medicinsk och naturvetenskaplig forskning. För den som är intresserad av att ta del av de problem som den typen av forskning till kan Gert Helgessons Forskningsetik för medicinare och naturvetare (Lund: Studentlitteratur 2006) rekommenderas. En god allmän introduktion till forskningsetiken är David Resniks The Ethics of Science (New York & London: Routledge 2001). 8 2 Forskningsetiska principer 2.1 I NTRODUKTION Vår hypotetiska forskare i det ungerska arkivet, tänk på henne igen. Vad bör hon göra? Hon är en av få forskare som har kommit över material i alldeles nyöppnade ungerska arkiv. Källmaterialet är av stort intresse. En publicering skulle, å ena sidan, utgöra ett viktigt bidrag till den historiska forskningen och medföra att hennes karriär fick en ordentlig skjuts framåt. Å andra sidan kan Jobbik använda resultaten i sin anti-semitiska propaganda. Hur skall sanningsintresset vägas mot hur Jobbik kommer att använda sig av rönen? Vilken roll spelar forskarens kommande forskarkarriär? I det här kapitlet kommer vi att behandla frågor av detta slag. Forskningsetiska principer har utarbetats för att hjälpa oss att finna svaret på dem. Hur sådana principer rättfärdigas och hur de kan användas för att lösa forskningsetiska problem kommer vi att diskutera i avsnitten 2.2 och 2.3. I avsnitt 2.4 återkommer vi till de etiska överväganden som kranierna från Ruonala kyrkogård aktualiserar. Vi kommer där att relatera övervägandena till de etiska riktlinjer som svenska arkeologiska samfundet slagit fast. Forskningsetiska principer är inte juridiskt bindande, men forskning regleras också av lagen. Lagen om etikprövning presenteras i avsnitt 2.6. 2.2 F ORSKNINGSETISKA PRINCIPER . Vetenskapen är en social institution som kräver samarbete och viss reglering för att kunna fungera på ett rimligt sätt. Forskare förväntas behandla sina kollegor, studenter och studieobjekt med respekt. Forskare förväntas också bete sig på ett sätt som gör att allmänhetens förtroende för vetenskapen inte skadas. Vetenskapen är en viktig del av samhället. Vetenskapliga resultat utgör ofta underlag för politiska beslut och forskare åtnjuter hög status. 9 Vetenskapsrådet är den myndighet som i Sverige har det övergripande ansvaret för frågor som rör etiska krav på forskning. I rådets publikation God forskningssed formuleras följande lista av normer som en forskare förväntas följa: 1 Du ska tala sanning om din forskning 2 Du ska medvetet granska och redovisa utgångspunkterna för dina studier 3 Du ska öppet redovisa metoder och resultat 4 Du ska öppet redovisa kommersiella intressen och andra bindningar 5 Du ska inte stjäla forskningsresultat från andra 6 Du ska hålla god ordning i din forskning, bl.a. genom dokumentation och arkivering 7 Du ska sträva efter att bedriva din forskning utan att skada människor, djur eller miljö 8 Du ska vara rättvis i din bedömning av andras forskning (Hermerén 2011, s. 12). Vetenskapsrådets normer kan tyckas rimliga, men listan är sannolikt inte fullständig. Exempelvis brukar man tänka sig att forskare också har förpliktelser att delta i samhällsdebatten, vad som ofta brukar kallas för den tredje uppgiften. Det är också vanligt att kräva av forskare att de skall utbilda nya forskare och att ställa upp som granskare. De normer som Vetenskapsrådet ställer sig bakom är tämligen oklara. De måste därför förfinas och konkretiseras för att tjäna sina syften. Detta gör att preciserade versioner ser lite olika ut beroende på vilken vetenskaplig disciplin de tillhör. En medicinare stöter exempelvis på etiska problem som ser delvis annorlunda ut än antropologens eller historikerns. I avsnitt 2.4 kommer vi att titta lite närmare på de forskningsetiska normer som Svenska arkeologiska samfundet ställer sig bakom. De normerna är av intresse när vi diskuterar Ruonalakranierna. För att få en överskådlig bild av forskningsetiska normers funktion och rättfärdigande, låt oss dock till att börja med tillämpa vetenskapsrådets principer på vår historikers situation. De tre första principerna tycks ge svaret att vår forskare bör publicera sina resultat. Att öppet redovisa resultat och metoder kan sägas vara vetenskapens livsnerv. Med en publicering talar forskaren sanning om sin forskning, hon redovisar därmed också utgångspunkter och metoder öppet. Den sjunde tycks dock tala för att inte göra det. En publicering medför ju att redan utsatta grupper kommer att drabbas ytterligare. Vetenskapsrådets normer kan alltså ge upphov till motstridiga rekommendationer. Vad bör vi då göra? I en mening är det mer som talar för att publicera än att inte publicera. Det är ju tre överväganden som ger det resultatet. Det är dock inte givet att antalet överväganden som talar för att en viss handling bör utföras är 10 det som slutgiltigt avgör frågan. Vi måste också fundera på hur illa det kommer att gå för de som drabbas av Jobbiks propagandistiska användning av resultaten. Kommer de att drabbas väldigt hårt? I en annan mening är det i så fall kanske mer som talar för att inte publicera resultaten. Kanske är det rimligt att den sjunde principen väger tyngre än de tre andra, åtminstone i det här fallet. Med utgångspunkt bara från listan av normer kan vi inte svara på vad vår forskare bör göra. Det är därför en klok idé att fundera på hur normer av det slag som vetenskapsrådet ställer sig bakom kan motiveras. Enligt vetenskapsrådet utgör listan ”normer (principer), som forskarsamhället reflekterat över och som man har försökt formulera tydligt och ge motiveringar till.” (Hermerén 2011, s. 15) Motiveringarna kommer traditionellt från två håll. Ett sätt att motivera forskningsetiska normer är att påpeka att om forskare följer normerna, så kommer det att främja vetenskapens mål. Ett annat sätt att motivera normerna är att hänvisa till generella moraliska principer som gäller för alla människor och att samtidigt påpeka att de forskningsetiska normerna utgör instanser av dessa principer. I 2.2.1 resonerar jag kring vår forskares problem med utgångspunkt från vetenskapens mål, i 2.2.2 med utgångspunkt från vardagsmoralen. 2.2.1 V ETENSKAPENS MÅL De forskningsetiska normerna sägs alltså främja vetenskapens mål. Vilket eller vilka är dessa mål? Ett vanligt, om än i vissa kretsar kontroversiellt svar är att ett mål är att producera kunskap (Se exempelvis Forsman 1997, s. 17, Kitcher 2011, s. 106 och Resnik 2001, s. 39). ’Kunskap’ brukar i sin tur definieras i termer av sanning. Sanningsbegreppet kan utarbetas i detalj på olika vis, men en vanlig utgångspunkt är att ett påstående är sant bara om verkligheten är beskaffad på det sätt som påståendet säger att den är. Ett av vetenskaps mål är alltså att komma fram till sanna påståenden, det vill säga, komma fram till hur verkligheten är beskaffad. Det är en naturlig idé och tanken är att ett efterlevande av de forskningsetiska normerna främjar detta mål. Vi ser då att det finns en koppling mellan forskningsetiska och vetenskapsteoretiska principer. Även de principerna motiveras med att de främjar vetenskapens mål. Vetenskapsteoretiska normer uttalar diverse krav som forskningen måste uppfylla för att hålla hög vetenskaplig nivå, eller för att ens kvalificeras som vetenskaplig. Det kan handla om precision, datahantering, reliabilitet och validitet, om metodval och om statistiska villkor. När det kommer till humanvetenskaper ställer vetenskapsteoretiska normer också källkritiska krav som har att göra med beroendeförhållanden, närhet i tid och rum samt tendentiösa 11 framställningar. Vissa krav som ställs på forskare återfinns i såväl forskningsetiska riktlinjer som i vetenskapsteoretiska skrifter. Kravet att öppet redovisa metoder och resultat är ett sådant exempel. Vetenskapsrådets första norm säger att man skall tala sanning om sin forskning. På vilket sätt kan efterlevnaden av den normen tänkas främja vetenskapens mål? Ett vanligt resonemang är följande: På det sättet kan andra forskare inte bara kritiskt granska resultaten och eventuellt upptäcka brister och felaktigheter. De kan också bygga vidare på resultaten och tillämpa metoderna på nya områden vilket i sin tur genererar nya resultat och i bästa fall nya sanna teorier om världen. Kan dessa resonemang kasta nytt ljus över vår forskares beslutsvåndor? I så fall måste vi fundera på vad som i detta fall gynnar vetenskapens mål bäst. Å ena sidan kommer sanningen fram med publiceringen och andra forskare kan bygga vidare på de resultaten. Sanningen är ju dessutom, hävdar många, det mål som vetenskapen ytterst tjänar. Allmänheten har också en förväntan om att forskare gör det som de är bäst på, att systematiskt söka sanningen. Förtroendet för vetenskapen kan få sig en törn om allmänheten blir medveten om att forskare medvetet bryter mot (1)-(3). Å andra sidan, om resultaten publiceras och får som resultat att många utsatta tar skada, så kan man tänka sig att det kommer att skada vetenskapens övergripande mål på lång sikt. Kanske kommer allmänheten att ställa hårda krav på lagstiftning kring forskares val av studieobjekt, metoder och sätt att publicera sina resultat. Kanske kommer kraven att medföra att annan relevant forskning inte får bedrivas eller offentliggöras. Om en publicering får sådana effekter är det inte orimligt att hävda att den hämmar vetenskapens utveckling. Det är inte lätt att uttala sig med säkerhet om hur en publicering påverkar vetenskapens mål, men gissningsvis får en publicering inte så långtgående negativa konsekvenser för sanningssökandet. Det talar kanske i så fall för att publicera resultaten. Det finns dock problem med att motivera listan av normer med utgångspunkt från idén att vetenskapens mål är att komma fram till sanna beskrivningar av verkligheten. Filosofen David Resnik påstår att vetenskapen fungerar bäst, att målet att nå sanning gynnas optimalt, om den håller sig till normer ungefär av det slag som vetenskapsrådet formulerar (Resnik 2001, s. 69). Så är det kanske, men det är inte så lätt att underbygga det påståendet. Vi behöver bland annat veta vilka påståenden som är sanna, vi måste också veta att det var efterlevnaden av just de normerna som ledde oss fram till sanningen. Vi måste också utesluta att det finns andra forskningsetiska normer som skulle varit mer effektiva att nå fram till sanningen. Det är ingen lätt sak att belägga allt detta. 12 Det är dessutom långt ifrån alla som anser att vetenskapens mål är att komma fram till sanningen om människor och världen runt omkring oss. Somliga humanister anser att det inte ens finns någon sanning att upptäcka. Man gör, hävdar de, inga historiska upptäckter, historien skapas av olika historiker. Andra humanister, som exempelvis historikern Alun Munslow, anser att de arbetar med att formulera olika tolkningar och att tolkningar (eller narrationer) saknar sanningsvärde (Munslow 2003). Det är i så fall inte möjligt att rättfärdiga de forskningsetiska normerna med utgångspunkt från att de leder oss till sanningen. Den välkände historikern Richard Evans har gått till storms mot vad han kallar den postmodernistiska utmaningen (Evans 2008) Vari den utmaningen egentligen består är en smula oklart, men Evans tolkar många postmodernister som att anse att det inte finns några historiska sanningar. Men i så fall, påpekar Evans, finns det inte heller någon viktig skillnad mellan att å ena sidan skriva en roman om förintelsen och å andra sidan skriva ett vetenskapligt arbete om densamma. Inom ramen för detta kapitel kan vi inte gå in på dessa intressanta frågor. Helt klart är dock att om postmodernismen implicerar att det inte finns någon sanning att söka inom humaniora, och om postmodernismen är korrekt, så är det inte möjligt att rättfärdiga forskningsetiska normer med hänvisning till att ett av vetenskapens mål är att nå fram till sanna påståenden. Postmodernismen står i så fall i konflikt med ett vanligt sätt att rättfärdiga de forskningsetiska normerna. Dessutom, många forskare anser att det, ur ett vetenskapligt perspektiv, är problematiskt att fabricera data eller att ändra data (falsifikationer). Men varför skulle det vara problematiskt med förfalskningar om det inte finns några sanningar? Vi har just sett att forskningsetiska normer kan rättfärdigas med utgångspunkt från vetenskapens mål att nå fram till sanna påståenden. Ett annat sätt att rättfärdiga dem är att återföra dem på mer grundläggande moraliska principer som gäller för alla människor. 2.2.2 V ARDAGSMORALEN De forskningsetiska normerna kan sägas vägleda och reglera dem som står inför etiska problem som vetenskaplig verksamhet kan ge upphov till. Men forskare står inte utanför eller över den vanliga moralen. Forskare är bundna av den vanliga moralens krav, krav som ställs på alla människor oavsett om de sysslar med vetenskap eller ej. De flesta av oss accepterar moraliska principer som exempelvis säger att man bör vara ärlig, det är fel att ljuga, att löften bör hållas, att man bör följa lagen (i alla fall i demokratier), att det är fel att slå andra med järnrör, att man bör få yttra sig fritt, att man bör främja kunskapsutvecklingen, att man bör hjälpa människor i nöd, att man inte bör skada andra, att 13 man inte bör fiffla med skatten, att man bör återlämna det man stulit, att man inte bör trakassera kollegor på jobbet och att man inte bör tillfoga djur onödigt lidande, att det är fel att särbehandla människor med utgångspunkt från kön, etnicitet eller sexuell läggning. Principer som dessa beskrivs ofta som att tillhöra vardagsmoralen. Vardagsmoralen lägger vikt vid konsekvenserna av olika handlingar, men den är pliktetisk till sin karaktär. Det innebär att frågan huruvida en handling är rätt eller fel att utföra inte enbart hänger på konsekvenserna av handlingen. Vad det är för sorts handling spelar också roll. Vissa handlingar är i sig förbjudna att utföra, andra är i sig påbjudna. Forskningsetiska normer kan återföras på moraliska uppfattningar som vi anser vara bindande för alla. Exempelvis kan normerna (1), (2) och (3) sägas specificera idén att människor bör vara ärliga. På liknande sätt utgör (7) en specifikation av den allmänna principen att man inte bör skada andra. Vad säger vardagsmoralen om beslutet som vår historiker står inför? Kan vår forskare hänvisa till några av dess principer för att komma fram till vad hon bör göra? Normer som har relevans i detta fall är att man skall vara ärlig, att det är fel att ljuga och att man bör hålla sina löften. En annan relevant norm är att man inte bör skada andra. Med tanke på att de forskningsetiska normerna har en nära koppling till vardagsmoralens normer är det rimligt att tänka sig att vår ursprungliga forskningsetiska konflikt återspeglas i vardagsmoralen. Så är det också i det aktuella fallet. De första normerna står i detta fall i en konflikt med den senare. Å ena sidan innebär en publicering att forskaren är ärlig. Det talar för att det är rätt av henne att publicera resultaten. Å andra sidan innebär en publicering att en utsatt grupp människor kommer till skada. Det talar för att det är fel att publicera resultaten. Så vad bör forskaren göra? Det finns olika sätt att resonera här. Man skulle kunna fråga sig vilken eller vilka av de normerna som i detta fall väger tyngst. Åter igen blir det viktigt att fundera på hur en publicering påverkar forskarens egen karriär, hur viktiga resultaten är ur ett vetenskapligt perspektiv och hur illa redan utsatta minoriteter kommer att drabbas. Kommer de bara att drabbas mycket marginellt, samtidigt som resultaten är väldigt värdefulla för forskaren och för vetenskapssamhället, så är det kanske rimligt att hävda att forskaren bör publicera sina resultat. Dessutom är det rimligt att argumentera att uppmaningarna till forskare att vara ärliga med sin forskning väger tyngre än vardagsmoralens krav på ärlighet. Det är i normala fall viktigare att forskare är ärliga om sina göranden och låtanden än att lekmän är det. Det har att göra med förtroendet för vetenskapliga institutioner, metoder och resultat att göra. 14 Vi resonerar nog ofta på detta sätt när vi inser att olika normer ger motstridiga handlingsrekommendationer. Vi är hänvisade till att omsorgsfullt fundera på vilka handlingsalternativen är, vilken sorts handlingar det är och vilka konsekvenser de har för att sedan och använda oss av vårt omdöme för att avgöra vilken norm som i sammanhanget väger tyngst. Den brittiske filosofen W. D. Ross är en ansedd försvarare av detta sätt att resonera. Det finns dock några välkända problem med detta sätt att tänka. Mer precist, vilka är de principer som vi skall förlita oss på? Varför just dem? Har vi goda skäl att tro att vårt omdöme leder oss rätt när principerna kommer i konflikt med varandra? Kan andra, lika omdömesgilla personer som vi själva, komma fram till ett annat svar än det vi kommer fram till. Vad är i så fall rätt att göra? John Rawls beskriver i sin bok A Theory of Justice ett annat sätt att handskas med ett normsystem som kan ge upphov till motstridiga handlingsrekommendationer. Idén är att rangordna principerna i systemet. Anta därför att vi rangordnar vardagsmoralens normer och att vi kommer fram till att normen att inte skada andra rangordnas högre än normen att vara ärlig. Det innebär i så fall att normen att inte skada andra alltid vinner företräde över normen att vara ärlig. Om vi nu tillämpar våra rangordnade principer på vår historikers situation, så får vi resultatet att hon inte bör publicera sina resultat. Inte heller detta sätt att lösa problemet med motstridiga normer är utan svårigheter. Vilka är normerna som skall rangordnas? Annorlunda uttryckt: Hur ser listan av normer ut? I kraft av vad kvalificeras en norm att vara med på listan? Vilka vinner företräde över andra och varför? Utan övertygande svar på dessa frågor saknar lösningen en tillfredsställande motivering. Ytterligare en filosof som kan sägas sluta upp bakom vardagsmoralen är Richard Hare. Enligt honom duger det oftast bra att hänvisa till vardagsmoralens principer för att lösa olika moraliska problem. Men ibland räcker inte det eftersom principerna kan komma i konflikt med varandra. Som Hare ser det måste man då hänvisa till utilitarismen. Det är, till skillnad från de pliktetiska teorierna som Ross och Rawls ställer sig bakom, en konsekventialistisk lära. Utilitaristismen säger att en handling är rätt att utföra om den maximerar värdet av konsekvenserna. Annars är handlingen fel. Värdet av alla konsekvenser räknas, inte bara för den som utför handlingen eller för dem som omedelbart berörs av den. En handling som, sammantaget, inte maximerar nettovärdet är fel att utföra. Det råder bland utilitarister lite delade meningar om vad det är som skall maximeras mer precist. Vissa utilitarister anser att det är lycka som skall maximeras, andra anser att det är preferenstillfredsställelse. Den 15 skillnaden är teoretiskt betydelsefull och har ibland olika implikationer. Skillnaden spelar dock ingen roll i den nuvarande kontexten. Är det, utifrån ett utilitaristiskt perspektiv, rätt att publicera resultaten? Det räcker inte med att ha kännedom om hur olika individer, på kort och lång sikt, kommer att påverkas av en publicering. Vi måste också jämföra värdet av de konsekvenserna med värdet av de konsekvenser som ett icke-publicerande skulle medföra för att sedan konstatera att publiceringsalternativet har bättre konsekvenser. Det säger sig nästa självt att det är mycket svårt att göra sådana bedömningar på goda grunder. Det har dels att göra med att det är svårt att se veta vilka konsekvenser en handling har på lång sikt, vilket i sin tur devis hänger samman med problemen att mäta lycka och olycka. Dessa svårigheter utgör välkända problem för utilitaristen. Sammantaget är det inte lätt att svara på frågan vad vår forskare bör göra. Hon står inför ett moraliskt problem och sådana problem kännetecknas av olika slag av intressekonflikter. Lösningen på moraliska problem är därför ofta kontroversiell. Det innebär inte att alla lösningsförslag är lika rimliga eller att vi måste ge upp tanken att sådana problem kan lösas på ett ansvarsfullt sätt. Forskningsetiska problem är inte isolerade från mer allmänna moraliska problem. De kastar ömsesidigt ljus över varandra. Det innebär att den som är ärligt intresserad av forskningsetiska problem bör ta sig en ordentlig funderare på etiska problem i allmänhet och hur de kan tänkas lösas. Det innebär också att den som försöker utarbeta grundläggande principer om handlingars riktighet måste fundera på de svar som principerna ger på olika forskningsetiska problem. Detta illustreras också med utgångspunkt från en annan problematik. 