docFinns att ladda hem här.
download 
Report Transcription
Finns att ladda hem här.
Det mörka Europa Måns Wadensjö är författare och bodde under vintern 2013 i Ungerns huvudstad Budapest. Hans bidrag heter ”Ungern – en utmaning för Europa” och är en närgången och personlig skildring av ett land på glid bort från demokratin. Han skriver att de enda som kan lösa krisen är ungrarna själva, men att utvecklingen är ett hot mot hela tanken om ett demokratiskt samarbetande Europa. Tommy Svensson • Måns Wadensjö Tommy Svensson är journalist och medarbetare på asmedjan. Hans bidrag heter ”Europavalet och hotet från höger” och är en genomgång av de högerextrema partierna och rörelserna i Europa, deras väljarbas, politik och strategier, samt vägar att bekämpa dem. Frågan ställs om de främlingsfientliga högerpartierna ska vinna ökat inflytande i samband med Europavalet i maj nästa år. Det mörka Europa Tommy Svensson och Måns Wadensjö a-smedjans skriftserie DAGENS EUROPA # 3/2013 Det mörka Europa Tommy Svensson: Europavalet och hotet från höger 4 Måns Wadensjö: Ungern – en utmaning för Europa 40 Tommy Svensson: Europavalet och hotet från höger 4 Innehåll Inledning 6 Mer makt till parlamentet – lägre valdeltagande 8 Bäddat för populism? 13 Högerextremismen – rörelse med många grenar 17 Demokrati under hot 19 Samordnad brun valrörelse? 24 Brun skugga över Norden 27 Extremhögern – en utmaning för arbetarrörelsen 29 Att bekämpa högerextremism 33 5 Inledning Vilken väg ska Europa välja? Den 22-25 maj 2014 hålls kanske det mest ovissa och mest avgörande Europavalet någonsin. 751 politiker som representerar 500 miljoner européer i 28 länder ska väljas. Valet äger rum i en tid av djup ekonomisk, politisk och social kris i stora delar av Europa och med växande framgångar för populistiska och främlingsfientliga partier. För Sveriges del är valet speciellt eftersom det sker knappt fyra månader före våra ordinarie val till riksdag, landsting och kommuner i september. Partier som gör bra ifrån sig i EU-valet kan väntas få en positiv skjuts in i den inhemska valrörelsen, och omvänt. Men valet blir även en mätare av hur starka de främlingsfientliga och nationalistiska stämningarna är som Sverigedemokraterna representerar. Syftet med den här genomgången är dock inte att försöka göra vare sig Sverigedemokraterna här hemma eller högerextrema partier i andra EU-länder till huvudnummer i de kommande valrörelserna. Fortfarande gäller att de avgörande politiska skiljelinjerna går mellan en borgerlig (center-höger) åtstramningspolitik som dominerat i Europa de senaste åren och ett socialdemokratiskt (center-vänster) mer progressivt alternativ. Det vägvalet brukar, slagordsmässigt, beskrivas som ett val mellan ett blått och ett rött Europa. Det är dock hög tid att också ta en annan och växande politisk kraft på allvar – de populistiska och högerextrema partier som numera finns representerade i de flesta nationella parlament – med andra ord det bruna eller mörka Europa. Flera av dessa partier finns redan i Europaparlamentet. Inget talar för att de kommer att få ett avgörande inflytande över besluten ens vid en framgång i det kommande valet. Men den politiska signal som ett Europaparlament med större inslag av bruna partier – alltifrån öppet nazistiska till mer grumligt främlingsfientliga – ska inte underskattas. Europaparlamentet representerar 500 miljoner européer, och är en 6 central institution för inte bara för Europa. Det är också en viktig del i EU:s röst i världen. Denna röst ska företräda humanistiska och demokratiska värderingar. Det slås fast i både fördragen och i Stadgan för grundläggande rättigheter. I ingressen till den senare heter det bland annat: ”I medvetande om sitt andliga och etiska arv bygger unionen på de odelbara och universella värdena människans värdighet, frihet, jämlikhet och solidaritet samt på den demokratiska principen och rättsstatsprincipen. Unionen sätter människan i centrum för sin verksamhet genom att inrätta ett unionsmedborgarskap och skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa” I artikel 21 om icke-diskriminering slås följande fast: ”All diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning ska vara förbjuden.” Det stämmer illa med dessa grundläggande värderingar om politiska grupperingar med influenser av fascism och rasism ska representera Europa. Därför är det angeläget att ta valet till Europaparlamentet på större allvar än tidigare. 7 Mer makt till parlamentet – lägre valdeltagande Hittills har EU-medborgarna visat ett förstrött intresse för Europavalen. Deltagandet har minskat stadigt sedan det första direktvalet 1979. I de då nio medlemsländerna röstade 63 procent av de röstberättigade medborgarna Vid det senaste valet 2009 deltog endast drygt 43 procent i 27 medlemsländer. Statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg anger några orsaker till nedgången i antologin ”Väljarbeteende i Europaval” (Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2010). De påpekar för det första att det faktum att några medlemsländer, Belgien och Luxemburg, har röstplikt vägde tyngre när antalet medlemmar var mindre. Vidare har de funnit att valdeltagandet brukar var högre när länderna röstar för första gången samt att de senaste medlemsländerna från framför allt Central- och Östeuropa generellt sett har ett klart lägre valdeltagande än de äldre medlemsländerna . Paradoxalt är dock att det minskade intresset för att delta i valen har skett samtidigt som Europaparlamentet fått allt mer makt. När fler än sex av tio röstberättigade väljare deltog vid valet 1979, var det till ett parlament som i huvudsak var rådgivande. Vissa kallade det till och med ett ”Musse Pigg-parlament”. Ofta var det en plats för avdankade politiker. Det producerade resolutioner och andra opinionsyttringar som få brydde sig om. Vid valet 2014 – det första under det nya Lissabonfördraget - har Europaparlamentet medbeslutande inom praktiskt taget alla områden där EU har befogenhet. Inga regeringar och inga andra EU-institutioner kan ignorera parlamentet. De ledamöter som väljs i maj nästa år kommer att få makt, och de vet om det. Inför valet 2014 görs dessutom särskilda ansträngningar för att öka valdeltagandet och för att gör det mer ”europeiskt” så att inte bara na- 8 tionella frågor debatteras. Tidpunkten har ändrats till slutet av maj i stället för sommarmånaden juni. EU-kommissionen har uppmanat de stora politiska grupperna att nominera kandidater till posten som ordförande i kommissionen för att på så sätt öka intresset och betydelsen av valet. Om dessa och andra nya grepp lyckas återstår att se. Den ökade skepsisen mot EU som sådant och mot de etablerade partierna riskerar att väga tyngre. Framför allt beror misstron på att krispolitiken medfört så svåra umbäranden för stora delar av Europas befolkning, särskilt den rekordhöga arbetslösheten. Statsvetarprofessorn Sören Holmberg beskriver problemet i rapporten ”Ett fall för EU” (Sieps, maj 2013): ”Krisen blev ett fall för EU i dubbel mening. Krisen måste lösas. De många toppmötena resulterade i många olika lösningsförslag och svidande beslut. Fallet krishanterades. Det slutliga utfallet av alla dessa åtgärder har vi ännu inte sett. Men så mycket kan vi redan nu se att krisen och krishanteringen inte bara är ett fall för EU. Det har också lett till ett opinionsfall för EU. Och det inom hela EU, inklusive Sverige.” Andelen medborgare i EU som har en allmänt positiv bild av unionen har enligt Eurobarometern minskat från 48 procent 2009 till 30 procent hösten 2012. För Sveriges del visade SCB:s mätning i juni 2013 att andelen som i huvudsak var för medlemskapet i EU var 44 procent. Emot var cirka 27 procent och 29 procent saknar uppfattning. Jämfört med ett halvår tidigare finns inga säkerställda skillnader, men går vi fyra år bakåt finner vi att runt 55 procent var för medlemskapet. Sannerligen ett fall – eller ras – för EU. Om detta minskade förtroende jämfört med det förra EU-valet resulterar i ännu lägre valdeltagande återstår att se. Det skulle i och för sig inte påverka parlamentets formella makt, men väl dess legitimitet. Lågt valdeltagande får konsekvenser. Det blir lättare för populistiska och extrema grupper att skaffa sig inflytande – om just de kan få sina 9 sympatisörer till valurnorna. För sådana partier och politiker tjänar ofta EU-valen som en språngbräda för ökat inflytande också i den nationella politiken. En plats i Europaparlamentet ger en politisk plattform och goda resurser för opinionsbildning och organisering. Statsvetarna Holmberg och Oskarsson påpekar i den nämnda undersökningen att de politiska konsekvenserna av lågt valdeltagande i Europaparlamentsvalen är just ökade svårigheter att bygga förtroende och vinna legitimitet för EU som överstatlig arena för beslutsfattande kring gemensamma angelägenheter. De beskriver även de omedelbara politiska följderna för utgången av de svenska EU-valen och frågar om valresultatet skulle ha blivit annorlunda om fler väljare deltagit: ”De politiska konsekvenserna av lågt valdeltagande måste betraktas som dramatiska i det svenska fallet. Resultat från fyra svenska EUP-val visar att Socialdemokraterna är det parti som lider mest av att valdeltagandet i Europaparlamentsvalen är så lågt. Om även icke-röstarna gjort slag i saken och gått till valurnorna visar analysen att Socialdemokraternas valresultat i EUP-valet 2009 hade varit omkring fem procentenheter bättre än vad det i själva verket blev.” Slutsatsen är att Socialdemokraterna förlorar stort på det låga valdeltagandet. Även Moderaterna hade stärkt sitt röstetal med omkring tre procentenheter om alla röstberättigade röstat i 2009 års Europaparlamentsvalet. Det stämmer med trenden i andra länder att stora partier har svårare att mobilisera sina väljare i Europaval än i nationella val. Omvänt finns partier som systematiskt gynnas av att valdeltagandet är lågt. Folkpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tillhör dem som tjänat på det låga valdeltagandet. Forskarnas slutsats – liksom säkert många partistrategers – är att mobiliseringen av de egna sympatisörerna är viktig i samband med Europaparlamentsval: 10 ”Det gäller i synnerhet för Socialdemokraterna som är det parti som alltså förlorar mest på den allmänt låga mobiliseringsgraden bland väljarna… Endast 3339 procent av S-sympatisörer har deltagit i Europaparlamentsvalen under perioden 1995-2009. Andelen kan jämföras med Kristdemokraterna (55 procent), Centerpartiet (65 procent) och Folkpartiet (74 procent) som lyckades få en klart större andel av sina sympatisörer att rösta i EUP-valet 2009. ” Detta är i sin tur en spegling av den sociala snedbalansen i valdeltagandet. Valet 2009 innebar ”att gapet i valdeltagande mellan arbetarklass och medelklass ökade till en rekordnivå i EUP-valsammanhang”, framgår det av valanalysen. Enligt denna skiljer det 21 procentenheter mellan arbetarklassens valdeltagande (33 procent) från medelklassens (54 procent). De ekonomiskt starkaste och mest väletablerade grupperna är mest för EU och går också och röstar i högre utsträckning än de ekonomiskt och resursmässigt svagaste grupperna som är betydligt mer tveksamma. Det mönstret gäller i alla medlemsländer. Statsvetaren Maria Oskarson skriver i en artikel med rubriken ”Vi och dom” i samma skrift ”att inställningen till europeisk integration är så tydligt socialt splittrad ses av många som ett orostecken. Det kan ses som ett uttryck för skiljelinjer i Europas länder som inte riktigt är härbärgerade i de nationella partisystemen, och som därför kan komma att ge upphov till minskande förtroende och legitimitet för de etablerade politiska partierna, och även ge upphov till nya, EU-kritiska, partier. Det är med andra ord värt att ta de sociala skiljelinjerna i inställning till europeisk integration på allvar”. Det låga och socialt sneda valdeltagandet är några faktorer som kännetecknar Europavalen och som skapar speciella politiska förutsättningar. Dessutom tas inte dessa val på lika stort allvar som riksdagsval. Visserligen är det viktigt vilka partier som blir störst i Europaparlamentet, men det är ingen regeringsmakt som står på spel och kopplingen till vardagsnära frågor som jobb, skola och omsorg är inte lika tydlig. Allt detta gör att uppstickare och så kallade nischpartier – till exempel senast Piratpartiet – har goda möjligheter att göra bra resultat i Euro- 11 pavalen. Det gäller även populistiska och extrema partier. Förutsättningen är att de lyckas med att få sina anhängare att rösta. Lägg därtill att den ekonomiska krisen, den hårdhänta nedskärningspolitiken och de strukturella förändringarna som globaliseringen medfört har förändrat den politiska kartan i Europa. Mest syns det på starkt minskat förtroende för regeringspartier och på att en ny radikal och nationalistisk höger har tagit allt större plats. 12 Bäddat för populism? Medborgarnas förtroende för EU och dess institutioner har som framgått minskat drastiskt. De traditionellt regeringsbärande partierna till höger och vänster har svepts bort i val efter val. I Italien och Grekland fick så kallade teknokratregeringar träda till när det politiska systemet kollapsade. De etablerade partierna, kristdemokratiska center-höger och socialdemokratiska center-vänster, har inte bara tappat mark vart och ett för sig. Sammantaget lockar de allt färre väljare. I mångas ögon står de dessutom för en likartad politik. Under trycket av de finansiella marknaderna och den internationella konkurrensen är handlingsutrymmet numera begränsat. Det gäller inte bara de mest utsatta krisländerna. Faktum är dock att det är borgerliga partier som dominerat politiken både i EU och i de flesta av medlemsländerna under det senaste decenniet. Och det är den politiken som misslyckats. Arbetslösheten har nått rekordnivåer, sociala konsekvenser av den förda politiken har negligerats och löntagarnas rättigheter har trängts tillbaka. Det vakuum som uppstått har utnyttjats av populistiska partier, framför allt på den yttersta högerkanten. Framväxten av radikala högerpartier är det mest kännetecknande för den politiska utvecklingen i Europa under de senaste årtiondena. Spännvidden inom den yttersta högern är stor, från tydligt nazistinfluerade partier som Gyllene gryning i Grekland, Jobbik i Ungern och British National Party i Storbritannien till populistiska missnöjesoch främlingsfientliga partier som Dansk Folkparti i Danmark och Sannfinländarna i Finland. Samtliga dessa partier och åtskilligt fler har i dag en politisk plattform i Europaparlamentet. Om dagens opinionssiffror för Sverigedemokra- 13 terna står sig kommer även vårt land att representeras av främlingsfientliga ledamöter i det europeiska samarbetet. Den populistiska vågen har så gott som uteslutande gynnat partier på högerkanten. Den miljö av otrygghet och förändring som präglar dagens Europa har uppenbarligen inte varit någon grogrund för folkliga vänsterrörelser. Bland undantagen är Syriza i Grekland och möjligen svårplacerade Beppo Grillos Femstjärnor-rörelsen i Italien. Inom den högerextremistiska rörelsen finns gamla och nya öppet nazistiska och fascistiska partier. Förutom exemplen ovan är dessa dock i regel små. Till dem hör ofta löst sammansatta våldsbenägna grupper och enskilda terrorister. De framgångsrika radikala högerpartierna kännetecknas av att de – likt Sverigedemokraterna – tagit av sig marschkängorna, lagt undan eventuella nazisymboler och av att de försöker framstå som folkliga alternativ till de etablerade partierna. Deras framstegsformel är att föra ”den lille medborgarens” talan mot förment korrupta makthavare. De är fientliga mot invandrare och mot traditionellt utsatta grupper som romer, judar, muslimer och homosexuella. De står för en nationalistiskt präglad kritik mot EU och är dessutom ofta antifeministiska. Hos vissa är rasismen öppen och naken. Men oftast kläs den i en nystruken språkdräkt. Det är emellertid skillnad mellan invandrare och invandrare. I rapporten ”Far-right parties and discourse in Europa: A challenge for our times ( European network against racism) pekar forskare på att det framför allt är de invandrargrupper som upplevs som ett hot mot den inhemska kulturen som är målgruppen. För en (exempelvis) österrikare som är vit och katolik betyder det muslimer – tidigare hette det turkar. 11 september öppnade enligt citerade forskare möjligheten till en ”acceptabel” främlingsfientlighet – islamofobin, särskilt i Danmark och i Nederländerna. Och om man inte vill framstå som öppet främlingsfientlig kan man tala om de förment ”kriminella” muslimerna (eller romerna). 14 Denna nya radikala höger kan inte enbart ses som en extrem form av konservatism eller kvarlevor från gamla tidens fascistpartier. De definieras ibland som ”den tredje vågen” av högerextrema partier i efterkrigstidens västliga demokratier (Statsvetaren Michael Minkenberg, ”Right-wing extremism in Europe”). Dessa har tonat ner sin anti-demokratiska retorik och säger att de accepterar de demokratiska spelreglerna. De undviker allt oftare att tala i termer av raser, i stället sägs det vara det egna landet eller den egna kulturen som hotas. Ingen ras eller kultur sägs vara överlägsen någon annan, men de ”mår bättre” av att leva åtskilda. Därför kan Sverigedemokraterna uttala sin ”nolltolerans mot rasism”, men ändå i grunden hålla fast vid att ”bevara Sverige svenskt”. Effekten blir densamma, men språkbruket är klädsammare. Ideologiskt har de radikala högerpartierna hämtat inspiration från den så kallade ”Nya högern” som framträdde i Frankrike i slutet av 60talet. Tanken var att inte längre tala om den vita rasens överlägsenhet, utan i stället hävda att olika kulturer eller civilisationer inte bör blandas. Rassegregation ersätts med kulturell eller nationell segregation. Multikulturismen förkastas. Ett sådant angreppssätt gör det också möjligt att ”skylla” problem på den andra sidan. Det är hos islam eller hos andra kulturer som problemen och fientligheten finns som gör det omöjligt att leva samman. Det man eftersträvar är i stället en nostalgisk bild av ett homogent och romantiserat samhälle. Ett talande exempel är det bildspråk Sverigedemokraterna använder sig av i broschyrer och annan propaganda – ett idylliserat (och vitt) Sverige som ett evigt Sörgården. Radikala högerpartier är representerade i mer än hälften av parlamenten i EU:s medlemsländer. I några fall har de haft eller har ett direkt inflytande över regeringspolitiken som i Österrike, Nederländerna, Danmark och Ungern. 15 I Europaparlamentet har de än så länge inte haft någon makt att tala om. De cirka fyrtio ledamöterna från högerextremistiska partier som är representerade har varit för splittrade och bråkiga för att utgöra någon enhetlig grupp. Företrädare för bland andra franska Nationella fronten, ungerska Jobbik och brittiska BNP återfinns därför bland de grupplösa. Dock finns flera av de radikala högerpartierna i gruppen Frihet och demokrati i Europa som har 34 platser. Bland partierna finns Dansk Folkeparti, italienska Lega Nord och brittiska Ukip, Efter nästa års val kan situationen vara annorlunda. Risken är uppenbar att främlingsfientlighet och anti-EU retorik bäddar för en framgång för högerextremister i flera av medlemsländerna, Sverige inräknat. Det är hög tid att ta hotet från höger på allvar. 16 Högerextremismen – rörelse med många grenar En nynazistisk terrorgrupp står inför rätta i Tyskland. I Storbritannien jublar ett smygrasistiskt parti över framgången i lokalvalen. I Ungern, som behandlades i ett särskilt kapitel i denna bok, möttes Judiska världskongressen av fascistiska demonstrationer. Det är tre händelser i en vårveckas nyhetsflöde 2013 som visar den framväxande högerextremismens olika uttryck och former i Europa. Inom dess vida ram finns partier som ställer upp i val och som tar avstånd från våld, men vars retorik ändå bidrar till att skapa ett aggressivt samhällsklimat som kan trigga till brott. På den andra kanten finns nynazistiska eller fascistiska terrorgrupper eller enskilda fanatiker som tar till vapen i vad de tror är ett krig för att försvara den egna rasen eller det egna landet. Tyskland går till val i höst men har tack och lov till skillnad från många andra länder inget välorganiserat och framgångsrikt högerextremt parti. Historien förskräcker och avskräcker. Det nynazistiska NPD, som funnits sedan sextiotalet, har lokalt haft vissa framgångar, sedan återföreningen främst i tidigare Östtyskland. Försök har gjorts att förbjuda partiet, något som dock misslyckats. Däremot finns ett myller av högerextrema terroristgrupper som länge har kunnat verka och planera aktioner utan större uppmärksamhet från polis och myndigheter. Dessa har varit upptagna med hotet från militanta islamister. Det närmast slumpartade avslöjandet av den nazistiska terrorgruppen NSU (Underjordiska nationalsocialister) har därför väckt starka reaktioner. I sju år har de mördat turkiska och grekiska invandrare utan att upptäckas. Samma mönster går igen i andra länder, enligt flera rapporter. Senast i juni när en utredning om terrordådet 22 juli 2011 slog fast att den 17 norska säkerhetspolisen underskattat hotet från högerextremister och varit för ensidigt fokuserad på islamistisk terror. Slutsatsen är att det överlag finns alldeles för liten forskning om de högerextrema rörelserna och vad värre är alldeles för dålig bevakning från myndigheterna. Även i Storbritannien har högerextrema partier haft svårt att få politiskt inflytande i de olika politiska församlingarna, till stor del beroende på valsystemet. Det brittiska nazistpartiet BNP har lokalt haft en del framgångar och finns till och med i Europaparlamentet. I Europaparlamentet finns också EU-kritiska Ukip, och vårens brittiska lokalval innebar ett genombrott även nationellt. Partiet fick 25 procent och utgör ett verkligt hot mot framför allt det konservativa regeringspartiet i nästa val, men gjorde uppenbarligen även inbrytningar i traditionella Labourfästen. Valdeltagandet var dock bara 31 procent. Ukip ska förstås inte jämställas med de mest extrema högerpartierna, men består, åtminstone enligt premiärminister David Cameron, av en mängd ”smygrasister”. Vid sidan av den skarpa EU-kritiken, som ju delas av många, kännetecknas partiet utan tvivel av en obehaglig invandrarfientlighet. Ofta, men inte alltid, spelar partiledaren en stor roll för de högerextrema partierna. Karismatiska ledare som Geert Wilders i Nederländerna, Jean Marie Le Pen i Frankrike, den bortgångne Jörg Haider i Österrike och i vår närhet Pia Kjaersgaard i Danmark samt Carl I Hagen i Norge är exempel på det. Uikp:s partiledare Nigel Farage är än så länge inte lika känd. Men alla som följt debatter i Europaparlamentet har inte kunnat undgå att lägga märke till honom. Humoristisk, folklig och välformulerad på ett typiskt engelskt vis. Den europeiska mardrömmen är att en populistisk och högerextrem politiker plötsligt får väljarna med sig i stormakter som Tyskland eller Storbritannien. Där är vi inte än, men läget är illa nog. 18 Demokrati under hot – Det var som en film från andra världskriget. Marita Ulvskog berättar om sitt första möte som nyvald Europaparlamentariker (S) 2009. Där fanns även tre ledamöter från ungerska Jobbik. De var klädda i naziliknande uniformer med läderkoppel. Fascistiska Jobbik hade fått femton procent av rösterna. I parlamentsvalet ett år senare fick de sjutton procent och blev landets tredje största parti. Uniformerna blev de tvungna att sluta bära i Europaparlamentet och något inflytande i EU har de inte haft. Men hemma i EU-landet Ungern har de fortsatt att jaga romer och hetsa mot judar. Liknelsen med Europas mörkaste är ofrånkomlig, men inte längre som film utan som verklighet. Ändå inte är det inte Jobbik och dess militära gren Ungerska gardet som är orsaken till den spända relationen mellan EU och Ungern. Det är regeringspartiet Fidesz och dess ledare, premiärminister Viktor Orbán. Fidesz var i början ett liberalt och ungdomligt präglat frihetsparti och Viktor Orbán en kämpe för Ungerns frigörelse från kommunismen 1989. I dag är det konservativt och nationalistiskt och ändrar lagar och gör reformer som får alltfler att ifrågasätta om landet fortfarande kan kallas demokratiskt. I valet 2010 kollapsade de regerande socialdemokraterna och Fidesz återkom till makten med över femtio procent av rösterna, som tack vare valsystemet gav hela två tredjedelars majoritet i parlamentet. Därför kan Fidesz styra och ställa med landets grundlagar som det vill. Och förändringar har skett i rasande fart. Lagar har införts som inskränker mediernas frihet, domstolsväsendets självständighet och till och med religionsfriheten för minoritetsgrupper, enligt bland andra 19 EU-domstolen och Europarådet. I en del fall har regeringen backat efter kritiken, men bara för att återkomma med i stort sett samma förslag på andra vägar. Hade Ungern ansökt om att bli EU-medlem i dag hade det blivit nej. Men när ett land väl är medlem är det svårare för EU att sätta hårt mot hårt. Möjligheter finns emellertid. Krav på att EU-bidrag ska dras in och på att Ungern ska fråntas sin rösträtt i ministerrådet har förts fram i EUparlamentet och från andra länders regeringsföreträdare. De svenska moderaterna tiger dock, både i regeringen och i Europaparlamentet. Fidesz är moderaternas systerparti och Orbán vice ordförande i det europeiska konservativa partiet, EPP, där Moderaterna och Kristdemokraterna ingår. Fascistiska tendenser och storvulen nationalism finns i flera av de östeuropeiska medlemsländerna. Skillnader i historia och politisk bakgrund gör att man kan se en annan typ av extremhöger där än den ”nya, radikala höger” som beskrivits i till exempel Frankrike, Nederländerna och Sverige, även om nyanserna ibland kan vara små. Nationella fronten i Frankrike och andra västeuropeiska radikala högerpartier försöker alltmer utnyttja misstron mot muslimer och talar mer om hotet om ”islamisering”. Den vet att öppen antisemitism inte är lika gångbart i Västeuropa. Dessa i grunden antifeministiska partier vill vidare gärna framstå som försvarare av jämställdhet och kvinnors rättigheter genom att peka på kvinnoförtryck och hederskultur i muslimska länder. Skarp kritik är i de fallen högst berättigad, men från högerextremisternas sida är inte syftet att stödja kvinnor i dessa länder utan att få muslimer att lämna Europa. Geert Wilders Frihetsparti i Nederländerna är ett exempel på ett främlingsfientligt parti som till och med argumenterar utifrån förment liberala och frihetliga värderingar. 20 Medan dessa partier försöker anpassa sitt uppträdande för att bli breda och folkliga, har deras motsvarigheter i Östeuropa kvar flera av de fascistiska symbolerna, som de uniformer Marita Ulvskog berättar om ovan. Till bilden här att politiska uniformer eller kännetecknande kläder inte bara hör till 30- och 40-talets fascism och nazism, utan också var en tradition under den kommunistiska tiden. Antisemitismen är ännu mer uttalad hos de östeuropeiska högerpartierna. Det finns en grogrund i en utbredd antisemitism hos stora delar av befolkningen, visar flera mätningar. I den statliga utredningen ”Främlingsfienden inom oss” (SOU 2012:74), som leddes av förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, redovisas en undersökning som visar att antisemitismen är särskilt stark i bland andra Polen och Ungern. Kopplingen mellan judar och Israel var särskilt tydlig i Polen. 37 procent instämde helt eller delvis med påståendet ”Med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”. Dessa två länder utmärker sig (tillsammans med Portugal) även i vad som kallas ”traditionell” rasism, det vill säga riktad mot svarta. I Ungern instämmer 30 procent med påståendet att det är önskvärt att svarta och vita människor inte gifter sig. I Polen är motsvarande siffra 20 procent. I Portugal, Ungern och Polen instämmer över 40 procent i påståendet att det finns en naturlig hierarki mellan svarta och vita. En undersökning från Friedrich Ebert Stiftung (”Intolerance, Prejudice and Discrimination: A European Report, 2011) visar inställningen till immigranter i åtta länder; Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Italien, Portugal, Polen och Ungern. På frågan om det är för många invandrare i det egna landet instämmer i snitt över hälften av de tillfrågade. I stort sett gäller samma förhållande som svar på frågan om immigranter utgör en börda för välfärdssystemet. 21 Denna och andra undersökningar visar tydligt att populistiska och främlingsfientliga partier kan fånga sympatier genom att spela på oro och fördomar om immigration, välfärd och islam. Man kan säga att det finns en ”efterfrågan” eller tydlig grogrund för främlingsfientliga partier hos en relativt stor del av befolkningarna i Europa. Det går även att se ett mönster där högerextrema partier särskilt spelar på fientliga, folkliga attityder till olika grupper. De fascistiska Jobbik i Ungern och Gyllene gryning i Grekland riktar sitt hat stor utsträckning mot romer och mot judar. Fler av de framgångsrika främlingsfientliga partierna i Östeuropa är ännu mer extrema än motsvarigheterna i Västeuropa. Det finns ett större inslag av religiös ultranationalism och mer eller mindre acceptera de kopplingar till milisgrupper som Ungerska gardet och Nya högern i Rumänien, påpekar den tyske statsvetarprofessorn Michael Minkenberg i rapporten i en rapport från Friedrich Ebert Stiftung, 2013 ”Right-wing extremism in Europe”. Samhällsstrukturen är också svagare i dessa länder som bara för några decennier sedan befriade sig från kommunismen. Tiden efter järnridåns fall kännetecknades inte bara av demokratisering utan också av en nyliberal politik som var kännbar för stora grupper i samhället. Tillsammans med en hög grad av korruption finns en jordmån för populistiska och extrema partier. Kännetecknande är att de högerextrema partierna inte bara riktar sig mot den förutvarande statssocialismen utan också mot den efterföljande nyliberalismen. De fungerar också som medborgargarden till ”skydd” mot kriminalitet (som förstås begås av invandrare och minoriteter) och har en social verksamhet som kan locka anhängare. De högerextrema partierna i Östeuropa beskrivs av Minkenberg som sämre organiserade än motsvarigheterna i Väst. Valresultaten skiftar också mer, det kan gå snabbt upp och lika snabbt ner. Det gör det å andra sidan även för de demokratiska partierna. 22 Vidare är de högerextrema partierna i östra Europa mer historiskt tillbakablickande och revanschistiska. Tjeckiska högerextremister vill ha tillbaka det gamla Tjeckoslovakiens gränser. Det Storrumänska partiet vill rita om kartan och inkorporera Moldavien. Och ungerska högernationalister vill återskapa den gamla dubbelmonarkins gränser före första världskriget. Kopplingen till religionen och gamla nationalistiska traditioner är ett tydligt drag. I det starkt religiösa Polen argumenterar högerextremister för att endast katoliker kan vara ”goda polacker”. Sverigedemokraterna söker uppenbarligen inspiration såväl hos partier i östra som västra Europa, hos såväl danska Dansk Folkeparti, som hos franska Nationella fronten och ungerska Jobbik. Särskilt det allt auktoritärare Ungern tycks inspirera. Det var också till Ungern som den förre riksdagsmannen Erik Almqvist (SD) tog sin tillflykt efter den så kallade järnrörsskandalen hösten 2012. Som invandrare känner han sig välkommen i sitt nya land och ”uppskattar ett europeiskt land som värdesätter traditionella värden som familjen och den nationella samhörigheten”. (Expressen, 30 april) 23 Samordnad brun valrörelse? Det ligger i sakens natur att nationalistiska partier har svårt att samarbeta över gränserna. Historien om när de främlingsfientliga ledamöterna i Europaparlamentet försökte bilda en egen partigrupp är talande. När Bulgarien och Rumänien blev EU-medlemmar 2007 förde de med sig ett antal högernationalister till EU-parlamentet. Därmed blev det möjligt att bilda en grupp på den yttersta högerkanten. Den tog namnet ITS (Identitet, tradition och suveränitet). Man skulle få både ökade resurser och större möjlighet till politiskt inflytande. Projektet havererade dock när den italienska fascisten Allessandra Mussolini gjorde rasistiska utfall mot just rumäner. Det retade förstås de rumänska partikollegorna och gruppen splittrades. Men visst finns internationella kontakter på olika plan, både bland våldsbenägna subgrupper och politiska partier på högerkanten. Franska Nationella fronten är drivande för att få till stånd ett sådant ökat europeiskt samarbete bland de etablerade och större broderpartierna. Partiet är i dag något av en fadder och förebild för andra högerradikala partier, inklusive Sverigedemokraterna. Nationella fronten tog tidigt initiativ till ett europeiskt nätverk för nationalistpartier (Euronat), som haft både Sverigedemokraterna och ännu mer extrema Nationaldemokraterna som medlemmar. När Sverigedemokraterna i valet 2010 tog sig in i Riksdagen kom gratulationer från Nationella fronten. De franska högerextremisterna kunde rent av ta åt sig en del av äran. Nationella fronten betalade till exempel tryckningen av 200 000 valbroschyrer för SD inför riksdagsvalet 1998. I boken ”Sverigedemokraterna in på bara skinnet” (Natur & Kultur 2010) beskriver journalisten Pontus Mattsson samarbetet. Nationella fronten har de ingredienser som är typiska för en rad radikala högerpartier i Europa. Invandrarna görs till syndabockar för ar- 24 betslöshet och andra ekonomiska och sociala problem. Särskilt muslimer anses hota den egna kulturen. Partiet är starkt emot EU. Partiet hade en bombastisk ledare i Jean Marie Le Pen, som till och med slog ut socialisternas kandidat Lionel Jospin i presidentvalet 2002 och fick i den avgörande omgången möta den blivande presidenten Nicolas Sarkozy. Sedan dess har Nationella frontens valresultat åkt bergochdalbana. Men vore det val i dag skulle historien upprepa sig. Dottern och efterträdaren Marine Le Pen har högre opinionssiffror är den nuvarande socialistiske presidenten François Hollande. Marine Le Pen försöker snygga upp partiets fasad efter den mer vulgäre fadern. Hon säger att hon vill ”avdemonisera” partiet. Antisemitismen och hatet mot homosexuella tonas ned, i alla fall i retoriken. Och i takt med den förvärrade ekonomiska och sociala krisen i landet samt president Hollandes sjunkande popularitet ökar stödet för henne och hennes parti. Framgångarna i hemlandet har även gjort henne till en inofficiell europeisk ledare för de främlingsfientliga partierna. I sverigedemokratiska kommentarer på nätet framstår hon som en ikon, en hjältinna. När hon i våras träffade den nederländske meningsfränden Geert Wilders beskrevs det som ”giganternas möte”. Det Wilders och Le Pen planerade var en samlad offensiv inför valet till Europaparlamentet i maj nästa år. Sverigedemokraterna var ett av de deltagande partierna vid en sådan konferens under våren. Europaportalen rapporterande om ett möte där en rad EU-skeptiska nationalistiska partier tillsammans med Sverigedemokraterna endes om en plattform inför EU-valet (27 maj 2013): ”Företrädare från ett antal nationalistiska högerpartier träffades i helgen i Paris för att vaska fram eventuella möjligheter till samarbete i samband med och efter EU-valet 2014. 