2.3 ”D ET SPELAR INGEN ROLL OM JAG GÖR DET ELLER INTE ” Anta att vår forskare ser publiceringen av resultaten som moraliskt problematiskt. Hon inser hur Jobbik kommer att använda dem i sin retorik. Samtidigt resonerar hon på följande vis: Om jag publicerar resultaten, så får det vissa negativa konsekvenser för redan utsatta minoriteter i Ungern. Men om jag inte publicerar resultaten så kommer någon annan forskare med tillgång till arkivet att komma fram till samma slutsats och denne kommer att publicera resultaten, som i sin tur kommer att påverka minoriteterna på samma sätt. Det spelar alltså ingen roll om jag publicerar resultaten eller inte. 16 Låt oss för resonemangets skull förutsätta att vår forskare har rätt i sitt antagande att om inte hon publicerar resultaten, så gör någon annan det. Ur ett pliktetiskt perspektiv är det dock inte möjligt att rättfärdiga vår forskares publicering genom att hänvisa till detta. En pliktetiker ställer sig bakom normer som ”Du skall inte bidra till verksamheter som skadar andra” eller ”Publicera inte vetenskapliga resultat som kan användas i propaganda mot utsatta minoriteter”. Då är det fel av vår forskare att publicera resultaten. Det är fel att göra det även om den andre forskaren skulle publicera dem. Publicerar han resultaten så är det han som gör fel. Han har, precis som vår forskare, en skyldighet att göra vad plikten kräver av honom, nämligen att inte publicera resultaten. Ur ett utilitaristiskt perspektiv ter sig situationen annorlunda. För en utilitarist är det viktigt att noga fundera på vilka alternativ vår forskare står inför och vilka konsekvenser alternativen har. Man måste då bland annat noga fundera på vår forskares livssituation. Anta att vår forskare har en stor familj att försörja, att publicering av resultaten medför att hon kvalificeras för en fast anställning med en ordentlig lön, att hennes barns framtid hänger på att hon har ekonomiska möjligheter att sätta dem i en bra skola. Med andra ord, även om konsekvenserna för de redan utsatta i Ungern blir desamma oavsett om vår forskare eller den andre publicerar resultaten, så kan det fortfarande vara möjligt att rättfärdiga att det är just vår forskare som bör publicera resultaten. Men, publicerar vår forskare resultaten kan man säga att hon i alla fall indirekt sanktionerar ett synsätt som tycks innebära att den enskilde forskarens ansvar för hur resultat används tonas ned. Många som har funderat på den saken anser emellertid att ett sådant nedtonande är moraliskt problematiskt. Man skulle naturligtvis kunna hävda att detsamma gäller för andra forskare med potential att publicera resultaten. Men kanske är det så att vår forskare ägnar mer reflektion kring etiska frågor. Hon ansåg ju att publiceringen är moraliskt problematisk. Man skulle därför kunna tänka sig att vår forskare avstår att publicera sina resultat på moraliska grunder och att hon explicit och tämligen offentligt tillkännager detta. (Låt oss anta att konkurrerande forskare inte har några moraliska betänkligheter kring att publicera resultaten.). Det skulle i sin tur kunna medföra en ökad medvetenhet kring forskningsetiska frågor som rör publicering av känsliga uppgifter och forskares ansvar för metoder och resultat. Det skulle kunna medföra positiva konsekvenser för vetenskapssamhället och för allmänhetens förtroende för detsamma. Kanske skulle någon här vilja hävda att vår forskare inte kan hållas ansvarig för vad andra gör med de resultat som hennes forskning genererar. Hennes uppgift är att få fram sanningen om transporterna. Hur sedan politiker eller media använder resultaten är inte hennes 17 bekymmer. Även om det resonemanget är ganska vanligt, så är det svårt att försvara. Anta att forskare kommer fram till att lätt tillgängliga substanser enkelt kan kombineras till massförstörelsevapen. Är det inte för lättvindigt att argumentera att det är upp till politiker eller andra att förhålla sig till dessa rön? Är det inte som att säga att en person som lämnar ett skarpladdat vapen på en lekplats inte har något ansvar för hur barn sedan kommer att använda sig av vapnet? En forskare kan inte gärna hållas ansvarig för oförutsedda användanden av forskningsresultat. Med förutsägbara användanden är det annorlunda. Det är sannolikt att barn kommer att skadas av vapnet på lekplatsen. Det är också sannolikt att receptet för massförstörelsevapen kommer att få mycket allvarliga konsekvenser. De flesta av oss anser nog också att det är fel att lämna vapnet eller att presentera receptet. Gäller inte detsamma vår forskares resultat? Är det inte sannolikt att Jobbik skulle använda sig av hennes resultat och är det inte troligt att det får negativa konsekvenser? Det talar för att vår forskare inte kan frånsäga sig ansvaret för konsekvenserna av en publicering. Om vår forskare väljer att inte publicera sina resultat och offentligt motiverar det på moraliska grunder, så skulle hon kunna rubriceras som en visselblåsare. I vetenskapliga sammanhang kan man beskriva en sådan som en person som slår larm om olika slag av oegentligheter. Det kan handla om forskningsfusk eller om annan moraliskt tveksam forskning. I avsnitt 3.5 återkommer vi till Alan Sokal, som kanske kan beskrivas som en visselblåsare. 2. 4 K RANIERNA IGEN I det förra kapitlet tog vi upp kranierna från Rounola kyrkogård. Som vi kommer ihåg grävdes de fram 1915 för att komplettera Uppsala universitets samling av samiska kranier. Kranierna finns nu i Historiska museets samlingar. Sametinget har begärt att kranierna skall repatrieras. Man hänvisar bland annat till kraniernas symboliska värde. Det faktum att Historiska muséet har dem i sin ägo symboliserar, som sametinget ser det, svensk kolonialism kopplad till rasbiologiska idéer om samernas underlägsenhet. Sametinget hänvisar också till FN:s urfolksdeklaration antagen 2007. Deklarationen stipulerar att ursprungsbefolkningar har rätt att kontrollera ceremoniella objekt och rätt att förfoga över sina mänskliga kvarlevor. Företrädare för Historiska muséet 18 vill inte gå med på en repatriering. De hänvisar till kraniernas vetenskapliga värde. Vad är rätt att göra med kranierna? Som tidigare beskrivits har olika vetenskapliga discipliner utarbetat sina forskningsetiska principer på lite olika sätt. Det har dels att göra med att studieobjekten och metoderna delvis skiljer sig åt, dels att den vetenskapshistoriska utvecklingen har sett olika ut för olika vetenskapliga discipliner. Låt oss därför undersöka om Svenska arkeologiska samfundets principer för god arkeologisk praxis kan ge oss svaret på frågan vad som bör göras med kranierna. Principerna är uppdelade i två grupper. De första nio faller under rubriken ”Arkeologerna och samhället” de resterande åtta faller under rubriken ”Arkeologerna och det arkeologiska yrket”. Det är några principer i den första gruppen som är särskilt relevanta för vårt fall. En av dem säger att arkeologer har en plikt att bevara de arkeologiska kulturarven. Den principen kan tolkas som att den talar för att repatriera kranierna, särskilt om Sametinget ombesörjer en återbegravning av kranierna. På det sättet bevaras det samiska kulturarvet. Men principen kan också tolkas på ett sätt som talar för att det rätta vore att bevara kranierna på Historiska muséet. På det sättet kommer kranierna att kunna kasta ljus över levnadsförhållandena i norra Sverige under medeltiden. En annan princip säger att Arkeologer skall ge akt på diskriminerande eller rasistiska budskap som deras forskning kan tänkas förmedla, vilket kan medföra negativa moraliska och ideologiska konsekvenser i samhället. (Svenska arkeologiska samfundet 2000, s. 1) Det är sannolikt att många, i alla fall många samer, som uppfattar muséets innehav av kranierna som att det förmedlar såväl diskriminerande som rasistiskt budskap. Denna princip är en smula oklar, men det är inte orimligt att tolka den så att den talar för att repatriera kranierna. Om kranierna repatrieras, så kan inte längre Historiska museet (en statlig myndighet) förmedla något budskap med hjälp av kranierna. Ytterligare en princip tycks tala för en repatriering. Forskning som berör ett lands ursprungsbefolkning kräver särskilt omtanke. Man bör samverka med den lokala befolkningen och/eller ursprungsbefolkningen i planeringen och genomförandet av projekt. (Svenska arkeologiska samfundet 2000, ss. 1-2) Sametinget, som representerar de svenska samerna, har ställt sig bakom ett krav på repatriering. Ovanstående princip säger att man bör lägga särskild vikt vid dess krav. Detta avgör dock inte saken. Även om det finns forskningsetiska överväganden som stödjer en repatriering så finns det kanske också överväganden som stödjer ett avslag på sametingets krav. En princip som svenska arkeologiska samfundet ställer sig bakom säger att 19 arkeologisk forskning skall vara av hög vetenskaplig kvalitet och att arkeologer har en skyldighet att fortbilda sig. Kanske är det rimligt att hävda att kranierna behövs för att föra den arkeologiska kunskapen framåt. Företrädare för Historiska muséet hävdar, som vi tidigare sett, att kranierna har ett stort vetenskapligt värde. Historiska muséets dåvarande chef Lars Amreus påpekar dessutom i en intervju i Sveriges Radio att det inte går att fastställa kraniernas etniska tillhörighet (Vetenskapsradion 2009). Det är, menar han, inte helt klart att det handlar om samiska kranier. I så fall skulle företrädare för Historiska muséet kunna argumentera att de följer svenska arkeologiska sällskapets riktlinjer och att de ställer sig bakom FN:s urfolksdeklaration. Låt oss dock fortsättningsvis anta att kranierna är samiska. Med utgångspunkt från svenska arkeologiska samfundets principer är det inte klart vad som bör göras med dem. Vissa principer talar för att kranierna bör repatrieras, andra talar för motsatsen. För att komma längre måste den etiska diskussionen breddas och fördjupas. Vi är då tillbaka vid de resonemang som vi förde i det föregående avsnittet där vi relaterade forskningsetiska principer till vardagsmoralen, som i sin tur relaterades till förfinade versioner av pliktetiken och till utilitarismen. I det sammanhanget är det på sin plats att nämna att FN:s urfolksdeklaration är en rekommendation från FN:s sida. Deklarationen är inte juridiskt bindande, men Sverige arbetade aktivt i FN för att få den till stånd. Det är intressant att fundera på hur det kommer sig att forskningsetiska principer inte alltid hjälper oss att avgöra vad som är rätt och fel att göra i olika sammanhang. Det har delvis att göra med att principerna är tämligen oklara till sin natur. Det kan i sin tur förklaras med hänvisning till att de annars skulle vara svåra att lära sig, komma ihåg och tillämpa samt med hänvisning till att principerna är antagna av olika grupper av vetenskapare som inte sällan har olika uppfattningar. Det oklara innehållet i de forskningsetiska principerna gör det möjligt för vetenskaparna att fylla dem med ett innehåll som harmonierar med de olika uppfattningarna. På det sättet kan man få till en sorts samsyn. Motsvarande resonemang har bäring också på vardagsmoralens principer. Vi lär oss dem i unga år och vi förväntar oss att de skall kunna guida oss i vardagen. Principerna är därför tämligen enkla och grovhuggna. 20 2.5 L AGEN OM ETIKPRÖVNING Forskare måste ibland söka tillstånd för sin forskning. Lagen om etikprövning rymmer bestämmelser om etikprövning av forskning som avser människor. Syftet med lagen är att skydda den enskilda människans integritet. ’Forskning’ betecknar i lagen vetenskapligt arbete i syfte att inhämta ny kunskap. Undersökningar som genomförs på grundläggande eller på avancerad nivå omfattas inte av lagen. Lagen tillämpas på forskning som behandlar känsliga personuppgifter (etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening, hälsa och sexualliv) och på personuppgifter om lagöverträdelser. Lagen tillämpas också på forskning som utförs med en metod som syftar till att påverka försökspersonerna fysiskt eller psykiskt eller som innebär en uppenbar risk att försökspersonerna skadas fysiskt eller psykiskt. Forskning som avses ovan får genomföras bara om den blivit godkänd i en etikprövningsnämnd. Den som bedriver forskning som faller under lagen om etikprövning trots att en etikprövningsnämnd inte givit godkännande bryter mot lagen. Det finns sex regionala etikprövningsnämnder i Sverige. Nämnderna skall bland annat bedöma om det vetenskapliga värdet av forskningen uppväger de eventuella risker som forskningen kan ha för försökspersonernas integritet. Etikprövningsnämnder har beslutat om avslag på ansökningar med hänvisning till att den vetenskapliga kvaliteten är för låg, att det vetenskapliga värdet av forskningen inte uppväger det hot som finns mot den personliga integriteten och att integritetskränkande. frågor i Nämndernas enkätundersökningar beslut kan kan upplevas överklagas till stötande den och centrala etikprövningsnämnden. Vid forskning som berör människor eller som kan medföra risker för deras integritet har forskaren, enligt etikprövningslagen, en skyldighet att inhämta ett informerat samtycke. Det innebär bland annat att försökspersonerna skall informera om syftet med forskningen, hur den kommer att genomföras och vilka eventuella följder och risker som forskningen kan medföra. Försökspersonerna måste också informeras om att de när som helst under försökets gång, utan att avkrävas någon motivering, har rätt att hoppa av försöksverksamheten. 21 2.6 S AMMANFATTNING Vi har sett att forskningsetiska principer är tänkta att fungera som hjälpmedel för forskare som står inför olika etiska problem. Vi har också tittat lite närmare på hur de kan tillämpas och motiveras. Det är långt ifrån uppenbart eller okontroversiellt hur detta låter sig göras och till vilken grad. Även om forskningsetiska och vetenskapliga/metodologiska normer delvis motiveras med samma utgångspunkt (att främja sanningssökandet), så skiljer de sig åt. Historien visar att det finns många forskare som är etiskt klanderfria, men som inte uppfyller vetenskapliga krav. Det omvända gäller också. Det finns framstående forskare som bryter mot rimliga forskningsetiska normer. En forskare som bryter mot normer av det slag som Vetenskapsrådet ställer sig bakom kan sägas brista i sin forskningsmoral. Allvarliga brott mot normerna brukar kallas för vetenskaplig oredlighet och är temat för nästa kapitel. Ytterligare läsning: Den som vill fördjupa sig kring frågor kring vetenskapens mål och i synnerhet den humanistiska vetenskapens mål kan med fördel läsa Staffan Carlshamres Philosophy of the cultural sciences. Det finns många introduktionsböcker till normativ etik. Torbjörn Tännsjös Grundbok i normativ etik (Stockholm: Thales, 2012) är ett läsvärt exempel. Mark Timmons Moral Theory (Lanham, MD: Rownan & Littlefield, 2001) är ett annat. Den som vill läsa mer om etikprövningsnämndernas arbete bör söka sig till deras hemsida (http://www.epn.se/sv/start/startsida/). Mer om informerat samtycke och litteraturtips därom finns på Webbplatsen Codex (http://codex.vr.se/manniska2.shtml). I Glovers och ScottTaggarts ”It Makes no Difference Whether or Not I Do It” Aristotelian Society Supplementary Volume (49): 171-209 (1975) belyses problem som relaterar till hur man bör handla i en situation där det inte spelar någon roll om jag eller någon annan utför handlingen. 22 3 Vetenskaplig oredlighet 3.1 I NTRODUKTION Forskningsetiska problem aktualiserar ofta av en konflikt mellan vetenskapliga intressen och andra samhälleliga intressen. Diskussionen kring en eventuell repatriering av kranierna från Ruonala kyrkogård illustrerar denna konflikt. Forskningsetiska principer har utarbetats för att vägleda forskare som står inför moraliska problem och för att vi skall kunna resonera kring problemen på ett ansvarsfullt sätt. Då och då bryter forskare mot de forskningsetiska principerna. Vissa allvarliga avsteg från normen att man skall tala sanning om sin forskning beskrivs som vetenskaplig oredlighet. Anklagelser om vetenskaplig oredlighet får ibland ett ganska stort medialt intresse. Det kan delvis förklaras av att oredlighet kan få allvarliga konsekvenser. Den sätter ofta käppar i hjulet för den vetenskapliga utvecklingen. Dessutom kan allmänhetens förtroende för vetenskapen som institution, dess metoder och resultat få sig en allvarlig törn om allmänheten blir varse att resultaten är fabricerade. Vetenskapliga resultat som en trovärdig grund för politiska beslut kan därmed komma att ifrågasättas. Människor, djur och miljö kan lida skada som en konsekvens av beslut som baseras på fabricerade data eller på förfalskningar. Anklagelser om oredlighet kan också ha allvarliga konsekvenser för den anklagade. En karriär kan gå till spillo och även om forskaren frias från anklagelserna kan forskaren utstå lidande och skada som ett resultat av anklagelsen. Det är därför viktigt att en diskussion kring, och utredningar av, påstådda fall av oredlighet förs med stor noggrannhet. I avsnitt 3.2 kommer vi att beröra tydliga fall av vetenskaplig oredlighet, fall som involverar fabriceringar, förfalskningar och plagiat. I avsnitt 3.3 kommer vi in på frågan hur oredlighetsfall hanteras och i avsnittet därefter kommer vi att kort fundera på vad som kan göras för att minska fallen av oredlighet. Slutligen, i avsnitt 3.5 kommer vi att komma in på vad som brukar kallas Sokals bluff. Det är inte uppenbart hur man skall se på Sokals tilltag. Var det ett fall av vetenskaplig oredlighet? Visar det i så fall att det finns moraliskt acceptabla fall av vetenskaplig oredlighet? 23 3. 3 F ABRICERING , F ALSIFIKAT OCH P LAGIAT I Sverige är det upp till olika lärosäten att formulera forskningsetiska principer och, om man finner det nödvändigt att formulera en definition av ’vetenskaplig oredlighet’. Det är olyckligt. Den vetenskapliga verksamheten ofta är global. Forskare från olika länder, utbildade vid olika lärosäten, deltar i många internationella projekt. Avsaknaden av en allmänt accepterad definition av vetenskaplig oredlighet kan därför ge upphov till missförstånd, felaktiga anklagelser och frianden. Forskare kanske också är rädda för att anklagas för oredlighet varför de väljer att inte utveckla helt nya metoder eller testa till synes märkliga hypoteser i nya sammanhang. Även om det i vetenskapssamhället inte finns någon allmänt accepterad definition av ’vetenskaplig oredlighet’ (eller termer som ’scientific fraud’ och ’Scientific misconduct’), så råder det dock tämligen bred enighet kring att tydliga fall av fabricering, falsifikat och plagiat är exempel på oredlighet. I samtliga fall beter sig forskaren oärligt. Det kan sägas vara kärnan i oredlighetsbegreppet. Flera inflytelserika vetenskapliga institutioner, däribland amerikanska National Academy of Sciences och U.S. Office of Science and Technology Policy definierar rent av ’oredlighet’ i termer av fabriceringar, förfalskningar och plagiat. Innan vi tar oss en titt på några illustrerande fall är det värt att göra några terminologiska påpekanden. En forskare fabricerar data när hon hittar på dem snarare än upptäcker dem. Fysikern Jan-Hendrik Schön beslogs med att ha fabricerat när han använde samma experimentella data flera gånger trots att han sade sig göra olika mätningar med olika instrument. Förfalskningar har att göra med beskrivningen och rapporteringen av data. En forskare som avsiktligt utelämnar eller beskriver data på ett felaktigt sätt gör sig skyldig till förfalskning. ’Förfalskning’ har alltså inom forskningsetiken ofta en lite annorlunda innebörd än i vardagsspråket. Där talar man exempelvis om förfalskade sedlar. Det motsvarar i forskningsetikens idiolekt en fabrikation. Fabriceringar såväl som falsifikat hotar vetenskapens mål att komma fram till sanna (och relevanta) hypoteser om verkligheten. Falsifikaten är just falska och fabricerade data kan leda vetenskapen fel. Blir missgreppen kända kan förtroendet forskare emellan få sig en törn och allmänhetens förtroende för vetenskapen som institution kan också påverkas negativt. Det är också konsekvenser som indirekt kan missgynna vetenskapens mål. En forskare plagierar när hon presenterar resultat som sina egna fast det är andra som kommit fram till dem. Problemen med plagiat skiljer sig från problemen med fabriceringar och falska beskrivningar. Problemen med plagiat har också att göra med förtroendet för 24 vetenskapen att göra. Det handlar då primärt om att plagiat stör meriteringssystemet. Den forskare som man trodde vara brilliant är kanske i själva verket inte det. Kanske fick fel person tjänsten eller anslaget till följd av detta. Den forskare som blir plagierad får kanske inte heller den uppmärksamhet som hon förtjänar. Låt oss nu titta lite närmare på dessa tre fall av oredlighet. Den tyske affärsmannen och arkeologen Heinrich Schliemann deltog i utgrävningarna av Mykene på 1870-talet. Under det arbetet fann han vad han påstod vara Agamemnons dödsmask. Idag finns masken på arkeologiska nationalmuseet i Aten. Det finns misstankar om att masken inte är äkta, att Schliemann har låtit tillverka den. Schliemann lär ha haft en kontakt med en guldsmed i Athen (Spencer et. al 1999). Skulle dessa misstankar visa sig vara sanna så skulle vi ha ett solklart fall av fabricering. Schliemann har inte hittat Agamemnons dödsmask, han har låtit tillverka den. Andra misstänker att Schliemann verkligen hittat en mask, men att han låtit förändra den. Även om den misstanken skulle visa sig vara riktig, så skulle det vara ett fall av fabricering. Det var inte så masken såg ut. Det finns också arkeologer som anser att dessa misstankar är ogrundade (Spencer et. al. 1999). Saken är alltså inte avgjord. Äktheten hos masken skulle kunna avgöras genom att göra ett test av masken. Arkeologer känner till mycket om masker av guld från den tid som Agamemnons mask anses komma ifrån. En noggrann jämförelse med dessa masker skulle kunna avgöra saken. Arkeologiska muséet i Aten har avslagit ansökningar om att få undersöka Agamemnons mask. Under alla omständigheter kan det inte ha varit Agamemnons mask. Hade Agamemnon verkligen levt, skulle han ha gjort det på 1200-talet före vår tidräkning. Problemet är att gravarna i Mykene är från 1500-talet före vår tidräkning. Det uppger arkeologen Ann-Louise Schallin (Persson 2005). Den politiske aktivisten och professorn i etnologi, Ward Churchill, tidigare verksam vid University of Colorado, har hamnat i ordentligt blåsväder. Kärnan i hans artikel ”Some people push back” är att terroristattackerna 11/9 2001 var en naturlig följd av den amerikanska utrikespolitiken. Churchill hävdar i artikeln att de som arbetar i den amerikanska finansindustrin deltar i ett pågående USA-imperialistiskt folkmord (Churchill 2001). Artikeln, som skrevs dagen efter attentaten, gav upphov många upprörda känslor. Churchill har också fått allvarlig kritik för sina vetenskapliga arbeten. Forskare har anklagat Churchill för att bland annat att avsiktligt ha presenterat sina forskningsresultat på ett vilseledande sätt. University of Colorado beslöt att utreda anklagelserna. Utredningen kom fram till att Churchill såväl plagierat som avsiktligt givit en felaktig bild av verkligheten. Han 25 avskedades från universitetet 2007. Churchill nekade till anklagelserna och överklagade avskedandet till högsta domstolen i Colorado som gav universitetet rätt. Churchill överklagade det beslutet till USA:s högsta domstol. Churchill menade att han avsatts av politiska skäl, för att ha kritiserat den amerikanska utrikespolitiken. Högsta domstolen beslöt att inte behandla ärendet (Hurley 2013). Vad, mer precist var det som Churchill anklagades för? Churchill beskriver i flera arbeten händelser kring Fort Clark (nuvarande Nord Dakota) 1837. Amerikanska armén smittade, påstår Churchill, medvetet Mandanindianerna med smittkoppor. I samband med överläggningar mellan den amerikanska armén och indianerna erbjöd militären indianerna ett stort antal filtar besudlade med smittkoppor. Indianerna accepterade erbjudandet och smittan spreds bland dem (Brown 2006). Det finns dock ett stort problem med Churchills argumentation. Mandanindianerna drabbades förvisso av smittkoppor 1837, men det gick inte till på det sätt som Churchill redovisar. Fort Clark var då en privatägd handelsutpost. Det fanns inga amerikanska militära förband på platsen. De närmsta militära enheterna fanns cirka 150 mil därifrån. Några överläggningar eller överlämnande av filtar har alltså inte kunnat inträffa (Brown 2006). Det är dock viktigt att komma ihåg att vetenskaplig oredlighet är en sak, att vara oenig med andra forskare eller att ta miste är något annat. Det är inte rimligt att klassificera slarv som oredlighet. Detsamma gäller fall där en forskare haft goda skäl att tro på en hypotes som är, visade det sig, falsk. Det kan vara svårt att avgöra när en forskare ärligen tar miste och när hon förfalskar. Det avgörande är avsikten. Det är alltså inte säkert att en forskare som avsiktligt utesluter data gör sig skyldig till ett falsifikat. Hon kanske gör det av adekvata skäl. Forskare måste ofta göra ett urval av data och det är möjligt att hon gör det urvalet avsiktligt, men på vetenskapliga grunder. Hon kanske gör bedömningen att de är irrelevanta. Det kan hon ju naturligtvis ha fel i, men det rimliga är kanske i så fall att beskriva henne som att brista i vetenskaplig skicklighet snarare än som att ha fuskat. Utesluter hon data, gör ensidiga referat av forskningsläget och formulerar missvisande tolkningar av dokument i syfte att göra sin argumentation starkare än vad den i själva verket är, så gör sig forskaren skyldig till falsifikat. För att beslå forskaren med att ha förfalskat resultat måste hon alltså haft en avsikt att föra andra forskare eller anslagsgivare eller allmänheten bakom ljuset. De som gjorde utredningen kring anklagelserna mot Churchill gjorde bedömningen att Churchill hade en sådan avsikt. I ljuset av ovanstående är det då mycket viktigt att forskare noggrant beskriver källmaterialet och explicit motiverar sin selektion av data. På det sättet förbättras 26 möjligheterna för andra forskare att granska resonemangen som förs och på det sättet kan man undvika att anklagas för oredlighet. Enligt vetenskapsrådets expertgrupp för etik är plagiat de vanligaste fallen av vetenskaplig oredlighet (Hermerén 2011, s. 109). Ett plagiat är enligt Bonniers svenska ordbok ett lån ur annans konstnärliga eller vetenskapliga verk utan angivande av källan (1991. s. 410). Plagiat kan beskrivas som en sorts stöld som medför med att läsare får en missvisande bild av vem som förtjänar uppmärksamhet för olika forskningsresultat. Det kan i sin tur störa rekryteringsoch anslagsprocesser. Det kan hända att den som får sina resultat plagierade inte blir erkänd för dem och att hon därför inte står sig i konkurrensen. Det kan också hända att den som plagierar inte avslöjas och att hon därför otillbörligt gynnas, på andras bekostnad. Plagiat kan vidare medföra att förtroendet forskare emellan sjunker och att allmänhetens förtroende för forskare såväl som för vetenskapen som institution påverkas negativt. Forskare förväntas ju vara ärliga. Plagiat kan också, på ett indirekt sätt ge en missvisande bild av hur verkligheten ser ut. Det är idag tämligen vanligt att forskare gör så kallade meta-analyser av andras forskning. Vid meta-analyser kombinerar forskare resultat från olika studier. Om ett forskningsresultat plagieras och återfinns i ett stort antal studier kan det få till konsekvens att det resultatet får för stor vikt i meta-analysen, vilket i sin tur kan få konsekvenser för trovärdigheten hos olika slutsatser och beslut som baseras på dem. Meta-analyser är inte alls lika vanliga inom humaniora som inom natur- och beteendevetenskaper. Det innebär att plagiat inom humaniora inte har samma potential att snedvrida övergripande resultat som inom exempelvis beteendevetenskap. Den forskare som ordagrant tar textavsnitt från någon annans publikation utan att ge en källhänvisning gör sig skyldig till plagiat. Det gör också den som tar någon annans uppslag, hypoteser eller resultat utan att göra en hänvisa till den ursprungliga källan (Hermerén 2011, s. 109). Det finns inget entydigt svar på frågan hur omfattande något som är direkt återgivet måste vara för att kvalificeras som ett plagiat. Anta att en forskare har kopierat en halv mening ordagrant, är det ett fall av plagiat? Så här skriver Eriksson och Helgesson, författare till boken Publiceringsetik: [S]trängt taget är det ett plagiat om den halva meningen verkligen är hämtad från någon annans verk utan att den är vederbörligt citerad. (Eriksson och Helgesson 2013, s. 33) Alla plagiat är inte lika allvarliga, vilket Eriksson och Helgesson också påpekar. Ett omfångsmässigt litet plagiat kan vara innehållsligt mycket betydelsefullt. Kvaliteten eller 27 originaliteten i det som uttrycks kan vara mycket hög. Ett plagiat kan vara mycket omfattande rent textmässigt men samtidigt vara tämligen betydelselöst innehållsligt (Eriksson och Helgesson 2013, s. 34). Det är också viktigt att notera att det sannolikt är mycket vanligt med oavsiktliga plagiat. Det kan exempelvis handla om att man inte känner till hur man gör korrekta källhänvisningar vid referat och citat. En forskare kan också glömma bort vem det var som ursprungligen kläckte en idé, kanske har forskaren med tiden gjort den till sin. Fall av oavsiktlig plagiering skall kanske inte klassificeras som vetenskaplig oredlighet. Det avgörande när det kommer till sådan oredlighet är, enligt de mest allmänt accepterade definitionerna, att det finns en avsikt att föra andra bakom ljuset. Det hade Anette Schavan. Hon försvarade sin avhandling i filosofi, Person und Gewissen, vid universitetet i Düsseldorff. Därefter har hon gjort politisk karriär. Hon avgick dock våren 2013 från sin post som tysk utbildnings- och forskningsminister. Plagiatjägare runt om i Tyskland började publicera textavsnitt från hennes avhandling på nätet. Texten från avhandlingen presenterades jämsides med avsnitt författade av andra. Schavan anklagades för plagiat. I ett försök att bemöta detta begärde Schavan att ledningen för universitetet i Düsseldorf skulle undersöka anklagelserna. Ledningen tillsatte en kommitté med uppgift att göra just detta. Med utgångspunkt från granskningen beslöt filosofiska fakultetens råd att dra tillbaka Schavans doktorstitel. Rådet motiverade detta med att Schavan gjort sig skyldig till systematiskt och avsiktligt plagiat (Werkhäuser 2013). 3.4 H UR HANTERAS OREDLIGHET ? Vetenskaplig oredlighet kan ha allvarliga konsekvenser inte bara för enskilda forskare, utan också för vetenskapssamhället och för allmänheten. Det är därför viktigt att bekämpa oredlighet. Hur ser det juridiska regelverket ut? I högskoleförordningens första kapitel paragraf 16 står: En högskola som genom en anmälan eller på något annat sätt får kännedom om en misstanke om oredlighet i forskning, konstnärligt utvecklingsarbete eller annat utvecklingsarbete vid högskolan ska utreda misstankarna. Vem som helst kan anmäla misstankar om oredlighet. Anmälaren vänder sig då till ledningen för den institution eller fakultet som den misstänkte fuskaren tillhör. Prefekt (institutionsansvarig) eller dekanus (fakultetsansvarig) för sedan anmälan vidare till 28 högskolans rektor. Högskoleförordningen stipulerar att rektor har en skyldighet att utreda anklagelserna. Förordningen stipulerar också att en högskola under pågående utredning kan inhämta ett yttrande från Centrala etikprövningsnämndens (CEPN) expertgrupp för vetenskaplig oredlighet. Gruppen har fyra ledamöter med vetenskaplig kompetens och leds av en ordförande som har domarkompetens. Det är rektor som ytterst beslutar om eventuella påföljder. Det kan handla om varning, löneavdrag eller till och med uppsägning. Vetenskaplig oredlighet är i sig inte juridiskt straffbart såvida det inte begåtts några brott i samband därmed. Det är viktigt att bekämpa vetenskaplig oredlighet inte minst för att den kan medföra att allmänhetens förtroende för vetenskapen minskar. Det är viktigt att fästa uppmärksamhet på och att komma till rätta med tvivelaktig vetenskap. Alan Sokal, professor i fysik vid New York University, ville göra just detta. Men gjorde han det på ett acceptabelt sätt? Han förde avsiktligt redaktörerna på tidskriften Social Text bakom ljuset. 3. 