25 – Det är en plattform eller vad man ska kalla det. Man överlever inte i EUparlamentet utan samarbetspartner, säger Linus Bylund, pressekreterare för Sverigedemokraterna till Europaportalen. Arrangör för sammankomsten var Europeiska alliansen för frihet – en paneuropeisk grupp där EU-skeptiska nationalistiska högerpolitiker ingår, bland annat företrädare från belgiska Vlaams Belang, nederländska Partij voor de Vrijheid under Geert Wilders, franska Front National och österrikiska FPÖ.” Den yttersta högern är uppenbarligen på väg att skapa en pan-europeisk rörelse med som första mål att öka sitt inflytande i Europaparlamentet. Och Sverigedemokraterna marscherar i takt. 26 Brun skugga över Norden Hur kunde det hända här? Det är nog den vanligaste frågan när någon liten ort drabbas av mord eller annat grovt brott. Det blir en ofattbar händelse på en vad man trodde var en fridfull plats. Sverige och de övriga nordiska länderna är inte förskonade från politiskt våld eller oroligheter. Men i ett globalt perspektiv är Norden med sina stabila demokratier, utbredda välfärd och höga levnadsstandard nog i mångas ögon en idyll i en stormig och otrygg värld. Den nordiska modellen är med rätta uppmärksammad och en förebild. Här bor enligt internationella mätningar några av jordens lyckligaste folk. Ändå var det här, i Norge, som högerextremisten Anders Behring Breivik begick ett av de värsta politiska våldsbrotten i Europa efter andra världskriget när han efter att ha utfört ett bombdåd mot regeringskansliet i Oslo systematiskt mördade 69 unga socialdemokrater. Breivik hade varit medlem i Fremskrittspartiet, Europas största högerpopulistiska och främlingsfientliga parti. Han utförde sitt dåd ensam under utropet ”marxister, i dag dör ni!”. Men som Henrik Arnstad påpekar i sin nyutkomna bok ”Älskade fascism” (Norstedts) var han flitig medlem i ett nazistiskt webbforum med över 20 000 medlemmar. I den virtuella världen är rasismen en massrörelse. Breivik var inte ensam. Populistiska och främlingsfientliga partier finns i alla nordiska parlament, förutom i Islands. Faktum är att Norden därmed utmärker sig för att vara ett av de starkaste fästena för extrema högerpartier. I Norge fick Fremskrittspartiet 22, 9 procent i det senaste valet. I Finland chockade Sannfinländarna alla med 19 procent i valet för två år sedan. När Danmark röstade samma år backade Dansk Folkeparti något men erhöll ändå 12,3 procent. I samtliga fall är partierna med bred marginal landets tredje största, ibland till och med i en del mätningar både näst störst och störst. 27 Sverigedemokraterna är de senaste att ta plats i Riksdagen och det minsta med 5,7 procent. Men det har som bekant legat betydligt högre i opinionsmätningar. Partierna har olika bakgrund och skiljer sig åt politiskt. Inte alla vill ha med varandra att göra, men främlingsfientligheten är gemensam nämnare. Sverigedemokraterna avviker i ett viktigt avseende från de övriga. Det är ensamt om att ha sitt ursprung i en nazistisk och öppet rasistisk rörelse, Bevara Sverige svenskt. Dansk Folkeparti är liksom norska Fremskrittspartiet ursprungligen missnöjespartier från tidigt sjuttiotal som klagade på höga skatter och byråkrati, ibland parad med folkliga och humoristiska inslag. Finska Sannfinländarna hade funnits som ett litet agrarbetonat missnöjesparti sedan nittiotalet, med rötter i gamla Landsbygdspartiet, när det slog igenom i Europavalet 2009 och i riksdagsvalet två år senare. Kritik mot EU i eurokrisens spår, motstånd mot invandring och en – som så ofta bland främlingsfientliga partier – snarast vänsterinriktad retorik i frågor om ekonomi och välfärd var det vinnande receptet. Medan övriga partier i Sverige utesluter samarbete med Sverigedemokraterna, är strategin annorlunda i de övriga länderna. Störst inflytande på den förda politiken har Dansk folkparti haft genom sitt samarbete med den tidigare borgerliga regeringen och sin påverkan även på Socialdemokraternas invandringspolitik. I Norge har de borgerliga partierna öppnat för regeringssamverkan med Fremskrittspartiet efter höstens val. I Finland säger sig Sannfinländarna gärna samarbeta med Socialdemokraterna och centern, inte med högerpartierna. De nordiska främlingsfientliga partierna har således inte bara ovanligt stort väljarstöd. De påverkar även politiken och den politiska dagordningen. 28 Extremhögern – en utmaning för arbetarrörelsen Det har blivit normalt i Europa att främlingsfientliga och nationalistiska partier lockar ungefär tio till tjugo procent av väljarna. Framväxten av dessa partier har pågått under flera årtionden. De finns i över hälften av de nationella parlamenten i EU och de finns i Europaparlamentet. Det nya hotet från höger är således inte en följd av de senaste årens ekonomiska, politiska och sociala kris. Men den höga arbetslösheten och den sönderbrutna tryggheten har bidragit. Det är till exempel svårt att tro att fascistiska Gyllene gryning skulle ha blivit Greklands tredje största parti under normala förhållanden. Som vi försökt visa är det vi kallar högerextremismen en mycket brokig skara partier, rörelser och företeelser. Här finns enskilda terrorister och grupperingar som ”tar saken i egna händer”, som massmördaren Anders Behring Breivik i Norge, Lasermannen och Malmöskytten i Sverige samt den nazistiska mördarligan NSU i Tyskland. Mer organiserat våld utövas av garden knutna till högerextrema partier, i till exemplen i Grekland, Italien och Ungern. De rent nazistiska eller fascistiska partierna är i regel små och oftast utan politiskt inflytande. Men de utgör ett allvarligt fysiskt hot framför allt för utsatta grupper som romer, judar och invandrare, särskilt muslimer. Och de förgiftar den politiska miljön. Dit hör även grupper som antimuslimska och våldsamma European Defence Leage som har efterföljare i flera länder, bland annat i Sverige. De stora högerextrema partierna försöker mer eller mindre trovärdigt att ta avstånd från denna typ av öppen rasism och extremism. Till skillnad från mellankrigstidens högerextremism vill de inte avskaffa den politiska demokratin. De är uppbyggda för att vinna val och politiskt inflytande i politiska församlingar, inte för att utföra terroraktioner. De vill bli rumsrena, stora och folkliga partier. Det hindrar inte att främlingsfientligheten 29 är den gemensamma nämnaren – från franska Nationella fronten till Sverigedemokraterna. Det hindrar inte heller att de med sin retorik underblåser hat och fientlighet som i sin tur triggar våldsaktioner. Att ta avstånd från dessa partier är viktigt för dem som vill värna humanism, tolerans och demokrati. Men nödvändigt är också att analyser orsakerna till dessa partiers framgångar. Dessa varierar förstås beroende på nationella förhållanden, men forskningen visar på några generella faktorer. För det första finns en efterfrågan på dessa partier. Det kan tyckas dystert, men såväl nationella som europeiska opinionsmätningar visar att fördomar och främlingsfientlighet omfattar breda folklager i många länder. Djupt rotad fientlighet finns framför allt mot romer, judar och muslimer. Detta utnyttjar och förstärker de radikala högerpartierna, och ibland även andra mer moderata partier. För det andra har globaliseringen, migrationen och samhällsförändringen, inte minst på arbetsmarknaden, lämnat många människor i utanförskap och i en känsla av vanmakt. Det blir lätt för populister och extremister att peka på syndabockar. Samtidigt har det politiska utrymmet för de etablerade partierna att föra en egen politik minskat i alla fall i regeringsställning. Det har blivit en samling i mitten som ger ytterkantspartierna en möjlighet att presentera som den enda oppositionen. Händelserna den 11 september 2001 och andra terrordåd av radikala islamister liksom det efterföljande ”kriget mot terrorismen” har ökat misstron och fördomarna mot muslimer, något som högerextremisterna utnyttjat. Migrationen har ökat i alla delar av världen. Fler människor är på flykt undan krig och diktatur. När det är inbördeskrig på Balkan, i Somalia, Afghanistan eller Syrien ökar flyktingströmmarna. Även arbetskraftsmigrationen ökar och utnyttjandet av arbetskraft från fattiga delar av världen. En stor andel av befolkningarna i Europa anser att deras länder ska vara med och skydda och ta ansvar för människor i nöd, men inte alla. Sist men inte minst beror högerextremisternas framgångar i många fall på en långsiktig och en medvetet utformad strategi för att utnyttja den 30 oro och utsatthet som många människor känner inför dessa förändringar. Det gäller både sätten att omformulera (kamouflera) sina åsikter och metoderna för att nå ut med dem, inte minst via de moderna sociala medierna. Historiskt har högerextrema partierna haft sin bas bland småföretagare och ”lägre” borgerlighet. Den nya högerrörelsen försöker i stället bli de nya arbetarpartierna. De gynnas av att klassröstningen minskat och så kallade kulturella och livsstilsfrågor fått ökad betydelse. De spelar på fördomar och känslor av utanförskap som finns hos globaliseringens förlorare inom arbetarklassen. Därför förenar de ofta främlingsfientligheten med en vänsterbetonad populistisk retorik när det gäller ekonomi och välfärd, även om de sällan eller aldrig har några ekonomiska eller socialpolitiska program att tala om. De är därför utpräglade missnöjespartier eller populister. De söker vinna anhängare genom att säga sig stå på ”vanligt folks” sida mot makthavarna, mot eliter av olika slag, mot invandrare och andra grupper. Tidningen The Economist skriver (16/11 2011) att ”Europa har fått en ny avvikande röst. Anti-muslim, anti-elit, anti-globalisering och i ökande grad anti-Bryssel, populister är numera att räkna med i de nordiska länderna, i Nederländerna och i Flandern, i Frankrike, Italien och Österrike, och i delar av Östeuropa. De kommer i många varianter, men alla gör anspråk på att representera det som Pierre Poujade, Frankrikes ursprungliga populist, kallade de ”lurade och bedragna små människorna.”(Förf. översättning) I det franska presidentvalet 2002 röstade mer än var fjärde arbetare på Nationella frontens ledare Jean Marie Le Pen. Den var dubbelt så många arbetarväljare än som valde rivalerna Chirac och Jospin. Ännu högre andel fick efterträdare Marine le Pen i valet 2012. Mätningar visar att hon fick 44 procent av arbetarrösterna (totalt fick hon 20 procent i valets första omgång). Även österrikiska Frihetspartiet lockar många väljare i arbetargrupperna – i valet 1999 hela 47 procent. Även fackföreningsanslutna arbetare valde i stor utsträckning (30 procent) det främlingsfientliga partiet. (Far-right parties and discourse in Europe, sid 9). 31 I SCB:s mätning av partisympatierna (maj 2013) anges att drygt 11 procent av LO:s medlemmar stöder Sverigedemokraterna. En möjligen ännu mer uppseendeväckande uppgift är att av de socialdemokratiska sympatisörerna anger mer än var femte (22 procent) Sverigedemokraterna som näst bästa parti. Det är numera ett etablerat faktum att det finns en överrepresentation av väljare från arbetarklassen hos populistiska högerpartier. I det avseendet har de ersatt de gamla kommunistpartierna som populistiska arbetarpartier i en del europeiska länder. 32 Att bekämpa högerextremism I internationella jämförelser placerar sig Sverige bland de länder där allmänhetens attityder till invandrare och minoriteter är mest positiva. Det slås fast i den statliga utredningen ”Främlingsfienden inom oss” (SOU 2012:74) som leddes av förre folkpartiledaren Bengt Westerberg. Utredningen hänvisar bland annat till en europeisk undersökning (European Social Survey) som redovisar attityder och värderingar i 20 länder. Sverige tillhör de länder som har mest liberala attityder och mest acceptans för etnisk och kulturell mångfald. En annan mätning (Eurobarometern 2008) finner att svenskar tillhör de EU-befolkningar som är mest ”bekväma med” att ha grannar av annan etnisk tillhörighet. Det finns således goda förutsättningar för ett brett folkligt engagemang mot främlingsfientlighet och rasism. En effektiv kamp mot fördomar måste engagera hela samhället, från partier till organisationer och enskilda människor. Enligt Mångfaldsbarometern, som sammanställs vid sociologiska institutionen vid Uppsala universitet, finns det dock en mycket stabil grupp som har extremt negativa attityder till mångfald. 2012 uppgick den till 5,6 procent, vilket var en liten ökning från föregående år (4,9). I rapporten sägs att denna grupp kan öka till bortåt 20 procent i händelse av ”förvärrad ekonomisk kris, arbetslöshet eller upplevt hot från främmande eller religiösa uttryck”. Vid extrema händelser kan den växa ända upp 30 procent, enligt forskarna. Omvänt visar Mångfaldsbarometern på en överlag positiv syn på invandrare och mångfald hos en majoritet av befolkningen. Ett flertal anser att etnisk mångfald utvecklar svensk kultur. Men bilden är komplex. Så många som var fjärde anser att invandrarna är en fara för vår kultur. När Westerbergs utredning går igenom inställningen till olika minoritetsgrupper framgår att fientligheten och misstänksamheten är utbredd. Även om främlingsfientlighet och rasism är värre i andra delar av Europa är vi en del av detta mönster. 33 Framför allt islamofobi, antisemitism och fördomar mot romer utgör en grogrund för högerextrem hatpropaganda, även i Sverige. Enligt Integrationsbarometern (2007) ansåg 38 procent av de tillfrågade att den muslimska invandringen skulle begränsas. Enligt utredningen är vidare romer den minoritet som i olika attitydmätningar alltid hamnar längt ner i rangordning bland etniska grupper. När det gäller judar beskrivs i utredningen att ”gamla antisemitiska stereotyper om girighet, snålhet, makt och utsugning levde kvar parallellt med nyare former av antisemitism”, enligt en undersökning gjord av Forum för levande historia (2005). En europeisk studie (OSSE) har vidare uttryckt oro över situationen för den judiska befolkningen i Malmö, vilket har en annan bakgrund men är inte mindre oroande. I det fallet rör det sig framför allt om fientlighet från muslimska grupper. Högerpopulismen har sin grogrund i fördomar och rädsla, i attityder och värderingar. Somliga har helt enkelt den åsikten att människor inte har lika värde, och att de inte ska ha det. Den egna ”rasen” eller det egna folket står över andra. Även om denna uttalade rasism finns hos en minoritet är den ett faktum. Andra upplever att de är förlorare i samhällsomvandlingen, kanske också är det och söker efter enkla förklaringar. Ofta pekas syndabockar ut. Invandrare tar jobben och missbrukar välfärdssystemen. Romer stjäl och vill inte leva i samhällsgemenskapen. Muslimer får skuld för radikala islamistiska våldsverkare eller för förtryck i deras gamla hemländer – som de kanske flytt ifrån av just den anledningen. Judar försöker kontrollera världen, styr över media och tycker synd om sig själva för förintelsen – ”om den nu har ägt rum”. Flyktingar ska stanna där de är, i alla fall inte komma hit. Raser och folkgrupper mår bäst av att leva åtskilda. Feminister förstör den traditionella familjen och hotar en naturlig rollfördelning mellan könen. Homosexuella är sjuka och borde botas – inte gifta sig. Politiker är korrumperade, globalisering och EU hotar det egna landets självständighet och kultur. 