5 S OKALS BLUFF Artikeln som Sokal skickade in hade titeln ”Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity”. Den utgör i själva verket en fördold kritik av vad Sokal uppfattar som intellektuellt förslappad humanistisk vetenskap. I artikeln använder Sokal genomgående vetenskapliga och matematiska begrepp på ett sätt som ingen fysiker eller matematiker skulle uppfatta som seriöst. Han skriver att vissa kvantfysikaliska teorier bekräftar Lacans psykoanalytiska idéer, att vissa New-Age teser i själva verket utgör de senaste teorierna om kvantgravitation, samt att vissa hypoteser om kvantgravitation har progressiva politiska implikationer. Sokal ville testa om en ledande nordamerikansk kulturvetenskaplig tidskrift skulle acceptera en artikel vars innehåll var nonsens, men som lät bra och som hade ”rätt” ideologisk vinkling (åt vänster). Artikel publicerades i vår/sommarnumret 1996. Sokal avslöjade i samband med publiceringen sitt tilltag i tidskriften Lingua Franca. Han anför två skäl för sitt tilltag, ett intellektuellt och ett politiskt, låt oss böja med det intellektuella. Sokal anser att de postmodernistiska teorier som formuleras i tidskrifter som Social Text uttrycks inte bara med ett obskyrt och mycket pretentiöst språk. De är också falska (eller meningslösa). De implicerar att det inte finns en objektiv verklighet, att sanningsbegreppet är 29 innehållslöst, samt att evidens inte spelar roll för en bedömning av teoriernas innehåll. De postmodernistiska teorierna är, anser Sokal, därför ovetenskapliga (Sokal 1996). Sokal försvarar sig också med utgångspunkt från politiska överväganden. Sokal, som betecknar sig själv som en vänstersympatisör, anser att företrädarna för Social Text och de rön som presenteras där har negativa konsekvenser för vänstern. Historiskt sett har vänsterrörelsen identifierat sig med vetenskap och ett kritiskt ifrågasättande. Dagens akademiska vänster förråder, anser Sokal, denna tradition och försvagar utsikterna för en vettig samhällskritik. Orimliga eller fördomsfulla idéer som kommer till uttryck i historiska, sociologiska eller ekonomiska sammanhang kan inte bekämpas utan begreppen sant och falskt. Det är i alla fall vad Sokal hävdar. Publiceringen av artikeln väckte stort uppseende. Debatten kring artikeln fördes i såväl fackvetenskapliga tidskrifter som i dagspress. Sokal fick stöd av andra forskare, som exempelvis Steven Weinberg, nobelpristagare i fysik och filosofen Paul Boghossian. Weinberg och Boghossian påpekade var för sig att Sokals bluff illustrerar en påfallande intellektuell slapphet hos redaktörerna på Social Text. Många var dock kritiska. Bruce Robbins och Andrew Ross, två av redaktörerna för Social Text, skrev: All of us [redaktörerna för Social Text] were distressed at the deceptive means by which Sokal chose to make his point. This breach of ethics is a serious matter in any scholarly community, and has damaging consequences when it occurs in science publishing. (Robbins och Ross 1996) Professorn i engelska vid Duke University, Stanley Fish anklagar Sokal för att angripa en halmgubbe. Dem som Sokal kritiserar omfattar inte de uppfattningar som Sokal tillskriver dem. Det är dessutom i själva verket Sokal som genom sitt tilltag underminerar förtroendet för vetenskapen. Fish fortsätter: In a 1989 report published in The Proceedings of the National Academy of Science, fraud is said to go "beyond error to erode the foundation of trust on which science is built." That is Professor Sokal's legacy, […] (Fish 1996). Vi kan i denna bok inte närmare granska innehållet i Sokals vetenskapsteoretiska kritik av postmodernismen. Men hans bluff kan kritiseras med utgångspunkt från moraliska hänsynstaganden. Forskares tillit till varandras avsikter och resultat av avgörande betydelse för vetenskapens utveckling. Publiceringen innebar också att ett flertal forskare fick utstå väldigt mycket negativ publicitet. Fish anklagar dessutom Sokal, i alla fall indirekt, för vetenskaplig oredlighet. Anklagelsen är välgrundad. Sokal förde avsiktligt andra forskare bakom ljuset. Han beskrev avsiktligt verkligheten på ett felaktigt sätt. Han ljög. 30 Det finns olika sätt att resonera kring oredlighetsanklagelsen. Till att börja med bör det noteras att Sokal själv, i samband med publiceringen av artikeln, påtalade bluffen i Lingua Franca. Det fanns alltså inte någon risk att andra forskare byggde vidare på sakinnehållet i artikeln eller att delar av den humanistiska vetenskapen så att säga leddes fel. Ett problem som man vanligen brukar peka på med oredlighet uppstår alltså inte i detta fall. Dessutom, kunde man invända, var bluffen ett effektivt sätt att framföra vetenskaplig kritik. Sokal kan kanske rent av beskrivas som en visselblåsare. I vetenskapliga sammanhang kan man beskriva en sådan som någon som med omtanke om allmänhetens bästa bryter mot vetenskapliga normer eller mot lagen (Shrader-Frechette 1994, s. 78). Shrader-Frechette anser också att forskare i vissa situationer en skyldighet att påtala brister på detta sätt. Om hon har rätt i detta är det rimligt att tänka sig att det finns moraliskt acceptabla eller till och med påbjudna fall av vetenskaplig oredlighet. Man skulle kunna tycka att det hade varit bättre om Sokal påtalat de förmenta bristerna utan att behöva lura redaktörerna för Social Text. Kanske, men vilket genomslag hade en sådan kritik fått och hur viktigt är det är att bristerna blir uppmärksammade? Det är inte lätt att svara på frågan om vilket genomslag kritiken hade fått om Sokal hade valt ett mer gängse sätt att framföra den. Det kan dock konstateras att Sokals bluff fick stor uppmärksamhet, inte bara vetenskapligt utan också publikt. Sokal själv anser dessutom att det är mycket viktigt att bristerna påtalas. Stora intellektuella och politiska värden står, enligt hans förmenande, på spel. Forskningsetiska problem har inte enbart en vetenskaplig dimension. De relaterar inte sällan till andra, mer övergripande moraliska frågeställningar. Sokals bluff illustrerar detta tydligt. 3. 5 H UR KAN MAN FÖREBYGGA AVVIKELSER FRÅN GOD FORSKNINGSSED ? Avvikelser från forskningsetiska normer kan ha en rad negativa konsekvenser. Det är därför viktigt att fundera på hur sådana avvikelser kan förebyggas. Det är naturligt att tänka sig att utbildning kring forskningsetiska frågor är betydelsefullt (Resnik 2003). Det kan exempelvis handla om vad det innebär att plagiera, fabricera och förfalska. Det är också viktigt att studenter och forskare inser att den vetenskapliga verksamheten kan ge upphov till en rad etiska problem, vad som genererar problemen och hur man på ett ansvarsfullt sätt kan resonera kring olika lösningar på problemen. Det är då viktigt 31 att överväga olika forskningsetiska principer och hur de relaterar till grundläggande moraliska uppfattningar. Som vi har sett finns det en nära koppling dem emellan. En ökad medvetenhet kring forskningsetiska problem hänger samman med en allmän förmåga att analysera och ta ställning till allmänna etiska frågeställningar. Men vilken är kopplingen mellan utbildning i etik och etiskt beteende? Det är naturligt att tro att professionella moralfilosofer skulle vara mer moraliska än andra vetenskapare. Det är ju rimligt att tro att ju mer man reflekterat över etiska frågor desto mer benägen är man att handla etiskt. Filosoferna Eric Schwitzgebel och Joshua Rust har undersökt hur det ligger till med detta. Deras något preliminära resultat är förvånande. De kommer nämligen fram till är att moralfilosofer inte är mer moraliska än andra. De påpekar samtidigt att mer forskning i ämnet behövs och de vill inte på något sätt utesluta att moralfilosofisk reflektion kan göra oss mer moraliska (Schwitzgebel och Rust 2014). Dessutom, även om de som fått moralfilosofisk skolning inte själva beter sig bättre än de utan sådan skolning, så kanske de ändå har en bättre förmåga att kritiskt granska andras beteende. Det är i så fall något som är av värde. Efterlevnaden av forskningsetiska principer förbättras sannolikt genom ökad social kontroll. Medvetenhet om juridiska överväganden kan också spela en stor roll. Vad säger lagen och vilka disciplinära konsekvenser kan exempelvis oredlighet få. Sannolikheten för upptäckt spelar också en avgörande roll. Kanske borde det nuvarande meritsystemet också ses över. För att göra en akademisk karriär är det viktigt att ha många publikationer i ansedda vetenskapliga tidskrifter. Bedömningen av en forskares kompetens baseras ofta på antalet publikationer. I en hård konkurrens är det något som kan locka forskare att ta genvägar genom att exempelvis plagiera eller fabricera. Man talar ofta om ”publish or perish”. 3. 6 S AMMANFATTNING Vi har i det här kapitlet behandlat ett moraliskt problemkomplex som vetenskaplig oredlighet ger upphov till. Det är ibland svårt att dra en skarp gräns mellan vetenskaplig oredlighet, rent slarv och ärliga fel. Många som funderat på saken tänker sig att det är avsikten det hänger på. Den som beter sig oredligt har en avsikt att föra andra bakom ljuset. En sådan avsikt föreligger inte om en forskare slarvar eller om forskaren har vetenskapliga skäl för att acceptera en felaktig ståndpunkt. 32 Det är också viktigt att komma ihåg att det finns gott om forskningsetiska problem som går utöver oredlighetsfrågor. I nästa kapitel kommer vi att återkomma till några som aktualiseras av romernas situation och den pågående språkdöden. Ytterligare läsning: För en genomgång av olika förslag att definiera ”vetenskaplig oredlighet”, se Resniks ”From Baltimore to Bell Labs: Reflections on two decades of debate about scientific Misconduct”. Accountability in Research, 10, 123–135, 2003). .Alan Sokal har samlat ett mycket stort material som relaterar till publiceringen av och uppståndelsen kring ”Transgressing Boundaries” på sin Webbplats (http://www.physics.nyu.edu/sokal/). Själva publiceringsprocessen reser an rad intressanta etiska frågor om exempelvis medförfattarskap, vad som skall publiceras, hur och var. Den som är specialintresserad av frågor som dessa kan jag varmt rekommendera Erikssons och Helgessons bok Publiceringsetik (Lund: Studentlitteratur 2013). 33 4 Forskningens inriktning 4.1 INTRODUKTION Det är viktigt att värna den akademiska friheten. Det sägs ofta när frågor om forskningens inriktning diskuteras. Det är viktigt att universitetens verksamhet planeras, genomförs och utvärderas av de som har den vetenskapliga kompetensen snarare än av politiker eller andra makthavare. Det är exempelvis viktigt att det är vetenskapssamhället, utifrån en kritisk granskning av sökandens meriter, som avgör vem som är best lämpad att bli anställd som forskare. Det är sedan viktigt att forskaren själv fritt får avgöra vilka vetenskapliga problem som hon vill ägna sin tid åt. Det står till och med i högskolelagens sjätte paragraf att forskningsproblem får väljas fritt. Den akademiska friheten motiveras på olika sätt. Utan den akademiska friheten skulle allmänhetens förtroende för vetenskapliga institutioner och för enskilda forskare minska. De skulle kunna uppfattas som politikers eller andra makthavares lakejer snarare än som oberoende sanningssökare som kan leverera trovärdiga resultat som i sin tur kan användas som beslutsunderlag när politiska beslut skall fattas. Det sägs också ofta att det är mycket svårt att förutsäga vilka forskningsresultat som på sikt kommer att gynna den vetenskapliga utvecklingen, samhälleliga innovationer och ekonomisk tillväxt. Det är därför bäst att politiker inte styr forskningen på landets universitet och högskolor. Det måste i så fall vara forskarna som fattar de besluten. Den akademiska friheten och argumenten för densamma kan dock ifrågasättas. Jan-Eric Degerblad och Sam Hägglund skriver i Högskoleverkets rapport Akademisk frihet—en rent akademisk fråga? att den akademiska friheten, i alla fall vad humaniora beträffar har gått för långt. [D]en humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen har självpåkallat tagit sig ”för mycket” frihet, vilket resulterat i att forskningens positivt särskiljande egenskaper – objektiviteten, verifierbarheten/falsifierbarheten, akribin – går förlorade, vilket därigenom hotar den vetenskapliga legitimiteten och i nästa steg leder till krav på ökad styrning och/eller anslagsnedskärning.” (Degerblad och Hägglund 2001 ss. 17-18) Degerblad och Hägglund oroar sig för att allmänhetens förtroende för vetenskapen kommer att minska och vetenskapens legitimitet kommer att skadas. Deras oro påminner om Sokals och är mycket svepande till sin karaktär. Intressant att notera att rapporten gavs ut av 34 Högskoleverket som var en statlig myndighet. (Högskoleverket är sedan 2013 ersatt av två nya myndigheter, Universitetskanslerämbetet och Universitet- och högskolerådet). Är det upp till en statlig myndighet att framföra den sortens tämligen onyanserade och svepande kritik? Man kan också ifrågasätta om det är så svårt att förutse i alla fall många av konsekvenserna som (potentiell) forskning har? Borde man i så fall inte på olika sätt styra forskningen så att resultaten får så stor sammantagen betydelse som möjligt? Slutligen, vetenskapen som institution, lika lite som enskilda forskare, är inte isolerade från det omgivande samhället. Hur de fungerar och vad de gör har konsekvenser för samhället. Se bara på finansieringen forskningen. Den tar i Sverige stora ekonomiska resurser i anspråk och en stor del av de resurserna är skattefinansierade. Det är då rimligt att medborgarna, via riksdag och regering, bör ha inflytande över den forskning som bedrivs. Den intressanta frågan blir då vad de skall ha inflytande över och hur stort detta inflytande bör vara. Som vi har sett berör den akademiska friheten olika frågor som det är en god idé att hålla isär. Vem som bör styra forskningen bör skiljas från frågan hur den bör styras som i sin tur bör skiljas från frågan på vilket sätt den bör styras. Det svenska systemet kan, som vi kommer att se i nästa avsnitt, ses som något av en kompromiss mellan å ena sidan forskares intressen av att fritt få välja problemområde och, å andra sidan, finansiärernas (medborgarnas) intressen av att forskningen är så betydelsefull som möjligt. Den kompromissen är i vissa avseenden problematisk. I avsnitt 4.3 kommer vi att titta närmare på ett annat förslag som filosofen Philip Kitcher nyligen presenterade. Det rymmer ett systematiskt försök att väga olika vetenskapliga och samhälleliga intressen mot varandra. 4.2 F ORSKNINGSSYSTEMET IDAG Forskning bedrivs inom näringslivet, på diverse institut och inom olika myndigheter. Universiteten och högskolorna är dock de tydligaste exemplen på institutioner där forskning bedrivs. Det vanliga är att de som har anställning som akademisk lärare också har tid för forskning. Det är då oftast staten som står för finansieringen av den forskningen och det handlar om stora summor. Staten anslog 2012 cirka 12 miljarder kronor till universitet och högskolor för forsknings- och utvecklingsändamål (Vetenskapsrådet 2013). Men det är också möjligt att söka forskningsbidrag externt för att bedriva forskning. Den enskilt störste finansiären är i det sammanhanget Vetenskapsrådet. Det är en statlig myndighet som bland annat har till uppgift att fördela pengar till forskare verksamma inom fem områden: 35 Humaniora och samhällsvetenskap, konstnärlig forskning, medicin och hälsa, natur och teknik, samt utbildningsvetenskap. År 2012 fördelade vetenskapsrådet ca 570 miljoner kronor till humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning (Vetenskapsrådet 2013). Hur mycket pengar som anslås och inriktningen på bidragen bestäms i ett regleringsbrev som undertecknas av utbildningsministern. Ur regleringsbrevet för 2013 framgår också att det för budgetåret 2013 finns ett riktat projektbidrag för forskning kring förutsättningar för tillväxt. Det bidraget vänder sig särskilt till humanister och samhällsvetare. I sin ansökan måste forskaren bland annat ange problemområde och hur hon har tänkt sig att gå till väga för att lösa problemet. Inom det humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsområdet finns det sedan en rad olika beredningsgrupper som tar ställning till vilka forskare som ska beviljas bidrag. I beredningsgrupperna, som nomineras av forskarsamhället och som utses av Vetenskapsrådets humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnesråd, finns väl renommerade forskare från olika forskningsområden. De bedömer ansökningarna med utgångspunkt från fyra baskriterier: Nytänkande och originalitet, projektets vetenskapliga kvalitet, sökandes kompetens, samt, slutligen, projektets genomförbarhet. Det svenska systemet med en statlig myndighet som anslår medel till olika forskningsprojekt är likt de system som andra nordiska länder har. Politiker fastställer forskningsområden och hur mycket pengar som skall anslås. Enskilda forskare eller forskargrupper skriver en ansökan där det precist framgår vad inom problemområde som skall undersökas, på vilket sätt och vilken relevans det har, inte bara internvetenskapligt, utan också för samhället i stort. Ansökan bedöms sedan av forskarna i beredningsgrupperna med utgångspunkt från de olika kriterierna. Detta är på många sätt en rimlig arbetsfördelning mellan politiker och forskare. Den eller de som anslår medel till forskning bör ha i alla fall en viss del att säga till om när det kommer till forskningens inriktning. Mycket av den forskning som bedrivs i Sverige är, som vi har sett, offentligt finansierad. Det är därför naturligt att politiker, som ju är folkets representanter, bör ha inflytande över forskningens inriktning. Ett sätt för politikerna att styra forskningen är naturligtvis att rikta forskningsanslagen och att påverka anslagens storlek. Exempelvis kan man ju tänka sig att staten drar ner på det sammanlagda anslaget till, låt säga teknisk och naturvetenskaplig forskning och istället lägger de pengarna på humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Ett annat sätt är att anslå särskilda medel till projekt som politikerna anser vara särskilt viktiga. Det framgår exempelvis ur regleringsbrevet till vetenskapsrådet att det skall anslå särskilda medel för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning som har att göra med tillväxtens förutsättningar och problem. 36 Även om det är politiker som riktar offentliga medel mot vissa forskningsområden, så är det inte politikerna som avgör vilka det är som skall utföra forskningsuppdragen eller på vilket sätt som uppdragen genomförs. Dels saknar politikerna relevant kompetens, dels finns ett hot att forskningens autonomi skulle bli alltför begränsad om politikerna utsåg vilka forskningsuppgifter som skall studeras och vilka forskare som ska studera dem. Det gör istället andra forskare i det granskningssystem som är beskrivet ovan. Extern finansiering gör det möjligt för forskare att under en begränsad tid få ägna all sin uppmärksamhet å en specifik forskningsuppgift. Även om forskare inom ramen för sina anställningar har tid avsatt till forskning, så är det i praktiken svårt för dem att få den sammanhängande tid som behövs för att bedriva meningsfull forskning. En tanke bakom systemet med externfinansiering är också att de forskarna får konkurrera med varandra om att utföra forskningsuppgifter. Ansökningsförfarandet är tänkt att garantera att de bästa forskarna får ägna sig åt de mest angelägna forskningsområdena. Det finns dock problem med detta sätt att anslå forskningsmedel. Ett är tiden som tas i anspråk. Enligt en rapport från vetenskapsakademin tar det för en etablerad forskare en hel veckas arbete att författa en ansökan (Kungliga Vetenskapsakademin 2010). 1201 ansökningar i humaniora och samhällsvetenskap kom in 2013 till vetenskapsrådets stora utlysning. Den sammanlagda forskarinsatsen för att författa ansökningarna blir då 1201 arbetsveckor, vilket motsvarar ca 27 arbetsår. Lägg därtill den tid som forskarna i beredningsgrupperna behöver för att bedöma ansökningarna. Antalet projekt som beviljas bidrag är drygt 10%. Är all den forskartid som läggs ner på att författa och utvärdera ansökningar väl använd? Det är svårt att se vilka rimliga alternativ som står till buds. Även om det kan kartläggas på ett vettigt sätt återstår att visa att det alternativa sättet skulle generera forskning av högre kvalitet med en lägre arbetsinsats. Det är kanske dessutom så att den tid som forskare lägger ner på att författa gedigna ansökningar inte är bortkastad. Förfarandet tvingar forskarna att reflektera över sin forskningsverksamhet. Det gynnar sannolikt även dem som inte får anslag beviljade. Ett annat problem är att anslagstiden är ofta tämligen kort, vanligen tre år. Det gör att många forskare väljer att satsa på säkra kort, där forskarna känner sig övertygade om att nå fram till publicerbara resultat inom ramen för anslagstiden. På det sättet ökar sannolikheten för att forskaren skall beviljas nya anslag i framtiden. Enligt vetenskapsakademins rapport finns det en risk för att forskare inte vågar formulera djärva hypoteser eller nya arbetsmetoder. Det kan i sin tur verka hämmande på den vetenskapliga utvecklingen. 37 Den forskning som bedrivs inom ramen för en akademisk anställning granskas inte på samma sätt som ansökningarna till vetenskapsrådets projektbidrag. Forskarna väljer fritt vilka forskningsproblem de skall fokusera på. Det innebär dock inte att en forskare har fria händer att fördjupa sig i vad som helst. Högskolelagen stipulerar exempelvis att forskare skall bedriva en verksamhet som gör att trovärdigheten för vetenskapen värnas. Det gör att en konsthistoriker, av juridiska skäl, inte kan ägna sin forskningstid åt fördjupningar i, säg, kvantfysik. Dessutom ställer forskarsamhället informella krav på forskningsinriktningen, i alla fall om forskaren har tänkt sig att göra akademisk karriär. Då är det viktigt att publicera sig i väletablerade vetenskapliga tidskrifter. Den konsthistoriker som har den målsättningen men som ägnar sig forskningstid åt kvantfysik använder inte sin tid rationellt. Hon använder heller inte skattepengar på ett ansvarsfullt sätt. 4.3 V AD BÖR MAN FORSKA OM ? I regeringens utbildnings och innovationsproposition finns en pragmatisk motivering av den svenska forskningen. Det behövs ett system av högkvalitativ forskning eftersom sådan forskning kan bidra till ”medborgarnas välfärd, samhällets utveckling, näringslivets konkurrenskraft och en hållbar utveckling.” (Regeringen 2012, s. 1) Motiveringar av detta slag är mycket vanligt förekommande i debatten, men sloganformuleringar av det slaget lämnar det helt öppet vad det är mer precist som man bör forska om, vad som är värt att undersöka. Den svenske filosofen Göran Hermerén har under lång tid intresserat sig för forskningsetiska frågor och då kommit in på frågan om vad forskare bör ägna sina forskningsinsatser åt. Han anser att ”Samhället har ett legitimt krav på att forskning bedrivs, på att den inriktas på väsentliga frågor och håller hög kvalitet” (Hermerén 1986, s. 118). I ett försök att klargöra detta formulerar Hermerén två principer, kvalitetsprincipen och väsentlighetsprincipen. Den första säger att: Forskare bör sträva efter att uppfylla forskarsamhällets kvalitetskrav och ägna sig åt sådant som på sikt bidrar till att föra vetenskapen framåt. (Hermerén 1986, s. 119) Kvalitetsaspekten är alltså internvetenskaplig. Olika vetenskaper ställer lite olika krav som forskningen måste uppfylla för att den skall ha hög kvalitet. Kraven har att göra med val av problem och metoder, hur data samlas in, bearbetas och värderas. En noggrannare och 38 problematiserande framställning av kvalitetsaspekten faller utanför ramen för denna framställning. För att rättfärdiga de stora summor som läggs på forskning i dagens samhälle räcker det inte att bara kräva att forskningen har hög vetenskaplig kvalitet. Frågorna som forskarna söker svaren på måste, som Hermerén påpekar, också vara väsentliga. Hermerén formulerar följande väsentlighetsprincip: Forskningens syfte är i sista hand att försöka besvara frågor som på sikt ger samhället och dess medborgare väsentliga kunskaper, alternativt: forskare bör ägna sig åt att försöka besvara frågor som på sikt ger för samhället och dess medborgare väsentliga kunskaper. (Hermerén 1986, s. 121) Hermerén preciserar denna princip med hänvisning till värderingar som är allmänt spridda i samhället. ”Tanken är då att forskningsresultaten direkt eller indirekt, ensamma eller i kombination med andra, skall bidra till att främja sådana mål, värden och värderingar” (Hermerén 1986, s. 121). Kvalitetskravet och väsentlighetskravet kan mycket väl komma i konflikt. All kvalitativ forskning är inte väsentlig och all väsentlig forskning är inte kvalitativ. Det är därför viktigt att fundera kring hur sådana konflikter skall lösas. Den välkände amerikanske filosofen Philip Kitcher har ägnat den och frågan stort utrymme. 4.3.1 D EN VÄLORDNADE VETENSKAPEN Vi såg ovan att Hermerén beskriver väsentliga problem i termer av de värderingar som råder i samhället. Det finns ett problem med en sådan beskrivning. Många av de värderingar och intressen som faktiskt finns representerade i ett samhälle är fördomsfulla, egoistiska, baseras på ofullständig information eller på rena faktafel. Att låta sådana önskningar styra forskningens inriktning är inte så lyckat. Kitchers förslag, som han presenterade i sin Science in a Democratic Society (2011), kan ses som ett försök att råda bot på det problemet. Hans idé är, grovt sett, att forskare bör ägna sig åt de problem som representanter för olika intressegrupper skulle enas kring som angelägna skulle representanterna ha all relevant information, vara empatiska och resonera logiskt. Under sådana villkor är vetenskapen välordnad. Redan innan vi bekantar oss närmare med Kitchers idé är det på sin plats att poängtera han porträtterar ett ideal. Vi kommer aldrig att vara i den situationen där vi har all tillgänglig information och bara utgår från sanna påståenden. Vi kommer heller inte vara i den situationen där vi lägger lika stor vikt vid andras intressen som vid våra egna. Det hindrar oss dock inte att närma oss det idealet, att när vi funderar på vilka forskningsprojekt som bör 39 genomföras, av vem och när inte bara tar kvalitetsaspekter i forskningen på allvar utan också beaktar vems intressen forskningen tjänar och vilka konsekvenser den får för andra. Kitcher anser alltså att forskare bör ägna sig åt de problem som faller ut under villkoret att vetenskapen är välordnad. Vetenskapen är välordnad när dess specifikation of the problems to be pursued would be endorsed by an ideal conversation, embodying all human points of view under condition of mutual engagement. (Kitcher 2011, s. 106) Den ideala konversationen involverar en process där representanter för olika perspektiv i samhället, redogör för sina värderingar och vad de anser vara värt att veta. Med det som utgångspunkt klargörs hur forskningsläget ser ut, vad man behöver veta mer om, och hur olika forskningsresultat påverkar de olika perspektiven. I den ideala konversationen elimineras falska påståenden och relevanta fakta kommer i dagen. Deltagarna kommer också, via en utökad sympati lägga lika vikt vid andras önskningar, behov och värderingar som vid sina egna. I denna process kan det mycket väl hända att representanterna ändrar uppfattning. Vad de initialt prioriterade högt kommer nu längre ner på listan. Det är viktigt att komma ihåg att den ideala konversationen rymmer alla relevanta perspektiv. Med andra ord de perspektiv som enskilda forskare och anslagsgivare, gamla och unga, kvinnor och män, fattiga och rika har. I bästa fall kommer representanterna att enas kring en övergripande forskningsplan där det också framgår vilka forskare, på vilka sätt och under vilka tidsperioder skall ägna sig åt specifika problem. Skulle representanterna inte kunna enas om en bästa forskningsplan får de, tänker sig Kitcher, rösta om saken (2011, s. 115). På detta sätt kan tvister om forskningens inriktning slitas i demokratisk anda. Kitcher anser att samhället utgörs av hela mänskligheten, inte bara av de människor som lever utan också av de människor som kommer att leva i framtiden. Det är en tämligen radikal idé. Vi har just noterat att stater, via skatten, tar in pengar från sina medborgare via skatt som de sedan anslår till forskning. Med det som utgångspunkt är det naturligt att mot Kitcher argumentera att det är enskilda stater som utgör de relevanta samhällena och att det är samhällsmedborgarnas olika perspektiv som skall beaktas. Om man dessutom tar hänsyn till att ett land som USA spenderar mer pengar per person på forskning än exempelvis Bolivia, så skulle man kunna argumentera att man bör lägga större vikt vid amerikanarnas intressen än vid bolivianernas. Den argumentationen är dock inte övertygande. Även om vi går med på att olika individer bidrar olika mycket till de pengar som samhället anslår till forskning, så är vi inte beredda att gå med på att man därför bör fästa större vikt vid de rikas intressen än vid de mindre bemedlade. Det skulle strida mot fundamentala uppfattningar om demokratiskt inflytande och 40 beslutsfattande. Kitcher generaliserar detta resonemang. Även om bolivianer per person betalar mindre till världens sammanlagda forskning än vad amerikanerna gör, så bör man inte lägga mindre vikt vid deras intressen. Dessutom är det moraliskt oansvarigt att begränsa den ideala konversationen till representanter för ett givet land och dess nu levande invånare. Den rika delen av världen har resurser och kunskaper som andra delar av världen saknar, men som de har stort behov av. Att inte beakta det när det handlar om fördelning av forskningsuppgifter och forskningspengar är ur ett moraliskt perspektiv mycket tveksamt. Ett annat argument mot Kitchers förslag går ut på att det hotar att styra forskningen för hårt. Anta att den ideala vetenskapen pekar ut vissa forskare som de mest lämpade att utföra vissa forskningsuppgifter, trots att dessa forskare inte är så intresserade av att utföra dem. Det skulle i sin tur hota forskarnas frihet att själva välja forskningsproblem. Man kan dock fråga sig hur rimligt det antagandet är. I den ideala konversationen tar man ju bland annat fasta på vad forskarna vill ägna sin uppmärksamhet åt. Dessutom är man ju i den ideala konversationen medveten om att det i många fall finns en mycket tydlig koppling mellan motivation och betydelsefulla forskningsresultat. Antagandet är nog därför bara rimligt om vi också antar att det är mycket stora värden som står på spel. Kanske kan svåra epidemier, krigs- eller miljöhot utgöra fall där sådana värden hotas. Men, under sådana omständigheter kan det väl också vara rimligt att kräva av forskarna att de ägnar sig åt uppgifter som har att göra med att hindra eller lindra effekterna av dessa problem. Dessutom kan man nog förmoda att forskarnas motivation under sådana extrema omständigheter ökar. I debatten kring forskningspolitiken hörs inte sällan krav på att forskningsresultaten måste kunna omsättas, att de är ekonomiskt försvarbara. Talar inte det för att den välordnade vetenskapen kommer att fokusera på tillämpad forskning snarare än grundforskning? Det är inte så säkert. Många betydelsefulla resultat har forskare kommit fram till av en slump, av misstag eller när de var ute efter något annat. Detta är något som representanterna i den ideala konversationen är medvetna om. Så här skriver Kitcher: Unless you suppose that the situation is truly critical, that our species faces practical problems that command direct attention, well-ordered science is likely to maintain a role for ”basic” research. (Kitcher 2011, s. 124) Man kan naturligtvis i detta sammanhang fråga sig om inte fattigdomsbekämpningen av kritisk betydelse? Eller för den delen att vidta åtgärder för att hindra ökenspridningen eller den globala uppvärmningen? Det är inte så lätt att genomskåda vad den ideala vetenskapen har att säga om detta. Men om den kommer fram till att fokus bör läggas på de problemen, så 41 kan man fråga sig hur mycket utrymme det finns för fortsatt ”fri forskning”. Pengar och forskningsinsatser kanaliseras till exempelvis fattigdomsbekämpning, hindrandet av ökenspridning och bekämpande av den globala uppvärmningen. Det skulle i sin tur sannolikt innebära stora ekonomiska nedskärningar inom vissa forskningssektorer med uppsägningar av ett stort antal forskare som följd. Det skulle också innebära att platserna till högre utbildning kommer att begränsas eftersom det inte finns lärare nog att hålla i utbildningen. Är det konsekvenser av Kitchers idé som vi är beredda att acceptera? Låt oss dock anta att Kitcher har rätt i det fortsättningsvis kommer att finnas substantiellt utrymme för grundforskning. Finns det då fog för att tro att den välordnade vetenskapen kommer att fästa vikt vid humanistiska forskningsproblem? Det gör det. Problem som den globala uppvärmningen ställer oss inför är ett sådant exempel som inte bara involverar svåra naturvetenskapliga, tekniska och samhällsvetenskapliga problem. För att förstå vidden av problemen och för att få allmän acceptans av nödvändiga politiska beslut kan det sannolikt komma att behövas humanistisk forskning rörande historiska, etnografiska och religionsvetenskapliga problem. På Stockholm Resilience Centre bedrivs utbildning och avancerad forskning kring social-ekologiska system. Flera av centrets forskningsprojekt har en etnografisk och historiska prägel. Dessutom finns det, som påpekats ovan, en koppling mellan god undervisning och forskning. För att den humanistiska undervisningen skall hålla hög kvalitet är det viktigt att den knyts till aktuell forskning och att det är engagerade och motiverade forskare som håller i undervisningen. För att undervisningen där skall hålla hög kvalitet är det viktigt att lärarna knyter undervisningen till forskning som de är intresserade av. I den välordnade vetenskapen kommer sådana kopplingar att beaktas. Den välordnade vetenskapen, några projekt, romerna och språkdöden Mer precist, vilka humanistiska forskningsprojekt kan tänkas motiveras med utgångspunkt från idealet om den välordnade vetenskapen? Hur är det med forskningsprojekt som: ”Musiken i Europas mitt år 1650. En studie av Bonifazio Grazianis tidiga motettsamlingar”, ”Uppror och resningar i Sverige 1525-1543” eller ”Bruken av Bysans. Studier i svenskspråkig litteratur och kultur 1948-71”? Skulle sådana projekt pekats ut av den ideala vetenskapen? Det är inte lätt att säga. Helt klart är dock att Vetenskapsrådet har finansierat dem. Dessa forskningsprojekt kan, vid ett första påseende uppfattas som hobbyprojekt utan större vetenskapligt eller samhälleligt intresse. En sådan betraktelse är dock ytlig. Projekten ovan har alla en historisk prägel. Det är viktigt att vara förtrogen med historiska fakta för att 42 kunna förstå samtiden och för att kunna göra rimliga förutsägelser om framtiden. För att förståelsen skall bli djup och förutsägelserna välgrundade krävs att de står på en gedigen grund. Historiska detaljer kommer därför att vara viktiga. Dåtiden var ju lika mångfacetterad som nutiden är. Dessutom kan det vara svårt att veta vilka framtida problem vi vill belysa historiskt. Det är därför svårt att det idag veta vilka historiska fakta vi behöver åberopa i framtiden. Lägg också till betydelsen av att forskare har sin frihet att själva få välja sina forskningsproblem. Det som kan tyckas vara ett orimligt snäva forskningsprojekt måste därför sättas i en större kontext. Då är det inte längre lika rimligt att avfärda exempel som de ovan beskrivna som vetenskapligt eller samhälleligt betydelselösa. Låt titta lite närmare oss på problemen med språkdöden och Palosuos förslag att forskare bör undersöka sambanden mellan diskriminering och romers misstänksamhet mot svenska myndigheter. Låt oss börja med den senare frågan. Är det ett forskningsområde som skulle prioriteras under förutsättningen att vetenskapen är välordnad? Vi måste då bland annat fundera på hur angeläget problemet är vetenskapligt. Kommer studierna bidra till våra kunskaper om olika maktrelationer och deras mekanismer, sociala hierarkier, huruvida romer är mer misstänksamma mot svenska myndigheter än andra utsatta minoriteter och hur misstänksamhet av det aktuella slaget påverkar det psykosociala välbefinnandet. Man måste också fundera på vilka det är som skall genomföra forskningsprojektet. Palosuo påpekar exempelvis att det bland romer finns en misstro mot forskare som själva inte är romer. Många romer vill inte känna sig som ett objekt som studeras av en grupp som har uppfattats som företrädare för ett förtryckande samhälle (Palosuo 2008). Det är alltså långt ifrån givet vem eller vilka som skall genomföra den eventuella forskningsuppgiften. Det vore naturligtvis olyckligt om forskningsuppgiften är angelägen samtidigt som det inte finns några lämpliga forskare att lösa den. Man måste fundera på vad romerna själva anser om saken. Anser de, när de tänker noga på saken, att det är ett lovvärt forskningsprojekt? Hur ser de på det faktum att de blir utsatta för ett studium, att de blir föremål för ett särskilt intresse som grundar sig på antagandet att det finns problem med deras situation så avgörande att problemen motiverar särskilda forskningsinsatser? Det finns en risk att ett forskningsprojekt av det slag som Palosuo föreslår förstärker den redan negativa självbild som många romer har av sig själva och en risk för att fördomarna om romer förstärks. När medlemmar i en utsatt grupp förväntar sig att bli behandlade sämre eller prestera sämre än andra, så tenderar de att prestera sämre (Se exempelvis Steele och Aronson 1995). 