34 Att möta och söka förändra attityder och åsikter av detta slag är naturligtvis inte lätt. Grunden är ändå att angripa de ekonomiska och sociala förhållanden som gör att främlingsfientlighet frodas. Journalisterna Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg behandlar detta i boken ”Arbetarrörelsens strategier för att motverka främlingsfientliga och högerpopulistiska partier – erfarenheter från Danmark, Norge och Sverige (LO, Friedrich Ebert Stiftung, ABF och Ceva, 2010). De sammanfattar sina rekommendationer i följande nio punkter (här förkortade): 1. Lyft fram socio-ekonomiska frågor, i synnerhet fördelningspolitik. 2. En tydlig vänster-högerskala i politiken minskar utrymmet för RHP-partierna (radikala högerpopulistiska partier). 3. Facklig organisering och stark ideologisk profil i den fackliga verksamheten gör det svårare för RHP-partierna att få fäste. 4. Bemöt RHP-partiernas osakliga propaganda när det gäller invandringens kostnader, kriminalitet bland invandrare etc. 5. Låt inte RHP-partierna styra dagordningen och vilka begrepp som används i debatten. 6. En farlig strategi är att försöka motverka tillväxten av RHP-partier genom att delvis ta över partiernas åsikter. 7. Gör inte RHP-partierna till ”martyrer” genom att inte erbjuda dem samma villkor som andra i debatten. 8. Ta upp RHP-partiernas politik på andra områden än främlingsfientligheten, t ex deras konservativa familjepolitik och anti-feminism. 9. RHP-partierna bör bemötas endast i proportion till deras styrka. Forskaren Anthony Painter skriver i rapporten ”Democratic stress, the populist signal och extremist threat” (Policy network, 2013), att det finns två breda angreppssätt när det gäller att hantera radikala populistiska högerpartier: Att konkurrera ut dem eller minska ”efterfrågan” på populism. Den mest effektiva strategin är en kombination; Ta upp de faktorer och den oro som skapar möjligheter för de populistiska partierna att uppstå och växa och samtidigt konkurrera ut dem. 35 Det är kanske lättare sagt än gjort. De etablerade partierna i Europa, både på vänster- och på högerkanten, har använt olika metoder för att bemöta främlingsfientliga partier. Somliga har inget samröre och låter inte heller den egna politiken påverkas, andra har valt samarbete eller anpassat sin politik i konkurrensen om väljarna. Painter skiljer i sin rapport mellan olika angreppssätt. Här återges några av dem: Cordon Sanitair-linjen innebär att man vägrar allt samarbete och bildligt sätter det främlingsfientliga partiet i karantän. Det är den linje som de svenska riksdagspartierna valt när det gäller Sverigedemokraterna. Det är en anständig hållning som i vissa fall lyckats när det gäller att marginalisera partier, t ex främlingsfientliga Vlams Blok i Belgien. Problemet är att även partier som på detta sätt satts i karantän fortsätter att attrahera väljare, kanske till och med kan tjäna på sitt utanförskap, som exempel SD i Sverige och Nationella Fronten i Frankrike. Och vad gäller Belgien tog snart ett annat flamländskt nationalistiskt parti över rollen, om än något mindre extremt. Absorbera. Det kan ske genom att man samarbetar med partiet i fråga, kanske till och med i en regering, för att det ska ”avslöja sig självt”, eller övertar delar av dess politik. Österrike är ett exempel på det förstnämnda. Det borgerliga Folkpartiet tog i början av 2000-talet med främlingsfientliga Frihetspartiet – och stora delar av deras politik – i regeringen. Trots protester och isolering från övriga EU-regeringar tycktes strategin fungera när Frihetspartiet tappade i stöd och slutligen splittrades. Några år senare är dock de främlingsfientliga partierna lika starka som tidigare. Ett näraliggande exempel är Danmark där den tidigare borgerliga regeringen hade främlingsfientliga Dansk Folkparti som stödparti. I praktiken kunde det styra stora delar av politiken, men slippa stå med ansvaret och bli ett etablerat parti bland andra. Även Socialdemokraterna övertog delar av Dansk Folkepartis politik. Triangulera är ett politiskt populärt begrepp och tillvägagångsätt. Det kallas också att ”möta väljarna där de är”. Det kan väl i det här samman- 36 hanget beskrivas som att man närmar sig de frågor de högerextrema partierna driver, men (helst) anger andra lösningar. Tillbaka till rötterna eller vänsterpopulism. Anthony Painter skriver att det är förvånande att det inte uppstått en starkare vänsterpopulism som svar på den krisen som ju har sin grund i finansiella spekulationer och en borgerlig nedskärningspolitik. Proteströrelser har förekommit, till exempel Occupy-rörelsen och liknande, men de har tynat bort och inte resulterat i något bestående. Med undantagen för Syriza i Grekland och Socialistpartiet i Nederländerna har vänsterpopulismen inte fått samma folkliga genomslag som de radikala högerpartierna. Det finns uppenbara hinder för de stora socialdemokratiska partierna att anamma en vänsterpopulistisk linje. Dels är man i många fall medskyldiga till den politik som har bedrivits, åtminstone historiskt, dels riskerar en sådan populism att slå tillbaka om man återkommer i regeringsställning. Frankrike under den socialistiska presidenten Hollande är väl ett exempel på det senare. ”Statskonst” (statecraft) innebär att man accepterar eller erkänner de frågor som kan skapa stöd för de högerpopulistiska partierna och samtidigt utvecklar en övergripande nationell vision, omfattande offentliga insatser för jobb, välfärd och bostäder på nationell och lokal nivå. Tillsammans med detta bör man bygga upp en ”kontaktdemokrati”, där reformerade partier, civila organisationer och lokala myndigheter samverkar för att möta lokala behov. Avslutningsvis frågar Painter: ”Demokratin är under stress – kan de etablerade partierna bota denna stress och regera klokt? Det är nyckelfrågan för europeiska och amerikansk politik de kommande åren.” 37 ”Från att inte ha tagit den akuta frågan om rasismens frammarsch i Europa krävdes nu experter på snabba lösningar, Det får mig att undra om problematiken verkligen har sjunkit in. Jag tror inte det. På samma sätt som det inte bör existera något ”vi” och ”dem” för etniska européer och invandrare, måste vi våga se sanningen i vitögat när det gäller de främlingsfientliga. Det är inte obskyra högerextremister som tagit sig in i maktens korridorer. Det är européer. Rasismen finns mitt ibland oss. Rädslan för muslimer, för att de ska ha en hemlig agenda och planera terrordåd i det tysta. Misstankarna om att alla muslimska kvinnor förtrycks och misshandlas i hemmet, där ingen ser. De djupt inbäddade fördomarna om stöldbenägna romer. Utmålandet av svenska judar som ansvariga för övergrepp på palestinier tusentals mil bort. Och många ”vet” att judarna kontrollerar medierna.” Journalisten och författaren Lisa Bjurwall i boken ”Europas skam – rasister på frammarsch” (Natur & Kultur) som inspirerat till denna skrift. 38 -----------------------------------------------------------------Tommy Svensson, redaktör och kommunikationschef i Arbetarrörelsens Tankesmedja, tidigare bl a utrikesjournalist i A-pressen, ledarskribent i Aftonbladet, informationsansvarig i den svenska S-gruppen i Europaparlamentet, chefredaktör för tidskriften Tiden och kanslichef för LO-TCO-Sacokontoret i Bryssel. 39 Europavalet och hotet från höger Källor och litteraturlista: • Michael Minkenberg Right-wing extremism in Europe, eds. Ralf Melzer, Sebastian Serafin Friedrich Ebert Stiftung, 2013 • Preventing and Countering Far-right Extremism Justitiedepartementet, Instutute for Strategic Dialogue, 2011 Herbert Kitschelt • Diversification and Reconfiguration of Party Systems in Postindustrial Democracies Friedrich Ebert Stiftung • Anthony Painter Democratic stress, the populist signal and extremist threat Policy network, 2013 • Briefing paper The New Radical Right: Violent and Non-violent Movements in Europe (Institute for Strategic Dialogue, 2012 • Martha Hannus Ett hot mot synligheten – högerextrema homofober i europeiska parlament 2012 (Expo och TCO, 2012) • Sören Holmberg Ett fall för EU (Sieps, 2013) • Henrik Oscarsson och Sören Holmberg Väljarbeteende i Europaval (Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2010). • Lisa Bjurwall Europas skam – rasister på frammarsch (Natur & Kultur, 2011) 40 • Lisa Bjurwall Skrivbordskrigare (Natur& Kultur, 2013) • SCB Väljarbarometer maj 2013 • Pontus Mattsson Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur & Kultur 2010) • Henrik Arnstad Älskade fascism (Norstedts, 2013) • Främlingsfienden inom oss SOU 2012:74 • Mångfaldsbarometern Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet • Integrationsbarometern, 2007 • Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg Arbetarrörelsens strategier för att motverka främlingsfientliga och högerpopulistiska partier – erfarenheter från Danmark, Norge och Sverige (LO, Friedrich Ebert Stiftung, ABF och Ceva, 2010) • Far-right parties and discourse in Europe (European network against racism , 2013) • The electoral rise of populism in the Nordic countries (Policy network, 2013) • Nagy, Boros & Varga Right-wing Extremism in Hungary (Friedrich Ebert Stiftung, 2012 41 Tips på länkar: ceps.be (tankesmedja) euractiv.com (nyhetssajt) euobserver.com (nyhetssajt) europa.eu (EU:s officiella hemsida) europaportalen.se (nyhetssajt) expo.se (nyheter och analyser om främlingsfientlighet) feps-europe.eu (tankesmedja) fes-gegen-rechtsextremismus.de (sajt om främlingsfientlighet) interasistmen.se (sajt mot rasism) levandehistoria.se (Forum för Levande historia) migrationsinfo.se (officiell informationssajt) policy-network.net (tankesmedja) social-europe.eu (nyheter och analyser) socialdemokraterna.se/eu S-gruppen i EU-parlamentet skma.se (Svenska kommittén mot antisemitism) etuc.org (Europafacket) 42 I Europaparlamentet är ledamöterna fördelade i sju politiska grupper. 29 ledamöter är grupplösa. Europeiska folkpartiet (EPP) har 269 ledamöter, bland dem fem moderaterna och en kristdemokrat. Progressiva förbundet av socialdemokrater (S&D) har 190 ledamöter, däribland sex svenska socialdemokrater. Alliansen liberaler och demokrater för Europa (Alde) har 85 ledamöter med tre folkpartister och en centerpartist. De gröna/Europeiska fria alliansen (Gröna/EFA) har 58 ledamöter. Däribland två ledamöter vardera från Miljöpartiets och Piratpartiet. Europeiska konservativa och reformister (ECR) har 55 ledamöter. Inga svenskar. Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL) har 34 ledamöter, bland dem Vänsterpartiets ledamot. Frihet och demokrati i Europa (EFD): 34 ledamöter. Inga svenskar. Grupplösa är 29 ledamöter. Inga svenskar. 43 Måns Wadensjö: Ungern – en utmaning för Europa 44 Innehåll Att överblicka ett politiskt landskap 46 Bakgrund 50 Det fjärde grundlagstillägget 54 Det är en fråga om förtroende 59 Om ett havererat medieklimat 61 Den symboliska dimensionen 68 Europeiska unionen 71 Sammanfattning 76 45 Att överblicka ett politiskt landskap Innan jag började åka regelbundet till Ungern och på allvar intressera mig för den politiska situationen där, var min bild av landet precis så vag som den fortfarande är om nästan vilket annat främmande land som helst. Visst hade jag särskilda associationer knutna till ”Ungern” och "Budapest" som jag bar med mig, såsom ungerska läkare verksamma i Sverige eller bilden av Ungern som kulturland mittemellan Väst- och Östeuropa. Kanske hade jag en vag föreställning om landets historia, att Budapest var känt för sin jugendarkitektur och sina varma källor, men mer än så var det verkligen inte. När det kommer till den dagspolitiska situationen visste jag så gott som ingenting – och hur många bland oss kan, med handen på hjärtat, nämna ens namnen på partierna i parlamentet i fler länder än Sverige, de nordiska grannländerna, de större europeiska länderna eller USA? Omvärldens okunskap är också någonting som Ungerns premiärminister Viktor Orbán har tagit fasta på när han bemöter kritik från sina europeiska grannar och den Europeiska unionen. I en intervju med den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine sade han den 16 april 2013 så här om den kritik som den österrikiska utrikesministern riktat mot de senaste grundlagsändringarna: ”När vi är av olika meningar, är det bäst att vi håller oss till fakta. Då har jag bättre förutsättningar, för jag känner till dem. Ibland tänker jag på vilka chanser jag skulle ha att klara mig i en politisk diskussion om Österrike, i Österrike: Inte en chans alls.” Utan att här ta ställning i sakfrågan om den österrikiske utrikesministerns kritik, måste man säga att Viktor Orbán här tangerar en viktig poäng: Utan kunskap om det sakpolitiska läget kan vi aldrig formera en välgrundad åsikt om situationen eller formulera relevant kritik av den politik som förs, oavsett om det handlar om Ungern, Österrike eller något annat land. Avsikten med den här rapporten är att ge en bild av den politiska och sociala situationen i Ungern, väcka tankar och intresse som gör att debatten kan sträcka sig längre än den gör med hjälp av de enstaka ny- 46 hetsartiklar som publiceras i svensk media i samband med omröstningen av något särskilt uppseendeväckande förslag eller större demonstrationer för eller emot nya lagar. Att nyhetsartiklar och intervjuer publiceras är en bra sak. Men efter att ha följt det svenska medieflödet om Ungern under ett par år får jag lätt känslan att det är samma artikel som – med vissa, små variationer – publiceras om och om igen. För den som vill veta mer om hur Ungern har kunnat hamna så på kant med Europeiska unionen och snart sagt resten av det demokratiska Europa blir läsningen snart frustrerande. Medias fokus ligger antingen på en av de många lagar som avviker från europeisk rättspraxis som har klubbats igenom under de senaste åren, eller på det fascistiska partiet Jobbik, vars uniformerade garde marscherar ner för gatorna på många platser i Ungern. Och visst är det oerhört viktigt att belysa att ett öppet antidemokratiskt parti har 17 procent av platserna i parlamentet och anses ha inflytande över regeringens politik, att historien om fascismen och förintelsen i Ungern skrivs om och att oberoende mediekanaler hotas av svindlande bötessummor från det statliga medierådet – men det är när allt kommer omkring bara en del av den väldiga omdaning som just nu pågår i Ungern. Och precis som professor Kim Lane Scheppele, kanske den främsta internationella experten på ungersk rätt, konstaterade i en intervju med Sveriges Radios Studio Ett den 20 maj 2013, finns det en risk i att man visserligen lyckas vara vaksam på de rasistiska och nationalistiska tendenserna i Ungern, samtidigt som det medvetna arbetet att centralisera makten och sätta den representativa demokratin ur spel kan ske i smyg. Scheppele uttrycker det träffande, att de fascistiska 30-talstendenserna är lätta att känna igen och reagera emot, medan tendenserna som är typiska för 2000-talet är svårare att sätta fingret på. Ändå är de en del av samma process, och därför kommer många frågor att förbli obesvarade så länge man enbart tittar på ”30-talstendenserna” i Ungern: Hur kunde det nationalkonservativa partiet Fidesz med Orbàn i spetsen vid valet 2010 nå en majoritet med två tredjedelar, som tillåter dem att ändra grundlagen helt utan att söka politiskt stöd? Hur kom- 47 mer det sig att det inte finns någon motståndsduglig opposition? Hur ställer sig vanligt folk – inklusive de som röstade på Fidesz – till att regeringen just nu genomför ett program som går långt bortom vad de lovade och talade om i valkampanjen? I vilka termer, och