43 I en rapport från Brottsförebyggande rådet slår utredarna Fredrik Aspling och Carina Djärv fast att särskilt ”utsatta för stereotypa föreställningar inom rättsväsendet är romer, östeuropéer, muslimska grupper och svarta personer.” (Aspling och Djärv 2013 s. 13). Bara det faktum att det blir allmänt känt att forskning kring romernas situation bedrivs kan mycket väl resultera i en förstärkning av de stereotypa föreställningarna. Romernas situation har genom åren beskrivits i olika utredningar, rapporter och vetenskapliga utredningar. Men, så vitt jag känner till finns det inga klara belägg varken för att forskningsresultaten har legat till grund för samhälleliga åtgärder som har gagnat romerna som grupp eller för att resultaten skulle ha förstärkt fördomar. Förmodligen är romernas situation idag bättre än för säg, 70 år sedan. Det är dock tveksamt om det är forskningsresultat som ligger till grund för förbättringen. Den hänger istället sannolikt samman med en allmän välfärdsutveckling och en demokratisering av samhället. Ovanstående överväganden gör det tämligen svårt att belägga att Palosuos förslag på forskningsprojekt är väsentligt, det vill säga att det skulle falla ut som ett forskningsprojekt under förutsättning att vetenskapen är välordnad. Helt klart är dock att vetenskapliga bedömningar av projektets betydelse inte ensamt avgör frågan. De vetenskapliga intressena måste relateras till psykologiska, samhälleliga och politiska konsekvenser på kort och lång sikt. Detsamma gäller resonemang som rör språkliga revitaliseringsprojekt. Ger den ideala vetenskapen företräde åt sådana? Vi kommer ihåg från det första kapitlet att den amerikanska regeringen sedan 1990 har anslagit stora summor pengar för att bevara och revitalisera användandet av olika amerikanska ursprungsspråk, däribland Klallam. Inom projektet skulle man bland annat konstruera en grammatik, konstruera utbildningsmaterial som skulle användas i undervisningen i Klallam och utbilda lärare som skulle hålla i undervisningen. Med Hazel Sampson dog språket Klallam ut. Hon var den sista talaren som hade språket som modersmål. Är det något som visar att revitaliseringsprojektet inte var ett projekt som skulle prioriteras av den ideala vetenskapen? Nej det är det inte. Till att börja med har lingvister lärt sig mycket om dessa språk. Dessutom, Timothy Montler, som ledde revitaliseringsprojketet kring Klallam, påpekar att projektet haft en rad andra positiva effekter. Det har bland annat stärkt självbilden hos de som tillhör indianfolket S’Klallam. De har blivit mer medvetna om sin kulturella identitet och ungdomarna lyckas bättre i sin skolgång än tidigare (Montler 2007). Det finns också fog för att tro att projektet sänder en signal om att den moderna amerikanska staten erkänner tidigare övergrepp mot olika amerikanska minoriteter och att 44 staten aktivt arbetar för att stödja bevarandet av deras språk och därmed stärka olika kulturella identiteter. Vilka, om ens några, revitaliseringsprojekt som pekas ut av den välordnade vetenskapen kan inte besvaras utan noggrant fundera på de enskilda projekten. Vilka vetenskapliga värden står på spel? Hur påverkar projekten de som talar språken i fråga och andra i det omgivande samhället? Innebär projekten exempelvis att de forskare som involveras förknippas med koloniala ambitioner eller med kontroversiella politiska ställningstaganden? Det talar i så fall sannolikt för att inte genomföra projektet. Finner sig talarna av språket i att bli föremål för undersökning när det handlar om att dokumentera grammatik och syntax? Finns det lingvister som själva talar språket i fråga? Negativa svar på de frågorna är också något som sannolikt talar mot att genomföra projektet. 4. 5 S AMMANFATTNING I detta kapitel har vi diskuterat den potentiella intressekonflikt som råder mellan å ena sidan forskares frihet att själva välja forskningsområden och, å andra sidan, allmänhetens intresse av att forskarna fokuserar på väsentliga problem. Vi har beskrivit den svenska forskningsmodellen som en kompromiss mellan dessa intressen. Vi har därefter presenterat Kitchers förslag på kompromiss. Forskare bör ägna sig åt de problem som representanter för olika intressegrupper skulle enas kring som angelägna skulle representanterna ha all relevant information, vara empatiska och resonera logiskt. Förslaget är tämligen radikalt. Det är inte orimligt att tro att den ideala vetenskapen skulle prioritera andra forskningsprojekt än de som nu bedrivs runt om i världen. Det är dock svårt att med säkerhet uttala sig om det. Anledningen är att det är svårt att veta vad företrädare för olika perspektiv, under ideala omständigheter, skulle anse vara lovvärda forskningsprojekt. Det finns dock inget som hindrar att när vi funderar över vilka forskningsprojekt som bör bedrivas närmar oss det ideal som Kitcher porträtterar. Ytterligare läsning: För den som är intresserad av externfinansierad forskning är Vetenskapsrådets hemsida en värdefull källa. Där kan man lära sig åtskilligt om ansökningsförfarandet. Man kan också klicka sig fram till projektdatabasen där 45 beviljade forskningsprojekt återfinns (http://vr.se/forskningsfinansiering/beviljadebidragprojektdatabas.4.14f1901d125640ed5ab80 003173.html). Philip Kitcher är en mycket produktiv filosof, som har skrivit åtskilligt om vetenskapsteori och vetenskapens roll i samhället. Flera av de idéer som beskrivits i detta kapitel skisserar Kitcher i boken Science, Truth, and Democracy, Oxford University Press, 2001. 46 5 Värdet av humanistisk forskning Vilket värde har humanistisk forskning? Den frågan har inte något enkelt svar. Det har delvis att göra med att frågan är så oprecist formulerad. Vilka kunskaper, produkter eller tjänster och vilken sorts värde tänker vi på? Har de värde för sin egen skull, oavsett vad man kan åstadkomma med dem? Med andra ord, har de ett egenvärde? Eller handlar det snarare om vilken nytta den humanistiska forskningen har, dess instrumentella värde? Kanske finns det också annat som har egenvärde, men lycka är onekligen en rimlig kandidat på något som har positivt egenvärde. Lyckotillstånd är värdefulla oberoende av vilka konsekvenser tillstånden har. Det gäller inte för pengar. Pengar saknar egenvärde, men har ofta ett instrumentellt värde. De har värde i kraft av vad man kan åstadkomma med dem. Hur är det med kunskap generellt och med humanistiska kunskaper och färdigheter mer precist? Har de instrumentellt värde eller egenvärde eller kanske både och? I nästa avsnitt kommer jag att diskutera huruvida kunskap har egenvärde. I avsnittet därefter kommer jag att diskutera kunskapens instrumentella värde. Lite mer precist, jag kommer i 5.2 bland annat att diskutera det viktiga sambandet mellan forskning och hög utbildningskvalitet. Jag kommer där också att beskriva och diskutera den humanistiska forskaren som en samtidanalytiker och som oberoende expert. Slutligen kommer jag sätta humanistisk forskning i relation till näringslivets konkurrenskraft. 5.1. H AR HUMANISTISKA KUNSKAPER OCH FÄRDIGHETER EGENVÄRDE ? Det finns många som anser att kunskap har egenvärde. De anser med andra ord att kunskap har ett värde i sig, oavsett vad vi har för användning av kunskapen. Filosofer, forskare och stora delar av allmänheten ger uttryck för denna idé. Platon formulerade den på 400-talet före vår tidräkning. Idén återkommer i filosofihistorien. Cambridgefilosofen G. E. Moore anslöt sig i början av 1900-talet till den, vilket somliga nutida filosofer också gjort. Idén har också många anhängare bland andra forskare. I Vetenskapsrådets Vad är god forskningssed? hävdas 47 att kunskap har ett egenvärde, oberoende av hur den kan tänkas användas (Hermerén 2011, s. 30). Detsamma gäller då den kunskap som humanistisk forskning genererar. Är det värdefullt i sig att viss person har goda skäl att tro på en sanning? Utöver att lita på filosofiska auktoriteter verkar det finnas visst intuitivt stöd för idén att det är värdefullt i sig att acceptera sanna påståenden. Filosofen W. D Ross, som vi kommer ihåg från kapitel två, ber oss beakta två möjliga världar. De är lika i moraliskt relevanta hänseenden förutom att personerna i den ena världen har avsevärt större kännedom om naturlagarna och universum än personerna i den andra världen. Som Ross ser det kan man inte betvivla att den första världen bättre än den andra. Det är, enligt honom, intuitivt uppenbart (Ross 1930, s. 139). Att som Ross hänvisa till intuitioner är i filosofiska sammanhang tämligen vanligt, men också problematiskt. Gör du samma intuitiva bedömning som Ross? Om inte, vad skall du då säga om Ross? Vems intuition som är den riktiga, din eller den Ross? Vad finns det för skäl att försvara den ena snarare än den andra intuitionen? Det finns andra argument för att kunskap har egenvärde. Här är ett: Många anser att kunskap har egenvärde, alltså har kunskap egenvärde. Argumentet är, även om det är ganska vanligt förekommande, inte övertygande. För det första är premissen tämligen oklar. Hur många är många? Är det särskilt många som har reflekterat över frågan som anser att kunskap har egenvärde? Det finns skäl att misstänka att många som bejakar satsen ’kunskap har egenvärde’ inte menar att kunskap har värde oavsett vilken nytta man kan ha av kunskapen. De menar nog ofta snarare något i stil med att många kunskaper är mycket viktiga för oss för att må bra eller lyckas i arbetslivet. Det finns en tendens bland många att tro att om kunskap inte har egenvärde, så är kunskap oviktigt. John Stuart Mill var inne på något liknande. Han påpekade att det verkar finns en psykologisk mekanism att gå från uppfattningen att något, som exempelvis kunskap, har ett stort instrumentellt värde till åsikten att det har egenvärde (Mill 1987 s. 34). För det andra, och viktigare. Slutsatsen följer inte från antagandet. Antagandet beskriver ett psykologiskt eller möjligen sociologiskt faktum om människors åsikter. Slutsatsen utgörs av en värdering. Men, med utgångspunkt enbart från en beskrivning av människors värderingar kan man inte komma fram till att dessa värderingar är korrekta. Vi ser att det finns problem med några vanliga argument som anförs till stöd för idén att viss humanistisk kunskap har egenvärde. Det finns också argument mot idén. Den svenske filosofen Lars Bergström ber oss att begrunda en svårt sjuk person, Ivan, som bara har några veckor kvar att leva. Det enda Ivan kan göra är att se på TV. Det finns två kanaler att välja mellan. Den ena sänder utbildningsprogram, den andra sänder filmer. Ivan vill inte se på utbildningsprogrammen, men de kommer att ge honom nya kunskaper. Ivan vill 48 se filmerna som kommer att glädja honom, men de kommer inte att ge honom lika mycket ny kunskap. Om kunskap har egenvärde, så borde Ivan se på utbildningsprogrammen, vilket är, anser Bergström, absurt (Bergström 1994, s. 11). En anhängare av idén att kunskap har egenvärde skulle kunna invända att kunskap inte är det enda som har egenvärde eller att olika sorters kunskaper har olika grader av egenvärde. Allt taget i beaktande är det därför inte försvarbart att tvinga Ivan att se utbildningsprogrammen. Denna sorts argumentation är begriplig, men problematisk. Anta att olika sorters kunskaper har olika grad av egenvärde. Vilka kunskaper handlar det om och till vilken grad? I kraft av vad har vissa kunskaper ett högre intrinsikalt värde än andra? Hur skall gradskillnaderna mätas? Vidare, om det finns flera olika saker som har egenvärde, så vill man veta hur de olika värdena förhåller sig till varandra. Hur stor ökning av det ena värdet motsvaras av en minskning av det andra? I Ivans fall, hur mycket mer glädje måste han uppleva av att se filmerna för att kompensera för att de inte ger honom lika mycket kunskap som utbildningsprogrammen? Är det rimligt att ge upp någon som helst lycka (eller orsaka lidande) för att nå kunskap som vi aldrig kommer att få användning av? Den som anser att kunskap har egenvärde svarar ja på den frågan. Är det verkligen en rimlig åsikt? Slutligen, även om vi går med på att det finns kunskap som har egenvärde (till hög grad), så är det därmed inte klart att humanistisk kunskap har det. Självkännedomen är kanske en god kandidat på en kunskap som har egenvärde, men den sortens kunskap verkar väl snarast vara av psykologisk karaktär. Det är naturligtvis fullt möjligt att humanistiska kunskaper som har att göra med samhällets eller kulturens utveckling har stor betydelse för att erhålla denna självkännedom, men dessa kunskaper är i så fall av instrumentell karaktär. 5.2 V ILKET INSTRUMENTELLT VÄRDE HAR HUMANISTISKA F ORSKNING ? Det är alltså svårt att försvara idén att humanistisk kunskap, eller för den delen att kunskap överhuvud, har egenvärde. Men även om vi går med på det, så innebär ju inte det att kunskap är något oviktigt. Humanistisk forskning spelar en viktig roll i samhället. I detta avsnitt skall vi titta lite närmare på kopplingen till utbildning och demokratifrågor. Vi kommer också, i 5.2.3 komma 49 in på forskaren som expert. Slutligen, den humanistiska forskningen och näringslivets konkurrenskraft berörs i 5.2.4. 5.2.1 F ORSKNING OCH UTBILDNING Det finns, som vi berörde i förra kapitlet, en koppling mellan hög undervisningskvalitet och forskning. För att den humanistiska undervisningen skall hålla hög kvalitet är det viktigt att den knyts till aktuell forskning och att det är motiverade forskare som håller i undervisningen. Deras motivation hänger i sin tur säkerligen samman med att de får fördjupa sig i forskningsproblem som de finner stimulerande. Den lärare som inte bedriver egen forskning kommer dessutom ganska snart att leverera undervisning som inte håller måttet. Den kommer sannolikt snart att upplevas som inaktuell, som att gå på tomgång. I den skolpolitiska debatten poängteras hur viktigt det är att samhällsmedborgare har basala historiska och kulturella kunskaper för att kunna orientera sig i samhället. Dessa kunskaper tillägnar man sig förhoppningsvis på grund- eller gymnasieskolan. För det krävs att de lärarna har en adekvat utbildning vilket de förhoppningsvis får på landets universitet och högskolor. Åter igen, för att undervisningen där skall hålla hög kvalitet är det viktigt att lärarna knyter undervisningen till aktuell forskning. Det är många som läser humaniora för att de finner studierna intressanta, roliga, meningsfulla och stimulerande. Undervisningen som forskarna leder ger perspektiv på tillvaron, berikar våra upplevelser och gör dem djupare. Många upplever det dessutom helt enkelt stimulerande att ta del av beskrivningar av religiösa riter på Madagaskar, turerna kring Cubakrisen eller mottagandet av Den unge Werthers lidanden. Dessutom, vi reser allt mer och många är intresserade av förstå sig på de resmål som vi besöker. Hur har de vuxit fram och vad har varit drivkrafterna bakom utvecklingen? Den som vill förbereda sig inför en resa till, säg Kina, vänder sig med fördel till en framställning av en sinolog. Om vi vill förstå hur Kina har växt fram till en ekonomisk och militär stormakt är det bättre att läsa en välrenommerad forskares framställning än det kinesiska kommunistpartiets. Vi vill ha en noggrann, fackgranskad och uppdaterad skildring av händelseutvecklingen. Utan forskares beskrivningar därom är vi i alltför stor grad hänvisade till partsinlagor som vi på mer eller mindre goda grunder kan misstänka vara tendentiösa. Såväl utbildning som forskning har också en betydelsefull roll att spela i en demokratisk samhällsutveckling. Det hävdar i alla fall Martha Nussbaum. Hon är en amerikansk filosof 50 som betonar att utbildning främst syftar till att fostra människor till demokratiska, ansvarsfulla samhällsmedborgare. I sin bok Why Democracy Needs the Humanities ger Nussbaum denna uppfattning ett lite mer precist innehåll. Demokratisk utveckling har, som Nussbaum ser det, att göra med förbättrade möjligheter människor har att leva ett hälsosamt och politiskt deltagande liv (Nussbaum 2012). Här har humanistisk forskning viktiga bidrag att ge. För en ansvarsfull medborgare räcker det inte med att vara förtrogen med fakta och att kunna resonera logiskt kring. Det behövs också empati, förmåga att förstå hur en annan människa upplever sin situation, att kunna se världen med andras ögon, från andra perspektiv. För att kunna göra detta måste vi kunna förstå hur det kommer sig att andra tänker som de gör och hur det känns att vara i deras situation. Hur är det att vara en sömmerska i Bangladesh? Hur ser hon på sin arbetssituation? Hur mår hon och hennes familj? Hur ser hon på sin och sina barns framtid? Hennes föreställningsvärld, önskningar och våndor hänger samman med en mycket stor mängd olika kulturella och religiösa faktorer. Här är uppenbart undervisning i humanistiska ämnen relevanta och för undervisningen skall hålla hög kvalitet är det avgörande att den knyts till aktuell humanistisk forskning. Även om det verkar rimligt att tro att humanistiska studier utvecklar inlevelseförmågan (empatin), så är det inte uppenbart att så är fallet. Till att börja med kan man konstatera att det finns olika uppfattningar om empatibegreppets innehåll och hur empatin lämpligen mäts (Se exempelvis Steuber 2014). Även om vi antar att begrepps- och mätproblemen är lösta, så är det inte så lätt att belägga att humanistiska studier gör studenterna mer empatiska. Det räcker inte med att vi finner en positiv korrelation mellan att ha studerat humaniora på universitetet och att ha en hög empatisk förmåga. För att dra slutsatsen att det är humanistiska studier som gör studenterna empatiska måste man alltså utesluta andra möjliga förklaringar till korrelationen. Nussbaum refererar inte till några sådana studier. Det är sannolikt att inlevelseförmågan utvecklas hos dem som läser romaner, noveller och poesi, hos dem som tar del av dramer som sätts upp på landets scener och hos dem som tar del av olika konstverk. Det kan sedan i sin tur på önskvärda effekter. Men är det inte själva upplevelserna som en roman, ett konstverk eller en fotoutställning som påverkar vår empati? Behövs verkligen teorier om dessa litterära verk eller om konstverk för att utveckla den empatiska förmågan? Kort sagt, bidrar forskningsresultat i litteratur-, teater- och konstvetenskap till att utveckla inlevelseförmågan hos dem som tar del av verk som dessa vetenskaper teoretiserar kring? 51 Det är nog inte orimligt att tro att forskare inom dessa vetenskaper har bidrag att lämna, även om påverkan är mer indirekt. Genom att peka på olika sätt att tolka ett verk öppnas nya perspektiv, nya sätt att förstå innehållet i en roman eller att förstå varför den fick det mottagande som den fick. Genom att bli varse detaljerna i en målning, sätta dem i samband med motivet och genren kan helt ny förståelse av en målning, konstnärskap eller tidsepok genereras. 5.2.2 F ORSKAREN SOM SAMTIDSANALYTIKER Den humanistiske forskaren kan, föga oväntat, ge väsentliga bidrag till förståelsen av nutida samhälleliga eller kulturella fenomen. Tänk bara på mottagandet av filmen Avatar. Filmen, som regisserades av James Cameron, hade världspremiär i december 2009. Efter drygt en månad hade filmen spelat in ofattbara 2 miljarder dollar. Avatar är en av de filmer som spelat in mest pengar i filmhistorien. Så här sammanfattar Sydsvenska Dagbladets Michael Tapper filmen: Jake Sully (Sam Worthington) är en rullstolsbunden krigsveteran som år 2154 värvas av en Blackwater-liknande privatarmé av marinkårsoldater. De arbetar för ett amerikanskt gruvbolag som koloniserat Pandora för att bryta värdefull malm men som fått problem med urbefolkningen, na'vi. Jakes uppdrag blir att via en tankestyrd organisk kopia av en navi infiltrera en alltmer fientlig stam som bor på en attraktiv brytningsplats. För att motivera sin hänsynslösa exploatering odlar bolaget en rasistisk tanke om urinvånarna som primitiva blå apor eftersom de inte byggt sin civilisation på teknokratisk miljöförstöring. Deras komplexa samhörighet med allt levande på planeten intresserar bara några tillresta forskare, som med fasa ser hur bolaget skövlar den nya världen så att den börjar likna vår egen döende hemplanet. (Tapper 2009) Det finns gott om politiska, kulturella, sociala, religiösa och etiska teman i filmen. Bolivias president Evo Morales sade sig identifiera sig med filmens kamp mot kapitalism och för skyddandet av miljön (Ramqvist 2010). I Vatikanens tidning L'Osservatore Romano beskrivs som ytlig och som flirtande med idén att vurmen för miljön skulle kunna ersätta religiösa tron. Det rapporterar åtskilliga engelskspråkiga medier (Se exempelvis Rizzo (2010)). Filmen har också använts av olika minoritetsfolk runt om i världen för att belysa sina problem (Hopkins 2010). I traditionella media har filmen fått mycket stor uppmärksamhet. Detsamma gäller sociala medier. Hur kan detta förklaras? Vad säger oss filmen och dess mottagande om vår samtid? Religionsforskaren Bron Taylor har funderat på den frågan. Han har under en lång tid intresserat sig för vad han ser som ett ökat intresse för en andlighet som hämtar näring från 52 naturen. I sin bok Dark Green Religion beskriver Taylor ett ökat och djupt miljöengagemang bland ett allt större antal människor tillhörande olika sociokulturella grupper. Många av de miljöengagerade är inte religiösa i traditionell mening, men manifesterar en inställning till naturen som av Taylor beskrivs som andlig (2010). Taylor förklarar Avatars framgångar med utgångspunkt från dessa tankegångar. Avatar reflects and dramaticaly represents dark green religious and ethical themes, and its commercial success is due in part to the profound, recently unfolding, and increasingly global changes in worldview that provide fertile cultural ground for dark green artistic productions. (Taylor 2013, s. 8) Det finns också kompletterande hypoteser. I antologin Avatar and Nature Spirituality studeras Avatar och dess mottagande ur en rad olika synvinklar. Filmvetare funderar exempelvis över hur sociologiska och ekologiska teman presenteras i filmen. Religionsvetare har undersökt hur filmens andliga dimensioner har tolkats av filmens fans. Genusforskare och forskare som ägnar sig åt postkolonialism påpekar att filmen har tydliga kopplingar till ekofeminismen. Litteraturvetare har jämfört filmens mottagande med andra verk som, precis som Avatar, har såväl utopiska som dystopiska teman (Taylor 2013). Den massiva marknadsföringen av filmen spelade säkert också in. Filmdistributören 20th Century Fox lovade filmiska effekter av aldrig tidigare skådat slag, 3-D-teknik och enastående animationer, samtidigt som storföretag som Coca-Cola och McDonald´s deltog i marknadsföringen. Frågan vilken effekt marknadsföring av detta slag är inte bara av kommersiellt utan också vetenskapligt intresse. Filmvetare och forskare inom media och kommunikation studerar bland annat marknadsföringskampanjer av detta slag. Bidrag från forskare från olika humanistiska forskningsfält kastar onekligen nytt ljus över Avatar, dess mottagande och publika framgångar, hur filmen har använts i politiska sammanhang och i opinionsbildning. På det sättet ger oss också de bidragen en bredare och djupare förståelse av vår samtid, vilket ju många är intresserade av. Den tyske sociologen Jürgen Habermas skiljer mellan tre typer av kunskapsintressen, det tekniska, det hermeneutiska och det emancipatoriska. Det tekniska intresset kännetecknas av ett sökande efter kontroll över naturen, det hermeneutiska av att förstå mänskligt agerande och kommunikation. Det emancipatoriska intresset, slutligen, kännetecknas av en önskan att blottlägga och bidra till att upphäva hinder och orättvisor som olika maktstrukturer genererar (Habermas 1987). 53 Vi tänker oss kanske vanligen att den humanistiska forskaren främst drivs av ett hermeneutiskt kunskapsintresse. Så är det säkert ofta, men det emancipatoriska intresset skall inte underskattas. Som vi just sett finns det forskare som gör kopplingar mellan Avatar och eko-feminismen. Eko-feminister poängterar ofta att miljöproblemen och förtrycket av kvinnor båda är resultatet av ett typiskt manligt sätt att tänka. De kopplar också samman miljöproblemen och exploateringen av miljön med kvinnors underordning. Det finns också andra maktstrukturer som är värda att studera noga, exempelvis sådan som är kopplade till klass, etnicitet, sexualitet eller ålder. Inte sällan internaliserar människor beskrivningar, förväntningar och normer kopplade till dessa strukturer. Det gör att många typer av ojämlik behandling cementeras eller förstärks. För att komma till rätta med dessa orättvisor är det av stor vikt att blottlägga och förklara uppkomsten av de maktstrukturer som legitimerar orättvisorna. Många genusforskare, etnologer och religionsvetare som ägnat sig åt att göra just detta. 5.2.3 F ORSKAREN SOM ( OBEROENDE ) EXPERT Forskare, däribland humanister, anlitas ofta som experter i olika sammanhang, exempelvis som sakkunniga i olika utredningar. Det säger sig självt att ansvarsfullt politiskt beslutsfattande ställer höga krav på faktaunderlag. Somliga beslut fattas för att kompensera grupper tidigare utsatta för oförrätter. För att kunna kompensera de drabbade är det viktigt att först klargöra om oförrätter som verkligen har begåtts, i så fall i vilken utsträckning och vilka konsekvenser de fått. Forskare inom humaniora har i denna kontext åtskilligt att bidra med. Låt oss illustrera detta med utgångspunkt från beslutet att ersätta dem som mot sin vilja hade blivit steriliserade under perioden 1935-1975. Hösten 1997 beslöt den dåvarande socialdemokratiska regeringen att tillsätta en särskild utredare för att allsidigt belysa de politiska beslutsfattarnas, myndigheternas, forskarsamhällets och den medicinska professionens ställningstagande och ansvar vad gäller tillkomsten och tillämpningen av den steriliseringslagstiftning som var i kraft i Sverige från 1930talet fram till dess att nuvarande steriliseringslagen trädde i kraft år 1976. I utredarens uppdrag ingick också att göra en kartläggning av hur omfattande verksamheten var och på vilka indikationer steriliseringarna utfördes. Utredaren skulle även överväga principerna för en gottgörelse av samhället. (SOU 2000, s. 1) Regeringen utsåg förre universitetskanslern Carl-Gustaf Andrén till särskild utredare. 54 Resultaten presenterades i två betänkanden, ett delbetänkande från 1999 och ett slutbetänkande från 2000. Cirka 63000 personer steriliseras med utgångspunkt från de två lagarna. Omkring 90 % av de steriliserade var kvinnor. Det framgår av slutbetänkandet. Vidare, [e]n analys av ansökningshandlingarna pekar på att omkring hälften av dem som steriliserades själva frivilligt hade tagit initiativ till operationen. Cirka 9 procent av operationerna har utförts under tvång (utan samtycke). Cirka 24 procent av ingreppen har skett efter formellt sett egen ansökan eller med samtycke men under omständigheter som kan betecknas som tvångsliknande t.ex. genom att operationen ställts som villkor för utskrivning från anstalt eller för abort. I ytterligare 10 procent av fallen finns tecken på övertalning eller påtryckning. Resterande ingrepp (cirka 7 procent) har inte varit möjliga att klassificera. (SOU 2000, s. 15) Utredningen föreslog att en ersättning till dem som steriliserats mot sin vilja skall utgå med 175000 kronor. Lagen om ersättning till steriliserade i vissa fall instiftades 1999. Den stipulerade bland annat vilka villkor som måste uppfyllas för att få ersättning (till ett belopp av just 175000 kronor) och att ansökningar om ersättning måste inkomma till en särskild nämnd senast 2002-12-31. Antalet ansökningar uppgick till cirka 2000. Av dem har 1595 beviljats ersättning (Johansson 2005). En utredning av detta slag ställer mycket höga krav på specialistkunskaper. Utredningen behandlar turerna kring olika politiska beslutsprocesser, det dåvarande samhällsklimatet och forskarsamhällets samt medicinarnas attityder till olika utsatta grupper i samhället. De frågorna har inte bara stort vetenskapligt intresse utan också politisk sprängkraft. Vilka är bäst lämpade att genomföra denna utredning? Forskare inom humaniora har relevanta specialistkunskaperna. Det ingår i deras jobb att granska, analysera och bedöma trovärdigheten i historiskt källmaterial av vitt skilda slag. Regeringen förordnade också bland andra professorerna i idé- och lärdomshistoria Gunnar Broberg och Karin Johannisson som sakkunniga och som expert anlitades historikern Mattias Tydén. En rad andra forskare knöts mera indirekt till utredningen. Flera forskarrapporter har publicerats på uppdrag av, eller i samråd med, utredningen. Utredningen berör också, som redan antytts, frågor som har dagsaktuell politisk sprängkraft. För trovärdighetens skull är det då lämpligt att den genomförs av personer utan politiska bindningar. Forskare står (vanligen) politiskt också oberoende. De tjänar endast sanningen och driver inga egna politiska agendor, forskaren är politiskt neutral. Det är i alla fall en vanlig uppfattning om vad som borde känneteckna en forskare. 55 Humanistiska forskare anlitas också i olika juridiska sammanhang. I Åklagarmyndighetens handbok Handläggning av ärenden gällande övergrepp mot barn rekommenderas åklagare att söka sakkunnig expertis vid universitetens institutioner för religion, kulturantropologi eller etnologi (Åklagarmyndigheten 2012, s. 37). Rekommendationen är inte svår att motivera. För att förstå övergreppen och för att yrka på rimliga påföljder (eller på nedlägganden av ärenden) är det av stor vikt att förstå vilka motiv eventuella förövare hade. Motiven hänger i sin tur nära samman med olika önskningar och åsikter. Vilka är dessa önskningar och åsikter och vad har format dem? Religionsvetare, kulturantropologer och etnologer söker svaren på frågor som dessa. Språkvetare har kompetens som är väsentlig för rättsväsendet. I domstolar åberopas inte sällan lingvistisk bevisning. Det kan röra sig om anonyma hotbrev, inlägg på chatrum eller sms-meddelanden. Polis och åklagare använder sig dessutom ibland av ljudinspelningar av röster. Det kan dock ibland vara svårt att identifiera vems rösten är. Då kan lingvister specialiserade på forensisk fonetik, rättsfonetik, komma väl till pass. Tillhör den inspelade rösten samma person som den åtalade? Vilken grundton har personens röst? Vilken är hennes dialekt och sociolekt? Vilka tvekljud använder hon och skrattar hon på ett typiskt sätt? Hur långa pauser använder hon sig av? Somliga rättsfonetiker använder sig av spektrogram när de analyserar inspelade röster. I ett spektrogram analyseras röstens fysiska egenskaper, som frekvens och amplitud. Lingvistiska analyser av olika slag kan leda fram till såväl friande som fällande domar. De har därför stor betydelse för rättssäkerheten. Lingvistisk expertis kommer också till användning i handläggandet av asylärenden. Allt fler som söker asyl i Sverige saknar identitetshandlingar. För att kunna pröva asylskälen måste Migrationsverket avgöra varifrån den asylsökande kommer. Det kan ibland vara svårt att göra. I försök att klarlägga den sökandes härkomst använder sig Migrationsverket emellanåt av språkanalyser. Med utgångspunkt från en intervju av den asylsökande görs en bedömning dennes språkliga bakgrund. Språkanalyser kan utgöra avgörande underlag för ett bifall eller avslag på en asylansökan. Migrationsverket anlitar sedan en tid tillbaka några privata företag för att genomföra språkanalyser. Under 2014 har svenska medier rapporterat om problem med upphandlingen av dessa tjänster och om allvarliga brister i analyserna. Journalisterna i TV-programmet Uppdrag granskning tillfrågade en rad experter, alla forskare i lingvistik, om vad de ansåg om analyserna. Lingvisterna var mycket kritiska. De ansåg att analyserna var ytliga och metodologiskt bristfälliga (Fegan 2014). Mindre en vecka efter det att programmet sändes (hösten 2014) beslutade Migrationsdomstolen, med utgångspunkt från den kritik som riktats 56 mot språkanalyserna, att upphäva ett utvisningsbeslut. Fallet kommer att prövas igen, nu med utgångspunkt från en annan bestämning av mannens härkomst (Rensfeldt 2014). Många av de som söker asyl i Sverige flyr undan katastrofer orsakade av väpnade konflikter eller politiskt förtryck. Andra katastrofer orsakas eller förstärks av den pågående globala uppvärmningen. Vissa har att göra med jordbävningar och vulkanutbrott andra har att göra med smittsamma sjukdomar. Somliga katastrofer tenderar att återkomma. Tydliga exempel är översvämningar, torka och orkaner. För många människor utgör sådana katastrofer ett naturligt inslag, de utgör en risk att förhålla sig till. Men, mer precist, hur ser människorna som drabbas på dessa risker och på dem som drabbas av katastrofer? Hur påverkar det i sin tur organiserandet och genomförandet av olika hjälpinsatser? På många håll i världen ses naturkatastrofer som ett straff. Floden Kosi svämmade över 2008, med svåra konsekvenser för invånarna i norra Bihar (Indien). Många av invånarna var övertygade om att översvämningen var ett straff från en uppretad gudinna. Genom mer intensiva böner och genom offer finns en möjlighet att blidka guden, det är i alla fall vad många i Bihar anser (Crabtree 2013). Vilka är dessa åsikter mer precist, vad har format dem? Vilken roll spelar exempelvis det indiska kastsystemet och den maktordning det systemet legitimerar? I augusti 2005 slog orkanen Katrina till med full kraft mot New Orleans. Den orsakade stor materiell förödelse och dödade närmare 2000 människor. Somliga politiker såväl som drabbade av orkanen ansåg att det var ett straff från Gud för det lastbara beteendet i New Orleans (Se exempelvis Chrisafis (2005) och Stephens et. al (2013)). Vilket var detta beteende mer precist? Hur utbredd var uppfattningen Katrina är ett Guds straff och hur mycket påverkade den i så fall attityden till hjälp från exempelvis den federala regeringen? Tillhörde de hårdast drabbade av Katrina några speciella etniska grupper? Hur samspelade olika kulturella grupper i katastrofområdet med varandra? Ställdes de emot varandra? Hur påverkade det i sin tur hjälparbetet? Under hösten 2014 spred sig den fruktade ebolan i sydvästra Afrika. För att kunna förutse och begränsa vidare spridning är det mycket viktigt att förstå vad olika befolkningsgrupper tror om orsakerna till smittan och hur de ser på risken att smittas. Sådana uppfattningar formas i en kulturell kontext. Det är därför viktigt att känna till lokala sedvänjor, däribland religiösa uppfattningar som manifesteras i samband med dödsfall och begravningar. Skiljer sig sedvänjor från varandra mellan generationer? Finns det också här könsskillnader som är uttryck för kvinnans underordning? Hur påverkar det i sin tur en effektiv implementering av 57 exempelvis upplysningskampanjer på landsbygden? Hur ser invånarna på den hjälp som kommer från andra länder däribland forna kolonialmakter? För att olika hjälpinsatser skall bli så effektiva som möjligt krävs omfattande och djup kunskap om hur människor runt om i världen ser på risker. Det spelar stor roll vad de tror orsakar naturkatastrofer, hur de ser på riskerna att drabbas, hur de ser på offren för katastroferna och vad de anser vara det rimligaste sättet att handskas med katastroferna. Det slår Röda Korset fast i den omfattande World Disaster Report 2014. I ett pressmeddelande med anledning av rapportens publicering sammanfattar Svenska Röda Korset: En bättre förståelse för lokala kulturer och större hänsyn till lokalbefolkningens normer och traditioner kan öka möjligheterna till katastrofförebyggande arbete och i sin tur minska kostnaderna för katastrofarbetet. (Röda Korset 2014) Forskare inom humaniora har här väsentliga bidrag att ge. Mycket av det som Röda Korsets rapport behandlar är resultatet av omfattande humanistiskt forskning. Dessutom, rapporten slår fast att mer forskning behövs om hur de drabbade av katastrofer ser på risker (s. 54). Särskilt angeläget är att få reda på mer om riskattityder hos invånare i utvecklingsländer. Någon skulle kunna fråga sig varför det är just forskare som har dessa bidrag att ge till politiska beslut, rättsväsendet och katastrofhjälp. Det enkla svaret är de ofta är de bäst lämpade. En forskare har genomgått en lång och gedigen utbildning. Under den och under sin fortsatta karriär har hon utvecklat sin förmåga att granska och kritisera argument, att med hjälp av källkritiska verktyg identifiera felkällor och att med utgångspunkt från såväl kvantitativa som kvalitativa data kritiskt granska andras resonemang och utveckla sina egna. Hon har under hela denna process kontinuerligt kritiskt granskats av etablerade forskare. Det är delvis resultatet av hur vetenskapen som institution fungerar. Som vi har sett i kapitel två är ett av vetenskapens mål att nå fram till (betydelsefulla) sanningar. Vi har i samma kapitel sett att olika forskningsetiska normer motiveras med utgångspunkt från att de främjar detta mål. Det är i detta sammanhang värt att påpeka att en efterlevnad av normerna också är en del av att upprätthålla vetenskapen som en viktig social institution och en del i att upprätthålla förtroendet för densamma. Allmänheten i Sverige har stort förtroende för forskare. 