med vilka tonfall, debatteras de här frågorna i Ungern? Vilken roll spelar den Europeiska unionen i ungersk inrikespolitik idag? Det är bara några av de frågor som alltför sällan tas upp, för att inte tala om besvaras, i den svenska rapporteringen om Ungern. Det var för att besvara åtminstone några av dem, som jag i vår reste till Ungern och tillsammans med Fatima Kassius bosatte mig i Budapest under tre månader. För att ge en ögonblicksbild av det politiska landskap som det handlar om att överblicka räcker det kanske med att säga att under den korta tid jag var där hann LMP, det parti som inför valet 2010 sågs som ett starkt alternativ utanför den traditionella blockpolitiken, splittras i en höger- och en vänsterfraktion. Együtt 2014 – som är tänkt att spela en liknande roll i valet 2014 – hann gå skilda vägar från den folkliga motståndsorganisationen Milla och gå från att vägra att föra några förhandsdiskussioner med de andra partierna i den demokratiska oppositionen alls till att sedan ändra sig, och bjuda in till samtal. För att ge ytterligare en inblick i hur kvicksilverartat snabbflytande de politiska skiljelinjerna är i den ungerska politiken kan nämnas att av de tre partier som utgör den huvudsakliga demokratiska oppositionen, leds nu två av politiker som tidigare varit premiärministrar i socialistiskt dominerade regeringar. Det enda undantaget är faktiskt socialistpartiet självt, där ledaren Attila Mesterházy satt i samma regeringar som familjeminister. Behöver jag ens tillägga att regeringspartiet Fidesz, som driver landet i en värdekonservativ, auktoritär och nationalistisk riktning, när det grundades i slutet av åttiotalet var en liberalt sinnad studentorganisation, som bland annat krävde separationen mellan kyrka och stat? För den som kommer från ett land där fem av de åtta riksdagspartierna har varit representerade i samtliga riksdagar sedan den allmänna rösträttens införande verkar det parlamentariska läget i Ungern minst 48 sagt rörigt. Skiljelinjerna är annorlunda, verkar mjukare och mer lättflytande, och just därför tror jag att det bästa sättet att närma sig det som just nu händer, inte är att titta på den traditionella dagspolitiken – på opinionsmätningar, föreslagna koalitioner och politiska utspel – utan att ta fasta på enskilda frågor och områden som förhoppningsvis kan ge en bild av vad det är striden står om, snarare än var frontlinjen går just nu. I mina försök att närma mig den politiska situationen i Ungern har jag läst en lång rad böcker, artiklar och bloggar – men det allra viktigaste har för mig varit att prata med människor, att få deras bild av det som händer och försöka känna det ungerska samhället på pulsen underifrån. Jag skulle först och främst vilja tacka alla dem som ställt upp och tagit sig tid att prata med mig, delat med sig av sina erfarenheter och förklara det som verkat obegripligt. Viktigast av alla är Fatima – utan hennes hjälp, hennes kunskaper i det ungerska språket och om den politiska situationen här hade denna rapport aldrig blivit skriven. 49 Bakgrund Innan vi tecknar en kort bild av situationen i Ungern i dag och de lagar och åtgärder som har gjort att landet har kommit på direkt kollisionskurs med det övriga Europa, måste jag berätta om en kvinna som jobbar i en engelskspråkig bokhandel, som också är ett café. Vår bekantskap börjar med att jag, kanske tredje eller fjärde gången som jag är där, frågar henne hur läget är. Hon svarar: ”Dåligt. De sliter isär landet.” Även om just det råkar vara en fras som socialistpartiet under de senaste månaderna har fört en negativ kampanj med, där bilder på ledande Fideszpolitiker med texten ”De sliter isär vårt land” tapetserat tunnelbanan och offentliga platser i hela Budapest, säger hon senare att hon inte är med i något parti. I stället förklarar hon, medan hon plockar disk från borden i cafét, att hon gjorde en förenkling: ”Det är inte bara Fidesz som sliter landet i stycken, det är vi alla som drar i det åt var sitt håll. Ni som kommer utomlands ifrån, ni i Sverige, har det lätt. Ni har ett land, och en historia som alla går med på. Problemet här är att vi har två historier om vad som har hänt sedan 1990, och ingen sida är beredd att gå med på vad den andra säger. Det är som om vi pratade helt olika språk, och aldrig kan prata med varandra. Och jag måste säga att vi som står på den andra sidan, vi som inte gillar regeringen, är precis lika illa som dem. Vi lyssnar inte heller på vad de säger.” Det är en kraftfull och drastisk beskrivning av ett polariserat politiskt klimat – och mycket talar för att hon har rätt. Samma händelser, som alla är överens om grunddragen i, får helt olika innebörder och betydelser för hur man uppfattar landets historia, beroende på vem det är som återberättar dem. Ett exempel på det är kravallerna i Budapest 2006, som följde på publiceringen av en ljudinspelning där den dåvarande socialistiske premiärministern Ferenc Gyurcsánys apropå statsbudgetens underskott konstaterade: ”Det är helt uppenbart att vi har ljugit för folket de senaste ett och ett halvt åren... vi har ljugit för dem morgon, natt och kväll.” 50 Det alla är överens om är att de demonstrationer som samlades för att kräva Gyurcsánys avgång under kvällen den 23 september övergick till kravaller och ett försök att storma det statliga tv-huset, som försvarades av snabbt utkommenderad och illa utrustad polis med tårgas, sköldar och vattenkanoner. Enligt en historieskrivning från höger provocerades kravallerna fram av brutala poliser, som inte bara försökte upplösa demonstrationen utan också angrep folk som tittade på, turister, äldre och barn, och avsiktligt riktade sina gummikulor mot demonstranternas ögon för att göra dem blinda. I en annan historieskrivning handlar berättelsen om kravallerna snarare om hur demonstrationen – som i sig var fredlig – kidnappades av högerextremister och fotbollshuliganer med fascistiska sympatier, möjligen på uppdrag av mer etablerade parlamentariska högerkrafter, för att avsiktligt provocera fram ett upplopp och så mycket oordning som möjligt. Det finns bildbevis som stöder delar av båda versionerna av händelseförloppet, men vid det här laget finns det fog för att hävda att det som egentligen hände i september 2006 har förlorat sin betydelse. Händelsen har sedan länge delats i två delar, och det finns ingenting som kommer att kunna skapa en bred samsyn om hur detta nationella trauma ska hanteras eller ens beskrivas. Den här polariseringen är central i ungersk politik, och central om man ska kunna förstå vad det är som håller på att hända i Ungern just nu. Vid valet 2010 grep Fidesz makten på nytt efter åtta år med ett socialistiskt och liberalt dominerat parlament, och det har till och med sagts att Gyurcsánys ord och de illa hanterade demonstrationerna i huvudstaden gjorde att Fideszledningen kunde börja planera vad de skulle göra av sitt maktinnehav redan 2006, utan att för ett ögonblick oroa sig för om de skulle vinna valet eller inte. De vann en jordskredsseger, fick på egen hand mer än två tredjedelar av platserna i parlamentet, och kunde sjösätta sitt program utan att någonsin behöva vända sig till ett annat parti för att söka stöd. Anklagelser om korruption, om försök att ersätta politiska motståndare med lojala medarbetare i såväl domstolar som statliga medier och om att utnyttja majoriteten i parlamentet på ett otillbörligt sätt är ingenting nytt – samma anklagelser har riktats mot snart sagt varje ungersk regering 51 sedan 1989, och är i hög grad en konsekvens av den tidigare nämnda polariseringen. Det som är nytt är omfattningen, och det unika mandat Fidesz har haft att driva igenom sina åtgärder. Detta mandat har i sin tur att göra med två valtekniska funktioner, som från början var avsedda att skapa starka och handlingskraftiga regeringar. Den ena är en viktning av platserna i parlamentet, som gör de stora partierna större i parlamentet än de är i valmanskåren, och i just det här fallet ökade Fidesz majoritet från 52 procent till 68 procent. Den andra är att en majoritet med över två tredjedelar är tillräckligt stark för att utan vidare, och utan något val däremellan, ändra grundlagen med omedelbar verkan. Vi ska återkomma i detalj till det sätt Fidesz har hanterat den möjligheten, men vi kan redan nu konstatera att det sedan 2010 inte bara har kommit en ny grundlag, utan dessutom fyra kraftiga tillägg till samma grundlag; dessutom har ett stort antal kardinallagar, som inte har status av grundlag men likafullt kräver en två tredjedelars majoritet för att kunna förändras, stiftats. Det innebär att nästa regering, oavsett vilken politisk färg den har, kommer att vara bakbunden, så länge den själv inte lyckas skaffa sig en två tredjedelars majoritet. När Viktor Orbán i den redan i inledningen citerade intervjun med Fankfurter Allgemeine pressas på frågan låter det så här: ”(Journalist): Har ni förståelse för att det ses som ett problem, att tvåtredjedelsmajoriteten används för att cementera kontroversiella politiska beslut? Är det ett frö till framtida författningskriser, om en annan parlamentarisk majoritet skulle komma till stånd, men som utan två tredjedelars majoritet endast delvis kan gestalta sin egen politik? ”Så är det: Det kan de inte. Chansen för motståndarna är precis lika stor, som den var för oss. Men om de inte är förmögna att ta den, så kan de inte heller rycka undan grundvalarna till den ordning som den nya författningen har skapat.” Man måste beundra slagfärdigheten och den diplomatiska försiktigheten i försvaret. På ytan kan det verka som om Orbán enbart konstaterar ett valtekniskt faktum, och medger att det är sant att grundlagar inte kan ändras utan en två tredjedelars majoritet. Frågan om framtida 52 författningskriser och i vilken mån framtida regeringar kommer ha möjlighet att föra en självständig politik undviker han helt. Det som emellertid lyser igenom, och verkligen är slående i det här korta svaret, är att han helt har vänt sig bort från möjligheten att söka samsyn och politisk förståelse över de politiska blockgränserna: Konsekvensen av hans ord är att de som har varit förmögna att ta en två tredjedelars majoritet i parlamentet får driva igenom vad som helst, eftersom de kan driva igenom vad som helst. Den besegrade – och alla de som röstade för den besegrade – kan inte vänta sig något inflytande eller någon representation, och därmed är majoritetens tyranni över minoriteten genomförd fullt ut. Så långt har alltså polariseringen i ungersk politik nått hittills – och det som verkligen är oroväckande är att det här sättet att hantera regeringsställningen snarare än ett undantag löper risk att bli ett prejudikat, som flyttar det vi uppfattar som grundvalarna för en representativ demokrati väldigt långt bort. 53 Det fjärde grundlagstillägget I början av det här året verkade det som om den interna och internationella kritiken hade fått en viss effekt, och i någon mån stämma den flod av lagar som sköljt över Ungern sedan Fidesz maktövertagande 2010. Venedigkommissionen, som är Europarådets konstitutionella organ, hade fått gehör för delar av sin kritik, och konstitutionsdomstolen hade genom skickligt manövrerande lyckats slå ner på flera av de lagar som bröt även mot den nya konstitutionen. Trots det var läget allvarligt, så allvarligt att den norska Helsingforskommittén i en omfattande rapport kritiserade regeringen för att ha mycket låg förståelse och intresse för demokratiska principer, och sammanfattade innebörden av de nya lagarna i följande punktlista: • De har inskränkt mandatet för Konstitutionsdomstolen; begränsat dess förmåga att tillhandahålla en effektiv konstitutionell översikt över lagar och förordningar; • De har tillåtit regeringen och Fidesz att utnämna en tidigare osedd och osund mängd personer med anknytning till Fidesz till centrala positioner, och därigenom cementerat Fidesz dominans och underminerat ”checks and balances”; • De har centraliserat makten att organisera domstolsväsendet och public service-media; • De har tillåtit Fidesz att ombestämma gränserna för valkretsarna på ett sätt som kommer att gynna Fidesz i kommande val; • De har etablerat ett ambitiöst program för offentliga arbeten, avsett att återanpassa långtidsarbetslösa romer och icke-romer, men utan att tillhandahålla tillräckliga säkerheter mot missbruk av lokala borgmästares inflytande, och utan att tillhandahålla en stark utbildningsdel i programmet. Till detta lade den förre presidenten och presidenten för konstitutionsdomstolen László Sólyom att: ”Själva formuleringarna i konstitutionen 54 är kanske inte det största bekymret, utan hur konstitutionen kommer att implementeras och hur institutionerna använder den.” Så låg alltså landet när Fidesz presenterade det fjärde grundlagstillägget. Det var det fjärde tillägget till en bara ett år gammal grundlag, femton sidor långt och innehöll i princip varenda lag som under det senaste året dragits tillbaka eftersom den varit i strid mot antingen EU-rätten eller den egna grundlagen; dessa skrevs nu in som en del av grundlagen, och jag tror inte att någon har sammanfattat innehållet bättre än Kim Lane Scheppele. Innan jag övergår till att citera en bloggpost hon skrev om det, vill jag bara nämna att hon är professor i sociologi och internationella relationer vid Princeton, och under flera år på 90-talet studerade den ungerska konstitutionen på plats: ”Mega-tillägget är en giftig soptipp av dåliga konstitutionella idéer, många av dem introducerade tidigare och därefter ogiltigförklarade av Konstitutionsdomstolen eller ändrade efter att europeiska institutioner insisterat. Det nya konstitutionstillägget dödar (på nytt) domstolsväsendets oberoende, ställer universiteten under (ännu mer) statlig kontroll, öppnar dörren för politiska rättegångar, kriminaliserar hemlöshet, gör religiösa gruppers erkännande beroende av deras samarbete med regeringen och försvagar garantierna för mänskliga rättigheter över hela linjen... För säkerhets skull innehåller mega-tillägget även en ny, obehaglig vändning. Det annullerar samtliga beslut som har fattats av Konstitutionsdomstolen innan den 1 januari 2012, så att de saknar legal effekt.... Naturligtvis hindrar ingenting den nya Konstitutionsdomstolen att fatta samma beslut på nytt, utan att referera till fall från åren innan dess. Men detta är politiskt osannolikt. Regeringen kommer i april 2014 ha utnämnt nio av de femton domarna i Konstitutionsdomstolen, och vi kan anta hur den Fideszlojala majoriteten kommer att rösta.” Genom att skriva in lagar som tidigare befunnits vara i strid mot konstitutionen kringgår Fidesz konstitutionsdomstolens beslut. Ett exempel på en sådan lag, som väckt mycket uppmärksamhet, är den paragraf som tillåter lokala myndigheter att ”för att bevara den allmänna ordningen, säkerheten, hälsan och kulturella värderingarna” förbjuda människor att sova utomhus. Effekten blir i praktiken ett förbud mot hemlöshet, och att polisen ges rätt att dels riva de tillfälliga 55 bostäder som byggts upp, och dels sätta de hemlösa som inte är förmögna att betala bötessummorna i fängelse. Genom att ”låsa in” dessa lagar i skydd av konstitutionen, ser Fideszregeringen till att en kommande regering utan två tredjedelars majoritet omöjligt kan förändra dem. Dessutom utgör deras upphöjning till kardinallag en otvetydig maktdemonstration; att upphöja det som tidigare ansågs oförenligt med grundlagen till grundlag kan inte tolkas som någonting annat än en demonstration av att Fidezregeringen inte känner sig bunden av någonting. En annan punkt som är viktig handlar om en radikal förstärkning av den Nationella Juridiska Myndighetens befogenheter. Det har bland annat fått rätten att flytta rättsfall till vilken domstol som helst, vilket underminerar rättsäkerheten och rättsväsendets oberoende. Det är värt att notera att chefen för Nationella Juridiska Myndigheten – precis som ledamöterna i det motsvarande Budgetrådet och Medierådet – tillsatts på en period över nio år, och alltså kommer att sitta över de båda närmaste valen. Ett ytterligare tillägg förbjuder politisk reklam i de privata mediekanalerna under en period inför valdagen, något som anses inskränka yttrandefriheten och göra det svårare för mindre partier att hävda sig. Tillsammans med den öppning för registrering av väljare och det nya valkretssystemet, som anses missgynna oppositionen till förmån för Fidesz, gör de det högst osannolikt att Ungerns premiärminister efter valet i april 2014 kommer att heta någonting annat än Viktor Orbán. Alla dessa förändringar kan grovt räknat kokas ner till två olika kategorier. I den ena hamnar de som syftar till att stärka inflytandet hos Fideszregeringen och de institutioner som kontrolleras av den, till att försvåra för oppositionspartier i det kommande valet och till att se till att vilken majoritet som än regerar landet efter 2014 också kommer att vara tvungen att genomföra den politik som lagts fast redan nu. Dessa lagars syfte är att centralisera makten i händerna på en redan mäktig Fideszelit, och se till att den bevarar sitt inflytande. 