64 % av svenskarna har mycket eller ganska stort förtroende för forskare (Andersson 2014). Det är dock en sak att ha förtroende för forskare, en annan att ha förtroende för den forskning som bedrivs inom olika forskningsområden. Störst är förtroendet för medicin. Närmare 80 % av svenskarna har mycket eller ganska stort förtroende för den forskning som bedrivs inom det medicinska området. Förtroendet är något lägre för teknik och naturvetenskap. Sedan kommer förtroendet 58 för samhällsvetenskap och utbildningsvetenskap. Lägst är förtroendet för humaniora. Cirka 35 % av svenskarna har stort eller ganska stort förtroende för den forskning som bedrivs inom det humanistiska området (Andersson 2014, s. 34). Vad det relativt sett låga förtroendet för humanistisk forskning beror på är inte så lätt att svara på. Hänger det på kvaliteten på forskningen? Fuskas det mer inom humaniora än inom andra vetenskapsområden? Spelar mediernas rapportering av humanistisk forskning någon roll? Är humanisterna sämre än andra på att föra ut resultaten till allmänheten? Alla dessa frågor är av stort intresse och det står helt klart att de inte kan besvaras utan att beakta humanistiska forskningsrön eller att anlita forskare från det humanistiska vetenskapsområdet. 5.2.4 H UMANISTISK FORSKNING OCH N ÄRINGSLIVETS KONKURRENSKRAFT I regeringens utbildnings- och innovationsproposition finns en pragmatisk motivering av den svenska forskningen. Det behövs ett system av högkvalitativ forskning eftersom sådan forskning kan bidra till ”medborgarnas välfärd, samhällets utveckling, näringslivets konkurrenskraft och en hållbar utveckling.” (Regeringen 2012, s. 1) Vi har sett att humanistisk forskning har väsentliga bidrag att ge till medborgares välfärd, samhällets utveckling och en hållbar utveckling. Det är dock mycket svårt att uppskatta det ekonomiska värdet av bidragen. Det är också svårt att uppskatta det ekonomiska värdet av humanioras bidrag till näringslivets konkurrenskraft. Nussbaum försvarar, som vi sett tidigare, humanistisk forskning med utgångspunkt från dess koppling till en demokratisk samhällsutveckling. Hon anser dessutom att humanistisk expertis har ekonomiskt gynnsamma effekter. Hur stora ekonomiska värden det rör sig om spekulerar inte Nussbaum i, men kunskaper om andra kulturer, det kritiska tänkandet, förmågan att leva sig in i olika människors perspektiv spelar stor roll för innovationer som i sin har gynnsamma ekonomiska effekter (Nussbaum 2012, s. 53). Men inte nog med det, kloka lösningar på svåra problem kräver att vi tänker i nya banor och ifrågasätter invanda tankemönster. Det kritiska tänkande som forskare inom humaniora utvecklat kan, tänker sig många, komma till användning inom andra områden. Så här skriver Ekström och Sörlin: En antikvåldsdoktor från Cambridge kan man lugnt ge ett kontor, en dator och en månadslön och be om att få en komplex uppgift utförd. Och vara hyggligt säker på att den också blir det. (Ekström och Sörlin 2012, s. 86) Kan man vara hyggligt säker på det? 59 Det hänger naturligtvis på vilken uppgiften är, men psykologisk forskning visar att det inte är så enkelt som man kanske tror att överföra ämnesspecifika kunskaper och förmågor på nya kunskapsområden. En rad olika studier visar att kritiskt tänkande är mycket domänspecifikt. Studenter uppvisar exempelvis inte någon vidare förmåga att generalisera sitt kritiska tänkande ens till nära angränsande områden (Ericsson 2006). Det hänger i sin tur samman med att det kritiska tänkandet utvecklas i samband med att studenten tillägnar sig ämnesspecifika kunskaper. Experter har dock större möjligheter att överföra sitt kritiska tänkande till angränsande ämnesområden än de som inte är experter. Experter är bättre på att analysera dokument utanför sina expertområden än noviser. Analyserna görs snabbare, är mer detaljerade och mer tillförlitliga (Willingham 2009, s. 131). Dessutom, någon som doktorerat i ett historiskt ämne vid Cambridge har sannolikt tämligen god förmåga att snabbt ta till sig stora mängder information från olika källor. På ganska kort tid kan nog denne tillägna sig nya kunskaper och i samband med detta underkasta dem och gamla föreställningar en kritisk granskning. Hur ofta det i sin tur resulterar i metoder, produkter eller tjänster som lyckas på marknaden är svårt att veta. Det är under alla omständigheter svårt att tro att ett långsiktigt konkurrenskraftigt näringsliv kan utvecklas utan att medborgarnas välfärd och samhället utvecklas på ett hållbart sätt. Vi har i tidigare avsnitt sett att humanistiska forskare och forskningsresultat har väsentliga bidrag att ge på dessa områden. Indirekt påverkar de också näringslivet positivt även om det är mycket svårt att prissätta det i ekonomiskt termer. 5.4 S AMMANFATTANDE KOMMENTARER Det är svårt att försvara idén att kunskap har ett egenvärde, men det är uppenbart att många kunskaper har ett stort instrumentellt värde. Humanistiska forskningsresultat utgör ofta del i underlag för politiska beslut och humanistiska forskare anlitas i en rad olika sammanhang som experter. Humaniora har väsentliga bidrag att ge till medborgarnas välfärd, samhällets utveckling och hållbarhetsfrågor. Det finns också en väsentlig koppling mellan humaniora och näringslivets konkurrenskraft, även om den kopplingen är mer indirekt. 60 Ytterligare läsning: Moore gav 1903 uttryck för idén att kunskap har egenvärde i sin Principa Ethica (Cambridge: Cambridge University Press, 1956). Ross ansluter sig till samma idé i sin The Right and the Good (Oxford: Clarendon Press, 1930). Röda Korsets katastrofrapport för 2014 återfinns i sin helhet på Internet (http://www.ifrc.org/publications-and-reports/world-disasters-report/). Forser och Karlsohn är redaktörer för antologin Till vilken nytta? (Göteborg: Daidalos, 2013). I den återfinns bidrag från 34 författare om humanioras betydelse. 61 Referenser Andersson, U (2014). Fusk och förtroende – om mediers forskningsrapportering och förtroendet för forskning (VA-rapport 2014:3 och SOM-rapport 2014:27) http://va.se/downloads/varapport2014_3.pdf (Hämtad 2014-12-01). Arnstberg, K-O (1998). Svenskar och zigenare: en etnologisk studie av samspelet över en kulturell gräns. Stockholm: Carlsson. Aspling, F och Djärv, C (2013). Hatbrott 2012. http://www.bra.se/download/18.6b82726313f7b234a581b68/1379418047550/2013_17_Hatbr ott_2012_teknisk_rapport_webb.pdf (Hämtad 2014-06-23). Bergström, L (1994). Notes on the Value of Science. I Prawitz, D., Skyrms, B. och Westerståhl, D. (Red.) Logic, Methodology and the Philosophy of Science. Amsterdam: Elsevier, ss. 499-522. Bonniers Svenska Ordbok (1991). Stockholm: Biblioteksförlaget. Brown, T (2006). Did the U.S. Army Distribute Smallpox Blankets to Indians? Fabrication and Falsification in Ward Churchill’s Genocide Rhetoric. Plagiary: Cross Disciplinary Studies in Plagiarism, Fabrication, and Falsification, 1 (9): 100-129. Carstensson, A (2013). Hur ska forskningsfusk hanteras? Curie 3 december. http://www.tidningencurie.se/22/nyheter/nyheter/2013-12-03-hur-ska-forskningsfuskhanteras.html (Hämtad 2014-06-23) 62 Chrisafis, A (2005). Katrina ’sent by God to punish New Orlean Gays. The Guardian, 19 november. http://www.theguardian.com/uk/2005/nov/19/northernireland.hurricanes2005 (Hämtad 2014-12-01). Churchill, W (2001). ”Some People Pusch Back”: On the Justice of Roosting Chickens. http://www.kersplebedeb.com/mystuff/s11/churchill.html (Hämtad 2014-10-23). Crabtree, A (2013). Questioning Psychosocial Resilience After Flooding and Consequences for Disaster Risk Reduction. Social Indicators Research, 113(2): 711-728. Degerblad, J-E & Hägglund, S (2001). Akademisk frihet - en rent akademisk fråga?. Stockholm: Högskoleverket. Ekström, A & Sörlin, S (2012). Alltings mått: humanistisk kunskap i framtidens samhälle. Stockholm: Norstedt. Ericsson, K A (red.) (2006). The Cambridge handbook of expertise and expert performance. Cambridge: Cambridge University Press. Eriksson, S & Helgesson, G (2013). Publiceringsetik. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur. Evans, R (2008). The Postmodernist Challenge to History http://historyandtheory.blogspot.se/2008/09/postmodernist-challenge-to-history.html (Hämtad 2014-06-23). Fegan, A (2014). Uppdrag granskning – Kodnamn EA20. (TV-program) Stockholm: Sveriges Television. Fish, S (1996). Professor Sokal’s Bad Joke. The New York Times, 21 maj. Forsman, B (1997). Forskningsetik. En introduktion. Lund: Studentlitteratur. Habermas, J (1987). Knowledge and Human Interests. Cambridge: Polity. 63 Hermerén, G (1986). Kunskapens pris: forskningsetiska problem och principer i humaniora och samhällsvetenskap. Stockholm: Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR). —(2011). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet. Tillgänglig på Internet: http://www.cm.se/webbshop_vr/pdfer/2011_01.pdf. Hofsten, I (2011). Ska vi bry oss om språkdöden? Språktidningen, december. (Hämtad 201406-23). Hopkins, K (2010). Indian tribe appeals to Avatar director’s help to stop Vedanta. 8 februari. http://www.theguardian.com/business/2010/feb/08/dongria-kondh-help-stop-vedanta (hämtad 2014-11-26). Humaniora. (2014). Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/lang/humaniora (hämtad 201406-24). Hurley, L (2013). Supreme Court declines to hear controversial professor’s appeal. http://www.reuters.com/article/2013/04/01/us-usa-court-septemberidUSBRE9300AL20130401 (Hämtad 2014-10-21). Höjer, H (2011). De undflyende romerna. Forskning och Framsteg, nr. 3 http://fof.se/tidning/2011/3/de-undflyende-romerna (Hämtad 2014-06-23). International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies (2014). World disasters report [Elektronisk resurs] focus on culture and risk. Geneva: International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies. Johansson, K (2005). 1600 tvångssteriliserade har fått skadestånd. Sydsvenska Dagbladet, 22 april. Kaminsky, J (2014). Last native speaker of Klallam language dies in Washington state. Reuters, 6 februari. http://www.reuters.com/article/2014/02/07/us-usa-klallam-deathidUSBREA1605W20140207 (Hämtad 2014-06-23). 64 Kitcher, P (2011). Science in a democratic society. Amherst, N.Y.: Prometheus Books. Kungliga Vetenskapsakademin (2010). Många söker men få blir utvalda. http://www.kva.se/Documents/Vetenskap_samhallet/Forskningspolitik/Utskottet/rapport_fstra t_100401.pdf (Hämtad 2014-06-23). Mill, J S (1987). Utilitarianism. Buffalo, N.Y.: Prometheus. Montler, T (2007). The Klallam Language Program. http://www.lingtechcomm.unt.edu/~montler/Klallam/UNESCO-Klallam.pdf (Hämtad 201411-04). Munslow, A (2003). The New History. Harlow: Longman. Nussbaum, M (2010). Not for profit: why democracy needs the humanities. Princeton, N.J.: Princeton University Press. Palosuo, L (2008). En inventering av forskningen om romer i Sverige. Uppsala: Centrum för multietnisk forskning. http://www2.valentin.uu.se/research/Forskningsoversikt%2014%20nov2.pdf (Hämtad 201406-23). Persson, A (2005). Verkligheten bakom myten. Svenska Dagbladet, 8 maj. http://www.svd.se/kultur/verkligheten-bakom-myten_419619.svd (Hämtad 2014-11-25). Ramqvist, P (2010). Evo Moralens älskar Avatar http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=3368285 (Hämtad 2014-1125). Regeringen (2012). Regeringens proposition 2012/13:30, Forskning och innovation. http://www.regeringen.se/content/1/c6/20/13/68/ab3950ad.pdf (Hämtad 2013-12-17). Rensfeldt, G (2014). Migrationsdomstolen: Sannolikt att Mohammed talar sanning. http://www.svt.se/ug/migrationsdomstolen-sannolikt-att-mohamed-talar-sanning (Hämtad 2014-11-17). 65 Resnik, D B (2001). The Ethics of Science. New York & London: Routledge. —(2003). From Baltimore to Bell Labs: Reflections on two decades of debate about scientific misconduct. Accountability in Research, 10, 123–135. Rizzo, A (2010). Vatican Slams ’Avatar’. Huffingtom Post 18 mars. http://www.huffingtonpost.com/2010/01/12/vatican-slams-avatar-prom_n_419949.html (Hämtad 2015-01-05). Robbins, B & Ross, A (1996). Response to Alan Sokal. http://www.physics.nyu.edu/faculty/sokal/SocialText_reply_LF.pdf (Hämtad 2014-10-23). Ross, W D (1930). The right and the good. Oxford: Clarendon Press. Röda Korset (2014). Kulturellt fokus minskar kostnader för katastrofer. Pressmeddelande 2014-10-16. http://www.redcross.se/pressrum/pressmeddelanden/?itemid=1069252 (Hämtad 2014-12-01). Schwitzgebel, E & Rust, J (2014). The Behavior of Ethicists. http://www.faculty.ucr.edu/~eschwitz/SchwitzPapers/BehEth-140123a.pdf (Hämtad 2014-0626). Shmm (2009). Överlåtelse av mänskliga kvarlevor i Statens historiska museers samlingar. http://www.shmm.se/Documents/rapport_remiss/Skrivelse_kvarlevor_2009_06_02.pdf (Hämtad 2014-06-23) Shrader-Frechette, K (1994). Ethics of Scientific Research. Lanham, MD: Rowman & Littlefield. Sokal, A (1996). A Physics Experiments with Cultural Studies. Lingua Franca, maj/juni, ss. 62-4. http://www.physics.nyu.edu/faculty/sokal/lingua_franca_v4/lingua_franca_v4.html (Hämtad 2014-06-23). 66 SOU (2000). Steriliseringsfrågan i Sverige 1935-1975: historisk belysning, kartläggning, intervjuer: slutbetänkande. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. Spencer, P M H, et al. (1999). Behind the mask of Agamemnon. Archaeology, vol 52(4), ss. 51-59. Steel, C M & Aronsson, J (1995). Stereotype threat and the intellectual test performance of African Americans. Journal of Personality and Social Psychology, vol 69(5), ss. 797-811. Stephens, N M et. al. (2013). Who Explains Hurricane Katrina and the Chilean Earthquake as an Act of God? The Experience of Extreme Hardship Predicts Religious Meaning-Making. Journal of Cross-Cultural Psychology, vol 44(4), ss. 606-619. Stueber, K (2014). "Empathy", The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Spring 2014 Edition), Edward N. Zalta (ed.), URL = <http://plato.stanford.edu/archives/spr2014/entries/empathy/> (Hämtad 2014-06-23). Svenska arkeologiska samfundet (2000). Principer för god arkeologisk praxis. http://www.arkeologiskasamfundet.se/Dokument/Div_pdf/Principer_ark_praxis.pdf (Hämtad 2014-06-23). Tapper, M (2012). Perfekt drömvärld. Sydsvenska Dagbladet 3 februari. http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/film/filmrecensioner/perfekt-dromvarld/ (Hämtad 2014-11-17). Taylor, B (2010). Dark green religion: nature spirituality and the planetary future. Berkeley, Calif.: University of California Press. —(2013). Avatar and nature spirituality. Waterloo, ON: Wilfrid Laurier University Press. Vetenskapsradion (2009). Kranier från Karesuando skapar konflikt. Ingrid Engstedt Edfast. Sveriges Radio, P1 28 juli. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2992318. (Hämtad 2014-0623). 67 Vetenskapsrådet (2013). Årsredovisning 2012. http://www.vr.se/download/18.4b1cd22413cb479b80551b1/1361961284184/Årsredovisning+ 2012.pdf. (Hämtad 2014-06-23). Werkhäuser, N (2013). A chronology of the Schvann plagiarism affair. Deutsche Welle 10 februari. http://www.dw.de/a-chronology-of-the-schavan-plagiarism-affair/a-16589171 (Hämtad 2013-12-17). Willingham, D T (2009). Why don't students like school?: a cognitive scientist answers questions about how the mind works and what it means for your classroom. San Francisco, Calif.: Jossey-Bass. Åklagarmyndigheten (2012). Handläggning av ärenden gällande övergrepp mot barn. http://www.aklagare.se/PageFiles/6745/Barnhandboken.pdf (Hämtad 2014-11-17). 68