56 Den andra kategorin av lagar saknar annat syfte än att vara populära i breda befolkningslager – dit hör bland annat de värdekonservativa och nationalistiska förslag som Kim Lane Scheppele i den ovan citerade intervjun med Studio Ett betecknade som ”trettiotalstendenserna”. Det finns vissa som går så långt som att säga att Fidesz inte strävar efter makten som ett medel för att genomföra sina förslag, utan genomför sina förslag för att kunna fullfölja sin strävan efter makt; den politiska makten är snarare mål än medel för Orbánregeringen, och därför är också konsekvenserna av de lagar de stiftar betydelselösa i sig själva. Det skulle kunna vara en del av förklaringen till att Fidesz så plötsligt och problemfritt kunde svänga från en ungdomlig liberalorganisation till radikala högerkonservativa, och kanske är det oppositionspartiet Együtt 2014:s partiledare Gordon Bajnai som i en intervju med Der Standard uttrycker det bäst. Han svarar på frågan om var Orbán egentligen står på den politiska skalan så här: ”Fidesz själva väsen är deras hunger efter makt: Bakom varje åtgärd, bakom varje deras idé gömmer sig ingenting annat än frågan om de därmed kan säkra sin egen makt, och till vilket pris.” På dagen när det fjärde grundlagstillägget skulle röstas igenom, bara några veckor efter att det hade föreslagits och presenterats för allmänheten, lyste parlamentets demokratiska opposition med sin frånvaro. De valde att bojkotta omröstningen för att visa sitt avståndstagande, snarare än att genom sin närvaro ge den ett sken av legitimitet. En ensam ledamot från MSzP var dock närvarande – gruppledaren József Tóbiás, som bestämt sig för att delta efter att premiärminister Viktor Orbán annonserat att han själv skulle hålla ett tal i parlamentet samma dag. Talets titel var ”Ungern ger inte upp!” och Tóbiás förväntade sig, precis som alla andra, att det skulle handla om den europeiska kritiken mot det fjärde grundlagstillägg som i sig självt var nästan lika långt som den ursprungliga grundlagen. Det var bara det att när Orbán väl började tala, så nämnde han inte grundlagstillägget med ett ord. I stället talade han om de utländska energibolagen, och de hutlösa priser de tar ut av hederligare ungrare – 57 han utlovade en sänkning av energipriset och att Fidesz anhängare i en kampanj ska fråga varje ungersk medborgare om deras åsikter i den här frågan. Vid det här laget hade József Tóbiás redan gett upp och lämnat salen, och när det fjärde grundlagstillägget några timmar senare röstades igenom skedde det med en majoritet på 265 röster emot elva. Bara några enstaka företrädare för det högerextrema partiet Jobbik brydde sig om att rösta emot förslaget. På kvällsnyheterna rapporterades det ungefär lika mycket om Orbáns tal som den nya grundlagen, och en kvinna som jag talade med den dagen sade att hon aldrig skulle våga svara på Fideszkampanjen: De gör det bara för att ta reda på vilka det är som är med dem, och vilka som är emot dem, sade hon. Jag kan inte veta om hon har rätt eller inte. Det vet ingen. Det man vet är att chefen för personuppgiftsmyndigheten fick avgå när det visade sig att de formulär med frågor om folks åsikter om den nya grundlagen, som gick ut till alla ungerska medborgare över 18, trots försäkringar om motsatsen visade sig möjliga att identifiera och leda tillbaka till den svarande i efterhand. Och även om det inte säger någonting om huruvida det verkligen är avsikten med kampanjen, så säger det en hel del om hur polariserad den politiska kulturen har blivit, och vilken brist på förtroende mellan medborgare och politiker som just nu råder i Ungern. Precis som sättet den nya grundlagen röstades igenom på säger en hel del om den blandning av ohöljd strävan efter makt och populistisk demagogi som den nuvarande regeringen utför sitt arbete med just nu. 58 Det är en fråga om förtroende I början av min tid i Budapest funderade jag på om jag skulle hyra ett kontor att arbeta i. Det var ingen svår sak att hitta, för om det är några ungerska ord som det inte är möjligt att undvika att lära sig om man så bara är i Ungern för några dagar, så är det ”kiadó” och ”eladó”. ”Uthyres” och ”säljes” står skrivet på papperslappar uppklistrade i snart sagt vartannat butiksfönster i Budapest, och bär vittnesmål om hur hårt den pågående ekonomiska krisen har drabbat Ungern. Innan jag bestämde mig för att låta bli att hyra ett kontor, hann jag titta på ett par lokaler, och det är några ord som en av hyresvärdarna sa som har stannat kvar tydligast i mitt minne: – Och så behöver vi väl inte säga något till någon om det här? Det är klart, om du vill kan vi ta det på det lagliga sättet, men jag förstår inte varför vi skulle göra det. Varför skulle vi ge pengar till dom, när dom bara stjäl och stjäl och vill ha mer hela tiden? Dom var i det här fallet inte skatteverket, utan politikerna, och även om det hon sa ord för ord kanske inte låter särskilt märkligt och säkert skulle kunnat upprepats nästan ordagrant i Sundbyberg eller Flen, så sade hon det med en så plötsligt frambrytande aggressivitet att jag för ett ögonblick undrade om det kunde vara mig hon hade blivit arg på. Vi hade stått där och fört ett helt vanligt samtal i vänlig ton – men i samma ögonblick som hon kom att tänka på politikerna tappade hon kontrollen och blev så arg att hon inte kunde låta bli att börja skälla. Det verkade som om den svarta uthyrningen för henne i första hand inte handlade om att skära emellan några tusen forint utan snarare var en principsak, att så lite som möjligt av de pengar som kunde ha varit hennes skulle försvinna och hamna hos politikerna. Hon är inte ensam om att känna ett bristande förtroende för landets politiker. Snart sagt alla jag talar med säger att de arbetar mer för sitt eget bästa än för landets, och i vissa opinionsundersökningar säger upp till sextio procent att de inte vet vilket parti de kommer att rösta på 59 eller om de kommer att rösta överhuvudtaget i nästa val. Redan i sig utgör ett lågt valdeltagande ett demokratiskt problem – men det är ett problem som blir större i och med den viktning för det parti som vinner störst andel av valmanskåren, och det är lätt att inse att ett lågt valdeltagande också premierar det parti som har den mest välfungerande valapparaten. Men förtroendekrisen för landets politiker har också en annan sida – för även om det som för några år sedan var så populärt att kalla för politikerförakt kan låta som en ofördelaktig miljö för en politiker att verka i, så är det tvärtom ett klimat som gynnar en viss sorts politiker: De politiker som i likhet med de breda befolkningslagren visar liten eller ingen respekt för demokratiska spelregler, och som är förmögen att framställa sig som någon som står utanför de traditionella maktstrukturerna; det är en grogrund för populismen, och ytterst är det också en grogrund för de krafter som öppet ifrågasätter demokratins värde. Samtidigt – och det här är paradoxalt – som alltså politikerföraktet och oviljan att tala politik är utbredd, är de som är politiskt engagerade mer högljudda, och även frågor som i ett annat sammanhang inte hade ansetts ha något samband med politiken politiseras här på ett radikalt sätt. Det gäller inte minst i pressen. 60 Om ett havererat medieklimat Det ska sägas att Zsolt Bayer inte kan ses som en representativ del av det ungerska medielandskapet. Den folkliga motståndsrörelsen Milla har till och med en egen flik om honom på sin hemsida, och flera av hans texter har väckt stort uppseende och hård kritik såväl inom och utom landet. Samtidigt är det ändå viktigt att tala om Zsolt Bayer, eftersom han inte är vem som helst. Han var en av grundarna i Fidesz, och håller fortfarande partiets medlemskort nummer fem. Han har mottagit landets högsta kulturpris, Corvina-priset, för sina folkbildande insatser, och var en ledande organisatör bakom de fredsmarscher som organiserades till stöd för den sittande regeringen. Han är en nära vän till premiärminister Orbán – och i en krönika strax efter nyår uttryckte han sig, apropå ett nyligen timat mord på en krogtoalett där en av de misstänkta förövarna hade romskt ursprung, så här: ”Fakta är som följer: En betydande del av zigenarna är inte lämpade för samexistens och inte lämpade för att bo bland folk. Denna del av zigenarvärlden är djur och beter sig som djur. De får syn på någon och blir kåta, när och var de vill. När de möter motstånd, mördar de. De lättar på trycket närhelst och varhelst trycket kommer över dem. Om de känner att de är hindrade från att göra det, mördar de. De vill ha allt de ser. Om de inte får det, tar de det och mördar. Denna del av zigenarsamhället är oförmögen till varje slags mänsklig kommunikation. För det mesta strömmar oartikulerade läten ur deras djurliknande skallar, och det enda de förstår i den här olyckliga världen är våld. Samtidigt – denna halva av zigenarvärlden som har förvandlats till djur använder västerländska ”uppfinningar”. Låt oss alla titta på sättet de poserar på facebook på, med vapen i händerna, guldkedjor som väger ett halvt kilo runt halsen, med ett ansiktsuttryck som säger: ”Jag kan döda dig när som helst, din dumma ungerska bondlurk.” Titta bara på råttan som knivhögg Gergö Sávoly och hans vänner på facebook, och du kommer att se att alla tre är potentiella mördare. Eo ipso mördare. Ingen tolerans och ingen förståelse behövs här, utan hämnd. Och det är här som västvärldens idiotiska politiskt korrekta segment begår den största synden. 61 Av rent egenintresse och beräkning låtsats den att dessa djur, av någon orsak, kan bli tolererade, förstådda eller till och med respekterade, som om de förtjänade någon sorts aktning eller mänsklig värdighet...” Det är ett språkbruk som det är obehagligt att översätta och skriva av, och som jag föreställer mig att till och med de allra mest högerextrema grupperna i Sverige skulle dra sig för att använda, om inte annat av rädsla för att dömas för hets mot folkgrupp. Reaktionerna mot krönikan var också starka – men under en lång tid teg den allra högsta ledningen för Fidesz stilla, precis som de gjort när Bayer skrivit inte mindre kränkande texter om Ungerns judar, och det är intressant. Som ledarskribent i den regeringsnära tidningen Magyar Hírlap har Zolt Bayer en semiofficiell person – nära associerad med Fidesz, men utan att vara en del av den högsta ledningen själv. Genom att använda honom som språkrör, eller i alla fall genom att inte öppet desavouera honom, kan man fortsätta att locka röster från den allra yttersta högerkanten utan att behöva säga rent ut att man godkänner hans program. På det sättet är det som verkligen är farligt med Bayer inte det han skriver, utan det politiska klimat som han stammar ur och som tolererar honom. På samma sätt är det verkligt farliga inte att Sverigedemokraternas rättspolitiska talesman beväpnar sig med att järnrör och kallar folk för ”babbar” och ”horor” på Kungsgatan, utan att han är en representant för en politisk kultur som uppenbarligen har tolererat och uppmuntrat ett sådant beteende. En sådan extremism som Bayers, Ekeroths och Almqvists är lätt att avfärda som enskilda undantagsfall – men bakom dem står alltid någon annan, som medan alla tittar på den skrikande clownen passar på att genomföra sin egen agenda, och dessutom får förmånen att le förbindligt i tv, och förklara att det naturligtvis inte är någonting han själv står för eller skulle göra. Ett annat exempel på hur det mediala klimatet i Ungern ser ut, denna gång från kulturdelarna, finner vi också i tidningen Magyar Hírlap. Det handlar om sångaren Péter Gerendás, som fattat beslutet att flytta från Ungern och på internet publicerat ett långt, offentligt avskedsbrev om orsakerna till beslutet. Det handlar om hans barns framtid, om 62 den pågående ”fasciseringen” av Ungern, om antisemitismen han dagligen möter och om svårigheterna att försörja sig på kultur – från Magyar Hírlap kommer svaret på detta avskedsbrev: ”Mitt under påsken nåddes vi av nyheten: Gitarristen och sångaren Peter Gerendás lämnar oss. Han har beslutat sig för att flytta utomlands – vart, det vet vi ännu inte – eftersom han menar att fascismen hänger över landet som ett Damoklessvärd, och han dessutom inte förmår finna sin utkomst här. Det är Péter Gerendás historia i korthet. Knappt hade hans avskedsbrev offentliggjorts förrän tusentals utbrast i högljudd själssmärta och tårdrypande veklagan. Hur förljugen hela denna historia är, bevisar de dramatiska uttalandena från några offentliga personer. Ferenc Gyurcsány till exempel, kom på något sätt att tro att Gerendás måste utvandra på grund av sin judiska härkomst, Istvan Vágó påminde om att också Béla Bartók lämnade landet på sin tid (du store gud!), men bäst av allt är den i tårar dränkta omfamningen från Nora Szily. Hennes ord måste jag citera ordagrant: “Min Péter... Jag gråter nu. Omfamnar dig... Skulle omfamna dig. Förstår dig.” Nu så, om vi skulle ta och bringa lite ljus i mörkret innan hela det vänsterliberala lägret dör i tårkramp. Hur vore det egentligen om Péter Gerendás måste lämna landet inte för att han är jude och den nye Béla Bartók, utan snarare eftersom det helt enkelt inte finns någon efterfrågan för det han gör? Jag ser tusentals exempel. Där finns till exempel det judiska Budapest Klezmer Band. De spelar för fullsatta hus varje konsert, och gör heller inga förberedelser för att bryta sina tält. (...) Om den flyktande Gerendás måste man veta, att han har misslyckats inte bara som musiker utan också som offentlig person. Han försöker nu förgäves framställa sig som konstnär: I flera år har han varit politiskt engagerad och spelat vid partitillställningar, med andra ord: Han har sjunkit ned till halsen i inrikespolitiken. Konstnärer och idrottare har i det här landet hittills aldrig varit tvungna att bli politiskt aktiva. Den som trots det blir det, måste också ta konsekvenserna. Gerendás vänner förlorade 2010 [Vid parlamentsvalet] sina platser vid köttgrytorna, och detta tillstånd står ingen vänsterliberal i Ungern ut med. Det är naturligtvis en annan sak, att Ferenc Gyurcsány inte har en enda cent från sin 63 enorma privatförmögenhet över till sin hovmusikant. Detta bevisar ännu en gång att de gärna är vaksamma demokrater på det verbala planet, men när det kommer till att gräva i fickorna för att hjälpa andra, så kommer den röda hjälpen plötsligt av sig.. Vet du, Peter, jag är sedan ungefär tjugo år verksam i tidningsbranschen. Jag känner dussintals människor, som körts på porten av dina vänner. Det fanns personer bland dem som dog av hjärtinfarkt, några fann sin död i alkoholen, en blev rentav bokstavligen galen av uppsägningen och det finns också sådana som idag bara spökar omkring som skuggor av sina forna jag, och ibland glider förbi mig på min väg. Jag kan också säga dig deras namn, om du skulle vara nyfiken på dem. Hjälpa dem kan vi tyvärr inte längre, de har tyvärr antingen dragit sig tillbaka, eller så är de verksamma i en annan bransch. Dessa bildade och förträffliga journalister och kulturmänniskor är för alltid försvunna, eftersom ni – för att vara exakt, dina vänner – har förstört deras liv. Det är sant redan om journalister, för att inte tala om andra offer för de vänsterliberala regeringarna... Varför kunde dessa människor avhålla sig från att lämna landet när de hade svårigheter? Jag vet svaret: Eftersom de hör hit, eftersom de bara känner sig hemma här, till och med när de måste stå ut med uppsägningar. Också de har barn, som du, och du kan tro mig när jag säger att det inte var lätt för dem att betala sina räkningar. Därmed vill jag inte säga att du är en främling. Vad du är, måste du bestämma dig för. Men ett vet jag säkert, och det är att det är ovärdigt för en man att fläka ut sitt personliga elände i offentligheten, och att det är rent ut sagt erbarmligt att skylla sina personliga problem på politiska och etniska orsaker. ” (Citerat från och översatt av mig från tyskspråkiga Budapester Zeitung) Det första som slog mig vid läsningen av denna text är att författaren, en László Zöldi Szentesi, lägger sig på en hög, för att inte säga anspråksfull stilnivå. Det är en text som kräver mycket av läsaren – flera av de förbindelseled som knyter ihop argumentationen lämnas ute och är bara antydda, flera referenser förutsätter en viss bildning hos läsaren och 64 inte minst det drypande ironiska tonfallet är svårare att dechiffrera än vad man skulle förvänta sig av en motsvarande tidningstext i Sverige. Det andra som slog mig vid läsningen av denna text är den gränslösa fientligheten. Snart sagt varje mening dryper av en maliciös ironi, och ilskan blir så mycket mer uppenbar eftersom ironin inte är avslappnad och avfärdande, utan tvärtom så aggressiv att den inte sällan slår knut på sig själv och missar målet helt. Hur kan en personlig berättelse om ekonomisk och politisk utsatthet provocera fram en så kokande ilsken reaktion, att han knappt tycks veta vad han ska hugga på i sin iver att gå till angrepp? Det tredje som slog mig vid läsningen av denna text är det visserligen illa dolda, men likafullt dolda, antisemitiska budskapet i den. Det är allra tydligaste i det avslutande stycket där Szentesi med låtsad vänskaplighet säger att det är helt upp till Gerendás att bestämma huruvida han är en främling eller inte. Just ordet främling, och referensen till att vissa människor hör hemma i Ungern medan andra inte gör det, går i det här sammanhanget inte att tolka in i någon annan tradition än den som hävdar att det inte är möjligt att vara både ungrare och jude. Szentesi ställer sina utsatta vänner, som bara kan känna sig hemma i Ungern och hör hemma där, mot bilden av den internationelle och rotlöse juden Gerendás som saknar riktig anknytning till Ungern – och har alltså i samma andetag mage att kalla det omanligt och erbarmligt att härleda problemen till Gerendás etnicitet. Det är en svindlande logisk saltomortal, och när man granskar texten närmare upptäcker man snart att det inte är den enda. Det första Szentesi skriver för att misskreditera Gerendás och hans utlandsflytt är att det helt enkelt inte finns någon efterfrågan för hans musik, och att hans flyttning inte alls har med etniska eller politiska orsaker att göra. I nästa stycke kommer emellertid berättelsen om alla hans journalistkollegor in i bilden, och plötsligt heter det att Gerendás bara har sig själv att skylla eftersom han har engagerat sig politiskt, och att hans vänner förresten har gjort precis samma sak mot andra. Å ena sidan vill Szen- 65 tesi tona ner den politiska dimensionen i Gerendás flyttning – men å andra sidan vill han nagla fast sina politiska motståndare och slå fast att de bara har sig själva att skylla. På så sätt biter argumentationen sig själv i svansen, och på samma sätt spårar den stilnivå jag till en början betecknade som hög ur, och kryper ständigt ut ur sitt eget skinn. Ta den här meningen som exempel: ”Det fanns personer bland dem som dog av hjärtinfarkt, några fann sin död i alkoholen, en blev rentav bokstavligen galen av uppsägningen och det finns också sådana som idag bara spökar omkring som skuggor av sina forna jag, och ibland glider förbi mig på min väg.” Rent stilistiskt är den ett monstrum. Szentesi börjar med en enkel uppräkning av vad som har hänt med hans vänner, men kommer redan efter två allmänna exempel att tänka på hans kollega som blev galen, och försöker skjuta in denne i uppräkningen. Det hade kunnat vara en stark avslutning, men han har ju ännu inte kommit till den bild av spökena som måste ha föresvävat honom redan innan han påbörjade stycket, och fortsätter uppräkningen trots att den redan har svällt till en ohanterlig nivå. Här uppstår också ett nytt problem, när Szentesi måste växla från det tempus han använde när han talade om de döda, till ett nytt när han pratar om de levande. Den sista bisatsen, som exemplifierar och tjänar som ytterligare vittnesbörd om dessa människors existens, kan bara betraktas som ännu en klick grädde på moset. Nästan ännu mer slående än den havererade stilistiken är det grälla tonfallet i de bilder Szentesi målar upp. Han målar verkligen med en bred pensel, och sparar inte på krutet när han skildrar eländet som drabbat de människor vars liv förstörts av de ”vänsterliberala” regeringarna; i sin strävan att måla tydliga kontraster slår texten över, och blir till ett frosseri i groteska och patetiska effekter. Det är inte svårt att se likheten mellan den här textens tonfall och de ordalag i vilka Bayer 66 beskriver Ungerns romska befolkning – båda sätter de sig på en relativt hög stilnivå, som de i affekten visar sig vara helt oförmögna att hålla uppe, och spårar ut i det groteska. 67 Den symboliska dimensionen En av de största, men samtidigt minsta, förändringarna som den nya konstitutionen inneburit är att Ungern har bytt namn. Till och med den sista december 2011 hette landet Magyar Köztársaság ”Ungerska republiken” – men från och med årsskiftet var dess officiella namn kort och gott Magyarország, ”Ungern”. Bakgrunden är att landet fram till 1989 hette Folkrepubliken Ungern, och helt enkelt släppte prefixet ”folk” vid övergången från kommunismen, och enligt Fidesz handlar det nya namnbytet om att definitivt göra sig av med arvet från enpartistaten. För andra signalerar framförallt övergången från en betoning av de demokratiska värdena till de nationella. På nästan samma sätt är historien ständigt ett föremål för omtolkning. Under en av mina första promenader i Budapest för den här gången stötte jag på gatan Mihály Károlyi utca, och såg att den helt nyss hade bytt namn; de gamla skyltarna satt kvar, men var överkryssade med röd färg, och ovanför dem satt de nya: Károlyi utca. Släkten Károlyi var en aristokratisk familj som spelade en stor roll i ungersk politik under decennierna kring sekelskiftet 1900, men uppenbarligen är dess företrädare Mihály Károlyi, det självständiga Ungerns första premiärminister, inte längre en önskvärd del av landets historia. Anledningen är att det var han som förhandlade fram separatfreden med västmakterna efter första världskriget, som ledde till att Ungern förlorade två tredjedelar av sitt territorium till grannländerna. Det var försöket att återta dessa territorier som gjorde Ungern till nazitysklands första och sista allierade i det andra världskriget, och kartan av Nagy Magyarország, Storungern, är än i dag en levande politisk symbol som finns som nyckelringar, på baksidan av bilar och till och med pussel. Idag drivs kraven på en revision av Trianonfreden bara av den yttersta högern – men symbolen Storungern och de ungerska minoriteterna i grannländerna är något som varje ungersk politiker måste ta ställning till. 68 Det finns överhuvudtaget i den ungerska politiken en historisk och symbolisk dimension, som jag inte vet säkert om den är starkare än i Sverige, eller helt enkelt är lättare att få syn på i ett främmande sammanhang. Det kanske tydligaste exemplet kretsar kring revolutionen mot den Habsburgska dubbelmonarkin 1848, och nationalpoeten Sandor Petöfis roll i den. Det är en referenspunkt som ständigt återkommer: Demonstrationer hålls på samma datum, demonstranterna går samma vägar genom Budapest och det finns till och med de som lägger fram samma tiopunktsprogram som revolutionärerna gjorde då. Det är datum och historiska händelser som är djupt förankrade i en nationell identitet – men som också alltid är utsatta för en omtolkning in i samtiden och stridsföremål i den aktuella debatten; medan Fidesz kallar valet 2010 för ”tvåtredjedelsrevolutionen” demonstrerar deras motståndare också under paroller hämtade från Sandor Petöfis dikter. Det är den sittande regeringens privilegium att fira nationaldagen den 15 mars på nationalmuseets trappa, samma datum och samma plats som Petöfi enligt myten läste de dikter som satte massan i brand och tände revolutionen. 2013 hade regeringen hämtat in några hundratal polska sympatisörer, som skulle fylla ut leden medan Orbán höll tal och en militärorkester spelade. Liknande officiella firanden hålls runtomkring i hela landet. På andra sidan av Budapest hade motståndsorganisationen Milla å sin sida organiserat en demonstration under parollen ”Azért a viz az úr”. Det betyder ungefär ”och ändå är det vattnet som är herren”, och är hämtade från en dikt av Petöfi som handlar om ett stolt skepp som glider fram över vattnet, men som inte får glömma att det fortfarande är beroende av vattnet; ett budskap om förhållandet mellan folket och en maktfullkomlig elit som ansågs lika gångbar i år som under 1840-talet. Så kan det, trots de ideologiska skillnaderna i övrigt, ofta tyckas som om kampen på det rent symboliska planer handlar om vem som bäst lyckas framställa sig som arvtagare till den nationellt ungerska revolutionära idén. Och vem, frågar vi oss, vann egentligen den kraftmätningen den 15 mars 2013? Ingen. På grund av en kraftig snöstorm fick alla firanden 69 av nationaldagen ställas in, och folk avråddes från att ge sig ut på vägarna. Eftersom varningarna kom alldeles för sent hade tusentals människor redan gett sig av, fastnat i snöstormen och fick grävas ut av räddningsmanskap. På sin hemsida annonserade Milla att demonstrationen hade skjutits upp, och ändrade skämtsamt demonstrationens paroll till ”Azért a hó az úr...”: ”Men ändå är det snön som är herren...” 70 Europeiska unionen En av de symboler jag överraskades av varje gång jag närvarade vid en demonstration som hölls av den utomparlamentariska oppositionen, var de EU-flaggor som vajade intill de ungerska flaggorna och plakaten. Även om det politiska spektrumet i Sverige rymmer både EU-kritiker och EU-skeptiker, är EU och kanske framförallt EU-flaggan inte en tillräckligt starkt laddad symbol för att den ska vara någonting man demonstrerar under i vardagslag. I Ungern är läget uppenbarligen annorlunda. Man skulle också kunna förvånas över att beskedet om att EU-parlamentet överväger kraftfulla åtgärder mot Ungern inte hälsades med glädje från oppositionspartierna Együtt och MSzP, utan tvärtom med kritik från båda partiernas ledare; både Mesterházy och Bajnai var snabba att gå ut med att de inte stödde sanktioner emot Ungern. Man skulle kunna fråga sig vilka som egentligen gläds över sanktioner mot den ungerska regeringen, om inte den ungerska oppositionen gör det. Det är uppenbart att EU-medlemskapet och förhållandet till EU spelar en stor roll i ungersk inrikespolitik – frågan är bara vilken roll? Först och främst måste vi konstatera att EU spelar en stor ekonomisk roll i Ungern. Landet är efter Lettland unionens näst största nettobidragstagare per capita, och en stor del av de senaste årens offentliga byggnadsprojekt är delvis finansierade av pengar från EU. Ett exempel på det är den gröna tunnelbanelinjen i Budapest, stadens fjärde, som har varit projekterad sedan 90-talet och kantats av korruptionsskandaler ungefär lika länge. När jag frågar min språklärare Tibor om de verkligen har bestämt sig för att skjuta upp öppningsdatumet än en gång, den här gången till 2015, rycker han på axlarna och gör en grimas när han svarar: – Du vet, det här är Ungern. Kanske blir den färdig, kanske blir det ingenting alls. Ett på något sätt liknande, men ändå väldigt annorlunda exempel på det finns i den lilla by på den ungerska landsbygden, där jag ibland till- 71 bringar delar av somrarna. Intill det som gäller för torg, men som förlorat sin dragningskraft sedan alla fått rinnande vatten och brunnen slammat igen, har de lokala myndigheterna i samarbete med EU:s utvecklingsfond ställt upp en grå datorterminal som är längre än vad jag är. Den har en pekskärm, och på menysidan kan man välja mellan olika språk och vad det är man letar efter i regionen, restauranger, golfbanor eller stränder. Vad det är som rekommenderas där inne vet jag tyvärr inte, eftersom maskinen alltid hakar upp sig redan på de allra första menyerna. Projektet är väl tänkt som en hjälp till bilburna turister som letar efter en restaurang i krokarna, men hittills har jag aldrig sett någon använda terminalen; de stickers som förkunnar att den är ett samarbetsprojekt mellan regionen och EU har börjat skavas av i kanterna, och nu står den och förfaller som en liten grå vägpelare i ett hörn av det gamla torget. Det gör ingenting, den är inte i vägen för någon. Alla människor och all trafik genom byn rör sig ju vid vägkorsningen, bussstationen och affären – femtio meter därifrån. Även om det ekonomiska stödet alltså gör EU till en större faktor i ungersk politik än det är i till exempel svensk, så förklarar inte det ensamt hur EU kan upplevas så odelat positivt av delar av oppositionen. Det handlar också om den kraftfulla kritik som redan från början har riktats mot vissa av Fideszregeringens åtgärder – en kritik som ger oppositionen understöd och en ökad legitimitet i sin egen kritik. Trots det är alltså varken Mesterházy eller Bajnai beredda att dra konsekvenserna av den kritik som EU riktar emot Ungern – hur kan det komma sig? Förklaringen är både enkel och komplicerad, och jag tror att det bästa sättet att närma sig den är att ta ett par aktuella exempel: Varje fredagsmorgon ger Viktor Orbán en radiointervju i den statliga radion, och fredagen den 19 april ägnades en stor del av samtalet åt att diskutera det brev som José Manuel Barroso skickat till den ungerska regeringen med synpunkter och farhågor angående det fjärde grundlagstillägget. Här, på ungerska och för en ungersk publik, förklarade han kritiken som Ungern får ta emot på ett sätt som han antagligen inte använder när han samtalar med sina premiärministerkollegor: 72 ”Ungern har trampat på deras [västländernas] tår. Det är tydligt. Varje gång vi för det ungerska folkets skull introducerar, till exempel, bankavgifter eller beskattar multinationella företag, kommer attackerna mot Ungern omedelbart. Nu när vi har sänkt priset på energi intensifieras dessa attacker.” I ett tal som han bara några veckor senare höll på ett möte för den intellektuella kristna organisationen KÉSZ, som arbetar politiskt för kristna värderingar och står regeringen nära, förklarade Orbán kritiken mot Ungern på ett liknande, men helt annorlunda sätt: ”Medan Europeiska Unionen staplar fiasko på fiasko vill det inte se eller erkänna Ungerns framgångssaga... [Det] beror på vår traditionella och naturliga syn på familjen. I mitten av kontroversen står familjen. Våra kardinallagar försvarar familjen och äktenskapet.” Det här är bara ett axplock, två uttalanden inom loppet av ett par veckor som jag fick syn på av en slump. Redan de ställer oss emellertid inför frågan: Hur kan det egentligen komma sig att Ungerns uppenbart begåvade och väl påläste premiärminister ger två så likartade, men sinsemellan så olika förklaringar till samma händelser under loppet av en enda månad? Två förklaringar som båda rör sig med ett konspirationsteoretiskt språkbruk, och helt underkänner alla de relevanta kritiska synpunkter som faktiskt har yttrats, till förmån för förklaringar som ställer kritikerna i ett tvivelaktigt ljus. Kan det vara så att han under den månad som gick mellan radiointervjun och talet på den kristna organisationens möte hann ändra sig, och inse att ”attackerna” inte hade ekonomiska utan religiösa och etiska orsaker? Har han helt enkelt glömt att han nyss gav en helt annan förklaring till samma fenomen? Nej, så är det naturligtvis inte. Om någonting, så visar dessa citat att Viktor Orbán inte bryr sig ett skvatt om vad orsaken till kritiken egentligen är, utan helt enkelt fogar in den i det sammanhang som för ögonblicket passar honom bäst, och använder den som ett inrikespolitiskt slagträ. Det här är uppenbarligen en politiker som anpassar budskapet helt och hållet efter vilken publik han försöker nå, och på ett direkt demagogiskt vis misskrediterar Europeiska Unionen och de övriga med- 73 lemsländerna för att plocka inrikespolitiska poäng. Det är långtifrån den första gången han gör det – i den nya grundlagen finns en paragraf som tillåter staten att ta ut extra skatt för den händelse att Ungern skulle tilldömas böter av Europeiska unionen för att ha brutit mot sina åtaganden. Onekligen ett enkelt och elegant sätt att på en och samma gång hålla statskassan skadeslös och rikta ilskan mot EU snarare än regeringen – men också ett bevis för att Orbán är beredd att använda ”EU-spöket” till precis vad som helst. Genom att betona en nationalistisk linje i kontrast mot det europeiska samarbetet och hela tiden ställa Ungern emot EU och resten av Europa, har Orbán i hög grad lyckats styra den politiska berättelsen i en riktning där den som är för EU också ställer sig utanför det som uppfattas som ungerska värderingar och ungrarnas bästa. Han betonar ständigt att Ungern är ett särfall, och att de som strävar efter en normalisering av relationerna med resten av Europa också bekämpar det specifikt ungerska. Det är en rörelse som också fungerar åt det motsatta hållet – oppositionspolitiker och kritiska röster anklagas ofta för att ”springa till EU/den utländska pressen och skvallra”, och i ett imponerande cirkelresonemang beskylls den inhemska oppositionen för den europeiska kritiken, samtidigt som EU beskylls för att underblåsa motsättningarna inom landet. I ljuset av det är det kanske inte särskilt märkligt att Bajnai och Mesterházy tar sig noga i akt för att framstå som om de stöder en hårdare politik från EU:s sida mot den ungerska regeringen – de måste i första hand bevisa att de vill ungrarnas bästa, eftersom de hela tiden blir misstänkliggjorda på den punkten och anklagas för att gå främmande makters ärenden. Därför måste man från EU:s sida vara medveten om att den kritik som riktas emot regeringen och alla de eventuella åtgärder enligt artikel sju i Lissabonfördraget som man kan tänka sig att rikta emot landet måste övervägas väl, eftersom det riskerar att inte alls försvaga regeringen utan tvärtom bli ett kraftfullt redskap i dess händer. Man måste också vara medveten om att landets regering inte sällan på ytan verkar vara medgörlig och beredd att göra ändringar efter press från europeiska organ, men att dessa eftergifter ofta är nödtvungna och halvdana; till 74 exempel överväger regeringen just nu att slopa förbudet mot politisk reklam under veckorna inför EU-valet, medan de skulle kvarstå i parlamentsvalet. På samma sätt har Orbán sagt sig vara beredd att införa ett undantag i den Nationella Juridiska Myndighetens rätt att flytta fall från domstol till domstol när det handlar om europeisk rätt – men inte när det handlar om ungersk rätt. Och som den tidigare refererade historien om det fjärde grundlagstillägget visar skyggar man inte heller för att återinföra dessa kritiserade lagar i en annan form, så fort den första kritikstormen lagt sig och det internationella samfundets uppmärksamhet förflyttats någon annanstans. Till sist måste man vara medveten om att det också finns andra risker förknippade med att i allt för hög grad alienera Ungern från den europeiska gemenskapen. Under nuvarande regering finns det inga som helst garantier för att ett Ungern avskuret från rösträtten och EU-subsidierna inte skulle vända sig åt något annat håll: Det finns redan en överenskommelse med Ryssland om att bygga ett nytt kärnkraftverk på ungersk mark, Ryssland har stora intressen i att bygga en gasledning genom landet och vissa säger att Centralbankens beslut att konvertera en del av valutareserven från dollar till rubel är ett första steg i riktning mot en sådan allians. 75 Sammanfattning De varningar, som avslutade det förra stycket, ger en fingervisning om hur delikat den situation man här har att göra med är. Man har att göra med en regering och en politiker av rent amfibisk karaktär, som rör sig fritt emellan demokratiska arbetssätt och metoder som ligger långt utanför det demokratiska spektrumet, och som inte bekymrar sig det minsta för att ljuga ogenerat och ändra sin ståndpunkt efter vad som för tillfället passar bäst. Kanske är det också därför som såväl den inhemska som utländska kritiken har haft så svårt att fastna på allvar på Viktor Orbán, och kanske är det därför ingen opposition ännu har fått något grepp om honom. Genom att inte bry sig om de faktiska sakförhållandena ser han alltid till att bevara ett sken av initiativ, och kontroll över verklighetsbeskrivningen. Därför är det också av vikt att säga att den demokratiska oppositionen och den Europeiska unionen är dömd att misslyckas så länge de behandlar Ungern som ett alldeles vanligt land och Fideszregeringen som en normal, demokratisk regering; den som gör det kommer oundvikligen att bli lurad och besviken. Det går inte att förvänta sig att de kommer att stå för det de säger eller följa de demokratiska spelreglerna. Vilka åtgärder man än bestämmer sig för att vidta eller kräva kommer det att behövas en rigorös kontroll och en närapå institutionaliserad misstro för att man ska kunna vara övertygad om att de går att genomföra. Samtidigt ska man också vara medveten om att Ungern, hur mycket landet än har kommit att avvika från europeisk rättspraxis och hur skadat demokratins funktionssätt än är, inte är en diktatur. Det är inte ett land där människor förbjuds att vara politiskt verksamma eller släpas från sina hem mitt i natten, och även om Fidesz gör allt för att vikta och omforma det demokratiska systemet till sin egen fördel finns det ännu ingen anledning att betvivla att valresultatet nästa år kommer att respekteras av båda sidor. Ytterst handlar det för oss som står runtomkring att bestämma var våra gränser egentligen går. Ungern har under Fideszregeringen på ett 76 klart och tydligt sätt överträtt gränsen för de gemensamma, demokratiska spelreglerna i Europa och kränker sina egna medborgares rättigheter som europeiska medborgare. Länderna runtomkring måste bestämma sig för hur viktiga dessa spelregler och rättigheter egentligen är, och sedan utan att tveka agera för att implementera dem på nytt. För om det inte görs, så finns det ingenting som säger att Ungern är det sista landet där en stark regering bestämmer sig för att åsidosätta de demokratiska spelreglerna och göra sin egen ställning ännu starkare. Än så länge är situationen hanterbar – men hur gör man när liknande symtom uppträder i Bulgarien, Rumänien eller Italien? Kanske är det så att kritiken och sanktionerna i det långa loppet kommer att visa sig verkningslösa emot Ungern och Fideszregeringen, och kanske är det så att de enda som på allvar kan lösa den ungerska krisen är ungrarna själva. Men det som händer i Ungern just nu är också ett hot mot hela tanken om ett demokratiskt samarbetande Europa, och en utmaning som ställer frågor om hur mycket det fria ordet, den rättvisa domstolen och det öppna, demokratiska samhället egentligen är värt. Det är dessa frågor man besvarar, när man bestämmer hur man ska agera i fallet Ungern. 77 -----------------------------------------------------------------Måns Wadensjö är författare. Han har givit ut två romaner, Förlossningen och ABC-staden (Bonniers förlag), och har tilldelats Katapultprisen 2010, CarlJohan Vallgrens litteraturpris till yngre författare samt stipendium ur Gerhard Bonniers donationsfond. Under vintern 2013 bodde Måns Wadensjö i Budapest.Han har medverkat med en essä om Ungern i tidningen Dagens Europa, som ges ut av a-smedjan och svenska S-gruppen i EU-parlamentet. 78 Ungern – en utmaning för Europa KÄLLOR Tidningar: • Frankfurter Allgemeine Zeitung 16/4 2013 • Budapester Zeitung 14, 2013. • Der Standard, 1 april 2013 • Financial Times, 11 mars, 2013 Rapporter: • Threatened and intimidated, Eszter Garai-Édler • Norwegian Helsinki Committee, rapport 1. 2013. Democracy and human rights at stake in Hungary. The Viktor Orbán government's drive for centralization of power. Hemsidor: • www.pusztaranger.wordpress.com • www.hungarianspectrum.wordpress.com • www.hungarianvoice.wordpress.com • www.drmandler.wordpress.com • www.krugman.blogs.nytimes.com • www.parlament.hu • www.milla.hu • www.hallgatoihalozat.blog.hu Radio: • Sveriges Radio Studio ett, intervju med Kim Lane-Scheppele 20/5 2013 Litteratur: • Rev, Istvan. Retroactive justice – the prehistory of post-communism. Stanford University Press, Palo Alto, 2005. • Linton, Magnus. De hatade: om radikalhögerns måltavlor. Atlas, Stockholm, 2013. 79 A-smedjans rapporter Europavalet och hotet från höger (Rapport 2013) Ungern – en utmaning för Europa (Rapport 2013) Arbetslinjen kroknar alltmer (Rapport 2013) Vad innebär S-beslutet om vinst i välfärden? (Rapport 2013) Jobben i det gröna folkhemmet (Rapport 2013) Det är vår värld – tio unga röster om global solidaritet (Antologi 2013) På lika villkor – så säkras välfärdens kvalitet (Rapport 2013) Privatiseringens effekter (Rapport 2013) Kan vänstern rädda Italien? (Rapport 2013) Socialdemokratins återkomst i Nederländerna (Rapport 2012) Den nya kapitalismen och politikens möjligheter (Rapport nr 45/2012) Ungas arbetsmarknad i Stockholm (Studie 2012) Varför växer skillnaderna? – om segregerad skola (Rapport nr 44/2012) Hur gick det med jobben (Snabbanalys nr 54/2012) Privatiserad psykiatri (Snabbanalys nr 53/2012) Hollande vs. Sarkozy (Snabbanalys nr 52/2012) En cementering av dagens massarbetslöshet (Snabbanalys nr 51/2012) Vad som händer när ojämlikheten växer (Snabbanalys nr 50/2012) Vart är vi på väg? – Stockholms tunnelbana (Rapport nr 43/2012) Verkligheten på spåret – Stockholms tunnelbana (Rapport nr 42/2012) Två städer – Stockholm vs. Göteborg (Rapport nr 41/2012) Blev det fler jobb – om jobbskatteavdrag (Snabbanalys nr 49/2012) Utvecklingen av arbetsmarknadsläget (Snabbanalys nr 48/2012) Vad är ett riskkapitalbolag? (Snabbanalys nr 47/2011) Finns det ett EU efter krisen? (Rapport nr 40/2011) Den produktiva välfärden (Rapport nr 39/2011) Blir skolorna bättre om de får dela ut vinst? (Snabbanalys nr 46/2011) De senaste fem åren på arbetsmarknaden (Snabbanalys nr 45/2011) EU-krisen, marknaden och facket (Snabbanalys nr 44/2011) Att lära för arbetslivet (Snabbanalys nr 43/2011) New Labour blir Blue Labour (Snabbanalys nr 42/2011) Operation skademinimering – om SNS (Snabbanalys nr 41/2011) Massarbetslösheten har tagit ett fast grepp (Snabbanalys nr 40/2011) Främlingsfientliga i motvind (Snabbanalys nr 39/2011) Rena rama dynamiten! – En SNS-rapport (Snabbanalys nr 38/2011) Ingen euro – men euroobligationer (Snabbanalys nr 37/2011) 80 Systemskiftet redan ett faktum (Snabbanalys nr 36/2011) När balternas sak blev vår (Snabbanalys nr 35/2011) Samverkan, inte sammanblandning – LO och SAP (Rapport nr 38/2011) Uppenbara brister i jobbgarantin (Snabbanalys nr 34/2011) Jobbpolitiken åt fel håll (Snabbanalys nr 33/2011) Sänkta löner är feltänkt (Snabbanalys nr 32/2011) Ett grönt folkhem för 2010-talet (Rapport nr 37/2011) Ekonomisk politik och full sysselsättning (Rapport nr 36/2011) En föreställd maktlöshet (Rapport nr 35/2011) Klimatpolitik och full sysselsättning (Rapport nr 34/2011) Socialdemokratin och staten (Rapport nr 33/2011) Sjukförsäkringen: Regeringens lilla reträtt (Snabbanalys nr 31/2011) Finland – ett delat land? (Snabbanalys nr 30/2011) De nya bidragstagarna (Snabbanalys nr 29/2011) Socialförsäkringsutredningen (Snabbanalys nr 28/2011) Arbetstiden och ett hållbart arbetsliv (Rapport nr 32/2011) Den globala utmaningen, jämlikhetens grunder (Rapport nr 31/2011) Är skatter skadliga? (Rapport nr 30/2011) Någonting har hänt med våra arbetstider (Snabbanalys nr 27/2011) Allt fler rödgröna kommunstyren (Snabbanalys nr 26/2011) Arbetslöshetsförsäkringen – ett reformförslag (Rapport nr 29/2011) Sänkta lägstalöner lösningen? (Snabbanalys nr 25/2011) Bostadsbubblan (Snabbanalys nr 24/2010) Resultaten sjunker i svenska skolorna (Snabbanalys nr 23/2010) Regeringen misstolkar utredning (Snabbanalys nr 22/2010) Boultbee – en studie i finanskapitalism (Snabbanalys nr 21/2010) Vårdnadsbidraget: Lär av Norge! (Snabbanalys nr 20/2010) Kollektivavtalsmodellen i Danmark(Snabbanalys nr 19/2010) Den förbiåkta järnvägen (Snabbanalys nr 18/2010) Riksrevisionen nagelfar jobbpolitiken (Snabbanalys nr 17/201) Regeringens attack mot LAS (Snabbanalys nr 16/2010) Personlig assistans – eller RUT? (Snabbanalys nr 15/2010) Ekonomipriset hyllning till regeringen? (Snabbanalys nr 14/2010) Förändra sjukförsäkringen! (Snabbanalys nr 13/2010) Klyftorna ökar i Moderaternas Sverige (Snabbanalys nr 12/2010) Frihet och ofrihet i framtidens Sverige (Snabbanalys nr 11/2010) Ger jobbskatteavdraget nya jobb? (Snabbanalys nr 10/2010) Hur skötte regeringen Saab-affären? (Snabbanalys nr 9/2010) Leder fas 3 till arbete? (Snabbanalys nr 8/2010) Regeringens jobbpolitik (Snabbanalys nr 7/2010) 81 Vad innebär ”arbetslinjen”? (Snabbanalys nr 6/2010) Industriarbetarna förtjänar ny regering (Snabbanalys nr 5/2010) Återskapa solidarisk a-kassa! (rapport nr 27/2010) Erlander och välfärden (rapport nr 26/2010) Ett kulturlyft för Sverige (rapport nr 25/2010) Sjukförsäkringen (Snabbanalys nr 4/2010) De andra 50 procenten, då? (rapport nr 24/2010) Politikerna och medielogiken (rapport nr 23/2010) Barnfattigdomen i Sverige (rapport nr 22/2010) Vad kostar bostadsbristen? (rapport nr 21/2010) Det andra Stockholm (rapport nr 20/2010) Rundgång! (snabbanalys nr 3/2010) Borgs dogmer (rapport nr 19/2010) Vinstvarning! (rapport nr 18/2010) Friskolor (snabbanalys nr 2/2010) Rödgrön EU-politik (rapport nr 17/2010) ROT och RUT (snabbanalys nr 1/2010) Ögonbindlar och integritet (rapport nr 16/2010) Det måste finnas arbeten! (rapport nr 15/2009) Jobben först – men hur? (rapport nr 14/2009) Hur helig är blockpolitiken? (rapport nr 13/2009) Makten över debatten – partiernas finansiering (rapport nr 12/2009) Arbetsmarknadspolitik i förfall (rapport nr 11/2009) Strukturomvandlingen och trygghetssystemen (rapport nr 10/2009) Framtidens hållbara skatter (rapport nr 9/2009) Ta tillbaka demokratin! (rapport nr 8/2009) ”Utanförskapet” statistikmissbruk (rapport nr 7/2008) Gränslös miljöpolitik (rapport nr 6/2008) Lär från misstaget i Norge (rapport nr 5/2007) Skatterapport från Tankesmedjan (rapport nr 4/2007) Skapar a-kassan arbetslöshet? (rapport nr 3/2007) Vägen till gröna folkhemmet? (rapport nr 2/2007) Ojämlikhetens pris (rapport nr 1/2006) 82 Den nya kapitalismen och politikens möjligheter Ännu tidigare betyg? Behöver grundskolan ännu mer konkurrens och ännu tidigare betygssättning? Dan Andersson Det mörka Europa ------------------------------------------------Författare: Tommy Svensson och Måns Wadensjö Omslagsbilden: Nya Ungerska Gardet. Foto: Scanpix/AP Photo/Bela Szandelszky Denna skrift ingår som nr 3 i A-smedjans serie Dagens Europa om det politiska läget i de europeiska länderna. Utgivare: Arbetarrörelsens Tankesmedja, asmedjan.se Författarna ansvarar för innehåll och åsikter i texten. Tryck: LO-Tryckeriet, Stockholm i juni 2013 ISBN: 978-91-86919-19-1 Översikt av vad forskningen har att säga om skillnader mellan offentlig och privat drift Anne-Marie Lindgren Anne-Marie Lindgren • Dagens Europa. Kunskapstidning med sikte på valet till Europaparlamentet i maj 2014. Ett nummer tryckt, ytterligare två ska komma. • Massarbetslöshet. Sverige är i dag längre från full sysselsättning än på mycket länge visar denna analys av vad som hänt på svensk arbetsmarknad de senaste sex åren. Arbetslinjen har försvagats. • Den nya kapitalismen. I boken driver förre LO-ekonomen Dan Andersson två huvudteser: den oreglerade kapitalismen leder till lägre effektivitet i ekonomin och till en försvagning av demokratin. • Ännu tidigare betyg? Skillnaderna växer mellan pojkars och flickors betyg – flickornas ökar, pojkarnas sjunker. Huvudförklaringen till det är att pojkar till lågutbildade föräldrar och/eller med utländsk bakgrund når allt lägre genomsnittsresultat. Privatiseringens effekter • Privatiseringens effekter. Rapporten presenterar vad forskningen kommit fram till i granskningen av privatiseringens effekter inom välfärden. I dag, med över två decenniers praktiska erfarenheter som grund, tenderar forskningen att vara mer tydligt kritisk än vid 1980-talets slut. • Kan vänstern rädda Italien? En rapport om det politiska läget i ett av EUs största medlemsländer, ett land i djup ekonomisk kris. Olle Svenning analyserar den politiska situationen i Italien. • På lika villkor – om kvalitet och valmöjligheter i välfärden. En rapport om hur kommunerna bör införa en ny styrningsmodell för offentligt finansierad välfärd. • Jobben i det gröna folkhemmet. En rapport om hur och var de nya gröna jobben kommer. Mats Engström diskuterar betydelsen av gröna innovationer. a-smedjans skriftserie DAGENS EUROPA # 2/2013 Kan vänstern rädda Italien? På lika villkor om kvalitet och valmöjligheter i välfärden Sören Häggroth A-smedjan har gett ut över 100 rapporter. Här några av de senaste. De kan laddas ner eller beställas på asmedjan.se. A-smedjan, c/o ABF, Box 522, 101 30 Stockholm Besök: Olof Palmes gata 9, plan 5, Stockholm asmedjan.se, dagenseuropa.se, [email protected] Arbetarrörelsens Tankesmedja
![Naturskyddsföreningens_miljöenkät_Tjörn[1]](http://s1.doczz.net/store/data/006932969_1-923f9ed1d778be91aac7d67ebb828018-70x70.png "Naturskyddsföreningens_miljöenkät_Tjörn[1]")
